Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vad revisorerna i sin helhet anför under kapitel 6 i rapporten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anslagsstrukturen utreds.
Riksdagen beslutar vid antagande av budget för riksdagsförvaltningen att beakta vad som i motionen anförs beträffande försvarsutskottets kansliresurser.
Riksdagens revisorers sammanfattande rapport om vem som sköter styrningen av försvaret utmynnar i slutsatsen att det gör Försvarsmakten själv. Inte riksdagen, inte regeringen och heller inte försvarsledningen.
Den verksamhet som årligen kostar Sveriges skattebetalare över 40 miljarder kronor lever i stor utsträckning sitt eget liv. Att under sådana förhållanden garantera landet valuta för försvarsanslagen blir omöjligt, liksom att utkräva politiskt ansvar från de förtroendevalda.
Riksdagens revisorer anser att Försvarsdepartementets bristande förmåga till självständiga analyser och adekvata målbeskrivningar omöjliggör en effektiv styrning från departementets sida. Det får följden att även den övergripande styrning och uppföljning som riksdagen skall svara för allvarligt drabbas. Riksdagen ges inte ett tillräckligt och tydligt underlag.
Mer överraskande är dock att inte heller Försvarsmaktens högsta ledning bedöms utöva en ändamålsenlig styrning. I revisorernas rapport ger myten om en starkt hierarkisk organisation vika, när ÖB tvingas förhandla med enskilda förbandschefer om vilket underlag beträffande personalbehovet som skall lämnas till riksdagen!
Revisorernas syn på bristande styrning inom försvarsmyndigheterna delas i allt väsentligt av Folkpartiet liberalerna. De åtgärder som föreslås i olika sammanhang är lätta att ställa sig bakom. Även om kritiken är mångfacetterad och i stycken rör detaljer ifråga om organisation, redovisningsformer, bemanning m.m. så blir helhetsintrycket förödande. Därför finns det all anledning för Folkpartiet liberalerna att stödja hela det batteri av åtgärder som föreslås.
Folkpartiet liberalerna yrkar att riksdagen ger regeringen tillkänna vad revisorerna i sin helhet anför under kapitel 6 i rapporten.
I flera centrala delar har emellertid revisorerna avstått från att ge konkreta förslag till förbättringar av främst den politiska styrningen. Viktigast i detta hänseende torde vara att förslag om, eller ens krav på utredning av, ny anslagsstruktur saknas beträffande Försvarsmakten. Av revisorernas rapport framgår att kostnadsredovisningen, utan föregående riksdagsbeslut, fortlöpande förenklats. Från 1998 minskade uppdelningen på så sätt att 15 redovisningsområden blev 6, vilka senare minskats till 2, nämligen redovisningen av anslagen för förbandsverksamhet resp. materiel.
Att nu kräva en större förgrening av redovisningen på flera verksamhetsområden är naturligt. Samtidigt bör det övervägas om inte också anslagsstrukturen bör förändras på motsvarande sätt. Att det råder symmetri mellan anslagen och redovisningarna innebär förvisso en mer handfast politisk styrning som kan äventyra ett flexibelt resursutnyttjande inom verksamheten. Å andra sidan förbättras möjligheterna till uppföljning och styrning mot övergripande politiska mål. Icke minst det sistnämnda förefaller ändamålsenligt med hänsyn till de svårigheter som uppenbarligen finns ifråga om måluppfyllelse. Ser man till de 6 redovisningsområden som fanns mellan 1998 och 2003 är flera av dem sådana som fått stryka på foten. Allra tydligast gäller detta till exempel utvecklingen av beredskapen och samarbetet samt samordningen med de s.k. blåljusmyndigheterna – i rapporten uttryckt som ”stöd till samhället”. Riksdagen bör ge regeringen tillkänna att anslagsstrukturen utreds i enlighet med vad som ovan angivits i denna del.
Revisorerna följer i sina förslag heller inte upp önskan att stärka Försvarsberedningen. Försvarsberedningen gör idag omvärldsbedömningar inför försvarsbesluten och fungerar som ett viktigt försvarspolitiskt debattforum. Folkpartiet liberalerna anser att den kunskap och kompetens som finns samlad i beredningen bör stärkas genom utökade, och av Försvarsdepartementet oberoende, utredningsresurser. Beredningen bör samtidigt ges ett tydligare uppdrag att fortlöpande analysera måluppfyllelsen inom försvarsmyndigheterna och rapportera härom såväl till regeringen som till riksdagens försvarsutskott. Även om det i första hand måste ankomma på regeringen själv hur man disponerar anslaget för Regeringskansliet och hur dess organ skall arbeta faller det sig naturligt att uppmärksamma regeringen på dess möjligheter att på detta sätt stärka uppföljningen av försvarsmyndigheterna.
Än mer iögonfallande är behovet att förstärka riksdagens möjligheter att kontrollera och följa upp det militära försvaret och dess stödmyndigheter. Den handfull tjänstemän som försvarsutskottet har till sitt förfogande för denna uppgift skall ställas i relation till över 100 anställda på Försvarsdepartementet och nära 700 anställda på Högkvarteret.
Om riksdagen med trovärdighet skall utföra sin styrande och granskande uppgift måste utredningskapaciteten på försvarsutskottets kansli förstärkas avsevärt. Det är, icke minst mot bakgrund av Försvarsdepartementets tillkortakommanden ifråga om självständiga och relevanta analyser, inte rimligt att riksdagen enkom skall hålla tillgodo med det underlag som regeringen levererar. Framtiden får utvisa om detta behov accentueras av att riksdagen inte längre förfogar över en egen revisionsverksamhet, vilken tidigare kunnat bistå riksdagens utskott med värdefulla fördjupningsstudier i hur olika verksamheter bedrivs.
Riksdagen bör vid antagande av nästa budget för riksdagsförvaltningen beakta vad som ovan anförts beträffande försvarsutskottets kansliresurser.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Allan Widman (fp) |
|
|
Heli Berg (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |