Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala skyddsombud.
Löntagarnas hälsa och trygghet på arbetsplatserna är en av arbetarrörelsens viktigaste frågor. Systemet med regionala skyddsombud för att stimulera insatser för en bättre arbetsmiljö på mindre arbetsplatser infördes redan 1949 och vidgades år 1974 till att gälla hela arbetslivet. Under 1980-talet var systemet helfinansierat, men under den borgerliga regeringen 1991–1994 togs en stor del av finansieringen bort. Därefter har besparingar i statens budget också drabbat det regionala arbetsmiljöarbetet.
De insatser som de regionala skyddsombuden gör är betydelsefulla för en bättre arbetsmiljö. Att vara skyddsombud eller regionalt skyddsombud är enligt arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen ett fackligt uppdrag.
Skall man i någon av dessa roller företräda sina arbetskamrater på ett bra sätt är en väl genomtänkt utbildning för uppdraget ett måste. Efter grund- och vidareutbildning måste en kontinuerlig kompetensutbildning ske årligen.
Det är framför allt hos de mindre företagen som har ett sämre systematiskt arbetsmiljöarbete än vad fallet är på större arbetsplatser som behovet av regionala skyddsombud är som störst. I det arbete som nu pågår med att stärka insatserna mot den ökande ohälsan med 11-punktsprogrammet markerar regeringen vikten av skyddsombudsorganisationen. Det har bland annat under 2002 resulterat i extra anslag från riksdagen för utbildning av regionala skyddsombud. Riksdagen beslutade också för 2003 att avsätta ytterligare 30 miljoner kronor för den regionala skyddsombudsverksamheten.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Agneta Gille (s) |
|
|
Tone Tingsgård (s) |
Mats Berglind (s) |
|
Rezene Tesfazion (s) |