Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att öka andelen kvinnor i privata bolagsstyrelser.
Sverige betraktas i mångt och mycket som ett föregångsland i jämställdhetsarbetet. Det är riktigt att kvinnorna fått större möjligheter till egenförsörjning och därför inte längre behöver vara i beroendeställning till männen. Satsningar på vård, skola och omsorg är väl också att betrakta som viktiga sett ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi vet att om inte samhället kan ställa upp är det kvinnorna som ser som sin plikt att ”återgå till spisen”.
I de politiska församlingarna har vi kommit en bra bit på väg när det gäller jämställdhet. Sverige har den mest jämställda regeringen och riksdagen. Kommuner och landsting har också anammat jämställdhetsarbetet och i stort beaktas jämställdhetslagens intentioner.
Ett område där jämställdhetsarbetet ännu inte fått något större gehör är i de privata bolagsstyrelserna. Den kvinnliga representationen är fortfarande alltför låg trots att det finns många kompetenta kvinnor som väl platsar i dessa församlingar. Män är fortfarande de som leder arbetet och fungerar som chefer i större utsträckning än kvinnor. Jämställdhetsarbetet måste accelerera i det privata näringslivet.
I bolagsstyrelser återfinns ofta män med likartad bakgrund. Att försöka bredda styrelsernas kompetens med människor med olika bakgrund och erfarenheter är något som styrelserna och samhället skulle vinna på. ”Klubben-för-inbördes-beundran” borde ta för sig av all den kompetens som marknaden erbjuder. Om kvinnor med förvärvsbakgrund, exempelvis från handeln, servicesektorn eller barnomsorgen, fick möjlighet att träda in i bolagens styrelser skulle det innebära stora kompetensvinster för bolaget samt stora vinster för jämställdhetens Sverige.
Vi är väl medvetna om att det finns svårigheter att påverka de privata bolagsstyrelserna att bedriva en godtagbar jämställdhetspolitik. Lagstiftningsvägen kan man skapa förutsättningar för att kvinnor ska kunna utveckla yrkesliv med barn och familj. Men därutöver krävs en ordentlig attitydpåverkan i samhället på olika sätt. Det klara inte samhället utan medverkan på ett nationellt plan mellan offentligt och privat.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Sylvia Lindgren (s) |
Agneta Gille (s) |