Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erkänna elöverkänslighet som sjukdom och växande samhällsproblem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen måste gälla vid utbyggnad av 3 G-masterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta lågstrålande zoner i varje kommun.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadsanpassningsbidrag till elöverkänsliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning kring elöverkänslighet.2
1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 5 hänvisat till UbU.
Elöverkänslighet är på väg att bli vår nya folksjukdom. Enligt Socialstyrelsens beräkningar finns idag över 280 000 drabbade i vårt land, av dessa har ungefär en tiondel svåra problem – och antalet ökar hela tiden. Enligt Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001 ser 3,1 % av befolkningen samband mellan sin ohälsa och exponering för elektromagnetiska fält. När det överstiger 2 % anses det vara en folksjukdom.
Ändå erkänns inte elöverkänslighet som den sjukdom det faktiskt handlar om för den som drabbas. Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till. Många elöverkänsliga är idag miljöflyktingar. De tvingas fly från sina hem. Livsutrymmet för elöverkänsliga personer håller på att försvinna allt eftersom nya master/antenner byggs och avståndet mellan masterna är kort.
Andra måste sluta sina arbeten och blir arbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. De växande problemen med elöverkänslighet är utan tvekan en del av förklaringen till den pågående ohälsoexplosionen.
Elöverkänslighet leder till mycket mänskligt lidande, såväl hälsomässigt som socialt.
För att kunna vidta effektiva åtgärder för att hjälpa dem som drabbats av elöverkänslighet och förebygga en utveckling där ännu fler får problem måste samhället erkänna elöverkänslighet som den sjukdom och det stora samhällsproblem det faktiskt handlar om. På försäkringskassans hemsida kan man läsa om elöverkänslighet enligt följande. Elöverkänslighet definieras idag enligt konsensus som besvär och ohälsa som drabbar vissa individer i närheten av eller vid användning av elektrisk utrustning. Objektiva metoder att fastställa elöverkänslighet saknas.
Det är också viktigt att elöverkänsligheten som sjukdom förs in i de drabbades sjukjournal, vilket inte alltid sker idag.
Hittills har regering och ansvariga myndigheter stått ganska handfallna inför de växande elöverkänslighetsproblemen såväl när det gäller forskning och förebyggande av elöverkänslighet som hjälp till de drabbade. Det är hög tid att ändra på detta.
Osäkerheten ute i våra kommuner har varit och är fortfarande stor hur man skall hantera dessa bygglovsärenden. Enligt PBL finns det ingen möjlighet att förhindra utbyggnaden av de nya 3 G-masterna, utbyggnaden skulle ju vara klar 2003. Här måste man ta större hänsyn till miljöbalken (MB) och behandla den tillsammans med PBL. I MB 9 kap.1 § står att man skall betrakta 3 G-master/antenner som miljöfarlig verksamhet eftersom icke joniserande strålning faller under MB. Om miljö- och byggnämnderna beviljar bygglov där det bor elöverkänsliga personer strider det mot bestämmelserna i PBL 8 kap. 11 §, som bland annat hänvisar till krav som anges i 2 kap. 3 § angående lokalisering och då särskilt punkt 1 om de boendes och övrigas hälsa. Även de krav som ställs i 3 kap. 2 § och de särskilt rörande fara eller betydande olägenhet för omgivningen, skulle stå i strid med eventuella bygglov. Det är en mycket stor olägenhet, närmast en katastrof, för elöverkänsliga att tvingas flytta ifrån sina bostäder, ofta också ifrån sin familj, utan att veta vart de ska ta vägen.
Försiktighetsprincipen måste gälla när det gäller utbyggnad av sändare för trådlös kommunikation. Antalet master måste minimeras. Dessutom måste kriterier för var master ska kunna placeras med hänsyn till de boende utarbetas, för att det ska kunna finnas lågstrålande elektromagnetiska zoner.
När det gäller utbyggnaden av 3 G-nätet kan två viktiga principer kollidera, dels vikten av mobiltäckning överallt, dels hänsynen till dem som drabbas av elöverkänslighet, men då måste hälsoaspekterna väga tungt.
Lågstrålande områden behöver finnas i varje kommun för att de elöverkänsliga och andra som inte vill bli utsatta för mobilstrålning skall ha någonstans att ta vägen. Kommunerna behöver göra en kartläggning över strålningssituationen i kommunen, likt den som gjorts i bl.a. Lidköping och Södertälje.
Det är viktigt att det finns lågstrålande områden i varje kommun och att dessa också skyddas genom områdesbestämmelser. Det kan inte vara rätt att elöverkänsliga själva flyttar omkring, ofta boende i husvagn eller tält, för att hitta en plats där de klarar av att bo utan alltför stora problem.
Eftersom de elöverkänsliga är drabbade av en sjukdom bör de också ha samma rätt till olika stöd som andra sjuka. Det gäller exempelvis bostadsanpassningsbidrag till elsanering. Det är viktigt att elöverkänsliga, på samma sätt som andra som tillhör en handikappgrupp, skall kunna beviljas bostadsanpassningsbidrag. Idag har många elöverkänsliga inte råd att förbättra sin elmiljö och tvingas genom detta bo kvar i en ohälsosam miljö och blir genom detta bara allt sämre. Vidare anser vi att elöverkänslighet ska godkännas som grund för arbetsskada.
Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Håkan Larsson (c) |