Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ändrad ansvarsfördelning inom skyddsombudsverksamheten.
Arbetsgivarnas huvudansvar för arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet är grundläggande i arbetsmiljölagen. Det betyder också att arbetsgivarna har kostnadsansvaret för verksamheten inklusive arbetsmiljöutbildningen. Att produktionen ska bära kostnaderna för arbetsmiljöarbetet har varit grundläggande för hela den svenska arbetsmiljölagstiftningen.
När det gäller bevakningen av arbetsmiljön i små företag utan skyddskommittéer med få anställda är bilden en annan. De fackliga organisationernas medlemmar tvingas årligen betala miljonbelopp via fackföreningsavgiften för denna bevakning. Överkostnaderna som de fackliga organisationerna betalat för den regionala skyddsombudsverksamheten under perioden 1991–2001 uppgår i runda tal till sammanlagt 390 miljoner kronor. Det är en ordning som står i strid med de grundläggande avsikterna i nuvarande lagstiftning.
Oberoende av formerna för ett lands uppbyggnad av arbetsmiljöbevakningen för småföretagen kan inte avsikten vara att arbetstagarna själva via sin fackföreningsavgift ska betala för denna verksamhet.
I en motion till föregående års riksmöte ställdes frågan om inte underfinansiering av den regionala skyddsombudsverksamheten bryter mot EU:s arbetsmiljödirektiv av den 12 juni 1989 (89/391/EEG) om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.
I EU-direktivets punkt 5 anförs följande: ”Åtgärder som rör säkerhet, hygien och hälsa i arbetet får under inga förhållanden medföra några kostnader för arbetstagarna.” EU:s direktiv är som framgår mycket rakt och tydligt på denna punkt. Med hänsyn till den finansieringsform som valts för den regionala skyddsombudsverksamheten, bevakningen av de små företagen och det förebyggande arbetsmiljöarbetet är det staten som är ansvarig för att verksamheten inte medför några kostnader för arbetstagarna. Det betyder att Sverige enligt vår mening med nuvarande ordning sannolikt inte följer EU:s arbetsmiljölagstiftning.
En striktare tolkning och tillämpning av artikel 6 i arbetsmiljölagen, ”Arbetsgivarens allmänna skyldigheter”, och det nämnda EU-direktivet bör vara utgångspunkten för den fortsatta finansieringen av verksamheten.
I en interpellationsdebatt den 21 januari 2003 medgav statsrådet Hans Karlsson att utvecklingen under 1990-talet inneburit en försvagning av det lokala skyddsarbetet samtidigt som förekomsten ökat av personaluthyrning och tidsbegränsade anställningar. Därmed har de regionala skyddsombudens roll blivit allt viktigare. Statsrådet Karlsson underströk särskilt att han skulle verka för att regeringen i kommande budgetar tar ett ökat ansvar för finansieringen av de regionala skyddsombuden. Statens bidrag till verksamheten med regionala skyddsombud för 2003 är ca 100 miljoner kronor.
Mot bakgrund av den form som valts för skyddsombudsverksamheten i Sverige och bevakningen av de små företagen krävs det en förändring av ansvarsfördelningen.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ronny Olander (s) |
Bo Bernhardsson (s) |