Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att åstadkomma en samlad lagstiftning som bl.a. skall reglera ansvarsfrågan för nytillkomna vrak.
I landets skärgårdar och utmed våra kuster tillkommer varje år ett stort antal båtvrak. Det är ofta fråga om havererade och strandade fritidsbåtar och mindre fartyg. Genom att båtarna oftast saknar ekonomiskt värde lämnas de av den tidigare ägaren åt sitt öde. Båtvraken blir därför ofta en säkerhetsrisk för sjöfarten, en miljörisk – genom bränsleutsläpp och nedskräpning eller till hinder för fisket.
Frågan om vem som i dag bär ansvaret för omhändertagande av strandade vrak eller fartyg yngre än hundra år gamla utmed våra stränder och kuster är oerhört komplicerad och förvirrad. Erfarenheten visar att denna svårlösta fråga antingen inte får några lösningar alls – dvs. vraket blir liggande kvar på platsen – eller att någon rådig person eller myndighet som kanske inte alls har det formella ansvaret självsvåldigt nödgas lösa frågan. Detta är otillfredsställande. Genom att ansvarsfrågan är så spridd kan undanskaffandet av vraket ta mycket lång tid, ofta med betydande risker för sjöfarten och miljön som följd. Dessutom är lagstiftningen (lagen om sjöfynd, SFS 1918:163) mycket gammal och bör ses över.
De myndigheter eller parter som i dag kan vara ansvariga – helt eller delvis – kan utgöras av:
Polisen (Rikspolisstyrelsen eller sjöpolisen om sådan finns)
Kustbevakningen (miljöskydd)
Tingsrätten, Hovrätten (domslut – brottmål etc.)
Kronofogdemyndigheten (handräckning för flyttning)
Länsstyrelsen (inom naturskyddade områden)
Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd (nedskräpning)
Sjöfartsverket (farledsansvar, säkerhet)
Markägare/markförvaltare (t ex naturvårdstiftelser, kommuner, företag, privatpersoner).
Det finns några färska exempel från Stockholms län. Dessa fall har den gemensamma nämnaren att det hamnat nytillkomna vrak på stränderna men att samtliga fall nödgats lösas genom olika myndigheters/parters försorg:
En mindre fraktskuta blev liggande i strandkanten i närheten av Drottningholms slott under flera år. Länsstyrelsen, Fastighetsverket (markägare) och Ekerö kommun bråkade länge om vem som skulle undanskaffa vraket. Till slut blev det kommunen (miljö- och hälsoskyddsnämnden).
En mindre fraktskuta uppkörd på land på Häringe naturreservat. Skärgårdsstiftelsen drev som markägare ärendet. Polisutredning skedde och åtföljdes av åtal mot båtägaren vid Miljödomstolen. Båtägaren dömdes till dagsböter för handlingen, men båten blev liggande kvar. Kronofogdemyndigheten kopplades in. Först vid hot om vite flyttade båtägaren till slut båten.
En gammal husbåt strandade på Sveriges Holme i Stockholms inlopp. Det snart sönderbrutna husbåtsvraket blev en säkerhetsrisk för sjöfarten samt skräpade ner kraftigt. Sjöpolisen, Nacka kommun m.fl. svor sig fria. Länsstyrelsen engagerade sig (naturskyddat område). Skärgårdsstiftelsen som förvaltare drev ärendet. Kustbevakningen ställde upp med ett miljöskyddsfartyg och undanskaffade vraket. Länsstyrelsen bekostade containrar för vrakresterna samt Lidingö kommun bekostade arbetet tillsammans med Skärgårdsstiftelsen.
En åtta meters fritidsbåt i stål blev liggande vid Nåttarö ångbåtsbrygga. Båten var allvarligt skadad efter en tidigare grundstötning och sjönk snabbt invid bryggan. Vraket blev liggande hela hösten 2002 samt påföljande vinter och vår. Skärgårdsstiftelsen som markägare och Haninge kommun drev frågan. Båten bärgades under försommaren av någon och sänktes i Mysingen.
Detta är bara några exempel från de senaste åren i Stockholms skärgård. Det finns givetvis massor med andra exempel från kustdelar av Sverige.
En lösning på problemet med så många inblandade och oklara ansvarsförhållanden kunde vara följande. Ansvaret för nytillkomna vrak i sjön bör åvila Kustbevakningen samt för vrak på land kommunens räddningsnämnd. Man bör kunna dra paralleller till hanteringen av inträffade oljeutsläpp. När det gäller oljebekämpning har Kustbevakningen sedan ett antal år tillbaka fått hela ansvaret för omhändertagandet i sjön samt kommunernas räddningsnämnder ansvaret för bekämpningen på land. Denna ansvarsfördelning fungerar enligt min bedömning utmärkt bra. Man arbetar snabbt, effektivt och obyråkratiskt. Denna arbetsfördelning bör också kunna fungera som riktmärke ifråga om omhändertagande av vrak.
Kustbevakningen och räddningsnämnderna är dessutom de enda av ovan uppräknade myndigheter som har fartyg och materiel i tillräcklig omfattning för att kunna klara dylika uppdrag. Exempelvis är sjöpolisens båtar avsedda för snabba persontransporter och inte för tyngre hantering, såsom bogsering, bärgning, kranlyft etc.
Jag anser att frågan om att överföra frågan om hanteringen av nytillkomna vrak i vattnet till Kustbevakningen och på stränderna till kommunernas räddningsnämnder bör utredas.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |