Kristdemokraterna föreslår att riksdagen avslår propositionens förslag. De skillnader som finns mellan hyres- respektive bostadsrätt, liksom det faktum att systemet med underrättelser inte fungerar tillfredsställande på hyresrättens område, motiverar att reglerna om underrättelseskyldighet inte utvidgas till att gälla bostadsrätter. Såväl Socialstyrelsen och Bostadsrättsutredningen som regeringen, i 2003 års proposition Olika bostadsrättsfrågor, har påtalat att systemet med underrättelser i praktiken inte fungerar vad gäller hyresrätter. I stället för att utvidga detta förfarande till att gälla fler fastighetsägare, bör det förändras. De bostadssociala problem som finns i samhället kommer inte närmare sin lösning genom propositionens förslag, utan det krävs nya verktyg som särskilt tar fasta på barns utsatta situation när en uppsägning från bostaden är förestående. Enligt Kristdemokraterna bör en förändring av hyreslagen som innebär ett obligatoriskt samrådsförfarande mellan hyresgäst, hyresvärd och företrädare för kommunen vid vräkningssituationer komma till stånd.
Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder förutsättningarna för införandet av ett bättre fungerande system än det med underrättelser till socialnämnd i samband med att boende sägs upp på grund av störningar i boendet eller betalningsförseningar.
I Sverige finns ett antal olika boende- och upplåtelseformer. Bostäder med äganderätt är begränsat till småhus. För flerbostadshus finns de huvudsakliga kategorierna bostadsrätt och hyresrätt, där den senare inrymmer ett par varianter. Bostadsrätten skiljer sig från hyresrätten genom att de boende äger fastigheten gemensamt och medlemmarna äger nyttjanderätt över en viss lägenhet. Bostadsrätten har särskilda kvaliteter genom sin kombination av delaktighet och frihet samt en förhållandevis låg kostnadsnivå, medan hyresrätten har ett stort värde genom att den kan förvärvas utan kapitalinsats och erbjuder en hög sevicenivå. Denna mångfald är bra och viktig att upprätthålla. Att öka valfriheten inom boendet är ett grundläggande värde för Kristdemokraterna.
Alternativ och valfrihet har dock inte samma prioritet hos alla riksdagspartier. Socialdemokraterna har de senaste åren drivit en målmedveten kampanj mot bostadsrätten som boendeform. Det hårdnande regelverk som successivt försvårat ombildningar av hyresrätter, dels genom skärpta majoritetskrav, dels genom tillståndsprövning av länsstyrelserna, vilar på en misstro mot bostadsrätten.
Hyresrätten har utvecklats till normen för boende i flerbostadshus. Det visar inte minst den ensidiga inriktningen hos senare års statliga investeringsbidrag till byggande. Bostadsrätten framställs, dels i svepande ordalag i debatter, dels konkret i motioner från regeringens stödparti Vänsterpartiet, som ett oönskat och spekulativt inslag på bostadsmarknaden.
Socialdemokraternas politik genomsyras av en attityd till bostadsrätter och bostadsrättsombildningar som ett problem, vilket de boende ska skyddas mot, inte minst de som riskerar att få hyra sin bostad av en bostadsrättsförening. När majoritetskravet för ombildning 1999 höjdes från enkel till två tredjedelars majoritet bland de boende, gjordes det med motiveringen att ”skydda de boendes intressen”. Bostadsrättsföreningar utmålas också generellt som sämre hyresvärdar än bostadsföretag.
Successivt anpassas nu därför regelverket för bostadsrätten till det för hyresrätten. Det skedde bland annat vid förra årets riksdagsbehandling av proposition 2002/03:12 Olika bostadsrättsfrågor. I bostadsutskottets betänkande rörande nämnda proposition anfördes att en bostadsrättsförening har ett socialt, samhälleligt ansvar för sina medlemmar som är jämförbart med det hos bostadsföretag som bedriver ”ett närmast socialt inriktat arbete med kontakter med de hyresgäster mot vilka det inkommit klagomål om störningar”.
Kristdemokraterna är tveksamma till att bostadsrättsföreningar ska åläggas samma krav på socialt ansvarstagande som gäller för till exempel de bostadsbolag som kommuner använder för att fullgöra sitt bostadsförsörjningsansvar.
Det är väsentligt att betona bostadsrättens skillnader i förhållande till hyresrätten. En viktig skillnad är det särskilda ansvar som medlemmarna har såsom ägare av bostadsfastigheten. När det gäller frågan om uppsägning är det också väsentligt att identifiera det förmögenhetsvärde som en bostadsrätt i de allra flesta fall representerar.
Regeringen har, som ovan redovisas, under en längre tid motarbetat bostadsrätten som boendeform. I och med föreliggande proposition har Socialdemokraterna svepts med i Vänsterpartiets än starkare motstånd mot bostadsrättens särskilda ställning.
Propositionen är föranledd av ett tillkännagivande från bostadsutskottet. I den vänsterpartistiska motion som låg till grund för tillkännagivandet föreslogs, förutom anmälningsplikt till socialnämnd, bland annat att majoritetskraven för bostadsrättsombildning ytterligare ska skärpas till total enhällighet bland de boende. Vänsterpartiet vill säkerställa att ingen tvingas bli hyresgäst hos sina grannar och argumentationen har sin utgångspunkt i föreställningen att bostadsrättsombildningar är politiskt styrda och att ”ekonomisk spekulation” är det främsta motivet för många av de blivande bostadsrättsinnehavarna.
Det är detta förhållningssätt som förslagen i föreliggande proposition bygger på, och det är detta förhållningssätt som riskerar att allt mer genomsyra den lagstiftning som reglerar bostadsrätten.
När regeringen 2003 föreslog flera förändringar i lagstiftningen kring bostadsrättshavares rättigheter och skyldigheter anfördes att det kan uppfattas som känsligt för styrelsen i en bostadsrättsförening att vara skyldig att anmäla en granne och föreningsmedlem till socialnämnden. Därtill kommer, enligt regeringen, att systemet med meddelande i praktiken inte fungerar särskilt bra på hyresrättens område. Under dessa förhållanden ansåg regeringen att det inte fanns tillräckliga skäl att införa regler som underrättelseskyldighet till socialnämnden vid störningar i boendet när det gäller bostadsrätt.
I fråga om skyldigheten att underrätta socialnämnden vid uppsägning på grund av betalningsförsening anförde regeringen att beträffande bostadsrätter är möjligheterna att hjälpa den som har betalningsproblem avsevärt mindre än beträffande hyresrätter. Ekonomisk hjälp att behålla en bostadsrätt torde knappast kunna bli aktuellt annat än om det rör sig om ett helt temporärt betalningsproblem eller möjligen om bostadsrätten helt saknar förmögenhetsvärde. I normalfallet innebär dock regelsystemet att bostadsrätten skall avyttras.
Regeringen påtalade också att en del av bostadsrättshavarens faktiska boendekostnad oftast består av amorteringar och räntebetalningar. Den som inte kan betala årsavgiften har sannolikt också problem att betala sina lån. Kreditinstituten behöver dock inte skicka meddelanden till socialnämnden.
Regeringens slutsats för ett år sedan var att det inte heller i fråga om betalningsförseningar fanns tillräckliga skäl att införa regler om en underrättelseskyldighet till socialnämnden.
HSB Riksförbund, SBC Bostadsrättscentrum, Riksbyggen och Fastighetsägarna Sverige är de fyra organisationer som representerar den stora majoriteten av landets bostadsrättsföreningar. Dessa organisationer har i sina remissvar motsatt sig att en underrättelseskyldighet till socialnämnden införs för bostadsrättsföreningar.
Grundläggande för dessa remissinstansers negativa hållning är olikheten mellan upplåtelseformerna hyres- och bostadsrätt, vilket talar mot att överföra de regler om underrättelseskyldighet som gäller enligt hyreslagstiftningen till bostadsrättslagen. Flera remissinstanser har hänvisat till att en bostadsrätt – till skillnad från en hyresrätt – representerar ett förmögenhetsvärde och att en underrättelseskyldighet därför inte är särskilt meningsfull. Sveriges Fastighetsägare, som representerar såväl bostadsrättsföreningar som privata bostadsföretag, betonar att en bostadsrättshavare är delägare i föreningen och har satsat ett eget kapital i denna. Det finns därför ett ägande och ett ansvar på samma sätt som för en villaägare. Fastighetsägarna anser att en bostadsrättshavare på grund av detta har ett annat förhållande till bostadsrättsföreningen än vad en hyresgäst har till sin hyresvärd. Man bör enligt Fastighetsägarnas uppfattning därför i en fråga som den nu remitterade kunna ställa andra krav på en bostadsrättshavare än på en hyresgäst.
Med utgångspunkt i de synpunkter som bostadsrättsföreningarnas intresseorganisationer framfört, men också mot bakgrund av den bedömning regeringen gjorde våren 2003, finner Kristdemokraterna att det inte finns skäl att för bostadsrättsföreningar införa regler om en underrättelseskyldighet till socialnämnden.
De fundamentala skillnader som finns mellan bostadsrätter och hyresrätter är värda att beakta. Det är också väsentligt att uppmärksamma och motsätta sig den politiska vilja som finns att reducera bostadsrätten, både vad gäller antalet lägenheter och vad gäller upplåtelseformens särart. Regeringen har till följd av riksdagsmajoritetens tillkännagivande, mot sitt eget och bostadsrättsorganisationernas bättre vetande, tagit ännu ett steg för att minska bostadsrättens särart i förhållande till hyresrätten.
I föreliggande proposition beaktas inte alls den viktiga invändning regeringen framförde för ett år sedan, nämligen att systemet med underrättelser fungerar dåligt. Propositionens förslag framstår tydligt som symboliska, med främsta syfte att likställa reglerna för hyresrätt och bostadsrätt, inte att åstadkomma en verklig förbättring för dem vars boende hotas.
I stället för att utvidga nuvarande förfarande till att gälla fler fastighetsägare, bör det utvecklas. De bostadssociala problem som finns i samhället kommer inte närmare sin lösning genom propositionens förslag, utan det krävs nya verktyg som särskilt tar fasta på barns utsatta situation i de fall då en uppsägning från bostaden är förestående.
Kristdemokraterna anser därför att riksdagen bör avslå propositionens förslag.
När människor sägs upp från sin bostad föreligger vanligen allvarliga sociala och/eller ekonomiska problem. Det finns goda skäl för samhället att i ett tidigt skede hjälpa till med att upprätthålla en dräglig bostadssituation. Särskilt viktigt är det när barn berörs. De insatser som det allmänna riktar mot dessa personer och familjer måste vara effektiva, inte slentrianmässiga.
När det i Bostadsrättsutredningens betänkande från december 1999 övervägdes om hyreslagens bestämmelser om underrättelser bör utvidgas till att gälla bostadsrättslagen, betonades de svårigheter personer som blivit avhysta har att få en ny bostad. Utredningen konstaterade att de åtgärder som kommunerna vidtar varierar kraftigt och att det i många fall inte händer annat än att socialnämnden skickar ut ett brev som inte besvaras. Enligt utredningen känner sig kommuner överhopade av underrättelser och det sägs förekomma att personer upplever framstötar från socialnämnden som direkt kränkande. Att regeringen inte åstadkommit en förändring av denna situation, utan fortfarande så sent som 2003 angav bristfälligheten i systemet som ett skäl för att inte utvidga det till bostadsrätter, är inte annat än ansvarslöst.
Det finns således betydande skäl för riksdagen att uppmana regeringen till handling. Kristdemokraterna har därför vid upprepade tillfällen föreslagit att det bör införas ett obligatoriskt samrådsförfarande vid vräkningssituationer mellan hyresgäst, hyresvärd och företrädare för kommunen.
Det bör i samtliga fall där frågan om vräkning blir aktuell ställas krav på att hyresvärden medverkar i ett samrådsförfarande som syftar till att göra det möjligt för hyresgästen att behålla sin bostad.
Det kan regleras i hyreslagen på det viset att hyresvärdens medverkan i ett samråd görs till en förutsättning för att en vräkning skall få beslutas. I den meningen bör samrådsförfarandet vara obligatoriskt. I de fall en hyresgäst inte deltar i samrådet eller förklarar att han inte önskar att samråd skall ske skall detta inte hindra att hyresgästen vräks.
Samrådsförfarandet skulle kunna innebära att hyresvärden och hyresgästen samt en företrädare för kommunen, t.ex. socialförvaltningen, träffas för att diskutera om och under vilka förutsättningar hyresavtalet skulle kunna förlängas. Parterna i hyresförhållandet skulle i samband med detta kunna träffa avtal om att hyresavtalet under en prövotid (t.ex. ett år) skall gälla för en kortare bestämd tid (t.ex. en månad) med rätt till en kortare förlängning (t.ex. en månad) vid utebliven uppsägning. Tanken är att avtalet efter en problemfri prövotid skall förlängas på obestämd tid, vilket är det normala. Vidare skulle det med kommunen kunna träffas avtal angående hyresbetalningen m.m.
Samrådsförfarandet skulle även kunna innehålla andra moment. Beroende på grunden för uppsägningen kan vitt skilda lösningar vara att föredra. Ett samrådsförfarande skulle leda till färre vräkningar och vi anser att det nu skissade samrådsförfarandet förtjänar en närmare utredning. Det bör ankomma på regeringen att skyndsamt låta utföra en sådan utredning och därefter återkomma till riksdagen med de lagförslag m.m. som kan bli aktuella.
|
Stockholm den 18 mars 2004 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |