Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om så kallade friår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkomstbeskattningens betydelse för människors möjlighet att styra sin arbetstid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapande av nya jobb genom bättre förutsättningar för företagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om politiskt beslutad förkortning av arbetstiden.
Förslagen som innebär att människor utan att finansiera det själva skall arbeta mindre är flera. Ibland föreslås politikerstyrd arbetstidsförkortning, ibland om 6-timmarsdag, ibland så kallade friår. Det senare vill regeringen nu införa i hela landet.
Sammantaget är arbetstidsförkortning ett politiskt förslag som söker sin motivering. Anhängarna av att vi skall arbeta mindre har i tio år hävdat att olika politikerbeslutade former av arbetstidsförkortning måste till – men motiven har varierat, allt efter konjunktur och vilken politisk fråga som är i ropet för stunden.
Under 1990-talets krisår sa man att vi måste dela på jobben för att få ner arbetslösheten.
När ekonomin började ta fart bytte förespråkarna spår och hävdade i stället att lagstadgad sextimmarsdag var en välfärdsfråga sådär i allmänhet.
Nu har ytterligare ett par spår tillkommit. Friår och politikerstyrd arbetstidsförkortning framställs som ett sätt att höja den faktiska pensionsåldern och dessutom för att komma till rätta med ohälsan.
”Ytterligare viktiga steg framåt i det så kallade ohälsoarbetet är att möjligheten till friår införs i hela landet i januari samt att ytterligare försök med arbetstidsförkortning ska genomföras.” Det sa Miljöpartiets budgetförhandlare i riksdagens budgetdebatt i september 2003, där finansministern talande nog inte gick in på frågan.
Det som dock består är oviljan att inse att ledighet har ett pris. Oavsett med vilket argument kortare arbetstid motiveras kvarstår anhängarnas påstående att det skulle vara gratis för samhället att folk jobbar mindre.
”Friår innebär ingen minskad sysselsättning och ingen minskad tillväxt, utan man byter tillfälligt ut folk – de som behöver en paus mot dem som är arbetslösa. De som är arbetslösa får ett starkare fäste på arbetsmarknaden.” Miljöpartiets debattör igen.
Budgeten är resultat av en uppgörelse mellan regeringen, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vad de säger om friår och kortare arbetstid är därför relevant i sammanhanget.
De som är för politikerstyrd arbetstidsförkortning har ihåliga argument. I grunden finns två starka invändningar:
Antalet jobb är inte konstant i en dynamisk ekonomi. Det går inte att planekonomiskt fördela sysselsättning mellan människor. Det spelar stor roll vem som innehar ett visst arbete. Den ene går inte att bara byta ut mot den andre och tro att det saknar effekter. Ambition, kunskap, ansvarstagande och idérikedom är individuella egenskaper.
Friåret framställs närmast som en solidaritetsfråga, när det egentligen handlar om uppgivenhet. I stället för att skapa förutsättningar för fler riktiga jobb skall människor gå ur yrkeslivet för att bereda plats för andra. Den totala belastningen på de offentliga finanserna minskar inte, vilket innebär att dagens alldeles för hårda beskattning av arbete kvarstår, vilket i sin tur hämmar framväxten av nya jobb. Friår eller att i annan form dela på jobben motverkar det påstådda syftet.
Vilken arbetstid som ger den enskilda familjen störst välfärd avgörs bäst av familjerna själva. Att politiskt reglera fram sextimmarsdag eller kortare arbetstid för alla är toppstyrning.
Oavsett bransch, oavsett yrke, oavsett vilja, oavsett om familjen lider störst brist på gemensam tid eller pengar, oavsett livssituation, oavsett om man har barn, oavsett hur gammal man är – så vill de partier som ivrar för politisk styrning av arbetstiden att människor skall föreskrivas att jobba så mycket per dag som politiker tycker är bäst.
Oavsett vad toppstyrningen kallas – förkortad arbetstid, arbetsdelning eller sextimmars dag – så inte bara önskar utan tror sig också förespråkarna ha rätt att bestämma över enskilda människors privata situation.
Landets familjer vet själva bäst hur avvägningen mellan arbete, ekonomi och gemensam tid skall göras. Politiker kan inte radiostyra från Helgeandsholmen hur många timmar det passar bäst för en familjefar att jobba i Örebro, eller någon annanstans i landet.
Ytterligare en dimension får frågan av att kravet på lagstadgad sextimmarsdag drivs av politiker som aldrig någonsin själva nöjer sig med att jobba sex timmar om dagen. De borde föregå med gott exempel och lägga ner arbetet 15.00 varje dag, samt avstå från alla helgaktiviteter för att vara trovärdiga i sin argumentation.
Om beskattningen av arbete i Sverige var rimlig och det alltid lönade sig att arbeta skulle människor själva kunna bestämma över sin samlade arbetstid – utan politikerstyrning.
Att hävda att vi måste dela på jobben eller införa friår för att arbetslösa skall få jobb är att ge upp inför arbetslösheten. Antalet jobb i ekonomin är inte givet. Det styrs av den ekonomiska aktiviteten och landets konkurrenskraft.
För att skapa fler jobb, inte minst för människor som aldrig fått möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, krävs avregleringar av tjänstesektorn, skattesänkningar på arbete, förenklingar för företagandet och ökade satsningar på utbildning och kompetens.
Den offentliga sektorn, eller rättare sagt de verksamheter som i dag drivs inom ramen för den offentliga sektorns monopol och som därmed inte ges möjligheter att utvecklas, måste öppnas för alternativ. Därigenom får både dagens offentliganställda liksom andra intresserade möjlighet att driva egen verksamhet inom viktiga potentiella tillväxtsektorer som vård, utbildning och äldreomsorg. Mycket tyder på att dessa verksamheter efter en avreglering skulle växa i omfattning, men också förbättras i kvalitet.
Medarbetarnas kreativitet, kunnande, engagemang och ansvarstagande är centrala faktorer för företagens konkurrenskraft. Varje människa är unik och betraktas som sådan på en alltmer individualiserad arbetsmarknad.
Medarbetares personliga utveckling och initiativförmåga står i centrum. Det går inte att flytta bort Johansson och sätta in Bengtsson utan att det ger betydande effekter. Det gör också att själva tanken på att politiskt införa sextimmarsdag, friår eller att dela på jobben faller på sin egen orimlighet. Det går inte att bara ersätta den ene med den andre eller den enes tid med den andres tid. En sådan syn på arbetslivet hör det gamla industrisamhället till.
De flesta yrken går inte att dela upp i arbetstidsenheter, som sedan kan fördelas ut. Det finns få jobb där man kan klara att kliva rakt in i dag. Det råder också brist på utbildade medarbetare inom en rad yrken. Skall ingenjörer, läkare, ensamföretagare och IT-tekniker ändå omfattas av ovanifrån beslutad arbetsdelning eller politikerstyrd arbetstidsförkortning? Det skulle i så fall innebära ett betydande välfärdsbortfall i Sverige.
Problemet för välfärden är att för få arbetar i Sverige och att vi totalt sett arbetar för lite. I själva verket har Sverige en av de kortare arbetstiderna i OECD.
Mindre än hälften arbetar 40-timmarvecka i dag. Resterande andel på arbetsmarknaden har redan frivilligt avtalsvägen beslutat om en kortare arbetsvecka. De som politiskt vill förkorta arbetstiden tiger om hur det skall betalas.
Än sägs att statens kostnader vid friår blir små eftersom antalet bidragsberoende är konstant, man byter bara plats på folk. Men man bortser då från effektivitetsförluster och transaktionskostnader för arbetsgivarna, samt att målet inte kan vara att bibehålla antalet bidragstagare i landet, utan fastmer att skapa fler jobb.
Än sägs att arbetstidsförkortningen skall ske med bibehållen lön, eftersom man verkar inse att många människor knappast efterfrågar kortare arbetstid om de får betala för det.
Sker arbetstidsförkortningen med bibehållen lön sker det till priset av svagare företag, högre relativa personalkostnader för svenska företag och fallande konkurrenskraft.
Än heter det i stället att produktivitetsökningarna som en kortad arbetstid påstås skapa skulle bli så stora att någon kostnad inte skulle uppstå för någon. Detta sägs trots att produktivitetsökningar knappast kunnat uppvisas i de försök som genomförts. De produktivitetsökningar som kan komma skulle förmodligen behöva skapas genom att många fler företag gick över till skiftarbete för att öka kapitalutnyttjandegraden.
Än heter det att statens kostnader för sjukförsäkring m.m. skulle minska så mycket att staten skulle kunna ersätta företagen för produktionsbortfallet. Detta är ren spekulation.
Än säger man att framtida löneökningar skall användas för att förkorta arbetstiden. Det innebär att människor själva inte skall få besluta om hur framtida möjliga löneökningar skall tas ut. Politiker anser sig alltså ha rätt att inteckna människors löneutrymme. För den enskilde skulle det innebära att avkastningen på utbildningsinvesteringar minskade i en situation när det redan innan lönar sig alldeles för dåligt att utbilda sig.
Att anställa nya medarbetare innebär alltid en risk för företagen och medför också initiala kostnader, innan den anställde blir produktiv. Många företag väljer därför att söka ersätta manuellt arbete med automatiserat arbete, eller öka övertidsuttaget när kapaciteten bland medarbetarna redan är högt utnyttjad.
De som förespråkar kortare arbetstid hävdar att nya jobb skulle skapas. Det skulle tvärtom bli färre jobb, eftersom företagens kostnader ökar genom en tvångsvis arbetstidsförkortning och att deras konkurrenskraft därmed minskar. Denna negativa effekt förstärks av att de partier som vill korta arbetstiden också är de partier som är minst benägna att reformera arbetsmarknaden.
De kommande åren står vi inför betydande pensionsavgångar. Den stora 40-talistkullen följs av mindre kullar som träder in på arbetsmarknaden. Att i det läget politiskt minska den arbetade tiden – eller inte agera för att öka arbetsutbudet – kommer att medföra betydande problem med att finansiera välfärden. Friår och arbetstidsförkortning är helt fel väg att gå.
Det är ett betydande problem att utbudet på arbetsmarknaden inte matchar efterfrågan. Det riskerar att långsiktigt ge allt större flaskhalsproblem i ekonomin, när företagen inte kan finna den kvalificerade arbetskraft man söker. När företagen tvingas konkurrera med varandra om kompetenta människor stiger lönerna, med inflation som följd. Därmed tvingas räntenivån upp för att möta inflationen och efterfrågan i ekonomin sjunker. Resultatet av detta är att ekonomin stannar av och arbetslösheten stiger.
Ovanifrån beslutad arbetstidsförkortning minskar utbudet av kvalificerad arbetskraft ytterligare, varför risken för flaskhalsproblem och inflation med därmed följande räntehöjningar ökar. Friåret permanentar det förhållandet att tiotusentals är utanför arbetsmarknaden.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |