Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till trygga arbeten.
Det ofrivilliga deltidsarbetet liksom den försämring som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär är ett stort problem på dagens arbetsmarknad.
Ofrivillig deltid och otrygga anställningsformer är dessutom i hög utsträckning en köns- och klassfråga.
Att regeringen i budgetpropositionen anför att de avser att tillsätta en utredning för att se över möjligheterna att införa en rätt till heltidsanställning är därför mycket välkommet. LAS måste förtydligas och skärpas. Heltid ska utgöra normen och grunden för anställningar på hela arbetsmarknaden, samtidigt som det ska finnas en möjlighet för den enskilde att gå ner i arbetstid om han/hon så önskar. En skärpning av lagstiftningen bör vara dispositiv där avsteg från bestämmelsen kan ske genom centrala överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.
En översyn av lagstiftningen behövs också för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär. Under 1990-talet minskade antalet tillsvidareanställningar.
Samtidigt ökade de tidsbegränsade arbetstillfällena. Arbetsmarknadsläget har nu kraftigt förbättrats men andelen som har anställningsformer där otryggheten och osäkerheten inför framtiden är stor fortsätter att öka. De tillfälliga anställningarna har framför allt ökat inom servicesektorerna. Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är den så kallade behovsanställningen, dvs. där arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår. När de tillfälliga anställningarna utgör en växande del av arbetstillfällena och när osäkra anställningsförhållanden utgör en växande del av de tillfälliga anställningarna så innebär detta en tydlig försämring av arbetsvillkoren på arbetsmarknaden. En allt större del av de anställda tvingas under en lång period av sitt liv att ta jobb som det är osäkert om de får behålla och som inte tillåter långsiktig planering som att t.ex. ta lån i banken.
Från 1 januari 2000 infördes regeln att om en arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Denna regel gäller dock bara vikariat, inte projekt- eller objektanställningar. Självklart borde denna regel kunna gälla fler anställningsformer än bara vikariat för att mer verksamt motverka ofrivilliga tillfälliga anställningar. En översyn av lagstiftningen är också påkallad vad gäller det faktum att begrepp som behovsanställningar liksom timanställningar saknar rum i lagstiftningen men har blivit vedertagna begrepp. Dessa ”anställningar” strider mot intentionerna både i arbetstidslagen och i lagen om anställningsskydd.
Behovsanställningar innebär, i praktiken, att arbetsgivaren förfogar över både den anställdes arbetstid och fritid. Behovsanställningar är vidare ett sätt för arbetsgivaren att komma förbi bestämmelser kring tillfälliga anställningar som finns i lagen om anställningsskydd. Den behovsanställde är ju rent juridiskt fast anställd men saknar arbetstidsmått och ofta schema.
Ett sista problem vad gäller framförallt kvinnors sämre anställningsvillkor rör att det fortfarande är kvinnor som har huvudansvaret för barn och hem. Även om detta kan ses som frivilligt deltidsarbete är det oroväckande då kvinnor får betala sin egen ledighet i form av lägre löner och pensioner jämfört med män. Denna möjlighet till deltidsarbete under småbarnsåren är i grunden bra, men insatser för att främja att både kvinnor och män tar lika föräldraansvar för barn behövs. Ett stort problem är nämligen att det ”frivilliga” deltidsarbetet påverkar kvinnors ställning på arbetsmarknaden som helhet. I stor utsträckning drabbas kvinnor, oavsett om de har barn eller inte och oavsett om de har huvudansvar för barn/hem eller inte, av olika former av diskriminering. Detta i kombination med att arbetsgivare ofta har en dåligt planerad arbetsorganisation gör att kvinnor utnyttjas som arbetskraftsreserv: Arbetsgivaren har behov av många deltidsarbetande kvinnor som kan rycka in extra vid behov och för många deltidsarbetande kvinnor är extraarbete välkommet eftersom de inte klarar sig ekonomiskt på de låga inkomster som deltidsarbetet ger.
En effekt med deltidsarbetet är således att de redan deltidsanställda, i de allra flesta fall kvinnor, och de kvinnor som är på väg in på arbetsmarknaden tvingas ta arbeten som det inte går att försörja sig på. Istället är eller blir man beroende av sin partner, sina föräldrar eller av samhället.
Det som i nuläget måste till för att förändra en arbetsmarknad som präglas av deltidsanställningar och otrygga anställningar är att ta ett helhetsgrepp om alla de delar som tillsammans skapar en situation där det närmast ses som en självklarhet att särskilt kvinnor utgör en arbetskraftsreserv. En förändring av LAS vad gäller rätt till heltid är helt avgörande. En översyn av lagstiftningen behövs också för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär. Även andra förslag måste dock beaktas. Framförallt måste delat föräldraansvar mellan män och kvinnor realiseras och då krävs insatser både vad gäller utbildningssektorn och annat attitydförändrande arbete men framförallt bör frågan ytterligare belysas vid framtida förändringar och utformning av föräldraförsäkringen.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Carlsson (s) |