Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny löneskillnadsutredning för att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utarbetande av en handlingsplan mot orättvisa löneskillnader innehållande ytterligare verktyg för relativlöneförskjutningar, brytande av yrkes- och arbetsgivarsegregation samt moderna redskap för att kombinera förvärvsarbetet med familj.
Jämställdhet handlar om makt. Kvinnor har generellt sett mindre makt i sina egna liv och i samhället än vad män har. Detta har sin grund i den samhällsstruktur som sedan årtusenden fastlagt kvinnors underordning och mäns överordning, mäns ansvar för produktion och kvinnors för reproduktion. Så långt är de flesta överens.
Under de senaste århundradenas lopp har en rad förändringar skett i utjämnande riktning. Allmänna folkskolan 1848 stadgade skolplikt, dvs. i praktiken en ovillkorlig rätt för såväl pojkar som flickor att få lära sig läsa skriva och räkna. Därefter har mannens rätt att aga hustrun tagits bort och ogifta kvinnors rätt att bli myndiga, kvinnors rätt att driva företag, bland många andra förändringar, stegvis genomförts. Den 24 maj 1919 röstade liberaler och socialdemokrater – till högerns förtret – igenom kvinnors rätt att rösta och bli valda i allmänna val. Gifta kvinnor har fått rätt att arbeta, och allteftersom i alla yrken.
På detta vis kan man räkna upp att till slut all diskriminerande särbehandling i det offentliga och privata livet upphört att ha lagstöd. Men likväl är jämställdhet inte uppnådd. Kvinnor har fortfarande mindre makt än vad män har. Kvinnor har fortfarande mindre lön än vad män har. Kvinnor möts fortfarande av fler hinder än vad män gör. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för sina hem och sina barn än vad män i allmänhet gör.
För tio år sedan kom löneskillnadsutredningen. Denna visade att kvinnor tjänade ungefär 80 % av vad männen tjänar. Den könssegregerade arbetsmarknaden beträffande såväl yrken, befattningsnivå som arbetsgivare tillsammans med kvinnors stora ansvar i tid och handling för hem och barn är de viktigaste förklaringarna till löneskillnaderna. Rensat för s.k. sakliga skillnader (beroende av skillnader i ålder, erfarenhet, arbetstid, yrke, arbetsgivare etc) kvarstår en oförklarad löneskillnad på mellan 1 och 8 %. En rad förslag lades fram i denna utredning och efterföljande samhällsdebatt, många har genomförts.
I propositionen Delad makt – delat ansvar 1994 fanns ett omfattande reformpaket på jämställdhetsområdet. Jämställdhetslagen skärptes och jämställdhetsplanerna infördes bland annat. Barnomsorgsgaranti och pappamånad infördes. Detta var handfasta reformer för att öka kvinnors – och mäns – möjligheter att förena förvärvsarbete med föräldraskap. Kvinnomaktutredningen tillsattes, och 1998 kom resultatet. Därefter har bland annat ytterligare en pappamånad införts och jämställdhetslagen ytterligare skärpts år 2000.
Vad är resultatet av de senaste tio årens jämställdhetsarbete?
Löneskillnaderna består i snarast oförändrad omfattning även om vissa ljuspunkter finns. Delad föräldraledighet går framåt men det är sannerligen i snigelfart. Vid någon tidpunkt kunde konstateras att det fanns fler börsbolags-vd vid namn Göran än vad det fanns kvinnliga diton, och aldrig har det kommit upp i tvåsiffrigt.
I någon utsträckning finns en klar ljuspunkt. Den allra senaste tiden har ”hotet” om kvotering, strålkastaren på och samhällsdebatten kring ensidigheten i de börsnoterade bolagens styrelsesammansättning gjort att kvinnoandelen ökat. Detta är givetvis bra, främst för att det säkert i vissa kretsar och företag sätter igång goda processer. Andra plockar in en enstaka kvinna för att tysta kritiken men ändrar inte i grunden.
Däremot har under senare år en kraftfull förändring i negativ riktning ägt rum. Kvinnoförnedringen i låga åldrar tilltar enormt. Vi har en tilltagande sexism i reklamen som dessutom är mycket påträngande. Vi har ett sexistiskt och förnedrande språk och tilltal i skolor och ungdomskretsar. Utseendefixeringen har vuxit enormt och går mycket långt ner i åldrarna. Könsuppdelningen i reklam, vanor och förväntningar är gigantisk på 2000-talet jämfört med 70- och 80-tal och även 90-tal. Vi har en sexism, förnedring och nedvärdering av flickor och kvinnor i det allmänna rummet. På hela detta område skulle man kunna tala om en veritabel backlash!
På några viktiga områden, löneskillnader och delat föräldraansvar, står utvecklingen mer eller mindre still, trots ett omfattande reformarbete. Vad som hade hänt om vi inte genomfört dessa reformer vet vi inte. Kanske hade utvecklingen varit värre, kanske hade vi fått ökade löneskillnader och ett minskat uttag av pappaledighet. Men hur effektiva de metoder vi använder egentligen är har vi ingen klar bild av.
När man ser på utvecklingen för kvinnorepresentation i beslutande församlingar kan man konstatera att det var en långsam vandring från de fyra första kvinnorna som valdes in i riksdagen 1921 till den första enkammarriksdagens 13% 1970. Därefter gick utvecklingen snabbare upp till dryga 40%, men det krävs fortsatt ett ständigt aktivt arbete. Även här har olika typer av hot om kvotering liksom partiintern kvotering haft sin roll att spela för ett ökat antal kvinnor. Men makt är inte ekvivalent med antal, fortfarande är ekonomisk makt inom politiken i hög grad mansgöra. Fortfarande är det mest män på de ledande positionerna. Fortfarande påtalas kvinnan som avvikande även i politiken.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskade stadigt under 60- och 70-talen för att på 80-talet först tendera öka men sedan återigen minska och stabiliseras. Under det senaste decenniet har dock inte mycket hänt.
I fråga om näringslivet har hot om kvotering uppenbarligen varit bra. Det fungerar som att sticka in en pinne i myrstacken. Fler kvinnor har fått möjligheten att vara med och leda de största bolagen. Att i grunden ändra förhållandena, ändra synsätt på mannen som norm i näringslivets ledande befattningar, är dock en helt annan utmaning.
Fädernas uttag av föräldraledighet har på över 25 år endast segat sig upp till dryga 12 % av det totala antalet dagar. Sedan den första och sedermera andra pappamånaden införts har uttaget ökat med någon enstaka hundradel. Å andra sidan införde en riksdagsmajoritet år 2000 obligatorisk mammaledighet, grundat på ett synsätt att svenska kvinnor inte skulle ha förmåga att själva avgöra om de vill avstå helt från varje form av förvärvsarbete i 14 dagar i samband med barns födelse.
Den formella ojämställdheten är avskaffad. En mycket lång rad lagar, regler och förmåner är istället införda som ska ge oss jämställda villkor. Ändå står det på de flesta områden numera nära nog still. Det är som om det ligger glastak inte bara i näringsliv och på arbetsmarknad utan i politik och familjeliv likafullt.
Det är nu dags att radikalt och förutsättningslöst pröva om det är än mer av samma som är vägen att krossa dessa glastak. Trots att lönediskriminering på grund av kön varit förbjuden i lag sedan 1980 kvarstår bevisligen ren lönediskriminering. Vi måste fråga oss om vi kommit till vägs ände med fler lagar och strängare regler som ska lägga livet tillrätta. De senaste tio årens utveckling talar i alltför hög grad för att detta måste ifrågasättas helt eller i vart fall delvis.
Det är dags att genomföra en ny löneskillnadsutredning för att på nytt kartlägga och analysera löneskillnaderna, osakliga som sakliga, och analysera de olika orsakerna och förklaringarna. Utifrån detta bör sedan medel och metoder används för att fortsätta ett kraftfullt arbete med att bekämpa de orättvisa lönevillkoren. Som alla vet är detta också intimt förknippat med orättvisa villkor rörande arbetstider, arbetsinflytande och kompetensutveckling.
Lönebildningsprocesser som medger relativlöneförskjutningar och uppbruten arbetsgivarsegregation är exempel på andra metoder än stegvisa skärpningar av jämställdhetslagens likalöneregel som måste analyseras och utarbetas metoder för.
Det behöver utarbetas en handfast handlingsplan för att bekämpa de orättvisa kvinnolönerna. En sådan plan behöver, bland mycket annat, även innehålla moderna strategier för att öka kvinnor och mäns möjligheter att i praktiken dela ansvar för både barn och försörjning.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |