Ett jämställt samhälle är något som alla tjänar på. Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar och mycket debatterande går jämställdhetsarbetet långsamt. Den svenska regeringen framhåller ofta hur bra den är på jämställdhetsarbete. Men hur står det egentligen till? Är Sverige så jämställt som Socialdemokraterna vill göra gällande? Det enkla svaret är nej. Värderingar, attityder och könsroller måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika plan, alltifrån politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden hur vi som individer agerar. Kvinnor och män måste ses som individer, inte som olika kollektiv. Alltför mycket av vänstersidans lösningar handlar om att se kvinnor som ett kollektiv som ska låsas fast i offentlig sektor, men det är just detta som gör att kvinnor inte får lika villkor. Kvinnor, precis som andra, är inte en homogen grupp. Det är dags att göra upp med föreställningen att kollektiva lösningar skapar ett jämställt samhälle. Istället behöver vi fokusera på individen och individuella lösningar.
Vi är övertygade om att jämställdhetsarbetet måste börja i familjen. Det finns en stark koppling mellan delat ansvar för barn och hem och ökad jämställdhet. För kvinnornas del startar en positiv spiral på arbetsmarknaden. Kvinnorna blir inte ensamma den grupp som förväntas stanna hemma under hela föräldraledigheten eller med sjukt barn. Med dessa förändrade förväntningar kommer diskrimineringen av kvinnorna att minska.
Grunden för de traditionella könsrollsmönstren upphör på så vis då den ersätts med en ny arbetsfördelning mellan föräldrarna. Om arbetsplatsens samtliga anställda, inte bara kvinnorna, har samma behov, måste företagen arbeta fram nya strategier för hur de på bästa sätt ska organisera verksamheten då personal tar föräldraledigt eller går ner i arbetstid. För att skynda på jämställdhetsarbetet vill vi höja taket i föräldraförsäkringen till 11 basbelopp. Detta eftersom privatekonomiska skäl ofta bidrar till att den oftast lägre avlönade kvinnan tar ut den absoluta merparten av föräldraledigheten.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor växer och värst är skillnaderna faktiskt i statlig sektor. Det finns idag forskning och statistik som visar att när barnen fötts ökar lönegapet. Kvinnor som är mammor tjänar mindre per arbetad timme än andra kvinnor. För män är det precis tvärtom. Pappor tjänar mer än män utan barn.
Det faktum att kvinnor i allmänhet tjänar mindre än män leder inte bara till skillnader i konsumtionsförmåga. Det framträder också som en av de huvudsakliga orsakerna till ojämställdheten i familjelivet – t.ex. vad beträffar ansvar för barn och hushållsarbete – eftersom privatekonomiska skäl bidrar till att den oftast lägre avlönade kvinnan tar ut den absoluta merparten av föräldraledigheten. Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och män är därför en nyckelfråga i arbetet för att förbättra jämställdheten.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Alla tjänar på jämställdhet 6
5 Vad har regeringen gjort? 7
6 Centerfeminism 7
7 Förändrade attityder 8
8 Familjepolitik 9
8.1 Vad händer när barnen kommer? 9
8.2 Gör männen med barn 9
8.3 Jämställdhetsarbete börjar i hemmet 9
8.4 Män och jämställdhet 11
8.4.1 Projektet Mannum 11
8.4.2 Projektet Pappa på riktigt 11
9 Barnvänligt arbetsliv 12
9.1 Olika lön för lika arbete 13
9.1.1 Kvinnor ska inte behöva byta kön för att få högre lön! 13
9.1.2 Konkurrens för rättvisare löner 14
9.1.3 Löneförmåner 15
10 Kvinnors företagande 16
11 Jämställd regionalpolitik 17
12 Kvinnor i styrelser 17
13 Utbildning 18
13.1 Språkvåld 19
13.2 Högre utbildning 19
14 En jämställd vård 20
15 Kvinnomisshandel och våldtäkt 21
16 Handel med kvinnor 22
17 Kommunal verksamhet 23
18 Samhällsplanering 23
19 Miljöpolitiken ur ett jämställdhetsperspektiv 23
20 Kvinnor i väpnade konflikter 24
20.1 Allmän värnplikt 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga genusperspektivet i fler utbildningar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av konsekvensbeskrivningar ur ett jämställdhetsperspektiv inför olika beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra jämställdhetslagstiftningen tillämplig i skolsystemets samtliga stadier.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett samlat program för ökad jämställdhet i den svenska skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samla åtgärder för att motverka språkvåld i skolan i ett nationellt program.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av läroböcker ur ett jämställdhetsperspektiv.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta lönediskrimineringsmål från Arbetsdomstolen till allmän domstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa möjlighet till grupptalan i lönediskrimineringsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja skadeståndsbeloppet vid jämställdhetsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en rättvis lönesättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan för uppvärdering av kvinnodominerade yrken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lönerevision i den statliga verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdiga arbeten.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med ett förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av löneförmåner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsätta hälften av Almis småföretagarlån till kvinnliga företagare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge ett forskningsuppdrag till ett lärosäte för att öka kunskapen angående kvinnor och styrelsearbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstifta bort möjligheten för facken att inskränka företagens möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av forskningen om läkemedel ur ett jämställdhetsperspektiv.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att JämO får ett särskilt uppdrag att granska försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där de berör våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett jämställdhetsperspektiv i miljöarbetet.6
1Yrkandena 1 och 3–6 hänvisade till UbU.
2Yrkande 12 hänvisat till FiU.
3Yrkande 14 hänvisat till NU.
4Yrkande 17 hänvisat till SoU.
5Yrkande 19 hänvisat till BoU.
6Yrkande 20 hänvisat till MJU.
”Männen dominerar i arbetslivet och i politiken. Kvinnorna bär ansvaret för familjen och barnen. Det gamla könsrollsmönstret lever kvar, präglar många människors liv och barnens uppväxt. Så bärs arvet vidare från generation till generation.” Pappagruppens slutrapport DS 1995:2.
”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Simone de Beauvoir ur ”Det andra könet” 1949.
Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar och mycket debatterande går jämställdhetsarbetet långsamt. Det tycks vara lättare att ta en promenad på månen än att skapa ett samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Den svenska regeringen framhåller ofta hur bra den är på jämställdhetsarbete. Men hur står det egentligen till? Är Sverige så jämställt som Socialdemokraterna vill göra gällande? Det enkla svaret är nej.
Ett jämställt samhälle är något som alla tjänar på. Värderingar, attityder och könsroller måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika plan, alltifrån politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden hur vi som individer agerar. Kvinnor och män måste ses som individer, inte som olika kollektiv. Alltför mycket av vänstersidans lösningar handlar om att se kvinnor som ett kollektiv som ska låsas fast i offentlig sektor, men det är just detta som gör att kvinnor inte får lika villkor. Kvinnor, precis som andra, är inte en homogen grupp. Det är dags att göra upp med föreställningen att kollektiva lösningar skapar ett jämställt samhälle. Istället behöver vi fokusera på individen och individuella lösningar.
”När Sveriges riksdag på 1860-talet diskuterade kvinnors rätt att få tillträde till högre utbildning, t ex läkarutbildning, framfördes från medicinsk vetenskap ’sanningar’ om att kvinnor inte fick använda hjärnan alltför intensivt. Då skulle de reproduktiva organen störas och de barn som ev. föddes vara skadade.” Ur ”Under det rosa täcket” av Nina Björk.
Att skapa ett jämställt samhälle handlar om att alla ska ha lika villkor – inte att utfallet alltid ska bli detsamma. Olikheter mellan människor kommer alltid att finnas, men de ska bero på den egna insatsen, den egna kompetensen eller de egna valen, inte på en strukturell diskriminering.
Litteraturvetaren Nina Björk beskriver träffsäkert i sin bok ”Under det rosa täcket” hur det börjar redan på BB när det rosa täcket läggs på den lilla flickan medan det blå läggs på den lilla pojken. Med det rosa täcket läggs alla förväntningar på flickan att växa upp till den kvinnliga kvinnan och tillägna sig alla de kvinnliga attributen. Det blå täcket läggs på pojken för att han ska tillägna sig det vi anser vara de manliga attributen.
Jämställdhet kan aldrig kommenderas fram. Mycket av jämställdhetsarbetet handlar om attityder, om att människor som tillhör en grupp anser sig ha företräde framför andra människor. Att förändra attityder går inte över en natt. Men vi som politiker har stort ansvar att skapa strukturer och incitament som skyndar på jämställdhetsarbetet.
1998 utlovades: ”Män och kvinnor har fortfarande olika möjligheter till både inflytande och inkomst. Ett jämställdhetsperspektiv måste genomsyra hela politiken i alla delar av samhället. Kvinnligt företagande och minskad könsuppdelning av arbetsmarknaden eftersträvas.”
1999 utlovades: ”Oskäliga löneskillnader mellan könen måste bekämpas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.” 2002 utlovades följande: ”Den nya jämställdhetslagen kräver att osakliga löneskillnader kartläggs och åtgärdas inom tre år. Utfallet av lagskärpningen ska analyseras noga.”
Detta är citat ur regeringsförklaringar som avgetts av den socialdemokratiska regeringen. När vi blickar tillbaka på de år som det svenska folket haft vänstern vid makten kan inget annat konstateras än att det var mycket snack och lite verkstad. Vi har hört fagert tal om kvinnor i offentlig sektor, om världens mest jämställda regering, om andra perspektiv och kvinnliga värderingar. Men har det egentligen blivit någon skillnad under de här åren?
Av styrelseledamöterna i börsnoterade företag är bara sex procent kvinnor. Av 335 börsnoterade företag hade bara sex en kvinnlig vd (2002). Kvinnor återfinns oftare än män i yrken med låg lön. År 2001 var 67 procent av alla yrkesverksamma kvinnor mellan 20 och 64 år sysselsatta på heltid och 33 procent på deltid. Motsvarande siffror för männen var 92 respektive 8 procent. Förra året anmäldes 1 600 brott mot kvinnofrid och 2 165 våldtäkter. Mycket av den medicinska forskningen har av tradition bedrivits på män.
För att få ett mer jämställt samhälle duger inte fagra ord, eller en jämställdhetsbilaga i budgeten, det är handling som räknas.
Centerpartiet eftersträvar ett samhälle där alla människors lika rätt och värde respekteras oavsett kön, ursprung, sexuell läggning, ålder eller handikapp. Att vissa samhällsgrupper på olika sätt diskrimineras är ett faktum. Och orsaken är just grupptillhörigheten. Kvinnor är den största grupp som är utsatt för en sådan strukturell underordning. Som ett feministiskt parti eftersträvar vi att eliminera detta strukturella förtryck så att människor kan agera, och även betraktas, bedömas och behandlas i egenskap av individer – inte i egenskap av gruppmedlemmar. Det handlar om att alla ska ha lika villkor – inte att utfallet alltid ska bli detsamma.
Olikheter mellan människor kommer alltid att finnas, men de ska bero på den egna insatsen, den egna kompetensen eller de egna valen, inte på en strukturell diskriminering. Den individuella friheten ska vara stor samtidigt som de frihetsinskränkningar som kvinnor som grupp är utsatta för försvinner.
Ytterst handlar jämställdhet om varje individs rätt till lika möjligheter och till fria livsval. Det kan handla om att välja utbildning eller yrke eller när man skaffar familj. Det handlar också om att makt och resurser är jämställt fördelade. Förstelnade könsroller begränsar individers rätt till lika behandling.
Jämställdhet innebär också en frihet ifrån vissa saker. Unga flickors rätt att slippa bli kallade ”hora” i skolan och slippa ovälkomna händer på sin kropp. Kvinnor lönediskrimineras och kvinnor går långa omvägar när de ska hem på kvällen eftersom man är rädd för att bli överfallen.
Staten har ett stort ansvar i att skapa system där människor har lika rätt att vara olika. Grunden för Centerpartiets jämställdhetsarbete ligger i centerfeminismen. Ett jämställt samhälle innebär ökad frihet och rättvis behandling av såväl kvinnor som män.
Centerfeminism innebär:
Kvinnors underordning måste brytas och den patriarkala ordningen hävas. Underordningen bryts genom lagstiftning, utbildning och genom att förändra attityder.
Kvinnor ska ses som individer med olika behov och önskemål.
Kampen för lika villkor mellan kvinnor och män förs bäst gemensamt.
Kvinnors arbetsmarknad måste breddas till att gälla både offentlig och privat sektor.
Att kampen ska föras av kvinnor och män gemensamt står i stark kontrast mot en mer vänsterinriktad feminism. Där ställs kvinnors gemensamma intressen mot männens. Centerfeminism utgår från att ökad jämställdhet är positivt för såväl kvinnor som män. Att bryta upp könsrollerna frigör människor oavsett kön.
Genom ett feministiskt perspektiv skapas förutsättningar för ett samhälle där såväl kvinnor som män får utvecklas och där systemen inte könsmässigt styr fördelningen av makt och resurser. Avgörande för att kvinnor skall kunna ta makt är att man gör upp med den objektifiering av kvinnor som finns. När kvinnor enbart ses som objekt får de svårt att vara subjekt som tar makt. Attityderna i samhället måste förändras, något som tar tid och kräver att insatser görs redan från tidig ålder. Det är viktigt att manliga och kvinnliga egenskaper inte värderas hierarkiskt.
Det är viktigt att man medvetandegör både föräldrar och de som arbetar med barn om könsrollerna. I undersökningar av exempelvis förskollärare har de själva upptäckt att könsrollerna har spelat roll för hur man agerat beroende på om det är en pojke eller flicka man bemöter. Det bör därför införas genusutbildning i förskole- och lärarutbildningarna för att medvetandegöra de som arbetar med barn och ungdomar om könsrollerna. Även barnmorskor och andra som har kontakt med blivande föräldrar kan behöva genusutbildning. Föräldrar bör uppmärksammas på de starkt rådande könsroller som finns och stärkas att fostra sina barn utifrån de individer de är. Vad som ovan anförts om att förtydliga genusperspektivet i fler utbildningar bör ges regeringen tillkänna.
Stat, landsting/region och kommun bör ha noggrann planering och uppföljning vad gäller jämtegrering för att kunna korrigera orättvisor i resursfördelning mellan könen. Det offentliga ska vara ett bra exempel vad gäller jämställdhet. Vi anser att det inför olika beslut bör göras konsekvensbeskrivning ur ett jämställdhetsperspektiv i likhet med vad som gäller för miljökonsekvensbeskrivningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Det mest jämställda förhållande kan backa flera steg när barnen kommer. För helt plötsligt börjar mannen jobba ännu mer och kvinnan får helt plötsligt huvudansvar för barnen, matlagning, städning och kontakter med dagis och skola. Dessutom drar kvinnor ofta ner på sina egna fritidsaktiviteter medan mannen kan fortsätta med sina precis som innan barnen kom.
Att kvinnor kan bli gravida och föda barn betyder inte att kvinnor ska ha huvudansvaret för barn och familj. Om män inte förknippas med föräldrarollen blir faderskapet osynligt, vilket kan leda till föreställningar om att män inte har samma förmåga att ta hand om barn och familj som kvinnor har. Männen kanske tror sig vara jämställda, men siffrorna avslöjar att de fortfarande anser att barnen är kvinnans angelägenhet. 85 % av all föräldraledighet tas ut av mammorna, resterande 15 % används av papporna. Det är till och med så illa att 20 % av Sveriges alla pappor inte tar ut en enda dag föräldrapenning. Kvinnor är också oftare hemma vid t.ex. vård av sjukt barn än män. Det är också långt fler kvinnor som arbetar deltid under den tid barnen är små för att klara av att ta hand om barn och hem.
Frågan är om detta är resultatet av vårt fria val? Frågan är om dagens familjer har ett reellt val eller om valfriheten bara finns på papperet.
Regeringen konstaterar själv i sin skrivelse 2002/03:140: ”Trots att föräldraledigheten i lika mån är tillgänglig för fadern och modern utnyttjas den endast i mycket begränsad utsträckning av fäderna. I det faktiska valet påverkas föräldrarna av värderingar i samhället, arbetsgivare, släktingar, vänner och kanske av ekonomiska överväganden …”
Vi är övertygade om att jämställdhetsarbetet måste börja i familjen. Det finns en stark koppling mellan delat ansvar för barn och hem och ökad jämställdhet. För kvinnornas del startar en positiv spiral på arbetsmarknaden. Kvinnorna blir inte ensamma den grupp som förväntas stanna hemma under hela föräldraledigheten eller med sjukt barn. Med dessa förändrade förväntningar kommer diskrimineringen av kvinnorna att minska.
En jämnare fördelning av föräldraledigheten skulle automatiskt innebära att männen utförde en större del av hushållsarbetet under den tid de är hemma med barnet. Grunden för de traditionella könsrollsmönstren upphör på så vis då den ersätts med en ny arbetsfördelning mellan föräldrarna. Barnens uppfattning blir samtidigt att den här ansvarsfördelningen är självklar och naturlig.
Om arbetsplatsens samtliga anställda, inte bara kvinnorna, har samma behov, måste företagen arbeta fram nya strategier för hur de på bästa sätt ska organisera verksamheten då personal tar föräldraledigt eller går ner i arbetstid. Vinsten för samhället och demokratin är stor om det finns både kvinnor och män i olika positioner och på olika nivåer.
Centerpartiet avvisar varje förslag om att omvandla föräldraförsäkringen till en individuell rättighetsförsäkring knuten till den enskilde föräldern. För det första är utgångspunkten felaktig eftersom försäkringen i första hand är barnets rättighet – inte föräldrarnas. Barn med en förälder som av något skäl inte skulle ha möjlighet eller vilja att stanna hemma skulle drabbas hårt liksom barn i familjer där den ena föräldern är frånvarande. För det andra skulle en sådan konstruktion kraftigt inskränka familjernas möjlighet att själva finna den för sig passande lösningen. Flexibiliteten skulle kraftigt inskränkas.
Vi vill däremot öka möjligheterna och incitamenten för både män och kvinnor att utnyttja sin möjlighet att vara hemma med barnen när de är som minst, vi vill höja taket i föräldraförsäkringen till 11 basbelopp. Detta eftersom privatekonomiska skäl ofta bidrar till att den oftast lägre avlönade kvinnan tar ut den absoluta merparten av föräldraledigheten. För att öka föräldrars möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn bör barnbidraget under år 1 till 4 fördubblas till 1 900 kronor. Samtidigt bör föräldrar få lagstiftad rätt till tjänstledighet upp till halvtid under barnens förskoleår. Centerpartiet har tidigare framfört förslag till en omfattande skattereform som främst kommer att gynna låg- och medelinkomsttagare genom att det nuvarande grundavdraget ersätts med en skatte- och förvärvsrabatt.
I vår motion om barn- och familjepolitik utvecklar vi våra förslag.
Det finns idag en del större företag som har tecknat egna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen för att garantera att deras anställda får möjlighet till en högre ersättning när de är föräldralediga. Detta måste ses som positivt och uppmuntras. Tyvärr har det förekommit motstånd från en del fackliga organisationer mot denna lösning, vilket förhindrat att sådana tilläggsförsäkringar tecknas. Centerpartiet anser att det inte bör vara möjligt för fackliga organisationer att förhindra denna typ av tilläggsförsäkring. Regeringen bör ta initiativ till att lagstifta bort fackens möjlighet att inskränka företagens möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen. Detta bör ges regeringen till känna.
Jämställdhetsarbetet har i stort sett drivits av kvinnor. För att få fler män engagerade i jämställdhetsarbetet behövs mer kunskap om jämställdhet bland männen.
”Jag har träffat hundratals killar som väntar barn och frågat: Hur blir livet tror ni? Ingen kan ge ett vettigt svar för det finns ingen kunskapsöverföring män emellan. Gå man som blivande pappa till en kompis med tre barn och frågar: Hörrudu, kan du berätta för mig hur livet blir? Får man oftast svaret: Det ordnar sig, man lär sig, lycka till!” Göran Wimmerström, utbildare på Manscentrum.
Forskning vid Stockholms universitet visar att benägenheten att skiljas eller separera är lägst i familjer där pappan varit föräldraledig med första barnet: den är nästan 30 procent lägre än i familjer där pappan inte varit föräldraledig. Samtidigt ökar i dessa mer jämställda relationer benägenheten att skaffa fler barn.
Det pågår idag en rad projekt runt om i landet om och med män och jämställdhet.
Projekt Mannum, som drivs av Länsstyrelsen i Jämtland, vill i dialog med män visa på vinsterna med en frigörelse från gamla könsrollsklichéer, genom ett ökat engagemang kring barn och familj och en jämnare ansvarsfördelning mellan män och kvinnor vad gäller arbete i och utanför hemmet.
Projektet Mannum jobbar med pappagruppsverksamheten inom föräldrautbildningen där ambitionen är att göra verksamheten attraktiv och tillgänglig för alla blivande fäder i länet. Projektet, i samarbete med andra samhällsfunktioner, som landstinget, skolorna, näringslivet med flera, försöker påverka mäns attityder till hem, barn och relationer.
Projektet Pappa på riktigt startade våren 2003. Uppdraget från Stockholms läns landsting är att starta och vidareutveckla pappagrupper i Stockholms sydöstra sjukvårdsområde. Pappagrupperna syftar i första hand till att förbereda blivande och nyblivna pappor för förlossningen och ett aktivt föräldraskap.
Pappagrupperna började redan 1990 när barnmorskorna på mödravårdscentralen i Upplands Väsby tröttnade på frånvarande pappor vid föräldrautbildningen. Den första pappagruppen såg därför ljuset i Upplands Väsby. ”Det sades också – då – att vi män förberedde oss mer när vi skulle köpa bil än när vi skulle bli fäder. Ett påstående som man idag kanske kan le åt, samtidigt som man – när man är man – mest bör skämmas för det.” Projektet Pappa på riktigt.
Många föräldrar stressar för att både hinna med arbetet och att få tid över för sina barn. Detta drabbar speciellt kvinnor då det fortfarande generellt sett är kvinnor som tar ett större ansvar för arbetet i hemmet. I en undersökning från HTF, ”Barntillåtet arbetsliv 2003”, visar de att arbetslivet inte är barntillåtet. Kombinationen arbetsliv och karriär är svår att få ihop och kvinnorna anser att de missgynnats på grund av graviditet. En tredjedel av de tillfrågade upplever att det ofta uppstår konflikter mellan rollerna som arbetstagare och förälder. Av de tillfrågade med barn uppger hela 40 procent att det är svårt att kombinera arbetsliv och föräldraskap. Arbetssituationen, bristen på trygga anställningar och hoten om att missgynnas på grund av graviditet och föräldraledighet är avgörande redan när man börjar planera att skaffa barn eller inte.
Det så kallade MOA-projektet, Moderna arbets- och livsvillkor för kvinnor och män, har studerat både människors arbetsvillkor och deras livsvillkor. Deras intervjuer visar att framförallt kvinnor är angelägna att få arbetet att fungera ihop med det övriga livet. Tuffa hemförhållanden i kombination med pressande arbetsförhållanden samt att kvinnor ofta skuldbelägger sig själva, kan bli en allvarlig hälsorisk för många kvinnor. De kvinnor som vill vara kvar i arbetslivet kan tvingas välja bort barn. Svårast är det när barn och arbete ska kombineras. Det är därför viktigt att det finns en buffert för oförutsedda händelser. Om arbetet är förutsägbart, möjligt att begränsa och arbetstiden regelbunden ökar bufferten. Likaså om ansvaret i familjen är jämnt fördelat mellan man och kvinna.
Ett barnvänligt arbetsliv bör kännetecknas av hög flexibilitet och tillåtande attityder. Lika villkor för kvinnor och män att förena karriär med familjebildning skall eftersträvas. Vi vill få igång en bred samhällsdiskussion om villkoren på arbetsmarknaden. Här vill vi se nya ”Haga-överenskommelser”, alltså att arbetsmarknadens parter tillsammans med representanter från regeringen allvarligt diskuterar hur man tillsammans kan förändra och förbättra arbetsplatserna så att det blir möjligt att förena familj och förvärvsarbete. Det bör därför tas initiativ till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter kring frågor om ett barnvänligt arbetsliv.
Vi återkommer till detta i vår arbetsmiljömotion.
Gravida kvinnors ställning på arbetsmarknaden måste stärkas. Antalet anmälningar till JämO om problem på arbetsplatsen i samband med graviditet och föräldraskap har ökat de senaste åren. En undersökning som Tjänstemannaförbundet HTF gjorde år 2001 visade att en tredjedel av de tillfrågade kvinnorna hade fått frågor om planer på barn vid anställningsintervju.
Varken vid graviditet eller föräldraledighet ska den anställde diskrimineras vad gäller löneutveckling eller karriärmöjligheter. Uppsägningstiden för den som är föräldraledig ska börja löpa först när arbetstagaren är tillbaka i arbete.
Vi återkommer till detta i vår arbetsmiljömotion.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor växer och värst är skillnaderna faktiskt i statlig sektor. Det finns idag forskning och statistik som visar att när barnen fötts ökar lönegapet. Kvinnor som är mammor tjänar mindre per arbetad timme än andra kvinnor. För män är det precis tvärtom. Pappor tjänar mer än män utan barn.
Regeringen konstaterar själv i budgeten: ”Att kvinnor generellt har högre utbildning än män och en större andel kvinnor än män har minst 3-årig eftergymnasial utbildning ger inget utfall i de överenskomna månadslönerna. Ur detta perspektiv lönar sig utbildning sämre för kvinnor än män.” I statistiken går också att läsa att kvinnors lön som andel av mäns lön i procent befinner sig på samma nivå som 1996.
Det faktum att kvinnor i allmänhet tjänar mindre än män leder inte bara till skillnader i konsumtionsförmåga. Det framträder också som en av de huvudsakliga orsakerna till ojämställdheten i familjelivet – t.ex. vad beträffar ansvar för barn och hushållsarbete – eftersom privatekonomiska skäl bidrar till att den oftast lägre avlönade kvinnan tar ut den absoluta merparten av föräldraledigheten. Kvinnans huvudansvar för barnen leder sedan till sämre möjligheter på arbetsmarknaden, sämre löneutveckling, mindre möjligheter att delta i kompetenshöjande utbildningar och till följd av det sämre möjligheter för karriärutveckling vilket i sin tur genererar fördjupade inkomstklyftor. Hela situationen blir ett moment 22. Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och män är därför en nyckelfråga i arbetet för att förbättra jämställdheten.
Försöken att använda jämställdhetslagen och Arbetsdomstolen har inte heller lett till några avgörande genombrott för en rättvisare lönesättning. Enligt JämO:s analys kan orsaken till detta vara att AD är ett partssammansatt organ med intresse av att slå vakt om ingångna kollektivavtal. Det kan medföra att individens rättigheter ställs åt sidan. Som ett exempel kan nämnas det s.k. IVA-målet där AD ansåg att det var motiverat att ge en medicintekniker högre lön än en intensivvårdssköterska, trots att tjänsterna erkändes som likvärdiga, med hänvisning till att medicinteknikerns alternativa arbetsmarknad var större.
Om de politiska församlingarna och Arbetsdomstolen inte har varit framgångsrika för att nå fram till rättvisa löner för kvinnor och män, är det nu dags att låta domstolarna korrigera orättvisorna. Centerpartiet vill därför kraftigt stärka de rättsliga instrumenten för att komma åt lönediskriminering och orättvisa löner.
Diskrimineringsärenden bör i framtiden ske i allmän domstol istället för som idag i Arbetsdomstolen. Därmed blir det möjligt att överklaga domar och parterna får den roll de bör spela – som parter och inte som domare.
Vad som ovan anförts om att lönediskrimineringsmål bör flyttas från Arbetsdomstolen till allmän domstol bör ges regeringen till känna.
Likväl har, som tidigare nämnts, flera rättsfall som prövats i AD resulterat i att kvinnliga löntagare har fått rätt. Men dessa rättsfall har i alltför liten grad utvidgats till att gälla alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. I Kanada har arbetet för lika lön vunnit stora framgångar genom möjligheten till grupptalan, dvs. att personer med likartade fall kan anhängiggöra sig till ett åtal som en individ eller organisation har väckt. Om svensk lagstiftning tillät grupptalan i lönediskrimineringsmål, skulle det på ett mycket kraftfullt sätt förstärka möjligheten att generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika lön. Vad som ovan anförts om att införa möjlighet att föra grupptalan i lönediskrimineringsmål bör ges regeringen till känna.
Eftersom skadeståndsbeloppen i svensk rättspraxis är relativt blygsamma, lönar det sig för arbetsgivaren att fortsätta att lönediskriminera. Även om en och annan väcker åtal så tjänar man ändå mycket mer på att betala för låga löner till tusentals anställda än vad de enstaka skadestånden kostar. Nu krävs nya riktlinjer för domstolarna så att skadeståndsbeloppen i jämställdhetsmål höjs rejält. I kombination med grupptalan skulle det skapas ett verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar jämställdhetslagen på allvar. Vad som ovan anförts om att höja skadeståndsbeloppet för jämställdhetsmål bör ges regeringen till känna.
Med en större konkurrens inom t ex vårdsektorn skapas alternativa arbetsmarknader för personalen, mestadels kvinnor, och en rättvisare lönesättning kan därigenom komma till stånd. Tyvärr har regeringen återkommande försvårat möjligheten för denna konkurrens. Flera steg krävs nu för att bredda kvinnors arbetsmarknad med valet mellan privat och offentlig arbetsgivare.
Inför en skärpt utmaningsrätt, där anställda vid en enhet får möjlighet att lägga bud på att ta över verksamheten. Om det visar sig att anbudet är mer effektivt än den offentliga driften, bör anbudet som huvudregel bifallas.
Underlätta för att få F-skattsedel. Idag får en del enmansföretagare inom vårdsektorn avslag på sin ansökan om F-skattsedel på grund av kravet på självständighet. Detta gör att det blir ett moment 22 – så länge det inte finns fler aktörer inom vård- och omsorgssektorn så kan inte heller fler starta nya företag inom detta område.
Vad som ovan anförts om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en rättvis lönesättning bör ges regeringen till känna.
Det faktum att personalen inom den offentliga sektorn är hårt ansatt av besparingar gör att attityden gentemot dessa yrken försämras. I förlängningen försvårar detta rekrytering av personal ytterligare. Det är därför angeläget att de så kallade ”mjuka yrkena” uppvärderas på den svenska arbetsmarknaden för att säkra den välfärd vi alla eftersträvar. Regeringen bör utforma en långsiktig plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken. Detta bör ges regeringen till känna.
Över hälften av alla yrkesverksamma kvinnor, men bara en av tio män, återfinns i den offentliga sektorn där politiska församlingar är den direkta arbetsgivaren. Trots detta politiska inflytande har utvecklingen inte entydigt gått mot mer rättvisa löner för kvinnor och män. I kommunerna där de flesta offentliganställda arbetar har förvisso klara framsteg gjorts. Idag tjänar kvinnor i genomsnitt 90 procent av de kommunalanställda männens lön mot 74 procent för trettio år sedan. Sämre är det beställt i landstingen. Där tjänade kvinnorna 1973 drygt 80 procent av männens genomsnittslön. I dag har den siffran sjunkit till 71 procent. En kvinnlig läkare tjänar i genomsnitt 40 500 mot 46 500 för den manlige, och en kvinnlig barnmorska 2 000 kronor mindre i månaden än sin manlige kollega.
I den privata sektorn är löneskillnaderna störst bland tjänstemännen med en kvinnlig genomsnittslön på 76 procent av den manliga, medan de kvinnliga arbetarna i genomsnitt når upp till 88 procent av den manliga genomsnittslönen. Det tycks som om utrymmet för olikheter i lönesättningen är större på högre nivåer där lämplighetskriterierna är svårare att jämföra än i de breda löntagargrupperna i den kommunala och privata sektorns bas. Ändå kan man konstatera en löneskillnad på 20 procent mellan kvinnliga och manliga byggnadsarbetare.
Det är inte svårt att förstå svårigheten att politiskt komma tillrätta med löneskillnaderna eftersom svensk ekonomi, och därmed skatteinkomsterna i kommuner och landsting, utvecklats långsammare än omvärldens. Samtidigt har regering och riksdag alltför ofta lagt nya, helt eller delvis ofinansierade uppgifter på kommuner och landsting. Denna utveckling har varit särskilt tydlig under de senaste åren av socialdemokratiskt samarbete med Vänsterpartiet. Om vi ska klara rättvisa löner utan nedskärningar i skolan, vården och omsorgen är tre grundförutsättningar en näringsvänlig tillväxtpolitik, en respekt för det kommunala självstyret och en starkare skattebas för kommunernas och landstingens intäkter.
Offentlig sektor måste ta ett ansvar genom att vara föregångare i arbetet med jämställda löner. Även här finns dock kraftiga löneskillnader mellan män och kvinnor. Offentlig sektor bör åläggas att genomföra lönerevisioner och arbeta med intern arbetsvärdering för att skapa en rättvis lönesättning. Denna lönerevision bör göras i samarbete med Kommun- och Landstingsförbunden. Vad som ovan anförts om en lönerevision inom statlig verksamhet i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete bör ges regeringen till känna.
Många av de löneförmåner som finns idag är speciellt riktade mot män och mäns behov. En av de vanligaste formerna av löneförmån är tillgång till tjänstebil, något som framförallt är riktat mot män. Som följd av detta har även utformningen av skattesystemet kommit att inrikta sig på dessa löneförmåner, vilket leder till att företag inte har samma intresse av att utveckla löneförmåner som riktar sig till kvinnor och kvinnors behov. Regeringen bör därför återkomma med ett förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av löneförmåner. Detta bör ges regeringen till känna.
Egenföretagandet i Sverige är lågt och nyföretagandet sjunker. Det visar på behovet av bra villkor för företagande. Företagandet måste uppvärderas och fler stimuleras till att bli egna företagare. I dagsläget är bara 28 procent av landets företagare kvinnor. Målsättningen måste vara att kraftigt öka andelen kvinnor som startar och driver företag. I ett första steg bör målsättningen vara att 40 procent av landets nystartade företag 2006 drivs av en kvinna.
De kvinnliga företagare och entreprenörer som Centerpartiet uppmärksammar är alla förebilder för andra kvinnor som vill starta egna företag. En viktig åtgärd för att öka jämställdheten är att få fler kvinnor att starta och driva företag. Små- och egenföretagandet har en betydande jämställdhetspotential. Trots detta drar mäns företagande åt sig mest kapital i form av lån, riskkapital och olika offentliga stöd. Med få företag som startas och drivs av kvinnor går Sverige miste om såväl affärsidéer som kunskap.
För att fler kvinnor ska kunna starta och driva företag måste vi få en ökad mångfald i offentlig sektor, förbättrade finansieringsmöjligheter och ett trygghetssystem som inte diskriminerar små- och egenföretagare.
För att uppnå målet vill Centerpartiet:
Satsa mer på forskning om entreprenörskap och småföretag rent generellt men även mer specifikt om kvinnors företag och kvinnliga företagare.
Återinför och permanenta modellen med lån till kvinnliga företagare, kvinnliga resurscentrer och särskilda affärsrådgivare för kvinnor.
Gör det enklare att starta företag inom offentlig verksamhet.
Utöver detta behövs en rad åtgärder för att generellt sett göra det enklare att starta, driva och utveckla företag. Vi lägger fram förslag om detta i vår företagsmotion.
Sedan 1994 har Almi haft en särskild låneform för kvinnliga företagare. Nu har dock Almis låneformer förts samman till ett enda småföretagarlån. Detta riskerar att leda till att kvinnor får svårare att hitta riskkapital och därför borde hälften av lånet riktas mot kvinnor. Vad som ovan anförts om att avsätta hälften av Almis småföretagslån till kvinnliga företagare bör ges regeringen till känna.
Trots att det övergripande målet måste vara att integrera jämställdhetsarbetet i olika verksamheter så kan det ibland vara motiverat att genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder. I vår företagarmotion yrkar vi på att kvinnor bör få tillgång till särskild affärsrådgivning i hela landet. Resurscentrer och affärsrådgivning åt kvinnor har visat sig vara ett framgångsrikt och effektivt sätt att ge förutsättningar till kvinnor som vill starta och driva företag. Inom ramen för Centerpartiets satsning på regional utveckling satsar vi 50 miljoner kronor för detta ändamål.
Centerpartiet anser att det ska finnas ett formulerat könsperspektiv på all regionalpolitik – alltifrån hur satsningar på infrastruktur ska göras, till företagsstöd och tillväxtavtal.
För att kvinnor ska få ökat inflytande över utvecklingsarbetet är det nödvändigt att kontinuerligt utvärdera och följa upp utvecklingsarbetet i regioner, kommuner och lokala utvecklingsgrupper. För att detta skall ske på ett effektivt sätt är det nödvändigt att öka kunskapen om hur detta arbete skall göras. En första åtgärd borde vara att all statistik uppdelas på kön, annars förblir det omöjligt att följa upp jämställdhetsarbetet. Inte minst har offentliga aktörer ett stort ansvar för att jämställdhetsarbetet utvärderas kontinuerligt. Regeringen bör ge offentliga institutioner i uppdrag att genomföra jämställdhetsrevisioner av sin verksamhet och dess styrning. Utifrån utvärderingarna av regionalpolitiken ska också åtgärder utformas och genomföras. Vi lägger fram förslag om detta i vår motion om regional utveckling och landsbygdspolitik.
Den största gruppen som lämnar landsbygden är unga kvinnor och flickor. Andelen kvinnor är markant lägre i inlandet och i skärgården jämfört med riket totalt. Ska kvinnor kunna bosätta sig och verka i hela landet krävs krafttag mot nuvarande strukturer och normer. I utflyttningsregionerna återfinns ofta en mer traditionell syn på levnadsmönster där mäns och kvinnors roller är mer uppdelade.
Kvinnor som utsätts för hedersrelaterade brott blir måltavlor för att de bryter mot traditionella strukturer och föreställningar som hindrar kvinnors rörelsefrihet och fulla delaktighet i samhället. Männen som utför brotten är kvar i en annan föreställningsvärld, och de är kvar just av den anledningen att de i egenskap av män har makten och bär upp samhällsordningen i den traditionella strukturen. Även i ”Utflyttnings-Sverige” är det männen som identifierar sig med, och därmed blir kvar i, en mer traditionell samhällsstruktur, medan kvinnorna flyttar dit där bättre förutsättningar finns för deras utveckling. Bättre villkor för jämställdhet behövs i hela landet.
Vi lägger fram förslag om detta i vår motion om regional utveckling och landsbygdspolitik.
Efter jämställdhetsministerns hot om lagstiftning har plötsligt börsbolagens valberedningar fått bråttom. Visst är det bra att många nu försöker öka den kvinnliga representationen men det finns fortfarande faror i rekryteringsarbetet och i hur det fortsatta arbetet i styrelsen kommer att fungera.
Ett problem är att männen inte tror att kvinnor klarar av eller besitter den kompetens som behövs för att verka i börsbolagens styrelser. I en intervju den 24/2 -03 i radions P1 med styrelseproffset Sverker Martin-Löf (styrelseordförande i SCA och Skanska, vice ordförande i Industrivärlden och styrelsemedlem i Ericsson, Handelsbanken och Boliden, och dessutom påtänkt styrelseordförande i SSAB) framkom det tydligt att anledningen till att det finns så få kvinnor i styrelserna är att kvinnor inte har tillräcklig kompetens. Det märkliga är att kvinnor dominerar på utbildningarna på våra högskolor och universitet och i åldersgruppen 25–44 år har vi till exempel cirka 10 procentenheter fler högskoleutbildade kvinnor än män (SCB år 2000).
Den bristande kompetensen får tillskrivas börsbolagen själva som inte i tid insett att de måste använda 100 % av ett lands kompetens om de ska bli framgångsrika. Att resonera som Sverker Martin-Löf och fler med honom leder bara till ett moment 22. Får svenska kvinnor aldrig vara med kan de heller inte lära sig hur arbetet går till.
Grunden är att kvinnor och män har olika bakgrund och olika erfarenheter och tillför olika kompetenser i ett styrelsearbete. Olika kompetenser som så väl behövs för att nå framgång. Dels blir det en bättre balans i arbetslagen, dels kan kvinnor som kunder identifiera sig med företagen. Kvinnor har kunskaper från andra områden i livet än män. Det kan leda till nya produkter och tjänster.
Även när kvinnorna kommer in i styrelserna finns problem som förtjänar att uppmärksammas. De fem härskarteknikerna som den norska samhällsvetaren Berit Aas lanserade i början på 1990-talet verkar tyvärr inte ha kommit ur bruk. Det kan innebära att kvinnor blir förlöjligade, blir undanhållna information, inte sedda eller att beslut redan är fattade i ett annat informellt forum. Att bli behandlad på det viset är mycket förnedrande och kan knäcka den starkaste.
För att öka kunskapen om strukturer, hinder etc för kvinnor och styrelsearbete bör regeringen ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska runt detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Skolan skall arbeta för att stimulera de enskilda eleverna till självständiga och kreativa individer. Undersökningar visar att verkligheten ser annorlunda ut. Redan på dagis förstärks könsrollerna för pojkar och flickor. De vuxnas språk, uppträdande och vad som är tillåtet ändrar sig beroende om man riktar sig till en pojke eller flicka.
”Barn tänker mycket mer än vi tror. Särskilt små barn funderar väldigt tidigt över könsroller och får väldigt tidigt uppfattningar. Min egen lille son påstod med bestämdhet redan i fyraårsåldern att pojkar inte kan ha röda byxor på sig. Det var bara flickor som kunde ha röda byxor. Det hade vi aldrig pratat om, men det visste han redan från dagis.” Pappagruppens slutrapport Ds 1995:2.
Det är viktigt att stärka jämställdhetsarbetet inom hela utbildningssystemet. Inom den högre utbildningen regleras könsdiskriminering i lagen om likabehandling av studenter. Den tillkom för något år sedan för att se till att även studenter inom den högre utbildningen skulle omfattas av villkor liknande jämställdhetslagens. Samhället måste tydligt ta avstånd från diskriminering och trakasserier i hela utbildningssystemet. Liknande villkor som finns i jämställdhetslagen bör även gälla för elever inom grundskola och gymnasium. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Det är viktigt att man tar itu med sexuella trakasserier inom skolan. Flickors situation under skoltiden är ofta utsatt. Många flickor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld eller hot om våld, mer eller mindre regelbundet, av pojkar som uppfattar sin maktposition som hotad. I undersökningar som har gjorts på ett antal skolor har flickor vittnat om att det i många fall hör till vanligheten att de ofrivilligt blir tagna på bröst eller på baken. Det är viktigt att öka medvetenheten om vad sexuella trakasserier är och vad man kan göra åt det, både bland elever och bland lärare. Regeringen bör ta initiativ till att, i samverkan med lärarnas organisationer, utforma ett samlat program för ökad jämställdhet i skolan. Detta bör ges regeringen tillkänna.
För att på sikt bryta den könssegregerade arbetsmarknaden är det viktigt att försöka få fler flickor att bli intresserade av teknik och få fler pojkar att intressera sig för jobb inom vård- och omsorgssektorn. Val av otraditionella yrken och utbildningar ska därför uppmuntras hos båda könen. På senare tid har man kunnat se att nya tekniska utbildningar har kunnat attrahera fler kvinnor, exempelvis genom att i ökad grad fokusera på design, medier etc.
Naturvetenskap och teknik bör på ett naturligt sätt föras in i undervisningens alla moment. Detta kan göras genom experiment men även genom att använda tekniska hjälpmedel i undervisningen för att i större utsträckning avdramatisera tekniken och dess möjligheter. Läroböckernas utformning kan förbättras för att öka läsviljan och förståelsen för teknikens möjligheter och begränsningar. Det omvända gäller de böcker som behandlar tidigare traditionellt kvinnliga ämnesområden. Vad som ovan anförts om läroböckernas utformning bör ges regeringen tillkänna.
Det alltmer utbredda sexualiserade språket och språkvåldet, som går allt lägre ner i åldrarna, är ett uttryck för nedsättande attityder och felaktig inställning till jämlikhet. Språkvåld kan vara ett första signal om att elevernas arbetsmiljö inte är bra. På många skolor jobbar man på ett bra sätt med den psykosociala miljön för att skapa ett bra klimat i skolan och för att motverka mobbning. I detta arbete är det viktigt att även språkvåldet uppmärksammas. Vad som ovan anförts om ett program för att motverka språkvåld i skolan bör ges regeringen till känna.
Idag är det fler kvinnor än män som tar ut en grundläggande högskoleexamen, men fortfarande är det fler män än kvinnor som påbörjar en forskarutbildning. Kvinnorna är fortfarande i klar minoritet ju högre upp i högskolornas strukturer man kommer. I ”Doktorandspegeln” som Högskoleverket presenterade tidigare i år, var en av slutsatserna att många kvinnor känner sig särbehandlade i forskarutbildningen på grund av sitt kön.
Ett aktivt jämställdhetsarbete är viktigt för att behålla en hög kvalitet på den högre utbildningen. En ökning av andelen kvinnor i forskarutbildning och i forskarsamhällets olika organ är viktiga delar för att komma till rätta med det. För att uppnå jämställdhet krävs ett långsiktigt arbete och en politisk vilja. Det räcker inte med bara kvantitativa mål för vissa typer av utbildningar. Det verkliga jämställdhetsarbetet handlar om ett attitydförändrande arbete och att riva rådande förtryckande maktstrukturer.
Hela rekryteringsprocessen till den högre utbildningen måste genomgå en översyn för att göras mer jämställd. De satsningar på rekryteringsarbetet som gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har medfört att andelen kvinnor på grundutbildningsnivå har ökat. På civilingenjörsutbildningarna är idag en dryg fjärdedel av alla förstaårsstudenter kvinnor. Motsvarande satsningar måste göras också i rekryteringen till kvinnodominerade utbildningar. Regeringen bör ta initiativ för att öka rekryteringen av män till kvinnodominerade utbildningar, såsom vård- och undervisningsutbildningarna.
Vi lägger fram förslag om detta i vår motion om högre utbildning.
Inom vården finns skillnader i bemötandet av kvinnor och män. Det gäller såväl den forskning som bedrivs som den behandling som utförs. Undersökningar visar att kvinnors möjligheter till rehabilitering är långt sämre än den tillgång till rehabilitering som män har. Även forskningen om kvinnorelaterade sjukdomar är eftersatt. Detta medför att kvinnor inte har möjlighet att få behandling för sina sjukdomar, vilket leder till onödigt psykiskt, fysiskt och ekonomiskt lidande. Det finns även skillnader i symptom för sjukdomar mellan kvinnor och män, vilket gör att det kan uppstå problem med att ställa rätt diagnoser utifrån detta. Medicin är ofta utformad med mannen som norm, vilket gör att det finns en uppenbar risk för felmedicinering när kvinnor skall behandlas. Detta har uppmärksammats i debatten, men det finns ännu en osäkerhet kring vilket genomslag detta har haft inom läkemedelsbranschen. Regeringen bör ta initiativ till en översyn av forskningen kring mediciner ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnors sjuktal har ökat mer än männens. Genom ett barnvänligt arbetsliv, likvärdig värdering av diagnoser och fördelning av rehabiliteringsanslag ökar jämställdheten och ohälsan minskar. Vård och medicin ska utgå från både kvinnor och män. Statistik kring svenska folkets hälsa ska baseras på data från både kvinnor och män. Idag hörrör det sig till största delen från data som samlas in vid mönstringstillfällen. Detta gör att faktaunderlaget till största delen består av unga män. Införandet av allmän värnplikt skulle ha den positiva bieffekten att detta underlag skulle få en bredare bas och därmed en bättre bild av ungas hälsa.
Varje år anmäler 20 000 kvinnor misshandel i Sverige. Därutöver finns ett stort mörkertal. Kvinnor som hotats eller utsatts för våldsbrott har rätt att tas på största allvar. Endast var femte anmälan leder dock till åtal. Polis, åklagare, socialtjänst samt hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Enligt Europarådet är misshandel den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 15 och 44 år. Frågan om mäns våld mot kvinnor måste i ökad grad belysas och diskuteras även internationellt.
Flickor som utsatts för sexuella övergrepp får men för livet. Ofta kan det dröja lång tid efteråt att en våldtäkt begåtts till att brottet anmäls, något som försvårar bevisningen. I undersökningar av hur rättssystemet bemöter de kvinnor som anmäler dylika brott visas att fördomen om den dåliga flickan lever kvar i samhället. En kvinnas sociala status kan tyvärr vara avgörande för om det blir en rättegång över huvud taget. Det är sällsynt att domsluten uttalar sig om klädsel eller kvinnans sexualvanor. Däremot är det vanligt att försvararen tar upp dessa frågor under rättegången för att få domstolen att gå på linjen att den misstänkte hade så kallat bristande uppsåt. Många finner det också stötande att i de fall kvinnan varit påverkad av alkohol eller andra droger så kan förövaren inte bli dömd för våldtäkt, utan då rubriceras brottet som sexuellt utnyttjande.
Centerpartiet föreslår att JämO får ett särskilt uppdrag att granska försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där det berör våld mot kvinnor. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i sin rättsmotion bland annat krävt följande åtgärder:
Samarbetet mellan polis, åklagare och sociala myndigheter bör fördjupas och handläggningen bli effektivare. En handlingsplan bör finnas i varje kommun som tydligt anger vars och ens uppgifter.
Begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet – inte de hotade och förföljda kvinnornas frihet. Notoriska våldsmän ska ges behandling för att de ska kunna bryta sitt beteendemönster.
Misshandel är en kriminell handling och socialtjänsten ska kunna anmäla i fall av misshandel oavsett den straffsats som anges i brottsbalken.
Uppmana kommunerna att kartlägga behovet av jourlägenheter, samt utarbeta handlingsplaner för att kunna agera för kvinnor som utsatts för våld.
Förstärk kvinnojourerna. För utsatta kvinnor kan kvinnojourerna vara en vändpunkt. Genom kvinnojourer får de utsatta kvinnorna någon som kan stötta dem vid en anmälan av mannen, och även möjlighet till en fristad och andrum.
Det är viktigt att bevaka barnens situation. Kontinuerlig fortbildning för berörd personal i dessa frågor ska ges.
Barn som upplever familjevåld ska betraktas som brottsoffer under brottsrubriceringen psykisk barnmisshandel och därmed ha tillgång dels till en skadeståndsersättning för kränkning, dels till ersättning för sveda och värk. Barns eget behov av skydd mot att direkt eller indirekt utsättas för våld och hot måste alltid beaktas.
Oavsett om kvinnan är påverkad av droger eller inte så är en våldtäkt en våldtäkt. Lagen måste i denna del skärpas.
Prostitution och handel med kvinnor är en del av patriarkatets maktstruktur och legitimerar attityder som förtrycker kvinnor som andra klassens medborgare. Det får aldrig bli en mänsklig rättighet att kunna köpa sex – att legalisera prostitution vore att från samhällets sida frånsäga sig ansvaret för några av de svagaste i samhället.
Enligt uppskattningar kommer ca 500 000 kvinnor årligen som offer för människohandel till någon av EU:s medlemsstater. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandel varje år.
Enligt Rikskriminalpolisen luras kvinnorna, ofta mycket unga, som regel med löfte om välavlönat arbete på restauranger eller liknande från fattiga förhållanden i Östeuropa, Ryssland, Ukraina med flera länder. När de kommit fram till destinationslandet fråntas de identitetshandlingar, tvingas prostituera sig och hålls under uppsikt av hallickar som tar hand om merparten av kvinnornas inkomster. Många kvinnor misshandlas och våldtas, en del mördas. Det är svårt att återvända hem eftersom de flesta lider av psykiska och fysiska skador. När kvinnorna befinner sig i ett främmande land där de inte talar språket eller har tillstånd att befinna sig är hallickens makt och kontroll över dem total.
Den allra viktigaste åtgärden är att strypa marknaden för prostitution. Så länge som en del av de svenska männen efterfrågar sexuella tjänster mot betalning så kommer hallickar att fortsätta hitta vägar för sin marknad.
Det är vanligt att dessa kvinnor antingen kommit in i ett land illegalt eller kommit in med stöd av till exempel turistvisering och sedan stannat kvar efter det att detta löpt ut. Under vistelsen har de utnyttjats för sexuella tjänster, antingen öppet på gatan eller hållits inlåsta för samma ändamål. När de upptäckts eller frivilligt tagit kontakt med polis har de saknat laglig grund för sin vistelse. Ofta har de då omedelbart avvisats utan att polisen försökt utreda under vilka förhållanden de kommit till och vistats i exempelvis Sverige. De drabbade kvinnorna måste ges uppehållstillstånd så att de kan stanna under hela rättegångsprocessen, och möjligheterna till asyl på grund av humanitära skäl bör ses över. Det behövs kunskap om människohandeln hos fler än hos polisen, inte minst hos vårdcentraler och andra som kan komma i kontakt med dessa kvinnor.
Under förra året skärptes lagstiftningen vad gäller trafficking. Brottet jämställs nu med mord, våldtäkt och grova rån. Men det hjälper inte när polisen varken har resurser eller utbildning på området. Det är även viktigt att kvinnorna får hjälp att lämna sitt missbruk och varje kommuns socialförvaltning bör ha en strategi för att hjälpa de prostituerade. Det är också angeläget att de sexköpande män som vill sluta att köpa sex har rätt att få hjälp. Polisen måste få resurser att ha traffickinggrupper som specialutbildas för att arbeta med människohandel i de distrikt som är berörda. Polisen måste också bli bättre på att bekämpa den Internetbaserade prostitutionen där de yngsta och mest utsatta tjejerna ofta finns. Även tullen bör få ökade befogenheter att ingripa vid misstanke om människosmuggling och illegal invandring. Vad som ovan anförts om specialutbildade poliser vid fasta enheter för att effektivisera polisens arbete mot människohandel bör ges regeringen till känna.
Vi lägger fram förslag om detta i vår motion om organiserad brottslighet.
Kommuners fritidsverksamhet har tenderat att i hög grad utgå från pojkars behov och önskemål. Detta bör särskilt uppmärksammas och insatser göras lokalt för ett jämställt stöd till pojkars och flickors fritidsaktiviteter. Regeringen konstaterar själv i sin skrivelse 2002/03:140 att rapporten Att växa i rocken ”visar bland annat att pojkar och män är kraftigt överrepresenterade i musiklivet, trots att båda könen uppenbart har samma intresse för både utövande och lyssnande av musik. Rapporten framför att ojämlikheter i fördelningen av kommunalt stöd till fritidsverksamhet kan vara en av orsakerna till skillnaden.” För att komma tillrätta med detta bör kommunerna se över sin fritidsverksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv.
Samhällsplaneringen ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Detta inte minst i samhällsplaneringen när byggnationer och anläggningar planeras. Med små åtgärder och oftast smärre kostnader kan en tryggare miljö för alla skapas. I all samhällsplanering bör det finnas ett jämställdhetsperspektiv. Det kan exempelvis handla om att det finns belysning i parker, parkeringshus och vid gång- och cykelvägar, som medför en ökad rörlighet för både kvinnor och män även under kvällar och nätter. Vad gäller kollektivtrafik så nyttjas den oftare av kvinnor. Planering och utformning sköts dock oftast av män. Vad som ovan anförts om ett jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen bör ges regeringen till känna.
Hållbar utveckling kräver deltagande av alla i samhället. Av opinionsbildare, konsumenter, producenter, forskare, ingenjörer, lärare, kommunikatörer, det civila samhället och framför allt av både kvinnor och män. Det är en pågående process som innefattar både social och ekonomisk utveckling tillsammans med ett hänsynstagande och ökat skydd av våra naturresurser. För det som hållbar utveckling handlar om är ju hur vi ska kunna utnyttja befintliga resurser på vår jord utan att riskera våra barns och barnbarns möjligheter att nyttja dessa i framtiden. För att detta ska uppnås måste Sveriges nationella strategi ta hänsyn till att både kvinnor och män lever och verkar här. Genusperspektivet ska genomsyra allt arbete för en hållbar utveckling. Kvinnornas roll i den svenska strategin för hållbar utveckling saknas nästan fullständigt. Detta är en brist som måste åtgärdas omgående. Vad som ovan anförts om ett jämställdhetsperspektiv i miljöarbetet bör ges regeringen till känna.
Krig och väpnad konflikt är ett av de mest könssegregerade områden som finns. Länge var kvinnor helt frånvarande från utrikespolitik, diplomati och försvar. Fortfarande avgörs frågor om krig och fred i mycket stor utsträckning av män.
FN:s säkerhetsråd har genom sin resolution 1325/2000 markerat vikten av kvinnors bidrag till upprätthållande och främjande av fred och säkerhet och deras specifika behov och bekymmer i väpnade konflikter och efter konflikter. Under väpnade konflikter bärs det civila samhället vanligen upp av kvinnorna, genom att de håller ihop samhällena och svarar för barnens respektive åldringarnas trygghet och säkerhet. Samtidigt som kvinnorna därmed är de första i det civila samhället som erfar de omedelbara konsekvenserna av krig, är de också ofta de första att arbeta för fred och försoning. Resolutionen belyser också ansvaret för det internationella samfundet att tillhandahålla skydd för civila, barn och hur man kan förhindra väpnade konflikter överhuvudtaget.
Fortfarande råder dock brister i implementeringen av resolutionen och det är en lång väg innan jämställdhet mellan man och kvinna har uppnåtts i arbetet för fred och säkerhet. I en rapport från oktober 2002 av FN:s generalsekreterare om Kvinnor, fred och säkerhet identifieras en rad områden som framför allt bör belysas och åtgärdas för att resolution 1325 skall anses vara uppfylld. Hit hör bl a att genusperspektivet måste införlivas i allt fredsarbete, att genomföra briefing för säkerhetsrådet då det gäller situationen för kvinnor och barn i konfliktområden samt att försäkra att lokala kvinnogrupper införlivas i fredsarbetet.
Man måste uppmärksamma i vilken utsträckning de mänskliga rättigheterna kränks för kvinnor och barn i väpnade konflikter och försäkra sig om att dessa övergrepp lyfts fram i all planering och implementering av fredsoperationer. Det är även viktigt att kvinnor involveras helt och hållet i förhandlingar och fredsavtal på nationell och internationell nivå samt att tillhandahålla utbildning i formell fredsprocess för kvinnogrupper och kvinnoorganisationer.
Resolution 1325/2000 uppmanar FN:s medlemsstater att öka deras frivilliga finansiella och tekniska stöd till utförandet av missioner och program med ett starkt genusperspektiv, t ex det arbete som utförs av United Nations Fund for Women (UNIFEM) eller United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR). Centerpartiet anser det självklart att Sverige svarar på denna uppmaning och ökar stödet till FN:s arbete för en ökad införlivning av genusperspektiv på dess områden.
Vi tar även upp dessa frågor i vår motion Konfliktförebyggande arbete och konfliktlösning.
En allmän värnplikt omfattande både kvinnor och män är ett självklart ställningstagande utifrån ett jämställdhetsperspektiv inom såväl det internationella som det nationella fredsarbetet. Försvaret ska se till kompetens, inte till kön, vilket innebär att rätt man eller kvinna tas ut till en befattning utifrån individens förutsättning och kravuppfyllnad. Det är även viktigt med den kvalitetshöjning av värnpliktsförsvaret som skulle bli en naturlig följd av att både kvinnor och män hade samma rätt och skyldighet att delta. Värn- och civilplikten bör därför innefatta kvinnorna på samma villkor som männen. Fler kvinnor behövs i alla delar av försvars- och säkerhetspolitiken. Värnplikten bör därför vara könsneutral.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Margareta Andersson (c) |
|
|
Claes Västerteg (c) |
Håkan Larsson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Jan Andersson (c) |