Sveriges politik för global utveckling

Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens proposition 2002/03:122 Gemensamt
ansvar - Sveriges politik för global utveckling, utvecklingspropositionen,
samt följdmotioner och motioner väckta under de allmänna motionstiderna
2002/03 och 2003/04. Propositionen har fokus på fattiga människor och
länder. Förslaget lägger grunden för en sammanhållen och samstämd svensk
politik för global utveckling som kan bidra till att FN:s
millennieutvecklingsmål
kan uppfyllas.
Mål, perspektiv och huvuddrag för politiken
I utvecklingspropositionen anges ett samlat mål för politiken för global
utveckling samt ett mål för utvecklingssamarbetet. Det senare ersätter
de mål som tidigare har funnits för internationellt utvecklingssamarbete.
Det senare målet kommer också att omfatta samarbetet med Central- och
Östeuropa eftersom detta slås samman med det internationella
utvecklingssamarbetet. Dessutom anges två perspektiv som skall vara vägledande
vid prioriteringar och utformning av den svenska politiken. Slutligen
anges också ett antal huvuddrag som anger vad politiken genomgående
skall främja och inriktas på, både vad gäller åtgärder och stöd i
enskilda länder och den politik som förs på global nivå.
Utskottet delar regeringens syn att målet för den samlade politiken för
global utveckling skall vara att bidra till en rättvis och hållbar global
utveckling. Vid sidan av detta mål, som gäller för alla politikområden,
skall målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete vara att
bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra
sina levnadsvillkor.
Politiken skall präglas av ett rättighetsperspektiv, vilket innebär att
människors rättigheter skall utgöra grund för de åtgärder som vidtas
för en rättvis och hållbar utveckling. Demokrati, jämställdhet och
barnets rättigheter lyfts särskilt fram. Vidare skall politiken också
präglas av de fattigas perspektiv, vilket innebär att fattiga människors
behov, intressen och förutsättningar skall vara utgångspunkt i strävandena
mot en rättvis och hållbar utveckling.
De åtta olika huvuddragen anger inriktningen för politiken för global
utveckling liksom för utvecklingssamarbetet. De är uttryck för värderingar
som skall genomsyra politiken inom alla relevanta politikområden inklusive
utvecklingssamarbetet. Utskottet grupperar huvuddragen enligt följande:
De
grundläggande värdena enligt utskottet är demokrati och god samhällsstyrning,
respekt för de mänskliga rättigheterna och jämställdhet mellan kvinnor
och män. Hållbar utveckling omfattar tre huvuddrag, nämligen hållbart
nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt
samt social utveckling och trygghet. Övriga huvuddrag är konflikthantering
och säkerhet samt globala gemensamma nyttigheter.
Utskottet menar att den svenska politiken skall bidra till uppfyllandet
av millennieutvecklingsmålen. Det övergripande målet är att avskaffa
fattigdom och hunger i världen. Ett delmål är att till 2015 halvera den
andel av världens befolkning som drabbats.
Politikområden och deras samstämmighet
Utskottet gör en genomgång av alla de politikområden som propositionen
redovisar och ställer sig i allt väsentligt bakom regeringens förslag.
När det gäller frågan om krigsmaterielexporten inom utrikes- och
säkerhetspolitiken gör utskottet ett tillkännagivande med innebörden att
den av regeringen tillsatta utredningen om översyn av riktlinjerna för
krigsmaterielexporten också skall beakta de aspekter som ryms inom en
samstämd politik för en global utveckling. Inom handels- och jordbrukspolitiken
stryker utskottet under frihandelns betydelse men också de särskilda
förutsättningar som utvecklingsländerna har att ta hänsyn till när de
formar sin politik. Inom näringspolitiken pekar utskottet särskilt på
frågorna om företagens ansvar. Utskottet anser slutligen också att
konsumentpolitiken kan spela en viktig roll inom ramen för en politik
för global utveckling.
Internationellt utvecklingssamarbete
Utskottet anser att Sverige skall fortsätta att bedriva ett effektivt
utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna. Från år
2004 kommer politikområde 9 Samarbetet med Central- och Östeuropa och
politikområde 8 Internationellt utvecklingssamarbete att slås samman
och omfattas av samma mål. Särdragen för samarbetet med Central- och
Östeuropa kommer att beaktas på samma sätt som särdragen för varje region
och land, nämligen genom skrivningar om mål och villkor i regleringsbrev,
landstrategier och andra planeringsinstrument. Även fortsättningsvis
kommer vid den ekonomiska redovisningen icke OECD/DAC-klassat stöd att
särredovisas.
Utskottet är positivt till att ländersamarbetet görs mer flexibelt,
samtidigt som insatserna koncentreras till färre områden. Det bilaterala
samarbetet som omfattar flera olika insatsområden i ett och samma land
bör, av praktiska skäl, vara begränsat till färre länder än som hittills
varit fallet. Avsnittet om utvecklingssamarbete berör i övrigt traditionellt
utvecklingssamarbete. Utskottet ansluter sig till propositionens förslag,
men berör därutöver några områden - teman samt länder - som tagits upp
i motioner från den allmänna motionstiden. Utskottet har härvid ägnat
särskild uppmärksamhet åt sexuell och reproduktiv hälsa, hiv/aids samt
de funktionshindrades situation.
I anslutning till behandlingen av motioner om Världsbanken gör utskottet
ett tillkännagivande om att regeringen med regelbundna intervall i en
skrivelse bör redovisa de svenska prioriteringarna för riksdagen vad
avser Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna.
I anslutning till regeringens förslag om att målsättningen att avsätta
1 % av Sveriges BNI till internationellt utvecklingssamarbete ligger
fast upprepar utskottet föregående års ställningstagande att en höjning
av biståndet till denna nivå bör genomföras under mandatperioden förutsatt
att det statsfinansiella läget så medger. Dessutom är ambitionen att
inom denna volym minst 0,25 % av BNI skall nå de minst utvecklade
länderna år 2010.
Aktörer, förvaltning och resultatuppföljning
Utskottet ansluter sig i allt väsentligt till regeringens förslag, men
tillför som viktiga aktörer för utvecklingspolitikens genomförande också
parlamenten och partierna. I detta sammanhang stryker utskottet under
det partinära stödets betydelse.
Ett antal motionsyrkanden från allmänna motionstiden behandlas också
under detta avsnitt oavsett om propositionen berört de aktuella
frågeställningarna.
När det gäller uppföljningen välkomnar utskottet regeringens förslag
till årlig resultatskrivelse med några preciseringar, som bland annat
berör tidpunkten för skrivelsen samt dess karaktär och innehåll. Utskottet
gör, efter en jämförelse med hur den samstämda miljö- respektive
jämställdhetspolitiken tidigare introducerats, ett tillkännagivande vad
avser koordineringsfrågorna. Det är angeläget att regeringen klargör
var koordineringsansvaret skall ligga och att den säkerställer att
uppkomna målkonflikter kan avdömas på politisk nivå. För att nå framgång
med den nya utvecklingspolitiken menar utskottet att det behövs en
sammanhållande, samordnande och pådrivande funktion. Utskottet pekar
också på betydelsen av att respektive politikområde får operativa mål,
under målet rättvis och hållbar global utveckling, samt strategier för
att underlätta genomslag för den nya samstämda politiken. Utskottet
hävdar också kompetensutvecklingens betydelse i detta sammanhang.
Slutligen välkomnar utskottet inrättandet av ett medborgarforum samt en
självständig funktion för utvärdering av det internationella
utvecklingssamarbetet.
Utskottet gör således i detta betänkande tre tillkännagivanden grundade
på motionsyrkanden samt tillstyrker i övrigt regeringens förslag.
Samtliga övriga motionsyrkanden avstyrks.
I ärendet finns 41 reservationer och 14 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Inriktningen av politiken för global utveckling och internationellt
utvecklingssamarbete
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U11 yrkande 11 och 2003/04:U248
yrkande 11.

2.      Mål för politiken för global utveckling
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om mål för politiken för
global utveckling. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:122
punkt 1 i denna del och avslår motionerna 2002/03:U274, 2002/03:U295
yrkande 5, 2003/04:U11 yrkande 12, 2003/04:U246 yrkande 2, 2003/04:U248
yrkande 12 och 2003/04:U261 yrkande 1.

3.      Mål för svenskt utvecklingssamarbete
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om mål för det internationella
utvecklingssamarbete samt beslutar att nuvarande mål för det svenska
utvecklingssamarbete skall upphöra att gälla. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:122 punkt 4 och avslår motionerna 2002/03:U260
yrkande 6, 2002/03:U284 yrkandena 1 och 2, 2002/03:U294 yrkande 2,
2002/03:U295 yrkande 1, 2002/03:U313 yrkande 1, 2002/03:U315, 2002/03:U322
yrkande 9, 2003/04:U6 yrkande 28, 2003/04:U10 yrkande 1, 2003/04:U11
yrkande 1, 2003/04:U248 yrkande 1, 2003/04:U316 yrkandena 1 och 2 och
2003/04:U348 yrkandena 1 och 23.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)

4.      Perspektiven i politiken
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om perspektiv för politiken
för global utveckling. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:122
punkt 1 i denna del och avslår motionerna 2002/03:U228 yrkande 7,
2003/04:U7 yrkande 1, 2003/04:U10 yrkande 3 och 2003/04:U12 yrkande
1.
Reservation 3 (fp)
Reservation 4 (v)

5.      Huvuddragen i politiken
Riksdagen godkänner med de preciseringar utskottet gjort vad regeringen
föreslår om riktlinjer för politiken för global utveckling och det
internationella utvecklingssamarbetet. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:122 punkterna 2 och 5.

6.      Demokrati och god samhällsstyrning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201 yrkandena 2, 7 och 8,
2002/03:U261 yrkande 4, 2002/03:U263 yrkande 11, 2003/04:U9 yrkandena 8-11,
2003/04:U10 yrkande 2, 2003/04:U220 yrkande 1 och 2003/04:U227.

7.      Respekten för de mänskliga rättigheterna
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U228 yrkande 8, 2002/03:U262 yrkande
3, 2002/03:U294 yrkande 5, 2002/03:U322 yrkande 20, 2003/04:U6 yrkandena
1 och 3 och 2003/04:U9 yrkande 5.
Reservation 5 (m)

8.      Jämställdhet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U260 yrkandena 1 och 5, 2002/03:U294
yrkande 16, 2003/04:U5 yrkande 4, 2003/04:U9 yrkande 15, 2003/04:U10
yrkande 11, 2003/04:U285 yrkande 8 och 2003/04:U349 yrkandena 6 och 8.

9.      Nyttjandet av naturresurserna och omsorgen om miljön
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U313 yrkande 9, 2003/04:U9 yrkande
14, 2003/04:U12 yrkande 10 och 2003/04:U254 yrkande 3.

10.     Ekonomisk tillväxt
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 14, 2002/03:U295
yrkande 14, 2002/03:U322 yrkande 3 och 2003/04:U12 yrkande 4.
Reservation 6 (m, fp)

11.     Konflikthantering och säkerhet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U212 yrkande 8, 2002/03:U260 yrkande
3, 2003/04:U6 yrkandena 26 och 27, 2003/04:U7 yrkande 3 och 2003/04:U285
yrkande 1.

12.     Globala gemensamma nyttigheter
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U6 yrkande 8 och 2003/04:U254
yrkande 8.

13.     Samspelet mellan huvuddragen
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201 yrkande 1, 2002/03:U295
yrkandena 2 och 16, 2002/03:U322 yrkande 10, 2003/04:U11 yrkande 2 och
2003/04:U248 yrkande 2.
Reservation 7 (m)

14.     Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken
Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.
Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:U3 yrkande 3 och avslår
motionerna 2002/03:U235 yrkande 3, 2002/03:U290 yrkandena 1 och 2,
2003/04:U6 yrkandena 2 och 14, 2003/04:U7 yrkandena 2, 4 och 5, 2003/04:U10
yrkande 25, 2003/04:U11 yrkandena 3 och 4, 2003/04:U12 yrkandena 21 och
22, 2003/04:U261 yrkande 2 och 2003/04:Fö267 yrkande 1.
Reservation 8 (v)
Reservation 9 (mp)

15.     Ekonomisk politik och handelspolitik
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U262 yrkandena 5 och 8, 2002/03:U313
yrkande 19, 2003/04:U3 yrkande 1, 2003/04:U6 yrkandena 10 och 22,
2003/04:U7 yrkandena 7, 8, 14-16 och 18, 2003/04:U9 yrkande 20, 2003/04:U11
yrkande 8, 2003/04:U12 yrkandena 13, 16, 17, 19 och 20, 2003/04:U248
yrkande 8, 2003/04:U270, 2003/04:U348 yrkande 14 och 2003/04:U351 yrkande
2.
Reservation 10 (m)
Reservation 11 (kd)
Reservation 12 (v)
Reservation 13 (mp)

16.     Näringspolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkandena 16, 17 och 19,
2002/03:U296 yrkande 11, 2003/04:U6 yrkandena 9 och 11-13, 2003/04:U9
yrkande 12, 2003/04:U213 yrkande 4, 2003/04:U253 yrkande 2, 2003/04:U255
yrkande 7, 2003/04:U283, 2003/04:U296, 2003/04:U348 yrkandena 13, 15
och 16, 2003/04:U352 yrkande 8, 2003/04:MJ411 yrkande 6 och 2003/04:N334
yrkande 2.
Reservation 14 (v, mp)

17.     Miljöpolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U6 yrkandena 6 och 7, 2003/04:U12
yrkande 2, 2003/04:U249 yrkande 6, 2003/04:U254 yrkande 9 och 2003/04:U348
yrkande 22.

18.     Jordbruks- och fiskeripolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U290 yrkande 4, 2002/03:U313
yrkandena 2 och 20, 2002/03:MJ428 yrkande 43, 2003/04:U7 yrkande 17,
2003/04:U9 yrkandena 16, 17 och 19, 2003/04:U10 yrkande 5, 2003/04:U12
yrkande 18, 2003/04:U261 yrkandena 4 och 5 och 2003/04:U271 yrkandena
1-4.
Reservation 15 (m, fp)
Reservation 16 (mp)

19.     Politiken för social omsorg och folkhälsa
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U244, 2002/03:U260 yrkande 4,
2002/03:U284 yrkande 23, 2002/03:U290 yrkandena 7 och 14, 2002/03:U295
yrkandena 6 och 21, 2002/03:U313 yrkandena 12-15, 2002/03:So455 yrkande
2, 2003/04:U2 yrkande 2, 2003/04:U5 yrkande 3, 2003/04:U6 yrkandena 16
och 17, 2003/04:U7 yrkande 6, 2003/04:U9 yrkandena 25 och 26, 2003/04:U10
yrkande 12, 2003/04:U11 yrkande 6, 2003/04:U245 yrkandena 3, 4, 6, 7,
15 och 18, 2003/04:U248 yrkande 6, 2003/04:U251 yrkandena 1, 2, 4, 6
och 8, 2003/04:U261 yrkande 8, 2003/04:U305, 2003/04:U312 yrkandena 1,
4 och 5, 2003/04:U348 yrkandena 19 och 20 och 2003/04:So645 yrkande 5.

Reservation 17 (m, kd)

20.     Kultur- och utbildningspolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U260 yrkande 2, 2003/04:U10 yrkandena
22 och 23 och 2003/04:U11 yrkande 7.

21.     Rättsliga frågor, migrationspolitiken och konsumentpolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 15, 2002/03:U294
yrkandena 14 och 20, 2002/03:U296 yrkande 9, 2002/03:U313 yrkande 26,
2003/04:U10 yrkande 18 och 2003/04:U213 yrkande 2.

22.     Samstämmighet i svensk politik och i EU:s politik
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U262 yrkande 7, 2002/03:U294 yrkande
22, 2003/04:U6 yrkandena 20 och 21, 2003/04:U7 yrkandena 11 och 12,
2003/04:U9 yrkande 32, 2003/04:U10 yrkande 6, 2003/04:U12 yrkande 3 och
2003/04:U348 yrkandena 6 och 32.
Reservation 18 (v)

23.     Samarbetsländer och planeringsinstrument
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U295 yrkandena 8 och 15, 2003/04:U6
yrkande 30, 2003/04:U9 yrkande 29, 2003/04:U10 yrkande 4, 2003/04:U12
yrkande 8 och 2003/04:U348 yrkande 3.
Reservation 19 (m)
Reservation 20 (kd)
Reservation 21 (c)

24.     Demokrati och god samhällsstyrning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L249 yrkande 22, 2002/03:U224
yrkande 2, 2002/03:U228 yrkandena 11 och 14, 2002/03:U284 yrkandena 7,
10 och 11, 2002/03:U290 yrkandena 6 och 12, 2002/03:U294 yrkande 4,
2002/03:U295 yrkande 9, 2002/03:U298 yrkande 1, 2002/03:U320, 2003/04:K418
yrkande 6, 2003/04:U4, 2003/04:U10 yrkandena 14, 15 och 21, 2003/04:U213
yrkande 3, 2003/04:U241, 2003/04:U282 yrkandena 10 och 13, 2003/04:U337
yrkande 1 och 2003/04:U348 yrkandena 8, 10 och 11.
Reservation 22 (fp)
Reservation 23 (kd)

25.     Jämställdhet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande
15, 2002/03:U313 yrkande 22, 2002/03:U328 yrkande 15, 2002/03:A242
yrkande 11, 2003/04:U6 yrkande 5, 2003/04:U9 yrkande 13, 2003/04:U260,
2003/04:U348 yrkande 9, 2003/04:Sf403 yrkande 33 och 2003/04:A371 yrkande
9.
Reservation 24 (kd)
Reservation 25 (c)

26.     Bundet och obundet bistånd
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U3 yrkande 2, 2003/04:U6 yrkande
31, 2003/04:U9 yrkande 33 och 2003/04:U10 yrkande 24.
Reservation 26 (c)

27.     Skuldavskrivningar
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande 9, 2002/03:U313 yrkande
21, 2003/04:U6 yrkande 15, 2003/04:U7 yrkandena 19-22, 2003/04:U9 yrkande
23, 2003/04:U10 yrkande 17, 2003/04:U11 yrkande 9, 2003/04:U12 yrkandena
11 och 12, 2003/04:U248 yrkande 9, 2003/04:U261 yrkande 3 och 2003/04:U308
yrkandena 2-5.
Reservation 27 (m)
Reservation 28 (fp)
Reservation 29 (kd)
Reservation 30 (c)
Reservation 31 (mp)

28.     Bistånd till jordbrukssektorn
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U290 yrkande 16, 2003/04:U9 yrkandena
18 och 30, 2003/04:U261 yrkande 6 och 2003/04:U271 yrkande 5.

29.     Bistånd till sexuell och reproduktiv hälsa
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U235 yrkande 4, 2002/03:U294 yrkande
17, 2002/03:U314, 2003/04:U2 yrkande 1, 2003/04:U5 yrkandena 1 och 2,
2003/04:U10 yrkande 13, 2003/04:U232 och 2003/04:U276 yrkande 4.
Reservation 32 (m)

30.     Bistånd till insatser mot hiv/aids
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 24, 2002/03:U290
yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 18, 2002/03:U295 yrkandena 17-20,
2002/03:U313 yrkande 11, 2002/03:U327 yrkandena 3-6, 8 och 9, 2003/04:U6
yrkande 18, 2003/04:U9 yrkande 24, 2003/04:U11 yrkande 5, 2003/04:U228
yrkandena 1 och 2, 2003/04:U245 yrkandena 1, 2, 8-14, 16 och 17,
2003/04:U246 yrkande 3, 2003/04:U248 yrkandena 5 och 7, 2003/04:U251
yrkandena 3, 5, 9 och 10, 2003/04:U261 yrkande 9, 2003/04:U295, 2003/04:U300
yrkandena 1 och 2, 2003/04:U312 yrkande 3 och 2003/04:U348 yrkande 21.

Reservation 33 (m, kd)

31.     Bistånd till funktionshindrade
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 29, 2003/04:U6 yrkande
19, 2003/04:U8, 2003/04:U9 yrkande 6, 2003/04:U10 yrkande 16, 2003/04:U316
yrkande 3 och 2003/04:U348 yrkande 27.

32.     Bistånd till kultur och utbildning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr371 yrkande 1, 2003/04:U297,
2003/04:U348 yrkande 18 och 2003/04:Kr391 yrkande 1.

33.     Övriga bilaterala insatser
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U220, 2002/03:U284 yrkande 20,
2002/03:U296 yrkande 7, 2003/04:U212 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U310
och 2003/04:U312 yrkande 16.

34.     Samarbetet med Central- och Östeuropa
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om det internationella
utvecklingssamarbetet och sammanslagningen av samarbetet med Central-
och Östeuropa och det allmänna internationella utvecklingssamarbetet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:122 punkt 3 och avslår
motionerna 2002/03:U230, 2002/03:U237 yrkandena 6, 8-11, 13-16 och 18,
2002/03:U240 yrkandena 6-8, 2002/03:U246, 2002/03:U294 yrkandena 6 och
21, 2002/03:U316, 2002/03:U323 yrkande 28, 2003/04:U6 yrkande 29,
2003/04:U10 yrkande 26, 2003/04:U11 yrkande 16, 2003/04:U220 yrkandena 3
och 4 och 2003/04:U249 yrkande 4.
Reservation 34 (m)
Reservation 35 (fp)
Reservation 36 (kd)

35.     Samarbetet med övriga länder
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U209, 2002/03:U257 yrkande 3,
2002/03:U266 yrkande 3, 2002/03:U273 yrkandena 7-9, 2002/03:U284 yrkande
9, 2002/03:U290 yrkande 3, 2002/03:U294 yrkande 7, 2002/03:U297 yrkandena
3 och 4, 2002/03:U304 yrkandena 4 och 5, 2002/03:U328 yrkande 18,
2003/04:U10 yrkande 20, 2003/04:U206, 2003/04:U217 yrkande 2, 2003/04:U225
yrkande 3, 2003/04:U244 yrkandena 2 och 3, 2003/04:U263, 2003/04:U267
yrkandena 3 och 5 och 2003/04:U348 yrkande 12.
Reservation 37 (fp)

36.     EU:s utvecklingssamarbete
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U228 yrkande 22, 2002/03:U281
yrkandena 3 och 4, 2002/03:U313 yrkande 30, 2003/04:K416 yrkande 38,
2003/04:U9 yrkande 31, 2003/04:U10 yrkande 9, 2003/04:U249 yrkande 5
och 2003/04:U282 yrkande 22.

37.     Skrivelse om Världsbanken m.m.
Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.
Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:U284.

38.     Samarbetet med FN, Världsbanken och andra internationella
organisationer
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 6, 2002/03:U298 yrkande
5, 2002/03:U308, 2003/04:Fi251 yrkande 5, 2003/04:U6 yrkande 24, 2003/04:U7
yrkandena 23-25, 2003/04:U9 yrkandena 21 och 22, 2003/04:U12 yrkandena
14, 15 och 23, 2003/04:U223, 2003/04:U308 yrkandena 1, 7, 10-14, 19 och
20, 2003/04:U315 yrkandena 1-3, 2003/04:U330 yrkandena 1-4, 2003/04:U352
yrkande 6 och 2003/04:N340 yrkandena 1 och 20.
Reservation 38 (c)

39.     Åtaganden om biståndsvolymen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U10 yrkande 8, 2003/04:U11 yrkande
15, 2003/04:U12 yrkande 24 och 2003/04:U248 yrkande 15.
Reservation 39 (m)

40.     Enskilda organisationer
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U207 yrkande 1, 2002/03:U284
yrkandena 5 och 28, 2002/03:U290 yrkande 11, 2002/03:U294 yrkande 3,
2002/03:U295 yrkande 12, 2002/03:U313 yrkande 28, 2003/04:U6 yrkande 25,
2003/04:U9 yrkande 28, 2003/04:U10 yrkandena 10 och 19, 2003/04:U11
yrkande 13, 2003/04:U12 yrkande 7, 2003/04:U248 yrkande 13 och 2003/04:U348
yrkandena 7 och 25.

41.     Offentliga aktörer
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkandena 12 och 13, 2002/03:U290
yrkande 13, 2002/03:U294 yrkande 8, 2002/03:U313 yrkande 27, 2003/04:U1,
2003/04:U6 yrkande 4, 2003/04:U12 yrkande 9, 2003/04:U261 yrkande 10
och 2003/04:U322 yrkande 1.

42.     Resultatuppföljning och resultatskrivelse
Riksdagen godkänner med de preciseringar som utskottet gjort vad
regeringen föreslår om att genomförandet av politiken för global utveckling
årligen redovisas till riksdagen i form av en resultatskrivelse. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:122 punkt 6, bifaller delvis
motionerna 2003/04:U3 yrkande 4 och 2003/04:U9 yrkandena 2 och 4 och
avslår motionerna 2003/04:U12 yrkande 5 och 2003/04:U348 yrkande 4.

43.     Utvärderingsansvar samt koordinering av politiken för global
utveckling
Riksdagen tillkännager vad utskottet anfört om koordinering av politiken
för global utveckling samt godkänner vad regeringen föreslår om en
självständig utvärderingsfunktion. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:122 punkt 7 och avslår motionerna 2002/03:U256 yrkandena 1 och
2, 2002/03:U284 yrkandena 3 och 4, 2002/03:U295 yrkande 13, 2002/03:U322
yrkandena 11 och 12, 2003/04:U6 yrkandena 23 och 32-36, 2003/04:U7
yrkandena 9, 10, 13 och 26-28, 2003/04:U9 yrkandena 1, 3, 7 och 27,
2003/04:U10 yrkande 7, 2003/04:U11 yrkandena 10 och 14, 2003/04:U12
yrkande 6, 2003/04:U213 yrkande 1, 2003/04:U248 yrkandena 10 och 14,
2003/04:U318 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U322 yrkande 2 och 2003/04:U348
yrkande 5.
Reservation 40 (v)
Reservation 41 (c)
Stockholm den 2 december 2003
På utrikesutskottets vägnar
Gunilla Carlsson i Tyresö
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berndt Ekholm (s), Gunilla
Carlsson i Tyresö (m), Birgitta Ahlqvist (s), Holger Gustafsson (kd),
Lars Ohly (v), Göran Lindblad (m), Anders Sundström (s), Cecilia Wigström
(fp), Agne Hansson (c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Lotta
N Hedström (mp), Anita Johansson (s), Birgitta Ohlsson (fp) och Kaj
Nordquist (s).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Genom beslut den 9 december 1999 tillkallade regeringen en parlamentarisk
kommitté (Kommittén om Sveriges politik för global utveckling - Globkom)
med uppdrag att utreda Sveriges politik för global utveckling. Kommittén
lämnade sitt betänkande En rättvisare värld utan fattigdom, SOU 2001:96,
i slutet av 2001 varefter en omfattande remissbehandling ägde rum.
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2002/03:122
Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling, de motioner
som väckts med anledning av propositionen samt de motioner som väckts
under allmänna motionstiden 2002 respektive 2003 med inriktning på en
politik för global utveckling.
Utskottet har den 22 oktober besökts av biståndsministern med medarbetare
och därvid erhållit en föredragning samt beretts möjlighet att ställa
frågor med anledning av budgetpropositionen (2003/04:1) och
utvecklingspropositionen (2002/03:122). Den 31 oktober anordnade utskottet en
offentlig utfrågning med anledning av utvecklingspropositionen. I
utfrågningen deltog bl.a. ett stort antal av Globkoms remissinstanser,
varav representanter för tio olika intresseområden särskilt ombetts att
kommentera propositionen. Även representanter för Utrikesdepartementet
deltog i utfrågningen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen presenterar regeringen Sveriges politik för global
utveckling, vars mål föreslås vara att bidra till en rättvis och hållbar
global utveckling. Detta mål föreslås gälla för samtliga politikområden.
Handels-, jordbruks-, miljö-, säkerhets-, migrationspolitiken och den
ekonomiska politiken är exempel på områden där åtgärder skall utformas
på ett sätt som främjar global utveckling. Propositionen har fokus på
fattiga människor och länder. Förslaget lägger grunden för en sammanhållen
och samstämmig politik för att bidra till en rättvis och hållbar utveckling
i världen. Politiken skall bidra till att FN:s millennieutvecklingsmål
uppfylls.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till
att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina
levnadsvillkor. Utvecklingssamarbetet är ett instrument bland många inom
den samlade politiken för global utveckling och dess mål är en del av
det övergripande målet om en rättvis och hållbar global utveckling.
A. Inriktningen av politiken för global utveckling och internationellt
utvecklingssamarbete
Utgångspunkter
Propositionen
Propositionen presenterar ett samlat synsätt på de funktioner som olika
politikområden har för en rättvis och hållbar global utveckling och
lägger grunden för en sammanhållen svensk politik för global utveckling.
Den skall anpassas till de nya förutsättningar som globaliseringen och
den globala dagordningen för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning
medför. Synen på utveckling behöver breddas och ett nytt ramverk skapas
för en mer samlad politik. Utveckling beror inte på någon enstaka faktor.
Den sker när en rad faktorer samverkar på ett positivt sätt.
Politiken omfattar alla departement och verksamheter inom en rad
politikområden. Olika politikområden måste samverka med varandra för att
en samlad politik för global utveckling skall kunna åstadkommas och
detta gäller såväl nationellt, som i EU och FN. Stärkt samstämmighet
krävs också mellan olika aktörer för att den samlade politik som förs
av t.ex. Sverige och EU skall bli utvecklingsfrämjande. Mer samverkan
behövs mellan olika delar av samhället. De fattiga ländernas ansträngningar
skall även fortsättningsvis stödjas genom internationellt utvecklingssamarbete.

Det grundläggande motivet för Sveriges politik för global utveckling är
solidaritet med människor i andra länder. Motiven återspeglar grundläggande
värderingar som präglat utvecklingen av det svenska samhället och som
också kommit till uttryck i FN-stadgan och i FN:s allmänna förklaring
om de mänskliga rättigheterna. Övertygelsen om varje människas rätt
till ett värdigt liv utgör grunden för den solidaritet med fattiga,
förtryckta och utsatta människor som är en viktig del i svensk inrikes-
och utrikespolitik sedan många år.
Solidariteten stärks av insikten om att säkerhet, rättvisa och hållbar
utveckling inte är några exklusiva nationella angelägenheter. Världens
länder är i dag sammanflätade med varandra som aldrig tidigare. Samtidens
och framtidens stora frågor berör alla människor. Detta gäller inte
minst fattigdom och orättvisor. Även ansvaret måste delas och varje
land har ett ansvar när det gäller att skapa gynnsamma förutsättningar
för utveckling i sitt eget land. Utan en utvecklingsfrämjande nationell
politik sker inga framsteg. Samtidigt måste rikare länder ta ett ansvar
för att stödja och komplettera ansträngningarna i de fattiga länderna
genom en utvecklingsfrämjande samlad politik och genom internationellt
utvecklingssamarbete.
Motionerna
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 11 liksom i motion 2003/04:U248 (m)
yrkande 11 framhåller motionärerna att utvecklingspolitiken behöver en
nystart så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas på allvar. Global
utveckling innebär mycket mer än att forma en ny biståndspolitik; i
stället måste det handla om att anlägga ett globalt perspektiv på
utveckling i sin helhet.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att propositionens inriktning och
fokus ligger på fattiga människor och länder, vilket innebär
utvecklingsländerna och de s.k. transitionsländerna.
Med den nya utvecklingspropositionen föreslås att Sverige får en
sammanhållen politik för global utveckling för samtliga politikområden.
Handels-, jordbruks-, miljö-, säkerhets-, migrationspolitiken och den
ekonomiska politiken är exempel på områden där åtgärder skall utformas
på ett sätt som främjar global utveckling. Det svenska utvecklingssamarbetet
blir ett politikområde bland flera andra och till stor del med uppgift
att komplettera övriga politikområden.
Utskottet välkomnar regeringens förslag till en ny sammanhållen svensk
politik för global utveckling, som sätter i fokus de människor som inte
fått del av det välstånd som globaliseringen bidragit till. Fattiga
människor och länder, inte minst de allra fattigaste, måste ges makt
och större möjligheter att dra nytta av de fördelar som det ökade globala
utbytet innebär. I dag framstår dessutom sambanden mellan fred, demokrati,
fattigdomsminskning och utveckling allt tydligare. Därför är också
säkerhetspolitiken en viktig del av politiken för global utveckling.
Utskottet anser att regeringens proposition är ett uttryck för en hög
ambition och att Sveriges internationella engagemang förstärks. Förslagen
i proposition innebär att Sverige blir ett av de första länderna i
världen med en sammanhållen politik för global utveckling.
Utskottet menar att fattigdomen har många dimensioner och att
fattigdomsbekämpning därför måste spänna över samtliga relevanta politikområden
och omfatta flera samverkande nivåer i samhället samt involvera en mängd
olika aktörer. Ett mål för utvecklingssamarbetet koncentrerat på
fattigdomsbekämpning utgör ett effektivare styrmedel än de tidigare delmålen
för utvecklingssamarbetet.
Merparten utvecklingsländer har i dag utformat nationella strategier
för fattigdomsbekämpning, vilka bör utgöra grunden för allt internationellt
samarbete. Sverige skall verka internationellt för att främja samordningen
mellan olika aktörer i förhållande till enskilda utvecklingsländer och
regionala sammanslutningar och för att stärka utvecklingsländernas röst
i olika internationella forum.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionen
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2003/04:U11 (m)
yrkande 11 och 2003/04:U248 (m) yrkande 11.
Mål och perspektiv
Mål för politiken för global utveckling
Propositionen
Det som tidigare var en huvuduppgift för biståndet skall vara en uppgift
för alla politikområden, med ett gemensamt övergripande mål. Med den
nya utvecklingspropositionen får Sverige en sammanhållen politik för
alla delar av regeringens verksamhet.
Propositionen föreslår en politik för global utveckling vars mål föreslås
vara att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Sverige
vill stödja fattiga länder i deras egna processer och bl.a. genom att
se till att det som görs i ett sammanhang stämmer med svenskt agerande
i ett annat. Grundsynen är att all utveckling skapas av människor i
deras egna samhällen. Detta föreslås göras genom att se till att det
som görs i ett sammanhang stämmer med svenskt agerande i ett annat.
Handel, jordbruk, miljö, säkerhet och migration är exempel på områden
vars verksamheter måste vara inriktade mot samma mål.
Propositionen lägger grunden för en sammanhållen och samstämmig politik
för att bidra till en rättvis och hållbar utveckling i världen, och är
ett av Sveriges bidrag för att uppnå FN:s millenniemål - att halvera
fattigdomen till 2015. Handels- , jordbruks-, miljö-, säkerhets-,
migrationspolitiken och den ekonomiska politiken är exempel på områden
där åtgärder skall utformas på ett sätt som främjar global utveckling.
Den föreslagna politiken skall också bidra till att millennieutvecklingsmålen
uppfylls. För att lyckas i ett sådant arbete krävs också nära samverkan
med aktörer i det svenska samhället, såsom näringsliv, universitet och
forskarsamhället, folkrörelser och organisationer, institut och myndigheter.

Motionerna
I motion 2002/03:U274 (v) konstateras att huvudorsaken till svälten i
världen fortfarande är fattigdom, men att krig, torka och översvämningar
bidrar. De allvarliga konsekvenserna av svälten beror på världssamfundets
bristande engagemang och passivitet. Motionärerna anser att Sverige bör
gå i spetsen för fattigdomsbekämpning och bekämpning av världssvälten
och med stort engagemang medverka till att utveckla strategier och
handlingsprogram i syfte att uppnå målet att halvera världssvälten till
2015.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 5 konstateras att bistånd i ökad
utsträckning måste fokuseras på åtgärder som verkligen utrotar fattigdom.
Motionärerna menar att det krävs en snabb ekonomisk tillväxt som kommer
hela befolkningar till del med ett bistånd som är resultatinriktat.
Motionärerna framhåller att det behöver utvecklas en dynamisk marknadsekonomi
där företagsamhet och arbetsvilja står i centrum och att millenniemålen
kan vara vägledande i detta arbete.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 12 framhålls svårigheterna med att ge
bistånd som verkligen främjar utveckling. Alltför ofta ges bistånd med
utgångspunkt från givarlandets perspektiv och inte sällan framstår själva
givandet som viktigare än det planerade resultatet. Motionärerna menar
att arbete med bistånd vad gäller strategi och ledning i högre utsträckning
måste vara mer framåtsyftande och i linje med FN:s millenniemål.
I motion 2003/04:U248 (m) yrkande 12 krävs att målet för Sveriges politik
för global utveckling uttryckligen skall vara FN:s millenniemål, med
tillägget att främja mänskliga rättigheter och demokrati.
I motion 2003/04:U246 (m) yrkande 2 krävs att Sverige och EU skall verka
för att respekt för mänskliga rättigheter och demokrati uttryckligen
inbegrips i FN:s millenniemål.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 1 framhålls att Sverige bör stödja
UNDP:s presenterade "millenniekontrakt" med syfte att huvudsakligen
inrikta fattigdomsbekämpningen på de högprioriterade länderna och för
att nå millenniemålen för de minst utvecklade länderna.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att den sammanhållna svenska politiken för global
utveckling som redovisas i regeringens proposition bygger på ett samlat
synsätt på de uppgifter som olika politikområden har för en rättvis och
hållbar global utveckling och på ökad samverkan med andra länder och
aktörer. Den svenska politiken skall på detta sätt bidra till att
uppfylla FN:s millenniedeklaration, och det är ett av Sveriges bidrag för
att uppnå FN:s millenniemål - att halvera fattigdomen till 2015. Utskottet
ser millennieutvecklingsmålen som en konkretisering - om än ej fullständig
- av det övergripande målet om en rättvis och hållbar utveckling.
I dag finns en dagordning för global utveckling överenskommen av alla
världens länder. Den bygger på samlade erfarenheter som kommer till
uttryck i slutsatserna från de världs- och FN-konferenser som särskilt
under 1990-talet behandlade många av de frågor som är relevanta för
fattigdomsbekämpning och global utveckling. Dagordningen representeras
främst av FN:s millenniedeklaration som antogs år 2000 och innehåller
åtaganden om fred, säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning,
miljöhänsyn, mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning,
skydd för särskilt utsatta samt Afrikas speciella behov. Ur denna
deklaration har hämtats mer konkreta målsättningar, de s.k.
millennieutvecklingsmålen. Till dessa har kommit "utvecklingsdagordningen" från
Världshandelsorganisationens (WTO) ministerkonferens i Doha 2001 samt
resultaten från den internationella konferensen om finansiering för
utveckling i Monterrey 2002 och FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling
i Johannesburg 2002. Sammantaget utgör dessa överenskommelser ett
gemensamt globalt ramverk för utveckling.
Millennieutvecklingsmålen innefattar åtta tidsbundna mål. De skall ses
som etappmål på vägen mot målet att helt avskaffa fattigdomen. Det första
och mest centrala slår fast att extrem fattigdom och hunger skall
avskaffas och att en halvering av andelen människor som lever i extrem
fattigdom och som lider av hunger skall åstadkommas under perioden
1990-2015. De andra målen rör barns och ungas rätt till grundläggande
utbildning, jämställdhet och kvinnors ställning, mödra- och spädbarnsdödlighet,
hiv/aids, malaria och andra sjukdomar, miljömässig hållbarhet samt
globalt utvecklingssamarbete. Målen kompletteras med delmål och indikatorer
på måluppfyllelse.
Utskottet menar att genom att biståndet är tydligt fattigdomsinriktat
kommer de minst utvecklade länderna att prioriteras vid implementeringen
av millenniemålen.
Konferensen om finansiering för utveckling i Monterrey 2002 innebar ett
genombrott för en helhetssyn på utveckling. Utvecklingsländerna åtog
sig att skapa gynnsamma inhemska villkor för utveckling, inklusive god
samhällsstyrning, sund makroekonomisk politik och bekämpning av korruption.
De rika länderna åtog sig att öka effektiviteten i och volymen på
utvecklingssamarbetet och att främja andra resursflöden genom bl.a.
investeringar och handel.
FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg slog fast
hållbar utveckling med dess tre dimensioner - den ekonomiska, den sociala
och den miljömässiga. Ett antal nya globala åtaganden inom områdena
vatten och sanitet, hälsa, kemikalier, jordbruk och livsmedelsförsörjning,
energi, biologisk mångfald och hållbara produktions- och konsumtionsmönster
gjordes. Vikten av näringslivets medverkan och företagens utvidgade
ansvar underströks. Tillsammans bildar dessa överenskommelser och
millennieutvecklingsmålen en gemensam värdegrund och dagordning i arbetet
för global utveckling.
Utskottet delar slutligen propositionens förslag om att i målformuleringen
sätta fokus på rättvis och hållbar utveckling samt att därmed inte tynga
det övergripande målet med preciserade tillägg.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet proposition 2002/03:122
yrkande 1 i berörd del och avstyrker motionerna 2002/03:U274 (v),
2002/03:U295 (m) yrkande 5, 2003/04:U11 (m) yrkande 12, 2003/04:U246 (m)
yrkande 2, 2003/04:U248 (m) yrkande 12 samt 2003/04:U261 (kd) yrkande
1.
Mål för svenskt utvecklingssamarbete
Propositionen
Sverige står bakom det internationella målet att mellan 1990 och 2015
halvera andelen fattiga människor i världen. På lång sikt är målet att
helt avskaffa fattigdomen och för att uppnå detta mål skall Sverige i
samverkan och samarbete med andra länder bidra till att främja fattiga
människors möjligheter att förbättra sin egen situation och därmed ta
sig ur fattigdomen.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till
att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina
levnadsvillkor. Denna formulering avser att lyfta fram fattiga kvinnor,
män, flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än passiva objekt.
Utvecklingssamarbetet är ett stöd och komplement till ansträngningar
som görs av fattiga människor och länder för att ta sig ur sin fattigdom.
Utvecklingssamarbetet är ett instrument bland många inom den samlade
politiken för global utveckling och dess mål är en del av det övergripande
målet om en rättvis och hållbar global utveckling.
De sex biståndspolitiska delmål som hittills gällt för Sveriges
utvecklingssamarbete har medfört att det övergripande målet om
fattigdomsbekämpning
har fallit i bakgrunden och i realiteten inte utgjort vare sig fokus
eller mål för verksamheten. Även OECD/DAC har i en översyn av Sveriges
utvecklingssamarbete konstaterat att fattigdomsminskning inte utgjort
fokus för svenskstödda projekt och program, trots att detta egentligen
varit det övergripande målet.
Motionerna
I motion 2002/03:U260 (c) yrkande 6 framhålls vikten av insatser på
alla nivåer för att öka kvinnors deltagande i samhället samt att samarbetet
i världen måste få en mycket tydlig inriktning på kvinnor. Det svenska
biståndet måste inriktas på stöd till kvinnor och en större del av de
resurser som går till internationellt utvecklingssamarbete måste oavkortat
gå till insatser som förbättrar för kvinnor. Sveriges roll som föregångsland
när det gäller kvinnors roll i samhället skall fortsätta och det sjätte
biståndsmålet måste finnas kvar.
I motion 2002/03:U284 (kd) framhålls att det övergripande målet för
Sveriges internationella utvecklingssamarbete är att höja de fattigas
levnadsnivå. Motionärerna menar i yrkande 1 att främjandet av mänskliga
rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling också måste vara en
övergripande målsättning eftersom det inte är enbart det materiella
välståndet som räknas utan även människors värdighet och möjlighet att
leva i frihet. I yrkande 2 framhålls att även säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande insatser måste inkluderas i de övergripande
biståndspolitiska målen.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 2 framhålls att stöd till uppbyggande
av demokratiska institutioner, som fria medier, fackföreningar, lokalt
självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem, bör ha
hög prioritet, liksom ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin
som styrelseform och förhållningssätt. Motionärerna menar att
biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati
och mänskliga rättigheter och demokratimålet bör göras till det överordnade
målet för svenskt utvecklingssamarbete.
I motion 2002/03:U295 (m) konstateras att svensk biståndsverksamhet
finns i över hundra länder och att den finns en tendens att försöka
göra allting överallt. Motionärerna menar i yrkande 1 att det finns all
anledning att medvetet koncentrera det svenska biståndssamarbetet till
de länder där vi mest effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen
och att en snabb utrotning av fattigdomen skall vara ett övergripande
mål för svenskt bistånd.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 1 framhålls att utvecklings- och
biståndspolitiken måste ges en sådan inriktning att människor i
mottagarländerna ges långsiktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproblemen.
Motionärerna anser att mottagarländerna själva måste ta ansvar för att
forma sin framtid. Bistånd och andra utvecklingsinsatser får inte
omgärdas av detaljstyrning utan skall ha tydliga ramar och
uppföljningsmekanismer.

I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 9 konstateras att det prioriterade
globala målet måste vara att utrota fattigdomen samt att öka och sprida
välståndet till alla. Det är inte rimligt att många u-länder skall ha
en förödande låg levnadsstandard, särskilt som historien visar att länder
kan gå från fattigdom till relativt välstånd på 20-30 år. Motionärerna
anser att svenskt bistånd som övergripande mål skall främja en uthållig
och snabb tillväxt med snabb fattigdomsutrotning.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 28 konstateras att regeringens förslag
till mål för Sveriges utvecklingssamarbete kan feltolkas och i stället
borde beskrivas som "En förbättring av den fattiga människans levnadsvillkor"
och dessutom präglas av ett mer långsiktigt tidsperspektiv.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 1 konstateras att ekonomisk tillväxt
inte automatiskt leder till demokrati, men att den kan främja demokrati
och öppenhet. Enbart ekonomisk tillväxt kan inte ersätta eller ursäkta
brist på demokrati. Motionärerna menar att det blir svårare både att
bekämpa fattigdomen i tredje världen och att realisera ett liberalt
individperspektiv om man inte fokuserar på att skapa en utveckling
inriktad på demokrati. Därför bör demokratisk utveckling vara det
överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 1 framhålls att det övergripande målet
för biståndet måste vara att främja en snabb utrotning av fattigdomen.

I motion 2003/04:U248 (m) yrkande 1 understryks att biståndet skall
främja en snabb utrotning av fattigdomen som övergripande mål.
I motion 2003/04:U316 (mp) yrkande 1 krävs att definitionen av fattigdom
i biståndssammanhang, i enlighet med Globkoms förslag, även skall omfatta
fattigdom som brist på makt, möjligheter och säkerhet och vikten av att
inkludera marginaliserade och diskriminerade grupper i utvecklingssamarbetet.
Motionärerna menar att för att detta skall bli verklighet krävs att
det finns nödvändiga instrument och resurser för att dessa principer
skall kunna konkretiseras och operationaliseras (yrkande 2).
I motion 2003/04:U348 (kd) konstateras att den utbredda fattigdomen är
oacceptabel. Självklart främst för dem som drabbas av den, men den är
också ett globalt problem för världen i stort genom det hot som den
utgör för den allmänna tillväxten, välfärden, miljön och säkerheten. I
yrkande 1 kräver motionärerna att de övergripande målen för det
internationella biståndet måste inkludera främjandet av mänskliga rättigheter,
demokratisk samhällsutveckling och fattigdomsbekämpning. I yrkande
23 framhålls vidare att det framtida biståndet måste vara än mer anpassat
för säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande åtgärder än vad som är
fallet i dag. Motionärerna kräver att de säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande insatserna måste inkluderas i de övergripande
biståndspolitiska målen samt att de också måste förstärkas och effektiviseras.

I motion 2002/03:U315 (s) framhålls att FN:s barnkonvention omfattar de
flesta av världens länder och barn. Trots detta utsätts barn för grymheter
och orättvis behandling i många länder. Motionärerna menar att det behövs
en sammanhållen policy för barnfrågor för att utveckla ett systematiskt
barn- och barnrättsperspektiv i det internationella utvecklingssamarbetet.
Sverige har ett ansvar till följd av barnkonventionen att använda sitt
bistånd i barnens tjänst och för att vända denna utveckling och för att
lättare följa upp hur biståndet kommer barnen till del krävs införandet
av ytterligare ett biståndsmål där barnen sätts i fokus och ges jämbördig
prioritet med andra existerande biståndsmål.
Utskottets överväganden
Utskottet ansluter sig till propositionens förslag att till det
övergripande målet om en rättvis och hållbar global utveckling foga ett
kompletterande mål för svenskt internationellt utvecklingssamarbete:
att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att
förbättra sina levnadsvillkor.
Utskottet menar att propositionens formulering av målet är det bästa
komplementet till det övergripande målet för politiken för global
utveckling och att även OECD/DAC har efterlyst en koncentration på
fattigdomsmålet. Denna koncentration görs möjlig genom att slopa de sex
tidigare delmålen. Genom de olika huvuddragen kommer syftet med flertalet
av de tidigare målen att tillgodoses.
Fattigdomsmålet syftar till att bidra till att fattigdomen utrotas.
Arbetet för demokratiutvecklingen bidrar till det övergripande
fattigdomsmålet genom att lyfta fram den politiska dimensionen av fattigdom
och de politiska respektive offentliga systemens förmåga och vilja att
stärka fattiga människors rättigheter och möjligheter. Att till
formuleringen av fattigdomsmålet knyta kompletterande mål medför enbart att
den eftersträvade koncentrationen går förlorad.
Genom EU-medlemskapet är Sverige även delaktigt i EU:s utvecklingssamarbete,
både i dess normativa och dess operativa del. Sverige har bl.a. fått
gehör för att fattigdomsbekämpning skall vara ett övergripande mål i
utvecklingssamarbetet och att biståndet skall koncentreras till de
sektorer där EU har en komparativ fördel. I sin policydeklaration från
november 2000 fastslog EU att fattigdomsbekämpning skall vara ett
övergripande mål för EU:s utvecklingssamarbete.
Utskottet menar att utveckling aldrig kan skapas utifrån. Utveckling
skapas av människor i det egna samhället och därför måste politiken i
större utsträckning utgå från fattiga människors verklighet, deras
erfarenheter och prioriteringar. För att bidra till att nå målen om en
rättvis och hållbar global utveckling och för att skapa förutsättningar
för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor måste alla delar
av svensk politik sträva åt samma håll. Arbetet måste t.ex. bedrivas
för få till stånd rättvisa handelsregler som ökar fattiga länders
möjlighet att delta i världshandeln på lika villkor.
Utskottet menar att Sverige skall stödja fattiga länder i deras egna
processer att skapa förutsättningar för att långsiktigt lösa sina
fattigdomsproblem. Detta sker bäst genom att man ser till att svenskt
agerande i ett sammanhang stämmer med det som görs i ett annat. Handel,
jordbruk, miljö, säkerhet och migration är exempel på områden som måste
arbeta för samma mål. För att lyckas i ett sådant arbete krävs också
nära samverkan med aktörer i det svenska samhället, såsom näringsliv,
universitet och forskarsamhället, folkrörelser och organisationer,
institut och myndigheter. Utskottet menar att en avsikt med
utvecklingssamarbetet
är att på ett tydligt sätt lyfta fram fattiga kvinnor, män och barn som
aktiva subjekt. De fattigas perspektiv på utveckling skall vara vägledande
för Sveriges globala politik i sin helhet. Utvecklingssamarbetet skall
vara ett stöd och ett komplement till de utvecklingsansträngningar som
görs av fattiga människor i fattiga länder. Utskottet menar att
samarbetsländernas egna fattigdomsstrategier skall vara utgångspunkten för
utvecklingssamarbetet och en fortlöpande dialog skall föras för att få
fattiga människors aktiva medverkan i analys, prioriteringar och
beslutsprocesser av utvecklingsansträngningarna.
I propositionen framhålls att fattigdomen har många dimensioner och att
detta blir tydligt när fattiga människor själva beskriver sin situation.
Förutom bristen på inkomst och materiella resurser tar sig fattigdomen
uttryck i bl.a. undernäring, bristande hälso- och sjukvård, arbetslöshet,
barnarbete och riskfyllda arbetsförhållanden till svältlöner. I detta
sammanhang är de funktionshindrade de fattigaste av de fattiga och ofta
den mest utsatta gruppen. Rättsövergrepp och våld bidrar till osäkerhet
och otrygghet som ytterligare fördjupar fattigdomen. Den breda
fattigdomsdefinitionen sätter bristen på makt, möjligheter och säkerhet i
fokus. Utskottet menar att det är positivt att Sveriges politik för
global utveckling är utformad för att svara mot denna mångdimensionella
syn på fattigdom. Den sammantagna politikens mål, perspektiv och huvuddrag,
liksom målet för utvecklingssamarbetet som bl.a. är styrande för Sidas
verksamhet, avspeglar detta breda synsätt.
Utskottet anser att fattigdomsbekämpning och utveckling i hög grad måste
drivas av samarbetsländerna själva, av deras parlament, regeringar,
myndigheter, näringsliv och organisationer och inte minst av de individer
och grupper som försöker ta sig ur fattigdomen. Utvecklingssamarbete
kan stödja den nationella politiken, men inte ersätta den.
Den samlade politiska viljan hos världens länder att prioritera global
utveckling framför andra mer kortsiktiga nationella intressen är avgörande.
Det internationella utvecklingssamarbetet har fortsatt stor betydelse
och millennieutvecklingsmålens uppfyllande är också ett uttryck för att
fattigdomsmålet för utvecklingssamarbetet uppfylls. Utskottet konstaterar
att regeringen har gett Sida i uppdrag att bidra med underlag till det
internationella samfundets redovisning av resultat mot millennieutvecklingsmålen
och medverka i den vidareutveckling som pågår av målen för att bl.a.
fastställa indikatorer för måluppfyllelsen. Sida har av regeringen även
getts i uppdrag att rapportera hur man arbetar för att bidra till
förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet proposition 2002/03:122
yrkande 4 och avstyrker motionerna 2002/03:U260 (c) yrkande 6, 2002/03:U284
(kd) yrkandena 1 och 2, 2002/03:U294 (fp) yrkande 2, 2002/03:U295 (m)
yrkande 1, 2002/03:U313 (c) yrkande 1, 2002/03:U315 (s), 2002/03:U322
(m) yrkande 9, 2003/04:U6 (kd) yrkande 28, 2003/04:U10 (fp) yrkande 1,
2003/04:U11 (m) yrkande 1, 2003/04:U248 (m) yrkande 1, 2003/04:U316
yrkande 1 och 2 samt 2003/04:U348 (kd) yrkandena 1 och 23.
I konsekvens med dessa ställningstaganden föreslår utskottet att riksdagen
beslutar att nuvarande mål för det svenska utvecklingssamarbetet,
beslutade genom proposition 1962:100, Statsutskottets utlåtande nr 135 år
1962, proposition 1977/78:135, utrikesutskottets betänkande 1978/79:1,
proposition 1987/88:100 bil. 5, utrikesutskottets betänkande 1987/88:20,
proposition. 1995/96:153 samt betänkande. 1995/96:UU18, skall upphöra
att gälla.
Perspektiven
Propositionen
Politiken skall präglas av ett rättighetsperspektiv. Det innebär att
människors rättigheter skall utgöra grund för de åtgärder som vidtas
för en rättvis och hållbar utveckling. Detta perspektiv utgår från att
människor är aktörer med vilja att utvecklas, inte mottagare eller offer.
Politiken utgår från varje människas rätt till ett värdigt liv, utan
fattigdom. Demokrati, jämställdhet mellan kvinnor och män och
barnrättsperspektivet lyfts särskilt fram.
Politiken skall också präglas av de fattigas perspektiv på utveckling.
Det innebär att fattiga människors behov, intressen och förutsättningar
skall vara en utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar
utveckling. Politiken skall i större utsträckning utgå från fattiga
människors verklighet, deras erfarenheter och prioriteringar.
Motionerna
I motion 2002/03:U228 (fp) yrkande 7 krävs att svenskt bistånd skall
genomsyras av ett rättighetsperspektiv.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 1 krävs att ett jämställdhetsperspektiv
av samma dignitet som fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga
rättigheter måste ingå i den svenska utvecklingspolitiken.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 3 framhålls att ett rättighetsperspektiv
med fokus på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter bör vara
centralt för det svenska utvecklingssamarbetet.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 1 krävs att miljö- och hållbarhetsperspektivet
måste integreras i all politik. Motionärerna menar att de mål och
slutsatser som världssamfundet enats om i Johannesburgsprotokollet för
att hushålla med resurser och globala nyttigheter måste tydliggöras
bättre i enskilda delar av all politik för att nå full effekt.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens uppfattning att politiken för global utveckling
skall präglas av dels ett rättighetsperspektiv, dels de fattigas perspektiv.
Detta innebär att människors lika värde och rättigheter skall utgöra
grunden för de åtgärder som skall vidtas liksom att de fattigas behov,
intressen och förutsättningar skall vara en utgångspunkt i strävandena
mot ett uppfyllande av det övergripande målet för politiken.
Rättighetsperspektivet inkluderar både demokrati, mänskliga rättigheter
och jämställdhet. Även barnens rättigheter är del av det övergripande
rättighetsperspektivet. Utskottet ser fördelar med propositionens förslag
att formulera två perspektiv som kan sägas vara inkluderande till sin
karaktär genom att de även omfattar delperspektiv.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet proposition 2002/03:122
yrkande 1 i berörd del och avstyrker motionerna 2002/03:U228 (fp) yrkande
7, 2003/04:U7 (v) yrkande 1, 2003/04:U10 (fp) yrkande 3 och 2003/04:U12
(mp) yrkande 1.
Huvuddrag/inriktning
Propositionen
Erfarenheter visar att några enkla lösningar inte finns när det gäller
utveckling. Varje samhälle måste ta makten över sin egen framtid med
egen vilja och förmåga. Omvärlden kan stödja och hjälpa, undanröja hinder
och verka för ett effektivt och rättvist samarbete på global nivå.
Det finns exempel på såväl misslyckade som framgångsrika utvecklingsmodeller.
Utifrån dessa erfarenheter och med stöd i aktuell forskning har åtta
huvuddrag för en rättvis och hållbar global utveckling identifierats:
respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati och god samhällsstyrning,
jämställdhet, hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön,
ekonomisk tillväxt och social utveckling och trygghet, konflikthantering
och säkerhet samt globala gemensamma nyttigheter. Dessa faktorer är
ömsesidigt förstärkande. De är uttryck för värderingar som skall genomsyra
Sveriges politik för global utveckling. Huvuddragen anger vad politiken
genomgående skall främja och inriktas på, både vad gäller åtgärder och
stöd i enskilda länder och den politik som förs på global nivå.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar först att propositionens förslag till huvuddrag
för politiken för global utveckling också skall prägla inriktningen av
utvecklingssamarbetet. Utskottet behandlar i detta avsnitt huvuddragen
med denna utgångspunkt. Utskottet delar propositionens förslag till
huvuddrag/ inriktning.
Utskottet ser dock ett värde i att gruppera dem enligt följande:
grundläggande värden är demokrati och god samhällsstyrning, respekt för
de mänskliga rättigheterna och jämställdhet mellan kvinnor och män;
hållbar utveckling omfattar hållbart nyttjande av naturresurserna och
omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt samt social utveckling och
trygghet;
övriga huvuddrag är konflikthantering och säkerhet samt globala  gemensamma
nyttigheter.
Utskottet vill understryka att huvuddragen tillsammans med perspektiven
och målen skall styra och genomsyra alla politikområden, även i
propositionen ej nämnda, när politiken för global utveckling utformas och
genomförs.
Med de preciseringar av grupperingen av huvuddragen som utskottet ovan
föreslagit tillstryks proposition 2002/03:122 yrkandena 2 och 5.
Grundläggande värden
Demokrati och god samhällsstyrning
Propositionen
I arbetet för att avskaffa fattigdomen måste alla kunna delta, höras
och respekteras. Detta kan bara åstadkommas med ett demokratiskt
styrelseskick och demokratins form måste utgå från varje samhälles specifika
förutsättningar men grundas på gemensamma värderingar om alla människors
lika rätt och värde. Den kräver ett väl fungerande rättsväsende grundat
på rättsstatens principer. Demokrati kräver fria val, fungerande politiska
partier, oberoende medier och aktiva enskilda organisationer som får
verka fritt. En demokratisk kultur, där medborgare har kunskap om sina
rättigheter och möjlighet att utnyttja dem, är en förutsättning och i
den demokratiska kulturen ingår även jämställdhet, tolerans och respekt
för alla individer och grupper. Politiskt ansvar bör kunna utkrävas av
dem som har makt. Utbildning och tillgång till information är en
förutsättning. En fungerande demokrati kräver också maktfördelning mellan
demokratins institutioner.
Motionerna
I motion 2002/03:U201 (m) yrkande 2 konstateras att varje lands regering
bär det fulla ansvaret för landets institutionella utveckling och för
att så goda förutsättningar som möjligt för välstånd skapas. I motionens
yrkande 7 framhålls vikten av att utveckla en bistånds- och utrikespolitik
inriktad på att sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter
för att öka välståndet i världen och i yrkande 8 att utveckla en bistånds-
och utrikespolitik inriktad på att sprida respekt för demokrati och
mänskliga rättigheter för att stoppa krigen i världens fattiga regioner.

I motion 2002/03:U261 (fp) yrkande 4 framhålls att politiska partier
och alla typer av frivilligorganisationer måste agera för att tillsammans
åstadkomma konkreta och snabba förbättringar för alla utsatta grupper
inte bara i fattiga länder utan också i rika länder. De demokratiska
staterna kan inte föra fram argument till förmån för mänskliga rättigheter,
demokrati och bekämpning av fattigdom enbart för den fattiga delen av
världen utan dessa principer måste även gälla för de egna länderna.
I motion 2002/03:U263 (mp) yrkande 11ramhålls att ekonomisk och politisk
makt måste demokratiseras genom att omfattande decentralisering och
självtillitsstrategiers stöds.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 8 framhålls att en väl fungerande
parlamentarisk demokrati är en grundförutsättning för en fungerande
rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna och ett samhälle
fritt från korruption och maktmissbruk. I yrkande 9 framhålls att genom
stöd till arbetet för demokrati är det också viktigt att stimulera och
stödja uppbyggandet av det civila samhället, bl.a. genom stöd till
folkrörelser, trossamfund och andra enskilda organisationer. I yrkande
10 framhålls vikten av att aktivt stödja framväxten av en mångfald av
fria och oberoende medier. I yrkande 11 framhålls att kooperation är
ett viktigt sätt för resurssvaga människor att under demokratiska former
få en starkare ställning på marknaden och att Sveriges gedigna erfarenhet
av kooperationen som utvecklingskraft bör ställas till samarbetsländernas
förfogande i högre grad än vad som redan sker.
I motion 2003/04:U10 (fp) konstateras att stöd till den demokratiska
oppositionen i repressiva stater i kombination med ett starkt externt
tryck mot förtryckande regimer i många fall har visat sig vara positivt
för den demokratiska utvecklingen i det enskilda landet. I yrkande 2
konstateras att det blir svårare både att bekämpa fattigdomen i tredje
världen och att realisera ett liberalt individperspektiv om man inte
fokuserar på en utveckling inriktad på demokrati.
I motion 2003/04:U220 (c) yrkande 1 framhålls att demokrati inte ännu
är ett självklart begrepp och kommer heller inte att uppnås om inte
försvaret för de demokratiska värderingarna hela tiden hålls vid liv.
Motionärerna understryker behovet av att demokrater från hela världen
samarbetar för demokratins fördjupning och att nya former för samarbete
utvecklas.
I motion 2003/04:U227 (s) framhåller motionären att i Sverige har
folkbildningen betytt mycket och att det sedan länge finns en organisation
inom folkbildning och studieförbund för detta som fungerar bra och är
enkel att använda. Denna kunskap kan användas för att lära känna och
lära mer om andra länder, men också för att delge andra länder ett sätt
att bygga och utveckla sina egna samhällen på en djupare demokratisk
bas.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att demokrati och god samhällsstyrning utgör ett
grundläggande huvuddrag i politiken för en rättvis och hållbar global
utveckling. Betydelsen av demokrati och god samhällsstyrning har inte
lyfts fram tillräckligt i tidigare utvecklingsansträngningar. Demokrati,
mänskliga rättigheter och jämställdhet är grundläggande förutsättningar
för en rättvis och hållbar global utveckling och de kan sägas vara både
mål och medel.
Utskottet menar att politiken för global utveckling skall präglas av
ett rättighetsperspektiv där människors rättigheter utgör grunden för
de åtgärder som skall vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. I
rättighetsperspektivet ingår såväl mänskliga rättigheter, som demokrati
och jämställdhet. De förstärker och kompletterar varandra men är samtidigt
varandras förutsättningar.
I arbetet för att avskaffa fattigdomen måste alla kunna delta, höras
och respekteras och detta kan bara åstadkommas med ett demokratiskt
styrelseskick. Demokratins form måste utgå från varje samhälles specifika
förutsättningar men grundas på gemensamma värderingar om alla människors
lika rätt och värde. Detta kräver ett väl fungerande rättsväsende grundat
på rättsstatens principer. Demokrati kräver fria val, fungerande politiska
partier, oberoende medier och aktiva enskilda organisationer som får
verka fritt. En demokratisk kultur, där medborgare har kunskap om sina
rättigheter och möjlighet att utnyttja dem, är en förutsättning för all
utveckling och i den demokratiska kulturen ingår även jämställdhet,
tolerans och respekt för alla individer och grupper. Politiskt ansvar
måste kunna utkrävas av dem som har makt och en fungerande demokrati
kräver också maktfördelning mellan demokratins institutioner.
God samhällsstyrning och god förvaltning är en viktig del av demokratin.
Det handlar om fördelning av samhällets resurser, individers likhet
inför lagen och metoder för att stävja maktmissbruk. I en demokrati
skall motsättningar kunna hanteras på ett fredligt sätt och förändringar
kunna ske utan att den övergripande stabiliteten och sammanhållningen
i samhället hotas. Alla samhällen behöver spelregler som skapar
ansvarstagande och kompromissvilja hos olika intressegrupper och varje
samhälle har att i demokratiska former ta ställning till frågor om t.ex.
decentralisering och självtillit. I detta arbete är parlamenten och
parlamentarikerna viktiga, liksom den roll de förtroendevalda spelar på
lokal nivå. Demokratins principer och former gäller lika för rika och
fattiga länder och en väl fungerande demokrati förutsätter bl.a. ett
fungerande civilt samhälle med aktiva enskilda organisationer och en
mångfald av organisationer som bidrar till den pluralism som är viktig
för en demokratisk samhällsutveckling.
Demokratin är således ett fundament för att ge stöd till det övergripande
målet om rättvis och hållbar global utveckling samt det kompletterande
fattigdomsmålet för utvecklingssamarbetet. I demokratins funktion inryms
de politiska partiernas betydelse, parlamentens roll, det civila samhällets
många aktörer, folkbildningen, kooperationen och den fackliga verksamheten.
Vidare inryms de fria och oberoende medierna, decentraliseringens värde
och det folkliga deltagandet samt betydelsen av god samhällsstyrning.
Demokratin
är grunden för att ge alla samhällets aktörer inklusive enskilda individer
makt och inflytande.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m)
yrkandena 2, 7 och 8, 2002/03:U261 (fp) yrkande 4, 2002/03:U263 (mp)
yrkande 11, 2003/04:U9 (c) yrkandena 8-11, 2003/04:U10 (fp) yrkande 2,
2003/04:U220 (c) yrkande 1 samt 2003/04:U227 (s).
Respekten för de mänskliga rättigheterna
Propositionen
De mänskliga rättigheterna utgår från principen om allas lika värde och
rättigheter. De bygger på idén om individers rättigheter och staters
skyldigheter. De hanterar en ojämn maktrelation till förmån för den
svagare parten. Därmed anges en lägsta nivå för vad som bör gälla i ett
samhälle för att det skall uppfylla visionen om ett värdigt liv för
alla. Den ökade förståelsen för att fattigdom inkluderar också brist på
möjligheter och trygghet har satt fokus på respekten för mänskliga
rättigheter som en utgångspunkt för ett lands utveckling. Länder som
kränker mänskliga rättigheter har ibland försvarat sitt handlande genom
att hänvisa till lokala traditioner, religiösa påbud eller låg
utbildningsnivå. Alla sådana argument är ohållbara. Mänskliga rättigheter
gäller alla människor i hela världen utan åtskillnad. Ökade kunskaper
om mänskliga rättigheter kan stärka deltagande och demokrati och därmed
vara ett viktigt element i strävan mot toleranta, jämställda och rättvisa
samhällen.
Motionerna
I motion 2002/03:U228 (fp) yrkande 8 framhålls att det är nödvändigt
att skilja mellan de absoluta, civila och politiska rättigheterna och
de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 5 krävs att regeringen i en särskild
rapport - eller på annat lämpligt sätt varje år för riksdagen redovisar
läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i svenska
mottagarländer. Motionärerna menar att med tanke på demokratimålets betydelse
är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt
sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål
för diskussion.
I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 20 framförs kravet på att noggranna
rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Sveriges
samarbetsländer redovisas i god tid före beslut om avtal om bilateralt
biståndssamarbete.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 1 krävs en tydlig svensk linje i
förhållande till diktaturer och stater präglade av etniska konflikter,
diskriminering, korruption och förakt för de mänskliga rättigheterna
och i yrkande 3, att den nationella suveräniteten i ökad grad bör stå
tillbaka för individers rättigheter och trygghet.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 5 konstateras att propositionen lyfter
fram den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Motionärerna
menar att Sverige bör fortsätta rättighetsarbetet genom att också lyfta
fram och stärka utvecklingen av de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna.
I motion 2002/03:U262 (kd) yrkande 3 framhålls att arbetsrätten är ett
område som kräver internationellt samarbete, men med hänsyn till
utvecklingsländernas villkor. Tillämpningen av arbetsrätten får inte
innebära att negativa sanktioner riktas mot u-länderna utan Sverige måste
verka för att stärka den internationella arbetsrätten genom positiva
instrument.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att politiken för global utveckling skall präglas av
ett rättighetsperspektiv och i detta perspektiv ingår, utöver demokrati
och jämställdhet, mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är
universella, odelbara, ömsesidigt beroende och relaterar till varandra.
Ett liv i värdighet förutsätter att alla mänskliga rättigheter respekteras,
inklusive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Regeringens
syn på mänskliga rättigheter ges även i regeringens skrivelse till
riksdagen, 2003/04:20 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik, där
det tydligt framgår att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna
likställs med de medborgerliga och politiska rättigheterna. I regeringens
skrivelse 2001/02:186 Ett barnrättsperspektiv i internationellt
utvecklingssamarbete redogörs för de erfarenheter som vunnits i samband med
svenska och internationella ansträngningar för att i utvecklingssamarbetet
skapa förutsättningar för att förverkliga de rättigheter som varje barn
har enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen
(bet. 2002/03:UU4 Barn i ett internationellt perspektiv).
Under år 2003 har en arbetsgrupp inrättats under FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna för att överväga förslag till ett tilläggsprotokoll
till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Sverige kommer att aktivt delta i detta arbete och kommer att verka för
att dessa rättigheter på ett mer effektivt sätt kommer att drivas i
övriga delar av FN-systemet, inklusive utvecklingssamarbetet.
Utskottet menar att arbetsrätten är en viktig del av de mänskliga
rättigheterna och att den effektivt kan omsättas i handling genom att
tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande
konventioner om arbetsrättsliga förhållanden främjas. Detta ger utsatta
människor verktyg att förbättra sin situation och i dessa konventioner
betonas bl.a. föreningsfrihet, erkännande av rätten till kollektiva
förhandlingar samt avskaffande av alla former av tvångsarbete och
barnarbete. Utskottet anser att arbetsrätten är ett område som kräver
internationellt samarbete men med hänsyn till utvecklingsländernas
villkor. En förstärkning av den internationella arbetsrätten genom
positiva instrument eller noggrannare kontroll av hur länder tillämpar
arbetsrätten är önskvärd.
Utskottet konstaterar vidare att nära kopplat till de definitioner av
fattigdom som ovan nämnts finns de kränkningar av mänskliga rättigheter
som människor med funktionsnedsättningar upplever. Det finns sociala,
fysiska, ekonomiska, normativa och kulturella hinder som begränsar
människor med funktionsnedsättningar att åtnjuta sina rättigheter.
Utskottet är av den bestämda uppfattningen att förtryck, diskriminering
eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning
strider mot de mänskliga rättigheterna. Skydd för privatliv och personlig
säkerhet samt förbud mot diskriminering på grund av bl.a. kön, social
härkomst eller ställning i övrigt finns stadgat i bl.a. FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De principer
och värderingar som ligger till grund för dessa internationella instrument
genomsyrar också det svenska utvecklingssamarbetet. Inom svenskt
biståndssamarbete accepteras inte argument som hänvisar till kulturell,
religiös eller liknande specifika förhållanden för att rättfärdiga
kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utskottet ser således propositionens förslag om respekt för de mänskliga
rättigheterna som en självklar värdegrund för en politik för global
utveckling och vill liksom för demokratifrågorna markera att dessa
rättigheter representerar såväl mål som medel.
Redovisningen av läget för demokrati och mänskliga rättigheter i olika
samarbetsländer har under årens lopp på olika sätt redovisats till
riksdagen. Utskottet utgår från att regeringen regelbundet för riksdagen
redogör för utvecklingen på ett sådant sätt att en bedömning av läget
i samarbetsländerna blir möjlig att göra.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U228 (fp)
yrkande 8, 2002/03:U294 (fp) yrkande 5, 2002/03:U262 (kd) yrkande 3,
2002/03:U322 (m) yrkande 20, 2003/04:U6 (kd) yrkandena 1 och 3
samt 2003/04:U9 (c) yrkande 5.
Jämställdhet
Propositionen
I propositionen framhålls att jämställdhet ytterst handlar om att alla
människor måste ses och behandlas som likvärdiga och med samma rättigheter.
Könsdiskriminering är en av orsakerna till fattigdom och utgör ett
grundläggande hinder för en rättvis och hållbar global utveckling.
Diskriminering måste därför synliggöras och motarbetas. Män och kvinnor
har olika förutsättningar på grund av de ekonomiska och sociala roller
de tilldelats. Politiken för global utveckling måste utgå från att
kvinnor och flickor i motsvarande mån som män och pojkar är drivkrafter
i utvecklingen. Hänsyn måste också tas till att kvinnor och män ofta
drabbas av och upplever händelser, processer och problem på olika sätt
och att deras förutsättningar och strategier kan variera. Könskonsekvensanalyser
kan användas för att synliggöra detta.
Kvinnors deltagande och inflytande måste säkerställas på ett helt annat
sätt än vad som hittills har varit fallet och deras rättigheter och
intressen måste beaktas på samma villkor som mäns. Föreställningar om
kvinnor och barn som underordnade männen och rättslösa och därmed lovliga
offer för våld och utnyttjande, måste motverkas. Detta kan påverka
prioriteringar och val av insatser på utvecklingsområdet. Analyser och
insatser måste göras inom varje specifikt område, såsom könsbaserad
diskriminering, våld mot kvinnor och flickor samt sexuella och reproduktiva
rättigheter inklusive tillgång till preventivmedel. Också män, och
samhället som helhet, gynnas av ökad jämställdhet. Det bör därför
säkerställas att män tillsammans med kvinnor blir aktörer i arbetet för
ett jämställt samhälle.
Motionerna
I motion 2002/03:U260 (c) yrkande 1 framhålls att det i arbetet med
fattigdomsbekämpningen behövs riktade insatser för kvinnor och ett mycket
tydligt perspektiv på kvinnors situation i alla konkreta handlingar och
sammanhang för att uppfylla millenniemålet om halverad fattigdom år
2015. I motionens yrkande 5 framhålls vikten av kvinnors deltagande på
alla beslutsnivåer, vilket är absolut nödvändigt för god samhällsstyrning
och hållbar utveckling. Det är också viktigt att hänsyn tas till
konventionen om de mänskliga rättigheterna och att konventionen om avskaffande
av allt slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, implementeras. Även i
motion 2003/04:U349 (s) yrkande 6 krävs att Sverige skall arbeta för
att en uppföljningsmekanism inrättas angående FN-resolution 1325 enligt
mönster från CEDAW-konventionen.
Motionärerna bakom motion 2002/03:U294 (fp) menar att jämställdhetsperspektivet
i ökad utsträckning bör genomsyra svenskt utvecklingssamarbete (yrkande
16).
I motion 2003/04:U5 (s) yrkande 4 krävs att en genusanalys skall vara
vägledande för att uppfylla målet om att Sverige skall bidra till en
global rättvis och hållbar utveckling.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 15 krävs att jämställdhetsperspektivet
och kvinnoperspektivet beaktas i högre grad än vad som nu sker vid
utformningen av miljöaspekterna i utvecklingspolitiken.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 11 framhålls vikten av att förbättra
kvinnors rättigheter i alla länder. Motionärerna menar att kvinnor i
många samhällen betraktas som andra klassens medborgare och förvägras
politisk och ekonomisk makt. Mänskliga rättigheter är också kvinnors
rättigheter och utvecklingspolitiken inom detta område måste ta avstamp
i kvinnors egna behov och förutsättningar för att skapa utveckling.
Individperspektivet måste även tillåtas att genomsyra jämställdhetsområdet.

I motion 2003/04:U285 (c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 8 liksom i
motion 2003/04:U349 (s) yrkande 8 krävs att Sverige i utvecklingssamarbetet
och i arbetet med millenniemålen skall tala klarspråk om mäns våld mot
och diskriminering av kvinnor.
Utskottets överväganden
Inledningsvis vill utskottet framhålla betydelsen av att förstärka det
praktiska arbetet med att konsekvent införliva en könsmedvetenhet och
ett jämställdhetsperspektiv i den internationella verksamheten och i
utvecklingssamarbetet. I syfte att åstadkomma systematik och kontinuitet
i alla myndigheters arbete skall handlingsplaner utarbetas. Genus- och
könskonsekvensanalyser skall genomföras och mål och indikatorer
identifieras inom alla politikområden och dessa skall vara vägledande för
verksamheten. Det är då viktigt att analyserna tydliggör kvinnors och
mäns, flickors och pojkars olika villkor, intressen, förutsättningar
och behov.
Utskottet framhåller att kvinnor och flickor bör tillförsäkras samma
rättigheter som män och pojkar. Diskriminering av kvinnor och flickor
såväl i samhället som i familjen hindrar att de erkänns som fullvärdiga
medborgare med lika rättigheter som män och pojkar. Kvinnor och flickor
tillhör ofta de fattigaste människorna.
Kvinnors och flickors deltagande och intressen skall säkerställas i
alla delar av politiken. Det praktiska arbetet med att införliva ett
jämställdhetsperspektiv i arbetet och att tillämpa befintlig kunskap
och information bör intensifieras och metodutvecklingen på området bör
stärkas.
Utskottet konstaterar att Sverige förstärker sina insatser för integrering
av ett jämställdhetsperspektiv i arbetet med Agenda 21 och uppföljningen
av resultatet från världstoppmötet i Johannesburg 2002. En handlingsplan
föreligger för arbetet fram till 2006. Ett jämställdhetsperspektiv skall
förstärkas i det praktiska arbetet med att ta fram bl.a. promemorior,
instruktioner och underlag.
Arbetet med att uppfylla intentionerna i FN:s millenniedeklaration och
millennieutvecklingsmålen innebär dels ökade satsningar på stöd riktade
till kvinnor och flickor, dels förbättrad biståndseffektivitet så att
stödet når de fattiga och mest behövande. I detta sammanhang förstärks
arbetet med kompetens- och metodutveckling vad gäller könskonsekvens-
och genusanalyser. Utskottet menar att Sverige antagit en roll som
pådrivare internationellt i genderfrågor. I arbetet med millenniemålen
måste genderperspektivet ständigt beaktas och samtidigt måste mansrollen,
det manliga våldet och inte minst männens ansvar när det gäller
spridningen av hiv/aids uppmärksammas. Män utövar våld mot barn, mot kvinnor
och mot andra män och det är viktigt att en ny politik för global
utveckling även fokuserar på denna realitet.
Sverige bör arbeta för att genderperspektivet blir en obligatorisk del
i alla landrapporter och temarapporter. En uppföljningsmekanism krävs
för resolution 1325, enligt mönster från CEDAW-konventionen, vilket
skulle kunna öppna för bättre bevakning och rapportering, liksom för
möjligheten att utse speciella rapportörer och ta hänsyn till enskilda
klagomål.
En process som syftar till att förstärka samordningen och organiseringen
av det jämställdhetspolitiska arbetet i UD och Regeringskansliet samt
att stärka kompetens- och metodutveckling vad gäller arbetet mot
diskriminering av kvinnor och flickor i internationella sammanhang inklusive
i utvecklingssamarbetet har påbörjats under hösten.
FN rankar Sverige som ett av världens mest jämställda länder. Jämställdhet
mellan könen är både rätt och klokt. Satsningar på flickors utbildning
och hälsa är en av de viktigaste investeringarna ett samhälle kan göra.
När kvinnor och män har möjlighet att delta på lika villkor blir
utvecklingen starkare. Politiken skall både främja och präglas av ett
jämställdhetsperspektiv i såväl hela den övergripande politiken för
global utveckling som utvecklingssamarbetet. Jämställdhetspolitiken har
bäring på alla politikområden och varje departement och myndighet har
ansvar för främjandet av jämställdhet inom ramen för arbetet för en
hållbar och rättvis global utveckling inom sina politikområden.
Jämställdhet utgör en av grundförutsättningarna för en rättvis och hållbar
global utveckling.
Den föreslagna politiken gör således tydligt att jämställdhet mellan
kvinnor och män, flickor och pojkar är en central komponent i
rättighetsperspektivet och i de fattigas perspektiv och slopandet av det
tidigare särskilda delmålet innebär att jämställdhetsarbetet ändå behåller
samma tyngd som tidigare.
Utrikesutskottet har genom en inom utskottet vald arbetsgrupp -
Projektgruppen Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet - sedan februari
2003 valt att inleda en avgränsad uppföljning och utvärdering av riksdagens
tidigare beslut om jämställdhet som mål i utvecklingssamarbetet.
Projektgruppens arbete har kunnat tjäna som kunskapsunderlag inför utskottets
behandling av, och ställningstagande till, regeringens proposition
2002/03:122. Projektgruppens verksamhet har främst varit inriktad på att
bidra till en sammanställning och analys av redan genomförda utvärderingar
av jämställdhetsmålet inom utvecklingssamarbetet. Projektgruppen avser
inom kort att avge en slutrapport om sitt arbete.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U260 (c)
yrkandena 1 och 5, 2002/03:U294 (fp) yrkande 16, 2003/04:U5 (s) yrkande
4, 2003/04:U9 (c) yrkande 15, 2003/04:U10 (fp) yrkande 11, 2003/04:U285
(c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 8 samt 2003/04:U349 (s) yrkandena 6 och
8.
Hållbar utveckling
Hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön
Propositionen
I propositionen understryks att en av de största utmaningarna i strävan
att uppnå en hållbar global utveckling är att bryta sambandet mellan
ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljö, naturresurser och
människors hälsa. I många av dagens utvecklingsländer leder industriella
processer till att människors livsmiljöer försämras. I städerna hotas
miljö och hälsa genom utsläpp från trafik och industrier och genom
bristfälliga vatten- och avloppssystem. Överkonsumtion i såväl rika som
fattiga länder och medföljande inskränkningar i miljöutrymmet sker inte
sällan på bekostnad av fattiga människors resurser och behov. Gifter
sprids, den biologiska mångfalden utarmas och klimatet förändras.
Sveriges politik för global utveckling innebär att miljömässig hållbarhet
bör beaktas i tillväxt- och utvecklingsstrategier, såväl nationellt som
internationellt. Genom att vara drivande i arbetet för hållbara
produktions- och konsumtionsmönster kan Sverige bidra till en utveckling av
ny teknik och nya ekonomiska och politiska styrmedel. Länder som Sverige
samarbetar med bör själva ta ett långsiktigt nationellt ansvar och
säkerställa att hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning och i
strategier. Sveriges uppgift är att stödja och komplettera dessa
ansträngningar.
Motionerna
I motion 2002/03:U313 (c) konstateras att FN:s toppmöte om hållbar
utveckling i Johannesburg 2002 för första gången definierade hållbar
utveckling som grunden för den globala utvecklingen. Det sätter fokus
på fattigdomsbekämpning, förbättrad hälsa och miljöansvar. Motionärerna
kräver i yrkande 9 att det är angeläget att Sverige i sin biståndspolitik
prioriterar frågor som rör hållbar utveckling.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 14 framhålls att millenniemålens sjunde
mål är att säkra en miljövänlig och hållbar utveckling. Motionärerna
menar att för att nå detta mål är det av mycket stor betydelse att uppnå
de övriga målen och det krävs förslag om hur lokalbefolkningen skall
engageras i arbetet för en hållbar utveckling.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 10 krävs att Sverige, i ett globalt
perspektiv, accepterar sitt eget ansvar på civil och institutionell
nivå för att åtgärda ohållbara produktions- och konsumtionsmönster i
Sverige.
I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 3 framhålls att utan omsorg om miljön
är det i dag svårt att upprätthålla ett starkt globalt varumärke. Företag
som är verksamma på den internationella marknaden har i allt högre
utsträckning kommit att föra med sig kunskap, tekniska lösningar och
interna miljökrav till utvecklingsländer som tidigare ofta helt saknat
miljöregler. Motionärerna menar att det är mycket viktigt att man
stimulerar företag och kommuner att ta miljövänliga initiativ och beslut
och att den etiska dimensionen därför bör betonas i det fortsatta arbetet
mot uthållig utveckling och tillväxt.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige i det internationella och nationella
arbetet, och i enlighet med Johannesburgsdeklarationen, understrukit
vikten av en integrerad syn på den hållbara utvecklingens tre dimensioner:
den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga. Hållbart nyttjande av
naturresurserna och omsorg om miljön skall genomsyra Sveriges politik
för global utveckling. Därmed skapas också förutsättningar för att bidra
till arbetet med att uppnå FN:s samtliga millenniemål. Utskottet delar
regeringens uppfattning om vikten av att bryta sambandet mellan ekonomisk
tillväxt och negativ påverkan på miljön, naturresurserna och människans
hälsa.
Utskottet anser att Sverige skall fortsätta att vara drivande såväl
internationellt som nationellt när det gäller hållbara konsumtions- och
produktionsmönster. Internationellt har Sverige bidragit till att den
s.k. Marrakech-processen för hållbar konsumtion och produktion har kommit
i gång i och med det internationella mötet i Marocko, i juni 2003.
Regeringen har i skrivelsen 2002/03:29 Johannesburg - FN:s världstoppmöte
om hållbar utveckling redogjort för pågående insatser i syfte att nå de
mål som ingår i genomförandeplanen från Johannesburg samt pekat på
utmaningar som väntar i framtiden. Det sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottet har i betänkande 2002/03:UMJU1 behandlat skrivelsen.

Utskottet ser ett hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorgen om
miljön också som ett etiskt förhållningssätt. Det blir ingen hållbar
utveckling om inte denna inställning starkt får prägla politiken för
global utveckling.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U313 (c)
yrkande 9, 2003/04:U9 (c) yrkande 14, 2003/04:U12 (mp) yrkande
10 samt 2003/04:U254 (kd) yrkande 3.
Ekonomisk tillväxt
Propositionen
För att främja tillväxt är ett stabilt makroekonomiskt ramverk med sunda
statsfinanser och låg inflation centralt. God samhällsstyrning och
fungerande institutioner är nödvändiga för sparande och investeringar,
liksom öppenhet för handel, investeringar och företagande samt en hållbar
skuldsättning. Genom att skapa möjligheter för hela befolkningen, inte
minst de fattiga, att fullt ut bidra till den ekonomiska utvecklingen
blir tillväxten ett effektivt verktyg i kampen mot fattigdom. Ofta är
den informella sektorn avgörande för en stor del av de fattigas försörjning.
Kvinnor arbetar i högre utsträckning än män i den informella sektorn.
Hur den skall kunna integreras i den formella sektorn är en viktig
utmaning i den ekonomiska politiken.
Ekonomisk tillväxt är nödvändigt, men inte tillräckligt för en rättvis
och hållbar utveckling. Välstånd och utveckling kan inte mätas enbart
i ekonomiska termer och ekonomisk tillväxt måste vara hållbar och
kombineras med satsningar på rättvisa och välfärd för att leda till
utveckling. I många fattiga länder hindrar stora inkomstskillnader en
snabb och effektiv fattigdomsbekämpning. Ett system för att omfördela
resurser och därmed makt krävs för att tillväxten skall komma alla till
del. En relativt jämn inkomstfördelning förstärker tillväxten.
Staten kan utöver det institutionella ramverket också genom investeringar,
enskilt eller i samarbete med näringslivet, bidra till tillväxten genom
att stärka den inhemska resursbasen. God infrastruktur har stor betydelse
för utveckling, både inom länder och regionalt, liksom stöd till
utvecklingsländer och fattiga människor att bedriva ett jordbruk som är
miljömässigt hållbart.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 14 hävdas att en förutsättning för
att minska fattigdomen är att en bred ekonomisk tillväxt uppnås i
utvecklingsländerna. Insatser måste göras för att skapa näringslivsutveckling
och tillväxt. Resurser måste skapas i och av samarbetsländerna själva
genom en framsynt ekonomisk politik som leder till en utveckling av
framför allt det lokala näringslivet. Genom olika insatser och aktiviteter
kan näringslivsutveckling och tillväxt skapas i de allra fattigaste
länderna. Motionärerna anser att stöd bör ges till bl.a. en stabil,
öppen och icke-diskriminerande handels- och investeringspolitik i EU
och i samarbetsländerna och att det krävs starkare insatser för att öka
utvecklingsländernas tillträde till både de globala och de regionala
marknaderna och för att stödja de lokala och inhemska företagens
möjligheter att konkurrera.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 14 framhålls vikten av att i ökad
utsträckning fokusera på tillväxt som ett viktigt instrument för att
verkligen utrota fattigdom. För detta krävs en snabb ekonomisk tillväxt
som kommer hela befolkningar till del.
I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 3 framhålls att trots att det globala
välståndet ökar lever över en miljard människor på mindre än 1,3 dollar
per dag. Förekomsten av undernäring och sjukdomar är stor. De länder
med lägst välstånd är de som nu lever under socialism och isolationism.
Motionärerna menar att många länder i Afrika nästan helt saknar handel
och investeringar från omvärlden och att endast frihandel, tillsammans
med de marknadsekonomiska institutionerna, äganderätt och rättsstat,
kan generera en uthållig tillväxt som skapar välstånd till en bred
befolkning.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 4 framhålls vikten av att regeringen
tar initiativ till en problematisering av tillväxtbegreppet så att alla
delar av Regeringskansliet opererar med samma typ av definitioner vad
gäller ekonomisk tillväxt i förhållande till utveckling, miljö och
hushållning av naturresurser.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att ekonomisk tillväxt är avgörande för att det
skall vara möjligt för utvecklings- och transitionsländerna att ta sig
ur den situation som framkallats av fattigdomen. Ekonomisk tillväxt är
en integrerad del i hållbarhetsbegreppet. Välstånd och utveckling kan
inte enbart mätas i ekonomiska termer. Ekonomisk tillväxt måste vara
hållbar och kombineras med satsningar på rättvisa och social välfärd
för att leda till utveckling. I många fattiga länder hindrar stora
inkomstskillnader en snabb och effektiv fattigdomsbekämpning. Ett system
för att omfördela resurser och därmed makt krävs för att tillväxten
skall komma alla till del. Utskottet menar att en relativt jämn
inkomstfördelning förstärker tillväxten. En sådan omfördelning kan också
minska riskerna för konflikter och olika sociala motsättningar i ett
samhälle. Utskottet konstaterar att ofta är den informella sektorn
avgörande för en stor del av de fattigas försörjning. Hur den skall kunna
integreras i den formella sektorn är en viktig utmaning för den ekonomiska
politiken.
Ett ömsesidigt handelsutbyte med omvärlden är nödvändigt för tillväxt
och detta är särskilt viktigt för utvecklingsländer som globalt sett är
små ekonomier. En öppen handel, både export och import, behövs för en
snabbare utveckling, ökad resursmobilisering, näringslivsutveckling och
arbetstillfällen.
Tillväxt bör främjas genom insatser för ett stabilt makroekonomiskt
ramverk med sunda och transparenta statsfinanser, låg inflation, tillgång
till kreditfinansiering på rimliga villkor, ej ohållbar skuldsättning
samt öppenhet för handel och investeringar. Utskottet tar på annan plats
upp frågan om skuldavskrivningar.
Därtill vill utskottet stryka under vikten av en fungerande social
marknadsekonomi med innebörden att rättsstaten och välfärdsstaten samverkar.
Vidare understryks landsbygdens roll för en hållbar tillväxt i
utvecklingsländerna. Utskottet vill också återigen stryka under betydelsen
av fungerande institutioner, ett öppet samhälle och god samhällsstyrning,
där korruption på alla sätt motverkas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkande 14, 2002/03:U295 (m) yrkande 14, 2002/03:U322 (m) yrkande 3
samt 2003/04:U12 (mp) yrkande 4.
Social utveckling och trygghet
Propositionen
I propositionen understryks att för många människor innebär förändringarna
nya möjligheter genom utbildning, bättre bostäder och hälsa, högre
avkastning i jordbruket eller bättre avlönat arbete i framväxande moderna
sektorer av ekonomin. Men förändringarna kan också innebära försämrad
livsmedelssäkerhet, arbetslöshet, ohälsa och en försämrad miljö.
En politik för social utveckling och trygghet stärker människor i deras
kamp mot fattigdom. Den måste omfatta alla, bygga på ett brett och aktivt
deltagande av det civila samhället i beslutsprocesser och utgå från
förutsättningar som råder i varje enskilt samhälle. Friska, välutbildade
och trygga individer har förutsättningar att ta till vara de möjligheter
som står till buds för att försörja sig och förbättra sina livsvillkor.
En positiv och jämlik hälsoutveckling är av strategisk betydelse för
ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas kvinnor och barn samt grupper med särskilda behov såsom äldre och
funktionshindrade människor. Social utveckling på landsbygden såväl som
i städerna förutsätter att människor har möjlighet att tillsammans bygga
upp och förvalta sitt sociala kapital. Gemensamma normer och värderingar,
liksom förtroendefulla och ömsesidiga sociala relationer, är en viktig
grund för samarbete, trygghet och säkerhet, och därmed för utveckling.
Hiv/aids, väpnade konflikter, demografiska förändringar och utarmade
naturresurser är förhållanden som frestar på traditionella sociala
nätverk och ökar människors sårbarhet.
Hållbar utveckling, socialt, ekonomiskt och miljömässigt, skapas och
upprätthålls av människor som är friska, har tillgång till information
och kunskap, samhällsservice och försörjningsmöjligheter, och som aktivt
kan delta i beslutsprocesser som rör olika delar av samhällslivet.
Det krävs en politisk vilja att omsätta ekonomisk tillväxt i social
utveckling genom en rättvis fördelningspolitik och genom fungerande och
demokratiska institutioner och regelverk. Bestående klyftor är inte
bara orättvisa utan också ekonomiskt ineffektiva och i längden även
farliga. När inte alla får del av utvecklingens resultat och när
förändringar utgör ett hot mot enskilda växer motståndet också mot sunda
reformer.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att främjandet av social utveckling och trygghet bygger
på en syn som utgår från att människor är aktörer med egna motiv och
resurser och egen kunskap, kapacitet och vilja till förändring. Social
utveckling på landsbygden såväl som i städerna förutsätter att människor
har möjlighet att tillsammans bygga upp och förvalta sitt sociala kapital.
Hiv/aids, väpnade konflikter, demografiska förändringar och utarmade
naturresurser är förhållanden som frestar på traditionella sociala
nätverk och ökar människors sårbarhet. Städernas fattiga områden är
sårbara vad gäller naturkatastrofer, ökade kostnader för boende, mat och
transporter, arbetslöshet och svårigheter med att upprätthålla fungerande
sociala nätverk. I växande grad behöver de informella systemen för social
trygghet och omsorg kompletteras med en formell politik som gör tryggheten
tillgänglig för alla.
Utskottet menar vidare att social utveckling utgör en del av en rättvis
fördelningspolitik. Liksom propositionen anser utskottet att bestående
klyftor är inte bara orättvisa utan också ekonomiskt ineffektiva och i
längden även farliga. När inte alla får del av utvecklingens resultat
och när förändringar utgör ett hot mot enskilda växer motståndet också
mot sunda reformer, t.ex. inom det ekonomiska området. Sverige stöder
uppbyggnaden av sociala trygghetssystem som både kan stärka människors
egen kapacitet och inflytande och ge stöd och skydd i utsatta situationer.

Utskottet vill betona att social utveckling är en integrerad del av
begreppet hållbar utveckling. Miljöfrågor, ekonomi och sociala frågor
är en sammanhållen helhet i en hållbar utveckling. Denna helhet är en
viktig del av de samlade huvuddrag som måste prägla politiken för global
utveckling.
Utskottet delar regeringens bedömning av innehållet i huvuddraget social
utveckling och trygghet.
Övriga huvuddrag
Konflikthantering och säkerhet
Propositionen
Väpnade konflikter utgör det allvarligaste hindret för utveckling i
många fattiga länder. Runtom i världen pågår otaliga konflikter som,
vid sidan av mänskliga förluster och skador, innebär en tillbakagång i
livsvillkoren för befolkningen och undergräver förutsättningarna för
framtida ekonomisk utveckling. Fattigdom till följd av krig, i kombination
med tillgänglighet till vapen, utgör dessutom en grogrund för terrorism
och uppblossandet av nya konflikter.
Säkerhetspolitik handlar i dag i ökad utsträckning om att minska fattigdom
och klyftor, undanröja förtryck och motsättningar mellan olika
befolkningsgrupper, vid sidan av att trygga den nationella territoriella
säkerheten och därför är förebyggande av väpnade konflikter och
konflikthantering viktiga delar av politiken för global utveckling.
Betydelsen och behoven av tidiga, förebyggande insatser har ökat och
det är viktigt att verka för att de instrument som finns inom internationella
organisationer och forum utnyttjas på bästa sätt för att förebygga kriser
och hantera konflikter. Det gäller de instrument som finns inom EU,
inklusive inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik,
liksom inom FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) och andra organisationer.
Motionerna
I motion 2002/03:U212 (c) yrkande 8 reses krav på kvinnors roll i det
fredsskapande och konfliktläkande arbetet och motionärerna kräver ökat
svenskt engagemang och tekniska stöd till FN:s arbete för en ökad
införlivning av genusperspektiv inom detta område.
I motion 2002/03:U260 (c) yrkande 3 begärs att kvinnor får större
möjlighet att delta i konfliktförebyggande arbete världen över och även
delta i besluten om freds- och uppbyggnadsarbete.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 26 framhålls att bekämpningen av
hiv/aids är intimt förknippad med konflikt- och säkerhetspolitiska aspekter
för många länder. FN:s säkerhetsråd har vid flera tillfällen betonat de
säkerhetspolitiska aspekterna av spridningen av hiv/aids. Situationen
tydliggör att utvecklings- och hälsoarbetet tillsammans med biståndet
utgör viktiga delar i det konfliktförebyggande arbetet. I yrkande
27 konstateras att det konfliktförebyggande biståndet riktat till riskzoner
och till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden behöver förstärkas
och bli bättre. Det internationella samfundet behöver förbättra sitt
varningssystem för att upptäcka potentiella konflikter och kunna sätta
in förebyggande insatser. Motionärerna betonar vikten av bistånd inriktat
på förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper och
att det behövs ytterligare integrering mellan de fredsbevarande insatserna
och den fredsuppbyggande verksamheten.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 3 konstateras att militära upprustningar
ofta leder till konflikter som i grunden står i motsättning till arbetet
att uppnå FN:s utvecklingsmål och främjandet av de mänskliga rättigheterna.
Motionärerna kräver att Sverige tar på sig en ledande roll i
nedrustningsarbetet, bl.a. för stöd till arbetet med att nå millenniemålen.
I
motion 2003/04:U285 (c, m, fp, kd, v, mp) framhålls att FN:s säkerhetsråd
år 2000 antog resolution 1325 som bl.a. handlar om att öka kvinnors
roll vid förebyggande av konflikter. Resolutionen är ett viktigt steg
mot att se kvinnor som en stark resurs i all krishantering i stället
för som offer. Den föregicks av ett omfattande opinionsarbete, inte
minst genom de kvinnokonferenser som hållits under de två senaste
decennierna. I yrkande 1 krävs att Sverige i EU och i allt bilateralt och
multilateralt samarbete arbetar för att FN:s resolution 1325 skall
implementeras i allt FN-arbete och i enskilda länder.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att propositionen lyfter fram konflikthantering
och säkerhet som ett av huvuddragen i inriktningen för Sveriges politik
för global utveckling. Utskottet konstaterar vidare att nedrustning är
en av hörnstenarna i den svenska utrikespolitiken och att ett fullständigt
avskaffande av massförstörelsevapen är ett prioriterat mål för Sverige.
Sverige har aktivt arbetet för nedrustning och icke-spridning såväl
inom EU som globalt inom FN. Under våren 2003 inleddes på svenskt
initiativ en diskussion inom EU om hur Europeiska unionen skulle kunna
fördjupa och stärka sin gemensamma politik avseende massförstörelsevapen.
Sverige verkar för att EU:s handlingsplan med konkreta åtgärder för
nedrustning och icke-spridning genomförs i praktiken.
Sverige arbetar också aktivt för att genomföra FN:s handlingsprogram
mot illegala handel med lätta vapen. Bl.a. handlar det om att stärka
regler för exportkontroll. Sverige prioriterar vidare frågor som har
direkt koppling till konsolidering av fred och utveckling, bl.a. stöd
till avväpning av f.d. soldater, inklusive barnsoldater och återintegrering
av soldater i samhället.
Väpnade konflikter inom och mellan stater präglar bl.a. stora delar av
Afrika och utgör ett stort utvecklingshinder för hela regionen. Detta
ställer krav på både konfliktförebyggande och på akut konflikthantering
i samverkan mellan FN, EU och afrikanska organisationer. Sverige vill
långsiktigt stödja afrikanska regionala och subregionala organisationers
förmåga att förebygga och hantera konflikter och inom ramen för
utvecklingssamarbetet fortsätter Sverige att bidra till att stävja orsakerna
till konflikter, inte enbart i Afrika.
Utskottet framhåller i betänkande 2002/03:UU5 Internationella freds-
och hjälpinsatser:
Det förtjänar att framhållas, menar utskottet, att det inom Regeringskansliet
pågår en inventering och systematisering av det svenska stödet för
fredsfrämjande och konflikthantering. Detta arbete kan förväntas ge ett
fördjupat underlag för att uppnå bättre samstämmighet mellan tillgängliga
resurser och regeringens samlade prioriteringar. I arbetet ingår att
försöka stärka rutiner för uppföljning av de svenska freds- och
hjälpinsatserna.
Utskottet har inhämtat att Sverige även deltar i en arbetsgrupp som
inrättats av FN för att närmare studera och analysera förhållandet mellan
nedrustning och utveckling med en helhetssyn på konfliktfrågor, säkerhet
och utveckling. På motsvarande sätt har, under senare år, inom det
internationella utvecklingssamarbetet säkerhetsbegreppet vidgats från
att handla om staters säkerhet till att alltmer sätta individen i fokus.

Utskottet vill betona värdet av att konflikthantering och säkerhet nu
blir ett huvuddrag för politiken för global utveckling och en viktig
inriktning för utvecklingssamarbetet. Utskottet menar att detta huvuddrag
innefattar alla skeden i konflikthantering, dvs. förebyggande insatser,
konfliktdämpande och konfliktlösande insatser samt uppföljningsåtgärder
som försoningsinsatser, alla lika viktiga för att skapa varaktig fred
och säkerhet. Utskottet vill samtidigt understryka den betydelse kvinnors
deltagande har för ett framgångsrikt arbete med konflikthantering och
understryker vikten av att öka svenska kvinnors deltagande i fredsbevarande
operationer. Utskottet sluter därmed upp kring vikten av att FN:s
resolution 1325 implementeras. Utskottet vill också peka på hur utsatta
de funktionshindrade är i konfliktsituationer. Arbetet för att förhindra
konflikter är särskilt viktigt för denna grupp. Även insatser för att
förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar har en konfliktförebyggande
roll.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U212 (c)
yrkande 8, 2002/03:U260 (c) yrkande 3, 2003/04:U6 (kd) yrkandena 26 och
27, 2003/04:U7 (v) yrkande 3 samt 2003/04:U285 (c, m, fp, kd, v, mp)
yrkande 1.
Globala gemensamma nyttigheter
Propositionen
I propositionen konstateras att under de senaste decennierna av
internationell samverkan och debatt i utvecklingsfrågor har en långtgående
samsyn uppnåtts om utformningen av en politik för rättvis och hållbar
utveckling. Mycket av det som krävs för utveckling rår länderna själva
över men globaliseringen gör också att behovet av normer och regelverk
för ordnad samverkan mellan länder och folk växer.
Ett växande antal frågor kräver åtgärder bortom nationella gränser.
Kunskap, resurser och praktiska lösningar för dessa problem måste
mobiliseras genom gemensamt ansvarstagande och en ny typ av samarbete
mellan länder, regioner och sakområden. En god miljö, finansiell stabilitet,
begränsningar av smittsamma sjukdomar och frånvaro av internationell
terrorism är exempel på gränsöverskridande frågor.
Det finns ett stort antal globala gemensamma nyttigheter som i dag inte
tillgodoses i tillräcklig utsträckning för att nå målet om en rättvis
och hållbar global utveckling. Diskussionen om hur det internationella
samfundet kan samarbeta bättre kring de gränsöverskridande globala
frågorna ligger högt på den internationella dagordningen.
Motionerna
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 8 framhålls vikten av ett utökat stöd
för produktionen av globala nyttigheter. Motionärerna föreslår att
resurserna koncentreras på ett prioriterat urval av globala gemensamma
nyttigheter.
I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 8 framhålls att det krävs ett utökat
stöd för produktionen av "globala gemensamma nyttigheter". Insatserna
för att skapa bättre fungerande internationella regelverk och standarder
för dessa nyttigheter måste ökas och det är på främst miljö- och
hälsoområdena som det globala och regionala samarbetet är av stor vikt i
detta avseende.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar att globala gemensamma nyttigheter nu görs till ett
huvuddrag för politiken för global utveckling. Detta begrepp rymmer
viktiga element, som delvis ännu inte formulerats, för den framtida
utvecklingspolitiken.
Utskottet menar att Sverige bör fortsätta att vara drivande och ha en
hög profil i samarbetet om de globala gränsöverskridande frågorna. Den
internationella arbetsgrupp som Sverige och Frankrike har etablerat -
the International Task Force on Global Public Goods - innebär ett viktigt
steg i arbetet med att söka bättre lösningar på globala problem. Parallellt
med den internationella arbetsgruppens arbete kommer en inventering att
göras av hur olika departement och myndigheter arbetar med globala
gemensamma nyttigheter. Bägge processerna kommer att resultera i
rekommendationer avseende framtida prioriteringar. Utskottet vill i detta
sammanhang särskilt uppmärksamma miljöfrågorna, hälsofrågorna - inte
minst smittsamma sjukdomar - och frågan om finansiell stabilitet.
Utskottet konstaterar vidare att global samverkan på miljöområdet och
samarbete för att nå en hållbar utveckling för hela världen måste
prioriteras och delar de synpunkter som miljö- och jordbruksutskottet
anfört i sitt betänkande 2001/02:MJU16 där det framhålls att grunden
för den svenska strategin för hållbar utveckling är det demokratiska
styrelseskicket med dess värderingar: "Genom demokratin skapas regler
och institutioner som främjar resurssnåla konsumtions- och produktionsmönster.
Demokratins institutioner ger oss de redskap vi behöver för att värna
de kollektiva nyttigheter - bl.a. miljö - som utgör grunden för en
hållbar och progressiv samhällsutveckling. En utmaning inför 2000-talet
är att stärka ett demokratiskt samarbete kring hållbarhet inte bara
nationellt utan också på den internationella nivån. Världssamfundet har
ett ansvar för att värna kunskapsutveckling, miljö och hälsa. Handel
och kapitalflöden måste utformas på ett sätt som ger incitament för ett
mer långsiktigt agerande bland marknadens aktörer. En global ekonomi
bör gå hand i hand med en global hållbarhetsstrategi."
Utskottet förutsätter att när regeringen avslutat sitt analysarbete
kommer detta att redovisas för riksdagen.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att Interparlamentariska unionen
vid sitt senaste möte har fokuserat på begreppet globala allmänna
nyttigheter (Global Public Goods) och genom en gemensamt antagen resolution
uttalat sig för att världens länder gemensamt skall utarbeta en dagordning
för hur man skall hantera allmänna nyttigheter på ett ansvarsfullt sätt,
inte minst vad gäller finansieringen.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2003/04:U6 (kd)
yrkande 8 och 2003/04:U254 (kd) yrkande 8.
Samverkan mellan huvuddragen
Propositionen
Propositionen pekar på ett antal huvuddrag för en politik för global
utveckling. Politiken skall främja och präglas av respekt för de mänskliga
rättigheterna, demokrati och god samhällsstyrning, jämställdhet mellan
kvinnor och män, hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om
miljön, ekonomisk tillväxt och social utveckling och trygghet. Dessa
faktorer är ömsesidigt förstärkande. Den skall därutöver inriktas på
områden där nya krav ställs på helhetssyn och samverkan, konflikthantering
och globala gemensamma nyttigheter.
Motionerna
I motion 2002/03:U201 (m) yrkande 1 framhålls att de länder som lyckats
bryta fattigdomen har ett gemensamt drag och det är en stegvis utveckling
mot marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och demokrati. Motionären
menar att utvecklingen har kommit stegvis och att det är viktigt att
stödja denna process där den ena faktorn drivit på den andra och framsteg
inom ekonomin har drivit på demokratiseringen. Motionärerna menar att
socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck och politiserade
rättsväsenden ofelbart har visat sig leda till fördjupad fattigdom.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 2 konstateras att förutsättningen för
att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten
av världen. Motionärerna menar att det inte finns någon egen afrikansk
väg utan det är endast marknadsekonomi byggd på faktorer som fri
företagsamhet och frihandel i kombination med utbildning för alla inom
ramen för ett rättssamhälle, respekt för de mänskliga rättigheterna och
demokrati som ger resultat. I yrkande 16 framhålls vikten av att skapa
en koherent politik för att utveckla en dynamisk marknadsekonomi där
företagsamhet och arbetsvilja står i centrum och där utbildning, sparande
och ansvarstagande premieras.
I motion 2002/03:U322 (m), yrkande 10 hävdas att de centrala villkoren
för svenskt bistånd skall vara stöd till rättsstaten, respekt för de
mänskliga rättigheterna och utvecklingen av demokrati och marknadsekonomi.

Motionärerna bakom motion 2003/04:U11 (m) menar i yrkande 2 att endast
marknadsekonomi, fri företagsamhet och frihandel i kombination med
utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på demokrati
och respekt för mänskliga rättigheter kan ge välstånd till en bred
befolkning och är centrala målsättningar i samarbetet med biståndsländerna.

I motion 2003/04:U248 (m) yrkande 2 hävdas att rättsstaten, respekt för
mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi är centrala
målsättningar i samarbetet med biståndsländerna.
Utskottets överväganden
Utskottet delar propositionens syn att de olika huvuddragen är ömsesidigt
förstärkande. Därutöver samverkar de olika huvuddragen som riktlinjer
för den samlade politiken och bidrar till att skapa sammanhang och helhet.
Mänskliga rättigheter och jämställdhet ingår också som element i de
andra huvuddragen. De tre huvuddragen som formar hållbar utveckling är
en förutsättning för att de grundläggande värdena skall få genomslag.
I stort sett alla huvuddrag samverkar med varandra i olika hög grad.
Utskottet menar att mål och huvuddrag är en del av samma helhet när de
får genomslag som riktlinjer för politiken inom de olika politikområdena.
Utskottet konstaterar vidare att om målen för politiken för global
utveckling och utvecklingssamarbetet skall kunna nås måste hänsyn tas
till alla huvuddrag och deras inbördes samverkan.
Politiken för global utveckling syftar således till att forma ett
rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter
samt präglat av de övriga huvuddrag som en sammanhållen politik bygger
på och vilken inkluderar en socialt inriktad marknadsekonomi.
I diskussionen om koherens och eventuella målkonflikter i politiken för
global utveckling är det av central betydelse att understryka de
grundläggande normer rörande mänskliga rättigheter som slås fast bl.a. i
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessa normer är absoluta,
och främjandet av dessa är en hörnsten i Sveriges politik för global
utveckling.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m)
yrkande 1, 2002/03:U295 (m) yrkandena 2 och 16, 2002/03:U322 (m) yrkande
10, 2003/04:U11 (m) yrkande 2 samt 2003/04:U248 (m) yrkande 2.
B. Politikområden och deras samstämmighet
I föreliggande avsnitt redovisas propositionens och motionernas förslag,
samt utskottets överväganden, vad gäller olika politikområden. Några
politikområden har i utskottets behandling slagits samman. Vidare
redovisas i avsnittet dels propositionens, dels motionernas förslag vad
gäller samstämmighet i svensk politik och i EU:s politik, jämte utskottets
överväganden i denna del.
De olika politikområdena behandlas här främst utifrån hur svensk politik
utformas men även utformningen av politiken på EU-nivå respektive
multinationell nivå berörs liksom hur utvecklingsländerna formar sin
politik. Gränsdragningen mot utvecklingssamarbetet - biståndet - är inte
möjlig att göra distinkt. Ett antal motionsyrkanden som hör till olika
politikområden har i vissa fall behandlats under avsnittet Internationellt
utvecklingssamarbete.
Olika politikområden
1. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken
Propositionen
Konfliktfrågor har i ökad utsträckning kopplats till orättvisor, ojämlikhet,
förtryck och motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Insikten
har vuxit om att säkerhet förutsätter demokrati, respekt för de mänskliga
rättigheterna, jämställdhet, ekonomisk och social utveckling, rättvis
fördelning, miljöhänsyn och förstärkt internationellt samarbete.
Internationell terrorism och spridning av lätta vapen och massförstörelsevapen
fortsätter att vara allvarliga säkerhetspolitiska hot. Fred och säkerhet
är en förutsättning för utveckling och för att värna folkrätten, inklusive
mänskliga rättigheter.
Handeln med människor är enligt FN den snabbast växande verksamheten
inom den organiserade brottsligheten. Denna verksamhet är starkt kopplad
till andra former av internationell brottslighet som t.ex. narkotika-
och vapenhandel. I den omfattande illegala narkotikahandeln ligger
fattigdom ofta bakom rekryteringen till illegala organisationer. Det
finns en tydlig koppling mellan narkotikahandel, terroristgrupper och
organiserad brottslighet.
Fattigdom, förtryck och diskriminering har säkerhetspolitiska konsekvenser
och det internationella utvecklingssamarbetet bidrar till att stärka
säkerheten både i närområdet och globalt.
Fredsfrämjande insatser har utvecklats till en av det svenska försvarets
huvuduppgifter. Förutom militära och diplomatiska inslag kan de inkludera
räddningsinsatser, minröjningsverksamhet, försonings- och förtroendeskapande
åtgärder, återuppbyggnad och institutionella insatser för att bygga upp
en fungerande demokratisk rättsstat som kan garantera de mänskliga
rättigheterna. I stort handlar det om att främja utveckling genom att
förbättra trygghet och säkerhet. Regeringen framför det angelägna i en
utökad och effektiviserad samverkan mellan olika politikområden i
hanteringen av kriser och väpnade konflikter.
Anskaffning av försvarsmateriel måste också ske i ansvarsfulla, öppna
och förtroendeingivande former. Ett viktigt ramverk för detta finns i
Sveriges restriktiva lagstiftning om exportkontroll och EU:s uppförandekod
för handel med vapen. Sverige bör fortsatt vara drivande i en internationell
dialog om konflikter, säkerhet och utveckling, som bl.a. syftar till
att stärka internationella kontrollregimer och åstadkomma avtal om
icke-spridning, nedrustning och rustningsbegränsning.
Motionerna
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 2 krävs att regeringen inom ramen
för EU skall uppmuntra till en fördjupad dialog med Afrikanska unionen
(AU) vad gäller kraven på en modell för etiskt ledarskap i Afrika. Till
skillnad från OAU - som endast innehöll begränsade bestämmelser om de
mänskliga rättigheterna, fäster AU större vikt vid skyddet av de mänskliga
rättigheterna. Stadgan uttrycker medlemsstaternas beslutsamhet att främja
och skydda de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter, att
förstärka och förankra de demokratiska institutionerna och rättssamhället.

I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 1 konstateras att trots en viss
skeptisk inställning till den nya afrikanska samarbetsunionen, AU, så
kan unionen bli en god dialogpartner till omvärlden och underlätta
handelssamarbetet. I yrkande 2 konstateras att den stora kris som
hiv/aids-epidemin lett till uppmärksammats av AU, och i denna fråga bör
effektiv samordning eftersträvas. Motionärerna anser att Sverige skall
uppmuntra EU:s organ till en fördjupad dialog med AU på lika villkor
vad gäller bl.a. handelsfrågor, hiv/aids-insatser och konfliktlösning.

I motion 2002/03:U235 (fp) yrkande 3 krävs att Sverige verkar för att
kvinnors rätt till fri abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir
ett prioriterat politiskt mål i svensk utrikespolitik.
I motion 2003/04:U3 (s) yrkande 3 begärs att utredningen om reglerna
för svensk krigsmaterielproduktion och export skall behandla frågan om
mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 2 framhålls vikten av att utrikespolitiken
generellt bör styras av etiska ledarkoder. Dessutom krävs i motionens
yrkande 14att Sveriges handelsrelationer med utvecklingsländerna måste
vara mer samstämmiga och bättre samordnade med de mål som är uppsatta
för den svenska utvecklingspolitiken än vad som är fallet i dag. Tydlighet
saknas vad gäller problematiken kring militär rustning i utvecklingsländer
och den svenska vapenexporten till fattiga länder. Den svenska vapenexporten
bör därför alltid utvärderas i förhållande till utvecklingsmålen.
Även i motion 2003/04:U7 (v) yrkande 2 krävs att nya regler för den
svenska krigsmaterielexporten måste utarbetas och vara så utformade att
de inte står i motsättning till den svenska utvecklingspolitiken. I
yrkande 4 krävs att svensk export av krigsmateriel till länder med stor
fattigdom bör föregås av en problematiserande granskning av risker för
att krigsmaterielexport inte försvårar kampen för mänskliga rättigheter
och fattigdomsbekämpning och i yrkande 5 krävs att svensk krigsmaterielexport
inte skall tillåtas om det försvårar främjandet av mänskliga rättigheter
och fattigdomsbekämpning.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 25 konstateras att under senare år
har krigsherrar och soldater tagit makten i ett antal länder som också
plundrats och där befolkningen terroriserats och fördrivits. Motionärerna
anser att blockeringar som skulle kunna försvåra ett snabbt svenskt
agerande med militära inslag i akuta situationer måste undvikas och att
insatser av militär karaktär inte skall finansieras ur biståndsanslaget
utan att resurser för sådana insatser får tas fram på annat sätt.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 3 framhålls att FN nu skall inrikta
sitt arbete på stöd till fredsarbetet i Afrika och omedelbart prioritera
fredsfrämjande insatser samt att FN och EU skall stödja utvecklingen av
en afrikansk freds- och säkerhetsordning och i yrkande 4 understryks
att det finns ett mycket starkt samband mellan fred, demokrati,
fattigdomsminskning och utveckling. Själva förutsättningen för detta samband
är att det råder stabilitet och säkerhet. Sverige och EU måste ta sitt
ansvar och i större utsträckning bidra till att Afrikas krigsdrabbade
länder kan ges förutsättningar för en fredlig utveckling, och Sverige
bör därför kraftigt stärka resurserna för fredsfrämjande insatser i
Afrika.
Även i motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 21 krävs att Sverige bör inta en
ledande roll för nedrustning eftersom militär upprustning leder till
konflikter och i grunden står i motsatsställning till inte bara
världsfreden, utan även arbetet med att uppnå FN:s utvecklingsmål och
främjandet av de mänskliga rättigheterna. Vidare krävs i yrkande 22 att
svensk export av vapen till länder med stor fattigdom måste föregås av
en problematiserande granskning av risker för export till dessa länder
vad gäller främjande av de mänskliga rättigheterna och bekämpning av
fattigdom utifrån de fattiga människornas situation. Finns det en risk
för att svensk vapenexport försvårar främjandet av de mänskliga
rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export inte tillåtas.
I motion 2003/04:Fö267 (mp, v) framhålls att humanitär minröjning
omfattar, utöver minröjning, även upplysning och utbildningsinsatser,
kartläggning av problemet samt omhändertagande och återanpassning av
minoffer. Sidas utbetalningar till stöd för humanitär minröjning minskade
betydligt under 2002 och motionärerna kräver i yrkande 1 att Sverige
och Sida inte minskar utan snarare ökar sitt stöd till humanitär
ammunitions- och minröjningsverksamhet.
Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis hänvisa till den i februari i år avgivna
utrikespolitiska deklarationen som tydligt uppmärksammade sambanden
mellan utvecklingspolitiken och säkerhets- och försvarspolitiken. I
deklarationen klargjorde utrikesminister Anna Lindh att "säkerhet i
dagens värld måste skapas globalt och gemensamt, och innebära frihet
och trygghet för alla././ Säkerhet förutsätter mänskliga rättigheter,
folkrätt och demokrati." (prot. 2002/03:56).
Utskottet konstaterar, med hänvisning till sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet (bet. 2001/02:UFöU1), att fred och säkerhet för vårt
eget land är ett övergripande mål för den svenska säkerhets- och
försvarspolitiken. Därtill kommer även som ett grundläggande mål att
solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden. Sveriges
säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands fred och
självständighet. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen, och i
former som vi själva väljer, trygga en handlingsfrihet att, såsom enskild
nation och i samverkan, kunna utveckla vårt samhälle. Det är utskottets
mening att denna politik fungerar väl i förhållande till målet för
politiken för global utveckling som är att bidra till en rättvis och
hållbar global utveckling.
Utskottet konstaterar vidare, och med instämmande i tidigare gjorda
uttalanden i betänkande 2001/02:UU4 (s. 12 f.), att de nya säkerhetspolitiska
hoten måste mötas med delvis nya medel. Detta kräver i sin tur en
utveckling vad gäller det internationella samfundets instrument och
organisation, både globalt och regionalt. Utskottet uttalade även i nämnda
betänkande att globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan snarare
erbjuder möjligheter, för länder som är beredda att bedriva en utvecklings-
och tillväxtfrämjande politik, att bl.a. bekämpa fattigdomen. Världssamfundet
har därvid en viktig uppgift att stödja denna utveckling bl.a. genom
att bidra till ett effektivt globalt styrsystem av samverkande
internationella organisationer.
Utskottet menar, i likhet med tidigare gjorda uttalanden i t.ex.
betänkandena 2001/02:UU11 (s. 8) och 2002/03:UMJU1 (s. 15), att globaliseringen
i grunden är en positiv process som, om den utvecklas rätt, kan hjälpa
oss att förverkliga målen om en rättvisare och tryggare värld. Den
hjälper oss därvidlag också att genomföra målet om en hållbar global
utveckling. Den nya synen på säkerhet ("det bredare säkerhetsbegreppet")
omfattar också hot som inte är militära. I dag ses bl.a. frågor som
miljöhot, ökande fattigdom, befolkningstillväxt, resursknapphet,
internationell terrorism och okontrollerad vapenspridning som relevanta i
ett säkerhetspolitiskt sammanhang. Den i propositionen föreslagna
politiken för global utveckling ger i denna del viktiga verktyg för
säkerhetspolitiken. Säkerhets- och försvarspolitiken och politiken för
global utveckling är i denna mening reversibla storheter. Utskottet
framhåller vidare att säkerhet och trygghet i vår framtid inte kan uppnås
utan att man angriper orsakerna till de globala sociala
orättvisorna.
Hälsofrågorna har under de senaste åren intagit en alltmer central plats
på den internationella dagordningen. Det gäller inte minst insatser som
främjar sexuell och reproduktiv hälsa, särskilt åtgärder mot hiv/aids.
Utskottet kan konstatera att stora åsiktsskillnader finns i frågor som
rör demokrati och mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors rättigheter.
Särskilt kontroversiella är frågor som rör sexuella och reproduktiva
rättigheter, inklusive rätten till abort, preventivmedel och sexualupplysning
samt homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter. Det är dock
utskottets uppfattning att Sverige skall fortsätta att vara en stark
röst i dessa frågor.
Hot mot vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med
andra länder. Internationellt samarbete blir allt viktigare för att
motverka såväl direkta konfliktrisker som de hot som följer av den
globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet. Utskottet
finner det självklart att svenska biståndsmedel endast används i enlighet
med OECD/DAC:s definition för utvecklingssamarbete, vilket innebär att
insatser av militär karaktär inte finansieras ur biståndsanslagen.
Den svenska politiken innebär således ett starkt stöd för det internationella
samfundets arbete för demokrati och mänskliga rättigheter också i
odemokratiska stater och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering,
korruption och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Det
är utskottets uppfattning att politiken bör vägledas av de mål, perspektiv
och huvuddrag som gäller för en samlad politik för global
utveckling.
Nedrustning
Enligt utskottets uppfattning är hoten om spridning och användning av
massförstörelsevapen ett globalt problem som kräver åtgärder inom flera
områden och sektorer. De internationella avtal om rustningskontroll som
finns inom området är av stor betydelse. Att avtalen fortlöpande stärks
och att genomförande och efterlevnad kontrolleras och verifieras är
mycket viktigt. De internationella exportkontrollregimer som kompletterar
avtalen och vilkas arbete syftar till att kontrollera handeln med vissa
nyckelkomponenter är också betydelsefulla.
Utskottet vill betona att Sverige sedan många år har spelat en framträdande
roll i de multilaterala förhandlingarna om rustningsbegränsning och
nedrustning. Utskottet anser att det är viktigt att Sverige även
fortsättningsvis på olika sätt bidrar till detta arbete och noterar med
tillfredsställelse att regeringen i regeringsförklaringen tydligt lyft
fram nedrustningsfrågorna genom att klargöra att "kampen för nedrustning
fortsätter med kraft. Kärnvapenländerna måste förmås att ta sitt ansvar.
"
Utskottet välkomnar regeringens fortsatta ansträngningar att arbeta för
nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen såväl globalt
inom t.ex. FN som inom Europeiska unionen. Utskottet konstaterar att
det under våren 2003, på svenskt initiativ, inleddes en diskussion inom
EU om hur unionen skulle kunna fördjupa och stärka sin gemensamma politik
avseende massförstörelsevapen. Sverige verkar för att den handlingsplan
med konkreta åtgärder för nedrustning och icke-spridning av
massförstörelsevapen som antogs vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki i
juni 2003 genomförs i praktiken. Sverige deltar också, enligt vad
utskottet inhämtat, fr.o.m. hösten 2003 i en arbetsgrupp som inrättats av
FN för att närmare studera och analysera förhållandet mellan nedrustning
och utveckling. Som ett led i regeringens aktiva engagemang för
nedrustningsfrågorna har initiativ tagits till en internationell oberoende
kommission under ledning av Hans Blix. Syftet med kommissionen är att
belysa, studera och utreda frågor rörande bl.a. kärnvapen samt att bidra
till att skapa nytt politiskt fokus och ge nya impulser till det
internationella arbetet för nedrustning och icke-spridning av
massförstörelsevapen.
Kärnvapennedrustningsfrågorna drivs också sedan länge av Sverige
tillsammans med sex andra länder i den s.k. Ny Agenda-koalitionen. Sverige
arbetar även aktivt för att genomföra FN:s handlingsprogram som antogs
vid 2001 års FN-konferens om illegal handel med lätta vapen. Detta arbete
har utskottets stöd.
Utskottet ser också positivt på det arbete som görs inom ramen för
Interparlamentariska unionen. Det är enligt utskottets mening angeläget
att lyfta fram de folkvalda parlamentarikernas roll i arbetet för
rustningsbegränsning och nedrustning. Direkt folkvalda parlamentariker
skall vara representativa för väljarna och har därigenom en särskild
legitimitet. Det parlamentariska uppdraget lämpar sig väl för
opinionsbildning samt kunskaps- och informationsspridning och erbjuder
möjligheter att föra vidare medborgarnas synpunkter, idéer och förslag
till ansvariga på lokal, regional, nationell och internationell nivå.
Fred och nedrustning har ett starkt stöd bland medborgare i hela världen.
Folkvalda parlamentariker har därför en central roll i genomförandet
och uppföljningen av redan beslutade åtaganden av världssamfundet.
Deltagandet av direktvalda parlamentariker stärker legitimiteten och
handlingskraften i hela implementeringsprocessen. Utskottet konstaterar
med tillfredsställelse att Interparlamentariska unionen vid sin session
i Chile år 2003 antog en resolution om massförstörelsevapen.1Importance
of the non-proliferation of nuclear, chemical and biological weapons of
mass destruction and of missiles, including the prevention of their use
by terrorists (Resolution adopted unanimously by the 108th Conference,
Santiago de Chile, 2003).
Fredsfrämjande insatser
Utskottet ser anledning att fästa uppmärksamhet på det självklara
ställningstagandet om ett starkt samband mellan fred, demokrati,
fattigdomsminskning och utveckling. FN:s och omvärldens agerande för att
hindra krig och konflikter i bl.a. Afrika är en förutsättning för
ländernas utveckling. Kopplingen mellan fred och utveckling har nyligen
kommit till uttryck i EU:s anförande inför debatten i FN:s generalförsamling
om konfliktorsaker och främjande av fred och hållbar utveckling i Afrika.
Utskottet konstaterar att FN mycket nära följer Afrikas konflikter och
att generalsekreterare Kofi Annan kraftfullt driver processer som rör
dessa. Generalsekreterarens särskilda representanter för olika situationer
i Afrika främjar ett brett och samlat perspektiv på de olika konflikterna
i regionen. Utskottet vill också fästa uppmärksamhet på att säkerhetsrådets
ökade intresse för konflikthantering i Afrika kan utläsas genom ett
ökat antal fredsbevarande insatser. En afrikansk freds- och säkerhetsordning
håller dessutom på att växa fram. Inom African Union (AU) sker nu ett
arbete i syfte att skapa ett Peace and Security Council. Den fredsbevarande
operation i Burundi som African Union bidragit med är värdefull. Också
på en subregional nivå håller en afrikansk säkerhetsstruktur på att
växa fram. ECOWAS har t.ex. spelat en roll i det fredsfrämjande arbetet
i Elfenbenskusten och i Liberia. FN och EU stöder starkt denna utveckling
både politiskt och finansiellt, bl.a. genom kapacitetsstöd till de
afrikanska regionala och subregionala organisationerna. Den dialog som
EU regelbundet för med Afrika är ytterligare en komponent i ansträngningarna
att främja fred och säkerhet i Afrika.
Utskottet kan även konstatera att en ökad andel av de svenska resurserna
för fredsfrämjande insatser används för insatser i Afrika. Sedan juni
2003 deltar Sverige med ett flygfältsförband i MONUC och under sommaren
deltog Sverige med väpnad trupp i EU:s snabbinsatsstyrka i nordöstra DR
Kongo. Därutöver deltar Sverige med militärobservatörer eller civilpoliser
i samtliga FN-missioner i Afrika.
När det gäller bl.a. fredsfrämjande insatser och minröjning vill utskottet
dessutom framhålla att utskottet vid flertalet tidigare tillfällen har
behandlat frågor kring konfliktförebyggande och krishantering. Fredsfrämjande
verksamhet och att aktivt kunna delta i utformningen av EU:s
konfliktförebyggande arbete är profilfrågor för Sverige i det internationella
samarbetet. Utskottet ser mycket positivt på att arbetet med att förebygga
och hantera väpnade konflikter har fått ökad nationell och internationell
uppmärksamhet. Utskottet anser att behoven som finns inom detta område
behöver uppmärksammas och att det både nationellt och internationellt
vore värdefullt med en vilja och beredskap att förstärka de resurser
som avsätts för konfliktförebyggande och krishantering. Det gäller även
resurserna för forskningsinsatser om såväl utrikes- och säkerhetspolitik
som freds- och konfliktkunskap. För svensk del kan vidare konstateras
att tillräckliga och realistiska resurser måste avsättas för denna
verksamhet för att Sverige med trovärdighet skall kunna genomdriva och
delta i fredsfrämjande aktiviteter. Utskottet har i betänkande 2003/04:UU1
tagit ställning till anslaget 5:2 Fredsfrämjande verksamhet inom
utgiftsområde 5 Internationell samverkan.
Utskottet konstaterar att antipersonella minor och oexploderad ammunition
är ett mycket allvarligt problem som bidrar till mänskligt lidande och
hinder för utveckling. Sverige spelar en aktiv och viktig roll i arbetet
att långsiktigt minska minornas förödelse i mindrabbade länder. Stöd
till humanitär minhantering är en viktig fråga för det svenska
utvecklingssamarbetet, och det svenska stödet till humanitär minröjning och
till röjning av ammunition som inte har exploderat är omfattande.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen utarbetat en samlad
svensk syn på minhantering. Utskottet ser gärna att denna vidareutvecklas.

Utskottet konstaterar att Sverige i enlighet med svensk politik på
minområdet numera i hög grad stöder mindrabbade länders egen kapacitet
att hantera minproblemen, vilket i många fall på kort sikt är mindre
kostsamt än de högteknologiska lösningar som tidigare finansierats. Att
stödja uppbyggnad av den lokala kapaciteten och lokalt ägande är ytterst
viktigt om minproblemet skall kunna få en fungerande och långsiktig
lösning. Det är enligt utskottets mening inte alltid fruktbart att enbart
fokusera diskussionen på exakta utbetalningsnivåer för att få en bild
av Sveriges åtaganden på det humanitära minområdet. Utskottet förutsätter
dock att det samlade svenska engagemanget för humanitär minröjning
ävenledes i framtiden ligger på en fortsatt hög ambitionsnivå där kvalitet
och långsiktighet bör vara vägledande principer för svenska insatser.
Export
av krigsmateriel
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen genom
kommittédirektiv 2003:80 tillsatt den utredning om krigsmateriellagstiftningen
som utskottet i flera år efterfrågat (se t.ex. bet. 2002/03:UU9).
Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna
för den framtida svenska exportkontrollen och ramarna kring den. Utredaren
skall, enligt direktiven, bl.a. undersöka huruvida man bör tillåta
vapenexport till länder som underlåter att rapportera till FN:s vapenregister,
liksom förutsättningarna för ett demokratikriterium. Enligt kommittédirektivet
bör även en översyn i övrigt av gällande riktlinjer företas. Det står
vidare utredaren fritt att ta upp andra frågor som aktualiseras under
utredningsarbetet och som har bäring på de frågeställningar som anges
i kommittédirektivet.
Utskottet konstaterar att huvudregeln vad gäller riktlinjerna för svensk
krigsmaterielexport är att en helhetsbedömning skall göras som omfattar
flera relevanta faktorer. I underlaget för denna helhetsbedömning ingår
vid behov en redovisning av den politiska situationen i mottagarlandet,
bl.a. styrelseskick men också situationen vad gäller pressfrihet,
yttrandefrihet, den politiska oppositionens ställning och andra faktorer.
Riktlinjerna framhåller den särskilda vikt som vid bedömningen av varje
utförselärende skall fästas vid respekten för de mänskliga rättigheterna
i mottagarlandet. Utförseltillstånd för nya leveranser bör enligt
riktlinjerna inte lämnas om det avser en stat där omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Även internationellt, i den europeiska uppförandekoden, intar kriteriet
om mänskliga rättigheter och hållbar utveckling en framträdande plats.
Uppförandekodens åttonde kriterium handlar om "[v]apenexportens
förenlighet med mottagarlandets tekniska och ekonomiska förmåga, med
beaktande av det önskvärda i att stater får sitt legitima behov beträffande
säkerhet och försvar täckt med minsta möjliga användning av mänskliga
och ekonomiska resurser till krigsmateriel". Enligt kriteriet kommer
"[m]edlemsstaterna, mot bakgrund av informationen från relevanta källor
såsom FN:s utvecklingsprogram, Världsbanken, Internationella valutafonden
samt OECD-rapporter, att beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt
skulle hindra den hållbara utvecklingen i mottagarlandet. De kommer i
detta sammanhang att beakta mottagarlandets relativa nivå på militära
och sociala utgifter och även ta hänsyn till eventuellt bistånd från EU
eller bilateralt bistånd." (Se regeringens skrivelse 2002/03:114, bilaga
4.)
Med lagen (1992:1300) om krigsmateriel säkerställs att varje utförselärende
prövas individuellt. Varje ärende prövas således med utgångspunkt i de
av regeringen fastlagda riktlinjerna som riksdagen ställt sig bakom och
med utgångspunkt i den uppförandekod för vapenexport som Europeiska
unionen, som en politisk avsiktsförklaring, enats om år 1998.
Riktlinjerna är till sin karaktär ett balansinstrument där också faktorer
som talar för export vägs in (exempelvis försvarets behov och Sveriges
trovärdighet som leverantör). Inget av kriterierna, förutom de tre s.k.
ovillkorliga hindren, har en direkt förbudseffekt. De tre typer av
ovillkorliga hinder som riktlinjerna anger och som, om de föreligger,
omöjliggör export är: beslut av FN:s säkerhetsråd, internationella
överenskommelser som Sverige biträtt (t.ex. EU-sanktioner) samt de
neutralrättsliga reglerna i Haagkonventionerna.
Den vikt som tillmäts de fastlagda riktlinjerna att export inte bör
beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan
stat måste kunna balanseras mot den vikt som tillmäts ett långtgående
internationellt försvarsindustriellt samarbete för att trygga den svenska
materielförsörjningen. I balansen mellan olika riktlinjer för
krigsmaterielexporten måste, enligt utskottets mening och i likhet med ett
likalydande ställningstagande i betänkande 2002/03:UU9 (s. 10), nationens
eget intresse ha förtur.
Mot bakgrund av det nu liggande förslaget till en sammanhållen politik
för global utveckling, främst inriktad på utvecklingsländer, vill
utskottet framhålla att också svensk politik vad avser svensk exportkontroll
och export av krigsmateriel måste ske samstämt med målet för politiken
för global utveckling att bidra till en rättvis och hållbar global
utveckling. Detta inkluderar rättvise- och fattigdomsperspektivet samt
de huvuddrag som är kopplade till politiken, bl.a. om demokrati, mänskliga
rättigheter och omsorg om miljön. Det är enligt utskottets mening
angeläget att svensk vapenexport inte motverkar arbetet för att nå målet
om en rättvis och hållbar global utveckling, ej heller målet för
utvecklingssamarbetet att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga
människor att förbättra sina levnadsvillkor.
Det är, enligt utskottets mening, också angeläget att i arbetet med den
internationella uppförandekoden verka för, vilket utskottet inhämtat
att regeringen gör, att en samsyn uppnås mellan EU-länderna avseende
hur mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor i mottagarländerna kan
uppmärksammas vid export av krigsmateriel. Utskottet anser att det också
finns ett värde i att verka för att EU:s uppförandekod vidareutvecklas.

Utskottet välkomnar att regeringen, i enlighet med de mycket tydliga
uttalanden utskottet tidigare gjort i flera betänkanden (t.ex. bet.
2000/01:UU14, s. 21, 2001/02:UU11, s. 17 och 2002/03:UU9, s. 11), tillser
att utredaren vad avser riktlinjerna noga överväger frågan om ett
särskilt demokratikriterium, som ett komplement till kriteriet om mänskliga
rättigheter.
Utskottet anser det dessutom angeläget att regeringen också tillser att
utredaren när det gäller de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport
noga överväger hur fattigdoms- och utvecklingsaspekterna i mottagarlandet
samt övriga aspekter som ryms inom en samstämd politik för en global
utveckling vad avser mål, perspektiv och huvuddrag kan införas i
riktlinjerna. I samband med den i direktiven (2003:80) omtalade undersökningen
av möjligheterna att integrera uppförandekodens kriterier med de nationella,
svenska riktlinjerna bör regeringen särskilt tillse att utredaren prövar
frågan om den hållbara utvecklingen i mottagarlandet med de specificeringar
som ges i uppförandekodens åttonde kriterium bör införlivas i de svenska
riktlinjerna och, om så befinns lämpligt, lämnar förslag om hur så bör
ske. Detta bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrker utskottet
delvis motion 2003/04:U3 (s) yrkande 3. Utskottet noterar också att
motionerna 2003/04:U6 (kd) yrkande 14 och 2003/04:U7 (v) yrkandena 2
och 5 delvis ligger i linje med vad utskottet anfört.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U235 (fp)
yrkande 3, 2002/03:U 290 (kd) yrkandena 1 och2, 2003/04:U6 (kd) yrkandena
2 och 14, 2003/04:U7 (v) yrkandena 2, 4 och 5, 2003/04:U10 (fp) yrkande
25, 2003/04:U11 (m) yrkandena 3 och 4, 2003/04:U12 (mp) yrkandena 21
och 22, 2003/04:U261 yrkande 2, 2003/04:U341 (kd) yrkande 3 samt
2003/04:Fö267 (mp, v) yrkande 1.
2. Ekonomisk politik och handelspolitik
Propositionen
Ekonomiska politiken
För alla länder, inklusive de fattiga länderna, är det - enligt
propositionen - avgörande att regeringen själv tar ansvar för att formulera
och genomföra en sund ekonomisk politik.
De fattigaste länderna måste vidare integreras bättre i det internationella
finansiella systemet. Regeringen anser att insatserna för finansiell
stabilitet bör öka och utvecklas, bl.a. genom en ökning av den privata
sektorns medverkan vid förebyggande och lösning av finansiella kriser.
Regeringen redovisar att den avser att stödja inrättandet av en
internationell konkursmekanism. Vidare bör Sverige verka för att fattiga
länders inflytande ökar och att deras intressen bättre tas till vara i
det internationella finansiella systemet. Ett ökat inflytande för de
fattigare länderna i de organ, framför allt IMF, som fattar beslut i
frågor som rör det internationella finansiella systemet är en viktig
del i en sådan integrationsprocess.
Handelspolitiken
Regeringen menar att en fri och öppen handel med överenskomna spelregler
är ett kraftfullt instrument för att åstadkomma utveckling och sprida
ekonomiska framsteg. En öppen handel kan betyda mycket för fattiga
människor, inte minst för kvinnor som ofta arbetar i exportrelaterade
sektorer. Handelssatsningar kan därför med fördel ingå i en bredare
utvecklingsstrategi som också främjar hälsa och utbildning, fysisk
infrastruktur och kompetenta institutioner inom ett stabilt makroekonomiskt
ramverk. Handeln kan bidra till att effektivisera ekonomin och till
finansiering av andra viktiga insatser.
Enligt regeringen har många utvecklingsländer inte förmått dra fördel
av den ökande världshandeln. En viktig orsak till detta har varit att
uppfattningen om att utveckling bäst främjas genom betydande
handelsbegränsningar länge var rådande. Under de senaste årtiondena har insikten
växt om att tullar, subventioner och andra handelshinder hämmar, snarare
än främjar, utveckling. De utvecklingsländer som fört en mer öppen
ekonomisk politik har ofta haft högre ekonomisk tillväxt. Dessutom har
hinder för handel, såväl av import som av export, visat sig vara en
grogrund för korruption. Ofta har handelshinder gynnat redan välbeställda
grupper, samtidigt som fattiga människor berövats möjligheter att öka
sin inkomst genom handel. I länder med friare handel, där möjligheterna
till inkomster och produktiv sysselsättning är mer rättvist fördelade,
har samhällsstyrningen förbättrats. Kvarvarande gränshinder och andra
handelshinder bör avlägsnas för att främja hållbar tillväxt i
utvecklingsländerna. Det gäller också olika hinder på OECD-ländernas marknader.
Många av de utvecklingsländer som i dag har övergått till en mer öppen
handel skulle, enligt propositionen, få en än mer gynnsam utveckling om
det inte vore för OECD-ländernas handelspolitik, inte minst på jordbruks-
och textilområdet. Genom WTO kan långsiktiga globala resultat på det
handelspolitiska området nås. Svensk politik syftar till att gynna
fattiga människor och ett hållbart miljönyttjande. Enligt regeringen är
de nya WTO-förhandlingarnas särskilda fokus på utvecklingsaspekterna
ett framsteg. Hänsyn bör tas till utvecklingsländernas förutsättningar
och utvecklingsintressen så att dessa kan integreras i världsekonomin.

För jordbruksprodukter och industrivaror är en viktig målsättning att
åstadkomma en nedmontering av existerande handelshinder, handelsstörande
subventioner och exportstöd. Sverige eftersträvar också att WTO:s
regelverk utvecklas i syfte att stödja god samhällsstyrning och
korruptionsbekämpning. Därutöver verkar regeringen för att WTO:s bestämmelser
om positiv särbehandling för utvecklingsländer blir mer handelsfrämjande
och anpassade efter utvecklingsländernas behov.
Också i andra sammanhang, utanför WTO, kan mycket göras för att främja
kopplingen mellan handel och utveckling. Sverige verkar för betydande
marknadsöppningar gentemot utvecklingsländer såväl inom ramen för
regionala förhandlingar som via EU:s ensidiga tullförmåner för
utvecklingsländer.
I första hand måste utvecklingsländernas tillträde till OECD-ländernas
marknader öka. Men även mellan utvecklingsländer finns stora potentiella
vinster av friare handel. Här kan en stärkt regional ekonomisk integration
betyda mycket.
Enligt regeringen är det internationella utbudet av handelsrelaterade
biståndsinsatser relativt litet. Regeringen verkar därför för ökade
resurser, förbättrad samordning och höjd kvalitet i de samlade
internationella insatserna. Målsättningen är att höja det internationella
givarsamfundets kapacitet att tillhandahålla ett långsiktigt och effektivt
handelsrelaterat stöd. Sverige bör stärka det handelsrelaterade
utvecklingssamarbetet.
Motionerna
I motion 2002/03:U262 (kd) hävdar motionärerna att frihandel är bästa
sättet att gynna utveckling i fattiga länder. I motionens yrkande 5
krävs att u-länderna får hjälp med att integreras i världshandelssystemet
och öka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet. I motionens yrkande
8 framhålls vikten av stöd till utvecklingsländerna för att de skall
kunna öka öppenheten och stabiliteten på de egna finansmarknaderna.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 19 konstateras att ökat stöd till
handel är ett sätt att minska fattigdomen. Motionärerna menar att det
är viktigt att ge stöd till utvecklingsländerna med kunskap och kompetens
vid WTO-förhandlingarna liksom att skapa förståelse för utvecklingsländernas
berättigade krav samt att strategiskt arbeta för en förändrad attityd
inom EU.
I motion 2003/04:U3 (s) yrkande 1 framhålls att målkonflikter kan uppstå
mellan målet om en total avreglering av alla världens marknader och
enskilda länders behov av att kunna garantera livsmedelssäkerhet för
sin befolkning och att få till stånd positiva utvecklingsprocesser. När
en sådan risk föreligger måste fattiga länder tillåtas att skydda sitt
jordbruk genom tullar och subsidier. Sverige bör vid intressekonflikter
mellan WTO-reglerna och FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna
prioritera rättighetsperspektivet och verka för en demokratisering av
WTO:s strukturer.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 10 framhålls att fattiga länder behöver
speciella villkor på handelsområdet för att inte helt marginaliseras.
Sverige bör verka för att utveckla ett subventionerat och delvis
asymmetriskt handelssystem som en motvikt till de negativa effekter som en
total nedmontering av handelshinder kan förorsaka fattiga länder. I
yrkande 22 framhålls att den europeiska handels- och jordbrukspolitiken
måste göras förenlig med internationell solidaritet, och Sverige bör
aktivt verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet
och demontera EU:s handelshinder.
I motion 2003/04:U7 (v) anser motionärerna att WTO-avtalen och deras
genomförande inte får stå i konflikt med eller motverka främjandet av
de mänskliga rättigheterna. Främjandet av de mänskliga rättigheterna
skall ges företräde i händelse av normkonflikter. Vidare krävs i motionens
yrkande 7 att TRIPS-avtalet bör omarbetas så att det inte längre står
i strid med rätten till mat och hälsa samt, i yrkande 8, att det inte
skall vara möjligt att ta patent på någon form av liv. I yrkande 14
begärs att handelspolitiken kontinuerligt utvärderas och analyseras
samt att ett utrymme står öppet för omprövningar av den svenska politiska
strategin från 1999. I yrkande 15kräver motionärerna att en öppenhet
måste finnas för omprövningar av den svenska politiken, särskilt när
det gäller de WTO-avtal som går bortom handel med varor, dvs. GATS
(General Agreement on Trade in Service), TRIPS och TRIMS (Trade-Related
Investment Measures). Vidare framhålls i yrkande 16 att om förhandlingar
om ett investeringsavtal i WTO skall inledas bör detta analyseras noga
och öppenhet finnas för en omprövning av den svenska inställningen.
Vidare krävs i yrkande 18 att handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad bör
vara en nära och integrerad del i allt annat utvecklingssamarbete så
att en helhetssyn på fattigdomsbekämpningen säkerställs.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 20 krävs att i framtida handelspolitiska
överenskommelser måste Sverige driva att utvecklingsländernas behov
sätts i fokus och att en översyn av de handelspolitiska strategierna
genomförs så snart som möjligt.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 8 framhåller motionärerna att avvecklingen
av tullar och andra handelshinder är viktig för u-länderna därför att
det dels ger tillträde till EU:s och andra i-länders marknader, dels
möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder. Motionärerna
anser att Sverige genom EU bör driva frågan om avskaffandet av tullar
och handelshinder gentemot u-länderna i WTO, och därigenom lägga en
långsiktig grund för sunda handelsförhållanden som i sig är en viktig
utgångspunkt för snabb och långsiktig välståndsökning.
I motion 2003/04:U12 (mp) krävs att Sverige skall verka för en reell
demokratisering av WTO-processen och för att stärka de fattiga ländernas
förhandlingskapacitet (yrkande 16). Vidare kräver motionärerna i yrkande
17 att Sverige skall motverka att det fattas beslut i WTO om att börja
förhandla investeringsavtal eftersom detta inte självklart medför
fördelar, utan tvärtom kan försvåra regleringar av utländska investeringar
som annars skulle verka för att uppfylla målen i Millenniedeklarationen.
I motionens yrkande 19 krävs att Sverige skall verka för att WTO-avtalen
och deras genomförande inte strider mot målsättningarna i internationella
miljöavtal eller konventionerna om de mänskliga rättigheterna och att
de senare skall ges företräde i händelse av normkonflikter. I yrkande
20krävs att Sverige skall verka för att TRIPS-avtalet skall omarbetas
så att det inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa samt
att det inte skall vara möjligt att ta patent på någon form av liv.
I motion 2003/04:U248 (m) yrkande 8 krävs att Sverige måste värna om
frihandeln genom att inom EU och WTO arbeta för att avskaffa tullar och
handelshinder.
Motionärerna bakom motion 2003/04:U270 (fp) lyfter fram betydelsen av
ökad frihandel och minskad EU-protektionism för att åstadkomma global
utveckling. I dag råder en växande insikt om att fortsatt globalisering
och ökad frihandel är avgörande för välståndsutvecklingen i de flesta
länder i världen. Om tillväxten i u-länderna skall kunna öka och om
människorna där skall kunna ta sig ur den fattigdom de lever i, är
interna reformer och framför allt ökade handelsmöjligheter helt avgörande.

I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 14 framhålls att en total nedmontering
av handelshindren kan motverka utvecklingen i fattiga länder och i
förlängningen drabba ländernas inhemska livsmedelsförsörjning. Motionärerna
menar att tydliga nationella regler för utländska investeringar är mycket
viktigt ur såväl ett utvecklingsperspektiv som ett investerarperspektiv
och Sverige bör verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet
genom att bl.a. demontera många av EU:s existerande handelshinder.
I motion 2003/04:U351 (kd) yrkande 2 framhålls att trots att frihandeln
rymmer stora möjligheter för de fattigaste länderna så står dessa i
praktiken nästan helt utanför den globala ekonomin. Denna utveckling
måste brytas, och handelsreformer är en viktig del i detta arbete, även
om huvuduppgiften är att öka u-ländernas produktions- och exportkapacitet.
Sveriges handelspolitik drivs numera tillsammans med de övriga EU-länderna,
och Sverige måste inom EU verka för en mer renodlad frihandelslinje så
att u-länder, i takt med sin egen förmåga, skall tillåtas att gradvis
öppna sina marknader. Motionärerna anser därför att utvecklingsländer
skall tillåtas att gradvis öppna sina marknader i takt med sin egen
förmåga att hantera en öppen marknad.
Utskottets överväganden
Ekonomiska politiken
Utskottet vill inledningsvis tydligt framhålla att det för alla länder,
inklusive de fattiga länderna, är avgörande att regeringen själv tar
ansvar för att formulera och genomföra en sund ekonomisk politik. Det
är en viktig förutsättning för möjligheterna att uppnå målen för politiken
för global utveckling.
Vidare delar utskottet regeringens uppfattning att de fattigaste länderna
måste integreras bättre i det internationella finansiella systemet och
att insatser för finansiell stabilitet bör öka och utvecklas, bl.a.
genom en ökning av den privata sektorns medverkan vid förebyggande och
lösning av finansiella kriser. Utskottet stöder därför regeringens avsikt
att stödja inrättandet av en internationell konkursmekanism. Vidare bör
Sverige verka för att fattiga länders inflytande ökar och att deras
intressen bättre tas till vara i det internationella finansiella systemet.
Ett ökat inflytande för de fattigare länderna i de organ, framför allt
IMF, som fattar beslut i frågor som rör det internationella finansiella
systemet är en viktig del i en sådan integrationsprocess.
Handelspolitiken
Utskottet vill med hänvisning till tidigare ställningstaganden gjorda
av riksdagen (bl.a. i bet. 1998/99:UU12, 2001/02:UU4, 2001/02:NU15,
2002/03:NU5 och 2002/03:UMJU1), framhålla att en fri och öppen handel
med överenskomna spelregler är ett kraftfullt instrument för att åstadkomma
utveckling och sprida ekonomiska framsteg. Det är ett i högsta grad
svenskt intresse att värna om frihandel och förespråka dess principer.
En framsynt handelspolitik har goda förutsättningar att verka stödjande
för möjligheterna att uppnå målet för politiken för global utveckling.

Det är utskottets uppfattning att frihandel gynnar ett lands och hela
världens utveckling. Ensidiga handelsliberaliseringar från olika länders
sida kan befrämja tillväxt och välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan
dock problem uppkomma, och det finns, särskilt på jordbruksområdet,
anledning att uppmärksamma de effekter som kan påverka u-länderna. Det
råder även bred enighet om att friare handel över nationsgränserna
generellt leder till högre sysselsättning och ökat välstånd. Betydelsen
av utrikeshandel och internationella investeringar för ekonomisk utveckling
är också väl dokumenterad. Utskottet instämmer i tidigare ställningstaganden
som framhållit att internationell handel, liksom andra former av samarbete
över gränserna, har positiva effekter för demokrati och mänskliga
rättigheter samt bidrar till att befrämja person- och kunskapsutbyte mellan
länder.
Enligt utskottets mening medför nedmontering av handelshinder möjligheter
till ökad handel mellan i-länderna och u-länderna, men även mellan
u-länderna själva. Sverige driver därför en långtgående frihandelsvänlig
linje inom EU med syfte att eliminera handelshinder för u-ländernas
export till i-länder. Utskottet vill starkt markera det angelägna i att
den industrialiserade världen inte låter tid gå förlorad när det handlar
om att avveckla sina handelshinder och att regeringen driver denna linje
inom EU. Utvecklingsländerna bör ges möjlighet att gradvis öppna sina
marknader samtidigt som handelshinder elimineras i snabbare takt vad
gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna. Utskottet anser att
det finns utrymme att föra en generös politik vad gäller tidsgränser
för u-ländernas implementering av avtal och övergångsregler. Utskottet
noterar i detta sammanhang att utvecklingsländerna inte är en enhetlig
grupp med lika förutsättningar. Många har en styrka att bygga vidare på,
medan andra är svaga och behöver betydligt större hänsynstaganden och
mer stöd. Utskottet anser det angeläget att också handelshindren
utvecklingsländerna emellan uppmärksammas och att ansträngningar görs för
att få utvecklingsländerna att öka handelsutbytet sinsemellan, bl.a.
genom att dessa handelshinder avvecklas.
Det finns, enligt utskottets uppfattning, anledning att konstatera att
den omstrukturering som handelsöppningar ger upphov till även kan
förorsaka svårigheter för delar av ett lands befolkning och ekonomi. Ett
centralt inslag i svensk politik måste därför vara att ge utvecklingsländerna
möjlighet att reformera sin handelspolitik i en takt och i en sådan
ordning att processen ingår som en del i landets övergripande
utvecklingsstrategi. Det finns anledning att ge u-länder längre
övergångsperioder
än i-länder för att införa specifika åtaganden. Ett särskilt problem i
sammanhanget är de minskade statsintäkter som följer av sänkta tullintäkter.
Såväl svenskt bistånd som de multilaterala organen ger därför stöd
till u-länder att utveckla sitt skatteuppbördssystem för att kompensera
minskade tullintäkter.
Utskottet konstaterar att det av mandatet för WTO-förhandlingarna, som
antogs i Doha hösten 2001, framgår att utvecklingsländernas marknadstillträde,
särskilt till i-ländernas marknader, skall öka och att interna
handelsstörande stöd skall reduceras samt att alla former av exportstöd
skall fasas ut. Avsikten med mandatet är främst att åstadkomma öppna
och rättvisa spelregler för världshandeln på jordbruksområdet med
u-ländernas intressen i centrum. Denna politik har utskottets stöd.
Frihandel kan inte åstadkommas till vilket pris som helst. Hänsyn måste
naturligtvis tas till andra viktiga samhälleliga mål som inte har direkt
med handel att göra men som också är viktiga för att nå rättvisa och
utveckling. Åtgärder som behövs för att bevara miljö-, natur- och
kulturvärden, en levande landsbygd med öppna landskap och för att bevara
en biologisk mångfald har en given plats inte bara i Sverige och EU,
utan i stora delar av världen. Utskottet anser att sådana värden skall
kunna främjas utan att det uppfattas som handelsstörande stöd.
Inom WTO åtnjuter utvecklingsländerna positiv särbehandling, s.k. Special
and Differential Treatment (SDT). Enligt vad utskottet inhämtat verkar
regeringen för att SDT skall bidra till att utvecklingsländerna integreras
i den internationella handeln utifrån ländernas egna förutsättningar
och för att öka deras möjligheter att dra fördel av WTO:s regelverk.
Det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet har hög prioritet i svensk
politik. Även det samlade internationella handelsrelaterade biståndet
bör öka och effektiviseras. Handelsrelaterat stöd är viktigt för att
förbättra utvecklingsländernas fördelar av WTO:s regelsystem, liksom
för att öka förtroendet för WTO och för i-länders utvecklingssträvanden
samt för att stärka deras förmåga att driva sina egna intressen, och
utskottet stöder initiativ som syftar till att förbättra och förstärka
fattiga länders förhandlingskapacitet. Sverige är en av de främsta
givarna i världen av handelsrelaterat tekniskt bistånd och verkar aktivt
för en samordning mellan olika givare som syftar till att leverera
samordnat och efterfrågestyrt handelsrelaterat tekniskt bistånd och till
att integrera handelsfrågorna i ländernas egna strategier för
fattigdomsreduktion. Dessa ansträngningar har utskottets stöd.
Utvecklingsarbetet bör dock inte enbart omfatta stöd till själva
beslutsprocesserna utan också till handeln i sig. Det gäller att säkerställa
att utvecklingsländerna verkligen kan få fördelar av WTO-avtalen och
i-ländernas liberaliseringar genom att stärka deras exportkapacitet och
underlätta import till EU och till Sverige. Utskottet delar därför
regeringens uppfattning om värdet i en översyn av formerna för importfrämjande.
Utskottet noterar att regeringen nyligen låtit utreda (Ds 2003:48)
förutsättningarna för att etablera en svensk kontaktfunktion vid
Kommerskollegium med syfte att bistå företag och företagare i u-länder som
vill exportera till Sverige och EU. Utskottet ställer sig positivt till
insatser som syftar till att hjälpa konkurrenskraftiga företagare i
u-länderna, som trots sänkta tullar, inte kommer in på EU-marknaden
till följd av ett ibland omfattande och svåröverskådligt regelverk.
Utskottet anser, mot bakgrund av sammanbrottet vid ministermötet i Cancún,
att det är centralt att snarast möjligt återuppta Dohaförhandlingarna
och anser att det kan ske på basis av det utkast till ministerdeklaration
som förelåg i Cancún. Utskottets uppfattning är att det framför allt är
utvecklingsländerna som förlorar mest om förhandlingar uteblir och inte
förs framåt. Arbetet med att förbättra den inre och yttre öppenheten,
inklusive deltagandet i och förberedelserna inför ministerkonferenserna
i WTO, har pågått sedan brister framkom vid mötet i Seattle. Dohadeklarationens
artikel 10 bekräftar medlemmarnas gemensamma ansvar för att garantera
intern öppenhet och deltagande av samtliga medlemsländer. Detta avsnitt
i Dohadeklarationen kan ses som anpassning i riktning mot att tillmötesgå
legitima krav på insyn och deltagande. Det råder en allmän enighet bland
WTO:s medlemmar om vikten av en öppen beslutsprocess även om det kan
ifrågasättas om principerna nödvändigtvis behöver låsas fast i formella
och detaljerade regler. Utskottet vill samtidigt understryka betydelsen
av att slutförhandlingar kan föras på ett förberett, förankrat och
effektivt sätt.
Eftersom hållbar utveckling redan i dag är ett uttalat mål för WTO anser
utskottet att handelssystemet och WTO måste engageras och ge sitt bidrag
till det globala arbetet med hållbar utveckling. Detta är nödvändigt
för att förtroendet för organisationen skall upprätthållas och för att
förståelsen för fördelarna med en öppen handel skall kunna öka. Vad
gäller relationen mellan WTO-avtal och andra internationella avtal vill
utskottet gärna uppmärksamma att EU-länderna vid toppmötet i Johannesburg
fick igenom kravet på att internationella miljöavtal inte skall underordnas
WTO:s handelsavtal utan att avtalen skall vara ömsesidigt stödjande.
Enligt utskottets mening inkluderar det att åtaganden i ingångna
konventioner på miljöområdet och det sociala området inte kan åsidosättas.
En hållbar utveckling är redan i dag ett uttalat mål för WTO. Regelverket
inom WTO liksom multilaterala konventioner på miljöområdet och det
sociala området är viktiga delar av det internationella regelverk som
Sverige och EU har att leva upp till. Dessa regler får inte spelas ut
mot varandra, utan bör i samverkan användas för att stärka miljöhänsynen,
skyddet för de mänskliga rättigheterna och frihandeln i världen.
Utskottet anser det angeläget att framtidens handelsregler utformas på
ett sätt som bidrar till en bättre miljö och respekt för de mänskliga
rättigheterna.
Utskottet har inhämtat att det inte finns några förhandlingar inom WTO
om förhållandet mellan handelsregelverket och de mänskliga rättigheterna.
Det bör i stället starkt understrykas att de grundläggande normer
rörande mänskliga rättigheter som slås fast i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna är absoluta. Att främja dessa utgör en hörnsten
i Sveriges politik för global utveckling. Något motsatsförhållande i
detta avseende kan utskottet inte se. Handelspolitiken är ett viktigt
instrument i främjandet av de mänskliga rättigheterna. För att främja
det positiva sambandet mellan handel och mänskliga rättigheter skall
Sverige fortsätta driva att ett forum för dialog inrättas mellan WTO
och ILO.
TRIPS-avtalet syftar till ett mer enhetligt globalt skydd för immaterialrätt,
vilket är viktigt för att öka incitamenten för uppfinningar och forskning.
Möjligheten att få patenträttigheter kan positivt bidra till att
kostsamma satsningar och investeringar i forskningen om t.ex. nya läkemedel
kommer till stånd. Ett mer enhetligt globalt immaterialrättssystem leder
även till ökad teknologiöverföring, vilket främjar handel och utländska
direktinvesteringar i utvecklingsländerna. Även om kostnaderna för att
genomföra TRIPS-avtalet på nationell nivå kan vara höga, kan ett effektivt
immaterialrättsskydd också ge betydande vinster. Exempel finns på länder
där utländska direktinvesteringar ökat sedan ett effektivt immaterialrättsligt
skydd införts. Utskottet skulle välkomna fler studier på området.
När det gäller småbönders traditionella rättigheter att fritt använda
utsäde bör, enligt svensk uppfattning, TRIPS-avtalet rimligen tolkas så
att ett undantag från växtförädlarskydd eller från patentskydd bör
tillåtas. Utskottet vill understryka vikten av att denna tolkning tillämpas.

Gränserna för patent när det gäller biologiskt material i allmänhet
förtydligas genom genomförandet av EG:s direktiv 98/44/EG om rättsligt
skydd för biotekniska uppfinningar. Utskottet har inhämtat att regeringen
inom kort avser att återkomma till riksdagen med förslag till genomförande
av direktivet. Möjligheterna till patent på biotekniska uppfinningar är
mycket viktiga för innovationer och utveckling på bioteknikområdet.
Biotekniksektorn är en viktig framtidssektor i svensk ekonomi. Samtidigt
är det bl.a. av etiska skäl nödvändigt med tydliga gränser för patent
på detta område. Utskottet kan förutse att genomförandet av direktivet
kan komma att innebär viktiga förtydliganden i den svenska lagstiftningen.
När det gäller patent i ett globalt perspektiv bör TRIPS-avtalet anses
vara tillräckligt flexibelt för att tillgodose utvecklingsländernas
intressen när det gäller möjligheten till patent på biologiskt material.
Det är enligt utskottets mening av stor vikt att internationella avtal
inte motverkar forskning som kan bidra till viktiga läkemedel.
I förhållande till de minst utvecklade länderna har TRIPS-avtalets
bestämmelser om stöd till teknologiöverföring och tekniskt bistånd en
viktig funktion. I-länderna har åtagit sig att stödja teknologiöverföring
till dessa länder. I februari 2003 beslutade TRIPS-rådet att åtgärder
för att stimulera teknologiöverföring skall rapporteras i särskild
ordning.
Utskottet anser att GATS har en utformning som gör det möjligt för
utvecklingsländerna att ansluta sig på ett sätt som överensstämmer med
deras förmåga och möjligheter. I många u-länder utgör den privata
tjänstesektorn en betydande andel av bruttonationalprodukten och flera
u-länder har därför intressen i de pågående GATS-förhandlingarna.
Avslutningsvis menar utskottet att det finns anledning att särskilt
betona vikten av att en fungerande ekonomisk politik och handelspolitik
i utvecklingsländerna bl.a. förutsätter institutioner på rätts- och
bankområdena, liksom en av öppenhet och rättssäkerhet präglad offentlig
förvaltning samt infrastruktur och tullsystem. Till detta kan Sveriges
och EU:s utvecklingssamarbete bidra, vilket utskottet ser som angeläget.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U262 (kd)
yrkandena 5 och 8, 2002/03:U313 (c) yrkande 19, 2003/04:U3 (s) yrkande
1, 2003/04:U6 (kd) yrkandena 10 och 22, 2003/04:U7 (v) yrkandena 7, 8,
14-16 och 18, 2003/04:U9 (c) yrkande 20, 2003/04:U11 (m) yrkande 8,
2003/04:U12 (mp) yrkandena 16, 17, 19 och 20, 2003/04:U248 (m) yrkande
8, 2003/04:U270 (fp), 2003/04:U348 (kd) yrkande 14 samt 2003/04:U351
(kd) yrkande 2.
3. Näringspolitiken
Propositionen
I propositionen framhålls att mycket kan göras för att förbättra
företagsklimatet i utvecklingsländerna och därmed ekonomiernas möjlighet
att växa. Det handlar om att utforma lagar och regelverk på ett sätt
som främjar investeringar och företagande. Det gäller också att ha
fungerande institutioner på rätts- och bankområdena. Den offentliga
förvaltningen bör präglas av öppenhet och rättssäkerhet. Marknader måste
fungera och upphandlingar ske i korrekta former. Detta gynnar både
utvecklingen av det inhemska näringslivet och förutsättningarna för
investeringar från utlandet.
Genom globaliseringen överstiger i dag de privata kapitalflödena många
gånger det totala internationella utvecklingssamarbetet. Privata
investeringar från de rika länderna är mycket betydelsefulla för sysselsättning,
teknologiöverföring, kunskapsuppbyggnad och tillväxt i många fattiga
länder. Investeringar görs dessutom i ökande grad regionalt och mellan
utvecklingsländer. De länder som förmår hantera och dra nytta av dessa
investeringsflöden har stora möjligheter att utvecklas.
Såväl det inhemska näringslivets som de internationella investeringarnas
bidrag till fattigdomsbekämpning förstärks när företag tar sitt sociala
ansvar, bl.a. genom att de grundläggande mänskliga rättigheterna i
arbetslivet respekteras.
En positiv utveckling av utvecklingsländerna gynnar inte bara dessa
länder utan även företag i Sverige. I propositionen framhålls att
utvecklingen av informationstekniken är ett av de områden där intressen
mellan politiken för global utveckling och näringspolitiken sammanfaller.
Det är angeläget att utvecklingsländer kan utnyttja den potential som
informationsteknik har för ekonomisk och social utveckling och för
förverkligandet av millennieutvecklingsmålen. Informationsteknik är viktig
för att skapa en global kunskapsbaserad ekonomi, påskynda ekonomisk
tillväxt och främja demokratisering.
Motionerna
I motion 2003/04:U213 (fp) yrkande 4 framhålls vikten av att EU och FN
engagerar sig i frågor om bekämpning av korruption. I alla förhandlingar
med EU:s medlemsstater eller inför upprättande av avtal om kommersiellt,
politiskt, vetenskapligt och kulturellt samarbete kan undersökningar
av ekonomiska kontrollsystem utgöra avgörande förberedande moment.
Ett samarbete mellan biståndet och näringslivet kan, enligt motion 2002/03:U284
(kd), bidra till att skapa en högre utväxling och större effektivitet
och mottagarnytta. Inom Sida borde det därför kunna upprättas ett forum
där svenska multinationella företag i samarbete med Sida skulle kunna
diskutera och arbeta fram konkreta handlingsplaner för hur svenska
företag kan verka för mänskliga rättigheter i samband med investeringar
i utvecklingsländer (yrkande 16). I yrkande 17 skulle en avsättning av
medel för riskdelning med svenska företag vara ett viktigt sätt att
stödja den privata sektorns utveckling i samarbetsländerna. I
motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 19 liksom i motion 2003/04:U348 (kd) yrkande
16 konstateras att den teknologiska utvecklingen har spelat en avgörande
roll för den industrialiserade världens tillväxt och välfärd. Motionärerna
kräver att den moderna informations- och kommunikationstekniken i högre
grad än hittills integreras i utvecklingsstrategier och utvecklingsprogram.

Även i motionerna 2002/03:U296 (kd) yrkande 11 samt 2003/04:U352 (kd)
yrkande 8 framhålls att internationella företag, som medverkar i
utvecklings- och biståndsprojekt, skall utarbeta en etisk kod för sina
verksamheter.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 11, framhålls att företag bör uppmanas
av myndigheter att utarbeta etiska koder för sin verksamhet. Det är
viktigt att sådan koder blir så konkreta som möjligt för att bli
realiserbara. Motionärerna menar att i första hand bör företagen fokusera
på den egna verksamheten och där driva detta arbete men det finns ofta
möjligheter för det samlade näringslivet i ett land att driva kraven på
denna utveckling eftersom det är särskilt verkningsfullt om gemensamma
principer för ett land eller region kan utarbetas.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 9 föreslås att Sverige bör ingå
partnerskap med företag för att utarbeta strategier i syfte att öka
IT-investeringarna i utvecklingssyfte. I motionens yrkande 12 krävs att
den statsstödda exportkreditgivningen skall förenas med villkor om skydd
av mänskliga rättigheter och förstärkt miljöhänsyn.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 12 framhålls att i många länder är
kvinnor de huvudsakliga livsmedelsproducenterna. Motionärerna konstaterar
att ekonomiska reformprogram ofta bortser från kvinnor och deras roll
i arbetet mot fattigdom och för utveckling. Det finns goda exempel på
lokala system med kreditgivning åt kvinnor, och Sverige bör ge ökat
stöd till lokala projekt för kreditförsörjning till kvinnor.
I motion 2003/04:U255 (kd) menar motionärerna att klyftan mellan kvinnors
och mäns tillgång till mark, krediter och produktionsmedel måste minskas
(yrkande 7).
I motion 2003/04:U283 (s) framhålls att grundläggande för en rättvis
och hållbar global utveckling är fungerande demokratiska institutioner,
som har folklig förankring och reglerar olika aktörers agerande.
Motionären menar att Sverige borde vara ett gott föredöme och verka
pådrivande inom både FN och EU för att skapa internationellt bindande
regelverk för transnationella företag. En verkningsfull åtgärd skulle
vara att offentlig kredit- och garantigivning från Exportkreditnämnden
och Svensk Exportkredit enbart accepteras för bolag som lever upp till
en rad grundläggande regler för exempelvis arbetsrätt, miljö och mänskliga
rättigheter.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 13 hävdas att en obligatorisk rapportering
om sociala och miljömässiga hänsynstaganden bör ingå i de svenska
multinationella företagens årliga rapporter.
I motion 2003/04:U253 (v) yrkande 2 konstateras att sedan världstoppmötet
om mänskliga rättigheter har FN:s underkommission för främjande och
skyddande av mänskliga rättigheter antagit normer för företags agerande
i fråga om mänskliga rättigheter. Att arbeta vidare inom FN med
internationellt bindande regler för att hålla företag ansvariga vad gäller
brott mot såväl mänskliga rättigheter som internationella miljökonventioner
är ett naturligt nästa steg. Motionärerna menar att Sverige nu bör visa
att man menar allvar med sitt åtagande att aktivt verka för att
världstoppmötets överenskommelser genomförs och ta initiativ och verka
pådrivande till fortsatt arbete inom FN för att utarbeta ett internationellt
regelverk för företags ansvar.
I motion 2003/04:U296 (s) framhålls att Sverige bör stödja demokratiska
rörelser. Det kan handla om utbildningsinsatser, bistånd eller politiskt
stöd men också att stödja tillgången till information. Sverige bör därför
i anslutning till ambassader/konsulat tillhandahålla Internetuppkopplingar
för dem som så önskar och på så sätt bidra till att kunskap och information
blir tillgängliga dels för demokratiaktivister, dels för en bredare
allmänhet.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 13 framhålls att utvecklings- och
biståndspolitiken måste genomföras i bättre samordning mellan de ekonomiska,
handels- och miljöpolitiska områdena. Det internationella biståndet
måste ses som en komponent i en sammanhållen global utrikespolitik till
stöd för de fattiga ländernas utveckling och uppbyggnad och stärka
insatser för ökad näringslivsutveckling och tillväxt i de allra fattigaste
länderna. I yrkande 15 framhålls att ett av många problem för
utvecklingsländernas utveckling och tillväxt är bristen på kapital. Även om
Sverige på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är
omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation till Sveriges
totala export. Att avsätta ökade medel för riskdelning med svenska
företag vore ett viktigt sätt att stödja den privata sektorns utveckling
i mottagarländerna.
I motion 2003/04:MJ411 (v) yrkande 6 framhålls att det på handelsområdet
är EU-kommissionen som företräder EU-länderna, vilket gör att Sverige
inte längre har en egen röst i de förhandlingarna. Det bör därför vara
en viktig prioritering av det svenska miljöarbetet inom EU att verka
för att EU driver en mer rättvis och miljöinriktad handelspolitik.
Motionärerna anser att EU skall verka för en stark internationell reglering
av transnationella företag. För att värna enskilda staters möjlighet
att ställa krav på företag behövs ett internationellt regelverk med
möjlighet att hålla transnationella företag ansvariga för brott mot
mänskliga rättigheter och annan internationell rätt.
I motion 2003/04:N334 (mp) konstateras att i dagens globaliserade värld
får stora transnationella företag alltmer makt. FN uppskattar att stora
företag utgör 51 av världens 100 största ekonomiska enheter. Demokratiska
institutioner riskerar att i jämförelse med dessa bolag få allt mindre
att säga till om, då företagen allt lättare kan flytta sin verksamhet
mellan länder. I yrkande 2 framhålls att Sverige skall verka pådrivande
internationellt och genom EU för att inom FN utarbeta ett internationellt
bindande regelverk för transnationella företag.
Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis starkt betona näringspolitikens betydelse
för politiken för global utveckling samt den hållbara ekonomiska
tillväxtens betydelse som grund för denna politik. Detta är lika viktigt
för både u-länder och i-länder. Utskottet har under avsnittet Ekonomisk
tillväxt ytterligare utvecklat vad som i sin tur kan skapa denna tillväxt.
Utskottet delar regeringens bedömning att mycket kan göras för att
förbättra företagsklimatet i utvecklingsländerna och därmed öka
ekonomiernas möjlighet att växa. Lagar och regelverk måste utformas på ett
sätt som främjar investeringar och företagande. Dessutom behövs fungerande
institutioner på rätts- och bankområdena, liksom en offentlig förvaltning
som präglas av öppenhet och rättssäkerhet. För att underlätta
näringsverksamhet behöver ländernas förvaltningar utvecklas, t.ex. avseende
budgetprocesser, effektiviserat skatteuttag, förenklade regelverk och
minskad byråkrati. Till detta kan bl.a. svenskt utvecklingssamarbete
bidra. Produktivitetsfrämjande åtgärder inom privat sektor är ett viktigt
bidrag för att öka den formella sektorns andel av ekonomin. I den mån
utvecklingsländerna lyckas i denna del gynnas både utvecklingen av det
inhemska näringslivet och förutsättningarna för investeringar från
utlandet. Det senare kan ha en mycket stor betydelse för ländernas
utveckling.
Ett fungerande näringsliv i utvecklingsländerna skapar värdefulla
sysselsättningstillfällen i u-ländernas formella ekonomier. Det bidrar
också till att sysselsättningstillfällen skapas i i-länderna genom de
nya avsättningsmarknader som växer fram i u-länderna. Investeringar i
u-länderna är därför gynnsamma också för i-länderna eftersom en positiv
utveckling av utvecklingsländerna inte bara gynnar dessa länder utan
även företag i Sverige och andra länder.
Utskottet konstaterar att många fattiga står helt utanför den formella
finansiella sektorn och saknar möjligheter att få låna i vanliga banker.
Mikrokrediter öppnar nya möjligheter för dem och har visat sig kunna
göra stor skillnad för män och kvinnor som lever i fattigdom. Erfarenheterna
visar, enligt t.ex. Sida, att kvinnor i många fall är de bästa låntagarna,
eftersom de dels är bättre på att betala tillbaka sina lån, dels
investerar i familjens och barnens behov i högre grad än männen. Utskottet
ser därför mycket positivt på mikrokrediter och anser det angeläget att
det internationella arbetet med att utveckla nya metoder på detta område
går vidare.
Näringsliv och fackföreningsrörelse har en central roll i förverkligandet
av målet för utvecklingspolitiken att bidra till en rättvis och hållbar
global utveckling. Det är därför viktigt att näringslivet upprätthåller
kunskap och kompetens på utvecklingsområdet. Enskilda företags, såväl
privata som statliga, roll i näringspolitiken kan inte underskattas.
Ett ökat antal företag har på frivillig basis börjat arbeta med sociala
och miljömässiga frågor samt människorättsfrågor, vilket utskottet, i
likhet med sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet (bet.
2002/03:UMJU1, s. 19 f.) finner positivt. Statliga företag har ett
särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Utskottet kan konstatera att flera olika och viktiga initiativ har tagits
inom olika forum. Tre viktiga sådana är FN:s Global Compact, OECD:s
riktlinjer för multinationella företag och det i Sverige initierade
Globalt ansvar.
Global Compact är ett FN-initiativ som lanserades av FN:s generalsekreterare
Kofi Annan år 1999. Syftet är att främja ett ansvarskännande företagande
så att näringslivet kan vara delaktigt i lösningarna när det gäller
globaliseringens utmaningar. Initiativet bygger på nio principer inom
områden som mänskliga rättigheter, arbetslivet och miljön. Individuella
företag tar själva initiativ till att bli medlemmar i nätverket, som bl.
a. diskuterar policyfrågor och driver projekt. Global compact är inte
baserat på regelverk och kontrollmekanismer utan vilar på ansvarskännande,
öppenhet, företagens egna intressen och samhällets initiativ. Sekretariatet
finansieras genom frivilliga bidrag från medlemsländerna, varav Sverige
är den största bidragsgivaren.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag utgör gemensamma
rekommendationer till företag från 36 regeringar. Genom den senaste revideringen
år 2000 breddades riktlinjerna för företagen, och de omfattar nu bl.a.
respekt för mänskliga rättigheter, respekt för de anställdas fackliga
rättigheter, skydd för miljö, hälsa och säkerhet, strävan att överföra
teknik och kunskaper till värdlandet m.m.
Globalt ansvar (Swedish Partnership for Global Responsibility) initierades
av regeringen i början av år 2002 i syfte att stimulera svenska företag
att tillämpa de riktlinjer och principer för multinationella företag
avseende mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, bekämpning
av korruption och en bättre miljö som utvecklats inom FN:s Global Compact
och OECD. Avsikten är att svenska företag skall bli ambassadörer för
mänskliga rättigheter, grundläggande ekonomiska och sociala villkor, en
bättre miljö samt korruptionsbekämpning m.m.
Även inom EU pågår ett arbete kring frågor som rör företags utvidgade
sociala ansvar och uppförandekoder. Utskottet har inhämtat att Sverige
deltar aktivt i detta arbete och välkomnar ansträngningarna att samarbeta
inom EU kring dessa frågor. Enligt vad utskottet kunnat inhämta verkar
regeringen för tillsättandet av en internationell arbetsgrupp för att
diskutera hur frågorna skall föras vidare på global nivå. Regeringen
har bl.a. inom ramen för 2003 års vårsession i FN:s kommission för
hållbar utveckling drivit denna fråga. Utskottet värdesätter detta arbete.

Utskottet anser vidare att information och öppenhet om hur företagen
arbetar med dessa frågor har stor betydelse. Genom Global Reporting
Initiative (GRI) finns möjligheter att utarbeta riktlinjer för en
enhetlig struktur för rapportering kring företags sociala och miljömässiga
ansvar. Utskottet har inhämtat att ett arbete kring dessa frågor pågår
inom ramen för Globalt ansvar.
Utskottet vill i detta sammanhang även påpeka att det i årsredovisningslagen
(1995:1554) redan finns krav på större företag att i förvaltningsberättelsen
redovisa verksamhetens miljöpåverkan inom landet. Utskottet har inhämtat
att regeringen avser att göra en uppföljning av vilka effekter lagstiftningen
har haft och i det sammanhanget även ta upp andra frågeställningar
rörande hållbarhetsredovisning. Utskottet kan se anledning att åtminstone
undersöka möjligheten att genom lagstiftning få svenska företag att
också rapportera om sådan miljöpåverkan utanför vårt lands gränser. Det
får dock ankomma på regeringen att i den mån frågan aktualiseras i nämnda
uppföljning återkomma till behovet av en sådan lagstiftning.
Utskottet ser, i likhet med näringsutskottet (bet. 2002/03:NU5, s. 44),
positivt på Exportkreditnämndens (EKN:s) reviderade miljöpolicy, vilken
i sin nya lydelse har tillämpats från den 1 juli 2002. Även sociala
aspekter ingår i miljöpolicyn, t.ex. sådana som rör folkomflyttningar
vid stora vattenkraftsprojekt. EKN har också utvecklat regler och system
för att bekämpa korruption i de affärer där EKN ställer ut en garanti.
En samlad översyn av EKN:s miljöarbete planeras till år 2004, vilken
kan ge utrymme för att ytterligare utveckla regelverket.
När det gäller frågan om att all offentlig kredit- och garantigivning
bör villkoras så att endast företag som uppfyller grundläggande regler
för mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljö kan åtnjuta sådana
krediter, vill utskottet erinra om att EKN har att informera sina kunder
om OECD:s riktlinjer och om initiativet Globalt ansvar.
Utskottet vill särskilt framhålla att en eventuell diskussion om nya
bindande regler bör föras på internationell nivå, så att inte enbart de
svenska företagens konkurrenskraft påverkas. Utskottet ser dock positivt
på initiativ som markerar företagens ansvar för att de ekonomiska,
sociala och miljömässiga dimensionerna av en hållbar global utveckling
inte motverkas. Det finns anledning att i detta sammanhang särskilt
markera att demokrati och mänskliga rättigheter - tillsammans med en
sund ekonomisk politik - krävs i alla världens länder för en hållbar
global utveckling. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt kommer
att driva frågorna om företagsansvarighet.
I anslutning till vad som ovan anförts om företagens ansvar vill utskottet
lyfta fram korruptionens negativa påverkan på ett gott näringslivsklimat
och för samhällsklimatet i stort. Det är utskottets uppfattning att
betydande kraft måste ägnas åt att motverka korruption på alla nivåer.
Utskottet välkomnar också, i detta sammanhang, Sveriges engagemang för
att inrätta globala instrument som ett förbud inom OECD mot bestickning
av utländska tjänstemän och den nyligen färdigförhandlade FN-konventionen
mot korruption.
Utskottet vill framhålla kooperationens betydelse för möjligheterna att
uppnå rättvisa och hållbar global utveckling i världen. Kooperativa
företagsformer kan bidra till fattigdomsbekämpning och ökad rättvisa
genom deras möjlighet att kombinera ekonomisk tillväxt med demokrati
och socialt ansvarstagande.
Utrikesutskottet betonade tidigt (yttr. 1995/96:UU6y) betydelsen av
utvecklingen på telekommunikationsområdet och IT-området i övrigt samt
påpekade vilken betydelse detta hade bl.a. för utvecklingen mot demokrati
i vår omvärld. Utrikesutskottet framhöll också det naturliga i att
IT-frågorna beaktades inom ramen för det utvecklingsbistånd som Sverige
lämnar.
Utvecklingen av informations- och kommunikationsteknik, vanligen förkortat
ICT (Information and Communication Technology), erbjuder unika möjligheter
till kunskap och information. Väl fungerande infrastruktur och tillgång
till telefoni- och datatjänster framhålls alltmer som avgörande faktorer
för ekonomisk, social och kulturell utveckling. En alldeles för stor
del av världens befolkning har emellertid inte tillgång till denna teknik.
Utvecklingen och användningen av IT är ojämn, både mellan och inom
länder. Globaliseringen riskerar därmed att bidra till en ökning av en
"digital klyfta" som kan riskera att leda till en ökning även av andra
klyftor.
Utskottet konstaterar att informations- och kommunikationsteknik har
stor potential bl.a. i och för arbetet med att uppfylla
millennieutvecklingsmålen
och kan utnyttjas inom många olika samhällssektorer i kampen mot
fattigdomen. Tekniken i sig löser inga politiska eller sociala problem,
och är snarare ett redskap än ett mål i utvecklingsarbetet. Utskottet
menar att arbetet med att främja u-ländernas utbyggnad av och tillgång
till IT bör förstärkas och att de hinder som finns för denna utveckling
måste angripas. I december 2003 kommer första delen av Världstoppmötet
om informationssamhället (WSISna) att äga rum i Génève. Enligt vad
utskottet inhämtat skall mötet få ett tydligt u-landsperspektiv utifrån
en vision om att omvandla den digitala klyftan till digitala möjligheter.
Utskottet konstaterar att t.ex. Sida integrerar IT som en naturlig och
viktig del av utvecklingssamarbetet och aktivt deltar i internationellt
samarbete om IT i biståndet samt samverkar med andra biståndsgivare och
med institutioner och företag i Sverige och i samarbetsländerna.
Svenska utlandsmyndigheter varierar kraftigt i storlek. Möjligheterna
att i en större omfattning tillhandahålla Internetuppkopplingar till en
bredare allmänhet i landet i fråga kan därför se olika ut för olika
utlandsmyndigheter. Uppgiften att tillhandahålla Internetuppkopplingar
torde inte heller höra till den svenska utrikesförvaltningens huvuduppgifter.
Det hindrar inte, menar utskottet, att det får ankomma på respektive
utlandsmyndighet att avgöra i vad mån sådant stöd kan ges inom ramen
för de ekonomiska och lagmässiga förutsättningar som utlandsmyndigheterna
verkar under.
Internationellt har även parlamentariker engagerats i informations- och
kommunikationsteknikfrågorna. Vid Interparlamentariska unionens höstsession
i Genève hösten 2003 antogs t.ex. en resolution om informations- och
kommunikationsteknikens betydelse för god samhällsstyrning, parlamentariska
demokratin och globaliseringen.2The Contribution of New Information and
Communication Technologies to Good Governance, the Improvement of
Parliamentary Democracy and the Management of Globalisation (Resolution
adopted unanimously by the 109th IPU Assembly, Geneva, 3 October 2003).
Detta arbete har utskottets stöd.
Avslutningsvis finner utskottet anledning att tydliggöra att målet om
rättvisa och hållbar global utveckling förutsätter förutsägbara spelregler
som främjar internationella handels- och investeringsflöden. Samtidigt
kan tydliga regler aldrig kompensera ett ogynnsamt nationellt investerings-
och företagsklimat. Det är därför välkommet att Sverige verkar för att
det internationella samarbetet skall sätta god samhällsstyrning i fokus.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkandena 16, 17 och 19, 2002/03:U296 (kd) yrkande 11, 2003/04:U6 (kd)
yrkandena 9, 11-13, 2003/04:U9 (c) yrkande 12, 2003/04:U213 (fp) yrkande
4, 2003/04:U253 (v) yrkande 2, 2003/04:U255 (kd) yrkande 7, 2003/04:U283
(s), 2003/04:U296 (s), 2003/04:U348 (kd) yrkandena 13, 15 och 16,
2003/04:U352 (kd) yrkande 8, 2003/04:MJ411 (v) yrkande 6 och 2003/04:N334
(mp) yrkande 2.
4. Miljöpolitiken
Propositionen
Ur ett globalt utvecklingsperspektiv är det av stor betydelse att alla
länder, även de fattigaste, kan delta i det multilaterala miljösamarbetet,
vilket Sverige skall verka för. Deras perspektiv kan bidra till att
utveckla nya synsätt och lösningar på globala problem.
I propositionen framhålls att ett grundläggande spänningsfält i politiken
för global utveckling handlar om möjligheten att förena ekonomisk och
social utveckling med miljömässig hållbarhet. Många har ifrågasatt
möjligheten att framgångsrikt förena tillväxt och miljöhänsyn, men
utgångspunkten för den svenska politiken är att en utvecklingsstrategi
som förenar tillväxt och miljöhänsyn är både möjlig och nödvändig.
I syfte att möjliggöra en utveckling, som är både ekonomiskt, socialt
och miljömässigt hållbar, prioriterar Sverige åtgärder för att utveckla
hållbara produktions- och konsumtionsmönster, nationellt och i globalt
samarbete. Sveriges åtaganden vid FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling
i Johannesburg 2002 tydliggör sambandet mellan vårt lands roll i
fattigdomsbekämpning och utvecklingen av välfärd i Sverige, inklusive frågor
om klimatförändring, biologisk mångfald, avfallshantering samt kemikaliers
produktion, användning och spridning. Sverige kommer att stödja FN-systemet
i arbetet med att utarbeta ett tioårigt ramverk för åtgärdsprogram för
hållbara produktions- och konsumtionsmönster.
Näringslivets bidrag till och betydelse för miljö och hållbar utveckling
slogs fast vid FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg.
Genomförandeplanen betonar värdet av partnerskap mellan marknadsaktörer
och den offentliga sektorn. Sverige prioriterar utveckling av miljöteknik
och förnybar energi. I de pågående WTO-förhandlingarna driver Sverige
att tullar och andra handelshinder på miljövaror och miljötjänster skall
tas bort. Internationella handels- och miljöavtal skall vara ömsesidigt
stödjande.
Motionerna
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 6 framhålls att den stora utmaningen
och svaret på frågan om tillväxt kontra ekologisk hållbarhet måsta bli
att verka för att förändra beteenden och teknik så att energi- och
resursanvändningen blir effektivare. Motionärerna anser att Sverige långt
kraftfullare än hittills måste föra upp frågorna om ett trovärdigt
internationellt miljösamarbete på den politiska dagordningen och understryka
de problem för vår globala miljö som är en följd av den allmänna
utvecklingen. I yrkande 7 framhålls vikten av utökat stöd till ekologiskt
hållbar och effektiv energiförsörjning.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 2 kräver motionärerna att politiken
för global utveckling behöver effektiva verktyg och metoder för att
analysera och mäta Sveriges eget bidrag till den växande miljökrisen.
Det krävs en utgångspunkt i resonemang och analysmetoder som t.ex.
"rättvist miljöutrymme" och "ekologiska fotavtryck".
I motion 2003/04:U249 (m) yrkande 6 framhålls att det är naturligt att
Sverige såsom Östersjöns största strandstat tar initiativ till ett
fördjupat och intensifierat samarbete om Östersjön inom EU och med
Ryssland. De åtgärder som behöver genomföras åligger olika privata och
offentliga intressenter och innebär en ökad samordning och fokusering
på nödvändiga åtgärder för att Östersjön skall kunna vara ett friskt
hav. Motionärerna anser att viktiga frågor rör Östersjöns miljö, inte
minst reningen av tillflödena till Östersjön, liksom frågor om sjösäkerhet
och Östersjötransporter samt oljetransporter med fartyg utan tillräcklig
säkerhetsstandard. Därtill har fiskefrågorna en naturlig plats i samarbetet.

I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 9 framhålls att det internationella
miljösamarbetet kräver samordning mellan en rad olika internationella
aktörer. Det behövs stora investeringar och teknologitillskott från
västvärlden för att den fattiga delen av världen skall kunna delta i
moderniseringsprocessen. Det gäller inte minst inom sektorer som energi,
infrastruktur, byggande, kemi och avfall. Motionärerna kräver att det
utvecklas ytterligare förslag på instrument och verktyg som kan användas
för en mer hållbar trafikplanering såväl i Sverige och i EU som i
utvecklingsländerna.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 22 krävs att Sverige måste följa de
mål som upprättades under FN-toppmötet i Johannesburg 2002 om en
integrering av miljöaspekter i all form av fattigdomsbekämpning och att
skydda de naturresurser som ligger till grund för ekonomisk utveckling.

Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis framhålla att miljöpolitiken är central i
arbetet för att förverkliga målet för politiken för global utveckling
och att mycket, även i Sverige, återstår att göra. Utskottet menar att
det krävs ett samspel mellan det internationella samfundet och enskilda
länder för att uppnå utveckling. Ett centralt inslag i detta måste vara
att huvudansvaret för enskilda länders utveckling ligger hos respektive
lands regering.
Sveriges politik för global utveckling innebär att miljömässig hållbarhet
bör beaktas i tillväxt- och utvecklingsstrategier, såväl nationellt som
internationellt. Genom arbetet för hållbara produktions- och konsumtionsmönster
kan Sverige och andra länder bidra till en utveckling av ny teknik och
nya ekonomiska och politiska styrmedel. Länder som Sverige samarbetar
med bör själva ta ett långsiktigt nationellt ansvar och säkerställa att
hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning och strategier.
Sveriges uppgift är att stödja och komplettera dessa ansträngningar.
I samband med världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002
beslutades att ett tioårigt ramverk för åtgärder för hållbara produktions-
och konsumtionsmönster skall utarbetas. Sverige som har varit drivande
i frågan kommer att stödja FN-systemet i detta arbete, bl.a. genom ett
aktivt arbete inom det nordiska och europeiska samarbetet. Utskottet
har inhämtat att skrivelsen den nationella hållbarhetsstrategin, där
hållbar konsumtion och produktion är en viktig del, för närvarande
genomgår en revidering och kommer att överlämnas till riksdagen under
våren 2004.
Klimatförändringar till följd av ökade utsläpp av s.k. växthusgaser på
grund av mänsklig verksamhet är ett av de största globala miljöproblem
som mänskligheten står inför under 2000-talet. Ingen annan fråga påverkar
på ett så genomgripande sätt alla delar av samhället. Effekterna av
klimatförändringarna på jordbruk, samhällsbyggande, kultur och ekonomi,
liksom på ekosystemen kan bli stora och negativa. Klimatfrågan är en
av de frågor som tydligast belyser kopplingen mellan miljö, social och
ekonomisk utveckling. Att komma till rätta med klimatförändringarna är
en förutsättning för en långsiktigt hållbar utveckling. De utsläppsminskningar
som krävs för att långsiktigt hejda klimatförändringarna innebär nödvändiga
förändringar i vårt samhällssystem. Eftersom fossila bränslen svarar
för drygt 80 % av världens energiförsörjning har världens länder en
omfattande och komplex uppgift att ta itu med. Industriländerna bär ett
historiskt ansvar för den stigande halten av växthusgaser i atmosfären
och svarar för drygt hälften av de globala utsläppen i dag. Variationerna
globalt är mycket stora, och den ojämlika fördelningen av utsläpp i
kombination med att det är fattiga länder som troligen kommer att drabbas
hårdast av klimatförändringarna innebär enligt utskottet att det är
industriländerna som skall gå före med åtgärder på klimatområdet. På
sikt kommer dock utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser att behöva
begränsas även i utvecklingsländerna.
Utskottet anser, i likhet med tidigare gjorda uttalanden av sammansatta
utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1 (s.
62), att det är angeläget att industriländerna verkligen uppfyller
sina skyldigheter gentemot utvecklingsländerna, så som de kommer till
uttryck i klimatkonventionen, bl.a. i fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad,
tekniköverföring samt anpassning till, och minskad påverkan på klimatet.
Speciell uppmärksamhet bör riktas mot sådana länder som är särkilt
sårbara. Enligt såväl konventionen som Kyotoprotokollet skall
industriländerna dessutom i sitt arbete för att uppnå sina utsläppsmål ta
hänsyn till eventuella skadeverkningar i utvecklingsländerna. En annan
fråga är utvecklingsländernas egna åtaganden. Utskottet kan konstatera
att frågan är känslig. Samtidigt som utvecklingsländerna behöver stöd
och en effektiv energiutveckling står det klart att åtminstone vissa
utvecklingsländer efter den första åtagandeperioden 2008-2012 på något
sätt också bör medverka med kvantitativa åtaganden. Det behövs ett
rättvist och samlat handlande som inte äventyrar utan snarare bidrar
till utvecklingsländernas utveckling och kamp mot fattigdom.
När det gäller EU konstaterar utskottet att det sedan år 1991, då unionen
presenterade sin första strategi för att begränsa utsläppen av koldioxid,
har lagts fram ett antal klimatrelaterade förslag. Utskottet ser
positivt på utökat samarbete på energiområdet och på initiativet till att
ytterligare utveckla och främja förnybar energiteknik som EU tog
tillsammans med en grupp likasinnade länder i Johannesburg, som en reaktion
på att toppmötet inte kunde enas om mätbara mål för introduktionen av
förnybar energi. Utskottet anser att det är angeläget med denna typ av
initiativ och att de fullföljs. Utskottet förutsätter att regeringen
kommer att verka för detta.
Utskottet menar, i likhet med sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottets betänkande 2002/03:UMJU1 (s. 61 f.), att tillgång till
energi utgör en av grundförutsättningarna för utveckling. Viktigt är
också, enligt utskottet, att energiproduktionen är ren. Vid världstoppmötet
om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 gjorde Sverige utfästelser om
att öka andelen förnybar energi i den totala energiförsörjningen. Detta
arbete kommer att föras vidare bl.a. genom ett aktivt svenskt deltagande
i den konferens om förnybar energi som kommer att hållas i Bonn i juni
2004, där konkreta internationella mål kommer att diskuteras. Sverige
ser också positivt på det energiinitiativ som EU lanserade i Johannesburg
för att öka u-ländernas prioritering av hållbar energiförsörjning för
att bidra till fattigdomsbekämpning. Det är inte ovanligt att den
energiproduktion som finns tillgänglig för de allra fattigaste är smutsig
och orsakar svåra hälsoproblem. Utskottet delar regeringens bedömning
att Sverige måste bidra internationellt för att lösa dessa problem och
samtidigt motverka klimatförändringar och andra negativa effekter på
hållbar utveckling.
Utskottet vill i detta sammanhang även lyfta fram den för många
utvecklingsländer besvärliga trafik- och transportsituationen. Förbättrade
transporter ses som viktigt bl.a. för att främja säkerhet och öka
fattigas tillgång till marknader och arbetstillfällen. En förväntad ökning
av bilismen i befolkningstäta länder utgör samtidigt en stor utmaning
för världsmiljön och det internationella samfundets ansträngningar att
uppnå en rättvis och hållbar utveckling. Det är av största vikt att
teknik som minimerar utsläppen av luftföroreningar sprids globalt i
takt med att vägtransporterna ökar i volym som resultat av en ekonomisk
utveckling. För att begränsa transportsektorns bidrag till klimatförändringar
krävs vidare på alla nivåer en tydlig politisk styrning som leder till
minskade behov av privatbilism samtidigt som utsläppen av koldioxid per
kilometer reduceras kraftigt.
Utskottet ser det som angeläget att det skapas villkor för en effektiv
och hållbar energianvändning och kostnadseffektiv energiförsörjning med
låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt att omställningen
till ett ekologiskt uthålligt samhälle underlättas. Det bör särskilt
framhållas att satsningar på vetenskap och forskning är av avgörande
betydelse för möjligheten att fatta informerade och underbyggda beslut
syftande till att minimera klimatförändringarna. Ett viktigt bidrag
till förståelsen av klimatsystemet och de förändringar som det genomgår
till följd av människans utsläpp är att det finns ett globalt nätverk
som förser forskarna med tillförlitliga observationer och andra klimatdata.
Utskottet kan konstatera att en ansvarsfull förvaltning av naturresurserna
ingår i Europeiska unionens strategi för hållbar utveckling som ett av
fyra prioriterade områden. Strategin slår fast att hög ekonomisk tillväxt
måste gå hand i hand med hållbar användning av naturresurser och
avfallsnivåer samt med bibehållandet av biologisk mångfald och bevarandet
av ekosystemen. Enligt EU:s sjätte miljöhandlingsprogram utgör natur
och biologisk mångfald ett av fyra prioriterade områden inom gemenskapens
miljöarbete. Programmet betonar att en försiktig användning av
naturresurserna och skydd av det globala ekosystemet tillsammans med ekonomisk
välfärd och en balanserad social utveckling utgör förutsättningarna för
hållbar utveckling. Vidare framhålls att sunda naturliga system som
befinner sig i balans är en förutsättning för livet på vår jord.
Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att vara pådrivande inom de
delar av naturvårdspolitiken som är gemensamma för EU. Det gäller framför
allt genomförandet av EU:s strategi för biologisk mångfald med tillhörande
aktionsplaner för naturresurser, jordbruk, fiske samt utveckling och
bistånd.
Negativa effekter av förändringarna i den globala miljön blir först
märkbara i de fattiga länderna, och de fattigaste människorna i dessa
länder drabbas hårdast. Sambanden mellan fattigdom och miljöförstöring
är dock komplexa och det finns många exempel på fattiga människor som
lever i balans med tillgången på naturresurser. De negativa effekterna
på miljön uppstår oftast när fattigdomen är kombinerad med andra faktorer
som hög befolkningstillväxt, brister i ägande- eller nyttjanderätt till
naturresurser, otillräcklig lagreglering, kortsiktig ekonomisk politik
och olika marknadsimperfektioner. Bristen på kunskap samt frånvaro av
demokratiskt inflytande och demokratiska kontrollinstrument utgör andra
viktiga faktorer.
Sverige är medlem i Globala miljöfonden, GEF, som har till uppgift att
finansiera insatser i u-länder och i länder med övergångsekonomier som
ger global miljönytta. Sverige bidrar under perioden 2002-2006 med 764
miljoner kronor till fondens verksamhet.3För fyraårsperioden 1998-2002
bidrog Sverige till fondens verksamhet med drygt 448 miljoner kronor.
Den globala miljöfonden (GEF) knyter samman FN-systemet och Världsbanken
och anses med sin stora budget vara den viktigaste internationella fonden
som arbetar med globala miljöproblem. Verksamheten är huvudsakligen
inriktad på att bekämpa klimatförändringar och förlusten av biologisk
mångfald, att sanera internationella vattendrag och att avveckla
freonanvändning i Central- och Östeuropa.
Utskottet kan, i likhet med sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet
(bet. 2002/03:UMJU1 s. 56), konstatera att alla länder runt Östersjön
har ett intresse av att förbättra miljön i och kring vårt gemensamma
hav. Arbetet tar sin utgångspunkt i flera internationella och regionala
överenskommelser, såsom Helsingforskonventionen till skydd för Östersjöns
marina miljö (Helcom) och Baltic 21. Vidare ställer EU hårda krav både
på medlemsländer och kandidatländer när det gäller miljölagstiftning
och genomförandet av miljöskyddsåtgärder, och miljösamarbete med Ryssland
sker i ökande grad inom ramen för EU:s nordliga dimension. Utskottet
förutsätter att regeringen kommer att prioritera det nationella arbetet
och att Sverige kommer att vara drivande internationellt för att skydda
den marina miljön.
Sida har sedan början av 1990-talet bidragit i stor omfattning till
arbetet med att förbättra miljön i Östersjöregionen. Med Sidas stöd har
t.ex. flera avloppsreningsverk tagits i drift i de baltiska länderna,
och flera polska städer har fått bidrag till bättre VA-service. Vidare
har stöd givits till en anläggning för hantering av fartygsavfall och
oljespill. Avtal har vidare ingåtts om investeringar i ytterligare
avloppsreningsverk i Ryssland, Ukraina och de baltiska länderna.
Utskottet konstaterar att stöd till investeringar för vattenförsörjning
och avloppsrening har utgjort en central del av det svenska biståndet
för att förbättra miljön i och kring Östersjön. Som framgår av
budgetpropositionen (prop. 2003/04:1 utgiftsområde 7 s. 26) fäster regeringen
fortsatt stor vikt vid att ge stöd i syfte att bevara, skydda och
förbättra miljön i och omkring Östersjön. Utskottet ser positivt på detta
engagemang från svensk sida.
Utskottet har i detta sammanhang tagit del av Regeringskansliets
faktapromemoria 2002/03:FPM74 Förslag från EU-kommissionen om att inrätta
en EU-vattenfond. Utskottet anser det värdefullt att Europeiska unionen
arbetar långsiktigt med de åtaganden som tidigare gjorts inom vattenområdet
inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Johannesburg.
Det finns dock, enligt utskottets mening, anledning att närmare överväga
formerna för detta och utskottet förutsätter att regeringen återkommer
till riksdagen i frågan.
Avslutningsvis anser utskottet att näringsliv och företag, såväl privata
som statliga, har en central roll i förverkligandet av målet för politiken
för global utveckling. Ett ökande antal företag har på frivillig basis
börjat arbeta med sociala och miljömässiga frågor samt människorättsfrågor,
vilket utskottet, i likhet med sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottet (bet. 2002/03:UMJU1 s. 19 f.), finner positivt. Statliga
företag har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel. Utskottet
utvecklar sin uppfattning om näringslivets och företagens roll för
förverkligandet av målet för politiken för global utveckling under
avsnittet Näringspolitiken.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2003/04:U6 (kd)
yrkande 6 och 7, 2003/04:U12 (mp) yrkande 2, 2003/04:U249 (m) yrkande 6,
2003/04:U254 (kd) yrkande 9 samt 2003/04:U348 (kd) yrkande 22.
5. Jordbruks- och fiskeripolitiken
Propositionen
Enligt regeringen utgör EU:s jordbrukspolitik ett hinder för en rättvis
och hållbar global utveckling. Exportbidrag från EU sänker världsmarknadspriser
och konkurrerar ut produktion i utvecklingsländerna. Direktstöd och
prisstöd leder till överproduktion och bidrar ytterligare till att EU
avsätter subventionerade livsmedel på världsmarknaden. Samtidigt hindrar
tullskydd fattiga länder att sälja jordbruksprodukter på EU:s marknad.

Sverige är därför pådrivande, bl.a. i WTO, för en reform av EU:s och
övriga OECD-länders jordbrukspolitik. Enligt propositionen behövs
dessutom insatser i de rika länderna för att ta bort dolda handelshinder
och onödiga administrativa regler och procedurer.
Landsbygdsutveckling är avgörande för utveckling i många utvecklingsländer.
På landsbygden bor en majoritet av världens fattiga. Potentialen för
minskad fattigdom genom höjd sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet är betydande. Parallellt med handelsliberaliseringar
och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste satsningar ske på
landsbygdsutveckling i fattiga länder. Utgångspunkten för sådana satsningar
bör vara ett miljömässigt hållbart jordbruk och en ekonomiskt och socialt
hållbar utveckling på landsbygden vilket kan skapa förutsättningar för
en tillräcklig livsmedelsproduktion. Detta skall stödjas genom
utvecklingssamarbetet. Fattigdomsbekämpning är nära kopplat till en tryggad
livsmedelsförsörjning.
Exporten av fisk är central för flera utvecklingsländer och en av de
viktigaste exportkällorna för de fattiga länderna. Den ekonomiska och
sociala betydelsen av hållbar global fiskeriförvaltning, i synnerhet
återuppbyggnaden av överexploaterade bestånd, skall inte underskattas.

Motionerna
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 2 framhålls att begreppet tryggad
livsmedelsförsörjning har flera olika aspekter: dels att produktionen
måste vara tillräcklig och hållbar, dels att människor måste få tillgång
till maten genom att producera eller genom att köpa den. Motionärerna
menar att det i dag finns tillräckliga mängder mat för att föda jordens
befolkning men att förutsättningen för tryggad livsmedelsförsörjning är
ett positivt politiskt och ekonomiskt klimat. Brister i samhällsstyrningen
och felaktiga politiska prioriteringar är direkt avgörande för en tryggad
livsmedelsförsörjning oberoende av mängden livsmedel som producerats
nationellt. I motionens yrkande 20 framhålls att fattiga länder ofta
omges av andra fattiga länder och att de stänger sina gränser för
varandra samt dessutom lägger exportskatter och andra pålagor på livsmedel,
så att det i praktiken blir omöjligt för bönderna att sälja sina
produkter. Även de inhemska regelverken för handel med t.ex. jordbruksprodukter
motverkar ofta jordbruksproduktionen. Motionärerna hävdar därför att
interna reformer behövs också inom u-länderna om frihandel skall medverka
till fattigdomsminskning.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 4 framhålls att EU bör ta sitt ansvar
och helt avskaffa de protektionistiska tullar som finns mot jordbruksprodukter
från Afrika. Motionärerna anser också att jordbruket är en av de viktigaste
sektorerna för att säkerställa försörjningen och att det måste löna sig
för bönder att sälja sina produkter främst inom det egna landet.
I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 43 konstateras att EU har en central
roll att spela på den internationella miljöscenen och att det är nödvändigt
att EU tar detta ansvar även på genteknikområdet. Motionärerna menar
att Sverige inom EU måste vara en offensiv kraft och dels verka för att
internationella avtal ingås som ger en säker användning av gentekniken
i hela världen, dels verka för att regelverket för godkännande av odling
av GMO i närliggande områden, utanför unionen, skärps och harmoniseras
med EU:s regler.
I  motion 2003/04:U9 (c) yrkande 16 framhålls att sju av tio av världens
fattiga bor på landsbygden. Jordbrukssektorns tillväxt spelar en nyckelroll
för att öka fattiga människors inkomster, och utveckling av jordbruket
och livsmedelsproduktionen måste därför få högre prioritet i samarbetet
med utvecklingsländer om fattigdomsmålet skall kunna uppnås. I yrkande
17 konstateras att utvecklingsländernas möjligheter att trygga sin
livsmedelsförsörjning är att utveckla det inhemska jordbruket och de
lokala och nationella marknaderna. Motionärerna anser att i många länder
har jordbruket en alltför låg prioritet i utvecklingsansträngningarna.
I yrkande 19 framhålls kvinnors viktiga roll och betydelsen av ett
livskraftigt jordbruk, och motionärerna menar att det krävs särskilda
satsningar på kvinnor för att bekämpa fattigdom och hunger och främja
ett livskraftigt jordbruk och hållbar utveckling.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 17 framhålls att förhållningssättet när
det gäller jordbruksprodukter måste särskiljas från förhållningssättet
när det gäller industriprodukter för att länder med stor fattigdom skall
kunna försvara sin rätt att skydda den del av sin produktion som är
viktig för befolkningens livsmedelsförsörjning.
Ett näraliggande förslag återfinns i motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 5,
i vilken framhålls att EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör
för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom
export till EU. Motionärerna menar att frihandeln bör öka och att Sverige
inom EU bör driva på i frihandelsvänlig riktning för att öppna den inre
marknaden för u-ländernas produkter.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 13 konstateras att FN:s millenniemålsättningar
utgör det internationella samfundets samlade ambitioner för att bekämpa
fattigdomen i de fattiga länderna. Det innebär bl.a. en målsättning om
att avskaffa hunger och extrem fattigdom. Motionärerna kräver att det
specifika hungerperspektivet tydliggörs i samband med all fattigdomsbekämpning
och i reformeringen av WTO:s arbete. Motionärerna kräver också, i yrkande
18, att Sverige skall verka för att WTO-avtalen uttryckligen slår fast
att utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska produktion
av baslivsmedel för att kunna garantera nationell livsmedelssäkerhet.
I
motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 4 konstateras att EU måste ta sitt
ansvar och helt avskaffa de protektionistiska tullar som finns mot
jordbruksprodukter från Afrika. Unionens omfattande subventioner leder
till dumpning av produktion på u-landsmarknaderna, vilken i sin tur
slår ut deras egen produktion genom att förhindra export till EU.
Motionärerna menar att nu gällande protektionism bör avvecklas vad gäller
restriktioner för införsel av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder
till EU. Även i yrkande 5 framhålls att Sverige inom EU bör verka för
att tullarna mot världens 49 fattigaste länder tas bort snabbare - även
för bananer, ris och socker.
I motion 2003/04:U271 (mp) yrkande 1 konstateras att det finns resurser
i världen för att producera tillräckligt med mat för att alla skall
kunna äta sig mätta. Motionärerna menar att det krävs en nollvision för
att utrota svälten i världen och, i yrkande 2 att det krävs en
opinionsbildningskampanj för att uppnå utrotning av svälten. Att kraftigt
reducera och på sikt helt utplåna världssvälten kräver dock en internationell
omfördelning av makt och resurser, såväl institutionellt som via
individuella val. I yrkande 3 krävs att biståndsgivarna analyserar och ta
lärdom av det nya begreppet livsmedelssuveränitet och i yrkande 4 framhålls
behovet av ett ökat framtida forskningsanslag till hållbarhet och
effektivitet i jordbrukssektorn.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att jordbruket i ett lokalt, nationellt och globalt
perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling. Jordbruket måste vara
såväl ekonomiskt, socialt som miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som
har denna inriktning har en viktig funktion i arbetet för en rättvis
och hållbar global utveckling. Jordbruket kan bl.a. bidra till ökad
livsmedelssäkerhet, ökad delaktighet för kvinnor i beslut som rör
landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion samt fattigdomsbekämpning.
Utvecklingsländerna måste ges förutsättningar att skapa en tryggad
livsmedelsförsörjning och en positiv utvecklingsprocess av uthållig
jordbruksproduktion.
Utskottet menar att det finns en stor potential för minskad fattigdom
genom ökad tillväxt, höjd sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet. Samtidigt är det viktigt att understryka att
utvecklingsarbetet bör utgå från att förutsättningar och behov skiftar mellan
och även inom olika länder samt att utvecklingsländernas egna strategier
bör vara utgångspunkten för internationella insatser. Utskottet konstaterar
också att det parallellt med handelsliberaliseringar och krav på reformer
av EU:s jordbrukspolitik måste ske satsningar på landsbygdsutveckling
och på att skapa förutsättningar för en tillräcklig livsmedelsproduktion
genom en jordbrukspolitik som stärker familjejordbrukets ställning och
de lokala marknaderna. Fattigdomsbekämpning är nära kopplad till ett
hållbart jordbruk och en tryggad livsmedelsförsörjning.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen anfört att Sverige skall verka
för en öppen och regelbaserad handel, som också kommer de fattiga
länderna till del. Detta betyder dels att Sverige och EU skall ha beredskap
att öppna sina marknader på områden av särskilt intresse för u-länderna,
dels att fattiga länder får det stöd de behöver för att bedriva
förhandlingar på ett sådant sätt att deras intressen får genomslag. Utskottet
anser att ett första steg i denna riktning är en snabbare avveckling av
i-ländernas handelshinder avseende produkter som u-länder kan exportera,
exempelvis jordbruks- och fiskeprodukter.
Gentemot utvecklingsländerna har den industrialiserade världen ett stort
ansvar att inte låta tid gå förlorad i denna viktiga process, vilken i
sig också är garantin för en rättvis och hållbar global utveckling för
hela världen, inklusive den industrialiserade. Det är också, enligt
utskottets mening, helt avgörande att processen går vidare för att
bibehålla utvecklingsländernas förtroende för densamma och för i-ländernas
engagemang och intresse för frågan.
Jämställdhet mellan kvinnor och män utgör ett av de huvuddrag för
politiken för global utveckling som föreslås i propositionen och som har
utskottets stöd. Kvinnor och flickor bör tillförsäkras samma rättigheter
som män och pojkar. Den nya politiken gör tydligt att jämställdhet mellan
kvinnor och män, flickor och pojkar, är en central komponent i
rättighetsperspektivet och i de fattigas perspektiv. Utskottet menar att
jordbruket har en stor betydelse som en näring som ger arbetsmöjligheter
åt både män och kvinnor. Utskottet vill peka på vikten av att regeringen
arbetar med ett tydligt jämställdhetsperspektiv inom jordbruket. Det är
av stor vikt att kvinnors förutsättningar, kompetens och rätt till
beslutsfattande tas till vara i så stor utsträckning som möjligt, både
nationellt och internationellt. Utskottet delar regeringens syn att
Sverige såväl i det nationella som internationella perspektivet skall
arbeta för att kvinnors betydelse i jordbruks- och landsbygdssektorn
uppmärksammas och att deras ställning stärks.
Som en uppföljning till FAO:s (Food and Agriculture Organization of the
United Nations) världstoppmöte för livsmedelssäkerhet, 1996, beslutade
riksdagen 1998 att Sverige skall arbeta för en jordbruks- och
livsmedelspolitik inom EU som bl.a. bidrar till globalt tryggad
livsmedelsförsörjning.
Detta mål skall uppnås med hjälp av avreglering av de delar av EU:s
jordbrukspolitik som stör världshandeln med jordbruksvaror och livsmedel,
bl.a. genom att världsmarknadspriserna pressas ned.
Utskottet anser liksom regeringen att EU:s jordbrukspolitik är ett hinder
för en rättvis och hållbar global utveckling då exportbidrag från EU
sänker världsmarknadspriser och konkurrerar ut produktion i utvecklingsländerna.
Direktstöd och prisstöd leder till överproduktion och bidrar ytterligare
till att EU avsätter subventionerade livsmedel på världsmarknaden.
Samtidigt hindrar tullskydd fattiga länder från att sälja jordbruksprodukter
på EU:s marknad.
I februari 2001 fattade Europeiska unionen, genom allmänna rådet, beslut
om att avskaffa tullar och kvoter för alla varor utom vapen för de 49
fattigaste länderna i världen. Processen övervakas av kommissionen, som
också skall avge rapport till ministerrådet år 2005 angående konsekvenserna
av det nya systemet för såväl EU-länderna som för de fattiga länderna.
Utskottet välkomnar denna utveckling inom EU, och riksdagen har vid
olika tillfällen, t.ex. i betänkande 2002/03:UMJU1 (s. 81 f.), uttryckt
stor tillfredsställelse över att beslutsprocessen inom EU lett fram
till resultatet att de fattigaste länderna kommer att få fullständig
tullfrihet till EU-länderna. I likhet med vad som tidigare anförts,
vill utskottet betona att det uppnådda resultatet endast bör ses som
ett steg mot målet och att det bör följas av ytterligare liberaliseringar
av världshandeln. Det är mycket angeläget att införa bättre tillträde
till EU:s och andra i-länders marknader för t.ex. jordbruksvaror från
alla u-länder - inte enbart från de minst utvecklade länderna. Sverige
kan, enligt utskottets mening, utgöra ett föredöme i detta sammanhang.

En avreglering och liberalisering av i-länders jordbruks- och handelspolitik
är ett viktigt medel för att förbättra förutsättningarna för
livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna och ländernas konkurrensvillkor.
Därmed ökar också förutsättningarna att säkerställa ländernas
livsmedelsförsörjning. En egen jordbruksproduktion kan i många utvecklingsländer
vara en förutsättning för en hållbar landsbygdsutveckling, förbättrad
livsmedelsförsörjning och hungerbekämpning. Potentialen för minskad
fattigdom genom höjd sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet är betydande. Fattigdomsbekämpningen är således nära kopplad
till en tryggad livsmedelsförsörjning.
En globalt tryggad livsmedelsförsörjning i världen, och särskilt i
utvecklingsländerna, gynnas av ett rättvist marknadssystem. En avreglering
av de delar av EU:s jordbrukspolitik som stör världshandeln med
jordbruksvaror och livsmedel är i detta sammanhang nödvändig. Förhandlingarna
om ett nytt jordbruksavtal inom ramen för WTO bör leda till ett mer
rättvist handelssystem som ger utvecklingsländerna bättre
konkurrensförutsättningar på världsmarknaden. Vidare bör en flexibilitet
förordas
för utvecklingsländerna vad gäller utformning av och omfattning i tid
för jordbrukspolitiska stöd som syftar till förbättrad och hållbar
jordbrukspolitik, livsmedelsförsörjning, landsbygdsutveckling och
fattigdomsbekämpning. Att ge utvecklingsländerna möjligheter till mindre
tullsänkningar på vissa produkter av särskild vikt för ett lands
livsmedelsförsörjning kan också vara ett sätt att stödja ländernas utveckling.
Detta skydd för jordbruksproduktionen i u-länderna blir särskilt viktigt
så länge som i-länderna dumpar subventionerade livsmedel på världsmarknaden.
Utskottet finner särskild anledning att samtidigt tydligt markera den
vikt som bör läggas vid ansträngningar att få utvecklingsländerna att
öka handelsutbytet sinsemellan, genom sänkta inbördes handelshinder.
Utskottet anser vidare att Sverige skall vara pådrivande, bl.a. i WTO,
för en reform av EU:s och övriga OECD-länders jordbrukspolitik.
Friare handel kan dock inte, vilket utskottet redan påtalat under
avsnittet Handelspolitiken, åstadkommas till vilket pris som helst. Hänsyn
måste tas till andra viktiga samhälleliga mål som inte direkt är
handelsrelaterade men som också är viktiga för att nå en rättvis och hållbar
global utveckling. Åtgärder som behövs för att bevara miljö-, natur-
och kulturvärden, en levande landsbygd med öppna landskap och för att
bevara en biologisk mångfald har en given plats inte bara i Sverige och
EU, utan i stora delar av världen. Utskottet menar att sådana värden
skall kunna främjas utan att uppfattas som handelsstörande stöd.
Utskottet delar regeringens uppfattning om hur central fiskeexporten är
för flera utvecklingsländer och att den utgör en av de viktigaste
exportkällorna för de fattiga länderna. Den ekonomiska och sociala betydelsen
av hållbar global fiskeriförvaltning, i synnerhet återuppbyggnaden av
överexploaterade bestånd, skall därför inte underskattas. Utskottet
värdesätter att regeringen i denna del är pådrivande i multilaterala
och regionala sammanhang. I detta arbete finns anledning att särskilt
lyfta fram slutsatserna från FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling
i Johannesburg 2002 och WTO-förhandlingarnas roll.
Inom EU pågår ett arbete för att åstadkomma ett fungerande regelverk
för genetiskt modifierade organismer (GMO). Utskottet förutsätter att
regeringen i detta arbete verkar för att frågan får en allsidig belysning
och att ett regelverk tar såväl miljömässiga hänsyn och hänsyn till
konsumenters legitima intressen som hänsyn till utvecklingsländernas
specifika behov i dessa sammanhang.
Avslutningsvis anser utskottet att det är angeläget att Sverige inom
livsmedelsområdet verkar för både en tryggad tillgång till mat och för
säkra livsmedel. Enligt utskottets mening är det viktigt att hålla isär
begreppen tryggad livsmedelsförsörjning och säkra livsmedel. Med det
förstnämnda begreppet avses att försörjningen av livsmedel är tryggad
(food security) medan det sistnämnda begreppet innebär att livsmedlen
är säkra att konsumera (food safety). Att varje land självt har ansvar
att utforma och definiera sitt lands jordbruks- och livsmedelspolitik
kan beskrivas med begreppet livsmedelssuveränitet (food sovereignty).
Med
vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna väckt
är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U290 (kd) yrkande
4, 2002/03:U313 (c) yrkandena 2 och 20, 2002/03:MJ428 (c) yrkande 43,
2003/04:U7 (v) yrkande 17, 2003/04:U9 (c) yrkandena 16, 17 och 19,
2003/04:U10 (fp) yrkande 5, 2003/04:U12 (mp) yrkandena 13 och 18,
2003/04:U261 (kd) yrkandena 4 och 5 samt 2003/04:U271 (mp) yrkandena 1-4.

6. Politiken för social omsorg och folkhälsa
Propositionen
Hälsofrämjande arbete är avgörande för ekonomisk utveckling och
fattigdomsbekämpning. Under de senaste åren har hälsofrågorna intagit en
alltmer central plats på den internationella dagordningen. Det gäller
inte minst insatser som främjar sexuell och reproduktiv hälsa, särskilt
åtgärder mot hiv/aids. Folkhälsofrågorna är en viktig del i den svenska
politiken för global utveckling. Här handlar det om att förebygga
missbruk och skadliga effekter av alkohol, tobak och narkotika och att
förebygga sexuellt överförbara sjukdomar samt att främja en god sexuell
och reproduktiv hälsa. Sverige verkar för en stärkt och sammanhållen
folkhälsopolitik inom ramen för EU. Folkhälsofrågor har fått en tydligare
roll i FN:s arbete för hållbar utveckling genom internationella
överenskommelser under 1990-talet och överenskommelserna från FN:s
världstoppmöte
om hållbar utveckling i Johannesburg 2002.
En viktig del i arbetet är stärkandet av länders förmåga att ta ansvar
för grundläggande social service som hälsovård och andra sociala tjänster.
Utveckling av hälso- och sjukvårdens organisation i syfte att ge alla
tillgång till grundläggande sjukvård och läkemedel till rimlig kostnad
är avgörande. Ökad vikt måste läggas vid förebyggande hälsoarbete, bl.
a. insatser för bättre hygien och luftkvalitet samt rent vatten och
bekämpning av smittbärande insekter.
Rika länder skall stödja de fattiga ländernas kamp mot ohälsan och se
till att fattiga människor får tillgång till läkemedel till rimliga
kostnader. Det finns ett stort behov av att främja forskning och utveckling
av läkemedel mot åsidosatta sjukdomar som särskilt drabbar fattiga
människor. De fattiga länderna måste också kunna införa extraordinära
åtgärder, som tvångslicensiering av patentskyddade mediciner, för att
säkerställa tillgången på nödvändiga läkemedel vid nationella hälsokriser.

Regeringen anser att Sverige bör stödja arbetet med att förbättra
utvecklingsländernas egen förmåga att ta ansvar för grundläggande och
rättvisa system för social omsorg samt hälso- och sjukvård. Vidare bör
Sverige vara pådrivande för att kraftfulla internationella insatser
görs för att förebygga och begränsa spridningen och lindra följderna av
hiv/aids. Sverige bör vidare vara fortsatt pådrivande i internationella
sammanhang i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och dithörande
rättigheter. Regeringen anser också att Sverige bör verka för ökad
tillgång till läkemedel till rimlig kostnad för utvecklingsländernas
befolkning.
Motionerna
I motion 2002/03:U244 (s) framhålls läkemedelsindustrins cynism när den
föredrar att framställa vinstgivande livsstilspreparat för väst än
livsavgörande läkemedel för u-länderna. Motionären kräver att det i FN:s
regi byggs upp läkemedelsforskning och läkemedelsproduktion som på icke
profitbasis tar fram billiga läkemedel mot de omfattande sjukdomar som
förekommer i u-länderna.
I motionerna 2002/03:U260 (c) yrkande 4 och 2002/03:U313 (c) yrkande
15 framhålls att våld i hemmet och sexuell exploatering av kvinnor ökar
kraftigt och att enligt FN:s jordbruksorganisation, FAO, kan de största
framstegen göras genom åtgärder för att förbättra kvinnors hälsa, då
detta inte bara gynnar familjer och samhällen i dag, utan också kommer
att få ett avgörande inflytande på hälsa och produktivitet för kommande
generationer.
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 23 krävs att arbetet och samarbetet
intensifieras mellan regeringar, internationella organisationer och
näringslivet i syfte att öka samarbetet inom hälsoforskning, i synnerhet
om de sjukdomar som drabbar de fattigaste.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 14 framhålls att nyckeln till en god
utveckling för Afrikas länder och en rättighet för alla barn är en
grundutbildning, och denna rättighet måste tillgodoses. Fattigdom,
inbördeskrig, familjeproblem, hiv/aids och föräldralöshet har tvingat
alltför många barn till ett liv på gatan. Mot denna bakgrund kräver
motionärerna att åtgärdsprogram för föräldralösa barn upprättas och
utvecklas.
Motionärerna bakom motion 2002/03:U295 (m) yrkande 6 anser att det är
ett stort problem att få fram effektiva och billiga mediciner mot
tropiska sjukdomar eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt att satsa
forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som nästan bara förekommer
i världens fattigaste länder. I yrkande 21 framhålls att med en snabb
ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande konsekvenser
som de nu har. Motionärerna menar att erfarenheter från alla länder som
utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga satsningar på hälso- och
sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Enligt motionärerna bakom motion 2002/03:U313 (c) är det för att få
hiv/aids-utvecklingen att avstanna viktigt att frågan blir politiskt
prioriterad och tas upp på möten och konferenser som rör ekonomi, hälsa,
utbildning, demokrati, utveckling och säkerhet (yrkande 13). Samtidigt
måste världens ledare börja tala om hur de har tänkt få den i många
länder okontrollerade spridningen av hiv/aids under kontroll och i det
sammanhanget tala om männens sexuella uppträdande och bristande
kondomanvändning som den största orsaken till smittspridningen (yrkande 12).
Motionärerna lyfter också fram behovet av nya, billiga och tillgängliga
mediciner för smittsamma sjukdomar (yrkande 14).
I motion 2002/03:So455 (s, fp, kd, v, c, mp) yrkande 2, liksom i
motion 2003/04:So645 (s, fp, kd, v, c, mp) yrkande 5, framhålls att behovet
av bistånd till utvecklingsländer är stort, och enigheten i Sverige om
detta för att skapa drägligare livsvillkor för människor som lider är
lika stor. Motionärerna menar att alkohol som utvecklingshinder är ett
område som behöver större uppmärksamhet. Erfarenheterna hos organisationer
som arbetar med problemet är att det internationella alkoholkapitalet
snabbt etablerar bryggerier i utvecklingsländerna, och Sverige bör arbeta
för att alkohol i handeln och export inte betraktas som vilken vara som
helst utan som det beroendeskapande medel den är. Vidare bör man verka
för att folkhälsomässiga hänsyn förs in i handelsavtalen. Genom stöd
till frivilligorganisationerna genom Sida bör biståndsländer stimuleras
till att utveckla program för att skapa förutsättningar för att kunna
avstå från att producera alkohol.
I motion 2003/04:U2 (c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 2 framhålls att Sverige
länge har varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och
reproduktiv hälsa och att Kairokonferensen år 1994 om befolkning och
utveckling underströk kvinnors och ungdomars rätt att själva fatta beslut
om sin sexualitet och reproduktion. Motionärerna kräver att de s.k.
Kairomålen uppfylls och att kopplingen till FN:s millenniemål tydliggörs.
Även i  motion 2003/04:U5 (s) yrkande 3 krävs att Sverige tydliggör
kopplingen mellan Kairomålen och millennieutvecklingsmålen.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 16 krävs en omprövning av TRIPS-avtalen
(Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) för att skapa
nya samarbets- och marknadsstrategier för hälsoforskningen i kampen mot
exempelvis hiv/aids och i yrkande 17 att Sverige aktivt verkar för
införandet av en ny patentregistreringsmodell med prissänkningskrav för
läkemedelsbolagens försäljning av t.ex. hivmediciner till fattiga länder.

I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 6 krävs att fattiga länder måste få en
otvetydig rätt att både producera och köpa mediciner som räddar liv.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 25 framhålls att kulturen spelar en
viktig roll i arbetet med att sprida information och kunskap om sjukdomar
som t.ex. hiv/aids. Motionärerna menar att i det svenska arbetet mot
spridning av hiv bör det kulturella inslaget i informations- och
kunskapsspridningen spela en viktigare roll. I yrkande 26 framhålls att
många av de länder som är hårt drabbade av hiv/aids i dag saknar nätverk
och/eller personal för att kunna vara säkra på att behandlingarna utförs,
administreras och följs upp på ett tillräckligt effektivt sätt. Sverige
bör vara pådrivande för att utvecklingsländer skall få stöd till de
nätverk och den personal de behöver för att få hiv/aids-situationen
under kontroll.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 12 framhålls att Sverige i internationella
forum tydligt driver frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa inklusive
rätten till abort. Kvinnor världen över har i decennier kämpat intensivt
för rätten till sin kropp, till sin sexualitet och rätten till abort.
Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett
extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar
och principer som hävdar kvinnors rätt till sin egen kropp.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 6 framhålls att ett stort problem är
att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska sjukdomar. Det
förekommer flera framgångsrika försök med olika typer av antivirala
medel mot hiv där många afrikaner ingår i försöksgrupperna. Motionärerna
konstaterar att när medicinen väl är färdigutvecklad är den alldeles
för dyr för att kunna användas i Afrika. Man måste därför ytterligare
sänka både behandlingskostnaderna för hälso- och sjukvård och kostnaderna
för medicin.
I motion 2003/04:U245 (m) framläggs ett program för bekämpning av hiv
i Afrika. Motionärerna föreslår att man i bekämpningen av hiv i Afrika
bl.a. skall verka för en medvetenhet hos alla och för att fler politiska
ledare fullt ut skall delta i kampen mot hiv samt att arbetet skall
leda till ett ökat samarbete mellan stater, regeringar och frivilliga
och/eller enskilda organisationer för att ytterligare sprida kunskap om
hiv (yrkandena 6 och 7). I motionen framhålls också att behandlingskostnaderna
för både hälso- och sjukvård och medicin ytterligare måste sänkas
(yrkande 3) och att ekonomiska garantier måste skapas för utveckling av
läkemedel mot sjukdomar som drabbar Afrikas länder (yrkande 4). Kravet
på ekonomiska garantier återfinns också i motion 2003/04:U248 (m) yrkande
6. Vidare föreslås i motion 2003/04:U245 (m) att ekonomiska möjligheter
skapas för afrikanska stater att själva kunna tillverka eller efterfråga
antivirala medel (yrkande 15). Dessutom vill motionärerna se att
ytterligare resurser satsas på grundforskning rörande ett effektivt vaccin
mot hiv (yrkande 18).
I motion 2003/04:U251 (kd) yrkande 1 krävs att utvecklingsländerna får
tillstånd från läkemedelsföretag och ländernas regeringar att få producera
kopiorna av läkemedel och att man därmed utvecklar nya modeller för
patentregler som i större utsträckning än i dag gynnar folkhälsan i
fattiga länder. I yrkande 4 konstateras att hiv/aids väcker komplexa
frågor om framför allt fattiga länders möjligheter till fortsatt utveckling.
Motionärerna menar att man i ökande grad måste tydliggöra kopplingen
mellan fattigdom och hivspridning i utvecklingsarbetet. I yrkande 6 krävs
att Sverige måste agera som pådrivare och opinionsbildare både i bilaterala
dialoger med de länder som är svårt utsatta av hiv/aids-spridningen och
genom att föra upp hiv/aids-frågan på högsta politiska nivå. I yrkande
8 konstateras att det krävs bättre samverkan och samordning mellan
internationella och enskilda organisationer liksom mellan officiella och
frivilliga verksamheter för att bygga upp fungerande system i arbetet
med bekämpningen av hiv/aids. I motionens yrkande 2 framhåller motionärerna
att Sverige bör kräva ett ökat etiskt ansvarstagande av läkemedelsbolagen
som utarbetar och framställer bromsmediciner mot hiv/aids. Den brist på
mediciner som råder i Afrika utgör, enligt motionärerna bakom
motion 2002/03:U290 (kd), en säkerhetsrisk samtidigt som bristen har moraliska
aspekter. Det är i längden ohållbart att människor vet att det finns
mediciner som kan bota dem, samtidigt som de nekas tillgång med
motiveringen att resurserna brister. I motionens yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om behovet av verkningsfulla och prisvärda mediciner för
världens fattiga.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 8 konstateras att den forskning som
bedrivs för att finna nya mediciner mot sjukdomar som främst drabbar
utvecklingsländerna är av obetydlig storlek. För flera svåra sjukdomar
finns det läkemedel, men dessa håller på att försvinna på grund av
kommersiella intressen. Motionärerna kräver därför att mer resurser
tillförs forskningen om sjukdomar i de fattiga länderna.
I motion 2003/04:U305 (s) konstateras att dagens läkemedelsindustri
inte fyller människors behov. Forskningen koncentreras på framställning
av läkemedel som skall konsumeras av välbärgade invånare i industriländerna.
Motionären menar att Sverige bör arbeta för att det i FN:s regi byggs
upp läkemedelsforskning och läkemedelsproduktion som på icke profitbasis
tar fram billiga läkemedel mot de omfattande sjukdomar som förekommer
i u-länderna.
I motion 2003/04:U312 (kd) yrkande 1 kräver motionärerna att regeringen
inom det internationella samfundet agerar med kraft mot den kommersiella
sexuella exploateringen av barn. I yrkande 5 kräver motionärerna ökade
insatser för fysisk och psykisk hjälp och krishantering till världens
många gatubarn. Insatser krävs för att förbättra hälsovården, införa
sociala trygghetssystem och bekämpa fattigdomen men det krävs också
specifika projekt med krishantering och samtal för barn som redan lever
på gatan. I motionens yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att
Sverige bör initiera, nationellt och inom ramen för det internationella
samfundet, särskilda satsningar och nationella handlingsprogram för att
förbättra situationen för barn drabbade av aids.
I motion 2003/04:U348 (kd) krävs ökat fokus på läkemedelsfrågan och ett
större ansvarstagande från läkemedelsbolagens sida. Dagens hälsoforskning
inriktas huvudsakligen på västvärldens problem och de senaste framstegen
i biotekniken visar att det finns stora möjligheter att ta fram vaccin
mot de flesta av de värsta smittosjukdomarna men att läkemedelsföretagen
i första hand inriktar forskningen på dyra mediciner. Motionärerna kräver
i yrkande 19 ett ökat och intensifierat multilateralt forskningssamarbete
för att öka hälsoforskningsarbetet om de fattigas sjukdomar. I yrkande
20 krävs att Sverige bör verka för en förbättring av samarbets- och
marknadsstrategierna för hälsoforskningen i kampen mot exempelvis
hiv/aids.
Utskottets överväganden
Utskottet vill betona de starka och komplexa samband som finns mellan
hälsa och utveckling. Ett framgångsrikt arbete för att nå målet om
rättvisa och hållbar global utveckling, samt ekonomisk utveckling och
fattigdomsbekämpning, förutsätter en prioritering av arbetet för social
omsorg och hälsa. Insatser inom hälsosektorn är därför betydelsefulla
såväl nationellt som internationellt och bör även inbegripa insatser
för förbättrad grundutbildning i skolor, miljöfaktorer, mat och näring,
vatten och sanitet m.fl. angränsande frågor. Utskottet ser därför med
tillfredsställelse på den utveckling under de senaste åren som inneburit
att hälsofrågorna fått inta en alltmer central plats på den internationella
dagordningen.
I Sverige har den sociala välfärds- och trygghetspolitiken varit nära
förbunden med den allmänna ekonomiska politiken. Även om inte färdiga
modeller kan exporteras är det utskottets uppfattning att Sverige har
format program och gjort erfarenheter som motiverar ett särskilt svenskt
engagemang inom detta politikområde.
Enligt barnkonventionen har alla barn rätt att växa upp i en trygg
familjemiljö. Utskottet understryker att det internationella arbetet
måste vara tydligt inriktat på att motverka diskriminering, och därför
skall barn med funktionshinder och andra utsatta barn ges samma möjligheter
att växa upp i en familjemiljö som alla andra barn.
Utskottet instämmer i uppfattningen att barn och ungdom är en grupp
vars hälsa är särskilt viktig, eftersom hälsotillståndet tidigt i livet
har stor inverkan på hälsotillståndet vid vuxen ålder. För att ge barn
och ungdomar så goda och trygga uppväxtförhållanden som möjligt bör
samhällets barn- och ungdomspolitik anpassas till den värld barn och
ungdomar lever i och som ständigt förändras på grund av vad som händer
i omvärlden. Utskottet anser att det är en central politisk uppgift att
förbättra tillvaron för alla barn och ungdomar med satsningar inom hela
detta område eftersom sådana satsningar kan ses som en värdefull
investering även för framtiden. Också åtgärder för att förbättra kvinnors
hälsa är värdefulla, enligt utskottets mening, eftersom sådana gynnar
såväl familjer som hela samhällen i dag samtidigt som sådana satsningar
har en positiv inverkan på hälsotillståndet och produktiviteten även i
kommande generationer.
Utskottet kan, i likhet med propositionen, konstatera att hälsofrågorna
fått en alltmer framträdande plats i det globala samarbetet. Utskottet
menar att det internationella arbetet i kampen mot ohälsa och utvecklingen
av grundläggande och rättvisa system för hälso- och sjukvård bör åtnjuta
fortsatt stöd. Enligt utskottets mening förutsätter utveckling att
huvudansvaret ligger hos landet självt. En viktig del i arbetet är därför
stärkandet av länders förmåga att ta ansvar för grundläggande social
service som hälsovård och andra tjänster. Utveckling av hälso- och
sjukvårdens organisation i syfte att ge alla tillgång till grundläggande
sjukvård och läkemedel till rimlig kostnad är avgörande. Ökad vikt bör
läggas vid förebyggande hälsoarbete, bl.a. insatser för bättre hygien
och luftkvalitet samt rent vatten och bekämpning av smittbärande insekter.
Insatser mot smittsamma sjukdomar som exempelvis hiv/aids, malaria,
mässling, tuberkulos och tobaksrelaterade sjukdomar bör vara särskilt
prioriterade. Dessa sjukdomar drabbar främst de fattigaste delarna av
världen och dess fattigaste invånare.
Hiv/aids och läkemedelstillgång
Ett av de verkligt stora utvecklingshindren i världen i dag är utbredningen
av hiv/aids. Utskottet vill tydligt markera vikten av att hiv/aids-problematiken
erkänns och uppmärksammas från det politiska ledarskapet i drabbade
länder. Det är likaså angeläget att det sker en satsning av nationella
resurser och att dessa främst allokeras till förebyggande åtgärder.
Trots att många afrikanska ledare lyckats höja det allmänna medvetandet
om hiv/aids och hur sjukdomen kan undvikas, återstår, enligt utskottets
förmenande, mycket att göra i många länder.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att Sverige i det internationella
arbetet driver uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder måste
vara styrande för arbetet mot hiv/aids. Skillnader i kultur, religion
och människosyn får därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt
arbete. Varje enskilt land har ett ansvar att förebygga och hindra
spridningen av hiv/aids och hantera följderna av hivepidemin. Enligt
utskottets mening bör Sverige i sin dialog med samarbetsländerna inom
utvecklingspolitiken särskilt stödja dessa länders eget arbete med att
uppfylla de åtaganden som de gjort i internationella sammanhang vad
gäller bekämpning av sjukdomen. Utskottet välkomnar också att Sverige
som första land utsett en särskild ambassadör för hiv/aids-frågor och
avser att intensifiera insatserna i kampen mot epidemin genom ett aktivt
agerande i relevanta forum och genom kraftigt ökade finansiella satsningar.

Utskottet återkommer till frågor rörande hiv/aids längre fram i betänkandet
och tar därvid ställning till specifika insatser och åtgärder inom
utvecklingssamarbetet (se avsnittet Hiv/aids). Det finns dock anledning
att i detta sammanhang närmare utveckla utskottets uppfattning om
läkemedelstillgång och forskning relaterad till hiv/aids och andra smittsamma
sjukdomar.
Utvecklingsländernas tillgång till viktiga läkemedel skall vara en
prioriterad fråga för hela världssamfundet. I den särskilda deklarationen
från Doha ges utvecklingsländerna rätt till tvångslicenser som avser
att garantera tillgången till läkemedel i krissituationer. I augusti
2003 nåddes också en viktig överenskommelse som gör det möjligt för
länder utan egen produktionskapacitet att få hjälp av andra länder med
att producera de nödvändiga läkemedlen vid hälsokriser. Utvecklingsländerna
ges även förlängda övergångstider till 2016 att införa patentlagstiftning
för läkemedel. Genom dessa värdefulla överenskommelser har hinder, som
TRIPS-avtalet kunnat innebära, effektivt undanröjts. Effekterna på själva
tillgången till läkemedel är dock svår att uppskatta. Många olika
faktorer har betydelse för läkemedelstillgången, såsom ländernas hälsobudgetar,
infrastrukturen i landet och bristen på tillgång till läkarvård.
Ytterligare svårigheter som föreligger är att de läkemedel som finns är
dåligt anpassade till utvecklingsländernas behov och att det behövs
forskning för att få fram u-landsanpassade läkemedel. Utskottet ser
därför med tillfredställelse på det av EU startade programmet för detta
även om också bidrag från den privata sektorn skulle vara värdefulla i
sammanhanget. Utskottet vill också framhålla att EU har arbetat fram en
möjlighet att medverka till export av läkemedel till differentierade,
och i detta sammanhang lägre, priser till utvecklingsländerna. Ett stort
problem är dock läkemedelsindustrins bristande intresse för att producera
läkemedel för användning primärt i utvecklingsländerna.
Särskilt utsatta grupper
Vissa grupper är särskilt utsatta när det gäller hälsa och social omsorg.
Barns och ungdomars situation har utskottet nyligen ägnat särskild
uppmärksamhet genom betänkande 2002/03:UU4. Utskottet anser det angeläget
att stryka under behovet av stöd för en socialpolitik i samarbetsländerna
som också inkluderar barns och ungdomars behov. I detta sammanhang finns
det anledning att uppmärksamma och tillvarata de positiva erfarenheter
Sverige haft av sin barnombudsmannainstitution. Vidare bör funktionshindrades
situation särskilt uppmärksammas då dessa grupper i många fall har en
särskilt utsatt situation i fattiga länder. Utskottet finner det också
angeläget att homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter
garanteras och ges stöd i det internationella arbetet.
Sexuell och reproduktiv hälsa
Utskottet vill särskilt lyfta fram frågor om sexuell och reproduktiv
hälsa, som saknas i de internationellt erkända millenniemålen. Sverige
har sedan många år bedrivit ett aktivt arbete på detta område. Att främja
en trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa hos befolkningen
bör utgöra en hörnsten i folkhälsoarbetet. Kunskap är en viktig källa
till att nå målet, och en bra sex- och samlevnadsundervisning kan spela
en nyckelroll för ungas utveckling och är särskilt viktig för dem vars
hälsa riskerar att utvecklas ogynnsamt. Rätten att själv få välja partner,
samlevnadsform, samt om eller när man skall få barn, borde gälla för
alla människor. Denna rätt är dock långt ifrån säkerställd även om det
skett vissa förbättringar inom området. Utskottet anser att det är
viktigt att denna rättighet tillkommer alla och förutsätter att Sverige
även fortsatt aktivt arbetar internationellt för människors sexuella
och reproduktiva hälsa. Sverige har goda förutsättningar att dela med
sig av sin tradition när det gäller upplysningsarbete.
Utskottet har i flera sammanhang lyft fram det angelägna i arbetet med
åtgärder mot sexuell exploatering (bet. 2002/03:UU s. 18 f.). Utskottet
vill t.ex., i överensstämmelse med sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottet (bet. 2002/03:UMJU1 s. 70 f.), framhålla att skyddet
mot sexuell exploatering utgör en del av rätten till en god hälsa. Den
1 juli 2002 infördes ett nytt brott i brottsbalken benämnt människohandel
för sexuella ändamål. Avsikten är att förstärka det straffrättsliga
skyddet mot sådan handel med människor som syftar till att de skall
utnyttjas för sexuella ändamål. Lagbestämmelsen tar sikte på sådan
gränsöverskridande handel med människor som syftar till att dessa skall
utsättas för sexualbrott, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser
eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Samtidigt
kriminaliserades försök, förberedelse och stämpling till människohandel för
sexuella ändamål liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott. De nya
reglerna utgör ett första steg i riktning mot utökad kriminalisering av
alla former av människohandel. Utskottet betonar att det är angeläget
att detta arbete följs upp och vidareutvecklas såväl nationellt som
internationellt. Utskottet ser mycket positivt på att regeringen fortsatt
kommer att prioritera frågor som rör handel med människor och på Sveriges
samlade ansträngningar för att genom internationellt samarbete motverka
denna brottslighet. Människohandel är också en prioriterad fråga för
Europeiska polisbyrån (Europol), där man bl.a. analyserar och utväxlar
information och underrättelser om människohandel, organiserad illegal
invandring, övergrepp mot barn - däribland barnpornografi på Internet
m.m. Utskottet anser att handeln med människor måste bekämpas med
effektiva och kraftfulla medel.
Alkohol, tobak och narkotika
Arbetet med att förhindra och förebygga missbruk och skadliga effekter
av alkohol, tobak och narkotika är en viktig del i arbetet för en global
hållbar utveckling. Sveriges politik i denna del, särskilt vad gäller
insatser på internationell nivå mot narkotikan, är känd och har riksdagens
stöd. Utskottet vill i detta sammanhang, såsom också gjordes i det av
riksdagen godkända betänkandet 2002/03:UMJU1 (s. 74 f.), uttrycka sin
oro för den globala utveckling av narkotikahandeln som pågår och den
påverkan utvecklingen har för Sveriges del, framför allt vad gäller
dagens ungdomar. Utskottet konstaterar också att det alltmer utbredda
missbruket i fattiga länder har förödande konsekvenser för dess
befolkningar och är ett bidragande hot mot dessa länders möjlighet till
utveckling. I likhet med vad som tidigare anförts i riksdagen vill
utskottet betona att det är angeläget att regeringen med kraft fortsätter
att bekämpa alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering
av narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det internationella planet
och att Sveriges internationella narkotikapolitik är tydlig, konsekvent
och långsiktig. Det är viktigt att Sverige arbetar intensivt för att
förhindra angrepp på FN:s narkotikakonventioner från drogliberala
organisationer. Utskottet förutsätter att Sveriges internationella engagemang
för en restriktiv narkotikapolitik ligger fast och att Sverige fortsätter
att delta aktivt i det internationella samarbetet på detta område.
Utskottet noterar att regeringen i budgetpropositionen redovisar att
narkotikabekämpning, inom ramen för utvecklingsarbetets perspektiv och
huvuddrag, kommer att vara ett av fyra områden där särskilda satsningar
kommer att göras under år 2004 (prop. 2003/04:1 utgiftsområde 7 s. 18
och 20). Utskottet välkomnar dessa satsningar.
Alkoholmissbruk är ett stort hinder mot utveckling för såväl enskilda
individer som för länder, både i den industrialiserade världen och i
utvecklingsländerna. Sverige bör vara pådrivande i arbetet för att
uppmärksamma företagen på värdet av att vara mer återhållsamma i sin
marknadsföring av alkoholhaltiga produkter gentemot utvecklingsländerna.
Viktiga insatser kan också göras vad gäller kunskapsöverföring och
stöd till forskning om alkoholens och alkoholmissbrukets effekter på
möjligheterna att uppnå utveckling i utvecklingsländerna. Vidare kan
Sverige bidra med erfarenheter från en restriktiv alkoholpolitik och
dess effekter på folkhälsan.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U244 (s),
2002/03:U260 (c) yrkande 4, 2002/03:U284 (kd) yrkande 23, 2002/03:U290
(kd) yrkandena 7 och 14, 2002/03:U295 (m) yrkandena 6 och 21, 2002/03:U313
(c) yrkandena 12-15, 2002/03:So455 (s, fp, kd, v, c, mp) yrkande 2,
2003/04:U2 (c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 2, 2003/04:U5 (s) yrkande 3,
2003/04:U6 (kd) yrkandena 16 och 17, 2003/04:U7 (v) yrkande 6, 2003/04:U9
(c) yrkandena 25 och 26, 2003/04:U10 (fp) yrkande 12, 2003/04:U11 (m)
yrkande 6, 2003/04:U245 (m) yrkandena 3, 4, 6, 7, 15 och 18, 2003/04:U248
(m) yrkande 6, 2003/04:U251 (kd) yrkandena 1,2, 4, 6 och 8, 2003/04:U261
(kd) yrkande 8, 2003/04:U305 (s), 2003/04:U312 (kd) yrkandena 1, 4 och 5,
2003/04:U348 (kd) yrkandena 19 och 20 samt 2003/04:So645 (s, fp, kd,
v, c, mp) yrkande 5.
7. Kultur- och utbildningspolitiken
Propositionen
Kulturpolitiken
Kulturpolitiken har enligt regeringen sedan länge varit tydligt kopplad
till det internationella utvecklingssamarbetet genom insatser för ökad
demokrati och social, ekonomisk och kulturell utveckling. Sverige var
ett av de första länderna att ge kulturen en plats i utvecklingssamarbetet.
I den handlingsplan som antogs vid Unesco:s (FN:s organisation för
utbildning, forskning och kultur) världskonferens i Stockholm 1998 anges
att hållbar utveckling och kulturens blomstring är avhängiga varandra.

Medieområdet är en viktig del av kulturpolitiken men också av avgörande
betydelse för hållbar utveckling. Yttrandefrihet och fri tillgång till
medier är förutsättningar för demokrati. Svenskt utvecklingssamarbete
bör därför fortsatt inkludera stöd till en fri och oberoende journalistik
och åtgärder för att främja oberoende mediers möjligheter att bidra
till allmänhetens tillgång till information och samhällsdebatt. Det bör
också motverka mediekoncentration.
Utbildningspolitiken
Sveriges politik för rättvis och hållbar global utveckling måste utgå
från grundläggande värderingar om solidaritet och om människors lika
värde, något som måste förankras i tidig ålder. Värdegrundsfrågor är
därför en viktig utbildningspolitisk uppgift. Demokrati förutsätter
aktivt kunskapssökande medborgare och en välutbildad befolkning som
vill påverka och ta ansvar och är öppen för omvärlden. Sveriges
utbildningspolitik grundar sig ytterst på synen att alla människor skall ha
rätt att växa och utveckla sina möjligheter. Rätten till utbildning är
också något som slås fast i konventionen om barnets rättigheter.
Att höja utbildningsnivån är en av de främsta åtgärderna för utveckling
i fattiga länder. Att bidra till millennieutvecklingsmålen och övriga
mål från Dakarkonferensen 2000 om utbildning för alla är prioriterat.
Ett kraftfullt internationellt stöd behövs för att målen skall kunna
uppnås. Sverige bidrar både genom utvecklingssamarbetet och en fortsatt
internationalisering av utbildningen i Sverige för att uppnå dessa mål.

Motionerna
I motion 2002/03:U260 (c) yrkande 2 krävs att stöd till utbildningssatsningar
i syd måste prioritera flickors utbildning och fokusera på att kvinnor
får utbildning och tillgång till ny teknologi.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 22 framhålls speciellt flickors rätt
till utbildning. Flickors och kvinnors möjlighet till utbildning är
ofta liten till följd av könsdiskriminering. Motionärerna kräver ökade
satsningar på riktade utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor
och framhåller att all forskning pekar på den kostnadseffektiva nyttan
av att satsa på flickors utbildning. I motionens yrkande 23 framhåller
motionärerna att människors kulturarv är en möjlighet att finna identitet
och trygghet, vilket krävs för att utveckla öppna samhällen. Det måste
ske ett medvetet arbete med att utveckla mekanismer för att skydda
kulturarvet och för att snabbt återställa kulturellt viktiga institutioner
efter en konflikt. Motionärerna menar att det svenska arbetet inom detta
område bör intensifieras och att människors kulturarv måste få ökad
betydelse inom utvecklingssamarbetet.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 7 framhålls vikten av att satsa på
skolor så att alla flickor och pojkar verkligen får en utbildning. Det
finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan och det
måste gälla både flickor och pojkar.
Utskottets överväganden
Kulturpolitiken
Utskottet menar att såväl kultur- som utbildningspolitiken har en central
roll i utvecklingsarbetet och fattigdomsbekämpningen. Kulturen är ett
viktigt verktyg för att uppnå målet för politiken för global utveckling.
Sverige har en lång och omfattande tradition av att sätta in kulturfrågorna
i ett internationellt utvecklingssammanhang. Sverige var också ett av
de första länderna att ge kulturen plats i det statliga utvecklingssamarbetet.

Det kan, enligt utskottets mening, vara på sin plats att här närmare
visa på det omfattande arbete som Sverige bedrivit under en följd av år.
Sverige har t.ex. stött kulturårtiondets arbete genom FN och
Världskommissionen för kultur. Sverige var även värd för världskonferensen
The Power of Culture som avhölls i Stockholm år 1998 och som uppmanade
FN:s medlemsstater att anta fem mål för kulturpolitiken. Dessa fem mål
var att
ge kulturpolitiken en nyckelroll i politiken för utveckling,
främja skapande och deltagande i kulturlivet,
stärka åtgärderna för att skydda och berika kulturarvet och att stödja
kulturindustrier,
främja kulturell och språklig mångfald i informationssamhället och
ställa ökade personella och ekonomiska resurser till förfogande för
kulturutveckling.
Utskottet ser med tillfredsställelse hur förutseende Sverige således
arbetat med det som genom propositionen nu framläggs som förslag till
en politik för global utveckling.
Utskottet ser det som självklart att politiken för global utveckling
måste värna kulturarvet. Kulturarvet lever kvar genom byggnader,
kulturmiljöer, språk, musik, gamla traditioner eller sagor och berättelser
och omfattar både materiella och immateriella värden. Svenska insatser,
både i vårt land och internationellt, avser att verka för kulturbevarande
och kulturminnesvård och att bygga institutioner som arbetar med detta.

Utbildningspolitiken
Utbildning är en av de viktigaste faktorerna när det gäller att minska
fattigdomen och öka människors möjligheter att aktivt kunna delta i
samhällets ekonomi, politik och kultur. Förutsättningar för utveckling
är större såväl för enskilda individer som för länder som satsar på
utbildning, både basutbildning och kvalificerad utbildning. Det är
utskottets bestämda uppfattning att basutbildning, särskilt till kvinnor
och flickor, är en nyckel till ekonomisk, politisk och social utveckling
och därmed en nyckel till en rättvis och hållbar global utveckling.
Erfarenhet och forskning visar också att utbildning är central för ökad
jämställdhet, förbättrad hälsa och miljö.
Utskottet har i betänkande 2002/03:UU4 särskilt uppmärksammat frågor
som rör barn i ett internationellt perspektiv. Utbildningsfrågorna intar
i den diskussionen en central roll. Utskottet menar, i likhet med de
ställningstaganden som tidigare gjordes i nämnda betänkande, att skolgång
inte bara innebär kunskapsutveckling utan också i sig är ett socialt
skyddsnät som kompletterar familjen. Utskottet kan konstatera att de
senaste årtiondenas utvecklingsarbete har burit frukt genom att fler
barn i dag går i skolan än tidigare, men att utvecklingen fortfarande
är ojämn, och i de fattigaste länderna och bland de fattigaste barnen,
särskilt bland flickorna, står fortfarande mer än hälften av barnen i
grundskoleåldern utanför skolan. Utskottet vill stryka under
primärutbildningens centrala roll för utvecklingspolitiken och kan anse det
motiverat med ökade satsningar i denna del av utbildningspolitiken.
Utskottet konstaterar att det finns en etablerad samsyn på värdet av
utbildningsinsatser som ett av de mest verksamma medlen i kampen mot
fattigdom. Millenniemålen, som skall vara uppnådda senast 2015,
understryker denna syn. Samtliga mål omfattar betydande utbildningsinsatser
och två av de viktigaste målen i millenniedeklarationen rör direkta
utbildningsinsatser:
uppnå allmän grundskoleutbildning,
alla flickor och pojkar skall få grundskoleutbildning senast år
2015,
främja jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor,
utbildningsskillnader beroende på kön skall elimineras, helst före år
2005, men inte senare än år 2015.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U260 (c)
yrkande 2, 2003/04:U10 (fp) yrkandena 22 och 23 samt 2003/04:U11 (m)
yrkande 7.
8. Rättsliga frågor, migrations- och konsumentpolitiken
Propositionen
Rättsliga frågor
Enligt regeringen bör det internationella samarbetet på rättsområdet
stärkas och fortsatta insatser göras för att stärka rättsväsendet i de
fattiga länderna. Regeringen menar att en rättvis och hållbar utveckling
inte kan förverkligas i samhällen med svaga rättssystem. De rättsstatsstärkande
åtgärderna kan ha stor betydelse för utveckling och fattigdomsbekämpning,
jämställdhet, funktionshindrades och barns rättigheter, bl.a. genom
att göra individer medvetna om sina rättigheter och ge dem tillgång
till rättssystemet.
Regeringen redovisar att efterfrågan på det svenska rättsväsendets
deltagande i internationellt samarbete har ökat för att stärka rättsstaten
i andra länder. Svenska ansträngningar att stärka rättsstaten internationellt
integreras såväl inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som
i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
Migrationspolitiken
Enligt regeringen är migration en utvecklingsfråga. När människor söker
sig över gränser för att arbeta, studera eller forska skapas möjligheter
till utveckling. Vi står inför utmaningen att skapa former för internationell
rörlighet som skyddar migranternas rättigheter och tar till vara
möjligheterna att främja den utveckling som migration bidrar till i olika
länder. På samma sätt som en politik för en rättvis och hållbar global
utveckling främjas av en fri och regelbaserad handel, måste vi söka
vägar för att göra migrationen friare och regelbaserad.
Regeringen hävdar i propositionen att det nu är hög tid att samla det
internationella samfundet kring utformningen av globala regler för
migration. Sverige stöder därför ett arbete kring migration och utveckling
som har initierats av FN:s generalsekreterare och kommer att delta aktivt
i det globala samarbetet kring migrationsfrågorna.
Regeringens uppfattning är att Sverige bör göra insatser i alla delar
av migrationskedjan. Detta innebär förebyggande av ofrivillig migration,
stöd till FN:s flyktingkommissarie, medverkan till att migranternas
rättigheter respekteras, stöd till uppbyggnad av rättssäkra asylsystem,
stöd till mottagning och integration av migranter samt underlättande
av frivillig återvandring och återintegration i ursprungsländerna.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 15 hävdas att strategier och
handlingsplaner behövs för att undvika fortsatt s.k. brain drain från de
fattigaste utvecklingsländerna. Den bäst utbildade delen av befolkningen
lämnar de fattiga länderna för att arbeta eller studera i rikare delar
av världen. Inom utvecklingssamarbetet behövs riktlinjer och program
för att locka utbildade medborgare att stanna eller återvända till sina
länder.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 14 konstateras att till utvecklingens
infrastruktur hör utvecklingen av rättsstaten. Statens uppgift är att
förse människorna med ekonomiska och sociala resurser och skapa ett
rättsligt ramverk. Motionärerna menar att rättsstaten är grundläggande
både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande
marknadsekonomi.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 26 konstateras att bristfälliga
institutioner hindrar den fattiga befolkningen att öka sina inkomster på
en större marknad. Dagligen hindras deras verksamhet av trassliga
regelverk, korrupta domstolar och bristfälliga kreditsystem. Motionärerna
menar att utvecklingen i fattiga länder gynnas om fungerande institutionella
regelsystem utvecklas och görs enklare och mer effektiva.
I motion 2003/04:U213 (fp) kräver motionären att demokratiska krafter
från lokala samhällen sammanbinds med kompetenta experter från det
internationella samfundet i syfte att komma till rätta med ekobrottslighet
(yrkande 2).
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 20 framhålls att bistånds- och
flyktingpolitiken bör vara nära sammankopplade. För att förebygga flyktbehov
är en ökad satsning på demokratifrämjande insatser mest angelägen.
Motionärerna menar att det krävs större satsningar på olika former av
humanitärt bistånd såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i
konflikthärdarnas närhet.
I motion 2002/03:U296 (kd) yrkande 9 krävs att Sverige och EU bör arbeta
för att världens länder ökar sin vilja att hjälpa flyktingar i nöd och
för att öka bidragen till internationella hjälporganisationer.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 18 framhålls att bistånds- och
flyktingpolitiken på flera sätt hänger ihop och för att förebygga flyktbehov
är demokratifrämjande insatser viktiga. Motionärerna menar att
demokratibistånd kan medverka till att flyktsituationer för människor i
utvecklingsländerna förhindras. Den satsning på bistånd som förordas och
som främjar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters
rättigheter är därför motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.

Utskottets överväganden
Rättsliga frågor
Avgörande för att uppnå målet om en rättvis och hållbar global utveckling
är de mänskliga rättigheterna, demokrati och fungerande rättsordningar.
Den värdegemenskap som en globaliserad värld förutsätter manifesteras
tydligast i en fungerande folkrätt och i flera inomstatliga rättsordningar.
Att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen samt
respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
är därför en central uppgift för Sveriges internationella arbete.
Utskottet anser att arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling
förutsätter ett starkt engagemang för ett oberoende och effektivt
rättsväsende som upprätthåller de rättigheter och skyldigheter som
fastställts i såväl den egna rättsordningen som genom internationella
instrument. Den offentliga förvaltningen har avgörande betydelse i en
rättsstat. Ett fungerande rättsväsende och god samhällsstyrning är
nödvändiga för en effektivt fungerande ekonomi. En rättvis och hållbar
global utveckling är beroende av att folkrätten är känd, respekterad
och utvecklas på ett medvetet sätt.
Utskottet kan konstatera att det internationella rättssystemet har
förstärkts under de senaste åren. Med det kalla krigets slut har FN och
FN:s säkerhetsråd fått fler möjligheter att agera. En internationell
brottmålsdomstol (ICC) har upprättats. Utskottet välkomnar denna utveckling
och menar att den skapar gynnsamma förutsättningar för att målet om en
rättvis och hållbar global utveckling skall kunna uppnås.
Korruption och ekonomisk brottslighet är allvarliga hot mot rättvisa
och utveckling och undergräver demokrati, mänskliga rättigheter och
ekonomisk utveckling. Samtidigt snedvrids konkurrensen inom näringslivet.
En effektiv korruptionsbekämpning är avgörande i både utvecklingsländer
och utvecklade stater. Utskottet välkomnar det breda engagemang som
Sverige har i det internationella arbetet mot korruption.
Migrationspolitiken
Utskottet menar att sambanden mellan migration och utveckling är
dubbelriktade och utskottet förutsätter att detta förhållande ägnas särskild
uppmärksamhet i arbetet med politiken för global utveckling. Utskottet
konstaterar samtidigt att frågorna har ett nära samband också sett till
organisationen av arbetet i Regeringskansliet, där ansvaret för dem på
ett positivt sätt är fördelat på olika statsråd men inom samma departement.
Många av sambanden mellan frågorna kan därför synliggöras och tydliggöras
på ett sätt som verkar befrämjande för koherensen mellan politikområdena.
Utskottet har härvidlag kunnat inhämta att The Expert Group on Development
Issuses (EGDI) initierat en undersökning om sambanden mellan migration
och utveckling. Även på andra sätt, t.ex. vid möten mellan migranter
och myndigheter vid frågor om återuppbyggnad av konflikthärjade länder,
konferenser och seminarier, uppmärksammas frågan om kopplingar mellan
migration och utveckling.
Utskottet konstaterar också att Sverige aktivt verkat för att den av
FN:s generalsekreterare Kofi Annan föreslagna oberoende kommissionen
för global migration etableras. Komissionen skulle bl.a. kunna diskutera
förutsättningarna för ett relevant regelverk för global migration,
kopplingar mellan migration och utveckling samt hur global migration
skulle kunna föras upp på den internationella globala dagordningen.
Utskottet har också kunnat inhämta att regeringen, i enlighet med det
av riksdagen gjorda tillkännagivandet om arbetskraftsinvandring, inom
kort kommer att tillsätta en parlamentarisk kommitté som skall se över
det regelverk som styr möjligheterna till arbetskraftsinvandring med
syfte att ta fram ett regelverk som medger vidgad arbetskraftsinvandring
från länder utanför EU och EES-området. Avsikten är att kommittén skall
lämna förslag till de författningsändringar som bedöms nödvändiga.
Sambandet mellan regelverket för arbetskraftsinvandring och asyllagstiftningen
skall studeras med utgångspunkten att asylrätten inte skall
urholkas.
Utskottet kan vidare konstatera att Sverige stöder EU:s arbete med att
utforma en politik rörande arbetskraftsinvandring. I det arbetet är det
viktigt att särskilt lyfta fram utvecklingsländernas intressen. Utvandring
kan leda till en förlust av mänskliga resurser och ursprungslandets
investeringar i utbildning, s.k. brain drain. Utskottet menar att detta
bör kunna motverkas genom utvecklingsinsatser som ökar möjligheterna
och gör det mer attraktivt för människor att studera och arbeta i sitt
ursprungsland. Utskottet vill framhålla att mer måste göras för att
förbättra möjligheten för människor i utvecklingsländer att studera
utomlands och sedan återvända hem med utbildning och yrkeskunskaper.
Åtgärder måste vidtas för att förstärka migranternas bidrag till
utvecklingen i sina gamla hemländer i form av utbildning, affärskontakter
och erfarenheter av andra samhällskick och kulturer. De pengar som
migranterna skickar hem omfattar totalt belopp som vida överstiger det
samlade internationella biståndet. Utskottet instämmer i regeringens
bedömning att det är en angelägen uppgift för Sverige att verka för att
sänka transaktionskostnaderna och stärka utvecklingseffekterna av dessa
resurser.
Konsumentpolitiken
Konsumentpolitiken är ett viktigt verktyg i arbetet för att uppnå en
rättvis och hållbar global utveckling. Konsumentpolitiken bör, enligt
utskottets mening, såväl på nationell som internationell nivå verka för
hållbara konsumtions- och produktionsmönster, vilket utöver den ekologiska
dimensionen även innefattar den sociala och ekonomiska dimensionen.
Konsumtion och produktion i såväl den industrialiserade världen som i
utvecklingsländerna är en viktig orsak till fortsatt negativ påverkan
på den globala miljön. För att komma till rätta med denna negativa
påverkan och uppnå hållbara konsumtionsmönster, måste en politik utformas
som tar hänsyn till människors vanor, påverkan från reklam, pris, kunskap
och kulturella respektive sociala mönster.
För konsumenter i Sverige och andra rika länder är världshandeln av
stor betydelse. Ökad inströmning av varor från andra länder bidrar till
att sänka priserna på konsumentprodukter. Samtidigt är det viktigt att
uppmärksamma att den icke hållbara konsumtionen i de industrialiserade
länderna är en av de enskilt största orsakerna till fortsatt negativ
inverkan på den globala miljön. En friare handel måste kombineras med
förstärkt global miljöpolitik.
Under senare år har det på frivillig grundval vuxit fram ett antal
märkningssystem som syftar till att visa att vissa produkter eller
tjänster uppfyller särskilda kriterier, exempelvis vad gäller miljöbelastning
eller produktionsförhållanden. Utskottet anser att det är ett sätt att
ge konsumenter en möjlighet att genom ett aktivt och medvetet val av
produkt eller tjänst göra ett ställningstagande, exempelvis i en viss
etisk fråga, och att det är ett led - om än med begränsad effekt - i
arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling. Som exempel på sådan
märkning kan nämnas frivillig rättvisemärkning, positiv miljömärkning
och jämställdhetsmärkning. Det är, menar utskottet, viktigt att även
frivilliga märkningssystem utformas på ett sådant sätt att producenter
i utvecklingsländerna har rimliga möjligheter att visa att deras produkter
är miljövänliga.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkande 15, 2002/03:U294 (fp) yrkande 14 och 20, 2002/03:U296 (kd)
yrkande 9, 2002/03:U313 (c) yrkande 26, 2003/04:U10 (fp) yrkande 18 samt
2003/04:U213 (fp) yrkande 2.
Samstämmighet i svensk politik och i EU:s politik
Propositionen
Samstämmigheten mellan olika svenska politikområden bör, enligt regeringen,
stärkas i syfte att göra den samlade politiken mer utvecklingsfrämjande.
Målkonflikter bör tydliggöras och bli föremål för medvetna och övervägda
val. Regeringen bör stödja det pågående arbetet med utvecklingen av ett
internationellt "samstämmighetsindex" som kan användas som verktyg för
svenska och internationella strävanden mot en effektivare politik.
Regeringen hänvisar vidare till att millennieutvecklingsmålen slår fast
att det globala samarbetet för utveckling skall stärkas. I dag spänner
politiska frågor ofta över flera politikområden och är gränsöverskridande
till sin karaktär. Utvecklingen ställer krav på ökad samstämmighet i
den politik som förs på nationell, regional och global nivå. För svensk
del måste, enligt propositionen, samstämmighet prägla både den nationella
politiken och den som formuleras och drivs inom EU. Kopplingar måste
göras mellan exempelvis säkerhets-, handels-, jordbruks-, folkhälso-
och migrationspolitiken och global utveckling respektive politiken för
utvecklingssamarbete.
Enligt regeringens uppfattning har EU möjlighet att vara en viktig kraft
för en rättvis och hållbar utveckling i världen. Avgörande för effektiviteten
i EU:s agerande är, liksom för Sveriges politik, att mer görs så att
bättre samstämmighet uppnås mellan olika politikområden. Mycket har
gjorts av EU för att åstadkomma ökad samstämmighet i unionens politik,
inte minst genom Cotonouavtalet och inom ramen för den s.k. Lissabonprocessen.
Resultaten från WTO:s ministerkonferens i Doha, konferensen om
finansiering för utveckling i Monterrey och FN:s världstoppmöte om hållbar
utveckling i Johannesburg 2002 är andra exempel på ansträngningar för
att stärka samstämmigheten på global nivå.
Motionerna
I motion 2002/03:U262 (kd) yrkande 7 krävs att EU-länderna samordnar
sitt handelsfrämjande samarbete med utvecklingsländerna.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 22 krävs att i framtiden måste EU:s
institutioner fokusera mer på demokrati och mänskliga rättigheter. Detta
bör ske inom ramen för en sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi
och motionärerna menar att EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att
tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta resultat vad gäller
globalt utvecklingssamarbete.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 20 framhålls att grunden för det
europeiska samarbetet är ett internationellt engagemang byggt på gemenskap
och ansvarstagande. Sverige bör vara pådrivande för att utarbeta strategier
för bättre samarbete mellan EU och internationella organisationer.
I yrkande 21 krävs att Sverige aktivt verkar för att utvecklingsaspekterna
beaktas inom alla EU:s politikområden.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 11 krävs en precisering av vilka
politikområden som skall ha företräde framför andra när det gäller kampen
mot fattigdom och för de mänskliga rättigheterna. Vidare krävs i yrkande
12 att mål- eller perspektivkonflikterna mellan krigsmaterielexporten
och utvecklingspolitiken samt mellan TRIPS-avtalet och hälsopolitiken
måste hanteras konkret när det gäller vad som är överordnat och underordnat
i den svenska politiken för global utveckling.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 32 framhålls att för att kunna uppnå
sina mål bör unionen ta krafttag för att få till stånd en bättre samordning
mellan olika politikområden, högre effektivitet och en bättre måluppfyllelse.

I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 6 krävs en sammanhållen utvecklingspolitik
genom att utredningar, myndigheter och EU-politikansvariga i förväg
analyserar och beaktar konsekvenserna av sina rekommendationer och beslut
för den globala utvecklingen.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 3 framhålls att de olika målen i
Sveriges politik för global utveckling måste formas för att samverka och
inte motarbeta varandra. Motionärerna menar att det är viktigt att lyfta
fram och erkänna målkonflikterna inom de olika politikområdena för att
bättre kunna göra något åt problemen.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 6 framhålls att för att få svensk
och europeisk utvecklingspolitik att bli än mer effektiv och samordnad
krävs införandet av konsekvensbeskrivningar, eller s.k. solidariska
nyckeltal. Motionärerna begär att det på nationell nivå och EU-nivå
införs ett system med konsekvensbeskrivningar av hur politiska beslut
påverkar utvecklingsländerna. I yrkande 32 krävs att Sverige verkar för
att EU främjar ökad regional integration mellan utvecklingsländerna.
Utskottets överväganden
Politiska frågor spänner ofta över flera politikområden och departementsgränser.
Till en del har detta att göra med en ökad påverkan mellan olika
sakområden och en ökad insikt om att frågor hänger ihop. Men det beror
också på att nationella, regionala och globala perspektiv sammanflätas
alltmer. Nationell politik handlar i ökande utsträckning om gränsöverskridande
frågor, och nationella beslut har i växande omfattning internationella
effekter.
Regeringens förslag till politik för global utveckling präglas starkt
av behovet av en förbättrad samstämmighet och samordning mellan olika
politikområden. Utvecklingsansträngningarna, och deras mål att bidra
till en rättvis och hållbar global utveckling, behöver genomsyra all
politik på alla nivåer. Arbetet måste bedrivas lokalt, nationellt och
internationellt. En ökad samordning och samstämmighet behövs såväl i
svensk politik som i EU:s politik. Förslagen i propositionen anger att
ett framgångsrikt arbete för rättvisa och hållbar global utveckling
endast uppnås genom ökad samstämmighet, samordning och samarbete mellan
olika politikområden och mellan olika institutionella nivåer lokalt,
nationellt och internationellt.
Utskottet menar att utvecklingen ställer krav på ökad samstämmighet i
den politik som förs på nationell, regional och global nivå. Kopplingar
måste göras mellan t.ex. säkerhets-, handels-, jordbruks-, folkhälso-
och migrationspolitiken och global utveckling respektive politiken för
utvecklingssamarbete. Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste
stämma med svenskt agerande i ett annat. Den internationella diskussionen
om samstämmighet måste drivas vidare. Fattiga länders politik har i
många år granskats av det internationella samfundet. Även de rika
länderna behöver utsättas för öppen internationell granskning när det
gäller politikval och genomförande av åtaganden. Internationell forskning
kring ökad samstämmighet håller på att utvecklas.
Ett internationellt arbete pågår med att ta fram ett index för graden
av samstämmighet i den politik som förs av olika OECD-länder på
utvecklingsområdet (OECD - Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling). Det finns flera tekniska och metodologiska utmaningar. En
möjlighet finns att ett instrument så småningom kan finnas till hands,
liknande FN:s "Human Development Index" och det korruptionsindex
(Corruption Perception Index) som utvecklats av organisationen Transparency
International. Dessa kan bli viktiga verktyg för internationell debatt
och opinionsbildning, och Sverige medverkar aktivt i utvecklingen av
ett sådant index och verkar för att det sedan används som verktyg för
svenska och internationella strävanden mot ökad samstämmighet.
Utskottet anser att propositionen innebär att en mer aktiv och medveten
avvägning kommer att göras mellan olika politikområden för en bättre
samstämmighet. Den sammanhållna politiken för global utveckling bidrar
till att målsättningar för olika politikområden harmoniseras i största
möjliga mån. Det som görs på ett politikområde skall helst även bidra
på andra områden. Utskottet menar att syftet måste vara att föra en
effektiv och trovärdig samlad politik.
Politiken måste samstämmas utifrån den presentation av mål, perspektiv
och huvuddrag som utskottet tidigare redovisat. Utskottet vill särskilt
understryka den vikt som tillmäts de grundläggande värdena demokrati,
mänskliga rättigheter och jämställdhet. Utskottet vill också markera
den vikt som tillmäts genomslag på politikområdena ekonomi, näring,
handel, jordbruk och fiske samt miljö. Politikens utformning på dessa
områden har en avgörande betydelse för att fattigdomen skall kunna
avskaffas. Samtidigt delar utskottet propositionens ståndpunkt att det
inte är möjligt att för alla de olika typer av målkonflikter som kan
tänkas uppstå formulera generella riktlinjer för deras lösning.
Utskottet förutsätter att regeringen vad i dessa delar sagts om
samstämmighet verkar för att även Europeiska unionen arbetar utifrån detta
synsätt. Utskottet delar regeringens uppfattning att Europeiska unionen
har möjlighet att vara en viktig kraft för en rättvis och hållbar
utveckling i världen, inte minst i kraft av att EU:s medlemsländer
tillsammans står för över hälften av allt internationellt utvecklingssamarbete.
Det är enligt utskottets mening viktigt att EU utnyttjar denna potential
och möjlighet. Sverige bör därför inom EU aktivt arbeta för att
samstämmigheten också i EU:s politik i relation till utvecklingsländerna
förbättras och att utvecklingsaspekterna beaktas inom EU:s samtliga
politikområden. Utskottet ser det som nödvändigt för att ambitionerna
i den svenska politiken skall få genomslag.
Utskottet återkommer till frågor om olika metoder och verktyg för att
utforma och genomföra en samstämd politik, bl.a. resultatskrivelse och
koordinering i betänkandets avslutande avsnitt Förvaltning och uppföljning.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U262 (kd)
yrkande 7, 2002/03:U294 (fp) yrkande 22, 2003/04:U6 (kd) yrkandena 20
och 21, 2003/04:U7 (v) yrkandena 11 och 12, 2003/04:U9 (c) yrkande 32,
2003/04:U10 (fp) yrkande 6, 2003/04:U12 (mp) yrkande 3 samt 2003/04:U348
(kd) yrkandena 6 och 32.
C. Internationellt utvecklingssamarbete
I detta avsnitt redovisas propositionens och motionernas förslag samt
utskottets överväganden avseende det internationella utvecklingssamarbetet,
dvs. biståndet och stödet till Central- och Östeuropa. Indelningen
följer inte helt propositionen då dessa frågor i större utsträckning
koncentrerats till detta avsnitt än vad som är fallet i propositionen.

Propositionen
Utvecklingssamarbetet är ett instrument bland många inom den samlade
politiken för global utveckling och dess mål är en del av det övergripande
målet om en rättvis och hållbar global utveckling. De huvuddrag som
gäller för politiken för global utveckling skall även vara styrande för
verksamheten inom politikområdet för internationellt utvecklingssamarbete.
Denna verksamhet skall således främja och präglas av respekt för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och god samhällsstyrning, jämställdhet
mellan kvinnor och män, hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg
om miljön, ekonomisk tillväxt och social utveckling och trygghet.
Särskilda ansträngningar skall dessutom göras i utvecklingssamarbetet för
att stärka insatser vad gäller konflikthantering och globala gemensamma
nyttigheter.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till
att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina
levnadsvillkor. Denna formulering avser att lyfta fram situationen för
fattiga kvinnor, män, flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än
passiva objekt. Utvecklingssamarbetet skall vara ett stöd och komplement
till de ansträngningar som görs av fattiga människor och länder för att
ta sig ur sin fattigdom.
Utvecklingsländerna har åtagit sig att ta ett ökat ansvar för sin egen
utveckling, genomföra reformer och skapa gynnsamma inhemska villkor för
utvecklingen. Samtidigt har de rika länderna åtagit sig att främja
resursflöden, investeringar och handel till förmån för utvecklingsländerna.
Utvecklingssamarbetet kommer att vara av fortsatt stor betydelse för
många utvecklingsländer under en överskådlig tid framöver, och detta
gäller särskilt de allra fattigaste länderna som marginaliserats
ytterligare under det senaste decenniet.
Ett väl utformat utvecklingssamarbete kan utgöra en katalysator för
utveckling och fattigdomsminskning. Kärnan i utvecklingssamarbetet är
att bidra till ökad kunskap och att bygga upp varaktiga institutioner.
Syftet är att fattiga människor och länder skall kunna ta makt över
sin egen utveckling. Som framgått i tidigare avsnitt kan Sverige medverka
till att detta sker inom en rad olika samhällsområden. Sverige står
bakom det internationella målet att mellan 1990 och 2015 halvera andelen
fattiga människor i världen. För att uppnå detta mål skall Sverige i
samverkan och samarbete med andra länder bidra till att främja fattiga
människors möjligheter att förbättra sin egen situation och därmed ta
sig ur fattigdomen.
Utvecklingssamarbetets utformning
1. Samarbetsländer och planeringsinstrument
Propositionen
Utvecklingsländernas egna strategier för fattigdomsbekämpning och
prioriteringar bör vara utgångspunkten för alla internationella insatser,
och fortsatt stöd bör ges för att stärka utvecklingsländernas kapacitet
att vidareutveckla och förbättra strategierna. Svenskt långsiktigt
samarbete skall grundas på en samsyn med samarbetsländerna vad gäller
huvuddragen i en effektiv politik för fattigdomsbekämpning och tyngdpunkten
bör ligga på de fattigaste länderna. Sveriges totala utvecklingssamarbete
breddas och blir mer flexibelt. Fler insatser görs tillsammans med andra
och är kompletterande. Sådan samverkan innebär att Sveriges insatser i
ett utvecklingsland kan koncentreras till färre områden och sektorer.
Samtidigt ger det nära samarbetet med andra aktörer kunskap om och
möjlighet att påverka den samlade utvecklingsverksamheten i landet.
De planeringsinstrument som utarbetas för samarbete med enskilda länder
skall ge en helhetsbild av svensk politik och svenskt samarbete med
landet i fråga och skall återspegla åtgärder som Sverige avser vidta på
olika politikområden.
Motionerna
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 8 kräver motionärerna att systemet
med landramar avskaffas till förmån för avtal, med strikta villkor vad
gäller korruption, effektivitet och demokratiutveckling. I yrkande
15 framhålls att det finns all anledning att medvetet koncentrera det
svenska biståndssamarbetet till de länder där vi mest effektivt kan
bidra till att utrota fattigdomen. Motionärerna menar att svenska
biståndsinsatser bör fokusera på Afrika söder om Sahara och att s.k. god
samhällsstyrning (Good Governance) bör vara en förutsättning för direkt
budgetstöd till dessa stater.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 30 framhålls att det inte är rimligt
att Sverige skall bedriva bistånd överallt där det finns behov.
Motionärerna menar att Sverige för att inte förlora effektiviteten i
utvecklingssamarbetet och biståndet inom ramen för det breddade synsättet
måste prioritera ett antal samarbetsländer. En lämplig begränsning är
ca 20 länder. Övriga länder som inte ingår i den prioriterade gruppen
kan Sverige stödja genom ett mer kunskapsinriktat bistånd inom ramen
för internationellt samarbete.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 29 framhålls att kriterierna för vilka
länder som ska ta emot svenskt bistånd måste ses över. Genom att begränsa
huvudbiståndet till ett antal utvalda länder nås större fokusering på
mottagarländernas behov och att detta ger möjlighet till ökad dialog,
bättre utvärdering och mer långsiktig närvaro.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 4 framhålls att biståndet måste bli
långsiktigt för att nå framgång i form av en demokratisk utveckling och
minskad fattigdom. Motionärerna menar att det är en fördel om Sverige
även fortsättningsvis koncentrerar sina insatser till ett mindre antal
länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse. Även om svenska
biståndsinsatser skall koncentreras till vissa länder så finns möjlighet att
fortsätta med humanitärt bistånd där det kan komma att behövas.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 8 framhålls att mottagarländernas
delaktighet i utvecklingen av biståndet på civil nivå måste säkerställas
på ett mer uttalat och konkret sätt. Specifika strategier för en sådan
dialog bör utarbetas och Poverty Reduction Strategy Papers bör vara ett
villkor vid utvecklingen av gemensamma biståndsprogram.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 3 krävs att Sverige inleder ett system
med ett begränsat antal mottagarländer (s.k. programländer) med vilka
utförliga nationella handlingsplaner och program utarbetas.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar att ländersamarbetet breddas och görs mer flexibelt
och konstaterar att Sverige skall kunna samarbeta med alla länder där
det är meningsfullt och att formerna för samarbetet kan variera. I vissa
utvecklingsländer kan utvecklingssamarbete var långsiktigt och i andra
länder kan samarbetet ha ett kortare perspektiv och främst kanaliseras
genom enskilda organisationer. Utskottet menar att alltfler insatser
skall göras tillsammans med andra givare. Därmed kan de svenska insatserna
koncentreras till färre områden och sektorer. Gränserna mellan olika
former av samarbete kommer alltmer att suddas ut. Det bilaterala samarbetet
som har stor bredd, omfattande flera olika insatsområden i ett och samma
land, bör vara begränsat till färre länder av praktiska skäl, t.ex.
resurstillgång och organisation, än vad som varit fallet hittills.
Utvecklingssamarbetet är ett uttryck för solidaritet med fattiga och
utsatta människor i andra länder. Utskottet menar att det finns länder
där förutsättningar saknas för ett långsiktigt och brett samarbete, men
där olika typer av riktade insatser för att stödja positiva processer
kan vara möjliga. Detta gäller även för länder där förutsättningarna
för samarbete på ytan kan tyckas vara begränsade, t.ex. i diktaturer.
Insatser i dessa länder kan då göras genom enskilda organisationer, t.
ex. inom demokratifrämjande eller främjande och skydd av de mänskliga
rättigheterna. Insatserna måste avgöras från fall till fall och med
beaktande av ett helhetsperspektiv. Utskottet menar att ett val av
samarbetskanaler och samarbetsformer skall göras efter en bred analys av
situationen i samarbetslandet.
Vad gäller landstrategier med tillhörande landramar kommer utformningen
av dessa planeringsinsatser, som följd av den nya politiken för global
utveckling, att ses över enligt vad utskottet har erfarit. Utskottet
förutsätter att så sker.
Utskottet understryker att i propositionen lyfts de fattigas perspektiv
fram tydligt och detta innebär att de fattigas egna perspektiv, behov,
intressen och förutsättningar skall vara styrande. Det civila samhällets
folkliga organisationer med god förankring bland de fattiga kan vara
viktiga partner för att få genomslag för de fattigas perspektiv.
Mottagarländernas regeringar måste skapa förutsättningar för de fattiga
att delta aktivt i beslutsprocesserna och vara deras legitima företrädare.
Sverige skall i nära dialog med samarbetsländerna granska och följa
upp i vilken mån fattigdomsanalyser görs och om de fattigas intressen
och behov beaktas. Mottagarländernas delaktighet på civil nivå skall
säkerställs på ett uttalat och konkret sätt genom att specifika strategier
för sådan dialog utarbetas. Bland annat skall Poverty Reduction Strategy
Paper förtecknas och villkoras som föremål för åtgärd vid framtagning
av biståndsprogram. I alltfler utvecklingsländer utarbetas nationella
fattigdomsstrategier, som skall utgöra utgångspunkten för det bilaterala
svenska utvecklingssamarbetet, och som därmed kan utvecklas under nya
förutsättningar med bl.a. nationellt ägarskap och samordning av
stöd.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U295 (m)
yrkandena 8 och 15, 2003/04:U6 (kd) yrkande 30, 2003/04:U9 (c) yrkande
29, 2003/04:U10 (fp) yrkande 4, 2003/04:U12 (mp) yrkande 8 samt
2003/04:U348 (kd) yrkande 3.
2. Demokrati, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning
Propositionen
Det svenska utvecklingssamarbetet skall ta sin utgångspunkt i de fattigas
perspektiv på utveckling. Det ställer krav på samarbetslandets regering
när det gäller att säkerställa att fattiga människors intressen,
erfarenheter och resurser företräds och tillvaratas i den nationella
politiken. I de fall där förutsättningarna är goda för långsiktigt samarbete
kan det baseras på ett långtgående ansvar från mottagarlandets regering.
Biståndssamarbetet måste innebära ökad respekt för demokratiska processer
i utvecklingslandet och ökat ansvarstagande från utvecklingsländers
regeringar för utformning och genomförande av politiken.
Ökad uppmärksamhet bör ägnas åt att beakta alla människors lika värde
och rättigheter oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, trosuppfattning,
ursprung, sexuell läggning eller eventuellt funktionshinder.
God samhällsstyrning och god förvaltning är en viktig del av demokratin.
Det handlar om fördelning av samhällets resurser, individers likhet
inför lagen och metoder för att stävja maktmissbruk. Korruption, nepotism
och kleptokrati undergräver rättssäkerheten för medborgare och gynnar
etablerade eliter på bekostnad av bredare folklager och därmed försvagas
demokratin.
Motionerna
I motion 2002/03:U224 (m) yrkande 2 krävs att svenskt bistånd inte bör
ges till regimer som grovt och systematiskt kränker de mänskliga
rättigheterna.
I motion 2002/03:U228 (fp) yrkande 11 krävs att det bilaterala
biståndssamarbetet bör villkoras med krav på demokrati och mänskliga
rättigheter.
I yrkande 14 framhålls betydelsen av oberoende och fria massmedier,
och motionärerna menar att stöd till dessa skall vara en viktig del av
svenskt demokratibistånd.
I 2002/03:U284 (kd) yrkande 7 understryks vikten av att våga ställa
krav på samarbetsländerna och att kraven måste ställas i proportion
till den berörda partens förmåga att leva upp till dem. Motionärerna
menar att ett rättighetsbaserat bistånd inte skall bygga enbart på
konditionalitet, dvs. krav på hur och när bistånd ges, utan också ges en
positiv och stödjande inriktning så att kraven kan uppnås. Det är viktigt
att protestera mot grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter.
I yrkande 10 framhålls att i samarbetet med partnerländer bör Sverige
arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter och
genomföra en översyn av nationell lagstiftning i dessa frågor i förhållande
till internationella avtal. I yrkande 11 argumenteras för att en större
del av svenskt bistånd bör gå till direkt demokratifrämjande projekt
för att utveckla och stärka demokratin hos partnerländerna. Vidare
framhålls att det är en absolut nödvändighet att en del av biståndet ges
som ett direkt riktat demokratistöd.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 6 krävs att Sverige genom Sida
fortsätter utvecklingen av demokratibiståndet till Afrika. I yrkande 12
framhålls att kriminaliteten i mycket är ett resultat av de enorma
klyftor som finns mellan rika och fattiga afrikanska länder. Situationen
skärps då människor vet att de rikedomar som ett fåtal sitter på inte
sällan tillkommit genom missbruk av allmänna medel. Korruption och mutor
är i många länder mer regel än undantag och hotar allvarligt den ekonomiska
utvecklingen. Motionärerna menar att brotts- och korruptionsbekämpning
måste vara ett prioriterat område, liksom ett fungerande rättssystem
för att verkligen kunna utrota fattigdomen och bidra till att bygga upp
demokratiska strukturer.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 4 menar motionärerna att inslaget av
villkor i biståndsgivningen bör öka och att det måste stå klart för
mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas
av hur demokratifrågan hanteras.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 9 framhålls att frågan om demokrati
och mänskliga rättigheter har en säkerhetsskapande dimension. Demokratier
för inte krig med varandra och underlättar dessutom uppkomsten av ett
samhällsklimat som minskar spänningar mellan olika grupper inom ett
land. Motionärerna understryker vikten av att etablera institutioner
som främjar fred och mänskliga rättigheter och att en grundläggande
regel måste vara att inget stöd skall ges till statsmakter som för
anfallskrig.
I motion 2002/03:U320 (s) framhåller motionärerna att rätten till
organisering är en grundläggande rättighet som finns inskriven i den
svenska grundlagen och fastslås i en mängd internationella konventioner.
Trots detta finns det många länder till vilka Sverige ger bistånd, som
har en tveksam policy vad gäller fackföreningar och fria fackföreningars
möjlighet att existera och verka. Motionären menar att det är ytterst
tveksamt om svenska biståndsmedel skall gå till länder där inte ens de
mest rudimentära fackliga rättigheterna respekteras. Det gäller såväl
det bilaterala biståndet som de exportkrediter som ges med biståndsanslag.

I motion 2003/04:U4 (s) krävs att Sida i det bilaterala biståndet och
i samband med biståndsgivning tar upp en diskussion med berört land
kring mänskliga rättigheter och HBT-personers grundläggande rättigheter
samt att Sidas regleringsbrev bör ändras i den riktningen så att man
vid biståndsgivning tar hänsyn till HBT-personers rättigheter. Motionärerna
menar också att frivilligorganisationers möjligheter att bedriva
internationellt arbete måste underlättas genom att egenfinansieringen sänks.

I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 14 framhålls att Sverige bör fasa ut
det bilaterala bistånd som ges till stater där regeringarna inte visar
trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Motionärerna menare
att Sverige öppet måste ge stöd till kampen för demokrati och utarbeta
en strategi för att stärka rörelser som arbetar med demokrati och
mänskliga rättigheter. I yrkande 21 framhålls att demokratisering påtvingad
utifrån har mindre chans till framgång och Sverige bör undvika bilaterala
biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.

I motion 2003/04:U213 (fp) framhålls att korruption är ett hot mot
ekonomisk framgång och mot demokratisk utveckling. Att utveckla demokratin
och minska fattigdomen i världen utgör de viktigaste målen för en
internationell politik inspirerad av respekt för individen menar motionären.
I yrkande 3 konstateras att inte sällan upptäcks korruptionens effekter
för sent och att svenskt bistånd bör kunna dra lärdom av den erfarenhet
som finns internationellt.
I motion 2003/04:U282 (fp) yrkande 10 krävs att biståndspolitiken bör
brukas för att främja mänskliga rättigheter. Motionärerna anser att
biståndet om möjligt bör villkoras med krav på insatser för demokrati
och respekt för mänskliga rättigheter, och i yrkande 13 krävs att stöd
till oberoende och fria massmedier skall vara en viktig del av svenskt
demokratibistånd.
I motion 2002/03:U298 (c) yrkande 1 framhålls att det finns två stora
utmaningar när det gäller en mer omfattande, ansvarskrävande global
samhällsstyrning. Den första är att öka pluralismen så att även grupper
som står utanför de formella institutionerna kan delta i det globala
beslutsfattandet och den andra är att ge utvecklingsländerna en större
roll i de multilaterala institutionerna genom ökat deltagande och
ansvarskrävande. Motionärerna menar att för att nå FN:s mål om halverad
fattigdom krävs betydligt ökade insatser på demokratisk samhällsutveckling
och frihandel.
I motion 2003/04:U337 (s) yrkande 1 konstateras att Sverige i samband
med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring
mänskliga rättigheter, och då även HBT-personers grundläggande rättigheter.
Motionärerna menar att det i Sidas regleringsbrev bör framhållas att
behovet av särskilda kapacitetshöjande insatser riktade till HBT-personers
egna organisationer är stort och att det ligger ett stort ansvar på
Sida att tydligt implementera HBT-perspektiven i policydokument som
Sida använder för styrning av sin verksamhet.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 8 krävs att det rättighetsbaserade
svenska biståndet i mindre utsträckning bör vara villkorsbundet och
uppbyggt på sanktionsprinciper och i högre grad vara grundat på stödjande
åtgärder för människors möjlighet till en positiv utveckling. I yrkande
10 framhålls att demokratifrämjande åtgärder skall utgöra en större del
av svenskt bistånd och att biståndet skall effektiviseras genom bättre
samarbete med internationella aktörer och nationella stiftelser som
verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Vidare krävs i yrkande 11 att det partinära biståndet samordnas bättre
med det övriga demokratibiståndet.
I motion 2002/03:L249 (fp) yrkande 22 framhålls att Sverige ger bistånd
till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner
har få eller inga rättigheter. Motionärerna anser att, som ett led i
att stärka demokratimålet, så måste Sverige, för fortsatt bistånd, ställa
krav på att grundläggande rättigheter ges till homosexuella, bisexuella
och transpersoner. I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 15 framhålls att
homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter
är mänskliga rättigheter. Motionärerna konstaterar att Sverige ger
bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner
har få eller inga rättigheter. Frågan om diskriminering av dessa grupper
bör successivt föras in i biståndsdialogen och om möjligt motverkas
genom val av nya projekt, och i Sidas regleringsbrev bör även tas hänsyn
till situationen för HBT-personer.
I motion 2003/04:K418 (fp) yrkande 6 framhålls att Sverige ger bistånd
till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner
har få eller inga rättigheter. Liknande krav framförs även i
motion 2003/04:U241 (mp) där motionärerna kräver att Sverige i samband med
biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga
rättigheter, och då även HBT-personers grundläggande rättigheter, i den
anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för.
Utskottets överväganden
Demokrati och god samhällsstyrning
Utskottet menar att i arbetet med att avskaffa fattigdomen måste alla
kunna delta, höras och respekteras. Detta kan bara åstadkommas med ett
demokratiskt styrelseskick. Demokratins form sammanhänger med varje
samhälles specifika förutsättningar men grundas på gemensamma värderingar
om alla människors lika rätt och värde. Detta kräver ett väl fungerande
rättsväsende grundat på rättsstatens principer. Demokrati kräver fria
val, fungerande politiska partier, oberoende medier och aktiva enskilda
organisationer som får verka fritt. En demokratisk kultur, där medborgare
har kunskap om sina rättigheter och möjlighet att utnyttja dem, är en
förutsättning för all utveckling och i den demokratiska kulturen ingår
även jämställdhet, tolerans och respekt för alla individer och grupper.
Politiskt ansvar måste kunna utkrävas av dem som har makt och en
fungerande demokrati kräver också maktfördelning mellan demokratins
institutioner. God samhällsstyrning och god förvaltning är en viktig del
av demokratin. Det handlar om fördelning av samhällets resurser, individers
likhet inför lagen och metoder för att stävja maktmissbruk och korruption.
I en demokrati skall motsättningar kunna hanteras på ett fredligt sätt
och förändringar kunna ske utan att den övergripande stabiliteten och
sammanhållningen i samhället hotas. Alla samhällen behöver spelregler
som skapar ansvarstagande och kompromissvilja hos olika intressegrupper.
I arbetet för detta spelar parlamenten en avgörande roll. Utskottet
anser mot denna bakgrund demokratibistånd vara av högsta prioritet.
Utskottet anser att insatser för att förhindra korruption skall ha hög
prioritet och utskottet har inhämtat att Sida driver ett arbete inriktat
på det mest effektiva sättet att motverka att korruption sprids i de
svenska samarbetsländerna. I några motioner väcks frågan om villkor i
biståndet och utskottet menar att generella villkor lätt blir
kontraproduktiva men att, vid utformningen av biståndet, stor hänsyn måste
tas till hur mottagarländerna hanterar frågor om demokrati och mänskliga
rättigheter.
Mänskliga rättigheter
Utskottet är av den bestämda uppfattningen att förtryck, diskriminering
eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning
strider mot mänskliga rättigheter. Skydd för privatliv och personlig
säkerhet samt förbud mot diskriminering på grund av bl.a. kön, social
härkomst eller ställning i övrigt finns stadgat i bl.a. FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De principer
och värderingar som ligger till grund för dessa internationella instrument
genomsyrar också det svenska utvecklingssamarbetet. Inom svenskt
biståndssamarbete accepteras inte argument som hänvisar till kulturella,
religiösa eller liknande specifika förhållanden för att rättfärdiga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Utskottet förutsätter att
regeringen på lämpligt sätt för vidare detta synsätt, och därför är
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida inte erforderlig.
Utskottet vill understryka att alla individer skall kunna åtnjuta sina
rättigheter oavsett sexuell läggning. Detta är i dag i ett internationellt
perspektiv kontroversiella frågor där motståndet är starkt vad avser
homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter. Detta får dock
inte hindra Sverige att på lämpligt sätt driva dessa frågor bilateralt
och multilateralt t.ex. i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
och i Europarådet och som en del av MR-dialogen med svenska samarbetsländer.
En studie om HBT-personers situation i utvecklingsländerna planeras
under 2004 och syftar till att förbättra kunskaperna inom UD och Sida.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U224 (m)
yrkande 2, 2002/03:U228 (fp) yrkandena 11 och 14, 2002/03:U284 (kd)
yrkandena 7, 10 och 11, 2002/03:U290 (kd) yrkandena 6 och 12, 2002/03:U294
(fp) yrkande 4, 2002/03:U295 (m) yrkande 9, 2002/03:U298 (c) yrkande 1,
2002/03:U320 (s), 2002/03:L249 (fp) yrkande 22, 2003/04:U4 (s),
2003/04:U10 (fp) yrkandena 14, 15 och 21, 2003/04:U213 (fp) yrkande 3,
2003/04:U241 (mp), 2003/04:U282 (fp) yrkandena 10 och 13, 2003/04:U337
(s) yrkande 1, 2003/04:U348 (kd) yrkandena 8, 10 och 11 samt 2003/04:K418
(fp) yrkande 6.
3. Jämställdhet
Propositionen
I propositionen understryks vikten av att ett jämställdhetsperspektiv
genomsyrar allt utvecklingssamarbete. Vid utarbetande av landstrategier
skall en analys av alla dimensioner av fattigdom omfattas och utmynna
i prioriteringar och insatsförslag som kan bidra till fattigdomsbekämpning.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas barns och funktionshindrades situation
samt jämställdhet.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 8 framhåller motionärerna att svenskt
bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Deras
direkta deltagande och inflytande skapar ett djupare, bredare och
stabilare folkstyre. Bistånd riktat till kvinnor gagnar i allmänhet även
barn och effekten är därför tvåfaldig och jämställdhetsfrågor är avgörande
för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 15 framhålls att det också är mycket
angeläget att fortsättningsvis stötta kvinnor i utvecklingsländerna, bl.
a. genom att uppmärksamma det mycket utbredda kvinnliga företagande som
finns och som kan ge kvinnor ökat ekonomiskt oberoende. Motionärerna
menar att mer bistånd bör gå till åtgärder för att stärka kvinnors
rättigheter och främja jämställdhet mellan kvinnor och män. De enskilda
organisationer som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter i fattiga
länder och Sverige bör satsa mer resurser på insatser som syftar till
att stärka kvinnors möjligheter att delta i det samhälleliga beslutsfattandet.

I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 22 framhålls att kvinnor ofta utesluts
från beslutsfattande församlingar på alla nivåer i frågor som rör
fördelning av gemensamma ekonomiska resurser. Motionärerna menar att
kvinnors rättigheter måste stärkas och biståndet måste inriktas på att
skapa ett större deltagande av kvinnor i samhällsutvecklingen.
I motion 2002/03:U328 (kd) yrkande 15 uppmärksammas frågan om prenatal
könsdiskriminering och motionärerna menar att frågan måste lyftas fram
inom det bilaterala utvecklingsarbetets ram. En möjlighet att få slut
på könsstympningen vore att ge garantier om annan sysselsättning till
de kvinnor som i dag lever av att utföra stympningen.
I motion 2002/03:A242 (kd) yrkande 11 framhålls att det är viktigt att
ett genusperspektiv finns på biståndet, så att hänsyn tas till både
kvinnors och mäns behov. Bistånd skall också stärka demokratiska strukturer.
Kvinnorna, som ofta befinner sig längst ned i samhällets hierarki,
utgör hälften av den totala befolkningen. De bör därför medvetandegöras
i större utsträckning om sina rättigheter och ges möjligheter att ta
del i den demokratiska processen. I de länder där demokratin är bristfällig
kan dessa kvinnor inneha en central roll i arbetet att införa och stärka
demokratin. Motionärerna kräver att svenskt bistånd i ökad grad riktas
till kvinnor i mottagarländerna.
Även i motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 5 konstateras att kvinnors deltagande
och inflytande bidrar till att skapa djupare, bredare och stabilare
samhällen. Genom bistånd riktat till kvinnor ökar chanserna för att
biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar barn och familj.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 13 kräver motionärerna att förslag
utarbetas till strategier och metoder för hur arbetet med att förhindra
diskriminering av kvinnor i utvecklingspolitiken skall kunna ske.
I motion 2003/04:U260 (s) framhålls att i det bilaterala biståndet bör
frågan om kvinnors mänskliga rättigheter tas upp i dialogen med
samarbetsländerna. Motionärerna anser att Sverige i samband med utvecklingen
av olika projekt bör kräva betydande kvinnorepresentation. Även afrikanska
kvinnors egna organisationer som arbetar för kvinnors mänskliga rättigheter
bör prioriteras och kravet på egen finansiering vid kvinnoprojekt i
Afrika med mänskliga rättighetsperspektiv bör helt slopas.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 9 framhålls att det för att bedriva
en effektiv fattigdomsbekämpning krävs att insatser framför allt riktas
mot kvinnor och barn. Kvinnor saknar ofta ekonomiska tillgångar, egendom,
makt, utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering
på grund av sitt kön. Motionärerna menar att svenskt bistånd i ökad
grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna.
I motion 2003/04:Sf403 (kd) framhålls att kvinnor utför nära 70 % av
allt arbete i världen, men samtidigt äger mindre än 1% av allt som går
att äga. Kvinnor befinner sig ofta längst ned i samhället och blir ofta
offer för t.ex. trafficking. Ett genusperspektiv på biståndet skulle i
högre utsträckning ta hänsyn till kvinnors behov av utbildning, deltagande,
självbestämmande och inflytande. Motionärerna kräver i yrkande 33 att
det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor i
mottagarländerna.
I motion 2003/04:A371 (kd) konstateras att det är viktigt att ett
genusperspektiv finns på biståndet så att hänsyn tas till både kvinnors
och mäns behov, och motionärerna menar i yrkande 9 att svenskt bistånd
i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Deras direkta
deltagande och inflytande skapar ett djupare, bredare och stabilare
folkstyre.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att prioriterade frågor, teman och sektorer inom
ramen för fattigdomsbekämpning och främjandet av en rättvis och hållbar
global utveckling bl.a. omfattar förstärkta insatser inom området sexuell
och reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive särskilda insatser mot
hiv/aids, bekämpning av narkotika inklusive kopplingar till människohandel,
konflikthantering, konfliktförebyggande och gemensam säkerhet,
tillväxtfrågor och miljö samt arbetet med att uppfylla intentionerna i FN:s
millenniedeklaration och millennieutvecklingsmålen. Samtliga dessa
områden har viktiga rättighets-, köns- och jämställdhetsdimensioner.
Utbildning är av grundläggande vikt för en utveckling som är inriktad
på bekämpning av fattigdomens alla aspekter och är en förutsättning för
tillväxt som syftar till att förbättra fattiga och utsatta gruppers
situation. Inte minst viktigt är att satsa på utbildning av flickor.
Stöd till utbildning är därför ett viktigt inslag i Sverige samarbete
med bl.a. afrikanska länder.
Basutbildning, särskilt till kvinnor och flickor, är en drivkraft för
ekonomisk tillväxt, och även för politisk och social utveckling. Erfarenhet
och forskning visar att utbildning är centralt för ökad jämställdhet,
förbättrad hälsa och miljö. Stöd till undervisning är därför en av
grundstenarna också i det internationella utvecklingssamarbetet, och en
förutsättning för stöd är att regeringarna prioriterar basutbildning
och har en vilja att nå de fattigaste.
Utskottet konstaterar att en målsättning är att nå ut med grundläggande
utbildning till alla och att det under de senaste åren skett en
vidareutveckling av programstödsformen inom utbildningssektorn. Sådant stöd
ges bl.a. till Moçambique och Tanzania. I Kenya har Sverige gått in med
stöd för den nya kenyanska regeringens program som syftar till att ge
gratis skola för alla, och utskottet understryker att alla skall ha
rätt till utbildning och att det skall gälla både flickor och
pojkar.
Fördelen med detta slag av stöd är att samarbetsländerna själva formulerar
sin strategi för hur de skall nå alla medborgare med grundutbildning
och vad den utbildningen skall innehålla. Betydelsen av utbildningsinsatser
kan inte nog understrykas när det gäller frågor som t.ex. abortering av
flickfoster.
Stödet till FN:s befolkningsfond UNFPA samt till utvecklingsfonden för
kvinnor, Unifem, höjs i budgeten för 2004. Samordning med likasinnade
länder i Norden och EU samt ökade resurser till bl.a. det nordisk-baltiska
samarbetet innebär också att stödet som riktas till kvinnor och flickor
förstärks.
Konkreta åtgärder från svensk sida har under senare år även omfattat
insatser för att säkra flickors tillgång till utbildning och kvinnors
rättigheter vad gäller tillgång till mark, rent vatten och andra resurser
samt medverkan i beslutsfattande på alla nivåer i samhället. Flera av
dessa frågor är av avgörande betydelser för fattiga familjers möjlighet
att ta sig ur sin fattigdom. Sverige stöder lokala projekt i Afrika,
Asien samt Latinamerika och Central- och Östeuropa vilka syftar till
att ge stöd till kvinnors egna idéer och förmåga att försörja sig bl.a.
vad gäller tillgång till krediter inklusive mikrolån, kompetensuppbyggnad
och rådgivning i samband med utveckling av jordbruks- eller annan
affärsverksamhet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkande 8, 2002/03:U294 (fp) yrkande 15, 2002/03:U313 (c) yrkande 22,
2002/03:U328 (kd) yrkande 15, 2002/03:A242 (kd) yrkande 11, 2003/04:U6
(kd) yrkande 5, 2003/04:U9 (c) yrkande 13, 2003/04:U260 (s), 2003/04:U348
(kd) yrkande 9, 2003/04:Sf403 (kd) yrkande 33 samt 2003/04:A371(kd)
yrkande 9.
4. Bundet och obundet bistånd
Propositionen
Utvecklingssamarbete bör inte vara bundet till svenska företag. Bindning
av bistånd ökar generellt sett kostnaderna ur samarbetslandets perspektiv
och den medför att landet kan hamna i lägen där man inte har möjlighet
att upphandla till så låga kostnader som möjligt. Ett effektivt utnyttjande
av resurser kräver därför avbindning av allt internationellt
utvecklingssamarbete. Avbindning innebär ökad frihandel och fria marknader och
det ger också en signal till utvecklingsländerna om vikten av avreglering
av de egna marknaderna för att gynna fri konkurrens. Avbindning av allt
internationellt utvecklingssamarbete skulle ge svenskt näringsliv stora
möjligheter till affärer genom ett ökat marknadstillträde.
I propositionen understryks att vad gäller genomförandet måste detta
ske genom gemensamma steg inom EU och OECD. Bara på så sätt kommer det
att vara möjligt att finna stöd för en fortsatt avbindning hos samtliga
medlemsstater. Unilaterala avbindningar av enskilda länder riskerar att
leda till snedvriden konkurrens.
Motionerna
I motion 2003/04:U3 (s) yrkande 2 krävs en total avbindning av det
svenska internationella utvecklingssamarbetet. Denna process bör påskyndas
eftersom både Sverige och de fattiga länderna har mycket att vinna på
en sådan utveckling.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 31 framhålls vikten av en successiv
avbindning av biståndet. Motionärerna betonar nödvändigheten av
flexibilitet i en sådan process och att Sverige bör låta avbindningen ske
i samma takt som övriga västländer och även kontinuerligt utvärdera
effekterna.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 33 framhålls att den parlamentariskt
tillsatta kommittén GLOBKOM menade att Sverige bör avbinda allt bilateralt
bistånd och samtidigt verka för internationell avbindning. Motionärerna
menar att avbindningen av det svenska biståndet måste göras i samma
takt som det görs internationellt. En ensidig svensk avbindning skulle
inte gynna utvecklingsländerna.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 24 konstateras att så kallat bundet
bistånd utsatts för omfattande kritik. Motionärerna är generellt sett
avvisande till bindning och öronmärkning av bistånd och anser att en
avbindning skulle skapa ökad frihandel och öppnare marknader och att
Sverige starkare än i dag bör verka för ett sådant förhållningssätt
internationellt.
Utskottets överväganden
Utskottet har tagit del av faktapromemoria 2002/03:FPM74 om effektivisering
av biståndet och avbindning. Kommissionens meddelande berör en övergång
till obundet gemenskapsbistånd och inledningen av ett omfattande arbete
på EU-nivå med att kartlägga effekterna av en fullständig och obegränsad
avbindning av biståndet och att utarbeta förslag på de åtgärder som
krävs för att kunna genomföra en sådan avbindning. Utskottet konstaterar
att obundet bistånd generellt anses ge bättre utnyttjande av biståndsmedel
och ökat ansvarstagande hos samarbetsländerna. Utskottet anser att ett
beslut om avbindning inte får snedvrida konkurrensen givarländerna
emellan och att det är avgörande att kommissionens förslag till hur
avbindning skall ske innehåller regler rörande reciprocitet och insyn.
Utskottet delar den ståndpunkt som framförs av regeringen i faktapromemorian.

Utskottet menar att i det internationella arbete som pågår vad gäller
avbindning av biståndet är det angeläget att göra åtskillnad mellan det
normativa policyarbetet och det praktiska genomförandet. Vad gäller
genomförandet måste detta ske genom gemensamma steg inom EU och OECD.
Unilaterala avbindningar av enskilda länder riskerar att leda till
snedvriden konkurrens och detta är inte syftet med avbindningen.
Utskottet menar att Sverige skall verka för effektivisering av det
internationella utvecklingssamarbetet genom bl.a. avbindning. Upphandling
av varor och tjänster i utvecklingssamarbetet skall ske i fri konkurrens
eftersom en bindning generellt ökar kostnaderna ur samarbetslandets
perspektiv och ett effektivt utnyttjande av resurser, i ett längre
perspektiv, kräver avbindning av allt utvecklingssamarbete. Avbindning
innebär ökad frihandel och fria marknader men det är viktigt att betona
att beslut och åtgärder för att öppna marknader och avskaffa hinder för
fri konkurrens bör ske i ordnade och överenskomna former. Sverige har
en relativt låg andel bundet bistånd och en internationellt överenskommen
avbindning skulle därför ge svenskt näringsliv stora möjligheter till
affärer genom ökat marknadstillträde.
OECD:s utvecklingskommitté beslutade 2001 att rekommendera att allt
bistånd till de minst utvecklade länderna skall vara obundet. Sverige
har anslutit sig till rekommendationen. Europeiska rådet har fattat ett
principbeslut om att avbinda gemenskapsbiståndet samt att närmare utreda
och utvärdera effekterna.
Med vad som ovan anförts avstyrker därmed utskottet motionerna 2003/04:U3
(s) yrkande 2, 2003/04:U6 (kd) yrkande 31, 2003/04:U9 (c) yrkande
33 samt 2003/04:U10 (fp) yrkande 24.
5. Skuldavskrivningar
Propositionen
I propositionen framhålls att skuldfrågan bör ha fortsatt hög prioritet
och att Sverige bör verka för att alla fordringsägare tar sin del av
ansvaret för att de fattigaste ländernas skulder återförs till en hållbar
nivå. Sverige bör stödja och verka för skuldavskrivning för de mest
skuldsatta länderna inom befintliga mekanismer, med syftet att skapa en
hållbar skuldsituation för dessa länder.
Samarbetet med länderna som ingår i HIPC-initiativet (Heavily Indebted
Poor Countries) bör fördjupas i syfte att höja ländernas kapacitet att
hantera finansiering och upplåning, och ökat stöd bör ges till länder
som befunnit sig i väpnad konflikt. Insatserna för finansiell stabilitet
bör öka och utvecklas, bl.a. genom en ökning av den privata sektorns
medverkan vid förebyggande och lösning av finansiella kriser.
Motionerna
De fattiga ländernas skulder bör, enligt motion 2002/03:U263 (mp) yrkande
9, avskrivas omgående, eftersom skulderna utgör ett stort hinder för
social utveckling och en bidragande faktor till världsfattigdomen.
Motionärerna menar att skulderna är omoraliska och dessutom har betalats
tillbaka flera gånger om genom åren.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 21 framhålls att skuldavskrivningarna
är ett första viktigt steg i arbetet för att nå det gemensamma målet om
att halvera fattigdomen till 2015. Motionärerna menar att framtida
svenska skuldavskrivningar skall kombineras med demokratiska och ekonomiska
reformer och kamp mot korruption.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 15 föreslås en modell för skuldavskrivning
som innebär att de skuldsatta staternas egna, begränsade, ansträngningar
ska ge betydligt större resultat i form av konkret skuldavskrivning.
Sverige bör vara ett föregångsland och leda den globala opinionen för
en sådan skuldavskrivningsmodell.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 19 begärs att skuldavskrivningarna till
länder med stor fattigdom får en mer framskjuten plats i den svenska
utvecklingspolitiken och, i yrkande 20, att Sverige bör stödja ett öppet
och oberoende skiljedomsförfarande mellan långivare och låntagare när
det gäller skuldavskrivningar för länder med stor fattigdom. Vidare
krävs i yrkande 21 att Sverige inleder ett kritiskt framåtsyftande
analysarbete av konflikterna och problematiken kring hur nationella planer
för kampen mot fattigdomen fungerar. I yrkande 22 framhålls att ledare
för Afrikanska unionen liksom representanter för olika FN-organ och den
internationella Jubelrörelsen konstaterat att u-ländernas skuldproblem
kräver mer genomgripande lösningar, som går längre än HIPC-initiativet,
om millenniemålen skall kunna uppnås år 2015.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 23 framhålls att ett av de svåraste
hindren för utveckling av de fattigaste länderna är de enorma skuldbördorna.
Motionärerna menar att skuldavskrivningarna är ett första viktigt steg
i arbetet för att nå det gemensamma målet om att halvera fattigdomen
till 2015. Skuldavskrivningar måste kombineras med demokratiska och
ekonomiska reformer och åtaganden för kamp mot korruptionen.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 17 konstateras att många fattiga länder
dras med omfattande externa skulder, som är ett av flera hinder för
deras politiska och ekonomiska utveckling. Motionärerna kräver att
Sverige, liksom övriga i-länder, bör göra mer för att minska skuldbördan
för de allra fattigaste länderna och att skuldavskrivningar måste förses
med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 9 liksom i motion 2003/04:U248 (m)
yrkande 9 framhålls att Sverige bör ta initiativ till en total
skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer samt att en
sådan skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor: att inte
acceptera ny upplåning, inte främja korruption och vanstyre, inte bidra
till finansiering av anfallskrig och att de frigjorda anslagen kommer
de fattiga till godo.
Även i motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 11 konstateras att de fattiga
ländernas skulder är ett strukturellt hinder för utveckling och motverkar
de internationellt fastställda målen i FN:s millenniedeklaration.
Motionärerna anser att de fattiga länder som har höga och ohanterliga
skuldbördor behöver snabbare och effektivare skuldavskrivningar och, i
yrkande 12, att eftersom det s.k. HIPC-initiativet visat sig otillräckligt
så bör Sverige verka för ett förnyat initiativ som går betydligt längre
och snabbare kan skriva av de fattiga ländernas skulder.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 3 konstateras att för att skriva av
u-länders skulder måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk
politik, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter
liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen.
Motionärerna anser att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella
samfundet och leda den globala opinionen för radikalare skuldavskrivning.

I motion 2003/04:U308 (c) yrkande 2 krävs en omfattande avskrivning av
utvecklingsländernas skulder för att frigöra utvecklingsländerna resurser,
vilka skall användas för att uppnå en hållbar utveckling, och i yrkande
3 krävs att Världsbankens vinster används till att skriva av delar av
Världsbankens egna fordringar på de fattigaste länderna. Vidare framhålls
i yrkande 4 att det så kallade HIPC-initiativet syftar till att skriva
av skulder för de fattigaste länderna men att programmet inte håller
måttet utan behöver utvärderas och reformeras. I yrkande 5 framhålls
att det inte är rimligt att kräva att befolkningen i diktaturländer
skall betala sina ledares skulder och att Sverige bör föra upp diskussionen
kring illegitima skulder på IMF:s agenda.
Utskottets överväganden
Utskottet understryker också vikten av att minska de fattiga ländernas
skuldbörda och att skuldavskrivning sker på ett sådant sätt att den
främjar utveckling och därmed fattigdomsbekämpning. En av de grundläggande
tankarna bakom HIPC-initiativet är att ge de fattiga och skuldtyngda
länderna en möjlighet att permanent ta sig ur sin ohållbara skuldsituation.
Skuldhållbarhet är en funktion av sund ekonomisk politik, koncessionella
resurser, direktinvesteringar, utveckling av exportmarknader,
fattigdomsbekämpning och skuldhanteringskapacitet. Länderna har härvidlag ett
stort eget ansvar för hur deras framtida skuld utvecklas, och biståndets
roll är att stödja denna process. Kostnaderna för initiativets genomförande
är så omfattande att insatser från Sverige och andra likasinnade givare
inte räcker till för att finansiera initiativet. Därför måste även de
stora länderna axla sin del av finansieringsbördan. Utskottet konstaterar
att regeringen har varit drivande i arbetet med att lägga fast en
finansieringsprocess för HIPC-initiativet. Den svenska skuldpolitiken
gentemot de fattigaste länderna syftar till att stödja sådana länder
som bedriver en sund ekonomisk politik att återfå en hållbar skuld. I
den överenskommelse som slöts i Monterrey har både låntagare och kreditorer
tagit på sig ett ansvar för den ekonomiska situationen i de fattiga
skuldtyngda länderna.
Utskottet konstaterar att de resurser som krävs för att stödja att länder
skall kunna förbättra sin situation är så stora att enbart gåvofinansiering
inte kommer att räcka för de stora investeringsbehov som finns i länderna.
Bedömningen är även att inte ens en fullständig avskrivning av ländernas
externa skuld skulle räcka för de investeringar som krävs för att bekämpa
fattigdom i länderna. Därför kommer länderna även i fortsättningen behöva
tillgång till kreditfinansiering. Sverige bör stödja kravet på tydligare
regler mellan låntagare och långivare.
Utskottet menar att för alla länder, inklusive de fattiga länderna, är
det avgörande att regeringarna själv tar ansvar för att formulera och
genomföra en sund ekonomisk politik. En effektiv skattepolitik och ett
ökat inhemskt sparande behöver för många länder kompletteras med stora
bidrag från utvecklingssamarbetet. Svenskt stöd till de fattiga ländernas
ansträngningar sker framför allt genom de internationella finansiella
institutionerna och EU.
Utskottet menar att avskrivning är effektivt endast om det ingår som en
del i en utvecklingsstrategi. För att länderna skall undvika att åter
hamna i ohållbara skuldsituationer krävs en tydlig, rättvis, hållbar
och utvecklingsfrämjande inhemsk politik. En känslig balansgång är
avvägningen mellan efterskänkande av skulder och upprätthållande av de
fattiga ländernas kreditvärdighet.
Utskottet har inhämtat att Sverige sedan lanseringen av det s.k.
HIPC-initiativet dels lämnat ett omfattande ekonomiskt stöd till initiativets
genomförande, dels lämnat kapacitetsuppbyggande stöd till flera av de
aktuella länderna. Sverige stöder även inrättandet av en internationell
konkursmekanism för skuldomstrukturering s.k. SDRM (Sovereign Debt
Restructuring Mechanism). IMF har en viktig roll i SDRM genom sin kompetens
att analysera förutsättningarna för skuldhållbarhet och genom sin
utlåning och därigenom bedömning av om landet vidtar nödvändiga ekonomiska
åtgärder. Vid IMF:s vårmöte i april 2003 konstaterades emellertid att
det för närvarande inte finns tillräckligt politiskt stöd för att skapa
en internationell konkursmekanism.
Utskottet menar att för att ett fattigt och skuldtyngt land skall
beviljas skuldavskrivningar under HIPC-initiativet är kravet att landet
bedriver en god ekonomisk politik med en tydlig fattigdomsinriktning.
Ett särskilt villkor för stöd är att länderna formulerar egna
fattigdomsstrategier med en tydlig plan för hur fattigdomen bäst bekämpas i
det egna landet. Denna strategi är också vägledande för hur de resurser
som frigörs används.
Skuldavskrivningarna bör vidare kombineras med demokratiska och ekonomiska
reformer och andra insatser i kampen mot korruption.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U263 (mp)
yrkande 9, 2002/03:U313 (c) yrkande 21, 2003/04:U6 (kd) yrkande
15, 2003/04:U7 (v) yrkande 19-22, 2003/04:U9 (c) yrkande 23, 2003/04:U10
(fp) yrkande 17, 2003/04:U11 (m) yrkande 9, 2003/04:U12 (mp) yrkandena
11 och 12, 2003/04:U248 (m) yrkande 9, 2003/04:U261 (kd) yrkande 3 samt
2003/04:U308 (c) yrkandena 2-5.
6. Jordbruk
Propositionen
Landsbygdsutveckling är avgörande för utveckling i många utvecklingsländer.
På landsbygden bor en majoritet av världens fattiga. Potentialen för
minskad fattigdom genom höjd sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet är betydande. Parallellt med handelsliberaliseringar
och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste satsningar ske på
landsbygdsutveckling i fattiga länder. Utgångspunkten för sådana satsningar
bör vara ett miljömässigt hållbart jordbruk och en ekonomiskt och socialt
hållbar utveckling på landsbygden vilket kan skapa förutsättningar för
en tillräcklig livsmedelsproduktion.
Motionerna
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 16 konstateras att i flera afrikanska
länder förekommer problem när det gäller fördelningen av mark, vilket
enligt motionärerna skulle kunna lösas genom att regeringen verkar för
att det internationella biståndet bidrar till att göra det finansiellt
möjligt att genomföra juridiskt riktiga markreformer.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 18 krävs att Sida prioriterar
utvecklingsarbetet genom att verka för att förbättra villkoren för jordbrukarna
i utvecklingsländerna. I yrkande 30 framhålls vikten av att UD och Sida
skapar förutsättningar för att få till stånd en mellan Sverige och
biståndsmottagarlandet gemensam analys av hindren för jordbrukets och
landsbygdens utveckling och att de slutsatser som analysen ger läggs
till grund för det fortsatta utvecklingssamarbetet.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 6 krävs att ökat stöd för svenskt
bistånd bör gå till utvecklingen av självständiga bondeorganisationer
i Afrika.
I 2003/04:U271 (mp) yrkande 5 konstateras att det inom biståndet på
sikt krävs ökade anslag till jordbrukssektorn.
Utskottets överväganden
Landsbygdsutveckling är avgörande för tillväxt och framsteg i många
utvecklingsländer. På landsbygden bor en majoritet av världens fattiga.
Potentialen för minskad fattigdom genom höjd sysselsättning, produktion
och export på jordbruksområdet är betydande. Parallellt med
handelsliberaliseringar och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste
satsningar ske på landsbygdsutveckling i fattiga länder. Fattigdomsbekämpning
är således nära kopplad till en tryggad livsmedelsförsörjning.
Satsningar på landsbygdsutveckling innehåller självfallet betydande
insatser för utvecklingen av jordbruket som också bör inkludera åtaganden
vad avser markreformer och stöd till bondeorganisationer liksom till
enskilda jordbrukare. Brister i den inhemska politiken i utvecklingsländerna
utgör ett allvarligt hinder för utveckling. Därför är det angeläget att
samarbetsländernas fattigdomsstrategier inkluderar analyser av hindren
för jordbrukets och landsbygdens utveckling.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U290 (kd)
yrkande 16, 2003/04:U9 (c) yrkandena 18 och 30, 2003/04:U261 (kd) yrkande
6 samt 2003/04:U271 (mp) yrkande 5.
7. Sexuell och reproduktiv hälsa
Propositionen
I propositionen framhålls att Sverige bör stödja arbetet med att förbättra
utvecklingsländernas egen förmåga att ta ansvar för grundläggande och
rättvisa system för social omsorg samt hälso- och sjukvård. Sverige bör
fortsatt vara pådrivande i internationella sammanhang i frågor som rör
sexuell och reproduktiv hälsa och dithörande rättigheter.
Motionerna
I motion 2002/03:U235 (fp) yrkande 4 krävs att kvinnors rätt till fri
abort och god sexuell och reproduktiv hälsa också blir ett prioriterat
finansiellt mål i den svenska biståndsbudgeten.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 17 konstateras att på flertalet
FN-konferenser genom åren har frågan om fri abort diskuterats flitigt.
På FN:s befolkningskonferens i Kairo år 1994 beslutade världens länder
att fyra procent av biståndet skall avsättas till sexuell och reproduktiv
hälsa. Endast ett EU-land, Nederländerna, uppfyller detta mål. Motionärerna
menar att Sverige som världens mest jämställda land, bör låta en större
del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa.
I motion 2002/03:U314 (s) framhålls att sexuell och reproduktiv hälsa
är en mänsklig rättighet. UNFPA rapporterade år 2000 om 63 länder med
akut brist på materiel som används i arbetet med sexuell och reproduktiv
hälsa, som preventivmedel och materiel för familjeplanering, för mödravård
och abort, behandling av könssjukdomar och för att förebygga spridning
av hiv/aids. Motionärerna menar att Sverige har en lång tradition av
att förespråka sexuella och reproduktiva rättigheter och att detta därför
borde bli en profilfråga vad gäller svenskt bistånd.
I motion 2003/04:U2 (c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 1 krävs att regeringen
verkar för att Sverige och andra ledande givare på området måste öka
stödet till sexuell och reproduktiv hälsa med målet att avsätta minst
10 % av biståndsbudgeten till området. Även i motion 2003/04:U5 (s)
yrkande 1 krävs att sexuell och reproduktiv hälsa och dithörande
rättigheter görs till en profilfråga för svenskt bistånd och, i yrkande 2,
att Sverige bör överväga att höja nivån på biståndet till området
sexuell och reproduktiv hälsa.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 13 krävs att en större del av biståndet
skall gå till området sexuell- och reproduktiv hälsa och åtgärder som
motverkar spridningen av hiv/aids.
I motion 2003/04:U232 (s) konstateras att om millenniemålen skall uppnås
är det viktigt att det internationella samarbetet utvecklas mer konkret.
Motionärerna menar att Sverige på den internationella politiska
dagordningen ytterligare bör driva frågan om rätten till sexuell och
reproduktiv hälsa. Det kan göras genom ett ökat fokus på dessa frågor i
det svenska biståndet, vilket skulle sända tydliga signaler om den vikt
Sverige lägger vid rätten till sexuell och reproduktiv hälsa, samt
presentera ett positivt exempel för andra länders regeringar.
I motion 2003/04:U276 (fp) yrkande 4 krävs att Sverige verkar för att
kvinnors rätt till fri abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir
ett prioriterat finansiellt mål i den svenska biståndsbudgeten.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att främjandet av en trygg och säker sexualitet
och en god reproduktiv hälsa i befolkningen har utgjort en hörnsten
såväl i Sveriges nationella som internationella folkhälsoarbete. Frågor
om sexuell och reproduktiv hälsa saknas dock i de internationellt erkända
målen från FN:s millennietoppmöte i september år 2000, och utskottet
menar att denna brist gör det nödvändigt att en handlingsplan arbetas
fram inom detta område. Utskottet menar att denna handlingsplan bör
innehålla en strategi för hur dessa frågor kan kopplas till andra
millenniemål, t.ex. minskad barnadödlighet och minskad mödradödlighet.
Det är utskottets uppfattning att insatser inom området sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter är avgörande för att millennieutvecklingsmålen
skall kunna uppnås, särskilt för att målen om att minska mödradödlighet
och spridningen av hiv/aids skall kunna uppnås. Utskottet menar att
rättighetsperspektivet i den föreslagna politiken för global utveckling
bl.a. markerar att alla människor skall ha rätt att bestämma över sin
egen kropp, reproduktion och sexualitet. Utskottet konstaterar att s.k.
osäkra aborter står för mellan en fjärdedel och upp till hälften av
mödradödligheten i många utvecklingsländer. Utvecklingssamarbetet har
en viktig uppgift i att bidra till att denna utveckling kan vändas.
FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo 1994 och dess
uppföljningskonferens 1999 resulterade, som utskottet redogjort för i ett
tidigare avsnitt i betänkandet (Politik för social omsorg och folkhälsa),
i en helhetssyn på sexuell och reproduktiv hälsa. Kairokonferensen
innebar ett genombrott för erkännandet av alla människors reproduktiva
rättigheter. Under FN:s ledning kommer det internationella samfundet
under år 2004 att följa upp de rekommendationer och mål som gjordes i
samband med Kairokonferensen och dess uppföljningskonferens. Därmed
kommer frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter att få
uppmärksamhet.
De flesta länder delar fortfarande den syn på sexuell och reproduktiv
hälsa och rättigheter som utvecklades i Kairo. Utskottet noterar att
några tongivande länder i dessa frågor ger uttryck för en annan och mer
restriktiv syn. Sverige tillhör en mindre grupp länder som är särskilt
pådrivande när det gäller att lyfta fram frågor kring sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter. Det är därför viktigt att Sverige ger
ett sådant stöd till enskilda länder, enskilda organisationer och
FN-organisationer att handlingsprogrammet från Kairo kan genomföras och
att dialogen kring sexualitet, aborter, mansrollen och ungdomars behov
tydliggörs och förstärks. Utskottet menar att alla kvinnor skall ha
rätt till fri och säker abort. Detta skall vara centralt också i
utvecklingssamarbetet.
Sverige har under de senaste åren markant ökat bidragen till UNFPA. År
2000 bidrog Sverige med 160 miljoner kronor, år 2003 hade stödet ökat
till 205 miljoner kronor. Inför år 2004 har regeringen i budgetpropositionen
föreslagit att basstödet ökas till UNFPA från 205 till 270 miljoner
kronor. Utskottet finner ökningen motiverad dels mot bakgrund av att
organisationen gör ett mycket bra arbete i syfte att genomföra
Kairoprogrammet, dels mot bakgrund av de negativa konsekvenser som följer av
det amerikanska beslutet att dra tillbaka sitt stöd till organisationen
för åren 2002 och 2003. Enligt vad regeringen redovisat bl.a. i
budgetpropositionen avser regeringen att under år 2004 öka stödet till SRHR
och hiv/aids-bekämpning genom UNAIDS, Unicef och svenska och internationella
enskilda organisationer, inklusive International Planned Parenthood
Federation (IPPF). Utskottet välkomnar dessa satsningar men gör de
formella ställningstagandena om budgeten för 2004 års utvecklingssamarbete
i betänkande 2003/04:UU2.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U235 (fp)
yrkande 4, 2002/03:U294 (fp) yrkande 17, 2002/03:U314 (s), 2003/04:U2
(c, m, fp, kd, v, mp) yrkande 1, 2003/04:U5 (s) yrkandena 1 och 2, 2003/04:U10
(fp) yrkande 13, 2003/04:U232 (s) samt 2003/04:U276 (fp) yrkande 4.
8. Hiv/aids
Propositionen
Hälsofrågornas alltmer framträdande plats i det globala samarbetet har
bidragit till en allt viktigare roll för Världshälsoorganisationen (WHO).
Genom Sveriges bidrag till WHO stöder Sverige det internationella
arbetet i kampen mot ohälsa men också utvecklingen av grundläggande och
rättvisa system för hälso- och sjukvård. WHO arbetar aktivt för att
bekämpa hiv/aids, malaria, tuberkulos och tobaksrelaterade sjukdomar
som är gränsöverskridande men som framför allt drabbar de fattigaste
delarna av världen och dess fattigaste invånare.
Rika länder skall stödja de fattiga ländernas kamp mot ohälsan och se
till att fattiga människor får tillgång till läkemedel till rimliga
kostnader. För de allra flesta sjukdomar som är vanliga i utvecklingsländerna
är mediciner inte tillräckligt billiga för att vara tillgängliga för de
fattiga. Sverige bör driva att kraftfulla internationella insatser görs
för att förebygga och begränsa spridningen och lindra följderna av
hiv/aids.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 24 krävs att insatserna för att
bekämpa malaria och tuberkulos ökas.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 18 framhålls att hiv/aids-epidemin
är ett avgörande hot mot möjligheterna till ekonomisk utveckling och
fattigdomsbekämpning. Motionärerna menar att kampen mot hiv/aids bör
stärkas och att större och bättre insatser måste göras för att bekämpa
spridningen av hiv/aids och för att hjälpa de redan smittade.
I motion 2002/03:U295 (m) krävs att det svenska biståndet inriktas på
bekämpningen av hiv/aids och att en basal hälsovård måste komma alla
till del, och information om hivprevention måste på ett effektivt sätt
nå ut till alla inom biståndet (yrkandena 17 och 18). Motionärerna anser
vidare att svenskt bistånd för hiv/aids-bekämpning med fördel kan
kanaliseras genom frivilligorganisationerna (yrkande 19). Motionärerna
anser också att särskild vikt måste läggas vid att stärka kvinnans
ställning för att bekämpa spridningen av hiv (yrkande 20).
I motion 2002/03:U313 (c) framförs en lång rad förslag rörande problematiken
med hiv/aids i fattiga länder. Enligt motionärerna bör Sverige ge sitt
fulla stöd till den av UNAIDS initierade kampanjen mot stigmatisering
och diskriminering av hiv/aidssjuka (yrkande 11).
I motion 2002/03:U327 (kd) konstaterar motionärerna att bekämpningen av
hiv/aids medför stora ekonomiska uppoffringar och att Sverige måste ta
sin del av ansvaret och därför avsätta särskilda medel för det globala
hiv/aids-arbetet (yrkande 3).Vidare anförs i motionen att regeringen
bör verka för inrättandet av förvaltarfonder för att skydda föräldralösa
barn från att genom hiv/aids berövas sitt arv (yrkande 4) och att
regeringen via svenska biståndsinsatser måste verka för att skolavgifterna
i de fattiga och hiv/aids-drabbade länderna slopas(yrkande 5). Vidare
anser motionärerna att Sverige skall vara pådrivande för att få i gång
en generell satsning på behandling av hivinfekterade blivande mödrar
och deras nyfödda barn (yrkande 6). Såväl på multilateral som på bilateral
nivå måste regeringen i samtal med länders och organisationers beslutsfattare
påpeka behovet av att det görs tydligt hur hivinfektionen smittar och
hur infektionen kan förebyggas (yrkande 8). Motionärerna vill också få
i-länderna att vara beställare och finansiärer av mediciner från
läkemedelsbolagen för de fattigaste ländernas räkning(yrkande 9).
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 18 framhålls att det krävs mer resurser,
ökad finansiering, fler gemensamma internationella initiativ och ökad
öppenhet i det aidsrelaterade arbetet. Motionärerna anser att de
hiv/aids-relaterade resurserna bör utgöra en större del av den svenska
biståndsbudgeten.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 24 framhålls att sjukdomar som hiv/aids
slår hårt mot hela samhället på alla nivåer. Gemensamma, informella
institutioner, seder och bruk påverkas och traditionella nätverk urholkas
och omvårdnaden av barn och äldre åsidosätts. Motionärerna menar att
frågan om sexuell och reproduktiv hälsa i arbetet med det civila samhället
och frivilligorganisationerna i mottagarländerna bör lyftas fram tydligare.

I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 5 konstateras att människor som lider
av sjukdomar och ohälsa får svårare att finna den energi och den
utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra. Motionärerna
menar att sjukdomarna inte skulle få de förödande konsekvenser som de
nu har med en snabb ekonomisk utveckling. Endast en mindre del av
biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en grundläggande hälsovård,
som i sin tur kraftfullt hade främjat både social och ekonomisk utveckling.

I motion 2003/04:U228 (s) diskuteras kampen mot hiv/aids i södra Afrika.
Motionärerna föreslår att ytterligare åtgärder vidtas inom biståndspolitiken
för att motverka hiv/aids i södra Afrika och att de internationella
insatserna, bl.a. av EU, för att stödja de afrikanska staterna i kampen
mot hiv/aids kraftigt ökas (yrkandena 1 och 2).
I motion 2003/04:U245 (m) framläggs ett program för bekämpning av hiv
i Afrika. Enligt motionärerna är sjukdom och ohälsa ett dominerande
problem som både är en orsak till och ett resultat av underutveckling.
Sjukdomar som hiv/aids, malaria, mässling, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka
och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i stora
delar av kontinenten. Motionärerna vill fokusera det svenska biståndet
till Afrika där problemen med hiv/aids är som störst (yrkande 1). Ett
liknande yrkande om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpningen
av hiv/aids finns i motion 2003/04:U248 (m) yrkande 5. Motionärerna
bakom motion 2003/04:U245 (m) framhåller, i likhet med motion 2003/04:U248
(m) yrkande 7, att utbildning för alla barn i Afrika är en nyckelfråga
både för att skapa utveckling, demokrati och för att öka hälsan i Afrika.
Möjligheterna att skydda sig mot hiv/aids och andra sjukdomar minskar
drastiskt om man inte kan läsa sig till den hälsoupplysning om preventiva
åtgärder som ges, enligt motion 2003/04:U245 (m) yrkande 2. Motionärerna
kräver därför att utbildning ges till alla barn i Afrika samt att
hivprevention inkluderas i skolan (yrkande 9) och att alla barn, ungdomar
och vuxna får ökad information och kunskap om hiv (yrkande 13).
Motionärerna menar dessutom att samverkan bör komma till stånd för byggandet
av sociala strukturer för att hindra flyktingströmmar (yrkande 8). I
motionen framhålls behovet av att skapa en effektiv struktur för olika
hälso- och sjukvårdsinsatser i Afrika (yrkande 10) och skapa fler
utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention på plats i Afrika (yrkande
11). Dessutom kräver motionärerna att hivpreventionsprogram inrättas på
alla lokala arbetsplatser och bygemenskaper i Afrika (yrkande 12). Enligt
motionens yrkande 16 måste tillgången till antivirala medel för alla
gravida hivsmittade kvinnor i Afrika garanteras även efter förlossningen
för att både mor och barn skall överleva. Enligt motionärerna måste
dessutom tillgången till preventivmedel för män i Afrika öka (yrkande
17) och ytterligare resurser tillföras för att öka möjligheten för
människor i Afrika att hivtesta sig (yrkande 14).
I motion 2003/04:U246 (m) yrkande 3 begärs att Sverige och EU skall
verka för att FN skall fokusera på bekämpningen av hiv och man hänvisar
till att WHO t.ex. ledde den samordnande insatsen för att bekämpa
smittkoppor, vilket medförde att sjukdomen nu är utrotad. FN, och särskilt
WHO och UNAIDS, borde nu verkligen fokusera på att bekämpa hiv/aids,
vilket är världens största katastrof.
I motion 2003/04:U251 (kd) yrkande 5 framhålls vikten av att uppmärksamma
det faktum att en viktig förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att
kvinnans status höjs, och därför är stöd till jämställdhetsarbetet i
utvecklingsländerna mycket viktigt. I motionens yrkande 10 konstateras
att aidshotet är globalt och kommer att kräva globala lösningar med
stora ekonomiska uppoffringar som följd. Motionärerna menar att Sverige
bör ta ett tydligare ansvar och låta de hiv/aids-relaterade resurserna
utgöra en större del av den svenska utvecklings- och biståndsbudgeten.
Vidare ställer motionärerna i yrkandena 3 och 9 krav på att Sverige i
ökad utsträckning bör fokusera biståndsarbetet på att bygga upp fungerande
hälso- och sjuvårdssystem och infrastruktur för svårt hivdrabbade länder
och vidareutveckla stödjande åtgärdsprogram för föräldralösa barn till
följd av hiv/aids-spridningen.
I motion 2002/03:U290 (kd) anser motionärerna att regeringen bör begära
särskilda handlingsplaner för bekämpning av hiv/aids i kombination med
krav på ökade rättigheter för kvinnor från de afrikanska länder där
Sverige bedriver utvecklingssamarbete (yrkande 8).
I motion 2003/04:U312 (kd) kräver motionärerna, i yrkande 3, att
biståndsmedel skall avsättas till inrättandet av s.k. stödfamiljer för
barn som blivit föräldralösa på grund av den omfattande hiv/aids-spridningen
eller av annan orsak.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 9 krävs att Sida förbättrar sina
konsekvensanalyser vad gäller hiv-spridning i de projekt man stöder i
Afrika.
I motion 2003/04:U295 (s) framhålls att medel från vårt svenska bistånd
anslås för att snabbt utveckla och distribuera bra och billigare mediciner
till tredje världens folk.
I motion 2003/04:U300 (v) yrkandena 1 och 2 krävs ytterligare åtgärder
inom biståndspolitiken för att motverka hiv/aids i södra Afrika och
kraftigt ökade internationella insatser av bl.a. Europeiska unionen för
att stödja de afrikanska staterna i kampen mot hiv/aids.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 21 framhålls att Sverige bör avsätta
mer resurser av den totala biståndsbudgeten för kampen mot allvarliga
smittsamma sjukdomar i fattiga länder.
Utskottets överväganden
Utskottet kan med oro konstatera att omfattningen av hiv/aids-problematiken
fortsätter att öka dramatiskt. Hiv/aids är ett av världens allvarligaste
utvecklingsproblem med svåra följder för så gott som samtliga
samhällssektorer i de hårdast drabbade länderna. Utskottet konstaterar att
fattigdom är både en orsak till och en effekt av spridningen av hiv/aids.

Många länder saknar resurser för förebyggande åtgärder och för att
hantera konsekvenserna av hiv/aids på ett bra sätt. Sverige verkar såväl
bi- som multilateralt för att samtliga samarbetsländer skall intensifiera
sina ansträngningar i kampen mot hiv/aids. Insatser i Afrika - där
hiv/aids-läget är svårast - bör, enligt utskottets mening, kompletteras
med åtgärder i regioner där epidemin växer snabbt, framför allt Asien
och delar av Östeuropa.
Nyligen presenterade uppgifter av Världshälsoorganisationen WHO och
UNAIDS visar att 5 miljoner människor infekteras av hiv bara under år
2003 och att 3 miljoner människor dör i aids. Antalet aidssjuka och
hivsmittade i världen uppgår i dag till 40 miljoner människor, av vilka
2,5 miljoner av de smittade ännu inte har fyllt 15 år. De flesta av
dessa lever under svåra förhållanden med t.ex. fattigdom, drogmissbruk,
prostitution, våld och sexuella övergrepp. Många av de drabbade är
både föräldralösa och hemlösa. Endast en bråkdel av dem vet att de är
smittade. De flesta som i dag smittas av hiv eller påverkas av de
negativa konsekvenser hiv/aids medför är barn och ungdomar. Utskottet
vill i detta sammanhang hänvisa till betänkande 2002/03:UU4, vari
utskottet särskilt uppmärksammat frågor rörande barn och hiv/aids (s. 26
f.). Utskottet understryker dessutom vikten av att ungdomar själva
engageras i det förebyggande arbetet och inte minst i arbetet med att
öka användningen av kondomer.
Utskottet menar att spridningen av hiv/aids måste ses som ett
säkerhetspolitiskt problem och riskerar att försvaga det konfliktförebyggande
arbetet. Utskottet kan i denna del konstatera att synen på hiv/aids som
en säkerhetspolitisk riskfaktor delas av alltfler internationella aktörer.
Enligt vad utskottet inhämtat verkar Sverige för att FN också skall ha
ett säkerhetspolitiskt perspektiv i organisationens hiv/aids-arbete. FN
har också de senaste åren på flera sätt intensifierat arbetet om sambanden
mellan hiv/aids och stabilitet respektive säkerhet.
Världens regeringar enades i samband med FN:s millennietoppmöte i
september år 2000 om målet att före år 2015 stoppa spridningen av bl.a.
hiv/aids och malaria. Även i slutdokumentet från barntoppmötet år 2002
är kampen mot hiv/aids ett av huvudmålen.
Utskottet kan konstatera att hiv/aids är ett utvecklingsproblem som
kräver ett brett angreppssätt och åtgärder som tar fasta på såväl
förebyggande arbete som vård, behandling och lindring av följderna för
den enskilde och samhället som helhet. Det förebyggande arbetet förblir
viktigt. Ökad öppenhet, delaktighet och jämställdhet är avgörande för
att hindra spridningen. Varje länk i kedjan av de åtgärder som krävs
för att hindra spridningen och lindra effekterna av hiv/aids måste
förstärkas, från det förebyggande arbetet till vård och behandling,
tillgång till läkemedel, forskning och framtagande av vaccin.
Utskottet välkomnar att FN inrättat en kommission på hög nivå om
aidssituationen i Afrika. Syftet med denna är att försöka begränsa spridningen
av hiv/aids i världsdelen. Kommissionen är främst tänkt att hjälpa de
afrikanska staterna att hantera verkningarna av den epidemi som allvarligt
hotar att hämma utvecklingen på kontinenten. Den kommer därmed inte
enbart att arbeta med hiv/aids utan också med förvaltning och god
samhällsstyrning. Utskottet konstaterar i detta sammanhang vikten av att
hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas från det politiska
ledarskapet i drabbade länder. Det är likaså angeläget att det sker en
satsning av nationella resurser och att dessa allokeras till förebyggande
åtgärder. Trots att många afrikanska ledare lyckats höja det allmänna
medvetandet om hiv/aids och hur sjukdomen kan undvikas, återstår, enligt
utskottets förmenande, mycket att göra i många länder.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att Sverige i det internationella
arbetet driver uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder måste
vara styrande för arbetet mot hiv/aids. Skillnader i kultur, religion
och människosyn får därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt
arbete. Varje enskilt land har ett ansvar att förebygga och hindra
spridningen av hiv/aids och hantera följderna av hivepidemin. Enligt
utskottets mening bör Sverige i sin dialog med samarbetsländerna inom
utvecklingssamarbetet särskilt stödja dessa länders eget arbete med att
uppfylla de åtaganden som de gjort i internationella sammanhang vad
gäller bekämpning av sjukdomen.
Den av Sida utarbetade hiv/aids-strategin Att investera för framtida
generation är ett arbetsverktyg för insatser inom alla sektorer och i
alla samarbetsländer. Strategin lyfter fram olika typer av insatser som
anses nödvändiga i kampen mot hiv/aids. Det handlar t.ex. om att öka
det politiska ansvaret, bygga ut effektiva hälsosystem, fortsätta
preventionsarbetet, ge stöd till smittade och drabbade samt planera och
hålla beredskap inom alla sektorer för att hantera konsekvenserna av
epidemin.
I takt med spridningen av hiv/aids ställs hälsovårdens resurser i
utvecklingsländerna inför stora utmaningar. Utskottet kan konstatera att
ett mycket viktigt inslag i svenskt utvecklingssamarbete gäller
uppbyggnaden av hälsosystem. Sverige bidrar aktivt inom både WHO och UNAIDS
för att detta skall prioriteras. Inom den globala fonden har Sverige
också drivit uppfattningen att medel från fonden kan användas till att
bygga upp hälsosystem.
Det är utskottets uppfattning att UNAIDS, där Sverige ingår i styrelsen,
under sin korta existens i hög grad har bidragit till att öka
uppmärksamheten på hiv/aids. Utskottet delar regeringens positiva syn på det
arbete som organisationen hittills utfört. Mycket återstår att göra och
UNAIDS kommer att kunna spela en betydelsefull roll i arbetet med att
genomföra de åtaganden som världens länder gjorde i juni 2001 vid
generalförsamlingens särskilda möte om hiv/aids. Inte minst tydligt är
detta i södra Afrika och i några av länderna i Östeuropa.
Det krävs stora internationella insatser för att minska effekterna av
hiv/aids. Även om allt större medel har ställts till förfogande är
behoven långt ifrån fyllda. Den största internationella satsningen är
den globala fond som bildats för de tre sjukdomarna hiv/aids, malaria
och tuberkulos. Den stora utmaningen är att samordna offentliga, privata,
nationella och internationella resurser. Först när denna samordning
sker i de enskilda länderna kan nödvändig effektivitet uppnås. FN har
en central roll genom UNAIDS och de speciella hiv/aids-representanter
som FN utsett för olika regioner. WHO:s kompetens på området är av
fortsatt stor betydelse. Även inom EU har hiv/aids fått större uppmärksamhet
både politiskt och genom de satsningar som görs genom gemenskapens
utvecklingssamarbete. Inom WTO har EU arbetat intensivt för att u-länderna
skall få förbättrad tillgång till läkemedel.
I dag uppgår det svenska stödet till hiv/aids-frågor till över 550
miljoner kronor. Mer än 300 miljoner kronor går till bilaterala insatser,
60 miljoner till UNAIDS och 200 miljoner till den globala fonden.
Dessutom tillkommer bidrag från andra multilaterala program och medel
från EU. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit kraftigt ökade
satsningar på arbetet mot hiv/aids genom bl.a. ökade anslag till vissa
viktiga internationella organ, såsom UNAIDS, UNFPA, UNDP och Unicef.
Dessa förslag behandlas i utskottets betänkande 2003/04:UU2 om budgeten
för år 2004 avseende utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Utskottet välkomnar regeringens avsikter att intensifiera de svenska
insatserna i kampen mot epidemin genom ett aktivt agerande i relevanta
forum och genom kraftigt ökade finansiella satsningar. Utskottet delar
regeringens bedömning att det är centralt att multilaterala organ som
UNAIDS, UNFPA och den globala fonden har tillräckliga medel men också
att ett ökat finansiellt fokus läggs på de organ som arbetar med breda
fattigdomsinriktade frågor, särskilt kapacitetsuppbyggnad inom hälsosektorn
men också andra sektorer. Hiv/aids-relaterade insatser kommer därmed
att få ökad prioritet i det bilaterala utvecklingssamarbetet. Det är
också nödvändigt att förstärka multilaterala organ som UNDP och Unicef
för genomförandet. Världens fattigaste drabbas även hårt av andra
sjukdomar som malaria, tuberkulos och mässling. Utskottet anser att det
är mycket angeläget att stärka det förebyggande arbetet vad gäller dessa
sjukdomar och att Sverige visar gott föredöme i synnerhet med
vaccinationsprogram för mässling. Ett led är att göra de vaccin som finns mot
sjukdomarna tillgängliga för alla. Utskottet har tidigare i betänkandet
redogjort för sin uppfattning om sänkta kostnader samt garantier för
utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländer
och därvidlag redogjort för bl.a. TRIPS-avtalet (se avsnittet Politik
för social omsorg och folkhälsa).
Det kan särskilt framhållas, menar utskottet, att svensk forskning inom
området är internationellt erkänd. Det gäller såväl specifik medicinsk
forskning om hiv/aids som forskning om internationell hälsa och utveckling.
Utskottet konstaterar att Sverige därmed har goda förutsättningar att
bidra till att kunskaper och erfarenheter inom området får internationell
spridning.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkande 24, 2002/03:U290 (kd) yrkande 8, 2002/03:U294 (fp) yrkande 18,
2002/03:U295 (m) yrkandena 17-20, 2002/03:U313 (c) yrkande 11, 2002/03:U327
(kd) yrkandena 3-6, 8 och 9, 2003/04:U6 (kd) yrkande 18, 2003/04:U9 (c)
yrkande 24, 2003/04:U11 (m) yrkande 5, 2003/04:U228 (s) yrkandena 1
och2, 2003/04:U245 (m) yrkandena 1, 2, 8-14, 16 och 17, 2003/04:U246
(m) yrkande 3, 2003/04:U248 (m) yrkandena 5 och 7, 2003/04:U251 (kd)
yrkandena 3, 5, 9 och 10, 2003/04:U261 (kd) yrkande 9, 2003/04:U295 (s),
2003/04:U300 (v) yrkandena 1 och 2, 2003/04:U312 (kd) yrkande 3 samt
2003/04:U348 (kd) yrkande 21.
9. Funktionshindrades situation
Propositionen
Rätten till inflytande, delaktighet och möjlighet att påverka sin
situation är ofta begränsad för personer med funktionshinder, bl.a. på
grund av en diskriminerande omgivning. Det är därför viktigt att
funktionshindrades rättigheter tydligt lyfts fram i politiken för global
utveckling.
Den ökade förståelsen för att fattigdom också inkluderar brist på
möjligheter och trygghet har satt fokus på respekten för mänskliga
rättigheter som en utgångspunkt för ett lands utveckling. Utvecklingsländernas
egna fattigdomsstrategier skall vara utgångspunkten för landstrategierna,
och rättighetsperspektivet skall även innebära att fokus läggs på
diskriminerade, exkluderade och marginaliserade individer och
grupper.
Motionerna
I 2002/03:U284 (kd) yrkande 29 framhålls att det behövs fler specifika
biståndsprojekt om funktionshinder. Motionärerna menar att ett långsiktigt
mål är att integrera handikappaspekten i alla delar av projektcykel och
genomförande. Mot bakgrund av Sveriges nationella funktionshinderpolitik
är det en logisk utveckling att svenskt utvecklingssamarbete i en framtid
tydligt lyfter fram människor med funktionshinder som en prioriterad
målgrupp.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 19 framhålls att funktionshinderfrågor
är rättighetsfrågor. För att inkludera funktionshinderfrågor i det
svenska utvecklingssamarbetet krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor
inom de organisationer som bedriver utvecklingssamarbete. Bristen på
fakta och statistik är ett stort problem, och det behövs därför mer och
förbättrat samarbete mellan de funktionshindrades organisationer och
Sidas land- och strategiarbete.
I motion 2003/04:U8 (s) framhålls att utvecklingssamarbetet skall ta
sin utgångspunkt i de fattigas perspektiv och att konkreta strategier
i framtiden även når människor med funktionsnedsättning, och i detta
arbete framhåller motionärerna särskilt Sidas betydelse.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 6 konstateras att människor med
funktionshinder ofta tillhör de fattigaste bland de fattiga. Funktionshindrade
människor i fattiga länder lever ofta ett isolerat liv, antingen på en
institution eller undangömda i hemmen. Motionärerna kräver konkreta
förslag om hur funktionshindrade i utvecklingsländer skall få en bättre
livssituation.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 16 framhålls att människor med
funktionsnedsättning i tredje världen ofta tillhör de fattigaste av de
fattiga. De får erfarenhetsmässigt sällan del av biståndsinsatser.
Motionärerna kräver att svenskt bistånd uppmärksammar denna grupps
utsatthet och utvecklar strategier för att nå dem med biståndsinsatser.
I
motion 2003/04:U316 (mp) yrkande 3 framhålls att Sida är en huvudaktör
och har ett ansvar för att utarbeta konkreta strategier som även når
människor med funktionsnedsättning.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 27 framhålls att det krävs en ökad
integrering av människor med handikapp i svensk fattigdomsbekämpning
och att detta inarbetas i alla Sidas insatser. Motionärerna kräver att
detta sker i enlighet med FN:s regler för att tillförsäkra människor
med funktionsnedsättningar delaktighet och jämlikhet i samhällsutvecklingen.

Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige har ett långvarigt engagemang med att
bidra till att förbättra situationen för personer med funktionshinder.
I sin skrivelse om ett barnrättsperspektiv i internationellt
utvecklingssamarbete (skr. 2001/02:186) understryker regeringen i ett
tiopunktsprogram att inget barn får diskrimineras. Särskilda strategiska
insatser för barn med funktionshinder har tagits fram i Sidas arbete
med att genomföra barnrättsperspektivet i biståndet. Under det gångna
året har Sverige lämnat särskilda bidrag för arbetet med att integrera
handikappfrågor i multilateralt och bilateralt utvecklingssamarbete med
utgångspunkt i FN:s standardregler. Utskottet anser att ytterligare
insatser behövs inom detta område.
Utskottet har inhämtat att Sida fått i uppdrag att i sin planering och
i olika styrdokument i högre grad uppmärksamma vad som gäller för
personer med funktionshinder och hur biståndet bättre kan bidra till att
främja denna grupps villkor. Landstrategiprocesserna skall genomsyras
av synen om alla människors lika rättigheter inbegripet personer med
funktionsnedsättning. Omarbetning av Sidas riktlinjer för insatser för
att nå personer med funktionshinder pågår, och även Sidas personal skall
få en ökad medvetenhet och kunskap om funktionshindrade personers villkor.

Sverige har givit aktivt stöd i olika former till arbetet med FN:s
standardregler för människor med funktionshinder. Dessa standardregler
är föremål för utveckling bl.a. med praktiskt användbara verktyg inom
flera sektorer. Detta arbete är ännu inte avslutat och utskottet har
inhämtat att det pågår ett arbete för att skapa en handikappkonvention
inom FN.
Personer med egna funktionshinder har som företrädare för olika grupper
knutits närmare FN:s översyn av hur funktionshindrade personers mänskliga
rättigheter bäst kan främjas. Detta har bl.a. skett genom stöd till
deltagande i förhandlingsmöten i FN:s ad hoc-kommitté om en konvention
om funktionshindrade personers rättigheter. Sverige var initiativtagare
till en fond för experter och frivilligorganisationer från utvecklingsländer
i detta arbete. Regeringen bidrar också till två svenska ordförandes
möjligheter att fullgöra sina uppdrag i de blindas världsförbund och de
döv-blindas världsförbund. Sida ger vidare ett betydande stöd till ett
nätverk med sju stora handikappinternationaler (International Disability
Alliance). Sida har på olika sätt bidragit till att ta fram en
verksamhetsplan för den afrikanska handikappdekaden (2000-2009) och till
afrikanska deltagares möjlighet att mötas. En ansökan om bidrag för att
etablera ett sekretariat för dekaden är under beredning. Det svenska
internationella handikapparbetet får genom SHIA-stödet bidrag genom
Sida.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkande 29, 2003/04:U6 (kd) yrkande 19, 2003/04:U8 (s), 2003/04:U9 (c)
yrkande 6, 2003/04:U10 (fp) yrkande 16, 2003/04:U316 (mp) yrkande 3
samt 2003/04:U348 (kd) yrkande 27.
10. Kultur och utbildning
Propositionen
Kulturpolitiken har en speciell roll för att utveckla och stärka
relationerna med andra länder. Sverige vill värna mångfalden inom kulturen
och på medieområdet och bidra till ett kulturutbyte som berikar och som
ökar förståelsen för de kulturskillnader som finns. Det är viktigt att
fortsatt främja och utveckla den kulturella dialogen på alla nivåer,
inte minst med och mellan utvecklingsländerna.
Propositionen framhåller vikten av fortsatt stort stöd inom
utvecklingssamarbetet för att stärka de fattiga ländernas utbildningssystem, t.
ex. insatser för att förstärka basutbildning inklusive icke-formell
utbildning och vuxenutbildning. En allt större del kommer att ges inom
ramen för sektorprogramstöd, som bidrag till ländernas egna planer för
utveckling av undervisningssektorerna.
Motionerna
I motion 2002/03:Kr371 (kd) yrkande 1 framhålls att för att kulturpolitiken
skall verka för en kultur för alla överallt, och motionärerna menar att
kultur kan utgöra ett immateriellt bistånd, något som bör uppmärksammas
i den svenska biståndspolitiken. Möjligheten till kommunikation genom
böcker och tidningar bör vara viktiga kulturella inslag i en biståndssatsning
med yttrandefrihet och demokrati som mål. Liknande krav framställs i
motion 2003/04:Kr391 (kd) yrkande 1 där det framhålls att Sverige bidrar
till utveckling i andra länder genom kulturbistånd, vilket bör uppmärksammas
mer i den svenska biståndspolitiken.
I motion 2003/04:U297 (s) framhålls att det inom svensk folkbildning
finns en väl utbyggd organisation, som i många fall gjort betydelsefulla
biståndsinsatser. Den resurs som svensk folkbildning utgör borde ges en
mer framträdande roll i den plattform för svensk biståndspolitik som nu
tas fram. Motionären menar att den grundläggande pedagogik som är
folkbildningens kärna kan vara en viktig inspirationskälla för studiegrupper
och folkhögskolor i de länder med vilka Sverige har ett nära
utvecklingssamarbete. Motionärerna menar i motion 2003/04:U348 (kd) yrkande
18 att det för att främja en god utveckling i de fattigaste länderna
krävs ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att det är viktigt att fortsatt främja och utveckla den
kulturella dialogen på alla nivåer, inte minst med och mellan
utvecklingsländer. Ett utbyte på kulturområdet berikar alla parter, inte minst
det svenska samhället, då det ofta är genom möten med människor i andra
länder som kulturskillnader kan överbryggas och den ömsesidiga förståelsen
mellan folk och länder kan stärkas.
Utskottet konstaterar att kulturpolitiken sedan lång tid har varit länkad
till det internationella utvecklingssamarbetet genom insatser för ökad
demokrati och social, ekonomisk och kulturell utveckling. Sverige var
ett av de första länderna att ge kulturen en plats i utvecklingssamarbetet.
I den handlingsplan som antogs vid Unescos (FN:s organisation för
utbildning, forskning och kultur) världskonferens i Stockholm 1998
underströks att hållbar utveckling och kulturens blomstring är avhängiga
varandra och att ett grundläggande mål för människans utveckling är
individens sociala och kulturella förverkligande.
Medieområdet är en viktig del av kulturpolitiken men också av avgörande
betydelse för hållbar utveckling. Yttrandefrihet och fri tillgång till
medier är förutsättningar för demokrati, och svenskt utvecklingssamarbete
skall därför fortsatt inkludera stöd till en fri och oberoende journalistik
och åtgärder för att främja oberoende mediers möjligheter att bidra
till allmänhetens tillgång till information och samhällsdebatt.
Det svenska utbildningsstödet på olika nivåer liksom kulturbiståndet är
således viktiga områden inom utvecklingssamarbetet. Svensk folkbildning
har under lång tid haft en betydande roll i detta bistånd. Utskottet
ser det som självklart att det även gäller fortsättningsvis.
Utskottet menar att Sverige skall fortsätta att ge ett stort stöd inom
utvecklingssamarbetet till att stärka de fattiga ländernas utbildningssystem
och anser att en allt större del skall ges inom ramen för sektorprogramstöd,
som bidrag till ländernas egna planer för utveckling av undervisningssektorerna.
Att höja utbildningsnivån är en av de främsta åtgärderna för utveckling
i fattiga länder.
Rätten och tillgången till grundutbildning för både flickor och pojkar
är central i det svenska biståndet men utskottet understryker även
behovet av att stödja utbildning av lärare. Sverige stöder även många
insatser för utbildning genom hjälporganisationer av olika slag. På
multilateral nivå ger Sverige stöd bl.a. till FN:s barnfond, Unicef,
som lägger stor vikt vid utbildning. År 2002 gick ca 60 % av de sammanlagda
svenska utbetalningarna för utbildning till Afrika. Sidas stöd till
utbildning har ökat från 6 till 8 % av utbetalningarna under år 2002,
främst beroende på kraftigt ökade bidrag till primärutbildning.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:Kr371 (kd)
yrkande 1, 2003/04:U297 (s), 2003/04:U348 (kd) yrkande 18 samt 2003/04:Kr391
(kd) yrkande 1.
11. Övriga bilaterala insatser
Propositionen
I propositionen framhålls att utvecklingen av informationstekniken är
ett av de områden där intressen mellan politiken för global utveckling
och näringspolitiken sammanfaller. Det är angeläget att utvecklingsländer
kan utnyttja den potential som informationsteknik har för ekonomisk och
social utveckling och för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.
Informationsteknik är viktig för att skapa en global kunskapsbaserad
ekonomi, påskynda ekonomisk tillväxt och främja demokratisering.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 20framhålls vidare att inslaget av
IT-bistånd är en viktig del av fattigdomsbekämpningen och att IT ger
utvecklingsländerna möjlighet att delta i det globala samhället och
skörda frukterna av ökat globalt välstånd. IT-revolutionen kan om den
utnyttjas rätt erbjuda mycket goda möjligheter i fattigdomsbekämpningen,
och motionärerna anser därför att Internetinfrastrukturen vid universitet
och akademiska institut i utvecklingsländer bör byggas ut samtidigt som
distansutbildningar möjliggörs.
I motion 2002/03:U296 (kd) yrkande 7 framhålls att det är i krig och
vid katastrofer som människors rättigheter kränks som mest och att den
humanitära rätten innebär att människor i konfliktområden har rätt till
humanitär hjälp. Motionärerna menar att det är viktigt att det humanitära
biståndet får ökat utrymme i det fredsuppbyggande arbetet och i
utvecklingssamarbetet.
I motion 2003/04:U312 (kd) yrkande 16krävs att Sverige initierar en
diskussion, på nationell och internationell nivå, om orättvisorna vad
gäller det totala biståndet till barn i världen i olika utvecklingsfonder.

I motion 2002/03:U220 (fp) framhålls att den utvecklade världen
systematiskt hindrar fattiga människor att försörja sig och ta sig ur
fattigdomen. Orsaken är protektionismen i form av handelshinder och
subventioner. Motionären menar att den industrialiserade världen måste
betala ett skadestånd till världens fattiga utvecklingsländer motsvarande
den gjorda skadan och den uteblivna utvecklingen som protektionismen
gett upphov till. I motion 2003/04:U212 (fp) yrkande 1 framhålls att
Sverige för att hedra Anna Lindhs minne bör inrätta en kompensationsfond
till förmån för utvecklingsländernas folk till minne över den mördade
utrikesministern. I motionens yrkande 2 krävs ett tillkännagivande om
att Sveriges riksdag till Anna Lindhs kompensationsfond gör en årlig
utbetalning motsvarande åtminstone en tiondel av den skada som svensk
protektionism i alla dess former åsamkar utvecklingsländernas folk.
I motion 2003/04:U310 (fp) konstateras att FN under de senaste åren har
kommit alltmer i fokus och förhoppningsvis kan FN utvecklas ytterligare
så att konflikter helt hanteras inom FN-systemets ram. Trots detta och
trots att FN är ett mycket viktigt inslag i den svenska utrikespolitiken
bedrivs det endast begränsad FN-forskning i Sverige. Motionären kräver
att FN-forskningen skall stärkas och att den skall lokaliseras till
Uppsala universitet där det redan finns en god FN-kompetens.
Utskottets överväganden
Det är angeläget att utvecklingsländer kan utnyttja den potential som
informationsteknik har för ekonomisk och social utveckling och för
förverkligandet av millennieutvecklingsmålen. Liksom regeringen ser
utskottet informationsteknik som viktig för att skapa en global
kunskapsbaserad ekonomi, påskynda ekonomisk tillväxt och främja demokratisering.
De hinder som finns måste angripas, bl.a. bristande infrastruktur,
investeringar och utbildning. (Utskottet har tidigare berört frågan
under avsnittet Näringspolitik.)
Det humanitära biståndet har enligt utskottets uppfattning ett stort
utrymme att fylla såväl i fredsuppbyggande arbete som i utvecklingssamarbetet.

Utskottet menar vidare att Sveriges internationella utvecklingssamarbete
av tradition har kännetecknats av ett omfattande stöd till olika
barngrupper och att det finns fortsatt behov av direkta insatser för barn
och ungdomar. Sverige ger stöd till genomförandet av barnkonventionen
bl.a. genom omfattande bidrag till FN:s barnfond, Unicef, som har en
viktig uppgift vad gäller att verka för att FN:s medlemsländer uppfyller
sina åtaganden enligt konventionen. Fonden arbetar bl.a. med att mobilisera
politisk vilja och materiella resurser hos samarbetsländerna för att
bygga upp deras egen kapacitet att tillgodose barnets behov och säkerställa
barnets rättigheter. I arbetet med att stödja utvecklingen av nationella
handlingsplaner är det viktigt att understryka det nationella ansvaret.
Omvärlden kan vara med och stödja utarbetandet av sådana planer, men
för att de skall bli långsiktigt hållbara och verkningsfulla måste de
först förstås och förankras i respektive land.
Många utvecklingsländer har inte förmått dra fördel av den ökande
världshandeln. En viktig orsak till detta har varit att uppfattningen att
utveckling bäst främjas genom betydande handelsbegränsningar länge var
rådande. Under de senaste årtiondena har insikten växt om att tullar,
subventioner och andra handelshinder hämmar, snarare än främjar, utveckling.
Den största skadan har åsamkats av de utvecklade ländernas handelshinder
gentemot utvecklingsländerna. Utskottet kan dock inte se att motionens
förslag är realistiska.
Utskottet menar att forskningen om FN:s roll och uppgifter är viktig
och ser gärna en utveckling av denna i Sverige. Däremot menar utskottet
att lokaliseringsfrågan inte är en uppgift för riksdagen att ta ställning
till.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U220 (fp),
2002/03:U284 (kd) yrkande 20, 2002/03:U296 (kd) yrkande 7, 2003/04:U212
(fp) yrkandena 1 och 2, 2003/04:U310 (fp) samt 2003/04:U312 (kd) yrkande
16.
Samarbetet med länder och regioner
12. Svenskt samarbete med Central- och Östeuropa
Propositionen
Central- och Östeuropa uppvisar, liksom andra regioner, stora variationer
mellan länder och utvecklingsnivå. Även om de östeuropeiska länderna nu
utvecklas snabbt kommer flera av dem under lång tid att brottas med
omfattande problem, inte minst vad gäller fattigdom. På så sätt finns
likheter mellan flera östländer och utvecklingsländer i andra världsdelar
och därför bör inte Central- och Östeuropa avgränsas från annat
utvecklingssamarbete. I propositionen föreslås att samarbetet med Central-
och Östeuropa förs samman med det internationella utvecklingssamarbetet.
Målet för det internationella utvecklingssamarbetet, dvs. att det skall
bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra
sina levnadsvillkor, blir då gällande även för det samarbete som bedrivs
med central- och östeuropeiska länder.
Huvudområden för samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa kommer
fortsatt att vara gemensam säkerhet, demokratins fördjupning, ekonomisk
omvandling, social trygghet, miljö samt utbildning och forskning. Ett
jämställdhetsperspektiv skall prägla samarbetet.
Motionerna
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 29 konstateras att ett effektivt svenskt
utvecklingssamarbete bedrivs med Central- och Östeuropa men att det
inte bör slås samman med det övriga internationella utvecklingssamarbetet.

I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 26 anser motionärerna att det vore en
effektivitetshöjande åtgärd att östbiståndet och övrigt bilateralt
bistånd slås samman, men understryker att målet att främja demokrati
måste vara överordnat.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 16 konstateras att tidsperspektivet
för stödet till Central- och Östeuropa är relativt kort jämfört med
u-landsbiståndet, som har ett betydligt längre perspektiv. Motionärerna
menar att det därför vore fel att slå samman dessa två skilda verksamheter,
särskilt som u-landsbiståndet i allt högre grad inriktas på de fattigaste
länderna vars problem är väsentligt annorlunda än de som råder i Central-
och Östeuropa. Ett tillkännagivande om att Sverige bör fullfölja och
utöka samarbetsprojekten med regionerna i nordvästra Ryssland begärs i
motion 2003/04:U249 (m) yrkande 4.
I motion 2002/03:U237 (m) framhålls att ingen fråga är viktigare än
situationen för barn och deras uppväxtvillkor. Genom det kommunistiska,
totalitära systemets sönderfall har fattigdomen synliggjorts och
fördjupats, i synnerhet i de länder som fortfarande sitter fast i gamla
strukturer. Motionärerna menar i yrkande 6 att svenska stödinsatserna
till Central- och Östeuropa måste utformas i perspektiv av en EU-integration
av flera av dessa länder och i yrkande 9 att Sverige i öststödet, i
bilaterala kontakter och inom ramen för EU bör verka för att utsatta
barn i Östeuropa får gå i skolan och ges del av det välstånd som växer
fram. Sverige bör också främja lagstiftning som ger skydd för utsatta
kvinnor och barn. I yrkande 10 menar motionärerna att svenskt östbistånd
skall stödja smittskyddsarbete, särskilt vad gäller tbc och hiv/aids.
Såväl EU:s öststöd som det svenska öststödet bör, enligt motionens
yrkande 11, genomsyras av frågor som rör barns sociala situation och
skolgång. Sverige bör också verka för att utsatta barn i Central- och
Östeuropa får gå i skolan (yrkande 8). I yrkande 13 konstateras att
svenskt stöd hittills främst har gått till Polen och de baltiska staterna.
Enligt motionerna bör stödet flyttas österut till de åtta regionerna
i nordvästra Ryssland, bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad, samt
Vitryssland, med fokus på demokratistöd och kanaliseras genom oberoende
organisationer (yrkande 14). I yrkande 15 framhålls vidare att Sverige
måste kritisera kränkningarna av de mänskliga fri- och rättigheterna
som äger rum i Ryssland. På områden med speciell svensk kompetens behöver
möjligheten till svenskt stöd inte vara geografiskt begränsad utan även
kunna omfatta länder som t.ex. Ukraina eller södra Kaukasus och
Centralasien. Motionärerna menar att det svenska suveränitetsstödet till
Estland, Lettland och Litauen inte automatiskt bör avvecklas när staterna
blir EU-medlemmar (yrkande 16).Vidare menar motionärerna i yrkande 18
att stödet till Central- och Östeuropa i första hand bör kanaliseras
genom EU och andra multilaterala organ, som t.ex. Nordiska rådet, som
särskilt på miljöområdet gör betydande insatser. Det svenska stödet
skall främst stödja demokratins, rättsstatens och marknadsekonomins
utveckling i kandidatländerna.
Enligt motion 2002/03:U240 (fp) utgör förbättrade kommunikationer ett
strategiskt viktigt inslag i nordvästra Rysslands närmare knytning till
Norden och Europa. Utvecklingen av öst-västliga kommunikationer är av
stor betydelse inte minst på Nordkalotten och de ryska regioner som
vetter mot Norra ishavet. En starkare ekonomisk och social utveckling
under miljömässigt sunda förhållanden har goda förutsättningar när
regionen är rik på naturresurstillgångar. Motionärerna menar i yrkande
6 att utvecklingen av kommunikationer är en viktig uppgift inom ramen
för t.ex. Barentssamarbetet. Vidare menar motionärerna i yrkande 7 att
det är viktigt att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling av
enklaven Kaliningrad, vars strategiska ställning är viktig för den
säkerhetspolitiska stabiliteten i södra Östersjön. Enligt motionärerna,
i yrkande 8, är det viktigt att de nordiska regeringarna verkar för
att Kaliningradfrågan får en tillfredsställande lösning inom ramen för
den kommande EU-utvidgningen.
I motion 2002/03:U246 (m) konstateras att staten med tvång omhändertar
barn med funktionshinder i flera av EU:s blivande nya medlemsstater.
Barn som är utvecklingsstörda och barn som är flerhandikappade omhändertas
och placeras på institutioner där det stora flertalet tvingas stanna
livet ut, trots att många barn har en eller båda föräldrarna i livet.
Det är viktigt att respektive lands regering är beredd att erkänna att
dessa problem finns och att de dessutom är beredda att vidta åtgärder.
Enligt motionären måste förändringar genomföras i flera av ansökarländerna,
och de funktionshindrades situation i Östeuropa måste granskas vid
dessa länders förhandlingar om EU-medlemskap.
Motionärerna bakom motion 2002/03:U294 (fp) anser att biståndet till
Vitryssland har varit en radikal föregångare för framtidens demokratibistånd
och att Vitrysslandsprogrammet därför bör förlängas samt att man i
programmet bör prioritera insatser som gynnar demokratisering och
jämställdhet. Vidare bör erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet användas
som en grund för ett mer omfattande folkrörelseinriktat
demokratibiståndsprogram,
eftersom det i många totalitära och auktoritära stater finns
demokratirörelser som vill samarbeta med svenska folkrörelser för att stärka
sitt eget demokratiarbete (yrkande 6). I motionens yrkande 21 framhålls
att Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa och på
Balkan inte handlar om samma frågor som samarbetet med utvecklingsländerna.
Det grundläggande i Central- och Östeuropa är att bryta förlamningen
som decennier av kommunistiskt styre inneburit.
I motion 2002/03:U316 (s) framhålls att det, mot bakgrund av innehållet
i barnkonventionen och med vetskap om de eländiga förhållanden som många
barn lever under inom Östersjöregionen, är viktigt att Sverige i sitt
samarbete fortsätter att agera för dessa barn. Motionärerna menar att
det krävs ökade ansträngningar och intensifierat arbete på ett långsiktigt
och målmedvetet sätt för att förbättra den sociala situationen för barnen
i området.
I motion 2002/03:U323 (m) yrkande 28 framhålls att EU-utvidgningen är
den viktigaste åtgärden för att främja en positiv ekonomisk och politisk
utveckling i Central- och Östeuropa. Många av länderna har redan lyckats
driva igenom reformer som resulterat i en mycket positiv utveckling de
senaste åren både vad gäller demokrati och marknadsekonomi. Motionärerna
menar att bistånd inte är det naturliga tillståndet utan att handel,
investeringar, politisk samverkan och utbyten på alla områden i stället
är det långsiktigt naturliga arbete som måste uppmuntras.
I motion 2003/04:U220 (c) konstateras att såväl Vitryssland som Ukraina
har stora behov av fortsatt stöd från Sverige. Vitryssland behöver hjälp
med att transformera sitt land från diktatur till demokrati och Ukraina
har påbörjat och kommit förhållandevis långt i demokratiseringsprocessen
och behöver stöd för att stärka den demokratiska utvecklingen (yrkande
3). Svenska frivilligorganisationer och partinära organisationer har
fortsättningsvis en stor roll att spela i utvecklingsprocessen i
Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Länderna brottas fortfarande med en
mängd problem och har en lång väg att gå innan de blir fullvärdiga
demokratier och uppnår samma levnadsstandard som EU:s medlemsländer
(yrkande 4).
Motionärerna bakom motion 2002/03:U230 (s) menar att det fordras företag
som ger arbete för att människor i länder som Bosnien, Kosovo eller
Somalia skall kunna få en dräglig livsföring. Att skapa sysselsättning
är helt avgörande för dessa länders framtid. Sverige bör därför långsiktigt
hjälpa till med att ge dessa länder en företagsutveckling så att de på
sikt kan stå på egna ben bl.a. genom att skapa möjligheter för ekonomiskt
stöd för etablering av småföretag.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Central- och Östeuropa uppvisar, liksom andra
regioner, stora variationer mellan länder och utvecklingsnivå. Även om
de östeuropeiska länderna nu utvecklas snabbt kommer flera av dem under
lång tid att brottas med omfattande problem, inte minst vad gäller
fattigdom. Det finns därför stora likheter mellan flera östländer och
utvecklingsländer i andra världsdelar. Det svenska utvecklingssamarbetet
kommer efter EU-utvidgningen att koncentreras på nordvästra Ryssland
och länderna öster om Baltikum och Centraleuropa.
Mot denna bakgrund delar utskottet regeringens förslag att samarbetet
med Central- och Östeuropa skall sammanföras med det internationella
utvecklingssamarbetet. Målet för det internationella utvecklingssamarbetet
- att det skall bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor
att förbättra sina levnadsvillkor - gäller då även för samarbete som
bedrivs med central- och östeuropeiska länder. Sammanslagningen med
biståndet till utvecklingsländerna innebär dock inte att redovisningen
av utbetalade medel inte fortsättningsvis kommer att skilja på om medlen
är OECD/DAC-klassade eller inte.
Utskottet menar att europeisk integration är den övergripande politiska
målsättning som flertalet av de aktuella länderna själva har. För
Ryssland, Ukraina, Moldavien och, förutsatt en demokratisk utveckling,
även Vitryssland handlar det om ett alltmer utvecklat samarbete med EU
med utgångspunkt i de s.k. partnerskaps- och samarbetsavtalen (PSA).
Detta innebär att skäl finns att se på samarbetet med Östeuropa och
västra Balkan och det s.k. Wider Europe i ett sammanhang där europeisk
integration är en mäktig drivkraft för utveckling och fattigdomsbekämpning.
Utskottet menar att erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet kan
användas som en grund för ett mer omfattande folkrörelseinriktat
demokratibiståndsprogram då det i många totalitära och auktoritära stater
finns demokratirörelser som vill samarbeta med svenska folkrörelser och
stärka sitt eget demokratiarbete.
Utskottet konstaterar att länderna på västra Balkan kopplas allt närmare
EU i en process vars långsiktiga mål är att länderna blir medlemmar i
EU. För många av länderna är skillnaden i levnadsvillkor och deras val
av ekonomisk och social politik avgörande för hur integreringen i övriga
Europa kommer att ske. Näringslivet har en viktig roll att fylla för
att underlätta människors livsvillkor och integration i Europa.
Som en del i strävandena mot en närmare integration med EU bör samarbetet
främja ländernas relation med Sverige. Med samarbetsländernas behov som
utgångspunkt inriktas insatserna på sådana områden där Sverige har erkänd
och efterfrågad kompetens. Stöd till utbyte mellan svenska myndigheter
och deras motsvarigheter i Central- och Östeuropa spelar här en viktig
roll. Där så är lämpligt bör den svenska resursbasen utnyttjas. Ett
jämställdhetsperspektiv skall prägla samarbetet och även barnrättsperspektivet
är av stor betydelse. Utskottet ansluter sig i övrigt till de huvudområden
för samarbetet som propositionen anger.
Konflikter kan uppstå mellan de instrument som styr det europeiska
integrationsarbetet och nationella fattigdomsstrategier. Sverige bör
därför verka för att de nationella fattigdomsstrategierna i respektive
land samordnas med arbetet för europeisk integration.
Utskottet vill särskilt stryka under hur viktigt demokrati- och MR-stödet
är för Östeuropas utveckling. Det sociala området har under lång tid
varit framträdande i stödinsatserna, och även fortsättningsvis blir
insatser för barn och kvinnor av särskild vikt, liksom insatser för
funktionshindrade och för den bristande hälsosituationen, inte minst
spridningen av tuberkulos och hiv/aids.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att stödet till Central- och
Östeuropa styrs av de mål, perspektiv och huvuddrag som tidigare redogjorts
för i detta betänkande.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet proposition 2002/03:122
yrkande 3 samt avstyrker motionerna 2002/03:U230 (s), 2002/03:U237 (m)
yrkandena 6, 8-11, 13-16  och 18, 2002/03:U240 (fp) yrkandena 6-8,
2002/03:U246 (m), 2002/03:U294 (fp) yrkandena 6 och 21, 2002/03:U316 (s),
2002/03:U323 (m) yrkande 28, 2003/04:U6 (kd) yrkande 29, 2003/04:U10
(fp) yrkande 26, 2003/04:U11 (m) yrkande 16, 2003/04:U220 (c) yrkandena
3 och 4 samt 2003/04:U249 (m) yrkande 4.
13. Sveriges samarbete med övriga länder
Propositionen
Svenskt långsiktigt samarbete bör grundas på samsyn med samarbetsländerna
vad gäller huvuddragen i en effektiv politik för fattigdomsbekämpning.
Tyngdpunkten bör ligga på de fattigaste länderna.
Motionerna
I motion 2002/03:U209 (kd) framhålls att i det spända läge som råder
mellan länderna i Mellanöstern är det av yttersta vikt att förtroende
skapas mellan parterna. Motionärerna menar att detta inte minst gäller
i frågan om vilken bild som sprids genom medier och i skolan av respektive
part. Sverige måste verka för att internationellt bistånd till Palestina
av mottagaren inte används så att målet att uppnå en hållbar fred i
området försvåras. Liknande krav framförs även i motion 2003/04:U206
(kd) där motionären anser att Sverige bör ställa krav för bistånd till
den palestinska myndigheten och som villkor för att erhålla svenskt
stöd att den aktivt skall främja mänskliga rättigheter samt ta avstånd
från antisemitism.
Enligt motion 2002/03:U257 (mp) yrkande 3 måste Sverige se över effekterna
av biståndet till det krigsdrabbade Sudan och verka för att biståndsanslagen
inte används på ett sätt som förlänger lidandet för befolkningen.
Inriktningen på det svenska biståndet till Kuba bör, enligt motion 2002/03:U266
(fp) yrkande 3, vara ägnat att stärka demokratirörelsen för att möjliggöra
en demokratisering av landet i framtiden. Bistånd till demokratiskt
sinnade krafter på Kuba, i opposition mot det nuvarande förtrycket, bör
således förmedlas genom enskilda organisationer medan något bilateralt
biståndssamarbete med Kuba inte bör äga rum. I motion 2002/03:U284
(kd) ogillas att Sverige ger bistånd till Kubas statliga organ för att
bl.a. påskynda ekonomiska och politiska reformer. Enligt motionärerna
skall biståndet i stället kanaliseras via frivilliga organisationer
till oppositionella kubaner som arbetar för ett pluralistiskt och
demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna (yrkande 9).
Även i motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 12 krävs att svenskt bistånd
till Kuba skall kanaliseras via frivilligorganisationer till dem som
arbetar för ett nytt och demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga
rättigheterna.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 7 framhålls att de goda erfarenheterna
av Vitrysslandsprogrammet bör användas för utarbetandet av ett Kubaprogram
som har som främsta mål att stärka demokratirörelsen i Kuba.
Enligt motion 2002/03:U273 (v) yrkande 7 lider befolkningen i norra
Irak/irakiska Kurdistan brist på energi och infrastruktur. I den svenska
biståndsstrategin för irakiska Kurdistan bör medel ges för utbyggnaden
av olika energikällor och infrastrukturen. I yrkande 8 hävdas att
biståndet till jordbruket i norra Irak/irakiska Kurdistan fortfarande är
nödvändigt för att regionen skall bli självförsörjande vad gäller
livsmedel. Sverige bör medverka till att ett sådant stöd kommer till stånd
som även omfattar hjälp till sanering av marken. I motionens yrkande 9
konstateras att befolkningen i irakiska Kurdistan inte har några gasmasker
och att bristen på viktiga mediciner är stor. Sverige måste därför i FN
driva frågan om befolkningens säkerhet och skydd så att de får tillgång
till gasmasker, medicin och mat.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 3 konstateras att strävanden för att
förbättra styrelseskick och situationen för demokrati görs i flera länder
och att ett exempel är den antikorruptionslag som presenterades av Kenyas
regering i augusti 2001 men som i två omröstningar röstades ned av
parlamentet. Motionärerna menar att Sverige bör föra en dialog med både
regering och opposition samt sätta press på Kenyas regering att ta bort
klausulen om amnesti och lägga fram förslaget för ny omröstning.
I motion 2002/03:U297 (mp) yrkande 3 konstateras att situationen i
Afghanistan är extrem och att över två decenniers inbördeskrig har slagit
sönder landet som redan dessförinnan var ett av de fattigaste och minst
utvecklade i Asien. Det svenska biståndsorganet omfattar både ett
långsiktigt utvecklingsarbete och en beredskap för akuta katastrofsituationer
och den svenska landramen för Afghanistan bör ges särskild uppmärksamhet.
I yrkande 4 konstateras att det finns parallella behov av omedelbar,
fortsatt och förstärkt katastrofhjälp samt ett långsiktigt utvecklings-
och demokratiuppbyggnadsbistånd.
När det gäller bristsituationen i de västsahariska flyktinglägren i
Algeriet framförs i motion 2002/03:U304 (v) krav på att Sverige ökar
sitt humanitära stöd (yrkande 4) och att Sverige bistår det västsahariska
folket med utbildningsinsatser genom att ge västsahariska stipendiater
plats vid svenska skolor och universitet (yrkande 5). I motion 2003/04:U225
(mp) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige aktivt bör ge
hjälp till de västsahariska flyktingarna så att de kan återvända från
Algeriets ökentält till Västsahara och att de där får hjälp att bygga
upp ett nytt liv genom riktade biståndsinsatser. I motion 2003/04:U267
(s) yrkande 5 framhåller motionärerna att Sverige bör utöka sina relationer
med Västsahara och att ett viktigt symboliskt steg vore att starta ett
ungdomsutbyte mellan Sverige och Västsahara. Ett sådant utbyte skulle
kunna ske genom att några svenska ungdomar varje år reser och besöker
Västsaharas flyktingläger samtidigt som några västsahariska studenter
varje år tas emot för att studera en tid i Sverige.
I motion 2003/04:U217 (v) yrkande 2 kräver motionärerna att Sverige,
som en av de stora bidragsgivarna till WFP, arbetar för att livsmedelsstödet
till de västsahariska flyktingarna avsevärt förstärks. Även i
motion 2003/04:U267 (s) yrkande 3 konstateras att de västsahariska flyktingarna
är totalt beroende av internationell hjälp för sin överlevnad. Därför
krävs att den humanitära situationen i flyktinglägren måste förbättras
genom ökade anslag till FN:s matprogram.
I motion 2003/04:U244 (v) framhålls att det är av största vikt att den
svenska regeringen tydligt redovisar på vilket sätt Sverige samarbetar
med Colombia och hur det svenska biståndet till Colombia används (yrkande
2). Vidare bör den colombianska regeringen redovisa hur biståndsanslagen
används för att garantera att dessa inte kan kopplas till "Plan Colombia"
och USA:s militära stöd och operativa verksamhet i Colombia och om sådana
garantier inte kan ges av oberoende källor bör biståndet tills vidare
frysas(yrkande 3).
I motion 2003/04:U263 (s) föreslås att svenskt bistånd organiseras så
att stöd ges till irakier boende i Sverige att återvända på kortare
eller längre tid, samt att de ideella organisationer som arbetar med
frivillig återvandring får möjlighet att i olika projekt medverka i
denna satsning.
I motion 2002/03:U328 (kd) yrkande 18 framhålls att det inte endast är
afrikanska länder som behöver uppmärksammas utan även i länder som Kina
och Indien krävs insatser för att tillgodose kvinnors rätt till mänskliga
rättigheter.
Motionärerna kräver i motion 2003/04:U10 (fp) i yrkande 20 att det
svenska biståndet till Laos och Vietnam helt fasas ut.
Utskottets överväganden
Sverige stöder fullt ut FN:s roll och fredsplanen för Västsahara och de
pågående medlingsansträngningarna i syfte att nå en snar och varaktig
lösning. Utskottet understryker att principen om avkolonisering och
rätt till självbestämmande också gäller för Västsaharas folk. Sverige
är en av de största bidragsgivarna till FN:s flyktingkommissaries arbete
UNHCR och har beredskap att bidra om det blir aktuellt med ett återvändande.

De humanitära frågorna (flyktingar, krigsfångar, försvunna) utgör en
viktig aspekt av Västsaharakonflikten, och Sverige arbetar för att dessa
frågor skall få en lösning. Sverige är av tradition en viktig bidragsgivare
till de västsahariska flyktingarna och har länge bidragit med humanitär
hjälp via enskilda organisationer.
Utskottet anser att det är viktigt att Sverige verkar för ökad humanitär
hjälp från andra länder och internationella organisationer för de
västsahariska flyktingarna, eftersom tillgången på mat har minskat i lägren.

Utskottet menar att en bestående fred är en förutsättning för en positiv
utveckling och en reell demokratisering i Sudan. Civilbefolkningen har
drabbats hårt av det utdragna kriget, som lett till att omkring två
miljoner sudaneser dött och drygt fyra miljoner människor blivit flyktingar
i sitt eget land. I avsikt att stödja fredsprocessen, öka respekten för
mänskliga rättigheter och uppmuntra en demokratisering fortsätter EU
den politiska dialogen med Sudan, vilket ger möjlighet till ett ökat
meningsutbyte, inte bara med regeringen utan också med andra grupper i
det sudanesiska samhället. Det finns återkommande uppgifter om summariska
avrättningar, bombning av civila mål, försvinnanden, tvångsförflyttningar,
tvångsarbete och tvångsrekrytering. Sverige ger ett omfattande humanitärt
bistånd till Sudan. Stödet kanaliseras via FN-organisationer samt svenska
och internationella enskilda organisationer. År 2000 utbetalades ca 95
miljoner kronor. Det svenska biståndet styrs av en humanitär strategi,
vilken inriktas på att hjälpa de mest utsatta grupperna - internflyktingar,
kvinnor och barn. Genom strategin ges också möjlighet att främja
försoning och konfliktlösning på lokal nivå, inklusive stöd till lokal
kapacitetsuppbyggnad inriktad på bl.a. mänskliga rättigheter och demokrati.

Utskottet konstaterar att det från svensk sida fästs stor vikt vid
demokratirörelsen i Kuba. Sverige har kontakt med såväl myndigheter som
organisationer och enskilda. Dessa kontakter skall utvecklas vidare på
lämpligt sätt, bl.a. genom att främja en dialog om mänskliga fri- och
rättigheter liksom yttrande- och pressfrihet med olika delar av det
kubanska samhället. Värdefulla erfarenheter från demokrati- och MR-insatser
i Vitryssland bör tas till vara i den mån de är relevanta i den kubanska
kontexten. Utskottet menar att denna form av utbyte av erfarenheter bör
öka.
Utifrån EU:s gemensamma ståndpunkt har man genom förklaringar, demarcher
och andra kontakter med Kubas regering vid upprepade tillfällen framhållit
vikten av att Kuba respekterar de mänskliga rättigheterna. Även FN:s
kommission för mänskliga rättigheter är ett viktigt forum för att verka
för respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. Samtidigt vill utskottet
understryka att den amerikanska blockaden av Kuba inte gagnar ett öppnare
och mer demokratiskt samhälle.
Utskottet konstaterar att utländska företags investeringar i utvecklingsländer
i dag är många gånger större än det samlade internationella
utvecklingssamarbetet. Investeringarna är emellertid ojämnt fördelade och mycket
begränsade i de fattigaste länderna. Detta visar på behovet av att
förbättra förutsättningarna för tillväxt- och sysselsättningsfrämjande
investeringar - både inhemska och utländska - i de fattigaste länderna.
FN:s världstoppmöte i Johannesburg slog fast hållbar utveckling med
dess tre dimensioner - den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.
Vikten av näringslivets medverkan och företagens utvidgade ansvar
underströks.
Utskottet konstaterar att samtidigt som ansträngningar görs för att
igen få i gång fredsprocessen i Mellanöstern så begås ständiga brott
mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Övergrepp och förödmjukelser
drabbar palestinierna i strid mot de folkrättsliga konventioner Israel
godkänt. I detta sammanhang vill utskottet upprepa sin åsikt att
antisemitism är en oacceptabel företeelse. Sveriges regering har engagerat
sig i kampen mot antisemitismen.
Sverige och EU ger stöd till framväxten av en demokratisk palestinsk
rättsstat. I detta stöd ingår att försöka utveckla och förbättra den
palestinska myndigheten. En fråga som ständigt tas upp i kontakterna
med den palestinska myndigheten är efterlevnaden av de mänskliga
rättigheterna. I Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med palestinierna
är stödet till MR-organisationer en mycket viktig del.
Utskottet konstaterar att Sverige stöder den begränsade autonomi som
utvecklats i norra Irak. Frågor om omfattningen av självstyret i norra
Irak och områdets framtida ställning inom ramen för Iraks internationellt
erkända gränser bör enligt utskottets mening avgöras av parterna själva.
Utskottet vill understryka att det finner de demokratiska landvinningarna
värdefulla och anser att det vore positivt med en fortsatt utveckling
i demokratisk riktning i de autonoma områdena i norra Irak.
Sverige har undersökt möjligheterna till ett utbyte mellan svenska
universitet och universitet i norra Irak. Utbytet är tänkt att vara ett
stöd för utbildningsinstitutionerna i området samt bidra till att stärka
den pågående demokratiseringsprocessen i norra Irak. Förhoppningen är
även att universitetssamarbetet på sikt skall minska utflyttningen från
området. Även andra projekt för att stärka demokratiseringsprocessen
kan tänkas komma i fråga.
Utskottet har inhämtat att Sverige under ordförandeskapet i EU tog
initiativ till en politisk dialog med Kenya. Syftet var att försöka
åstadkomma en informell men regelbunden dialog med regeringen och andra
intressenter för att öka samförståndet och öka EU:s möjligheter att
fungera mer effektivt i utvecklingssamarbetet med Kenya. Efter vissa
inledande svårigheter är förhoppningen att dialogen nu kan fortsätta
och fokusera på de viktigaste frågorna kring mänskliga rättigheter,
demokratifrågorna, inklusive valprocessen och konstitutionsreformen.
Under senare år har ett rikt civilt samhälle vuxit fram i Kenya och
respekten för de mänskliga rättigheterna granskas av en rad organisationer.

Utskottet konstaterar att Sverige har varit engagerat i Afghanistan i
över 20 år och varit en av de största biståndsgivarna till landet. En
stor del av biståndet har gått till stöd för flyktingar och internflyktingar,
genom bl.a. UNHCR, Röda Kors-rörelsen, Unicef och Svenska Afghanistankommittén
(SAK). SAK har t.ex. startat mobila hälsokliniker och skolor i
internflyktingläger i Afghanistan. Av Sveriges fortsatta bidrag till humanitära
insatser, återhämtning och återuppbyggnad kommer flyktingstöd även
fortsättningsvis att vara en central komponent. Bistånd till barn, som
varit speciellt utsatta under kriget, kommer att prioriteras.
Utskottet konstaterar att Sverige stöder den reformprocess som pågår i
Vietnam. Syftet med insatserna är framför allt att bidra till en
demokratisk utveckling och påskynda en övergång till marknadsekonomi och
ett samhälle med större respekt för de mänskliga rättigheterna. I Laos
är den utbredda fattigdomen det främsta skälet till Sveriges
utvecklingssamarbete. Målet är att minska fattigdomen och främja utvecklingen
av ett demokratiskt samhälle.
Utskottet konstaterar att Sverige ger stöd till UNODC:s (UN Organisation
on Drugs and Crime) arbete med att stödja småbönder i Colombia att ägna
sig åt annan odling än kokaplantor och UNODC tar avstånd från all
besprutningspolitik. Plan Colombia är ett separat program som den
colombianska regeringen implementerar i samarbete med USA, och det svenska
stödet till UNODC har inga kopplingar till detta program.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U209 (kd),
2002/03:U257 (mp) yrkande 3, 2002/03:U266 (fp) yrkande 3, 2002/03:U284
(kd) yrkande 9, 2002/03:U273 (v) yrkandena 7-9, 2002/03:U290 (kd) yrkande
3, 2002/03:U294 (fp) yrkande 7, 2002/03:U297 (mp) yrkandena 3 och 4,
2002/03:U304 (v) yrkandena 4 och 5, 2002/03:U328 (kd) yrkande 18,
2003/04:U10 (fp) yrkande 20, 2003/04:U206 (kd), 2003/04:U217 (v) yrkande
2, 2003/04:U225 (mp) yrkande 3, 2003/04:U244 (v) yrkandena 2 och 3,
2003/04:U263 (s), 2003/04:U267 (s) yrkandena 3 och 5 samt 2003/04:U348
(kd) yrkande 12.
Det multilaterala samarbetet
14. EU:s utvecklingssamarbete
Propositionen
Sverige bör aktivt arbeta för att uppnå bättre samstämmighet i EU:s
politik i relation till utvecklingsländer och för att utvecklingsaspekter
beaktas inom alla EU:s politikområden och att EU kraftfullt verkar för
att internationella åtaganden för en rättvis och hållbar global utveckling
effektivt följs upp.
Propositionen menar att EU har möjlighet att vara en viktig kraft för
en rättvis och hållbar utveckling i världen. De grundläggande värden
som binder samman EU-länderna, som respekten för de mänskliga rättigheterna,
demokrati och rättsstatens principer, jämställdhet och strävan mot
fred och hållbar utveckling, skall främjas internt, i EU:s närområde
och globalt. EU är den främsta handelspartnern för många utvecklingsländer
och EU:s medlemsländer står tillsammans för över hälften av allt
internationellt utvecklingssamarbete.
EU:s utvecklingsarbete omfattar både medlemsstaternas eget bistånd och
unionens gemensamma. Utvecklingssamarbetet är stort och svåröverskådligt,
förvaltas av EU-kommissionen och spänner över ca 180 länder och regleras
av en rad olika avtal. Den totala budgeten för utvecklingsinsatserna
omfattar ca 70 miljarder kronor per år. Sverige bidrar på två sätt,
dels genom medlemsavgiften, dels genom inbetalningar till Europeiska
utvecklingsfonden (EUF). För år 2002 gick 757 miljoner kronor av den
svenska EU-avgiften till utvecklingssamarbete.
Motionerna
I motion 2002/03:U228 (fp) yrkande 22 framhålls att en gemensam strategi
om mänskliga rättigheter skall syfta till att öka samarbetet och
informationsutbytet mellan EU:s institutioner och mellan EU och de enskilda
medlemsstaterna. Motionärerna anser att Sverige bör verka för en tydligare
och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter
i världen och att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument
för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
Enligt motionärerna bakom motion 2002/03:U281 (kd) yrkande 3 är det
nödvändigt att i samband med EU:s utvidgning överväga relationen till
länderna öster om den utvidgade unionen. Motionärerna anser att EU måste
se till att skapa bästa möjliga samarbetsklimat gentemot de östra
grannländerna med undantag för de länder där diktatur råder, och en
återhållsam politik är nödvändig. Regeringen bör undersöka möjligheten
att EU i framtiden erbjuder ett institutionaliserat ekonomiskt och
politiskt samarbete med stater som inte vill eller kan bli EU-medlemmar.
I yrkande 4 hävdas att en viktig del i återuppbyggnadsarbetet på Balkan
är att avmytifiera historien, språken och religionerna. Sverige bör
verka för att biståndsprogrammet CARDS satsar betydande resurser på
möjligheten till tvärvetenskapliga Balkanstudier och -forskning, samt
att särskilda institutioner för tvärvetenskapliga Balkanstudier inrättas
i EU:s regi på de större lärosätena i samtliga länder i det forna
Jugoslavien samt i Kosovo.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 30 konstateras att EU:s utvecklingsbistånd
lider brist på koordination och avsaknad av en enhetlig politisk
målsättning. Motionärerna menar att Sverige mot denna bakgrund bör vara en
pådrivande kraft i effektiviseringen av EU:s biståndsverksamhet.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 31 framhålls att EU:s biståndspolitik
lider av brist på koordinering och avsaknad av en enhetlig politisk
målsättning. Motionärerna anser att den mest uppenbara svagheten är
bristen på koherens mellan handels- och jordbrukspolitiken och
utvecklingspolitiken. Sverige bör vara drivande i arbetet för att förändra,
förbättra och effektivisera EU:s biståndspolitik.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 9 kräver motionärerna att Sverige bör
verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd
i stället för projektstöd. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats,
vilket har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna,
och Sverige måste enligt motionärerna vara drivande i arbetet med att
snarast reformera EU:s biståndspolitik.
I motion 2003/04:U282 (fp) yrkande 22 krävs att biståndspolitiken bör
brukas för att främja mänskliga rättigheter. Motionärerna anser att
EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för att främja
respekten för mänskliga rättigheter i världen.
I motion 2003/04:U249 (m) yrkande 5 framhålls det samarbete som EU redan
har byggt upp när det gäller att främja samarbetet med den ryska
federationen. Den nordliga dimensionen inom EU måste vidareutvecklas så
att EU skapar bättre relationer mellan Ryssland och Europeiska unionen.

Även i motion 2003/04:K416 (kd) yrkande 38 framhålls att Sverige genom
EU erbjuds ett effektivt sätt att verka för fred och global utveckling.
Motionärerna menar att EU ofta saknar resurser att helt uppfylla sin
nya roll och anser att EU-länderna behöver stärka sitt utrikespolitiska
samarbete och effektivisera och bättre samordna det europeiska biståndet.

Utskottets överväganden
EU-biståndet skall fokuseras på sex prioriterade områden: koppling mellan
handel och utveckling, stöd för ekonomiska reformer, transport, tryggad
livsmedelsförsörjning och kapacitetsuppbyggnad.
EU:s utvecklingssamarbete är en viktig del av Sveriges utvecklingssamarbete.
Sammantaget står EU:s medlemsländer för mer än hälften av världens
utvecklingssamarbete. Reformansträngningar pågår och måste fortsätta
och fortsatt effektivisering behövs, liksom en tydligare inriktning på
fattigdomsbekämpning. Utskottet menar att en fortsatt decentralisering
är nödvändig och i det sammanhanget bör en samlad fältrepresentation av
EU:s organ eftersträvas liksom utvecklingen av gemensamma landstrategier,
harmoniserade procedurer och administrativa och budgetära reformer för
att underlätta samarbetsländernas möjligheter att på bästa sätt ta till
vara biståndet.
Utskottet menar att den europeiska utvecklingsfonden bör inlemmas i
EU-budgeten och att arbetet med budgeten effektiviseras och öppenheten
värnas samt att samarbetet med enskilda länder och regioner präglas av
den syn på utveckling, mångfald och samstämmighet som kännetecknar
Cotonouavtalet.
Utskottet konstaterar att EU utåt företräds av såväl Europeiska rådets
ordförande som av den höge representanten. På handelsområdet och vad
gäller unionens utvecklingsbistånd är det rådet som ger mandat för
internationella förhandlingar och beslutar om att ingå avtal, medan
kommissionen för förhandlingarna och sköter verkställigheten.
Det finns enligt utskottets mening behov av en bättre samordning av
EU:s externa relationer, något som redan framförts från svensk sida i
olika sammanhang. Det gäller samordning såväl mellan olika områden, t.
ex. mellan biståndspolitiken och handelspolitiken, som mellan rådet och
kommissionen. Utskottet konstaterar att svenska företrädare har tagit
upp frågor om samordning i konventet om unionens framtid.
Utskottet vill emellertid i sammanhanget framhålla att det är av vikt
att unionen ökar sitt engagemang i förhållande till de blivande
grannländerna. När det gäller Medelhavsområdet finns redan lämpliga instrument
i form av Medelhavssamarbete, Barcelonaprocessen och MEDA-biståndet.
Det saknas dock motsvarande instrument i förhållande till de nya
grannländerna i öster: Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Utskottet anser
att den nordliga dimensionen inom EU bör vidareutvecklas för att skapa
bättre kontakter mellan Ryssland och EU.
Utskottet understryker att EU:s insatser till områdena demokrati och
mänskliga rättigheter är mycket angelägna. Svenska målsättningar inom
ramen för den nya politiken för global utveckling måsta avsätta resultat
även i EU:s arbete om den samstämda svenska utvecklingspolitiken och
utvecklingssamarbetet skall nå uppsatta mål.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U228 (fp)
yrkande 22, 2002/03:U281 (kd) yrkandena 3 och 4, 2002/03:U313 (c) yrkande
30, 2003/04:U9 (c) yrkande 31, 2003/04:U10 (fp) yrkande 9, 2003/04:U282
(fp) yrkande 22, 2003/04:U249 (m) yrkande 5 samt 2003/04:K416 (kd)
yrkande 38.
15. Samarbetet med FN, Världsbanken och andra internationella
organisationer
Propositionen
I propositionen framhålls att Sverige fortsatt bör verka för att de
multilaterala organens verksamhet effektiviseras och förstärks och att
ökat samarbete sker mellan olika multilaterala organ och för att
utvecklingsländernas inflytande ökar i de internationella finansiella
institutionerna. Särskilda insatser bör genomföras för att utvecklingsländernas
förmåga att delta i internationella handelsförhandlingar stärks, liksom
deras möjligheter att dra nytta av WTO:s regelverk.
De internationella finansiella institutionerna har genom sina mandat
och sina omfattande resurser en avgörande betydelse för många
utvecklingsländer. Deras påverkan är både direkt, genom lån- och rådgivning,
och indirekt, genom att deras verksamhet bidrar till internationell
finansiell stabilitet.
FN:s arbete för utveckling bör förstärkas bl.a. genom långsiktiga,
stabila finansieringsplaner grundade på gemensamt ansvarstagande, tydligare
mandat, inrättande av effektiva styrformer och förbättrad samordning.
De regionala utvecklingsbankernas verksamhet bör stärkas genom fortsatta
interna reformer, en breddad syn på fattigdomsbekämpning och ökad
samordning och harmonisering.
Motionerna
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 6 krävs att Sverige, inom EU-kretsen
eller tillsammans med de nordiska regeringarna, snarast initierar en
omfattande översyn av hela FN:s verksamhet och i synnerhet biståndsverksamheten.
De klart viktigaste frågorna att ta upp är styrelsearbetet i de olika
FN-organen, rekryteringsprinciperna, organisationskulturen, de olika
FN-organens förhållande sinsemellan samt hur olika aktörer skall kunna
få ett större formellt inflytande över FN:s arbete.
I motion 2002/03:U298 (c) yrkande 5 konstateras att ett stort nätverk
av organisationer har gjort en omfattande genomgång av hur Världsbankens
och IMF:s ekonomiska politik negativt har påverkat världens fattiga. De
länder som lånar ut pengar har större möjlighet att påverka beslut än
de länder som lånar. Motionärerna menar att det är viktigt att båda
sidor har inflytande och möjlighet att påverka i hela processen för att
resultatet skall bli så bra som möjligt och att de fattiga länderna
borde ha större möjligheter att delta i beslutsprocessen.
I motion 2002/03:U308 (kd) liksom i motion 2003/04:U352 (kd) yrkande
6 konstateras att UNHCR måste minska sin budget med 1 miljard kronor,
och nyligen drogs ytterligare flera hundra miljoner kronor in. Ytterligare
nedskärningar krävs nu och motionärerna menar att regeringen bör verka
för att UNHCR erhåller tillräckligt stöd för sin verksamhet genom att
ta upp frågan med regeringschefer i ett stort antal länder och uppmana
dem att bidra till en snabb lösning av krisen.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 24 framhålls att det internationella
utvecklingssamarbetet utgör en nyckelfaktor för den övergripande
konflikthanteringen mellan och inom länder och att FN och dess organ därför
bör stärkas. Motionärerna anser emellertid att FN och dess underorganisationer
måste reformeras i grunden.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 23 framhålls att det som sker inom
Världsbanken är av allmänt intresse för medborgarna och att en ordning
bör införas, likartad den som finns i USA, Storbritannien, Italien och
Frankrike, när det gäller offentliggörandet av den nordisk-baltiska
representationens agerande i Världsbanken. I yrkande 24 framhålls att
Sverige i Världsbanken och valutafonden IMF bör verka för att enskilda
organisationer med bas och representativitet bland de fattiga får en
tydlig och central roll när det gäller utvecklingen av Världsbankens
nya fattigdomsstrategier. I yrkande 25 krävs vidare att Sverige bör
verka för och säkerställa att de ekonomiska råd Världsbanken och IMF
lägger fram underordnas människors behov och inte står i konflikt med
de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 21 krävs att Sverige ger stöd till
utvecklingsländerna med kunskap och kompetens vid WTO-förhandlingarna
och skapar förståelse för utvecklingsländernas berättigade krav samt
arbetar strategiskt för en förändrad attityd inom EU. I yrkande 22
konstateras att WTO har startat gemensamma program för teknisk assistans
så att utvecklingsländer aktivt kan delta i förhandlingarna inom WTO.
Motionärerna menar att Sverige även fortsättningsvis bör ge sitt stöd
åt WTO:s arbete med denna form av teknisk assistans åt utvecklingsländerna.

I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 14 krävs att Sverige i Världsbanken
och valutafonden IMF verkar för att enskilda organisationer, med bas
och representativitet bland de fattiga, får en tydlig och central roll
i utarbetandet av de fattigdomsstrategier som är en del av Världsbankens
nya politik. I yrkande 15 krävs att Sverige skall verka för att
Världsbankens och IMF:s ekonomiska direktiv och råd till länderna inte står
i konflikt med de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov
och perspektiv. I motionens yrkande 23 krävs att Sverige med kraft verkar
för att stärka FN ekonomiskt, moraliskt och organisatoriskt och inte
tillerkänner andra grupperingar rätten att utöva militärt våld i
världssamfundens namn och att FN blir den organisation som fungerar som
överordnad samordningskraft vid katastrofinsatser, fredsskapande insatser
och utvecklingsinsatser.
I motion 2003/04:U223 (kd) begärs att Sverige omprövar sitt stöd till
UNFPA med anledning av UNFPA:s stöd för Kinas ettbarnspolitik.
I motion 2003/04:U284 (s) framhålls att ett kraftfullt agerande krävs
från svensk sida för att skapa förutsättningar för att parlamentariker
bättre kan delta i och påverka arbetet i Världsbanken.
I motion 2003/04:U308 (c) konstateras att Världsbanken och IMF under de
senaste årtiondena har varit utsatta för kritik mot den politik de står
för och att det från många håll krävs att institutionerna reformeras
för att bättre möta dagens behov. I yrkande 1 framhålls det bör
understrykas att institutionerna i arbetet med en ny inriktning av Världsbanken
och IMF-politik måste komma närmare FN-systemet för att få ett
helhetsperspektiv över utvecklingen samt en större samordning mellan
institutionerna. I yrkande 7 krävs att den övergripande politiken i
Världsbanken tydligt skall uttala att alla projekt och program skall sträva
mot en hållbar utveckling och att social utveckling och ekologiska hänsyn
skall ges samma tyngd som ekonomisk utveckling. Vidare framhålls i
yrkande 10 att för att möta kravet om större självbestämmande har
Världsbanken initierat att varje mottagarland tar fram en särskild "Poverty
Reduction Strategy", PRS, genom en nationell process där det betonas
att såväl parlament som det civila samhället skall delta. Motionärerna
menar att det är viktigt att det finns ett tydligt nationellt ägandeskap
av strategierna. I yrkande 11 framhålls att det inte är rimligt med den
nuvarande maktordningen där USA och Västeuropa har en majoritet av
rösterna. Motionärerna menar att de fattiga länderna bör ha ett större
inflytande i institutionernas exekutivstyrelser och, i yrkande 12, att
en rösträttsreform i Världsbanken är nödvändig för att förändra
styrelserepresentationen och ländernas grupperingar. I yrkande 13 krävs en
ökad demokratisk öppenhet i förvaltningen inklusive offentliga
beslutsprotokoll från banken. I yrkande 14 krävs att Världsbankens verksamhet
skall präglas av en storskalig utlåning, vilket gynnar stora projekt
som inte alltid klarar hållbarhetskraven fullt ut. Världsbanken har i
sitt policyarbete försökt förbättra miljöaspekterna i utlåningen, och
motionärerna menar att det alltför ofta händer att man bryter mot sin
egen policy och sina egna riktlinjer. Sverige bör agera kraftfullt för
att miljökonsekvensbeskrivningar skall vara ett centralt underlag i
beslutsfattandet i Världsbanken. I yrkande 19 konstateras att Världsbanken
i dag har en normgivande ställning för biståndet i världen, och Sverige
måste i första hand verka för att mottagarlandets egen uppfattning styr
politiken i landet. I denna fråga måste den svenska regeringen vara
tydlig i det internationella utvecklingssamarbetet. I yrkande 20 framhålls
att i samband med flytten av Världsbankens huvudkontor skulle ett nytt
utvecklingsperspektiv kunna byggas in i Världsbanken, med fokus på
långsiktig ekologisk och socialt hållbar utveckling. Världsbanken skulle
kunna samarbeta med FN:s miljöprogram UNEP och lokalisera verksamheten
till Kenya.
I motion 2003/04:U315 (mp) konstateras att hotet om klimatförändringar
är vår kanske största globala solidaritetsfråga. Det är viktigt med ett
konsekvent agerande i alla forum, bl.a. Världsbanken och andra multilaterala
internationella finansieringsinstitutioner. Motionärerna kräver i yrkande
1 att minst 20 %  av energiutlåningen bör gå till hushållning och projekt
baserade på förnyelsebara energikällor. I yrkande 2 krävs att regeringen
varje år rapporterar till riksdagen vilken andel av Världsbankens
energiutlåning som har gått till hushållning och förnyelsebar energi, och
i yrkande 3 krävs årlig rapportering till riksdagen om regeringens
ställningstagande angående beviljade fossilenergiprojekt i banken.
Även i motion 2003/04:U330 (mp) yrkande 1 konstateras att de internationella
finansiella institutionerna Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken (WB) har en mycket stor påverkan på fattiga länders utveckling
genom sin makt över dessa länders makroekonomiska reformer och genom
sitt direkta finansiella stöd. Motionärerna kräver att ansvarig minister
inför varje vår- och höstmöte i riksdagen öppet diskuterar den svenska
linjen i IMF och i Världsbanken så att denna förankras i riksdagen och
också blir offentliggjord för allmänheten. I yrkande 2 krävs att regeringen
årligen och på ett samlat sätt rapporterar om agerandet i Världsbanken
och IMF, och i yrkande 3 krävs en redovisning av politiken för kommande
period och att Sverige skall kunna sända parlamentarikerdelegationer
till ministermöten och att riksdagen skall delta i nomineringsförfarandet
(yrkande 4).
I motion 2003/04:Fi251 (v) yrkande 5 framhålls att utvecklingsländerna
har ett begränsat inflytande i IMF och Världsbanken och att detta ofta
leder till att det är i-länderna som dominerar det politiska och ekonomiska
språket om vad som är bra eller dålig politik. Motionärerna menar att
det krävs ett ökat inflytande i Världsbanken för u-länderna, inte bara
på årsmöten utan även i IMF:s och Världsbankens styrelser.
Vidare framhålls i motion 2003/04:N340 (mp) yrkande 1 att Sverige bör
verka för att WTO ekonomiskt bör stödja delegationerna från de minst
utvecklade länderna i det internationella förhandlingsarbetet, och i
yrkande 20 krävs att WTO:s handelspolitik inte får bli ett hinder för
att uppfylla millenniemålen.
Utskottets överväganden
Utvecklingsländernas nationella strategier för fattigdomsbekämpning,
vilka i varierande drag bygger på ett folkligt deltagande, är en central
utgångspunkt för förverkligandet av det övergripande målet för Sveriges
politik för global utveckling. Sverige kommer att fortsätta sina
ansträngningar att stärka utvecklingsländernas kapacitet att vidareutveckla
och förbättra strategierna, inklusive förbättringar av det civila
samhällets medverkan i prioriteringar och utformning av strategierna som
grund för genomslag av de fattigas perspektiv. Utskottet ser dessa
insatser som mycket angelägna.
Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet väsentligt under de
senaste åren och anpassat den till en fördjupad förståelse kring vad
som är effektivt utvecklingssamarbete och relevanta makroekonomiska
åtgärder i fattiga länder. Verksamheten behöver dock anpassas kontinuerligt
till nya rön och förändrade förutsättningar. Utskottet anser det därför
viktigt att Världsbanken och IMF fortsätter denna förändringsprocess
inklusive ett ökat inflytande för utvecklingsländerna. Sverige har sedan
länge drivit en politik för att Världsbanken skall ta mer sociala och
miljömässiga hänsyn vid utformningen av sina projekt och program. Sedan
1997 har en omfattande reformprocess genomförts i banken med syfte att
effektivisera verksamheten och fokusera tydligare på fattigdomsbekämpning.
Världsbanken gör i dag också ambitiösa miljökonsekvensbedömningar och
har nyligen även presenterat en miljöstrategi. Utskottet menar att
Bretton Woods-institutionerna fyller en viktig funktion, inte minst
beträffande den internationella finansiella stabiliteten liksom för
finansieringen av fattigdomsbekämpningen.
Flera motioner efterfrågar ett ökat inflytande för riksdagen. Utskottet
noterar att Världsbanken initierat ett flertal möten med parlamentariker
för att öka dessa aktörers intresse för och inflytande över bankens
verksamhet. Utskottet välkomnar detta men anser samtidigt att det är
angeläget att den svenska riksdagen av regeringen informeras om och kan
påverka bankens arbete. Utskottet anser att detsamma bör gälla för IMF
och de regionala bankerna. Utskottet anser det därför angeläget att
regeringen med regelbundna intervall för riksdagen, i en särskild
skrivelse, redovisar hur arbetet i dessa institutioner förlöper och vilka
de svenska prioriteringarna är. Riksdagen får därigenom möjlighet att
delge sina synpunkter på regeringens arbete i de olika bankerna och
finansieringsinstitutionerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet konstaterar att ministerdeklarationen från Doha har en tydlig
utvecklingsprofil och reflekterar i de flesta delar de intressen som
u-länder givit uttryck för. Detta var en grundförutsättning för WTO:s
fortsatta legitimitet och för u-ländernas vilja att påbörja förhandlingar
och deras förmåga att utnyttja handeln som ett utvecklingsinstrument.
Deklarationens inledningsavsnitt anger att u-länders behov och intressen
skall genomsyra WTO:s arbetsprogram. Det betyder bl.a. att frågor om
förbättrat marknadstillträde, balanserade regler liksom långsiktig
finansiering av tekniskt bistånd och kapacitetsuppbyggnad är av avgörande
betydelse. Därutöver är det angeläget att ge stöd till utvecklingsländerna
att fullt ut kunna utnyttja världshandelsorganisationens
förhandlingsmöjligheter.

Inom FN har de nordiska länderna tillhört de mest drivande i organisationens
reformprocess. Inte minst i fackorganens styrelser har Sverige på ett
ambitiöst sätt verkat för ökad kompetens och förbättrade styrformer.
Även om arbetet präglas av tröghet har reformprocesserna under de senaste
åren börjat visa positiva och påtagliga resultat.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige fäster stor vikt vid den
pågående processen för att stärka och vitalisera FN, en process som blivit
än viktigare genom antagandet av millenniedeklarationen. Sverige stöder
aktivt generalsekreterarens ansträngningar att genomföra reformer på en
rad områden för att förbättra FN:s arbetsmetoder, säkerställa att FN
erhåller tillräckliga ekonomiska resurser i tid samt för att kunna uppnå
bättre intern samordning. Sverige har inom EU verkat för att ge stöd
till en förstärkning och rationalisering av FN-systemet, inklusive de
operativa fonderna och specialprogrammen och varit drivande när det
gäller att tillförsäkra givarna en effektiv kontroll och insyn i både
de ekonomiska processerna och i att stärka koordinering mellan de olika
FN-organen, Bretton Woods-institutionerna, WTO och de regionala
utvecklingsbankerna.
Utskottet menar också att organ som UNHCR, UNFPA och WFP har en viktig
uppgift att fylla. Därför bör stödet till dessa organisationer vara
fortsatt högt för insatser till olika utsatta grupper.
Utskottet anser, precis som regeringen, att de multilaterala insatserna
får en allt viktigare roll men det betyder inte att de bilaterala
insatserna skulle vara mindre viktiga.
Därmed tillstyrker utskottet delvis motion 2003/04:U284 (s).Utskottet
noterar också att motion 2003/04:U330 (mp) yrkandena 1-3 delvis ligger
i linje med vad utskottet anfört.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motionerna 2002/03:U284
(kd) yrkande 6, 2002/03:U298 (c) yrkande 5, 2002/03:U308 (kd), 2003/04:U6
(kd) yrkande 24, 2003/04:U7 (v) yrkandena 23-25, 2003/04:U9 (c) yrkandena
21 och 22, 2003/04:U12 (mp) yrkandena 14, 15 och 23, 2003/04:U223 (kd),
2003/04:U308 (c) yrkandena 1, 7, 10-14, 19 och 20, 2003/04:U315 (mp)
yrkandena 1-3, 2003/04:U330 (mp) yrkandena 1-4, 2003/04:U352 (kd) yrkande
6, 2003/04:Fi251 (v) yrkande 5 samt 2003/04:N340 (mp) yrkandena 1 och
20.
Gemensamma åtaganden att öka volymen
Propositionen
I propositionen framhålls att Sverige aktivt bör verka för ökat
internationellt bistånd och för att FN:s 0,7-procentsmål uppnås av fler
länder, både inom EU och i övriga OECD.
I propositionen understryks målsättningen att 1 % av Sveriges BNI avsätts
för internationellt utvecklingssamarbete ligger fast. Åtagandena från
den internationella konferensen om finansiering för utveckling i Monterrey
2002 innebär att den internationellt nedåtgående trenden vad gäller
volymen på det totala internationella utvecklingssamarbetet kan brytas.
Konferensen underströk utvecklingssamarbetets betydelse vid sidan av
andra nationella och internationella åtgärder och finansieringskällor.
Utvecklingssamarbetets roll i det bredare perspektivet betonades, liksom
betydelsen av en volymökning. Åtagandena från konferensen delas av många
länder, och flera medelinkomstländer och fattiga länder lämnar i dag
bidrag till det internationella utvecklingssamarbetet.
Motionerna
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 8 krävs en återgång till enprocentsmålet,
och motionärerna framhåller att det svenska biståndet varit utsatt för
kraftiga nedskärningar och har använts som budgetregulator när regeringen
stått inför akuta problem att klara statens utgiftstak.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 15 liksom i motion 2003/04:U248 (m)
yrkande 15 anförs att svenskt bistånd måste styras av kvalitet och
resultat i stället för utbetalningsnivå. Idén om ett utbetalningsmål för
biståndet avvisas av motionärerna.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 24 krävs att den svenska biståndsnivån
bör återställas till den nivå på 1 % av bruttonationalinkomsten som
samarbetspartierna enats om och att detta sannolikt vore det bästa sättet
för att även förmå andra länder att höja sitt stöd till det internationella
utvecklingssamarbetet.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att åtagandena från den internationella konferensen
om finansiering för utveckling i Monterrey 2002 innebär att den
internationellt nedåtgående trenden vad gäller volymen på det totala
internationella utvecklingssamarbetet kan brytas. Enighet fanns om att det
krävs både kvalitet och kvantitet inom utvecklingssamarbetet. Både EU
och USA åtog sig att öka volymen, och EU utfäste sig att till 2006 som
grupp nå upp till 0,39 % av BNI. Sverige uppnår redan mer än 0,7 % av
BNI. Enprocentsmålet för svenskt utvecklingssamarbete ligger fast.
Åtagandena från konferensen om finansiering för utveckling i Monterrey
delas av många länder. Flera medelinkomstländer och fattiga länder lämnar
i dag bidrag till det internationella utvecklingssamarbetet.
Utskottet menar att ansvaret att öka omfattningen av det internationella
utvecklingssamarbetet faller på de rika länderna som grupp. Betydligt
mer måste göras av flera rika länder för att möta de åtaganden som gjorts.

Utskottet konstaterar vidare att svenskt bistånd aldrig enbart styrts
av ett utbetalningsmål som är kvantitativt utan alltid också styrts av
kvalitet och resultat och att detta synsätt delas av utvecklingspropositionen.
Utskottet har tidigare (bet. 2002/03:UU2 Internationellt bistånd)
konstaterat att regeringens ambition är att biståndet skall uppgå till
1 % av BNI. En ambition är dessutom att, inom denna volym, en andel
motsvarande 0,25 % av BNI skall nå de minst utvecklade länderna år 2010.
Samtidigt måste samarbetslandets möjlighet att använda dessa medel på
ett effektivt sätt beaktas. I samma betänkande framhåller utskottet att
en höjning av biståndet till 1 % av BNI bör genomföras under mandatperioden
förutsatt att det statsfinansiella läget så medger.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2003/04:U10 (fp)
yrkande 8, 2003/04:U11 (m) yrkande 15, 2003/04:U12 (mp) yrkande
24 samt 2003/04:U248 (m) yrkande 15.
D. Aktörer, förvaltning och resultatuppföljning
1. Aktörer
Propositionen
En rättvis och hållbar global utveckling kan endast uppnås genom att
många krafter verkar åt samma håll. Hela samhället måste engageras. I
utvecklingsländer har särskilt enskilda organisationer, folkrörelser,
kooperation, religiösa samfund, fackföreningar och näringsliv nyckelroller.
Det svenska samhället bör i större utsträckning involveras, för att
utveckla idéer, bilda opinion och bidra i det konkreta genomförandet av
politiken för global utveckling. Myndigheter, kommuner, utbildningsväsendet
och andra offentliga aktörer har viktig kunskap att bidra med. Fortsatt
engagemang behövs från organisationer, folkrörelser, näringslivet och
fackföreningsrörelsen.
Samarbetet mellan svenska offentliga aktörer och deras motsvarigheter
i utvecklingsländerna bör vidareutvecklas som del av det internationella
utvecklingssamarbetet. Erfarenheter visar att enskilda organisationer
i utvecklingsländer ofta spelar en mycket viktig roll i utvecklingsprocessen,
både genom praktiskt arbete och för opinionsbildning. Särskilt
betydelsefulla är organisationer med bred demokratisk förankring och de som
verkar bland de fattiga.
Propositionen föreslår att samverkan med svenskt näringsliv och
fackföreningsrörelse bör stärkas, bl.a. vad gäller hur företag kan bidra
till uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen och när det gäller frågor
om företags sociala och miljömässiga ansvar.
Enskilda organisationer
Propositionen
De enskilda organisationerna är inte sällan bärare av grundläggande
värderingar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Detta
gäller bl.a. fackföreningar och partier, men också professionella och
andra intresseföreningar, kooperation, religiösa samfund,
konsumentorganisationer,
kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer och nätverk som representerar
eftersatta eller diskriminerade grupper.
På senare år har det skett en stark framväxt av organisationer och
nätverk utan tydlig medlemsbas, inte minst i utvecklingsländer. Många
gör ett viktigt arbete, men det finns en risk att de blir helt beroende
av finansiering utifrån och i första hand svarar mot enskilda intressen
och åsikter utan någon tydlig demokratisk förankring och kontroll.
Motionerna
I motion 2002/03:U207 (m) yrkande 1 framhålls att det är en styrka när
ideella organisationers verksamhet finansieras via enskilda människors
bidrag. Verksamheten blir då helt fristående och oberoende av politiska
beslut och motionären menar att biståndets kvalitet skulle vinna på ett
ökat inslag av ideella organisationers ansvarstagande. Staten bör skapa
bättre förutsättningar för och samverkan med dessa ideella humanitära
organisationer.
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 5 framhålls att svenska biståndsinsatser
i första hand skall kanaliseras via och till enskilda icke-statliga
organisationer för att stödja det civila samhället i de fall som
samarbetslandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim eller då risken
är stor att insatsmedel försvinner på grund av korruption. I yrkande 28
framhålls att de enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och
kompetens med fördel kan tas till vara och användas i planeringen och
genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser.
Motionärerna menar att samråd med de enskilda organisationerna bör ske
kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband med
landstrategiarbetet.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 11 krävs fortsatt svenskt bistånd
till konfliktfyllda regioner genom att det kanaliseras via noggrant
utvalda organisationer.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 3 framhålls att om bistånd skall
bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan
flerpartisystem bör det kanaliseras genom enskilda organisationer.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 12 framhålls att bistånd som inte
främjar utvecklingen snarast skall avvecklas. Det handlar främst om
bistånd som ges till statsmakter som hindrar landets utveckling.
Motionärerna menar att en del av problemen med bistånd till korrupta eller
misskötta länder kan avhjälpas genom att kanalisera biståndet till andra
parter än dessa regimer och att en ökad andel av biståndet går till
frivilligorganisationer.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 28 konstateras att utan ett starkt
civilt samhälle kan aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling
uppstå. För att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i ett land
krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i samhället.
Motionärerna kräver ökat stöd till folkrörelserna och de enskilda
organisationerna, inte minst trossamfunden, som alla spelar en viktig
roll i detta sammanhang.
Liknande krav framförs även i motion 2003/04:U11 (m) yrkande 13 som
dessutom framhåller att oavsett hur avskyvärda regimerna än är så har
västvärlden ett ansvar för att hjälpa befolkningen vid akuta katastrofer.
Detta stöd bör dock om möjligt vara utformat så att det inte leder
till ett långvarigt beroende. Ett sätt att kringgå korrupta regimer och
samtidigt ge stöd till befolkningen är att i största möjliga utsträckning
låta biståndet gå via enskilda organisationer eller andra kanaler. Även
i motion 2003/04:U248 (m) yrkande 13 krävs att frivilligorganisationer
bör få en utökad roll i biståndet, särskilt i länder med korrupta regimer.

I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 25 konstateras att det civila samhällets
roll i utformandet och genomförandet av den internationella
utvecklingspolitiken bör stärkas. Frivilligorganisationer spelar en viktig roll
för det humanitära biståndet genom sina resurser och distributionssystem.
Därför måste det utvecklas tydligare visioner, målsättningar och metoder
för ett mer aktivt och regelbundet lyssnande till folkliga organisationer.

I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 28 framhålls att det civila samhället
har en viktig roll att spela i samarbetet med vissa länder. Motionärerna
menar att Sverige inte kan delta i utvecklingsarbete i länder som styrs
av korrumperade regimer eller länder vars regimer öppet arbetar mot en
demokratisering. Det civila samhället måste ges utökade möjligheter att
utveckla samarbetsprogram inom ramen för det svenska biståndet.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 10 framhålls att enskilda människor
och enskilda organisationer utgör basen för biståndsviljan och att
internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer ofta är
effektivt och vilar på mycket erfarenhet. Korta beslutsvägar och
obyråkratiska sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer
är kostnadseffektiv och når fram. Motionärerna kräver att den solida
biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika
enskilda organisationer måste tas till vara och på olika sätt stödjas och
uppmuntras. I yrkande 19 framhålls att om biståndprojekt trots detta
skall bedrivas i diktaturstater så skall det kanaliseras genom enskilda
organisationer, och det bör följas upp och kontrolleras så att biståndsmedlen
inte tillfaller regimen.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 7 framhålls att det i dag finns
mekanismer och metoder för hur regeringen samråder med stater och regeringar,
men färre mekanismer och metoder för hur man samråder med det civila
samhället vid utformningen av svensk utvecklingspolitik. Motionärerna
kräver bl.a. att globala strategier vidareutvecklas med konkret utformade
folkbildningsinsatser.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 7 framhålls behovet av att
biståndsinsatser som i första hand stöder det civila samhället går via enskilda
icke-statliga organisationer i de fall då mottagarlandet styrs av en
demokratiskt tvivelaktig regim. I yrkande 25 framhålls att det krävs en
ökning av biståndsanslaget för en förbättring av samarbetet med enskilda
organisationer vid utarbetandet av landstrategier och nationella
handlingsprogram.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att samarbetet med svenska och internationella enskilda
organisationer bör stärkas och att samarbetet skall vara brett och
omfatta såväl det konkreta utvecklingssamarbetet som policyutformning på
utvecklingsområdet. Svensk politik för global utveckling skall formuleras
och genomföras i nära dialog med enskilda organisationer.
Utskottet konstaterar vidare att det i Sverige finns en lång och stark
tradition av internationell solidaritet inte minst förmedlad genom
folkrörelser, kyrkor och andra religiösa sammanslutningar,
forskningsinstitutioner,
fackliga organisationer, kooperation och många olika solidaritets- och
biståndsorganisationer. Detta har haft avgörande betydelse för framväxten
av Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Organisationerna är
oundgängliga som opinionsbildare och folkbildare och de har haft mycket
stor betydelse för den svenska befolkningens vilja att stödja det
internationella utvecklingssamarbetet. Många organisationer är dessutom
viktiga aktörer när det gäller praktiskt genomförande av insatser på
utvecklingsområdet. Det kan handla dels om utvecklingssamarbete mellan
svenska och utländska organisationer, dels om långvarig närvaro i
utvecklingsländer.
Utskottet menar vidare att frivilligorganisationerna har en mycket viktig
uppgift i utförandet av humanitärt bistånd, inte sällan i samarbete med
de insatser som genomförs av t.ex. FN liksom av internationella Röda
korset och Röda halvmånen. Sidas stöd till humanitära insatser lämnas
i avsevärd utsträckning till svenska enskilda organisationer, och
ytterligare en stor del av de svenska resurserna kanaliserar till
frivilligorganisationerna genom att FN-organ och andra internationella
humanitära aktörer i stor omfattning uppdrar åt dessa att genomföra
enskilda insatser. Utskottet anser att ökad samverkan bör ske med svenska
frivilligorganisationer och folkrörelser samt att de enskilda
organisationernas roll som internationella aktörer för solidaritet och samarbete
bör stärkas. Deras roll som opinions- och folkbildare bör särskilt lyftas
fram.
Konsultativa processer på tjänstemannanivå pågår redan i dag mellan
Regeringskansliet och företrädare för det civila samhället vad gäller
Sveriges ståndpunkter i t.ex. WTO, FN och Världsbanken. Dessutom förs
en dialog om utvecklingspolitiska frågor mellan Utrikesdepartementet
och Sidas ramorganisationer i Folkrörelserådet. Mot bakgrund av att
strävan är att uppnå en samstämd politik mellan olika politikområden
vill utskottet understryka vikten av att samarbetet med enskilda
organisationer utvecklas vad gäller deras deltagande i biståndsplaneringen
och i landstrategiarbetet.
Utvecklingssamarbetet är ett uttryck för solidaritet med fattiga och
utsatta människor i andra länder. Utskottet menar att det kan finnas
länder där förutsättningar saknas för ett långsiktigt och brett samarbete,
men där olika typer av riktade insatser för att stödja positiva processer
kan vara möjliga. Detta gäller även för länder där förutsättningarna
för samarbetet kan tyckas vara begränsat, t.ex. i konfliktfyllda regioner
eller i diktaturstater. Utskottet menar att insatser i dessa länder kan
göras genom enskilda organisationer t.ex. för demokratifrämjande insatser
eller främjande av de mänskliga rättigheterna. Frågan måste avgöras
från fall till fall och med beaktande av ett helhetsperspektiv. Det är
utskottets mening att val av samarbetskanaler och samarbetsformer skall
göras efter en bred analys av situationen i samarbetslandet.
Utskottet framhåller att frivilliga organisationer gör viktiga insatser
i det svenska utvecklingssamarbetet. Det s.k. projektbidraget är en av
grundvalarna i samarbetet med de svenska enskilda organisationerna. Det
innebär att organisationerna själva driver och genomför en verksamhet
som Sida ger bidrag till. Målsättningen är att genom stöd till enskilda
organisationers utvecklingssamarbete främja utveckling av ett livskraftigt
och demokratiskt civilt samhälle och stärka de lokala samarbetsorganisationerna.
Detta görs genom att den svenska organisationen betonar kunskapsuppbyggnad
och kompetensutveckling hos sina lokala samarbetspartner. Huvudregeln
är att organisationen står för minst 20 % av det totala beloppet som
egeninsats för ett projekt eller program. I dag förmedlas projektbidragen
via 15 ramorganisationer som själva tar hand om alla ansökningar från
sina underorganisationer och presenterar dessa för Sida för beslut.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att Sida i oktober 2002 presenterade
kriterier för urval av ramorganisationer. Dessa innebär att den nuvarande
ramorganisationskretsen kan komma att förändras och att Sida har påbörjat
arbetet med att tillämpa kriterierna och öppna ansökningsförfarande
från organisationer som önskar erhålla ramorganisationsstatus.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U207 (m)
yrkande 1, 2002/03:U284 (kd) yrkandena 5 och 28, 2002/03:U290 (kd)
yrkande 11, 2002/03:U294 (fp) yrkande 3, 2002/03:U295 (m) yrkande 12,
2002/03:U313 (c) yrkande 28, 2003/04:U6 (kd) yrkande 25, 2003/04:U9 (c)
yrkande 28, 2003/04:U10 (fp) yrkandena 10 och 19, 2003/04:U11 (m) yrkande
13, 2003/04:U12 (mp) yrkande 7, 2003/04:U248 (m) yrkande 13 samt
2003/04:U348 (kd) yrkandena 7 och 25.
Näringsliv och fackföreningar
Propositionen
I propositionen föreslås stärkt samarbete med näringslivet och svensk
fackföreningsrörelse bl.a. när det gäller socialt och miljömässigt ansvar
och uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen. Ett internationellt
initiativ som syftar till detta är FN:s Global Compact som lanserades
1999 och som inbjuder näringslivet att samarbeta kring frågor om mänskliga
rättigheter, arbetsvillkor, socialt ansvar och miljöhänsyn.
Utskottets överväganden
Svenskt näringsliv och svensk fackföreningsrörelses har omfattande
erfarenhet och kompetens när det gäller utvecklingsländer. Utskottet
välkomnar att regeringen avser att verka för ett stärkt samarbete med
näringslivet och fackföreningsrörelsen både i utformandet av politiken
och inom utvecklingssamarbetet för kunskapsutbyte med deras motsvarigheter
i utvecklingsländerna. Detta samarbete förutsätter utskottet avse såväl
den privata so offentliga arbetsmarknaden. Svenska företags förmåga att
ta ett utvidgat ansvar och att utveckla produkter och lösningar på
fattiga människors problem bör främjas ytterligare. De positiva svenska
erfarenheterna av samarbetet mellan näringsliv och det civila samhället
bör också kunna utnyttjas i utvecklingssamarbetet.
Utskottet menar att ett nära och ansvarsfullt samarbete mellan
arbetsmarknadens parter har spelat en avgörande roll för den svenska
samhällsutvecklingen och stabiliteten. Dessa erfarenheter är viktiga även
i ett globalt perspektiv. Nordiska erfarenheter av hur ett ansvarsfullt
fackligt engagemang bidrar inte enbart till att förbättra löntagarnas
situation utan också till att näringslivet tar sitt sociala och
miljömässiga ansvar måste tas till vara. Utskottet har erfarit att i samarbetet
med Sida utvecklas ytterligare gemensamma insatser i olika partnerländer.

Offentliga aktörer
Propositionen
Samarbetet mellan svenska offentliga aktörer och deras motsvarigheter
i utvecklingsländerna bör vidareutvecklas som del av det internationella
utvecklingssamarbetet. Goda erfarenheter finns t.ex. av samarbete mellan
svenska kommuner, landsting, länsstyrelser, enskilda organisationer och
deras östeuropeiska motparter, liksom i andra regioner. De kunskaper
och de erfarenheter svenskt näringsliv, men också många andra delar av
det svenska samhället, har av internationellt utvecklingssamarbete bör
utnyttjas. Existerande samverkansmodeller bör också studeras och analyseras.
Svenskt näringsliv och svensk förvaltning bör följa utvecklingen för
att ta till vara nya möjligheter och utveckla de instrument som kan
främja svenska intressen.
Motionerna
Motionärerna i motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 12 hävdar att det
partinära biståndet måste samordnas med det övriga demokratibiståndet för
att gemensamt och samlat stödja demokratiutvecklingen i partner- och
samarbetsländerna. Dessutom bör de partinära organisationerna engageras
och inbjudas i strategiarbetet av svenskt demokratibistånd. Det är även
viktigt att arbetet samordnas med andra internationella aktörer, exempelvis
multilaterala organisationer som OSSE eller FN-organ, liksom nationella
stiftelser, demokratiinstitut och andra organisationer som verkar för
demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer (yrkande 13).
I
motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 13 krävs fortsatt stöd för demokratibistånd
i syfte att stärka flerpartiväsendet och partiernas interna demokrati
i de afrikanska staterna.
I motion 2002/03:U294 (fp) yrkande 8 framhålls vikten av att ge bistånd
till uppbyggnad av politiska partier och uppbyggnad av partisystem.
Motionärerna menar att det inte går att förespråka demokratibistånd
utan att inse att ett flerpartisystem behövs och att dessa partier
behöver stöd men att detta stöd kan effektiviseras. Nästa steg kan vara
att skapa ett fastare regelverk kring stödet till de partianknutna
organisationerna.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 27 konstateras att det inte blir något
verkligt demokratiskt genombrott i Afrika utan stöd till politiska
partier. De är den svagaste länken i den demokratiska utvecklingen i
Afrika. De nya partierna har ingen organisation, inga finansieringskällor
och inga utvecklade strukturer, och motionärerna menar att de svenska
partierna har en stor roll att fylla i uppbyggnadsprocessen genom att
bidra med stöd och kunskap på lokal, regional och nationell nivå.
I motion 2003/04:U1 (s, m, fp, kd, v, c) framhålls att demokrati, respekt
för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning är grundläggande
förutsättningar för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar
utveckling. Ett väl fungerande parlament är i sin tur det viktigaste
instrumentet för att säkerställa detta på nationell nivå. Motionärerna
menar att demokratiutvecklingen är så avgörande för framgång i
utvecklingsarbetet att det är viktigt att Sverige fortsätter att utveckla
stödet till parlamenten och ge detta ökad prioritet.
Även i motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 4 framhålls att svenska politiska
partier har mycket att bidra med när det gäller att sprida kunskap om
arbetssätten i demokratiska flerpartistrukturer. För att kunna utveckla
ett positivt internationellt partisamarbete med olika partner krävs det
en ökning av det partinära stödet liksom av det interparlamentariska
arbetet mellan Sveriges riksdag och olika utvecklingsländers parlament.

I  motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 9 krävs att UD skall utveckla strategier
så att det civila samhället och organisationer som är representativa
för de fattigaste får påverka utformningen av svensk politik för global
utveckling.
I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 10 konstateras att ett av de viktigaste
ändamålen för en väl fungerande demokrati är att skapa kanaler mellan
medborgare och de politiska institutionerna. Detta riskerar att misslyckas
om det inte finns ett fungerande partiväsende. I takt med att det civila
samhället på många ställen stärkts menar motionärerna att det krävs en
ökad samordning av det partinära biståndet liksom av det övriga
demokratibiståndet.
I motion 2003/04:U322 (mp) yrkande 2 krävs att stöd ges till framväxten
av formella kanaler och institutioner för utvecklingen av kommunaliserat
bistånd.
Utskottets överväganden
Arbetet för en rättvis och hållbar global utveckling kräver bred medverkan
från olika samhällsaktörer och en bred förankring i det svenska samhället.
Den roll som riksdagen hittills har haft i demokratiseringen och i
kontakterna med folkvalda i andra länder är naturligtvis viktig. Många
statliga myndigheter deltar dessutom aktivt i arbetet inom internationella
organisationer. Statliga myndigheter bör i tillägg till detta och inom
ramen för sina respektive verksamhetsområden generellt verka för att
målet för politiken uppnås. Detsamma gäller kommuner och andra offentliga
aktörer på regional och lokal nivå vars engagemang i dessa frågor
tilltagit alltmer under senare år. Ett utökat samarbete mellan svenska
offentliga aktörer och deras motparter i utvecklingsländerna är värdefullt
i sig och har positiva effekter såväl i Sverige som i samarbetslandet.
Det gäller även forskare och utbildningsinstitutioner. Utskottet anser
att det mellanfolkliga samarbetet mellan likvärdiga parter med fördel
kan byggas ut och fördjupas.
Parlament och politiska partier
Utskottet konstaterar att demokrati och god samhällsstyrning utgör ett
av huvuddragen i politiken för global utveckling. Demokratins former
måste dock utgå från varje samhälles egna förutsättning men grundas på
gemensamma värderingar om alla människors lika rätt och värde. Demokrati
kräver bl.a. fria val och fungerande politiska partier som kan representera
medborgarnas intressen. En viktig aktör i detta arbete är parlamenten
och de politiska partierna. I det sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottets betänkande 2002/03:UMJU1 Johannesburg - FN:s
världstoppmöte om hållbar utveckling konstaterades:
Nationella parlament och parlamentariker vinner insteg i världspolitiken,
och varje internationell organisation med självaktning (även rena
regeringsorganisationer såsom Världsbanken och WTO) söker nu på olika
sätt relatera sig till parlament och parlamentariker. I genomförandet
av de många långtgående och viktiga förslag som arbetats fram på toppmöten
och FN-konferenser sedan 1990-talet har, enligt utskottets mening,
nationella parlament och parlamentariker en viktig uppgift. Nationella
parlamentariker utgör den direkta länken mellan väljarna och dem som på
olika nivåer - lokalt, regionalt, nationellt och internationellt - har
att svara för genomförandearbetet. Deltagandet av direktvalda parlamentariker
stärker också legitimiteten i implementeringsprocessen.
Det är därför utskottets bestämda uppfattning att regeringen vid
utformandet av en samlad svensk globaliseringspolitik, men även annorledes,
bör verka för att folkets valda representanter får vederbörliga
påverkansmöjligheter såväl i förberedelsefasen inför betydelsefulla
internationella konferenser (exempelvis inom kommittéer som förbereder
sådana konferenser) som när dessa konferenser genomförs. Motsvarande
synsätt bör vara rådande när det i andra sammanhang är aktuellt att
låta utomstående ingå i regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten
av att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också att den tyngd
väljarna givit åt olika uppfattningar får genomslag.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och menar att ytterligare
ansträngningar skall göras i arbetet med att utveckla centrala principer
kring frågor som ansvarsutkrävande, deltagande, öppenhet, insyn samt
maktfördelning.
Utskottet konstaterar vidare att Sida under 2002 avslutade ett metodarbete
om stöd till politiska institutioner, politiska partier, parlament och
insatser kring val och valforskning. En slutsats var att en kartläggning
och utvärdering av Sidas stöd till parlament bör göras och denna
utvärdering förväntas vara klar under senhösten 2003. Sida ger omfattande
stöd till parlament och andra politiska institutioner som t.ex. IPU
(Inter Parliamentary Union), AWEPA (Association of West European
Parliamentarians for Africa) och PGA (Parliamentarians for Global Action),
organisationer som alla är viktiga för att upprätthålla en dialog mellan
parterna. Sida planerar även insatser via andra internationella
parlamentarikerorganisationer. Stöd går också till vissa regionala
parlamentariska organisationer som t.ex. SADC Parliamentary Forum och till
samarbete med enskilda parlament, som t.ex. de i Zambia och Vietnam.
Sida verkar även för att stärka parlamentets roll i arbetet med
fattigdomsstrategier bl.a. genom forskningsstöd. Det finns också anledning
att stärka parlamentarikernas förmåga att kontrollera sina regeringars
insatser för ett effektivt genomförande av en fattigdomsinriktad politik.

God samhällsstyrning och god förvaltning är viktiga delar av demokrati
som bl.a. handlar om fördelning av samhällets resurser, varje individs
likhet inför lagen och metoder för att stävja maktmissbruk. I detta
arbete är parlamenten och parlamentarikerna viktiga, och det kräver
även en insikt och en politisk vilja till förändring hos den enskilda
parlamentarikern och hos regeringen i fråga. Utskottet menar att det är
viktigt att arbetet inte bara är inriktat på parlamenten utan även på
kontrollorganen och det civila samhället utanför parlamenten för att
kunna stärka hela kedjan av aktörer som är nödvändig för att skapa
verkligt ansvarstagande, deltagande, öppenhet och insyn i de politiska
processerna.
Vid sidan av parlamenten spelar de politiska partierna en viktig roll
som aktörer i utformningen av utvecklingspolitiken. Partiväsendet är
som regel svagt i biståndsländerna, och därför är stödet från bl.a. de
svenska partierna ett värdefullt bidrag i arbetet med att bygga upp
partiorganisationerna.
Utskottet menar att de pågående demokratiska processerna både i
utvecklingsländerna och i Central- och Östeuropa är mycket betydelsefulla
för utvecklingssamarbetet och dess utformning. Utskottet har inhämtat
att regeringen har för avsikt att under 2004 utvärdera stödet genom
svenska partianknutna organisationer till demokratiuppbyggnad i u-länder
och länder i Central- och Östeuropa i enlighet med regeringsbeslutet
där riktlinjerna för denna stödform fastställdes.
Utskottet vill understryka vikten av att det partinära stödet stärks
och utvecklas. Det behövs en betydligt större satsning än hittills för
att bygga upp och stärka det svaga partiväsendet i många utvecklingsländer.
Utskottet menar också att det partinära stödet kan utformas betydligt
mer flexibelt vad gäller rapportering och redovisning än vad som nu är
fallet, utan att göra avkall på strikta ekonomiska redovisningskrav. De
svenska partierna kan på ett effektivt sätt bidra till utvecklingen av
samarbetsländernas partiorganisationer, genom den kunskap de svenska
partierna samlat under många års internationella kontakter. Liksom för
de enskilda organisationerna är det viktigt att de partinära organisationerna
kan delta i både planerings- och landstrategiarbetet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)
yrkandena 12 och 13, 2002/03:U290 (kd) yrkande 13, 2002/03:U294 (fp)
yrkande 8, 2002/03:U313 (c) yrkande 27, 2003/04:U1 (s, m, fp, kd, v, c),
2003/04:U6 (kd) yrkande 4, 2003/04:U12 (mp) yrkande 9, 2003/04:U261
(kd) yrkande 10 samt 2003/04:U322 (mp) yrkande 2.
2 Förvaltning och uppföljning
Propositionen
Politiken för global utveckling måste styras genom effektiv resultatstyrning
och uppföljning och ansvaret för genomförandet av politiken för global
utveckling delas av alla politikområden och departement. Resultatstyrning
kräver precisa målformuleringar och redovisning av effekter av den
verksamhet som bedrivs. Politiken för global utveckling har fört med sig
ett gemensamt mål för samtliga politikområden. Hela Regeringskansliet
skall bidra till att målet om en rättvis och hållbar global utveckling
kan uppfyllas. Det innebär att det som görs inom ett politikområde i
strävan mot en rättvis och hållbar utveckling inte skall motverkas av
det som görs inom ett annat.
Några konkreta åtgärder när det gäller organisation av den övergripande
förvaltningen av politiken för global utveckling föreslås inte i
propositionen. De organisatoriska formerna för genomförande av politiken
kommer att bli föremål för senare överväganden.
Allmänt kan konstateras att den organisation som har att förvalta
politiken för global utveckling måste präglas av samstämmighet på alla
nivåer. Ett integrerat synsätt skall vara vägledande och politikens mål
och innehåll måste vara tydligt för alla delar av organisationen.
Politikens olika delar behöver hållas ihop och Sverige måste agera på ett
samlat sätt i internationella sammanhang.
Regeringen har för avsikt att årligen för riksdagen redovisa resultaten
gällande genomförandet av politiken för global utveckling. Redovisningen
skall bl.a. omfatta insatser som görs inom olika politikområden för att
stärka politiken för global utveckling och vad som görs från svenskt
håll för ökad samstämmighet i EU:s samlade agerande.
Målkonflikter skall emellertid tydliggöras och bli föremål för medvetna
och övervägda politiska val. Politiken för global utveckling innebär
ett gemensamt mål för samtliga politikområden. För det internationella
utvecklingssamarbetet skall målet för politikområdet kompletteras med
operativa delmål utformade inom ramen för specifika planeringsinstrument
för olika länder, multilaterala organ och områden. En utgångspunkt skall
vara landets eller organisationens egna strategier och planer för
fattigdomsbekämpning och utveckling. De internationella utvecklingsmålen
utgör en grund för formulering av de operativa målen.
En självständig funktion för utvärdering av det internationella
utvecklingssamarbetet behövs, och i propositionen föreslås att en utredning
skall tillsättas för att överväga lämpliga former. I propositionen
föreslås också att Regeringskansliet även fortsättningsvis bör ha tillgång
till en internationellt förankrad funktion för analys av globala
utvecklingsfrågor. Samverkan med andra länder, särskilt inom EU, bör stärkas
på utvärderingsområdet och vidare bör utvecklingsländernas egen
utvärderingskapacitet stärkas.
Ett medborgarforum med företrädare för riksdag, organisationer, näringsliv,
forskare, expertgrupper och andra intressenter, samt regering och
myndigheter bör inrättas i syfte att främja en bred samhällsdialog om
svensk politik för global utveckling, och det utåtriktade informations-
och kommunikationsarbetet bör stärkas i syfte att sprida kunskap och
skapa debatt om global utveckling.
Motionerna
I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 11 framhålls att Afrika är den del av
världen där fattigdomen fortfarande ökar och därför bör svenska
biståndsinsatser alltmer koncentreras dit. Det borde också vara en självklarhet
att utformningen av biståndet bäst sker i u-landsmiljö. Utvecklingsfunktionen
för det afrikanska biståndet hos Sida bör inrättas på plats i södra
Afrika. Även i motion 2002/03:U295 (m) yrkande 13 liksom i motion
2003/04:U11 (m) yrkande 14 och i motion 2003/04:U248 (m) yrkande 14 krävs
att utformningen av biståndet i så hög grad som möjligt bör ske i
u-landsmiljö.
I motion 2003/04:U248 (m) yrkande 10 konstateras att det är svårt att
ge bistånd som verkligen främjar utvecklingen. Ofta ges bistånd med
utgångspunkt i givarlandets perspektiv, och inte sällan framstår själva
givandet som det viktiga i stället för den utveckling som skall bli
resultatet. En noggrann utvärdering ger kunskap om hur svenskt bistånd
kan effektiviseras.
I motion 2002/03:U295 (m) yrkande 13 framhålls att Sverige i högre grad
måste använda erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb
utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan genom en
målmedveten politikförändring få till stånd en utveckling bort från
hunger till snabb ekonomisk tillväxt för att framgångsrikt utveckla en
politik som kan angripa fattigdomsproblemen.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 23 krävs att ett institut för
handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad skapas antingen inom Sida eller som en
förstärkning av Sidas existerande resurser på området. Vidare framhålls
i yrkande 32 vikten av att analysera hur politiska beslut i Sverige och
i EU påverkar andra delar av världen. Motionärerna vill införa
konsekvensbeskrivningar, både på nationell nivå och på Europanivå för att
skildra och analysera vilka ekonomiska och välfärdsmässiga konsekvenser
olika beslut får för fattiga länder.
I motion 2003/04:U7 (v) yrkande 9 framhålls att Globkomutredningen gav
en rad förslag för att underlätta hanteringen av olika målkonflikter i
politiken och att dessa förslag bör ligga till grund för en konkretisering
av en samstämmig svensk politik på området. I yrkande 10 framhåller
motionärerna att Sverige bör fastställa vissa grundläggande principer
för den samstämmighet man vill uppnå, samt precisera vilka metoder och
verktyg som skall användas för att uppnå denna samstämmighet. I motionens
yrkande 26 föreslås att ett nära samarbete mellan två likasinnade och
likvärdiga parter, s.k. twinning, bör byggas ut och fördjupas genom
inrättandet av en fond för att omfatta en mycket bredare verksamhet av
kontaktskapande, utbyte och mänskliga möten. Vidare föreslås i yrkande
27 att ett samarbete och studentutbyte mellan Sverige och länder med
stor fattigdom etableras och utvecklas och i yrkande 28 att det bör ske
en förstärkning av kapaciteten och kunskapen när det gäller global
jämställdhet och att ett centrum för sådan global jämställdhet inrättas
och ges statlig finansiering.
Även i motion 2003/04:U322 (mp) yrkande 1 konstateras värdet av civila
organisationers, folkrörelsers och primärkommuners ansatser till "twinning",
volontärutbyten, vänortsprogram och riktade biståndsinsatser i en anda
av solidaritet och underifrån kommande globalisering.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 1 begär motionärerna att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag om redskap, regler och mekanismer
för hur målkonflikter skall hanteras. I motionens yrkande 3 krävs att
regeringen presenterar en analys över och förslag till metoder och
redskap som skall användas för att Sveriges bidrag till FN:s millenniemål
skall nås. I motionens yrkande 7 framhålls att i arbetet för att avskaffa
fattigdomen bör alla människor kunna delta, höras och respekteras. Därför
är det av största vikt för utformningen av det svenska biståndet att
skapa kanaler som gör det möjligt att höra de fattigas åsikter. I yrkande
27 framhålls att Sida har den dominerande delen av sin personal på
myndigheten i Stockholm. Begränsade personella resurser finns i mottagarmiljön,
på fältet och i de länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd.
Motionärerna kräver att ett kunskaps- och utvecklingscentrum som en del
av Sidas verksamhet bör förläggas till Nairobi i Kenya eller till någon
annan plats i Afrika.
I motion 2003/04:U10 (fp) yrkande 7 krävs att departement och myndigheter,
efter 40 års biståndserfarenheter, skall åläggas att generellt infoga
u-landsaspekten i förväg. I alla sammanhang där det kan tänkas vara
relevant bör konsekvensen för den globala utvecklingen tas i beaktande.
Mätbara mål och indikatorer bör om möjligt anges och användas när
politikens framtida verkningar diskuteras och utvärderingar görs.
I motion 2003/04:U11 (m) yrkande 10 konstateras att Sida är verksamt i
över hundra länder och det finns en tendens att försöka göra allting
överallt. Motionärerna menar att en alltför diversifierad verksamhet är
omöjlig att leda och gör det därmed svårt att följa upp med kritiska
utvärderingar på ett tillfredsställande sätt.
I motion 2002/03:U256 (mp) kräver motionären att Sida bör ges i uppdrag
att beräkna det svenska biståndets effekter för reducering av antalet
människor som lever i absolut fattigdom (yrkande 1) och att regeringen
bör beräkna effekterna av Sveriges samlade politik för global utveckling
med avseende på antalet personer som lever i absolut fattigdom (yrkande
2).
I motion 2003/04:U3 (s) yrkande 4 konstateras att regeringen avser att
lämna en årlig resultatskrivelse till riksdagen om genomförandet av den
globala politiken för global utveckling, där målkonflikter tydliggörs
och blir föremål för medvetna och övervägda politiska val. Motionärerna
välkomnar detta förslag och framhåller att skrivelsen skall vara utformad
som en regelbundet återkommande särskild skrivelse och på ett sådant
sätt att utvecklingen mot en ökad samstämmighet i regeringens politik
kan jämföras över tid.
I motion 2003/04:U9 (c) yrkande 4 krävs att regeringen årligen återkommer
med en skrivelse om hur arbete med millenniemålen fortskrider.
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 3 liksom i motion 2003/04:U6 (kd)
yrkande 33framhålls att det saknas tydliga instrument för styrning,
genomförande och samordning av den föreslagna politiken. Det nya
integrerade synsätt som skall prägla utvecklingspolitiken och genomsyra
arbetet hos alla svenska beslutsfattare och departement kräver effektiv
resultatstyrning och uppföljning. För att arbetet skall fungera i
praktiken menar motionärerna att det krävs att ett kansli upprättas inom
Statsrådsberedningen med övergripande ansvar för en politik för global
utveckling.
I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 4 liksom i motion 2003/04:U6 (kd)
yrkande 35 krävs upprättandet av en självständig funktion för utvärdering
av det internationella utvecklingssamarbetet och, i yrkande 36, att
Sverige tar initiativet och installerar en expertgrupp med huvuduppgift
att utreda den internationella samordningen av bistånds- och
utvecklingspolitiken och att studera Sveriges samverkan med andra länder inom
ramen för utvecklings- och biståndsområdet och föreslå ytterligare former
för internationell samverkan och samstämmighet. Liknande krav framställs
i motion 2003/04:U7 (v) yrkande 13 där motionärerna menar att för att
samstämmighet mellan olika politikområden skall kunna uppnås måste en
koordineringsinstans skapas som fastställer en prioriteringsordning för
olika politikområden.
I motion 2003/04:U6 (kd) yrkande 34 framhålls att samordning och
samstämmighet inom det civila samhället kräver att ett medborgarforum
inrättas för utbyte av kunskap och erfarenheter på nationell nivå. Ett
sådant nationellt forum borde ingå i en större global organisation där
det civila samhället representeras av expert- och specialistgrupper med
en rådgivande funktion till de stora multilaterala organisationerna.
I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 12 konstateras att situationen i många
länder är akut. Motionärerna menar att det därför gäller att utforma
mätbara effektivitetsmål för att kunna utvärdera biståndet och att kraven
på effektivitet i biståndet innebär ett större ansvarstagande och en
snabbare måluppfyllelse för fattigdomens avskaffande.
Även i motion 2003/04:U9 (c) yrkande 2 framhålls vikten att Globkoms
förslag om inrättande av en koordineringsfunktion för global utveckling
bör följas och att denna skall ansvara för att politiken inom olika
departements ansvarsområden blir samstämmig, koherent.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 5 krävs att övervakningen av samstämmighet
i politiken åläggs en myndighet, ett fristående institut eller en
specifik del av Regeringskansliet, på ett sätt så att det globala
hållbarhetsperspektivet övervakas. Enheten bör medverka i beredningsprocessen
och ge förslag vid propositionsskrivning och vid utformning av
förhandlingspositioner så att utformningen av regeringens tänkta politik för
global hållbar utveckling säkras.
I motion 2003/04:U12 (mp) yrkande 6 föreslås att en årlig utvärdering
görs som tar sikte på den eftersträvade koherensen mellan alla politikområden
ur ett globalt hållbarhetsperspektiv.
I motion 2003/04:U213 (fp) krävs på ekonomins fält ett system för
"kontroll av kontrollanterna" i syfte att finna konkreta metoder och
praktiska sätt att internationellt angripa och bekämpa korruption (yrkande
1).
I motion 2003/04:U318 (mp) framhålls att Sverige helhjärtat sluter upp
bakom FN:s millenniemål, som bl.a. går ut på att fram till år 2015
halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar om dagen. I
yrkande 1 krävs att Sida får i uppdrag att beräkna det svenska biståndets
effekter för reducering av antalet människor som lever i absolut fattigdom
och i yrkande 2 att Regeringskansliet skall mäta effekterna av Sveriges
samlade politik för global utveckling med avseende på antalet personer
som lever i absolut fattigdom.
I motion 2003/04:U348 (kd) yrkande 4 framhålls att det svenska biståndet
till utvecklingsländer har åstadkommit mycket gott under åren, men
världen har genomgått enorma förändringar sedan huvuddragen formulerades
för svensk biståndspolitik. Motionärerna menar att högre krav måste
ställas på det svenska biståndet, och det krävs en tydligare samordning
för styrning, genomförande och utvärdering av den svenska bistånds- och
utvecklingspolitiken. I yrkande 5 krävs en oberoende utvärdering och
analys av hur svenska biståndsresurser används för att kunna genomföra
en mer sammanhållen utvecklingspolitik som skall kunna genomsyra samtliga
politikområden.
Utskottets överväganden
Vissa genomförandefrågor
Utskottet konstaterar att det inte var avsikten att proposition 2002/03:122
skulle bli en utvärdering av 40 års bistånd, men att många av de problem
som har funnits i biståndet likväl har redovisats. Utskottet konstaterar
vidare att utvecklingspropositionen ger uttryck för att ett reformerat,
generöst och högkvalitativt bistånd till utvecklingsländerna är nödvändigt
och önskvärt, liksom att den samlade utvecklingspolitiken samverkar
till att nå de nya målen. Olika uppföljningsinsatser skall säkerställa
detta.
Utskottet konstaterar att Sverige har ambassader eller fältkontor i de
flesta länder med vilka det finns ett betydande utvecklingssamarbete.
Alltfler uppgifter och beslut har under senare år delegerats och en
stor del av såväl planering, analys, genomförande som uppföljning sker
vid dessa. En ökad fältorientering har också blivit allt angelägnare i
takt med att partnerländernas eget ansvar och ägarskap över den egna
utvecklingen har ökat.
Under de senaste åren har kraven ökat på att samarbetsländerna måste ta
ett tydligare ansvar för samhällsutvecklingen. För att utvecklingssamarbetet
skall fungera bra krävs att det finns ett aktivt ägarskap i samarbetsländerna,
och en huvuduppgift för biståndet har varit att bygga upp kunskap och
institutioner i dessa. Utskottet understryker vikten av att denna
utveckling fortsätter.
Utskottet välkomnar synsättet att internationell handel skall ses som
en integrerad komponent i arbetet med att bekämpa fattigdomen och att
handelsfrågorna bör integreras i samarbetsländernas egna utvecklingsstrategier.
De exakta formerna för hur man skall tillgodose efterfrågan från
samarbetsländerna på handelsrelaterad kapacitetsbyggnad är under utredning.
Sverige är också pådrivande i det arbete som pågår inom OECD/DAC om
harmonisering av procedurer och rutiner inom biståndet för att underlätta
arbetet för samarbetsländerna. Utskottet välkomnar även utvecklingen av
det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och att möjligheterna utreds
kring formerna för att upprätta ett institut för handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad.
Utskottet menar att vänortsutbyte och s.k. twinning bör utökas och
fördjupas. Kontaktytorna bör vidgas genom vetenskapligt utbyte och
utbytesprogram för studenter. Utskottet konstaterar vidare att frågor som
rör främjandet av jämställdhet och förstärkning av kvinnors och flickors
situation länge har varit prioriterade frågor för Sverige i internationella
sammanhang. Det fortsatta arbetet för global utveckling förutsätter
kompetensutveckling, kapacitetsförstärkning och fördjupade analyser
inom alla politikområden. Olika metoder och bedömningsmodeller som syftar
till analys av könsdiskriminering skall systematiskt utvecklas och
tillämpas. Utskottet ser positivt på en vidare utveckling av förslagen
avseende ett särskilt centrum för globala jämställdhetsfrågor.
Resultatuppföljning m.m.
Utskottet konstaterar att utvecklingsprocessen är komplicerad och
förutsätter insatser i första hand av utvecklingslandet självt, men också
av ett stort antal utomstående aktörer. Även om de externa insatserna
sammantaget kan följas upp på olika sätt är det i praktiken svårt att
mäta det konkreta resultatet av enskilda givarländers bidrag. Bristen
på data i många utvecklingsländer försvårar arbetet ytterligare. Det
som i praktiken är möjligt att mäta är främst den sammanlagda effekten
av alla åtgärder och insatser i ett visst land över en viss tidsperiod.
Här är millennieutvecklingsmålen ett viktigt verktyg.
Utskottet menar att resultat av utvecklingssamarbetet bör redovisas på
två sätt. Det bör ske dels genom en uppföljning av svenska åtgärder
inom ramen för den breda internationella agendan gentemot det åttonde
millenniemålet och åtagandena från konferensen om finansiering för
utveckling i Monterrey, dels genom bredare bedömningar av hur inhemska
och externa åtgärder påverkar fattigdomssituationen i specifika länder
och regioner. I den senare delen blir det fråga om en uppföljning av
hur de övriga sju millenniemålen kan nås. Bedömningen av externa åtgärder
bör göras i samverkan med andra aktörer. Fortsatta gemensamma ansträngningar
behövs för att förbättra indikatorer och statistik. Det internationella
samstämmighetsindex som är under utveckling, och som Sverige aktivt
medverkar till, kan bli ett viktigt instrument också för att stödja en
samstämd svensk politik och bidra till dess koordinering.
Det arbete som påbörjats av FN och Världsbanken för ökad resultatstyrning
och uppföljning av globalt utvecklingssamarbete, vilket stöds av Sverige,
är avsett att leda till att givarländer skall kunna visa tydligare
resultat av sitt utvecklingssamarbete, särskilt vad gäller faktiska
effekter på fattigdomssituationen i utvecklingsländerna. Att visa i vad
mån målen för de internationella åtagandena och de nationella
fattigdomsstrategierna uppnås är avgörande för att resultatstyrningsmodellen
skall kunna fungera som avsett.
I flera motioner efterfrågas mätbara mål. Med anledning härav får
utskottet konstatera att millennieutvecklingsmålen i och för sig är mätbara,
men att det också krävs att mätbarhet föreligger på lägre nivåer i
målhierarkin. Utskottet förutsätter därför att de operativa målen för
politiken för global utveckling, vilka måste finnas inom de olika
politikområdena, utformas så att de blir mät- och uppföljningsbara.
Som regeringen föreslår bör de internationella utvecklingsmålen utgöra
grund för formuleringen av de operativa målen för det svenska,
internationella utvecklingssamarbetet. Mot denna bakgrund har Sida i
regleringsbrevet för 2003 av regeringen givits i uppdrag att rapportera hur
man arbetat för att bidra till förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.
Sverige kommer därmed att bli ett av de första länderna som gör en
rapport om åtgärder under det åttonde millennieutvecklingsmålet, dvs.
det mål som främst riktar sig till de rika länderna och som bl.a. rör
åtaganden om biståndsvolym, marknadstillträde m.m.
Regeringen framhåller i propositionen att politiken för global utveckling
bl.a. innebär att det sätts upp ett gemensamt mål för samtliga politikområden.
Detta innebär att det som görs inom ett politikområde i strävan mot en
rättvis och hållbar utveckling inte skall motverkas av det som görs
inom ett annat.
För att åstadkomma den åsyftade samstämmigheten i politiken är det
angeläget att regeringen fullt ut utnyttjar de styrinstrument som den
förfogar över i form av bl.a. handlingsplaner och regleringsbrev. Enligt
utskottets mening utgör inventeringar samt problem- och konsekvensanalyser
av den förda politiken inom de olika politikområdena viktiga metodinstrument
för att klarlägga bl.a. målkonflikter och för att underlätta en samstämd
målstyrning samt en öppen redovisning. I samband med detta utgör bindande
internationella avtal och konventioner viktiga hänsynstaganden.
I propositionen föreslås att genomförandet av politiken för global
utveckling årligen skall redovisas till riksdagen i form av en
resultatskrivelse. Regeringens bedömning i detta sammanhang är bl.a. att
målkonflikter bör tydliggöras och bli föremål för medvetna och övervägda
politiska val. Operativa delmål för politikområdet Internationellt
utvecklingssamarbete skall tas fram och utformas inom ramen för specifika
planeringsinstrument för olika länder, multilaterala organ och områden.

Utskottet delar regeringens bedömning att skrivelseformen i normalfallet
är ett lämpligt sätt att årligen för riksdagen redovisa genomförandet
av politiken för global utveckling. Redovisningen bör ske i en separat
skrivelse, vilken dock kan ersättas av en separat proposition om
målkonflikter av sådan art uppkommer att riksdagen bör ta ställning till
dem. Skrivelsen bör bl.a. vara utformad på ett sådant sätt att utvecklingen
mot en ökad samstämmighet i regeringens politik kan jämföras över tid.
Det betyder att även utvecklingen jämfört med operativa mål inom
respektive politikområde bör redovisas. Skrivelsen bör även innehålla en
redovisning av hur millenniemålen uppfylls.
I enlighet med den ordning som gällt sedan rambudgeteringen infördes
bör den årliga skrivelsen, för vilken regeringen har ansvaret, avlämnas
vid tidpunkt så att utskottsbehandling kan genomföras och riksdagsbeslut
fattas under våren.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att anslagstilldelningen avseende
det internationella utvecklingssamarbetet sker inom ramen för den normala
budgetprocessen under hösten. Budgetarbetet förutsätter att riksdagen
inför sitt budgetbeslut har samtidig tillgång till mål- och resultatinformation
i sådan utsträckning att politiska prioriteringar kan göras och att
tillräckligt beslutsunderlag även i övrigt föreligger. Att genomförandet
av politiken för global utveckling redovisas i separat skrivelse innebär
därför inte att mål- och resultatredovisning i budgetpropositionen
avseende det internationella utvecklingssamarbetet kan underlåtas. Av
det sagda följer bl.a. att de operativa delmålen för det internationella
utvecklingssamarbetet, varom talas i den nu aktuella propositionen,
också redovisas i budgetpropositionen.
Med de preciseringar som utskottet gjort ovan tillstyrks propositionens
yrkande 6. Därmed tillstryker utskottet delvis motionerna 2003/04:U3
(s) yrkande 4 och 2003/04:U9 (c) yrkande 2 och 4. Utskottet noterar
också att motionerna 2003/04:U12 (mp) yrkande 5 och 2003/04:U348 (kd)
yrkande 4 delvis ligger i linje med vad utskottet anfört.
Utskottet delar regeringens uppfattning att ett integrerat synsätt skall
vara riktmärket vad avser politiken för global utveckling samt att den
bör ledas genom effektiv resultatstyrning och uppföljning. Regeringen
bär inför riksdagen det samlade ansvaret för såväl måluppfyllnad som
resultatredovisning. Beaktande att politiken för global utveckling berör
samtliga politikområden har utskottet ingen invändning mot att regeringen,
exempelvis på sätt som nämns i propositionen, delegerar ansvar för
dess genomförande.
Politikens spännvidd gör emellertid att utskottet, i likhet med flera
motionärer, finner det angeläget att regeringen - liksom när den
sammanhållna politiken för miljöfrågor och jämställdhet utvecklades -
klargör var koordineringsansvaret skall ligga och att den säkerställer
att uppkommande målkonflikter kan avdömas på politisk nivå. För att nå
framgång med den nya politiken är det således, enligt utskottets mening,
avgörande att det finns en sammanhållande, samordnande och pådrivande
funktion. Det bör också eftersträvas att det för respektive politikområde
formuleras en strategi för hur den sammanhållna politiken för
globalutveckling skall få genomslag. Utskottet menar även att det är
betydelsefullt
att åtgärder vidtas för en kompetensutveckling avseende global
utvecklingspolitik, liksom skett tidigare avseende insatser för att samstämma
politiken inom områdena miljö och jämställdhet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet noterar att ett behov av koordinering kommer att uppstå också
i riksdagen. Det ankommer dock inte på utskottet att i detta sammanhang
lämna förslag på hur detta skall tillgodoses.
Utskottet välkomnar att ett medborgarforum med företrädare för riksdag,
organisationer, näringsliv, forskare, expertgrupper och andra intressenter
samt regeringen och myndigheter inrättas i syfte att främja en bred
samhällsdialog om svensk politik för global utveckling. Det är utskottets
uppfattning att detta forum kan spela en viktig roll i diskussionen om
målkonflikter och den årliga resultatredovisningen.
Utskottet välkomnar även propositionens förslag om en självständig
funktion för utvärdering, utöver den som i dagsläget fullgörs av
Expertgruppen för utvecklingsfrågor, EGDI, samt att en utredning tillsätts
för att överväga lämpliga former härför. Förslaget ligger i linje med
partiernas tidigare ställningstaganden, såsom de framgår i betänkande
1999/2000:UU2.
Utskottet tillstyrker därmed propositionens yrkande 7.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna
väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U256 (mp)
yrkandena 1 och 2, 2002/03:U284 (kd) yrkandena 3 och 4, 2002/03:U295
(m) yrkande 13, 2002/03:U322 (m) yrkandena 11 och 12, 2003/04:U6 (kd)
yrkandena 23 och 32-36, 2003/04:U7 (v) yrkandena 9, 10, 13 och 26-28,
2003/04:U9 (c) yrkandena 1, 3, 7 och 27, 2003/04:U10 (fp) yrkande 7,
2003/04:U11 (m) yrkandena 10 och14, 2003/04:U12 (mp) yrkande 6,
2003/04:U213 (fp) yrkande 1, 2003/04:U248 (m) yrkandena 10 och14, 2003/04:U318
(mp) yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:U348 (kd) yrkande5.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Mål för svenskt utvecklingssamarbete, punkt 3 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U295 yrkande
1, 2003/04:U11 yrkande 1 och 2003/04:U248 yrkande 1 och avslår proposition
2002/03:122 punkt 4 och motionerna 2002/03:U260 yrkande 6, 2002/03:U284
yrkandena 1 och 2, 2002/03:U294 yrkande 2, 2002/03:U313 yrkande 1,
2002/03:U315, 2002/03:U322 yrkande 9, 2003/04:U6 yrkande 28, 2003/04:U10
yrkande 1, 2003/04:U316 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:U348 yrkandena 1
och 23.
Ställningstagande
Vi anser att målet för svenskt bistånd skall vara en snabb fattigdomsutrotning
genom uthållig snabb tillväxt. Biståndet skall vara resultatinriktat
och bör främst inriktas på kunskapsöverföring samt stöd till rättsstaten,
demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Vad som krävs är
en kortvarig, intensiv och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar
genom ett kraftfullt initialt bistånd som skall ge en god start, men
som trappas ned inom en bestämd tid.
Det gäller att skapa incitament för en god och snabb standardökning i
Afrika där det övergripande målet för biståndet måste vara att främja
en snabb utrotning av fattigdomen. Förutsättningen för att Afrika skall
lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det
finns inga hemliga recept eller något slags egna afrikanska vägar. Vi
vet av bitter erfarenhet att endast en dynamisk marknadsekonomi där
företagsamhet och arbetsvilja står i centrum kan ge välstånd till en
bred befolkning. Den bygger på de faktorer som skänkt välstånd till
länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri företagsamhet
och frihandel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett
rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Fundamentalt handlar det om att öppna möjligheterna för den enskilde
afrikanen att skapa välstånd för sig och de sina.
Sida är verksamt i över 100 länder. Man försöker göra allting överallt.
En så diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och kontrollera på
ett tillfredsställande sätt. Lika uppenbart är det omöjligt att
upprätthålla vare sig lokalkännedom eller fackkunskaper på alla områden.
Möjligheterna till de breda kontaktytor och fasta relationer som är så
angelägna för ett effektivt bistånd försvåras också. Det finns därför
all anledning att medvetet koncentrera det svenska biståndssamarbetet
till de länder där vi mest effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen.
Sveriges biståndsinsatser bör fokuseras på Afrika söder om Sahara.
Good governance är en förutsättning för direkt budgetstöd till statsmakter.
Kunskapsöverföring måste få en alltmer dominerande roll i biståndets
utformning. Det är angeläget att medverka till att skapa framgångsrika
exempel, som inspirerar övriga länder.
Från moderat håll menar vi att det svenska biståndet här och nu framför
allt måste inriktas på följande akuta huvudproblem:
- Krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika.
- Hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som förlamar
utvecklingsansträngningarna.
- Den stora skuldbörda som ligger som ett ok över många länders ekonomier.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U11 yrkande 1, 2003/04:U248 yrkande 1 och 2002/03:U295 yrkande
1.

2.      Mål för svenskt utvecklingssamarbete, punkt 3 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U294 yrkande
2 och 2003/04:U10 yrkande 1 och avslår proposition 2002/03:122 punkt 4
och motionerna 2002/03:U260 yrkande 6, 2002/03:U284 yrkandena 1 och 2,
2002/03:U295 yrkande 1, 2002/03:U313 yrkande 1, 2002/03:U315, 2002/03:U322
yrkande 9, 2003/04:U6 yrkande 28, 2003/04:U11 yrkande 1, 2003/04:U248
yrkande 1, 2003/04:U316 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:U348 yrkandena 1
och 23.
Ställningstagande
Vi menar att demokratimålet bör göras till det överordnade målet för
svenskt utvecklingssamarbete. Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt
instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet
skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen,
såsom Kina. Om bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära
stater eller stater utan flerpartisystem skall biståndet ske genom
enskilda organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att
biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan
hanteras. I denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen
öka. Sverige bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars
regimer inte strävar efter demokratisering. Stöd till uppbyggande av
demokratiska institutioner, såsom t. ex. politiska aktörer, fria medier,
fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska
regelsystem bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och
kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U10 yrkande 1och 2003/04:U294 yrkande 2.

3.      Perspektiven i politiken, punkt 4 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U228 yrkande
7 och 2003/04:U10 yrkande 3 och avslår proposition 2002/03:122 punkt 1
i denna del och motionerna 2003/04:U7 yrkande 1 och 2003/04:U12 yrkande
1.
Ställningstagande
Politiska riktningar har många gånger haft svårt att enas om en gemensam
syn på mänskliga rättigheter. Dessa åsiktsskillnader är inte överspelade.
Om man ser till verkligheten är en principiell uppdelning mellan
politiska och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats. Enligt Folkpartiet
liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt
att söka försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk
rättegång eller liknande med hänvisning till att en s.k. social rättighet
upprätthålls. Denna i grunden liberala distinktion bör alltid göras,
vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U10 yrkande 3 och 2003/04:U228 yrkande 7.

4.      Perspektiven i politiken, punkt 4 (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U7 yrkande 1
och avslår proposition 2002/03:122 punkt 1 i denna del och motionerna
2002/03:U228 yrkande 7, 2003/04:U10 yrkande 3 och 2003/04:U12 yrkande
1.
Ställningstagande
Fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter är konkreta och
tydliga uttryck för klasskillnader och klassförtryck. Men mänskligheten
är inte bara uppdelad i klasser. Mänskligheten är även uppdelad i kön,
där männen intar en överordnad ställning och kvinnorna en underordnad.
Denna ojämlika struktur flätas på ett konkret plan överallt i alla
samhällen samman med klasstrukturen i en rad olika konkreta kombinationer.
Ser man på världen utifrån ett sådant perspektiv inser man snart att
om man avser att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning och en
framgångsrik kamp för mänskliga rättigheter måste man angripa inte bara
ojämlika förhållanden mellan klasser utan även ojämlikheten mellan män
och kvinnor.
Då handlar det inte bara om att bekämpa fattigdomen och försvara mänskliga
rättigheter för att de fattiga kvinnorna i världen skall få det bättre.
Skall något ske måste könsstrukturen, liksom klasstrukturen, överallt
i världen bekämpas och brytas ned. Världens fattiga och förtryckta
kvinnor är inget underordnat sido- eller specialproblem i samhällenas
utmarker, vilka kan avhjälpas med några kompletterande politiska handgrepp,
utan ett världsomspännande strukturellt problem av samma dignitet som
klassförhållandena och klassförtrycket, i vars spår fattigdomen och
bristen på respekt för mänskliga rättigheter följer.
Ett jämställdhetsperspektiv av samma dignitet som fattigdomsbekämpningen
och kampen för mänskliga rättigheter ingår därför som ett tredje mål i
den svenska utvecklingspolitiken.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U7
yrkande 1.

5.      Respekten för de mänskliga rättigheterna, punkt 7 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:U322 yrkande 20
och avslår motionerna 2002/03:U228 yrkande 8, 2002/03:U262 yrkande 3,
2002/03:U294 yrkande 5, 2003/04:U6 yrkandena 1 och 3 och 2003/04:U9
yrkande 5.
Ställningstagande
Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara en
hörnsten i svensk utrikespolitik. Svenskt bistånd skall inte utgå till
statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter
och förtrycker sina medborgare. Sverige skall inom ramen för EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betona kravet på mänskliga
rättigheter och demokrati. Europarådet, med dess parlamentariska sammansättning,
borde här kunna tjäna som förebild. Den nybildade African Union kan
vara en naturlig utgångspunkt. Sveriges regering bör också kräva att
man i FN:s generalförsamling årligen får en rapport och genomför en
årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati
i medlemsländerna. Fördelen med detta förfarande skulle vara s.k. name
and shame, vilket innebär att man tydliggör vilka regimer som bryter
mot de mänskliga rättigheterna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U322 yrkande 20.

6.      Ekonomisk tillväxt, punkt 10 (m, fp)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m), Cecilia Wigström
(fp), Ewa Björling (m) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U284 yrkande
14, 2002/03:U295 yrkande 14 och 2002/03:U322 yrkande 3 och avslår motion
2003/04:U12 yrkande 4.
Ställningstagande
Riksdagen tillkännager för regeringen tillväxtens betydelse för
fattigdoms-
utrotningen.
Vi anser att man kraftigt bör framhålla vikten av att i ökad utsträckning
fokusera på tillväxt som ett instrument för att utrota fattigdom. Utan
en snabb ekonomisk tillväxt kommer vi aldrig att kunna förändra dagens
situation med att över en miljard människor lever på mindre än 1,3 dollar
per dag. De länder som nu lever med svåraste fattigdom är också de länder
som lever i isolationism och socialism. Många länder saknar helt handel
med och investeringar från omvärlden, och för att bryta detta mönster
krävs frihandel tillsammans med marknadsekonomiska institutioner,
äganderätt och en rättsstat för att skapa en uthållig tillväxt.
Sverige skall verka för den globala frihandeln och inom EU och WTO arbeta
för att avskaffa tullar och handelshinder så att fattiga länder tullfritt
kan exportera varor och tjänster till i-världen. Målet för en ny WTO-runda
bör vara att avskaffa alla handelshinder i-länderna. Den genomsnittliga
tullnivån för industrivaror i EU är i dag 4 %. EU:s förhandlingsbud för
millennierundan bör vara 0 %. EU bör, som den största aktören i WTO med
betydande subventioner, lägga fram en bindande plan för hur den gemensamma
europeiska jordbrukspolitiken skall integreras med världsmarknaden.
Subventionerna ger konstlat låga världsmarknadspriser, vilket främst
drabbar bönder i u-länderna. På sikt måste målet vara att låta marknaden
för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris- och produktionsinterventioner.
Ett samfällt agerande inom ramen för WTO skulle också stabilisera
priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle en sund världsmarknad för
jordbruksprodukter kunna etableras. I hela världen tas konkreta steg
mot frihandelssamarbete. I Afrika är tanken att 20 länder skall grunda
Comesa, Common Market for Eastern and Southern Africa. Denna krets kommer
sedan successivt att utökas. Målet skall vara fullständig integration.
Mercosur i Latinamerika och Asean i Sydostasien är andra framväxande
frihandelsområden av stor betydelse. Sverige och EU skall stödja dessa
frihandelsansträngningar med hänsyn till målet och med global frihandel
som slutmål.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U284 yrkande 14, 2003/04:U295 yrkande 14 och 2003/04:U322 yrkande
3.

7.      Samspelet mellan huvuddragen, punkt 13 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U201 yrkande
1, 2002/03:U295 yrkandena 2 och 16, 2002/03:U322 yrkande 10, 2003/04:U11
yrkande 2 och 2003/04:U248 yrkande 2.
Ställningstagande
De länder som lyckats bryta fattigdomen har några saker gemensamt och
det är inte, som man kanske tror, stor tillgång till naturrikedomar.
Det är i stället en stegvis utveckling mot marknadsekonomi, äganderätt,
rättsstat och demokrati som gett resultat. Utvecklingen har just kommit
stegvis, där den ena faktorn drivit på den andra. Framsteg inom ekonomin
har drivit på demokratiseringen. Samtidigt har demokratiseringen drivit
på utvecklingen av ekonomin. Däremot har inget land som valt den motsatta
vägen lyckats. Socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck
och politiserade rättsväsenden har ofelbart visat sig leda till fördjupad
fattigdom.
Endast marknadsekonomi, fri företagsamhet och frihandel i kombination
med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter kan ge välstånd till en
bred befolkning. Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet
måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Svenskt bistånd skall
inte utgå till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga
rättigheter och förtrycker sina medborgare. Vi anser att de centrala
villkoren för svenskt bistånd skall vara stöd till rättstaten, respekt
för de mänskliga rättigheterna och utvecklingen av demokrati och
marknadsekonomi.
Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma
som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller
något slags egna afrikanska vägar. Vi vet av erfarenhet att endast
marknadsekonomi kan ge välstånd till en bred befolkning. Den bygger på
de faktorer som skänkt välstånd till länder som Sverige och resten av
de utvecklade länderna: fri företagsamhet och frihandel i kombination
med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle. Fundamentalt
handlar det om att öppna möjligheterna för den enskilde afrikanen att
skapa välstånd för sig och de sina.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2002/03:U201 yrkande 1, 2002/03:U295 yrkande 2 och 16, 2002/03:U322
yrkande 10, 2003/04:U11 yrkande 2 samt 2003/04:U248 yrkande 2.

8.      Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, punkt 14 (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U7 yrkandena 2,
4 och 5 och avslår motionerna 2002/03:U235 yrkande 3, 2002/03:U290
yrkandena 1 och 2, 2003/04:U3 yrkande 3, 2003/04:U6 yrkandena 2 och 14,
2003/04:U10 yrkande 25, 2003/04:U11 yrkandena 3 och 4, 2003/04:U12
yrkandena 21 och 22, 2003/04:U261 yrkande 2 och 2003/04:Fö267 yrkande
1.
Ställningstagande
Den svenska krigsmaterielexportpolitiken har länge stått i motsättning
till utvecklingspolitiken. Ingen kan påstå att den 30-åriga
krigsmaterielexporten till Indonesien på något sätt främjade landets ekonomiska
utveckling eller respekten för mänskliga rättigheter. Sverige har
exporterat krigsmateriel till länder med stor fattigdom utan föregående
konsekvensutredningar eller garantier för att krigsmaterielexporten
inte motverkat främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna,
inklusive de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
I samband med Irakkrigets utbrott och den svenska krigsmaterielexporten
till flera av de krigförande länderna stod det alldeles klart för
medlemmarna i det svenska Exportkontrollrådet - som har att ta ställning
till vilka länder svenska företag får exportera krigsmateriel - att det
svenska regelverket, som Exportkontrollrådet har att följa när det gäller
krigsmaterielexporten var otidsenligt och i praktiken helt oanvändbart.
Konflikten mellan krigsmaterielexporten som en del av utrikeshandelspolitiken
och utvecklingspolitiken är solklar och ett mycket tydligt exempel på
ett område där konkreta prioriteringar borde kunna göras. Nya regler
för den svenska krigsmaterielexporten måste sålunda utarbetas och vara
så utformade att de inte står i motsättning till den svenska
utvecklingspolitiken.
I underlaget för de bedömningar som gjorts om svensk krigsmaterielexport
har ingått en redovisning av den politiska situationen vad gäller
pressfrihet, yttrandefrihet, den politiska oppositionens ställning och
andra faktorer. Utskottet konstaterar att dessa bedömningar alltför
ofta vägt lätt när besluten fattats.
Utförseltillstånd för nya leveranser bör inte lämnas om dessa avser en
stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer eller där export av svensk krigsmateriel kan befaras medföra
politisk destabilisering med åtföljande stridshandlingar eller försämringar
av möjligheterna att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning.
Sverige bör ta FN:s millenniemål när det gäller fattigdomsbekämpningen
på allvar och utgöra ett exempel för andra länder genom att gå längre
än vad som anges som tre ovillkorliga hinder för krigsmaterielexport
fastställda av FN:s säkerhetsråd och de neutralrättsliga reglerna i
Haagkonventionen.
Att som tidigare gjorts under det kalla kriget söka rättfärdiga svensk
krigsmaterielexport med hänvisning till Sveriges nationella säkerhet
och Sveriges säkerhetspolitiska läge och utifrån denna ståndpunkt i dag
poängtera att Sveriges nationella säkerhet går före de huvudperspektiv
som anges i denna proposition (fattigdomsbekämpning och mänskliga
rättigheter) undergräver propositionens trovärdighet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U7
yrkandena 2, 4 och 5.

9.      Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, punkt 14 (mp)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:U12 yrkandena
21 och 22 och 2003/04:Fö267 yrkande 1 och avslår motionerna 2002/03:U235
yrkande 3, 2002/03:U290 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U3 yrkande 3, 2003/04:U6
yrkandena 2 och 14, 2003/04:U7 yrkandena 2, 4 och 5, 2003/04:U10 yrkande
25, 2003/04:U11 yrkandena 3 och 4 och 2003/04:U261 yrkande 2.
Ställningstagande
Sverige skall tydligt erkänna och synliggöra målkonflikter i
utvecklingspolitiken. Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då
rustningar
leder till konflikter och i grunden står i motsatsställning till inte
bara världsfreden, utan även till arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål
och främjandet av de mänskliga rättigheterna.
Svensk export av vapen till länder med stor fattigdom i framtiden måste
föregås av en problematiserande granskning av risker för export till de
aktuella länderna vad gäller främjande av de mänskliga rättigheterna
och bekämpning av fattigdom utifrån de fattiga människornas situation.
Finns en risk att svensk vapenexport försvårar främjandet av de mänskliga
rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export ej tillåtas.
Vapenexporten utgör kanske det område där målkonflikterna blir som
tydligast. Utskottet har konstaterat att de nuvarande reglerna innebär
att vid varje exportförfrågan skall det göras en helhetsbedömning av
det aktuella fallet som omfattar flera relevanta faktorer. Export skall
ej tillåtas till länder som befinner sig i väpnad konflikt med annan
stat.
I helhetsbedömningen ingår en redovisning av den politiska situationen
i mottagarlandet men också situationen vad det gäller pressfrihet,
yttrandefrihet och den politiska oppositionens ställning. Utskottet
skriver att vid bedömningen av varje ärende särskild vikt läggs vid
respekten för de mänskliga rättigheterna i mottagarlandet, och
utförseltillstånd för nya leveranser skall ej tillåtas till länder där grova
kräkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer. Men utskottet menar
också att riktlinjerna är ett balansinstrument och att det finns faktorer
som talar för export, t.ex. det svenska försvarets behov och Sveriges
trovärdighet som leverantör är faktorer som talar för export.
Med tanke på att Sverige exporterat krigsmaterial för strid till länder
som Indien och Pakistan som är involverade i ett av världens farligaste
konflikter finns det anledning att konstatera att exportsträvandena får
ett övertag i de målkonflikter som är inbyggda i den svenska vapenexporten.

Konflikten mellan Indien och Pakistan har lång historia och har lett
till miljontals döda. Vapenexporten till dessa länder har lett till en
kapprustning och har dränerat ländernas sociala budgetar. Både Indien
och Pakistan får stark kritik av Amnesty International i dess rapporter.

Ett annat kontroversiellt land är Sydafrika där 4,8 miljoner människor
är hiv-smittade. I Sydafrika innebär hiv en dödsdom då landet inte har
råd med hälsovård och bromsmediciner. Hälften av befolkningen lever i
fattigdom. De av Sverige tillverkade JAS 39 Gripen kan inte hjälpa dessa
nära fem miljoner smittade. Men de resurser som staten i Sydafrika nu
satsar på vapenköp hade inte bara kunnat innebära lindring för redan
smittade utan även mer resurser för ett tydligt förebyggande arbete.
Sverige exporterar även vapen till Turkiet, ett land som både är i väpnad
konflikt med delar av sin befolkning och som dessutom kritiseras för
brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det är således uppenbart att det finns brister när det gäller de svenska
myndigheternas förmåga att hantera de målkonflikter som finns i
vapenexportpolitiken, trots att vi i förhållande till vår storlek är en av
världens ledande vapenexportörer.
Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning, inte bara när det gäller
massförstörelsevapen och lätta vapen utan även konventionella vapen som
luftvärn och attackflygplan. Om detta skall vara samstämmigt med de
övriga målen för svensk global poltik enligt detta betänkande och den
föregående propositionen är det mycket svårt att se hur svenska exportbehov
kan överflygla fattiga länders behov av hållbar och rättvis utveckling.

I samband med propositionen Sveriges politik för global utveckling fanns
ett gyllene tillfälle att tydligt markera en sådan kursförändring.
Med tanke på att svensk vapenexport i huvudsak går till OECD-länder och
att andelen som går till fattiga länder och till länder med konflikter
är relativt begränsad, hade en sådan kursförändring inte ens hotat en
svensk produktion eller materielförsörjning.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U12 yrkande 21 och 22 samt 2003/04:Fö267 yrkande 1.

10.     Ekonomisk politik och handelspolitik, punkt 15 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U11 yrkande 8
och avslår motionerna 2002/03:U262 yrkandena 5 och 8, 2002/03:U313
yrkande 19, 2003/04:U3 yrkande 1, 2003/04:U6 yrkandena 10 och 22, 2003/04:U7
yrkandena 7, 8, 14-16 och 18, 2003/04:U9 yrkande 20, 2003/04:U12 yrkandena
13, 16, 17, 19 och 20, 2003/04:U248 yrkande 8, 2003/04:U270, 2003/04:U348
yrkande 14 och 2003/04:U351 yrkande 2.
Ställningstagande
Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen,
särskilt hiv/aids, måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte
utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För
utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar
som inte drabbar den rika världen bör en marknad garanteras. Information
om hivprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande
konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha
utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera problemen
med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser.
Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en
grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både
social och ekonomisk utveckling. Erfarenheter från alla länder som
utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga satsningar på hälso- och
sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot
tropiska sjukdomar. Det förekommer flera framgångsrika försök med olika
typer av antivirala medel mot hiv där många afrikaner ingår i
försöksgrupperna. Tyvärr är den bistra sanningen att när medicinen väl är
färdigutvecklad är den alldeles för dyr för att kunna användas i Afrika.

Man måste ytterligare sänka både behandlingskostnaderna för hälso- och
sjukvård samt kostnaderna för medicin. Ökar tillgången till rådgivning
och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga, bl.a.
möjlighet att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med
immunosuppression orsakad av hiv. En ytterligare lösning på detta problem
kan vara den modell som den amerikanske Harvardprofessorn Jeffrey Sachs
presenterat. Den innebär att de rika länderna garanterar en marknad för
ett visst vaccin eller en viss medicin. Exempelvis skulle EU kunna vara
garant för att köpa ett effektivt malariavaccin till Afrikas 25 miljoner
nyfödda barn varje år om ett effektivt sådant vaccin utvecklas. Vidare
kan också ett minimipris per dos garanteras. De mottagande länderna kan
tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men poängen är att inget land
och ingen organisation ger några pengar förrän ett effektivt vaccin
verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning och utveckling
och för risken av misslyckade projekt.
Avveckling av tullar och andra handelshinder är dubbelt viktigt för
u-länderna därför att det dels ger tillträde till EU:s och andra i-länders
marknader, dels möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder.
Ett oavlåtligt och viktigt komplement till en skuldavskrivning är att
i verklig mening öppna för Afrikas länder att fritt få exportera sina
varor och tjänster till de utvecklade länderna. Europeiska unionen och
övriga i-länder skall undanröja sina handelshinder, inte minst vad det
gäller jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva frågan om avskaffade
tullar och handelshinder gentemot u-länderna i WTO. Därmed läggs en
långsiktig grund för sunda handelsförhållanden, vilket är en viktig
utgångspunkt för snabb och långsiktig välståndsökning. Det är naturligt
för ett fattigt u-land att börja handelssamarbetet med sina nära grannar,
som ofta är i samma situation. En viktig orsak till djup och omfattande
fattigdom är ofta avsaknaden av kontakter, handel och ekonomiskt samarbete.
Avveckling av tullar möjliggör småskalig och primitiv handel mellan
fattiga grannländer. Det ger ett viktigt bidrag till utvecklingen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U11
yrkande 8.

11.     Ekonomisk politik och handelspolitik, punkt 15 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U6 yrkande 22
och avslår motionerna 2002/03:U262 yrkandena 5 och 8, 2002/03:U313
yrkande 19, 2003/04:U3 yrkande 1, 2003/04:U6 yrkande 10, 2003/04:U7
yrkandena 7, 8, 14-16 och 18, 2003/04:U9 yrkande 20, 2003/04:U11 yrkande
8, 2003/04:U12 yrkandena 13, 16, 17, 19 och 20, 2003/04:U248 yrkande 8,
2003/04:U270, 2003/04:U348 yrkande 14 och 2003/04:U351 yrkande 2.
Ställningstagande
Konvergensen inom EU:s bistånds-, jordbruks- och handelspolitik måste
öka. Den europeiska handels- och jordbrukspolitiken måste göras förenlig
med internationell solidaritet, och Sverige bör aktivt verka för att
stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s
hinder.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U6
yrkande 22.

12.     Ekonomisk politik och handelspolitik, punkt 15 (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U7 yrkandena 7,
8, 14-16 och 18 och avslår motionerna 2002/03:U262 yrkandena 5 och 8,
2002/03:U313 yrkande 19, 2003/04:U3 yrkande 1, 2003/04:U6 yrkandena 10
och 22, 2003/04:U9 yrkande 20, 2003/04:U11 yrkande 8, 2003/04:U12
yrkandena 13, 16, 17, 19 och 20, 2003/04:U248 yrkande 8, 2003/04:U270,
2003/04:U348 yrkande 14 och 2003/04:U351 yrkande 2.
Ställningstagande
TRIPS-avtalet är det avtal som reglerar så kallad immaterialrätt, bland
annat patent på exempelvis läkemedel och genetiska resurser. Det är en
grov överdrift för att inte säga felaktigt att säga att frågan om
tillgång till livräddande medicin är löst.
WTO:s avtal om patent, TRIPS, har inte ändrats. Överenskommelsen i WTO
var en tolkning av hur vissa undantagsregler som finns i TRIPS skall få
lov att användas av vissa fattiga länder i vissa situationer. Huvudproblemet
med TRIPS och ökade medicinpriser i syd finns kvar. Från och med 2005
förbjuds Indien och andra länder att ha kvar den flexiblare patentlagstiftning
man nu har och som tillåter att billiga kopior produceras för egen
konsumtion och export, till exempel till Afrika.
Överenskommelsen inom WTO i september 2003 innebar en juridisk-politisk
möjlighet för länder att producera och exportera billiga läkemedel. Men
kommentarer från engagerade folkrörelser pekade på att de juridiska och
politiska processerna som ett land måste gå igenom enligt förslaget är
så krångliga att det är mycket tveksamt om att land kommer att kunna
utnyttja den nya möjligheten. Överenskommelsen bedömdes av bl.a. Läkare
utan gränser snarast som ett ytterligare hinder för produktion och export
av billiga läkemedel.
Vad som är viktigt nu är att länder ges möjlighet att verkligen utnyttja
den flexibilitet som finns inom regelverket, och då särskilt förlängda
övergångstider för de minst utvecklade länderna. Men lika viktigt är
att tillgången till billigare läkemedel kan säkras efter år 2005, när
TRIPS skall ha genomförts i alla länder. Vad som krävs är en revidering
av själva avtalet. Fattiga länder måste få en otvetydig rätt att både
producera och köpa mediciner som räddar liv.
WTO-avtalen och deras genomförande får inte stå i konflikt med eller
motverka främjandet av de mänskliga rättigheterna såsom exempelvis rätten
till liv. Främjandet av de mänskliga rättigheterna skall ges företräde
i händelse av normkonflikter.
TRIPS-avtalet bör omarbetas så att det inte längre står i strid med
rätten till mat och hälsa.
TRIPS-avtalet bör även omarbetas så att det inte blir möjligt att ta
patent på någon form av liv.
UNDP har i flera rapporter diskuterat dessa nya handelsregler och
konstaterade bl.a. redan 1998 i Human Development Report: "Den ordning
för handel som varit rådande efter Uruguayrundan har kringskurit
möjligheterna att i de mest utvecklade länderna vidta de politiska åtgärder
som bidrog till framgångarna i Östasien".
En nyligen utkommen rapport finansierad bl.a. av UNDP, Making Global
Trade Work for People, pekar på vikten av ett "policyutrymme" för att
kunna utveckla diversifierade ekonomiska strategier och hur WTO:s olika
regleringar kan bli problematiska när det gäller att förverkliga sådana
strategier.
För en långsiktigt svensk strategi för en rättvis och hållbar utveckling
i världen är det viktigt att konstatera att diskussionen fortsatt efter
1999. Handelspolitiken måste fortsätta att utvärderas och analyseras.
Utrymme måste ges för omprövningar av den svenska politiska strategin
från 1999.
Framför allt gäller detta de av WTO:s avtal som sträcker sig längre än
att endast omfatta handel med varor, som t.ex. GATS, TRIPS, TRIMS. I
dessa sammanhang bör Sverige generellt sett inta en mer kritisk hållning.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U7
yrkandena 7, 8, 14-16 och 18.

13.     Ekonomisk politik och handelspolitik, punkt 15 (mp)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U12 yrkandena
16, 17, 19 och 20 och avslår motionerna 2002/03:U262 yrkandena 5 och 8,
2002/03:U313 yrkande 19, 2003/04:U3 yrkande 1, 2003/04:U6 yrkandena 10
och 22, 2003/04:U7 yrkandena 7, 8, 14-16 och 18, 2003/04:U9 yrkande 20,
2003/04:U11 yrkande 8, 2003/04:U12 yrkande 13, 2003/04:U248 yrkande 8,
2003/04:U270, 2003/04:U348 yrkande 14 och 2003/04:U351 yrkande 2.
Ställningstagande
Sverige skall verka för en reell demokratisering av WTO-processen och
för att stärka de fattiga ländernas förhandlingskapacitet.
Sverige bör motverka för att det fattas beslut i WTO om att börja
förhandla investeringsavtal eftersom detta inte självklart medför fördelar,
utan kan försvåra regleringar av utländska investeringar.
Sverige skall verka för att WTO-avtalen uttryckligen slår fast att
utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska produktion av
baslivsmedel för att kunna garantera nationell livsmedelssäkerhet.
Sverige skall verka för att WTO-avtalen och deras genomföranden inte
strider mot internationella miljöavtal eller konventionerna om de
mänskliga rättigheterna och att de senare skall ges företräde i händelse
av normkonflikter. Sverige, i ett globalt perspektiv, accepterar sitt
eget ansvar på civil och institutionell nivå för att åtgärda ohållbara
produktions- och konsumtionsmönster i Sverige.
I WTO har ett land en röst. Det är en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för ett demokratiskt arbetssätt. Det räcker inte heller
att ge länderna ett handelsrelaterat stöd för att de skall kunna driva
sina egna intressen, såsom utrikesutskottet föreslår i betänkandet. I
realiteten har fattiga länders framförda synpunkter ofta inte beaktats;
till och med möjligheterna att föra fram förslag har varit begränsade.
Inför Cancún fördes flera förslag fram på hur förhandlingsprocessen
kan demokratiseras. Exempelvis bör förberedande möten öppnas för alla
medlemsländer, och de olika förhandlingsförslagen redovisas tidigt,
öppet och i sin helhet. Detta är därför viktigt för att förbättra
beslutsunderlaget och beslutsfattandet i sak - och därmed i förlängningen
resultatet av samarbetet. Ett annat viktigt huvudkrav var att inte WTO:s
samlade agenda skulle vara så överlastad med många delförhandlingar
inom många områden pågående samtidigt.
Inga förhandlingar om ett investeringsavtal
Flera industriländer med EU i spetsen vill öppna förhandlingar på en
rad nya områden, bl.a. annat rörande ett investeringsavtal inom WTO.
Många afrikanska, karibiska och asiatiska utvecklingsländer är dock
tveksamma eller helt emot detta. Oenigheten var uppenbar på det förra
ministermötet i Doha och frågan sköts till mötet i Cancún. Åter är läget
starkt polariserat och mötet slutade i oenighet då många utvecklingsländer
inte accepterar detta. Oron är befogad eftersom ett investeringsavtal
inte självklart medför fördelar. Tvärtom kan det försvåra sådana
regleringar av utländska investeringar som verkar i linje med
Millenniumdeklarationen. Därför bör inte beslut fattas i WTO om att påbörja
förhandlingar om ett investeringsavtal och sammanbrottet i Cancún måste
ses som en rättmätig protest mot både förhandlingarnas former och väntade
innehåll. En nystart med andra förtecken för WTO:s arbete är det som
krävs.
Några rika länder arbetar för att ge företagen fler rättigheter. De ser
de nationella reglerna och lagarna som ett problem, och vill genom
bindande regler skydda företagen från vissa former av påverkan. Det
handlar exempelvis om ifall företagen skall kunna flytta tillgångar så
som de själva tycker över ländergränserna. Det kan innebära att regeringar
görs skadeståndsskyldiga för störningar i företagens produktion eller
att utländska företag skall ges samma statliga stöd som liknande företag,
exempelvis inom offentlig sektor. De fattiga ländernas industrier skulle
dessutom drabbas hårt om de utsattes för en öppen konkurrens från
världens transnationella företag. Om ett lands invånare anser att ett
företag missköter sig finns det i dag inga möjligheter inom WTO:s
tvistelösningssystem att driva en process gentemot den skyldige. Allt
detta är mycket oroande. Till och med Världsbanken anser att det vore
felaktigt av EU att arbeta för en fortsatt bred agenda i kommande
förhandlingar. Men i utrikesutskottets betänkande saknas dock sådana
analyser. Här konstateras det kort att internationella investeringar är
bra för den ekonomiska utvecklingen. En investering kan få negativa
konsekvenser såväl miljömässigt som socialt och det har ännu inte gjorts
några utvärderingar av vilka negativa konsekvenser den ökade frihandeln
mellan världens stater genererat.
EU-kommissionen ignorerar nu det massiva motståndet från fattiga länder
mot ett investeringsavtal, och dess avsikt är att vidga förhandlingarna
nästa gång till att inkludera även ett investeringsavtal. EU-kommissionen
kommer att slå fast denna linje om inte fler från medlemsländerna
protesterar. Därför bör den svenska riksdagen uttala sin skepsis.
Garanterad livsmedelssäkerhet
Regeringen bör också verka för att WTO-avtalen uttryckligen slår fast
att utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska produktion
av baslivsmedel. Det är nödvändigt för att garantera livsmedelssäkerheten.
Det räcker inte att ge länderna speciella övergångsregler under en
övergångstid, såsom det föreslås i betänkandet. Över 800 miljoner
människor i världen svälter. Av dem lever 75 % på landsbygden och är
beroende av jordbruk eller fiske för sin överlevnad. Försörjningsproblemen
beror i hög grad på bristande demokrati och rådande strukturer och regler
för handel, långivning och bistånd. Villkoren för jordbrukshandeln har
en stor betydelse för utvecklingen i de flesta länder i syd. Det egna
jordbruket försörjer och sysselsätter många och står dessutom ofta för
en viktig del av exporten.
De mänskliga rättigheterna och miljöavtalens ställning i förhållande
till handelsreglerna
En FN-kommitté ser att existerande motsättningar föreligger liksom även
FN:s kommissionär för de mänskliga rättigheterna, som gång på gång pekat
på existerande eller potentiella motsättningar mellan dessa storheter.
Att svepande säga att något motsatsförhållande föreligger kan utskottet
inte se är naivt.
Miljöpartiet de gröna anser därför att regeringen bör verka för att
WTO-avtalen och deras genomförande inte får strida mot målsättningarna
i internationella miljöavtal eller avtal om mänskliga rättigheter. I
utskottsbetänkandet nämns bara att dessa inte skall åsidosättas. Vi
vill se en skarpare skrivning, nämligen att dessa skall ges företräde
i händelse av normkonflikter. WTO-avtalet slår fast att handelsreglerna
skall främja en hållbar utveckling. Denna ambition hyllas i betänkandetexten.
Men i dag är läget helt annorlunda och relationen mellan hållbar
utveckling och handelsliberalisering har ställts på sin spets i WTO:s
tvistlösningsorgan när miljöpolitiska åtgärder prövats som handelshinder.
Detta har tyvärr även gjort sig gällande i FN-sammanhang. I förhandlingarna
vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg förra året om
handlingsplanen från världstoppmötet om hållbar utveckling avvärjdes i
sista stund skrivningar som direkt innebar att de internationella
miljöavtalen underordnades handelsreglerna. Ännu saknas ett tydligt
klargörande och initiativ från exempelvis FN:s generalförsamling för att
säkerställa att de internationella miljöavtalen inte åsidosätts av
handelsavtalen. Ett sådant klargörande behövs eftersom de starkare
sanktionsmekanismerna inom WTO i praktiken ger handelsreglerna en starkare
ställning vid eventuella konflikter.
I dag diskuteras miljöavtalens förhållande till handelsavtalen i WTO:s
kommitté för handel och miljö. Risken är stor att det leder till
skrivningar som ger handelsavtalen ett generellt företräde. Därför bör
frågan förhandlas och lösas i forum där miljöhänsynen står starka, såsom
inom FN. WTO har också tagit upp en diskussion om miljömärkning. Även
här finns skäl till oro. Därför är det viktigt att ministermötet i Cancún
tydligt slår fast att icke-protektionistisk miljömärkning är ett legitimt
och viktigt verktyg för att gynna en hållbar utveckling.
För att klargöra miljöavtalens betydelse och särställning bör Sverige
medverka till initiativ inom FN-systemet som syftar till att stärka
biodiversitetskonventionens samt andra s.k. Multilateral Environmental
Agreements ställning gentemot handelsreglerna. Miljöreglerna måste bli
normsättande.
TRIPS-avtalet
TRIPS-avtalet innebär att utvecklingsländernas immaterialrättsliga
lagstiftning på kort tid skall anpassas till i stort sett västerländsk
standard. Många av de i dag utvecklade ekonomierna införde de regler
som TRIPS föreskriver sent i sin utvecklingsprocess. De avsåg att låta
nya teknologier överföras från utlandet för att stärka den inhemska
framväxande industrin. Strikta patentregler som i TRIPS kan på så vis
komma att motverka en utveckling av mer avancerade inhemska industrier
i dagens utvecklingsländer. Einarsson och Byström gjorde en genomgång
av existerande vetenskaplig forskning kring TRIPS i en konsultstudie
till Sida år 2000. Deras sammanfattning inleds med: "Den mest uppenbara
och mest centrala slutsatsen av denna studie är att TRIPS-avtalet
sannolikt inte kommer att medföra några väsentliga fördelar för u-länderna.
" De skrev också tydligt att det inte finns några vetenskapliga bevis
på att ett införande av TRIPS lagstiftning medför ett ökat antal
direktinvesteringar.
Än allvarligare är att TRIPS-avtalet i sin nuvarande utformning hotar
livsmedelssäkerheten och tillgången på mediciner i fattiga länder.
Huvuddelen av världens fattiga bor på landet och är beroende av det lokala
jordbruket för att få mat för dagen.
Småböndernas rättigheter till att fritt använda delar av skörden till
utsäde hotas genom att företag som tagit patent på växter kräver ersättning
för nytt utsäde. De undantag som TRIPS tillåter är svåra att få och det
alternativ som utpekats, UPOV, är inte nog anpassat till småjordbrukarnas
förhållanden. Den överenskommelse som nåddes i början av hösten om
undantag från TRIPS regler för att möjliggöra fattiga länders tillgång
på viktiga mediciner till rimliga priser anses av många som alltför
snäv. Länder som inte själva har en läkemedelsindustri som kan ges
tvångslicenser kan bara under mycket särskilda förhållanden importera
billiga mediciner. Detta kan allvarligt hota hälsan hos människor i
fattiga länder och strider mot Sveriges målsättningar om en rättvis och
hållbar utveckling där en förbättring av fattiga människors situation
sätts i första rummet.
Vidare bryter TRIPS stadganden om patent på liv mot flertalet av jordens
kulturers uppfattningar och ger alltför stora rättigheter till
bioteknikföretagen. Det faktum att 90 % av världens genetiska resurser
återfinns i länder i syd, medan 90 %av jordens patent återfinns i nord är
en signal om att en alltför förhastad och likformigt påtvingad patenträtt
kan åstadkomma stor skada för den rättvisa och hållbara globala
utvecklingen.
En reformering av TRIPS-avtalet bör därför leda till att reglerna kring
vad som skall kunna patenteras utformas så att patent på någon form av
liv inte tillåts.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U12
yrkandena 16, 17, 19 och 20.

14.     Näringspolitiken, punkt 16 (v, mp)
av Lars Ohly (v) och Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N334 yrkande 2
och avslår motionerna 2002/03:U284 yrkandena 16, 17 och 19, 2002/03:U296
yrkande 11, 2003/04:U6 yrkandena 9 och 11-13, 2003/04:U9 yrkande 12,
2003/04:U213 yrkande 4, 2003/04:U253 yrkande 2, 2003/04:U255 yrkande 7,
2003/04:U283, 2003/04:U296, 2003/04:U348 yrkandena 13, 15 och 16,
2003/04:U352 yrkande 8 och 2003/04:MJ411 yrkande 6.
Ställningstagande
I dagens globaliserade värld får stora transnationella företag alltmer
makt. FN uppskattar att stora företag utgör 51 av världens 100 största
ekonomiska enheter. Demokratiska institutioner riskerar att i jämförelse
med dessa bolag få allt mindre att säga till om, då företagen allt
lättare kan flytta sin verksamhet mellan länder.
G 8-länderna tillåter företagen att engagera sig i hemlig, svagt reglerad
internationell handel med vapen, teknologi och utbildning. Informationen
till allmänheten, lagstiftare och medier hindras genom att "affärshemlighet"
åberopas. En rad stora företag och konsortier (där även svenska företag
ingått) har bedrivit sin verksamhet i u-länder som varit skadliga för
människor och miljö i områden där de verkat. Vissa företag i G 8-länderna
har till och med varit inblandade i export av säkerhetsutrustning som
lätt kan användas för tortyr och misshandel.
WTO har förvisso reellt bindande regler men en bristande efterlevnad.
Företag kan av WTO "straffas" genom kännbara handelssanktioner. Ett
litet lands institutioner har väldigt lite att sätta emot om ett stort
land eller ett storföretag bryter mot ingångna avtal. På likartat sätt
fungerar beslutsfattandet inom WTO. I princip skulle även små länder
kunna vara starka eftersom beslut fattas i konsensus, men i praktiken
blir de ofta offer för de stora nationernas överlägsna styrka.
Ett transnationellt företag har fördelen att vara en juridisk person,
vilket innebär att det inte behöver följa internationell rätt. Internationell
rätt gäller bara stater och inte juridiska personer. Företagens struktur
med spridning i flera länder gör det samtidigt svårt att utkräva ansvar
med ett nationellt rättssystem.
Sverige skall verka pådrivande internationellt och genom EU för att
inom FN utarbeta ett internationellt bindande regelverk för transnationella
företag.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:N334 yrkande 2.

15.     Jordbruks- och fiskeripolitiken, punkt 18 (m, fp)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m), Cecilia Wigström
(fp), Ewa Björling (m) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U10 yrkande 5
och avslår motionerna 2002/03:U290 yrkande 4, 2002/03:U313 yrkandena 2
och 20, 2002/03:MJ428 yrkande 43, 2003/04:U7 yrkande 17, 2003/04:U9
yrkandena 16, 17 och 19, 2003/04:U12 yrkande 18, 2003/04:U261 yrkandena
4 och 5 och 2003/04:U271 yrkandena 1-4.
Ställningstagande
EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner
människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport
från Världsbanken från hösten 2003 betonas att sänkta jordbrukssubventioner
och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom
och hopplöshet. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU
betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd.
En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång
påbörjas, och ju förr desto bättre. Folkpartiet anser att Sverige skall
verka för en långtgående avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken
till senast år 2015, det vill säga samma år som FN:s millenniemål skall
vara uppfyllda. Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt
driva kravet att den inre marknaden skall öppnas för u-ländernas produkter.
Folkpartiet anser att Sverige skall verka för ett borttagande av
tulleskalering, subventioner samt kvoter senast 2015. Om andra länder gör
liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning, innebär det en kraftfull
stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U10
yrkande 5.

16.     Jordbruks- och fiskeripolitiken, punkt 18 (mp)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:U12 yrkande
18 och 2003/04:U271 yrkandena 1-4 och avslår motionerna 2002/03:U290
yrkande 4, 2002/03:U313 yrkandena 2 och 20, 2002/03:MJ428 yrkande 43,
2003/04:U7 yrkande 17, 2003/04:U9 yrkandena 16, 17 och 19, 2003/04:U10
yrkande 5 och 2003/04:U261 yrkandena 4 och 5.
Ställningstagande
År 1994, i samband med att GATT utvecklades till WTO, slöts ett särskilt
avtal angående jordbruksprodukter, Agreement on Agriculture, AoA.
Därigenom omfattar det internationella regelsystemet för handel även
jordbruksprodukter. Regelutvidgningen har i den politiska retoriken ofta
betraktats som en framgång för u-länderna, i och med att AoA, och även
det grundläggande GATT-avtalet, ställer krav på minskade subventioner
av jordbruket och förbjuder exportstöd.
Men AoA har ej inneburit den framgång för fattiga länder som många
hoppades på. Avtalets tydliga fokus på rätten till export, minsta
marknadstillträde och fortsatta möjligheter till olika statliga stödformer
till jordbrukssektorn i i-världen har tvärtom lett till problem för
familjejordbruket i u-länderna, som på sin hemmamarknad tvingas konkurrera
med importerade baslivsmedel. Följden har blivit att de fattigaste
u-länderna förlorat på avtalet; enligt en analys från FAO har dessa
länders kostnader för livsmedelsförsörjningen ökat med 20 % sedan AoA:s
införande.
Om bönder skall ges möjlighet att bygga upp sina jordbruk med uthålliga
odlingsmetoder krävs att de kan skydda sig mot konkurrens från dumpade
överskottsprodukter i nord. Den rika världens länder har inte lyckats
enas om att avskaffa dessa. EU, t.ex. beslutade i juni 2003 om ändringar
av den gemensamma jordbrukspolitiken. Reformen har framställts som
radikal men kommer i realiteten knappast att minska EU:s dumpning av
jordbruksprodukter till fattiga länder. Detta faktum, samt att fattiga
länder inte har råd att själva subventionerna jordbruksproducenterna i
det egna landet, gör det befogat att fortsätta använda tullar som skydd
för att garantera sina invånares livsmedelssäkerhet.
Den förda handelspolitiken har haft fel fokus. Ledstjärnan skall inte
vara ländernas rätt till export. Rätten till export bör vara underordnad
de övergripande målsättningarna tryggad livsmedelsförsörjning och
ekologisk uthållighet. Det nuvarande handelssystemet har gynnat stora
transnationella företag, vilket gjort att vinsterna från livsmedelsproduktion
i u-länder inte har hamnat i de fattigas händer.
Om svälten skall kunna utrotas måste ledstjärnan, både i handelssammanhang,
internationell politik och fattigdomsbekämpning, i stället vara
livsmedelssuveränitet - food sovereignity.
Livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners rätt att definiera
sin egen jordbruks/livsmedelspolitik för att kunna möta sina egna behov.
Begreppet lanserades av den globala koalitionen mellan småbrukare, Via
Campesina, i samband med FAO:s World Food Summit 1996. Det innebär att
det lokala jordbruket avsett för att livnära den egna befolkningen
prioriteras. Detta kräver stabila villkor för den inhemska produktionens
utveckling, som tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter, men
också rätten att införa skydd från importtryck vid behov. Livmedelssuveränitet
är inte en fråga bara för u-länderna, och i Via Campesina finns
lantbrukarorganisationer från både nord och syd representerade.
Många studier har visat på sambanden mellan svält och fattigdom. Trots
den självklara koppling som finns mellan utrotande av svälten och
ekonomisk tillväxt så dirigeras alltför mycket av utvecklingsresurser
till åtgärder som inte tar itu med den största grundorsaken till fattigdom
- hunger. I FAO:s Economic and Social development paper 147 framgår att
tillväxten söder om Sahara skulle varit mellan 1-2 % högre per år om
människor kommit upp till ett näringsintag på 2 770 kalorier per
dag.
Det är dags att bryta trenden med minskande bistånd inom jordbrukssektorn
och de minskade anslagen till jordbruket. En politik som innebär en
livskraftig jordbrukssektor där primärt fokus ligger på produktion för
de egna basbehoven är en ytterst viktig faktor för att utrota fattigdomen.
En sådan politik har också fokus på kvinnors situation, då familjens
livsmedelsförsörjning oftast vilar på kvinnornas axlar.
FAO har nyligen föreslagit ett antihungerprogram och en internationell
allians mot hunger, med syfte att minst halvera antalet hungriga människor
till år 2015. Sverige måste ta aktiv del i detta i syfte att uppnå en
nollvision för svälten. Jordbrukssektorns roll kan inte nog framhållas,
och i FAO:s program pekar man mycket riktigt på vikten av ökad
jordbruksproduktion i fattiga områden och behovet av att säkerställa att
maten når dem som mest behöver den. Vi i den rika världen har möjlighet
att utrota svälten genom att öka stödet till den forskning som är av
betydelse för u-ländernas uthålliga jordbruk liksom till det direkta
biståndet till jordbrukssektorn.
Givetvis ligger huvudansvaret för den nationella jordbrukspolitiken i
det enskilda landet. Vi i i-världen har dock ett stort ansvar då det
gäller de internationella handelsreglerna, biståndsverksamhet och den
förda jordbrukspolitiken inom EU. EU står i dag för ca 40 % av
livsmedelsexporten då det gäller mjölkpulver och fläskkött. Då dessa produkter
dumpas på världsmarknaden med hjälp av interventionspriser och exportbidrag
blir följden givetvis att lantbruksföretagaren i ett tredje land tvingas
konkurrera på oacceptabla villkor. Exportsubventionerna måste avskaffas,
och enskilda länder måsta ha rätt att vidta motåtgärder vid misstanke
om att dumpning förekommer.
För att ge länder möjligheter att välja en egen nationell jordbrukspolitik
måste AoA skrivas om från grunden. Målsättningen skall vara
livsmedelssuveränitet, trygg livsmedelsförsörjning och ekologisk uthållighet
istället för en blind tro på frihandel. Kravet på minsta marknadstillträde
måste upphävas och enskilda länder skall ha rätt att skydda sin egen
livsmedelsproduktion så länge det inte innebär att landet i fråga dumpar
ett överskott på världsmarknaden. Åtgärder bör också vidtas så att
LDC-export till i-länder gynnas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U12 yrkande 18 och 2003/04:U271 yrkandena 1-4.

17.     Politiken för social omsorg och folkhälsa, punkt 19 (m, kd)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Holger Gustafsson (kd), Göran Lindblad
(m) och Ewa Björling (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U245 yrkandena
3, 4, 6 och 7 och avslår motionerna 2002/03:U244, 2002/03:U260 yrkande
4, 2002/03:U284 yrkande 23, 2002/03:U290 yrkandena 7 och 14, 2002/03:U295
yrkandena 6 och 21, 2002/03:U313 yrkandena 12-15, 2002/03:So455 yrkande
2, 2003/04:U2 yrkande 2, 2003/04:U5 yrkande 3, 2003/04:U6 yrkandena 16
och 17, 2003/04:U7 yrkande 6, 2003/04:U9 yrkandena 25 och 26, 2003/04:U10
yrkande 12, 2003/04:U11 yrkande 6, 2003/04:U245 yrkandena 15 och 18,
2003/04:U248 yrkande 6, 2003/04:U251 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8,
2003/04:U261 yrkande 8, 2003/04:U305, 2003/04:U312 yrkandena 1, 4 och 5,
2003/04:U348 yrkandena 19 och 20 och 2003/04:So645 yrkande 5.
Ställningstagande
Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen,
särskilt hiv/aids, måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte
utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För
utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar
som inte drabbar den rika världen bör en marknad garanteras. Information
om hivprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande
konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha
utvecklat för länge sedan skulle väsentligt kunna reducera problemen
med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser.
Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en
grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både
social och ekonomisk utveckling. Erfarenheter från alla länder som
utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga satsningar på hälso- och
sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot
flera sjukdomar som drabbar u-länder, främst malaria, TB, mässling och
hiv.
I dag förekommer dock flera framgångsrika försök med olika typer av
medicin mot flera av dessa sjukdomar där många afrikaner ingår i
försöksgrupperna. Tyvärr är den bistra sanningen att när medicinen väl är
färdigutvecklad är den alldeles för dyr för att kunna användas i Afrika.

Man måste ytterligare sänka både behandlingskostnaderna för hälso- och
sjukvård samt kostnaderna för medicin. Ökar tillgången till rådgivning
och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga, bl.a.
möjlighet att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med
immunosuppression orsakad av hiv eller andra sjukdomar. En ytterligare
lösning på detta problem kan vara den modell som den amerikanske
Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika
länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin.
Exempelvis skulle EU kunna vara garant för att köpa ett effektivt
malariavaccin till Afrikas 25 miljoner nyfödda barn varje år om ett
effektivt sådant vaccin utvecklas. Vidare kan också ett minimipris per
dos garanteras. De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del
av kostnaden, men poängen är att inget land eller organisation ger några
pengar förrän ett effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin
står för forskning och utveckling och för risken av misslyckade projekt.

I u-länderna är det ungefär 4 % av dem som behöver bromsmediciner som
har tillgång till dem. Visserligen har bromsmedicinerna blivit billigare
i u-länderna, men det behövs krafttag av både privat och statlig sektor
för att människor som behöver medicin skall få tillgång till den. Man
måste ytterligare sänka behandlingskostnaderna för både hälso- och
sjukvård samt medicin. Ökar man tillgången till behandling, rådgivning
och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga. Det skapas
också möjligheter att behandla alla de infektioner som uppkommer i
samband med immunosuppression orsakad av hiv.
WTO:s patentavtal Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual
Property Rights, TRIPS, ställer krav på att alla WTO:s medlemmar skall
införa en bestämd nivå av immaterialrättsliga regler. Nackdelen är att
u-länderna har en svagare lagstiftning kring bl.a. mediciner. Vidare
anser u-länderna att patentet missgynnar utvecklingen och befarar att
avtalet minskar tillgången på mediciner vilket hotar grundläggande rätt
till hälsa.
Ett positivt tecken är dock att flera av de nystartade globala stiftelserna
som arbetar för att utveckla vaccin mot hiv har som grundregel att den
forskning som bedrivs skall fokusera på den variant av hiv som existerar
i Afrika. Tidigare har man alltid hävdat att det inte är ekonomiskt
lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som
nästan bara förekommer i världens fattigaste länder, men nu anges
hivforskning som direkt gagnar Afrika som incitament för att kunna ansöka
om resurser inom flera olika organisationer.
Alldeles nyligen har ett ideellt program för hivmedicin till de fattiga
länderna startat. International Dispensary Association Foundation (IDA),
Pharmacia och Kennedy School of Government vid Harvard University har
lanserat ett program vid World Economic Forums Global Health Initiative,
som kan fungera som modell för att öka tillgången till viktiga läkemedel
för u-länderna. Det första läkemedlet är Delavirdin mot hiv. Idén går
ut på att man beviljar licenser utan ensamrätt för medlet till tillverkare
som förbinder sig att tillverka och distribuera produkten till världens
fattiga länder. Programmet bedrivs ideellt, och IDA bestämmer vilka som
får rätten att tillverka förutsatt att kvalitetskraven följs. Detta ger
unika möjligheter att underlätta tillverkning och att leverera medicin
till länder med stora behov. Kriteriet för att vara berättigad till
detta är att länderna skall ligga på under 1 200 dollar i BNP per capita
och att andelen hivsmittade uppgår till över en procent. Programmet
sker inom en ram som gör att det inte skadar skyddet för immaterialrätten
vilket behövs för att stimulera fortsatta investeringar i forskning för
nya genombrott.
Forskning och utveckling av nya antivirala medel måste innefatta även
afrikanska varianter av hiv, inte bara västvärldens hiv. Afrikanska
stater måste ha ekonomisk möjlighet att själva kunna tillverka läkemedel
eller efterfråga de läkemedel som finns. Samtidigt krävs en tydlig
struktur av organisationen för att kunna distribuera medicin till alla
behövande.
Det krävs ytterligare satsningar på grundforskning angående hiv. Vi har
i dag ännu inget fungerande vaccin, och den allra största vinsten i
kampen mot hiv/aids är den dag världen lyckas framställa ett sådant
vaccin som fungerar.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U245 yrkandena 3, 4, 6 och 7.

18.     Samstämmighet i svensk politik och i EU:s politik, punkt 22 (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 22 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U7 yrkandena 11
och 12 och avslår motionerna 2002/03:U262 yrkande 7, 2002/03:U294 yrkande
22, 2003/04:U6 yrkandena 20 och 21, 2003/04:U9 yrkande 32, 2003/04:U10
yrkande 6, 2003/04:U12 yrkande 3 och 2003/04:U348 yrkandena 6 och
32.
Ställningstagande
Utskottet anser att i de fall där fattigdomsbekämpningen och
rättighetsperspektivet, dvs. kampen för mänskliga rättigheter kommer i konflikt
med andra politikområden skall fattigdomsbekämpningen och rättighetsperspektivet
vara det överordnade målet. Detta innebär exempelvis att fattigdomsbekämpningen
skall vara överordnad krigsmaterielexport-politiken och att hälsopolitiken,
som avser att värna den mest grundläggande mänskliga rättigheten rätten
till liv, nämligen skall vara överordnad TRIPS-avtalet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U7
yrkandena 11 och 12.

19.     Samarbetsländer och planeringsinstrument, punkt 23 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 23 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:U295 yrkandena
8 och 15 och avslår motionerna 2003/04:U6 yrkande 30, 2003/04:U9 yrkande
29, 2003/04:U10 yrkande 4, 2003/04:U12 yrkande 8 och 2003/04:U348 yrkande
3.
Ställningstagande
Det finns därför all anledning att medvetet koncentrera det svenska
biståndssamarbetet till de länder där vi mest effektivt kan bidra till
att utrota fattigdomen. Sveriges biståndsinsatser bör fokuseras på Afrika
söder om Sahara. Good governance är en förutsättning för direkt budgetstöd
till statsmakter. Kunskapsöverföring måste få en alltmer dominerande
roll i biståndets utformning. Det är angeläget att medverka till att
skapa framgångsrika exempel, som inspirerar övriga länder.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U295 yrkandena 8 och 15.

20.     Samarbetsländer och planeringsinstrument, punkt 23 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 23 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U6 yrkande 30
och avslår motionerna 2002/03:U295 yrkandena 8 och 15, 2003/04:U9 yrkande
29, 2003/04:U10 yrkande 4, 2003/04:U12 yrkande 8 och 2003/04:U348 yrkande
3.
Ställningstagande
Regeringen har framställt den svenska utvecklingspolitiken som om Sverige
ska finnas med överallt där det finns behov. Det är en hedervärd tanke
men vi menar att det inte är rimligt. För att inte förlora effektiviteten
i utvecklingssamarbetet och biståndet anser vi att Sverige, inom ramen
för det breddade synsättet, ändå måste fortsätta att prioritera ett
antal samarbetsländer. En lämplig begränsning är ca 20 länder, vilket
bör ske inom en 5-årsperiod. Fördelen med prioriterade länder är uppenbar
i det att det ökar möjligheterna till kontrollerade samarbetsformer,
effektivare samarbete, bättre revision och uppföljning. De länder som
i så fall inte ingår i den prioriterade skaran kan Sverige stödja genom
mer kunskapsinriktat bistånd inom ramen för internationellt samarbete.
Ett fortsatt system med programländer gör det också lättare att arbeta
fram tydliga strategier för när biståndet till ett land skall avslutas
och när samarbetet skall övergå i mer normala former av ekonomiskt och
politiskt samarbete.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U6
yrkande 30.

21.     Samarbetsländer och planeringsinstrument, punkt 23 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 23 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U9 yrkande 29
och avslår motionerna 2002/03:U295 yrkandena 8 och 15, 2003/04:U6 yrkande
30, 2003/04:U10 yrkande 4, 2003/04:U12 yrkande 8 och 2003/04:U348 yrkande
3.
Ställningstagande
Kriterierna för vilka länder som skall ta emot svenskt bistånd bör ses
över. Genom att begränsa huvudbiståndet till ett antal utvalda länder
nås större fokusering på mottagarländernas behov. Det ger möjlighet
till ökad dialog, bättre utvärdering och långsiktig närvaro. Om Sverige
med sitt utvecklingsarbete vill ha fokus på de fattiga ländernas bästa
ter sig en begränsning av huvudmottagarländerna naturlig.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U9
yrkande 29.

22.     Demokrati och god samhällsstyrning, punkt 24 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 24 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:L249 yrkande
22, 2002/03:U284 yrkande 11, 2002/03:U294 yrkande 4, 2003/04:U10 yrkandena
14 och 21 och 2003/04:U282 yrkandena 10 och 13 och avslår motionerna
2002/03:U224 yrkande 2, 2002/03:U228 yrkandena 11 och 14, 2002/03:U284
yrkandena 7 och 10, 2002/03:U290 yrkandena 6 och 12, 2002/03:U295 yrkande
9, 2002/03:U298 yrkande 1, 2002/03:U320, 2003/04:K418 yrkande 6, 2003/04:U4,
2003/04:U10 yrkande 15, 2003/04:U213 yrkande 3, 2003/04:U241, 2003/04:U337
yrkande 1 och 2003/04:U348 yrkandena 8, 10 och 11.
Ställningstagande
Biståndspolitiken bör brukas för att främja mänskliga rättigheter. Enligt
Folkpartiet liberalernas uppfattning bör det bilaterala biståndet om
möjligt villkoras med krav på insatser för demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Mot
vår betoning av demokrati anförs ibland att en demokratisering påtvingad
utifrån har mindre chans till framgång. Så är det, naturligtvis. Sverige
bör därför undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer
inte strävar efter demokratisering. Om bistånd eventuellt skall bedrivas
i diktaturstater må sådant eventuellt bistånd kanaliseras genom enskilda
organisationer. Det bör i sådana fall kontrolleras extra att stödet,
även genom enskilda organisationer, inte i sista hand tillfaller regimen.

Fria medier är avgörande för att ett samhälle skall fungera demokratiskt.
Att det finns oberoende journalister, med rätt att få tillgång till
information, är en garanti för att regeringar och myndigheter ställs
till svars för sina handlingar. Flera regeringar fortsätter att döma
journalister till fängelse för att försöka skrämma kritikerna och tysta
oppositionen. Det är också högst allvarligt att journalister trakasseras
och ibland dödas i syfte att hindra undersökningar. Detta händer ofta
också i demokratiska länder. Regeringarna måste ta ansvar för att skydda
journalisterna, eftersom en kritisk press är nödvändig för att försvara
demokratin. Det är mot denna bakgrund oerhört viktigt att Sverige i
alla internationella sammanhang är tydligt i sitt stöd för demokrati
och krav på demokrati. Bistånd till stöd för oberoende medier skall
vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.
Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella
och transpersoner har få eller inga rättigheter. Som ett led i stärkandet
av det s.k. demokratimålet anser Folkpartiet liberalerna att Sverige
måste ställa krav på att grundläggande rättigheter ges till homosexuella,
bisexuella och transpersoner för fortsatt bistånd. Den förekommande
diskrimineringen av dessa grupper bör successivt föras in i biståndsdialogen
och om möjligt motverkas genom val av nya projekt och att det i Sidas
regleringsbrev även bör tas hänsyn till situationen för HBT-personer.
Vi
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:L249
yrkande 22.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2002/03:U284 yrkande 11, 2002/03:U294 yrkande 4, 2003/04:U10 yrkandena
14 och 21, 2003/04:U282 yrkandena 10 och 13 samt 2003/04:L249 yrkande
22.

23.     Demokrati och god samhällsstyrning, punkt 24 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 24 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U348 yrkande 8
och avslår motionerna 2002/03:L249 yrkande 22, 2002/03:U224 yrkande 2,
2002/03:U228 yrkandena 11 och 14, 2002/03:U284 yrkandena 7, 10 och 11,
2002/03:U290 yrkandena 6 och 12, 2002/03:U294 yrkande 4, 2002/03:U295
yrkande 9, 2002/03:U298 yrkande 1, 2002/03:U320, 2003/04:K418 yrkande
6, 2003/04:U4, 2003/04:U10 yrkandena 14, 15 och 21, 2003/04:U213 yrkande
3, 2003/04:U241, 2003/04:U282 yrkandena 10 och 13, 2003/04:U337 yrkande
1 och 2003/04:U348 yrkandena 10 och 11.
Ställningstagande
Även om vikten av att våga ställa krav är stor, så måste kraven ställas
i proportion till den berörda partens förmåga att leva upp till dem.
Därför anser Kristdemokraterna att det s.k. rättighetsbaserade biståndet
inte enbart skall vara villkorsbundet, utan också ges en positiv och
stödjande inriktning så att en positiv demokratisk utveckling i ett
land verkligen kan uppnås. Härvidlag behövs det en allmän attitydförändring
när det gäller inställningen till det internationella arbetet med
mänskliga rättigheter och utveckling. Alltför ofta har det handlat om att
peka ut syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa
ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot mänskliga
rättigheter. Det är naturligtvis viktigt att protestera mot grova och
systematiska brott mot mänskliga rättigheter, men för att främja
utvecklingen behövs det en lika stor dos av positiva verkningsmedel.
Självfallet är det viktigt att en bevakning sker av hur mänskliga rättigheter
skyddas i länder, dels genom FN, dels genom EU, och Sverige bör agera
för att föra upp den frågan på EU:s politiska dagordning.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U348 yrkande 8.

24.     Jämställdhet, punkt 25 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 25 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U6 yrkande 5
och avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 15,
2002/03:U313 yrkande 22, 2002/03:U328 yrkande 15, 2002/03:A242 yrkande
11, 2003/04:U9 yrkande 13, 2003/04:U260, 2003/04:U348 yrkande 9,
2003/04:Sf403 yrkande 33 och 2003/04:A371 yrkande 9.
Ställningstagande
För att bedriva effektiv fattigdomsbekämpning är det nödvändigt med
riktade åtgärder till kvinnor och deras barn. Deras fattigdom är till
stor del strukturell. Kvinnorna saknar ekonomiska tillgångar, egendom,
makt, utbildning, sjukvård, är utsatta för våld och diskriminering på
grund av sitt kön och utestängs ofta från beslutande församlingar på
diverse nivåer. Undersökningar pekar alltsomoftast på att bistånd riktat
till kvinnor ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd.
Kvinnors deltagande och inflytande bidrar till att skapa djupare,
bredare och stabilare samhällen. Genom bistånd riktat till kvinnor, ökar
chanserna för att biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar familjens
barn och hushåll. Vi kräver därför att svenskt bistånd i högre grad
skall riktas till kvinnor i samarbetsländerna.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U6
yrkande 5.

25.     Jämställdhet, punkt 25 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 25 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U313 yrkande
22 och 2003/04:U9 yrkande 13 och avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande
8, 2002/03:U294 yrkande 15, 2002/03:U328 yrkande 15, 2002/03:A242 yrkande
11, 2003/04:U6 yrkande 5, 2003/04:U260, 2003/04:U348 yrkande 9,
2003/04:Sf403 yrkande 33 och 2003/04:A371 yrkande 9.
Ställningstagande
I de flesta samhällen arbetar kvinnor mer än män, tjänar mindre, får
mindre utbildning och stöter på fler hinder att få tillgång till välstånd,
lån, information och kunskap. Brist på jämställdhet är alltså ett
grundläggande hinder för mänsklig utveckling. Riksdagen bör besluta att
uppdra åt regeringen att återkomma med förslag till strategier och
metoder för hur arbetet att förhindra diskriminering av kvinnor i
utvecklingspolitiken skall ske.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2002/03:U313 yrkande 22 och 2003/04:U9 yrkande 13.

26.     Bundet och obundet bistånd, punkt 26 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 26 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U9 yrkande 33
och avslår motionerna 2003/04:U3 yrkande 2, 2003/04:U6 yrkande 31 och
2003/04:U10 yrkande 24.
Ställningstagande
Den parlamentariskt tillsatta kommittén Globkom menade att Sverige bör
avbinda allt bilateralt bistånd och samtidigt verka för internationell
avbindning. En stor del av remissinstanserna avvisar förslaget. En del
av remissinstanserna betonar att de stöder avbindning i princip men att
de motsätter sig en ensidig svensk avbindning. Avbindningen av det
svenska biståndet måste göras i samma takt som det görs internationellt.
En ensidig svensk avbindning skulle inte gynna utvecklingsländerna.
Däremot skulle svenskt näringsliv diskrimineras i internationell konkurrens.
Avbindningen av svenskt bistånd bör ske i samma takt som internationell
avbindning.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U9
yrkande 33.

27.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:U11 yrkande
9 och 2003/04:U248 yrkande 9 och avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande
9, 2002/03:U313 yrkande 21, 2003/04:U6 yrkande 15, 2003/04:U7 yrkandena
19-22, 2003/04:U9 yrkande 23, 2003/04:U10 yrkande 17, 2003/04:U12
yrkandena 11 och 12, 2003/04:U261 yrkande 3 och 2003/04:U308 yrkandena
2-5.
Ställningstagande
Sverige anses vara ett föredöme i förmågan att hantera skuldkriser. Den
första borgerliga regeringen skrev av Sveriges u-landsskulder redan
1978. Den borgerliga regeringen hanterade skuldkrisen 1991-1992 på ett
sätt som väckt stor uppmärksamhet och respekt i finansiella kretsar.
Sverige bör också inom EU, Världsbanken och andra forum föreslå att
västvärlden gemensamt gör en avskrivning av de högt skuldsatta
låginkomstländernas (HIPC) skuldbörda. Sverige bör än en gång föregå med
gott exempel och ta initiativ till en total skuldavskrivning år 2005
för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i Afrika.
Skuldavskrivningen måste ske på ett ansvarsfullt sätt och uppfylla
fyra kriterier. För det första måste de frigjorda resurserna komma de
fattiga människorna till del, t.ex. genom att satsas på skolor så att
alla flickor och pojkar verkligen får en utbildning. Det finns ingen
ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan. Det måste gälla
både flickor och pojkar. Lika viktigt är det att satsa på hälsovård.
Hiv/aids, malaria, mässling och många andra sjukdomar skördar stora
offer. För det andra får skuldavskrivning inte gynna korruption och
vanstyre. Det vore illa om pengarna hamnade på ministrars bankkonton.
För det tredje får de frigjorda resurserna inte användas för att finansiera
krig och konflikter. Det vore illa om de ökade resurser som ställs till
u-länders förfogande skulle användas för ökade krigsansträngningar t.ex.
i Kongo, ett land där många länder har trupper. För det fjärde får
inte skuldavskrivning medföra ny upplåning. Det vore orimligt om fattiga
länder gick från en skuldbörda till en ny.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U11 yrkande 9 samt 2003/04:U248 yrkande 9.

28.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U10 yrkande 17
och avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande 9, 2002/03:U313 yrkande 21,
2003/04:U6 yrkande 15, 2003/04:U7 yrkandena 19-22, 2003/04:U9 yrkande
23, 2003/04:U11 yrkande 9, 2003/04:U12 yrkandena 11 och 12, 2003/04:U248
yrkande 9, 2003/04:U261 yrkande 3 och 2003/04:U308 yrkandena 2-5.
Ställningstagande
Många fattiga länder dras med omfattande externa skulder, som är ett av
flera hinder för deras politiska och ekonomiska utveckling.
Skuldavskrivningsfrågorna diskuteras inom EU i det s.k. Eurorådet, där Sverige
som en följd av folkomröstningsresultatet inte är företrätt. Detta är
problematiskt. Tredje världen kan knappast annat än förlora på att
Sverige inte är företrätt i euroländernas diskussion och beslut om
gemensamma EU-ståndpunkter visavi finansiella institutioner som Parisklubben,
som hanterar skuldavskrivningar, och IMF och Världsbanken, och
internationella ekonomiska konferenser om u-ländernas problem. Skuldfrågan
måste icke desto mindre prioriteras. Såväl Sverige som övriga i-länder
bör göra mer för att minska skuldbördan i de allra fattigaste länderna.
Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och
demokratiska reformer. Folkpartiet kan inte acceptera att skulder avskrivs
till länderna som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska
reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan ekonomiska
och politiska reformer kommer länderna aldrig att kunna ta sig ur den
skuldfälla de hamnat i.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U10
yrkande 17.

29.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U6 yrkande 15
och avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande 9, 2002/03:U313 yrkande 21,
2003/04:U7 yrkandena 19-22, 2003/04:U9 yrkande 23, 2003/04:U10 yrkande
17, 2003/04:U11 yrkande 9, 2003/04:U12 yrkandena 11 och 12, 2003/04:U248
yrkande 9, 2003/04:U261 yrkande 3 och 2003/04:U308 yrkandena 2-5.
Ställningstagande
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som
kraftigt begränsar deras möjligheter att utvecklas. Enbart räntekostnaderna
för lånen överskrider i många fall intäkterna från ländernas export.
Utlandsskulden för de fattigaste länderna är både i absoluta tal och
som andel av BNP avsevärt större i dag än för 10 år sedan. För att de
värst skuldsatta länderna skall ta sig ur skuldkrisen krävs radikala
skuldavskrivningar parallellt med genomförandet av en konsekvent ekonomisk
politik som främjar utveckling och tillväxt. För genomförandet av
skuldavskrivningar är det en nödvändighet att ställa villkor och krav på
den ekonomiska politiken, den demokratiska utvecklingen, respekten för
de mänskliga rättigheterna och på konkreta handlingsplaner för
fattigdomsbekämpningen. Kristdemokraterna föreslår en modell för
skuldavskrivning
som innebär att den skuldsatta statens små steg mot dessa mål skall ge
betydligt större steg i skuldavskrivning. Detta för att komma snabbare
ur den hopplösa situation som råder bland många fattiga länder och för
att verka som morot för länderna att skynda mot uppbyggnaden av mera
sunda samhällsstrukturer. Vi anser att Sverige bör vara ett föregångsland
och leda den globala opinionen för en sådan skuldavskrivningsmodell.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U6
yrkande 15.

30.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U308 yrkandena
2-5 och avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande 9, 2002/03:U313 yrkande
21, 2003/04:U6 yrkande 15, 2003/04:U7 yrkandena 19-22, 2003/04:U9 yrkande
23, 2003/04:U10 yrkande 17, 2003/04:U11 yrkande 9, 2003/04:U12 yrkandena
11 och 12, 2003/04:U248 yrkande 9 och 2003/04:U261 yrkande 3.
Ställningstagande
Centerpartiet föreslår en omfattande avskrivning av utvecklingsländernas
skulder. Detta måste gälla både de multilaterala och de bilaterala
skulderna. Skuldavskrivning spelar en central roll för att frigöra
resurser i utvecklingsländerna, vilka i sin tur skall riktas till att
uppnå en hållbar utveckling.
För att skuldavskrivningen skall vara verksam måste skulderna minskas
till en nivå där de fattiga länderna kan utvecklas socialt, ekonomiskt
och ekologiskt, på egna villkor. Världsbanken och IMF är i dag institutioner
som går med vinst. Dessa vinster som ackumulerats sedan 50-talet borde
användas till att skriva av delar av Världsbankens egna fordringar på
de fattigaste länderna.
Ett centralt initiativ för skuldavskrivning är det s.k. HIPC-initiativet
(Heavily indebted poor countries) som syftar till att skriva av skulder
för de fattigaste länderna. Tyvärr har alltför få länder, mindre än 10
av de 42 länder som omfattas av HIPC-initiativet, hittills fått
skuldlättnad så att de kommit ner i en så kallad hållbar skuldnivå. Detta
visar att programmet inte håller måttet utan behöver utvärderas och
reformeras.
En annan del av debatten om skuldavskrivningar är de stora lån som givits
till diktaturer. Det är inte rimligt att kräva att befolkningen i samma
länder skall betala sina diktatorers skulder. På detta sätt kan varken
Världsbanken eller någon annan fordringsägare kräva att Sydafrikas folk
skall betala för apartheidregimens skulder. Det senaste exemplet är
ifall Iraks befolkning skall betala Saddam Husseins skulder. Centerpartiet
anser att dessa skulder inte kan anses legitima. Sverige bör också ägna
diskussionen kring illegitima skulder betydligt större intresse inom
IMF, i syfte att underlätta för de fattiga ländernas folk att komma ur
skuldfällan.
Konsekvensen av att vissa skulder blir klassade som illegitima innebär
att det är fordringsägarna som får stå för kreditförlusterna. Det skulle
kanske leda till en viss återhållsamhet i långivningen som i längden
gynnar låntagarna. IMF och Världsbanken måste ta sitt ansvar för vilka
projekt de lånar ut pengar till. Ekologiskt riskfyllda projekt skall
inte få pengar.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U308 yrkandena 2-5.

31.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (mp)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U12 yrkandena
11 och 12 och avslår motionerna 2002/03:U263 yrkande 9, 2002/03:U313
yrkande 21, 2003/04:U6 yrkande 15, 2003/04:U7 yrkandena 19-22, 2003/04:U9
yrkande 23, 2003/04:U10 yrkande 17, 2003/04:U11 yrkande 9, 2003/04:U248
yrkande 9, 2003/04:U261 yrkande 3 och 2003/04:U308 yrkandena 2-5.
Ställningstagande
De fattiga länder som har höga och ohanterliga skuldbördor behöver
snabbare och effektivare skuldavskrivningar. För att detta skall bli
möjligt bör Sverige verka för att HIPC-initiativet reformeras så att
nivån på skuldlättnader kopplas till länders möjligheter att uppnå FN:s
millenniemålsättningar.
Den ekonomiskt fyrkantiga och socialt likgiltiga definitionen om hållbar
skuld beaktar inte de enskilda ländernas behov och förutsättningar.
HIPC-initiativet räcker inte då det bistånd som ges i praktiken bara
täcker återbetalningar på den skuldnivån.
En förutsättning för att nå de internationella utvecklingsmålen, som de
fastställs i FN:s millenniedeklaration, är att 100 % av HIPC-ländernas
skulder skrivs av.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U12
yrkandena 11 och 12.

32.     Bistånd till sexuell och reproduktiv hälsa, punkt 29 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 29 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U2 yrkande 1
och avslår motionerna 2002/03:U235 yrkande 4, 2002/03:U294 yrkande 17,
2002/03:U314, 2003/04:U5 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U10 yrkande 13,
2003/04:U232 och 2003/04:U276 yrkande 4.
Ställningstagande
Sverige uppfyller i dag den internationella överenskommelsen om att
avsätta 4 % av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive
hiv/aids. Det är förvisso bra, och vi välkomnar det utrymme som regeringen
upplåter åt SRHR i det svenska utvecklingsarbetet och ser fram emot att
området integreras i samtliga de åtta huvuddragen och mer specifikt
inom området jämställdhet. Vi menar dock att Sverige och andra ledande
givare på området måste höja den finansiella nivån med målet att avsätta
minst 10 % av biståndsbudgeten till området sexuell och reproduktiv
hälsa.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U2
yrkande 1.

33.     Bistånd till insatser mot hiv/aids, punkt 30 (m, kd)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Holger Gustafsson (kd), Göran Lindblad
(m) och Ewa Björling (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 30 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U295 yrkandena
17-20 och 2003/04:U11 yrkande 5 och avslår motionerna 2002/03:U284
yrkande 24, 2002/03:U290 yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 18, 2002/03:U313
yrkande 11, 2002/03:U327 yrkandena 3-6, 8 och 9, 2003/04:U6 yrkande 18,
2003/04:U9 yrkande 24, 2003/04:U228 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U245
yrkandena 1, 2, 8-14, 16 och 17, 2003/04:U246 yrkande 3, 2003/04:U248
yrkandena 5 och 7, 2003/04:U251 yrkandena 3, 5, 9 och 10, 2003/04:U261
yrkande 9, 2003/04:U295, 2003/04:U300 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U312
yrkande 3 och 2003/04:U348 yrkande 21.
Ställningstagande
Hiv/aids-epidemin har fått förödande konsekvenser i stora delar av
världen, och ännu har epidemin inte kulminerat. Varje minut smittas 10
människor med hiv, 9 av dessa 10 lever i Afrika, och sammanlagt är detta
ungefär 15 000 nya hivinfekterade varje dag, året runt, världen över.
Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner hivsmittade människor i världen
finns över två tredjedelar i Afrika söder om Sahara. Det tillkommer mer
än 5 miljoner nya smittade varje år. 95 % av dessa är i Afrika och en
stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade
länderna har redan sjunkit med nästan tio år.
I millenniedeklarationen är ett av delmålen fokuserat på hiv/aids och
det är fundamentalt att man lyckas nå framsteg i detta, för att det
övergripande målet om att halvera fattigdomen skall vara möjligt att
genomföra på rätt sätt. aids är en betydande riskfaktor i detta arbete.
FN:s organ har prognosticerat att 68 miljoner människor kommer att dö
i aids i de värst drabbade länderna under de närmaste 15 åren. Överallt
där epidemin sprider sig är det främst unga människor som smittas och
det är den gruppen som bygger framtiden. Ungefär 14 miljoner barn över
världen har förlorat en förälder eller blivit helt föräldralösa på grund
av aids. Förutom det direkta lidande och den skada sjukdomen orsakar
försvårar det också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv.
Människor som lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att ha den
energi och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att
blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande
konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha
utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera problemen
med sjukdom och ohälsa. Detta skulle i sin tur kraftfullt kunnat främja
både social och ekonomisk utveckling.
Epidemin förväntas kulminera år 2050. Vi vet ännu inte om det är möjligt
att skydda människor mot hivinfektion med hjälp av vaccin. Den katastrofala
utbredning vi ser i dag är oacceptabel och måste brytas. Redan år 2020
förväntas 480 miljoner människor ha dött i aids om vi inte fokuserar på
hivbekämpning i mycket större utsträckning än förut. Det pågår dock ett
intensivt arbete för att utveckla nya vaccin för att kunna stoppa
epidemin i framtiden. Vidare har man nu i några länder, exempelvis Uganda,
med effektiva informationskampanjer och stort stöd vad gäller öppenhet
att diskutera sjukdomen visat att den negativa utvecklingen går, att om
inte vända, så åtminstone att plana ut epidemin och minska spridningstakten.
Ett annat viktigt steg är också att hiv nu kommit fram i ljuset och
att medvetenheten ökar bland världens ledare och politiker.
Förutom de insatser som redan görs anser vi moderater att vi från svenskt
håll måste delta ännu mer aktivt än vad vi nu gör i det internationella
arbetet. Två viktiga delar är utbildning och hälsovård. Utbildning och
information är nödvändigt för att kunna förebygga smitta och är det
viktigaste instrumentet för att öka kunskap och ta bort vanföreställningar.

Sverige tillsammans med andra länder bör göra ytterligare större
ansträngningar för att bekämpa hiv i Afrika. I dag är stora resurser
utlovade, men få av dem har ännu nått fram i verkligheten. Både prevention,
behandling samt forskning rörande hiv måste genomföras i större
utsträckning. För detta krävs ytterligare fokusering och mobilisering av
humankapital. Ett viktigt steg skulle kunna tas genom att riksdagen
antar ett specifikt program för hivbekämpning som sedan kan implementeras
vidare i andra givarländers biståndsverksamhet och leda till en bred
samsyn. Frågan om större engagemang av fler människor som sprider kunskap
om hiv är essentiell för att vi skall lyckas vända trenden i den
katastrofala hivepidemin.
Program för bekämpning av hiv i Afrika:
Verka för en snabb medvetenhet hos alla och för att fler politiska ledare
deltar fullt ut i kampen mot hiv, speciellt gällande afrikanska stater
och öka samarbetet mellan stater, regeringar och frivilliga och/eller
enskilda organisationer för att ytterligare sprida kunskap om hiv.
Arbeta för ökad respekt för mänskliga rättigheter och stärkande av
kvinnors rätt till egen bestämmanderätt över sin sexualitet, samt minska
våld mot kvinnor, unga flickor och barn.
Information, medvetandegörande och spridande av kunskap till barn, unga
och vuxna om preventivmedelsanvändning, sexuellt beteende och sexuellt
överförbara sjukdomar inklusive hiv. En mycket viktig del för att
påskynda detta är att målsättningen om att utbildning för alla barn i
Afrika blir verklighet.
Ekonomisk möjlighet för afrikanska stater att själva kunna tillverka
eller efterfråga antivirala medel för att kunna distribuera till alla
hivsmittade gravida kvinnor i Afrika. Detta innebär att behandlingskostnaderna
för både hälsovård, sjukvård och medicin ytterligare måste sänkas samt
att garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som drabbar
Afrikas länder förverkligas.
Ytterligare resurser bör också tillföras för att öka möjligheten för
människor i Afrika att hivtesta sig, samt att öka tillgången till och
kunskapen om preventivmedel för män i Afrika.
Förebygga spridning av hiv genom att samverka till byggande av sociala
strukturer som minskar rörlighet orsakad av bräckliga ekonomier, samt
hindra illegala flyktingströmmar och illegal människohandel mellan länder.

Satsningar på strukturuppbyggnad av hälso- och sjukvård i mindre byar,
lokala samhällen, städer och stater i Afrika. Inom denna uppbyggnad
bör också ingå att inrätta hivpreventionsprogram på alla lokala
arbetsplatser och bygemenskaper i Afrika.
Sverige bör bidra med fler utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention
på plats i Afrika för att på ett mer effektivt sätt kunna föra ut
budskapen om hivprevention.
Ytterligare satsningar på forskning för att utveckla ett vaccin mot hiv.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U295 yrkandena 17-20 samt 2003/04:U11 yrkande 5.

34.     Samarbetet med Central- och Östeuropa, punkt 34 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 34 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U11 yrkande 16
och avslår proposition 2002/03:122 punkt 3 och motionerna 2002/03:U230,
2002/03:U237 yrkandena 6, 8-11, 13-16 och 18, 2002/03:U240 yrkandena
6-8, 2002/03:U246, 2002/03:U294 yrkandena 6 och 21, 2002/03:U316,
2002/03:U323 yrkande 28, 2003/04:U6 yrkande 29, 2003/04:U10 yrkande 26,
2003/04:U220 yrkandena 3 och 4 och 2003/04:U249 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi anser att tidsperspektivet för stödet till Central- och Östeuropa är
relativt kort jämfört med annat bistånd, som har betydligt längre
perspektiv. Därför är det inte rätt att slå samman dessa två skilda
verksamheter, särskilt som biståndet till de minst utvecklade länderna i
högre grad inriktas på de allra fattigaste länderna. Dessa länder har
problem som är väsentligen skilda från problemen i Central- och Östeuropa.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U11
yrkande 16.

35.     Samarbetet med Central- och Östeuropa, punkt 34 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 34 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:U294 yrkande 6
och avslår proposition 2002/03:122 punkt 3 och motionerna 2002/03:U230,
2002/03:U237 yrkandena 6, 8-11, 13-16 och 18, 2002/03:U240 yrkandena
6-8, 2002/03:U246, 2002/03:U294 yrkande 21, 2002/03:U316, 2002/03:U323
yrkande 28, 2003/04:U6 yrkande 29, 2003/04:U10 yrkande 26, 2003/04:U11
yrkande 16, 2003/04:U220 yrkandena 3 och 4 och 2003/04:U249 yrkande 4.

Ställningstagande
Sedan 1998 har biståndet till Vitryssland varit en radikal föregångare
för framtidens demokratibistånd. Vitrysslandsprogrammet bör därför
förlängas. I programmet bör insatser som gynnar demokratisering och
jämställdhet prioriteras. Vidare bör erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet
användas som en grund för ett mer omfattande folkrörelseinriktat
demokratibiståndsprogram eftersom det i många totalitära och auktoritära
stater finns demokratirörelser som vill samarbeta med svenska folkrörelser
för att stärka sitt eget demokratiarbete.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2002/03:U294 yrkande 6.

36.     Samarbetet med Central- och Östeuropa, punkt 34 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 34 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U6 yrkande 29
och avslår proposition 2002/03:122 punkt 3 och motionerna 2002/03:U230,
2002/03:U237 yrkandena 6, 8-11, 13-16 och 18, 2002/03:U240 yrkandena
6-8, 2002/03:U246, 2002/03:U294 yrkandena 6 och 21, 2002/03:U316,
2002/03:U323 yrkande 28, 2003/04:U10 yrkande 26, 2003/04:U11 yrkande 16,
2003/04:U220 yrkandena 3 och 4 och 2003/04:U249 yrkande 4.
Ställningstagande
Regeringen föreslår att Sverige skall fortsätta att bedriva ett effektivt
utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna och att
samarbetet med Central- och Östeuropa och det internationella
utvecklingssamarbetet slås samman. Kristdemokraterna är starka förespråkare
för ett effektivt svenskt utvecklingssamarbete och bistånd riktat mot
Central- och Östeuropa. Men vi delar inte regeringens uppfattning att
dessa politikområden bör slås samman. Vi menar att det finns en risk
för att resurser från andra minst lika behövande områden omfördelas
till politikområdet för Central- och Östeuropa.
Tidsperspektivet för stödet till Central- och Östeuropa är en relativt
snar avveckling, medan u-landsbiståndet har ett längre perspektiv. Det
vore således fel att slå samman dessa två skilda verksamheter, särskilt
som u-landsbiståndet i allt högre grad inriktas på de fattigaste länderna,
främst låginkomstländer i Afrika. Deras problem är väsentligt annorlunda
än problemen i Central- och Östeuropa. Förslaget om sammanslagning bör
avvisas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U6
yrkande 29.

37.     Samarbetet med övriga länder, punkt 35 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 35 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U10 yrkande 20
och avslår motionerna 2002/03:U209, 2002/03:U257 yrkande 3, 2002/03:U266
yrkande 3, 2002/03:U273 yrkandena 7-9, 2002/03:U284 yrkande 9, 2002/03:U290
yrkande 3, 2002/03:U294 yrkande 7, 2002/03:U297 yrkandena 3 och 4,
2002/03:U304 yrkandena 4 och 5, 2002/03:U328 yrkande 18, 2003/04:U206,
2003/04:U217 yrkande 2, 2003/04:U225 yrkande 3, 2003/04:U244 yrkandena
2 och 3, 2003/04:U263, 2003/04:U267 yrkandena 3 och 5 och 2003/04:U348
yrkande 12.
Ställningstagande
Det svenska biståndet har dessvärre under årens lopp i många fall
bidragit till att hålla korrumperade och maktfullkomliga regeringar vid
makten. Detta bland medborgarna välkända faktum berörs inte i propositionen
vilket ger ett något mindre ärligt intryck. Sverige kan inte fortsätta
att plöja ned pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Folkpartiet
menar därför att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges
till stater som Laos och Vietnam, såvida inte regeringarna visar trovärdig
vilja att genomföra politiska reformer. Detta är regimer som gång efter
annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och
bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U10
yrkande 20.

38.     Samarbetet med FN, Världsbanken och andra internationella
organisationer,
punkt 38 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 38 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U298 yrkande
5 och 2003/04:U308 yrkandena 1, 7, 10-14, 19 och 20 och avslår motionerna
2002/03:U284 yrkande 6, 2002/03:U308, 2003/04:Fi251 yrkande 5, 2003/04:U6
yrkande 24, 2003/04:U7 yrkandena 23-25, 2003/04:U9 yrkandena 21 och 22,
2003/04:U12 yrkandena 14, 15 och 23, 2003/04:U223, 2003/04:U315 yrkandena
1-3, 2003/04:U330 yrkandena 1-4, 2003/04:U352 yrkande 6 och 2003/04:N340
yrkandena 1 och 20.
Ställningstagande
Centerpartiet anser att Världsbanken och IMF fortfarande har en viktig
roll att spela, men det krävs förändringar så att banken inte bara i
policysammanhang utan även i praktiken bidrar till en långsiktig ekologiskt
och socialt hållbar utveckling. I detta arbete måste de multilaterala
institutionerna hela tiden även betona vikten av demokrati och de
demokratiska fri- och rättigheterna.
Kunskapen, verktygen och underlag till beslut om mänskliga rättigheter,
demokrati, ekonomisk och social utveckling finns inom FN-systemet. I
arbetet med en ominriktning av Världsbanken och IMF mot dessa frågor
bör institutionerna närmas FN-systemet. I dessa betydelsefulla frågor
är det viktigt att man får ett helhetsperspektiv över utvecklingen samt
att en större samordning sker mellan institutionerna.
Det är oerhört svårt att avläsa vad Världsbankens generella policy för
utlåning är. Det finns en stor mängd olika policy och strategier som
skall följas inom olika delar av Världsbankens verksamhet. För att skapa
en tydligare styrning och transparens så bör det finnas en övergripande
policy för Världsbanken som en ram för övriga strategier och policy.
Denna övergripande policy skall tydligt uttala att alla projekt och
program skall sträva mot en hållbar utveckling med förtydligandet att
social utveckling och ekologiska hänsyn skall ges samma tyngd som
ekonomisk utveckling.
För att möta kravet om större självbestämmande har Världsbanken initierat
att varje mottagarland tar fram en särskild Poverty Reduction Strategy,
PRS, genom en nationell process där det betonas att såväl parlamentet
som det civila samhället skall delta. Det är viktigt att dessa strategier
inte stressas fram utan att de verkligen processas fram med delaktighet.
Centerpartiet vill gärna betona att de unga parlamenten i många länder
har en central roll i denna process. PRS-dokumenten får inte på något
sätt användas som ett hinder för skuldavskrivningar. Det är tveksamt om
dessa strategier skall vara ett villkor i HIPC-initiativet. Det är inte
bra om processen med strategierna inte får den tid de behöver på grund
av att de utgör ett villkor för skuldavskrivning. IMF och Världsbanken
måste också tillåta ett stort manöverutrymme när de godkänner PRS. Det
måste finnas stor öppenhet till olika vägval i strategierna; det får
inte vara så att PRS-dokumenten blir en andra version av
strukturanpassningsprogrammen.
De länder som lånar ut pengar har större möjlighet att påverka beslut
än de länder som behöver låna pengarna. Det är viktigt att båda sidor
har inflytande och möjlighet att påverka under hela beslutsprocessen
för att resultatet skall bli så bra som möjligt. Naturligtvis behövs
det nationalekonomisk expertis som kan se vilka reformer som behövs för
att öka ett lands tillväxt och välstånd, men det är också viktigt att
ta hänsyn till de enskilda utvecklingsländernas förhållanden. De fattiga
länderna borde självklart ges större möjligheter att delta i den globala
beslutsprocessen.
Det är viktigt att stödja utvecklingsländerna med kunskap och kompetens
vid WTO-förhandlingarna och att skapa förståelse för utvecklingsländernas
berättigade krav samt att strategiskt arbeta för en förändrad attityd
inom EU. Sverige bör också ge sitt stöd åt WTO:s arbete med teknisk
assistans åt utvecklingsländerna.
Även om IMF och Världsbanken har lite olika ansvarsområden syftar bägge
de multilaterala organisationerna till att minska fattigdomen i tredje
världen. I bägge institutionernas arbete behöver sydperspektivet stärkas.
I Globkoms utredning SOU 2001:96 nämns att Världsbanken och IMF är
odemokratiskt uppbyggda och att röststyrkan är baserad på ekonomiska
grunder. Centerpartiet delar uppfattningen att det inte är rimligt med
den nuvarande maktordningen där USA och Västeuropa har en majoritet av
rösterna. Centerpartiet anser att brukarna, dvs. de fattiga länderna,
borde ha ett större inflytande i institutionernas exekutivstyrelser.
Världsbanken har i dag en väldigt normgivande ställning för biståndet
i världen. Denna norm är inte alltid enbart positiv. Världsbankens
normgivande ställning leder till en ensidighet i utvecklingsarbetet i
världen. Det är önskvärt att biståndet blir mer pluralistiskt i sin
utvecklingssyn och dessutom tillåtande för mottagarländerna att skapa
sin egen utveckling i den riktning de själva önskar. Sveriges mer
mångfasetterade inställning till fattigdomsbekämpning skulle kunna tjäna
som en inspirationskälla för Världsbanken att öppna för fler
utvecklingsperspektiv och strategier.
Det är inte rimligt att det alltid är IMF:s uppfattning om de makroekonomiska
ramverken som skall vara centrala för olika givare. När regeringar och
parlament i mottagarlandet har en annan uppfattning än IMF:s byråkrati
måste Sverige i första hand verka för att mottagarlandets egen uppfattning
är det som skall styra politiken i landet. I detta måste den svenska
regeringen vara tydlig i det internationella utvecklingssamarbetet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2002/03:U298 yrkande 5 och 2003/04:U308 yrkandena 1, 7, 10-14, 19 och
20.

39.     Åtaganden om biståndsvolymen, punkt 39 (m)
av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 39 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U11 yrkande 15
och avslår motionerna 2003/04:U10 yrkande 8, 2003/04:U12 yrkande 24 och
2003/04:U248 yrkande 15.
Ställningstagande
Den svenska politiken för global utveckling bör bygga på ett samlat
synsätt på de funktioner som olika politikområden har för att kunna
bidra till att uppfylla FN:s millenniedeklaration om att halvera
fattigdomen till år 2015. Denna deklaration innehåller åtaganden om fred,
säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn,
mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning samt skydd
för särskilt utsatta och behandlar Afrikas speciella behov. Millenniemålen
består av åtta olika delmål och skall ses som ett steg på vägen till
att helt utrota fattigdomen i världen.
Biståndet måste i ökad utsträckning fokuseras på åtgärder som verkligen
utrotar fattigdomen på allvar. Arbete med bistånd gällande strategi och
ledning måste i större utsträckning vara mer framåtsyftande. Millenniemålen
kan vara vägledande i detta arbete. Sveriges politik för global utveckling
skall därutöver bidra till att främja respekten för mänskliga rättigheter
och demokrati. Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning
år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i
Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor: ej ny upplåning, ej leda
till korruption och vanstyre, ej användas för krig och komma de fattiga
till godo.
Biståndssamarbetet de senaste trettio fyrtio åren har inte varit så
framgångsrikt i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under
lång tid har inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till
tillbakagång. Därför behövs en nystart för att snabbt bryta den onda cirkeln
så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas.
Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med
en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan,
genom en målmedveten politikförändring, få till stånd en utveckling
bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. En konsekvent
kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Sydkorea och Taiwan
och mer framgångsrika afrikanska länder kan tillföra nya infallsvinklar
från länder som framgångsrikt angripit fattigdomsproblemen.
Flera utvecklingsenheter bör upprättas i ett låginkomstland i södra
Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i
Sverige.
Ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati måste
byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste ge stöd
till detta.
Afrika kan inte utvecklas utan regional integration. Många afrikanska
länder har en ekonomi som i storleksordningen är som västerländska städer.
Länderna kan inte utvecklas i isolering utan enbart i samarbete med
varandra. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Europaintegrationen
ger goda erfarenheter.
Från moderat håll menar vi att gör man verklighet av global utveckling
innebär det någonting mycket större än att skapa ny biståndspolitik;
det måste handla om att anlägga ett globalt perspektiv på utveckling i
sin helhet.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U11
yrkande 15.

40.     Utvärderingsansvar samt koordinering av politiken för global utveckling,
punkt 43 (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 43 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om (fyll i). Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U7
yrkande 28 och avslår proposition 2002/03:122 punkt 7 och motionerna
2002/03:U256 yrkandena 1 och 2, 2002/03:U284 yrkandena 3 och 4,
2002/03:U295 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkandena 11 och 12, 2003/04:U6
yrkandena 23 och 32-36, 2003/04:U7 yrkandena 9, 10, 13, 26 och 27, 2003/04:U9
yrkandena 1, 3, 7 och 27, 2003/04:U10 yrkande 7, 2003/04:U11 yrkandena
10 och 14, 2003/04:U12 yrkande 6, 2003/04:U213 yrkande 1, 2003/04:U248
yrkandena 10 och 14, 2003/04:U318 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U322 yrkande
2 och 2003/04:U348 yrkande 5.
Ställningstagande
Propositionen betonar på flera ställen betydelsen av ökad kunskap när
det gäller jämställdhetsarbetet och att denna kunskap kommer till
användning i form av könskonsekvensanalyser, att mäns och kvinnors olika
förutsättningar belyses och strategier för att bekämpa ojämlikheterna
utarbetas och tillämpas. Detta omfattande arbete måste rimligen utföras
av någon. I konsekvensens namn förordar därför utskottet en förstärkning
av kapaciteten och kunskapen när det gäller global jämställdhet och att
centrum för sådan global jämställdhet inrättas och ges statlig finansiering.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U7
yrkande 28.

41.     Utvärderingsansvar samt koordinering av politiken för global utveckling,
punkt 43 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 43 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om (fyll i). Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:U9
yrkande 27 och avslår proposition 2002/03:122 punkt 7 och motionerna
2002/03:U256 yrkandena 1 och 2, 2002/03:U284 yrkandena 3 och 4,
2002/03:U295 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkandena 11 och 12, 2003/04:U6
yrkandena 23 och 32-36, 2003/04:U7 yrkandena 9, 10, 13 och 26-28, 2003/04:U9
yrkandena 1, 3 och 7, 2003/04:U10 yrkande 7, 2003/04:U11 yrkandena 10
och 14, 2003/04:U12 yrkande 6, 2003/04:U213 yrkande 1, 2003/04:U248
yrkandena 10 och 14, 2003/04:U318 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U322 yrkande
2 och 2003/04:U348 yrkande 5.
Ställningstagande
Sida har den dominerande delen av sin personal på myndigheten i Stockholm.
Små personella resurser finns i mottagarmiljön, på fältet och i de
länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Dessutom saknar Sida
egen expertis för mänskliga rättigheter. Det är beklagligt att inte en
översyn av Sidas struktur och organisation har genomförts samtidigt som
den svenska biståndspolitiken ändrar inriktning. Ett kunskaps- och
utvecklingscentrum som en del av Sidas verksamhet bör förläggas till
Nairobi i Kenya eller till någon annan plats i Afrika. Eventuellt bör
ytterligare delar av Sidas verksamhet placeras i utvecklingsmiljön för
att stärka närvaron och underlätta erfarenhetsutbytet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U9
yrkande 27.
Särskilda yttranden

1.      Mål för politiken för global utveckling, punkt 2 (m)
Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m) och Ewa Björling (m)
anför:
Den svenska politiken för global utveckling bör bygga på ett samlat
synsätt på de funktioner som olika politikområden har för att kunna
bidra till att uppfylla FN:s millenniedeklaration om att halvera
fattigdomen till år 2015. Denna deklaration innehåller åtaganden om fred,
säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn,
mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning samt skydd
för särskilt utsatta och behandlar Afrikas speciella behov. Millenniemålen
består av åtta olika delmål och skall ses som ett steg på vägen till
att helt utrota fattigdomen i världen.
Biståndet måste i ökad utsträckning fokuseras på åtgärder som verkligen
utrotar fattigdomen på allvar. Arbete med bistånd gällande strategi och
ledning måste i större utsträckning vara mer framåtsyftande. Millenniemålen
kan vara vägledande i detta arbete. Sveriges politik för global utveckling
skall därutöver bidra till att främja respekten för mänskliga rättigheter
och demokrati. Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning
år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i
Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor: ej ny upplåning, ej leda
till korruption och vanstyre, ej användas för krig och komma de fattiga
till godo.
Biståndssamarbetet de senaste trettio fyrtio åren har inte varit så
framgångsrikt i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under
lång tid har inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till
tillbakagång. Därför behövs en nystart för att snabbt bryta den onda cirkeln
så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas.
Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med
en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan,
genom en målmedveten politikförändring, få till stånd en utveckling
bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. En konsekvent
kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Sydkorea och Taiwan
och mer framgångsrika afrikanska länder kan tillföra nya infallsvinklar
från länder som framgångsrikt angripit fattigdomsproblemen.
Flera utvecklingsenheter bör upprättas i ett låginkomstland i södra
Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i
Sverige.
Ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati måste
byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste ge stöd
till detta.
Afrika kan inte utvecklas utan regional integration. Många afrikanska
länder har en ekonomi som i storleksordningen är som västerländska
städers. Länderna kan inte utvecklas i isolering utan enbart i samarbete
med varandra. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer.
Europaintegrationen ger goda erfarenheter.
Från moderat håll menar vi att gör man verklighet av global utveckling
innebär det någonting mycket större än att skapa ny biståndspolitik;
det måste handla om att anlägga ett globalt perspektiv på utveckling i
sin helhet.

2.      Mål för politiken för global utveckling, punkt 2 (kd)
Holger Gustafsson (kd) anför:
Att uppnå de huvudsakliga målen från Millenniedeklarationen 2000 - som
i första hand handlar om att halvera andelen extremt fattiga till år
2015 är för Kristdemokraterna ett absolut krav. Som det nu ser ut kommer
målet för Afrika söder om Sahara att vara uppnått först år 2147. Därför
kom UNDP i en rapport från 2003 i stället med förslaget om utförandet
av ett s.k. millenniekontrakt, en handlingsplan som huvudsakligen
inriktar sig på de topp- och högprioriterade länderna som är i störst
behov av hjälp och stöd. Att begränsa den akuta hjälpen till de mest
utsatta är helt i linje med Kristdemokraternas egen strategi för
utvecklingspolitiken. Kristdemokraterna har presenterat ett liknande förslag,
nämligen att begränsa antalet samarbetsländer för att effektivisera
utvecklings- och biståndspolitiken. Grundtanken är densamma som hos
UNDP, nämligen att de mest utsatta och fattigaste länderna måste bli
föremål för snabb och omfattande uppmärksamhet och påföljande radikala
åtgärder.

3.      Respekten för de mänskliga rättigheterna, punkt 7 (v, mp)
Lars Ohly (v) och Lotta N Hedström (mp) anför:
Sverige blockerade ett tilläggsprotokoll till den tredje stora konventionen
om mänskliga rättigheter, ESK (ekonomiska, sociala och kulturella),
under den 57:e sessionen av FN:s människorättskommission i Genève.
Sverige ansåg att arbetet för dessa rättigheter mer effektivt kunde drivas
i andra delar av FN-systemet, respektive i utvecklingsarbetet. Miljöpartiets
önskan är i stället att Sverige borde verka för att ett tilläggsprotokoll
till ESK-rättigheterna kommer till stånd.
Av de sex stora MR-konventioner som finns är det bara ESK-konventionen
som saknar ett tilläggsprotokoll. Syftet med protokollet var att ge
individer och/eller grupper möjlighet att klaga till FN:s granskningskommitté
för ESK-rättigheter om konventionsrättigheterna kränkts, exempelvis vad
gäller individers rätt till utbildning, arbete, rätten att bilda
fackförbund, rätten till mat och bostad, rätten till hälsa och en
tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet.
Rätten till mat hör exempelvis till de grundläggande mänskliga rättigheterna
och är själva förutsättningen för annan utveckling. Ett sätt att stärka
kampen mot svälten är att anta ett tilläggsprotokoll till ESK-rättigheterna
som skulle göra det möjligt för individer och grupper att klaga på sina
regeringar även när det gäller ESK-rättigheterna där rätten till mat
ingår. Sverige skulle kunna vara mer aktivt i kampen mot svälten i
världen. Ett sätt vore att ta ett initiativ till tilläggsprotokoll för
ESK-rättigheterna.
Fördelarna med ett sådant protokoll skulle vara flera. Förutom
klagomöjligheten skulle det bidra till förståelsen och tillämpningen av de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det skulle ge enskilda
personer möjlighet att, i sista hand, vända sig till FN:s granskningskommitté
för konventionens efterlevnad (ESK-kommittén) för att få upprättelse
när rättigheterna kränkts. En sådan möjlighet finns redan i dag när det
gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna. Även konventionerna
mot tortyr, rasdiskriminering - CAT och diskriminering mot kvinnor -
CEDAW har en individuell klagomöjlighet. Det skulle också tvinga fram
en rättspraxis på området. Samtidigt skulle det för de ekonomiska,
sociala och kulturella ESK-rättigheterna vara ett steg i arbetet med att
få bort den skeva uppdelningen som har gjorts mellan olika kategorier
av rättigheter.
Den svenska regeringen har redan i nationell lagstiftning sedan länge
utkrävbara ESK-rättigheter. Och i skriften "Mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik" från 1997/98 betonade regeringen att ESK-rättigheterna
är riktiga rättigheter, inte resultatet av politiska ambitioner. Men
globalt vill tydligen inte den svenska regeringen se en sådan utveckling.
Sverige har visat sig skeptiskt mot en individuell klagomöjlighet för
ESK-rättigheterna och FN-systemets möjlighet att hantera detta. Under
den 57:e sessionen i Genève anslöt sig Sverige till Storbritannien och
USA som verkade för att urvattna slutförslaget. Sverige ville inte ens
utreda frågan om ett tilläggsprotokoll. Slutresultatet blev trots det
svenska motståndet att en arbetsgrupp skulle diskutera möjligheterna
till ett tilläggsprotokoll. Under MR-kommissionens mötessession 2001
klubbades en resolution om tillsättandet av en oberoende expert för att
granska intresset för och utformningen av ett protokoll. Finland,
Portugal och Sydafrika var pådrivande för att få genom resolutionen och
förslaget stöddes av en majoritet av medlemsstaterna, en stor del av
dessa från syd. Sverige motsatte sig emellertid förslaget att inrätta
en arbetsgrupp.
Det är inte logiskt att undanta ESK-rättigheterna från införandet av
tilläggsprotokoll. Sverige har traditionellt varit ett föregångsland
vad gäller mänskliga rättigheter. Sverige har tidigare uttalat att de
mänskliga rättigheterna är generella, universella och individuella. Man
har också i officiella skrivelser uttalat vikten av alla rättigheters
odelbarhet, ömsesidiga beroende och lika värde. Men Sverige, som ger
sina egna invånare rätt att klaga för att få sina ekonomiska eller
sociala rättigheter respekterade, kan inte tänka sig att även andra länder
skulle kunna hantera frågan, och regeringen ville definitivt inte ge
ESK-kommittén möjligheten att hantera klagomålen. Det tror man inte att
den vare sig har kapacitet eller kompetens att klara av.
Sveriges stöd behövs av solidaritetsskäl, för att skapa bättre
förutsättningar för människors rätt att leva i frihet och värdighet i andra
länder, kort sagt: för deras möjligheter att överklaga övergrepp mot
rättigheterna direkt till FN:s granskningskommitté för ESK-rättigheter.

4.      Jämställdhet, punkt 8 (v)
Lars Ohly (v) anför:
Sverige har en roll som internationell pådrivare i genderfrågor. Det
innebär också att Sverige måste föregå med gott exempel. När det gäller
att leva upp till millenniemålen måste Sverige ständigt beakta
genderperspektivet. Det handlar t.ex. om att följa upp hur mycket av det
svenska utvecklingsbiståndet som går till kvinnor. Sverige måste i
internationella sammanhang tala klarspråk om mansrollen, om det manliga
våldet, om männens ansvar när det gäller spridningen av hiv/aids - vi
måste namnge diskrimineringen.
Det gäller att öka svenska kvinnors deltagande i fredsbevarande operationer.
En lista på kompetenta kvinnor som kan ta sådana uppdrag bör upprättas.
Sveriges utsända i internationellt arbete måste också leva upp till de
uppförandekoder som finns. Det är inte acceptabelt att svenska utsända
män bidrar till sexhandel och diskriminering av kvinnor.

5.      Konflikthantering och säkerhet, punkt 11 (v)
Lars Ohly (v) anför:
Även om det kalla kriget och den kapprustning som var förbunden med
detta är över måste kampen för allmän nedrustning fortsätta. De spänningar
mellan stora kärnvapenmakter som det kalla kriget innebar finns inte
längre kvar. Men de väldiga vapenarsenaler med sin förmåga att utplåna
mänskligheten finns fortfarande kvar. De kärnvapen och andra
massförstörelsevapen som länder som USA, Frankrike, Storbritannien och Ryssland
innehar måste även de nedmonteras. Detta är ett betydelsefullt
nedrustningsarbete, där Sverige har en viktig roll att spela.

6.      Näringspolitiken, punkt 16 (kd)
Holger Gustafsson (kd) anför:
Det behövs ett bättre partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt
näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna
för biståndsinsatser som syftar till att öka tillväxten och stärka
näringslivet i samarbetsländerna. Kristdemokraterna anser att regeringen
skall ta initiativ till att inom Sida upprätta ett forum där svenska
multinationella företag tillsammans med UD och Sida kan diskutera och
arbeta fram konkreta handlingsplaner för hur svenska företag kan verka
för mänskliga rättigheter i samband med investeringar i utvecklingsländer.

Företag bör uppmanas att utarbeta en etisk kod för sin verksamhet. Det
är viktigt att en sådan kod blir så konkret som möjligt och därmed
realiserbar. Om den innehåller alltför yviga löften är risken stor att
den inte fylls med innehåll. Åtaganden bör omfatta:
- internationella arbetslivsnormer (bland annat ILO:s konventioner),
- exempelvis: barnarbete, mötesfrihet, frihet att bilda fackföreningar,
icke-diskriminering, trygghet i arbetet,
- stränga regler för investeringar och samarbete i länder där MR-situationen
är allvarlig,
- hänsyn till verksamhetens konsekvenser för särskilda gruppers livsvillkor
(på grund av miljöförstöring),
- motarbetande av korruption och liknande beteende.
Vi anser att en obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga
hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga
rapporter. De största företagen skulle kunna rapportera mot en rad
fastställda indikatorer och regler om rapportering utifrån kärnan av
GRI:s (Global Reporting Initiative) riktlinjer.
Även om svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och
riskkapital är omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation
till Sveriges totala export. Att avsätta ökade medel för riskdelning
med svenska företag är ett viktigt sätt att stödja den privata sektorns
utveckling i mottagarländerna.
Västvärlden har ett stort ansvar för att IT-revolutionen inte skall
skapa nya klyftor och vidga gamla. Med undantag för några få stora
internationella organisationer, UNDP och Världsbanken, har biståndsgivare
varit förvånansvärt långsamma med att tillvarata de möjligheter som
IT-revolutionen ger de fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande
strategier för IT och dess utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna
anser därför att regeringen skall ingå partnerskap med privata företag
om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste
länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom EU-biståndet
och FN-samarbetet, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna.
Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de nuvarande
utvecklingsprogrammen.

7.      Näringspolitiken, punkt 16 (mp)
Lotta N Hedström (mp) anför:
Miljöpartiet ser positivt på att nivån på miljöhänsyn i EKN:s verksamhet
höjts. Så har dock skett från en mycket låg utgångsnivå. Men mycket
återstår att göra.
Det är också viktigt att påpeka att förbättringar har skett under yttre
tryck, särskilt från miljörörelsen. När finansiärer som Världsbanken
avstått ifrån att finansiera vissa typer av projekt, ofta sedan de
kritiserats av folkrörelser såsom ohållbara, har ibland andra finansiärer
trätt in. Det gäller även exportkreditorgan. Denna utveckling har skett
både i Sverige och i andra länder. Då har kraven ökat på exportkreditorganen.

För att också EKN skall kunna uppnå de "ständiga förbättringar" som är
så omtalade i näringslivets miljöarbete är det nödvändigt att utomstående
kan bidra med sina kunskaper, kan påtala fel och brister. På så sätt
effektiviseras EKN:s lärande. För att så ska kunna ske behövs i sin tur
bättre information om EKN:s verksamhet. Konkret handlar det om vilka
projekt som EKN har stött. Det är först när man kan diskutera konkreta
projekt som det blir tydligt om miljöpolicyn räcker och om genomförandet
är tillfyllest. Några exempel som diskuterats är Three Gorges dammprojektet
i Kina och Ilisusdammen i Turkiet.
Miljörörelsen och andra som velat granska EKN:s verksamhet har dock
klagat över svårigheten att få information om vad EKN satsar på. Det
har hänvisats till affärshemligheter, vars offentliggörande kan störa
pågående förhandlingar. Ett minimikrav är att EKN, när kontrakt väl
underskrivits, offentliggör vilka projekt man stött.
Det behövs dock en översyn över offentligt stödda exportkreditorgans
roll i ett vidare perspektiv. I allmänna debatten om regler för
internationella investeringar talas allmänt om behovet av en "jämn spelplan"
och vikten av icke-diskriminering vad gäller internationella investeringar.
Därmed åsyftas att inhemska företag inte skall få ha fördelar gentemot
utländska investerare. Offentligt stödda exportkrediter strider mot
dessa principer, eftersom de innebär att utländska investerare får
fördelar som inte står inhemska konkurrenter till buds. Särskilt för
u-ländernas företag bör denna snedvridning av konkurrensen undanröjas.
Det måste därför säkerställas att EKN:s verksamhet inte snedvrider
konkurrensen till nackdel för inhemska företag i u-länder. Också för
detta ändamål behövs ökad transparens.

8.      Miljöpolitiken, punkt 17 (kd)
Holger Gustafsson (kd) anför:
Den stora utmaningen och lösningen på dilemmat tillväxt kontra ekologisk
hållbarhet består i att förändra beteenden och teknik så att energi-
och resursanvändningen blir effektivare. Ett ökat samarbete mellan länder
möjliggör en överföring av både ekologiskt hållbart kunnande och teknik.
Regeringen föreslår också ett ökat tekniksamarbete med utvecklingsländerna
för att stödja investeringar i miljöanpassad teknik. Det är bra, men
det räcker inte. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer
för ett trovärdigt miljösamarbete. Avgörande frågeställningar förblir
obesvarade, såsom vilken typ av kapacitet och kompetens det egentligen
är som vi vill bidra med att bygga upp. Kristdemokraterna anser att
Sveriges uppgift bör vara att långt kraftfullare än hittills föra upp
denna typ av resonemang på den politiska dagordningen och understryka
de problem för vår globala miljö som är en följd av den allmänna
utvecklingen.
Det är allas ansvar att åstadkomma en mer hållbar utveckling under
2000-talet. De internationella miljökonventionerna måste följas upp och
implementeras i världens alla hörn, speciellt i västvärlden och
industriländerna. Men det räcker inte. Vi måste också våga ställa frågan om
dagens mycket kortsiktiga ekonomiska system verkligen innehåller de
instrument och drivkrafter som behövs för att säkra ett hållbart nyttjande
av naturresurserna och ett ekologiskt hållbart system för framtiden.
Städernas beroende av fossilbaserad energi, utsläppen av växthusgaser
samt städernas påverkan på miljön i övrigt gör det angeläget att utveckla
styrmedel och praktiska verktyg för en hållbar trafikutveckling.
Ytterligare förslag på vilka instrument och verktyg som skulle kunna
användas för en mer hållbar trafikplanering måste utvecklas. Det gäller
såväl för Sverige som för EU och utvecklingsländerna.

9.      Politiken för social omsorg och folkhälsa, punkt 19 (kd)
Holger Gustafsson (kd) anför:
Dagens hälsoforskning inriktas huvudsakligen på västvärldens problem.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle kunna räddas om
hälsoforskningen även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar.
Internationella organisationer som WHO och FAO får inte tillräckligt med
bidrag för att de själva skall kunna bedriva forskningen. Tiden är nu
kommen att utarbeta en strategi för samarbete mellan den rika och den
fattiga världen vad gäller hälsoforskningen. Sverige och andra
biståndsgivarländer måste tillsammans med de internationella organisationerna
garantera att det finns marknader för vaccin mot t.ex. malaria, tuberkulos
och aids. De rika länderna kan vara de stora beställarna av vaccinen
från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på så sätt räddas i framtiden.
Kristdemokraterna anser att samarbetet mellan regeringar, internationella
organisationer och läkemedelsindustrin måste intensifieras för att öka
forskningen och produktionen av vaccin mot de fattigas sjukdomar.
Läkemedelsföretagen tenderar att inrikta forskningen på dyra mediciner
där det finns pengar att tjäna. Tidigare hade utvecklingsländerna
möjlighet att tillverka och exportera lokala varianter av mediciner från
väst till avsevärt lägre priser genom att läkemedel undantagits från
patentbarhet. Denna rättighet fråntogs länderna genom antagandet av
TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) 1995. Ett
genombrott i WTO nyligen återgav länderna rättigheten i viss mån, men
fortfarande kräver vi en omprövning av TRIPS-avtalen för att inte riskera
att tillgången på billigare mediciner runtom i världen minskar och lokala
läkemedelsproducenter i de fattigare länderna slås ut.
Bättre samverkan och samordning krävs mellan internationella och enskilda
organisationer, NGO:er, officiella och frivilliga verksamheter för att
bygga upp fungerande system i arbetet med bekämpningen av hiv/aids. En
bättre organisatorisk samverkan krävs också inom de drabbade
utvecklingsländerna. Ofta brister administrationen och organisationen för bl.
a. distribution av läkemedel, vilket allvarligt försvårar hälsoarbetet.

10.     Skuldavskrivningar, punkt 27 (v)
Lars Ohly (v) anför:
HIPC-initiativet är nära knutet till strategier med siktet inställt på
att bekämpa fattigdomen - de s.k. PRS-processerna. Dess betydelse
uttrycks på flera ställen i regeringens proposition. Det saknas emellertid
en problematiserande diskussion om dessa strategier och hur de skulle
kunna förbättras. I och med att HIPC kopplas stå starkt till strategierna
kan det i ett skuldtyngt läge uppstå en press att ta fram strategier
alltför snabbt. Detta inverkar ofta negativt både på kvaliteten och
processen.
Det finns en växande diskussion om ländernas verkliga manöverutrymme.
Många säger sig vilja basera krav (utformade av t.ex. IMF) på makroekonomiska
reformer. Det händer ofta att IMF är av en annorlunda åsikt än regeringar
och parlament. Ett problem är också vilken aktör som vid sådana tillfällen
skall ha störst inflytande över politiken när det gäller kampen mot
fattigdomen och HIPC-processen. Slutligen är deltagandeprocessen i
framtagandet av strategierna ofta kritiserad, inte minst den del som
handlar om ett reellt deltagande när den makroekonomiska politiken
utformas.
En kritisk framåtsyftande analys av konflikterna och av problematiken
kring utformningen av de nationella planerna för kampen mot fattigdomen
hur de fungerar och vilka förbättringar dessa kan medföra - bör genomföras
och följas upp.
Om de fattigaste länderna skall kunna uppnå FN:s utvecklingsmål - att
halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom, möjliggöra
skolgång för alla barn samt kraftigt minska barna- och mödradödligheten
till år 2015 - måste de betala mindre på sina utlandsskulder.
Världsbankens och IMF:s gemensamma skuldlättnadsinitiativ är inte
tillräckligt i detta avseende. HIPC-initiativets definition av hållbar
skuld innehåller inget utvecklingsperspektiv, utan handlar snävt om den
nivå som ett fattigt land kan upprätthålla utan att hamna i
betalningseftersläpningar utifrån statiska beräkningar av exportinkomster etc.

Den svenska regeringen kan ta ytterligare ett steg genom att explicit
koppla hållbarheten till en nivå som gör det möjligt för de fattigaste
länderna att uppnå FN:s utvecklingsmål. Såväl FN som Världsbanken har
räknat på vad det kostar för fattiga länder att förverkliga dessa mål.
Den logiska slutsatsen blir att flertalet av de fattigaste länderna
behöver både totala skuldavskrivningar och ökat bistånd. Men inte bistånd
som bara går tillbaka till den rika världens banker och institutioner.

Omkring 40 länder omfattas av HIPC-initiativet, men endast ett fåtal av
dem har i dag nått fram till den s.k. slutpunkten.
Skuldfrågorna kräver mer drastiska lösningar för att det skall vara
möjligt att uppnå millenniemålen fram till 2015. Det krävs nya mekanismer
bortom HIPC som i en snabbare takt kan skriva av skulderna.

11.     Samarbetet med övriga länder, punkt 35 (v)
Lars Ohly (v) anför:
Utrikesutskottets majoritet förklarar i sitt betänkande att när det
gäller de brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter som förekommer
på Kuba kan värdefulla erfarenheter från demokrati- och MR-insatser i
Vitryssland tas till vara i den mån de är relevanta i den kubanska
kontexten.
Vänsterpartiet riktar kritik mot såväl mot Vitryssland som Kuba när det
gäller brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter. Att de båda
regimerna bryter mot demokratiska och mänskliga rättigheter torde dock
var den enda likheten mellan dessa båda länder och regimer.
De båda regimerna har vitt skilda bakgrund och historia, agerar under
vitt skilda omständigheter och utrikespolitiska betingelser. På Kuba
förhindras en demokratisk utveckling bl.a. av att landet påtvingats en
form av permanent undantagstillstånd till följd av USA:s blockad mot
landet. Någon likartad situation gäller inte Vitryssland. Uppbyggnaden
av de politiska systemen ser annorlunda ut. Åtskilligt fler skillnader
skulle kunna anföras när det gäller dessa båda länder.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter kräver förvisso principiella
avståndstaganden mot brott mot dessa rättigheter. Kampen när det gäller
hur dessa brott skall bekämpas i olika länder kräver dock djupare
analyser än enkla moraliska avståndstaganden och ytliga och inte sällan
riskabla politiska paralleller.
Vänsterpartiet anser i likhet med vad förra utrikesministern Anna Lindh
anförde i riksdagen 8 april 2003 att ett högnivåbesök från Sverige till
Kuba bör genomföras för att stödja demokratiarbetet och motverka blockaden.

12.     Samarbetet med övriga länder, punkt 35 (v)
Lars Ohly (v) anför:
Utskottet konstaterar att Sverige ger stöd till UNODC:s (UN Organisation
on Drugs and Crime) arbete med att stödja småbönder i Colombia att odla
alternativ till kokaplantor, och UNODC tar avstånd från all besprutningspolitik.
Problemet med kokaodlandet är dock inte fattiga bönders kokaodlande
för att få ihop till mat för dagen utan andra i ekonomiskt avseende
betydligt starkare krafters intresse av koka som råvara för produktion
av kokain. Dessa intressen har i årtionden penetrerat det colombianska
politiska livet och givit upphov till en omfattande korruption och till
paramilitära organisationer, som inte sällan varit svåra att skilja
från de reguljära militära styrkorna. Den amerikanska politiken en gång
lanserad av president George Bush den äldre på 1980-talet med slagord
om att man i flera latinamerikanska länder avsåg att bokstavligen "rycka
upp kokaplantan med rötterna" har endast inneburit att man gått till
angrepp mot fattiga kokabönder med besprutning och militära ingripanden
mot de gerillaorganisationer många anslutit sig till. Plan Colombia
inrymmer vid sidan av åtgärder syftande till narkotikabekämpning också
omfattande militära insatser från USA. USA:s insatser i Colombia förhindrar
en verklig demokratisering och förhandlingar som kan leda till att våldet
mot oppositionella och morden på fackligt och politiskt aktiva upphör.
En politik som syftar till att komma till rätta med kokaodlandet är
verkningslös om man inte samtidigt angriper de krafter som omvandlar
koka till kokain och distribuerar och saluför det med stora vinster i
andra delar världen.

13.     Åtaganden om biståndsvolymen, punkt 39 (fp, kd, c)
Holger Gustafsson (kd), Cecilia Wigström (fp), Agne Hansson (c) och
Birgitta Ohlsson (fp) anför:
Trots förbättringar lever i dag över en miljard människor i extrem
fattigdom under vämjeliga och nedbrytande levnadsvillkor. För dem behövs
bistånd. Tyvärr fortsätter dock de rikare ländernas utvecklingsbistånd
att ligga på en skamligt låg nivå. Under 1990-talet och början av
2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar.
Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 % när det gäller
faktiska biståndsutbetalningar. Vi är mycket kritiska till dessa
nedskärningar. Biståndet är ett område som använts och fortfarande används
som budgetregulator när regeringen står inför akuta problem med att
klara statens utgiftstak. Detta har i första hand drabbat det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Den ryckiga budgetsituationen har resulterat i
att planerade och påbörjade biståndsprojekt plötsligt fått avbrytas
eller ställas in.
Sverige skall vara ett föredöme i EU och gå i spetsen för en generös
biståndspolitik för att stärka de strukturer som gör att också de
fattigaste får del av tillväxtens frukter. Sverige kan genom ett generöst
bistånd därigenom föranleda att ytterligare resurser skapas för en
rättvisare värld. Vi menar därför att en återgång till enprocentsmålet
bör ske i snabbare takt än vad regeringen aviserat.

14.     Utvärderingsansvar samt koordinering av politiken för global utveckling,
punkt 43 (fp)
Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp) anför:
I propositionen saknas en utvärdering och kritisk reflexion över drygt
40 års svensk biståndspolitik, och vilka slutsatser som kan dras av
fyra decenniers politik. Erfarenheten är bl.a. att bistånd ofta inte
förmått att uppfylla ställda mål vad gäller ett lands eller en
befolkningsgrupps politiska och ekonomiska utveckling. I-världens
biståndspolitik
har kantats av många misslyckanden och har byggt på en underskattning
av problemen, med positiva resultat som undantag snarare än som regel.
Fyrtio år av biståndsinsatser i Afrika visar t.ex. att brister i den
ekonomisk-politiska miljön och samhällsstyrningen i ett land gör att
bistånd kan gå de fattiga helt förbi och enbart ytterligare berika
härskare, regeringar och ett litet skikt människor. Endast genom analys
av gjorda erfarenheter kan biståndets kvalitet höjas och alternativa
vägar anvisas, t.ex. en ökad betoning av demokrati och frihandel.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global
utveckling:

1.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om mål och perspektiv
för politiken för global utveckling (avsnitt 5.3),
2.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om riktlinjer för
politiken för global utveckling (avsnitt 5.4),
3.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om det internationella
utvecklingssamarbetet och sammanslagningen av samarbetet med Central-
och Östeuropa och det allmänna internationella utvecklingssamarbetet
(avsnitt 6.1),
4.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om mål för det
internationella utvecklingssamarbetet (avsnitt 6.2),
5.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om riktlinjer för
det internationella utvecklingssamarbetet (avsnitt 6.3),
6.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om att genomförandet
av politiken för global utveckling redovisas årligen till riksdagen i
form av en resultatskrivelse (avsnitt 7.1),
7.      att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om en självständig
funktion för utvärdering (avsnitt 7.2).
Följdmotioner
2003/04:U1 av Inger Lundberg m.fl. (s, m, fp, kd, v, c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett stärkt stöd till de nationella parlamenten.
2003/04:U2 av Kenneth Johansson m.fl. (c, m, fp, kd, v, mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige höjer nivån för området sexuell och reproduktiv
hälsa och därtill hörande rättigheter till minst 10 % av den totala
biståndsbudgeten.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige tydliggör kopplingen mellan Kairomålen och
uppfyllandet av FN:s millennieutvecklingsmål.
2003/04:U3 av Pär Axel Sahlberg m.fl. (s):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om livsmedelssäkerhet, positiva utvecklingsprocesser samt
demokratisering av WTO:s förhandlingar och strukturer.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att unilateralt helt avbinda det svenska internationella
utvecklingssamarbetet.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den kommande utredningen om reglerna för svensk
krigsmaterielproduktion och export skall behandla frågan om mänskliga
rättigheter
och fattigdomsbekämpning.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den årliga resultatskrivelsen till regeringen om genomförandet
av den svenska politiken för global utveckling.
2003/04:U4 av Joe Frans och Börje Vestlund (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om homosexuellas mänskliga rättigheter.
2003/04:U5 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att sexuell och reproduktiv hälsa och dithörande
rättigheter blir en profilfråga vad gäller svenskt bistånd.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör överväga att höja nivån för området
sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige tydliggör kopplingen mellan Kairomålen och
uppfyllandet av FN:s millennieutvecklingsmål.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en genusanalys måste vara vägledande om regeringen
skall lyckas uppfylla det långsiktiga målet om att Sverige skall vara
med och bidra till global rättvis och hållbar utveckling.
2003/04:U6 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av en tydlig svensk linje i förhållande till diktaturer
och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering, korruption
och förakt för mänskliga rättigheter.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utrikespolitiken skall styras av etiska ledarkoder.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den nationella suveräniteten bör stå tillbaka för individers
rättigheter och trygghet.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av en utveckling av det partinära stödet.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka svenska utvecklings- och biståndsinsatser riktade
till kvinnor.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om klargöranden av vilka kapaciteter och kompetenser Sverige
skall bidra med i samarbetsländerna för att på sikt skapa ett trovärdigt
internationellt miljösamarbete.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av utökat stöd till ekologiskt hållbar och effektiv
energiförsörjning.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fokusera resurser och ansträngningar på ett prioriterat
urval av globala gemensamma nyttigheter.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett IT-utvecklingsperspektiv skall genomsyra samtliga
nuvarande och framtida utvecklingsprogram.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för ett subventionerat och delvis asymmetriskt
handelssystem som en motvikt mot de negativa effekter som en total
nedmontering av handelshinder kan förorsaka fattiga länder.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om upprättandet av ett forum där riktlinjer och konkreta
handlingsplaner för svenska företags medverkan och ansvarstagande i
utvecklingsarbete och arbete för mänskliga rättigheter kan utformas.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den statsstödda exportkreditgivningen skall förenas med
villkor om skydd av mänskliga rättigheter och förstärkt miljöhänsyn.
13.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga
hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga
rapporter.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utvärdering av förhållandet mellan den svenska vapenexporten
och utvecklingsmålen.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en ny modell för skuldavskrivning där den skuldsatta
statens små steg mot ekonomisk balans, demokratisk utveckling, respekt
för mänskliga rättigheter och konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpning
skall ge betydligt större steg i skuldavskrivning.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en omprövning av TRIPS-avtalen för att skapa nya samarbets-
och marknadsstrategier för hälsoforskningen i kampen mot exempelvis
hiv/aids.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny patentregistreringsmodell med prissänkningskrav för
läkemedelsbolagens försäljning av t.ex. hivmediciner till fattiga länder.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör avsätta större aidsrelaterade resurser i
biståndsbudgeten.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den svenska utvecklingspolitiken i större utsträckning
bör uppmärksamma människor med funktionshinder.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall vara pådrivande för att utarbeta strategier
för bättre samarbete mellan EU och internationella organisationer.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att utvecklingsaspekterna beaktas
inom alla EU:s politikområden.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige aktivt verkar för att stärka det handelsrelaterade
utvecklingssamarbetet och demontera EU:s handelshinder.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förlägga ett institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad
inom Sida.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om reformer av FN och dess underliggande organisationer.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att betona betydelsen av det humanitära biståndet för det
internationella utvecklingssamarbetet och frivilligorganisationernas
viktiga roll i arbetet.
26.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att spridningen av hiv/aids bör ses som ett säkerhetspolitiskt
problem.
27.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att betona vikten av bistånd riktat mot insatser för förståelse
och försoning mellan tidigare stridande grupper.
28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringens uppsatta målbild för Sveriges utvecklingssamarbete
lätt kan feltolkas och därför borde ha en annan lydelse.
29.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inte slå samman samarbetet med Central- och Östeuropa med
det övriga internationella utvecklingssamarbetet.
30.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fortsätta systemet med prioriterade samarbetsländer.
31.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om successiv och flexibel avbindning av svenskt bistånd.
32.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att på nationell nivå och EU-nivå införa konsekvensbeskrivningar
som skildrar och analyserar vilka ekonomiska, och därmed i förlängningen
också välfärdsmässiga, konsekvenser som exempelvis en tull på ett visst
livsmedel kan få för berörda fattiga länder.
33.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en koordinerings/samordningsfunktion inom
Statsrådsberedningen med ansvar för redovisning av den förda politiken för
global utveckling.
34.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta ett medborgarforum för utbyte av kunskap och
erfarenheter inom utvecklingsområdet.
35.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bilda en självständig funktion för utvärdering av Sveriges
internationella utvecklingssamarbete.
36.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att installera en expertgrupp med syfte att studera Sveriges
samverkan med andra länder inom ramen för utvecklings- och biståndsområdet
och komma med förslag om ytterligare former för internationell samverkan
och samstämmighet.
2003/04:U7 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett jämställdhetsperspektiv av samma dignitet som
fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga rättigheter måste ingå i
den svenska utvecklingspolitiken.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nya regler för den svenska krigsmaterielexporten måste
utarbetas och vara så utformade att de inte står i motsättning till den
svenska utvecklingspolitiken.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då rustningar
ofta leder till konflikter som i grunden står i motsättning till arbetet
att uppnå FN:s utvecklingsmål och främjandet av de mänskliga rättigheterna.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svensk export av krigsmateriel till länder med stor
fattigdom i framtiden bör föregås av en problematiserande granskning av
risker för att denna krigsmaterielexport inte försvårar kampen för de
mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att om det föreligger risk för att svensk krigsmaterielexport
försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen
skall export inte tillåtas.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att om WTO (Word Trade Organization)-avtalen och deras
genomförande står i konflikt med eller motverkar främjandet av de mänskliga
rättigheterna skall främjandet av de mänskliga rättigheterna ges företräde
i händelse av normkonflikter.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall medverka till att TRIPS (Trade-Related
Aspects of Intellectual Property Rights)-avtalet omarbetas så att det
inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att TRIPS-avtalet omarbetas så att det inte blir möjligt att
ta patent på någon form av liv.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Globkom utredningens förslag på mekanismer som blottlägger
och underlättar hanteringen av olika mål- och perspektivkonflikter i
politiken bör ligga till grund för en konkretisering av en samstämmig
utvecklingspolitik.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den bör fastställa grundläggande principer för den
samstämmighet man vill uppnå samt precisera vilka metoder och verktyg man
avser att använda för detta.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den bör precisera sig när det gäller vilka politikområden
som skall ha företräde framför andra när det gäller kampen mot fattigdomen
och för mänskliga rättigheter.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att mål- eller perspektivkonflikterna mellan krigsmaterielexporten
och utvecklingspolitiken samt mellan TRIPS-avtalet och hälsopolitiken
måste hanteras konkret när det gäller vad som är överordnat och underordnat
i Sveriges politik för global utveckling.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att för att samstämmighet mellan olika politikområden skall
kunna uppnås en koordineringsinstans skapas, vilken fastställer en
prioriteringsordning för de olika politikområdena.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att handelspolitiken kontinuerligt utvärderas och analyseras
samt att ett utrymme står öppet för omprövningar av den svenska politiska
strategin från 1999.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en öppenhet måste finnas för omprövningar av den svenska
politiken, särskilt när det gäller de av WTO:s avtal som går bortom
handel med varor, dvs. GATS (General Agreement on Trade in Service),
TRIPS, TRIMS (Trade-Related Investment Measures), där Sverige generellt
bör inta en mer kritisk hållning från strategin 1999.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frågan om huruvida förhandlingar om ett investeringsavtal
i WTO skall inledas bör analyseras noga och öppenhet finnas för en
omprövning av den svenska inställningen.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förhållningssättet till jordbruksprodukter måste vara
annorlunda förhållningssättet till industriprodukter, eftersom det är
viktigt att försvara rätten för länder med stor fattigdom att skydda
den del av sin produktion som är viktig för deras livsmedelsförsörjning.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad bör vara nära
integrerad med annat utvecklingssamarbete så att en helhetssyn på
fattigdomsbekämpningen säkerställs och praktiseras.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skuldavskrivningarna när det gäller länder med stor
fattigdom måste få en mer framskjuten plats i den svenska utvecklingspolitiken.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör stödja ett öppet och oberoende skiljedomsförfarande
mellan långivare och låntagare när det gäller skuldavskrivningar för
länder med stor fattigdom.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den inleder ett kritiskt framåtsyftande analysarbete av
konflikterna och problematiken kring hur nationella planer för kampen
mot fattigdomen fungerar så att man kan se vilka av dem som kan medföra
förbättringar.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skuldfrågorna kräver mer drastiska lösningar för att
millenniemålen fram till år 2015 skall uppnås såsom nya mekanismer som
går längre än HIPC (Heavily Indebted Poor Countries)-initiativet och
ligger i linje med vad såväl både ledare för Afrikanska unionen som
olika FN-organ och den internationella Jubelrörelsen framfört.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en ordning likartad den som finns i USA, Storbritannien,
Italien och Frankrike när det gäller offentliggörandet av de
nordisk-baltiska representationens agerande i Världsbanken införs.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i Världsbanken och valutafonden IMF (International
Monetary Fund) bör verka för att enskilda organisationer med bas och
representativitet bland de fattiga får en tydlig och central roll när
det gäller tillkomsten av de fattigdomsstrategier, vilka är del av
Världsbankens nya politik.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för och säkerställa att de ekonomiska
råd och recept Världsbanken och IMF framlägger inte står i konflikt med
de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov och perspektiv
utan i stället underordnas dessa människors behov och perspektiv.
26.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att möjligheten av att inrätta en fond för finansiellt bistånd
till s.k. twinning utreds.
27.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett samarbete och studentutbyte mellan Sverige och länder
med stor fattigdom bör etableras och utvecklas.
28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det bör ske en förstärkning av kapaciteten och kunskapen
när det gäller global jämställdhet och att ett centrum för sådan global
jämställdhet inrättas och finansieras av den svenska staten.
2003/04:U8 av Mariann Ytterberg och Sonja Fransson (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utökning av fattigdomsdefinitionen samt att Sidas roll beaktas.

2003/04:U9 av Maud Olofsson m.fl. (c):

1.      Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om redskap, regler och mekanismer för hur målkonflikter skall hanteras.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättande av en koordineringsfunktion i Regeringskansliet
för politiken för global utveckling.
3.      Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en analys
över och förslag till metoder och redskap som skall användas för att
Sveriges bidrag till FN:s millenniemål skall nås.
4.      Riksdagen begär att regeringen årligen återkommer med en skrivelse
om hur arbetet med millenniemålen fortskrider till riksdagen.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges arbete för en utveckling som stärker de ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheterna.
6.      Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om hur funktionshindrade i utvecklingsländer skall få en bättre
livssituation.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om metoder och principer för att lyssna till de fattiga.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om partiers och parlamentarikers betydelse för demokratiutveckling.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för
uppbyggnaden av det civila samhället.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att aktivt stödja framväxten av en mångfald av fria och
oberoende medier.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att stödja kooperativ samverkan som utvecklingsmodell.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja lokala projekt för kreditförsörjning till kvinnor.
13.     Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om strategier och metoder för hur arbetet för förhindrandet av diskriminering
av kvinnor i utvecklingspolitiken skall ske.
14.     Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om hur lokalinvånarna skall involveras i arbetet för en hållbar utveckling.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att jämställdhetsperspektivet och kvinnoperspektivet bör
beaktas i högre grad vid utformningen av miljöpolitiken inom
utvecklingspolitiken än vad som nu anges.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre
prioritet i samarbetet med utvecklingsländer om fattigdomsmålet skall
kunna uppnås.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningar för jordbruksutveckling och livsmedelsförsörjning.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sida bör prioritera arbetet för att underlätta villkoren
för jordbrukarna.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnors roll för ett livskraftigt jordbruk.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av de handelspolitiska strategierna.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja utvecklingsländerna med WTO-förhandlingar.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svenskt stöd åt WTO:s arbete med teknisk assistans åt
utvecklingsländerna.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kriterier för skuldavskrivningar.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i arbetet med det civila samhället och frivilligorganisationerna
i mottagarländerna lyfta fram frågan om sexuell och reproduktiv hälsa.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturens roll i informations- och kunskapsspridning kring
hiv.
26.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i det internationella arbetet i frågor som rör
sexuell och reproduktiv hälsa bör vara pådrivande för att utvecklingsländer
skall få stöd till de nätverk och den personal de behöver för att få
hivsituationen under kontroll.
27.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att delar av Sidas verksamhet borde förläggas till några
utvecklingscentrum i bl.a. Afrika.
28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det civila samhällets roll i länder där Sverige som nation
inte kan medverka.
29.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en begränsning av antalet mottagarländer och kriterierna för
dessa.
30.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att UD och Sida bör skapa förutsättningar för att få till
stånd en mellan Sverige och biståndsmottagarlandet gemensam analys av
jordbrukspolitiken i det afrikanska landet och att denna analys läggs
till grund för det fortsatta utvecklingssamarbetet.
31.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbeta för att förändra, förbättra och effektivisera EU:s
biståndspolitik.
32.     Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om hur samarbetet mellan Sveriges och Europeiska unionens politik skall
drivas från svensk sida.
33.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avbindning av svenskt bistånd bör ske i samma takt som
internationell avbindning.
2003/04:U10 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt
utvecklingssamarbete.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om demokrati och individperspektivet.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om demokrati och rättighetsperspektivet.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet, som hittills, bör vara koncentrerat till ett
mindre antal länder.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av ökad frihandel och minskad EU-protektionisms
betydelse för global utveckling.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en sammanhållen utvecklingspolitik genom att utredningar,
myndigheter och EU-politikansvariga i förväg bör analysera konsekvenserna
för den globala utvecklingen av sina rekommendationer och beslut, och
ta dessa i beaktande.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utvärdering, mätbara mål och 40 års erfarenheter av bistånd.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en återgång till enprocentsmålet.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av bistånd förmedlat genom enskilda organisationer.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnors rättigheter.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige driver frågan om sexuell och reproduktiv hälsa
inklusive rätten till abort i internationella forum.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att låta en större del av biståndet gå till sexuell och
reproduktiv hälsa och åtgärder för att motverka spridning av hiv/aids.
14.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till rörelser som arbetar för demokrati och mänskliga
rättigheter.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att förbättra HBT-personers situation.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om funktionshindrades situation.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av större satsningar på skuldavskrivningar och ekonomiska
reformer.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitik.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd i diktaturstater genom enskilda organisationer.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fasa ut biståndet till Laos och Vietnam.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kontroller som söker säkerställa att bistånd i odemokratiska
länder inte i sista hand tillfaller totalitära regimer.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade satsningar på utbildningsinsatser för flickor och unga
kvinnor.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kulturella aspekter och betydelsen av människors kulturarv
måste få en ökad betydelse inom utvecklingssamarbetet.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av avbindning av bistånd.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konflikthantering och säkerhet i områden i akut kris.
26.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sammanläggning av östbiståndet med övrigt bilateralt bistånd.

2003/04:U11 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet skall främja en snabb utrotning av fattigdomen
som övergripande mål.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati
och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med
biståndsländerna.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN nu skall fokusera på fred i Afrika och omedelbart
prioritera fredsfrämjande insatser samt att FN och EU skall stödja
utvecklingen av en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige kraftigt bör stärka resurserna för fredsfrämjande
insatser.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av
hiv/aids.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkta kostnader samt garantier för utveckling av läkemedel
mot sjukdomar som främst drabbar u-länder.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildning för alla flickor och pojkar i u-länder.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO
ständigt arbeta för avskaffande av tullar och handelshinder.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning
år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer samt att en sådan
skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor: ej nyupplåning, ej främja
korruption och vanstyre, ej bidra till finansiering av anfallskrig och
komma de fattiga till godo. Regeringens bristfälliga förslag om
skuldhantering avvisas därmed.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en avsaknad av kritisk utvärdering av svenskt bistånd.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nystart av utvecklingspolitiken så att fattigdomsutrotningen
kan påbörjas på allvar.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att målet för Sveriges politik för global utveckling uttryckligen
skall vara FN:s millenniemål, med tillägget att främja mänskliga
rättigheter och demokrati.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frivilligorganisationer bör få en utökad roll i biståndet,
särskilt i länder med korrupta regimer.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resultat- och kvalitetsmål för svensk utvecklingspolitik;
idén om ett utbetalningsmål för bistånd avvisas därmed.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avvisa förslaget om sammanslagning av samarbetet med
Central- och Östeuropa och det internationella utvecklingssamarbetet.
2003/04:U12
av Lotta N Hedström (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att miljö- och hållbarhetsperspektivet integreras i
fattigdoms- och rättighetsperspektivet, såväl i svensk inrikespolitik som
i internationellt utvecklingssamarbete och i alla insatser på internationell
botten.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om verktyg och metoder för att analysera och mäta Sveriges
eget bidrag till den växande miljökrisen.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att erkänna och synliggöra målkonflikter i utvecklingspolitiken.
4.      Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en problematisering
av tillväxtbegreppet så att alla delar av Regeringskansliet opererar
med samma typ av definitioner med avseende på ekonomisk tillväxt i
förhållande till utveckling, miljö och naturresurshushållning och att
begreppet problematiseras med avseende på tillväxtens fördelning,
innehåll och begränsningar.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att övervakningen av samstämmighet i politiken bör åläggas
en myndighet, ett fristående institut eller en specifik del av
Regeringskansliet, på sådant sätt att det globala hållbarhetsperspektivet
övervakas och att enheten bör medverka i beredningsprocessen och ge
förslag vid skrivande av propositioner och skrivelser samt vid utformning
av förhandlingspositioner så att utformningen av regeringens tänkta
politik för global hållbar utveckling säkras.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att en årlig utvärdering görs som tar sikte på den
eftersträvade koherensen mellan alla politikområden ur detta globala
hållbarhetsperspektiv.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att det svenska civila samhällets delaktighet i de globala
strategierna utvecklas vidare med konkret utformade och specifika
folkbildningsinsatser och förankringsinstitutioner.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att mottagarländernas delaktighet på civil nivå säkerställs
på ett mer uttalat och konkret sätt. Specifika strategier för sådan
dialog bör utarbetas. Brister i metodiken och iscensättningen av Poverty
Reduction Strategy Papers förtecknas och villkoras som föremål för åtgärd
vid framtagning av biståndsprogram.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att UD skall utveckla strategier för att konsultera och
lyssna till det civila samhället och organisationer som är representativa
för de fattiga vid utformning av svensk politik för global utveckling.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att regeringen mer betonar vårt lands eget ansvar på civil
och institutionell nivå för att åtgärda ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster i Sverige.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att de fattiga ländernas skulder är ett strukturellt hinder
för utveckling och motverkar de internationellt fastställda målen i
FN:s millenniedeklaration.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att HIPC-initiativet har visat sig otillräckligt. Sverige
skall verka för ett förnyat initiativ som går betydligt längre och kan
fungera snabbare för att skriva av de fattiga ländernas skulder.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att det specifika hungerperspektivet tydligt verbaliseras
i samband med all fattigdomsbekämpning och blir en ledstjärna i
reformeringen av WTO-arbetet.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige i Världsbanken och valutafonden IMF verkar
för att de enskilda organisationer med bas och representativitet bland
de fattiga får en tydlig och central roll i de fattigdomsstrategier som
är en del av Världsbankens nya politik.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige skall verka för att Världsbankens och IMF:s
ekonomiska direktiv och råd till länderna underordnas och inte står i
konflikt med de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov
och perspektiv.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige skall verka för en reell demokratisering av
WTO-processen och för att stärka de fattiga ländernas förhandlingskapacitet.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige skall verka för att det inte fattas beslut i
WTO om att börja förhandla ett investeringsavtal.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige skall verka för att WTO- avtalen uttryckligen
slår fast att utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska
produktion av baslivsmedel. Det är nödvändigt för att garantera
livsmedelssäkerheten.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige skall verka för att WTO-avtalen och deras
genomförande inte strider mot målsättningarna i internationella miljöavtal
eller konventionerna om de mänskliga rättigheterna. De senare skall ges
företräde i händelse av normkonflikter.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige
skall verka för att TRIPS-avtalet skall omarbetas så att det inte längre
står i strid med rätten till mat och hälsa, samt att det inte skall
vara möjligt att ta patent på någon form av liv.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då
rustningar leder till konflikter och i grunden står i motsatsställning
till inte bara världsfreden, utan även arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål
och främjandet av de mänskliga rättigheterna.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att svensk export av vapen till länder med stor fattigdom
i framtiden måste föregås av en problematiserande granskning av risker
för export till de aktuella länderna i vad gäller främjande av de
mänskliga rättigheterna och bekämpning av fattigdom utifrån de fattiga
människornas situation. Finns det en risk för att svensk vapenexport
försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen
skall export ej tillåtas.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att Sveriges regering med kraft verkar för att stärka FN
ekonomiskt, moraliskt och organisatoriskt och inte tillerkänner andra
formationer rätten att utöva militärt våld i världssamfundets namn,
samt som överordnad samordningskraft vid både katastrofinsatser,
fredsskapandeinsatser och utvecklingsinsatser.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att biståndets nivå i Sverige bör återställas till den
anständighetsnivå som samarbetspartierna enats om, nämligen 1 % av
bruttonationalinkomsten, vilket torde vara den bästa sporren till att
förmå andra länder att höja sina andelar.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002
2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.
2002/03:U201 av Sten Tolgfors (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den avgörande roll marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och
demokrati spelar för att bryta fattigdomen i utvecklingsländer.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att varje lands regering bär det fulla ansvaret för landets
institutionella utveckling och för att goda förutsättningar för välstånd
skapas.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av en bistånds- och utrikespolitik inriktad på att
sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för att öka
välståndet i världen.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av en bistånds- och utrikespolitik inriktad på att
sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för att stoppa
krigen i världens fattiga regioner.
2002/03:U207 av Sten Tolgfors (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det ideella biståndets vikt.
2002/03:U209 av Annelie Enochson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom EU verkar för att internationellt bistånd
till Palestina av mottagaren inte används så att uppnåendet av en hållbar
fred i området försvåras.
2002/03:U212 av Maud Olofsson m.fl. (c):

8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökning av Sveriges stöd till de FN-organ som aktivt och
medvetet arbetar för ett ökat genusperspektiv på sina områden.
2002/03:U220 av Mauricio Rojas (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skadestånd till utvecklingsländernas folk.
2002/03:U224 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt bistånd inte bör ges till regimer som grovt och
systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna.
2002/03:U228 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt utvecklingssamarbete skall genomsyras av ett
rättighetsperspektiv.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nödvändigheten av att skilja mellan civila och politiska
rättigheter, vilka är absoluta, och sociala, ekonomiska och kulturella
rättigheter.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bilateralt biståndssamarbete bör villkoras med krav på
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av oberoende och fria massmedier och att stöd till
dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för
att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
2002/03:U230 av Lars Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet kan användas för att stödja frivillig
återvandring genom att stödja etablering av småföretag i det forna
hemlandet.
2002/03:U235 av Birgitta Ohlsson (fp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri
abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat politiskt
mål i svensk utrikespolitik.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri
abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat
finansiellt mål i den svenska biståndsbudgeten.
2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de svenska stödinsatserna måste utformas i perspektiv av
EU-integrationen av Central- och Östeuropa.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att utsatta barn i Central- och
Östeuropa får gå i skolan.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka skyddet för barn och kvinnor i Central- och Östeuropa.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt östbistånd skall stödja smittskyddsarbete, särskilt
tbc och hiv/aids.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frågor som rör barns sociala situation och skolgång bör
genomsyra såväl EU:s öststöd som det svenska öststödet.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sveriges stöd bör flyttas till nordvästra Ryssland.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om demokratistöd i Vitryssland.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den svenska regeringens ansvar att kritisera kränkningar av
mänskliga fri- och rättigheter i Ryssland.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fortsätta säkerhetsstödet till Estland, Lettland och
Litauen även efter det att de har blivit EU-medlemmar.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen i övrigt av stödet till Central- och Östeuropa.

2002/03:U240 av Runar Patriksson (fp):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka kommunikationerna inom ramen för samarbetet mellan
Nordkalotten och nordvästra Ryssland.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling i
enklaven Kaliningrad.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en lösning av frågan om rörlighet till och från
enklaven Kaliningrad i samband med EU:s utvidgning.
2002/03:U244 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall
arbeta för att det i FN:s regi byggs upp läkemedelsforskning och
läkemedelsproduktion som på icke profitbasis tar fram billiga läkemedel
mot de omfattande sjukdomar som förekommer i u-länderna.
2002/03:U246 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de funktionshindrades situation i Östeuropa skall granskas
vid dessa länders förhandlingar om EU-medlemskap.
2002/03:U256 av Lars Ångström (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sida bör få i uppdrag att beräkna det svenska
biståndets effekter för reducering av antalet människor som lever i
absolut fattigdom.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ett uppdrag att mäta effekterna av Sveriges samlade
politik för global utveckling med avseende på antalet personer som lever
i absolut fattigdom.
2002/03:U257 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige har ett ansvar för att biståndspengarna används
på bästa möjliga sätt för att hjälpa den drabbade civilbefolkningen i
hela landet så att biståndet inte i stället förlänger lidandet.
2002/03:U260 av Viviann Gerdin m.fl. (c):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det i
fattigdomsbekämpningen behövs riktade insatser för kvinnor och ett mycket
tydligt perspektiv på kvinnors situation i alla konkreta handlingar och
sammanhang för att uppfylla millenniemålet om halverad fattigdom år
2015.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stöd till utbildningssatsningar i syd måste prioritera
flickors utbildning och fokusera på att kvinnor får utbildning och
tillgång till ny teknologi.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kvinnor måste få större möjlighet att delta i
konfliktförebyggande arbete världen över och även delta i besluten om freds-
och uppbyggnadsarbete.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om biståndsinsatser för att förhindra våld mot kvinnor och för
att säkerställa kvinnors rätt till hälsa.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till demokratiuppbyggnad i andra länder samt att kvinnligt
deltagande prioriteras i demokratiseringsprocesser.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det sjätte biståndsmålet måste finnas kvar för det svenska
biståndsarbetet.
2002/03:U261 av Ana Maria Narti (fp):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetet för förbättringar i fattiga länder.
2002/03:U262 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka den internationella arbetsrätten genom positiva
instrument.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat handelsrelaterat utvecklingssamarbete med u-länder.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU-länderna bör samordna sitt handelsfrämjande samarbete
med u-länder.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till u-länderna att öka öppenheten och stabiliteten på
de egna finansmarknaderna.
2002/03:U263 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de fattiga ländernas skulder bör avskrivas omgående.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ekonomisk och politisk makt måste demokratiseras genom en
omfattande decentralisering och självtillitsstrategi.
2002/03:U266 av Cecilia Nilsson Wigström m.fl. (fp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen på det svenska biståndet till Kuba.
2002/03:U273 av Lars Ohly m.fl. (v):

7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör ge bistånd till utbyggnaden av olika energikällor
och infrastruktur i norra Irak/irakiska Kurdistan.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör understödja jordbruket i norra Irak/irakiska
Kurdistan så att regionen kan utveckla ett självständigt jordbruk.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i FN bör verka för att befolkningen i norra
Irak/irakiska Kurdistan garanteras mat, mediciner och gasmasker i händelse
av krig.
2002/03:U274 av Peter Pedersen och Sermin Özürküt (båda v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att Sverige medverkar till att utveckla en strategi
och ett handlingsprogram i syfte att uppnå målet att halvera svälten i
världen fram till år 2015.
2002/03:U281 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om närmare politiskt och ekonomiskt samarbete med länderna öster
om nuvarande kandidatländer.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom ramen för EU:s biståndsprogram CARDS till Balkanländerna
starta särskilda program för tvärvetenskapliga Balkanstudier vid
utbildningssäten i dessa länder.
2002/03:U284 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det övergripande målet för det internationella biståndet
måste inkludera även främjandet av mänskliga rättigheter och demokratisk
samhällsutveckling.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande insatser måste
inkluderas i de övergripande biståndspolitiska målen.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om krav på tydligare instrument för styrning, genomförande och
samordning av det internationella biståndet.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av oberoende utvärderingar av det svenska biståndet.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om krav på att biståndsinsatser i första hand kanaliseras via
och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja det civila
samhället i de fall som samarbetslandet styrs av en demokratiskt
tvivelaktig regim, eller då risken är stor att insatsmedel försvinner på
grund av korruption.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen, inom EU-kretsen eller tillsammans med de
nordiska regeringarna, snarast initierar en omfattande översyn av hela
FN-arbetet generellt och dess biståndsverksamhet i synnerhet.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det rättighetsbaserade biståndet i ökad grad bör bygga på
positiva och stödjande åtgärder och inte enbart konditionalitet.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om krav att svenskt bistånd till Kuba skall kanaliseras via
frivilligorganisationer till grupper som arbetar för ett demokratiskt
Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella
handlingsplaner för mänskliga rättigheter, en översyn av nationell
lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt
allianser för support och handling.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokratifrämjande åtgärder skall utgöra en större del av
svenskt bistånd.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det partinära biståndet skall samordnas med det övriga
demokratibiståndet samt att de partinära organisationerna får delta i
strategiarbetet för svenskt demokratibistånd.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att samordna svenskt demokratibistånd med internationella
aktörer och nationella stiftelser som verkar för demokratisering och
flerpartisystem i utvecklingsländer.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av insatser och aktiviteter som bidrar till
näringslivsutveckling och tillväxt i de allra fattigaste länderna.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbeta fram strategier och handlingsplaner för att undvika
en fortsatt s.k. brain-drain i de fattigaste länderna.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat samarbete mellan Sida och svenskt näringsliv i såväl
strategiarbetet som genomförandet av insatser för att effektivisera
utvecklingssamarbetet.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skapa ökat utrymme för finansiell riskdelning med svenskt
näringsliv.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att låta den moderna informations- och kommunikationstekniken
integreras i utvecklingsstrategier och utvecklingsprogram.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bygga ut Internetinfrastrukturen vid universitet och
akademiska institut i utvecklingsländer, att liksom möjliggöra
distansutbildningar.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att intensifiera samarbetet mellan regeringar, internationella
organisationer och näringslivet för att öka hälsoforskningssamarbete om
de fattigas sjukdomar.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade insatser för att bekämpa malaria och tuberkulos.
28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökat samråd i strategiarbetet med de enskilda organisationerna.
29.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i ökad grad integrera handikappfrågor i utvecklingssamarbetet.

2002/03:U290 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom ramen för EU-samarbetet skall verka för
ökat samarbete med den nybildade afrikanska unionen (AU).
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom ramen för EU-samarbetet skall verka för
en fördjupad dialog med AU på lika villkor vad gäller bl.a. handelsfrågor,
hiv/aids-insatser och konfliktlösning.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Kenya och lagstiftningen om korruption.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det internationella biståndet bör bidra till att säkerställa
försörjningsmöjligheterna för jordbrukarna i Afrika.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen genom Sida fortsätter utvecklingen av
demokratibiståndet till Afrika.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av verkningsfulla och prisvärda mediciner för världens
fattiga.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör begära särskilda handlingsplaner för
bekämpning av hiv/aids i kombination med krav på ökade rättigheter för
kvinnor från de afrikanska länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att fortsätta med bistånd till konfliktfyllda
regioner genom att det kanaliseras via noggrant utvalda organisationer.
12.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att brottsbekämpning och rättssäkerhet prioriteras
i samarbetsländerna i Afrika.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör fortsätta stödet för demokratibistånd i
syfte att stärka flerpartiväsendet och partiernas interna demokrati i
de afrikanska staterna.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör verka för att åtgärdsprogram upprättas för
föräldralösa barn.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen skall verka för att det internationella biståndet
skall bidra till att göra det finansiellt möjligt att genomföra juridiskt
riktiga markreformer.
2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokratimålet bör göras till det överordnade målet för
svenskt utvecklingssamarbete.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet skall ske genom enskilda organisationer då det
skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan
flerpartisystem.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inslaget av villkor i biståndsgivningen bör öka.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i en särskild rapport -eller på annat lämpligt
sätt - varje år för riksdagen bör redovisa läget beträffande demokrati
och mänskliga rättigheter i Sveriges mottagarländer.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktning och förlängning av Vitrysslandsprogrammet och att
erfarenheterna av programmet bör användas som grund för ett mer omfattande
folkrörelseinriktat demokratibiståndsprogram.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att erfarenheterna av Vitrysslandsprogrammet bör användas för
utarbetandet av ett Kubaprogram, vars främsta mål bör vara att stärka
demokratirörelsen i Kuba.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av bistånd förmedlat via partinära organisationer.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rättsstatens betydelse för utveckling.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter samt främja
jämställdhet mellan kvinnor och män.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att jämställdhetsperspektivet i ökad utsträckning bör genomsyra
svenskt utvecklingssamarbete.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att främja sexuell och reproduktiv hälsa.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att motverka spridning av hiv/aids.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utvecklingssamarbete med länderna i Central- och Östeuropa
samt länderna på Balkan.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
2002/03:U295 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet skall främja en snabb utrotning av fattigdomen
som övergripande mål.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati
och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med
biståndsländerna.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bistånd skall vara resultatinriktat. De s.k. millenniemålen
kan vara en vägledning.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utveckling av läkemedel för tropiska sjukdomar.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa systemet med landramar till förmån för avtal,
med strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och demokratiutveckling.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bistånd inte skall ges till regimer som för anfallskrig.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i biståndet.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillväxtens betydelse för fattigdomsutrotningen.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att satsa på good governance.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av en koherent politik för att utrota fattigdomen.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av
hiv/aids.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vilka insatser Sverige kan göra inom biståndet för att bekämpa
hivspridning och lindra effekterna av aids.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt bistånd för hiv/aids-bekämpning med fördel kan
kanaliseras genom frivilligorganisationerna.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att stärka kvinnans ställning för att bekämpa
spridningen av hiv.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst
drabbar u-länder.
2002/03:U296 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det humanitära biståndet får ökat utrymme i det
fredsuppbyggande arbetet och i utvecklingssamarbetet.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige och EU bör arbeta för att världens länder ökar
sin vilja att hjälpa flyktingar i nöd och för att öka bidragen till
internationella hjälporganisationer.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att internationella företag bör utarbeta en etisk kod för
sina verksamheter.
2002/03:U297 av Lotta N Hedström (mp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om översyn av den svenska biståndspolicyn och landramen.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de parallella behoven av omedelbar, fortsatt och förstärkt
katastrofhjälp samt ett långsiktigt utvecklings- och
demokratiuppbyggnadsbistånd.

2002/03:U298 av Agne Hansson m.fl. (c):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om demokrati, verklig frihandel och ökat bistånd för att
nå FN:s mål om halverad fattigdom.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att ge de fattiga länderna större möjligheter att delta
i den globala beslutsprocessen.
2002/03:U304 av Lars Ohly m.fl. (v):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige i den bristsituation som råder i de
västsahariska flyktinglägren i Algeriet ökar sitt humanitära stöd till
dessa.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör bistå det västsahariska folket med
utbildningsinsatser genom att västsahariska stipendiater ges plats vid
svenska skolor och universitet.
2002/03:U308 av Alf Svensson m.fl. (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör verka för att UNHCR skall erhålla tillräckligt
stöd för sin verksamhet genom att sända brev till regeringschefer i ett
stort antal länder och uppmana dem att bidra till en snabb lösning av
krisen.
2002/03:U313 av Agne Hansson m.fl. (c):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om biståndspolitikens inriktning.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om politiska prioriteringar i förhållande till
livsmedelssäkerhet.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige i sin biståndspolitik skall prioritera
frågor som har med hållbar utveckling att göra.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör ge sitt fulla stöd till den av UNAIDS
initierade kampanjen mot stigmatisering och diskriminering av hiv/aidssjuka.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att världens ledare måste tala om mäns sexuella
uppträdande som en största orsak till spridning av hiv/aids och om
kondomanvändning.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att frågan om hiv/aids måste tas upp som en politisk
prioritering.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av nya, billiga och tillgängliga mediciner
för smittsamma sjukdomar.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att förbättra kvinnors hälsa.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att stödja utvecklingsländerna vid WTO-förhandlingar.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att den svenska biståndspolitiken bör bidra till
utvecklandet av interna reformer inom utvecklingsländerna.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att avskrivning av Sveriges del av tredje världens
skulder bör villkoras med demokratiska och ekonomiska reformer samt
kamp mot korruption.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att biståndet måste inriktas på att få ett större
deltagande av kvinnor i samhällsutvecklingen samt att utveckla god
samhällsstyrelse.
26.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ett fungerande institutionellt ramverk.
27.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om stöd till uppbyggnaden av politiska partier.
28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer
för uppbyggnaden av det civila samhället.
30.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör vara en pådrivande kraft i effektiviseringen
av EU:s biståndsverksamhet.
2002/03:U314 av Carina Ohlsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att sexuella och reproduktiva rättigheter bör kunna ingå som
en profilfråga vad gäller svenskt bistånd.
2002/03:U315 av Monica Green m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen för ett särskilt biståndsmål.
2002/03:U316 av Monica Green m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att beakta barnperspektivet inom det fortsatta
Östersjösamarbetet.
2002/03:U320 av Anders Ygeman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om rätten till facklig organisering.
2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall stödja frihandelsansträngningar i Afrika.
9.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sveriges bistånd skall främja en uthållig snabb tillväxt
med snabb fattigdomsutrotning som övergripande mål.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de centrala villkoren för Sveriges bistånd skall vara
rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sveriges biståndsinsatser skall koncentreras till Afrika.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
i övrigt anförs om Sveriges bistånd.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter
och demokrati i Sveriges samarbetsländer bör redovisas i god tid före
beslut om biståndssamarbete.
2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):

28.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svenskt bistånd till Central- och Östeuropa.
2002/03:U327 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att särskilda medel budgeteras för det globala hiv/aidsarbetet.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör verka för inrättandet av förvaltarfonder
för att skydda föräldralösa barn från att genom hiv/aids berövas sitt
arv.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen via svenska biståndsinsatser skall verka för
att skolavgifterna i de fattiga och hiv/aidsdrabbade länderna slopas.
6.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall vara pådrivande för att få i gång en generell
satsning på behandling av hivinfekterade blivande mödrar och deras
nyfödda barn.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen på såväl multilateral som bilateral nivå vid
samtal med länders och organisationers beslutsfattare påpekar behovet
av att rakt och tydligt framhålla hivinfektionens smittvägar och hur
infektionen kan förebyggas.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i-länderna kan vara beställare och finansiärer av mediciner
från läkemedelsbolagen för de fattigaste ländernas räkning.
2002/03:U328 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om frågan om prenatal könsdiskriminering lyfts fram inom det
bilaterala utvecklingsarbetets ram.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i det multi- och bilaterala biståndsarbetet samt
i andra internationella sammanhang särskilt uppmärksammar flickornas
situation i Indien och Kina.
2002/03:So455 av Göran Magnusson m.fl. (s, fp, kd, v, c, mp):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om alkohol som utvecklingshinder
2002/03:Kr371 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturens betydelse i biståndsarbete.
2002/03:MJ428 av Maud Olofsson m.fl. (c):

43.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom EU bör verka för att regelverket för
godkännande av odling av GMO i närliggande områden, utanför unionen,
skärps och harmoniseras med EU:s regler.
2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd med genderperspektiv.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:K416 av Alf Svensson m.fl. (kd):

38.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att effektivisera och bättre samordna det europeiska biståndet.

2003/04:K418 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.
2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att öka inflytandet för u-länderna i IMF:s och
Världsbankens styrelser.
2003/04:U206 av Torsten Lindström (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det i relationerna med de palestinska myndigheterna skall
krävas att dessa som ett villkor för bistånd aktivt skall verka för
mänskliga rättigheter och ta avstånd från antisemitism.
2003/04:U212 av Mauricio Rojas (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättandet av en kompensationsfond till förmån för
utvecklingsländernas folk till Anna Lindhs minne.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en årlig utbetalning till denna kompensationsfond motsvarande
åtminstone en tiondel av den skada som vår protektionism i alla dess
former åsamkar utvecklingsländernas folk.
2003/04:U213 av Ana Maria Narti (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om system för kontroll av kontrollanterna på ekonomins fält.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samarbetet mellan lokala demokratiska krafter och det
internationella samfundets experter på ekobrottslighetens fält.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bekämpningen av korruption i Sveriges internationella
utvecklingssamarbete.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s och FN:s engagemang i frågor angående bekämpning av
korruption.
2003/04:U217 av Lars Ohly m.fl. (v):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör öka sitt stöd till WFP.
2003/04:U220 av Agne Hansson m.fl. (c):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokrati skall ses som en universell rättighet på samma
sätt som mänskliga rättigheter.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av en fortsättning på landstrategierna för Vitryssland
och Ukraina.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de svenska frivilligorganisationernas och de partinära
organisationernas roll i utvecklingsprocessen i Vitryssland, Ukraina och
Moldavien.
2003/04:U223 av Tuve Skånberg (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ompröva svenskt bistånd till UNFPA:s stöd av Kinas
ettbarnspolitik.
2003/04:U225 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige ger
aktiv hjälp till de 165 000 flyktingarna så att de kan återvända från
Algeriets ökentält till Västsahara och att de där får hjälp att bygga
upp ett nytt liv genom riktade biståndsinsatser.
2003/04:U227 av Agneta Ringman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om folkbildningens möjligheter att globalt förbättra situationen
i lokalsamhället.
2003/04:U228 av Agneta Ringman och Inger Lundberg (båda s):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ytterligare åtgärder inom biståndspolitiken för
att motverka hiv/aids i södra Afrika.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av kraftigt ökade internationella insatser, bl.a. av
EU, för att stödja de afrikanska staterna i kampen mot hiv/aids.
2003/04:U232 av Hillevi Larsson och Anne Ludvigsson (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av ett ökat fokus på sexuell och reproduktiv hälsa i
det svenska biståndet.
2003/04:U241 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp, fp, v, c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sidas regleringsbrev.
2003/04:U244 av Lars Ohly m.fl. (v):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den genom redovisning av hur biståndspengarna används
garanterar att dessa inte kopplas till Plan Colombia och USA:s militära
stöd och operativa verksamhet i Colombia.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i händelse av att garantier för att svenska biståndsmedel
ej kan ges genom revision av oberoende källor bör biståndet tills vidare
frysas.
2003/04:U245 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet bör fokuseras på bekämpandet av
hiv/aids.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildning för alla barn i Afrika.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att behandlingskostnaderna för både hälso- och sjukvård och
medicin ytterligare måste sänkas.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som drabbar
Afrikas länder.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att fler politiska ledare deltar i kampen mot
hiv.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka samarbetet mellan stater, regeringar, frivilliga
och/eller enskilda organisationer för att sprida kunskap om hiv.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att samverka till byggandet av sociala strukturer för att
hindra flyktingströmmar.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillse att utbildning ges till alla barn i Afrika samt
att hivprevention inkluderas i skolan.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skapa en effektiv struktur för olika hälso- och
sjukvårdsinsatser i Afrika.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skapa fler utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention
på plats i Afrika.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att inrätta hivpreventionsprogram på alla lokala
arbetsplatser och bygemenskaper i Afrika.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att ökad information, medvetande och kunskap
ges till alla barn, ungdomar och vuxna vad gäller hiv.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ytterligare resurser tillförs för att öka möjligheten för
människor i Afrika att hivtesta sig.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge ekonomiska möjligheter för afrikanska stater att själva
kunna tillverka eller efterfråga antivirala medel.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge tillgång till antivirala medel för alla gravida
hivsmittade kvinnor i Afrika.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka tillgången till preventivmedel för män i Afrika.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att satsa ytterligare resurser på grundforskning rörande ett
effektivt vaccin mot hiv.
2003/04:U246 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige och EU skall verka för att respekt för mänskliga
rättigheter och demokrati uttryckligen inbegrips i FN:s millenniemål.
3.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige och EU skall verka för att FN nu fokuserar på att
bekämpa hiv, vilket är världens största katastrof.
2003/04:U248 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet skall främja en snabb utrotning av fattigdomen
som övergripande mål.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati
och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med
biståndsländerna.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av
hiv/aids.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkta kostnader samt garantier för utveckling av läkemedel
mot sjukdomar som främst drabbar u-länder.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildning för alla flickor och pojkar i u-länder.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO
ständigt arbeta för avskaffande av tullar och handelshinder.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning
år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer samt att en sådan
skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor: ej nyupplåning, ej främja
korruption och vanstyre, ej bidra till finansiering av anfallskrig och
komma de fattiga till godo.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att noggrann utvärdering ger kunskap om hur svenskt bistånd
kan effektiviseras.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nystart av utvecklingspolitiken så att fattigdomsutrotningen
kan påbörjas på allvar.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att målet för Sveriges politik för global utveckling uttryckligen
skall vara FN:s millenniemål, med tillägget att främja mänskliga
rättigheter och demokrati.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frivilligorganisationer bör få en utökad roll i biståndet,
särskilt i länder med korrupta regimer.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resultat- och kvalitetsmål för svensk utvecklingspolitik.
2003/04:U249 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör fullfölja och utöka samarbetsprojekten med
regionerna i nordvästra Ryssland.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s nordliga dimension måste vidareutvecklas.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige tar initiativet till fördjupat och intensifierat
samarbete om Östersjön som ett friskt hav, om fiskehavsresurserna och
sjötransporter.
2003/04:U251 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utveckla nya modeller för patentregler som i större
utsträckning än i dag gynnar folkhälsan för fattiga länder.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör kräva ökat etiskt ansvarstagande av
läkemedelsbolagen som utarbetar och framställer bromsmediciner mot hiv/aids.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i ökad utsträckning bör fokusera biståndsarbetet
på att bygga upp fungerande hälso- och sjukvårdssystem och infrastruktur
för svårt hivdrabbade länder.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i ökande grad tydliggöra kopplingen mellan fattigdom och
hivspridning i utvecklingsarbetet.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att kvinnans
status höjs och att man arbetar för att öka jämställdheten i
utvecklingsländerna.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör agera som pådrivare och opinionsbildare i
bilaterala dialoger med länder, svårt utsatta av hiv/aids-spridningen
för att föra upp hiv/aids-frågan på högsta politiska nivå.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utvecklingen av bättre samarbetsstrukturer mellan internationella
och enskilda organisationer samt officiella och frivilliga verksamheter
för att effektivisera kampen mot hiv/aids.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vidareutveckla stödjande åtgärdsprogram för föräldralösa
barn till följd av hiv/aids-spridningen.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör avsätta en större andel av anslaget till
bilateralt utvecklingssamarbete till hiv/aids-bekämpning.
2003/04:U253 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka pådrivande internationellt för att
inom FN utarbeta ett globalt bindande regelverk för transnationella
företag.
2003/04:U254 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den etiska dimensionen bör betonas i det fortsatta arbetet
mot uthållig utveckling och tillväxt.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör betona vikten av att skydda produktionen av
de "gemensamma globala nyttigheterna". Prioriterade bland dessa bör
vara en effektivisering av energi- och materialhanteringen inom ramen
för en hållbar utveckling.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utveckla ytterligare förslag på instrument och verktyg
som kan användas för en mer hållbar trafikplanering såväl i Sverige och
EU som för utvecklingsländerna.
2003/04:U255 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en minskad klyfta mellan kvinnors och mäns
tillgång till mark, krediter och produktionsmedel.
2003/04:U260 av Joe Frans m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnors rättigheter som utgångspunkt för det bilaterala
biståndet till Afrika.
2003/04:U261 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör stödja UNDP:s presenterade "millenniekontrakt"
med syfte att huvudsakligen inrikta fattigdomsbekämpningen på de
högprioriterade länderna för att nå millenniemålen för de länder som är i
störst behov av hjälp.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom ramen för EU skall uppmuntra till en
fördjupad dialog med Afrikanska unionen (AU) vad gäller bl.a. kraven på
en modell för etiskt ledarskap i Afrika.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella
samfundet och leda den globala opinionen för radikalare skuldavskrivningar.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nu gällande protektionism bör avvecklas vad gäller
restriktioner för införsel av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder
till EU.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för att tullarna mot världens 49 fattigaste
länder tas bort snabbare - även för bananer, ris och socker.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ökat stöd bör gå till utvecklingen av självständiga
bondeorganisationer i Afrika.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att mer resurser måste tillföras forskningen om sjukdomar i
de fattiga länderna.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sida bör förbättra sina konsekvensanalyser vad gäller
hivspridning i de projekt man stöder i Afrika.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad samordning av det partinära biståndet i det övriga
demokratibiståndet.
2003/04:U263 av Lars Johansson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet kan användas för att stödja irakier
att återvända till sitt hemland samt att ideella organisationer som
arbetar med frivillig återvandring får möjlighet att medverka genom
olika projekt i denna satsning.
2003/04:U267 av Hillevi Larsson m.fl. (s):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att den humanitära situationen i flyktinglägren måste
förbättras bl.a. genom ökade anslag till World Food-program.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige bör stödja Västsahara genom att överväga
att inrätta ett utbytesprogram för ungdomar.
2003/04:U270 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av ökad frihandel och minskad EU-protektionism för
global utveckling.
2003/04:U271 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en nollvision för att utrota svälten.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en opinionsbildningskampanj för att uppnå utrotning
av svälten.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att analysera och ta lärdom av det nya begreppet
livsmedelssuveränitet.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det framtida behovet av ökade forskningsanslag till hållbarhet
och effektivitet i jordbrukssektorn.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att på sikt öka biståndet till jordbrukssektorn.
2003/04:U276
av Birgitta Ohlsson (fp):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri abort
och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat finansiellt
mål i den svenska biståndsbudgeten.
2003/04:U282 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bilateralt biståndssamarbete bör villkoras med krav på
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av oberoende och fria massmedier och att stöd till
dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för
att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
2003/04:U283 av Jan Emanuel Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av bindande regelverk för transnationella företag
avseende sociala och miljömässiga frågor.
2003/04:U284 av Birgitta Ahlqvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inflytande över Världsbankens arbete.
2003/04:U285 av Viviann Gerdin m.fl. (c, m, fp, kd, v, mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i EU och i allt bilateralt och multilateralt
samarbete arbetar för att resolution 1325 skall implementeras i allt
FN-arbete och i de enskilda länderna.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i utvecklingssamarbetet och i arbetet med
millenniemålen skall tala klarspråk om mäns våld mot och diskriminering av
kvinnor.
2003/04:U295 av Rezene Tesfazion och Tone Tingsgård (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att medel från vårt svenska u-landsbistånd anslås för att
snabbt utveckla och distribuera bra och billigare mediciner till tredje
världens folk.
2003/04:U296 av Martin Nilsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om demokratistöd i form av tillgång till Internet i diktaturer.

2003/04:U297 av Inger Lundberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om förtydligande av folkbildningens möjligheter att bidra till
det globala utvecklingssamarbetet.
2003/04:U300 av Britt-Marie Danestig (v):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ytterligare åtgärder inom biståndspolitiken för
att motverka hiv/aids i södra Afrika.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av kraftigt ökade internationella insatser, bl.a. av
EU, för att stödja de afrikanska staterna i kampen mot hiv/aids.
2003/04:U305 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall arbeta för att det i FN:s regi byggs upp
läkemedelsforskning och läkemedelsproduktion som på icke profitbasis
tar fram billiga läkemedel mot de omfattande sjukdomar som förekommer
i u-länderna.
2003/04:U308 av Agne Hansson m.fl. (c):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett närmande av Världsbanken och IMF till FN-systemet.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skuldavskrivningars roll för den globala utvecklingspolitiken.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Världsbankens vinster borde användas till att skriva av
delar av Världsbankens egna fordringar på de fattigaste länderna.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att HIPC-initiativet (Heavily indepted poor countries) behöver
reformeras.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att främja diskussionen om illegitima skulder inom IMF och
Världsbanken.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sociala hänsyn och ekologiska hänsyn skall ges samma vikt
som ekonomisk utveckling.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Poverty Reduction Strategy (PRS).
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de fattiga länderna borde ha ett större inflytande i
institutionernas exekutivstyrelser.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rösträttsreform, styrelserepresentation samt landsgrupperingar.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad demokratisk öppenhet i förvaltningen inklusive offentliga
beslutsprotokoll.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att miljökonsekvensbeskrivningar skall vara ett centralt
underlag i beslutsfattandet hos Världsbanken.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det skall vara mottagarländernas uppfattningar som skall
styra politiken i landet.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om flyttning av Världsbankens huvudkontor till exempelvis Kenya.

2003/04:U310 av Erik Ullenhag (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förstärkt FN-forskning med lokalisering vid Uppsala universitet.

2003/04:U312 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen mer kraftfullt än i dag bör motverka sexuell
exploatering av barn inom det internationella samfundet och genom
frivilligorganisationer som t.ex. ECPAT.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den svenska regeringen skall avsätta biståndsmedel till
inrättandet av s.k. stödfamiljer för barn som blivit föräldralösa på
grund av den omfattande hiv/aids-spridningen eller av annan orsak.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör initiera, nationellt och inom ramen för det
internationella samfundet, särskilda satsningar och nationella
handlingsprogram för att förbättra situationen för barn drabbade av aids.
5.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör verka för att öka insatserna för fysisk
och psykisk hjälp och krishantering till världens många gatubarn.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör initiera en diskussion, på nationell och
internationell nivå, om orättvisorna i mängden bistånd i olika
utvecklingsfonder.
2003/04:U315 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen på Sveriges agerande beträffande energiutlåningen
i Världsbanken och andra internationella finansieringsinstitutioner.
2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regeringens årliga rapportering till riksdagen om inriktningen
på bankens energiutlåning.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regeringens årliga rapportering till riksdagen om dess
ställningstagande angående beviljade fossilenergiprojekt i banken.
2003/04:U316 av Gustav Fridolin och Lotta N Hedström (båda mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att definitionen av fattigdom i biståndssammanhang, i
enlighet med Globkoms förslag, även skall omfatta fattigdom som brist
på makt, möjligheter och säkerhet.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att föra fram och involvera s.k. icke prioriterade
grupper i fattigdomsbekämpande insatser.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om Sidas roll för att Sveriges arbete med att bekämpa
fattigdomen i framtiden når människor med funktionsnedsättning.
2003/04:U318 av Lars Ångström (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sida bör få i uppdrag att beräkna det svenska
biståndets effekter för reducering av antalet människor som lever i
absolut fattigdom.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ett uppdrag att mäta effekterna av Sveriges samlade
politik för global utveckling med avseende på antalet människor som
lever i absolut fattigdom.
2003/04:U322 av Lotta N Hedström (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om värdet av civila organisationers, folkrörelsers och primärkommuners
ansatser till twinning, volontärutbyten, vänortsprogram och riktade
biståndsinsatser i en anda av solidaritet och underifrån kommande
globalisering.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet att stödja framväxten av formella kanaler och
institutioner för utveckling av kommunaliserat bistånd.
2003/04:U330 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att ansvarig minister inför varje vår- och höstmöte i
riksdagen öppet diskuterar den svenska linjen i IMF och i Världsbanken
så att denna förankras i riksdagen och också blir offentliggjord för
allmänheten.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att regeringen årligen och på ett samlat sätt till riksdagen
rapporterar hur Sverige har agerat i Världsbanken och IMF samt den
nordisk-baltiska röstavgivelsen i dessa forum.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att presentera en redovisning av den tänkta politiken för
kommande period.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i motionen om att på sikt kunna skicka uppvaktande parlamentarikerdelegationer
till ministermöten och involvera riksdagen i nomineringsförfarandet.
2003/04:U337
av Anders Bengtsson m.fl. (s):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om Sidas regleringsbrev.
2003/04:U348 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de övergripande målen för det internationella biståndet
måste inkludera främjandet av mänskliga rättigheter, demokratisk
samhällsutveckling och fattigdomsbekämpning.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inleda ett system med ett begränsat antal mottagarländer,
s.k. programländer, med vilka Sverige arbetar fram utförliga nationella
handlingsplaner och program.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om krav på tydligare samordning inom regeringen för styrning,
genomförande och utvärdering av den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av oberoende utvärdering och analys av användningen
av de svenska biståndsresurserna.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att på nationell nivå och EU-nivå verka för införandet av ett
system med konsekvensbeskrivningar av hur politiska beslut påverkar
utvecklingsländerna.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av biståndsinsatser som i första hand stöder det civila
samhället och går via enskilda icke-statliga organisationer i de fall
då mottagarlandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det rättighetsbaserade svenska biståndet i mindre
utsträckning bör vara villkorsbundet och uppbyggt på sanktionsprinciper
utan snarare vara grundat på stödjande åtgärder för människors möjlighet
till en positiv utveckling.
9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor
med anledning av de gynnsammare samhällsekonomiska resultat som det
leder till i förhållande till icke riktat bistånd.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokratifrämjande åtgärder skall utgöra en större del av
svenskt bistånd och effektiviseras genom bättre samarbete med internationella
aktörer och nationella stiftelser som verkar för demokratisering och
flerpartisystem i utvecklingsländer.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det partinära biståndet bättre bör samordnas med det övriga
demokratibiståndet.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om krav på att svenskt bistånd till Kuba skall kanaliseras via
frivilligorganisationer till dem som arbetar för ett nytt, demokratiskt
Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av stärkta insatser för ökad näringslivsutveckling och
tillväxt i de allra fattigaste länderna.
14.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet såväl
på svensk som på europeisk nivå.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utöka utrymmet för finansiell riskdelning med det svenska
näringslivet.
16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att låta ett IT-perspektiv integreras i samtliga utvecklingsstrategier
och program.
18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka utbildningsbiståndet och undervisningsstödet till
mottagarländerna och att motverka brain drain för främjandet av en god
utveckling i de fattigaste länderna.
19.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att intensifiera det multilaterala forskningssamarbetet för
att öka hälsoforskningsarbetet om de fattigas sjukdomar.
20.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för en förbättring av samarbets- och
marknadsstrategierna för hälsoforskningen i kampen mot exempelvis
hiv/aids.
21.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör avsätta mer resurser av den totala biståndsbudgeten
för kampen mot allvarliga smittsamma sjukdomar i fattiga länder.
22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att följa de mål som upprättades under FN-toppmötet i
Johannesburg 2002 om en integrering av miljöaspekter i all form av
fattigdomsbekämpning och att skydda de naturresurser som ligger till grund
för ekonomisk utveckling.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande insatserna
måste inkluderas i de övergripande biståndspolitiska målen samt ytterligare
förstärkas och effektiviseras.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utöka resursdelen inom biståndsanslaget för en förbättring
av samarbetet med enskilda organisationer vid upprättandet av landstrategier
och nationella handlingsprogram.
27.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i ökad grad integrera icke prioriterade grupper och
människor med handikapp i svensk fattigdomsbekämpning och i Sidas insatser,
i enlighet med FN:s standardregler för tillförsäkrandet av människor
med funktionsnedsättningar, delaktighet och jämlikhet.
32.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att EU främjar ökad regional
integration mellan utvecklingsländerna.
2003/04:U349 av Sonja Fransson (s):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att en uppföljningsmekanism
angående resolution 1325 enligt mönster från CEDAW-konventionen skall
inrättas.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige i utvecklingssamarbetet och i arbetet med
millenniemålen skall tala klarspråk om mäns våld mot och diskriminering
av kvinnor.
2003/04:U351 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringens ställningstagande till globala handelsavtal
skall vara att u-länder skall tillåtas att gradvis öppna sina marknader
i takt med sin egen förmåga att hantera en öppen marknad.
2003/04:U352 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige och EU skall arbeta för att världens länder ökar
sin vilja att hjälpa flyktingar i nöd och att säkra UNHCR:s ekonomiska
resurser i detta syfte.
8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att internationella företag, som medverkar i utvecklings- och
biståndsprojekt, skall utarbeta en etisk kod för sina verksamheter.
2003/04:Fö267 av Lars Ångström och Berit Jóhannesson (mp, v):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar utan
snarare ökar sitt stöd till humanitär ammunitions- och minröjning.
2003/04:Sf403 av Sven Brus m.fl. (kd):

33.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor
i mottagarländerna.
2003/04:So645 av Agneta Lundberg m.fl. (s, fp, kd, v, c, mp):

5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om alkohol som utvecklingshinder.
2003/04:Kr391 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturens betydelse i biståndsarbete.
2003/04:MJ411 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en europeisk politik för en rättvis världshandel.
2003/04:N334 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka pådrivande internationellt och genom
EU för att inom FN utarbeta ett internationellt bindande regelverk för
transnationella företag.
2003/04:N340 av Lotta N Hedström och Ingegerd Saarinen (båda mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs att WTO obligatoriskt bör stödja MUL-ländernas delegationer
ekonomiskt så att de kan förhandla på samma villkor som andra stater.
20.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att WTO:s handelspolitik inte får bli ett hinder för
millenniemålens uppfyllande, särskilt inte det första, att avskaffa hungern
och fattigdomen.
2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd med genderperspektiv.

Bilaga 2
Offentlig utfrågning om global utveckling
Fredagen den 31 oktober anordnade utrikesutskottet en offentlig utfrågning
i anslutning till behandlingen av regeringens proposition 2002/03:122
Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling.
I regeringens proposition föreslås en politik vars mål är att bidra
till en rättvis och hållbar global utveckling. Detta mål föreslås gälla
för samtliga politikområden. Handels-, jordbruks-, miljö-, säkerhets-,
migrationsfrågor och ekonomiska frågor är exempel på områden där
åtgärder skall utformas på ett sätt som gynnar global utveckling.
Propositionen har fokus på fattiga människor och länder. Två perspektiv
föreslås genomsyra politiken: ett rättighetsperspektiv och ett de
fattigas perspektiv.Regeringen vill effektivisera utvecklingssamarbetet,
bland annat genom ökad samverkan med andra länder, inte minst inom EU,
och med multilaterala organ.
Utrikesutskottets syfte med utfrågningen var att utveckla och stärka
debatten och dialogen mellan riksdag, frivilligorganisationer och andra
intresserade av global utvecklingspolitik samt att inhämta synpunkter
från Globkoms remissinstanser inför utskottets behandling.
Närvarande ledamöter från utrikesutskottet:
Göran Lennmarker (m) (ordförande vid utfrågningen)
Berndt Ekholm (s)
Carl B Hamilton (fp)
Carina Hägg (s)
Holger Gustafsson (kd)
Lars Ohly (v)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Wigström (fp)
Agne Hansson (c)
Ewa Björling (m)
Lotta N Hedström (mp)
Björn Hamilton (m)
Birgitta Ohlsson (fp)
Rosita Runegrund (kd)
Sermin Özürküt (v)
Henrik S Järrel (m)
Kaj Nordquist (s)
Ingrid Olsson (s)
Nils Oskar Nilsson (m)
Inledning
Ordföranden: Välkommen till riksdagen och riksdagens utrikesutskotts
offentliga utfrågning Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global
utveckling.
Låt mig inledningsvis erinra om bakgrunden till det här. Det är faktiskt
för 41 år sedan, 1962, som den första biståndspropositionen kom,
proposition 100. Alla som är förtrogna med biståndsarbetet vet att det var
startpunkten till den biståndsverksamhet som nu har över 40 år på nacken.

Det har egentligen inte skett någon samlad översyn av Sveriges relation
med utvecklingsländerna och biståndet på det breda sätt som nu har skett,
nästan 40 år senare. Under 2000/01 och fram till 2002 fanns det en
utredning som hette Globkom, som lade sitt förslag En rättvisare värld
utan fattigdomför ett och ett halvt år sedan. Denna utredning gick sedan
på svenskt maner på remiss till ämbetsverk, organisationer och andra
intresserade. När remissvaren var inne lade regeringen ett förslag till
riksdagen: Gemensamt ansvar. Det är denna proposition till riksdagen
som utrikesutskottet nu ska bereda. Det ska vi göra under november och
december. Den 16 december är tanken att riksdagen ska fatta beslut om
detta. Den här offentliga utfrågningen är ett led i det.
Vi har särskilt inbjudit remissinstanser. De som tidigare givit synpunkter
på utredningen ska nu få chansen att också kommentera det som sedan
blev regeringens förslag.
Dagen är upplagd så att vi har två halvlekar. Under den första lyssnar
vi på speciellt inbjudna remissinstanser. Vi har valt ut tio som
representerar olika delar av remissinstanserna, med en spridning mellan
olika inriktningar, intressen och olika attityder. De ska först ge sina
synpunkter, och sedan får utskottets ledamöter möjlighet att ställa
direkta frågor som är relaterade till det presenterade.
Den andra delen blir en mera öppen och friare form för diskussion.
Därmed går vi rakt in i ärendet. Vi har som sagt bjudit in tio
remissinstanser som har viss vikt i frågan att presentera sin syn på regeringens
förslag. Den första är Sida, välkänd i biståndssammanhang, och därefter
Kommerskollegium.
1. Sida
Staffan Herrström, Sida: Tack för att vi har fått komma hit. Det är
enkelt att ge en sammanfattande bild av Sidas syn på propositionen. Det
är en proposition som ligger väl i linje med Sidas remissvar på Globkom.
Det är en proposition som enligt vår bedömning väl svarar mot vad den
internationella utvecklingsagendan kräver av oss i Sverige.
Det viktigaste och mest nydanande är just kravet på ökad samstämmighet
mellan politikområden, inte samstämmighet i största allmänhet utan
samstämmighet för att nå det nya övergripande målet om hållbar och rättvis
global utveckling. Detta är naturligtvis samtidigt den största utmaningen
för oss alla.
Vi instämmer i förslaget om målformuleringar. Vi tror att det är bra
att ha ett enda övergripande mål för allt utvecklingssamarbete, också
för hela Östeuropa, eftersom det ytterligare skärper fokus i statsmakternas
uppdrag till Sida. Vi tror att det är viktigt att målformuleringen
betonar de fattigas roll som aktörer och att biståndet ska bidra till
att skapa förutsättningar, inte göra jobbet åt andra.
Den omläggning av svenskt utvecklingssamarbete som har skett det senaste
dryga decenniet, inte minst när nya Sida bildades genom en sammanslagning
av fem myndigheter 1995, ger oss ett gott utgångsläge. Det är för oss
en styrka att vi redan i dag rör oss i den riktning som propositionen
pekar ut: betoningen av fattigdomsfokus, lokalt ägarskap, givarsamordning,
harmonisering, demokrati och mänskliga rättigheter, samverkan med
svenska aktörer, strävan efter en ökad resultatorientering. Vi är verkligen
inte framme. Vi kan och ska accelerera. Propositionen har en visionär
och övergripande karaktär. Därför återstår självfallet många preciseringar
och vägval. Låt mig nämna ett par frågetecken.
Vi saknar direktiv om geografisk koncentration i propositionen. Tvärtom
talas det om breddning och i budgetpropositionen om breddning till fler
länder.
Sverige ger för närvarande någon typ av bistånd till ca 120 länder och
har biståndspersonal i ca 45 länder. Vi har från Sidas sida vid flera
tillfällen pekat på behovet av att koncentrera det bilaterala biståndet
till ett mindre antal länder. Varför? Ja, propositionen anger att vi
aktivt ska arbeta med samordning och harmonisering, att vi ska föra
dialog, att vi bör utgå från efterfrågan och inhemska fattigdomsstrategier.
Allt detta kräver en gedigen landkunskap och en närvaro som bara är
möjlig om ansträngningar och resurser koncentreras. Det är inte bara
vår slutsats, utan det är också den slutsats som OECD:s kommitté DAC
drog i sin översyn att svenskt utvecklingssamarbete och den slutsats
som Globkom drog i sitt betänkande.
Vi avstyrkte Globkoms modell för det här med, som vi kände det, lite
fyrkantiga kriterier för 20 länder men hade och har sympati för ambitionen
till koncentration.
En annan sak är att Sverige redan, inte minst genom EU, är givare i
ännu fler länder än i dem som Sida arbetar i. Ett breddat engagemang i
form av ett mer slagkraftigt svenskt agerande i multilaterala sammanhang
är självfallet naturligt och nödvändigt.
Ett annat frågetecken gäller biståndets roll. Vi uppfattar propositionen
så att olika politikområden nu ska dra åt samma håll för att bidra till
en global utveckling. Vi möter ibland tolkningen att biståndet nu ska
uppfylla även andra mål än global utveckling och minskad fattigdom,
andra mål inom andra politikområden. Så bör det inte vara. En global
utveckling och minskad fattigdom bör vara det överordnade.
Inom Sida finns ett brett och djupt utvecklingskunnande. Vi vill och
hoppas kunna vara en dynamisk kraft i genomförandet av den nya
utvecklingspolitiken och i hanteringen av ett på landnivå sammanhållet
bilateralt utvecklingssamarbete. Vi måste nu vara beredda att förändra
oss för att genomföra detta uppdrag. Som framgått hoppas vi på preciseringar
nu och senare, men som helhet ger propositionen en färdriktning av det
slag som Sida är betjänt av.
Ordföranden: Tack för det. Jag vill inleda med att ställa en fråga. I
Globkom gällde en del just koncentrationen, och du tog själv upp det i
ditt anförande. Man kan naturligtvis diskutera vilka kriterier man ska
ha för det. Men vore det ändå inte en rimlig utgångspunkt att säga att
Afrikas låginkomstländer borde vara den första prioriteringen när det
gäller bistånd? Det är de länder som är mest illa ute.
Rosita Runegrund (kd): Du tog upp biståndets roll, att alla ska dra åt
alla håll. Hur ser Sida på den eventuella målkonflikt som jag tycker
inte behandlas på ett ändamålsenligt sätt i propositionen? Man ser sådant
till exempel i handelspolitiken, vapenexporten och skyddet av mänskliga
rättigheter. Det skulle jag vilja veta.
Lotta N Hedström (mp): Min fråga gäller koordinering av politik för
global utveckling på ett proaktivt sätt. Har man, enligt Sidas mening,
en explicit åsikt om var och när och vem som är den bäst lämpade att
sköta den typen av koordination av hela politiken? Är det Regeringskansliet
eller någon ny myndighet eller en fristående organisation?
Berndt Ekholm (s): Du nämnde att propositionen inte uttryckligen talar
om koncentration av länder. Men den talar ju om koncentration av
verksamhetsområden. Hur ser ni på det?
Carina Hägg (s): Jag har en fråga som handlar om förändringen i
skrivningarna som berör jämställdhet. Jämställdhetsmålet är ett av de senaste
målen. Det har varit en väldigt tydlig signal till Sida, andra organisationer
och inte minst till våra samarbetspartner i biståndsländerna. Nu skrivs
det på ett annat sätt. Det är inte en förändring i prioriteringen utan
en förändring i sättet att uttrycka sig från den politiska nivån. Hur
upplever ni att ni kan omsätta de nya skrivningarna i ert arbete så att
det fortfarande ges samma tyngd och så att man inte får den uppfattning
som man ibland kan få, att det nedprioriteras?
Kaj Nordquist (s): Jag skulle vilja ha några kommentarer på balansen
mellan bilateralt och multilateralt samarbete, hur ni ser på samstämmigheten
i det fallet och hur vi kan gå vidare i det avseendet.
Staffan Herrström, Sida: Jag får börja med ordförandens fråga om länderval.
Självfallet spelar Afrikas låginkomstländer en central roll i
utvecklingssamarbetet och måste så göra. Det vi skisserade i vårt remissvar
var ett synsätt där statsmakterna vid beslut om vilka länder som vi ska
ha ett utvecklingssamarbete med ska ta hänsyn till ett antal kritiska
faktorer, där låg inkomst är ett kriterium, utvecklingen när det gäller
mänskliga rättigheter och demokrati ett annat, den miljömässiga
utvecklingen och miljöproblemen ytterligare ett. Men där saknar vi i Globkoms
resonemang konfliktperspektivet. Erfarenheten visar att utvecklingssamarbetet
ofta spelar en väldigt stor roll i kritiska situationer, inte minst i
postkonfliktlägen. Där tror jag att man ska använda sig av begreppet
marginalnyttan, alltså vad kan, givet situationen i det enskilda landet
och den enskilda regionen, svenskt utvecklingssamarbete spela för en
extra viktig roll? Vilket marginalvärde kan det vara i att just vi
engagerar oss där?
Vad gäller frågan om hur vi ser på målkonflikter tror jag att det
centrala är att det i de målkonflikter som naturligtvis finns och kommer
att uppstå mellan olika politikområden är tydligt uttryckt att målet
för utvecklingspolitiken, en hållbar och rättvis global utveckling, ska
väga tungt i de övervägda vägval som regeringen och riksdagen då måste
göra. Det vore naturligtvis värdefullt om det tydligt sades från
statsmakternas sida. Det skulle underlätta genomförandet av
utvecklingspolitiken.

Den tredje frågan gällde koordineringsfunktionen. Vår bedömning är att
en sådan koordineringsfunktion behövs och att den rimligen bör ligga i
Regeringskansliet. En annan fråga är sedan hur Regeringskansliet väljer
att organisera det. Det har vi inte några speciella synpunkter på.
Berndt Ekholm ställde en fråga om verksamhetsområden. Koncentration kan
och ska genomföras i ett antal avseenden. Den geografiska koncentrationen
är extra angelägen eftersom landkunnandet och landanalyser spelar en
central roll. Sedan måste vi dessutom på landnivå i de enskilda fallen
försöka koncentrera våra program så mycket som möjligt och inte minst
se till att vi etablerar ett mycket närmare samarbete med andra givare.
Ibland kan man säga att på undervisningssektorn har till exempel Norge
den ledande rollen, och Sverige intar en mer tillbakadragen roll. Men
det ena kan inte utesluta det andra. Bägge dessa ambitioner att koncentrera
behövs, inte minst om vi administrativt på ett bra sätt ska kunna hantera
det växande utvecklingssamarbetet.
Carina Hägg frågade om jämställdhetsperspektivet. Vår bedömning är att
vi kan omsätta det, med de tydliga skrivningar som finns om jämställdhet
under rättighetsperspektivet i propositionen, i ett ännu aktivare arbete
än vad som hittills har bedrivits. Vi förespråkar i vårt remissvar att
det skulle finnas ett särskilt jämställdhetsperspektiv. När vi läser
propositionen ser vi att det har slagit igenom väldigt tydligt under
rättighetsperspektivet.
Den sista frågan gällde balansen mellan bilateralt och multilateralt
samarbete. Den syn som propositionen ger uttryck för, att de här bägge
spåren i svenskt utvecklingssamarbete i ännu högre grad än hittills bör
ses som ett spår, tycker vi speglar väldigt väl den verklighet som vi
ser och vad som faktiskt behövs för att den samlade utvecklingspolitiken
ska bli effektiv.
Väldigt mycket av substansen i den ståndpunkt som Sverige driver i UNDP,
EU och Världsbanken har sina rötter i det kunnande vi får genom det
bilaterala utvecklingssamarbetet. I många avseenden har det bilaterala
utvecklingssamarbetet många komparativa fördelar i enskilda sektorer
och i enskilda länder. Precis som propositionen uttrycker vill vi, i
mycket högre grad än i dag, se detta som två spår men där vi inte säger
att det här är det bilaterala och det här är det multilaterala och aldrig
mötas dessa två. Tvärtom måste vi jobba mycket mer tillsammans med andra
och genom andra.
Ordföranden: Jag tackar Staffan Herrström för detta.
2. Kommerskollegium
Peter Kleen, Kommerskollegium: Jag ber att få tacka för att vi har fått
komma hit och säga några saker i den här viktiga frågan.
Kommerskollegium sysslar med utrikeshandel och handelspolitik sedan ett
antal år och jobbar uteslutande med det. Vi ska bidra till regeringens
två mål som är viktiga och relevanta här, nämligen till att EU:s
handelspolitik blir mera öppen och till ett förstärkt multilateralt
handelssystem inom ramen för Världshandelsorganisationen, WTO. Man kan
säga att större delen av vårt arbete är analysarbete. Vi tar fram
beslutsunderlag för regeringen i olika handelspolitiska frågor. Där har
vi sedan ett par år tillbaka särskilt beaktat u-ländernas intressen.
Det är en sak som står inskrivet i vår instruktion att det gäller.
Vi har också en väldigt viktig funktion som handelshindermyndighet,
alltså att försöka hjälpa aktörer att komma in på den svenska marknaden.
Jag vill bara nämna att det nu finns ett förslag om att man just för
u-länderna skulle upprätta någon form av kontaktpunkt, kanske på
Kommerskollegium beroende på vad regeringen beslutar, som skulle hjälpa
u-länderna att komma in på den svenska marknaden och klara av en hel
del problem som har att göra med EU:s handelspolitik, krångliga regler
och sådant.
Vi har också en väldigt viktig roll, en allt större roll, som just
förmedlare av kunskap på olika handelspolitiska områden, kunskapsöverföring
till en rad olika u-länder. Vietnam har vi exempelvis jobbat väldigt
med under det senaste året. Vi har också en väldigt viktig roll som
informatör till vad man kallar den handelspolitiskt intresserade
allmänheten, där vi på ett så objektivt sätt som möjligt försöker informera
om regelverket både i EU och i WTO.
Vi tycker allmänt sett att den här propositionen är väldigt bra på det
handelspolitiska området. Jag tror att vi kan ställa upp på allting som
sägs. Så jag tänker inte upprepa allt som är bra utan kanske göra ett
par reflexioner.
Vi tycker att en handelspolitisk dialog med våra samarbetspartner i
olika delar av u-landsvärlden är väldigt viktig inom ramen för det
bilaterala samarbetet. Det vi tycker att man skulle passa på att lyfta
upp när man har samtal med de här länderna om bistånd är att man även
lyfter in handelspolitiken, inte bara det tekniska biståndet utan även
politikområdet. Jag tror att just frågan om sambandet mellan handel och
tillväxt, som har lyfts fram i propositionen, är väldigt central. Vi
tror att det är väldigt viktigt att man i dialogen med olika länder
verkligen lyfter fram också den här frågan.
När det gäller den tekniska kunskapsöverföringen tror jag att vi från
vår sida kan öka och har ökat våra insatser. Jag tror att vi på olika
områden kan hjälpa en hel del. Vi kunde exempelvis i Vietnam hjälpa
till på en rad områden inom handelspolitiken.
Det sägs väldigt mycket om jordbruk i propositionen. Det som står där
skriver vi helt under på. Alla vet att EU har stora problem med den så
kallade koherensen, samstämmigheten, mellan olika politikområden. Jag
vet att Sverige förgäves i konventsförslaget har försökt få in nya
skrivningar när det gäller jordbrukspolitiken men inte lyckats. Som vi
vet har man kanske något förbättrat situationen genom förändringarna i
EU:s jordbrukspolitik, men för många aktörer i u-länderna sticker de
här stöden till bönderna i i-länderna i ögonen, oavsett vilken färg man
sätter på stöden - man talar om olika boxar. Problemet är att stödet
till jordbruket generellt sett i industrivärlden egentligen inte har
minskat särskilt mycket. Här tror jag att det är viktigt att man skapar
opinion för det här.
Problemet är att vi har en ganska stor samstämmighet om problemet på
jordbruksområdet i Sverige, men hur ska vi påverka EU-länderna? Vi är
ganska ensamma inom EU att driva u-ländernas sak på jordbruksområdet.
Det är väl ett par länder till. Vi tycker att man bör fundera över hur
man ska kunna påverka de övriga länderna.
En annan fråga som vi tycker är viktig när man kommer in på det här med
u-länder - Staffan Herrström var inne på det - är: Ska vi koncentrera
och till vilka länder? Ordföranden frågade själv om man ska koncentrera
på de minst utvecklade afrikanska länderna. Jag tycker att det är viktigt
att inte glömma bort de länder som är fattiga men som befinner sig just
ovanför sträcket för de minst utvecklade länderna, länder som Zambia,
Uganda, Angola, Vietnam och flertalet länder i Centralamerika. De
diskrimineras väldigt ofta. Om man gör särbehandling för de minst utvecklade
länderna blir det en motsvarande diskriminering av de här länderna. De
kommer på något sätt i kläm. På något sätt borde man titta på den här
frågan och försöka definiera vilka de här länderna är. Det tror jag är
en väldigt viktig fråga.
Slutligen vill jag ta upp en fråga som jag tycker är helt central när
vi talar om WTO och tilltron till det multilaterala handelssystemet.
Just nu är det lite stiltje på den fronten eftersom mötet i Cancún
havererade, men det pågår en enorm utveckling i olika delar av världen
när det gäller att sluta bilaterala och regionala handelsavtal. De sluts
kors och tvärs mellan olika länder, i i- och u-länder, och de ser ut
precis hur som helst. Snart sitter vi med ett enormt nätverk av olika
överenskommelser, som säkert är bra för de länder som ingår i de bilaterala
eller regionala avtalen. Problemet är att det finns ett antal länder
som inte ingår i de avtalen. Ta exempelvis Bangladesh - landet blir
alltmer diskriminerat på olika marknader, eftersom det inte kommer in
i avtalen. Det här gäller ett ökat antal länder. Vi tycker att det är
lite lustigt att man kritiserar WTO, men skeendet, the action, is
somewhere elsejust nu. Det är en enorm utveckling vad gäller de bilaterala
och regionala avtalen, som hotar hela grundvalarna för det multilaterala
handelssystemet.
Ordföranden: Tack för det, Peter Kleen.
Carina Hägg (s): Jag är väldigt glad för att man från Kommerskollegiums
sida tog upp den som jag ser bekymmersamma utvecklingen med den ökade
regionaliseringen i stället för att man satsar på det multinationella.
Jag tror att de fattigaste länderna, de som har svårast att komma in
på den internationella handelsmarknaden, i slutändan kommer att förlora
på den utveckling som har tagit fart efter Cancún.
Men jag har en mer precis fråga. I den svenska debatten diskuterar vi
väldigt ofta syd-nord och handelsrelationer i det perspektivet, medan
det är väldigt viktigt att lyfta in att man kan stimulera handeln inte
bara mellan syd och nord och mellan EU och afrikanska länder utan också
mellan länderna i syd och mellan våra biståndssamarbetspartner. Kan ni
vara en aktiv partner? Känner ni att ni har stöd, med den här propositionen
i ryggen, så att ni kan göra ett bättre arbete där?
Holger Gustafsson (kd): För att få den tillväxt som det talas om i
propositionen är handelspolitiken oerhört central, och Kommerskollegium
har att påverka handelspolitiken. Nu är handelspolitiken en exklusiv
EU-rätt. Min fråga är: Vilka förutsättningar och möjligheter har
Kommerskollegium att verkligen påverka handelspolitiken i den riktning som
propositionen vill?
Göran Lindblad (m): Jag tar vid där Holger Gustafsson slutade. Vilka
beslut förväntar sig Kommerskollegium? Skulle Kommerskollegium önska
att den här riksdagen tar dem för att vi ska komma till rätta med
handelshindren?
Lotta N Hedström (mp): Du nämnde dialog i början. OECD, ett inte helt
obekant institut, har en liten checklista för hur man skulle skapa
koherens och integration i hållbar utveckling i världen och olika kriterier
och påminnelser. Under 24:e kriteriet står hur man involverar alla
berörda parter. Det behövs klara guidelinesför vem, vad och hur sådana
konsultationer och dialoger ska ske.
Min fråga är: Tycker ni att propositionen är tillräcklig i det här
avseendet, eller har ni egna tankar om hur dialogen med utvecklingsländerna
ska utformas?
Birgitta Ohlsson (fp): Alltfler globala röster höjs för att man ska
ställa hårdare krav på transnationella företag vad gäller mänskliga
rättigheter, arbetsrätt och annat. Vad har ni för åsikt om detta? Det
är en fråga som kommer att öka i intresse de närmaste åren.
Agne Hansson (c): Handelspolitiken rör ett område där det ska råda en
fri marknad. Min fråga är: Behövs det några lagstiftningsåtgärder,
regelförändringar, för att kunna få med handelspolitiken på rätt sätt i
utvecklingspolitiken?
Detta med dumpningar och stöd - behövs det inte också en analys av
jordbrukspolitiken i biståndsländerna? Det finns de som påstår att den
mera påverkar situationen än stöden som kommer utifrån, exporten?
Rosita Runegrund (kd): Det nämndes att EU:s handelspolitik till viss
del har kraschat på grund av mötet i Cancún. Min fråga är: Hur ser man
på detta att länderna träffar egna avtal? Vi kristdemokrater har ett
förslag om att utveckla samstämmighetsindex, alltså en expertgrupp som
i sig skulle kunna binda samman frågorna och där man skulle kunna ta
itu med jordbrukspolitiken när det gäller TRIPS-avtalen. Hur ser ni på
en expertgrupp inom till exempel Sida?
Kaj Nordquist (s): Herr ordförande! Kan det finnas ett problem när det
gäller demokratimålet och ökad handel och tillväxt?
Ewa Björling (m): Hur tänker ni på Kommerskollegium? I propositionen
står det att vi ska verka överallt där det behövs, det vill säga ökad
flexibilitet i utvecklingspolitiken. Hur ser Kommerskollegium på det?
Speciellt inom jordbrukspolitiken handlar det om att förmedla kunskap.
Det är en långsiktig fråga som man måste jobba med under många år i
ett land för att verkligen få effekt.
Vice ordföranden: Det gäller frågan om handelshinder mellan u-länder,
framför allt mellan grannar. Det spontant riktiga är att handla med
sina grannar. De är närmast, och man känner varandra bäst. Det innebär
att handelshinder u-länder sinsemellan, till exempel inom Afrika, är
ett mycket stort bekymmer. Vad gör Sverige och EU för att stimulera att
sådana handelshinder rivs?
Peter Kleen, Kommerskollegium: Det är möjligt att jag inte klarar alla
frågorna. I så fall får vi ta dem sedan.
Carina Hägg och Göran Lennmarker ställde en fråga om handeln syd-syd.
Den är oerhört viktig, särskilt för de små och medelstora företagen.
Bangladesh säljer färre skjortor till Indien än till EU. Det säger lite
grann om vilka handelshinder som möts mellan u-länder. Det är en sak
som vi har uppmärksammat. Det finns förslag om att få ned tullarna i
vissa av dessa länder, till exempel i Indien där tullarna är höga. Vi
tycker att det är viktigt.
Vi har jobbat mycket med frågan om handelsprocedurer. Det är en speciell
form av olika handelshinder, mer tekniska och administrativa men viktiga.
Vi har gjort studier som har visat på enorma vinster om det går att få
till stånd förbättringar och förenklingar. Vi jobbar både inom WTO och
OECD på FN-området.
Sedan var frågan vad kollegiet kan göra och påverka. Samstämmigheten
mellan den svenska regeringen och Kommerskollegium är stor - nästan
helt sammanfallande. Vi har en del tyngdpunktsförskjutningar och en del
saker som vi driver på. Regeringen måste ta ett helhetsperspektiv. Vi
jobbar aktivt med analysarbetet. Vi ger inspel till olika möten när
regeringen sitter med de övriga medlemsländerna. Vi har en rådgivande
roll. Vi tar inga egna beslut. Våra råd stäms av med andra inspel som
regeringen får från andra aktörer. Vi försöker att vara breda i våra
analyser och ta hänsyn till intressen hos olika organisationer och
folkrörelser i Sverige. Vi arbetar i olika referensgrupper.
Sedan var det en fråga om vilka beslut vi kan fatta. Vi kan inte ta
några egna beslut annat än i fråga om kunskapsöverföring och att hjälpa
till med konkreta handelshinder. När det gäller politiken är vi en
stabsmyndighet till regeringen. Vi lägger fram våra analyser, rapporter
och beslutsunderlag, och det är regeringen som fattar beslut om vilken
position Sverige ska ta vid möten med de övriga EU-länderna.
I fråga om checklistan och OECD passar jag. Jag kan kanske få återkomma
till den frågan. Jag berörde frågan lite grann i början. Det är viktigt
att ha en dialog med länderna i det bilaterala samarbetet, passa på att
lyfta fram handelspolitiken som ett viktigt politikområde, om det ska
vara samstämmighet mellan dem. Det har inte skett på det sättet hittills.
Vi tycker att det är viktigt att även om vi har en gemensam handelspolitik
att vi också passar på med våra viktiga samarbetspartner att diskutera
frågan ordentligt. Hur kan man se på politikområdet, och hur kan man
passa in i de övriga områdena?
Vi har inte särskilt mycket att göra med transnationella företag när
det gäller koder och agerande. Vi kommer ganska lite i kontakt med det
problemet i våra utredningar. Vi anser att vinsterna framför allt ligger
i en öppen handelspolitik för de små och medelstora företagen. De större
företagen kan ofta hoppa över handelshinder genom att investera i andra
länder, vilket små och medelstora företag inte kan göra på samma sätt.

Sedan var det en fråga om jordbrukspolitiken. Det var någonting om
lagstiftningsåtgärder, och jag kommer tillbaka till den frågan senare.
Det
ställdes en fråga om det är problem med den jordbrukspolitik som förs
i dessa länder. Självklart! Det är mycket det det beror på. Det ska
inte minska insatserna för att ta bort den djupt orättvisa politik som
i-länderna bedriver genom sin subventionspolitik, särskilt exportstödet.
Överskott hystas ut på världsmarknaden och gör det fullständigt omöjligt
för u-länderna att konkurrera.
Jag ber att få återkomma om expertgruppen för EU:s handelspolitik.
Det ställdes en fråga om det finns en konflikt mellan demokratimålet
och ökad handel och tillväxt. Det ser inte vi. Tvärtom! Vi tror att en
öppnare handel går hand i hand med ökad demokrati och ökad öppenhet. De
studier som har gjorts av ekonomer visar att länder som är mer öppna
mot omvärlden har en starkare demokratisk förankring och har starkare
indikatorer på jämställdhet och demokrati. Det finns naturligtvis
undantag, men det är en allmän trend som forskarvärlden har identifierat.

Ökad flexibilitet och mer långsiktig kunskap. Många av dessa frågor är
långsiktiga. Man måste jobba långsiktigt. Det är en långsiktig fråga
att få opinioner i olika länder att svänga om jordbrukspolitik. Politics
starts at homebrukar man säga. Om vi inte får en ändrad attityd i många
av de tunga länderna, USA, Frankrike och Tyskland, i fråga om
jordbrukspolitik kommer det att gå långsamt.
Vice ordföranden: Vi har också möjligheter att komma tillbaka till frågor
vi särskilt vill fördjupa oss i under andra halvlek.
Tack, Peter Kleen och Kommerskollegium.
3. JämO
Vi går över till nästa inbjudna remissinstans, nämligen JämO,
jämställdhetsombudsman Claes Borgström. Välkommen.
Claes Borgström, JämO: Tack så mycket för inbjudan.
Som en nationell institution för bevakande och främjande av mänskliga
rättigheter, som Jämställdhetsombudsmannen är, är det självklart att vi
ställer oss bakom att politiken för global utveckling ska präglas av
ett rättighetsperspektiv och också präglas av de fattiga kvinnornas och
männens perspektiv på utveckling - och också ett barnperspektiv. Det är
ett perspektiv sett från pojkar och flickor som lever under fattiga
förhållanden. Jag vill gärna understryka detta inledningsvis.
Ett led i att främja rättighetsperspektivet är att stödja uppbyggnaden
av institutioner som liknar den svenska ombudsmannainstitutionen. Det
finns ett mycket starkt intresse runtom i hela världen vad gäller vår
modell, även om man naturligtvis inte kan kopiera den. Det finns olika
varianter; human rights defender, kommissioner och så vidare.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att betydelsen av jämställdhet
mellan kvinnor och män genomgående framhålls i propositionen som en
viktig faktor för ett fruktbart utvecklingsarbete. Jag kan instämma med
Staffan Herrström att skrivningarna i propositionen är starka på den
punkten. Men jag tycker att det finns anledning att gå längre än så.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är i själva verket en absolut
förutsättning för en reell och hållbar utveckling. Jämställdhet, som i
och för sig är könsneutral, betyder i praktiken att det är nödvändigt
att eliminera diskriminering av kvinnor, att stärka deras rättigheter
och att understödja deras faktiska möjligheter att delta i samhällslivet
på alla olika områden.
Bekämpande av fattigdom kan aldrig ge bestående resultat så länge
kvinnors rättigheter inte stärks. Jämställdhet mellan kvinnor och män,
som bland annat Amartya Sen har visat, är av direkt och avgörande
betydelse för befolkningsutvecklingen, vilket i fattiga regioner eller
fattiga länder får en direkt påverkan på fattigdomen.
Som nämns i propositionen har jämställdhet omedelbar betydelse för
miljöfrågor, för utbyggnad av den sociala omsorgen och för folkhälsan.
Jämställdhet påverkar säkerhets- och försvarspolitiken. Den analys som
ligger till grund för säkerhetsrådets resolution 1325 från år 2000, är
att FN:s medlemsstater anmodas att öka kvinnors deltagande på alla
beslutsfattande nivåer i nationella, regionala och internationella
institutioner för att förhindra respektive lösa konflikter. Lika angeläget
är det enligt resolutionen att kvinnor också deltar i fredsbyggande
arbete i postkonfliktområden. Självfallet har jämställdhet ett avgörande
inflytande på omfattningen av mäns våld mot kvinnor, det sexualiserade
våldet, våldtäkter som vapen i krig, prostitution, traffickingav kvinnor
för sexuellt utnyttjande, handel av barn. Listan över sambandet mellan
å ena sidan jämställdhet mellan kvinnor och män och å andra sidan en
rättvis och hållbar global utveckling kan göras mycket längre. I själva
verket har jämställdheten en avgörande betydelse för ett framgångsrikt
arbete inom alla de olika politikområdena. Mina egna erfarenheter, som
i och för sig kanske är relativt begränsade, handlar om att jag har
deltagit i utvecklingssamarbete inom den rättsliga sfären i Laos, Vietnam,
Kina och Armenien. De bekräftar fullständigt säkert att allt
utvecklingssamarbete måste innehålla ansträngningar att förbättra kvinnors
villkor för att vara meningsfullt.
Kvinnors deltagande i beslutande organ på alla nivåer, från lokala plan
upp till centrala, nationella organ, är naturligtvis en nyckelfråga för
den demokratiska utvecklingen i ett samhälle. I sin tur en grundförutsättning
för en sådan utveckling är att kvinnor får tillgång till utbildning på
samma villkor som män. Med utbildning följer också möjligheter att få
kunskaper om sina egna rättigheter och att i nästa led kräva dem.
Ett könsperspektiv, en konsekvensanalys ur könsvinkel, med andra ord
mainstreaming, måste prägla allt biståndsarbete. I det arbetet måste
fokus sättas på männen.
Jag anser mot bakgrund av det jag kortfattat har nämnt att det inte är
tillräckligt med att ange gender mainstreamingsom en metod i arbetet
att främja en rättvis och hållbar utveckling. Jämställdhet mellan kvinnor
och män måste vara ett särskilt angivet delmål för svenskt utvecklingssamarbete.
Ett arbete för att uppnå det delmålet är i sin tur en förutsättning
för att de fattigas perspektiv också ska råda. För att fylla det med
ett reellt innehåll är det nödvändigt med jämställdhet mellan kvinnor
och män.
Vice ordföranden: Tack, Claes Borgström. Vi har återigen en frågelista
från utskottets ledamöter.
Carina Hägg (s): JämO har ett viktigt ansvarsområde. Det var intressant
att lyssna på de synpunkter du hade.
Om vi ska lyfta de fattigaste av de fattiga kvinnornas levnadsnivå
behöver de lyftas upp ekonomiskt, få mer makt över sina egna liv och få
mer makt över samhällsutvecklingen. Det är prioriterade frågor. Samtidigt
ska de verka i manliga strukturer, både här hemma men även i de länder
där problemen finns i den omfattning vi talar om här.
Det gäller också att ha de bästa utvärderingsverktygen. Erfarenheterna
hittills säger oss att det är inte så jättelätt att utvärdera hur
jämställdhetsmålen har genomsyrat biståndspolitiken mer än i policydokument.
Hur ser du på utvärderingsmöjligheterna i dokumentet? Har du några
goda råd framöver?
Birgitta Ohlsson (fp): Herr ordförande! JämO är förvisso en nationell
myndighet som koncentrerar sig på jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden,
att kunna kombinera familjeliv och karriär.
På vilket sätt nyttjas er fantastiska kompetens på området konkret när
det gäller svensk biståndspolitik? Hur pass mycket är ni med för att
influera andra länder att nå de goda resultat vi har nått i Sverige?
Rosita Runegrund (kd): Ordförande! Jag är glad för att Claes Borgström
tog upp de grundläggande frågorna och resolution 1325.
Du sade till oss att grundförutsättningen är att kvinnorna är med i de
beslutande församlingarna. Jag tycker att propositionen brister i det
hänseendet om man ser till de parlamentariska församlingarna. Där har
kvinnorna i de fattiga länderna inte det stöd eller de förutsättningar
som verkligen behövs. Debatten pågår inte i parlamenten i de olika
länderna. Hur tycker du att vi ska kunna stödja de fattigas perspektiv
och kvinnorna i beslutande församlingar?
Lars Ohly (v): Nu har propositionen inte jämställdhet som ett delmål.
Vad är risken med det? Vad är risken med att vi inte har ett särskilt
jämställdhetsmål enligt propositionen? Kan du ge konkreta exempel på
att ett sådant mål skulle kunna förändra svensk utvecklingspolitik på
något sätt?
Lotta N Hedström (mp): Min fråga ansluter lite grann till vad Birgitta
Ohlsson frågade.
Upplever ni som svensk myndighet att propositionen skulle ge er ett
vidgat mandat att agera på internationell botten eller ge råd till
regeringen i till exempel frågor om förhindrande av könsstympning,
bortgifte av unga flickor eller kvinnligt deltagande i konfliktlösning
och uppbyggnad i till exempel Irak?
Agne Hansson (c): Lite mer konkret skulle jag vilja ha synpunkter på
hur man motverkar diskriminering av kvinnor, till exempel garanti för
utbildning i stället för att de som barn tvingas ut i arbete. Det kan
vara lånegarantier. Det är ofta så att krediter för verksamheter får
större effekt om de ges till kvinnor. Vad behöver göras mer konkret för
att nå jämställdhetsmålen?
Berndt Ekholm (s): Min fråga ligger nära Lars Ohlys, möjligen med en
annan infallsvinkel. Propositionen och Globkom vill skapa en koncentration.
Det är utifrån ett yttre tryck, bland annat från OECD/DAC. Det är en
fokusering i det här fallet med biståndet till fattigdomsperspektivet
men också rättvis och hållbar utveckling.
Nu finns i det övergripande målet rättvisa och hållbar utveckling med.
I anslutning till det övergripande målet finns rättviseperspektivet.
De
är utvecklade i huvuddrag eller inriktning. Ett av inriktningsmålen är
jämställdhet. Jag sade nu, lite slarvigt, mål! Vad är det egentligen
för skillnad mellan den gamla politiken som hade delmål och den nya
politiken som kallar jämställdhet för ett huvuddrag? Jag skulle vilja
påstå att det är ingen skillnad. Vad vinner man genom att tala om ett
delmål? Kan du förklara det?
Vice ordföranden: Låt oss vända på resonemanget. Det sker en stark
utveckling vad gäller födelsetal i u-länderna. Det är inte bara Europa
och Sverige som har låga födelsetal utan många u-länder är på väg att
få lika låga födelsetal - två - tre barn per kvinna. Hur påverkar detta
jämställdheten? Ser man någon trend och tendens?
Claes Borgström, JämO: Jag ska försöka så gott jag kan att besvara en
del frågor som till viss del ligger utanför mitt och JämO:s kompetensområde.
Jag ska göra så gott jag kan.
Den första frågan var från Carina Hägg. Den handlade om att
utvecklingssamarbete sker i starkt manliga strukturer. Hur ska man om man driver
jämställdhetsfrågan kunna utvärdera att det har lett till något resultat?
Det är inte lätt. Det är inte lätt ens i vårt eget land att göra en
bärkraftig analys av utvecklingen. När det gäller jämställdhet talar
man ofta om att kvantitet faktiskt är ett mått på kvalitet. Det gäller
inte alla andra områden. Det är inte den enda faktorn naturligtvis. Det
är en utvärderingsmöjlighet att se på förändringar när det gäller
proportioner mellan kvinnor och män i olika sammanhang när det gäller
beslutsfattande organ och inom andra områden i samhället. Det är en
möjlighet. Jag kommer tillbaka till frågan om betydelsen av jämställdhet
som ett särskilt delmål.
Hur utnyttjas JämO:s kompetens, frågade Birgitta Ohlsson. JämO är den
enda svenska myndighet som har jämställdhet som sitt uppdrag. Men vårt
uppdrag som myndighet är faktiskt begränsat till arbetslivet och sedan
mars 2002 också till universitet och högskolor. Jag kan passa på att
inom parentes säga att det är ett problem. Vi vill på JämO naturligtvis
delta i det internationella utvecklingssamarbetet, men det är ingenting
som egentligen ligger i vår kärnverksamhet. Vi har ett mycket stort
internationellt samarbete. Både jag och andra på JämO reser mycket
utomlands, och vi tar emot många delegationer utifrån. Den kompetens vi
har utnyttjas något mer än till hundra procent.
Sedan var det frågan om hur kvinnors representation i beslutande
församlingar ökar. Debatten pågår inte i de nationella parlamenten i de
länder det är fråga om.
Jag vet inte riktigt om jag vill hålla med om det utifrån min erfarenhet.
Diskussionen finns. När svenskt biståndsarbete finns på plats finns
diskussionen alltid med i våra överläggningar med representanter för de
olika nationella parlamenten. Jag har träffat parlamentariker och
regeringsrepresentanter i alla de sammanhang jag har varit ute i.
Jag kan komma tillbaka till frågan om stöd. Det är nästa fråga!
Vad finns det för risk, frågade Lars Ohly, om man inte har jämställdhet
som ett klart uttalat delmål. Det var även andra som frågade om det.
Bland annat Berndt Ekholm undrade vad det är för skillnad på förr och
nu.
Det finns en viss skillnad. Jämställdhet och att hävda kvinnors rättigheter
är inte alldeles enkelt att få gehör för, inte heller i Sverige. Än
svårare är det i många av de länder vi talar om. Det finns ett artigt
intresse som många gånger inte är genuint förankrat med dem jag har
haft kontakt med. Därför har ett klart uttalat delmål, att jämställdhet
mellan kvinnor och män ingår som ett sidoordnat mål tillsammans med de
andra målen, sin betydelse från pedagogisk utgångspunkt men också rent
konkret. Man kan inte ingå i ett utvecklingssamarbete om man inte också
är beredd att driva jämställdhetsfrågan. Det ökar förutsättningarna för
att driva frågan i många av de länder vi talar om.
Lotta N Hedström frågade om propositionen ger ett ökat mandat att agera
internationellt. Jag sade inledningsvis att jag tycker att skrivningarna
i sig, genomgående i hela propositionen, är bra. Att inte ha ett mandat
att verka internationellt är inte det som är problemet för JämO:s
verksamhet. För vår del är det en resursfråga.
Sedan var det en fråga om utbildning. Jag tycker bra om konkreta frågor.
De är viktiga. Problemet inom det här området är att det är svårt att
ge svar på riktigt konkreta frågor. Vi har ett antal olika verktyg för
att främja jämställdhet i Sverige. En del av dem kan man använda sig av
utomlands. Jag har talat om vår idé att om man främjar jämställdhet i
arbetslivet ger det avtryck inom andra områden i samhällslivet. Det
måste också ligga inom biståndsarbetet i sig att ta fram de olika
instrument som kan användas för en mer konkret förändring. Ett delmål är
en viktig utgångspunkt för att driva konkreta projekt eller frågor.
Slutligen var det ordförandens fråga. Födelsetalen sjunker. Jag nämnde
Amartya Sen, den indiske nobelpristagaren i ekonomi. Han har talat om
sambandet mellan befolkningsutvecklingen och jämställdhet. Det finns
naturligtvis ett klart samband mellan befolkningsutvecklingen, kvinnors
möjligheter att hävda sig i det sociala samhället och fattigdom. Det är
det svar jag kan ge. Sambandet är alldeles klart. Det intressanta med
svensk teori är att samtidigt som den kan visa ett sjunkande födelsetal,
där det faktiskt är fråga om en icke önskvärd befolkningsutveckling i
vissa fattiga regioner, kan samma metod med jämställdhet också ha sitt
intresse i Västeuropa, inom EU, där den sjunkande nativiteten också
anses ha ett visst samband med icke-jämställdhet.
Vice ordföranden: Tack, Claes Borgström. Därmed är vi klara med
myndighetsdelen, och vi går över till det som på klingande svenska heter
NGO, det vill säga frivilligorganisationer. Jag inviterar Forum Syd,
Inger Björk och Maud Johansson.
4. Forum Syd
Inger Björk, Forum Syd: Tack för att vi fick komma hit.
Vi kommer att ta upp ett par punkter som ett antal organisationer står
bakom i nuläget. Det är Forum Syd, Diakonia, Svenska missionsrådet,
Svenska Röda Korset, Afrikagrupperna, Kooperation utan gränser och PMU
Interlife. Vi har tillsammans försökt att ta fram några punkter som vi
tycker är viktiga att titta på i förhållande till utvecklingspropositionen.
Sedan kommer flera av organisationerna att ha egna synpunkter vid sida
om detta.
Vi tycker att förslaget är bra när det gäller svensk politik för global
utveckling när det gäller de övergripande målen. Vi är helt överens om
att alla politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling.
Vi tycker att det är bra att den globala politiken ska präglas av ett
rättighetsperspektiv och att främja fattiga människors behov och perspektiv.

Vi kommer att koncentrera oss på det som vi tycker är de stora förändringarna
i utvecklingspropositionen. När det gäller biståndspolitiken och
utvecklingssamarbete ser vi inte så stora avgörande skillnader i den
nuvarande propositionen jämfört med nu. Vi ser att de stora avgörande
skillnaderna ligger inom andra områden när det gäller samstämmighet
mellan olika politikområden, när det gäller förändringar som behövs i
finanspolitik, handelspolitik och näringspolitik. Därför väljer vi att
ta upp två punkter som berörs här.
Den första punkten handlar om att det är viktigt att det finns verktyg
så att det blir möjligt med en samstämmig politik att realisera de goda
ambitionerna och de övergripande målsättningarna.
Den andra punkten som vi kommer att ta upp är att det är nödvändigt att
det finns en politisk vilja att förutsättningslöst analysera och även
tänka om inom flera av de andra politikområdena för att just utvecklingsmålen
ska vara överordnade och att det ska bli samstämmig politik.
Låt oss först titta på verktygen. Vi anser att det är viktigt att det
finns en koordinering på hög politisk nivå. Det är inte bara en
koordinering när det gäller att sammanställa rapporter från departement.
Det krävs en funktion som verkligen ser till att det finns konsekvensanalyser
när det gäller olika förslag till politik, att man förtydligar och
analyserar de målkonflikter vi ser självklart kommer att komma upp mellan
olika delområden och politikområden.
Vi ser att det är nödvändigt att det finns problemanalyser, att det
finns klara och tydliga mål i departementens handlingsplaner. Vi ser
att det krävs obligatoriska konsekvensanalyser för att säkra regelverk
för svenska myndigheters politik och att de verkligen styr politiken på
sådant sätt att utvecklingsmålen blir överordnade.
Maud Johansson, Forum Syd: När det gäller de konkreta analyser och
inriktningar som finns skissade i propositionen för olika politikområden
fokuserar vi, förutom biståndet, på andra områden. Vi menar att en hel
del av dem behöver konkretiseras och förbättras ganska mycket för att
politiken redan nu ska riktas in mot att leda till rättvis och hållbar
utveckling.
Jag ska kort nämna två av de centrala frågorna. Den ena rör det som
kallas poverty reduction strategies, PRS, nationella fattigdomsstrategier
som initierats av Världsbanken och IMF. De utgör nu ett väldigt viktigt
underlag för skuldlättnader men inte bara för skuldlättnader. De styr
också mycket av biståndspolitiken och olika stödåtgärder. De är väldigt
centrala.
Propositionen nämner de här processerna men helt okritiskt. Grundtanken
med PRS som verktyg är naturligtvis utmärkt. Det ska vara lokalt ägda
framtagna utvecklingsplaner. Men ute i världen växer kritiken mot de
här processerna ganska lavinartat nu. Det gäller både processen, att
det folkliga deltagandet som ska finnas i praktiken är väldigt dåligt,
och innehållet, framför allt de makroekonomiska komponenterna.
Världsbanken och IMF använder i många fall PRS som de gamla nu hårt kritiserade
strukturanpassningsprogrammen. De används som verktyg för ganska
omdiskuterade makroekonomiska reformer.
Propositionen kan förstås inte ange en detaljerad svensk hållning, men
det är viktigt att i ett styrdokument som det här notera att det finns
problem. Man måste försöka dra lärdomar av PRS och arbeta för förbättringar.

Det andra jag vill nämna väldigt kort är det som står om handelspolitiken
i propositionen. Vi menar att det finns samma grundproblem där. Läget
i världen är att handelsreglerna inom WTO till exempel men också inom
många bilaterala och regionala organisationer är problematiska. De är
i grunden inte utformade för att gynna en rättvis och hållbar utveckling.
De är utformade efter olika länders kommersiella intressen. FN:s
kommission för mänskliga rättigheter har ganska många gånger de senaste
åren varnat för effekten av de här regleringarna, till exempel effekten
av avregleringen av jordbruksmarknaden i fattiga länder i förhållande
till livsmedelssäkerhet och rätten till mat.
Propositionen säger i princip att den svenska WTO-politiken och
handelspolitiken slogs fast 1999 och att några vidare analyser eller
förändringar inte behövs. Vi kan se ganska stora svagheter i den politik
som formulerades 1999, till exempel i förhållande till livsmedelssäkerhet,
som jag nämnde, men också i förhållande till andra kontroversiella
frågor som är viktiga att inte tappa när man talar om jordbruk. Det
handlar om patentregelverk, regler om kapitalflöden som faktiskt var
det som Cancún i slutänden kraschade på, och så vidare.
Det är samma sak här. Politiken kan kanske inte detaljformuleras i en
proposition, men riktningen måste läggas fast. Det är fundamentalt att
det konstateras att det finns problem. Det måste ske löpande konsekvensanalyser
och finnas en öppenhet för förändringar av den svenska politiken för
att det övergripande målet ska uppnås.
Det här var två politikområden. Det finns andra som vi tycker borde
förbättras som skuldfrågor, vapenexport och så vidare. Vi går inte in
på dem nu eftersom våra minuter är slut. Vi har skrivit ett papper som
vi har lagt ut. Vi hoppas att alla tar ett ex.
Vice ordföranden: Tack för det, Forum Syd. Nu kommer de flitiga
frågeställarna.
Carina Hägg (s): Jag har en fråga som föredragarna själva inte lyfte
fram, men jag vill gärna ställa den eftersom ni representerar så många
organisationer. Globkom talar om 20 samarbetsländer. Sida talade om att
man i dag finns i 120 länder. I praktiken finns då svenskt bistånd i
långt fler länder än så. Har ni några synpunkter på hur man ska skriva?
Ska det vara 20 eller 120 länder, eller ska man skriva något mitt
emellan? Spelar det som vi kommer att landa på i betänkandetexten någon
roll för de organisationer som ni företräder?
Holger Gustafsson (kd): Jag skulle vilja ställa en fråga som jag hoppas
kan få hänga kvar även till de kommande organisationerna, de som är en
förlängd arm för Sida och mottar pengar för att bedriva verksamhet på
fältet. När det blir en epokförändring i biståndspolitiken, som vi ser
det här som, är det lätt att vi alla börjar använda nya ord och uttryck
som tillväxt, en bred politik och allt sådant. Vilken effekt får det i
er egen organisation? Vad gör ni i dag i er ledningsstruktur för att
leva upp till det nya? Hur agerar ni på fältet för dem som ska genomföra
det? Hur ska man genomföra det på ett effektivt sätt? Det är viktigt
för skattebetalarna.
Ewa Björling (m): Min fråga liknar lite den som Holger ställde. Det är
viktigt att vi inser, när vi sitter här i dag, att det är global
utvecklingspolitik vi ska diskutera och inte traditionell biståndspolitik.
Det är väldigt lätt att halka in på det, eftersom det är det vi är
vana vid. Hur har Forum Syd tänkt? Hur tänker frivilligorganisationerna
när det gäller att verkligen förändra sitt arbete så att det gäller
global utveckling och inte traditionellt bistånd? Ska organisationerna
över huvud taget se ut som de gör i dag? Ska det vara den formen av
kunskap, eller funderar man på att förändra och bilda en helt annan typ
av organisation?
Agne Hansson (c): Jag har samma ingång. Vi pratar om en tyngdpunktsförskjutning
med vackra mål. Jag ställer gärna upp på dem, men det är lätt att dölja
effektivitet med att tala vackert. Jag skulle vilja ha synpunkter från
er på geografisk prioritering, sektorsprioritering och ämnesvis på miljö,
aids, jordbruk till exempel.
Carl B Hamilton (fp): Jag uppfattar det som att ni tyckte att målen som
är angivna i stort sett är okej. Jag tycker att målet om demokrati har
alldeles för svag vikt. Varför tycker ni det också? Det verkar som om
ni instämmer i det, eller hörde jag fel? Det återknyter lite till det
som Peter Kleen sade. Det är ganska tydliga samband mellan å ena sidan
öppenhet, handelspolitiskt bland annat men även i andra avseenden,
inflöden av idéer, människor ut och in i länder, och å andra sidan
demokrati. Ni talade själva om folklig förankring. Då är väl just det här
med frihandel, öppenhet och demokrati i ett och samma paket.
Det som är så slående med den här propositionen och också er egen
framställning är det som Agne Hansson var inne på. Det handlar om en
idyllisering. Vi har ju ett väldigt stort problem. Vi har gett bistånd
alltsedan proposition 100. 1968 tror jag att det var. Olof Palme skrev.
Där hade man en väldigt optimistisk syn på biståndets förmåga att
förändra. Den synen är inte kvar. Tvärtom är erfarenheten väldigt dyster
i det perspektivet. Efter 40 år är det många länder i Afrika som har en
sämre levnadsstandard nu än när biståndsgivningen började för 40 år
sedan. Vad drar ni för slutsatser av det?
Vice ordföranden: Det var 1962 som propositionen kom.
Carl B Hamilton (fp): Tack. Jag är inte lika konservativ som ordföranden
så jag visste inte det.
Rosita Runegrund (kd): Jag har en fråga när det gäller verktygen på
mikronivå. Hur ser ni på de folkliga organisationerna och deras bas i
de fattiga länderna? Lyssnandet måste stärkas för att de fattiga
människornas önskemål och hur de ser på utvecklingen ska komma fram bättre.
Vilka verktyg tycker ni att man ska ha på mikronivå? Hur stärker man
de folkliga organisationerna i utvecklingsländerna?
Kaj Nordquist (s): Jag har två frågor. Den ena anknyter precis till det
som Carl B Hamilton var inne på. Det var intressant att ni gjorde en
lite annan distinktion när det gäller demokratiutveckling och frihandel
eller handel och ekonomisk utveckling. Jag skulle vilja att ni utvecklade
synpunkterna där. Kommerskollegium såg ett tydligt samband. Det gjorde
inte ni.
Min andra fråga gäller vilken roll ni får i framtiden om balansen
förändras mellan bilateralt och multilateralt bistånd. Finns ni med i det
multilaterala sammanhanget?
Lotta N Hedström (mp): Det sägs väldigt lite om personbiståndet. Har ni
några utvecklade tankar om hur det idealt sett borde se ut i framtiden?
Ska det kopplas till andra former och också kanske bli personbistånd på
ett mer ömsesidigt sätt med utbyte i åtminstone två riktningar?
Inger Björk, Forum Syd: Vi tar frågorna i lite annan ordning, och vi
hjälps åt. När det gäller svaren kan vi inte stå för mer än för Forum
Syd. I vissa frågor är vi överens med vissa organisationer, i vissa med
andra.
När det gäller vilka länder det är och de 20 länderna som fanns tidigare
sade vi i ett gemensamt remissvar från en mängd enskilda organisationer
till Globkom-utredningen att vi var kritiska till att man skulle begränsa
antalet länder till länder som var demokratiska och hade kommit långt
i olika avseenden. Vi ser det utifrån det civila samhällets perspektiv.
Det handlar om att kunna stödja folkligt inflytande och organisationer
som ofta står i opposition till icke-demokratiska regeringar. Däremot
har vi inga andra synpunkter när det gäller detta.
Jag börjar bakifrån med frågan om hur vi ser på det folkliga inflytandet.
Eftersom vi är organisationer från det civila samhället ser vi
nödvändigheten av att fattiga människor från basplanet ända upp har möjlighet
att ge sina synpunkter på vilken utveckling, vilka behov och vilket
perspektiv de har. Vi ser till exempel att de fattigdomsstrategier som
man har talat så mycket om borde kunna göras från lokal nivå och upp
nationellt. Det måste finnas tid. Det är en demokratisk process vi talar
om här. Vi talar om både kvinnor och män och om möjligheter för människor
som organiserar sig på olika nivåer. Vi ser det som ett väldigt viktigt
demokratiskt instrument. Det handlar om att lyssna och framför allt om
att människor ska få inflytande på olika nivåer. Vi har en viktig roll
i våra länder och i vår utvecklingsproposition att ge möjligheter och
öppenhet för en sådan sak.
När det gäller idylliseringen och frågan om biståndet kan förändra
någonting är det samma sak. Visst har det funnits problem. Man har dragit
vissa lärdomar. Vissa saker har varit helt felaktiga. Om vi ser det ur
vårt perspektiv kan man säga att vi under de senare 10 - 20 åren på
väldigt många olika ställen har kunnat stärka varandra när det gäller
organisationen inom det civila samhället. Vi har kunnat hitta en plattform
för att få ett inflytande på olika nivåer i relation till kommunala
eller nationella regeringar. Bistånd är olika saker. Perspektivet
förändras. I den nya propositionen ser man att alla politikområden påverkar
utvecklingen. Det är nödvändigt att människor nerifrån och upp har
möjlighet att ha inflytande. Det hänger ihop med frågor som handelspolitik
och möjligheten för olika länder att ha sina egna ekonomiska strategier.
För att fattiga människor och fattiga kvinnor ska kunna ha inflytande
och bestämma hur de vill ha det krävs det att man har olika modeller
och olika sätt att lösa problemen från lokal nivå och uppåt. Det hänger
ihop med frågan om demokrati och öppenhet när det gäller handelspolitik
och förändring. Människor på olika nivåer och nationella regeringar
måste kunna komma fram till olika förslag.
Maud Johansson, Forum Syd: Jag skulle vilja kommentera NGO:ers nya roll.
Jag är väldigt mycket del av den förändringsprocess som faktiskt redan
har skett. Folkrörelser av alla möjliga kategorier driver inte längre
bara biståndsprojekt. Jag säger bara men vi tror mycket på bra bistånd.
Vi ska inte sluta med det. Men vi är ute och diskuterar skuldfrågor.
Vi gör analyser av PRS. Vi bedriver opinionsarbete kring handelsarbete.
Vi blev till och med beskyllda av en av EU:s kommissionärer att det
var NGO:ers fel att det kraschade i Cancún. Så pass aktiva uppfattar
man att vi är.
Processen är på gång. Det viktiga är att göra båda delarna. Vi finns
ute. Vi är involverade lokalt och i att påverka politiken. Det är
jätteviktigt att vara det. Det tillhör verkligen det som Forum Syd har
som en stor missionatt jobba med.
Jag vill göra en kort kommentar kring demokrati. Vi uppfattar att
demokrati ligger väldigt mycket i det övergripande målet om ett rättvist
och hållbart samhälle. Ett av huvuddragen som är definierat i propositionen
tillsammans med mänskliga rättigheter är demokrati och god samhällsstyrning.
Vi har ingen fundamentkritik av att det är dåligt formulerat i
propositionen, även om vi håller med om att det är en viktig fråga av många.

Jag vill varna lite för de överförenklade sambanden. Peter sade att
öppenhet leder till demokrati. Riktigt så enkelt är det inte. Verkligheten
är förbaskat komplex. Vi skulle gärna se att demokrati och tillväxt
hänger ihop till exempel. Men det är inte ens så enkelt. Det är inte
ens så enkelt som att öppenhet när det gäller handelsregler och så vidare
leder till tillväxt. Jag har just sett studier som har pekat rätt mycket
på motsatsen. Verkligheten är komplex. Låt oss inte köpa överförenklingarna.
En komplexitet kring reglerna, en asymmetri med utrymme för olika
varianter och strategier, är väldigt fundamental. Vad som har lett har
sett lite olika ut i olika delar av världen.
Inger Björk, Forum Syd: Angående vad som händer i våra organisationer
kan vi säga att när vi till exempel pratar med människor i Bolivia så
pratar de om vattnet: Priserna har höjts. Vad beror det på? Jo, hela
vattendistributionen har privatiserats. Varför då? Hur hänger det ihop?
Jo, det hängde ihop med Världsbanken en gång.
Det är en helt annan diskussion. I somras träffade jag småbönder i
Honduras. Vad pratade de om? Jo, om det nya handelsavtalet i Centralamerika:
Vad händer nu? Kommer det en massa dumpade billiga livsmedel till
marknaden i vår by? Vad händer med oss småbönder eller lantarbetarna här?
Kommer vi att kunna ha något utsäde? Hur ska vi göra? Nu kommer det
genmanipulerat utsäde från USA. Vad händer då?
De globala utvecklingsfrågorna diskuteras i dag ute i småbyar och ute
bland fattiga människor på väldigt många ställen i världen. De försöker
att förstå hur det hänger ihop. Det är en helt ny situation jämfört med
för bara fem - tio år sedan. Vi tvingas att försöka förstå det här och
även att ändra våra organisationer.
Vice ordföranden: Tack för det. Det var Forum Syd. Vi går vidare till
Kooperation utan gränser. Lennart Hjalmarsson med flera står det. Du är
välkommen.
5. Kooperation utan gränser
Lennart Hjalmarsson, Kooperation utan gränser: Tack för inbjudan.
Kooperation utan gränser är sedan 1958 den samlande svenska kooperationens
biståndsorganisation. Vi har som medlemsorganisationer representanter
från såväl konsumentkooperationen, jordbrukskooperationen som
bostadskooperationen. Vi är till formen en ideell förening. Vi har tre primära
verksamhetsområden: landsbygdsutveckling, bostadslösningar och olika
finansiella tjänster.
Vi har den uppfattningen att ansatsen i politiken är positiv. Vi delar
den helhetssyn som det finns uttryck för och huvuddragen. Jag tänker
inte gå in på övergripande frågor utan ska försöka koncentrera mig på
frågor som ligger vår organisation nära. Det är tre frågor:
landsbygdsutveckling, bostadslösningar och kooperationens relevans när det
gäller
biståndsarbete.
Vi anser att mat är en mänsklig rättighet. Det dör 1 000 barn varje
timme på grund av svält och svältrelaterade sjukdomar. Majoriteten av
alla fattiga människor finns på landsbygden. Vi arbetar med
landsbygdsutveckling och har valt att göra det i vid mening. Vi arbetar inte
bara med jordbrukstekniska frågor utan vidare än så med handelsfrågor
och olika typer av tjänster för att vi ska kunna få en ekonomiskt och
socialt hållbar utveckling. Vi tror att en bra jordbrukspolitik lokalt
tillsammans med ett utvecklande av lokalt entreprenörskap och företagsamhet
ger förutsättningar för ökade inkomster på landsbygden. Vi stöder också
lokala spar- och kreditföreningar.
Vi tycker att det är bra att regeringen i propositionen slår fast att
landsbygdsutveckling är avgörande för förbättrade levnadsvillkor. Vi
ser fram emot att detta återspeglas i det kommande biståndet.
När det gäller boende anser vi att en bostad är en mänsklig rättighet.
40 % av befolkningen i utvecklingsländerna bor i slumområden. Avsaknad
av värdiga bostäder är ett hinder för andra mänskliga rättigheter. Vi
tycker därför att det är väsentligt att bidra till anständiga boendemiljöer.
Det är ett angeläget område inom biståndet.
I propositionen behandlas över huvud taget inte bostadsfrågan. Vi tycker
att det bör rättas till i den fortsatta behandlingen.
När det gäller kooperationens relevans är det för oss som representerar
stora delar av den kooperativa rörelsen i Sverige naturligt att lyfta
fram kooperativa lösningar som en väsentlig del i den svenska politiken
för global utveckling. Vi anser att kooperativt företagande som ett
sätt att bekämpa fattigdom alltför lite uppmärksammats, såväl i Globkom
som i propositionen. Det är av vikt att kooperativ samverkan tydliggörs
som ett väsentligt verktyg i utvecklingssamarbetet. Både FN och ILO har
på senare tid uppmärksammat den potential som finns i kooperativa
lösningar för att uppnå milleniemålen år 2015.
Kooperation som företagsform är enligt vår mening en bra modell för
fattigdomsbekämpning och ökad rättvisa. Kooperation kombinerar ekonomisk
tillväxt och affärsutveckling med demokrati och socialt ansvarstagande.
En kooperativ förening hålls levande genom ett genuint engagemang.
Människorna måste själva ta ansvar för och äga sin egen utveckling.
Historiskt finner vi mängder av bevis för att medlemmar i kooperativ
samverkan har ökat sina inkomster, minskat sina risker och blivit stärkta
i sitt aktiva medborgarskap i samhället.
Tyvärr är det också så att kooperativ i vissa länder, speciellt i Afrika
och i öst, har använts på ett felaktigt sätt. Statligt kontrollerade
kooperativ har misslyckats med att mobilisera medlemmar. Kooperation
måste vara självständig. Det är avgörande för dess verksamhet. Nu
hörsammar de flesta länder detta och ser till att det finns regelverk och
en lag som möjliggör kooperativa lösningar som växer underifrån och har
en affärsmässig samverkan på en demokratisk bas.
Vi tycker också att den svenska kooperationen i hög grad har bidragit
till demokratiutvecklingen i Sverige. Kooperativa organisationer har
tillhört frontlinjen i kampen för bättre levnadsvillkor, demokrati och
folkupplysning. De har därigenom bidragit till en god samhällsutveckling.
Inte minst gäller detta naturligtvis i svåra och utsatta lägen där den
kooperativa verksamheten är viktig. Inom svensk kooperation menar vi
därför att våra erfarenheter är relevanta och bör användas för att stödja
en ekonomisk och demokratisk utveckling i utvecklingsländerna.
Vice ordföranden: Tack för det. Då har vi frågor som vanligt.
Rosita Runegrund (kd): Jag är väldigt glad att man tar upp bostadslösningar,
landsbygdsutveckling och finansiella tjänster. Om man ser till
jämställdheten och kvinnors möjlighet att utvecklas är det så att det är
kvinnor som arbetar inom jordbruket. Nu är hiv/aids den stora frågan.
Då ser man att förutsättningarna för kvinnorna förändras när det gäller
landsbygdsutveckling. Min fråga gäller det lokala entreprenörskapet.
Riktar man sin hjälp eller sin kunskap till just kvinnor? Vi har tråkiga
exempel på att jordbruksmaskiner, hjälpmedel och redskap inom jordbruket
och landsbygdsutvecklingen är riktade till män. Kvinnor och barn kan
inte använda dem. Jobbar ni med den frågan riktat till kvinnor?
Carina Hägg (s): Vi vet att inget land i världen är befriat från problemet
med korruption, men den är olika stor och vi kan ha mer eller mindre
utvecklade redskap att hantera den med. Ett närliggande problem är
rättsosäkerhet. Det kan handla om tillgång till marken som ett kooperativ
vill bruka, till bostäder eller finansiella tjänster som är en förutsättning
för att driva ett kooperativ. Jag skulle vilja höra era synpunkter om
kooperativ bättre kan verka i en miljö där de här problemen är av större
omfattning eller om ni kanske tvärtom möter större problem därför att
ni har valt den kooperativa formen. Jag skulle vilja höra något om det
och om ni tycker att man är tillräckligt tydlig från riksdagens sida
när det gäller att formulera sig kring den här problematiken.
Agne Hansson (c): Du representerar ju de basala nyttigheterna för att
få en ändring på fattigdomen. Jordbruksnäringen och landsbygdsutvecklingen
har ju en nyckelroll i det här sammanhanget. Du nämnde det själv. Jag
skulle vilja fråga dig utifrån din erfarenhet om du tycker att propositionen
prioriterar det här området tillräckligt starkt, inriktningen på jordbruket
i biståndsverksamheten, familjejordbruk, stora plantager eller annan
verksamhet.
Bygger ni själva upp kontakter och kooperativ i u-länderna? Man slås av
att kooperationen i u-länderna bara utgörs av kvinnor. Hur får man in
männen? Här är det en omvänd jämställdhetsproblematik.
Carl B Hamilton (fp): Det har tidigare sagts om jordbrukspolitiken att
den är en nyckel, både i handelsförhandlingar och i biståndssamarbetet
i världen. Jag skulle vilja höra lite om hur du ser på den konflikt som
onekligen finns. Om vi vill främja bönders inkomster och välfärd i
u-länder måste de få exportera sina produkter till i-länder och den
europeiska unionen. Om vi inte utgår ifrån att mätta människor i Europeiska
unionen ska äta mera innebär det att det europeiska jordbruket måste
producera mindre. Hur ser du på denna konflikt mellan bönders intressen
i u-länder och bönders intressen i EU och i Sverige?
Lennart Hjalmarsson: När det gäller den första frågan är kvinnornas
engagemang för landsbygd och landsbygdsutveckling särskilt viktigt. Vi
arbetar mycket med att engagera kvinnorna i de kooperativ som vi inte
bygger upp utan som vi hjälper människorna på landsbygden att själva
bygga upp.
När det gäller vår påverkan arbetar vi inte bara med jordbruksfrågor
och frågor om lokal landsbygdsutveckling. Vi arbetar också med att
påverka samhälle och regelverk som underlättar en ordentlig utveckling
av kooperativ. Den kombination som vi företräder är en kombination av
demokrati och ekonomisk tillväxt, såväl lokalt som för samhället i sin
helhet.
I vårt remissvar, som vi lämnade tillsammans med LRF, KF och HSB, har
vi utvecklat våra synpunkter på jordbrukspolitiken. Vi företräder en
avveckling, som andra här redan tidigare har sagt, av hinder för en
positiv utveckling av jordbruket i de fattiga länderna. Det är en
komplicerad fråga. Men vi tror i och för sig inte att det behöver vara en
mindre tillväxt i de utvecklade länderna för att man ska få en ökad
tillväxt i utvecklingsländerna totalt sett.
Som vi har varit inne på tidigare i dag här är jordbrukspolitiken och
handelspolitiken en fråga om de utvecklade ländernas kommersiella
intressen. Men det handlar också väldigt mycket om de fattiga ländernas
egen jordbrukspolitik. Något som vi får arbeta med är ägandefrågor,
demokratifrågor och med korruption, som det fortfarande är i många av
de här länderna när det gäller jordbruk. Det måste vi naturligtvis
försöka komma till rätta med.
6. Svenska naturskyddsföreningen
Michael Karlsson: Framtiden formas i nuet. Det är en första viktig insikt
när vi talar om globalt ansvar. Ser vi i backspegeln kan vi trots många
framgångar konstatera att världen har misslyckats över lag med global
utveckling. Klyftor blir större. Som sagts här är det många som inte
förmår att lyfta sig ur fattigdomsträsket utan finns kvar där, trots
att den rika världen har blivit så enormt mycket rikare de senaste
decennierna. Det som vi gör i dag har betydelse långt in i framtiden.
Det är en första viktig insikt att vi måste jobba långsiktigt.
En andra viktig insikt är att världen kan bli väldigt mycket bättre.
Det finns insikt, det finns kunnande, det finns teknik och det finns
resurser av olika slag - naturkapital, realkapital, humankapital. Även
ett kortsiktigt snävekonomiskt utrymme finns. I Kyotoavtalet finns det
beräkningar som visar att vi blir 20 % rikare än i dag i juni år 2010
i stället för i januari 2010, om vi genomför de åtgärder som behövs för
att nå Kyotoprotokollets mål. Samtidigt är det bara ett första av kanske
20 eller 30 steg i en trappa som vi måste kliva upp för om vi ska
motverka globala klimatförändringar.
Det finns alltså mycket att göra. Men finns empati? Delvis är den här
propositionen ett uttryck för empati. Den ansatsen finns, men den räcker
inte. För att stärka den goda inriktning som ofta finns vad gäller
målsättningar för att i högre grad säkerställa att ord blir handling,
att politiska mål blir politisk handling, tror jag att man behöver
strössla lite mer empati över propositionen. Det kan vägleda i målkonflikter,
och målkonflikter finns det väldigt många. Jag ska peka på några problem
som vi ser från Svenska naturskyddsföreningen. Vi berörs ju av delar av
propositionen.
Det är fint med ansatsen i fråga om rättvis, hållbar och global utveckling.
Samtidigt kan vi som på något sätt värnar arvet efter Brundtland se
det som ett tautologiskt begrepp eftersom hållbarhet alltid inbegriper
rättvisa. Talar man om rättvis och hållbar blir det tautologiskt.
Rättvisa inom generationer och rättvisa mellan generationer finns klart
uttalat i alla internationella dokument som handlar om det här.
Tillväxt är ett begrepp som används fram och tillbaka och på väldigt
många olika sätt. Är ekonomisk tillväxt ett mål eller ett medel? Vad
innebär det? Det står så här i propositionen: "Hållbar ekonomisk tillväxt
var någonting som EU lämnade när vi gick från Maastrichtfördraget till
Amsterdamfördraget. Då gick vi från hållbar ekonomisk tillväxt till
hållbar utveckling". Det gamla begreppet finns kvar här, men jag vet
inte riktigt vad det betyder. Det står: "Utan tillväxt sker ingen
utveckling. Utan tillväxt kommer inte människor i fattiga länder att kunna
ändra sina levnadsförhållanden." Samtidigt står det på andra ställen i
propositionen att utveckling är mer än ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen
måste något av dessa påståenden vara genuint falskt, för de är inte
förenliga med varandra.
När vi talar om koherens finns det väldigt mycket att göra bara inom
vissa områden i propositionen och givetvis mellan olika områden. Där
kommer man till, för att ta upp miljötråden, frågan om handelsavtalens
förhållande till miljöavtalen. Här finns nonsensformuleringar som att
de olika avtalen ska vara ömsesidigt stödjande. Vad betyder det? Finns
det ingen normkonflikt, betyder ju inte formuleringen någonting. Och
finns det en normkonflikt, kommer formuleringen inte att lösa normkonflikten.
Det är egentligen att avhända sig påverkan av utvecklingen att säga
att avtalen ska vara ömsesidigt stödjande.
Jag skulle vilja citera vad den svenska regeringen sade i Cancún i plenum,
och som jag tycker är ett steg i rätt riktning jämfört med propositionen:
Then we should go on to make sure that WTO-rules cannot and should not
overrule environmental conventions, det vill säga att miljöavtalet aldrig
får åsidosättas till följd av genomförandet av de olika avtalen under
WTO-paraplyet. Det tror jag är något som är väldigt viktigt att klargöra,
och den svenska regeringen har visat vägen i sammanhanget. Sedan kan
man i och för sig ifrågasätta om WTO är ett särskilt lämpligt forum för
att diskutera miljöfrågor. Men nu finns miljöfrågorna där, och det gäller
att vara med i den diskussionen. Det finns mycket som man i propositionen
bör klarlägga när det gäller WTO och hur handelspolitik och miljöpolitik
ska förhålla sig till varandra.

Frågan om miljömärkning berörs i en mening i propositionen. Det är ett
väldigt viktigt styrmedel. Särskilt i tider av deregulationoch better
regulation, som EU-kommissionen har fattat tycke för, är det viktigt
att vi kan ha effektiva och marknadsbaserade styrmedel för de aktörer
som vill tillämpa miljömärkning. Miljömärkning är inte ett handelshinder.
Det underlättar för dem som vill handla på miljöns villkor. Det är
inte förvirrande för konsumenter, som en del svenska myndigheter verkar
tro, utan det är något som underlättar för konsumenter att få pålitlig
information.
Frågan om företagens ansvar är etisk diskuterades väldigt mycket i
Johannesburg, men saknas när vi talar om global utveckling.
Det finns också andra frågor som ligger väldigt nära miljön, som
livsmedelssäkerhet eller tryggad livsmedelsproduktion. TRIPS-avtalets
förhållande till konventionen om biologisk mångfald är långt ifrån
klarlagt. Där är det förstås viktigt att Sveriges riksdag sätter ned foten
och visar vilket avtal som ska gå före det andra i händelse av en
normkonflikt.
Det finns väldigt mycket att säga också om jordbrukspolitiken, men det
är ett stort område. Jag ska bara kort påpeka att det saknas ett
klarläggande i propositionen av att utvecklingsländerna måste få rätt att
skydda sin inhemska produktion av grundläggande livsmedel från importflöden.

Singaporefrågorna har väl delvis avförts från agendan i och med floppen
i Cancún. Men också där kan det vara viktigt att propositionen slår
fast att till exempel investeringsavtalen inte är på utvecklingsländernas
villkor, om man ser till en majoritet av dem. Det var tack vare den
rika världens, däribland Sveriges, påtryckningar att driva igenom
Singaporefrågorna som Cancúnmötet blev en flopp och ett tecken på att
världen inte tog ett globalt ansvar för en rättvis och hållbar global
utveckling.
Det finns alltså en väldigt viktig uppgift för riksdagen att städa i,
utveckla, nyansera och fördjupa resonemangen i propositionen, inte minst
vad gäller miljöpolitiken som beskrivs väldigt allmänt. Naturresurshushållningen
ska vara långsiktig. Särskilt mycket mer står det inte.
Vi förväntar oss väldigt mycket av riksdagen i det kommande arbetet med
propositionen. Framtiden bygger vi nu.
Agne Hansson (c):Det sjunde millenniemålet är att säkra en miljövänlig
och hållbar utveckling i världen. Jag vill ställa frågan till dig: Borde
vi inom en del av vår totala biståndsram prioritera ett miljöbistånd?
Hur ser du på det?
Carina Hägg (s): Jag vill ta upp en konkret fråga, nämligen vatten.
Vatten är en förutsättning för liv. Det används för rekreation. Det är
också ett område fyllt av målkonflikter. Jordbruket behöver vattenresurser.
Näringslivet i övrigt behöver också vattenresurser. Vatten är föremål
för konflikter mellan länder. Det gör att vattenfrågorna spänner över
så många områden. Har ni som företrädare för en miljöorganisation ett
särskilt fokus på detta? Du talade om ert internationella engagemang i
organisationer och processer. Jag vill dra tillbaka detta till svensk
mark och fråga: Hur kommer ni i de komplexa frågorna kring till exempel
vatten att arbeta med de olika departementen och olika ansvariga på
svensk mark för att få bästa möjliga slagkraft och genombrott för ett
mer vidgat perspektiv på utvecklingspolitiken?
Carl B Hamilton (fp): Jag känner mig lite som kärringen mot strömmen
här, men jag tycker att det är vår uppgift att ställa de frågor som jag
tror att väldigt många skattebetalare och vanliga medborgare ställer.
Det finns ju en väldigt positiv opinion för global rättvisa i Sverige,
och det är det grundläggande. Samtidigt finns det en ganska stor skepsis
mot hur det faktiskt utförs. Det är för många reportage och inslag på
olika håll om att det här inte är riktigt bra. Jag själv och mitt parti
är i grunden oerhört positiva till att det är starkt fokus på
utvecklingspolitik och biståndspolitik. Just därför känner jag att en del
besvärliga frågor måste ställas. Det är därför som jag gör det nu.
Du säger att ni har stora förväntningar på riksdagen. Det är bra.
Riksdagen representerar ju folket. Det som jag då förväntar mig av er som
kommer från frivilligorganisationer är en ganska stor konkretion. Men
när jag lyssnade på dig och även på representanten för Forum Syd tyckte
jag att det var en påtaglig brist på konkretion. Du säger att ord och
mål ska bli handling och att det behövs mer empati i propositionen. Vad
hjälper det mig som beslutsfattare att höra detta?
Ordet rättvisa är också väldigt problematiskt, även i propositionen.
Vem är för en orättvis värld? Vem är för ett orättvist skattesystem?
Ordet rättvisa är väldigt svårt att använda när man kommer över i politik,
därför att ingen är emot rättvisa. Alla är för det. Ingen kommer att
säga emot dig.
Sedan när det gäller detta med miljön och handeln, som jag har haft
anledning att syssla med under många år, används miljöargumentet många
gånger som ett protektionistiskt argument, inte utifrån miljöns preferenser
eller önskemål, som om miljön vore ett särskilt begrepp som kan yttra
sig. Så är det ju inte. Storproducenter i EU, USA och i många andra
länder använder miljöargumenten för att skydda sina stålindustrier.
Livsmedelsindustrin och lantbruket använder miljöargumenten för att
skydda sig, och så vidare. Det är alltså väldigt mycket svårare frågor
än vad du antyder.
När det gäller jordbrukspolitiken i u-länder - du tyckte att det var
bra att det blev en flopp i Cancún om jag förstod det rätt - säger du
att u-länderna måste ha rätt att skydda sitt eget jordbruk. Det har de
ju redan. Alla länder får göra det, men de får naturligtvis också ta
konsekvenserna av det. Men det finns ju andra än EU-länderna som heter
statsbefolkning, som heter konsumenter. Varför ska vi hålla nere deras
levnadsnivå genom att hålla högre livsmedelspriser? Det är en ganska
svår avvägning. De flesta människor i många u-länder bor numera i städer.
Det är då ganska krävande att säga att de ska betala mer för livsmedlen
än vad de annars kanske hade behövt göra.
Avslutningsvis: Är du för eller emot ekonomisk tillväxt? Då mäter jag
den mycket rakt av som BNP per capita. Tycker du att det är bättre att
ett land har lägre BNP per capita än att det har ett högre BNP per
capita?
Lotta N Hedström (mp): I motsats till föregående talare ska jag inte
hålla något längre föredrag utan ställa samma korta fråga som jag ställde
till Sida. Har Naturskyddsföreningen en klart uttalad åsikt om var och
hur det behövs en instans som på förhand styr och samordnar så att
politiken verkligen blir koordinerad och koherent? Vi i Miljöpartiet
håller nämligen med Naturskyddsföreningen väldigt mycket när det gäller
just regeringens kluvna tunga och att man i flera frågor både vill äta
kakorna och ha dem kvar.
Rosita Runegrund (kd): Jag har också en kort fråga som gäller hur du
ser på detta med tillväxt och energi. Energiförbrukningen är ju en del
av tillväxten.
Ordföranden: Du sade att man har misslyckats totalt. Jag har väldigt
svårt att förstå det uttalandet. Vi har väl de senaste decennierna sett
den snabbaste fattigdomsavvecklingen någonsin under mänsklighetens
historia. Jag har svårt att förstå att det skulle innebära att vi har
misslyckats totalt.
Michael Karlsson, Svenska naturskyddsföreningen: Jag kan börja bakifrån.
Jag sade att vi trots många framgångar har misslyckats över lag och
att vi skulle ha kunnat göra oerhört mycket mer. Det skulle göra mig
djupt besviken om inte alla här håller med om det.
Sambandet mellan tillväxt och energi bör brytas. Vi behöver i världen
omsätta mer energi, men vi behöver inte nödvändigtvis göra det med ökat
slitage på naturresurser. I samband med ekonomisk tillväxt och energi
diskuteras nu i termer av decoupling, ett modeord som används om att
den ekonomiska tillväxten ska kunna öka.
Givetvis, Carl B Hamilton, är det bättre med en hög än en låg ekonomisk
tillväxt. Men frågan är på vilka villkor den högre ekonomiska tillväxten
sker. Jag tycker att det är lite tragiskt att man gör misstaget att så
fort någon bara en gnutta problematiserar begreppet ekonomisk tillväxt,
som för många är ett mantra eller ett Shangri-la, säger man: Är du
emot ekonomisk tillväxt? Men det är inte det som diskussionen handlar
om egentligen. Frågan behöver problematiseras och utvecklas: På vilket
sätt skapar vi tillväxten? Tillväxt för vem? Är tillväxten långsiktig
eller inte?
Det finns väldigt mycket mer att kommentera, och givetvis har
Naturskyddsföreningen konkreta synpunkter på en lång rad områden. Jag lovar
att om vi sätter oss ned två timmar ska du få dem alla. Det är svårt
att på fem minuter gå in i detalj på allting. Men vi tycker nog att
regeringen, med det utredningsmaskineri som finns bakom, skulle kunnat
bemöda sig om att göra det lite mer utförligt än vad man nu har gjort,
till exempel på miljöområdet där skrivningarna är väldigt allmänna och
svepande.
Vi har lämnat en lång rad förslag under ganska lång tid inom miljöpolitiken,
den internationella ekonomiska politiken och handelspolitiken. Vi har
gjort det bland annat tillsammans med de andra organisationerna som
talade tidigare här - Forum Syd, Diakonia och Svenska kyrkan - just om
handelsfrågorna.
Visst är det bra att det finns en förväntan tillbaka från riksdagen på
frivilligorganisationerna. Det vore beklagligt om det inte fanns, men
fem minuter räcker inte för att diskutera igenom alla de här problemen
och kanske heller inte vattenfrågan, men jag återkommer gärna till den
efter pausen.
Låt mig bara säga något om den första frågan. Att särskilt prioritera
miljöbistånd kanske vore ett steg tillbaka från en bredd, samstämmighet,
koherens och så vidare.Vi måste väga de olika perspektiven gemensamt
för att säkra den fulla innebörden i hållbar utveckling.
7. Sveriges kristna råd
Eva Christina Nilsson: Tack för inbjudan att komma hit.
Under lång tid gick Globkom under namnet Biståndspolitisk utredning,
men den blev alltmer den globalpolitiska utredningen. Vi är inte längre
betraktarna som förlägger problemen någon annanstans i världen. Global
utveckling skapas också här. Därför välkomnar vi mycket av innehållet
i propositionen. Där finns oerhört många nya perspektiv som är viktiga.

Jag vill ge några kommentarer från Sveriges kristna råd, som är ett
samarbete mellan 28 kyrkor och som därmed representerar praktiskt taget
alla kristna kyrkor och samfund i Sverige.
Länge har vi diskuterat innehåll och kvalitet på nästan 1 % av BNI, det
vill säga biståndet. Det avgörande nu är insikten om den roll som övriga
99 % spelar för en rättvis och hållbar utveckling.
Det övergripande målet för Sveriges politik för global utveckling
föreslås bli en rättvis och hållbar utveckling. Det är om detta mål som
alla politikområden måste vara samstämmiga. Det är till detta mål som
alla politikområden måste bidra. Men det kommer alltid att finnas
motstridiga intressen liksom målkonflikter och även värdekonflikter.
Vilka värderingar är det som i grunden styr när vi skyddar svenska bönder
på bekostnad av bönder i syd, vilket de facto sker? Är det så att det
finns ett intresse av att skydda svenska intressen med konsekvens att
bönder i syd missgynnas? Det måste väl finnas lösningar som samtidigt
stöder svenskt jordbruk och gynnar lokal försörjning i utvecklingsländer.
Det här är ett politiskt problem, och det måste lösas politiskt. Men
det måste ske på en värdegrund som är tydligt präglad av solidaritet
och gemensamt ansvar - de grundläggande motiv som propositionen anger.

För att en framväxande samstämmighet ska bli framgångsrik krävs därför
att målen för politiken för global utveckling och de värderingar den
bygger på sorteras i tydliga hierarkier samt att inte heller mål förväxlas
med medel.
Det måste vara en öppen diskussion och tydliga politiska beslut när
grunderna är kända. Samstämmighet som gynnar fattigdomsbekämpning och
möjliggör ett liv i värdighet avgörs genom politisk vilja.
För att detta avgörande synsätt som propositionen lyfter fram ska få
genomslag krävs det instrument på olika nivåer. Samstämmighetsfrågorna
måste hanteras på högsta politiska nivå för att få en politisk tyngd.
Koordinering, instruktioner, styrning etcetera måste samtidigt vara en
naturlig del av det dagliga arbetet, då många beslut som har betydelse
för de stora politiska dragen fattas i början av en process på vanlig
handläggarnivå. Men de olika instrumenten måste finnas med från början
om propositionens intentioner verkligen ska få genomslag.
Som ett ytterligare instrument för att stärka samhörigheten välkomnar
vi förslaget om att inrätta ett medborgarforum. Vi menar att ett sådant
medborgarforum ska vara en från regeringen oberoende instans, bestående
av ett begränsat antal forskare, parlamentariker och personer från
enskilda organisationer och näringslivet. Poängen med ett medborgarforum
är att det skapas ett instrument som har till uppgift att följa och
bevaka samstämmigheten i politiken och regelbundet rapportera sina
slutsatser. Däremot behövs inget nytt diskussionstorg.
Det finns intressanta erfarenheter från Världsbankens Inspection panelsom
skulle kunna tas till vara här. Panelens prövning gäller just om beslutade
policyer har följts i verksamheten.
Vad som sägs om deltagande i propositionen är angeläget. Det är positivt
att både IMF och Världsbanken har lagt en större tyngdpunkt på
fattigdomsbekämpning under senare år genom stödet till nationella
fattigdomsstrategier och att dessa utarbetas i bred konsultation med parlament
och det civila samhällets organisationer. Men kyrkornas samarbetspartner
har gjort oss uppmärksamma på att deltagandeprocesserna inte fungerar
tillfredsställande. Ska propositionens intentioner om ökat nationellt
ägarskap förverkligas måste tydliga kriterier för deltagandeprocesser
utarbetas i berörda länder.
Vi konstaterar att propositionen till skillnad från utredningen inte
uppmärksammar religionens roll för ekonomisk och social utveckling.
Svensk utrikespolitik har alltför ofta behandlat omvärlden som om den
vore lika sekulariserad som Sverige. Därmed har risken varit stor för
felbedömningar av till exempel konflikters orsaker och lösningar. Den
risken är fortsatt stor.
Religionen - och jag talar inte enbart om den kristna - är inget entydigt
fenomen. Den kan vara både en befriande och kreativ kraft och reaktionär
och destruktiv i händerna på ledare som utnyttjar religionen i speciella
syften.
Det behövs mer studier och dialog kring religionens bidrag till
värdegrunden. Religion, etnicitet och identitet är viktiga faktorer för att
främja eller bromsa utvecklingen i både fattiga och rika länder. Religiös
fundamentalism och aggressiv etnicitet är på många håll hinder för
utveckling. Men vi ser också den betydelse som folkreligiositet kan ha
i mobiliseringen av människor för demokrati och lokal utveckling.
Analyser och bedömningar riskerar att leda fel i dag om inte de här
faktorerna räknas in och om inte kunskapen ökar.
Avslutningsvis har kyrkorna i Sveriges kristna råd en mycket positiv
förväntan på att denna proposition också i praktiken ska stå för en
förnyelse, att svensk politik ska leda till ökad solidaritet och ett
gemensamt ansvar utifrån insikten om vårt ömsesidiga beroende i denna
vår gemensamma värld.
(Paus)
Ordföranden: Då kör vi i gång andra halvlek av denna utfrågning som
utrikesutskottet har. Vi fortsätter där vi slutade före pausen. Det var
Eva Christina Nilsson från Sveriges kristna råd som just hade redovisat
Sveriges kristna råds synpunkter, och nu ska vi ha frågor utifrån detta.

Låt mig också säga att vi ligger något efter i tidsschemat, i och för
sig av glädjande skäl. Det har varit mycket frågor, och det är ju bra.
Det är ju själva syftet med den här övningen. Möjligtvis kan vi försöka
speeda upp tempot något lite grann. Jag ber därför båda parter, den som
svarar och den som ställer frågor, att kanske skärpa sig lite mer så
att vi håller tidsschemat.
Rosita Runegrund (kd): Eva Christina Nilsson tog upp det här med
deltagarprocessen. Min fråga är hur kyrkans delaktighet i den demokratiska
processen ska kunna bli bättre. Jag har bott i utvecklingsländer ett
antal år och besökt kyrkor med olika trosinriktningar, och jag har sett
att de många gånger står utanför den demokratiska processen i samhället.
Min fråga är alltså: Hur ska kyrkan få en större delaktighet i den
demokratiska processen?
Ewa Björling (m): Min fråga är lite annorlunda. Ser ni inte att det
också är väldigt stora problem med religionstillhörighet? Egentligen
skulle jag fråga så här: Är Sveriges kristna råd verkligen helt öppet
för andra kulturer? Ni säger att man ska stärka samhörigheten, men det
är minst lika viktigt att också våga se olikheten och att låta en annan
kultur växa. Det kanske är något helt annat än just kristna värderingar.

Lars Ohly (v): Nästan alla pratar om samstämmighet och vikten av
samstämmighet, och det gör även regeringen i sin proposition. Men om man
är tveksam till hur den här samstämmigheten ska kunna fungera måste man
också fråga sig på vilka områden målkonflikter kan uppstå. Vad ser du
för tänkbara konflikter mellan svensk politik som den bedrivs i dag på
olika områden och den samstämmighet om de övergripande utvecklingspolitiska
målen som beskrivs i propositionen?
Lotta N Hedström (mp): Jag tänkte återanvända en fråga till, och den
gäller personbiståndet. Hur ser Sveriges kristna råd på att de frågorna
inte berörs särskilt mycket alls, närmare bestämt ingenting, och har ni
någon egen syn på det ideala framtida person- eller personalbiståndet?
Carina
Hägg (s): Utskottet har att behandla motioner som berör ett ökat fokus
på sexuell och reproduktiv hälsa samt rättigheter. Det handlar både om
engagemang på området och om att öka den andel av biståndet som går
till det här området till 10 %. Det är vad vi har att behandla i utskottet.

Utifrån kommer ett hot mot kvinnors rättigheter, ytterst från president
Bush, som lägger ett lock på väldigt mycket av det konstruktiva arbete
på det här området som behövs för att effektivt bekämpa hiv/aids och
förbättra kvinnors villkor och hälsa.
Jag uppfattar att Svenska kyrkan har en väldigt positiv och ur den här
synvinkeln bra inställning och försöker påverka sina kristna kolleger
runtom i världen. Men hur är det med Sveriges kristna råd i dess helhet?
Vilken inriktning står man bakom i de här frågorna?
Eva Christina Nilsson: Det var olika frågor. Hur kan kyrkans deltagande
i den demokratiska processen öka? Jag tror att man kan få fram väldigt
många olika bilder beroende på var och i vilka sammanhang man finns.
Det finns också mycket erfarenhet av att kyrkorna deltar i samhällsdebatten
och är pådrivande i olika frågor. Vi har många partner som vi stöder i
deras arbete. Det kan gälla ansvarsutkrävande av deras regeringar i
olika frågor som fördelningen av statsbudgeten, hur jämställdheten
efterlevs, barns rättigheter och mycket annat. Jag skulle alltså vilja
påstå att det finns olika bilder där men samtidigt att en förändring
sker. Deltagandet ökar.
Nästa fråga gällde religionstillhörighet och problem med detta. Jag
tror att vi måste konstatera att religionen är en levande del av många
människors liv. Det kan vi aldrig bortse från om vi ser det globalt. Vi
vet att det finns olika inriktningar och olika kännetecken. Sveriges
kristna råd representerar i sig en väldigt stor bredd med den
romersk-katolska kyrkan, tolv - tror jag - ortodoxa kyrkor, orientaliska kyrkor,
frikyrkor och den lutherska kyrkan. I SKR självt finns alltså dessa
olika kulturer. Detta ska hanteras, och det sker bäst genom en öppenhet.
Det är detta vi möter runtom i världen. Det pågår mycket av religionsdialog
och religionsmöten där det handlar om att dra åt samma håll och att se
och förstå varandra.
Var kan målkonflikter uppstå? Jag tror inte att jag ska göra någon lista
här, men detta är viktigt att tydliggöra. Jag tror att det kan uppstå
många tillfällen när det som är gynnsamt i ett begränsat svenskt perspektiv,
och kanske också ett kortsiktigt perspektiv, kommer att missgynna
människor runtom i världen. Det viktiga är en tydlighet och en öppenhet,
att det inte är någon grumlighet i förklaringarna utan att man känner
till vad värdegrunden är och varför vi gör på detta sätt.
Jag tror att de kommer att uppstå på en rad områden. Men det viktiga är
just öppenheten och tydligheten och att man också inser att vi måste ha
målhierarkier. Så komplicerad tror jag nämligen att denna verklighet är.

När det gäller personalbistånd kan jag se att det inom det sammanhang
som kyrkorna utgör har skett en väldigt stor förändring. Där det en
gång i tiden var experter som åkte i väg och skulle lösa problem åt
andra är i dag de människor som ingår i detta personalbistånd en länk
mellan olika sammanhang som kan föra ihop erfarenheter. Det finns numera
också stor erfarenhet av att människor kommer hit och jobbar i svenska
kyrkor. Det måste finnas en ömsesidighet i detta. Det måste finnas ett
ömsesidigt lärande. Här har skett en stor förändring, skulle jag vilja
påstå.
När det gäller sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa finns det
naturligtvis i det breda kristna sammanhanget en rad olika åsikter. Ser
jag det från svenskt perspektiv skulle jag inte vilja påstå att Sveriges
kristna råd skulle säga något annat än vad en av dess medlemmar gör,
nämligen Svenska kyrkan. Här handlar det i grunden om människosyn och
människors rättigheter som måste lyftas fram.
Ordföranden: Tack för det, Eva Christina Nilsson och Sveriges kristna
råd. Då går vi vidare, och då säger jag välkommen till Göran Norén från
Svenskt Näringsliv.
8. Svenskt Näringsliv
Göran Norén: Jag börjar med att tacka för inbjudan. Den här propositionen
spänner över ett enormt brett fält. Den tar upp ett mycket stort antal
frågor och uttrycker ganska tydligt en ambition att hålla ihop en politik.

Det finns väldigt många formuleringar i propositionen som vi känner
mycket stark sympati för. Samtidigt är det så att vi genom denna oerhört
breda beskrivning av områden, frågor och företeelser som är viktiga får
väldigt mycket svar på vad som är viktigt och varför det är viktigt,
men vi får väldigt lite svar på hur man ska hantera frågorna och vad
man i praktiken ska göra. För den som är oinvigd i den här världen blir
det svårt att se prioriteringarna - om allt är viktigt är inget viktigt,
på något sätt. Det är väl ett litet minustecken. Plustecknet är att
alla givetvis hittar någonting som man kan ta fasta på, som är bra och
som man känner igen sig i.
Jag vill från vår sida peka på sex punkter, eller snarare fem punkter,
som vi känner igen oss i och känner stark sympati för. Sedan ska jag
lite grann gå emot min egen policy och på slutet peka på en punkt som
jag tycker att man borde lägga till, för att ytterligare förvirra.
Någonting som vi känner väldigt stark sympati för är naturligtvis att
näringslivets betydelse understryks i propositionen. Den betydelse
näringslivet kan ha för att skapa global utveckling finns väldigt tydligt
omnämnd på många ställen. Jag tänker på sysselsättningseffekter, skattebas,
innovation och sådant som har med tillväxt att göra. Det är väldigt
klart uttryckt i propositionen.
Tillväxten som sådan finns också väldigt tydligt uttryckt. Den ser vi
som en nödvändig, men inte tillräcklig, faktor för att få global utveckling.
Någonstans är det dock så att innan kakan kan delas så måste den bakas.
Tillväxten skapar resurser som är nödvändiga för att hantera miljöfrågor,
sociala frågor och så vidare.
Punkten handels- och jordbrukspolitik har flera varit inne på. Här kan
jag bara säga att vi har en väldigt bred samsyn med den syn som uttrycks
i propositionen. Vi delar synen på handelspolitikens betydelse. Vi delar
synen på att den jordbrukspolitik som förs i dag är djupt orättfärdig.

En fråga som jag särskilt skulle vilja lyfta fram är frågan om utländska
investeringar. Den nämns på några håll i propositionen. Som fakta kan
jag säga att år 2000 hade svenska företag tre gånger så stora investeringar
i fattiga länder som det samlade biståndet det året, så man förstår att
detta är en viktig företeelse. Svenska företag har styvt 170 000 direkt
anställda i fattiga länder. Indirekt berörs naturligtvis oerhört många
fler.
Här saknar jag dock lite grann frågan: Om detta är en viktig faktor,
hur utvecklar vi det då ytterligare? Hur får vi företag att ta steget
att investera i de här länderna, väl medvetna om att de kommersiella
förutsättningarna ofta är sämre och riskerna ofta större? Vad gör vi åt
det? Riskkapitalfrågor är någonting som man tänker på.
En punkt som nämns i propositionen som jag själv känner stor sympati
för är frågan om migrationspolitiken. Det är väl känt att de pengar som
folk som arbetar i andra länder överför tillbaka till sina hemländer
faktiskt utgör ett större belopp än det samlade globala biståndet. Här
tror vi att det finns ett betydande utrymme att öka personrörligheten
globalt. Inte minst innebär den demografiska utvecklingen i de rika
länderna att vi kommer att ha ett akut behov inom bara 10, 15 eller 20
år av att kraftigt öka invandringen.
Min avslutande punkt, som går emot mina egna regler, är en ytterligare
faktor som jag tycker i viss mån saknas, nämligen frågan om arbetsmarknaden
och den dimensionen. I Sverige i dag är vi inte alltid ense i sak med
kollegerna på den fackliga sidan, men vi är totalt ense om vikten av
att detta är en enormt viktig fråga för att skapa demokrati, för mänskliga
rättigheter samt för utveckling och tillväxt.
Någon sade någon gång att det bästa som EU har åstadkommit var att gå
från bom bom bom till bla bla bla. Det är rätt vanvördigt, men jag skulle
vilja säga att arbetsmarknadsrelationer på den grunden - att inte kivas
utan att hitta ett vettigt samtal och kunna lösa frågor i fredlig
samverkan och dialog - är oerhört centralt. Det skulle vi gärna vilja se
mer av i den här propositionen. Det är en dimension som vi tycker saknas
lite.
Birgitta Ohlsson (fp): För det första gläder det oss i Folkpartiet
väldigt mycket att Svenskt Näringsliv talar så pass positivt om en öppnare
och friare invandring. Det tycker vi är väldigt glädjande.
Min fråga gäller egentligen organiseringen av företagare i u-länder. Vi
pratar ofta och med rätta om att man ska satsa på fackföreningar i
u-länder, och det är väldigt bra att de byggs upp och blir starka.
Samtidigt talar man inte så mycket om hur svårt det är att driva ett
företag i länder som är korrumperade och där lagar ändras från dag till
dag. Vad gör ni konkret för att stötta dem som startar företag, inte
minst bland den inhemska befolkningen? Finns det någon form av
samarbeten?
Lotta N Hedström (mp): Du nämnde hur-frågorna i början, och vi håller
verkligen med om att de är svåra. Hur menar Svenskt Näringsliv att vi
ska handskas med svensk vapenexport i ljuset av en hållbar och rättvis
global utveckling?
Rosita Runegrund (kd): Jag har en fråga när det gäller avbindningen av
biståndet. Det kom inte upp i de här olika målen. Hur ställer ni er
till det?
Björn Hamilton (m): Jag håller med om att det är en väldigt omfattande
proposition och att allt på något sätt är viktigt, som du sade. Man
saknar kanske prioriteringarna. Då undrar jag: Hur skulle Svenskt
Näringsliv vilja prioritera? Du angav några saker här, men du kanske kan
utveckla det.
Sedan är ju detta med hur också väldigt viktigt. Har ni några specifika
synpunkter på hur man mer i detalj skulle kunna hantera de här frågorna,
utöver det du har sagt?
Göran Norén: Organisationen av företagare i u-länder - så uppfattade
jag den första frågan. Jag kan glädja Birgitta Ohlsson med att vi precis
för tillfället håller på, tillsammans med våra fackliga kamrater, att
försöka starta ett projekt som har just det som syfte: att diskutera
arbetsmarknadsrelationer och visa hur det fungerar. Från vår sida handlar
det naturligtvis också om att hjälpa till med att bygga upp partsrelationer
och parter i länderna. It takes two to tango. Det behövs två stycken
som har den här relationen.
Vi har ambitionen att tillsammans med våra fackliga kolleger bygga upp
ett program just för insatser i tredje världen på det här området.
Vapenexporten är en knepig fråga. Jag ska göra det enkelt för mig genom
att säga så här: Enligt FN:s regelverk är självklart självförsvar i
vissa former helt tillåtet. Därmed behövs det också någon som någonstans
tillverkar vapen. Svensk politik är restriktiv och har vissa regler för
vem man får sälja vapen till. Du känner till allt detta med att man ska
undvika krigszoner, riskområden och sådant. Det är en politik som vi
tycker är rimligt balanserad.
I avbindningsfrågan säger vi enkelt uttryckt så här: Konkurrens är
väldigt bra. Vi är för det. Vi är också för att denna utveckling får ske
i en takt som är harmoniserad med resten av världen. Det finns ingen
poäng i att Sverige springer före här. Där ser vi vissa risker. Den
svenska resursbasen, som används i rätt stor utsträckning i det svenska
biståndet i dag, innebär också att det finns en koppling tillbaka. Det
finns en koppling till Folkrörelses-Sverige, det finns en koppling till
näringslivet och det finns en koppling till fackföreningarna. Det skapar
ett slags legitimitet för biståndet och för utvecklingspolitiken. Skär
man av den strängen alltför abrupt i en utveckling där vi inte hänger
med den globala utvecklingen och vad andra länder gör ser vi en risk
att man tappar legitimitet också i biståndet.
Den sista frågan var den knepigaste: Hur gör vi? Vilka frågor är
prioriterade från vår sida? Hur svarar vi på hur-frågan? Om jag skulle
försöka prioritera ytterligare några utöver dem som jag nämnde som
viktiga skulle jag peka på väldigt mycket av det som Sida har jobbat med
under senare år och som handlar om good governance, fungerande infrastruktur
och fungerande samhällsinstitutioner. Inte minst i ett näringslivsperspektiv
är rättssäkerheten viktig - att man kan lita på att få rätt i en domstol,
att det finns ett konkursväsende som fungerar, att det finns något
slags rimlig legal säkerhet. Detta är helt centralt för att man ska
våga ta risker, och företagande handlar väldigt mycket om att ta risker
på ett kalkylerat sätt. Den frågan tror jag är oerhört viktig.
Jag vill också nämna uppbyggnaden av ett lokalt näringsliv, något som
ofta kan ske i bra former, kanske i partnerskap med företag från andra
länder. Det kan vara svårt för ett företag i ett u-land att komma i
gång ordentligt på egen hand. När man pratar med folk som kommer från
sådana företag visar det sig ofta att medan vi i i-världen har våra
hinder ligger hos dem ett ännu större problem på utbudssidan. Företagen
har svårt att leverera tillräckligt mycket och tillräckligt god kvalitet
av det som våra företag i i-världen vill ha. Ta till exempel kaffeexport
och sådana saker. Det finns mycket bra sådant, men då måste man kunna
sälja regelbundet, punktligt och med tillräcklig kvalitet till de kunder
som finns i till exempel Europa. Det är inte så många som klarar av det
i dag. Där behövs det en uppbyggnad av strukturen.
Nu är det säkerligen en massa saker jag har glömt. Good governance,
skrev jag ned här. Prioriterat? Näringslivsutveckling. Hur-frågan.
Vår erfarenhet är att väldigt mycket av samhällets positiva utveckling
har en ganska tydlig ekonomisk koppling. Det är ingen automatik i att
man får demokrati och bra miljö bara för att man får en ekonomisk
tillväxt, men på något sätt hänger dessa väldigt starkt ihop. Vi ser alltså
en väldigt tydlig funktion i just frågan om att skapa en ekonomisk
tillväxt. Med denna skapar man resurser som ger samhällena möjlighet att
bygga upp den här strukturen. Vi vet erfarenhetsmässigt att handeln är
en viktig faktor, att villkoren för utländska investeringar är en viktig
faktor och att utbildning är en mycket viktig faktor i de här länderna.

Det var inte särskilt konkret men så konkret som jag kan bli här.
Ordföranden: Tack för det, Göran Norén och Svenskt Näringsliv. Då går
vi raskt över till den andra delen av arbetsmarknadens parter, nämligen
Keth Tapper och Lars Bengtsson från LO/TCO:s biståndsnämnd.
9. LO/TCO:s biståndsnämnd
Keth Tapper: Jag representerar LO. Jag vill också tacka för inbjudan
att få komma hit till denna hearing.
Jag vill börja med att säga att vi tycker att regeringens förslag till
ny utvecklingspolitik är ett stort steg framåt. Det innehåller mycket
nytänkande. Vi delar fullt och fast målet om att rättighetsperspektivet
ska vara överordnat allt och vara i centrum för våra biståndsinsatser.
Men vi menar också att förslaget innehåller en stor utmaning, inte
minst när det gäller att samordna den svenska politiken på våra olika
politikområden.
Vi har pratat väldigt mycket om mänskliga rättigheter, något som ju
ligger i rättighetsperspektivet. Det är en mänsklig rättighet att ha
ett jobb - ett anständigt jobb med en anständig lön, med en anständig
arbetsmiljö och med ett inflytande i den egna arbetssituationen.
ILO, FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor, beräknar att någonstans mellan
1 ½ och 2 miljarder människor antingen står helt utanför möjligheten
till arbete, är undersysselsatta i väldigt hög grad, är barnarbetare
eller finns inom den informella sektorn. Vi menar att det är ett ofantligt
resursslöseri med människor när vi inte kommer åt den problematiken. Vi
menar att detta måste stå i centrum.
ILO säger också i sina konventioner om mänskliga rättigheter att graden
av ekonomisk utveckling inte ska vara avgörande för respekten för de
grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Det betyder att
också utvecklingsländer ska kunna respektera de grundläggande mänskliga
rättigheterna i arbetslivet. Detta ska inte vara avhängigt av en viss
ekonomisk nivå.
Jag tror att det var min kollega från Naturskyddsföreningen som sade
att "hållbar och rättvis" är lite kaka på kaka, och jag håller med om
det. En hållbar utveckling innehåller per automatik att den är rättvis.
Vi menar att det inte finns någon möjlighet att få en hållbar ekonomisk,
social eller demokratisk utveckling om vi inte sätter upp mänskliga
rättigheter som ett villkor i alla sammanhang, inklusive i våra
biståndsinsatser.
Jag går så tillbaka till den informella ekonomin, utanförskapet,
marginaliseringen, alla de människor som står utanför det formella och det
rättsligt bundna samhället. Detta är en av de största utmaningarna som
vi måste ta tag i. I dag växer många så kallade ekonomiska frizoner
enormt. Den informella ekonomin är den som växer snabbast i de allra
flesta utvecklingsländer.
Informell ekonomi är ingen ekonomi som kommer samhället i fråga till
godo. Den innebär ingen utveckling av de gemensamma resurserna i det
samhället. Det kan vara kortsiktiga vinster för företag ibland. Det är
också en majoritet kvinnor i den informella sektorn och i de ekonomiska
frizonerna. Det förekommer siffror på upp till 80 %. Här finns också
väldigt många barn.
Vi menar att det inte kan vara rimligt att arbetskraft ska reas ut i
dessa länder. En del tvingas till det; i andra fall beror det på att
länderna inte har en demokratisk struktur eftersom de inte kommer in i
det internationella handelssamarbetet. En annan väldigt viktig faktor
är därför, tycker vi, att man tar bort hinder och orättvisor när det
gäller de fattiga ländernas tillträde till kanske framför allt den
internationella handelsmarknaden.
Jag kan ta ett exempel på detta med ekonomiska frizoner kopplat till
fackliga organisationer. I Kina är det hur många hundra ekonomiska
frizoner som helst. De växer dag för dag. Det finns inga fria fackföreningar
där. I Kenya, med den nya regeringen och sina fria fackföreningar, har
man också många ekonomiska frizoner. Där har man nu beslutat att Kenyas
arbetslagstiftning gäller i hela landet, oavsett om det är frizon eller
inte. Där kan man se lite grann vad fria, demokratiska fackliga
organisationer kan spela för roll, beroende på hur landets regering agerar.

Kvinnor har nämnts. Vi tycker att det är bra att de finns med i
rättsperspektivet. Frågan är om det räcker. Kanske skulle jämställdhetsfrågorna
och kvinnornas roll som outnyttjad - men utnyttjad på ett negativt sätt
- resurs i många u-länder i dag sättas i särskilt fokus.
Arbetsmarknaden har nämnts, inte minst av Svenskt Näringsliv. Vi har nu
ett begynnande intensivt samarbete även när det gäller biståndsinsatser.
Vi tror att man måste utveckla dialogen mellan parterna som en faktor
för att nå hållbar ekonomisk och annan utveckling i de här länderna. Vi
tror också att trepartsdialogen, där regeringen alltså tar aktiv del i
detta tillsammans med de övriga parterna, är väldigt viktig.
ILO, återigen, tar fram flera rapporter som visar att på de platser där
de mänskliga rättigheterna tillämpas i praktiken ser man en större
ekonomisk utveckling och ett mer friktionsfritt samarbete mellan parterna,
och allt detta bidrar positivt till en ekonomisk tillväxt.
Vi tror att det måste finnas konfliktlösningsmekanismer på arbetsmarknaden
som aktivt tas fram av parterna och även följs och respekteras av
parterna.
När det slutligen gäller företag, framför allt multinationella företag,
förespråkar vi bindande regler. I dag är det lite grann så att de
slipper igenom det rättsliga nätet. Det tror vi är ett problem. Vi har
sedan länge drivit frågan om att ge framför allt ILO:s men också OECD:s
regler för multinationella företag en bindande struktur.
Mellan parterna på global nivå pågår också fler och fler samarbeten när
det gäller att reglera villkoren för löntagarna i form av så kallade
globala avtal inom olika branscher. Det finns 23 sådana avtal i dagsläget,
och det arbetet fortsätter förstås från bland annat vårt håll.
Lars Bengtsson: Jag tänker fortsätta med att gå lite närmare in på
propositionens innehåll och skrivningar. Det är framför allt två punkter
som jag tänker beröra. Den ena har berörts av Sida, Forum Syd och kanske
någon mer, och det handlar om koordineringsfunktionen. För att inte ta
upp tid tar jag ingen argumentation där. Jag tycker att Forum Syd och
Sida hade bra argument kring den.
Vi, från LO/TCO:s biståndsnämnd, är väldigt glada över att fackföreningsrörelsen
i propositionen har lyfts fram på det sätt som gjorts på flera ställen,
både i kapitel 5 och i kapitel 6 och framför allt under punkterna om
olika aktörer. Det finns dock ett problem i det hela - jag vet inte vad
det beror på, kanske på att det gick väldigt snabbt när propositionen
skrevs - och det är att halva arbetsmarknadens organisationer har tappats
bort.
Vad jag menar är följande: Om man tittar på aktörerna när det gäller
att delta i att utforma politiken - vi ser propositioner som en ram som
ska fyllas med innehåll, och detta ska bland annat aktörerna i Sverige
vara med och utforma - ser man att det finns väldigt bra skrivningar om
hur näringslivet och fackföreningsrörelsen kan delta när det gäller det
privata området. I de båda kapitel där man tar upp de offentliga aktörerna,
vilket jag tolkar som statliga och kommunala institutioner och
landstingsinstitutioner, berörs däremot inte de fackliga organisationerna
eller den parten inom det området.
Vi tror att de fackliga organisationerna på både den privata och den
offentliga sidan har mycket att bidra med, både när det gäller att skapa
en bra dialog med arbetsgivarna och också för att utveckla verksamheten
som sådan.
Vi kan se exempel i de verksamheter vi har hemma i Sverige. För att ta
någonting ur luften har vi Lärarförbundet och Vårdförbundet, som å ena
sidan har en traditionell facklig inriktning men å andra sidan också
driver och deltar i utvecklingen av verksamheten. I sitt internationella
utvecklingssamarbete har de samma frågor på agendan.
Därför är det viktigt att man inte glömmer bort den här delen när det
slutliga dokumentet kommer.
Jag nöjer mig med de här två frågorna. Tack så mycket för att vi fick
komma!
Carina Hägg (s): Till företrädaren för kooperationen ställde jag frågan
om att verka i en rättsosäker miljö. Representanten för Svenskt Näringsliv
talade om att man måste ha en rättssäkerhet för att våga satsa och göra
investeringar. Till er blir det naturligt att ställa frågan om arbetsrätten,
eller mer precist: Upplever ni när man talar om att stärka lagstiftning,
avtal och sådant att man betraktar arbetsrätten som lika viktig som,
och likvärdig med, andra rättsliga områden?
Agne Hansson (c): Ni talade om att ni arbetar tillsammans med Svenskt
Näringsliv ute på fältet. Det handlar naturligtvis också mycket om att
få i gång det civila samhället. I det sammanhanget vill jag ställa en
fråga som möjligen är traditionell: Hur ser ni på detta med att avbinda
biståndet mer och mer? Är ni ense där?
Sedan vill jag ta upp det civila samhället - korruption, maktmissbruk,
mötesfrihet och sådana saker. Arbetar ni också där tillsammans för att
bygga upp partssamverkan eller partsmedverkan? Det är också en viktig
del av möjligheten att komma ur fattigdom och att lyfta människor
lönemässigt, om man nu kan tala om det i de här sammanhangen.
Göran Lindblad (m): Jag vill först konstatera att jag tycker att det är
mycket glädjande att man från fackligt håll så kraftigt betonar just de
mänskliga rättigheterna. Det tycker jag är bra, och det är vi många som
behöver arbeta vidare med när det gäller den globala utvecklingen.
Sedan till frågan. Från Svenskt Näringsliv konstaterade man att när det
gäller bistånd är migrationen av en enormt stor betydelse. Är man nu
även från fackföreningshåll beredd att säga att detta är mycket bra och
att det är en vinna - vinna-modell, både för Europa, som behöver tillskott
av arbetskraft, och för biståndsländerna som faktiskt får ett enormt
tillskott genom denna migration?
Lotta N Hedström (mp): Min fråga handlar om en aspekt som bekymrar mig
mycket, nämligen att vi ofta kräver, med rätta tycker vi, att vi ska ha
en världsordning där man har ett reglerat arbetsliv med en rimlig
arbetsrätt där barnarbete inte förekommer och så vidare och att det ska
finnas sociala klausuler. Men understundom får man höra att detta av
fattiga länder uppfattas som uttryck för kolonialistiska förhållningssätt
och att det ibland utestänger fattiga länder från att kunna konkurrera
och komma in på världsmarknaden. Hur ser ni på denna problematik?
Carl B Hamilton (fp): Någon av er sade att bara halva arbetsmarknaden
fanns med. Och då var det uppdelat på privat och offentligt. Men det
som jag trodde att du skulle säga var att lantarbetarna står utanför,
det vill säga de som inte tillhör den moderna sektorn, det vill säga
fabriksarbete som vi som har ett u-landsperspektiv oftast tänker på.
Vad gör fackföreningsrörelsen för de människor som ofta är mycket mer
utsatta för ett godtycke, inte minst från arbetsgivarens sida, nämligen
lantarbetarna i u-länderna?
Min andra fråga handlar om demokratimålet. Det kan ju inte finnas en
fri fackföreningsrörelse med mindre än att det är demokrati. Därför är
jag förvånad över att detta demokratimål står mera distinkt och högt på
er målhierarki.
Min tredje fråga handlar om ett klargörande. Det gäller barnarbete. Det
finns en ILO-konvention om worse forms of child labour. Till exempel
Rädda Barnen är positivt till barnarbete och vill inte förbjuda det.
Vilken är er inställning i detta sammanhang?
Lars Bengtsson: Det samarbete som vi för närvarande håller på att bygga
upp mellan Svenskt Näringsliv och LO och TCO bygger på, som Göran Norén
tidigare var inne på, konfliktlösningar genom dialog i stället för
konflikter. Hur det ska gå till i verkligheten ute på fältet är en
diskussion som vi inte har påbörjat, utan den ska vi föra med de parter
som kommer att ingå i projektet framöver. Helt tydligt är att vi har en
idé om att vi kan delta i den konkreta dialogen mellan parterna, men
också att parterna gemensamt kan utveckla idéer och gemensamma ståndpunkter
exempelvis för uppbyggnad av ett rättssystem, ha uppfattningar om
socialförsäkringar, pensionsområdet och så vidare. Längre kan man i dag
inte tala om vad det här projektet ska göra i detalj eftersom det blir
en diskussion om detta mellan oss och de parter som vi kommer att jobba
med i ett särskilt land. Det är därför lite svårt att svara på frågan.

Keth Tapper: När det gäller om vi tycker att arbetsrätten har fått lika
stor plats som andra rättssystem i denna proposition kan jag svara nja
- egentligen inte riktigt. Det säger jag mer med utgångspunkt i Sidas
arbete så här långt - inte när det gäller propositionen utan över huvud
taget när det gäller det svenska biståndet.
Vi gjorde nyligen en analys på Biståndsnämnden där vi tog fram landanalyser.
Då hittade vi bara sex exempel på landanalyser som över huvud taget
nämnde arbetsrätten som ett rättssystem som också måste utvecklas för
att nå utvecklingsmålen. Det har lett oss till att ta ett initiativ som
säger att parterna här måste vara med, både näringslivet och facken.
Därför är jag lite ambivalent i svaret. Jag säger inte tvärnej, och jag
säger inte jätteja, utan det skulle kunna göras mycket mer. Och vi vill
ta aktiv del i det.
När det gäller avbindning av biståndet har vi sagt att vi tycker att
Sverige inom EU ska gå i spetsen - och vi vet att man tänker göra det
- och driva att avbindning ska vara för alla. Men då ska det verkligen
vara så att det ska vara ett gemensamt EU-mål att vi avbinder vårt
bistånd, så att det inte återigen skapas en konkurrenssituation där några
gör det medan andra inte gör det. Då är det inte lika villkor som gäller.

Beträffande partssamverkan och migration tror vi att det är enwin -
win-situation, men bara om rättighetsperspektivet ligger överst, det
vill säga att man får de rättigheter som man ska ha. Det får inte vara
fråga om en dumpning, utan det måste verkligen vara rättssystemet i
landet i fråga som gäller enligt EU:s miniminivåer.
Jag tycker att det är beklagligt när man ibland beskyller bland annat
fackföreningar för att vara protektionistiska när de hävdar de grundläggande
mänskliga rättigheterna. Vi har förståelse för att u-länder ibland kan
säga att de tycker att vi som rika länder har en möjlighet att på ett
tyngre och starkare sätt driva våra frågor. Men vi anser att krav på
grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet inte är protektionism.
Det är snarare ett sätt att jämna ut så att ribban ligger på samma
nivå överallt.
När det gäller lantarbetarnas situation har ILO som organisation också
tagit fram minimivillkor som reglerar lantarbetarnas situation. Det är
sant som sägs att det är den överlägset största gruppen arbetare runtom
i världen. Detta börjar ratificeras från olika länder. Men det är en
miniminorm för att reglera lantarbetarnas situation.
Det finns två konventioner om barnarbete. Konvention 182 om de värsta
formerna av barnarbete kom långt efter den första som handlar om
minimiålder. Vi menar att barnarbete konserverar fattigdom. När jag säger
vi menar jag den internationella fackliga rörelsen och det internationella
samfundet. Konvention 182 antogs med total enighet av alla tre parter.
Det som görs i konvention 182 men inte i 138 är att man specificerar
extremt farliga och skadliga barnarbetsmiljöer och att man så fort som
det bara går ska utarbeta en handlingsplan för att eliminera dem. I
övrigt gäller minimiregler. Vi tror att en kombination av dessa två är
absolut nödvändig.
Beträffande demokratimålet står det i Biståndsnämndens stadga att vi
ska bygga fria och demokratiska fackliga föreningar. Det ingår i vår
målformulering. Även om vi inte hade tid att säga allt som vi tycker om
denna proposition så är demokratimålet naturligtvis oerhört viktigt.
Ordföranden: Vi tackar Keth Tapper och Lars Bengtsson från LO/TCO:s
biståndsnämnd och går vidare till den sista institutionen. Det är Björn
Hettne från Göteborgs universitet som representerar alla universitet
här. Det är en stor och mäktig uppgift.
10. En representant för svensk forskning
Björn Hettne: Jag tackar också för inbjudan på universitetens vägnar.
Universiteten har naturligtvis inte någon entydig uppfattning om dessa
väldigt komplicerade frågor. Men i de remissvar som jag har gått igenom
är man ganska tillfredsställd med Globkomutredningen som en intellektuell
produkt, och de påpekanden som har gjorts i remissvaren har åtgärdats
i propositionen som är mer stringent både teoretiskt och begreppsligt,
tycker vi.
Detta positiva omdöme får kompletteras med ett frågetecken, och det
gäller innebörden av det helt centrala begreppet global utveckling.
Mycket av teoretiserandet kring utveckling har utgått från att utveckling
är en nationellt förankrad process där staten har setts som en viktig,
drivande aktör. Olika skolbildningar har i och för sig betonat olika
problem och lösningar, men den utgångspunkten har varit väldigt central
i synen på utveckling.
Detta läge har förändrats genom vad vi kallar globalisering - att
nationella marknader och även produktionssystem i växande grad länkas
samman transnationellt, och man ser nationalstatens roll som mindre
avgörande. Styrförmågan avtar. I viss mån kan man säga att skeppet
befinner sig på drift.
Det är stora förändringar som det handlar om. Det råder det i och för
sig en stor akademisk debatt om. Men jag tror att man kan säga att vi
befinner oss i ett skymningsland mellan en döende ordning och en ännu
inte etablerad ny världsordning. Dessutom ställs i dag olika principer
mot varandra i världspolitiken - unilateralism kontra multilateralism
- och så vidare.
I detta läge kan en proposition om Sveriges bidrag till den globala
utvecklingen egentligen bara ange kompassriktningar. Som jag ser det
måste global utveckling betyda en kvalitativ förbättring och en högre
grad av institutionalisering av de internationella relationerna, delvis
som en kompensation till det förhållandet att samhällsfunktioner inte
längre kan hanteras med framgång nationellt utan i högre grad måste
hanteras transnationellt. Det avspeglas i begreppet globala gemensamma
nyttigheter, global public goods, som har en central roll i utredningen
och som också finns med i propositionen men som inte har nämnts så mycket
här i dag. Detta begrepp har ett stort akademiskt intresse och en lång
historia.
Jag tror att den centrala utmaningen för en politik för global utveckling
ligger häri, alltså att globala mål förutsätter globala institutioner
och en global implementering, och därav kommer kravet på samstämmighet
som ju har varit ett centralt begrepp i diskussionen här i dag.
Jag tror att man kan säga att regeringens förslag befinner sig i detta
skymningsland mellan å ena sidan bilateralism och nationellt organiserad
politik och å andra sidan en mera konsekvent transnationellt organiserad
verksamhet som bygger på multilateralismens principer, folkrättens olika
konventioner och så vidare. Detta innebär, vilket egentligen är min
poäng, att en politik för global utveckling gäller förbättringen av
medlen, det vill säga institutionerna. Detta blir en central del av
global utveckling.
Samtidigt som mål och delmål uppfylls måste man arbeta med att effektivisera
de övernationella institutionerna. Det handlar alltså om EU, om FN-systemet
och så vidare. Kritiken av dessa institutioner saknar naturligtvis inte
grund. Men jag håller inte med om de remissvar där man menar att brister
i dessa institutioner motiverar att man går förbi dem eller rent av
åternationaliserar biståndet. Tvärtom måste en politik för global
utveckling innebära stora satsningar på att reformera just dessa institutioner
samtidigt som man så att säga använder dem.
Det sker också en förskjutning i den globaliserade världen av
implementeringen av utvecklingspolitiken mot det civila samhället som i sin
tur, som vi har hört här i dag, opererar mer transnationellt och för
global utveckling, och då inte bara biståndsfrågor.
Samstämmighetskravet som jag ser som helt centralt i förslaget gäller
inte bara samstämmighet mellan politikområden utan också mellan olika
typer av aktörer som opererar på olika nivåer av det globala systemet.
Biståndet blir en av flera komponenter i en global utveckling och ska
inte, tycker jag, sammanblandas med global utveckling. Därmed kan
biståndet kanske ges en mer precis och konkret innebörd. Jag tycker till
exempel att av vår kunskap om biståndet som konfliktförebyggande medel
är väldigt dålig.
Till sist två reflexioner som jag har haft under diskussionens gång.
Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor skulle kanske trots allt
kunna ges en mer strategisk roll i den framtida propositionen. Detta är
nämligen en viktig signal till det internationella biståndssamhället,
biståndsverksamheten. Jag har mött en stor besvikelse hos kvinnliga
intellektuella som upplever att detta mål har tagits bort. Det är klart
att den skrivning som finns är bra, men symboliskt sett skulle man kanske
ge detta rollen av grundläggande perspektiv.
Den sista frågan handlar om de samband som har nämnts här mellan demokrati,
handel, ekonomisk öppenhet, tillväxt och så vidare. Här är universiteten
väldigt bra på att problematisera men kanske inte på att komma med så
många lösningar. Men jag tror att en viktig reflexion är att koherens,
samstämmighet, mellan politikområden förutsätter att man har sambanden
mellan politikområdena rätt så klara för sig. Ett förenklat sambandstänkande
är alltså fel konsekvens om man ska koordinera mellan områden. Här krävs
alltså en djupare analys och kanske också mer samarbete med forskningsvärlden
när det gäller dessa frågor.
Ordföranden: Vi går raskt över till frågorna.
Rosita Runegrund (kd): När det gäller att stärka institutionerna i de
olika länderna har jag en fråga utifrån att institutionerna i många
länder där det är konflikter utarmas genom så kallad brain drain. Vad
tycker Björn Hettne att man skulle kunna göra när det gäller institutionernas
ansvar i fråga om samarbete länder emellan?
Berndt Ekholm (s): Det är intressant att Björn Hettne så tydligt noterar
det globala samarbetet. Björn Hettne är den ende som så tydligt har
markerat det. Jag undrar om du med det menar att vi bör ge mycket större
tyngd åt det multilaterala biståndet? Menar du att den kritik som finns
mot WTO måste leda till en starkare reformering av WTO för att möta upp
mot den här globala ansatsen? Menar du att Världsbankens politik inte
räcker till för att möta dina tankegångar? UNCTAD var en organisation,
men den är strängt taget död - den gör i alla fall inte mycket nytta
om man talar med människor i FN-systemet. Kan du åtminstone på några
punkter konkretisera vad det är för förändringar som du vill se för att
möta upp mot denna globala samstämmighet?
Agne Hansson (c): Björn Hettne tog upp biståndet som en möjlig väg för
konfliktförebyggande arbete. Det saknas en del sådant i propositionen.
Jag delar den uppfattningen. Har du några tankar kring på vilket sätt
riksdagen skulle kunna förbättra förslagen i den riktningen?
Ewa Björling (m): Universiteten har en oerhört viktig roll att spela i
global utveckling när det gäller att förmedla kunskap och då också på
ett icke-egoistiskt sätt. Samtidigt ska detta ske i en värld där det i
dag är stenhård konkurrens om forskningsmedel, vilket innebär att man
alltid vill samarbeta med de starka universiteten med de bästa forskarna
i världen. Då blir detta ganska motsägelsefullt. Visserligen säger man
att man samarbetar med u-länder och att man tar hit doktorander från
u-länder för att de sedan ska kunna förmedla kunskap hemma och så vidare.
Men sanningen är ofta att det i stället sker en brain drain, det vill
säga att de stannar kvar här. Hur ser universiteten på det? Har ni någon
lösning på hur man ska göra i stället?
Holger Gustafsson (kd): Det var mycket intressant att höra beskrivningen
här och inte minst att den har en prägel av havet i Göteborg -
kompassriktning, fritt drivande på havet och annat. Björn Hettne fokuserade
också mycket på institutionernas roll. Jag har en fråga till Björn Hettne
som akademiker. Är er bedömning när ni diskuterar detta att vi i den
fria marknadsekonomin, som vi gärna pläderar för, behöver ha mer styrning
eller mindre styrning för att lyckas med dessa politiska och humanitära
mål?
Kaj Nordquist (s): Det här föredraget stack ut ganska kraftigt från de
andra. Det var oerhört intellektuellt stimulerande. Vad jag förstår
drar Björn Hettne en lans för multilateralt bistånd, stora transnationella
organisationer och institutioner. Jag skulle vilja ställa några följdfrågor
till Björn Hettne i linje med vad Berndt Ekholm tog upp.
Vilken roll kan man i din modell se för det bilaterala biståndet i
fortsättningen, vilken roll kan man se för bistånd som går via enskilda
organisationer och på vilket sätt kan man se till att små grupper inte
marginaliseras och blir helt obetydliga från globala institutioners
synpunkt?
Carl B Hamilton (fp): Jag vill anknyta lite grann till det som har sagts
tidigare. Sverige är ju medlem av Europeiska unionen, och där finns det
starka krav på lojalitet och solidaritet i utrikespolitiken. Det ska
vara en gemensam utrikespolitik så långt det är möjligt.
Jag har några frågor till Björn Hettne. Man kan göra några reflexioner
om EU:s biståndspolitik. Men annars undrar jag: Hur ska vi använda
Europeiska unionen som ett instrument - bygga koalitioner med andra
länder? Europeiska unionen blir vad medlemmarna vill att den ska bli.
Det är inte någonting som svävar fritt. Det är inte något som har tagits
upp här i dag, men hur ser du på Sveriges agerande inom Europeiska
unionen för att uppnå dessa mål?
Björn Hettne: Mycket har handlat om de internationella institutionernas
betydelse, och jag har fokuserat på det lite grann. Jag ser inte att
man kan göra någon typ av plus- och minusdiskussion när det gäller
multilateralism kontra bilateralism, utan jag ser multilateralismen och
de transnationella institutionernas roll som en process i hela
globaliseringen och internationaliseringen. Och det gäller att få institutioner
som kan följa med i utvecklingen och hantera de problem som uppstår.
När det gäller just marknader och institutioner har jag själv en
favoritteori om detta, nämligen att marknadens expansion alltid kommer att
skapa en viss turbulens som i sin tur kräver reglering, och regleringen
skapar i sin tur en stelhet som man sedan löser upp genom en sorts ny
marknadsexpansion. För mig är detta ett dialektiskt spel mellan marknad
och reglering. Frihandeln är reglerad för att bli så fri som möjligt,
så jämlik mellan olika parter som möjligt, men den är inte fri i den
meningen att den är helt självreglerande.
Institutionernas roll är en konsekvens av hela denna globaliseringsprocess.
Tendensen är att marknaden hela tiden går före och att institutionerna
halkar efter. Där måste man aktivt politiskt driva globaliseringsprocessen.
Där har jag vissa förhoppningar om just EU. Det finns en politik inom
EU med inter group-relations som går lång tid tillbaka och som man har
tillämpat i det tysta under ganska lång tid men som jag tror inte är
särskilt känd. Men jag ser det som en latent världsordning att fler
länder organiserar sig regionalt och att man då skapar interregionala
överenskommelser. Det här är någonting som överspelar både multilateralism
och bilateralism. Det blir som en ny världsordningsmodell.
I dagens läge är det ännu viktigare att dessa principer slås fast och
att Sverige aktivt medverkar till EU:s utrikespolitik, det som brukar
kallas interregionalism. Det finns avtal mellan till exempel EU och
Asean. Det finns även Asienprocessen, The Asia-Europe Meeting, som spelar
en väldigt viktig roll när det gäller att lite grann balansera USA:s
agerande. Det finns liknande relationer mellan EU och Mercosur, den
sydamerikanska regionala organisationen.
Jag är lite besviken över att Sverige engagerar sig så passivt i just
EU:s externa agerande. Jag vet också att många inom EU är besvikna över
att Sverige inte har gått fram hårdare och pläderat för sin modell för
bistånd. Det skulle Sverige ha kunnat göra mycket mer för att utgöra en
modell för ett progressivt bistånd.
När det gäller att förmedla kunskaper och åstadkomma balans mellan
u-länder och i-länder är det sant att forskningssamarbete väldigt mycket
bygger på att man försöker nå de starkaste miljöerna. Där har Sida
Linnaeus - Palme-programmet som åtminstone vi i Göteborg har tagit aktiv
del av. Problemet är bara att det blev en tumme jämfört med det
ursprungliga förslaget. Det var tänkt att vara tiodubbelt större. Nu blir
det mer en sorts försiktig försöksverksamhet. Men jag tycker att Sida
ska fundera över detta projekt igen och se vad man tycker om det och
utvidga den verksamheten betydligt mer.
Universitetet har i dag egentligen inga egna resurser. Allt går till
löner, verktyg och så vidare, och alla nya resurser är externa för
universitetets del, och det påverkar ju kunskapsutvecklingen en hel del.

Ordföranden: Tack för det Björn Hettne. Därmed har vi klarat av de tio
särskilt inbjudna organisationerna. Då går vi över till det som blir
andra halvlek och något kortare än första halvlek. Då är tanken att vi
ska ha ett friare meningsutbyte. Jag vill erinra om att i den proposition
som vi har att behandla och det utredningsbetänkande som kom tidigare
handlar det om målsättningarna, om samstämmigheten i politiken, det
vill säga de andra politikområdena, och själva biståndet som traditionellt
har varit i fokus där man diskuterar Sveriges relationer med utvecklingsländer.

Avslutande frågestund (frågor till UD, Sida, IOGT-NTO, Forum Syd m.fl.
)
Vi hade ursprungligen tänkt att dela upp detta i de olika delarna, men
vi ligger lite efter i tidsschemat. Därför håller vi ihop allt i en
enda diskussion. Vi har ungefär en timme på oss. Därmed har vi möjlighet
att rikta frågor även till även andra deltagare här, förutom de som
hittills har varit uppe och som är beredda att svara på frågor och delta
i diskussionen. Vi är alltså inte bundna till bara dessa tio särskilt
inbjudna organisationer.
Ledamöter i utrikesutskottet har nu möjlighet att fritt ställa frågor
och ta upp synpunkter till de inbjudna representanterna.
Lotta N Hedström (mp): Jag vill börja med att rikta en fråga till
IOGT-NTO. Det handlar om en aspekt på frånvaron av alkohol och droger som
utvecklingshinder. Hur skulle IOGT/NTO vilja hjälpa oss i utskottet med
att göra ett bättre betänkande i detta avseende?
Birgitta Ohlsson (fp): Jag har en fråga som riktar sig främst till
delegationen från Utrikesdepartementet.
Alla värnar vi väldigt mycket om att man ska låta demokrati vara ett
tydligare begrepp i biståndspolitiken. Men vi från Folkpartiet skulle
vilja att det var ett överordnat mål. När man tittar på den konkret
förda politiken finns det vissa grumligheter. Några av de länder som
får den allra största delen av svenskt bistånd är enpartistater och en
del kommunistiska stater som Vietnam och Laos. Det är bilateralt bistånd
som går direkt till diktaturstater och också korrumperade länder.
Detta gäller också det bistånd av svenska skattepengar som går via
frivilligorganisationerna. Jag kan ta ett exempel. Forum Syd ger pengar
till Svensk-kubanska föreningen som ägnar sig åt hyllningsskrifter om
Fidel Castros diktatur, vilket jag tycker är ganska osmakligt.
Min nästa fråga rör följande: I årets biståndsbudget från regeringen
finns det ingen direkt specificering av vad pengarna ska gå till. Det
finns viss specificering när det gäller pengar till olika FN-organ med
mera, men inte vad gäller regioner i världen. Som folkpartist är jag
ganska van vid att Socialdemokraterna använder biståndet som ett slags
budgetregulator som inte prioriteras tillräckligt högt. Att inte definiera
vad pengarna konkret ska gå till öppnar för att de också kan användas
till sådant som inte är bistånd, exempelvis internationella insatser
eller försvar.
Berndt Ekholm (s): Eftersom vi nu har slagit ihop allt i en enda klump
har jag tre frågor, en om målinriktningen - en huvuddragsfråga - och
två på politikområden.
Den första frågan har en viss koncentration på ekonomisk tillväxt och
det huvuddrag som finns. Vi har ju under åren lärt oss ganska mycket om
hur viktigt det är för utvecklingen att vi har ekonomisk tillväxt och
att vi har en fungerande marknadsekonomi för att det ska bli ett bra
resultat. Vi vet också att det är stor skillnad när man applicerar
marknadsekonomin på i-landsmiljö, det vill säga förutsättningarna i en
i-landsmiljö respektive en u-landsmiljö. Jag vet ju efter att ha varit
med flera år nu att det råder ganska delade meningar om hur öppna
marknader ska få vara. Det har redan delvis kommit fram här i diskussionen
mellan i-länder och u-länder, och kanske till och med mellan u-länder
och u-länder. Många hävdar att u-länderna behöver skydda sig mot i-länderna
medan i-länderna inte behöver skydda sig mot u-länderna. Det gäller
jordbrukspolitik, men det kan gälla andra områden också. En del hävdar
att det räcker att vi har ett övergångsskydd som varar några år, exempelvis
de här TRIPS-reglerna. En del vill hävda att vi behöver ett permanent
skydd, kanske särskilt för jordbruket, för att trygga livsmedelsförsörjningen.

Jag skulle vilja fråga professor Ari Kokko som kommer från Handelshögskolan
i Stockholm, som också är ledamot av Sidas styrelse, och som jag vet
har forskat mycket på marknadsekonomins utveckling, bland annat i Vietnam,
hur han ser på de här frågorna om skyddsbehov, men också om hur
marknadsekonomi kan utvecklas i u-landsmiljö. Jag vill också ställa samma
fråga till Forum Syd. Det var den första frågan.
Den andra frågan gäller området säkerhets- och försvarspolitik. När vi
hade en utfrågnin om Globcom tog jag upp vapenexportfrågan som, så långt
jag minns, egentligen inte alls var behandlad i Globcom. Jag tycker nog
att det var lite konstigt. Nu berör propositionen den frågan, om än
kortfattat. Jag vet dock att flera NGO:er, särskilt från kyrkornas sida,
har uttalat kritik i samband med Globcomutredningen, och en av de
skarpaste kritikerna har varit Diakonia. Jag skulle nu vilja ställa frågan
till Diakonia hur ni ser på propositionens behandling. Den tar ändå upp
den här frågan: frågan i sig när det gäller vapenhandel, dess koppling
till fattigdoms- och rättighetsperspektiven men också kopplingen till
samstämmighet i politiken.
Den tredje frågan berör handeln och näringen. Jag tycker att såväl svensk
import som svensk export är väldigt viktigt för utvecklingen, och det
sammanhänger naturligtvis med synen på marknadsekonomi. Jag är nyfiken
på hur den nya politiken i propositionen nu kan bidra till att det här
utvecklas och att olika politikområden stöder varandra i den här
utvecklingen. Jag vet att Svensk Projektexport, som jag tror är närvarande
här, har haft synpunkter på den här politiken, och jag skulle vilja
veta hur ni ser på politikens former på exportområdet för att bekämpa
fattigdomen. Jag skulle också vilja rikta samma fråga till Sweden
Consultants, som ju också har en inriktning på exportområdet.
Jag ser inte att det finns någon representant för importsidan, så jag
avstår från att fråga om importen. Jag nöjer mig med de här exportfrågorna.

Annika Söder, Utrikesdepartementet: Herr ordförande, jag uppfattade
bara frågor från Birgitta Ohlsson. Regeringen delar självfallet synen
på demokratin som central för utvecklingsfrågorna, och det framgår av
det rättighetsperspektiv som vi föreslår för hela politiken och det
huvuddrag som ska gälla både för hela politiken och för biståndssamarbetet.

Vi tror att det är viktigt att fortsätta dialog och samarbete med länder
som inte är fullt utvecklade demokratier och att inte lämna dem helt åt
sitt öde. Därför tror vi att det bistånd som vi ger till länder som
inte har kommit hela vägen i demokratiskt hänseende mer ska inriktas på
att användas för en vettig dialog med länderna. Det gör vi bilateralt,
och vi gör det också till exempel genom EU. Några exempel på det här
är Vietnam och Laos. I dagarna kommer vi att överlämna ett dokument
till Vietnam där vi talar om att vi inte längre kan ge dem budgetstöd
eftersom de inte har en transparent budget. Det hänger också samman med
att den del av budgeten som sannolikt inte är transparent handlar om
försvarsutgifter, och vi tycker att det är rimligt att vi, om vi skulle
gå in med medel rakt in i budgeten, också vet vart de pengarna tar vägen.
Vi tror fortfarande att det är angeläget att ha ett samarbete med
Vietnam i den meningen att det innebär att vi kan upprätthålla dialogen.
Jag tror för övrigt att Claes Borgström just har genomfört ett
MR-dialogmöte i Vietnam i dagarna.
Budgetpropositionens ramar för medel är angivna regionvis. Vi tycker
att det är viktigt att informera riksdagen om de regionvisa anslagen.
Samtidigt kan vi få problem om vi binder oss landvis, till exempel om
ett land inte längre skulle vara värdigt bistånd och vi kommer fram
till att det ska innehållas, vilket till exempel inträffade med Zimbabwe
för några år sedan. Vi tror också att det är viktigt att vi regelbundet
informerar utrikesutskottet om de överväganden som vi och Sida gör när
det gäller landramar, och det är då huvudsakligen Sida som tar de
slutliga besluten om hur mycket pengar som går till olika länder.
När det gäller utgifter inom biståndsramen och riskerna för att de skulle
gå till militära insatser så följer vi OECD:s dagsregelverk, och det
förbjuder att vi finansierar fredsbevarande trupp med biståndsmedel.
Ari Kokko, Sida: Jag fick två frågor, en som gällde skyddsbehovet för
u-länder permanent och temporärt, och en som gällde utvecklingen av
marknadsekonomi och vilka erfarenheter man kan dra av olika länders
utveckling.
Vad gäller skyddsbehov går det att hitta väldigt goda teoretiska skäl
för att använda uppfostringstullar i ett inledningsskede när ett land
öppnar en marknad och börjar delta i den internationella ekonomin. Men
när man kommer till praktiken finns det väldigt stora svårigheter i att
tillämpa dem på ett systematiskt sätt. Det är svårt att identifiera de
industrier som skulle kunna dra nytta av skyddet för att sedan så
småningom kunna konkurrera på lika villkor. Det är svårt att uppnå
effektiviteten, därför att skyddet ofta ger utrymme för kostnadsökningar,
och det utrymmet använder man. I synnerhet är det väldigt svårt att
avsluta skyddet.
De här problemen gör att om man ska säga något väldigt generellt så
kanske det vore lättare att tala om standardisering, transparens och
neutralitet när det gäller u-länders deltagande i internationell handel.
Det är möjligt att de behöver visst skydd, kanske till och med under
långa tidsperioder, men då är det viktigt att vi börjar fundera på samma
skyddsnivå för alla sektorer så att man minskar korruption, komplikationer
och brist på transparens. Det ger också marknaden möjlighet att styra
resurser. En sektor som har goda förutsättningar har ju då nytta av ett
sådant skydd i större utsträckning än en sektor som har dåliga
förutsättningar, svaga komparativa fördelar.
Här ska man kanske också komma ihåg - och vi glömmer den ofta - valutans
roll. Den kan påverka konkurrenskraften överlag. Ett problem i många
u-länder är att man väljer fel värde på valutan. Det är inte marknadsbestämt.
Tittar vi sedan på marknadsekonomins utveckling, tillväxtpotentialen,
så tror jag att det är viktigt att börja i rätt ända med de länder som
verkligen har anammat marknaden under de senaste årtiondena. Det går
inte att undvika Kina och Vietnam och se den enorma utveckling och
minskning av fattigdomen som har skett i de länderna. Det visar på
potentialen för många u-länder.
Samtidigt tror jag att båda de här exemplen också visar på några av
riskerna och kraven när man inför marknad på ställen där sådan inte har
funnits i en väl utvecklad form. Det finns en enorm risk till exempel
att styra aktörer, kidnappa utvecklingsprocessen och skapa snedvridningar
på någonting som egentligen inte är en fri marknad. Både i Kina och i
Vietnam handlar det väldigt mycket om statliga företag som har tagit åt
sig den här rollen och som i dag i stor utsträckning verkar som
bromsklossar för fortsatt utveckling.
Den potential som finns måste alltså tyglas. Jag tror att det finns
större krav på regleringar av de här nya, unga marknaderna, i synnerhet
under perioder då en marknadskultur eller vad vi ska kalla det - ett
socialt kapital - utvecklas, standarder för hur man beter sig. A rule
of law, brukar man tala om i de här sammanhangen. Så länge den inte
finns kanske regleringsbehovet och genomlysningsbehovet i största
allmänhet är större.
Esbjörn Hörnberg, IOGT-NTO: Vi samarbetade med Globkom för att försöka
få upp alkoholen som utvecklingshinder i utredningen. När vi visade på
Sveriges utveckling för ungefär hundra år sedan framgick det att det är
rätt självklart att det är ett hinder för utvecklingen i varje land,
inte bara här i nord utan även i syd. Jämför vi sedan situationen i dag
i Sverige och EU, när vi släpper på våra restriktioner i den europeiska
gemenskapen, med det tryck som finns på utvecklingsländerna så är det
bara en viskning i stormen, kan man säga. Den marknadsföring av
alkoholprodukter som sker mot speciellt länder i Asien och Afrika och mot
svaga grupper, kvinnor och barn, av den alkoholindustri som finns är så
etiskt oförsvarbar att vi har svårt att egentligen greppa den. Därför
tycker vi att en fråga som enligt Världshälsoorganisationen kräver 3,5 %
av alla dödsfall bör komma med i ett utvecklingsarbete. Den bör finnas
med där.
Det här är inte enbart en hälsofråga. Vi ser med glädje att Sida i sin
nya hälsopolicy har tagit upp den som en viktig del i Hälsa är välfärd,
men vi skulle också vilja att den fanns med i hela det svenska
utvecklingssamarbetet. Detta innefattar också komponenter inom andra områden,
inte bara bistånd och till exempel folkrörelsebiståndet utan även inom
handelsområdet. Alkoholen är ingen vanlig vara utan ska behandlas som
en mycket speciell produkt, och det har vi också sagt i vårt remissyttrande.

Ett bra exempel på hur man kan arbeta med frågan om alkohol som
utvecklingshinder har vi i ett land som har varit uppe här flera gånger,
nämligen Vietnam. Där har vi, genom att visa på ett förebyggande arbete
på det lokala planet men också parallellt med det information, utbildning
och samarbete för den politiska eliten och parlamentet, lyckats få till
stånd en beredskap att nu gå vidare med både alkoholpolitiska åtgärder
och förebyggande, rehabilitering och sociala åtgärder.
Maud Johansson, Forum Syd: När det gäller vikten av u-länders möjlighet
att skydda sig pratar vi framför allt om det som är knutet till livsmedel,
det vill säga matproduktion. Vi tror att det är viktigt att se
matproduktionen är lite annorlunda än annan produktion. Det är på två
avgörande sätt som det ganska kvalitativt skiljer sig från annan produktion.
Det ena är att jordbruksproduktionen är så nära knuten till naturresurser
och miljöfrågor, och det andra är att det utgör den största försörjningskällan
- det rör sig om ett par miljarder människor, siffran 2,4 miljarder har
jag sett någonstans.
Man måste se det i relation till det mera rena marknadstänkandet. En
marknadsekonomi där priset räknas per ton tar inte in miljö och sociala
faktorer. Om det lägre priset per ton innebär att en stor del av de ett
par miljarder småbönderna slås ut syns inte det någonstans. I dag i
världen ser det ut just så att en avreglering i fattiga länder innebär
att väldigt stora grupper slås ut som i dag inte har en alternativ
försörjningsmöjlighet. Så ser verkligheten ut. Fallstudie efter fallstudie
visar det här. FAO gjorde en i 14 länder för ett par år sedan som väldigt
tydligt visar det här. Det är ju inte rimligt. Även om det så att säga
är teoretiskt fel att man ska få skydda sig så är det inte rimligt ur
försörjningssynpunkt. Det här är ju ingen naturlag. Om 500 år kanske de
här människorna sitter och plockar mikrochips allihopa, men man måste
vara pragmatisk - man måste se verkligheten i dag: Det finns ingen
annanstans att göra av sig, alltså är det väldigt centralt att se
försörjningsperspektivet. Kort vill jag också säga att ur miljö- och
hållbarhetssynpunkt är ett diversifierat jordbruk oerhört centralt. Det
vet vi. Vi vet också att den sortens sociala kostnader eller värde som
kommer till inte mäts in i dag.
Jag tror att det därför är viktigt att ha möjlighet att skydda sig. Det
behöver ju inte betyda att det ska vara permanent, men det är ganska
farligt att ha en godtycklig på förhand bestämd tidsperiod som man har
i WTO: Om åtta år har vi löst problemen i Filippinerna och Sudan. Det
är ganska absurt att tro att man på förhand kan bestämma. Detta måste
gälla tills vidare, samtidigt som ju utvecklingen går framåt. Saker
händer hela tiden.
Vad gäller industripolitiken har vi inga starka formulerade synpunkter.
Det var väldigt omdiskuterat i Cancún, och många menar att det ställs
för stora krav på u-länder på avreglering vilket i praktiken innebär en
deindustrialisering. Jag skulle vilja kort peka på att det finns en
annan komponent i det här med handelsregler och industripolitik än bara
själva industritullarna, som bland annat togs upp av en gäst vi hade
från UNDP förra veckan. Att utveckla en industri, ett strategiskt tänk,
i många utvecklingsländer innebär ju många mycket större regelverk än
bara tullarna. Det är här vi kommer in på att man kanske behöver styra
investeringar vilket omfattar MAO, det kan omfatta tjänsteavtal och
TRIMS, och patentregelverket kommer in. Det är där de stora hindren i
dag finns för utvecklingsländer att ha en strategisk industriutveckling,
vilket är ett minst lika stort problem som tullarna och mycket
omdiskuterat inom WTO. Det måste man också se ur den aspekten, och det kan
man inte heller reglera med på förhand bestämda tidsperioder.
Magnus Walan, Diakonia: Jag har en fråga som gäller den nya
utvecklingspolitiken. Den ska ju främja rättighetsperspektivet utifrån de
fattiga
människornas rätt. Den ska också inkludera alla politikområden. Det
nuvarande regelverket kring vapenexportpolitiken tar ju faktiskt inga
hänsyn till fattigdomseffekter eller mänskliga rättigheter förutom grova
politiska kränkningar. Det är ett regelverk som också i det avseendet
har visat sig vara ganska bristfälligt. Det anmärkningsvärda är ju att
den nya propositionen inte föreslår några förändringar i regelverket i
detta avseende. Det finns inte heller aviserat några förändringar i de
kommittédirektiv som har formulerats när det gäller att man ska utreda
en ny vapenexportpolitik.
För oss är det ganska uppenbart att till exempel i FN:s färdplan för
hur man ska nå millenniemålen är nedrustning en oerhört viktig hörnsten.
Det är ju inte så att vi har för lite vapen i utvecklingsländerna och
för mycket sociala och demokratiska framsteg, utan det är snarast tvärtom.
Vi menar att det vore logiskt och, ja, nödvändigt att också
vapenexportpolitiken underordnas den här nya utvecklingspolitiken. Om det nu
är så att alla politikområden ska inlemmas i den nya politiken krävs
det också nya regelverk för de institutioner som övervakar och utför
den svenska vapenexportpolitiken. Vi förordar ett krav på konsekvensanalyser
och att man också ska ha en försiktighetsprincip som säger att effekterna
för fattiga människor och mänskliga rättigheter ska ha företräde. Finns
det en risk att fattigdomsbekämpningen kan motverkas på grund av svensk
vapenexport ska exporten inte tillåtas.
Vi ska också komma ihåg att det här inte är en sidofråga. Vi vet att
Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit faktiskt satsar många tiotals
miljarder kronor till stöd för svensk vapenexport. Det kan nog inte
vara menat, tror jag, om vi ska få en politik som ska inkludera alla
politikområden mot fattigdom, att den svenska statens medel ändå används
med tiotals miljarder kronor för att faktiskt snarast skapa fattigdom.
Vi menar att det är en trovärdighetsfråga att vi får en förändring
inom just vapenexportpolitiken inom de här institutionerna om den nya
politiken ska ha trovärdighet.
Ulf Hjalmarsson, Svensk Projektexport: Svensk Projektexport består av
en stor grupp exporterande företag, både mindre och kanske framför allt
större inom väldigt många olika näringsgrenar. Det är en helt frivillig
sammanslutning, och här finns representanter för telekom, vatten, miljö,
transporter, energi, byggande och mycket annat, även jordbruk. Vi har
deltagit ganska intensivt i Globkomutredningen och lagt en hel del
synpunkter där i olika sammanhang. Vi har också skrivit ett ganska
omfattande remissvar.
Frågan som vi fick var väl egentligen om vi tror att den nya propositionen
kommer att leda till en effektivare fattigdomsbekämpning. Vi har då
från näringslivet och den här gruppen lite svårt att förstå detta: Om
man internationellt sätter upp ett mål att till 2015 halvera fattigdomen
så tycker vi inte att det praktiskt avspeglar sig i den här propositionen.

Ska man halvera fattigdomen och man inte bara stirrar sig blind på vad
som har hänt i exempelvis Kina, där utvecklingen kanske i någon mån
förrycker statistiken i dess helhet när man tar med exempelvis afrikanska
länder där utvecklingen snarast har gått tillbaka, anser vi inom
näringslivet att det krävs helt andra krafttag om man ska minska fattigdomen
i många länder, och det tycker vi inte avspeglar sig här.
Svensk Projektexport-gruppen består av människor som dagligen är ute
och utvecklar projekt i fattiga länder i hela världen och har gjort så
i många decennier. Här finns en djup kunskap och en bred erfarenhet.
Det vi upplever i fattiga länder är precis det vi upplever här: Det är
plånboksfrågorna som är de allra viktigaste - att kunna köpa mat för
dagen. Vi ser i svenska tidningar en liknande diskussion även i Sverige.
Man höjer skatten någonstans, man höjer en avgift någonstans, och det
blir direkt plånboksfrågor. Vi tycker att det saknas en praktisk insikt
om att den fattiga människan i ett fattigt land har samma problematik:
att få råd att köpa mat för dagen till sin familj.
Därför anser vi att den ekonomiska utvecklingen är det absolut grundläggande
och borde ägnas mycket större utrymme i propositionen. Vi skulle vilja
uppmana riksdagens ledamöter att kanske inte införa för mycket detaljer
i det här förslaget, för då kanske det över huvud taget inte kan tas
här i december, men att man i fortsättningen verkligen bevakar att
fattigdomsmålet är det övergripande målet, och det förtjänar en helt
annan uppmärksamhet.
Det finns en övertro på multilaterala insatser jämfört med bilaterala
insatser. När vi ser vad exempelvis Världsbankens administration kostar
och jämför med det vad Sidas administration kostar har vi sett siffror
på att Världsbankens administration går upp till åtminstone 22 %, medan
Sidas administration ligger på 6 %. Nu är det skattebetalarnas pengar
vi talar om. Det betyder att en bilateral insats från Sida alltså är
fyra gånger mer effektiv i mottagarlandet än när Världsbanken administrerar
och hanterar ett projekt - för att inte tala om vilken tid det tar med
hantering genom multilaterala instanser jämfört med en bilateral hantering.
Det var några synpunkter.
Stina Mossberg, Swedish Consultants: Swedish Consultants är en
konsultföretagsorganisation. Man skulle kunna säga att vi är en av de aktörer
som finns för det praktiska genomförandet av insatser på utvecklingsområdet.
Vi är alltså privata företag, men vi har jobbat länge med biståndsfrågor
och utvecklingsfrågor. Vi är också tematiskt helt skilda åt. Det finns
företag som jobbar med till exempel jämställdhetsfrågor enbart,
organisationsfrågor, miljöteknik, elektrifiering och vattenfrågor. Själv
arbetar jag i ett företag som jobbar med användning av naturresurser
och miljöfrågor. Hur många vi är, om vi finns och hur duktiga vi är
beror naturligtvis mycket på oss själva, men det beror också på vilken
marknad som finns och efterfrågan på våra tjänster. En av de marknaderna,
och en viktig sådan, är naturligtvis Sida.
Vi tycker att det är viktigt att Sida i större utsträckning än nu ser
till att de insatser som man vill genomföra sker genom konkurrensupphandling.
Jag tror att konkurrensupphandlingen som metod är en bra metod för att
få till stånd utveckling och nytänkande i biståndet. Det är nämligen så
att i ett upphandlingsögonblick och i en upphandlingsprocess så sätter
flera grupperingar sig och kliar sina huvuden, tänker hur de ska lägga
upp den här insatsen, vilka resurser som ska gå in för att nå målet -
jag pratar då om ekonomiska resurser men också rätt personer och rätt
plats - och så vidare.
Den här processen innebär att Sida har möjlighet att välja det bästa
förslaget. Man har också möjlighet att i en ny process några år senare
eller någon annanstans välja andra.
Det är så vi överlever. Vi överlever om vi är bra på nytänkande, om vi
är bra på genomförande av projekt. Om man kommer fram till att Sida
fungerar som en god upphandlare innebär det i sig också en kunskapsöverföring
till u-länderna som går långt förbi den process som den konkreta insatsens
upphandling innebär.
Vi kan alltså genom att vara goda upphandlare själva överföra den
kunskapen till u-länderna. Det gäller också i andra sammanhang.
Sedan är det också så i dag att vi som konsultföretag inte genomför det
här, om vi pratar om personalbistånd, enbart med svenska resurser. Vi
har nästan i all upphandling - och det beror naturligtvis delvis på hur
Sida gör upphandlingsunderlagen - allianser med företag i mottagarländerna.
Det innebär också en kunskapsöverföring i sig. Det är ett samarbete
med dessa företag. Det innebär också att vi i väldigt hög utsträckning
diskuterar med dem hur man ska driva företagande. Det finns även där en
kunskapsöverföring som går långt utanför själva insatsen.
Jag skulle vilja se en tydligare idé från svensk sida, att man har ett
mål att öka upphandlingen när det gäller genomförande av biståndsinsatser.

Det innebär naturligtvis också att vår svenska resursbas blir större om
vi har mer upphandling. Det innebär att vi har en resursbas som vi kan
använda även för rekrytering när vi ska ha folk ute i internationella
organisationer, oavsett om det är i Världsbanken, EU eller annorstädes.
Jag tror att det ger en legitimitet till biståndet och en effektivitet
till biståndet.
Ordföranden: Tack för det! Därmed var vi klara med den omgången. Tiden
går. Det innebär att vi slår ihop alla de frågeställare som är kvar.
Jag erinrar om att ni ska ställa frågorna distinkt till någon som ska
svara.
Agne Hansson (c): Jag vill rikta mig till Diakonia. Min första fråga
är: Vad är problem nummer ett i världen när det gäller biståndet?
Vi har ju hållit på med utveckling och bistånd i Afrika sedan 1962. Nu
lägger vi om och har en annan syn på biståndspolitiken. Är det tillräckligt,
eller fattas det något ytterligare? Jordbruksinriktningen har vi varit
inne på tidigare. Det handlar om omvärldens behandling av u-länderna,
export och import. Är det tillräckligt, eller fattas det ytterligare
något? Det gäller jordbrukspolitikens inriktning i biståndsländerna.
Vad kan riksdagen komplettera propositionen med på den punkten?
Rosita Runegrund (kd): Min fråga riktar sig till UD, till någon av
regeringens representanter. Solidariteten nämns väldigt tydligt i
propositionen, men man tar inte upp den upplysta egennyttan som grund till
en positiv utvecklingspolitik. Det har framförts kritik från vissa
remissinstanser, men jag vill ändå höra UD:s syn på det här. Är inte det
upplysta egenintresset i verkligheten en mycket viktig faktor även för
svensk biståndspolitik? Varför tar man inte upp det i propositionen?
Det är trots allt en gemensam värld vi lever i.
Carl B Hamilton (fp): Min fråga riktar sig till Björn Hettne och möjligen
Ari Kokko. Vi har diskuterat här utifrån forskning om u-länder och
relationerna mellan i- och u-länder, men det finns ett annat relativt
nytt forskningsområde som rör aktörerna i bistånds- och utvecklingsprocessen,
till exempel den roll som lobbyister och frivilligorganisationer spelar.
Det finns alltså forskning om dem som är här, så att säga.
Jag skulle vilja att ni kommenterar den kritik som brukar framföras om
att både lobbyister och frivilligorganisationer gör att det blir en
biasi fråga om popämnen i industriländerna och att trender som finns i
industriländerna ganska snabbt och effektivt överförs till biståndspolitiken
och när det gäller vad man ska göra i u-länderna i allmänhet. Man är
medietillvänd och har sin egen agenda för att överleva som en viktig
aktör i de här processerna. Det är också en biasbeträffande ämnesinriktningen
på softa frågor. Det finns liksom inga frivilligorganisationer för
stränga utgiftstak, om jag säger så, utan det är mera behjärtansvärda
ändamål, i alla fall på kort sikt.
Lotta N Hedström (mp): Jag hoppas att det finns någon representant för
SHIA och någon representant för HomO. Jag är inte säker på det, men om
så är fallet skulle jag vilja att de bägge hjälpte oss lite grann på
traven, så att vi i det betänkande vi ska göra bättre kan sätta ord på
hurrespekten för de mänskliga rättigheterna ska implementeras. Som
propositionen nu är skriven handlar det mera om "att" i största välvilja,
men jag skulle önska lite draghjälp när det gäller hur detta ska göras.

Ordföranden: Jag har tre frågor. Den första riktar sig till Sida. Det
är två aspekter som man stöter på. I de europeiska diskussionerna när
det gäller östbiståndet är det absorptionsförmågan. Hur mycket bistånd
kan man ge till ett land innan det slår över i inflation och korruption?
Det skulle vara intressant att höra om Sida har några synpunkter på
detta. Det förs egentligen inget resonemang kring detta i vare sig
Globkom eller propositionen. Jag saknade faktiskt detta i Globkom, som
jag ju själv var med i. Hur mycket bistånd kan man ge utan att man får
negativa effekter av detta?
Det andra hänger samman med detta - det här riktar sig också till Sida.
Det är tidsperspektivet. Hur avvecklar man bistånd? I Ostasien brukar
de säga att den svåraste men viktigaste perioden var när man avvecklade
bistånd och de fick börja klara sig själva.
Den andra frågan gäller UD. Den handlar om trepartssamarbete, så att vi
inte bara använder oss av den svenska resursbasen utan även av andra
länder, framför allt länder som själva har varit lyckosamma, som nyligen
har genomfört fattigdomsavveckling.
Den tredje och sista frågan är till Forum Syd. Det är frågan om just
jordbruksavveckling. Det alldeles centrala i den svenska välståndsutvecklingen
var ju en snabb minskning av jordbruksbefolkningen. Så har det varit
överallt som vi känner till. När Globkom var i Guatemala noterade vi
att det fanns en del av Guatemalas befolkning som hade oerhört små
jordplättar, mindre än en hektar. Försökte man tala om att de i framtiden
kommer att ha mycket större jordbruk och alltså mycket färre som jobbar
i jordbruk så ville de inte lyssna.
Måste vi ändå inte vara ganska tydliga på den punkten. Välståndsutveckling
hänger samman med en snabb minskning av andelen yrkesverksamma i jordbruket,
inte att jordbruket producerar mindre. Det är ett ganska impopulärt
budskap på landsbygden i de flesta u-länder, men vi måste väl vara
tydliga och inte säga motsatsen, att vi ska skydda de små täpporna, med
tanke på den fattigdom som det medför.
Ewa Björling (m): Jag har flera frågor. Jag har bland annat en till
Sida vad gäller uppföljning och utvärdering, som jag och Moderaterna
vill sätta större tryck på. Detta hade jag velat se betydligt mer
utförligt i propositionen. Hur blir vi bättre på uppföljning och utvärdering?
Är det tillräckligt med den interna revision som vi har på Sida i dag?
Behöver vi ha någon ny form av extern revision? Kan vi gå ut och titta
hur andra länder har gjort?
Jag har också en liten sidofråga till Ari Kokko angående Vietnam. Jag
undrar om han kan nämna några viktiga positiva bitar som gör att vi nu
ser en bra utveckling där.
Sedan måste jag få ställa en fråga angående ett av de åtta målen som
nästan inte har berörts här i dag. Det tycker jag är helt fascinerande.
Vi har suttit här sedan klockan 9, och man har knappt nämnt hiv/aids.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Sidas hiv/aids-sekretariat, om
någon därifrån är kvar fortfarande. Hur ser arbetet ut i dag vad gäller
hivprevention, och vad kan vi fokusera på ytterligare? I många delar
strömmar det nu in väldigt mycket pengar från olika håll i världen, men
det handlar också om att vara effektiv och göra rätt sak med de här
pengarna.
I och med detta kommer jag fram till min sista fråga, till Annika Söder
på UD. Vad är tanken bakom en hiv/aids-ambassadör? Vad är den här
personens uppgifter? Varför ska man ha just detta när vi redan har massa
andra organisationer som jobbar i den här riktningen?
Sedan måste jag få kommentera en sak. När vi skulle kommentera budgeten
avseende utgiftsområde 7 fanns det ingen landindelning. Det fanns
faktiskt bara en indelning för de olika FN-organen. Det tycker vi inte
bidrog till någon ökad transparens, tvärtom.
Carina Hägg (s): Jag har varit FN-delegat och kom nyligen hem från New
York. Där gjorde jag en erfarenhet, och det var att man inte kom in i
FN med små barn, inte ens som FN-delegat. Varför säger jag detta? Jo,
det gör jag för att det är ett väldigt tydligt exempel på att det är
viktigt hur man skriver konventioner, propositioner och betänkanden för
att de ska bli de bästa redskapen för att man ska få genomslag i praktiken.
Här fick inte barnperspektivet genomslag ens i det hus som främst ska
förvalta en sådan viktig fråga. Därför vill jag ställa en fråga till
Rädda Barnen. Hur upplever de att barnperspektivet genomsyrar propositionen,
och har de något att sända med oss för att det ska bli ett bra utslag
så fort som möjligt i praktiken?
Jag vill även ställa en fråga till UD. Ni får väl välja vem som ska
svara. Jag tror att det är viktigt att vi är ytterst tydliga när vi
skriver vårt betänkande, så att vi inte bara kan styra det bistånd som
vi direkt och lättare kan ha en uppföljning av. Vi ska också hitta
metoder för att kunna styra och följa upp det bistånd som går via EU.
Jag har själv misslyckats med att göra det när det gäller till exempel
jämställdhetsfrågorna.
Jag ser att det finns en del som är bra. Man har satt av pengar till
sådant som ligger helt i linje med svensk politik. Jag kan se andra
delar som jag absolut inte kan få en genomlysning av. Då blir jag orolig
för att man ger med den ena handen och tar med den andra handen, för
att det finns pengapotter som går till verksamheter som motverkar
varandra. Då kan man säkert göra jämförelser och dra paralleller med andra
områden som inte är biståndsområdet. Så det är viktigt att man hittar
instrument här, men det gäller även bilateralt samarbete där de pengar
som vi sänder iväg går in i en korg.
En delegation parlamentariker, inte minst de kvinnliga parlamentarikerna,
från ett av våra samarbetsländer som var här på besök i veckan sade
att man, när det kommer i en korg, på ett sätt är väldigt tacksam för
det därför att det är väldigt svårt att ha med många biståndspartner
att göra. Å andra sidan kommer kvinnorna, så länge kvinnor har mindre
makt och inflytande, inte att ha tillräckligt inflytande över den här
korgen. Finns då länder som Sverige inte med lika tydligt, kommer
kvinnorna att förlora när det gäller kampen om de här pengarna. Hur
hanterar vi de här problemen?
Ordföranden: Tack för det! Därmed var det slut på frågandet. Då har vi
en dryg kvart på oss. Det är åtta som har blivit apostroferade. Jag
tänkte räkna upp er i rask takt, så att ni vet var ni kommer på listan.
Det är Diakonia, UD, universitetsrepresentanten Hettne, professor Kokko,
SHIA, HomO, Sida, Forum Syd och Rädda Barnen.
Diakonia, varsågod! Tänk på tidsaspekten, så att övriga också har
möjlighet att svara!
Magnus Walan, Diakonia: Jag ska försöka fatta mig kort. Jag tror att
representanterna för Rädda Barnen har gått, så det kan hända att frågan
till Rädda Barnen inte blir besvarad.
Agne Hansson frågade vad som är problem nummer ett när det gäller
biståndet. Det är en väldigt svår fråga. Man kan titta på det i ett svenskt
perspektiv eller i ett EU-perspektiv eller i ett internationellt perspektiv.
Jag tror att det finns en trend. Ett stort problem med biståndet är
att det fungerar som plåster på såren. Inriktningen på det kortsiktiga
tenderar att bli populär - vi hörde inte minst Carl B Hamiltons kommentar.
En stor del av biståndet, inte minst i EU, går också till närområdet
och används för andra syften än fattigdomsbekämpning utan att främja
egenintresset på olika sätt.
Som kommande från en organisation som jobbar långsiktigt med demokrati,
MR och fattigdomsarbete kan jag säga att det inte alltid är lätt att
få rubriker när man jobbar med det långsiktiga. Det är svårare. Det kan
jag verkligen hålla med om.
Fråga nummer två var om omläggningen av biståndspolitiken är tillräcklig.
Det gäller utvecklingspolitiken och jordbrukspolitiken, vill jag säga.
Det finns en sak som jag tror att flera av oss har pekat på. Det är
just bristen på nyansering i diskussionerna kring jordbrukspolitiken
när det gäller livsmedelssäkerhet. I propositionen görs det för enkelt,
som att borttagande av handelshinder automatiskt leder till att bönderna
får det bättre och att man också får livsmedelssäkerhet. Det finns inget
resonemang kring livsmedelssäkerhet. Vi är överens om att EU:s subventioner
och exportstöd i dag har väldigt negativa effekter, så det är ingenting
att prata om.
Detta tror jag är en punkt som är viktig.
Annika Söder, Utrikesdepartementet: Först frågade Rosita Runegrund om
det upplysta egenintresset. "Gemensamt ansvar", som propositionen heter,
är ju samma uttryck som "solidaritet". Jag tror kanske inte att vi
kommer så långt med en semantisk diskussion. Jag tror att bevarandet
och utvecklandet av världen i någon mening kan kallas för det upplysta
egenintresset. Om det är det som Rosita Runegrund menar tror jag att vi
är överens, men jag tror att det är viktigt att anknyta till det som
Magnus Walan nyss sade. Det långsiktiga och det som kan te sig långt
från vårt eget intresse i ett kortare perspektiv är oerhört viktigt.
Därför har vi undvikit att använda just uttrycket "det upplysta
egenintresset" och i stället valt "gemensamt ansvar" och "solidaritet".
Själva tankegången är att man ska gå ifrån idylliseringen av biståndet
som enda utvecklingsfaktor, som Carl B Hamilton kallade det för en stund
sedan, och i stället nå ett brett perspektiv där alla olika samhällsfenomen
faktiskt påverkar vad som kan bli resultatet.
I propositionen görs det inga anspråk på att tala om hur allt det här
ska gå till. Vi hoppas att den här texten ska stå sig ett tag och att
alla aktörer, regeringen och riksdagen och alla som är verksamma inom
det här området, ska bidra till att politiken i sak konkretiseras år
efter år alltefter de behov som vi ser.
I begreppet "gemensamt ansvar" ligger också ansvaret på de fattiga
länderna själva. Vi vill sätta ett tydligare tryck på de ansvariga
regeringarna, väl medvetna om att de befinner sig i en globaliserad värld.
Det måste bli tydligare att ansvaret för utvecklingen ligger hos
regeringarna och att de i sin tur har att i det nationella ramverk som de
agerar i förankra sin politik. Därmed blir biståndet bara en katalysator.
Jag passar på att göra en liten utläggning om det.
Nu ska jag prata om trepartssamarbete. Jag delar helt Göran Lennmarkers
uppfattning att det är viktigt. Sida gör en hel del inom trepartssamarbetet.
Ett exempel är samarbetet i Rwanda, som vi har med Sydafrika. Vi ser
också stora möjligheter att ha trepartssamarbete med de nya medlemsländerna
i Europeiska unionen. De har just varit med om en övergång från totalitärt
styre till demokrati och har stora erfarenheter på det området. Vi tror
till exempel att vi kan få till stånd ett samarbete med Ungern om
utvecklingen i Vietnam, som vi tror kan bli väldigt spännande. Det här
var bara några exempel.
Ewa Björling frågade om hiv/aids-ambassadören. Det viktiga som vi vill
slå fast både i utvecklingspropositionen och i årets budgetproposition
är att hiv/aids är ett allt överskuggande utvecklingshinder. Det är en
säkerhetsfråga, en hälsofråga och så vidare. Därför har vi föreslagit
för riksdagen att vi ska satsa mer pengar på hiv/aids multilateralt men
också bilateralt. Det handlar om hela kedjan, om det förebyggande, om
att se till att ledare i länder talar ett tydligare språk om hiv/aids,
om bromsmediciner och om vaccin, som vi tror är en viktig faktor. För
att det ska bli en bra samverkan mellan Regeringskansliet och Sida och
när det gäller det multilaterala arbetet har vi valt att tillsätta en
hiv/aids-ambassadör som ska samordna det här utan att ta ifrån någon
aktör den särskilda funktion som den har.
Slutligen gäller det styrning och utvärdering och inflytande i EU. Ja,
det behövs fortsatt många reformer inom Europeiska unionen när det
gäller biståndsarbetet - det är helt klart. Vi tycker att vi har utgjort
en skillnad. Vi försöker att göra en skillnad också fortsättningsvis,
tillsammans med många andra länder som tänker i liknande termer som vi
gör när det gäller utveckling, samstämmighetsfrågor och biståndsfrågor.

När man ger ägarskapet till regeringarna i utvecklingsländerna och inte
styr själv från givarsidan måste man naturligtvis vara väldigt vaksam,
så att inte svaga grupper i de här länderna kommer sämre ut. Men vi
tror fast och fullt att det civila samhället, alla de aktörer som har
nämnts här i dag, kan spela en sådan roll i de samhällen som har att ta
sitt eget ansvar.
Björn Hettne, universitetsrepresentant: Det gällde då frågan om
frivilligorganisationernas roll. Det är också en stor och komplicerad fråga.
Man kan vara positiv och säga att de i viss mån utgör en sorts demokratisk
utveckling, dels i länder med svag institutionell demokrati, dels i det
transnationella rummet där det egentligen saknas folkligt inflytande.
Å andra sidan är det uppenbart att många av de här organisationerna
anpassar sig till det externa resursflödet. De anpassar sig till aktuella
frågeställningar och avviker väldigt mycket från inhemska organisationer
genom att de har bättre resurser, större bilar och så vidare. Det här
är alltså ett problem som har konstaterats under de senaste åren.
Samtidigt behövs de här organisationerna. I konfliktområden är de ofta
ett komplement till de officiella organen, som kanske inte kan agera i
väldigt besvärliga konfliktsituationer. Det behövs alltså någon typ av
dekonstruktion av hela begreppet, så att man kan komma ifrån det allmänna
refererandet till NGO:er och kanske hitta mera specifika infallsvinklar
på det här fenomenet, där det alltså finns både positiva och negativa
aspekter.
Ari Kokko, Sidas styrelse: Om vi tittar på några av de faktorer som har
bidragit till att Vietnams utveckling har varit så positiv under de
senaste 10-15 åren tror jag att det är tre saker som framstår som allra
mest viktiga.
Jag tror att ett första steg som var viktigt, och som fortsätter att
vara viktigt, var decentralisering av ekonomiskt beslutsfattande. Det
skedde på ett väldigt extremt sätt tidigt i reformprocessen när man
gick från jordbrukskollektiv till familjejordbruk och hushåll och privata
aktörer. Och detta har fortsatt att vara viktigt, ibland på sätt som
man inte hade väntat sig. Decentraliseringen av den statliga industrin
innebar att många statliga företag började agera nästan som privata
företag under flera års tid. De bidrog kraftigt till en ökad industriproduktion
fram till mitten av 90-talet då de började upptäcka att det kanske går
att skapa monopol. Då tog konkurrensen mellan statliga företag slut,
men decentraliseringen var väldigt viktig där.
En annan faktor som har varit central är utvecklingen av den privata
sektorn. Redan de första jordbruksreformerna skapade en privat sektor
som inte hade funnits tidigare. Men även under senare tid, i synnerhet
under de senaste sex, sju åren, är det den privata sektorn som har dragit
Vietnams ekonomi. Den statliga sektorn har till exempel inte skapat
några nya jobb sedan mitten av 90-talet, utan allt har skett antingen
i den inhemska privata sektorn, formell såsom informell, eller i en
sektor där utländska investerare har bidragit till Vietnams utveckling.

Ett tredje område - och det är ett politikområde - som jag tror har
bidragit väldigt starkt till att cementera en del av de framgångar som
Vietnam har haft är handelspolitiken. Vietnam har gjort mer på det
handelspolitiska området än på många andra områden. Man har förbundit
sig att liberalisera sin handel och gett ganska klara signaler om vilken
väg man ska gå. Det finns ett bilateralt frihandelsavtal med USA. Det
finns en ansökan om medlemskap i WTO. Och det är en utveckling av
exporten som hela tiden sedan reformernas början har överträffat planer
och förväntningar. Det är det som jag tror har skapat utrymmet och
tillväxten, som gör det möjligt att minska fattigdomen i så gott som
alla befolkningslager i det landet.
Ordföranden: Då var det Svenska Handikapporganisationers Internationella
Biståndsförening, SHIA. Varsågod! De kanske inte är kvar. Då går vi
vidare till Sida.
Per Ronnås, Sida: Jag börjar med frågan om absorptionsförmågan. Problemet
med att mottagarländerna har svårt att absorbera biståndet finns förvisso,
men jag tror inte att man ska överdriva det. Den totala internationella
biståndsvolymen är trots allt inte mer än 50 miljarder dollar. Det är
inte mer än hälften - det är kanske omkring en tredjedel - av de pengar
som migranter från u-länderna sänder hem varje år. Men problemen finns,
och i enstaka fall är de uppenbara.
Låt mig kort peka på fyra aspekter på absorptionsproblemet. Den första
är makroekonomisk. Vi ser i vissa fall att det leder till en övervärderad
valuta. Inflödet av biståndsmedel kan leda till en övervärderad valuta,
vilket försvårar näringslivets utveckling och export.
Den andra aspekten handlar om att vi i vissa fall finner att man med
den institutionella kapaciteten på mottagarsidan inte förmår att absorbera
biståndet, men det har ofta mer att göra med bristande harmonisering
från givarsidan.
En tredje viktig aspekt, som man ofta glömmer bort, handlar om
ägarskapsfrågan. Om biståndet blir alltför dominerande riskerar landets eget
ägarskap över sin utveckling att minska. Det finns en risk att givarna
tar över utvecklingsagendan i landet, men det är, återigen, ett område
där givarna har ansvar.
Slutligen är det den fjärde aspekten. Ett dåligt utformat bistånd kan
självfallet leda till att reformtrycket minskar i ett land där reformer
behövs. Givarnas agerande påverkar alltså absorptionsförmågan väldigt
mycket. Kontinuitet och förutsägbarhet i biståndet ökar inte bara
effektiviteten utan också absorptionsförmågan. Samtidigt ser vi att det
i fall då det är bristande förutsägbarhet i biståndet och ibland väldigt
stora svängningar i biståndsvolymerna skapar problem i mottagarländerna.
Det minskar också effektiviteten och absorptionen.
Staffan Herrström, Sida: Jag tar frågan om tidsperspektiv. Jag får väl
säga att vi, historiskt sett, inte har varit så bra på avveckling av
bistånd i länder. Jag tror att en viktig faktor nu är att man till att
börja med bör bygga in ett tidsperspektiv tidigare och tydligare i
planeringen. För att man ska undvika biståndsberoende handlar det också
om sådana faktorer som vi talar om generellt och som regeringen betonar
i propositionen. Det handlar om ägarskap, lokalt ansvarstagande,
kapacitetsutveckling och lokal resursmobilisering, att man faktiskt
mobiliserar egna budgetmedel, till att börja med i små mängder, i de
biståndsinsatser som görs.
Det handlar om den flexibilitet som nu finns i fördelningen av bistånd
mellan länder. Vi är nu snabbare och har lättare för att anpassa oss
till förändrade verkligheter i länderna. När vi ser att utvecklingen är
väldigt negativ i Angola lägger vi oss på en utfasning.
Vi fasar faktiskt också ut stödet i flera länder nu. Det gäller bland
annat de baltiska länderna. Vi har en utfasningsstrategi i Sydafrika
och Namibia. Här handlar det mycket om att under slutfasen främja, med
ett utvecklingsfokus men ändå som en del av utvecklingssamarbetet, ett
långsiktigt relationsbyggande mellan Sverige och de här länderna.
Sedan skulle jag vilja be Sidas utvärderingschef Eva Lithman säga något
kort om uppföljning och utvärdering och chefen för hiv/aids-sekretariatet
Anders Molin att svara på Ewa Björlings fråga.
Eva Lithman: Den första frågan som Ewa Björling ställde var om det borde
vara mer tryck i propositionen när det gäller frågor om uppföljning och
utvärdering. Vi tycker i och för sig att det är ganska bra tryck i
propositionen när det gäller just resultatorientering. Vi är glada att
man lägger så stort fokus just på frågor om lärande. Vi tror att det är
en av hörnstenarna här. Bistånd är en besvärlig verksamhet, och vi
behöver lära oss allteftersom vi arbetar. Sida har därför byggt in i
olika system och mekanismer, både i sitt regelsystem och i sin organisation,
för att följa vad som händer med de olika insatserna.
I det regelverk som Sida har finns det till exempel i projektcykelregler
och så vidare väldigt klart angivet att det ska ske utvärderingar vid
slutet av en insats och att det ska vara avtalsbundet och så vidare.
Det sker också ett mycket stort antal utvärderingar av olika insatser
löpande. Jag tror att vi hade 35 stycken som publicerades förra året.
På listan i år hade vi 133.
Det här en sida av saken. Det andra är att göra lite större tematiska
utvärderingar. För att få det till stånd bildades sekretariatet för
utvärdering och internrevision när nya Sida bildades 1995. Det är en
oberoende enhet som lyder direkt under Sidas styrelse för att garantera
ett mått av oberoende.
UTV genomför lite större tematiska utvärderingar. Vi har till exempel
tittat på genomslaget av mainstreaming-strategin, vi har tittat på
ägarskap och hur man stöder utveckling av den privata sektorn, för att
nämna några exempel.
I det sammanhanget vill jag ta upp att man pratar om intern och extern
utvärdering. Det kan man göra. Men man kan också prata om oberoende och
tillförlitlighet. Det är naturligtvis någonting som diskuteras mycket
internationellt. Förra året genomfördes en utredning därför att det
fanns ett förslag inom Danida att man skulle byta ut deras utvärderingsenhet
och göra en extern funktion.
Till slut valde man att inte göra det. Man gjorde då en översikt över
hur man hade ordnat utvärderingsfunktioner inom olika biståndsorganisationer
och fann att inte i något enda fall hade man valt en extern lösning. Då
kan man fråga sig varför man inte har gjort det. Ett skäl kan vara att
om det ligger relativt nära den organisation som man utvärderar kan det
främja lärandet.
Man kan också titta på hur mandatet ser ut. UTV kan kanske inte titta
på hela politikområdet. Vi var väldigt glada när man föreslog att man
skulle ha en extern utvärderingsfunktion som skulle kunna titta på hela
politiken för global utveckling. Det tyckte vi kändes ganska logiskt.
Det
finns kanske också delar av hela utvecklingspolitiken som vi inte har
mandat att utvärdera. Därför kunde det vara befogat att ha någonting
som ligger utanför Sida också. Samtidigt ska man vara medveten om att
då pratar man om det som vi lite schablonmässigt ofta pratar om, nämligen
mer ansvarsutkrävande, det vill säga accountability-utvärderingar. Det
kan ibland vara svårare att få genomslag för sådana utvärderingar i
verksamheten.
Sedan vill jag säga att det också pågår ett stort gemensamt internationellt
arbete här. Det är många gemensamma utvärderingar eftersom det är frågor
som varje land egentligen inte ska utvärdera själva. Vi deltar självfallet
i det.
Dessutom har jag ytterligare en kommentar. En väldigt viktig fråga är
också att stödja våra samarbetsländers egen uppföljnings- och
utvärderingskapacitet. Det är deras politik, och det är de som har intresse
av att följa upp resultatet av den egna utvecklingen.
Anders Molin: Jag ska försöka fatta mig kort. Vi uppskattar också att
hiv/aids togs upp som en fråga. Det nämns i propositionen som ett av
vår tids största utvecklingshot. Jag tycker att Annika Söder väl beskrev
betydelsen av det.
Sida har kraftigt förstärkt sitt arbete på hiv/aids-området under de
senare åren. Förutom att utveckla direkta insatser mot hiv/aids på en
rad områden, arbetar vi mycket på att försöka integrera hiv/aids-arbetet
konkret inom alla sektorer inom utvecklingssamarbetet. Man ska inte
kunna bidra till ett infrastrukturprojekt i ett land där 30 % av den
vuxna befolkningen är hivpositiv utan att man tar konkret ställning
till hur det projektet påverkar hiv/aids-epidemin i landet och hur det
projektet påverkas av hiv/aids-epidemin i landet. Det arbetar vi hårt
med.
Den sista delen av frågan handlade om den situation vi har i dag där vi
ser ganska stora pengavolymer komma in som är ämnade till hiv/aids-arbetet.
Det är naturligtvis i botten väldigt bra, men det leder till risker
för att man snedvrider arbetet i länderna. Det finns en risk att
entusiasmen inför behandlingsagendan gör att man får en obalans mellan
förebyggande åtgärder och behandling. Där har Sida, UD och Sverige i
stort en mycket viktig roll att spela.
Jag vill nämna två nivåer på det. Vi har samarbetet mellan Sida och UD
när vi sitter i olika styrelser i det multilaterala systemet. Sverige
är också med i styrelsen för den globala fonden mot aids, tuberkulos
och malaria. Där är vi en viktig röst för att den här balansen ska
bibehållas. Men det kanske allra viktigaste är att vi med våra relativt
begränsade resurser dock bidrar till att förstärka de nationella
regeringarnas möjligheter att koordinera de medel som kommer in på landnivå.
Där kan även relativt små insatser i pengar räknat vara av en avgörande
betydelse.
Representant för Forum Syd: Jag ska försöka göra detta kort. Du sade
att det i princip var ett impopulärt budskap att man måste minska på
den andel av befolkningen som försörjer sig på jordbruket. Jag tror
tvärtom att det skulle vara ett väldigt populärt budskap hos de fattiga
småbönderna själva om du gick ut och sade att vi kan fixa en annan
försörjning. Då skulle de slippa slita på fälten i solen.
Problemet är att i realiteten finns ofta inte den här andra försörjningen
för väldigt stora grupper. Där tycker nog både vi och de själva att en
lite racklig försörjning är bättre än ingen försörjning alls. Alternativet
är helt enkelt utslagning. När det gäller Guatemala är det nog dessutom
det feodala systemet som är det huvudsakliga försörjningsproblemet.
Om man ser lite mer strukturellt på det tror jag ändå att det är viktigt
att se att utveckling inte är en motorväg. Alla kommer inte att utvecklas
exakt identiskt som Sverige. Jag är fullkomligt övertygad om att olika
länder kommer att ha olika stor andel av befolkningen jobbande inom
jordbruket till exempel. Jag tror också att vår syn på jordbrukets roll
i förhållande till biologisk mångfald kommer att omvärderas och förtydligas.
Det kommer att se olika ut.
Om man ser till möjligheten till diversifiering i försörjningen är
möjligheten till industrialisering naturligtvis oerhört viktig. Där kommer
vi tillbaka till alla andra regler inom handelsregelverket som vi ofta
inte alls pratar om. De handlar om man kan tillåta användning av olika
strategier och lämna ett policyutrymme för industrialisering.
Det finns en brittisk ekonom som sammanfattade det här så utmärkt i
senaste numret av Omvärlden. Han beskrev investeringsreglerna så här:
I princip alla de strategier och ekonomiska verktyg som används av
kapitalistiska regeringar för att få fart på tillväxten i Sydostasien -
med tillägget förbjudet.
Det är just mot bakgrund av det här resonemanget som vi menar att en
omvärdering och fortsatt analys av de här reglerna är central och viktig.
Det måste finnas utrymme för det i propositionen. Det hänger ihop på
det sättet att denna delen av handelsreglerna också är viktiga för
fattigbönderna i Guatemala.
Vice ordföranden: Därmed var vi vid vägs ände i den här utfrågningen.
Utrikesutskottet tackar alla er som har kommit hit och ställt upp och
svarat på våra frågor. Ni har breddat vårt underlag för den process som
nu ska ta vid i utrikesutskottet under de närmaste veckorna. Den 16
december ska vi fatta beslut i riksdagen med anledning av den här
propositionen och de motioner som har skrivits till följd av den. Tack
ska ni ha!
Jag kan också berätta att som en bilaga till detta kommer det att ligga
en utskrift av det som har sagts i denna sal under denna dag.
Tack ska ni ha och trevlig helg
Bilaga 3
Millenniemålen
I september 2000 enades världens ledare på FN:s millennietoppmöte om en
rad mätbara mål för att minska fattigdomen i världen. Målen ska vara
uppnådda senast år 2015. Det är ett ansvar för Sverige och för de andra
146 länder som skrivit under millenniedeklarationen att arbeta för att
förverkliga dem. Sveriges regeringer gör bedömningen att det är möjligt
att förverkliga målen. Men det internationella samfundet måste göra
särskilda insatser för att Afrika och Sydasien ska nå ändra fram.
MILLENNIEMÅLEN(Millennium Development Goals, MDG)
1. Utplåna extrem fattigdom och hunger. Mellan åren 1990 och 2015 ska
andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag halveras.
Samtidigt ska andelen som lider av hunger halveras.
2. Uppnå allmän grundskoleutbildning. Alla pojkar och flickor ska få
grundskoleutbildning senast år 2015.
3. Främja jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor. Utbildningsskillnader
beroende på kön ska elimineras, helst före år 2005 men inte senare än
2015.
4. Minska barnadödligheten. Dödligheten bland barn under fem års ålder
ska minska med två tredjedelar fram till år 2015.
5. Förbättra mödrars hälsa. Målet är att minska mödradödligheten med
tre fjärdedelar fram till år 2015.
6. Bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar. Spridningen av hiv/aids,
malaria och andra sjukdomar ska stoppas före år 2015.
7. Säkra en miljömässigt hållbar utveckling. Att halvera andelen människor
utan tillgång till rent vatten före år 2015. Att livsvillkoren för minst
100 miljoner människor som lever i slumområden signifikant ska ha
förbättrats för år 2020.
8. Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling Att utveckla ett
öppet, rättvist och icke-diskriminerande handels- och finanssystem. Att
beakta behoven hos de minst utvecklade länderna.