Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en strategi för begränsning av farligt ensamarbete.
Många arbetstagare finns på arbetsplatser där våld eller hot om våld är vanligt. Psykiskt och fysiskt våld, en hotfull eller våldsam situation kan vara en tragedi för den enskilde.
Rädsla och risk för att bli utsatt för våld är ett allvarligt arbetsmiljöproblem för stora yrkesgrupper.
Butiksrånen har ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet, med en särskilt stor ökning sedan 1989. Under 2002 polisanmäldes 796 butiksrån och mellan 1975 och 2002 har butiksrånen ökat med 292 procent. Antalet butiksrån innebär mer konkret att lite drygt två butiker per dag utsätts för rån, vilket i de flesta fall är en händelse som ger den drabbade men för livet. Enligt en enkätundersökning som Handels genomförde i februari 2003 uppgav närmare 33 procent av Handels butiksanställda medlemmar att de är oroliga för att drabbas av rån, hot och våld. Undersökningen visade också att endast 41 procent erhållit säkerhetsutbildning. En ständig rädsla för att bli utsatt för rån är i sig en stor stressfaktor i arbetet och att arbetsmiljön är sådan för tusentals arbetstagare är oacceptabel. Det är en självklar rättighet för alla arbetstagare att ha en bra arbetsmiljö.
Inom den privata servicesektorn finns ett tydligt samband mellan ensamarbete och utsatthet för rån eller annat fysiskt våld. Butiksrån sker i två tredjedelar av fallen vid ensamarbete i butik och en majoritet av butiksrånen sker på kvälls- och nattetid. Att ha lite personal, sena öppettider och lägen med låga hyreskostnader har blivit de mindre butikernas konkurrensmedel mot stormarknaderna – en konkurrenssituation som givetvis ökar rånriskerna.
I 3 kap 2 § arbetsmiljölagen, AML, lyfts det fram att arbetsgivaren har en skyldighet att vidta alla åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall och att det i denna skyldighet ligger att beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som ensamarbete kan innebära. Vidare anges i AFS 1993:2 om Våld och hot om våld i arbetsmiljön att arbetsgivare har ansvaret för säkerheten på arbetsplatsen och att han/hon ska vidta riskförebyggande åtgärder. Det föreskrivs också i 8 §: ”Innebär en arbetsuppgift påtaglig risk för våld eller hot om våld får den inte utföras som ensamarbete.” Även om både AML och föreskriften om våld och hot om våld i arbetsmiljön med de särskilda skrivningarna om riskerna med ensamarbete tydligt klargör arbetsgivaransvaret, har dessa i praktiken inte hindrat den kraftiga ökningen av butiksrån. AML och föreskrifter tycks inte heller tas på det stora allvar och efterlevas som de borde. Arbetsmiljöinspektionen tycks inte heller ge säkerhetsfrågor lika hög prioritet som frågor som rör mer fysiska arbetsmiljöaspekter, även om arbetsmiljöinspektionerna under 2003 gjort riktade tillsynsinsatser på t ex butiksområdet i storstadslänen.
Mer resurser måste satsas på att ta itu med den rån-, hot- och våldssituation som är en del av vardagen för många som arbetar inom serviceyrken där kontanter och andra stöldbegärliga varor alltid kommer att finnas i omlopp. Eftersom majoriteten av dem som arbetar i butiker är kvinnor och ungdomar måste deras arbetssituation med avseende på psykisk stress och risker för hot och våld lyftas fram i arbetsmiljöarbetet. Vi upplever att psykosociala arbetsmiljöproblem inte ges lika stor tyngd som fysiska arbetsmiljöproblem och det är allvarligt.
För att vända den utvecklingen vi ser idag gällande rån, hot och våld i arbetslivet krävs en samlad strategi. Denna strategi måste bl a innefatta att man pekar på insatser som leder till minskad kontanthantering, att arbetsgivare tar det ansvar för säkerhetsutbildning och säkerhetsrutiner som föreskrivs, att det farliga ensamarbetet begränsas, särskilt på kvällar och nattetid samt att arbetsmiljöinspektionerna tar hot- och våldshändelser på större allvar och inspekterar fler rånutsatta arbetsplatser.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Carlsson (s) |