Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minst en lågstrålande zon införs i varje län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lågstrålande zoner och normer för det skall regleras i PBL, varför regeringen bör göra tilläggsdirektiv till den sittande utredningen för PBL-översyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen enligt miljöbalken tillämpas i varje hantering av tillståndsprövning för master och 3 G-basstationer och överordnas PBL-förfarandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan, RFV, åläggs en riksnormerande hanteringsprocess för bedömning och ersättning av elskador/elöverkänslighet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att gränsvärden för human exponering omedelbart ses över och sätts på lägsta tänkbara nivåer.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i regleringsbrev ålägga Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut att fästa särskild uppmärksamhet på forskning runt elöverkänslighet etc., samt sammanställa och beakta inkomna rapporter, vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från allmänheten i dessa ärenden och vidta nödvändiga skyddsåtgärder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medel på sikt tillförs för sanering av arbetsplatser, offentliga lokaler och bostäder för individer med konstaterade elskador och elöverkänslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att placering av samtliga befintliga och planerade basstationer och sändare för mobiltelefoni kartläggs och offentliggörs i öppna register.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omedelbart inleda ett moratorium för utbyggnad av tredje generationens mobiltelefoninät i Sverige, i avvaktan på att ovanstående åtgärder vidtagits.3
1 Yrkande 4 hänvisat till SfU.
2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till MJU.
3 Yrkande 9 hänvisat till TU.
I slutet av 1980-talet började de första ”bildskärmsfallen” att uppmärksammas i medierna: människor som upplevde påtagliga besvär förknippade med sitt bildskärmsarbete. Från början drabbades flest kvinnor, men avfärdades som ”klimakteriekärringar”, sedan drabbades männen. Då sa man först att det var de lågutbildade, sedan att det var de högutbildade som var överambitiösa och överansträngda, d.v.s. led av rent psykiskt betingade besvär. Några personer utvecklade så småningom samma symtom även vid övrig elexponering, d.v.s. de hade blivit elöverkänsliga. Slutligen kunde en markant ökning av sjukskrivningstalet i landet med ”diffusa symptom” konstateras ca ett halvår efter att den stora utbyggnaden av GSM-systemet skedde i slutet av 1990-talet.
Vissa har drabbats så hårt att delaktigheten i ett vanligt samhälle inte längre är möjlig, utan de flyr till ensliga torp, husvagnar i skogen eller ordnar andra elfria nödlösningar.
Vi har använt oss av elektricitet i över 100 år, men elmiljön har kraftigt förändrats de senaste 20 åren, t.ex. gav ett elektromagnetiskt fält för 50 år sedan vid mätning i en bostad eller på en arbetsplats en fin sinuskurva utan störningar. När man gör en motsvarande mätning av de elektromagnetiska fälten i bostäderna eller på arbetsplatserna idag, så ser mätprotokollet helt annorlunda ut: högfrekventa signaler och upphackade sinuspulser, vilka kraftigt stör den elektriska miljön i fastigheterna. I takt med att hushållen och arbetsplatserna har fått allt mer sofistikerade och fler elektriska/elektroniska apparater har interferensen mellan olika fält och vågor ökat, allt fler frekvensområden tagits i anspråk och totalbelastningen på elsystemet blivit mycket större. Vi har helt enkelt aldrig blivit så kraftigt exponerade för lågfrekvent strålning och för olika elektromagnetiska fält i vår närmiljö som nu. Bildskärmar/datorer, bärbara telefoner (DECT), högfrekvensdrivna lysrörsarmaturer, lågenergilampor, dimmers, klockradio, köksutrustning, kontorsmaskiner, mobiltelefoner, master och sändare för mobiltelefoni, blåtandteknik, infraröda system, elstängsel för djur etc. etc. i kombination med en kemikaliemiljö som, både i sig själv och i förening med strålningsvärme och elektronisk excitation, ger dubbel- och trippelverkan.
Den sammantagna helheten av dessa fenomen och den elektriska/elektroniska exponeringsmiljön kan enkelt kallas för elsmog.
I sammanhanget bör även nämnas det senaste inom vapenteknologin: högeffektiv pulsad mikrovågsstrålning, HPM, eller s.k. rillouin precursors, som planerades att användas mot Bagdad vid anfallet i år. Den tränger djupt in i vävnad och materia och kan om fiendelandet har ett utbyggt mottagarsystem appliceras med lätthet…
Komplexiteten förstärks av att det är så många fysikaliska parametrar inblandade: effekt, energi, frekvens i olika intervaller, ström, spänning, strålning, transienter, fältstyrkor från både elektriska, magnetiska och elektromagnetiska fält, rena värmeeffekter etc. En försvagad elallergiker skall helst vara disputerad i fysik för att klara att försvara sig med vetenskapliga argument!
Problemet är att hälso- och miljöeffekterna hittills är omtvistade: forskningen är kluven och myndigheterna avfärdande eller ambivalenta, media alltför tysta medan operatörer och leverantörer oförväget lobbar om nyttan och ofarligheten. Men många enskilda människor vet alldeles uppenbart vad som orsakar deras lidande.
När en person har blivit elöverkänslig hamnar den utanför det sociala skyddsnät, som man i vårt land tar så för givet. Otaliga människor har vittnat om kränkande särbehandling och trakasserier ifrån olika myndigheter, sjukvård, försäkringskassa, arbetsgivare m fl. Det är långt ifrån självklart att det står ”elöverkänslighet” på sjukintyget, utan alltför ofta misstänkliggörs den sjuke med att överdriva eller egentligen lida av inbillningssjuka eller allmän kollrighet. På intyget kan stå en ren symtomdiagnos, en psykiatrisk/psykologisk diagnos eller helt enkelt ”utbrändhet”. Särskilt för barn behövs extra skyddsklausuler, men stora grupper i befolkningen är överexponerade och kommer om de har känsligheten att uppvisa symtom i större eller mindre grad. Det råder stor okunnighet om att elöverkänslighet de facto är ett officiellt funktionshinder. De elöverkänsligas organisation tillhör HSO, Handikappförbundens Samarbetsorgan, och där har den handikappnummer 27. Dessa människor har således rätt att kräva samma stöd som andra funktionshindrade människor i samhället, inte minst vad avser tillgänglighet och rehabilitering.
Följande fenomen kan uppträda vid exponering: sveda och känslan av grus i ögonen, nästorrhet, nästäppa och bihålebesvär, munsår, blåsor och metallsmak, torra och irriterade slemhinnor, hudtorrhet, rodnad, sveda och rödflammighet vid exponering, värk i käke, tänder, axlar, armar och leder, eller ”vanlig” huvudvärk, onormal trötthet och koncentrationssvårigheter, minnesluckor, svimningskänslor, illamående och yrsel, andningsbesvär, hjärtklappning, domningar i ansikte, armar och ben, myrkrypningar, sömnsvårigheter eller störd sömn, känslighet för ljus, sol, värme och buller.
Olika individer har olika känslighetsgrad och många människor kan leva med svaga symtom länge utan att identifiera dem som elöverkänslighet. Men med ökande exponering över tid kan ett mättnadsvärde uppnås och kopplingen till källan framstå allt klarare. Många medborgare är i riskzonen!
Mörkertalet bland de sjuka är stort. Många förnekar och förtränger eller skäms för sina symtom, och stannar då oftast kvar för länge på sina arbetsplatser eller undlåter att söka hjälp innan situationen blir ohållbar. Symtombilden är dessutom skrämmande lik den för patientgrupper som idag t.ex. får diagnosen utbrändhet, fibromyalgi, kronisk trötthet etc.
Bara i Stockholms län beräknas 20 000 personer lida av elöverkänslighet. Hur många fler måste bli sjuka innan myndigheter och politiskt ansvariga på alla nivåer inser allvaret och folkhälsodimensionerna av elsjuka som följd av den totala elmiljön?
Särskilt uppmärksammat, och med all rätta, har utbyggnaden av först GSM och nu 3 G-nätet för mobiltelefoni blivit. Master, sändare och basstationer byggs för täckning över hela landet i mycket rask takt och med gynnsamma villkor för operatörerna, men helt utan att hänsyn tas till miljöbalken och försiktighetsprincipen. Istället sitter överrumplade och osäkra kommunala handläggare och fritidspolitiker i plan- och byggnadsnämnder eller motsvarande, och försöker handskas med tillståndsgivning utifrån bara PBL, plan- och bygglagens intentioner. Kanske söker de vägledning hos Kommunförbundet, som ju inte är, men ofta upplevs vara, en myndighet, och finner då lugnande och avfärdade besked om hur osakligt grundade riskerna med mobiltelefoniutbyggnaden är.
Många politiker och drabbade, anhöriga eller intresserade har under de senaste åren reagerat och samlat både kunskap och motstånd mot utvecklingens avigsidor, bristen på försiktighet och oomtvistad forskning och mot hur människor kränks och avfärdas.
I realiteten har kanske redan operatörerna verksamma i en kommun ingått privata avtal utan regelrätt tillståndsprövning med enskilda fastighetsägare och utan hörande av grannar eller berörda, för uppförande av basstationer på tak och husväggar i det tysta. Ingen kartläggning finns heller var alla dessa basstationer finns, för det är endast de med bygglov som man kan verifiera existensen av. Placering av samtliga befintliga basstationer och sändare är inte känd eller tillgänglig hos andra än de privata operatörerna. För att handskas med problematiken behöver människor och myndigheter kunskap om faktisk och planerad placering. Denna kartläggning skall snabbt offentliggöras i öppna register. Enligt PTS, Post- och telestyrelsen skulle ett proklamerande av lågstrålande zoner inte stöta på några legala eller juridiska hinder, utan initiativet till sådant från eventuella framsynta kommuner, är bara att bejaka. Ett minimum vore att elöverkänsliga i varje län åtminstone hade en sådan kommun att leva i. Därefter skall fastslås att lågstrålande zoner och normer för det skall regleras i PBL, varför tilläggsdirektiv till den sittande utredningen bör skrivas om detta.
Sverige behöver vidare en riksnormerande hanteringsprocess för bedömning och ersättning till skadegruppen och att olika gränsvärden för human exponering omedelbart ses över och sätts på lägsta tänkbara nivåer.
Regeringen måste ingripa genom att i regleringsbrev ålägga Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut att fästa särskild uppmärksamhet på forskning runt dessa frågor och de inkommande larmen, rapporter, vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från allmänheten och vidta nödvändiga skyddsåtgärder.
På sikt i kommande budgetar måste stat, landsting och kommuner avsätta särskilda medel för sanering av arbetsplatser, offentliga lokaler och bostäder för att hjälpa och rehabilitera individer med konstaterade elskador och elöverkänslighet. 2003 är för övrigt utlyst till Europeiska handikappåret, något som borde föranleda handling och initiativ av alla inblandade instanser och organ. Denna valhänthet och åsidosättandet av medborgarnas mänskliga rättigheter, av hälsa och säkerhet på både kommunal nivå, länsnivå och statlig nivå vid införandet av en historiskt omvälvande ny teknologi, är helt oförsvarbar och har lett till en veritabel folkresning över landet.
Det finns idag ett stort antal forskningsrapporter som pekar på hälsoeffekter och hälsorisker med den allt mer ökade elektrosmogen. Tidigare studier har i mängd bl.a. avhandlat reaktioner i vävnad hos djur, termiska effekter på människa, cancerförekomst etc.
Mycket uppmärksammad blev en färsk, holländsk s.k. dubbelblindstudie, som så sent som i oktober 2003 konstaterar ett direkt samband mellan strålning från basstationer för 3 G och direkt upplevda symtom enligt ovan. Denna studie framhålls som unik och har fått t.ex. Australiens parlament att snabbt reagera med att tillsätta en undersökningskommission och att skapa lågstrålande zoner. Myndigheter ges troligen även rätten att avlägsna befintliga telekommunikationsposter från känsliga placeringsorter, som t.ex. skolor, sjukhus och bostadsområden. En åtgärd som vore önskvärd och lätt applicerbar på svenska förhållanden.
Är det inte på tiden att vi tar larmen på allvar och skaffar oomtvistad kunskap om de elöverkänsligas funktionshinder och behov? Det hjälper inte att säga att vi tar de elöverkänsliga på allvar, utan det är handling, styrd av försiktighetsprincipen, som krävs!
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |