Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydliga politiska direktiv för att långsiktigt klara förvaring, visning och vård av föremål och anläggningar.
”Skänka, sälja eller slänga?” – en rubrik som i sin ansats tappat ett viktigt led nämligen ”spara” i betydelsen ”bevara för att kunna berätta”. Detta led har i Riksdagens revisorers granskning enbart behandlats som en fråga för Riksantikvarieämbetet i vad gäller mobiliseringsförråd.
Statens försvarshistoriska museer, som är den myndighet som i sin instruktion har ett utpekat ansvar för ”att främja kunskapen om det svenska försvaret genom tiderna och om försvarets roll i samhällsutvecklingen”, har däremot inte uppmärksammats i rapporten. Inte heller har myndigheten ingått bland de tillfrågade remissinstanserna.
I myndigheten SFHM ingår de två museerna Armémuseum i Stockholm och Flygvapenmuseum i Linköping. SFHM skall också i lämplig omfattning i frågor om sjöförsvaret samråda med Statens maritima museer.
Sett mot bakgrund av den enorma omställning som dagens försvarsbeslut innebär borde frågorna ”Hur tar vi vara på och utvecklar kunskapen om det försvar som nu avvecklas och omformas?” samt ”Hur gör vi detta kulturarv och kunskapen om det tillgängligt och begripligt för kommande generationer?” vara självklara och angelägna delar i avvecklingsplaneringen. Att dessa frågor inte uppmärksammats i rapporten är allvarligt eftersom insatser härvidlag kräver tydliga politiska direktiv samt därtill hörande beslut om resursfördelning mellan försvars- och kultursektorerna för att långsiktigt klara förvaring, visning och vård av föremål och anläggningar.
De försvarsbeslut som fattats och de satsningar som gjorts för att bevara och försvara vårt oberoende under två världskrig samt det därefter följande kalla kriget och den på detta följande avspänningen öst–väst har varit en stor del av det samlade skatteuttaget samt en väsentlig uppgift för varje värnpliktsgeneration under 1900-talet. För att för kommande generationer kunna beskriva folkhems-Sveriges framväxt och de villkor under vilka man levde på 1900-talet är därför försvarshistorien en nödvändig pusselbit.
Den avveckling av detta försvar som nu pågår måste mot den bakgrunden innefatta inte bara nedskärningar utan också en medveten satsning på att kunna berätta om och åskådliggöra denna fas i vår historia.
Det är i det sammanhanget väsentligt att peka på att ett sådant berättande kräver såväl flygplan, vapensystem och uniformer som kalsonger, kaffekoppar, sjukvårdsutrustning och instruktionsböcker. Att berättelsen om försvaret innehåller mycket mer än enbart den krigsmateriel man i förstone ser som de självklara objekten att bevara är uppenbart men inte alltid lätthanterligt när man kommer till den faktiska avvecklingssituationen. Att därför i en samlad strategi se helheten och vilka delar som bör säkras är ett nödvändigt instrument som i dag fattas.
Mot denna bakgrund bör
i kommande försvarsbeslut hög prioritet ges bevarandeaspekterna i beslut rörande överskottsmateriel så att avyttring och/eller förstöring av föremål inte ges innan de museala kraven på att dokumentera och/eller bevara tidstypiska och intressanta föremål tillgodosetts,
Försvarsmakten ges i uppdrag att tillsammans med SFHM och SMM – som ett led i avvecklingen – ta fram en samlad långsiktig plan för vad som skall bevaras musealt och hur överföringen skall ske,
Försvarsmakten utreda lämpliga former för hur de resurser för dokumentation samt framtida förvaring, vård och underhåll som detta kräver kan föras från försvarsanslaget till museibudgeterna nu och över tiden samt i samråd med SFHM och SMM bedöma omfattningen av det stöd och de medel som krävs,
medel för bevarande och/eller dokumentation som rutin läggas in i materielssystemens avvecklingsfas.
När det gäller att bevara och tillgängliggöra det militära flygets kulturarv finns idag Flygvapenmuseum i Linköping. Denna museisatsning har dock ännu inte fullföljts. Och den nuvarande avvecklingstakten ställer krav på att förhållandena förbättras omgående.
Så är t.ex. museets kanslifunktioner inrymda i en barack på helikopterflottiljens område på Malmen. Därifrån är museet uppsagt fr.o.m. 2003-12-31.
Dessutom finns idag inte rum ens för de nuvarande samlingarna på ett tillfredsställande sätt. Sex unika och mycket ömtåliga flygplan är uppställda utomhus i avvaktan på utbyggnad av utställningshallen och de magasin som finns för övrigt materiel är otillräckliga, samt dessutom även de, befintliga inom Malmens område och uppsägningshotade.
En genomlysning av möjligheterna att flytta museet till någon nu nedlagd flygflottilj har gjorts och visat att kostnaderna för en sådan flytt är orimligt höga. I en diskussion om lämpligt läge för Flygvapenmuseum bör då också tas de bedömningar som ursprungligen gjorts vid tillkomsten av det nuvarande museet. Värdet av den historiska kopplingen till Malmen som det militära flygets vagga var redan initialt en väsentlig faktor i diskussionerna om lokaliseringen av ett Flygvapenmuseum och en fortsatt utbyggnad där måste, i det helhetsperspektiv Linköping har också som flygplanstillverkningsstad, ses som givet.
Mot denna bakgrund bör
medel omgående ställas till förfogande för ett genomförande av den påbörjade Flygvapenmuseisatsningen i anslutning till Malmen samt
åt Försvaret uppdras att medverka till och på lämpligt sätt underlätta en fortsatt provisorisk lösning av kansli- och magasinslokaler för museet på Malmen till dess utbyggnaden färdigställts.
I detta sammanhang känns det också angeläget att notera att den fråga om byggnadsminnesförklaring och bevarande av ett antal moderna befästningar som tidigare aktualiserats av Riksantikvarieämbetet, har stor betydelse för helhetsbilden av det moderna försvaret.
|
Stockholm den 16 september 2003 |
|
|
Anna Lindgren (m) |