Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka och precisera de bostadspolitiska målen för bostadsbidragen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte ersätta bostadsbidragen med ett generellt familjepolitiskt stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett reformerat bostadsbidrag.
Under 1990-talet har de fattiga barnfamiljernas ekonomiska villkor försämrats och otryggheten har ökat. De fattiga hushållen har inte ökat i antal under 1990-talet, men de har blivit fattigare. Många hushåll har permanenta svårigheter vad gäller den ekonomiska situationen. Boverket har med hjälp av Statistiska centralbyrån, gjort en rapport, Bostadsbidrag under 90-talet, där man undersökt den ekonomiska situationen för låginkomsthushåll med barn som bor i hyresrätt år 2000 och jämfört med undersökningen från 1995. Undersökningen visar att ensamstående med barn i storstäderna bara hade 2 100 kronor kvar att leva på efter det att man har betalt sina boendekostnader. I reella tal innebär det här en minskning med 1 700 kronor i månaden sedan 1995. I mindre kommuner uppgick försämringen till 1 100 kronor i månaden. Rapporten visar också att det framför allt är minskade inkomster som ligger till grund för att boendekostnaden tar allt större del av hushållens budget. I storstäderna är ensamstående med barn i hög grad beroende av samhällets stöd.
Små förändringar i bostadsbidragets storlek kan få stora konsekvenser för en fattig familjs ekonomi och återbetalningskrav kan få svåra följder för dessa familjer. Rapporten beskriver också att bostadsbidraget numera fått en prägel av ensamförälderstöd i framför allt hyresrätt, och att familjer med två inkomsttagare och flera barn allt mer sällan får bostadsbidrag, trots att försörjningsbördan ökar ju fler barn familjen har. Det senare kan förklaras med att bostads- och inkomstgränserna varit oförändrade sedan 1996. För att bostadsbidraget inte skulle urholkas, höjdes dessa gränser årligen fram till 1996, i takt med boendekostnads- och inkomstökningarna. De oförändrade inkomstgränserna har därför främst drabbat familjer med två inkomsttagare. De hushåll som nu får del av bostadsbidragen har låga inkomster och få barn; 1999 var genomsnittsinkomsten för ensamstående ca 129 000 kronor och för samboende 134 000 kronor. Av de ensamstående föräldrarna utgör kvinnorna ca 90 procent. Bostadsbidragssystemet gör ingen åtskillnad mellan kvinnor och män. De olikheter som kan konstateras bland annat i fråga om antal bidragstagare beror i första hand på att fler ensamstående kvinnor än män har hemmavarande barn och att den bidragsgrundande årsinkomsten skiljer sig mycket mellan de båda grupperna.
Bostadsbidraget har utretts tillsammans med övriga familjepolitiska stöd i betänkandet SOU 2001:24, Ur fattigdomsfällan. Regeringen avvaktar dock med besked om hur man ser på bostadsbidragen i framtiden. Under tiden fortsätter kostnaderna för bostadsbidragen att sjunka, långt utöver vad som beräknades bli fallet när bostadsbidragsreglerna ändrades i mitten av 1990-talet. De ändringarna var en del av saneringen av statens finanser och hade som huvudsyfte att få stopp på kostnadsutvecklingen. Kostnaderna för bostadsbidraget sjönk från 9 222 miljoner kronor 1995 till 3 717 miljoner kronor 2002. Enligt budgetpropositionen för 2004 kommer minskningen av kostnaden att fortsätta med ca 300 miljoner, och mellan 2003 och 2006 kommer kostnaderna att sjunka ytterligare. Regeringen förklarar kostnadsminskningen i huvudsak med stigande löner och en ökad sysselsättning och blundar för det faktum att de oförändrade hyres- och inkomstgränserna också är skäl till de minskade kostnaderna.
Utifrån riksdagens tillkännagivanden i vissa frågor om bostadsbidragen och utifrån betänkandet Ur fattigdomsfällan, så har Socialdepartementet gjort en egen analys. I rapporten Analys av bostadsbidrag (dnr S2003/3579/SF), konstateras bland annat att för ensamstående med barn motsvarar bostadsbidraget ca 15 procent av den bidragsgrundande inkomsten och för sammanboende ca 17 procent. I maj 2003 så utgjorde ensamföräldrarna ca 67 procent av bidragshushållen och fick 73 procent av det totala bidragsbeloppet. Arbetslöshet och ekonomiskt bistånd är vanligt bland bostadsbidragstagarna. Rapporten är fokuserad på de ekonomiska förutsättningarna och glömmer målet om goda och tillräckligt rymliga bostäder. År 2000, enligt betänkandet Ur fattigdomsfällan, hade 74 procent av alla barn eget rum. Bland bidragstagarna så är förutsättningarna sämre. För ensamstående med barn har 61 procent av barnen tillgång till eget rum. Motsvarande andel för barn till samboende är 42 procent. Det är en markant skillnad som påverkar bidragstagarnas barn negativt.
Bostadsbidragen skall vara ett bostadspolitiskt instrument med uppgift att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheten att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. Bidraget skall ge ett skydd när hyran är för hög i förhållande till inkomsten och därmed ge hushållen en möjlighet att efterfråga bostad efter behov och inte enbart efter betalningsförmåga. Bostadsbidragens roll som ett instrument för bostadspolitiken bör därför förstärkas och målet om att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder preciseras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Betänkandet Ur fattigdomsfällans förslag om att göra om bostadsbidragen till ett generellt familjestöd bör avföras från regeringens dagordning. Istället bör stödet reformeras dels utifrån den ekonomiska aspekten, dels utifrån boendeaspekten och stämmas av mot ett nytt mer preciserat mål för bostadsbidragen. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet vill i det sammanhanget framföra en rad förslag som vi menar bör finnas med i en sådan reformering av bostadsbidraget, vilket framgår i följande text. Dessa förslag bör ges regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet har redan föreslagit att en godtrosparagraf skulle införas i regelsystemet. Dels för att ge större tilltro till systemet och gynna dem som har stora svårigheter att beräkna sina framtida inkomster, dels för att minska marginaleffekterna. Bostadsbidragets marginaleffekt är ca 20 procent för familjer och 33 procent för ungdomar.
Riksförsäkringsverket hävdar att bostadsbidragssystemet är enkelt att förutse för den enskilde bidragstagaren genom kopplingen till skattesystemet. För många bidragstagare är det precis tvärtom. Det är svårt att förutse vilka inkomster man får och därför kan behovet av att få bostadsbidrag variera starkt under året. Kraftigt ändrade inkomster under året leder antingen till återbetalning eller ett ökat bidrag, dock i efterskott. Den totala inkomstskatten blir däremot oförändrad. Kopplingen till inkomstskattesystemet är därmed svag. Sambandet mellan bostadsbidragssystemet och socialbidragssystemet är starkare. Båda är behovsprövade utifrån hushållets inkomster och tillgångar. Systemen är också relaterade till varandra. Har man sökt socialbidrag och även beviljats bostadsbidrag baseras beräkningen av socialbidraget utifrån detta faktum. Om socialbidraget upphör p.g.a. förvärvsarbete kan bidragstagaren bli skyldig att återbetala bostadsbidraget, men kompenseras inte genom en höjning av socialbidraget i efterskott. Det betalas inte ut retroaktivt. Trots den svaga kopplingen av bostadsbidragen till inkomstskattesystemet påverkar detta starkt utfallet av bostadsbidragen. Detta gör att många upplever bostadsbidraget som ett tillfälligt lån och inte som en social rättighet. Bostadsbidragets egentliga syfte urvattnas och ekonomiskt svaga hushålls möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder försämras. Ett förslag kan vara att i bidragsreglerna införa en godtrosparagraf, som säger att den som handlat i god tro och som hela tiden lämnat korrekta uppgifter om ändrade inkomstförhållanden, skall kunna få bostadsbidraget baserat på en avstämd inkomst som ger ett förlåtande intervall om högst 20 000 kronor. Och då skall inte bostadsbidragets storlek påverkas och följaktligen inga återkrav ställas. Kostnaden för detta är naturligtvis svår att beräkna, eftersom det bl.a. beror på hur bidragstagaren lever upp till godtrosparagrafen. Hushållens vilja eller förmåga att anmäla inkomstförändring har hittills varit liten. En godtrosregel skulle öka träffsäkerheten i systemet och minska riskerna för allt för kraftiga ingrepp i folks ekonomi. Ett sådant system finns i Danmark.
Nu utökas det s k förlåtandeintervallet från 200 kr till 1 200 kr. Det innebär att efter avstämningen mot beskattningsbar inkomst, så behöver inte den som ska betala tillbaka belopp upp till 1 200 kr betala detta och den som har rätt att få upp till 1 200 kr inte får detta. Förlåtandeintervallet är mest av administrativ karaktär och minskar därmed antalet bostadsbidragstagare som får ”fel” bostadsbidrag från 86 procent till 45 procent. Godtrosparagrafen skulle gälla för de som har stora problem med att förutsäga sina inkomster under året.
Ett flertal personer har fått återbetalningskrav p.g.a. att tillfälliga engångsinkomster fallit ut under inkomståret. Det kan vara retroaktiv ersättning av försäkringsförmån eller avgångsvederlag som betalas ut i slutet av året, men som avser ersättning för förlorad arbetsinkomst under påföljande år. Dessa konsekvenser kan inte ses som rimliga. Här har också regeringen föreslagit och riksdagen beslutat om ändring för barn som tillerkänts ersättning med anledning av kroppsskada, kränkning, olycksfall eller sjukdom. Ändringarna innebär att sådana ersättningar inte ska påverka familjens förmögenhet vid beräkning av bostadsbidrag. Nu är det dags att gå vidare med flera sådana undantag. Regeringen har gett Riksförsäkringsverket ett sådant uppdrag och en redovisning av uppdraget ska lämnas senast den 31 oktober 2003. Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Det finns problem när det gäller beräkningen av inkomstunderlaget för fastställandet av taxerad inkomst. Vänsterpartiet vill att dessa problem undanröjs på så sätt att om barnen i en familj har låsta tillgångar skall dessa vid beräkningar av en återbetalningsskyldighet inte ingå i inkomstunderlaget. I flertalet fall gäller det barns inkomster av kapital. Från den 1 juli 1995 finns inga spärrar för föräldrar att använda sina barns inkomster eller själva kapitalet. Det finns dock möjlighet till undantag:
Om det finns angivet att pengarna är spärrade till en viss ålder för att användas till utbildning eller liknande.
Om vårdnadshavaren misskött barnens pengar.
Är beloppet högre än 8 basbelopp skall en årsräkning lämnas till överförmyndaren. Finns det då pengar kvar, så spärras kontot. Spärren kan, med viss restriktivitet, lyftas för att t.ex. bidra till hyran.
Försäkringspengarna efter avliden förälder sätts in på särskilt konto. Dessa släpps dock av överförmyndaren till den kvarstående föräldern efter några veckor. Socialstyrelsen har, med stöd av överförmyndarna, gått till regeringen med en skrivelse, där man önskar en utredning om barns kapital och kapitalinkomster vad gäller bostadsbidrag, försörjningsstöd, socialbidrag m.m. När regeringen fått Riksförsäkringsverkets syn på denna fråga bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Kontrolluppgifter rörande tillgångar i form av bankkonton, fondandelar, obligationer, aktier m.m. lämnas senast den 31 januari året efter beskattningsåret av bank- och kreditinstitut till skattemyndigheten. Riksskatteverket bearbetar inte dessa kontrolluppgifter om värdet understiger 900 000 kronor. Försäkringskassorna har i dag ingen tillgång till dessa kontrolluppgifter, vilket gör att det inte går att göra någon avstämning av förmögenhetsuppgifterna. Det försvårar möjligheterna att stämma av den bidragsgrundande inkomsten när den som söker bostadsbidrag lämnar uppgift om preliminär inkomst. Av hushållen hade 35 procent inkomst av kapital, men bara 2 procent uppgav någon sådan inkomst i sin bidragsansökan. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna bör därför få möjlighet att ta del av dessa uppgifter, något som måste lagregleras. Regeringen har gett Riksförsäkringsverket i uppdrag att se över behovet av kontrolluppgifter och funnit att ett ökat behov av detta inte föreligger. Regeringen delar den uppfattningen, en märklig uppfattning när så få bostadsbidragstagare som 2 procent uppger att de har förmögenhet. Det är enligt Vänsterpartiets uppfattning bra om tillgången till förmögenhetsuppgifter finns att tillgå som underlag för beräknandet av bostadsbidraget. Det stärker tilltron till systemet och minskar risken för fusk.
Alla partier i riksdagen är idag överens om behovet av det livslånga lärandet och rätten att studera när man är äldre. För att samhället skall få den kompetensutveckling som behövs är det betydelsefullt att alla har en möjlighet att förstärka sin kompetens. För individens möjlighet att förverkliga sitt livsprojekt måste de ekonomiska förutsättningarna vara goda. Trots insikten av bostadsbidragets betydelse för den studerandes ekonomi ställs en stor grupp utanför rätten till bostadsbidrag. Åldersgränsen för bostadsbidrag för vuxna utan barn kan ha en direkt hämmande effekt för just dessa gruppers möjlighet att studera.
Hemlösekommittén har i sitt slutbetänkande bland annat lyft fram de negativa effekterna av åldersgränsen i bostadsbidraget. Där konstateras att flertalet hemlösa är ensamstående utan barn och äldre än 28 år. Avsaknaden av möjlighet till bostadsbidrag försvårar denna grupps möjlighet att få egen bostad.
Ytnormen kan i vissa fall få direkt negativa effekter. För att få bostadsbidrag kan människor ibland tvingas flytta till mindre bostad med samma eller till och med högre boendekostnader. För att bostadsbidraget skall ge alla rätten till ett gott boende med ett tillräckligt utrymme, kan det finnas anledning att även se över effekterna av ytnormen.
Regeringen bör analysera och utvärdera det faktum att hyres- och inkomstgränserna i reglerna för bostadsbidraget inte ändrats sedan 1996. Det gör i praktiken bostadsbidragstagarna fattigare i förhållande till andra grupper i samhället och minskar möjligheten att efterfråga tillräckligt rymliga bostäder. Bostadsbidragen måste ta större hänsyn till både inkomstutvecklingen och boendekostnadsutvecklingen. Någon form av indexering måste genomföras.
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Owe Hellberg (v) |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |