Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äganderätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om expropriation.
Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning för att ersätta lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tomträtter erbjuds till försäljning.
Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ombildning av hyresrätter till bostadsrätter.
Riksdagen beslutar att upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibilitet vid kommunal planering.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagstiftningen gällande antalet instanser för överklagande av detaljplan och bygglov.
Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av lagstiftningen för strandskyddet i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
Riksdagen beslutar om sådan lagändring i fråga om underkännande av kommunala detaljplaner, vilka endast får upphävas när de strider mot uttalade riksintressen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information och samrådsplikt inför markarbeten.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om byggande i vissa miljöer med lokal särprägel i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkande 12 hänvisat till MJU.
Det privata ägandet är djupt rotat i den svenska folksjälen. Många svenskar härstammar från självägande bönder. Historiskt sett har det privata ägandet av jord, skog och hus varit både vanligt och betydelsefullt i Sverige.
Äganderätten är en moraliskt motiverad rättighet. Alla medborgare har rätt att äga och förfoga över frukterna av sitt arbete. Staten har därmed också en moralisk skyldighet att respektera alla medborgares äganderätt.
Ägandet utgör grunden för trygghet och egenmakt. Ernst Wigforss skrev följande om sina föräldrarnas husköp i sina memoarer: ”Ägandet gav en känsla av trygghet, som gjorde ekonomiska besvärligheter lättare att bära.” Han hade helt rätt! Resonemanget gäller inte minst i förorter där enskilt ägande kan bli ett viktigt verktyg inte bara för trygghet och egenmakt, utan också för gemenskap och integration.
Förvärvandet och skapandet av egendom samt rätten att äga och förfoga över den utgör dessutom fundamentet för vårt gemensamma välstånd. Äganderätten utgör nämligen grunden för kapitalismen. Även om många politiker fortfarande förkastar kapitalismen i sin retorik, så har de i praktiken motvilligt accepterat den. De har nämligen tvingats inse att kapitalism är en förutsättning för vårt välfärdssamhälle. Utan privat äganderätt och kapitalism skulle det dessutom bli omöjligt för dem som föds fattiga att förändra sitt liv.
Historien har visat att det finns ett starkt samband mellan å ena sidan ett lands välstånd och ekonomiska tillväxt, samt å andra sidan landets institutioner för att säkra äganderätten. Utan respekt för den enskilda äganderätten – inget välstånd!
Trots detta tydliga samband måste äganderätten ständigt försvaras mot politiker som vill inskränka äganderätten för att stärka politikens makt att styra samhället.
Äganderätten är också central i en rättsstat. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som numera ingår i svensk lag, stadgas att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. På liknande sätt stadgas det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Envar har rätt att äga egendom, ensam eller i förening med andra. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.”
Tack vare Europakonventionen har vi svenskar fått ett tydligare skydd för våra individuella rättigheter, gentemot främst vänsterpolitikers vilja att styra och ställa. Genom Europakonventionen har Sverige fått en grundlagsfäst principiell regel om att den enskildes rätt till sin egendom skall lämnas okränkt och att inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart angivna fall och då med full ersättning till den enskilde. Konventionen ger oss möjlighet att stämma staten inför Europadomstolen. Inte minst i expropriationsärenden har svenskar tvingats att göra det.
Med markägande följer enligt vår uppfattning rätten att bestämma över, bruka, bebygga och sälja egendom. Expropriation av mark är en direkt kränkning av äganderätten och bör endast komma i fråga i de fall synnerligen angelägna samhällsintressen påkallar det. Det är inte värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga ingrepp i äganderätten på de grunder som nuvarande expropriationsändamål medger.
Därför anser vi att en genomgripande översyn av expropriationslagen bör genomföras. Den skall i första hand syfta till att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid expropriation. Endast ytterst angelägna uppgifter och samhällsåtaganden, som att värna människors liv, hälsa och säkerhet samt skydda natur och miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder. Exempelvis skall expropriation inte medges när det enda motivet är att stävja en marknadsbaserad värdeökning.
Det är stötande för rättskänslan att till exempel en företagare ges möjlighet att beröva en annan företagare dennes egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst och utkomst. Det är även stötande när exproprierad egendom kommer att användas för ett annat ändamål än för vilket expropriation skett.
I de fall expropriation är oundviklig skall markägaren få ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde samt för de kostnader och det intäktsbortfall som eventuellt uppkommer genom åtgärden. Den presumtionsregel som innebär att markägaren har skyldighet att bevisa att ett marknadsvärde på mark som skall exproprieras beror på andra faktorer än själva expropriationen eller dess syfte, försätter den enskilde i ett underläge som inte är förenligt med grunderna för en rättsstat. Det enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall ha bevisbördan. Presumtionsregeln skall därför avskaffas.
De krav på förvärvsprövning och boendeplikt som ställs vid försäljning och köp av fastigheter i vissa delar av landet innebär en inskränkning av äganderätten. Säljaren har inte rätt att sälja till vem han eller hon vill. I Jordförvärvsutredningens betänkande från 2001 föreslås att glesbygdsbestämmelserna, det vill säga boplikten, avskaffas. Den uppfattningen biträder vi.
Sedan 1976 finns en särskild lag om förvärv av hyresfastighet med mera, förvärvslagen, vars syfte är att hindra ”oseriösa personer” från att förvärva hyreshus. I förvärvslagen behandlas skilda kategorier av fastighetsägare på olika sätt. Kommunala bostadföretags förvärv är till exempel helt undantagna från lagstiftningens krav. Genom förvärvslagen försvåras fastighetsmarknadens funktionssätt, främst genom en byråkratisk handläggningsordning och lång tidsutdräkt från överlåtelse till dess att lagfart kan beviljas. Detta drabbar den seriösa merparten av aktörerna. Samtidigt öppnar lagstiftningen för godtycke. Den bygger på en förhandsbedömning av en förvärvares kvalifikationer och intentioner med förvärvet, som i praktiken är mycket svår att göra med någon större träffsäkerhet. Det med förvärvslagen avsedda syftet har heller inte uppnåtts eftersom lagen i praktiken inte lyckats förhindra oseriösa personers förvärv av fastigheter.
Förvärvslagen bör avskaffas. Det berättigande kravet på att kunna skydda hyresgästerna från oseriösa ägare kan och bör inte motivera en byråkratisk och godtycklig förhandsgranskning som drabbar alla seriösa aktörer på fastighetsmarknaden. Hyresgästernas berättigade krav bör i stället lösas genom ordentliga möjligheter till ingripande i de fall där fastighetsägare visar sig inte fullgöra sin förpliktelser gentemot hyresgäster och andra. I SOU 1994:23 Förvalta bostäder föreslås en lagstiftning med denna inriktning.
Förutom att det finns anledning att slå vakt om äganderätten finns det även anledning att utveckla äganderätten, exempelvis genom att ge fler möjligheter att i olika former äga sin bostad.
Tomträttsinstitutet infördes ursprungligen för att underlätta småhusboende för hushåll med knappa resurser. I dag har detta motiv spelat ut sin roll. Tomträttslagstiftningen har sedan dess genomgått stora förändringar som gör att den alltmer liknar äganderätten – bortsett från att markägaren inte kan dra nytta av de fördelar det innebär att ha äganderätten till sin mark, utan hela tiden är beroende av politiska beslut om tomträttsavgäldens storlek. Den som äger ett hus på tomträttsmark har en svagare position gentemot markägaren – kommunen – eftersom husets värde är beroende av att det har mark att stå på.
Tomträttsinstitutet kan i dag bara motiveras om man av ideologiska skäl vill bekämpa ett spritt och enskilt ägande. Det har visat sig skapa närmast oöverstigliga problem att på ett mer långsiktigt sätt bestämma tomträttsavgäldens storlek, vilket har lett till långvariga tvister. Det framstår dessutom som omotiverat att kommunen subventionerar respektive missgynnar vissa fastighetsägare. Tomträttsinstitutet bör därför begränsas så att inga nya tomträtter upplåts. Samtidigt bör man i kommunerna avveckla tomträtterna genom att erbjuda dem till försäljning.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i riksdagen fattat en rad beslut som gör det svårare för hyresgäster som vill ombilda sina lägenheter till bostadsrätter. De har höjt kraven för att en förening skall kunna göra en intresseanmälan och så småningom bilda en bostadsrätt från majoritet till kvalificerad majoritet bland hyresgästerna. Dessutom har de infört krav på folkbokföring på fastigheten för att få rösta.
Inte nog med det, därefter har de dessutom fattat beslut om den så kallade stopplagen som gäller från och med den 1 april 2002. Enligt den skall länsstyrelsen pröva alla överlåtelser av lägenheter som ägs av kommunala bostadsföretag. Denna mycket frihetsinskränkande lag, som bland annat Lagrådet har kritiserat, har redan drabbat drygt 1 000 människor som bor i miljonprogramsområdet Östberga utanför Stockholm. Länsstyrelsen och sedermera Boverket har beslutat att deras ombildning inte får ske eftersom de menar att underlaget för bruksvärdesprövning blir för litet i Östberga om hyresrätterna ombildas. I sak håller inte argumenten. Syftet var uppenbart, nämligen att uppfylla regeringens vilja att stoppa ombildningar till bostadsrätter.
Vi vill, i motsats till regeringen, underlätta och uppmuntra ombildningar. En bra början vore att dra tillbaka folkbokföringskravet, skrota stopplagen och återställa majoritetskraven i samband med ombildning till bostadsrätt till det enkla majoritetskrav som gällde före ändringen.
En annan angelägen reform som ger fler medborgare möjlighet till privat ägande är att möjliggöra så kallade ägarlägenheter. Förslaget om fastighetsbildning på höjden, så kallad tredimensionell fastighetsbildning, gör det möjligt att skapa en ny upplåtelseform som möjliggör privat ägande av lägenheter, så kallade ägarlägenheter.
Många länder runt omkring oss har ägarlägenheter, exempelvis Danmark, Norge och Belgien. Där är ägarlägenheter en uppskattad boendeform som fyller behov som hyresrätten och bostadsrätten inte gör. Eftersom vi har olika krav på vårt boende, olika behov och olika viljor i olika skeden av livet är det angeläget att det finns olika boendeformer att välja mellan. Dessutom är en blandning och variation av upplåtelseformer ett betydelsefullt verktyg för att motverka segregation och utanförskap.
Dessvärre har regeringen vidtagit särskilda åtgärder för att ägarlägenheter inte skall möjliggöras i samband med att den tredimensionella fastighetsbildningen införs i Sverige. Det motsätter vi oss.
I plan- och bygglagen ges stora möjligheter till flexibilitet. Kommunen kan således i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelsens utformning och bygglovspliktens utformning. Regelverket för byggande har under senare år förändrats. De möjligheter till förenklingar som beslutats har inte tagits till vara fullt ut i kommunerna. Trots att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen trädde i kraft har dock mycket förblivit vid det gamla. Flexibiliteten som eftersträvades har i stor utsträckning uteblivit. Det är därför dags att göra en utvärdering om varför kommunerna inte har tagit till vara på flexibiliteten i den kommunala planeringen när det gäller bland annat bygglov och enkelt planförfarande. Därefter bör åtgärder övervägas.
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser. Mycket få överklaganden vinner gehör, men ärendena fördröjs kraftigt. Därefter kan själva bygglovet överklagas i ända upp till fyra instanser. Med dagens lagstiftning kan således plan- och byggprocessen fördröjas i åratal med höga kostnader som följd. Antalet instanser för överklagande av detalj- och bygglovsplan måste minskas. Det faktum att en detaljplan kan överklagas i tre instanser och ett efterföljande bygglov i så många som fyra instanser verkar avskräckande för många intressenter, och de kostnadsökningar som förseningarna medför omöjliggör många projekt. Naturligtvis skall rätten och möjligheten att överklaga både detaljplaner och bygglov kvarstå, men omfattningen i vilken man i dag kan överklaga måste begränsas.
Den kommunala förköpsrätten infördes i slutet av 1960-talet. Den har sedan dess byggts ut alltmer och omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder. Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen samt överlägsna ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket stark ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har härigenom möjlighet att genomföra sina planer utan att behöva ta till förköpsmöjligheterna. Den kommunala förköpsrätten skall därför avskaffas.
Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse skulle genom ny lagstiftning öka i de delar av Sverige som både är glest bebyggda och har långa sjö- och kuststräckor. Många kommuner med vikande befolkningsunderlag skulle få en ny möjlighet att locka nya kommuninvånare.
Den nuvarande lagstiftningen innebär ett generellt förbud mot att bygga intill 100 meter från hav, insjö eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till 300 meter, och dispens ges endast i undantagsfall. Mot bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med stränder längs åar, sjöar och hav ter sig detta omotiverat. Totalt finns 92 409 sjöar större än en hektar i Sverige. Det är också märkligt att vissa kommuner fått delegation från länsstyrelsen att fatta beslut om bygglov själva, medan besluten för de andra kommunerna fattas av länsstyrelserna.
Lagstiftningen försvårar också ett bevarande av en levande skärgård. Förbudet mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att utveckla boende och annan verksamhet. Problemen har även gällt för stora delar av glesbygden. Strandskyddslagen har utformats som om hela landet hade ett storstadsproblem, vilket är långt från verkligheten. En ökad möjlighet till bebyggelse i strandnära områden skulle kunna skapa bättre förutsättningar för att hålla landskapet levande. Ett ökat befolkningsunderlag skulle också ge bättre förutsättningar för handel och offentlig service. Även i större och mindre tätorter har attraktiv bebyggelse i strandnära områden försvårats. Här skulle många nya bostäder kunna komma till stånd till glädje för de boende och ortens utveckling. Det generella förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär också att priser på befintliga fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas upp. I kombination med fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal har råd att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i strandnära områden.
Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda känslig fauna och flora samt för att garantera tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i befolkningstäta områden. Utgångspunkten för lagstiftningen bör dock vara den motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga sin mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna begränsa denna rätt, men endast där så kan motiveras med hänsyn till känsligt djur- och växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv. Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.
Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet flyttats ut till tätorternas ytterområden. Skälen har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt parkeringsmöjligheterna.
Denna strukturrationalisering har dock inte försämrat hushållens tillgänglighet till dagligvaror på något påtagligt sätt. Det har däremot socialdemokraternas vilja att styra etableringar och lokaliseringar av detaljhandeln.
Under den borgerliga regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det inte längre blev möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel eller genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med livsmedel från annan handel. Denna möjlighet för en kommun att reglera lokaliseringen av detaljhandeln har emellertid återinförts av socialdemokraterna. Eftersom detta helt uppenbart strider mot konsumenternas intresse av konkurrens och lägre priser bör de lagstadgade möjligheterna att i detaljplan styra handelsändamålet tas bort.
Det har förekommit några fall där Boverket och länsstyrelser har sagt nej till etablering av stormarknader och därmed underkänt detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta är inte acceptabelt och ligger inte i konsumenternas intresse. Enligt vår uppfattning är det en kommunal angelägenhet att bestämma om hur marken disponeras i den egna kommunen. Det är då också högst rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Stöd för detta finns i plan- och bygglagen. Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna upphäva planer när dessa strider mot uttalade riksintressen. Vi föreslår därför en lagändring i detta avseende.
Vi avvisar med bestämdhet alla planer på en lagstiftning mot etablering av stormarknader utanför städer. Beslut om etablering av detaljhandel bör styras av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska överväganden i enlighet med av kommunfullmäktige antagna detaljplaner.
Arbeten som innebär att gator, torg och liknande platser grävs upp gäller i stor utsträckning reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller omläggningar av ledningar och dylikt. I sådana fall föreligger normalt inga krav enligt lag att information skall ha lämnats till eller att samråd skall ha skett med berörda i de fastigheter som påverkas av arbetena.
När småföretag drabbas av trafikavstängningar, vägarbeten m.m. innebär det ofta kännbara förluster i intäkterna. Ofta handlar det för näringsidkaren om spontankunder, där bekvämlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer och där köp kan göras hos många andra näringsidkare. Förluster och andra avbräck kan äventyra näringsidkares fortsatta verksamhet. Särskilt utsatta är de minsta företagen.
De ekonomiska skadorna kan minskas påtagligt om näringsidkarna och övriga berörda informeras i god tid och om samråd sker med den som skall utföra markarbetet. Då kan tidpunkten för markarbetet gemensamt diskuteras, tillgängligheten för kunderna göras så bra som möjligt under arbetsperioden och extra skyltning och dylikt kan minska skadorna för näringsidkaren och övriga berörda. Det kan gälla en affär, ett kontor eller bostäder.
Vi föreslår att kommuner eller andra som utför trafikavstängningar, vägarbeten och liknande skall åläggas samrådsplikt enligt plan- och bygglagen med dem som berörs av ingreppen. Skyldighet till samrådsplikt bör inte gälla när det rör sig om akuta reparationer.
Det finns många byar som har en särprägel innebärande att näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan småföretagsamhet, blandas med bostäder. Gårdarna ligger tätt och livsstilen bygger ofta på gammal tradition. Utvecklingen har inneburit att byarna i dag är värdefulla miljöer och attraktiva platser att bosätta sig på. Det är av stor vikt att denna särprägel får bestå. Om det skall kunna ske, måste de som bosätter sig i dessa miljöer acceptera och ta hänsyn till att en mångsidig verksamhet bedrivs och utvecklas. I flera fall har pågående näringsverksamhet inte kunnat utvecklas på ett naturligt sätt i dessa byar, eftersom närboende har besvärat sig över olika typer av utbyggnad inom ramen för pågående markanvändning. Mot denna bakgrund anser vi att det bör utredas om det inte behövs ett klargörande av nuvarande lagstiftning så att fortsatt diversifierad verksamhet med såväl näringsverksamhet som boende kan fortgå i dessa miljöer.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Gunnar Axén (m) |
|
Göran Lindblad (m) |
Mikael Odenberg (m) |