Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU17

Sveriges samarbete inom Euroatlantiskapartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred(PFF)

---

Sammanfattning

Utskottet föreslår att regeringens skrivelse
2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred
(PFF) läggs till handlingarna.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. I
ärendet finns två reservationer och två särskilda
yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för
fred (PFF))

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U20
yrkandena 1-12, 2003/04:U21, 2002/03:K432 yrkande
11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7,
2002/03:U237 yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8,
2002/03:U280 yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323
yrkandena 18 och 22, 2002/03:Fö240 yrkande 1,
2003/04:K419 yrkande 9, 2003/04:U208 yrkande 7,
2003/04:U268, 2003/04:U329 yrkande 1 och
2003/04:Fö243 yrkande 1.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)

2. Regeringens skrivelse 2003/04:84
Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsr.ådet (EAPR) och Partnerskap
för fred (PFF)

Riksdagen lägger regeringens skrivelse 2003/04:84
till handlingarna.

Stockholm den 29 april 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt
Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson
(kd), Kent Härstedt (s), Anders Sundström (s),
Cecilia Wigström (fp), Agne Hansson (c), Kenneth G
Forslund (s), Ewa Björling (m), Veronica Palm (s),
Lotta N Hedström (mp), Anita Johansson (s), Björn
Hamilton (m) och Sermin Özürküt (v).

2003/04

UU17

Redogörelse för ärendet

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för
verksamheten inom Euroatlantiska partnerskapsrådet
(EAPR) och Partnerskap för fred (PFF). Regeringen
redogör vidare för sin bedömning av partnerskapets
betydelse för Sverige samt för hur Sveriges
intressen i det framtida partnerskapet bäst kan
tillgodoses.
Inom ramen för ärendet behandlas också de två
följdmotioner som väckts samt en rad motionsyrkanden
från de allmänna motionstiderna 2002/03 och 2003/04.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Sedan det kalla krigets slut har Nato genomgått en
snabb och genomgripande omvandling. En viktig del i
den processen utgörs av de olika partnerskap Nato
har utvecklat med länder som inte är medlemmar av
organisationen. De omfattande samarbetsprogrammen
Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och
Partnerskap för fred (PFF) utgör centrala inslag
härvid.

Natos toppmöte i Prag 2002 blev inledningen till
ännu en ny fas i Nato-alliansens utveckling, vars
huvudinriktning är att anpassa organisationen till
en vidgad hotbild som också omfattar terrorism,
massförstörelsevapen och bräckliga statsbildningar.
Till de viktigaste reformerna hör att Natoländernas
militära förmågor skall göras mer flexibla, mer
användbara och bättre rustade för
krishanteringsinsatser på längre avstånd. Vidare
beslutades att en snabbinsatsstyrka (Nato response
force), bestående av drygt 20 000 man, skall vara
fullt operativ år 2006.
Reformerna inom Natoalliansen får konsekvenser
även för samarbetet inom EAPR och PFF. Samarbetets
innehåll skiljer sig redan åt mellan olika länder.
Samarbetet med länderna i Centralasien och södra
Kaukasien, respektive de på Balkan har t.ex. ett
tydligare fokus på säkerhetsfrämjande och
institutionsbyggande aktiviteter. De västeuropeiska
partnerländerna har andra intressen inom
partnerskapet, t.ex. vidareutveckling av samarbetet
syftande till militär samverkansförmåga inom
krishantering. EAPR-länderna Moldavien, Ukraina (som
därtill har sitt eget samarbetsformat med Nato -
Nato -Ukraine Commission) och Vitryssland är
ytterligare länder med egna specifika behov och
förutsättningar. Därutöver finns det andra länder
som samarbetar med Nato, men utanför EAPR/PFF-ramen.
Det gäller länderna som deltar i Natos
Medelhavsdialog samt länder som varken är med i
Nato, EAPR/PFF eller Medelhavsdialogen, inklusive
Kina och Japan.
Vid toppmötet i Istanbul i juni 2004, då sju nya
länder - Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen,
Rumänien, Slovakien och Slovenien - för första
gången deltar som medlemmar i alliansen, förväntas
ytterligare steg tas mot mer diversifierade
partnerskap.
Regeringen tillmäter samarbetet inom EAPR/PFF stor
vikt. Sverige bör fortsatt verka för ett nära och
allsidigt samarbete med Nato i enlighet med Sveriges
säkerhetspolitiska linje, ett samarbete som
tillgodoser svenska intressen och som inte omfattar
ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det är, menar
regeringen, ett centralt svenskt intresse att
samarbetet inom EAPR/PFF även framdeles har ett
sådant innehåll att det kan bidra till en utvecklad
svensk förmåga att delta i internationell
krishantering.
Motionerna

I kommittémotion 2002/03:U234 (fp) yrkande 2
understryker motionärerna att säkerhet i dag bäst
uppnås i gemenskap med andra. I yrkande 3 i samma
motion samt i kommittémotion 2002/03:Fö240 (fp)
yrkande 1 noteras att EU och Nato är det naturliga
målet för gemensam säkerhet för praktiskt taget alla
demokratiska stater i Europa.
I partimotion 2002/03:K432 (fp) yrkande 11 och
partimotion 2003/04:K419 (fp) yrkande 9 menar
motionärerna att det är viktigt att bibehålla USA:s
fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen.
Det är därför viktigt att den transatlantiska länken
mellan Europa och USA stärks och att det byggs upp
en alleuropeisk fredsordning vilande på ett tätt och
jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige bör
omgående söka medlemskap i Nato.
Folkpartiet menar i kommittémotion 2002/03:U234
(fp) yrkande 7 att EU:s och Natos successiva
utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas
demokratier är viktiga bidrag till att stärka de
institutionaliserade strukturer som främst främjar
fred och säkerhet i Europa. Ingen bortre gräns vare
sig geografiskt eller tidsmässigt bör ställas upp
för denna utvidgning. Det innebär t.ex. att också
Ryssland, som naturligen hör hemma i och alltmer
närmar sig det nya Europa som nu växer fram, kan
kvalificera sig för medlemskap om och när det så
önskar. Att Estland, Lettland och Litauen inom kort
förväntas beviljas medlemskap i både EU och Nato
kommer att ytterligare befästa det utomordentligt
gynnsamma säkerhetspolitiska läget i
Östersjöområdet. Genom att Ryssland under 2002 än
tydligare institutionaliserat sitt samarbete med
Nato, blir Sverige alltmer isolerat som
utanförstående land.
I kommittémotion 2002/03:U237 (m) yrkande 1 och
partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 22 pekar
Moderaterna på att Sverige tydligt måste stödja de
baltiska ländernas ambition att ingå i Nato och
därmed bli med i en europeisk säkerhetsordnings alla
delar.
Motionärerna bakom kommittémotion 2002/03:U280
(kd) yrkande 16 och 20 menar att ett svenskt
medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt.
Sverige bör dock hålla dörren öppen för en framtida
omvärdering samt se ett öppet och nära samarbete med
Nato som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.
Sverige bör därtill bidra till att inlemma
Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk
säkerhetsordning.
I partimotion 2002/03:U249 (v) yrkande 8 anför
Vänsterpartiet att den svenska alliansfriheten måste
utvecklas bort från alla misstankar om en eventuell
Natoanslutning och i riktning mot en radikal och
självständig utrikespolitik som tidigare varit
Sveriges kännemärke. Detta för att Sveriges hållning
i utrikespolitiken skall framstå som trovärdig.
Motionärerna bakom partimotion 2002/03:U323 (m)
yrkande 18 menar att ett Natomedlemskap för Sveriges
del skulle utgöra ett naturligt steg på vägen mot
ökat engagemang för samarbete i Europa. Det skulle
också erbjuda nya möjligheter för Sverige att stärka
landets säkerhetspolitiska roll och inflytande.
I den enskilda motionen 2003/04:U208 (m) yrkande 7
menar motionären att argumenten mot ett svenskt
Natomedlemskap har bortfallit. Ett medlemskap i Nato
har, enligt motionären, gått från att vara en fråga
om säkerhet för Sverige, till att vara en fråga om
solidaritet med övriga Europa och om ansvarstagande
för den europeiska freden. Ett svenskt
Natomedlemskap är följaktligen naturligt. Motionären
bakom den enskilda motionen 2003/04:U268 (m) menar
Sverige snarast skall ansöka om medlemskap i Nato.
Folkpartiet anför i kommittémotion 2003/04:U329 (fp)
yrkande 1 att en svensk säkerhetspolitisk doktrin
bör utgå från att Sverige aktivt skall bidra till
att skapa en europeisk fredsordning i gemenskap.
Sverige skall därför, som bl.a. de tre baltiska
staterna redan gjort, ansöka om medlemskap i Nato.
Det bör ske under 2003/04. Motionärerna bakom
kommittémotion 2003/04:Fö243 (fp) yrkande 1 menar
att det inte går att bortse från möjligheten att den
säkerhetspolitiska utvecklingen, t.o.m. i Europa, på
sikt kan försämras. Därför måste Sverige aktivt
bidra till att stärka internationellt
säkerhetsfrämjande samarbeten. Viktigast bland dessa
är Nato och EU. Svensk säkerhet på lång sikt och i
vid mening tjänas bäst om vi som fullvärdiga
medlemmar i dessa organisationer arbetar för fred
och säkerhet tillsammans med andra demokratier.
Moderaterna menar i kommittémotion 2003/04:U21 (m)
att det utifrån perspektivet av Natos betydelse i
hela Östersjöområdet bör göras en grundlig och
övergripande utredning, i nära kontakt med
motsvarande utredning i Finland, om
förutsättningarna för ett eventuellt svenskt
Natomedlemskap.
Folkpartiet menar i kommittémotion 2003/04:U20
(fp) yrkande 1 att riksdagen bör besluta att Sverige
ansöker om medlemskap i Nato. I yrkande 2 i samma
motion anförs att Sverige i avvaktan på
Natomedlemskap bör se medlemskap i Nato som ett
reellt alternativ i sin säkerhetspolitik.
Folkpartiet anför vidare (yrkande 3) i samma
motion att Nato alltjämt är en traditionell
internationell organisation, där besluten fattas
utgående från enhällighetsregeln (konsensus). Den
ståndpunkt som godkänts i Nato av alla medlemsländer
gemensamt uppstår genom intensiva förhandlingar som
förs på många plan mellan medlemsländerna. Svensk
säkerhetspolitik bör, anför Folkpartiet vidare,
utformas med hänsynstagande till att varje
medlemsland i Nato beslutar självständigt och i
enlighet med de nationella beslutsförfarandena om
slaget och omfattningen av den militära hjälp som
ges (yrkande 4). I yrkande 5 i samma motion anförs
att Sveriges säkerhetspolitik bör utformas med
hänsynstagande till att beslut om deltagande i
Natooperationer alltid fattas utgående från det
enskilda fallet och på nationell nivå, både vad
avser deltagande i "Artikel 5"-operationer och
Natoledda krishanteringsoperationer. I yrkande 6
menar Folkpartiet att utgångspunkten skall vara ett
svenskt försvar som möjliggör militärt samarbete och
på så sätt säkerställer att statsledningen har en så
omfattande säkerhetspolitisk handlingsfrihet som
möjligt, och att ett "militärt alliansfritt" Sverige
i planeringen bör säkerställa att försvaret utrustas
för en beredskap att ta emot hjälp i
krissituationer.
En utveckling mot ett EU-försvar, menar
Folkpartiet, skulle innebära ett allvarligt bakslag
för svensk säkerhetspolitik eftersom Nato har en
helt överlägsen förmåga att hävda säkerhet och
säkerhetsgarantier (uttalade och outtalade) i
Östersjöområdet. Regeringen bör följaktligen tydligt
och bestämt motarbeta en sådan utveckling (yrkande
7). I yrkande 8 menar Folkpartiet att EU:s nya
säkerhetsstrategi, EU:s nya solidaritetsklausul och
EU:s nya försvarsgarantier (med ett smalt undantag
för alliansfria länder) var och en för sig, och
särskilt de tre tillsammans, för Sverige innebär nya
bindningar och långtgående solidaritet som gör att
alliansfriheten har ändrats i en långt mer
solidarisk och mindre alliansfri riktning.
I yrkande 9 anförs att svensk
säkerhetspolitik bör utformas med
hänsynstagande till att Nato inte ställer
några krav på medlemsländerna i fråga om
försvarsutgifterna och att fastställandet
av nivån för försvarsutgifterna i sista
hand alltid är ett nationellt beslut. I
yrkande 10 anförs om Natomedlemskapets
möjligheter till strukturell samordning
av Sveriges och andra medlemmars
stridskrafter, t.ex. att Sverige
utvecklar och organiserar stridskrafter
gemensamt med andra skandinaviska
medlemmar som Danmark och Norge. I
yrkande 11 anförs att Nato förblir den
enda organisationen i Europa, särskilt i
Östersjöområdet, som förmår ge sina
medlemmar säkerhetsgarantier med tanke på
alla typer av militära hot. I yrkande 12
framhålls avslutningsvis att ett svenskt
Natomedlemskap i praktiken skulle
förhindra att Sverige utsätts för militär
påtryckning, eller militärt hot, eller
möjligheten att Sverige blir föremål för
ett militärt anfall.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis notera att ett nära
samarbete mellan Europas stater och folk i sig är
säkerhetsfrämjande. Maktpolitiska gråzoner,
intressesfärer eller säkerhetsvakuum utgör
säkerhetsrisker och måste därför undvikas. Detta
görs genom att varje lands rätt att själv välja
säkerhetspolitisk linje respekteras fullt ut. Detta
gäller såväl för de länder som valt medlemskap i EU
och/eller Nato, som för dem som valt en annan linje.
Utskottet konstaterar att EAPR/PFF är en del i en
strävan att främja en alleuropeisk säkerhetsordning.
Medlemskretsen sträcker sig från Nordamerika till
Centralasien. Samarbetet är också ett instrument för
att konkret värna det euroatlantiska
säkerhetssystemet och en vital transatlantisk länk.
EAPR/PFF är en del av Natosystemet och den
samarbetsordning som gör det möjligt för länder
utanför Nato att medverka i aktiviteter och
samarbetsområden som bedrivs i Natos regi. Genom
sitt medlemskap i EAPR/PFF bidrar Sverige således
till en stärkt gemensam säkerhet i Europa och till
att stärka den transatlantiska länken.
När det gäller Natos utvidgning konstaterar
utskottet att organisationens medlemsstater i april
1999 upptog Polen, Tjeckien och Ungern, tre tidigare
Warszawapaktsländer, som medlemmar i alliansen. Vid
toppmötet i Prag år 2002 upptogs ytterligare sju
länder i alliansen, såväl tidigare
Warszawapaktsländer som f.d. delrepubliker i
Sovjetunion: Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen,
Rumänien, Slovakien och Slovenien. Utskottet
välkomnar särskilt de baltiska staternas medlemskap
i alliansen då detta bidrar till ökad säkerhet och
stabilitet i Östersjöregionen.
Vad avser förutsättningarna för Natomedlemskap och
vilka länder som skall ingå i en eventuell kommande
utvidgning är frågor som Nato och dess medlemsstater
har att ta ställning till. Det ankommer inte på
Sveriges riksdag att ta ställning i dessa frågor.
Sveriges säkerhetspolitiska läge är annorlunda i
dag jämfört med under det kalla kriget. Vårt läge
har förbättrats på ett avgörande sätt genom att den
påtvingade uppdelningen av Europa upphörde och
länderna i Central- och Östeuropa återfick sin
frihet. Rysslands demokratisering och samarbete med
de euroatlantiska strukturerna är av stor betydelse
också för Sveriges säkerhet. Den säkerhetspolitiska
utvecklingen i närområdet har varit gynnsam.
Utskottet konstaterar vidare att den
internationella utvecklingen de senaste åren har
visat prov på nya, mer komplexa och svårförutsägbara
former av hot. Terrordåden i New York den 11
september 2001 och Madrid den 11 mars 2004 var
riktade mot det öppna demokratiska samhället. Den
internationella terrorismen kan inte mötas av en
militär förmåga rustad och tränad enbart för
invasionsförsvar. Ett bredare spektrum av åtgärder
är nödvändigt.
Aspekter på de senaste årens utveckling och
konsekvenser härav för svensk del är för närvarande
föremål för överväganden av en parlamentariskt
sammansatt utredning (Försvarsberedningen), vilken
kommer att framlägga ett betänkande i hithörande
frågor senare under innevarande år.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Det är Sverige självt som definierar den närmare
innebörden av den militära alliansfriheten. Den
sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för ett
svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
internationellt säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av internationellt
samarbete, med undantag endast för ett förpliktande
samarbete med Nato i de delar som gäller ömsesidigt
stöd till försvar mot väpnat angrepp.
Arbetet för en alleuropeisk fredsordning, där
Sverige samverkar med samtliga organisationer och
länder som delar våra gemensamma värderingar och
intressen, utgör en av hörnstenarna i svensk
politik. Vårt medlemskap i EU är det främsta
instrumentet för detta jämte vårt engagemang i OSSE,
deltagande i EAPR och PFF samt vårt omfattande
bilaterala och multilaterala engagemang.
I Sverige finns en bred politisk uppslutning och
en stark folklig förankring kring vårt val att vara
militärt alliansfria. Utskottet ser ingen anledning
att, mot bakgrund av de här behandlade motionerna,
ompröva detta val.
Utskottet vill dock i sammanhanget betona att ett
fortsatt fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete
är av grundläggande betydelse för att hantera
konflikter i Europa och dess närhet. Nato har,
liksom EU och OSSE, stor betydelse för säkerheten i
Europa. Sveriges samverkan med Nato på Balkan, samt
inom ramen för EAPR och PFF, är ett uttryck för den
vikt vi fäster vid Natos centrala roll som militär
krishanterare i Europa. På samma sätt är samverkan
mellan EU och Nato, för europeisk del inom ramen för
ESDP, ett viktigt instrument för att utveckla den
europeiska krishanteringsförmågan.
Utskottet vill framhålla att en grundtanke bakom
denna ståndpunkt är att EU inte skall utveckla en
egen kapacitet med militära högkvarter,
ledningssystem och militära strukturer som skulle
kunna utgöra en dubblering och konkurrerande
struktur i förhållande till Natos resurser.
Avseende förslaget om en utredning är det
utskottets uppfattning att både implikationerna och
konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i Nato är
väl kända. Aspekter av de frågor motionärerna tar
upp täcks i betydande utsträckning av de direktiv
som givits Försvarsberedningen. Utskottet anser
därför att det inte finns något behov av att uppmana
regeringen att tillsätta ytterligare en utredning.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2003/04:U20 (fp)
yrkandena 1-12, 2003/04:U21 (m), 2002/03:K432 (fp)
yrkande 11, 2002/03:U234 (fp) yrkandena 2, 3 och 7,
2002/03:U237 (m) yrkande 1, 2002/03:U249 (v) yrkande
8, 2002/03:U280 (kd) yrkandena 16 och 20,
2002/03:U323 (m) yrkandena 18 och 22, 2002/03:Fö240
(fp) yrkande 1, 2003/04:K419 (fp) yrkande 9,
2003/04:U208 (m) yrkande 7, 2003/04:U268 (m),
2003/04:U329 (fp) yrkande 1, 2003/04:Fö243 (fp)
yrkande 1.
Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till
handlingarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för
fred (PFF) (punkt 1)

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Ewa Björling
(m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U21 samt avslår motionerna
2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,
2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7, 2002/03:U237
yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8, 2002/03:U280
yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och
22, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9,
2003/04:U208 yrkande 7, 2003/04:U268, 2003/04:U329
yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.

Ställningstagande

Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred
enighet har beslutat om betonar att den framtida
säkerheten garanteras bäst genom gemenskap och
samverkan med andra länder. Vi vill därför att
Sverige helt och fullt ut skall vara med i det
samarbete som växer fram i såväl EU som Nato.

Förutsättningarna för svensk och europeisk
säkerhetspolitik har förändrats, inte minst med EU:s
nyligen antagna säkerhetsstrategi och ett möjligt
kommande konstitutionellt fördrag. Även Nato
förändras. Med de baltiska staternas inträde i Nato
och den förutsättningslösa debatt som nu förs i
Finland kring säkerhetspolitiken, finns det
anledning för Sverige att se över de
säkerhetspolitiska förutsättningarna.
Det ligger i Sveriges intresse med en grundlig och
övergripande utredning, och en öppen debatt, om
Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Sveriges grundinställning bör vara att vi som ett
mot omvärlden öppet och internationalistiskt
inriktat land fullt ut skall vara med i varje form
av det internationella samarbetet. Endast om det
finns mycket starka nationella skäl som talar emot
samarbete, är utanförskap att förorda. Vår
uppfattning är att ett Natomedlemskap främst skulle
öka Sveriges möjligheter till inflytande och
påverkansmöjlighet och sannolikt medföra ett
säkerhetspolitiskt mervärde.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U21

2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för
fred (PFF) (punkt 1)

av Carl B Hamilton (fp) och Cecilia Wigström
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:U20 yrkandena 1-12,
2002/03:K432 yrkande 11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3
och 7, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande
9, 2003/04:U329 yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande
1 samt avslår motionerna 2003/04:U21, 2002/03:U237
yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8, 2002/03:U280
yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och
22, 2003/04:U208 yrkande 7 och 2003/04:U268.

Ställningstagande

I denna Folkpartireservation analyseras och redogörs
för viktiga konsekvenser för Sverige av den
säkerhetspolitiska dimensionen av förhandlingarna om
ny EU-grundlag och ett svenskt Natomedlemskap. I
allt väsentligt bortser vi dock från de ekonomiska
aspekterna. Vi utvecklar sålunda argumenten för att
Sverige bör välja Nato snarare än ett EU-försvar,
och varför Sverige snabbt och tydligt bör klargöra
detta. Sverige bör enligt Folkpartiets mening, som
bekant, ansöka om medlemskap i Nato.

Efter kalla kriget - ett annat Nato

Det kalla krigets avslutning medförde en grundlig
omvärdering av Natos roll. Nato hade fyllt sin
ursprungliga uppgift och förhindrat utbrottet av en
väpnad konflikt mellan de västallierade och
Warszawapakten under hela kalla kriget. För Nato som
sökte sin roll utgjorde de krig som bröt ut år 1992
och som ledde till det forna Jugoslaviens upplösning
en vändpunkt där alliansen påvisade sin oumbärlighet
också i den nya säkerhetsmiljön. Natos strukturer
och den samverkanspraxis som skapats under
årtiondenas förlopp byggdes ut så att de kunde
utnyttjas när det blev aktuellt att lösa nya
säkerhetsproblem. På 1990-talet var tyngdpunkterna i
Natos verksamhet förlagda förutom till det
traditionsenliga gemensamma försvaret av
medlemsländerna också till
krishanteringsoperationerna på Balkan, inledandet av
samarbete med de forna fiendeländerna inom ramen för
partnerskapsprogrammet (PFF) samt förberedelserna
för att ta emot nya medlemmar.

Natoländernas enhällighet

Nato är alltjämt en traditionell internationell
organisation, där besluten fattas utgående från
enhällighetsregeln (konsensus). Natos av alla
medlemsländer gemensamt godkända ståndpunkt uppstår
genom intensiva förhandlingar som förs på många plan
mellan medlemsländerna.

Natos förpliktande samarbete

Också i den nya situationen förblir Natos kärna det
på kollektiva säkerhetsgarantier baserade gemensamma
försvaret av medlemsländerna. Natos förpliktelse
gällande ett gemensamt försvar, artikel 5 i
Nordatlantiska fördraget, möjliggör hjälp på olika
nivåer och av olika karaktär från medlemsländerna
till ett medlemsland som blivit föremål för angrepp,
och förpliktar medlemsländerna att bistå det
angripna landet genom att vidta sådana åtgärder,
däribland användning av väpnad makt, som var och en
av dem anser vara nödvändiga.

Nato har inte egna trupper, utan alliansen agerar
genom att använda de trupper och andra resurser som
medlemsländerna erbjudit den. Varje medlemsland
beslutar självständigt och i enlighet med de
nationella beslutsförfarandena om slaget och
omfattningen av den hjälp som ges.
Beslutet om att ta artikel 5 i bruk fattades för
första gången i september 2001 efter de
terrorattacker som USA blev föremål för den 11
september 2001. De övriga Natoländerna förband sig
att stödja USA bl.a. genom att lova ställa sin
hamnar, flygfält och luftrum till Förenta staternas
förfogande. Också Natos gemensamma AWACS-
luftbevakningsplan som hörde till
beredskapstrupperna ställdes till förfogande för
bekämpning av terrorismen. Beslutets främsta
betydelse var dock budskapet om alliansens enighet
vid bekämpningen av terrorismen.

Natos frivilliga samarbete

Deltagandet i sådana Natooperationer som inte
omfattas av artikel 5 är frivilligt. Exempel på
dylika operationer är såväl de Natoledda
krishanteringsoperationerna som de på våren 1999
genomförda luftangreppen med anledning av
Kosovokrisen. Sverige har deltagit i Natoledda
krishanteringsoperationer först på Balkan
(IFOR/SFOR, KFOR) och senare i Afghanistan (ISAF).
Detta har möjliggjorts av Natos partnerskapsprogram
i vilka man har utvecklat och övat militär
samverkansförmåga.

Nato som skydd mot terrorism

Efter de terrorattentat som New York och Washington
utsattes för övergick Nato till ett nytt
utvecklingsskede. Utgående från de beslut som
fattades i Prag i november 2002 började man utveckla
förmåga att bemöta nya slag av hot mot säkerheten.

I Prag antogs ett nytt militärt koncept för
försvaret mot terrorismen, där de uppgifter som
skisserats för Nato närmast gäller reducering av
sårbarheten hos de objekt som lätt kan bli föremål
för terrorism samt hjälp till de civila
myndigheterna efter en terrorattack.
I Prag beslutades också att en utredning gällande
alliansens missilförsvar skulle göras (Nato Missile
Defence Feasibility Studie). I utredningen skall
både skyddet av Natotrupperna på operationsområdet
och skyddet av Natomedlemsländernas territorium och
befolkning mot missilhotet undersökas. Centralt är
också ländernas bindning till de inalles fem
pågående utvecklingsprojekten gällande CBRN
(Chemical, Biological, Radiological and Nuclear),
dvs. skyddsverksamheten och till stödet för
verksamheten vid Natos central för
massförstörelsevapen (Nato Weapons of Mass
Destruction Centre). I Natos planering för civil
beredskap (Civil Emergency Planning, CEP) betonas
särskilt utvecklandet av befolkningsskyddet mot
verkningarna av kemiska och biologiska vapen.
Pragmötet gav Natos organ i uppgift att bereda en
ny kommandostruktur för alliansen anpassad till
läget efter kalla kriget. Förutom reformen av
kommandostrukturerna är också utvecklandet av
resurserna av central betydelse. Den förändrade
omvärlden förutsätter en militär prestationsförmåga
som är smidigare och tekniskt mera avancerad än den
nuvarande och som vid behov kan användas utanför
alliansens eget område. Ett av de viktigaste
besluten vid toppmötet i Prag var också att
medlemmarna band sig för det nya programmet för
utvecklande av resurser (Prague Capabilities
Commitment, PCC). Syftet med detta program är att
effektivera resursarbetet genom att få särskilt de
europeiska allierade att satsa på vissa centrala
resurser och att dra nytta av de multilaterala
projekten.
En väsentlig del av utvecklandet av Natos militära
förmåga är utvecklandet av snabbinsatsstyrkor: NATO
Response Force, NRF. NRF kommer att stå i Natos
högsta beredskap (5-30 veckor). Enligt planerna
skall totalnumerären för dess styrkepool vara över
20 000 militärer jämte luft- och
sjöstridskraftskomponenter, och från poolen kan en
för de enskilda uppgifterna lämplig trupp
sammanställas. Arméns andel planeras utgöra en
styrka på ca 5 000 man.
Det arbete gällande resursåtaganden som utförs
inom Nato harmoniseras och koordineras så långt som
möjligt med motsvarande arbete inom EU, eftersom det
i mångt och mycket är fråga om samma medlemsländer
och bägge organisationerna har likartade mål när det
gäller att utveckla de militära resurserna.
Uppmärksamhet fästs särskilt vid
långdistanstransportkapaciteten, lednings-, signal-
och spaningssystemen, skyddet mot verkningarna av
massförstörelsevapen samt underhållskapaciteten.
I resolutionen från toppmötet i Prag konstateras
också att Nato och EU har gemensamma strategiska
intressen samt ges erkännande åt det väl fungerande
samarbetet vid krishanteringsoperationerna på
Balkan. Ett centralt drag i Nato-EU-samarbetet är
EU:s möjlighet att vid verkställandet av militära
krishanteringsoperationer stödja sig på Natos
resurser ("Berlin plus"-arrangemanget).

Natos utvidgning

Medlemskap i Nato har efter år 1999 sökts av
sammanlagt tio stater, av vilka sju (Bulgarien,
Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien
och Estland) i Prag fick inbjudan till
medlemskapsförhandlingar. De tre övriga
ansökarländerna (Albanien, Kroatien och Makedonien)
fortsätter tills vidare inom det program som
förbereder medlemskapet, MAP (Membership Action
Plan).

Natos utvidgning baserar sig på artikel 10 i
Nordatlantiska fördraget. Enligt den kan alliansen
till medlemmar kalla europeiska länder vilkas
medlemskap främjar stadgans principer och ökar
säkerheten på det nordatlantiska området.
I den utvidgningsutredning som Nato publicerade år
1995 fastställdes som förhandsvillkor för
medlemskapet följande politiska och militära
kriterier: ett fungerande demokratiskt politiskt
system och marknadsekonomi, demokratisk kontroll av
de väpnade styrkorna, behandling av minoriteter i
enlighet med OSSE:s principer, fredlig lösning av
konflikter med grannländerna samt deltagande i
alliansens verksamhet och vilja att uppnå militär
interoperabilitet. Enligt utvidgningsutredningen bör
också de nya medlemmarna delta i det gemensamma
försvaret och dela de förpliktelser och det ansvar
som detta förutsätter, delta i kommando- och
truppstrukturerna och i Natos övningar samt göra det
möjligt att hålla övningar på det egna området,
godkänna Natos strategiska koncept, delta i
gemensamma budgeter samt efter bästa förmåga sträva
till att uppnå standarder och förfaringssätt som
gäller interoperabilitet, särskilt till den del det
är fråga om signal- och ledningssystemen.
MAP (Membership Action Plan), programmet som
förbereder för medlemskap i Nato, godkändes vid
toppmötet i Washington år 1999. Det innehåller fem
delområden: politiska och ekonomiska frågor,
försvars-, militär-, resurs- och säkerhetsfrågor
samt rättsliga frågor. Med politiska och ekonomiska
frågor avses i detta sammanhang en fredlig lösning
av internationella etniska konflikter och
gränskonflikter m.fl. dylika konflikter, utfästelse
att respektera rättsstaten och de mänskliga
rättigheterna, demokratisk kontroll av de väpnade
styrkorna och fungerande marknadsekonomi samt social
rättvisa och ansvarsfull miljöpolitik.

Partnerskap för fred (PFF) ändrade tyngdpunkt

I och med Natos pågående utvidgningsrunda förnyas
också partnerskapsprogrammet (Partnerskap för fred,
PFF). Partnerskapssamarbetet inriktas allt mer på
att stödja länderna i Centralasien och Kaukasus.
Sverige och Finland hamnar i en besvärande minoritet
och sakpolitisk isolering med våra helt annorlunda
militära och politiska frågeställningar,
geopolitiska placering på kartan, och - kanske inte
minst - annorlunda övergripande värderingar och
traditioner.

Samarbetet mellan Nato och Ryssland

Samarbetet mellan Nato och Ryssland nådde en helt ny
nivå i och med det i maj 2002 grundade Nato-
Rysslandsrådet (NATO-Russia Council, NRC). I de
flesta centrala säkerhetsfrågor sitter Ryssland nu
vid samma bord, jämställt med Natoländerna, i skarp
kontrast till vårt eget lands, jämfört med Ryssland,
lägre prioriterade ställning visavi Nato och de
gamla Natoländerna. I det första skedet har man
strävat efter att göra framsteg i sådana frågor som
innehåller de minsta motsättningarna, såsom den
civila beredskapsplaneringen, efterspanings- och
räddningsverksamheten, missilförsvaret,
förhindrandet av spridningen av massförstörelsevapen
samt bekämpandet av terrorismen.

Samarbetet mellan Nato och länderna runt
Medelhavet

Nato strävar efter att effektivisera sitt
partnerskap också med staterna söder om Medelhavet.
I Natos så kallade Medelhavsdialog deltar redan sju
länder från Nordafrika och Mellanöstern (Algeriet,
Egypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien och
Tunisien). Dialogens karaktär avviker från
Partnerskap för fred, med vars hjälp man
huvudsakligen strävar efter att utveckla partnernas
samverkansförmåga. Dialogens syfte är att öka
kännedomen om och förståelsen för Nato beträffande
närområdet och har på Natos agenda klassificerats
som ett högprioriterat delområde och anses utgöra en
del av alliansens förändringsprocess.

Natos uppgifter framdeles

Alliansens medlemsländer har delvis olika syn på vad
som i dag utgör de centrala hoten mot säkerheten,
hur dessa skall bemötas och vilken roll Nato borde
ha utanför sitt traditionella aktionsområde
(Nordamerika och Europa). I Europa upplevs, efter
Madriddåden, hotet från terrorismen kanske nästan
lika starkt som i USA. Utvidgningen av Natos
aktionsområde och upprätthållandet av medborgarnas
stöd i operationer utanför området kommer i
fortsättningen att utgöra en betydande utmaning för
organisationen.

Natos kommandostruktur används både för det
gemensamma försvaret och för
krishanteringsoperationerna. Nato utvecklas till en
aktör som förmår skydda medlemsstaterna också mot
nya typer av hot mot säkerheten.
Samtidigt förblir Nato den enda organisationen i
Europa, och inte minst i Östersjöområdet, som förmår
ge sina medlemmar säkerhetsgarantier med tanke på
alla slags militära hot.
Av sina medlemsländer förväntar sig Nato beredskap
allt efter förmåga att delta i hela spektrumet av
alliansens operationer, allt från fredsbevarande
till stridsuppgifter också utanför det
euroatlantiska området samt förbindelse att utveckla
den militära förmåga som operationerna förutsätter.
De mest krävande interventionsoperationerna
genomförs sannolikt också i framtiden som sådana av
frivilliga bestående koalitioner under ledning av
USA, i vilka Natos medlemmar kan delta när de så
önskar. Varje medlemsland beslutar självständigt om
sitt deltagande i de operationer som Nato
verkställer.
Det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska
samarbetet fördjupas nu, och de säkerhetsgarantier
som ingår i konceptet för ett gemensamt försvar i
det kommande avtalet om EU:s grundlag kommer att
omfatta alla unionsländerna. Deltagandet i
verkställigheten av EU:s säkerhets- och
försvarspolitik medför i mångt och mycket samma
förpliktelser att utveckla militär kapacitet som
Natomedlemskapet, eftersom de trupper som ställs
till EU:s och Natos förfogande i regel förväntas
vara precis desamma, dvs. ha samma förmåga och
utrustning. Detta är bakgrunden mot vilken den
säkerhetspolitiska diskussionen i förhandlingarna om
en ny EU-grundlag förs.

Försvars- och säkerhetspolitiken i
förhandlingarna om en ny EU-grundlag

EU:s stats- och regeringschefer har hösten 2003
ingått långtgående politiska överenskommelser om
europeisk försvars- och säkerhetspolitik i samband
med arbetet med EU:s nya grundlag. EU-toppmötets
misslyckande i luciahelgen 2003 att nå enighet om
EU:s grundlag ger oss viss tid att analysera
Sveriges delvis nya försvars- och säkerhetspolitiska
bindningar och situation.

EU skaffar sig nu egen militär förmåga

Hittills har de alliansfria länderna i EU kunnat
ligga lågt bakom ställningstaganden av länder som
Storbritannien, Nederländerna, Danmark och andra
starkt atlantistiskt orienterade EU-länder, som
fungerat som sköld mot en utveckling av EU till en
försvarsunion. Under 2003 återupptog dock
Storbritannien och Frankrike sina försök att
samarbeta närmare på försvarspolitikens område. En
kompromiss uppnåddes mellan Frankrike, Tyskland,
Storbritannien och USA hösten 2003. Den går i
korthet ut på att USA (och Nato) accepterar att EU
sätter upp en av Nato "oberoende militär
planeringscell" med 20-30 officerare i
Natohögkvarteret Shape söder om Bryssel, att Nato
skall hålla förbindelseofficerare i den nya
planeringsenheten och att full öppenhet skall råda
(se dokument SN 307/03 den 11 december).
Kompromissen kan eventuellt visa sig vara ett
principiellt viktigt genombrott i den under
decennier pågående debatten mellan Europas
Natoanhängare och EU-försvarsanhängare, om det visar
sig riktigt, som Financial Times bedömde, att "the
principle has now been established to allow Europe
to develop a stronger military identity" (11
december 2003). Uppgörelsen välkomnades vid
luciatoppmötet 2003 av EU:s stats- och
regeringschefer, inklusive Sveriges.

Med tanke på Natos fullkomligt överlägsna förmåga
att hävda säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade
eller outtalade) i Östersjöområdet skulle för
Sveriges del en utveckling mot EU-försvar av Europa
innebära ett allvarligt bakslag för svensk
säkerhetspolitik. Vårt land bör därför tydligt och
bestämt motarbeta en sådan utveckling. Sverige bör
arbeta för Nato som ryggrad i Europas
försvarssystem.
Ett sätt att stödja detta synsätt är att Sverige
söker sig till forum där de avgörande besluten tas,
bl.a. Nato, där våra intressen tas till vara, och
inte hålla oss utanför samarbetets kärna. Som
Natomedlem skulle Sverige kunna utöva inflytande
både inom organisationen och i Washington. Först då
kan vi på ett effektivt sätt hävda våra försvars-
och säkerhetspolitiska intressen: en stark och
engagerad närvaro av Nato och USA i Östersjöområdet
samt i de alltfler internationella operationer som
Sveriges försvar i ökad utsträckning bör delta i.
Den situation som Sverige nu glidit in i är djupt
otillfredsställande från inflytandesynpunkt: vårt
land står utanför Nato och kan därmed inte påverka
dragkampen inom organisationen mellan atlantister å
ena sidan och pånyttfödda och energiska EU-
försvarsanhängare å den andra. Vårt land står också
utanför EU:s försvars- och säkerhetspolitiska kärna
som ger varandra fördragsbundna säkerhetsgarantier,
eftersom regeringen definierat ut Sverige ur den
gemenskapen såsom varande "alliansfritt" och mindre
fördragsbundet än övriga EU-länder.
På mycket lång sikt kan det inte uteslutas att
Natos europeiska engagemang på ett naturligt sätt
smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete
inom EU. Förutsatt att den transatlantiska
kopplingen, baserad på likheten i grundläggande
värderingar, i ett sådant säkerhetssystem alltjämt
står i fokus, vårdas och tydliggörs skulle flera
viktiga fördelar uppnås. Främst handlar det om ett
breddat europeiskt ansvar för lokal och global
säkerhet, ökad militär samordning och snabbare
ominriktning av de nationella försvaren i vår del av
världen.

EU:s säkerhetsstrategi

EU-länderna har i december 2003, och bekräftat vid
toppmötet i mars 2004, beslutat om en gemensam
säkerhetspolitisk strategi för EU: "I den europeiska
säkerhetsstrategin bekräftas vår gemensamma och
fasta avsikt att ta vårt ansvar för att garantera
ett säkert Europa i en bättre värld." ... "Arbetet
bör till en början inbegripa faktisk multilateralism
med FN som kärna, kampen mot terrorism, en strategi
avseende Mellanösternregionen och en övergripande
politik i fråga om Bosnien och Hercegovina"
(slutsatser från Europeiska rådet 12-13 december
2003).

Sveriges regering har aktivt medverkat i den nya
säkerhetsstrategins utformning bl.a. genom
skriftliga underhandsinlägg och genom att arrangera
en konferens i Stockholm 2003. De nya hoten
identifieras i säkerhetsstrategin som terrorism:
spridning av massförstörelsevapen, särskilt i
händerna på terrorister och använda i attacker av
grupper som inte har någon stat som upphovsman
("non-state groups"), regionala konflikter,
sönderfallande stater ("failing states") styrda av
krigsherrar och gangstrar som bl.a. ägnar sig åt
internationell brottslighet. De hot som beskrivs är
således helt andra än det traditionella hotet i
svensk försvarsplanering, dvs. en invasion från
öster av det egna territoriet. Förskjutningen i EU-
ländernas problembeskrivning och strategi är klar,
och faktiskt mycket lik USA:s: "Med de nya hoten
finns ofta första försvarslinjen utomlands. De nya
hoten är dynamiska . Detta innebär att vi bör vara
redo att agera redan innan en kris uppstår.
Konflikt- och hotförebyggande verksamhet kan inte
påbörjas för tidigt."
Den brittiske premiärministern Tony Blair är
naturligtvis, och på goda grunder, emot något slags
balanstänkande, och vill för sin del beskriva
överenskommelsen som gällande i lägen när USA inte
står till buds för EU som partner.

EU:s "permanent strukturerade samarbete"

EU-länderna har beslutat om samarbete för
krishantering i vilket de militära medlen är
centrala. Även om samarbetet är frivilligt, har
regeringen och en stor riksdagsmajoritet i praktiken
redan bejakat det. Sverige har beslutat att delta
med militär personal i Makedonien och Kongo.
Det nya samarbetet beskrivs i fördragstexten
sålunda: "Medlemsstater som uppfyller [vissa] högre
krav på militära resurser, och som har gjort mer
bindande åtaganden på detta område med tanke på de
mest krävande uppdragen, skall upprätta ett
permanent strukturerat samarbete inom unionen" (den
föreslagna EU-grundlagens Artikel I-40.6).
Sveriges riksdagsmajoritet har bejakat detta
samarbete och binder därmed Sverige till att "ha
kapacitet att senast 2007, antingen med [enbart
svenska förband] eller som en ingående beståndsdel i
multinationella styrkegrupper tillhandahålla
särskilda stridsenheter för de planerade uppdragen,
sammansatta på taktisk nivå som en stridsformation,
med stöd inklusive transport och logistik, som inom
5-30 dagar kan genomföra uppdrag särskilt för att
tillmötesgå framställningar från [FN], och som kan
underhållas under en första period på 30 dagar, med
möjlighet till förlängning upp till minst 120
dagar". För att klara detta förbinder sig Sverige
att "mer intensivt utveckla sin försvarskapacitet,
genom att utveckla [sitt nationella] bidrag till,
och vid behov delta i multinationella styrkor, och
[dessutom deltaga] i de viktigaste europeiska
försvarsmaterielprogrammen, och i den verksamhet som
utförs för utveckling av försvarsresurser,
forskning, anskaffning och försvarsmateriel"
(artikel 1 i protokoll om det strukturerade
samarbetet).
Sverige förbinder sig vidare att "så långt det är
möjligt tillnärma (dvs. ömsesidigt anpassa sig till
varandras) sin försvarsmateriel, bl.a. genom att
[tillsammans identifiera hoten och] de militära
behoven, [och] genom att sammanföra och i
förekommande fall specialisera sina [försvars]medel
och försvarsresurser, samt uppmuntra samarbete när
det gäller utbildning och logistik" (artikel 2b i
protokollet).
Sverige förbinder sig också att "vidta konkreta
åtgärder för att öka [EU]-styrkornas tillgänglighet,
driftkompatibilitet (förmåga att fungera
tillsammans), flexibilitet och insatsförmåga, bland
annat genom att fastställa gemensamma mål när det
gäller att sända styrkor; eventuellt inbegripet en
omprövning av deras nationella beslutsförfaranden"
(artikel 2c).
Det krävs knappast någon ytterligare analys för
konstaterandet att detta samarbete är mycket
långtgående militärt och politiskt. Termen
"alliansfri" är varken adekvat eller trovärdig som
beskrivning av ett land som valt att helhjärtat
delta i det ovan beskrivna samarbetet. Har
regeringen och riksdagen väl gått in i detta
samarbete och bidragit till att vidareutveckla det
blir Sverige alltmer solidariskt och bundet och får
allt svårare att delta à la carte, om t.ex. andra
EU-länder begär bistånd och solidaritet.

Försvarsgarantier med smalt undantag för
alliansfrihet

I artikel I-40.7 specificeras att EU-länderna har
ömsesidiga försvarsgarantier: "Om en medlemsstat
utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium, är
de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den
[medlemsstaten] stöd och bistånd med alla till buds
stående medel i enlighet med artikel 51 i [FN-
stadgan]." Därefter följer ett tillägg som syftar på
bl.a. Sverige och andra militärt alliansfria EU-
länder: "Detta skall inte påverka den särskilda
karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och
försvarspolitik."

Inför luciahelgens EU-förhandling om
försvarssamarbete kände Sverige och de andra
alliansfria länderna ett behov att mildra det
osolidariska intrycket av sitt begärda undantag
genom att i ett samtidigt brev betona sin militära
solidaritet med övriga EU-länder. Sålunda skrev
bl.a. utrikesminister Laila Freivalds till sina
kollegor i EU att "Vi vill understryka betydelsen av
att främja ömsesidig solidaritet mellan EU:s
medlemsländer. [Vi fyra alliansfria medlemsländer]
är beredda att understryka principen om EU-
solidaritet mera vittgående ("more widely") på
säkerhetens område, inklusive situationer som avses
i FN-stadgans artikel 51" (brev från
utrikesministrarna Laila Freivalds (Sverige), Erkki
Tuomioja (Finland), Brian Cowen (Irland), Benita
Ferrero-Waldner (Österrike)till det italienska
ordförandeskapet, dokument CIG 62/03).
Brevet innebär att de alliansfria länderna flaggar
för att de är beredda att acceptera en vidare
tolkning av solidaritetsbegreppet när det gäller EU-
länder, även när det gäller säkerhets- och
försvarspolitik. Brevet måste tolkas som att
länderna vill gå längre än att bara upprepa vad som
redan var politiskt överenskommet, nämligen
solidaritet med möjlighet till användning av
militära medel vid terroristattacker.
Den svenska politiken blev i och med detta brev
mera solidarisk och mindre alliansfri.
Om man sätter in undantaget för de alliansfria
medlemsländerna i huvudtexten i artikel I-40.7
framgår tydligt undantagets starkt begränsade
omfattning: "Om en medlemsstat utsätts för ett
väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga
medlemsstaterna skyldiga att ge [medlemsstaten] stöd
och bistånd med alla till buds stående medel [utom
sådana som faller inom vissa medlemsländers
säkerhets- och försvarspolitik] i enlighet med
artikel 51 i [FN-stadgan]." Sverige är alltså
skyldigt att med alla till buds stående medel bistå
på många olika sätt, t.ex. ekonomiskt, diplomatiskt,
med räddningstjänst, med transporter etc. Undantaget
gäller endast "säkerhets- och försvarspolitik", och
det finns ingen bortre gräns för t.ex. det
ekonomiska stödets omfattning.
Man kan också lägga märke till det ojämlika
ansvarstagandet och den ojämlika solidariteten.
Sverige kommer genom fördragstexten i åtnjutande av
säkerhetsgarantier utfärdade av alla EU-länder utom
de andra alliansfria länderna, dvs. Finland,
Österrike och Irland. Men för egen del säger
regeringen att den lämnar öppet om regeringen vill
bistå andra EU-länder med försvars- och
säkerhetspolitiska medel. Det är en i
världshistorien sannolikt unik kombination: Sverige
erhåller fördragsbundna säkerhetsgarantier av andra
EU-länder utan att själv lova något i gengäld. Den
hållningen är naturligtvis varken moraliskt eller
realpolitiskt hållbar, allra minst i ett skarpt
utrikespolitiskt läge.
Är Sverige skyldigt att bistå även med
försvarsmateriel? Om man ser frågan i ljuset av det
långtgående samarbetet på bl.a.
försvarsmaterielområdet inom det ovan nämnda
"permanent strukturerade samarbetet" är svaret ja:
Sverige måste uppfattas som skyldigt att bistå andra
EU-länder beträffande försvarsmateriel.

Svenska myter

Ibland får man intrycket att Sverige på ett bättre
sätt fullföljer en roll som fredsfrämjare i världen
i egenskap av icke-Natomedlem. Det finns då
anledning att påminna om att det är Natomedlemmen
Norge som stått som framgångsrik medlare i Israel -
Palestinakonflikten ("Osloprocessen"), Sri Lankas
inbördeskrig och nu senast i Sudan, och inte
alliansfria Sverige. Vårt land är inte heller mer
moraliskt högtstående utanför Nato. Tvärtom. Sverige
undandrar sig ansvar och solidaritet för andra
länders överlevnad, demokrati och mänskliga
rättigheter. Skulle t.ex. Natomedlemmarna Danmark,
Norge och Island, som offrat söner och döttrar på
demokratiernas sida i andra världskriget, vara
mindre fredsälskande än Sverige, som aldrig i modern
tid varit ockuperat eller i krig? Danmark, Norge,
Finland, Nederländerna, Belgien och Luxemburg m.fl.
drev alla neutralitetspolitik under
mellankrigstiden. Det hindrade dem inte från att bli
ockuperade under andra världskriget. Det var inte
neutralitetspolitiken som räddade Sverige från
Nazitysklands erövringskrig utan snarare kartans
utseende. Geopolitiskt var det svenska territoriet
mindre intressant för de krigförande.

Skälen för svenskt Natomedlemskap stärks

Skälen för ett omedelbart svenskt Natomedlemskap
har, som antytts, stärkts. EU kan nu komma att
utvecklas i en oönskad riktning mot en
försvarsunion. Länder som Frankrike kommer alldeles
säkert att arbeta för detta. Denna utveckling har
visserligen det goda med sig att vårt lands
säkerhets- och försvarspolitik blivit mera
inomeuropeiskt solidarisk och mindre alliansfri än
tidigare. Några menar att samarbetet därför skulle
kunna bana väg för svenskt medlemskap i Nato.

Sverige riskerar dock nu att hamna mellan två
stolar, Nato och EU. Det ligger i vårt lands
intresse att Europas länk till USA förblir stark och
att Nato, förblir ryggraden i krishantering och
försvar av vår del av Europa, liksom i rollen som
utförare av de europeiska ländernas militära
krishanteringsoperationer utanför EU och dess
närområde (t.ex. Afghanistan och Kongo). Återigen,
eftersom Sverige inte är medlem i Nato, kan
regeringen inte ta till vara vårt egenintresse av
ett i Östersjöområdet starkt Nato.
Natofrågan brukar i Sverige avvisas bl.a. med
argumentet att inga hot finns i dag. Som t.ex.
händelserna i Madrid i mars 2004 visat, och som med
nästan kuslig precision redan hösten 2003 beskrevs i
EU:s nya säkerhetsstrategi, finns hot kvar, men de
tar sig nya former. Slutsatsen är att länder bör
omstrukturera bl.a. sitt försvar för
terroristbekämpning, sina metoder för att
långsiktigt eliminera terrorismens grundorsaker,
samt samarbeta sinsemellan för att möta de nya
hoten. Men de traditionella hoten kan också komma
att aktualiseras igen, och även för Sveriges del
leda till en omstrukturering av försvaret och en
förändring av försvarsindustrityngdpunkten.
Situationen i Ryssland är inte helt stabil. Snabba
förändringar i mer odemokratisk riktning kan inte
uteslutas.
Det är väl möjligt att någon förändringsfruktande
förespråkare vill försöka hävda att svensk
alliansfrihet är oförändrad även med ovanstående nya
åtaganden, tagna vart och ett för sig. Det är inte
korrekt, dock. Men också om så vore fallet innebär
den samlade massan av nya bindningar och solidaritet
att alliansfriheten har förändrats i en mer
solidarisk och mindre alliansfri riktning.
Politiskt kan denna nya verklighet leda till två
väsensskilda slutsatser. Den första är att Sverige
väljer isolationism och lämnar EU snarast, dvs. den
politik som t ex Vänster- och Miljöpartiet
företräder. Vi delar inte slutsatsen, men denna
hållning är logisk och begriplig. Den andra
slutsatsen är att Sverige bör delta helt och fullt
inte bara i EU utan även i Nato, så som Folkpartiet
liberalerna förespråkar. Däremot kan den nya
utvecklingen inte leda till slutsatsen att man bör
fortsätta med den linje som riksdagsmajoriteten nu
står för, dvs. att fortsätta med den
säkerhetspolitiska retoriken ungefär som förut. Att
säga ett officiellt och göra ett annat i praktiken
är en förtroendeeroderande linje som bör begravas.

Formalia rörande svenskt Natomedlemskap

Sverige uppfyller naturligtvis de grundläggande
förutsättningarna för medlemskap i Nato. Sverige är
en demokratisk rättsstat med marknadsekonomi och
försvaret står under demokratisk kontroll. Sverige
har inga territoriella eller andra stridsfrågor med
grannstaterna.

I praktiken förutsätter Natomedlemskap framväxten
av ett klart och varaktigt stöd av medborgarna. Det
mångåriga nära, men underordnade, svenska
Natosamarbetet bäddar för medborgarstöd när fler
politiska och andra ledare i Sverige tar på sig
uppgiften att söka leda opinionen, och tydligt
informera och argumentera för svenskt
Natomedlemskap. Å andra sidan, om det i Sverige,
till skillnad mot i Finland, helt skulle saknas
mental och opinionsmässig beredskap för
Natomedlemskap, inskränker en sådan blockering på
ett allvarligt sätt den svenska statsledningens
säkerhetspolitiska handlingsfrihet.

Nato och svenskt militärt försvar

Det gemensamma försvaret är alltjämt Natos kärna,
även om tyngdpunkten i utvecklandet av den militära
verksamheten för närvarande är förlagd till
operationer utanför alliansens område och till
bekämpandet av terrorismen. Alliansens kommando- och
truppstrukturer utvecklas i enlighet härmed.

Nato förutsätter inte att medlemsländerna har ett
visst försvarssystem. Sålunda ställer alliansen inte
heller hinder för upprätthållandet av en
värnpliktsarmé. Nato förutsätter att medlemsländerna
har interoperativa trupper som kan fungera i
Natoledda operationer antingen vid försvar av
området eller i Natos krishanteringsoperationer.
Sveriges nuvarande för internationella
krishanteringsuppgifter avsedda trupper utvecklas i
den planerings- och översynsprocess (Planning and
Review Process, PARP) som Nato erbjuder
partnerländerna och inom vars ram Sverige avtalar
med Natos representanter om de s.k.
partnerskapsmålen (Partnership Goals).
Natos medlemsländer avtalar för sin del om de s.k.
styrkemålen (Force Goals). Dessa gäller inte enbart
den internationella krishanteringen, utan all den av
medlemsländernas trupp som ställs till alliansens
förfogande för gemensamma operationer, inklusive
sådana eventuella operationer som artikel 5 i
Nordatlantiska fördraget förutsätter. Natos
medlemsländer ställer endast en viss del av sina
trupper till alliansens förfogande.

Natokompatibel materiel för det svenska
försvaret

Även ett "militärt alliansfritt" land bör
naturligtvis i den militära planeringen tanken
finnas att försvaret skall utrustas för en beredskap
att ta emot hjälp i krissituationer. Utgångspunkten
skall vara ett nationellt försvar som möjliggör
militärt samarbete och på så sätt säkerställer att
statsledningen har en så omfattande
säkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt.

Vare sig Sverige är medlem av Partnerskap för fred
(PFF) eller full medlem av Nato bör för att uppnå
internationell samverkansförmåga den svenska
försvarsmakten utbildas på grundval av
långtidsplaner så att materielen blir
Natokompatibel.
När det gäller krishanteringsoperationer skulle
Sverige som Natomedlem sannolikt förväntas delta i
stort sett på samma nivå som för närvarande.
Deltagandet i Natos beredskapsstyrkor skulle
förutsätta snabb beredskap för politiska beslut och
kanske snabbare insatsberedskap än för närvarande.
Motsvarande krav kommer till synes också i
snabbinsatsförmågan i samband med EU:s militära
krishantering.

Beslut som medlem om svenskt deltagande i
Natooperationer

Beslut om deltagandet i Natooperationer skulle
alltid behöva fattas utgående från det enskilda
fallet på nationell nivå. Detta gäller både för
deltagandet i artikel 5-operationer och i Natoledda
krishanteringsoperationer. Natomedlemskapet skulle
innebära att Sverige får del av den synnerligen
betydande avskräckningsverkan som
säkerhetsgarantierna för med sig. Natomedlemskapet
skulle förhindra att Sverige utsätts för militär
påtryckning eller militärt hot eller möjligheten att
Sverige blir föremål för ett militärt anfall.

Frågorna gällande placering i Sverige av trupper,
staber eller materielförråd skulle avgöras vid
förhandlingar mellan Nato och Sverige, och de skulle
förutsätta ett nationellt beslut av Sveriges
riksdag. I Sverige skulle inga permanenta trupper
från de allierade länderna placeras under fredstid,
inte heller kärnvapen eller Natos permanenta
ledningsinstanser. När det gäller att avvärja hot om
krig eller ett egentligt anfall skulle Nato kunna
använda sina beredskapstrupper i Sverige. Om de
räcker till beror på den allmäneuropeiska kris som
sannolikt detta hot vore en del av, och den militära
helhetssituationen.
Det stöd som Sverige får av Nato i en
krissituation skulle således åtminstone utgöras av
hjälp i form av materiel och eventuellt möjligheten
att använda trupper med hög beredskap. Nato har
beredskap att sända stöd från alla försvarsgrenar
till ett medlemsland som anfallits. Mängden och
slaget av den hjälp som tas emot skulle utgöra
grunden för utarbetandet av de underhållsplaner som
gäller mottagandet av hjälpen. Frågor som bör
utredas är bl.a. det underhålls- och materielstöd
som alliansens trupper behöver samt hur långt de
nationella resurserna räcker när det gäller att
stödja alliansens trupper. Att uppnå förmåga att ta
emot betydande hjälp skulle kräva många år beroende
på vilken nivå för förmågan att motta hjälp som
eftersträvas samt hjälpens omfattning.
Som medlem av Nato skulle Sverige i huvudsak på
samma sätt som för närvarande bereda sig för
försvaret av det egna territoriet. Det svenska
försvaret borde dock ha förmåga att fungera
effektivare än för närvarande tillsammans med övriga
Natoländers trupper.

Uppenbara samordningsvinster och preliminära
ekonomiska aspekter på Natomedlemskap

Inom Nato ansvarar varje medlemsland självt för
upprätthållandet och utvecklandet av sitt nationella
försvarssystem. Medlemsländerna delar dock
sinsemellan på vissa kostnader för sådana funktioner
som kommer hela alliansen till godo och som
byggandet, upprätthållandet och förnyandet av
infrastrukturen för med sig. Dessa kostnader täcks
med anslag från alliansens program för civilbudget,
militärbudget och säkerhetsinvesteringar (NATO
Security Investment Programme, NSIP).

Varje medlemslands andel av Natos gemensamma
budgetar fastställs i enlighet med de
betalningsandelar som överenskommits i samband med
medlemskapsförhandlingarna och i vilka bl.a. BNP:s
storlek beaktas. Medlemsländerna får tillbaka en del
av kostnaderna för sådana investeringar som gjorts
på medlemsländernas område och som anses komma hela
alliansen till godo (programmet för
säkerhetsinvesteringar).
Det är viktigt att konstatera att Nato inte
ställer några krav på medlemsländerna i fråga om
försvarsutgifterna. Fastställandet av nivån för
försvarsutgifterna är i sista hand alltid ett
nationellt beslut. En två procents BNP-andel
betraktas som en riktgivande målnivå för de länder
vilka som bäst förbereder sig för Natomedlemskap och
vilkas försvarssystem kräver en heltäckande
strukturreform.
Som redan nämnts står det varje Natoland fritt att
utforma det nationella försvaret på det sätt som
befinnes lämpligt. Samtidigt är det naturligt för
Sverige att tillvarata de möjligheter till
samordning och kostnadseffektivitet som ett
medlemskap i alliansen skapar. Primärt handlar det
om bättre och billigare materielutveckling, ökade
möjligheter till övningar i högre förband samt
samordning i fråga om territoriell övervakning,
underrättelseverksamhet m.m. I ett krympande svenskt
försvar kan dessa grundläggande fördelar på
marginalen bli avgörande för att lösa
Försvarsmaktens huvuduppgifter.
På ett djupare plan öppnas också möjligheter till
strukturell samordning av Sveriges och andra
medlemmars stridskrafter. Det handlar dels om
komplettering och specialisering inom alliansen i
dess helhet, dels om mer långtgående samarbeten
mellan enskilda medlemsländer. Det skulle t.ex. vara
möjligt för Sverige att utveckla och organisera
stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska
medlemmar som Danmark och Norge. I den snabba
utvecklingen med tunga militärtekniska investeringar
får detta ökad betydelse för alla länders
möjligheter att vidmakthålla en hög teknisk nivå.
Inom Nato finns flera exempel på sådana regionala
samarbeten som förenas av viljan att nå ökad effekt
till mindre kostnad.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,
2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7, 2002/03:Fö240
yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9, 2003/04:U329
yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.

--------------------------------------------------
------------------------------
[1] Föreliggande text bygger delvis, och med
avsikt, på det finska försvarsministeriets rapport
"Verkningarna av en eventuell militär alliering på
utvecklandet av Finlands försvarssystem och
försvarsförvaltningen", publicerad 27 februari 2004,
och Carl B Hamilton, "Svensk säkerhetspolitik - myt
och verklighet", Internationella Studier nr. 1 2004,
Utrikespolitiska institutet, Stockholm.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för
fred (PFF) (punkt 1)

av Sermin Özürküt (v).

Sverige samarbetar i dag med en rad länder när det
gäller konflikthantering. Flera av dessa länder är
medlemmar av Nato, andra inte. Konflikthantering är
en nödvändig del av den svenska utrikespolitiken.
Den svenska utrikespolitiken är dock inte betjänt av
att knytas upp av olika militärallianser.
Vänsterpartiets uppfattning är dock den att den
svenska alliansfriheten skall utvecklas bort från
alla misstankar om en eventuell Natoanslutning och i
riktning mot den radikala och självständiga
utrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges
kännemärke.

2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för
fred (PFF) (punkt 1)

av Lotta N Hedström (mp).

Trots vår i grunden samarbetsinriktade inställning
till omvärlden ser Miljöpartiet en fara i att
Sverige, genom sitt medlemskap i de Nato-initierade
samarbetsprogrammen Euroatlantiska partnerskapsrådet
(EAPR) och Partnerskap för fred (PFF), successivt på
sikt kan knytas närmare Nato-alliansens övriga
åtaganden och förpliktelser. Det svenska deltagandet
i dessa samarbetsformer, kombinerat med de alltmer
omfattande säkerhetspolitiska och militära
kopplingarna mellan EU och Nato, kan riskera att
ställa det svenska folket inför fullbordat faktum -
ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato-alliansen.

Miljöpartiet håller en sådan utveckling för mycket
olycklig. Den svenska alliansfriheten har under lång
tid möjliggjort ett svenskt utrikespolitiskt
engagemang för världens små stater, främst kanske i
rollen som medlare. Den legitimitet som Sverige
under lång tid har tillvunnit sig i detta avseende
riskerar att gå förlorad, liksom kanske många andra
värden som ledande i nedrustningsarbetet.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred
(PFF).

Följdmotioner

2003/04:U20 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

1. Riksdagen beslutar att Sverige ansöker om
medlemskap i Nato.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i
avvaktan på Natomedlemskap bör se medlemskap i
Nato som ett reellt alternativ i Sveriges
säkerhetspolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande
till att Nato alltjämt är en traditionell
internationell organisation, där besluten fattas
utgående från enhällighetsregeln.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande
till att varje medlemsland i Nato beslutar
självständigt och i enlighet med de nationella
beslutsförfarandena om slaget och omfattningen av
den militära hjälp som ges.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande
till att beslut om deltagandet i Natooperationer
alltid fattas utgående från det enskilda fallet
och på nationell nivå, både vad avser deltagande i
"artikel 5"-operationer och Natoledda
krishanteringsoperationer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten
skall vara ett svenskt försvar som möjliggör
militärt samarbete och på så sätt säkerställer att
statsledningen har en så omfattande
säkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt och
att ett "militärt alliansfritt" Sverige i
planeringen bör säkerställa att försvaret utrustas
för en beredskap att ta emot hjälp i
krissituationer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mot bakgrund
av Natos helt överlägsna förmåga att hävda
säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade och
outtalade) i Östersjöområdet skulle för Sveriges
del en utveckling mot EU-försvar innebära ett
allvarligt bakslag för svensk säkerhetspolitik och
att regeringen därför tydligt och bestämt bör
motarbeta en sådan utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU:s nya
säkerhetsstrategi, EU:s nya solidaritetsklausul
och EU:s nya försvarsgarantier (med ett smalt
undantag för alliansfria länder) var och en för
sig, och särskilt de tre tillsammans, för Sverige
innebär nya bindningar och långtgående solidaritet
som gör att alliansfriheten har ändrats i en långt
mer solidarisk och mindre alliansfri riktning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande
till att Nato inte ställer några krav på
medlemsländerna i fråga om försvarsutgifterna och
att fastställandet av nivån för försvarsutgifterna
i sista hand alltid är ett nationellt beslut.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Natomedlemskapets
möjligheter till strukturell samordning av
Sveriges och andra medlemmars stridskrafter, t.ex.
att Sverige utvecklar och organiserar
stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska
medlemmar som Danmark och Norge.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Nato förblir
den enda organisationen i Europa, särskilt i
Östersjöområdet, som förmår ge sina medlemmar
säkerhetsgarantier med tanke på alla typer av
militära hot.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett svenskt
Natomedlemskap, i praktiken skulle förhindra att
Sverige utsätts för militär påtryckning, eller
militärt hot, eller möjligheten att Sverige blir
föremål för ett militärt anfall.

2003/04: U21 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att det utifrån
perspektivet av Natos betydelse i hela
Östersjöområdet görs en grundlig och övergripande
utredning, i nära kontakt med motsvarande utredning
i Finland, om förutsättningarna för ett eventuellt
svenskt Natomedlemskap.

Motioner från allmänna motionstiden
2002/03

2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
stärka den transatlantiska länken (bl.a. Nato).

2002/03:U234 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att säkerhet i dag
bäst uppnås i gemenskap med andra.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU och Nato
för praktiskt taget alla demokratiska stater i
Europa är det naturliga medlet för gemensam
säkerhet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den förestående
Nato-utvidgningen.

2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
stödja de baltiska staternas önskan om Nato-
medlemskap.

2002/03:U249 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
alliansfriheten utvecklas bort från alla
misstankar om en eventuell Natoanslutning och i
riktning mot den radikala och självständiga
utrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges
kännemärke.

2002/03:U280 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett nära och
öppet samarbete med Nato skall ses som en naturlig
del av svensk säkerhetspolitik.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inkludera
Östersjöområdet i en alleuropeisk och
transatlantisk säkerhetsordning.

2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Natos centrala
roll för europeisk säkerhet.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
stödja de baltiska staternas önskan om
Natomedlemskap.

2002/03:Fö240 av Allan Widman m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sveriges
säkerhet bäst främjas i samverkan med andra
demokratier i EU och Nato.

Motioner från allmänna motionstiden
2003/04

2003/04: K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
stärka den transatlantiska länken och
Natosamarbetet.

2003/04: U208 av Sten Tolgfors (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenskt
Natomedlemskap.

2003/04:U268 av Peter Danielsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att Sverige snarast skall
ansöka om medlemskap i Nato.

2003/04:U329 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige - med
tanke på sitt inflytande över Europas
säkerhetspolitik och sin långsiktiga säkerhet -
under 2003-04 bör söka medlemskap i Nato.

2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svensk
säkerhet tjänas bäst om vi som fullvärdiga
medlemmar i Nato och EU arbetar för fred och
säkerhet tillsammans med andra demokratier.