Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förstärka samhällets arbete med att förebygga civila hot och olyckor, på bekostnad av militära hot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ytterligare utveckla Räddningsverkets och NCO:s arbete med att ”ge en samlad bild och bedömning” av olyckor och säkerhetsarbetet i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inrätta en äldresäkerhetsdelegation, motsvarande Barnsäkerhetsdelegationen, och att Socialstyrelsen och Räddningsverket ingår i denna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör arbeta fram en nationell strategi avseende äldres säkerhet, som också inkluderar äldreskyddsombuden.1
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SoU.
Det pågår en omvärdering av risker och säkerhet i hela samhället, där civila hot och civil säkerhet får en ökad betydelse och den tidigare fokuseringen på militära hot tonas ned.
Det blir mer och mer uppenbart att de resurser som läggs på att förebygga stora och osannolika hot, som en militär invasion, är alltför stora och sker på bekostnad av vardagens säkerhet.
En naturlig konsekvens av den omsvängning som pågår kanske vore att Försvarsdepartementet i förlängningen döps om till Säkerhetsdepartementet och, i varje fall i väsentligt högre utsträckning än i dag, fokuserar på civil säkerhet och civila olyckor.
Det behövs övergripande och tvärsektoriella analyser för att kunna fatta kloka beslut när det gäller prioriteringar av hur samhällets begränsade resurser ska användas för att öka medborgarnas säkerhet.
Mot denna bakgrund ser jag det som positivt att regeringen tidigare har givit Räddningsverket i uppdrag att starta ett nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO).
Uppdraget är inte så brett som jag skulle önska, utan fokuserar bara på olyckor. Men också inom detta begränsade område finns det ett stort behov av överblick. NCO har publicerat rapporten Olyckor i siffror, som ska vara en årligt återkommande rapport. Den visade bland annat att äldre är klart överrepresenterade i olycksstatistiken och att äldres fallolyckor är ett omfattande och växande problem, som skapar både ett omfattande lidande och skenande kostnader.
NCO har fått i uppgift av regeringen att ge en ”samlad bild och bedömning” av olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet i Sverige. Enligt vad jag erfarit planerar NCO att presentera följande rapporter som ska ge en ”samlad bild och bedömning” under hösten 2003 och våren 2004:
En äldreskadeatlas, motsvarande Barnsäkerhetsdelegationens barnskadeatlas.
En rapport om kostnaderna för äldres fallolyckor.
En rapport om allmänhetens och medias beskrivning av olyckor.
En metodrapport som belyser olika socioekonomiska faktorers betydelse för olycksutvecklingen.
Den årliga rapporten ”Olyckor i siffror”.
En rapport om samhällets säkerhetsarbete, som bland annat ska belysa balansen mellan faktiska olyckstal och hur samhället satsar på säkerhetsarbete.
En totalskadeatlas som redovisar den totala olycksbilden i alla miljöer och för alla grupper på riks-, läns- och kommunnivå.
Det är alltså ett viktigt arbete som utförs vid NCO, som både kan stödja kommunerna i deras olycksförebyggande arbete och bli ett instrument för nationella prioriteringar i fråga om hur man mest kostnadseffektivt förebygger olyckor.
Statistiken visar att dödsfall till följd av olyckshändelser minskar för i stort sett alla olyckstyper (drunkningsolyckor, elolyckor, olyckor i arbetslivet osv.). Men denna positiva utveckling omfattar inte de äldre, och i synnerhet inte fallolyckor. Här är den obehagliga tendensen att antalet dödsoffer tvärtom ökar – till och med snabbare än vad som motiveras av att antalet äldre blir allt större.
Under 2000 dog cirka 1 000 personer över 65 år i fallolyckor, medan 41 000 skadades så allvarligt att de tvingades till sjukhusvård och 62 000 skadades lindrigt. Som jämförelse kan nämnas att vägtrafikolyckor årligen leder till cirka 500–600 dödsfall, i alla ålderskategorier.
Kostnaderna för de äldres fallolyckor uppgår varje år till miljardbelopp och dessa kostnader kommer att fortsätta att öka i takt med att befolkningen blir allt äldre. Detta innebär, förutom mänskliga tragedier och förlorad livskvalitet, en ytterligare belastning i redan hårt ansträngda landstings- och kommunbudgetar. Samtidigt har Räddningsverket och olika studier påvisat att enkla förebyggande åtgärder mot fallolyckor har en mycket god effekt som inte kräver några stora resurser från samhällets sida.
Ett problem är att det saknas en nationell aktör – som ”äger” frågan, tar initiativ till och utvärderar åtgärdsprogram och som förser media med nyheter inom området. En möjlighet vore att regeringen tillsätter en äldresäkerhetsdelegation, motsvarande Barnsäkerhetsdelegationen, som uteslutande fokuserar på äldres säkerhet och olyckor. Bland annat Socialstyrelsen och Räddningsverket bör ingå i delegationen, vars uppgift blir att koordinera och initiera åtgärder för att förebygga olyckor hos äldre.
Regeringen har tidigare (2002) beslutat att ge länsstyrelserna extra medel för inrättande av 100 äldreskyddsombud. Dessa ombud ska i första hand verka i tillsynsverksamheten, men de borde också kunna bli en viktig kraft i arbetet med att förbättra äldres säkerhet.
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
Lars Ångström (mp) |