1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Feministiskt förändringsarbete 2
4 Kvinnors motstånd 3
5 Folkbildning 3
6 Politisk strategi 4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors motstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om feministisk folkbildning.
Riksdagen begär att regeringen utreder formerna för övergripande feministiskt förändringsarbete.
Vi lever i ett samhälle som präglas av kvinnors underordning och mäns överordning. Denna ordning mellan könen lever vidare trots att Sverige i internationella sammanhang betraktas som världens mest jämställda land. Trots formellt likaberättigande, jämställdhetslagstiftning och en relativt progressiv lagstiftning för kvinnofrid lever vi en verklighet präglad av könsdiskriminering och kvinnoförtryck.
Yttringar för detta kan vara både tydliga och subtila, synliga och osynliga. Mäns våld mot kvinnor, lönediskrimineringen, den ojämlika fördelningen mellan betalt och obetalt arbete och mediers sexistiska kvinnobilder är alla uttryck för detta förtryck. De är alla delar av den universella könsmaktordningen. De olika uttrycken för förtryck av kvinnor samverkar och förstärker varandra.
Förhållandena på arbetsmarknaden, lägre löner och osäkra anställningsförhållanden, deltidsarbetet, kan delvis förklaras av den ordning som råder i familjen. Kvinnor tvingas till deltidsarbete därför att de fortfarande har huvudansvaret för det obetalda hemarbetet. Deltidsarbete leder till lägre löner, vilket i sin tur innebär att det är kvinnor som får stanna hemma när barnen kommer. Medier, reklam och pornografi påverkar våra värderingar och skapar bilder av kön, bilder av kvinnligt och manligt som i sin tur upprätthåller arbetsfördelningen i hemmen och på arbetsmarknaden.
För att få till stånd en förändring av dessa könsorättvisor krävs att man ser sammanhangen och ordningen. Det handlar inte om enskilda missförhållanden utan om att det finns en systematik i den ordning som präglar vårt samhälle och alla andra samhällen. En feministisk analys och feministisk handling syftar både till att synliggöra och förändra denna ordning.
Denna motion kommer därför att ställa krav på förändring på ett antal punkter som syftar till att ta motståndet mot könsorättvisorna på allvar och leda arbetet för kvinnors frigörelse och för ett jämlikt samhälle fritt från könsförtryck framåt.
Kvinnor gör motstånd mot den rådande ordningen. Vi strejkar för högre lön, vi engagerar oss i kvinnojourer mot mäns våld, vi ställer krav på våra partner och vi minskar vårt barnafödande när vi ser att det leder till ekonomiskt beroende. Detta är bara några exempel på kvinnors motstånd. Listan kan göras längre.
Att tala om kvinnor som grupp möter ofta motstånd. Det visar bl.a. Maud Eduards forskning om kvinnors organisering i ”Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori”. När kvinnor organiserar sig eller skapar egna rum ifrågasätts detta. De ges inte politiskt utrymme utan ses som hot mot en etablerad ordning.
Men motståndet är oftast osynliggjort. Kvinnors organiserade motstånd sker ofta i resurssvaga organisationer. Kvinnors organiserade motstånd får inte plats på den politiska arenan utan betraktas oftast som tillhörande ”privatlivet”.
Inom organisationsvärlden ses fortfarande det traditionellt manliga sättet att organisera sig som norm. Nätverk och platta organisationer är vanligare i kvinnodominerade organisationer. Kvinnors organisering avviker ibland från den manliga normen och blir därmed inte lika synlig, tas inte på samma allvar och får inte tillgång till samma resurser och status.
Vissa typer av kvinnlig organisering måste få vara enkönad. Ett exempel på detta är kvinnojourerna där det inte är möjligt att tillåta att män finns med eftersom det skulle försvåra skyddet för utsatta kvinnor. Även andra skäl finns för kvinnlig särorganisering, inte minst utifrån ett maktperspektiv – män har en tendens att ta över även i kvinnligt dominerade organisationer. Här måste samhället visa respekt för kvinnors val, även då organisationsformerna exkluderar män. Det skall inte utgöra ett hinder för att få del av resurser. Inte heller skall det innebära en legitimitetsförlust.
Ett feministiskt förändringsarbete måste bygga på kvinnors erfarenheter och handling. Den institutionaliserade jämställdhetspolitiken räcker inte till i förändringsarbetet. Samhällets institutioner måste bli bättre på att fånga upp kvinnors erfarenhet och intresse av förändring. För detta krävs att kvinnors organisering ges ett större samhälleligt stöd samt bereds plats och utrymme på den politiska arenan.
Kring frågan om motstånd mot patriarkatet och kvinnors organisering krävs mer kunskap. Därför föreslår jag att frågan utreds och att regeringen återkommer med förslag som förbättrar möjligheten för att ge kvinnors organisering ökade resurser och större utrymme på den politiska arenan på alla nivåer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi har i dag i Sverige en omfattande kunskap om maktförhållandena mellan könen. Trots detta händer så lite. Jag menar att ett av kunskapens viktigaste mål är att vara ett redskap för förändring. Den får inte låsas in i forsknings- eller myndighetsdokument utan bör komma till konkret användning. I dag finns en klyfta mellan den så kallade akademiska kunskapen och den kunskap som människor i allmänhet har tillgång till.
Den genusvetenskap och jämställdhetsforskning som bedrivs på våra universitet och högskolor är och har varit oerhört betydelsefull för förståelsen av könets betydelse och för insikten om ojämlikhet och maktskillnader. Ofta har också just denna vetenskapliga gren präglats starkt av en vilja till konkret förändring och potential för konkret användning. En förutsättning för att detta skall ske är att kunskapen kommer ut från universitet och högskolor och möter samhällets aktörer på dess olika arenor.
Universitetens tredje uppgift är ständigt eftersatt, och här bör en markering göras. För att understödja en förändring bör det ske en prioritering på metodutveckling, särskilda informationsinsatser som präglas av öppenhet och kreativitet i syfte att kunskaperna om könsorättvisorna skall leda till konkret förändring.
Det är också avgörande att föreställningen om vad som ”är kunskap” vidgas, så att den inte utestänger grupper i samhället och tar med kvinnors levda erfarenheter. Vardagsvetandet måste ges en plats bredvid doktorsavhandlingen. För att en samhällsförändring som syftar till jämställdhet skall accelerera måste kunskap samverka med handling. Vi handlar utifrån vår kunskap, och genom handlandet når vi nya kunskaper och insikter.
För att bryta könsmaktsordningen krävs ett aktivt arbete med stor bredd – det behövs en prioriterad satsning på en nationell feministisk folkbildning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den traditionella svenska jämställdhetspolitiken har fokuserat på vilka förhållanden som råder på arbetsmarknaden. I riksdagen sorterar jämställdhetsfrågorna under arbetsmarknadsutskottet. Den officiella strategin är att arbetet skall ske genom jämställdhetsintegrering, s.k. gender mainstreaming. Tanken är att jämställdheten skall genomsyra alla politikområden. Strategin har förvisso fått ett visst genomslag, men fortfarande återstår väldigt mycket att göra. Ett sätt att se på mainstreaming är att frågan tenderar att falla mellan olika stolar och därmed också försvinna från den ordinarie verksamheten. Detta resultat är i dag inte längre en farhåga utan en reell verklighet och erfarenhet som många som arbetar med jämställdhetsfrågor kan vittna om.
En aspekt är att ”mainstreamingsarbetet” försvagas av den anledningen att det saknas övergripande instanser som har till uppgift att följa arbetet. Utvecklandet av en sådan struktur är nödvändig både utifrån ett samordnings- och ett kompetensperspektiv. Övergripande instanser för feministiskt förändringsarbete behöver skapas och ges såväl utvärderingsuppdrag som sanktioneringsmöjligheter.
Behov av feministisk granskning finns på många områden. Ett exempel är riksdagen som beslutsarena. Det finns i dag inte något ”feministiskt utskott” eller motsvarande. Frågan delas av samtliga utskott, och någon väl fungerande uppföljning eller kontroll av hur detta fungerar i utskotten existerar inte i dag. I syfte att förbättra kvaliteten på riksdagens gender mainstreaming kan ett speciellt råd inrättas med uppdrag att följa hur respektive utskott arbetar med feministiskt förändringsarbete och jämställdhet.
Den i dag nyinrättade Riksrevisionen har i uppdrag att ”förbättra statens resursanvändning och göra förvaltningen mer effektiv genom att granska hela den statliga verksamheten”. Riksrevisionsverket har vid ett tillfälle tidigare genomfört en granskning av myndigheternas externa jämställdhetsarbete. Detta var ett bra initiativ, men dock långt ifrån tillräckligt. Inrättandet av ett feministiskt riksrevisionsverk som har till uppgift att fortlöpande granska myndigheternas jämställdhetsarbete samt arbeta med metodutveckling och kunskapsspridning kan vara en framkomlig väg för utveckling och förbättring.
JämO kan ges ett utvidgat uppdrag och ökade resurser för att bedriva arbete med att uppnå de nationella jämställdhetsmålen inom samhällssfärer utanför arbetsliv och högskola som de i dag har att bevaka.
Vad som ovan anförts om vikten av att utveckla arbetet med de institutionella formerna för övergripande feministiskt förändringsarbete bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |