Arbetsmarknadsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen bör kraftigt reformeras och minskas. Decentralisera beslut och resurser till länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar och ytterst till varje person.
Utvärdera regelverk för och organisation av arbetsförmedlingsnämnderna med utgångspunkt att arbetsmarknadspolitiken skall förankras lokalt.
Inrätta en omställningspeng som gör det möjligt för arbetslösa att själva välja bland olika åtgärdsprogram.
Skapa övergångsarbetsmarknader för långtidsarbetslösa där arbetsgivaren får nedsättning av arbetsgivaravgiften om den tar emot en arbetslös.
Tydliggör arbetslösas rättigheter och skyldigheter.
Individanpassa arbetsmarknadspolitiken ännu mer.
Tillåta fler olika aktörer att erbjuda arbetsmarknadsåtgärder.
Tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år samt inför möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag
Skapa bättre förutsättningar för den enskilde att vidareutbilda och omutbilda sig under hela sitt yrkesverksamma liv.
Lagstadgad rätt att delta i gymnasial vuxenutbildning.
Slopa den övre åldersgränsen för rekryteringsbidraget.
Förändra arbetsmarknadspolitiken från stora utbildningsprogram till att alltmer kunna erbjuda kvalificerade yrkesutbildningar.
Bemöta varsel och uppsägningar med att erbjuda KY-utbildningar för att utbilda till bristyrken.
Inför individuellt kompetenssparande.
Höj lönebidraget från 13 700 till 15 000 kr.
EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet bör implementeras i svensk lagstiftning.
Inför en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.
Förtydliga reglerna kring rätten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som den sökandes engagemang inom den sociala ekonomin kan fortsätta.
Minska arbetslöshet bland personer med funktionshinder.
Gör arbetslivet mer tillgängligt för personer med funktionshinder.
Se även våra motioner om arbetsmiljö, allmän utbildning samt arbetskraftsinvandring.
1 Sammanfattning 1
1.1 Punkter för en bättre arbetsmarknadspolitik 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Arbete – inte bara för att tjäna pengar 6
4.1 Arbetsmarknadsläget idag 6
4.1.1 AMS om framtiden 7
4.2 Regeringens bild av arbetsmarknadsläget 7
4.3 Arbetsmarknaden är inte som den varit – därför behövs det förändringar 8
4.4 Från centralstyrning till lokal makt 9
4.4.1 Ur rapporten 9
4.4.2 Arbetsförmedlingsnämnder 10
4.5 Omställningspeng 11
4.6 Övergångsarbetsmarknader för långtidsarbetslösa 11
4.6.1 Arbetslösas rättigheter och skyldigheter 11
4.6.2 Arbetsmarknadspolitiken – mer individinriktad 12
4.7 Åtgärder och aktörer 12
4.8 Aktivitetsgarantin 12
4.9 Anställningsstöd 13
4.10 Arbetskraftsbrist 13
4.11 Utbildning – för minskad arbetslöshet och för att tillgodose behovet av utbildad arbetskraft 14
4.11.1 Rätt till grundläggande utbildning – gymnasierätt 15
4.11.2 Rekryteringsbidraget 15
4.11.3 Kvalificerade yrkesutbildningar 15
4.11.4 Invandrare och utländsk utbildning 16
4.11.5 Individuellt kompetenssparande 16
4.12 Funktionshindrade 17
4.13 Samhall 18
4.13.1 Lönebidrag 18
4.14 Åldersdiskriminering i arbetslivet 19
4.15 Social ekonomi 19
4.16 Arbetslöshetsförsäkringen 20
4.17 Kunskapsspridning och forskning 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att flytta fler beslut från statlig och regional nivå till lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en reformering av Abetsmarknadsstyrelsen samt Arbetsmarknadsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utvärdering av regelverk för och organisation av arbetsförmedlingsnämnderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda hur den arbetssökandes självbestämmande kan ökas med inriktning mot att införa en omställningspeng.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om övergångsarbetsmarknader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tydliggöra arbetslösas rättigheter och skyldigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en mer individinriktad arbetsmarknadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att införa auktoriserade aktörer inom arbetsmarknadsområdet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och i stället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som gör det möjligt för arbetsmarknadsnämnderna att i samråd med kommuner och landsting införa anställningsstöd såsom offentligt skyddat arbete och offentligt tillfälligt arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om rätt till utbildning motsvarande gymnasienivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om justeringar av systemet för individuellt kompetenssparande.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag för att minska arbetslöshet bland personer med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Samhalls verksamhetsmål skall gå före Samhalls lönsamhetsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bidragsgrundande lönekostnaden, vid nyanställningar och när lönebidragen omförhandlas höjs från dagens 13 700 kr per månad till 15 000 kr per månad.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet.
Riksdagen tillkännager före regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtidens välfärd kan, genom den sociala ekonomin, utvecklas utifrån ett underifrånperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga reglerna kring rätten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda förutsättningarna för att ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om social ekonomi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning om personalkooperativ och deras inverkan på arbetslivet.
”Svenskt arbetsliv befinner sig i en djupare och allvarligare kris än vi i allmänhet föreställer oss. Det finns uppenbara tendenser till en tudelning i insiders och outsiders i arbetslivet – det råder en stor osäkerhet om problemens orsaker och hur de skall hanteras.” (Casten von Otter professor i sociologi)
Att ha ett arbete är viktigt inte bara för att ha en inkomst det är minst lika viktigt för människors självbestämmande, upplevelsen av livskvalitet och delaktighet. Det handlar både om att klara sin egen försörjning och om känslan att vara behövd. Att inte ha ett arbete att gå till innebär för många människor ett stort lidande såväl ekonomiskt som psykiskt. Oavsett om människor arbetar i privat, offentlig eller kooperativ regi så är arbetet en stor del av människors liv.
Vikten av en väl fungerande arbetsmarknad kan inte nog understrykas. På grund av arbetets stora betydelse både för individen och samhället i stort är det viktigt att vi ger förutsättningar för en väl fungerande arbetsmarknad. Hänsyn måste tas till lokala och regionala behov och förutsättningar. Och vi måste, ännu tydligare än idag, skapa förutsättningar för fler människor att vidareutbilda sig för att på så sätt öka möjligheterna för fler att komma tillbaks till arbetslivet. Men också för att tillgodose behovet av utbildad arbetskraft som är nödvändig för att företag skall kunna behålla eller öka produktionen.
Människor måste ges ökad makt över eget arbete och egen tid. Både kvinnor och män ska kunna förena arbete med ansvaret för familj och barn. Det handlar om lagar och regler med också om att förändra attityder och synsätt för att ge människor möjlighet att påverka sin vardag och skapa helhet och balans i livet.
Under det senaste decenniet har situationen på arbetsmarknaden påverkats av både strukturella och konjunkturella faktorer. Regionalt har arbetsmarknadsläget varierat kraftigt. Storstadsregionerna och vissa andra tillväxtregioner har brottats med en svår arbetskraftsbrist och låg arbetslöshet, andra regioner har tvärtom haft en hög öppen arbetslöshet med många personer i konjunkturberoende program som följd.
I slutet av maj 2003 var 195 000 personer inskrivna som arbetslösa vid landets arbetsförmedlingar, vilket motsvarar 4,4 procent av arbetskraften i åldern 16–64 år. Det är en ökning med 41 000 personer jämfört med för ett år sedan, då siffran låg på 3,5 procent.
Sammanlagt är närmare 288 000 personer arbetslösa eller sysselsatta i program – 11 000 fler jämfört med samma period ett år tidigare.
Ungdomsarbetslösheten har på ett år nästan fördubblats med ungefär 4 000 fler till runt 10 000. Till viss del beror det på att regeringen själv dragit in resurser från Arbetsmarknadsstyrelsen.
Under maj 2003 betalade arbetslöshetskassorna ut 2 402 miljoner kronor i arbetslöshetsersättning till 251 000 ersättningstagare. Jämfört med maj månad föregående år är det en ökning med 620 miljoner kronor och 30 000 ersättningstagare.
Under årets fem första månader har totalt 11 225 miljoner kronor betalats ut. Det är 1 893 miljoner kronor mer än under motsvarande period år 2002. Utbetalningarna av arbetslöshetsersättning har ökat framför allt eftersom ersättningstaken i arbetslöshetsförsäkringen höjdes den 1 juli 2002 och eftersom antalet arbetslösa har stigit.
AMS spår att den svenska arbetslösheten förväntas bli 4,8 procent i år och minska till 4,5 procent under 2004. I år beräknas sysselsättningen minska med 9 000 personer och med 5 000 under 2004. Den ökade arbetslösheten beror främst på ett ökat utbud av arbetskraft på grund av neddragningar av den kommunala vuxenutbildningen och på att färre deltar i arbetsmarknadspolitiska program. De senare beräknas minska till i genomsnitt 96 000 personer 2003 och till 91 000 personer 2004. Detta ger dock endast en tillfällig utbudsökning, eftersom allt fler förtidspensionerade lämnar arbetskraften och fler unga väljer högskoleutbildning. Sammantaget blir det ett minskat utbud av arbetskraft nästa år.
Det stora problemet för Sverige och svensk ekonomi är de fortsatt höga sjukskrivningstalen och den dramatiska ökningen av antalet förtidspensionärer.
Om vi inte lyckas med att få bukt med den negativa utvecklingen ökar på sikt risken för växande arbetskraftsbrist, löneökningar, högre inflation och stigande räntor, enligt AMS.
AMS menar att vi får med en sådan negativ utveckling också svårigheter att attackera den kortsiktiga arbetslöshetsökning som vi nu ser. Skall vi klara att långsiktigt få ner arbetslösheten måste vi få bukt med både sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna.
Trots fakta och statistik intalar regeringen sig själv att dess förda arbetsmarknadspolitik är bra. ”Jag vill påstå att vår arbetsmarknadspolitik trots många hårda prövningar och trots tidvis hård kritik varit mycket lyckosam.” Citat från arbetslivsministerns anförande i riksdagen i våren 2003.
Tyvärr stämmer inte regeringens bild av arbetsmarknadsläget riktigt överens med verkligheten. Statstik från Arbetsmarknadsstyrelsen talar sitt tydliga språk. Visst har regeringen gjort vissa förändringar för att komma tillrätta med arbetslösheten men insatserna är långt ifrån tillräckliga. Regeringens arbetsmarknadspolitik har mer handlat om sifferexercis än om att skapa förutsättningar för fler att komma ut i riktiga arbeten. Det är idag alltför många människor som är arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, sjukskrivna eller förtidspensionerade än vad vi kan acceptera. I flera rapporter har Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFUA) konstaterat att många arbetsmarknadspolitiska åtgärder har haft en mycket begränsad betydelse för arbetslösas möjligheter att få arbete. Tyvärr verkar regeringen vara mer intresserad av att försvara gamla lösningar i stället för att satsa på reformer för framtiden. I stället för att släppa fram lokal makt och nya idéer väljer man att bygga vidare på en politik som redan befunnits otillräcklig.
Med stöd av aktuell statistik kan vi bara konstatera att regeringens förda arbetsmarknadspolitik är ett misslyckande. Det som behövs nu är ett nytänkande och en reformering av arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen fortsätter att lappa och laga i arbetsmarknadspolitiken istället för att göra det enda rätta – ompröva den i grunden. Arbetsmarknadspolitiken skall ses i ett helhetsperspektiv. Det behövs inte bara en åtgärd för att komma tillrätta med den ökade arbetslösheten utan en rad olika. Det är allt från att lämna den centraliserade arbetsmarknadspolitiken till förmån för mer lokal makt, ett reformerat utbildningssystem med en rätt till kunskaper som förbättrar människors möjligheter för livslångt lärande, men också att införa ett förändrat inkomstskattesystem. En lägre skatt för personer med låga och normala inkomster ökar incitamenten för att ta ett arbete samtidigt som det leder till minskade marginaleffekter. När fler människor går från bidrag till att försörja sig själva, minskar samhällets kostnader samtidigt som skatteintäkterna ökar. Många människors arbete lägger grunden för en väl utbyggd välfärd.
Den svenska arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar. Ökad rörlighet och individualisering präglar arbetsmarknaden. Livslånga anställningar blir mer ovanliga och de stora kollektiva organisationerna får mindre betydelse. Det ställer ökade krav på arbetsgivaren att vara rädd om sina anställda och låta dem ta del av utvecklingen. Och det ställer krav på politiken att forma goda spelregler så att det nya arbetslivet och arbetsmiljön formas utifrån människors skiftande förutsättningar.
En majoritet av tillsättningen av lediga tjänster på arbetsmarknaden sker idag genom informella informationskanaler, vilket visar att det behövs en stark lokal kännedom om efterfrågan på arbetsmarknaden. Ytterligare en förändring av arbetsmarknaden är det faktum att bemanningsföretagen ger allt fler människor möjlighet till att komma ut på arbetsmarknaden och så småningom erbjudas fast anställning.
Reformerna för arbetsmarknaden ska anpassas efter de nya förutsättningarna på arbetsmarknaden och bygga på lärdomar från det gångna decenniet. Framtidens arbetsmarknadspolitik måste syfta till att göra människor redo att möta de förändringar som skett och inte skapa inlåsningseffekter. Den ska också sätta ramarna för en fungerande arbetsmarknad, med balans inom och mellan olika regioner, med rimliga maktförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare, samtidigt som förhandlingsfriheten värnas.
Arbetsmiljön måste förbättras och förebyggande insatser stimuleras för att minska sjukskrivningarna och sänka kostnaderna för företagen och samhället. En bra fysisk och psykisk arbetsmiljö ökar arbetstillfredsställelsen och kreativiteten. I vår motion om arbetsmiljö utvecklar vi våra förslag på området.
Som vi tidigare i texten beskrivit har den svenska arbetsmarknaden genomgått stora förändringar på kort tid. Svensk arbetsmarknadspolitik behöver inte mer av centralisering utan tvärtom behöver makt och resurser alltmer decentraliseras till länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar och ytterst till varje person som är arbetslös. Ett viktigt steg för att reformera arbetsmarknadspolitiken är att minska Arbetsmarknadsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen till förmån för ett mer decentraliserat system. Beslut och resurser ska läggas där kunskapen om de lokala förhållandena finns.
Riksdagens revisorer har granskat styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna. Syftet har varit att analysera hur styrningen och uppföljningen fungerar inom det arbetsmarknadspolitiska området. Granskningen visar med all tydlighet att AMS har stora brister i sin verksamhet. Den kritik som Centerpartiet har riktat mot den centraliserade arbetsmarknadspolitiken, som dagens system utgör, blir till stora delar bekräftad i revisorernas rapport.
Det sägs bland annat i rapporten:
Det saknas en ordentlig analys av problemen på arbetsmarknaden. Det finns inga analyser av t ex arbetslöshetens bakgrund, hur arbetsmarknaden fungerar etc.
Det saknas en ordentlig koppling till arbetsmarknadsprognoserna. Detta gäller framför allt på den regionala nivån. I huvudsak fundamentalt olika system används inom samma organisationer för att fördela mål. Det kan därför ifrågasättas om dessa mål längre kan betraktas som styrinstrument.
Verksamhetsplaneringen inom AMV förknippas med mycket stora brister som gör att resultatstyrningens intentioner riskerar att undermineras.
Trots att det nu har påbörjats ett utvecklingsarbete med ny ledningsform och ett fempunktsprogram, som kan beskrivas som en arbets- och utvecklingsplan för hela verket, anser revisorerna inte detta vara tillräckligt.
”... Revisorerna har svårt att förstå vad som tidigare förhindrat AMS att t ex fördela verksamhetsmål och resurser på ett effektivt sätt. Det är således inte helt uppenbart för revisorerna hur den nya ledningsformen och fempunktsprogrammet ska få några direkta effekter på dessa områden. För detta krävs en förstärkning av kompetens och en vilja att förändra och utveckla modellerna i en riktning som innebär en effektivare styrning.”
Även om Centerpartiet välkomnar revisorernas förslag och anser att det är ett steg i rätt riktning anser vi att det finns skäl att sträcka sig längre än vad revisorerna gjort i sina förslag.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 2002/03:AU1 framhåller också utskottet vikten av att ha en regional och lokal förankring och samverkan i arbetsmarknadspolitiken samtidigt som den arbetsmarknadspolitiska verksamheten anpassas till skilda förutsättningar och behov i olika delar av landet.
I betänkandet beskriver också Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, i en studie av ”Effekter av ett ökat lokalt inflytande i arbetsmarknadspolitiken”, att ett ökat lokalt inflytande lett till ökad effektivitet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken eftersom kunskap om lokala förhållanden kan utnyttjas fullt ut.
En lyckad matchning av arbetskraft och företags behov av personal bygger på nära och långsiktiga relationer mellan förmedlare och arbetsgivare. Insatser måste också bygga på hänsyn till lokala förhållanden. Då kan också samordning och samarbete mellan exempelvis hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialbidrag lättare ske. Centrala regleringar kan verka hämmande och i stället bör arbetsförmedlare tillåtas att arbeta på ett friare sätt efter de förutsättningar som finns i närområdet.
Vad som ovan anförts om att fler beslut ska flyttas från statlig och regional nivå till lokal nivå bör ges regeringen till känna.
Arbetsmarknadsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen bör kraftigt reformeras och minskas. Det behövs en central myndighet för att bland annat samla in statistik, göra kvalitetsbedömningar, ha tillsynsansvar, förmedla omställningspengar och auktorisera aktörer, men i övrigt bör så mycket som möjligt beslutas på en lägre nivå. Vad som ovan anförts om en reformering av AMS/AMV bör ges regeringen till känna.
För att arbetsmarknadspolitiken skall bli mer dynamisk behövs lokal förankring och idéer från alla parter. Idag finns lokala arbetsförmedlingsnämnder där kommunerna nominerat representanter, som utgör majoriteten i nämnderna. Därutöver innehåller nämnderna företrädare för näringslivet, fackföreningsrörelsen, arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna. Genom denna ordning skulle fler engageras och bli delaktiga i den lokala arbetsmarknadspolitiken. De nya arbetsförmedlingsnämnderna har dock inte haft makten över resurserna, vilket gjort att nämnderna till stor del inneburit ett spel för gallerierna.
Eftersom arbetsmarknadspolitiken behöver förankras lokalt hos de människor som arbetar och berörs av den lokala arbetsmarknaden, bör regelverk för och organisation av arbetsförmedlingsnämnderna utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt AMS:s statistik förmedlar en arbetsförmedlare ett jobb var tredje vecka. Detta kan delvis förklaras med att arbetsförmedlingarna får ge service till de som har svårast att få en ny anställning. Det visar dock på att det finns flera förändringar som behövs för att arbetsförmedlingen ska kunna bli mer effektiv.
Det är viktigt att stärka de arbetslösas självbestämmande över åtgärder och utbildningar. En mångfald av olika åtgärder att välja mellan och olika aktörer som erbjuder dessa ökar den enskildes valfrihet.
Ökat självbestämmande skulle kunna åstadkommas genom att införa ett pengsystem, en omställningspeng. Varje person som riskerar att vara arbetslös under en längre period tilldelas då en viss omställningspeng för att sedan själv kunna välja bland olika åtgärdsprogram. Arbetsförmedlingen ska erbjuda god service och stöd för att hjälpa till i detta beslut. Den centrala myndigheten utvärderar utbildningar/åtgärder för att ge arbetssökande ett bra beslutsunderlag vad gäller kvaliteten på olika verksamheter.
Bedömningen av omställningspengens storlek kan göras utifrån behovet och kriterier såsom ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet. Resurserna ska kunna användas till att köpa tjänster från auktoriserade aktörer. Vad som ovan anförts om att utreda hur den enskildes självbestämmande kan öka med inriktning mot en omställningspeng bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att sätta in extra insatser för de personer som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Den som går utan arbete en längre tid riskerar att tappa kontakten med arbetsmarknaden och blir därför mindre anställningsbar samtidigt som självförtroende och självkänsla sjunker till botten.
Det är viktigt att dessa får extra hjälp att återigen komma ut på arbetsmarknaden. Därför bör anställningsstöd, så kallade övergångsarbetsmarknader, utformas. Långtidsarbetslösa kan då få kontakt med arbetsmarknaden vilket ökar chanserna för att kunna få ett nytt jobb. Förslaget innebär att arbetsgivarna bildar regionala partnerskap där den arbetslöse kan få gå runt och prova på olika arbeten på olika arbetsplatser. Arbetsgivaren kan i sin tur få en nedsättning av arbetsgivaravgiften för en anställd för att man tar emot en arbetslös. Man får då en personlig kontakt med den arbetslöse och kan se vilka kompetenser denne har vilket ökar chanserna för att bli anställd. Vad som ovan anförts om att inrätta övergångsarbetsmarknader bör ges regeringen till känna.
Enskilda som hamnat i arbetslöshet har alla olika behov och förutsättningar. Öppenhet och rörlighet på arbetsmarknaden är positivt. Arbetslinjen ska stödjas fullt ut. En framgångsrik arbetsmarknadspolitik måste fokusera på de arbetslösa. Att vara utan ett arbete kan för många tära hårt på självförtroendet. I denna utsatta situation är det än viktigare att rättssäkerheten kan garanteras. Alla ska få hjälp med kostnadsfri arbetsförmedling, man ska själv få välja arbetsförmedling och där kunna räkna med att bli behandlad med respekt och hänsynsfullhet. Arbetslösa har inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Personer som utnyttjar systemen för egen vinnings skull drar ner trovärdigheten för hela systemet. Arbetslösas rättigheter och skyldigheter måste tydliggöras. Detta bör ges regeringen till känna.
Det behövs en större flexibilitet för att kunna ta hänsyn till människors olika behov, bakgrund, intressen och förutsättningar. Varje person är bäst lämpad för att fatta beslut om sin framtid. Förmedlare ska stödja och ge förutsättningar för att den arbetslöse att så långt som möjligt själv fatta beslut om åtgärder och utbildningar. Arbetsmarknadspolitiken måste förändras till att bli mer individinriktad. Detta bör ges regeringen till känna.
Genom att erbjuda flera olika aktörer som utförare av arbetsmarknadsåtgärder så ökar den arbetslöses valfrihet. Arbetslösa ska själva välja aktör och kan därmed ställa krav på utbildningens kvalitet. Aktörerna ska vara auktoriserade för att få erbjuda sina tjänster till arbetslösa men därutöver ska det vara stor frihet att etablera sig oavsett associationsform eller vilka tjänster man vill erbjuda. En mångfald av olika företag, föreningar eller organisationer – utbildningsföretag, rekryteringsfirmor, ideella organisationer, bemanningsföretag etc. – leder också till att utbudet av olika former av åtgärder ökar. Ytterst är det statens ansvar att det finns program och åtgärder på orter där det eventuellt inte etableras några andra aktörer.
Konkurrens och mångfald bland aktörer ökar kvaliteten och valfriheten för den arbetslöse. Fler aktörer ökar kreativiteten när det gäller utformningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och man kan också ta större hänsyn till lokala förutsättningar och de arbetslösas bakgrund. Betalningen för aktörerna är omställningspengen, det kan också införas bonus för aktörer som lyckas få arbetslösa i reguljära arbeten och om man lyckas placera personer som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Aktörernas resultat följs upp kontinuerligt och ger ett beslutsunderlag för andra arbetssökande när de väljer aktör. Vad som ovan angivits om att tillåta auktoriserade aktörer att erbjuda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör ges regeringen till känna.
Alltför många av dagens utbildningsprogram som startats för att minska arbetslösheten har visat sig misslyckade. I en utvärdering av den svenska arbetsmarknadspolitiken fann man att de stora volymåtgärderna inte hade lett till att fler fick nya jobb. Ett av de största programmen på senare år är aktivitetsgarantin. I AMS egen utvärdering sägs att åtgärden inte ökar deltagarnas chanser att få ett reguljärt jobb, däremot ökar chanserna att få ett jobb med stöd. Ett mål med aktivitetsgarantin är också att bryta rundgången i systemen. Rapporten visar dock att de som deltagit i programmet oftare återkommer i arbetslöshet än andra grupper.
Aktivitetsgarantin som infördes av regeringen hösten 2000 måste ses som ett led i att nå målet om 4 procents öppen arbetslöshet. Av många äldre arbetslösa uppfattas dock aktivitetsgarantin som kränkande och meningslös. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och istället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheten att använda pengarna på ett atypiskt sätt ska öka, exempelvis genom partnerskap med andra aktörer. Det innebär t.ex. att resurser bör kunna användas för att stödja nyetableringar av företag, om detta bedöms ge större positiva effekter. En lokal frihet att besluta över resurserna innebär också ett lokalt ansvar för effekterna av besluten. Det är hög tid att föra över ansvaret för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken, innebärande såväl åtgärder som förmedling, till lokal nivå. Finansieringen ska garanteras av staten.
Dagens åtgärdsprogram behöver förändras och mångfalden öka. Delvis uppnås detta genom att man tillåter fler aktörer men det är också viktigt att personer som bor i områden där det inte finns många aktörer att välja mellan får större utbud. Beslut om vilka åtgärder som ska erbjudas ska fattas på lokal nivå.
Anställningsstöd, såsom offentligt skyddat arbete (OSA) och offentligt tillfälligt arbete (OTA), kan vara en sista utväg för personer som inte kommer in på den reguljära arbetsmarknaden och där aktivitetsgarantin upplevs som meningslös. Det ska finnas en lagstiftning som gör det möjligt för arbetsmarknadsnämnderna i samråd med kommuner och landsting att införa liknande åtgärder. Detta ges regeringen till känna.
Den demografiska situationen med många personer som kommer att lämna arbetslivet och gå i pension manar till åtgärder. Om dagens mönster vad gäller ålders- och förtidspension består så kommer 40 procent att lämna arbetslivet fram till 2015. Därutöver är det många människor som inte ingår i arbetskraften på grund av sjukskrivning. Om det låga arbetskraftsdeltagandet håller i sig kommer det att saknas 300 000 personer på arbetsmarknaden år 2015 och till år 2030 måste varje sysselsatt försörja 1,3 personer per år. Det kommer också att vara svårt att får fram personer med rätt kompetens som stämmer med arbetsgivarnas rekryteringsbehov. För den svenska ekonomin och välfärden är det av stor vikt att offentlig sektor och företag kan rekrytera den arbetskraft som behövs.
Vi kommer inte att på egen hand klara av att lösa de problem som riskerar att uppstå p g a den demografiska struktur som råder. Det är nödvändigt att vi tillvaratar de resurser som finns hos människor i och utanför Sveriges gränser. Därför är det nödvändigt att vi underlättar för människor med utländsk bakgrund att få arbetstillstånd i Sverige. Centerpartiet verkar för att Sverige snarast bör undersöka hur vi öppnar för vidgad arbetskraftsinvandring, både för att bedriva verksamhet som anställd och som egenföretagare.
Vi lägger förslag om detta i vår motion om integration/migration.
Kraven på en hög utbildningsnivå, hos både individer och befolkningen i sin helhet, är större i dag än någonsin tidigare. Det är idag allt svårare att klara av dagens arbetsliv utan en god utbildning. Både den nationella och internationella utvecklingen visar att arbetskraft med låg utbildningsnivå kommer att ersättas av individer med högre utbildning. Under hela 1990-talet har personer med kort utbildning varit de som först blivit arbetslösa och de som sist fått ett nytt arbete när konjunkturen vänt. Treårig gymnasieutbildning framställs allt oftare som ett minimikrav för alla som söker sig till arbetslivet idag.
Att kunskap spelar en stor roll visar sig inte minst i kostnaderna för att framställa olika produkter. För att tillverka en bil ligger ca 80 % av kostnaderna i design, forskning och utveckling, produktionssystem etc. Endast 20 % kan hänföras till den rena tillverkningskostnaden som t ex lackering, montering, bearbetning av material etc.
Trots en hög arbetslöshet har flera företag svårt att hitta rätt kompetens och avstår därför från att anställa. Ur tillväxtsynpunkt är det viktigt att flaskhalsar som uppstår i företagande p g a brist på kompetens åtgärdas så fort som möjligt. En nära arbetslivsanknuten utbildning med tydliga praktikinslag och med ett utbildningsinnehåll som svarar mot företagens behov av kompetens är därför oerhört betydelsefull. För att öka tillväxten och stimulera företagens utveckling krävs bl a utbildningsinsatser av det slag som en kvalificerad yrkesutbildning ger.
En övergripande uppgift för arbetsmarknadspolitiken är att skapa förutsättningar för att hålla uppe arbetskraftsutbudet, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångarna som kommer efter 2010. Det är därför nödvändigt att det finns möjlighet för den enskilde att vidareutbilda och omutbilda sig under hela sitt yrkesverksamma liv. Den verksamhetsrelaterade vidareutbildningen är arbetsgivaren ansvarig för. Utöver detta behöver det finnas ekonomiska förutsättningar som gör att människor själva kan välja att vidareutveckla sig.
För Centerpartiet har krav på kompetensutveckling, livslångt lärande och vuxenutbildning varit centrala politiska mål tillsammans med en förbättrad grund- och gymnasieskola och utbyggd högskoleutbildning. Centerpartiet bidrog genom samarbete med regeringen till kunskapslyftets införande.
Idag har alla vuxna en lagstadgad rätt från 20 års ålder att delta i grundläggande vuxenutbildning motsvarande grundskola. Kommunerna har skyldighet att inte bara tillhandahålla utbildning utan också aktivt verka för att boende i kommunen som saknar grundskolekompetens deltar i utbildningen. Det bör även finnas en liknande lagstadgad rätt att delta i gymnasial vuxenutbildning. Alla arbetslösa som har en kort utbildning sedan tidigare ska erbjudas en kompletterande utbildning motsvarande gymnasienivå.
Detta bör ges regeringen till känna.
Med anledning av att det särskilda utbildningsbidraget, UBS, avvecklades i och med utgången av 2002 infördes ett nytt rekryteringsbidrag för vuxenstudier.
Rekryteringsbidraget används för studier för personer som är 25 år eller äldre med kort tidigare utbildning och som är eller riskerar att bli arbetslösa. Den besparing som regeringen gör på 700 miljoner kronor känns helt omotiverad då besparingen endast leder till att färre människor kan få en grundläggande utbildning, varför vi ökar anslaget med 700 miljoner kronor.
Vidare anser vi att, ur perspektivet livslångt lärande, det är oacceptabelt att bidraget endast skall lämnas till personer mellan 25 och 50 år. Det finns idag personer som är över 50 år och som varken har grundskole- eller gymnasiekompetens och som riskerar att bli arbetslösa, dessa personer blir med regeringens snäva regler hänvisade till kortvariga lågavlönade arbeten eller långvarig arbetslöshet. Vi menar att det inte finns skäl att ha en övre åldersgräns för rekryteringsbidraget. Vi vill också påminna om att det ”gamla” utbildningsbidraget kunde ges till personer mellan 25 och 55 år.
Vi tar även upp denna fråga i vår allmänna utbildningsmotion.
Den förda arbetsmarknadspolitiken måste ändras från stora utbildningsprogram till att allt mer kunna erbjuda kvalificerade yrkesutbildningar. Det har visat sig att de arbetsmarknadsprogram som har varit lyckade är små och relativt snävt inriktade.
Den kvalificerade yrkesutbildningen har visat sig fylla ett stort behov. Samverkan med näringslivet och inte minst utbildningsdelen ”Lärande i arbete” har visat sig utomordentligt värdefulla. Den eftergymnasiala utbildningen som är direkt yrkesinriktad måste stimuleras. I detta avseende är KY mycket positivt.
I dag finns det ca 250 utbildningar inom olika branscher. Enligt SCB har drygt 80 % av studenterna fått arbete senast 6 månader efter avslutad utbildning. Vi ser med glädje att utbildningen blivit så lyckad och populär och att den socialdemokratiska regeringen nu äntligen föreslår en permanentning av utbildningsformen.
Flexibiliteten och möjligheten att anpassa sig efter behoven på den lokala arbetsmarknaden måste öka. KY-utbildningar har visat sig vara mycket effektiva i att få fler i arbete och därför bör antalet platser öka. Den lokala möjligheten att göra förändringar i inriktning och antal platser per utbildning bör också öka. Exempelvis ska det vara möjligt att bemöta varsel och uppsägningar lokalt med att erbjuda KY-utbildningar för att utbilda till bristyrken. I dag finns det ett stort behov av kvalificerad yrkesutbildning på eftergymnasial nivå. Centerpartiet tillför 54 miljoner kronor utöver regeringens förslag till kvalificerade yrkesutbildningar. I vår allmänna utbildningsmotion utvecklar vi våra förslag.
Situationen för invandrare på arbetsmarknaden är betydligt sämre än för svenskfödda. Enligt en rapport från AMS ”Rätt man på fel plats” har endast 39 % av de akademiker som invandrat under 1990-talet ett arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Detta ska jämföras med svenskfödda där 85 % har ett arbete som motsvarar deras utbildningsnivå.
Förändringen på arbetsmarknaden mot en mer kunskapsintensiv arbetsmarknad har lett till att invandrare har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden, detta bland annat för att svenskt arbetsliv har svårt att ta tillvara den kompetens som finns hos många högutbildade invandrare. Här finns en stor outnyttjad resurs där ”invandrare är rätt man på fel plats”.
Detta måste på alla sätt motverkas. Det är viktigt att utbildningar valideras och att det erbjuds fortbildning för att invandrare ska kunna praktisera sina kunskaper i Sverige.
Centerpartiet utvecklar förslagen vidare i integrationsmotionen.
Som vi tidigare beskrivit så får utbildningsnivån en allt större betydelse för individens möjligheter att både få och behålla ett arbete. Allt fler kommer att delta i ett livslångt lärande där kontinuerlig kompetensutveckling kombineras med yrkesverksamhet.
Därför är det viktigt att skapa en infrastruktur av utbildningar som möjliggör ett livslångt lärande. Det handlar om innehållet i utbildningarna, formerna för hur utbildning och kompetensutveckling bedrivs. Det handlar bl.a. om att kunna erbjuda utbildning hela året och följa arbetslivets tider, att kunna läsa på kvällar och helger men också på deltid under dagarna i kombination med arbete etc.
En viktigt del i det livslånga lärandet är att det finns ett generöst system för individuellt kompetenssparande (IKS). Efter påtryckningar lade regeringen ett inriktningsförslag till system för kompetenssparande våren 2002. Förslaget är dock byråkratiskt, snålt och otillräckligt. TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO-tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år för en genomsnittlig tjänsteman att kunna avsätta pengar till kontot så mycket att man kan studera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Arbetsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas konton riskerar också att försvinna, eftersom spartiderna blir så orimligt långa.
Ett system för kompetenssparande ska bygga på att staten stimulerar såväl arbetstagare som arbetsgivare att göra avsättningar till kompetenssparande. Detta görs lämpligen genom att ge individen möjlighet att göra avdrag för sparandet och genom att ge arbetsgivare en rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättning. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år i stället för en fjärdedels prisbasbelopp som regeringen föreslagit. För att även låginkomsttagare ska ges reell möjlighet till sparande bör dessa ges någon form av extra skattekredit eller bidrag. Det är viktigt att även egenföretagare har möjlighet att spara till sin kompetensutveckling. Avkastningen på sparandet bör skattemässigt likställas med vad som gäller för individuellt pensionssparande, d v s att det beskattas med 15 procents avkastningsskatt. Riksdagens inriktningsbeslut innebär att en ny statlig myndighet ska administrera sparandet. I stället bör det bygga på konkurrens mellan exempelvis banker, fondbolag och andra finansiella institut. Vad som ovan anförts om justeringar av systemet för individuellt kompetenssparande bör ges regeringen till känna.
Regeringens system för IKS var aviserat att träda i kraft den 1 juli 2003. Vi väntar fortfarande på att IKS ska sjösättas. Men den som väntar på något gott ...
Diskrimineringslagstiftningen förbjuder diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Generellt sett ska personer med funktionshinder delta i den öppna arbetsmarknaden. För personer med hinder som innebär nedsatt arbetsförmåga och som dessutom utgör ett arbetshandikapp ska alternativ såsom Samhall och lönebidrag ges. Arbetsgivaren har ansvar för att arbetsplatsen till fullo ska vara tillgänglig och anpassad för anställda med funktionshinder. Dagens situation vad gäller arbetshjälpmedel fungerar inte tillfredsställande.
Arbetslösheten bland arbetshandikappade har minskat med 27 procent det senaste året. Trots detta är arbetslösheten bland funktionshindrade dubbelt så stor som för befolkningen som helhet. Regeringen bör återkomma med förslag på hur arbetslöshet bland personer med funktionshinder skall minska. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetslivet måste också bli mer tillgängligt för personer med funktionshinder. Detta bör ges regeringen till känna.
Verksamhetsidén för Samhall är att skapa meningsfullt och utvecklande arbete för personer med arbetshandikapp. Samhall ägs av staten. Målen för verksamheten är att öka antalet arbetstillfällen för personer med arbetshandikapp, öka rekryteringen från grupper med svårare funktionshinder, få flera av sina arbetstagare ut i den reguljära arbetsmarknaden samt ha ett rimligt ekonomiskt resultat. Med hänvisning till kravet på lönsamhet har Samhall flyttat vissa delar av sin tillverkning till låglöneländer vilket fått till effekt att de svenska anställda lider av arbetsbrist. Samhalls prioritering måste vara att ge meningsfulla arbeten åt de arbetshandikappade inte att konkurrera med övrig tillverkningsindustri. Verksamheten har också på många ställen centraliserat vilket fått till följd att avståndet till arbetsplatsen för många av de arbetshandikappade ökat. I vissa fall har resorna blivit så mycket längre att de blivit tvungna att lämna verksamheten. Vi anser att Samhalls verksamhetsmål skall gå före Samhalls lönsamhetsmål. Detta bör ges regeringen till känna.
Samhället har ett stort och viktigt ansvar för personer som är arbetshandikappade. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen och riksdagens övriga partier inte är beredda att ta det ansvaret. Centerpartiet har som enda parti föreslagit en höjning i taket för lönebidrag. Vi vill höja taket från 13 700 till 15 000 kronor. Tyvärr delar inte majoriteten i arbetsmarknadsutskottet vår syn på vikten av att höja lönebidragen.
Den bidragsgrundande lönekostnaden inom lönebidraget har varit oförändrad under närmare 10 år. Detta har lett till att anställda med lönebidrag fått en radikalt sämre löneutveckling. Arbetsgivare till anställda med lönebidrag, ofta inom den ideella sektorn, har inte haft de ekonomiska möjligheterna att följa med den allmänna löneutvecklingen. Detta har drabbat de arbetshandikappade i form av lägre lön eller uppsägningar.
Att höja lönebidragstaket enligt vårt förslag skulle kosta 100 miljoner kronor. En sådan satsning skulle säkerligen på sikt löna sig för samhället. Fler arbetshandikappade skulle få större möjlighet att klara sig på sin lön och fler skulle ha möjlighet att fortsätta sin anställning och inte tvingas ut i arbetslöshet.
Länsarbetsnämnderna i flera olika län har liksom AMS fört fram krav på en höjning av taket i lönebidragen. Arbetsförmedlingarna klagar på att de på grund av den låga lönenivån har svårt att hitta arbetsgivare för många arbetshandikappade som annars skulle kunna göra en insats i arbetslivet.
Centerpartiets förslag kombinerat med vårt inkomstskatteförslag skulle ge rejält förbättrade möjligheter för arbetshandikappade till både en bättre livskvalitet och större möjlighet till självbestämmande.
Vad som ovan anförs om att höja lönebidraget från dagens 13 700 kronor per månad till 15 000 kronor per månad bör ges regeringen till känna.
Många äldre har i dag en besvärlig situation på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv har lett till att deras arbetslivserfarenhet är stor medan den mer formella utbildningsnivån i vissa fall är något lägre. Detta behöver dock inte innebära att de besitter mindre kunskaper, är mindre behöriga till vissa typer av tjänster eller är mindre benägna till förändring.
Inte desto mindre förekommer en åldersdiskriminering inom arbetsmarknaden. Detta trots att det i EU:s diskrimineringslagstiftningar uttryckligen påtalas att ålder är ett av de områden där diskriminering inte får förekomma. Diskrimineringen kan förekomma mer eller mindre öppet exempelvis i platsannonser. Regeringen bör återkomma med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet. Detta bör ges regeringen till känna.
En sammanhållen diskrimineringslagstiftning skulle på ett tydligt sätt markera att diskriminering inte kan accepteras. Lagen skulle också utgöra ett kraftfullt och användbart verktyg för de olika ombudsmännen i deras arbete. Med en sammanhållen lagstiftning, som omfattar större delen av samhällslivet, skulle även de fem ombudsmannafunktionerna DO, JämO, HomO, HO och BO kunna samordnas i en myndighet under riksdagen. På det sättet skulle ombudsmännen bli ett kraftfullare redskap än vad de är idag.
Vad som ovan anförs om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning bör ges regeringen till känna.
I det moderna samhället går denna frivilliga självorganisering under namnet den sociala ekonomin, ett nytt namn på en gammal företeelse. En av regeringen tillsatt arbetsgrupp har beskrivit begreppet social ekonomi på följande sätt: ”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.”
Genom medborgarnas eget engagemang och delaktighet i verksamheten förstärks den lokala demokratin, något som måste ses positivt. Den sociala ekonomin skapar bättre förutsättningar för människorna att själva ha makten över sina liv, stärka och förbättra välfärden och bidra till en än mer utvecklad medborgardemokrati. Medborgaren reduceras i den sociala ekonomin inte till klient eller kund utan ges möjlighet att bära sitt ansvar som medborgare med de skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Framtidens välfärd kan, genom den sociala ekonomin, på detta sätt utvecklas utifrån ett underifrånperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
För personer verksamma inom den sociala ekonomin kan problem uppstå inom arbetslöshetsförsäkringen, detta på grund av att dagens utformning av trygghetssystem inte är anpassade till de associationsformer som finns inom den sociala ekonomin.
För att få ta del av arbetslöshetsförsäkringen krävs att den enskilde står till arbetsmarknadens förfogande. Som intressent i en ekonomisk förening finns en risk att den enskilde betraktas som näringsidkare genom att det finns ett ägande, direkt eller indirekt, samt ett inflytande över verksamheten i organisationen. Om samtliga företagarkriterier inom exempelvis en ekonomisk förening är uppfyllda berövas den enskilde möjligheten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om inte engagemanget i den ekonomiska föreningen avvecklas.
Regeringen har visserligen uttalat att enbart innehavet av ett förtroendeuppdrag i eller tillhörigheten till ett kooperativ inte skall vara avgörande för den enskildes möjligheter att erhålla arbetslöshetsersättning (prop. 1996/97:107). Detta kan dock inte anses vara tillräckligt för att garantera den enskilde rätten till ersättning. Enligt en rapport från Kulturdepartementet, ”Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt?”, måste den sökandes personliga verksamhet i rörelsen helt ha upphört om samtliga företagarkriterier är uppfyllda. Detta riskerar att hindra utvecklingen inom många kooperativ, ekonomiska eller ideella föreningar. Det finns anledning att förtydliga reglerna kring rätten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som den sökandes engagemang inom den sociala ekonomin kan fortsätta. Detta bör ges regeringen till känna.
Kunskapen om den sociala ekonomin, dess organisationsformer och verksamheter är begränsad bland den stora allmänheten, tjänstemän och beslutsfattare. Genom att sprida kunskapen om den sociala ekonomin och dess möjligheter kan en ytterligare utveckling inom området ske. Skolan, studieförbunden och den högre utbildningen är i detta arbete värdefulla kontaktytor för att sprida kunskapen och öka intresset för den sociala ekonomin. De lokala kooperativa utvecklingscentrumen besitter en stor kunskap som bör tas tillvara i detta arbete.
Forskningen kring den sociala ekonomin bör utvecklas. Idag bedrivs forskning på exempelvis universitet och högskolor i Göteborg, Jönköping och Mitthögskolan. Denna forskning bör fortsätta men det är också viktigt att kunskaperna samlas på ett lärosäte för att frågorna ska få extra tyngd. Vad som ovan anförs om att utreda förutsättningarna för att ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om social ekonomi bör ges regeringen till känna.
Den demokratiska arbetsplatsen
Ökad demokrati i arbetslivet är mycket önskvärt. I t.ex. personalkooperativ leder personalen själva verksamheten och delaktighet och medbestämmande får ett reellt innehåll. En ökad forskning om hur sådan verksamhet ska stödjas med rådgivning till den som vill starta kooperativ verksamhet och vilka effekter driftsformen har på t.ex. minskad ohälsa, bättre trivsel och lönsamhet bör initieras. Detta bör ges regeringen till känna
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Margareta Andersson (c) |
|
|
Jan Andersson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Håkan Larsson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Claes Västerteg (c) |