Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte skall vara möjligt att tillträda en fastighet innan förvärvstillstånd beviljats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte skall vara så enkelt att kringgå lagen genom att fingera ett boende i glesbygden genom att låna en brevlåda eller en inneboendeadress.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte skall vara möjligt att få förvärva genom att utlova en framtida bosättning på fastigheten men där sanktioner saknas mot den som inte uppfyller utfästelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelserna om anmälan helt tas bort för att i stället ersättas med förvärvstillstånd så att alla förvärv i glesbygd prövas på samma sätt av länsstyrelsen.
Jordförvärvslagen ska gagna glesbygden är det tänkt, men det gör den inte. Den kan enkelt utnyttjas för snabba skogsklipp. Personer med pengar och lite fräckhet blåser lätt de bofasta på både jobb och inkomster. När lagen tillkom 1979 var avsikten att mjuka upp den tidigare mycket restriktiva lagen.
Avsikten var ändå att slå vakt om glesbygdens möjligheter att ge sysselsättning och inkomster till de ortsboende. Lagen anger tre alternativ för privatpersoner som önskar förvärva jord och skog i glesbygd:
Den som vid förvärvet bott i glesbygd inom kommunen de senaste sex månaderna anmäler detta till länsstyrelsen, som skall utfärda ett bevis om bosättningen. Med beviset i sin hand kan förvärvaren söka lagfart och fullborda förvärvet.
Den som vid förvärvet skriftligen förbinder sig att inom ett år bosätta sig på fastigheten och bo där i minst fem år anmäler likaså detta till länsstyrelsen som utfärdar bevis om bosättningsåtagandet. Förvärvaren kan därefter söka lagfart med beviset som grund.
Den som inte uppfyller förutsättningarna för anmälan skall söka förvärvstillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen har möjlighet att neka förvärvstillstånd för utbor om åkern eller skogen behövs för att ge arbete och inkomst åt någon som är bosatt i glesbygden.
Lagen skulle vara ett styrmedel i arbetet med landsbygdsutveckling. Tyvärr blev lagen så tandlös att den bara är ett styrmedel på papperet. Länsstyrelserna i glesbygdslänen har påpekat detta för ansvariga jordbruksministrar. Tyvärr så har dock ännu inget hänt. Vid en interpellationsdebatt i riksdagen 21 januari i år om vad regeringen var beredd att vidta för åtgärder för att stoppa den skogsskövling som pågår i de områden som omfattas av jordförvärvslagen gick statsrådet Ulrika Messing i svaromål. Hon informerade om att regeringen håller på med en justering av skogsvårdslagen. Vi förmodar att frågeställaren önskade svar avseende jordförvärvslagen eftersom hon uttryckligen nämnde den lagen i sin fråga. Men här undvek regeringen jordförvärvsfrågan och skickade fram skogsministern istället för jordbruksministern till vars domäner jordförvärvslagen hör.
Regeringen gör med andra ord två skilda frågor till en. Det är bra om man kan förhindra att folk smiter från sin skyldighet att anlägga ny skog efter gammal, som statsrådet Messing var inne på. Sådant styr man med skogsvårdslagen. Men möjligheterna att styra förvärv av skogsmark i glesbygden har föga med skogsvårdslagen att göra.
Ett verkligt fall i en av Västernorrlands utpräglade glesbygder har upprört många och är en bra illustration till hur undermålig jordförvärvslagen är som styrmedel. Det är en illustration till glesbygdsbornas upplevelse av avståndet mellan politiska utfästelser och politisk handling. Det aktuella fallet har tidigare omnämnts i bl.a. Dagens Nyheter och i TV 4.
Två skogsfastigheter utan byggnader bjöds ut på anbud. Närmaste granne som är heltidsverksam skogsbrukare lämnade bud på den ena. Båda fastigheterna såldes till ett Stockholmspar som gjort ett betydande antal skogsaffärer tidigare. Länsstyrelsen nekade förvärvstillstånd på den av fastigheterna som grannen lämnat bud på. Med tillskottet på 360 hektar skulle ett långsiktigt heltidsskogsbruk ha skapats för en ung familj i denna glesbygdsort. Köparen betalade kontant och tillträdde fastigheterna direkt. Under tiden förvärvsansökan avslagits och överklagningsprocessen pågått har köparen i lugn och ro låtit kalavverka alla de hundratals hektar skog som är möjliga på fastigheterna, ty sådan är jordförvärvslagen. Om förvärvsansökan slutligen avslås, vilket kan dröja något år, är staten skyldig att lösa in fastigheten om säljaren begär det, ty så är också jordförvärvslagen utformad.
Köparen har tagit hand om alla intäkterna för virket. Säljaren kan i bästa fall få betalt två gånger för fastigheten. Staten eller den glesbygdsbo som varit i behov av marken står där med kalhyggena eller i bästa fall plantskog som enbart innebär kostnader de närmsta 40 åren. Och ingen har så vitt man kan se brutit mot någon lag. Lagen medger detta.
Väl medveten om risken för avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd ansökte köparen efter förvärvet hos skattekontoret i Örnsköldsvik om att få bli skriven som inneboende hos en familj på en glesbygdsort i kommunen. Efter sex månader beviljade inskrivningsmyndigheten i länet lagfart utan någon dokumenterad grund annat än att man själv tog en titt i folkbokföringsregistret. Någon anmälan eller något utfärdande av bevis som lagen föreskriver var det inte tal om. Det spelade heller ingen roll att den fingerade bosättningen skedde efter förvärvet och inte före som lagen anger. Vid länsstyrelsens förfrågan om detta meddelade Inskrivningsmyndigheten att man hade en egen praxis och därför inte behövde följa vad som står i lagen. Tyvärr var det heller ingen engångsföreteelse.
I ett försök att få rättelse överklagade länsstyrelsen lagfartsbeslutet till Hovrätten i Sundsvall. Hovrätten meddelade den 24 februari att man inte betraktar länsstyrelsen som part i lagfartsärendet och avvisar därför överklagandet. Ingen rättsinstans eller annan har kunnat ange vem som annars kan vara behörig att överklaga Inskrivningsmyndighetens felaktiga beslut. Således har köparen utan några problem kunnat kringgå jordförvärvslagen på två olika sätt samtidigt. Både hängslen och livrem om man så får säga. Jordförvärvslagens utformning kan förmodas bidra till att de rättstillämpande myndigheterna väljer att ignorera dess bestämmelser.
I ett annat fall förvärvade ägaren till ett känt sportvaruhus i Mellansverige en skogsfastighet i Västernorrlands glesbygd. Fastigheten saknade byggnader. Köparen anmälde förvärvet 2000-05-31 med en förbindelse att bosätta sig på fastigheten. Han fick därmed lagfart på förvärvet. För så är jordförvärvslagen också utformad. Självfallet hade ingen förväntat sig att köparen skulle infria sitt åtagande. I den situationen ska länsstyrelsen enligt jordförvärvslagen anmäla den uteblivna bosättningen till Jordbruksverket i Jönköping. Verket skall därefter tvångsinlösa egendomen. Efter flera påminnelser till Jordbruksverket kontaktades länsstyrelsen i början av 2002.
Jordbruksverket önskade förslag på värderingsman för att kunna förhandla med ägaren om inlösenpriset. På sommaren 2002 återkom handläggaren på verket med beskedet att man nu upptäckt att man inte hade några medel att lösa in egendomen för. Man fick skjuta ärendet på framtiden. Idag, två och ett halvt år senare, har ännu ingenting hänt. Köparen disponerar fortfarande fastigheten efter eget gottfinnande.
De som arbetar på våra länsstyrelser och dagligen möter glesbygdsborna och i sitt arbete skall ge trovärdighet åt lagar och politikernas utfästelser anser att jordförvärvslagen måste förändras. Med den utformning lagen har idag är det mycket svårt för folk att ha tilltro till att lagen gäller lika för alla. Och hur rimmar detta med målen i det svenska programmet för landsbygdsutveckling (som sanktionerats av EU-kommissionen)? Mål som ”hela Sverige ska utvecklas, arbetstillfällen ska skapas där människorna finns, levande jordbruk ska finnas i landets alla delar” blir innehållslösa om de motverkas av en viljelös lagstiftning.
För att skapa arbetstillfällen i glesbygder med regionalpolitiska satsningar är det inte ovanligt med kostnader på hundratusentals kronor per arbetstillfälle. Men när det gäller jorden och skogen finns den redan där. När det dessutom finns människor på orten som inget hellre vill än jobba långsiktigt med den resursen är det upprörande att de styrmedel som ska finnas inte är värda ett barr i realiteten. Ett långsiktigt arbetstillfälle sopas bort på någon månad. Pengarna går till storstaden. Glesbygden och kommunen är förlorarna.
De relaterade fallen är inte det normala tillvägagångssättet vid marköverlåtelser. Å andra sidan förekommer det så många fall där man på de här sätten medvetet och enkelt kringgår jordförvärvslagen med precis samma resultat, att det finns alla skäl i världen att täppa igen de allra mest flagranta möjligheterna att kringgå det egentliga syftet med lagen.
Vi anser att det inte ska vara möjligt att tillträda fastigheten innan förvärvstillstånd beviljats. Det ska heller inte vara så enkelt att kringgå lagen som att fingera ett boende i glesbygden genom att låna en brevlåda eller en inneboendeadress. Det ska inte heller vara möjligt att få förvärva genom att utlova en framtida bosättning på fastigheten men där sanktioner saknas mot den som struntar i utfästelsen. Länsstyrelserna kan presentera många fler avskräckande exempel på hur personer systematiskt utnyttjar jordförvärvslagens bestämmelser.
Vi anser att regeringen snarast ska vidta åtgärder för att ge jordförvärvslagen ett innehåll som tas på allvar av medborgarna och lagtillämpande myndigheter. Ett innehåll som gagnar glesbygden i Sverige. Det behövs inga omfattande utredningar och kostar knappast några resurser alls.
Vi föreslår att de fatala paragraferna om anmälan helt tas bort. De ersätts med förvärvstillstånd så att alla förvärv i glesbygd prövas på samma sätt av länsstyrelsen. Det får heller inte vara möjligt att tillträda en fastighet innan ansökan om förvärvstillstånd är avgjord.
Genom att genomföra de förslag som vi här redogjort för så kan vi göra något positivt för folk som försöker försörja sig långsiktigt på jord-/skogsbruk i våra glesbygder. Det är dessutom en mycket billig regionalpolitisk åtgärd att genomföra de här föreslagna åtgärderna. Det är ett landsbygdsbidrag som därtill motverkar känslan av uppgivenhet och ilskan över en orättfärdig lagstiftning.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Hans Backman (fp) |
|
|
Anna Grönlund (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |