Centerpartiet vill att bostadspolitiken, i likhet med alla annan politik, ska präglas av federalismens principer. Det innebär att makten byggs underifrån och bostadspolitiken formas av de människor som berörs. Den enskilde konsumenten skall ha möjlighet att välja var och hur man vill bo. Full frihet skall också råda i valet av upplåtelseform då detta ofta är beroende av i vilket skede i livet man befinner sig i. Idag fungerar den svenska bostadspolitiken inte tillfredsställande. I storstäderna är det i praktiken omöjligt att få ett förstahandskontrakt medan fullgoda bostäder rivs i andra kommuner. En ökad efterfrågan på bostäder har inte resulterat i ökat byggande. Kostnaderna för byggandet rusar i höjden och boendekostnaderna belastar hushållsekonomin i allt större utsträckning. Fastighetsskattens utformning tvingar dessutom många människor från sina hem. Allt detta är lika onödigt som oacceptabelt.
De problem vi ser inom bostadspolitiken är i stor utsträckning ett resultat av regleringar, kortsiktiga och snedvridande bidrag samt kartellstrukturer.
Centerpartiet vill reformera bostadspolitiken i en mer marknadsekonomisk inriktning och vi presenterar förslag för att åstadkomma detta. I de fall där marknaden inte löser ett problem skall det finnas ett socialt skyddsnät. I dagens system har vi valt det sämsta från två alternativ. Med den nuvarande socialdemokratiska bostadspolitiken har den reglerade vägen valts med höga kostnader, brist på konkurrens och långa köer, samtidigt som inget görs åt hemlösa och utslagna. Från Centerpartiet vill vi göra tvärt om.
Marknadsekonomiska reformer skall se till att hus byggs, att resurser används effektivt och att köer försvinner samtidigt som de sociala aspekterna skall garanteras, där bland annat problemet med de hemlösa skall åtgärdas samtidigt som tillgången till bra bostäder tryggas. En del av friheten i valet av bostad är att kostnaderna hålls på en rimlig nivå. Det är därför viktigt att en effektiv byggmarknad skapas samtidigt som skatten på boendet hålls på en rimlig nivå. För att uppnå dessa mål krävs en helhetssyn på bostadspolitiken, vilket Centerpartiets politik ger.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 5
5 Allmänna principer 5
6 Problemanalys 6
6.1 Hur ser verkligheten ut 6
6.2 Orsaker och åtgärder 8
6.2.1 Höga skatter 8
6.2.2 Hyressättning 8
6.2.3 Bristande konkurrens och nya metoder 9
7 Underhållsberget 10
7.1 Orsaker och åtgärder 10
8 Överskott 11
8.1 Avskaffa tillståndsplikten 11
8.2 Avskaffa Statens bostadsnämnd 12
9 Socialt boende 12
9.1 Studentbostäder 12
9.2 Bostadsbidragen 13
9.3 Ett tryggt boende 14
9.4 Bostadslösa 15
9.5 Mångfald... 15
9.5.1 ... för att ge valmöjlighet 15
9.5.2 ... och för att motverka segregation 17
9.6 Boende och hälsa 17
9.7 Bostadsanpassningsbidrag 17
9.8 Kommunikationer och pendling 18
9.9 Jämställt boende 18
10 Planering 19
10.1 Marktillgång 19
10.2 Planeringsprocessen 19
10.3 Strandskydd 20
10.4 Bebyggelse av konfliktområden 20
11 Skatter och kostnader 20
11.1 Reformerad och sänkt fastighetsskatt 21
11.2 Reformera taxeringsförfarandet 21
11.3 Minska antalet värdeområden 22
11.4 Slopa förmögenhetsskatten 22
11.5 Sänkt moms 23
11.6 Fastighetsskatt på hyreshus 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allmänna principer för en långsiktigt hållbar bostadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av bostadspolitiken i syfte att minska boendekostnaderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa utrymme för individuell hyressättning.
Riksdagen beslutar att slopa allmännyttans hyresledande roll och göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.
Riksdagen beslutar att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det nationella handlingsprogrammet för byggande i trä fullföljs.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om hur den svenska bostadsmarknaden kan reformeras i en mer marknadsekonomisk inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omstrukturering av kommunala bostadsbolag.
Riksdagen beslutar att avskaffa tillståndsplikten vid överlåtelse av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder.
Riksdagen beslutar att avskaffa Statens bostadsnämnd.
Riksdagen begär att regeringen förhandlar med de kommuner som får nya högskoleplatser om den studentsociala situationen.
Riksdagen begär att regeringen förhandlar med kommuner med redan befintliga högskoleplatser om den studentsociala situationen.
Riksdagen beslutar att permanenta investeringsbidraget för anordnande av bostäder för studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnation av hyresbostäder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande aspekter alltid bör finnas med i planeringen av bostadsområden och i samhällsplaneringen i övrigt.
Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om ändring i lagen (1993:737) om bostadsbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en strategi för att minska antalet hem- och bostadslösa utarbetas.1
Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om hur neutralitet och mångfald i den svenska bostadspolitiken kan uppnås.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av mångfald i svensk bostadspolitik för ökad valmöjlighet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag för att underlätta ombildning av hyresrätter till bostadsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av mångfald i svensk bostadspolitik för att motverka segregation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en nationell handlingsplan kopplad till boende och hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av begreppen bidrag och åtgärder för bostadsanpassning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en flexibel arbetsmarknad bl.a. i syfte att minska trycket på överhettade bostadsmarknader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omarbetning av plan- och bygglagen utifrån ett barn- och jämställdhetsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av statligt markinnehav för att säkerställa ett rationellt förfarande bl.a. i syfte att underlätta nybyggnation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om processen kring ansökningstider och överklagandeprocedurer.
Riksdagen beslutar att överföra ansvaret för strandskydd till kommunerna.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag som medelst avtalsservitut möjliggör bebyggelse av s.k. konfliktområden.
Riksdagen begär att regeringen verkar för att sänkt moms på byggande och fastighetsförvaltning kan implementeras i enlighet med EG-rättens sjätte mervärdesdirektiv.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta boendeskatter.3
1Yrkande 18 hänvisat till SoU.
2Yrkande 29 hänvisat till MJU.
3Yrkandena 31 och 32 hänvisade till SkU.
Konsekvenserna av den nuvarande bostadspolitiken är många smärtsamt medvetna om.
Enligt Boverket råder det bostadsbrist i var tredje kommun. I många av storstäderna är ett förstahandskontrakt lika åtråvärt som en högre lotterivinst, och tyvärr lika utsiktslöst. I andra kommuner finns stora problem med outhyrda fastighetsbestånd, och där fullgoda fastigheter rivs.
Bostadsmarknaden fungerar inte. Utbud och efterfrågan förefaller i stor utsträckning vara skiljt från produktion och prisutveckling. Vi är övertygade om att makten över bostadspolitiken måste byggas underifrån. Statliga direktiv, regler och skattebestämmelser får förödande effekter när de inte anpassas efter lokala förhållanden. Genom att tillämpa federalismens idéer säkerställer vi att boendepolitiken blir utformad på ett sätt som stämmer överens med vad medborgarna efterfrågar.
Bostadsmarknaden måste reformeras så att den i större grad liknar en normalt fungerande marknad. Vi menar vidare att vi måste planera med långsiktighet för att utveckla den typ av samhälle vi vill ha. Utgångspunkten bör vara människans behov och lika villkor på bostadsmarknaden, oavsett var hon bor eller hur hon vill bo. Rätten till en bostad måste tryggas.
Vi har i denna motion fokuserat i huvudsak på de ekonomiska aspekterna kring boende och byggande. De miljömässiga aspekterna i boendepolitiken är minst lika angelägna.
Detta ämne är behandlat i Centerpartiets miljömotion 2003/04:MJU474 där våra yrkanden finns.
Bostadspolitiken är ett exempel där kortsiktighet och ryckighet får förödande konsekvenser. När ett problem uppstår kommer det ett specialanpassat bidrag som en åtgärd, som i sin tur orsakar nya problem. Vem vågar investera och bygga när det finns förväntningar om ytterligare fördelaktiga bidrag vid senare tillfälle?
Det finns för mycket politisk klåfingrighet som orsakar kortsiktigt tänkande och ryckighet, vilket på lång sikt missgynnar alla aktörer. Det är människors efterfrågan som ska styra vad, var och hur det byggs, inte skatter, regler eller politiska beslut. Subventionspolitiken ska upphöra. Bostadspolitiken måste reformeras i en marknadsekonomisk riktning.
Läget på den lokala bostadsmarknaden och naturgivna förhållanden ger helt skilda förutsättningar för att bygga och bo på olika platser i landet. Olika problem och möjligheter kräver olika lösningar. Därför måste boendepolitiken formas underifrån, med utgångspunkt från de lokala och regionala förutsättningarna. Lokalt utformad boendepolitik gör boendet anpassat för brukarna.
Medborgarnas inflytande blir större när boendepolitik och planering formas underifrån utifrån de lokala och regionala förutsättningarna. Människor som ges ett reellt inflytande över sitt boende och utvecklingen av sin bygd känner delaktighet och får ett större självbestämmande över sina liv. Den nuvarande centralt utformade bostadspolitiken innebär däremot mindre demokratiskt inflytande. Demokrati i boende och planering gör människor delaktiga och ansvarstagande.
De enskilda brukarna vet bäst vad som själv passar dem. För att åstadkomma detta behövs såväl mångfald som valfrihet i de olika boendealternativen. Valfrihet och mångfald ska gälla både boendeform och boendeort.
Människor med funktionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva medborgare. Därför måste tillgängligheten till såväl offentliga lokaler och platser som bostäder och arbetsplatser bli bättre. Människor med olika funktionshinder måste ges bättre möjlighet att vara med och påverka samhällsplaneringen. Tillgänglighet för alla är en demokratisk rättighet.
Regelverket för planering och byggande behöver förenklas. Byggande och boende i Sverige är av tradition en genomreglerad samhällssektor. Trots att detaljregleringarna minskat är regelverket fortfarande komplext, vilket gör att bostadsmarknaden saknar den dynamik som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande behov och önskemål. Enklare regelverk är ett måste för att kunna bedriva sund och kostnadseffektiv boendepolitik.
Boendemiljön måste vara anpassad så att människor ska kunna känna sig trygga och välmående. För att uppnå detta krävs goda miljöer, såväl inom- som utomhus. Regelverket ska anpassas så att sunda och stabila fastigheter byggs. Miljön ska också vara anpassad så att människor känner sig trygga där. Trygga och bra boendemiljöer är en viktig faktor för att medborgare ska trivas.
Boendeskatterna ska vara utformade så att de upplevs som rättvisa, utan att fördyra nybyggnation eller renoveringar. Taxeringen inom detta område måste göras om i grunden. Boendeskatterna måste reformeras i en mer rättvis riktning.
Vad som ovan anförts om principer för en långsiktigt hållbar bostadspolitik bör ges regeringen till känna.
Under åren 1985–2001 förekom det kraftiga svängningar inom svensk bostadsproduktion. Från en då historisk bottennivå på ca 30 000 lägenheter per år ökades produktionen till över 60 000 år 1991, vilket var den högsta nivån sen miljonprogrammets dagar kring 1970. Därefter sjönk bostadsproduktionen återigen, och 1998 färdigställdes enbart ca 11 000 lägenheter, vilket var den lägsta nivån under efterkrigstiden. Det var först år 2001 som vi kunde se en viss trend mot ökat byggande.
Anledningen till det kraftiga byggandet under slutet av 80-talet är bland annat den goda inkomstutvecklingen i kombination med en i praktiken negativ realränta i kombination med generösa statliga stöd och kommunala garantier. I samband med 90-talskrisen steg realräntan kraftigt, en kraftig lågkonjunktur med höga arbetslöshetssiffror och sämre inkomstutveckling drabbade Sverige. Samtidigt ledde skatteomläggningen till kraftiga kostnadsökningar, i form av exempelvis höjda momssatser, och mindre fördelaktiga låneregler. Subventionerna minskade och bostadsproduktionen skulle i större utsträckning stå på egna ben.
Inte oväntat sjönk nyproduktionen av bostäder kraftigt.
Mycket tack vare den saneringspolitik som Centerpartiet bedrev tillsammans med den socialdemokratiska regeringen under mitten av 90-talet förbättrades det ekonomiska läget, med sjunkande arbetslöshetssiffror och stigande reala disponibla inkomster för hushållen. Inte oväntat ökade efterfrågan på bostäder, vilket bl.a. höjda villa- och bostadsrättspriser gav indikationer om. Exempelvis steg småhuspriserna under åren 1996–99 med 50 % i fasta priser i Stockholms län enligt siffror från SCB. Elementär nationalekonomisk teori förutspår i ett läge som detta att nyproduktionen ska stiga för att möta den ökade efterfrågan. Detta inträffade dock ej. Under de nästföljande åren låg nyproduktionen kvar på låga nivåer, något över 12 000 lägenheter per år för hela landet. Även i ett internationellt perspektiv är nyproduktionen i Sverige mycket låg, vilket figuren nedan påvisar:
En viktig anledning till att det byggs för lite i Sverige är att bostadssektorn är hårt beskattad. Efter att ha subventionerat boendet förvandlades det till en kassako för staten. Genom 1990 års skattereform finansierades sänkta inkomstskatter till stor del genom höjda indirekta skatter och avgifter som rörde boendekostnaderna. Hyrorna höjdes realt med 40 procent i hela beståndet de följande åren och kostnaderna steg ännu mer för nybyggda bostäder. Eftersom subventionerna dessutom trappades ned, har boendekostnaderna ökat dramatiskt. Idag går närmare en tredjedel av hushållens disponibla inkomster till boendet. Inget annat OECD-land har så höga boendekostnader. Eftersom boendet är ett grundläggande behov för alla måste boendekostnaderna utredas för att åstadkomma en sänkning. Detta bör ges regeringen till känna.
Den idag rådande principen om att hyror ska sättas efter det så kallade bruksvärdet leder till oönskade effekter när prissättningen avviker från det den normala konsumenten är beredd att betala. Den trepartsöverenskommelse som är gjord mellan Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och SABO är ett steg i rätt riktning i och med att läget får en större inverkan på hyressättningen. Inriktningen på reformeringen bör vara att göra bruksvärdessystemet mer flexibelt och fungera som det var tänkt när det infördes – ett system byggt på avtalsfrihet, men med ett starkt besittningsskydd.
Allmännyttans hyresledande roll bör slopas och de privata fastighetsföretagen och deras organisation göras till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet. För över ansvaret till de lokala hyreskommittéer, med företrädare från både hyresgästföreningen, fastighetsägarföretagen och kommunala bostadsföretag, som bildats efter trepartsöverenskommelsen. Uppgifterna för dessa lokala kommittéer ska vara att komma fram till hur hyresgäster värderar lägenheters olika egenskaper, dvs. att bestämma objektiva bruksvärden i enlighet med de principer om bruksvärdet som gällde när bruksvärdessystemet infördes. Riksdagen bör besluta att slopa allmännyttans hyresledande roll och göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.
Nyproduktion bör undantas från bruksvärdessystemet. Den nuvarande tillämpningen av bruksvärdessystemet gör att byggherrar inte är benägna att bygga hyreshus. En av orsakerna till detta är att bruksvärdessystemet ger hyresgästerna möjlighet att redan efter sex månader få till stånd en prövning av hyran. För en fastighetsägare är detta en stor osäkerhetsfaktor. Hela kalkylen kan spricka om en inflyttningshyra, som framstått som nödvändig och tillräcklig för ett projekt, kan komma att sänkas. Efterfrågan på de nya hyreslägenheterna kan vara stor, men risken för hyressänkning leder i många fall till att potentiella investerare istället väljer en mindre riskfylld bostadsrättsproduktion.
Detta syns tydligt i Stockholmsregionen där bara en bråkdel av de bostäder som byggs är hyresrätter. Om några nya hyreslägenheter ska byggas måste hyrorna på nybyggda lägenheter bättre spegla efterfrågan. Centerpartiet anser därför att de hyresavtal som tecknas vid nyproduktion inte ska kunna omprövas i efterhand. Tillsammans med ett starkt besittningsskydd för hyresgästen handlar detta om att reformera bruksvärdessystemet med större grad av marknadsanpassning, dock inte om att införa rena marknadshyror. Riksdagen bör besluta att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.
Det främsta incitamentet för att investera i och bygga hyresfastigheter är att det går att få en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Det viktiga är att få ner byggnads- och boendekostnaderna. Då är det fungerande konkurrens på byggmarknaden samt lägre skatter och avgifter på boendet, och inte fler bidrag, som är avgörande. Förutsättningarna för nyproduktion måste vara sådana att byggande av flerfamiljshus är attraktivt för såväl privata som allmännyttiga fastighetsägare. Samtidigt bör ett stort ansvar läggas på byggföretagen för att pressa produktionskostnaderna och hitta metoder att bygga bostäder till rimlig kostnad.
Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande (SOU 2000:44) pekat på att det finns stora möjligheter att sänka byggkostnaderna. Delegationen har som en första målsättning sagt att det är möjligt att sänka byggkostnader med 10 procent och minska byggtiderna med 10–20 procent samtidigt som kvalitetsfelen minskar med 20 procent. Centerpartiet anser att denna målsättning är realistisk, men det förutsätter att delegationens arbete följs upp på ett kraftfullt sätt. Regeringen har följt upp Byggkostnadsdelegationens arbete genom att, för en tidsbegränsad period, inrätta ett byggkostnadsforum vid Boverket. Problemet med höga byggkostnader är alltför omfattande för att kunna åtgärdas med att ge ett tillfälligt uppdrag till Boverket. Eftersom en stor del av de höga byggkostnaderna beror på dålig konkurrens inom byggbranschen bör istället Konkurrensverket ges ett uppdrag att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete. Vad som ovan anförts angående behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket bör ges regeringen till känna.
En intressant utvecklingsmöjlighet, som förenar miljötänkande med god ekonomi, är att bygga flervåningshus i trä. Skanska och Södra Skogsägarna har visat att det går och att brandrisken inte är större än i andra hus. Däremot är byggkostnaderna lägre än vid byggnation med betong, stål och plast. Trä används ofta i småhus, men på grund av att tidigare byggnormer inte tillät byggande av flervåningshus i trä, ligger Sverige efter utvecklingen i exempelvis USA. Trots att Sverige är rikt på träråvara finns det därför en stor outnyttjad potential för trä som byggnadsmaterial. Centerpartiets framlagda förslag om att regeringen skulle utarbeta ett nationellt handlingsprogram för byggande i trä bifölls av riksdagen. Det är av största vikt att detta handlingsprogram nu fullföljs. Detta bör ges regeringen till känna.
Boverket konstaterar i sin rapport ”Bättre koll på underhåll” från juli 2003 att mellan 500 000 till 1 300 000 lägenheter i flerbostadshus under de nästkommande 15–20 åren är i akut behov av renovering. Det är framförallt hus uppförda under miljonprogrammets dagar som är i skriande behov av renovering bland annat på grund av bristfälligt underhåll. För att detta ska kunna genomföras måste den nuvarande takten tredubblas. Det finns med andra ord ett gigantiskt underhållsberg som riskerar att bli ett mycket allvarligt problem om inte något görs. Detta blir extra tydligt när man betänker att 1/3 av säkerheten för alla lån i svenska banker utgörs av fastigheter.
I ett normalt fungerande ekonomiskt system finns det ekonomiska drivkrafter som ser till att det är ekonomiskt rationellt att underhålla sitt kapital. När underhållet släpar efter uppkommer kapitalförluster, vilket på lång sikt vida överstiger de kostnader som finns på kort sikt för underhåll. I en sunt fungerande marknadsekonomi agerar en kapitalägare rationellt och underhållet blir inte lidande. Att så inte är fallet vad gäller underhållet av fastigheter framgår med all önskvärd tydlighet. Det förefaller således att finnas ett systemfel som av någon anledning snedvrider de normalt fungerande ekonomiska principerna.
Boverket har presenterat en rad hypoteser om varför underhållet har fallerat. Exempelvis nämns att miljonprogrammets fastigheter byggdes med relativt oprövad teknik. Konstruktionen och materialet, som har stor betydelse för möjligheterna att bedriva effektivt underhåll, har i detta fall orsakat asymmetriskt höga kostnader för underhåll, varför detta har blivit eftersatt. Dessutom är det rimligt att anta att de boende i dessa bostäder har varit mindre benägna att hävda sina rättigheter, antingen på grund av brist på information eller då de har haft något lägre ställda krav än den normale hyresgästen. Boverket nämner att segregationen kan ha bidragit till bristande underhåll i vissa miljonprogramsområden. Andra problem kan vara att i områden med stora bestånd av outhyrda lägenheter har detta lett till mindre hyresintäkter och ekonomiska problem, varför det välbehövda underhållet har tvingats att skjutas upp på framtiden.
De minskade bostadssubventionerna under 1990-talet har även inneburit minskade subventioner för ombyggnads- och underhållsverksamhet. Vidare diskuteras att brist på kompetent arbetskraft och hög kostnadsutveckling har varit påverkande.
Hyreslagstiftningen anges som ett av skälen eftersom bruksvärdessystemet inte tar hänsyn till underhåll och driftskostnader för den enskilda fastigheten, då enbart standardhöjande åtgärder medger hyreshöjningar. Ett stambyte ger exempelvis ingen rätt att höja hyrorna. När hyreslagstiftningen snedvrider de ekonomiska incitamenten förefaller det närmast naturligt att det nödvändiga underhållet blir eftersatt.
Det stigande underhållsberget förefaller således vara ett resultat av att de gängse ekonomiska incitamenten har försvunnit eller allvarligt snedvridits. Den svenska bostadspolitiken kännetecknas av planekonomiska inslag, och inte oväntat uppkommer samma problem som vi historiskt har bevittnat i de planekonomiska ekonomierna.
Att komma tillrätta med ovanstående strukturproblem är ett långsiktigt arbete. Hur den svenska bostadspolitiken kan reformeras i en mer marknadsekonomisk inriktning borde regeringen undersöka. Detta bör ges regeringen till känna.
En frisk bostadssituation uppnås genom stimulerandet av tillväxt och livskraft i hela landet. Om detta fungerade i högre grad skulle utflyttningen minska och bostadsöverskottet försvinna. Men dagens läge ser annorlunda ut. Parallellt med utvecklingen i de områden som växer, avfolkas andra delar av landet, med ett bostadsöverskott som följd.
Framför allt är det lägenheter i allmännyttan som står tomma. Det kostar allmännyttan och de kommunala bostadsbolagen pengar, som i sin tur innebär högre hyror för de hyresgäster som ska kompensera för de uteblivna intäkterna. Det kan handla om upp till en tusenlapp i månaden per hushåll. De årliga hyresförlusterna ”balanseras” också med att underhållet av fastigheterna sätts på undantag.
Givetvis är det främst kommunen som av egen kraft bör hantera sina bostadsbolag. Kommunen ska inte hindras av statliga regler vid omstrukturering och eventuell försäljning av kommunala bostadsbolag. För kommuner med en väldigt ansträngd ekonomi kan omstruktureringar dock vara svåra att genomföra. Därför är det viktigt att staten kan ställa ut kreditgarantier i samband med obeståndshantering. Som en sista utväg kan staten gå in och hjälpa kommunen, men att staten tar över och äger fastigheter är däremot ingen konstruktiv lösning. Vad som ovan anförts om omstrukturering av kommunala bostadsbolag bör ges regeringen till känna.
Viss utförsäljning av allmännyttan har för många kommuner varit en möjlighet att kunna klara sin ekonomi. Centerpartiet anser att allmännyttan har en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. Den skapar en bas i bostadsbeståndet, som framför allt vid bostadsbrist är en trygghet och kan komma den breda allmänheten till del. Från bostadssocial synpunkt är en generell avyttring av bostadsbolagen inte eftersträvansvärd och får inte bli ett självändamål.
I april 2002 lagstiftades om införandet av en tillståndsplikt. Den innebär att kommunerna måste ha länsstyrelsens godkännande vid överlåtelse av aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i den omfattningen att kommunens bestämmandeinflytande över företaget upphör. Ett godkännande krävs också vid överlåtelser av hela eller delar av ett kommunalt bostadsföretags bestånd av bostadslägenheter.
Att regeringen via länsstyrelserna ska ha insyn i och kontroll över kommunpolitikernas lagstadgade rätt att fatta beslut på sina invånares vägnar är oacceptabelt. Utifrån vår demokratisyn anser vi att det är kommunernas uppgift att fatta beslutet om de vill eller måste sälja ut de allmännyttiga bostadsföretagen. Även Lagrådet ifrågasätter idén med en tillståndsplikt och konstaterar att ”det rör sig dessutom om en inskränkning av självstyret på ett för kommunerna centralt ansvarsområde, nämligen bostadsförsörjningen” (se prop. 2001/02:58).
Eftersom bostadssituationen är väldigt skiftande runtom i landet krävs skräddarsydda lösningar istället för centrala direktiv. Vad som ovan anförts om avskaffandet av tillståndsplikten bör ges regeringen till känna.
Samtidigt som regeringen vill hindra kommunerna att själva genomföra de omstruktureringar som anses nödvändiga föreslås att en ny myndighet, Statens bostadsnämnd, inrättas med uppgiften att ge fortsatt statligt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag. Vari ligger rimligheten att regeringen först hindrar kommunerna att genomföra nödvändiga omstruktureringar för att sedan med statliga medel hjälpa dem ur den ekonomiska knipa man har försatt dem i?
Vi anser att Statens bostadsnämnd bör avvecklas. Detta bör riksdagen besluta.
En stor del av de hyresbostäder som byggs är specialbostäder för exempelvis studenter. Men nybyggnationen av studentbostäder måste öka. Studenter i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala har det svårare än någonsin att få en studentbostad. Regeringen har ansvar för att tillsammans med samtliga berörda parter forma en strategi för hur studentbostadstillgången ska säkras. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner. Studenters situation på dagens bostadsmarknad bör särskilt analyseras och belysas mot bakgrund av denna grupps särskilda behov. Regeringen bör få i uppdrag att med de kommuner som får nya högskoleplatser förhandla om den studentsociala situationen. Regeringen bör även få i uppdrag förhandla om den studentsociala situationen på befintliga orter för att komma tillrätta med bristsituationer som även finns där. Detta bör ges regeringen till känna.
Att ge så få subventioner som möjligt bör vara bostadspolitikens riktlinje. Endast i vissa speciella fall ska det användas då inga andra politiska beslut tycks ha någon verkan. För att kunna minska bristen på studentbostäder är det fortfarande befogat med subventioner för studentbostäder. Investeringsbidraget för byggande av studentbostäder har, till skillnad mot andra subventioner, visat sig vara effektivt. Men för att byggandet av studentbostäder ska fungera bra behövs dock mer av långsiktighet, vilket man inte kan säga att regeringens politik på området har haft. Det förra investeringsbidraget infördes 1998 och fanns kvar till utgången av 1999, bara för att återkomma i en liknande form från och med våren 2000. I juni i år beslutade riksdagen om en förlängning av investeringsbidraget till och med år 2006.
Resultatet av ryckigheten syns tydligt i byggandet, eftersom byggföretagen inte har kunnat lita på att de kan planera utifrån en budget som inkluderar bidrag. För att inte fler byggprojekt ska läggas på is bör regeringen permanenta investeringsbidraget för anordnande av bostäder för studenter. Då kan staten också kräva av kommun, näringsliv, studentbostadsföretag och högskola på respektive ort att agera långsiktigt, exempelvis genom att göra en gemensam planering 5–10 år framåt och bland annat titta på vilka områden det finns att bebygga. Riksdagen bör besluta att permanenta nuvarande investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter.
Investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder infördes ett år efter investeringsbidraget för studentbostäder. Bidragsbeloppet är tre gånger högre per byggd lägenhet. Effekten blir att fastighetsbolagen tjänar mer på att bygga hyresbostäder än studentbostäder. SFS menar att investeringsbidraget för hyresrätter måste utvidgas till att omfatta även studentbostäder. Vår lösning på ”konkurrensen” mellan dessa två bidrag är att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder. Med våra förslag för att stimulera byggandet skulle detta bidrag inte behövas. Vad som ovan anförts om att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder bör ges regeringen till känna.
Vid nybyggnation är det viktigt att studentbostäderna är tillgängliga för funktionshindrade. Utbudet av tillgängliga studentbostäder är exempelvis i Stockholm i det närmaste obefintligt. Även vid nybyggnationen händer det att man gör avsteg från kravet på tillgänglighet. Detta är inte acceptabelt.
Hushållen består idag av färre personer än tidigare, och en stor del är ensamhushåll. Höga boendekostnader slår hårt mot dessa människor. De som har de knappaste marginalerna är ensamstående föräldrar med barn. Parallellt med sänkta boendekostnader är det därför angeläget att öka den disponibla inkomsten för människor med låga eller medelinkomster. Centerpartiet presenterar i sin skattemotion ett förslag till inkomstskattereform som sänker såväl skatteuttag som marginaleffekter i låga inkomstlägen.
Som en följd av detta kommer många människors behov av bostadsbidrag att minska. Men möjligheten att söka bostadsbidrag måste vara densamma som tidigare. Inte minst för många unga är detta viktigt för att man ska kunna flytta från föräldrahemmet.
De som idag av olika anledningar får felaktiga bostadsbidrag får vänta onödigt länge innan felet kan korrigeras, vilket kan leda till ekonomiska olägenheter för de drabbade. En översyn över bostadsbidragen är således av stor vikt. Detta bör ges regeringen till känna.
I regeringens budgetproposition för år 2004 föreslås en lagändring som medger att differenser mellan slutgiltiga och preliminära bostadsbidrag understigande 1 200 kronor ej ska betalas ut, respektive krävas in, vilket är en höjning från den nuvarande gränsen på 200 kronor. För dem som uppbär bostadsbidrag, det vill säga ungdomar och barnfamiljer i låginkomstkategorin, är 1 200 kronor en avsevärd summa pengar. Att höja denna gräns är i praktiken ett lotteri, där vissa vinner och andra förlorar beroende på slumpmässig variation. Att detta är otillständigt är en underdrift. Riksdagen bör besluta att avslå denna lagändring.
Om vi inte kan känna oss trygga i vårt boende, hur ska vi då kunna utveckla en harmoni i samhällslivet i övrigt?
Det är vardagstillvaron som formar oss som människor, och många upplever en rädsla för inbrott, överfall, våldtäkt och andra kriminella handlingar i den egna hemmiljön. Framförallt är det unga kvinnor som känner stor otrygghet. Ett stort antal, både kvinnor och män, säger också att de har varit rädda eller otrygga där de bor. Det är de mest kränkande brotten som de uttrycker rädsla för, som exempelvis överfall, våldtäkt och inbrott.
Eftersom det ofta är kvinnor och unga människor som känner oro eller rädsla i boendet är det viktigt att ha detta som utgångspunkt i arbetet med att skapa tryggare boendemiljöer. Kommunerna bör i sin planeringsprocess systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan vidtas för att vi ska känna trygghet där vi bor. Det är viktigt att lyssna på vad t.ex. kvinnorna och ungdomarna har att berätta om var och när de känner sig otrygga. Det kan handla om utformningen av den fysiska miljön eller om var kvinnor och ungdomar som känner sig utsatta kan få den hjälp och det stöd de behöver. Diskussionen om kvinnofrid och ungdomsfrid måste vara en naturlig och viktig del i den offentliga debatten och den måste föras på skolorna, på arbetsplatserna och i bostadsområdena.
Ett viktigt förebyggande arbete är att planera bostadsområden så att de motverkar kriminalitet. Sterila, storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar tyvärr ofta som katalysatorer för vandalism och skadegörelse i alla former. Vi är övertygade om att det går att skapa ökad trygghet i bostadsområden om man planerar kreativa, varma och välkomnande miljöer. Målet måste vara att förvandla anonyma och sterila gårdar och gator till levande och trygga miljöer. Det är viktigt att de boende själva får möjlighet att föreslå förändringar och medverka i genomförandet.
Vad som ovan anförts om att brottsförebyggande aspekter alltid bör finnas med i planeringen av bostadsområden och i samhällsplaneringen i övrigt bör ges regeringen till känna.
Den nybyggnation av bostäder som pågår hjälper tyvärr föga för den som saknar bostad.
Som en ”outsider” är det problem att komma in och bli en ”insider”, även när fastigheterna väl har blivit inflyttningsklara. Fortfarande byggs dessutom ofta hyreslägenheter som, trots investeringsbidrag, får en hög hyra. För människor med en skörare ekonomi blir dessa lägenheter inget bostadsalternativ. De får vackert vänta tills någon lämnar sin billigare lägenhet för en av de nybyggda. Vad som behövs är en akut åtgärd för att snabbt förse dessa människor med en bostad.
De idéer och modeller som redan finns bör tas till vara och utvecklas för att på kort sikt akut lösa bostadsbristen. Fram till dess att bostadsmarknaden har återfått balansen kan fler bostadshotell och modullägenheter vara bra temporära lösningar. För att skapa lägenheter med rimliga hyror har även ungdomar själva i olika projekt kunnat renovera äldre lägenheter och därmed sänkt kostnaderna.
Det minskade byggandet av hyresbostäder har gjort situationen ännu svårare för de socialt utslagna och hemlösa i samhället. Temporära lösningar mot hemlöshet är härbärgen i kommunens eller frivilligorganisationers regi som kan kombineras med trappstegsboende. Ökad frivillig samverkan mellan olika grupper i samhället, både ur den offentliga sektorn och det civila samhället, skulle kunna ge fler hemlösa bostad. I Finland finns en förebild i ett landsomfattande projekt. Några större välkända föreningar har tillsammans bildat en stiftelse som köper små lägenheter och överlåter dem till behövande hemlösa. Flera tusen lägenheter har överlåtits på detta sätt.
Politiker på olika nivåer har menat att bostadsbristen löses genom att ökat byggande utlöser en flyttkedja som ska lösgöra de billigare lägenheterna för yngre och hushåll med lägre inkomster. Men behovet är akut och kräver en omedelbar lösning.
Det är av stor vikt att en strategi för att minska antalet bostads- och hemlösa utarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.
I en sund marknadsekonomi är det brukarna som själva bestämmer vad de vill konsumera eller investera i. Med plånboken avgör konsumenten själv vad som ska inhandlas. Detta beslut kan fattas på mer eller mindre faktamässiga grunder, men icke desto mindre är det den enskilda personen eller familjen som fattar beslutet, ett exempel på mycket konkret demokrati.
Detta går av olika anledningar inte att direkt överföra på bostadspolitiken. Inget hindrar oss dock ifrån att eftersträva samma princip. Vi tror inte att politiker är bäst lämpade att avgöra hur människor vill bo. Detta gör brukarna själva. Som en konsekvens av detta är det viktigt att se till att de politiska reglerna och ramverken och själva beskattningen är utformad på så sätt att det finns neutralitet mellan de olika boendealternativen. Så är icke fallet idag. För att nämna ett enkelt exempel så tas inte bostadsrätter upp i förmögenhetsbeskattningen, medan vanliga småhus räknas med. Ett annat fall är reglerna för beskattning av äkta respektive oäkta bostadsrättsföreningar. En ägare till en bostadsrätt i det senare fallet har inte rätt att vid en försäljning skjuta upp reavinstbeskattningen vid byte till annan bostad.
Under förra riksmötet lades en proposition om tredimensionell fastighetsbildning. Detta är något som i grunden är positivt. Vi befarar dock att regelverket kring detta kommer att upplevas som onödigt krångligt.
Vidare vill vi införa möjligheter till ägarlägenheter. Syftet med innehav av en ägarlägenhet är att den skall kunna lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som ett småhus. På det sättet skapas större trygghet för finansieringen. Dessutom kommer de boende att känna större ansvar och deltagande när det finns ett konkret och tydligt ägande. I flerpartimotionen 2002/03:Bo214 yrkade bland annat Centerpartiet om omedelbart införande av ägarlägenheter enligt av bostadsutskottet utformad lagtext. Vi förväntar oss att riksdagen bifaller detta yrkande.
Regeringen bör återkomma till riksdagen om lämpliga åtgärder för att uppnå skatte- och regelmässig neutralitet mellan olika boendeformer.
Vad som ovan framförts om vikten av mångfald i svensk bostadspolitik bör ges regeringen till känna.
Våren 1999 beslutade riksdagens vänstermajoritet om restriktioner som försvårade ägandet i bostadsrättsform. Tidigare räckte det med att en enkel majoritet av hyresgästerna anmälde sitt intresse för ombildning. Efter ikraftträdandet av de nya reglerna i ombildningslagen krävs en kvalificerad majoritet. De nya reglerna innebär att valfriheten i boendet inskränks. Hyresgäster som vill äga sin bostad hindras från detta på ett omotiverat sätt.
I attraktiva områden är det sällan svårt att få en kvalificerad majoritet av hyresgästerna att anmäla intresse för ombildning. I områden som är mindre attraktiva och där fastigheterna innehåller många lägenheter, kan det däremot vara svårt att få minst två tredjedelar av hyresgästerna intresserade. De skärpta reglerna minskar valfriheten i boendet i mindre attraktiva områden. Därför finns det starka skäl att riva upp beslutet om skärpningar i reglerna för ombildning och intresseanmälan och återgå till tidigare regler i lagstiftningen.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med lagförslag för att underlätta ombildning av hyresrätter till bostadsrätter.
Mångfalden i boendet ska även leda till blandad bebyggelse. Genom att variera bebyggelsen motverkas segregation. De misstag som begicks i och med planeringen av det s.k. miljonprojektet för några decennier sedan, då många bostäder snabbt producerades, får inte upprepas. Lägenheterna byggdes då billigt för att boendekostnaderna skulle bli låga. Resultatet blev bostäder av dålig kvalitet som många av de boende flyttade ifrån när de fick möjlighet. Att projekten dessutom var storskaliga, med stora huskroppar utplacerade på bostadsfält, skapade en stadsbild som ingav en upplevelse av anonymitet och opersonlighet.
Till detta kommer det ensidiga ägandet och de samhällsproblem som det medförde. Ofta var det kommunens bostadsbolag som byggde och förvaltade bostadshusen i miljonprojektet. De boende hade alltså ingen möjlighet att köpa loss sin lägenhet som bostadsrätt. Därmed ökade heller inte gemenskapen mellan de boende och ansvarstagandet för den egna fastigheten, vilket bildandet av en bostadsrättsförening ofta för med sig. Följden blev istället ökad anonymitet.
Vi anser att det är viktigt att fortsatta utredningar och satsningar har ett tydligt fokus på planering, byggande och boende för att motverka boendesegregationen
Vad som ovan framförts om vikten av mångfald i svensk bostadspolitik för att motverka segregation bör ges regeringen till känna.
Ohälsan kostar omkring 4–5 % av BNP enbart för statskassan. Till detta ska även människors lidande adderas, och det blir uppenbart att ohälsan är ett gigantiskt problem. Den nuvarande regeringen har en viss tendens att implicera att en oproportionerlig stor skuld till detta problem ligger hos arbetsgivarna. Centerpartiet menar att orsakerna till ohälsan är flera. Ett bra boende ger trygghet och säkerhet för individerna. I termer av ohälsa är det sannolikt att ett sämre boende förvärrar ohälsoproblematiken. Det finns tyvärr gott om faktorer kring boendet som har orsakat sämre hälsa – radon är ett exempel – och det förefaller finnas samband mellan barnallergier och boendemiljö.
Vi anser att debatten kring ohälsan måste vidgas och nya grepp måste till. Ett steg i detta är att utarbeta en nationell handlingsplan som ska analysera nuläget, orsaker men framförallt ge konkreta förslag till förbättringar. Vikten av en nationell hälsohandlingsplan bör ges regeringen till känna.
Den demografiska utvecklingen innebär att många fastigheter måste anpassas efter en allt äldre befolkning. Det innebär att hyreshus i större utsträckning bör utrustas med hiss för att öka tillgängligheten. Samhället skall dessutom, så långt möjligt, erbjuda alla att så länge som möjligt kunna bo kvar i sitt boende. Det sker genom stöd i form av bostadsanpassningsbidrag. Formerna för detta bör ses över där begreppet bidrag och åtgärder som anses vara värdehöjande värderas så att samhällets insats kan nå så många som möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Bostadsbristen i storstadsområdena kan mildras betydligt genom förbättrade kommunikationer inom regionerna, men också till bostadsmarknader i nära liggande regioner.
Bra kommunikationer mellan stad och landsbygd gör det också möjligt att bo där man vill. Detta medför inte bara att trycket på de överhettade bostadsmarknaderna i storstadsregionerna blir mindre. Det innebär också utvecklingsmöjligheter för städer och bygder runt storstäderna. Med goda kommunikationer har boende i tätortsnära landsbygd en väldigt hög utvecklingspotential. Bättre vägar och högre reseavdrag är också viktiga åtgärder för att förbättra kommunikationerna och möjligheten att arbetspendla. Ett högre reseavdrag ökar den regionala rörligheten på arbetsmarknaden och bidrar till ett större arbetskraftsutbud även i mindre orter, då det finns möjlighet att pendla till näraliggande tätorter.
I dagens samhälle är ofta boendet och arbetet förlagt till olika orter. De som har arbetsplatsen förlagd långt ifrån hemmet har ofta behov av dubbelt boende. Företeelsen är ett resultat av en centralistiskt förd politik som skapat många problem. Människor som valt, eller blivit tvingade, in i denna livs-
situation skall ges rätten att göra avdrag för sina dubbla boendekostnader samtidigt som behovet av mindre lägenheter i överhettade områden skall vägas in i boendeplaneringen.
Vad som ovan anförts om vikten av att underlätta för flexibel arbetsmarknad bland annat i syfte att minska trycket på överhettade bostadsmarknader bör ges regeringen till känna.
I plan- och bygglagens förarbeten framgår det att jämställdheten mellan könen är en av lagens grundläggande syften. Tyvärr stannar jämställdheten i detta sammanhang kring kvinnors möjligheter till förvärvsarbete. Detta är givetvis mycket viktigt, men det finns många andra aspekter som inte nämns. Ett exempel är kvinnors rätt att känna sig trygga i sin boendemiljö.
Observera att det inte nödvändigtvis behöver vara faktisk misshandel som leder till en allvarlig kränkning. Rädslan och oron för överfall, misshandel med eller utan sexuellt våld är en allvarlig kränkning. Planprocessen är av tradition ett mansdominerat arbete. Kvinnors åsikter och aktiva deltagande i planprocessen är en förutsättning för att åstadkomma ett samhälle som är anpassat för alla. Kvinnors rätt och möjlighet att delta i planeringen måste därför stärkas. Att så sker är ett ansvar för alla aktörer i samhället. Det är således av yttersta vikt att plan- och bygglagen arbetas om med ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Dessutom bör barns och ungdomars möjligheter till inflytande i den fysiska samhällsplaneringen slås fast, i enlighet med vad som föreskrivs i FN:s barnkonvention.
Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns många anledningar till att det kan vara problematiskt att få tillgång till mark för att bygga. Detta är framförallt ett storstadsproblem där det ibland kan vara så att marken ägs av få aktörer som av ekonomiska skäl inte vill släppa fram nybyggnation eftersom detta skulle kunna leda till konkurrens mot egna projekt. En annan aspekt är att den komplicerade planeringsprocessen leder till så många osäkerhetsfaktorer, varför exploatören inte är villig att betala vad markägaren kräver. Kommuner har ett stort ansvar för att se till att det finns mark att bygga på, och har historiskt sett gjort detta. Det finns dock frågetecken huruvida detta alltid har varit ekonomiskt rationellt.
Även om det största ansvaret ligger på kommunerna ska man inte glömma bort statens roll i detta sammanhang. Det finns all anledning att fundera över hur detta ansvar har förvaltats. En översyn bör göras för att säkerställa att statens användning, tillhandahållande samt innehav av mark sker på ett effektivt sätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Inte alltför sällan hindras nybyggnation när olika intressegrupper gör motstånd mot projekt. Det kan vara alltifrån närboende, naturvårdsgrupper, rena ekonomiska intressen till direkta okynnesöverklaganden.
Ur ett politiskt perspektiv finns det sannolikt fler väljare som är motståndare till att planera för ett nytt bostadsområde än positiva. Detta beroende på att nyinflyttande sannolikt är okända och mindre organiserade.
Rätten att överklaga är mycket viktig, och rätten ska givetvis inte tas bort. Däremot borde formerna för överklagandeprocedurerna vid bygglovsansökan ses över. Dessutom borde man undersöka möjligheterna att få kommunens argument för avslag prövade i en högre instans.
Det kan ta lång tid att få klartecken till byggande. Riksdagens revisorer har nämnt tidsperioder om alltifrån 6 månader till över 10 år. Med en sådan osäkerhet kring tidsperioden är det rimligt att anta att många intressenter drar sig för att dra igång ansökningsprocesserna. Det är vår förhoppning att den sittande PBL-utredningen ska lämna föreslag så att planeringsprocessen kan förkortas och förenklas. Vad som ovan anförts om processen kring ansökningstider och överklagandeprocedurer bör ges regeringen till känna.
Strandskyddet innebär en restriktion på vad som får utföras inom den strandskyddade zonen, vilket vanligtvis sträcker sig 100 meter från strandkanten. Det är länsstyrelserna som idag beslutar om dispens från strandskyddet, även om detta ibland har delegerats till kommunala nivåer. Vi ser ingen anledning varför staten indirekt ska fatta beslut om strandskydd. Det är medborgarna och politikerna i de berörda kommunerna som bäst fattar beslut om vad som är rimligt att bebygga eller bevara. I enlighet med vad som tidigare anförts om federalistiska principer anser vi att det enda anständiga vore att detta ansvar ligger på kommunerna som via gängse planeringsarbete kan inarbeta vad som rimligen bör omfattas av strandskydd. Riksdagen bör besluta att överföra ansvaret för strandskydd till kommunerna.
På områden som gränsar till verksamheter som enligt miljöbalken är miljöstörande kan det innebära hinder för att få bygglov. De som trots dessa miljöstörande faktorer önskar bygga på dessa marker förhindras till detta eftersom lagstiftaren vill förhindra att senare ägare ska kunna ställa krav på att den miljöstörande verksamheten upphör, alternativt kräva skadestånd.
Denna ”döda hand” kan undvikas genom så kallade avtalsservitut.
Servitut får enligt lagen upplåtas endast om det är ”ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning” och att ändamålet är av ”stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten”. Servituten är oftast ej tidsbegränsade. Syftet är att skriva in den miljöstörande verksamheten i tingsrättens fastighetsregister som ett avtalsservitut. Nästföljande ägare kommer då att få kännedom om detta, bli medveten om den miljöstörande verksamheten och framförallt avsäga sig rätten att kräva verksamhetens upphörande eller skadestånd. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag som medelst avtalsservitut möjliggör bebyggelse av s.k. konfliktområden.
Under en lång period subventionerades byggandet, men efter 1990 års skatteomläggning har bostadssektorn istället blivit en stor intäktsbas för staten. Detta har inte oväntat orsakat en kraftig minskning i byggandet. Fastighetsskattens utformning leder idag till oacceptabla konsekvenser när människor tvingas flytta från sina hem på grund av att taxeringsvärdena har stigit kraftigt. Centerpartiet finner detta orimligt. Att bo i småhus har blivit en klassfråga. En del kan, oberoende av olika politiska beslut, både bo och bygga nytt. Andra drabbas hårt och måste överväga försäljning av hus och hem då de inte har råd att bo kvar. I början av 1980-talet var nästan hälften av dem som bodde i småhus barnfamiljer. Idag utgör barnfamiljerna bara en tredjedel av småhusägarna. Det återstående boendealternativet är lägenhet, vilket för många innebär trångboddhet.
Fastighetsskatten utgör en stor del av boendekostnaden för den som bor i ett eget hus. För att minska boendekostnaderna och göra det möjligt för fler att bo kvar i eller köpa ett småhus är det viktigt att sänka fastighetsskatten. Samtidigt måste taxeringssystemet reformeras för att få en stadig effekt. Centerpartiets förslag till skattesänkningar inom bostadsområdet ger lägre boendekostnader och skapar neutralitet mellan olika boendeformer.
Vårt samlade förslag för fastighetsskatterna finns i Centerpartiets skattemotion 2003/04:Fi306.
Fastighetsskattens utformning leder till oacceptabla konsekvenser när människor tvingas flytta från sina hem. För att åtgärda detta och göra fastighetsskatten rättvisare förslår vi en rad åtgärder. Exempelvis ska ett tak på tomtvärdet på 300 000 kr införas för att undvika den spiraleffekt som uppkommer i attraktiva områden när själva tomtmarken får höga taxeringsvärden och därmed driver upp det totala taxeringsvärdet.
Vidare ska enbart halva taxeringsvärdet tas upp i förmögenhetsredovisningen. Sambeskattningen på förmögenheter ska avskaffas. Sambeskattningen av inkomster avskaffades redan 1971 av rättvise- och jämställdhetsskäl. Av samma skäl vill vi gå vidare och avskaffa denna otidsenliga skatteavart. Uttagsprocenten för fastighetsskatt på småhus ska sänkas till 0,9 % år 2005 och från år 2006 ska det sänkas till 0,75 %. Dessa reformer motverkar orättvisorna i dagens system, och människor kommer inte längre att tvingas från sina hem på grund av höga förmögenhets- och fastighetsskatter. För att finansiera detta höjer vi reavinstbeskattningen på fastigheter från nuvarande 20 % till 30 %. Principen är att skatten på själva ägandet ska minskas för att istället tas ut vid själva försäljningen av fastigheten.
Dagens system för beräkning av taxeringsvärden baseras på ett genomsnittligt värde av de referensförvärv som finns inom ett eller flera värdeområden. I den beräkningen rensas köpeskillingar som är låga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet regelmässigt bort. Köpeskillingar som är väldigt höga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet tas dock med utan urskiljning. Detta förfaringssätt medför att omräkningstalen och därmed de nya taxeringsvärdena blir för höga.
För att få mer rättvisa taxeringsvärden bör marknadsvärdena istället beräknas med hjälp av ett medianvärde, där köpeskillingar i den undre och övre kvartilen regelmässigt räknas bort. Då skulle inte orimligt höga köpeskillingar påverka omräkningen av taxeringsvärdet för övriga fastigheter i värdeområdet. Om en stor andel av referensförvärven är fritidsfastigheter bör taxeringen för dessa ske separat, så att högt upptrissade priser på fritidshus inte slår igenom på de fastboendes taxeringsvärden.
Syftet med att bestämma taxeringsvärdena utgående från ett medianvärde är att inte låta extremt höga eller låga köpeskillingar slå igenom på övriga fastigheters taxeringsvärden. För att inte heller tillfälliga och kraftiga prisförändringar på bostadsmarknaden som helhet ska slå igenom på taxeringsvärdena, bör basen för de taxeringar som görs vart tredje år vara ett medianvärde av de förvärv som skett under den föregående treårsperioden.
Extremt höga priser på fritidshus vid kusterna har dramatiskt drivit upp taxeringsvärdena för de permanentboende i området. Med det nuvarande taxeringssystemet missgynnas den bofasta befolkningen. Taxeringen av fastigheter för fastboende och fritidsboende bör därför skiljas åt.
Ett sätt att kunna gå vidare och reformera taxeringsförfarandet skulle kunna vara att utreda byggkostnadsrelaterade taxeringsvärden.
En väldigt enkel åtgärd som bör genomföras är en minskning av antalet värdeområden. Idag finns 7 300 värdeområden. Detta stora antal leder till att få värdeområden uppnår det antal referensförvärv som behövs för att utgöra ett rimligt underlag för att fastställa ett marknadsvärde. Riksskatteverket tvingas därför ”låna ihop” referensförvärv från olika värdeområden för att få ihop ett tillräckligt statistiskt underlag. Dessa så kallade prisutvecklingsområden är inte geografiskt sammanhängande, vilket leder till riktvärden som saknar förankring i verkligheten. Resultatet kan bli ”trappstegseffekter”, där taxeringsvärdena för hus som ligger på olika sidor av en gata räknas upp med olika procentsatser. Detta förfaringssätt främjar godtycke och fiskala intressen på rättvisans bekostnad. Till saken hör att beräkningen av ett värdeområdes riktvärde inte kan kontrolleras eller överklagas eftersom det inte är officiellt hur beräkningen har gått till.
Antalet värdeområden bör därför minskas till cirka 2 000 geografiskt sammanhängande värdeområden. Denna åtgärd skulle dramatiskt minska antalet orimliga trappstegseffekter. Därutöver bör lokala taxeringsnämnder återinföras för att garantera lokalkännedom när skattemyndigheten ska pröva inkomna besvär i samband med fastighetstaxeringen.
Förmögenhetsskatten är en tung utgiftspost för många småhusägare. Detta gäller särskilt för många äldre personer som amorterat ned sina lån. Nära 40 % av denna förmögenhetsskatt tas ut på värdet av människors hem. Detta är orimligt. Genom reformer har dessutom verkligt förmögna människor, såsom huvudägare i aktiebolag, befriats från förmögenhetsskatt, medan mindre förmögna människor tvingas betala förmögenhetsskatt för sina hem. Från rättvisesynpunkt är det naturligtvis oacceptabelt. Centerpartiet anser därför att förmögenhetsskatten successivt bör fasas ut ur det svenska skattesystemet. Ett första steg bör tas redan 2004 genom att slopa sambeskattningen samt att endast halva taxeringsvärdet för småhus ska utgöra underlag för förmögenhetsskatt.
En skatt som i stor utsträckning bidrar till att öka kostnaderna för nybyggnation och underhåll är byggmomsen. I EG-rätten finns detta reglerat i det sjätte mervärdesdirektivet från 1977 där byggtjänster ej är undantagna från beskattning. Enligt artikel 12 i samma direktiv ska byggtjänster beskattas med den grundskattesats som gäller i det enskilda medlemslandet, vilket för Sverige innebär 25 %. Undantag kan dock göras enligt punkt 9 som säger att lägre mervärdesskatt kan tillämpas vid ”tillhandahållande, byggande, renovering och ändring av bostäder såsom ett led i socialpolitiken”.
Vi finner det angeläget att regeringen verkar för att i EG-rätten möjliggöra lägre moms på byggande och fastighetsförvaltning, antingen via undantaget nämnt ovan eller genom de föreslagna förändringar i EG-rättens sjätte mervärdesdirektiv som har initierats och som nu är föremål för diskussion.
Genom regeringens proposition 2002/03:98 som införde en indirekt momssänkning vid byggande av hyreslägenheter och studentbostäder erkänner regeringen för övrigt nyttan av att momsen på byggande sänks.
Regeringen bör i EU-sammanhang driva på möjligheterna att få igenom sänkt moms på byggande och fastighetsförvaltning. Detta bör ges regeringen till känna.
Nya subventioner löser inte problemet med att det byggs för lite nya hyreslägenheter. Istället bör de kvarvarande räntesubventionerna avvecklas. Fastighetsskatten för hyreshus bör samtidigt avskaffas. Fastigheter bör inte beskattas eftersom de är ett arbetande kapital i fastighetsföretaget. Vinsten beskattas dessutom redan med bolagsskatt. Dagens system där räntebidragen i princip är avvecklade och inte kan motivera en fastighetsskatt innebär tillsammans med bolagsskatten att hyresfastigheter är utsatta för en dubbelbeskattning. Slopandet av fastighetsskatten för hyreshus bör ske stegvis i den takt som statens finanser tillåter. I samband med 1990 års skatteomläggning infördes moms på fastighetsförvaltning. Dessutom infördes en s.k. uttagsskatt, på företag som driver fastighetsskötsel i egen regi. Detta har bland annat drabbat många allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag med ökade hyreskostnader. Uttagsskatten bör slopas. Då blir beskattningen av hyresboendet lägre och missgynnas inte i jämförelse med andra boendeformer.
Vad som ovan har anförts om boendeskatter bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Rigmor Stenmark (c) |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Lena Ek (c) |
|
Sven Bergström (c) |
Anders Larsson (c) |
|
Roger Tiefensee (c) |
Åsa Torstensson (c) |