Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU12

Internationella miljöfrågor

---

Sammanfattning

Utrikesutskottet behandlar i detta betänkande ett
antal motionsförslag om internationella miljöfrågor
och betonar därvid vikten av att göra nya
ansträngningar för att uppnå FN:s
millennieutvecklingsmål. Utskottet framhåller att
miljöfrågorna är av fundamental betydelse för en
hållbar utveckling. De är av största vikt också för
möjligheterna att åstadkomma en långsiktigt hållbar
ekonomisk tillväxt och för att kunna bekämpa
fattigdomen i världen. Detta ställningstagande
knyter an till politiken för global utveckling som
nyligen fastslagits av riksdagen.

De miljöfrågor som behandlas i betänkandet har
stor spännvidd och handlar bl.a. om mål och
inriktning på den internationella miljöpolitiken,
det globala miljöarbetets organisation, finansiella
institutioner och finansieringsfrågor samt samband
mellan miljö och handel respektive miljö och
säkerhet. Utöver miljöfrågor av mer övergripande
karaktär tas i betänkandet också upp ett antal mer
specifika globala miljöfrågor liksom vissa
miljöfrågor i EU och övriga Europa. De globala
miljöfrågor som behandlas avser bl.a. vatten,
klimat, energi, skog och katastrofer medan
motsvarande frågor rörande vårt svenska närområde
exempelvis avser forskningsprioriteringar i EU,
kärnavfall på Kolahalvön, omställning av
energisystem i Central- och Östeuropa samt
reningsverk och övervakning av genteknik i
Östersjöregionen.
Sammantaget visar betänkandet att det finns en
bred samsyn om vikten av internationellt
miljöarbete.
Utskottet föreslår att riksdagen avstyrker
samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats tolv reservationer och
tre särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och inriktning beträffande
internationella miljöfrågor
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201
yrkande 3, 2002/03:U284 yrkande 25, 2002/03:MJ428
yrkande 53 och 2003/04:U254 yrkandena 1, 5 och
13–17.
Reservation 1 (c)

2. FN:s miljöprogram UNEP

Riksdagen avslår motion 2003/04:U335 yrkande
12.
Reservation 2 (mp)

3. En internationell miljödomstol

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U254
yrkande 6 och 2003/04:U335 yrkandena 14 och 15.
Reservation 3 (fp, kd, mp)

4. Vissa frågor om finansiella
institutioner och finansieringsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U254
yrkande 19 och 2003/04:U308 yrkandena 6, 8, 9 och
16.
Reservation 4 (c)

5. Globala miljöfonden

Riksdagen avslår motion 2003/04:U308 yrkandena
17 och 18.

6. Miljökonventioner och WTO-regler

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkande
12.
Reservation 5 (mp)

7. Vissa frågor om handel och miljö

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkandena
18 och 19.
Reservation 6 (mp)

8. Vissa frågor om handel med
jordbruksprodukter

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkandena
14, 15 och 17.

9. Privatisering av vatten m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U326 och
2003/04:U336 yrkande 2.
Reservation 7 (v)
Reservation 8 (mp)

10. Vissa vattenfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U261
yrkande 7 och 2003/04:U336 yrkandena 3 och 4.

11. Klimat och energi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U239
yrkande 1, 2003/04:U254 yrkande 12 och
2003/04:U266 yrkandena 1 och 2.
Reservation 9 (kd)

12. Skog och miljö, katastrofer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201
yrkandena 4–6, 2002/03:U313 yrkande 18,
2003/04:U308 yrkande 15 och 2003/04:U345.
Reservation 10 (c)

13. Miljö och säkerhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U217
yrkande 2, 2002/03:U283 yrkande 4 och
2003/04:U242 yrkande 2.

14. Forskningsprioriteringar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U239
yrkande 4 och 2003/04:U254 yrkandena 2 och 4.

15. Vissa miljöfrågor i Sveriges
närområde

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U237
yrkande 12, 2002/03:U291, 2002/03:MJ428 yrkande
44 och 2003/04:MJ400 yrkande 2.
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (c)

Stockholm den 1 april 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Berndt Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp),
Birgitta Ahlqvist (s), Göran Lindblad (m), Anders
Sundström (s), Agne Hansson (c), Ewa Björling (m),
Veronica Palm (s), Lotta N Hedström (mp), Anita
Johansson (s), Birgitta Ohlsson (fp), Rosita
Runegrund (kd), Sermin Özürküt (v), Ronny Olander
(s) och Nils Oskar Nilsson (m).

2003/04

UU12

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar utrikesutskottet 52
motionsförslag från allmänna motionstiden 2002
respektive 2003 som rör internationella miljöfrågor,
och då främst sådana aspekter som sammanhänger med
global utveckling och fattigdomsbekämpning.
Utskottet utarbetade senast våren 2001 ett
särskilt betänkande inriktat på internationella
miljöfrågor, betänkande 2000/01:UU11. Våren 2003
behandlade ett sammansatt utrikes-, miljö- och
jordbruksutskott i betänkande 2002/03:UMJU1 frågor
som sammanhängde med resultaten från FN:s
världstoppmöte i Johannesburg om hållbar utveckling.
Spörsmål med anknytning till internationella
miljöfrågor behandlas även i andra betänkanden,
såväl från utrikesutskottet som från andra utskott.
Ett par exempel från innevarande riksmöte är
utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3 Sveriges
politik för global utveckling respektive miljö- och
jordbruksutskottets betänkande 2003/04:MJU8 EU-
prioriteringar för att nå miljömålen.

Utrikesutskottet och miljö- och jordbruksutskottet
gjorde den 18 november 2003 ett gemensamt besök vid
Stockholm Environment Institute (SEI) och fick
information om institutets verksamhet.

Utskottets överväganden

1 Mål och inriktning

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om mål och
inriktning på politiken rörande
internationella miljöfrågor. Samtliga
motioner avstyrks. Jämför reservation 1 (c).

Motioner

I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 1 betonas att
Sverige måste driva på för ett starkare globalt
samarbete kring hållbarhetsfrågorna och för att de
fattiga ländernas villkor och problem beaktas i
sammanhanget. I yrkande 5 förespråkas global
integrering av EU:s strategi för hållbar utveckling
och klimathandlingsprogrammet, med betoning på en
förankring i den fattiga världen.

Fem övergripande mål måste enligt motionärerna
prioriteras i det framtida internationella
miljösamarbetet för hållbar utveckling: första målet
avser skydd av naturresurser som ligger till grund
för ekonomisk utveckling (yrkande 13), andra målet
avser ökad integration av miljöaspekter i
fattigdomsbekämpningen (yrkande 14), tredje och
fjärde målen avser främjande av en ekologiskt
hållbar globalisering, god förvaltningssed och
större engagemang (yrkande 15) och femte målet avser
konkret genomförande på global nivå av ett antal
internationella miljökonventioner med ett
förfaringssätt av motsvarande karaktär som inom EU
(yrkande 16).
Enligt yrkande 17 bör Sveriges goda erfarenheter
av miljöhänsyn inom biståndspolitiken och större
hänsyn till miljöaspekter i biståndsprojekt spridas
till EU:s biståndsinsatser. I motion 2002/03:U284
(kd) yrkande 25 förespråkas en översyn av biståndet
så att det i större utsträckning inriktas på
miljövänliga alternativ för hållbar tillväxt i
utvecklingsländerna.

I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 53 efterlyses en
tydlig koppling till mänskliga rättigheter i
miljöbiståndet. Motionärerna anser att människan
alltmer skall sättas i centrum för miljöfrågorna.
För att uppnå hållbar utveckling är det samtidigt
viktigt att betona ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter.

I motion 2002/03:U201 (m) yrkande 3 framhålls att
naturkatastrofer beror på mänskligt beteende där den
allt överskuggande förklaringsfaktorn är fattigdom.
Biståndet bör därför inriktas på
fattigdomsbekämpning.

Bakgrund

Miljöfrågorna återfinns bland FN:s s.k.
millenniemål, en rad mätbara mål för att minska
fattigdomen i världen. Dessa mål, som världens
ledare enades om på FN:s millennietoppmöte 2000,
skall vara uppnådda senast 2015. Det övergripande
målet är att avskaffa fattigdom och hunger i
världen. Ett delmål (Millennium Development Goal,
MDG) är att halvera fattigdomen fram till 2015. Ett
annat delmål är att säkra en miljömässigt hållbar
utveckling. Andelen människor som saknar tillgång
till rent vatten skall halveras före 2015.
Livsvillkoren för minst 100 miljoner människor som
lever i slumområden skall signifikant ha förbättrats
före 2020.

Sverige och 146 andra länder har skrivit under
millenniedeklarationen och har därmed åtagit sig att
arbeta för att förverkliga målen. I
millenniedeklarationen som antogs av FN:s
generalförsamling den 18 september 2000 gjordes ett
antal mer preciserade åtaganden utifrån
millenniemålen, däribland om utveckling och
fattigdomsbekämpning samt skydd av vår gemensamma
miljö.
Ett uppfyllande av millenniemålet om att säkra en
miljövänlig och hållbar utveckling har stor
betydelse för möjligheterna att nå övriga
millenniemål, konstaterar FN:s utvecklingsprogram
UNDP i sin Human Development
Report 2003.
Några av de samband UNDP pekar på är i sammandrag
följande. När det gäller millenniemålet om att
utplåna extrem fattigdom och hunger menar man att
människors levnadsförhållanden och tillgång till mat
ofta är beroende av ekosystemen. Fattiga människor
har genom den osäkra situation de lever i begränsade
möjligheter att skydda miljön och förbättra sin
livssituation.
Millenniemålet om att uppnå allmän
grundskoleutbildning har ett samband med miljöfrågan
bl.a. genom att den tid som unga människor måste
ägna åt att samla vatten och ved minskar den tid de
kan ägna åt skolarbete. Dessutom medför brist på
energi, vatten och sanitära förhållanden att det
blir svårare att rekrytera kvalificerade lärare till
landsbygdsområden.
Ett annat millenniemål handlar om att främja
jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor.
Detta motverkas av att kvinnor och flickor har ett
särskilt stort ansvar för att samla vatten och ved,
vilket reducerar den tid de kan ägna åt utbildning
och att tjäna pengar. Kvinnor har ofta mindre
rättigheter än män och osäker tillgång till land och
andra naturresurser, vilket begränsar deras
möjligheter.
Också målet om att minska barnadödligheten har ett
samband med miljöfrågan. Sjukdomar som exempelvis
diarré hänger ihop med förorenat vatten. Dåliga
hygieniska förhållanden och luftrörsinfektioner på
grund av föroreningar är bland de främsta
dödsorsakerna bland barn under fem år.
När det gäller sambandet mellan miljöfrågor och
millenniemålet om att förbättra mödrars hälsa pekar
UNDP bl.a. på negativa hälsoeffekter av förorenad
inomhusluft och tunga bördor av vatten och ved.
Detta leder till ökad förekomst av komplikationer i
samband med graviditet och barnafödande.
Beträffande målet om att bekämpa hiv/aids,
malaria och andra sjukdomar framhålls att uppemot
20 % av sjukdomarna i utvecklingsländer kan bero på
riskfaktorer i miljön.
I fråga om det åttonde och sista millenniemålet,
att utveckla ett globalt partnerskap för utveckling,
framhåller UNDP att många globala miljöproblem,
exempelvis klimatfrågan, endast kan lösas genom
partnerskap mellan rika och fattiga länder.

Vid FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i
Johannesburg 2002 antogs en politisk deklaration och
en genomförandeplan som anger rekommendationer för
det fortsatta arbetet med att genomföra Agenda 21
och övriga åtaganden från Riokonferensen 1992.

I genomförandeplanen åtog sig medlemsländerna att
bl.a. utveckla integrerade vattenhushållningsplaner
och planera för effektivare vattenanvändning senast
2005, halvera andelen människor som saknar tillgång
till grundläggande sanitet 2015 och återuppbygga och
avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald till
2010. Rekommendationer antogs om att skyndsamt öka
andelen förnybar energi. Med utgångspunkt i förslag
som Danmark, Finland och Sverige utarbetat inom EU,
antogs en skrivning om att lansera ett tioårigt
ramverk av program till stöd för initiativ som
påskyndar övergången till hållbar konsumtion och
produktion. Bland övriga frågor som behandlas kan
exempelvis nämnas företagens roll och ansvar i
arbetet för hållbar utveckling.

Ställningstagande

Utskottet anser att genomförandet av de
internationella åtaganden som gjorts på miljöområdet
under tolvårsperioden sedan Riokonferensen lämnar
mycket i övrigt att önska. Trycket på att
förverkliga de målsättningar som satts upp och att
genomföra de åtgärder som beslutats har fram till i
dag varit otillräckligt. Nya ansträngningar måste
göras och tempot måste vara högt om det skall bli
möjligt att uppfylla millennieutvecklingsmålen och
FN:s millenniedeklaration. Den svenska politiken
skall bidra till detta.

Toppmötet i Johannesburg bidrog till att
definitivt erkänna begreppet hållbar utveckling som
en överordnad princip för FN:s arbete. Detta
konstaterade regeringen i sin skrivelse 2002/03:29
om toppmötet. Utskottet vill framhålla att
miljöfrågorna är av fundamental betydelse för en
hållbar utveckling. De är av största vikt också för
möjligheterna att åstadkomma en långsiktigt hållbar
ekonomisk tillväxt och för att kunna bekämpa
fattigdomen i världen.
Riksdagen har nyligen slagit fast att målet för
Sveriges politik för global utveckling skall vara
att bidra till en rättvis och hållbar global
utveckling. Vid sidan av detta mål, som gäller för
alla politikområden, skall målet för Sveriges
internationella utvecklingssamarbete vara att bidra
till att skapa förutsättningar för fattiga människor
att förbättra sina levnadsvillkor (bet. 2003/04:UU3,
rskr. 2003/04:112). Ställningstagandet gjordes i
anslutning till behandlingen av proposition
2002/03:122 Gemensamt ansvar – Sveriges politik för
global utveckling.
Riksdagen slog fast att politiken skall präglas av
ett rättighetsperspektiv, vilket innebär att
människors rättigheter skall utgöra grund för de
åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar
utveckling. Vidare skall politiken också präglas av
de fattigas perspektiv, vilket innebär att fattiga
människors behov, intressen och förutsättningar
skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis
och hållbar utveckling. Utskottet vill här framhålla
att det rättighetsperspektiv som skall prägla
politiken för global utveckling innefattar såväl
mänskliga rättigheter som demokrati och
jämställdhet. Dessa tre variabler är ömsesidigt
beroende och utgör varandras förutsättningar. De är
också grundläggande villkor för en hållbar
utveckling.
Hållbar utveckling innefattar tre
huvudkomponenter, enligt den nya svenska politiken
för global utveckling. Dessa är hållbar användning
av naturresurser och omsorg om miljön, ekonomisk
tillväxt samt social utveckling och trygghet. En av
de största utmaningarna för att uppnå en hållbar
global utveckling är att bryta sambandet mellan
ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljö,
naturresurser och människors hälsa.
Sverige har goda förutsättningar att fungera som
ett föredöme i fråga om hållbar utveckling, ansåg
det sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1
Johannesburg – FN:s världstoppmöte om hållbar
utveckling. Utskottet konstaterade att Sverige,
förutom att utveckla en egen nationell strategi för
hållbar utveckling, även aktivt verkar för att
stärka FN:s arbete med hållbar utveckling,
fattigdomsbekämpning och för att stärka den
internationella miljöförvaltningen.
I den regeringsskrivelse (skr. 2002/03:29) som låg
till grund för betänkande UMJU1 deklarerade
regeringen att Sverige aktivt skulle bidra till att
integrera resultaten från Johannesburg i arbetet i
hela FN-systemet, Världsbanken, Internationella
valutafonden (IMF) och WTO. Hållbar utveckling skall
uppnås genom ökad samstämmighet mellan olika
politikområden, genom ökad samordning och ökat
samarbete. Detta måste ske såväl i fält som i det
internationella policyarbetet. Det sammansatta
utskottet slog därutöver fast att hållbar utveckling
behöver genomsyra all politik på alla nivåer.
Utskottet betonade att ett framgångsrikt arbete för
hållbar utveckling endast kan uppnås genom ökad
samstämmighet, samordning och samarbete mellan olika
politikområden och mellan olika institutionella
nivåer lokalt, nationellt och internationellt.
Utrikesutskottet anser att betydelsefulla steg i
denna riktning tagits också efter att det
sammansatta utskottet våren 2003 redovisade sin syn
på resultaten från FN-toppmötet i Johannesburg.
På det miljöpolitiska området agerar Sverige i en
rad internationella forum. Flera exempel på detta
återfinns senare i detta betänkande. Sverige fäster
stor vikt vid att konstruktivt påverka EU:s politik
för hållbar utveckling eftersom EU på det globala
planet är en viktig aktör när det gäller
miljöfrågor. Unionen är också mycket aktiv när det
gäller insatser för att uppnå målet om hållbar
utveckling. Det kan konstateras att EU:s sjätte
miljöhandlingsprogram fokuserar på hållbar
utveckling och skall utgöra grunden för
miljödimensionen i EU:s strategi för hållbar
utveckling. EU framhåller i olika sammanhang, bl.a.
i anslutning till verksamheten inom FN:s kommission
för hållbar utveckling (CSD, Commission on
Sustainable Development), också vikten av nationella
strategier för hållbar utveckling. Kommissionens nya
tvååriga arbetsprogram är inriktat på översyn och
beslut med sikte på genomförande på landnivå.
Det starka sambandet mellan fattigdomsbekämpning
och miljöfrågor har framhållits av utrikesutskottet
bl.a. i betänkande 2003/04:UU3. Utskottet noterade
där att Sverige i det internationella och nationella
arbetet, och i enlighet med
Johannesburgsdeklarationen, understrukit vikten av
en integrerad syn på den hållbara utvecklingens tre
dimensioner: den sociala, den ekonomiska och den
miljömässiga. Hållbart nyttjande av naturresurserna
och omsorg om miljön skall genomsyra Sveriges
politik för global utveckling. Därmed skapas också
förutsättningar för att bidra till arbetet med att
uppnå FN:s samtliga millenniemål. Sambandet måste
brytas mellan å ena sidan ekonomisk tillväxt och å
den andra negativ påverkan på miljön,
naturresurserna och människans hälsa. Sverige skall
fortsätta att vara drivande såväl internationellt
som nationellt när det gäller hållbara konsumtions-
och produktionsmönster.
Även miljö- och jordbruksutskottet betonade i sitt
betänkande 2003/04:MJU8 att fattigdomsbekämpning är
nödvändig för att uppnå en hållbar utveckling, inte
minst för de minst utvecklade länderna. En betydande
samsyn råder, anförde utskottet, om att kampen mot
fattigdomen är en gemensam internationell utmaning.
EU är tillsammans med medlemsstaterna för närvarande
världens största finansiär av utvecklingssamarbete.
Utskottet vill framhålla att den nya politiken för
global utveckling på ett helt nytt sätt betonar
behovet av kontinuerlig och ökad dialog med
samarbetsparter på såväl landnivå som i
multilaterala sammanhang. Det finns också anledning
att kraftfullt understryka att denna dialog
innefattar att miljömässig hållbarhet i väsentligt
större utsträckning än hittills beaktas i tillväxt-
och utvecklingsstrategier på alla nivåer.
Genom arbetet för hållbara produktions- och
konsumtionsmönster kan Sverige och andra länder
bidra till en utveckling av ny teknik och nya
ekonomiska och politiska styrmedel. Länder som
Sverige samarbetar med bör själva ta ett långsiktigt
nationellt ansvar och säkerställa att
hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning
och strategier. Sveriges uppgift är att stödja och
komplettera dessa ansträngningar.
Frågor om gott styrelseskick och hållbara
konsumtions- och produktionsmönster ingick som
centrala delar i den genomförandeplan som antogs vid
toppmötet i Johannesburg. I det svenska arbetet med
att följa upp handlingsplanen ingår anordnandet av
en internationell konferens om utbildning för
hållbar utveckling. Den äger rum i Göteborg i maj i
år med deltagande av ca 350 deltagare från hela
världen, med det gemensamt att de arbetar med frågor
rörande hållbar utveckling och någon form av
lärande. Utskottet ser positivt på att
uppföljningsarbetet utmynnar i konkreta initiativ
också av denna art.
Sverige har hört till initiativtagarna och agerat
aktivt för att få till stånd en rad internationella
miljökonventioner, bl.a. i samband med
Riokonferensen 1992. Ända sedan dess har Sverige
verkat pådrivande för att dessutom stödja u-
ländernas eget arbete med att genomföra
konventionerna. Detta sker internationellt, bl.a.
inom EU och OECD liksom inom ramen för
kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring till u-
länderna via exempelvis Globala miljöfonden, GEF.
Utrikesutskottet ser positivt på att Sverige inom
EU agerar pådrivande för en politik för hållbar
utveckling. Utskottet konstaterar, bl.a. på grundval
av kommissionens nyligen publicerade rapport om
genomförandet av åtagandena från Johannesburg (KOM
(2003) 829), att en hel del åstadkommits av unionen
under de ca 18 månader som förflutit sedan
toppmötet. Mycket återstår dock att göra, vilket
också redovisas i kommissionens avrapportering.
Kraftfulla insatser behövs för att fattigdomen skall
utplånas, produktions- och konsumtionsmönstren bli
hållbara och skyddet gott för de naturresurser som
skall ligga till grund för kommande generationers
ekonomi och sociala utveckling. Viktiga
utgångspunkter för insatserna är EU:s allmänna
strategi för hållbar utveckling, som antogs av
Europeiska rådet i Göteborg 2001, samt
miljödimensionen i Lissabonstrategin.
Enligt kommissionens planering skall en översyn av
strategin för hållbar utveckling äga rum under den
första delen av den nya kommissionens mandatperiod.
Avsikten är att den externa dimensionen av hållbar
utveckling då skall integreras med strategin.
Viktiga externa aspekter är exempelvis utrotning av
fattigdom, vatten-, energi- och skogsfrågor med
anknytning till hållbar utveckling, hållbar
världshandel och globala styrelseformer för hållbar
utveckling.
Utrikesutskottet vill framhålla vikten av att
Sverige i den planerade översynen av EU:s strategi
för hållbar utveckling kraftfullt förespråkar det
synsätt som kommit till uttryck bl.a. i riksdagens
ställningstagande till en ny svensk politik för
global utveckling respektive politik för hållbar
utveckling. Utskottet betonar vikten av att öka den
politiska samstämmigheten i frågor som rör hållbar
utveckling såväl inom EU som i unionens agerande
gentemot exempelvis andra länder eller i
internationella samarbetsstrukturer. Risken för
motsägelsefulla eller motverkande agendor måste
undvikas. Millenniemålen och millenniedeklarationen
måste uppfyllas.

När det gäller motionsförslaget om miljöbistånd och
mänskliga rättigheter vill utskottet framhålla att
riksdagen nyligen slagit fast att målet för den
svenska politiken för global utveckling skall vara
att bidra till en rättvis och hållbar global
utveckling, som skall gälla för alla politikområden,
dvs. även miljöpolitiken (prop. 2002/03:122, bet.
2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112). Ett
rättighetsperspektiv skall genomsyra hela politiken.
Utskottet konstaterade i betänkande UU3 att det i
rättighetsperspektivet ingår såväl mänskliga
rättigheter som demokrati och jämställdhet.

Utskottet framhöll i betänkandet att de mänskliga
rättigheterna är universella, odelbara, ömsesidigt
beroende och relaterar till varandra. Ett liv i
värdighet förutsätter att alla mänskliga rättigheter
respekteras, inklusive ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter.
Regeringen har nyligen till riksdagen redovisat
sin syn på mänskliga rättigheter i skrivelse
2003/04:20 Mänskliga rättigheter i svensk
utrikespolitik, vilken behandlats av
utrikesutskottet i betänkande 2003/04:UU9. Av
skrivelsen framgår tydligt att Sverige kommer att
verka för att sambanden mellan skyddet av miljön och
respekten för de mänskliga rättigheterna framhålls
och tydliggörs i de olika forum där dessa frågor
behandlas, inte minst inom arbetet för en hållbar
utveckling.
Här kan också nämnas att det under 2003 inrättades
en arbetsgrupp under FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna för att överväga förslag
till ett tilläggsprotokoll till konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Sverige kommer enligt regeringens skrivelse
2003/04:20 att aktivt delta i arbetsgruppens
diskussioner om ett tilläggsprotokoll, även om
regeringen inte är övertygad om att ett sådant
protokoll är det bästa sättet att främja dessa
rättigheter. Dessutom kommer Sverige enligt
skrivelsen att verka för att de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna på ett effektivt sätt
drivs inom övriga delar av FN-systemet, inte minst
på utvecklingssidan.
Utrikesutskottet anser sammanfattningsvis att
motionsförslagen om mål och inriktning ligger väl i
linje med den politik som Sverige förespråkar såväl
i EU-samarbetet som i andra internationella
sammanhang.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m) yrkande
3, 2002/03:U284 (kd) yrkande 25, 2002/03:MJ428 (c)
yrkande 53 och 2003/04:U254 (kd) yrkandena 1, 5 och
13–17.

2 Det globala miljöarbetets organisation

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om FN:s
miljöprogram UNEP och inrättande av en
internationell miljödomstol. Samtliga
motioner avstyrks. Jämför reservationerna 2
(mp) och 3 (fp, kd, mp).

Motioner

FN:s miljöprogram UNEP

I motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 12 förespråkas
att Sverige skall verka för att FN:s miljöprogram
UNEP (United Nations Environment Program)
uppgraderas till att bli en världsmiljöorganisation
med mandat till verklig förändring. Därmed skulle
miljöfrågorna få en starkare ställning inom FN-
strukturen.

Internationell miljödomstol

Sverige bör enligt motion 2003/04:U254 (kd) yrkande
6 verka för inrättande av en internationell
miljödomstol, exempelvis inom ramen för EU-
samarbetet, och placering av denna i Sverige. Syftet
skulle vara att skapa fungerande sanktionssystem och
främja efterlevnaden av miljökonventioner.

Också i motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 15
argumenteras för inrättande av en internationell
miljödomstol till vilken internationella
miljökonventioner skall kunna kopplas. Enligt
motionärerna bör även frivilligorganisationer ha
talerätt i miljödomstolen. I syfte att stärka det
folkrättsliga systemet skulle den kunna utgöra en
del av den internationella domstolen i Haag. I
yrkande 14 betonas vikten av att miljökonventioner
och multilaterala miljöavtal efterlevs. Detta kan
ske genom att bindande beslut och kontrollmekanismer
kopplas till undertecknandet.

Bakgrund

På global nivå innefattar det institutionella
systemet för hållbar utveckling en rad organ med FN
i centrum. Inom FN-systemet finns bl.a. FN:s
miljöprogram, UNEP, och Kommissionen för hållbar
utveckling (Commission on Sustainable Development,
CSD). I det globala institutionella systemet ingår
också exempelvis sekretariaten till olika
miljökonventioner. Till detta kommer alla organ och
institutioner som har att integrera miljöaspekter
inom sina respektive verksamhetsområden.

CSD tillskapades 1992 och ansvarar för uppföljning
och genomförande på olika nivåer av resultaten från
toppmöten om hållbar utveckling. Kommissionen, som
sorterar under FN:s ekonomiska och sociala råd
(Ecosoc), medverkade också i förberedelserna för
toppmötet i Johannesburg 2002.
På regional nivå är exempelvis FN:s regionala
kommissioner och EU samt OECD viktiga aktörer när
det gäller miljöfrågor och hållbar utveckling.

FN:s miljöprogram UNEP

FN:s miljöprogram UNEP bär det övergripande och
samordnande ansvaret för miljödimensionen av
hållbar utveckling inom FN-systemet. UNEP arbetar
bl.a. med att fastställa normer för exempelvis
miljöutvärdering och miljöinformation och med att
utveckla aktionsplaner för det globala
miljöarbetet. Man söker också synergieffekter
mellan olika miljökonventioner, arbetar med
frågor kring teknologiöverföring, sötvatten och
stöd till afrikanska miljöinsatser. Sveriges
bidrag till UNEP för 2004 är totalt ca 40
miljoner kronor.

En reformering av FN inleddes 1997 och syftar
bl.a. till en mer integrerad och systematisk
hantering av miljö och hållbar utveckling inom FN:s
samtliga utvecklingsområden. Som ett led i
reformarbetet har FN:s miljöprogram UNEP förnyats.

Internationell miljödomstol

Det finns i dag inte någon internationell
miljödomstol. Den internationella domstolen i Haag
har dock en särskild miljökammare.

Inom den internationella miljörätten finns ett
stort antal konventioner. Dessa innefattar
tvistelösningsmekanismer som kan ha starkt
varierande utformning.

Ställningstagande

FN:s miljöprogram UNEP

Genom Johannesburgprocessen förtydligades UNEP:s
roll som huvudansvarig för miljödimensionen av
hållbar utveckling inom FN-systemet. UNEP:s
samverkan med andra FN-organ har stärkts under
devisen ”miljö för utveckling”. De senaste fyra åren
har antalet medlemsländer som betalar en frivillig
årsavgift till UNEP fördubblats.

EU har vid ett flertal tillfällen antagit
rådsslutsatser med syftet att ”förstärka den
internationella miljöstyrningen som skulle kunna
leda till en uppgradering av miljöprogrammet UNEP
till ett specialiserat FN-organ med ett brett mandat
i miljöfrågor”. Kommissionen har i en nyligen
publicerad uppföljningsrapport om genomförandet av
åtagandena vid Johannesburgstoppmötet aktualiserat
denna ståndpunkt (KOM (2003) 829). Specialiserade
FN-organ, som exempelvis ILO och WHO, har ett större
oberoende än program av den karaktär som UNEP
representerar.
I linje med det nordiska FN-projektets
rekommendationer verkar Sverige inom UNEP för en
effektiv styrning och för att samtidigt ta till vara
FN:s viktiga roll att erbjuda medlemsländer
mötesplatser. I projektets rekommendationer
betonades också vikten av att förbättra styrformer
inom FN-systemet genom att skapa en bättre
arbetsfördelning vad gäller policyskapande,
fastställande av verksamhetsinriktning och
genomförande. Mot bakgrund av det nordiska FN-
projektet genomför Sverige en studie över hur
styrformerna inom UNEP skulle kunna förbättras.
Frankrike har tagit initiativ till en arbetsgrupp
med 24 länder som skall diskutera en omformning av
UNEP till ett fackorgan för miljöfrågor. Företrädare
för den svenska regeringen deltar förutsättningslöst
i dessa diskussioner.
Utrikesutskottet vill för sin del understryka
vikten av tydliga och klara ansvarsförhållanden när
det gäller den internationella miljöstyrningen. En
stark och effektiv styrning måste eftersträvas.
Utskottet anser att mycket talar för att man inte
bör bygga upp ytterligare organ för detta ändamål
utan att UNEP skulle kunna ha förutsättningar att
axla en sådan roll.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker
därmed motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 12.

Internationell miljödomstol

Förslag om en internationell miljödomstol har
behandlats av riksdagen vid flera tillfällen, senast
i betänkande 2002/03:UMJU1. Där erinrade det
sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet
om de argument som framförts mot inrättande av en
internationell miljödomstol. Argumenten var att ett
genomförande av en enhetlig praxis inom miljörätten
genom ett enhetligt tvistelösningssystem i form av
en miljödomstol, torde vara förenat med flera
problem med anledning av att den internationella
miljörätten innehåller en stor mängd konventioner
och ett stort antal sinsemellan mycket olika
instrument för att se till att förpliktelserna
efterlevs. Därtill kommer det politiska problemet
att många stater är ovilliga att låta domstolar
slita deras tvister. En enhetlig
tvistelösningsmekanism skulle sannolikt förutsätta
att det infördes bestämmelser därom i ett stort
antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om
tvistelösningsklausulerna i befintliga konventioner
inte revideras kan det innebära att parterna får en
valmöjlighet mellan flera
tvistelösningsinstitutioner, vilket ytterligare
skulle undergräva enheten i miljörättens
tillämpning. Sådana nödvändiga omförhandlingar
skulle leda till att konventionerna öppnas för
omförhandling även i andra avseenden.

Det sammansatta utskottet påminde i betänkande
UMJU1 om att det redan finns en domstol med generell
kompetens, nämligen den internationella domstolen i
Haag, vilken har en särskild miljökammare. Även om
det inte finns någon instansordning inom folkrätten
ger den internationella domstolens auktoritet dess
domar en särskild tyngd, poängterade det sammansatta
utskottet.
De nuvarande miljöavtalen innehåller emellertid
ofta tvistelösningsmekanismer som bedöms vara för
svaga eftersom de i flertalet fall bygger på en s.k.
opt in-lösning, vilket innebär att parterna själva
avgör om de vill acceptera tvistelösningsmekanismen
eller ej. Företrädare för de nordiska ländernas
regeringar överenskom i september 2003 om att vara
pådrivare för att nya miljöavtal skall innehålla
formuleringar som stärker både Haagdomstolens och
skiljedomstolarnas roll under avtalen.
De nordiska länderna är också eniga om vikten av
att komplettera existerande traditionella
tvistelösningsmekanismer i miljöavtal med
efterlevnadsordningar, eller, förenklat uttryckt,
klarlägganden av på vilket sätt avtalen skall
efterlevas eller förverkligas.
De nordiska länderna stöder därför sådana
efterlevnadsordningar som inte erbjuder några
möjligheter för en part till s.k. opt out, dvs. att
frånträda bestämmelserna om efterlevnad. I de fall
en sådan möjlighet ändå måste finnas i ett avtal bör
den, enligt de nordiska ländernas uppfattning, vara
begränsad i tid och omfattning. De nordiska länderna
är också eniga om vikten av öppenhet i
efterlevnadsprocessen. Det skall vara möjligt för
exempelvis allmänheten att följa och granska
staternas agerande.
Utrikesutskottet finner inte anledning att göra
något annat ställningstagande i frågan om inrättande
av en internationell miljödomstol än vad som senast
gjordes i betänkande 2002/03:UMJU1. Samtidigt ser
utskottet positivt på att en gemensam nordisk
hållning enligt här redovisade principer kommit till
stånd.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2003/04:U254 (kd)
yrkande 6 och 2003/04:U335 (mp) yrkandena 14 och 15.

3 Finansiella institutioner och
finansieringsfrågor

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om
finansiella institutioner och
finansieringsfrågor, däribland om
Världsbanken och Globala miljöfonden, GEF.
Samtliga motioner avstyrks. Jämför
reservation 4 (c).

Motioner

Sverige bör enligt motion 2003/04:U254 (kd) yrkande
19 vara pådrivande för att utveckla nya
finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser i
enlighet med idéer som presenterades vid konferensen
Finansiering för utveckling 2002.

I motion 2003/04:U308 (c) yrkande 6 framhålls att
det bör finnas en övergripande policy för
Världsbanken och dess verksamhet. Av denna
övergripande policy skall tydligt framgå att man i
alla projekt och program skall sträva mot en hållbar
utveckling med innebörden att social utveckling och
ekologisk hänsyn ges samma tyngd som ekonomisk
utveckling. Enligt yrkande 8 borde Världsbanken och
Internationella valutafonden, IMF (International
Monetary Fund), göra en översyn av sin policy för
att se att den ligger i linje med Agenda 21 och den
genomförandeplan som antogs vid FN:s världstoppmöte
om hållbar utveckling 2002. I yrkande 9 framhålls
att Världsbankens policy måste innefatta också
materiella rättigheter, däribland rätten till rent
dricksvatten. När det gäller Världsbankens utlåning
till dammprojekt framhålls i yrkande 16 att sådan
måste utgå från slutsatserna från World Commission
on Dams.

Enligt yrkande 17 bör huvudinriktningen på Globala
miljöfonden, GEF (Global Environmental Facility),
vara att arbeta mot klimatförändringar inklusive
ökenutbredning och annan markförstöring. Sverige
föreslås i yrkande 18 fortsätta att stödja GEF och
verka för att övriga EU-medlemsstater gör detsamma.

Bakgrund

Världsbanken, Globala miljöfonden och
Internationella valutafonden (IMF) utgör exempel på
centrala aktörer på global nivå när det gäller
frågor med anknytning till finansiering av
miljöförbättrande åtgärder och insatser för hållbar
utveckling. Härutöver finns ett antal fonder av
olika karaktär.

På regional nivå finns bl.a. de regionala
utvecklingsbankerna och Europeiska
investeringsbanken, EIB. Den sistnämnda banken
beviljar lån till projekt i EU:s medlemsländer och
anslutningsländer men har också medverkat till
finansiering av miljörelaterade projekt utanför
dessa, bl.a. i nordafrikanska länder samt i Sankt
Petersburg och Kaliningrad.
För att uppfylla millenniemålen krävs att varje
utvecklingsland har möjlighet att mobilisera
tillräckligt med offentliga och privata resurser och
att resurserna används effektivt. Detta ställer
ökade krav på samstämmighet inom politikområdena
ekonomi, handel och utveckling samt ett
internationellt system som fungerar och svarar mot
globaliseringens utmaningar. Dessa frågor
behandlades vid den internationella konferensen om
utvecklingsfinansiering in Monterrey, Mexiko, 2002.
Huvudsyftet var att diskutera hur olika
finansieringskällor – inhemska och internationella,
privata och offentliga – tillsammans kan verka för
att uppnå de mål och åtaganden som uppställs i
millenniedeklarationen och vid större FN-konferenser
och möten under 1990-talet.
Världsbanken slog 2001 fast en övergripande
strategi för fattigdomsbekämpning. I denna
identifierade man två huvudområden för verksamheten:
att skapa ett klimat för investeringar, arbete och
hållbar utveckling och att investera i fattiga
människor och göra det möjligt för dem att delta i
utveckling. I dokumentet World Bank Group –
Strategic Framework (januari 2001) deklareras att
Världsbanken till fullo stöder millenniemålen och
att dess övergripande strategi skall stå i
överensstämmelse med dessa.
Världsbankens bidrag till att uppnå millenniemålen
sker genom stöd till i-länder och u-länder i form av
lån, garantier, analyser och råd,
skuldavskrivningar, kapacitetsstärkande åtgärder
samt global övervakning och rådgivning. I början av
2003 pekade Världsbankens ledning ut sju särskilt
viktiga insatsområden: utbildning för alla,
hiv/aids, mödra- och barnavård, vattenförsörjning
och sanitet, investeringsklimat och finansiering,
handel och hållbar utveckling. På dessa områden vill
banken lägga ökad tonvikt under en tvåårsperiod,
bl.a. i form av mer kapacitetsstärkande insatser och
traditionell långivning samt annan finansiering.
Det är enligt Världsbanken uppenbart att enbart
ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis medför minskad
fattigdom. Den slutsatsen bygger bl.a. på slutsatser
i studien De fattigas röst (Voices of the Poor) som
banken publicerade 2000. I studien försökte man få
fram orsaker till och effekter av fattigdom genom
att sammanställa svar från 60 000 fattiga kvinnor
och män i 60 länder. Studien visade hur nära
sammanlänkad fattigdom är med andra aspekter på
mänsklig utveckling – exempelvis hälsa, utbildning
och deltagande i samhället – och hur stor betydelse
korruption och ineffektiv offentlig styrning har.
Studien har i sin tur påverkat senare prioriteringar
och insatser från Världsbanken när det gäller att
bekämpa fattigdom.
Världsbankens strategi för fattigdomsbekämpning
kompletteras av ett flertal sektorsstrategier,
däribland avseende skogar, vattenresurser och
miljöfrågor. Sektorsstrategierna revideras vart
tredje år.
Bankens miljöstrategi beslutades av dess styrelse
2001. Strategins mål är att främja
miljöförbättringar som ett grundläggande element i
strategier och handlingsprogram för utveckling och
fattigdomsbekämpning. Den har tre ömsesidigt
beroende delmål: att förbättra människors
livskvalitet, att förbättra tillväxtens kvalitet och
att skydda kvaliteten på den regionala och globala
miljön. I maj 2003 publicerades en utvärdering av
hur genomförandet av miljöstrategin fortskrider.
Utvärderingen visar att den genomförts väl och att
verksamheten ligger väl i linje med den
genomförandeplan som antogs vid världstoppmötet i
Johannesburg.

Internationella valutafondens, IMF, roll är att
övervaka länders växelkurser och makroekonomiska
politik. En central del av IMF:s verksamhet är att
stödja länder att genomföra en makroekonomisk
politik som syftar till en hållbar tillväxt. IMF:s
verksamhet omfattar rådgivning och finansiellt stöd
till länders reformprogram och innefattar
bedömningar av de sociala och miljömässiga
konsekvenserna av olika åtgärdsförslag.

Globala miljöfonden, GEF (Global Environment
Facility), skapades 1991. Fonden ger
finansieringsstöd till utvecklingsländer och länder
med övergångsekonomier för program och projekt som
skall skydda den globala miljön.

Globala miljöfonden är en finansiell mekanism för
klimatkonventionen (UNFCCC), konventionen om
biologisk mångfald (CBD), Stockholmskonventionen om
långlivade organiska ämnen (POP) och
ökenkonventionen. Detta innebär att konventionernas
partsmöten beslutar om riktlinjer för GEF:s
verksamhet inom respektive område och att Globala
miljöfonden rapporterar till dem om sina insatser.
Fonden finansierar även insatser i östländer
avseende Montrealprotokollet om ozonnedbrytande
ämnen.

Ställningstagande

Näringslivets bidrag till strävandena för hållbar
utveckling slogs fast vid toppmötet i Johannesburg.
Genomförandeplanen betonar vikten av partnerskap
mellan marknadsaktörer och den offentliga sektorn.
Så kallade innovativa finansieringsmekanismer, dvs.
nya finansieringsformer, lyftes också fram som en
viktig del i slutsatserna från Monterreykonferensen.
Upprättandet av nya separata globala fonder har
däremot inte självklara fördelar i förhållande till
existerande institutioner och mekanismer för
finansiering. Globala miljöfonden, GEF, har dock
åstadkommit goda resultat när det gäller globala
miljöinsatser. Som framgår nedan prioriterar Sverige
GEF:s insatser som en viktig del i det globala
arbetet för hållbar utveckling.

I proposition 2002/03:122 som låg till grund för
utskottets ställningstagande om Sveriges politik för
global utveckling (bet. 2003/04:UU3) betonades att
Sverige fortsatt bör verka för att de multilaterala
organens verksamhet effektiviseras och förstärks och
att ökat samarbete sker mellan olika multilaterala
organ och för att utvecklingsländernas inflytande
ökar i de internationella finansiella
institutionerna.
Regeringen konstaterade i prop. 122 att de
internationella finansiella institutionerna genom
sina mandat och sina omfattande resurser har en
avgörande betydelse för många utvecklingsländer.
Deras påverkan är både direkt, genom lån- och
rådgivning, och indirekt, genom att deras verksamhet
bidrar till internationell finansiell stabilitet.
FN:s arbete för utveckling bör förstärkas bl.a.
genom långsiktiga, stabila finansieringsplaner
grundade på gemensamt ansvarstagande, tydligare
mandat, inrättande av effektiva styrformer och
förbättrad samordning. De regionala
utvecklingsbankernas verksamhet bör stärkas genom
fortsatta interna reformer, en breddad syn på
fattigdomsbekämpning och ökad samordning och
harmonisering.
Världsbanken och IMF fyller enligt utskottet en
viktig funktion, inte minst i fråga om
fattigdomsbekämpning och internationell finansiell
stabilitet. Detta framgick också vid den konferens
om Bretton Woods-institutionerna som anordnades i
Riksdagshuset den 28 januari 2004. Flera talare vid
konferensen betonade vikten av att stärka det
parlamentariska inflytandet över de båda
institutionerna. Statsrådet Gunnar Lund klargjorde
att regeringens ambition är att ha en närmare dialog
med riksdagen i dessa frågor.
Dessa frågor hade dessförinnan tagits upp också i
betänkande UU3 där utskottet framhöll vikten av att
den svenska riksdagen av regeringen informeras om
och kan påverka Världsbankens arbete liksom
verksamheten i IMF och de regionala bankerna.
Utskottet gjorde därför ett tillkännagivande om att
regeringen med regelbundna intervall i en skrivelse
bör redovisa de svenska prioriteringarna för
riksdagen vad avser Världsbanken, IMF och de
regionala utvecklingsbankerna.
Också helt nyligen har utrikesutskottet i yttrande
2003/04:UU2y Spelregler för globala marknader –
svensk strategi för ökad internationell finansiell
stabilitet, vilket avlämnats till finansutskottet,
tagit upp det aktuella spörsmålet och därvid
förutsatt att regeringen utvecklar en närmare dialog
med riksdagen kring de aktuella frågorna. Regeringen
bör ta initiativ till en diskussion om formerna för
dialogen. Utskottet gjorde i yttrandet bedömningen
att den skrivelse som riksdagen beställt jämte
kontakterna inför årsmöten skapar goda
förutsättningar för riksdagen att få insyn och kunna
utöva inflytande. Det ligger i regeringens intresse
att förankra de ståndpunkter som framförs
internationellt. Det är en styrka att kunna hänvisa
till att ståndpunkterna är förankrade, konstaterade
utskottet. Utskottet förutsätter att de synpunkter
som framförs av riksdagen kommer att vägas in i de
svenska positionerna.
I detta sammanhang kan nämnas att det finns ett
nätverk, PNoWB (Parliamentary Network on the World
Bank), för parlamentariker med intresse för
utvecklings- och biståndsfrågor och Världsbankens
roll i detta sammanhang. Företrädare för
utrikesutskottet har deltagit i konferenser
arrangerade av nätverket. Utskottet återkommer
senare i betänkandet till frågan om
parlamentarikerinflytande i
Världshandelsorganisationen, WTO.
I betänkande UU3 noterade utskottet att
Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet
väsentligt under de senaste åren och anpassat den
till en fördjupad förståelse kring vad som är
effektivt utvecklingssamarbete och relevanta
makroekonomiska åtgärder i fattiga länder.
Verksamheten behöver dock anpassas kontinuerligt
till nya rön och förändrade förutsättningar.
Utskottet framhöll därför att Världsbanken och IMF
måste fortsätta denna förändringsprocess och även
möjliggöra ett ökat inflytande för
utvecklingsländerna.
Sverige har, vilket utskottet redovisade i
betänkande UU3, sedan länge drivit en politik för
att Världsbanken skall ta mer sociala och
miljömässiga hänsyn vid utformningen av sina projekt
och program. Sedan 1997 har en omfattande
reformprocess genomförts i banken med syfte att
effektivisera verksamheten och fokusera tydligare på
fattigdomsbekämpning. Världsbanken gör i dag också
miljökonsekvensbedömningar och har som framgått ovan
även antagit en miljöstrategi. Ett annat viktigt
verktyg i bankens verksamhet är enskilda länders
nationella fattigdomsstrategier. Dessa strategier
identifierar vad regeringarna själva anser behöver
göras för att bekämpa fattigdom i sina länder och
skall finnas med i bankens beslutsunderlag.
Världsbanken skall således inte a priori avgöra vad
som är viktigast för berörda länder utan väga samman
de ovannämnda faktorerna.
Inom Världsbanken pågår för närvarande ett arbete
med att ta fram en ny strategi för social
utveckling. Sverige är engagerat i framtagandet av
denna policy och utgår därvidlag från den politik
för global utveckling som nyligen slagits fast av
riksdagen (prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3,
rskr. 2003/04:112) och som särskilt betonar
rättighetsperspektivet. Utskottet återkommer senare
i betänkandet till frågan om rätten till
dricksvatten.
I anslutning till vad som anförts här om
Världsbanken och miljöfrågor kan nämnas att OECD:s
råd i december 2003 antog skärpta riktlinjer om
miljöhänsyn vid statsstödd exportfinansiering.
Riktlinjerna, som trädde i kraft den 1 januari 2004,
innebär bl.a. att vid prövning av projekt skall
Världsbankens miljöstandarder tillämpas när dessa är
strängare än värdlandets standarder. Öppenheten om
miljökonsekvenser till följd av projekt skall öka,
och sådan information skall normalt offentliggöras
före beslut.
När det gäller verksamheten inom IMF svarar
fonden, som framgått, för rådgivning och finansiellt
stöd till länders reformprogram. Därvid gör man
bedömningar av de sociala och miljömässiga
konsekvenserna av olika åtgärdsförslag. Sverige
verkar för att dessa konsekvensanalyser skall
systematiseras ytterligare.
Med anledning av ett motionsyrkande konstaterar
utskottet att materiella rättigheter, exempelvis
tillgång till rent dricksvatten, kan sägas vara
innefattade i Världsbankens policy. Banken har, som
framgått, deklarerat att den till fullo stöder
millenniemålen och klargjort att dess övergripande
strategi skall stå i överensstämmelse med dessa.
Vidare har banken, vilket också framgått ovan,
utarbetat en sektorsstrategi för vattenresurser.
Världsbankens utlåning till dammprojekt bör enligt
ett motionsyrkande utgå från slutsatserna från
Världskommissionen om dammar (World Commission on
Dams).
Innan WCD:s arbete startade fanns det en
djupgående misstro mellan förespråkare och kritiker
till dammbyggen vilket hindrade en konstruktiv
diskussion om hur man skulle kunna hitta
tillvägagångssätt för att förbättra tillgången till
vatten och energi. Som en reaktion på detta
medfinansierade Världsbanken och IUCN
(Internationella naturvårdsunionen) 1997 ett
seminarium med dammförespråkare och dammotståndare
som i sin tur lade grunden för vad som kom att bli
Världskommissionen om dammar. Flera faktorer
medverkade till att kommissionen tillsattes, bl.a.
en intensiv internationell debatt om sambandet
mellan dammar och utveckling, den förändrade synen
på förhållandet mellan stat och medborgare och den
ökande medvetenheten om hur stora dammbyggen haft en
negativ inverkan på miljön och sociala förhållanden.
Den oberoende kommissionen hade en bred
sammansättning med representanter från industrin,
organisationer för urbefolkningar,
miljöorganisationer och akademiker. I WCD ingick den
tidigare ABB-chefen Göran Lindahl. Kommissionens
slutrapport Dams and Development publicerades i
november 2000.
I slutrapporten fastställde WCD strategiska
prioriteringar med tillhörande policyprinciper och
slog utifrån dessa fast ett antal kriterier och
riktlinjer för hur nyckelbeslut skall fattas i
planeringsfasen och under genomförandet av
dammbyggen. Vidare utarbetade kommissionen särskilda
förslag avseende nationella regeringar,
frivilligorganisationer, privat sektor, bilaterala
hjälporganisationer och multinationella
utvecklingsbanker m.fl. Slutrapporten finns
tillgänglig på World Commission on Dams hemsida
http://www.dams.org/.
Världsbanken har förklarat att WCD:s rapport utgör
en viktig referensram för bankens verksamhet, att
man delar de värderingar som kommer till uttryck där
och att man avser att arbeta för att stödja de
prioriteringar som görs i rapporten. Rapportens
slutsatser har diskuterats utförligt i bankens
Vattenresursstrategi (”Water Resources Sector
Strategy: Strategic Directions for World Bank
Engagement”, februari 2003). Sverige har deltagit i
utarbetandet av strategin och bl.a. bidragit till
att förtydliga skrivningar i förhållande till WCD-
rapporten.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2003/04:U254 (kd)
yrkande 19 och 2003/04:U308 (c) yrkandena 6, 8, 9
och 16.

Verksamheten inom Globala miljöfonden, GEF, är inriktad på sex
huvudområden: biologisk mångfald, klimatförändring,
internationella vatten, uttunning av ozonlagret,
markförstöring och långlivade organiska föroreningar
(t.ex. DDT). De två sistnämnda områdena har
tillkommit efter beslut 2002. Även om dessa också
tidigare innefattats i GEF:s verksamhet har de på
senare tid fått ökad tyngd i fondens verksamhet. Ett
uttryck för detta är att de lyfts upp till
huvudområden för fondens verksamhet. Sverige, liksom
övriga EU-länder, står bakom fondens verksamhet och
har aktivt verkat för den utformning som den har i
dag.

Sverige och nästan alla EU-länder är bidragsgivare
till GEF. Sveriges stöd till fonden uppgår under
innevarande påfyllnadsperiod 2002–2006 till ca 764
miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär 3 % av
fondens budget. EU-länderna svarar under samma
period tillsammans för ca 44 % av fondens budget,
vilket innebär att de är fondens största
bidragsgivare.
Globala miljöfondens projekt utarbetas och
genomförs av tre organisationer: Världsbanken (som
även är fondförvaltare), UNDP och UNEP.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker
därmed motion 2003/04:U308 (c) yrkandena 17 och 18.

4 Handel och miljö

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas sex motionsyrkanden
om handel och miljö. Motionsyrkandena
avstyrks. Jämför reservationerna 5 (mp) och 6
(mp).

Motion

I motion 2003/04:N340 (mp) yrkande 12 föreslås att
FN-konventioner om mänskliga rättigheter och
multilaterala överenskommelser på miljöområdet i
form av s.k. Multilateral Environment Agreements,
MEA, skall vara överordnade
Världshandelsorganisationens (WTO) regelverk.
Regeringen bör enligt yrkande 14 hårdare driva att
i-länderna skall uppfylla ingångna jordbruksavtal
innan WTO tvingar de fattiga länderna att skriva på
nya avtal. Enligt yrkande 15 bör regeringen också
kraftfullare verka för att stoppa de rika ländernas
dumpning av jordbruksprodukter. I yrkande 17 begärs
att regeringen fortsätter att verka för att
exportsubventioner avskaffas och att
industriländernas tullhinder, särskilt systemet med
tulleskalering av jordbruksstödet, tas bort. De två
främsta målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik
skall vara en trygg livsmedelsförsörjning och
ekologisk uthållighet, enligt yrkande 18.
Motionärerna anser i yrkande 19 att u-länder skall
kunna undanta grödor som är viktiga för människors
försörjning från åtaganden om tullminskningar. WTO:s
handelspolitik får inte hindra genomförande av FN:s
millenniemål.

Bakgrund

Målet om hållbar utveckling och skydd av miljön
anges i ingressen till avtalet om bildande av WTO
(Agreement Establishing the WTO). Det finns inget
särskilt WTO-avtal som handlar om miljöfrågor.
Däremot innehåller ett antal WTO-avtal villkor som
rör miljöfrågor. Under Uruguayrundan fattades 1994
beslut om att inrätta en särskild Kommitté för
handel och miljö (Committee on Trade and
Environment, CTE) inom WTO.

Det högsta beslutande organet i
Världshandelsorganisationen (WTO) är
ministerkonferensen, vilken möts vartannat år. Vid
den fjärde ministerkonferensen i Doha, Qatar, i
november 2001 enades medlemsländerna om att inleda
en ny bred förhandlingsrunda, den s.k.
utvecklingsdagordningen från Doha. Enligt den
tidsplan som då slogs fast skulle rundan vara
avslutad den 1 januari 2005.
Utvecklingsdagordningen har, som utrikesutskottet
konstaterade i betänkande 2003/04:UU3, en tydlig
utvecklingsprofil och reflekterar i de flesta delar
de intressen som u-länder givit uttryck för.
Dagordningen var en grundförutsättning för WTO:s
fortsatta legitimitet och för u-ländernas vilja att
påbörja förhandlingar och deras förmåga att utnyttja
handeln som ett utvecklingsinstrument.
Deklarationens inledningsavsnitt anger att u-länders
behov och intressen skall genomsyra WTO:s
arbetsprogram. Det innebär att bl.a. frågor om
förbättrat marknadstillträde, balanserade regler
liksom långsiktig finansiering av tekniskt bistånd
och kapacitetsuppbyggnad är av avgörande betydelse.
Därutöver är det angeläget att ge stöd till
utvecklingsländerna att fullt ut kunna utnyttja
världshandelsorganisationens
förhandlingsmöjligheter.
Avsikten var att en halvtidsöversyn av
förhandlingarna om utvecklingsdagordningen skulle
äga rum vid WTO:s femte ministerkonferens i Cancún i
Mexiko i september 2003. De framsteg som gjorts i
förhandlingarna före Cancúnmötet var förhållandevis
små, och det hade inte varit möjligt att hålla
tidsgränserna för flera av de delmål som satts upp.
Förhandlingarna i Cancún bröt samman på mötets
sista dag. Dessförinnan hade ett utkast till
ministerdeklaration presenterats. Där föreslogs
bl.a. att exportstöd till jordbruket i i-länderna
skulle fasas ut i två steg där det första steget
avsåg produkter av intresse för u-länderna. Detta
var ett av de mest angelägna förslagen från den
grupp av u-länder, den s.k. G20-gruppen, vilken gått
samman i en allians inför Cancúnmötet. En rad andra
förslag ingick också i utkastet till
ministerdeklaration, exempelvis ytterligare
reduktion av i-ländernas handelssnedvridande interna
jordbruksstöd.
Sedan slutet av 1980-talet är handel och miljö ett
viktigt område på den handelspolitiska agendan.
Arbetet bedrivs parallellt i bl.a. WTO, OECD, FN:s
organ för handel och utveckling (UNCTAD) och i FN:s
miljöprogram UNEP. Handels- och miljöpolitiken skall
vara ömsesidigt stödjande, dvs. åtgärder inom det
ena politikområdet skall även stödja utvecklingen
inom det andra området. Åtgärder skall utformas så
att de kan leda till en positiv utveckling av miljön
och samtidigt motverka begränsningar i handeln.
Miljökonsekvenser som olika handelsåtgärder kan få
skall beaktas. Likaså skall stabila förutsättningar
i handelssystemet säkerställas.
Enligt den deklaration som antogs i Doha och som
låg till grund för WTO-förhandlingarna i Cancún
behandlades i fråga om handel och miljö förhållandet
mellan befintliga WTO-regler och de särskilda
handelsvillkor som uppställts i multilaterala
miljöavtal. Syftet är att klargöra relationen mellan
handelsåtgärder som vidtas på grundval av miljöavtal
och WTO-regler. Därvid skulle man behandla frågan om
hur WTO-regler skall tillämpas i de fall WTO-
medlemmar ingått miljöavtal.
Det finns i dag uppskattningsvis 200 multilaterala
miljöavtal. Frågor om sambandet mellan WTO-avtal och
miljöavtal behandlas i WTO:s kommitté för handel och
miljö. Några exempel på miljöavtal som innefattar
handelsvillkor är Montrealprotokollet för skydd av
ozonlagren, Baselkonventionen om kontroll av handel
med eller transport av avfall samt konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter.
Enligt uppgift från Utrikesdepartementet finns i
dag inget klart svar på vad som gäller i de fall
miljökonventioner kommer i konflikt med WTO:s
regelverk. Frågan diskuteras i olika forum där det
är EU som för gemenskapens talan. Regeringen anser
att det är viktigt att nå klarhet i frågan, både i
WTO och i andra sammanhang. Generellt har Sverige
drivit uppfattningen att både multilaterala
miljöavtal (MEA) och WTO-avtal är viktiga och att
ingen är överordnad den andra utan de är ömsesidigt
stödjande. Generellt sett ligger det i MEA:s och
WTO:s intresse att undvika att konflikt uppstår
mellan de båda regelverken. Samtidigt finns det
redan i dag vissa möjligheter att ta hänsyn till
miljö, liv och hälsa i förenlighet med WTO:s
regelverk.
Grundläggande dokument är 2001 års
ministerdeklaration i Doha och resultatet från
toppmötet år 2002 i Johannesburg om hållbar
utveckling. I Doha enades regeringar om att handel
och miljö måste vara ömsesidigt stödjande. Den
senaste utvecklingen pekar dock enligt
Utrikesdepartementet på att MEA och WTO ger ett ökat
stöd för varandras verksamheter.

Ställningstagande

Frågor om samband mellan WTO:s handelsregler och
bl.a. miljöaspekter har även vid tidigare tillfällen
behandlats av utrikesutskottet. I exempelvis
betänkande 2000/01:UU11 betonade utskottet att de
åtaganden som världens länder gjort på miljöområdet,
bl.a. Agenda 21, inte får undergrävas av ett WTO-
avtal. I sammanhanget noterade utskottet att FN:s
ekonomiska kommission för Europa (ECE) i den s.k.
Århusdeklarationen slog fast att WTO-regler helt och
fullt måste ta hänsyn till behovet av en hög nivå på
skyddet av miljön.

Utskottet har nyligen i betänkande 2003/04:UU3
redovisat sin syn på handelspolitikens roll i det
globala utvecklingsarbetet. Därvid framhöll
utskottet att eftersom hållbar utveckling redan i
dag är ett uttalat mål för WTO måste organisationen
engageras och bidra till det globala arbetet med
hållbar utveckling. Detta är nödvändigt för att
förtroendet för organisationen skall upprätthållas
och för att förståelsen för fördelarna med en öppen
handel skall kunna öka.
Som framgått ovan är hållbar utveckling redan i
dag ett uttalat mål för WTO. Vad gäller förhållandet
mellan olika WTO-avtal och andra internationella
avtal påpekade utskottet i det sistnämnda
betänkandet att EU-länderna vid toppmötet i
Johannesburg fick igenom kravet på att
internationella miljöavtal inte skall underordnas
WTO:s handelsavtal utan att avtalen skall vara
ömsesidigt stödjande. Enligt utskottets mening
innefattar detta konventioner på miljöområdet och
det sociala området som således inte kan
åsidosättas. Regelverket inom WTO liksom
multilaterala konventioner på miljöområdet och det
sociala området är viktiga delar av det
internationella regelverk som Sverige och EU har att
leva upp till. Dessa regler får inte spelas ut mot
varandra, utan bör i samverkan användas för att
stärka miljöhänsynen, skyddet för de mänskliga
rättigheterna och frihandeln i världen. Utskottet
poängterade i betänkande UU3 att framtidens
handelsregler måste utformas på ett sätt som bidrar
till en bättre miljö och respekt för de mänskliga
rättigheterna.
I detta sammanhang vill utskottet betona att WTO:s
regelverk inte får hindra, utan bör stödja,
ambitionerna på miljöområdet och vad gäller
mänskliga rättigheter. WTO-reglerna bör således inte
få företräde framför de multilaterala
miljökonventionerna respektive FN:s konventioner om
mänskliga rättigheter. Utskottet konstaterar att
detta synsätt överensstämmer med den linje som
regeringen företräder i WTO-förhandlingarna.
När det gäller förhållandet mellan mänskliga
rättigheter och handel vill utskottet, i likhet med
i betänkande UU3 nyligen, starkt understryka att de
grundläggande normer rörande mänskliga rättigheter
som slås fast i FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna är absoluta. Att främja dessa utgör en
hörnsten i Sveriges politik för global utveckling.
Handelspolitiken är ett viktigt instrument i
främjandet av de mänskliga rättigheterna.
Inför Cancúnmötet förespråkade Sverige och EU att
sekretariaten för internationella miljökonventioner
skulle få permanent observatörsstatus när frågor om
miljö och handel diskuteras inom WTO. Enligt de
förslag till skrivningar som förelåg innan
sammanbrottet i förhandlingarna ägde rum i september
2003 hade man endast delvis fått gehör för denna
uppfattning.
I detta sammanhang kan nämnas att frågan om
observatörsstatus för sekretariaten för
internationella miljökonventioner när sambandet
mellan miljö och handel diskuteras inom WTO är en av
de frågor som behandlas i en gemensam utredning av
Kommerskollegium och Naturvårdsverket. I
utredningens nyligen presenterade rapport Climate
and Trade rules – harmony or conflict? förordas
garantier för att sekretariaten för multinationella
miljöavtal som innehåller handelsåtgärder får rätt
att delta när förhandlingar sker i WTO:s kommitté
för handel och miljö. Utredningen behandlar
förhållandet mellan FN:s klimatkonvention,
Kyotoprotokollet och WTO:s regelverk. Den
presenteras och diskuteras i början av 2004 på flera
internationella konferenser.
Utskottet ser positivt på att de svenska
myndigheterna på detta sätt bidrar till en öppen och
konstruktiv diskussion om sambanden mellan
internationell handelspolitik och miljöpolitik.
Sverige och övriga EU-länder förespråkar större
intern och extern öppenhet i WTO-systemet, en
uppfattning som har utrikesutskottets fulla stöd.
Utskottet anser också att det är önskvärt att
sekretariaten för internationella miljökonventioner
får möjlighet att följa diskussionen i frågor om
miljö och handel i WTO.

Interparlamentariska unionen (IPU) har sedan 2000
organiserat parlamentarikermöten om internationella
handelsfrågor. Dessa möten, benämnda
Parlamentarikerkonferensen om WTO (The Parliamentary
Conference on the WTO), organiseras i anslutning
till WTO:s ministerrådsmöten. Vid
parlamentarikermötet i Genève i februari 2003
beslutade man att även hålla en årlig konferens,
helt skild från ministerrådsmötena. IPU och
Europaparlamentet är medarrangörer till de båda
formerna av konferenser där deklarationer eller
rekommendationer antas.

När det gäller det parlamentariska inslaget i den
svenska regeringsdelegationen till WTO-möten vill
utskottet framhålla vikten av att de ledamöter som
ingår i sådana delegationer är verksamma i de
utskott som är mest berörda av WTO-frågor.
Betydelsen av parlamentarisk representativitet,
ledamöternas fackkunskaper inom området samt
möjligheten att till ansvarigt utskott återföra
erfarenheter från aktuellt möte är centrala faktorer
i detta sammanhang. Utskottets bedömning i denna del
ligger i linje med riksdagsstyrelsens
ställningstagande (baserat på utredningsrapport
2002/03:DelUt, s. 56 f.) rörande riksdagsledamöters
deltagande i regeringsdelegationer. Utskottet har
tidigare i betänkandet behandlat frågor om
parlamentarikerinflytande i Världsbanken, IMF och de
regionala utvecklingsbankerna.
I betänkande 2003/04:UU3 betonade
utrikesutskottet, mot bakgrund av sammanbrottet vid
ministermötet i Cancún i september 2003, att det är
centralt att snarast möjligt återuppta WTO-
förhandlingarna. Detta skulle kunna ske på basis av
det utkast till ministerdeklaration som förelåg i
Cancún. Utskottet anser att det är
utvecklingsländerna som förlorar mest om
förhandlingar inte äger rum och inte förs framåt.
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att
snarast få till stånd öppna och rättvisa spelregler
för världshandeln på jordbruksområdet med u-
ländernas intressen i centrum.
Utskottet ser mot denna bakgrund positivt på att
regeringen ända sedan förhandlingssammanbrottet 2003
aktivt arbetat för att handelsförhandlingarna
återupptas så snart som möjligt. Den svenska
regeringen har till EU-kommissionen och EU:s
medlemsstater samt ett antal nyckelländer i WTO,
däribland u-länder, framfört att EU klart bör visa
sin vilja att börja förhandla igen. Det är också
regeringens åsikt att ett återupptagande av
förhandlingarna bör ske med utgångspunkt i de
framsteg som trots allt gjordes vid
ministerkonferensen.

I flera motionsyrkanden behandlas WTO-frågor med
anknytning till u-ländernas jordbruk.
Utrikesutskottet framhöll i betänkande 2003/04:UU3
att jordbruket i ett lokalt, nationellt och globalt
perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling.
Jordbruket måste vara såväl ekonomiskt, socialt som
miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som har denna
inriktning har en viktig funktion i arbetet för en
rättvis och hållbar global utveckling. Jordbruket
kan bl.a. bidra till ökad livsmedelssäkerhet, ökad
delaktighet för kvinnor i beslut som rör
landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion samt
fattigdomsbekämpning. Utvecklingsländerna måste ges
förutsättningar att skapa en tryggad
livsmedelsförsörjning och en positiv
utvecklingsprocess av uthållig jordbruksproduktion.
Utskottet betonade att det finns en stor potential
för minskad fattigdom genom ökad tillväxt, höjd
sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet.

I en debatt i riksdagen den 27 november 2003 (svar
på fråga nr 2003/04:301) konstaterade statsrådet
Pagrotsky att jordbruksfrågorna utgör nyckelfrågor i
WTO-handelsförhandlingarna. För att möta kraven från
den s.k. G20-gruppen anser Sverige att EU borde visa
större flexibilitet på jordbruksområdet och
exempelvis gå med på att fasa ut exportstöden.
Dessvärre, menade statsrådet i riksdagsdebatten, är
vi alltför ensamma om den uppfattningen.
Sverige har ställt sig bakom och aktivt verkat för
förslag om att avskaffa alla produktionsrelaterade
stöd och exportstöd till bomullssektorn så att u-
länderna kan konkurrera på lika villkor. Sverige har
också föreslagit att EU unilateralt fattar ett
beslut med denna innebörd vilket skulle kunna bidra
till att öka förtroendet för WTO-processen och
medverka till att förhandlingarna snabbare kommer i
gång igen. Att så blir fallet ser regeringen som
oerhört angeläget. Utrikesutskottet delar denna
uppfattning och menar att det är av största vikt att
avskaffa de orättvisa handelsvillkor som tillämpas
av i-länderna och som underminerar
levnadsförhållandena för miljontals fattiga
jordbrukare i världen. I-länderna borde för länge
sedan ha upphört med att behandla handel med
jordbruksprodukter på ett annat sätt än vad man gör
med produkter från alla andra sektorer. Utskottet
konstaterar att det råder en samsyn mellan utskottet
och regeringen i dessa frågor.
Som framgått verkar Sverige i det multilaterala
samarbetet för en öppnare handel på
jordbruksområdet. I WTO-arbetet klargörs det tydligt
i ministerdeklarationen från Doha att en
liberalisering av handeln på jordbruksområdet är en
fundamental del av det åtagande alla WTO-medlemmar
har gjort. I praktiken innebär detta att betydande
marknadsöppningar för jordbruksprodukter skall
skapas, handelsstörande internstöd skall kraftigt
minskas och att olika former av exportstöd skall
minskas och på sikt avskaffas. Sverige är ett av de
länder inom EU som kraftigast driver på för en
öppnare och mer rättvis handel på jordbruksområdet
och för en genomgripande reformering av EU:s
jordbrukspolitik. Det nu gällande jordbruksavtalet
har genomförts av samtliga medlemsländer.
För att kunna utveckla och diversifiera sin
produktion måste utvecklingsländerna ges möjlighet
att förädla sina produkter. Inom ramen för WTO-
förhandlingarna driver Sverige kraven på minskad
tulleskalering. Förslaget innebär att det bör vara
samma tullsats för en förädlad vara som för råvaran.
Utskottet stöder till fullo de svenska
ansträngningarna att få till stånd minskad
tulleskalering.
Inom WTO finns en särskild skyddsklausul med syfte
att låta länder skydda sitt eget jordbruk och därmed
den tryggade livsmedelsförsörjningen om importen
hotar den egna produktionen. Sverige är månt om att
utvecklingsländerna ges denna möjlighet och anser
också att u-länder skall kunna få flexibla villkor
vad avser tullsänkningar på produkter av särskild
vikt för den egna livsmedelsförsörjningen.
En kraftig minskning av handelsstörande internstöd
liksom en utfasning av exportstöden skulle innebära
en marknadsanpassning av jordbruksproduktionen i de
utvecklade länderna. Detta skulle ha som effekt att
dumpningen av jordbruksprodukter i de fattiga
länderna skulle minska. En avveckling av
exportstöden är en central del av dessa
förhandlingar, och Sverige har verkat för en snabb
utfasning av exportsubventionerna. Det är i detta
sammanhang viktigt att understryka att dessa
förhandlingar bör omfatta alla typer av
exportsubventioner, såväl exportbidrag som t.ex.
livsmedelshjälp och exportkrediter som används som
förtäckta exportsubventioner. Detta är också en
fråga av särskild relevans för u-länderna.
Samtliga motionsförslag som utskottet behandlar i
detta sammanhang är relaterade till WTO-systemet.
Det finns dock anledning att framhålla att i stort
sett alla WTO-medlemmar nu har handelsavtal vid
sidan av WTO. Enligt beräkningar som gjorts av WTO
omfattar den handel som sker inom ramen för
bilaterala och regionala avtal uppemot hälften av
världshandeln. Detta framkommer i rapporten
”Konsekvenser för u-länderna av WTO-avtalen” som
Kommerskollegium publicerade den 27 februari 2004.
Rapporten har utarbetats på uppdrag av regeringen
efter ett tillkännagivande av riksdagen (bet.
2002/03:NU5, rskr. 2002/03:127).
Enligt den nyligen publicerade rapporten har den
snabbt ökande förekomsten av bilaterala och
regionala handelsavtal medfört att mest gynnad
nationsbehandling (anm. vilket är en huvudprincip
inom WTO-systemet) ibland är liktydigt med minst
gynnad nationsbehandling. De länder som inte har
sidoavtal utanför WTO får räkna med att drabbas av
en viss grad av diskriminering. Detta problem är
dock enligt Kommerskollegium överkomligt på lite
längre sikt om de multilaterala förhandlingarna
framskrider enligt planerna. Diskrimineringen kommer
då att minska steg för steg genom att tullar och
andra handelshinder sänks överlag.
I anslutning till vad som anförs här om
förutsättningar för handel mellan u-länder och i-
länder kan nämnas att EU-kommissionen i februari
2004 offentliggjort att man skall skapa en ny
funktion med uppgift att underlätta för företag i u-
länder att exportera sina produkter till EU. Idén
väcktes av Sverige 2002. Utskottet finner det
glädjande att det svenska förslaget nu förverkligas
och att initiativ tas på olika håll, däribland
utanför WTO-systemet, för att underlätta export från
u-länder till i-länder. EU-funktionen skall vara
utformad som en s.k. on-line helpdesk och skall
fungera som en kontaktpunkt dit exportörer i u-
länder kan vända sig för att få information om
tullar och regler för import till EU. Där skall
företag i u-länder kunna få hjälp i samband med
export och EU-länderna få en bättre bild av de
svårigheter som finns på Europamarknaden och vilka
förenklingar som kan göras. Den svenska regeringen
överväger att skapa en nationell motsvarighet till
EU-funktionen, något som utskottet skulle välkomna.
Utskottet återkommer nedan i betänkandet till
vissa vattenfrågor med anknytning till WTO-avtal.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker
därmed motion 2003/04:N340 (mp) yrkandena 12, 14, 15
och 17–19.

5 Globala miljöfrågor

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om globala
miljöfrågor, bl.a. rörande privatisering av
vatten, klimat och energi, skogsavverkning
och katastrofer. Samtliga motioner avstyrks.
Jämför reservationerna 7 (v), 8 (mp), 9 (kd)
och 10 (c).

Motioner

Vatten

Frågor om privatisering av vatten behandlas i två
motioner. I motion 2003/04:U326 (v) förespråkas att
regeringen i internationella sammanhang, däribland i
WTO, verkar för att vatten inte privatiseras.

I motion 2003/04:U336 (mp) yrkande 2 hävdas att
tillgång till rent vatten skall vara en mänsklig
rättighet. Därför skall enligt motionärerna
vattendistribution och dricksvatten inte
privatiseras, och Sverige bör i det internationella
samarbetet motverka privatisering av
vattentillgångarna i världens länder. I yrkande 3
pläderas för att Sverige främjar utökat stöd till
FN:s miljöprogram, UNEP, och dess insatser för att
återställa förödda våtmarker och vattendrag. I
yrkande 4 förespråkas kunskapsutveckling i fråga om
bioregionala zoner och utvecklat bioregionalt
samarbete som utgår från gemensamma vatten.

I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 7 förordas ökat
samarbete om vattenfrågor i Afrika, exempelvis inom
Afrikanska unionen.

Utskottet har tidigare i betänkandet behandlat
motionsförslag om Världsbankens policy beträffande
vatten och andra materiella nyttigheter och
återkommer i ett senare avsnitt i betänkandet till
frågor om vatten och säkerhet.

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I motion 2003/04:U266 (c) yrkande 1 pläderas för
svenska ansträngningar att förmå Ryssland och USA
att delta i arbetet med genomförande av
Kyotoprotokollet. I yrkande 2 hävdas att Sverige
genom en strategisk användning av svenskt
miljöbistånd kan stärka den s.k. flexibla mekanismen
i Kyotoprotokollet.

Vikten av att använda hållbara teknologier anpassade
till u-ländernas behov, och då i synnerhet i fråga
om energisystem, betonas i motion 2002/03:U239 (kd)
yrkande 1. Motionärerna anser att detta i största
möjliga utsträckning skall beaktas i Sveriges och
EU:s bistånd. I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 12
förespråkas skapande av en energifond för att stärka
u-ländernas förutsättningar för en hållbar
energipolitik.

Skog

En översyn bör enligt motion 2003/04:U308 (c)
yrkande 15 göras av Världsbankens skogspolicy så att
skogar av stor ekologisk betydelse inte avverkas med
stöd av Världsbanken.

Enligt motion 2003/04:U345 (s) bör Sverige i olika
internationella forum verka för att undanröja hotet
mot Brasiliens regnskogar och urbefolkning.

Katastrofer

Fattigdomsbekämpning ses enligt motion 2002/03:U201
(m) yrkande 4 som det bästa generella medlet att
undvika naturkatastrofer. I yrkande 5 förespråkas en
strategi för att undvika katastrofer, vilken
innefattar tre komponenter: akut katastrofhjälp,
förberedd katastrofhjälp och mer långsiktiga
åtgärder för hjälp till självhjälp. Genom förberedd
katastrofhjälp finns enligt yrkande 6
förutsättningar att göra insatser inom 24 timmar när
en katastrof inträffat. Katastrofhjälp bör
förberedas i ofta drabbade områden.

I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 18 förespråkas
utvecklande av tidiga varningssystem, bättre early
warning system, för förebyggande av katastrofer.

Bakgrund

Vatten

Enligt FN:s miljöprogram UNEP kommer mer än halva
jordens befolkning att leva i områden med
vattenbrist 2032. Allra värst drabbade kommer
människorna i Västafrika och på Arabiska halvön att
bli, och fler än 90 % av invånarna där kommer att bo
i områden med allvarlig vattenbrist 2032.

I FN:s millenniemål anges att det övergripande
internationella målet för utvecklingssamarbetet är
att se till att de som lever i extrem fattigdom har
minskat med åtminstone hälften till år 2015. I
millenniedeklarationen sägs att ohållbart
utnyttjande av vattenresurserna skall minskas genom
utveckling av förvaltningsstrategier på regional,
nationell och lokal nivå. Ett särskilt mål är att
alla länder senast 2005 skall ha en övergripande
strategi för genomförande av en integrerad
förvaltning av vattenresurserna. I fråga om
vattenförsörjning fastslås i millenniedeklarationen
att antalet människor utan hållbar tillgång till
tillräckliga mängder rent och i ekonomiskt avseende
överkomligt vatten skall minskas med hälften till år
2015.

De ovan angivna målen illustrerar att vattenfrågan
har fått ökad uppmärksamhet på den internationella
dagordningen.
Traditionellt har den internationella debatten om
vattenfrågor varit helt dominerad av frågor om
vattenförsörjning och sanitet. På senare år har som
framgått insikten ökat om att den globala
vattenfrågan måste behandlas utifrån ett synsätt som
innefattar alla aspekter på förvaltning av vatten
och alla vattenanvändare. En säkrad
vattenförsörjning på global nivå är en nyckelfråga
för hållbar utveckling och kräver att ett sådant
vidare betraktelsesätt anläggs på vattenfrågan. Så
har successivt också blivit fallet under och efter
1980-talet, ett internationellt årtionde för
dricksvattenförsörjning och sanitet, och därefter
bl.a. i diskussionerna i anslutning till senare års
stora internationella vattenkonferenser och vid FN:s
världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg
2002. I Johannesburg slog man fast hållbar
utveckling med dess tre dimensioner – den
ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.
EU-kommissionen lanserade inför
Johannesburgstoppmötet ett s.k. vatteninitiativ.
Utgångspunkten var unionens utvecklingsmål som är
fastställda i EG-fördraget: fattigdomsbekämpning,
hållbar ekonomisk och social utveckling samt
utvecklingsländernas integration i den globala
ekonomin. Förutsättningarna för att nå dessa mål
förbättras genom en politik för förvaltning av
vatten i utvecklingsländerna, menade kommissionen
när man våren 2002 presenterade vatteninitiativet i
form av ett kommissionsmeddelande om förvaltning av
vatten i utvecklingsländer och prioriteringar för
EU:s utvecklingssamarbete (KOM (2002) 132). Därefter
har vatteninitiativet utvecklats. En aktuell
avrapportering samt förslag om dess framtida
utformning presenterades av kommissionen i januari
2004 (KOM (2004) 43).

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I proposition 2003/04:31 Riktlinjer för genomförande
av EG:s direktiv om ett system för handel med
utsläppsrätter för växthusgaser som överlämnades
till riksdagen i december 2003 betonar regeringen
att internationellt samarbete är avgörande för
möjligheterna att motverka klimatförändringar.
Sverige har ratificerat FN:s ramkonvention om
klimatförändring från 1992 (United Nations Framework
Convention on Climate Change, UNFCCC).

Konventionens principer betonar vikten av ansvar
gentemot framtida generationer, rättvisa, ett
gemensamt men differentierat ansvar mellan industri-
och utvecklingsländer, där det betonas att de
industrialiserade länderna bör ta ledningen i kampen
mot klimatförändringar, vikten av att främja hållbar
utveckling, vikten av förebyggande åtgärder och
behovet av kostnadseffektivitet. Alla relevanta
källor i samtliga ekonomiska sektorer bör omfattas
av klimatåtgärder. Det är också av stor vikt i
sammanhanget att utnyttja möjligheterna till upptag
via sänkor och reservoarer för växthusgaser, vilket
framhållits i såväl den nyss nämnda propositionen
som i proposition 2001/02:55.
Kyotoprotokollet är en internationell
överenskommelse under klimatkonventionen där ett
flertal industrialiserade länder åtar sig
kvantitativa begränsningar av utsläpp av
växthusgaser. Kyotoprotokollet kan ses som första
steget mot klimatkonventionens mål att stabilisera
halten av växthusgaser i atmosfären på en nivå som
innebär att människans påverkan på klimatsystemet
inte blir farlig.
Kyotoprotokollet upprättades vid konventionens
tredje partsmöte i Kyoto 1997 och slutliga
bestämmelser om dess tillämpning lades fast i
Marrakesh 2001. Enligt protokollet skall
industriländernas utsläpp av växthusgaser under
perioden 2008–2012 minskas med ca 5 %, jämfört med
1990 års nivå. Protokollet träder i kraft först när
det ratificerats av minst 55 länder, däribland
industriländer vars utsläpp motsvarar minst 55 % av
industriländernas samlade utsläpp 1990. I slutet av
2003 hade 119 länder ratificerat protokollet. För
att det andra villkoret för protokollets
ikraftträdande skall uppfyllas krävs att det
ratificeras av endera USA eller Ryssland. USA har
deklarerat sin avsikt att inte ratificera
protokollet. Ryssland har ännu inte lämnat något
slutgiltigt besked om sin ratifikation.
Den flexibla mekanismen i Kyotoprotokollet
möjliggör att parterna kan komplettera sina
ansträngningar för att minska utsläppen på hemmaplan
med projekt i andra länder och/eller utsläppshandel.
Därigenom skapas möjligheter att på ett
kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av
växthusgaser.
När det gäller frågan om hållbara energisystem
anpassade till u-ländernas behov lanserade FN:s
miljöprogram (UNEP) i oktober 2003 ett nytt
initiativ, SEFI (Energy Finance Initiative), som
syftar till att engagera energisektorn i
investeringar i förnybar energi och
energieffektivitet. Genom initiativet vill man bryta
den ”vänta och se”-attityd som i hög grad präglat
marknaden för förnybar energi till följd av problem
med höga transaktionskostnader och osäkerhet.
Avsikten är att man skall söka övertyga de
viktigaste finansiärerna om att förnybar energi och
energieffektivitet är huvudkomponenter i säkra
energisystem. UNEP ger stöd i form av
såddfinansiering, företagsutveckling,
finansieringsstöd, garantistöd och rådgivning kring
finansiering.
Ungefär tre miljarder människor, eller jordens
halva befolkning, får enligt UNEP sitt energibehov
till matlagning och uppvärmning tillgodosett genom
att använda lågkvalitativa bränslen som dynga, kol
och fotogen. Dessa är starkt förorenande, såväl
inomhus som i den lokala utomhusmiljön, vilket
enligt UNDP anses ge upphov till mellan 4 och 5 % av
sjukligheten i världen.
EU och dess medlemsstater lanserade vid
världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg
ett ”Energiinitiativ för fattigdomsutrotning och
hållbar utveckling” (EU:s energiinitiativ). EU har
också medverkat till tillkomsten av
Johannesburgskoalitionen för förnybar energi.
Energiinitiativets målsättning är att genom
förbättrad tillgång till lämpliga, hållbara och
rimligt prissatta energitjänster på landsbygden, i
stadsnära områden och i städer bidra till att de
övriga millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås.
De åtgärder som utvecklats inom ramen för
energiinitiativet omfattar elektrifiering av
landsbygden, utveckling av decentraliserade
energisystem, ökad användning av förnybar energi och
ökad energieffektivitet (inklusive renare och
effektivare teknik för fossila bränslen och teknik
för bättre hantering och användning av traditionell
biomassa).
De tematiska huvudområdena inom initiativet har
överenskommits med medlemsstaterna, och där ingår
utveckling av energipolitik, institutionell
kapacitetsuppbyggnad m.m.

Skog

Enligt Världsbanken är mer än 90 % av de 1,2
miljarder människor som lever i extrem fattigdom i
någon bemärkelse beroende av skogen för sitt
levebröd. Skogen utgör också hem för minst 80 % av
världens återstående landlevande djur och växter och
har stor betydelse för jordens klimat.

Det internationella samarbetet när det gäller
skogspolitiska frågor har ökat i omfattning under
senare år. Efter FN:s konferens om miljö och
utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro 1992 och de
konventioner och överenskommelser som blev följden
av denna konferens, har många initiativ tagits på
såväl global som regional och nationell nivå i syfte
att åstadkomma ett hållbart brukande av världens
skogar. Regeringen redovisade i december 2003 i
skrivelse 2003/04:39 Uppföljning av skogspolitiken
genomförandet av den nationella skogspolitiken men
gjorde där också en exposé över internationellt
skogssamarbete under 1990-talet och därefter.
Inom FN-systemet etablerades hösten 2000 dels FN:s
skogsforum (UNFF), dels ett partnerskap för
samarbete bestående av FN-organisationer och andra
relevanta internationella och regionala
organisationer inom skogsområdet (CPF). Huvudsyftet
med dessa är att stödja skötsel, bevarande och
hållbar utveckling av alla typer av skogar och att
stärka långsiktiga politiska åtaganden. Skogsforumet
antog en deklaration inför världstoppmötet i
Johannesburg 2002 och i genomförandeplanen från
Johannesburg anges att hållbart skogsbruk skall
göras till en prioriterad fråga på den
internationella politiska dagordningen. Åtaganden
görs i planen att bl.a. motverka illegal handel med
skogsprodukter och att främja hållbara
avverkningsmetoder samt att påskynda genomförandet
av förslagen till åtgärder från den mellanstatliga
skogspanelen, IPF, och det mellanstatliga
skogsforumet, IFF.

Katastrofer

Den allt sämre miljön på jorden och den påtagligt
ökade förekomsten och styrkan hos exempelvis
cykloner, översvämningar och torka medför enligt
FN:s miljöprogram UNEP (Global Environment Outlook
3, 2002) att människor blir alltmer sårbara eftersom
detta leder till osäker tillgång till mat, dålig
hälsa och osäkra livsvillkor. Särskilt sårbara är
personer som är fattiga, sjuka och missgynnade.
Antalet personer som drabbades av katastrofer
uppskattas enligt UNEP ha ökat från 147 miljoner per
år under 1980-talet till 211 miljoner per år under
1990-talet.

UNEP hävdar att medan antalet geofysiska
katastrofer (exempelvis jordbävningar) har förblivit
relativt oförändrat har det skett en ökning av
antalet katastrofer orsakade av vatten och väder.
Mer än 90 % av dem som dödades i naturkatastrofer
under 1990-talet förlorade livet till följd av
torka, stormar och översvämningar.
Klimatförändring och klimatvariation är enligt
UNEP inte den enda orsaken till den ökade
förekomsten av naturkatastrofer. Andra orsaker är
felaktig skogsavverkning och jordanvändning till
följd av kortsiktiga vinstintressen, bebyggelse i
närheten av farliga industrier på flodbankar eller i
områden där det förekommer jordskred. Ytterligare
skäl till ökad förekomst av naturkatastrofer är
omfattande befolkningsomflyttning till stadsmiljöer
och kustområden.

Ställningstagande

Vatten

Som framgått slog FN:s världstoppmöte i Johannesburg
fast hållbar utveckling med dess tre dimensioner –
den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.
Detta framhölls också av det sammansatta utrikes-,
miljö- och jordbruksutskottet i betänkande
2002/03:UMJU1 Johannesburg – FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling. Utskottet betonade att
vattenfrågorna utan tvekan tillhör de viktigaste
miljö- och utvecklingsfrågorna och framhöll att rent
vatten är en förutsättning för livskvalitet,
ekonomisk och social utveckling samt för ett väl
fungerande ekosystem.

Frågan om privatisering av vatten, som tas upp i
ett par motioner, hänger samman med den vidare
frågan om förvaltning av vatten. En hållbar
förvaltning av vatten och andra naturresurser
sammanhänger i sin tur med fattigdomsbekämpningen.
Denna, i sin tur, är mångdimensionell. Fattigdom
innefattar inte bara avsaknad av inkomst och
ekonomiska resurser. I begreppet ingår också
utsatthet och sådana faktorer som att i tillräcklig
utsträckning ha tillgång till livsmedel, utbildning,
hälso- och sjukvård, vatten och andra naturresurser,
mark, sysselsättning och lånemöjligheter,
information och politiskt deltagande, tjänster och
infrastruktur.
EU-kommissionen framhöll i sitt vatteninitiativ
(se ovan) att fattiga människors tillgång till
gemensamma resurser och tjänster utgör en kärnpunkt
i strategierna för fattigdomsbekämpning. Vatten och
mark utgör viktiga resurser som många
jordbrukarfamiljer på landsbygden behöver. Såväl
landsbygdsbor som stadsbor behöver tjänster i form
av säker och pålitlig vattenförsörjning och
avfallshantering.
Frågan om privatisering av vattentillgångar togs
upp i det tidigare nämnda betänkandet 2002/03:UMJU1
där det sammansatta utskottet uttalade uppfattningen
att vattentillgångar inte bör privatiseras och
kommersialiseras. Utgångspunkten måste vara att alla
människor skall ha tillgång till vatten. Vatten kan
dock inte distribueras helt gratis och prissättning
på vatten är viktigt, inte minst för att förhindra
slöseri och ineffektivt utnyttjande. Det sammansatta
utskottet ansåg det angeläget att betona att
prissättning på vatten skall ske på ett sätt som
tillvaratar de mest utsattas behov och intressen.
Utskottet uttryckte den bestämda uppfattningen att
prissättning på vatten inte får komma i konflikt med
fattiga människors tillgång till vatten och sanitet,
och därmed i konflikt med FN:s millenniedeklaration
och genomförandeplanen från världstoppmötet i
Johannesburg. Utskottet ansåg att en metod för detta
kunde vara differentierad prissättning.
Vattenförsörjning och avloppssystem har i Sverige
byggts upp i kommunal regi, med
självkostnadsprincipen som utgångspunkt, på ett sätt
som kan fungera som ett föredöme i internationella
sammanhang. Det sammansatta utskottet konstaterade
att det i de flesta länder hittills varit naturligt
att ha ett offentligt ansvar för vatten- och
avloppsförsörjning. Det är dock inte i alla länder
som man har klarat av att bygga upp en väl
fungerande vatten- och avloppsförsörjning inom
offentligt satta ramar. Befintliga offentliga system
i utvecklingsländerna kan vara både ineffektiva och
orättvisa. Många utvecklingsländer har dessutom haft
svårigheter att klara av en utbyggnad av befintliga
system eftersom såväl kapital som kompetens saknas.
Utrikesutskottet anser, i likhet med vad som
tidigare anförts av det sammansatta utrikes-, miljö-
och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1,
att det är positivt att Sverige verkar för att
stärka u-länderna på området vatten- och
avloppsförsörjning, både genom utvecklingssamarbete
och genom tjänstehandelsförhandlingarna i WTO.
Utrikesutskottet delar också det sammansatta
utskottets uppfattning att privat medverkan i
vatten- och avloppsförsörjning, där den kommer till
stånd, bör göras inom offentligt satta ramar.
Biståndsgivare och utvecklingsbanker skall inte
utöva påtryckningar på u-länder för en privatisering
av vattensektorn.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
uttalandet i det nämnda betänkandet 2002/03:UMJU1
där det betonades att globala vattenfrågor bör
diskuteras ur ett genusperspektiv. Tillgång till
rent vatten och till god sanitet, en
grundförutsättning för fattigdomsbekämpningen i
stort, har en särskild påverkan på levnadsvillkoren
för utvecklingsländernas kvinnor och flickor som
ofta är ansvariga för vattenhämtning för hygien,
hälsa, matlagning, tvätt och hushållsjordbruk. Det
finns enligt utrikesutskottet anledning att återigen
framhålla hur viktigt det är att kvinnor medverkar i
utformning, förvaltning och övervakning av
vattenprojekt och att jämställdhetsaspekter
uppmärksammas i sådana projekt. Glädjande nog har
ökad uppmärksamhet börjat riktas mot genusfrågor
också i det internationella vattensamarbetet,
exempelvis vid Världsvattenkonferenserna i Haag 2000
och i Kyoto 2003.
I Sverige är utgångspunkten att det allmänna skall
tillhandahålla vattenförsörjning och rening av
avloppsvatten. I många andra länder har man valt att
ta hjälp av den privata sektorn för att leverera
rent vatten.
WTO:s avtal för handeln med tjänster (GATS) syftar
till att åstadkomma icke-diskriminering och
konkurrens på redan privata tjänstemarknader.
Offentliga tjänster omfattas inte enligt gängse
tolkning av avtalet. Om en tjänst skall vara privat
eller offentlig avgörs av varje enskilt land. Varje
land bestämmer också självt om man, inom ramen för
GATS-avtalet, vill göra åtaganden om att
konkurrensutsätta en redan privat tjänst.
På vattenområdet handlar GATS om
vattendistribution och avloppshantering, vilket
faller under rubriken miljötjänster. GATS handlar
inte om tillgång till vattentäkter eller handel med
vatten i sig. I stället är det driften av den
infrastruktur som är nödvändig för att distribuera
vatten och kunskapen om hur vatten renas och
distribueras som förhandlingarna gäller. GATS-
avtalet innebär inte att ett land måste avreglera en
marknad. Särskilt på vattenområdet är det viktigt
med en väl fungerande nationell lagstiftning som
säkerställer rimliga priser och vattenförsörjning
för hela befolkningen.
EU har framfört generella önskemål till andra
länder i de pågående tjänstehandelsförhandlingarna
om att tillåta konkurrens från europeiska
tjänsteleverantörer för vattendistribution, dvs.
uppumpning av vatten, rengöring av vatten eller
leverans av vatten, i det fall det redan finns en
privat marknad. EU utövar inte påtryckningar för en
privatisering av vattensektorn i något land. Det
står uttryckligen i de framförda önskemålen att
dessa på intet sätt syftar till privatiseringar i
någon sektor.
Från svensk sida välkomnas en reducering av
handelshinder på miljöområdet, inklusive på
vattenområdet, eftersom det ger positiva effekter på
såväl handel som miljö. Ökad konkurrens motverkar
privata monopol, vilket i sin tur främjar
utveckling. Svensk miljöteknologi inom
vattenrengöring har god internationell
konkurrenskraft. Det ligger därför också i svenskt
intresse att våra tjänsteföretag får ökade
möjligheter att exportera sina tjänster.
På marknader som redan är privata är det sett ur
såväl Sveriges som EU:s och u-ländernas intresse att
konkurrensen ökar men detta avgörs av varje enskilt
land. Utskottet vill varna för en situation där
kritik mot WTO-systemet får till följd att u-länder
undviker konkurrensutsättning och detta i sin tur
leder till fler privata monopol.
Om millenniemålen skall kunna nås kan man enligt
utskottets uppfattning inte utesluta insatser från
den privata sektorn när det gäller vattenförsörjning
och vattenrening. Utskottet vill dock framhålla
vikten av att säkerställa rimliga priser och
vattenförsörjning för hela befolkningen genom
offentligt satta ramar och väl fungerande nationell
lagstiftning.

När det gäller motionsförslaget om svenskt stöd till
UNEP och organisationens arbete med att återställa
förödda våtmarker och vattendrag anför utskottet
följande.

Sverige bidrar under 2004 med totalt ca 40
miljoner kronor till verksamheten inom FN:s
miljöprogram, UNEP, vilket framgått tidigare i
betänkandet. Ett av de områden där Sverige är mest
aktivt gäller vattenfrågorna. Sverige är tydligt och
kontinuerligt pådrivande för ökat stöd till UNEP,
såväl inom EU som i globala sammanhang.
Konventionen om våtmarker, ofta benämnd
Ramsarkonventionen, behandlar våtmarksfrågor i ett
internationellt perspektiv. Konventionens
ursprungliga syfte var främst att skydda våtmarker
men har med åren utvecklats mot att avse ett
förnuftigt nyttjande av våtmarker.
Till Ramsarkonventionen finns en fond (Small Grant
Fund) kopplad. Denna finansierar projekt i främst
utvecklingsländerna. Sverige har under de senaste
åren bidragit till fonden med ca 2 miljoner kronor
per år i form av biståndsmedel via Sida. Utskottet
konstaterar mot denna bakgrund att Sverige är en av
de största bidragsgivarna till konventionen och
fonden när det gäller obundna medel.

I en motion görs en koppling mellan tillgången till
rent vatten och mänskliga rättigheter. Utskottet
erinrar om att i FN:s konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter erkänns i artikel
11 ”rätten för envar att för sig och sin familj
åtnjuta en tillfredsställande levnadsstandard,
däribland att få tillräckligt med mat”. FN:s
kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter fastslår att rätten till mat innebär att
det skall finnas tillräcklig och lämplig mat.
Tillgången till dricksvatten tolkas som en del av
rätten till mat. De 145 länder som har ratificerat
den internationella konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter är således
skyldiga att garantera tillgång till dricksvatten
för befolkningen på ett rättvist och icke-
diskriminerande sätt.

Som utskottet berört ovan väntas mer än halva
jordens befolkning leva i områden med vattenbrist
2032. Redan i dag är enligt FN:s miljöprogram UNEP
(Global Environment Outlook 3, 2002) ungefär hälften
av alla floder förorenade eller tömda på vatten. Två
miljarder människor, eller ungefär en tredjedel av
jordens befolkning, är beroende av tillgång till
grundvatten. I vidsträckta områden sjunker
grundvattennivåerna till följd av överutnyttjande
och i kustområden kan detta leda till
saltinblandning i brunnar. Ungefär 1,1 miljarder
människor saknar tillgång till rent dricksvatten och
2,4 miljarder behöver bättre sanitära förhållanden.
De största problemen finns i Afrika och Asien.
Regionalt vattensamarbete påverkar ofta en rad
gränsöverskridande ekonomiska, sociala och
miljömässiga problem och är av central betydelse för
en god utveckling. Gränsöverskridande samarbete om
vattenresurser kan vara av stort värde i
utvecklingsregioner där befolkningsökning och
ändrade konsumtionsmönster skapar spänningar mellan
exempelvis användare uppströms och nedströms längs
flodsystem.
Vad gäller motionsförslaget om ökat
vattensamarbete exempelvis inom Afrikanska unionen
(AU) finns det anledning att erinra om att
organisationen är nyupprättad och ännu inte har
utarbetat närmare planer för sin verksamhet. Den
svenska ambitionen är dock att få till stånd ett
betydande samarbete med AU på centrala
utvecklingsområden.
Tillgången till färskvatten varierar starkt i
Afrika. Det gäller såväl ytvatten som grundvatten.
Minst 13 länder i Afrika hade enligt UNEP
vattenbrist 1990 och antalet väntas bli fördubblat
till 2025. I likhet med i många andra regioner
påverkas vattentillgångarna i Afrika bl.a. av ökad
inhemsk konsumtion av vatten och sanitet,
konstbevattning och industrialisering. Industriell
verksamhet utgör också en källa till föroreningar
som påverkar vattenkvaliteten. Brister i
distributionssystemen medför betydande förluster.
Regeringen antog 2002 en strategi för svenskt stöd
till regionalt och subregionalt utvecklingssamarbete
i Afrika söder om Sahara. Strategin anger att bättre
förvaltning och utveckling av gemensamma
naturresurser inklusive vattentillgångar skall vara
ett prioriterat samarbetsområde, vilket stöds av
utskottet.
I Sveriges samarbete med olika afrikanska
subregionala organisationer, t.ex. ECOWAS i
Västafrika och SADC i södra Afrika, kan det bli
aktuellt med stöd till insatser på vattenområdet.
Ett av syftena med en strategi som för närvarande
utarbetas för ett omfattande stöd till utvecklingen
av området kring Victoriasjön är att bidra till
bättre hantering av vattenresurserna.
Vattenfrågorna kommer dessutom att behandlas vid
nästa möte med FN:s kommission för hållbar
utveckling (CSD) som ett led i uppföljningen av
toppmötet i Johannesburg 2002. I detta sammanhang
verkar Sverige särskilt för att uppmärksamma Afrikas
situation och möjligheterna till regionalt
samarbete. Utskottet ser positivt på detta.
De viktigaste målen för EU:s vatteninitiativ
(enligt KOM (2004( 43) är bl.a. att stärka den
politiska handlingskraften för att öka tillgången
till vatten och sanitära anläggningar i syfte att
bekämpa fattigdom, att främja bättre metoder för
vattenförvaltning, att främja samordning och
samarbete när det gäller vattenrelaterade åtgärder,
att främja regionalt samarbete i fråga om
förvaltning av vattenresurser och att utveckla
finansiering för insatser rörande vatten.
Enligt EU-kommissionen (KOM (2003) 829) har man
inom ramen för EU:s vatteninitiativ etablerat ett
fungerande partnerskap med afrikanska ministerrådet
för vatten och det nya partnerskapet för Afrikas
utveckling (NEPAD). Verksamhet inom
vatteninitiativet bedrivs i bl.a. Östeuropa,
Kaukasus och Centralasien. Där har man utarbetat
prioriteringar för såväl vattenförsörjning och
sanitära anläggningar som för integrerad förvaltning
av vattenresurserna. Verksamheten i samtliga nämnda
regioner omfattar också finansiering, forskning och
övervakning.
Utrikesutskottet vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att mottagande regeringar och
intressegrupper involveras i arbetet med
vattenfrågor. Det är av största vikt att man
tillämpar en efterfrågedriven nedifrån-och-upp-
strategi så att även brukarna och företrädare för
lokalsamhället deltar i exempelvis planering och
genomförande av vatteninsatser.

I en motion förespråkas bioregionalt samarbete som
utgår från gemensamma vatten.

EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) kan sägas
ligga i linje med vad som anförs om
vattenförvaltning i motionen. Syftet med direktivet
är att upprätta en ram för skyddet av både ytvatten
och grundvatten. Direktivet avser inte enbart
vattenkvaliteten utan vattenmiljön i sin helhet och
innebär en utveckling och samordning av
vattenarbetet såväl i Sverige som i hela EU.
Direktivet kräver att vatten skall förvaltas enligt
naturens egna gränser, dvs. avrinningsområden.
Insikten om de gränsöverskridande problem som
förorening av vatten orsakar har medfört att EU
antagit ett förhållandevis stort antal direktiv på
vattenområdet. I dessa anges exempelvis gränsvärden
för utsläpp och regler för skyddade områden. Flera
av direktiven är inriktade på särskilda avgränsade
områden, t.ex. dricksvatten, badvatten eller
avloppsvatten. På grund av det stora antalet delvis
överlappande direktiv på vattenområdet behövdes ett
direktiv som anlade ett helhetsgrepp på
vattenpolitiken. Det så kallade ramdirektivet för
vatten utgör ett ramverk för all vattenplanering och
vattenvård inom EU. Det omfattar både ytvatten
(sjöar och vattendrag, vatten i övergångszon och
kustvatten) och grundvatten. Direktivet avser inte
enbart vattenkvalitet utan hela vattenmiljön. Detta
innebär en ambitionshöjning när det gäller vatten-
arbetet såväl för svensk del som för EU i dess
helhet.
Ramdirektivet syftar i korthet till att bl.a.
skydda och förbättra tillståndet i vattnens
ekosystem respektive vattenmiljön, förhindra
förorening av grundvatten, främja en hållbar
vattenanvändning och reducera effekterna av
översvämning och torka. Det kan antas leda till
förbättringar av vattenkvaliteten i Östersjön och
Västerhavet eftersom flera andra länder som ligger
inom tillrinningsområdena också omfattas av direk-
tivets krav.
Utskottet har tidigare i betänkandet redovisat
vissa uppgifter om EU:s vatteninitiativ om
förvaltning av vatten i utvecklingsländer och
prioriteringar för EU:s utvecklingssamarbete. Enligt
utskottets bedömning kan den långsiktiga
målsättningen med vatteninitiativet anses stå i
överensstämmelse med vad som förespråkas i motionen.
Grunden i såväl ramdirektivet om vatten som i
vatteninitiativet är integrerad
vattenresursförvaltning.
Utskottet konstaterar att såväl ramdirektivet som
vatteninitiativet utgår från ett gemensamt
holistiskt synsätt och innebär att
vattenresursförvaltningen sker med hänsyn till
vattendrags och floders naturliga gränser.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2003/04:U261 (kd)
yrkande 7, 2003/04:U326 (v) och 2003/04:U336 (mp)
yrkandena 2–4.

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I en motion förespråkas svenska ansträngningar för
att förmå Ryssland och USA att medverka i
genomförandet av Kyotoprotokollet.

De svenska insatserna för att påverka Ryssland så
att landet ratificerar protokollet redovisades till
riksdagen den 17 december 2003 av miljöminister Lena
Sommestad. Redovisningen var föranledd av en fråga i
ämnet (fråga 2003/04:410). Enligt miljöministern har
svenska regeringsföreträdare vid ett flertal
tillfällen uppmanat den ryska regeringen att verka
för att Ryssland ratificerar Kyotoprotokollet. Hon
hade personligen diskuterat frågan med den ryska
miljöministern i augusti 2003. I samband med ett
bilateralt möte med den ryske finansministern i
oktober 2003 hade statsrådet Gunnar Lund tagit upp
frågan. Samma månad hade den också diskuterats i
bilaterala överläggningar mellan statsminister Göran
Persson och den ryske utrikesministern.
Miljöministern bedömde att Ryssland så småningom
kommer att ratificera Kyotoprotokollet. Vad Sverige
enligt miljöministern kan göra är att genom EU och i
andra sammanhang påminna om fördelarna med
Kyotoprotokollet vid möten med ryska kolleger.
Sverige kan också på olika sätt bistå Ryssland i
uppbyggnaden av de system som fordras för att
protokollet skall kunna användas fullt ut. Likaså
kommer Sverige att i samarbetet inom
Östersjöregionen och inom Arktiska rådet verka för
en rysk ratificering. På längre sikt är det också
viktigt att stärka det vetenskapliga samarbetet.
Vissa frågor om Kyotoprotokollet har nyligen
behandlats av miljö- och jordbruksutskottet i
betänkande 2003/04:MJU8 EU-prioriteringar för att nå
miljömålen liksom i den regeringsskrivelse som
behandlades i betänkandet (skr. 2003/04:9). I
skrivelsen framhåller regeringen att EU framstår som
den absolut viktigaste pådrivande parten i
internationella förhandlingar inom ramen för
klimatkonventionen, delvis som ett resultat av
svenska ansträngningar. EU:s roll har accentuerats
bl.a. genom USA:s beslut att inte ratificera
Kyotoprotokollet. Fortsatta internationella insatser
efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod,
2008–2012, måste komma till stånd för att de
långsiktiga målen skall nås. Sådana insatser måste
enligt vad regeringen anför i skrivelsen involvera
såväl USA som viktiga u-länder. Sannolikt är det
endast genom att EU är aktivt och pådrivande som
detta kan ske. Bland annat bör EU bättre utveckla
dialogen med u-länderna. Miljö- och
jordbruksutskottet ställde sig i betänkande MJU8
bakom regeringens uppfattning att fortsatta svenska
insatser inom EU är nödvändiga för att nå framgång i
strävandena mot målen inom klimatområdet.
Utrikesutskottet instämmer i miljö- och
jordbruksutskottets uppfattning. Utrikesutskottet
noterar också att regeringen i den proposition som
låg till grund för beslutet 2002 om Sveriges
klimatstrategi, proposition 2001/22:55, förebådade
att det föreslagna delmålet för perioden 2008–2012
kommer att följas av ytterligare mål för
utsläppsminskningar efter 2012 för att
miljökvalitetsmålet skall kunna uppnås, och för att
möta nya internationella krav. Sverige skall enligt
propositionen såväl nationellt som i samarbete med
andra länder söka göra detta.
Utrikesutskottet har nyligen i betänkande
2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling
behandlat vissa frågor rörande miljöpolitik och
klimatförändringar. Utskottet konstaterade där att
de globala variationerna i fråga om utsläpp av
växthusgaser är mycket stora. Den ojämlika
fördelningen av utsläpp i kombination med att det är
fattiga länder som troligen kommer att drabbas
hårdast av klimatförändringarna innebär enligt
utskottet att det är industriländerna som skall gå
före med åtgärder på klimatområdet. På sikt,
framhöll utskottet i det nämnda betänkandet, kommer
dock utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser att
behöva begränsas även i utvecklingsländerna.
Utskottet framhöll vidare, i likhet med vad som
tidigare uttalats av sammansatta utrikes-, miljö-
och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1
(s. 62), att det är angeläget att industriländerna
verkligen uppfyller sina skyldigheter gentemot
utvecklingsländerna, så som de kommer till uttryck i
klimatkonventionen, bl.a. i fråga om stöd till
kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring samt
anpassning till och minskad påverkan på klimatet.
I betänkande UU3 påpekade utskottet att frågan om
utvecklingsländernas egna åtaganden är känslig.
Samtidigt som utvecklingsländerna behöver stöd och
en effektiv energiutveckling står det klart att
åtminstone vissa utvecklingsländer efter den första
åtagandeperioden 2008–2012 på något sätt också bör
medverka med kvantitativa åtaganden. Det behövs ett
rättvist och samlat handlande som inte äventyrar
utan snarare bidrar till utvecklingsländernas
utveckling och kamp mot fattigdom.
När det gäller klimatrelaterade insatser finns det
anledning att särskilt nämna betydelsen av åtgärder
på energiområdet. Utskottet har nyligen i betänkande
UU3 uttryckt sitt stöd för de initiativ till
energisamarbete och utvecklande av förnyelsebara
energikällor som EU tog tillsammans med likasinnade
länder i samband med Johannesburgstoppmötet. EU:s
energiinitiativ, som aktivt stöds av Sverige, syftar
till att öka u-ländernas prioritering av hållbar
energiförsörjning och därmed bidra till
fattigdomsbekämpning. Utskottet framhöll att Sverige
måste bidra internationellt för att lösa problemen
med smutsig och hälsofarlig energiproduktion och
samtidigt motverka klimatförändringar och andra
negativa effekter på hållbar utveckling.
Utskottet vill erinra om att den svenska
klimatstrategin (prop. 2001/02:55, bet.
2001/02:MJU10, rskr. 2001/02:163) innebär att vårt
nationella klimatmål skall uppnås genom
utsläppsminskningar främst i Sverige. Utskottet vill
här vidare framhålla att miljöbiståndet särskilt bör
inriktas på att bistå u-länderna att genomföra sina
åtaganden enligt internationella miljöavtal.
Klimatkonventionen och det tillhörande
Kyotoprotokollet är därvid framträdande exempel.
Biståndet, inklusive miljöbiståndet, spelar en stor
roll vad gäller att stärka kapaciteten i
utvecklingsländerna, vilket också gynnar
genomförandet av projekt inom Kyotoprotokollets
mekanism för ren utveckling (CDM). Sverige deltar
aktivt i arbetet med att utveckla denna och verkar
för att initiera konkreta projekt.
Sverige är genom Statens energimyndighet i färd
med att genomföra ett antal CDM-projekt inom ramen
för energipolitiskt motiverade internationella
klimatinsatser. Investeringarna görs dock med stöd
av medel för genomförande av klimatpolitiken.
Investeringar i den rena mekanismen genererar
nämligen utsläppsminskningar som kommer givarlandet
till godo, enligt Kyotoprotokollets regelverk.
Utskottet anser att de därför inte bör bekostas med
biståndsmedel.
När det gäller frågan om en energifond vill
utskottet erinra om vad som anförts tidigare i
betänkandet om finansieringsmekanismer. Utskottet
menade där att upprättandet av nya separata fonder
inte har självklara fördelar i förhållande till
existerande institutioner och mekanismer för
finansiering.
I anslutning till vad som anförts här vill
utskottet – i likhet med EU-kommissionen i
meddelandet Ett år efter världstoppmötet om hållbar
utveckling i Johannesburg: genomförande av våra
åtaganden (KOM (2003) 829) – betona vikten av att
det skapas samordningseffekter och strategiska
allianser mellan EU:s energiinitiativ och andra
relevanta initiativ. Ett exempel på det sistnämnda
är den s.k. Johannesburgskoalitionen för förnybar
energi där i dag mer än 80 länder kommit överens om
att sätta upp mål och tidsramar för att öka andelen
förnybar energi i sin övergripande energimix, i
syfte att överträffa de åtaganden som
genomförandeplanen från Johannesburg innebär. Också
den kommande världskonferensen om förnybar energi i
Bonn 2004 bör nämnas i sammanhanget. Sverige kommer
att aktivt delta i konferensen, där konkreta
internationella mål skall diskuteras.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U239 (kd)
yrkande 1, 2003/04:U254 (kd) yrkande 12 och
2003/04:U266 (c) yrkandena 1 och 2.

Skog

Mot bakgrund av den omfattande avskogningen på
mellan 15 och 17 miljoner hektar per år under 1990-
talet antog Världsbanken 2002 en ny skogsstrategi
och operationell policy. Strategin innefattar tre
integrerade mål: ianspråktagande av skogens
potential för att minska fattigdom, inlemmande av
skogarna i en hållbar ekonomisk utveckling och skydd
av globala skogliga värden.

Alla investeringar som stöds av Världsbanken måste
stå i överensstämmelse med den operationella
skogspolicyn liksom med den operationella policy som
slagits fast på andra områden i bankens verksamhet,
exempelvis när det gäller miljöhänsyn och
urbefolkningar (Sustaining Forests. A World Bank
Strategy. Forest Strategy Booklet 2003).
Skogspolicyn redovisar tydligt vilken typ av skogar
som får respektive inte får avverkas med stöd från
Världsbanken. Det finns en inspektionsfunktion hos
banken som har till uppgift att tillse att reglerna
efterlevs.
Ovan har vissa uppgifter om det internationella
skogssamarbetet redovisats, däribland tillskapandet
av FN:s skogsforum liksom skogsfrågor i
genomförandeplanen från Johannesburg.
Vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg
lanserade EU tillsammans med medlemsstaterna en
särskild handlingsplan för skogslagstiftningens
efterlevnad, styrelseformer och handel. Denna
innefattar bl.a. frivilliga men bindande
partnerskapsavtal med träproducerande länder och
regioner. Genom dessa partnerskap skall EU och
partnerländerna etablera en ordning med licenser som
skall garantera att all timmerexport till Europa är
laglig. Partnerskapen kommer också att uppmuntra
styrelsereformer i träproducerande länder som skall
främja större rättvisa och öppenhet i samband med
skogsavverkning.
Det kan också nämnas att det finns en
internationell organisation för tropiskt timmer,
ITTO, som samlar länder som producerar och
konsumerar tropiskt timmer i syfte att utveckla en
politik kring olika aspekter av handel med sådant
timmer samt kring hållbart nyttjande av råvarubasen,
de tropiska skogarna. För närvarande pågår
omförhandlingar av gällande avtal från 1994 där
bl.a. Sverige och andra EU-länder medverkar. EU-
medlemsstaterna vill i det nya avtalet betona
sociala frågor och frågor om mänskliga rättigheter.
När det gäller den motion som behandlar hotet mot
Brasiliens regnskogar och urbefolkning kan utskottet
konstatera att de insatser av mer generell karaktär
som redovisats ovan ligger i linje med de synpunkter
som framförs i motionen.
Med vad som anförts anser utskottet att de frågor
som motionerna väckt är besvarade och avstyrker
därmed motionerna 2003/04:U345 (s) och 2003/04:U308
(c) yrkande 15.

Katastrofer

I en motion behandlas förslag om att motverka
katastrofer och deras effekter.

Ett av åtagandena i FN:s millenniedeklaration
avser intensifierat samarbete för att minska antalet
naturkatastrofer och verkningarna av dessa samt
katastrofer som orsakats av mänskliga aktiviteter.
Ovan har vissa uppgifter från FN:s miljöprogram
UNEP om den ökade förekomsten av naturkatastrofer
redovisats. Också FN:s utvecklingsprogram UNDP har
belyst detta problem. I rapporten Reducing Disaster
Risk: a Challenge for Development som publicerades i
februari 2003 fastslår UNDP att många människor som
omkom i naturkatastrofer mellan 1980 och 2000 hade
kunnat räddas om förberedelserna hade varit bättre.
Förstörelsen kan reduceras kraftigt om regeringar
vidtar rätt åtgärder för att minska riskerna innan
katastrofen inträffar i stället för att försöka
mildra effekterna i efterhand.
Den verkliga orsaken till höga dödstal är
fattigdom, inte naturkrafter, hävdas det i UNDP-
rapporten. Bara 11 % av alla dem som utsattes för
naturkatastrofer under 1980- och 1990-talen levde i
fattiga länder men dödsfallen där utgjorde mer än
hälften av det totala antalet dödsfall till följd av
naturkatastrofer. Framför allt i utvecklingsländer
skulle enligt rapporten en stor del av förstörelsen
och dödsfallen kunna undvikas genom bättre planering
och en mer systematisk riskanalys.
I rapporten rekommenderas att bästa tillgängliga
statistik och riskanalys används för bättre
förberedelser för att möta en naturkatastrof. I
politiska processer bör man beakta risken för
katastrofer och planera för detta, enligt rapportens
rekommendationer. Vidare bör analys av risken för
katastrofer ingå i utvecklingsplaneringen, särskilt
när det är frågan om återuppbyggnadsfasen efter
katastrofer.
Utrikesutskottet behandlade i betänkande
2001/02:UU2 frågan om naturkatastrofer och
konstaterade att dessa alltmer kommit att analyseras
och hanteras som ett utvecklingsfenomen nära
förbundet med fattigdom. I detta betänkande, och då
inte minst i dess inledande avsnitt om mål och
inriktning, har utskottet pekat på sambandet mellan
fattigdomsbekämpning och miljöfrågor.
Det är de fattigaste som är mest sårbara och som
drabbas hårdast i samband med naturkatastrofer.
Utskottet menade i det nyss nämnda betänkandet UU2
att naturkatastrofer uppstår när de sociala och
ekonomiska effekterna av naturens härjningar går
utöver vad det lokala samhället har förmåga att
hantera. Därav följer, poängterade utskottet, att
det är nödvändigt för analysen av naturkatastroferna
att skilja mellan följderna av meteorologiska och
geologiska fenomen och de sociala och ekonomiska
effekterna av dessa fenomen. Kvaliteten på denna
analys är i sin tur avgörande för utformningen av en
eventuell insatsplanering.
Akuta biståndsinsatser bör planeras med en
långsiktig vision redan i insatsens inledningsskede.
Det innebär, framhöll utskottet i betänkande UU2,
bl.a. att detaljerad information måste införskaffas
av målgruppen för att man dels skall kunna hantera
både omedelbara och långsiktiga behov, dels på bästa
sätt ta till vara de drabbades egna kunskaper,
resurser och möjligheter att återuppbygga sina
samhällen. Utskottet anförde också att svensk
insatsplanering för att motverka följderna av
naturkatastrofer har ett helhetsperspektiv som är
betydligt vidare än katastrofen och dess omedelbara
effekter. I detta helhetsperspektiv ingår bl.a.
institutionella, politiska, ekonomiska och
ekologiska faktorer.
Utskottet vidhåller även i dag det synsätt som
redovisades i betänkande UU2 och noterar att detta
ligger väl i linje med vad som framförts i berörda
motionsförslag.
När det gäller frågan om tidig varning som
behandlas i en annan motion, kan sådan ses som en
avgörande förutsättning för att man verksamt skall
kunna lindra skadeverkningar av naturkatastrofer. Om
arbetssätt och resurser är tillräckligt goda är det
möjligt att förvarna inför exempelvis en
översvämning eller en cyklon. Detta, i sin tur, gör
att beredskapsinsatser kan sättas in snabbare så att
åtminstone mänskliga skador kan undvikas.
Det internationella humanitära samfundet har under
de senaste åren fortsatt att förbättra sitt arbete
för tidig varning. FN, med sin övergripande
ledningsuppgift för samordning av internationella
insatser, har utvecklat särskilda varningsrutiner
inom sitt kontor för humanitär samordning, OCHA. Med
stöd i dessa kan OCHA ge snabb information om
stundande katastrofer, riktad information till
räddningstjänster och andra insatsberedda
institutioner, och även lämna information till
allmänheten. Den internationella rödakors- och
rödahalvmånefederationen (IFRC), som är en av de
största internationella aktörerna inom
naturkatastrofhantering, har också utvecklat rutiner
för förvarning.
Det är angeläget att förvarningssystemen
förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och
svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. verkar
för. Sida stöder också varningssystem i länder som
är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.
Av vad som redovisats ovan framgår att det riktas
ökad internationell uppmärksamhet mot
naturkatastrofer och möjligheterna att motverka
dessa. Ett uttryck för detta är att en resolution i
ämnet antogs vid Interparlamentariska unionens (IPU)
konferens i Chile i april 2003. I resolutionen
behandlas behovet av internationellt samarbete för
att förhindra och hantera gränsöverskridande
naturkatastrofer och deras effekter på regional
nivå.
I detta sammanhang kan nämnas att EU inom fyra år
skall ha byggt upp ett globalt övervakningssystem
som kan hjälpa till att förutspå naturkatastrofer,
miljöhot och bidra till bevakningen av EU:s gränser.
Kommissionen lade i februari 2004 fram en
handlingsplan för hur systemet skall kunna tas i
bruk år 2008. Redan i dag finns data från satelliter
och jordbunden övervakning tillgänglig, men på grund
av bristande samordning används inte resurserna
effektivt. I det nya systemet skall alla uppgifter
samlas och analyseras av en central enhet.
Utvecklingen av systemet skall ske i samarbete med
Europeiska rymdorganisationen (ESA).
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m)
yrkandena 4–6 och 2002/03:U313 (c) yrkande 18.

6 Miljö och säkerhet

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om miljö
och säkerhet. Samtliga motioner avstyrks.

Motioner

Enligt motion 2002/03:U283 (kd) yrkande 4 är
vattenfrågan en av de viktigaste frågorna i det
multiregionala samarbetet i Mellanösternregionen. EU
bör fortsätta att stödja befintliga multiregionala
processer och hårdare driva frågan om att
institutionalisera vattensamarbetet.

Enligt motionerna 2002/03:U217 (kd) yrkande 2 och
2003/04:U242 (kd) yrkande 2 bör Turkiet uppmanas att
stoppa dammbygget i Ilisu i sydöstra delen av
landet, vilket hotar vattenflödet i floden Tigris.
Det skulle innebära stor risk för tillgången på
vatten i Irak och Syrien. Dammbygget skulle också
medföra att den 10 000 år gamla staden Hasankey med
för många folkslag ovärderliga kulturskatter skulle
dränkas i vattenmassorna. Dammbygget skulle dessutom
göra 70 000 människor hemlösa.

Bakgrund

Sambandet mellan miljö och säkerhet har rönt ökad
uppmärksamhet under senare år. Till en början var
fokus främst riktat mot staters säkerhet och
konflikter med våldsinslag. På senare år har
intresset också vidgats till att omfatta även andra
säkerhetsaspekter.

I internationell forskning och debatt används ofta
begreppet miljösäkerhet (environmental security).
Innebörden av begreppet är vidsträckt och inkluderar
såväl traditionella säkerhetsaspekter som staters
säkerhet, konflikter med våldsinslag och militärt
hot men också andra säkerhetsaspekter till följd av
miljöförstöring genom mänsklig aktivitet och
befolkningstillväxt samt flyktingströmmar, politisk
instabilitet och etniska konflikter till följd av
resursbrist eller upplevd orättvis fördelning av
resurser. Det vidare synsättet beträffande
miljöfrågorna förklaras med att miljöförstöring kan
få katastrofala effekter, att traditionellt
säkerhetstänkande inte gör samhällen förberedda på
att hantera sådana hot och att, till skillnad från
traditionella säkerhetsfrågor, nationsgränser inte
utgör några hinder för spridning av miljöhot.
Exempel på sådana nya hot är klimatförändringar,
uttunning av ozonlagret, markförstöring och
vattenbrist.
Miljöhot som kan medföra säkerhetsaspekter tar sig
många uttryck. De kan, förutom ovan angivna exempel,
avse föroreningar i grundvatten, gränsfloder, sjöar
och andra gemensamma vatten liksom avfall och
kemikalieföroreningar till luft eller mark från
industrier eller andra anläggningar, t.ex. militära
sådana. Här kan också nämnas att skogsskövling,
kraftverk och dammbyggen kan ha säkerhetsaspekter.
Miljöförstöring äger rum på många håll i världen men
konsekvenserna för dem som drabbas varierar mycket
starkt. Fattiga människor är i regel som mest
sårbara, särskilt i samhällen där det inte finns
några grundläggande trygghetssystem. De som drabbas
allra hårdast är ofta landsbygdsbor, kvinnor, barn,
äldre och funktionshindrade.
I studien Integrating Perspectives on
Environmental Security (2003) som publicerats i ett
forskningsprogram om miljörisker och sårbarhet vid
Stockholm Environment Institute (SEI) tar man upp
olika aspekter på miljösäkerhet. Resultat från
internationella forskningsprojekt inriktade på
miljöförstöring och konflikter med våldsinslag
summeras i studien. En slutsats är att konflikter om
icke-förnybara naturresurser som olja och mineraler
inte är någon ny företeelse. Däremot har nya former
av konflikter uppstått kring förnybara resurser som
människor är beroende av för sin överlevnad, t.ex.
odlingsbar mark och färskvatten, och sådana
konflikter tycks bli allt vanligare. Andra
slutsatser är att miljöförstöring inte är den enda
eller omedelbara orsaken till konflikter liksom att
många miljörelaterade konflikter kommer att äga rum
i utvecklingsländer eftersom beroendet av förnybara
resurser är större där än på många andra håll.
Förekomsten kan väntas vara större där det finns
spänningar också av andra skäl än miljön.
Ytterligare en slutsats är att miljörelaterade
konflikter tenderar att bestå under långa
tidsperioder och spridas över stora områden.
Effekterna av klimatförändringar kan väntas bli
stora på en del håll i världen. På senare år har
många människor i Europa och på andra håll i världen
spekulerat om samband mellan å ena sidan exempelvis
översvämningar, stormar och torka och å den andra
klimatförändringar och global uppvärmning.
Utvecklingen av fenomenet El Niño under vissa
perioder på 1980- och 1990-talen har av många satts
i samband med de sistnämnda faktorerna. Enligt FN:s
miljöprogram UNEP är det emellertid inte klarlagt om
klimatförändringar och den globala uppvärmningen
leder till ökad förekomst av eller förvärrar El
Niño.
El Niño ingår i en oregelbundet återkommande
förändring av ytvattentemperatur och
väderförhållanden vid Sydamerikas västkust.
Effekterna av El Niño blev mycket kraftiga 1982–83
och 1997–98. Under den förstnämnda perioden beräknas
2 000 personer ha omkommit och skador uppstått till
ett värde av 13 miljarder USD, enligt FN:s
miljöprogram UNEP. Enligt samma källa anses El Niño
under 1997–98 ha orsakat extrema regnväder och
översvämningar i Ekvatorialafrika och östra Afrika,
kraftiga stormar längs Kaliforniens kust och i östra
USA, svårartad torka i nordöstra Brasilien samt
delar av södra Afrika och Indonesien liksom
hungersnöd till följd av torka i Papua Nya Guinea.
I många scenarier räknar man med att
klimatförändringar ger upphov till successiva och
förhållandevis långsamma skeenden men det finns
också förutsägelser om mycket snabba förlopp.
Ett exempel på det senare återfinns i en nyligen
utgiven Pentagonrapport om säkerhetspolitik och
klimatförändringar, An Abrupt Climate Change
Scenario and Its Implications for United States
National Security, October 2003. Där uttrycks
farhågor för en dramatisk klimatförändring under
perioden fram till 2020 med vittgående konsekvenser
av bl.a. säkerhetspolitisk art.
Scenariot i Pentagonrapporten innebär att den
pågående klimatförändringen med en gradvis ökning av
jordens medeltemperatur accelererar och leder till
temperaturhöjningar i Australien, Sydamerika och
Sydafrika men sänkta temperaturer i delar av Asien
och Nordamerika och i än större utsträckning i
Nordeuropa. Det sistnämnda förklaras bl.a. med
ändrade havsströmmar, avsmältning av Grönlands
glaciärer och ökad nederbörd. Samtidigt med
temperaturförändringarna blir det enligt scenariot
utbredd torka i viktiga jordbruksområden och områden
där stora befolkningscentra i Europa och östra
Nordamerika hämtar sitt vatten. Förekomsten av
stormar ökar i Västeuropa och norra Stilla havet.
Snabba klimatförändringar av detta slag kan enligt
rapporten leda till livsmedelsbrist på grund av
minskad global jordbruksproduktion, minskad
färskvattentillgång, förhöjd sjukdomsfrekvens, ökad
förekomst av översvämningar och torka samt ojämn
energitillförsel bl.a. på grund av förvärrade
isförhållanden och stormar.
Också i exempelvis den tredje rapporten från den
internationella klimatpanelen IPCC (International
Panel on Climate Change) från 2001 räknar man med
betydande klimatförändringar under detta århundrade.
Koldioxidkoncentrationen och den genomsnittliga
temperaturen på jordytan och havsnivån väntas öka
enligt IPCC:s samtliga utsläppsscenarier.
De säkerhetspolitiska konsekvenserna av snabba
klimatförändringar väntas bli betydande, enligt
Pentagonrapporten. Stora befolkningsomflyttningar
förutspås äga rum, gränskonflikter uppstå och nya
former av säkerhetsavtal kring energi, mat och
vatten behöver upprättas. Scenariot beskrivs av
rapportförfattarna som kanske inte det mest
sannolika, men ändå rimligt. Därför, menar de, bör
frågan inte längre bara hanteras av vetenskapsmän
utan bör även behandlas som en fråga som rör USA:s
nationella säkerhet.
Att de hastiga förlopp som förutspås i scenarier
inte alltid blir verklighet har historien lärt oss.
Ett exempel är den för ca 30 år sedan
internationellt mycket uppmärksammade boken
”Tillväxtens gränser” från den s.k. Romklubben. I
den förutsågs bl.a. att världens oljetillgångar
mycket snabbt skulle ta slut, vilket skulle få
dramatiska konsekvenser i en vidare
säkerhetspolitisk bemärkelse.

Även om miljöhoten generellt sett inte bedöms ta sig
så snabba och dramatiska uttryck som i
Pentagonscenariot ovan så väntas åtminstone
vattensituationen på många håll i världen bli
dramatiskt försämrad de närmaste åren, vilket
framgår på flera håll i betänkandet. Samtidigt finns
dock mer hoppingivande bedömningar. I en rapport som
publicerades av forskningsinstitutet World Watch
Institute den 8 mars 2003 dras slutsatsen att
jordens vattenresurser skulle räcka till alla trots
att förbrukningen av vatten ökar i världen. Vad som
måste till är en bättre förvaltning och fördelning
av vatten, exempelvis genom effektivare
jordbruksbevattning och minskat vattenslöseri i
städerna.

En av många prognoser om allvarligt förvärrad
vattenbrist på många håll redovisas av OECD. Enligt
OECD Environment Outlook 2002 beräknas år 2020 mer
än 250 miljoner människor leva med vad som betecknas
som svår vattenstress, vilket är en ökning med 75 %
sedan år 1995. Brist på vatten, konstaterar OECD,
kan ha omedelbar negativ effekt på människors hälsa,
ekonomi och miljön.
Risken för konflikter kring delade vattenresurser
anses vara större om det föreligger en kombination
av tilltagande vattenbrist, försämrad
vattenkvalitet, snabb befolkningsökning, ensidigt
större vattenutvinning av någon part samt ojämn
ekonomisk utveckling.
OECD räknar med att 17 länder i världen årligen
tar ut mer vatten än vad som nybildas.
Överutnyttjande av grundvatten kan få stor inverkan
på miljön i form av exempelvis sjunkande
grundvattennivåer och saltinblandning i färskvatten,
vilket i sin tur kan påverka jordbruket i
kustområden. Vattenbrist och förorenat vatten kan,
som också framgått ovan, påverka ekonomin
(exempelvis genom sämre förutsättningar för
jordbruk) och miljön.
Många floder, sjöar och underjordiska vattendrag
ligger mellan eller sträcker sig över
nationsgränser, vilket innebär att konflikter skulle
kunna uppstå till följd av gränsöverskridande
vattenföroreningar eller vattenbrist. Det finns dock
ett stort antal internationella färskvattenavtal. En
internationell databas, Transborder Freshwater
Dispute Database, redovisar mer än 400 sådana avtal.
Under de senaste årtiondena har exempelvis OECD-
länderna gjort betydande framsteg när det gäller att
avgöra gränsöverskridande vattenfrågor. För
flertalet vatten inom OECD-området finns det enligt
organisationen i dag bilaterala, regionala eller
multilaterala vattenavtal. OECD bedömer dock att det
utanför OECD-området finns en större risk för
tvister om gränsöverskridande vatten när
vattenföroreningar och vattenbrist ökar i
omfattning.
Konflikthot på grund av vattenbrist finns redan på
en rad olika håll i världen. Ett exempel gäller
Nilen, som får sitt vatten från Vita Nilen, vilken
rinner från Victoriasjön, och från Blå Nilen, som
har sina källor i Etiopien. Uppskattningsvis 160
miljoner människor i tio länder är beroende av Nilen
och dess tillflöden för sin försörjning.
Befolkningen i Nildalen väntas bli fördubblad under
de kommande 25 åren, vilket leder till ökat
vattenbehov. Nu har en konflikt uppstått kring det
fördrag från 1929 som reglerar Nilens vatten och som
i dag ger Egypten kontroll över merparten av detta.
Tanzania har planer på att bygga en 20 mil lång
vattenledning från Victoriasjön för att förse
torkdrabbade områden med vatten. Kenya, som också
har områden med svår torka, har deklarerat planer på
att träda ut ur Nilenfördraget, något som Egyptens
vattenminister uppges ha beskrivit som en
”krigshandling”. Också på andra håll i världen,
exempelvis mellan Thailand och Burma, finns
allvarliga vattenkonflikter. Även i Mellanöstern (se
nedan) har vattenfrågan hög politisk dignitet.
Säkerhetsaspekter kan också anläggas på
miljöförstöring till följd av exempelvis
föroreningar i grundvatten, gränsfloder, sjöar och
andra gemensamma vatten liksom av avfall och
kemikalieföroreningar till luft eller mark från
industrier eller andra anläggningar, däribland
militära sådana. Här kan också nämnas att
skogsskövling, kraftverk och dammbyggen kan ha
säkerhetsaspekter.

Ilisudammen i sydöstra Turkiet, vilken behandlas i
två motioner, är planerad att byggas i floden
Tigris, nära Iraks och Syriens gränser. Dammen utgör
en komponent i ett stort turkiskt projekt, GAP-
projektet, som syftar till att öka landets
elproduktion genom en omfattande utbyggnad av dammar
och vattenkraftverk i Eufrat och Tigris. I de båda
floderna finns uppemot 29 % av Turkiets vatten.

GAP-projektet lanserades 1980 och ända sedan 1980-
talet har det funnits planer på turkisk export av
vatten till andra länder i Mellanöstern. I februari
2004 kom Turkiet överens med Israel om att sälja 50
miljoner kubikmeter vatten per år till Israel under
en 20-årsperiod. Vattnet skall hämtas från floden
Manavgat och exporten startar troligen 2006. Utökad
israelisk medverkan i GAP-projektet har också
diskuterats.

Ställningstagande

Utskottet tar här inledningsvis upp åtgärder för att
förhindra vattenkonflikter för att avslutningsvis
något beröra klimatfrågan liksom frågan om miljö och
säkerhet i vidare bemärkelse. I andra delar av
betänkandet behandlar utskottet övriga
motionsförslag kring vatten, bl.a. när det gäller
Världsbankens utlåning till dammprojekt och
privatisering av vatten, samt förslag rörande
katastrofer, dammar, skogsavverkning och kärnavfall.

En rad uppgifter om sambandet mellan miljö och
vatten liksom om vattenkonflikter och lösningar på
sådana har redovisats ovan. Som framgått poängteras
i en motion om Mellanösternkonfliken behovet av
institutionaliserat vattensamarbete. Utskottet
noterar för sin del att erfarenheterna sammantaget
anses vara goda av att lösa gränsöverskridande
vattenproblem genom avtal och institutionaliserat
samarbete.
Visserligen finns det, vilket framgår av den
tidigare nämnda SEI-studien om miljösäkerhet,
tydliga historiska exempel på att brist på
färskvatten tillfälligt har medfört politisk
instabilitet och att detta, om än i liten skala, kan
resultera i akut våld men samtidigt slås där fast
att långt ifrån alla konflikter leder till våld. En
genomgång av forskningen om ”vattenkrig” visar
enligt studien att inga sådana krig har ägt rum och
att bara en handfull skärmytslingar om vatten ägt
rum under förra århundradet, samtidigt som 145
vattenrelaterade avtal undertecknades under samma
period.
Ändå är enligt utskottet kopplingen mellan
vattenförsörjning och säkerhetspolitik i dag uppen-
bar och självklar för de flesta. Detta framhöll även
det sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1. Den
nya synen på säkerhet omfattar också hot som inte är
militära. I dag ses, framhöll det sammansatta
utskottet, också miljöhot, ökande fattigdom,
befolkningstillväxt, resursknapphet, internationell
terrorism, okontrollerad vapenspridning och
sårbarheten i det högteknologiska samhället som mera
eller i alla fall lika relevanta och påtagliga hot
som de militära.
Såväl vattenfrågorna som andra miljöfrågor har i
ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv såväl
individuella som regionala, nationella och globala
säkerhetsaspekter. En helhetssyn på frågor om
miljösäkerhet och sårbarhet innefattar en rad
faktorer av social, ekologisk, ekonomisk och
politisk karaktär.
När det gäller frågan om vatten och säkerhet
betonade det sammansatta utskottet i betänkande
2002/03:UMJU1 att FN försöker skapa globala regler
för vattenhantering i syfte att undvika konflikter
och för att lösa vattentvister. Utskottet framhöll
därvid att Sverige, med en lång tradition av att
värdesätta freds- och konflikthantering, har varit
särskilt aktivt i fråga om att skapa en fungerande
reglering och förvaltning av gränsöverskridande
vattenresurser, i syfte att undvika konflikter. Även
det svenska utvecklingssamarbetet, framhölls det,
syftar till god vattenhållning i nationella och
internationella sammanhang vilket kan bidra till att
förebygga eller lindra inom- och mellanstatliga
konflikter.
Här kan erinras om att utrikesutskottet i
betänkande 2000/01:UU11 redovisade svenska och
internationella insatser beträffande Aralsjön i
syfte att motverka den fruktansvärda ekologiska
katastrof med säkerhetspolitiska aspekter som
drabbat strandstaterna Kazakstan och Uzbekistan men
också påverkat vattenresurserna i Turkmenistan,
Kirgizistan och Tadzjikistan.
När det gäller relationerna mellan Syrien och
Turkiet har dessa historiskt sett varit mycket
frostiga, för att inte säga fientliga. Konflikter om
vatten, främst kring utbyggnaden av dammar och
vattenkraftverk i Eufrat och Tigris, och om land
daterar sig långt tillbaka i tiden.
I dag har Syrien och Turkiet närmat sig varandra i
en gemensam strävan mot att förhindra kurdisk
kontroll över det oljerika Kirkuk i norra Irak och
för att man vill motverka befarad kurdisk separatism
i Irak, vilken skulle kunna sprida sig till
grannländerna. Turkiet och Syrien delar
uppfattningen att nationell försoning mellan olika
irakiska grupper och territoriell sammanhållning är
av största betydelse. De gamla gräns- och
vattenkonflikterna har man gemensamt beslutat att
tills vidare lägga åt sidan. Ilisudammen utgör
därför i ett kortare perspektiv inte någon
säkerhetsfråga. Samarbete i frågor relaterade till
Irakkriget har kommit i förgrunden. Det finns
emellertid enligt utskottets uppfattning skäl att
fortsätta att noga följa utvecklingen i regionen.
Sverige kommer vidare att inom EU verka för att
det från turkisk sida sker en anpassning av
lagstiftningen på miljöområdet till EU:s regelverk.
Utskottet anser att det finns anledning att
regeringen, bilateralt och inom EU, till Turkiet
framför sin oro över att Ilisuprojektet skall
resultera i förstörelse av ett viktigt kulturarv och
understryker vikten av att alternativa planer tas
fram. Utskottet noterar att kritiken mot projektet
varit hård och att bl.a. brittiska och italienska
byggföretag liksom det svenska byggföretaget Skanska
dragit sig ur samarbete inom projektet.

När det gäller Mellanösternregionen noterar
utskottet att vattenfrågorna, som spelat en central
roll i den arabisk–israeliska konfliken ända sedan
1948, trots detta haft en undanskymd roll i
fredsförhandlingarna. Det finns enligt utskottets
uppfattning anledning att framhålla att en lösning
på Mellanösternkonflikten måste innefatta en rättvis
fördelning av vattenresurserna i regionen, så att
alla berörda länder har möjlighet att utnyttja
vattenresurserna där.

Mellanöstern och mer precist Jordandalen är ett av
de områden i världen där vattenbristen är som
störst. De förnybara vattenresurserna uppgår i Gaza
och Västbanken till mindre än 100 kubikmeter per
person och år. Motsvarande volym i Israel är under
300 kubikmeter (i Sverige 20 000 kubikmeter). Israel
och Palestina delar vattenresurser även i form av
underjordiska vattentäkter som sträcker sig under
nationsgränser.
Vattenproblemet försvåras av att området blir
alltmer tätbefolkat. En annan faktor som komplicerar
bilden är att en förhållandevis stor del av de
existerande vattenresurserna går till de israeliska
bosättarna på de ockuperade områdena. Här finns
också miljöhot till följd av kemiska föroreningar
som sipprar ned genom marken. Farhågorna för
vattenrelaterade konflikter är mot denna bakgrund
starka och det föreligger ett stort behov av
vattensamarbete.
Särskilt svår är vattensituationen på de
ockuperade palestinska områdena. Vattenkonsumtionen
per person och dygn är där i medeltal mellan 30 och
50 liter, och ibland så mycket som 80 liter, lägre
än vad som rekommenderas av
Världshälsoorganisationen (WHO), vilket är 100 liter
per person och dygn. Detta hävdas i ett betänkande
från det brittiska underhusets utskott för
internationell utveckling (International Development
Committee: Development Assistance and the Occupied
Palestinian Territories. Second Report of Session
2003–04).
I det brittiska betänkandet redovisas också
uppgifter om dålig vattenkvalitet – enligt
undersökningar i juli 2003 nådde inte 69 % av
proverna upp till WHO:s norm för vattenkvalitet i
det aktuella området. En stor del av den palestinska
landsbygdsbefolkningen är beroende av
vattenleveranser via tankbilar och dessa har
försvårats eller förhindrats under ockupationen,
vilket lett till såväl ännu allvarligare
bristsituation som kraftiga prishöjningar på vatten.
Det finns också uppgifter om att bosättare
avsiktligt har förorenat vattentillgångar, demolerat
infrastruktur för vatten och förhindrat
reparationsarbete på de palestinska ockuperade
områdena. Byggandet av den israeliska barriären har
medfört att 35 000 meter vattenledning har
förstörts, enligt det brittiska betänkandet.
Förhandlingar om vattenfrågor ägde rum mellan
Israel och Jordanien i samband med fredsavtalet i
oktober 1994 och mellan Israel och palestinierna i
samband med ingåendet av interimsavtalet 1995. Som
en följd av dessa avtal finns en gemensam israelisk-
jordansk vattenkommitté och en israelisk-palestinsk
sådan. Arbetet i dessa båda kommittéer har fortsatt
att fungera trots den aktuella krisen.
Vattenfrågan utgör en av de slutstatusfrågor –
jämte gränser, bosättningar, flyktingar och
Jerusalem – som de israeliska och palestinska
parterna måste enas om inför en slutlig lösning av
konflikten. Enligt den s.k. färdplanen för fred
(Road Map-planen) skulle slutstatusförhandlingarna
redan ha inletts men till följd av det politiska
läget har så inte blivit fallet. Färdplanen hade
utarbetats av en kvartett bestående av
representanter för USA, EU, Ryssland och FN och
presenterades våren 2003.
Beträffande Syrien och Israel har långtgående
förhandlingar förts mellan parterna under den
förhandlingsomgång som ägde rum i Shepheardstown,
Maryland, USA, i oktober 2000. Förhandlingarna
omfattade också vattenfrågor. Inga uppgifter tyder
på att dessa utgjorde ett problem som förhindrade en
slutlig uppgörelse i denna förhandlingsomgång.
I fråga om Israel – Libanon inträffade i september
2002 en dispyt om vattnet i Hasbanifloden som rinner
från Libanon in i Israel och ned i Genesarets sjö.
Denna tvist har med internationell förmedling
bilagts, åtminstone för tillfället.
EU:s särskilde representant för fredprocessen har
sedan flera år en särskild arbetsgrupp för
vattenfrågor under ledning av den italienske
professorn Mazetti. Gruppen har utarbetat olika
studier om vattenfrågan i regionen. Mazetti har
också varit aktiv inom ramen för den aktuella
dispyten mellan Libanon och Israel om vatten från
Hasbanifloden.
Utskottet anser att det av många skäl är viktigt
att Sverige och EU stöder regionala processer för
samarbete kring vattenfrågor, däribland i
Mellanöstern, och att stödet innefattar långvariga
”processer” för vattensamarbete. I Sverige finns ett
antal institutioner som har kompetens inom området
och som kan medverka i processer av detta slag,
exempelvis Stockholm International Water Institute
och Tema Vatten vid Linköpings universitet.
Även om vattenkonflikter historiskt sett ofta
kunnat lösas genom förhandlingar och institutionella
lösningar föreligger det enligt utskottets
uppfattning en ökad risk för att den tilltagande
knappheten på vatten skall leda till allvarliga
konflikter på en del håll i världen. Utskottet anser
att denna fara måste motverkas. Vattenfrågorna måste
få ökat utrymme i den säkerhetspolitiska debatten,
även om problemen är komplexa. Det är av största
vikt att mekanismer som kan bidra till effektiva och
snabba lösningar på vattenkonflikter byggs upp och
förstärks.
Utöver det stöd för långvariga ”processer” för
vattensamarbete som utskottet pläderat för ovan är
det, i fråga om vattensituationen på de palestinska
ockuperade områdena, angeläget att också åstadkomma
omedelbara och kortsiktiga förbättringar. Annars
riskerar vattenbristen att medverka till att
ytterligare förvärra det redan allvarligt försämrade
säkerhetspolitiska läget där. Mot denna bakgrund
vill utskottet betona vikten av att Sverige och EU
kraftfullt medverkar till att en acceptabel
vattensituation snarast kan uppnås i de aktuella
områdena.
När det gäller uppgifterna om skadegörelse riktad
mot palestinsk vattenförsörjning vill utskottet
erinra om sitt ställningstagande nyligen i
betänkande 2003/04:UU9 där utskottet betonade att
Israel mer effektivt och systematiskt måste beivra
övergrepp från bosättare och rättsföra de skyldiga.
Utskottet har tidigare i detta betänkande
behandlat kopplingen mellan tillgången till rent
vatten och mänskliga rättigheter. Därvid har
utskottet redovisat slutsatsen att de 145 länder som
har ratificerat den internationella konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter anses
skyldiga att garantera tillgång till dricksvatten
för befolkningen på ett rättvist och icke-
diskriminerande sätt. Utskottet konstaterar att
Israel har ratificerat konventionen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U217 (kd)
yrkande 2, 2002/03:U283 (kd) yrkande 4 och
2003/04:U242 (kd) yrkande 2.

Som framgått räknar den internationella klimatpanelen IPCC med
betydande klimatförändringar under detta århundrade.
Dessa väntas leda till ökad förekomst av exempelvis
infektionssjukdomar, livsmedelsbrist och
luftföroreningar. Påverkan kan väntas bli större i
samhällen som har små materiella resurser, brister i
sjukvårdssystem och andra delar av
samhällsstrukturen liksom instabil och ineffektiv
styrning. Klimatförändringen i kombination med
socioekonomiska faktorer kan komma att få
säkerhetspolitiska följder, inte minst i u-länder.
Utskottet vill betona vikten av att uppmärksamma
detta hot i tid, innan allvarliga konsekvenser
uppstår. Medvetenheten om miljö- och
säkerhetsaspekter på t.ex. dammar, kraftverk och
olika typer av föroreningar måste också öka. Det
gäller inte minst när fattiga samhällen och länder
blir drabbade av negativa effekter.

När det sedan gäller frågan om miljö och säkerhet
i mer generella termer vill utskottet framhålla
vikten av ökad uppmärksamhet på sådana frågor, inte
minst inom EU och i andra internationella forum,
exempelvis FN-systemet.
Inom EU har, som utskottet redovisar senare i
betänkandet, arbetet påbörjats för att lägga grunden
för unionens sjunde ramprogram för forskning från
2006. Utskottet betonar att Sverige i detta
förberedelsearbete bör verka för att det kommande
ramprogrammet såvitt avser forskning om hållbar
utveckling inriktas på rekommendationerna från
Johannesburg, och då inte minst sambandet mellan
fattigdom och miljöförstöring i tredje världen. En
viktig fråga som kan framhållas här är hur man
bättre skall kunna förstå sambanden mellan
miljöförstöring, sårbarhet och bristande säkerhet.
Ett annat angeläget spörsmål är hur man på global,
regional och lokal nivå skall utforma institutioner
som på ett effektivt sätt kan hantera föränderliga
miljöproblem som på olika sätt påverkar våra
samhällen. Ett gediget kunskapsunderlag är en
förutsättning för att vi skall få handlingsutrymme.
FN-systemets utformning har betydelse för hur
frågor om miljö och säkerhet hanteras på global
nivå. Utskottet betonade i betänkande 1995/96:UU1 FN
inför framtiden att utmaningen i dag består i att
skapa ett forum med tillräcklig tyngd för att kunna
utforma en långsiktig och konsistent internationell
politik för en ekonomiskt och ekologiskt hållbar
utveckling för att trygga en global välfärd. Denna
uppfattning, vilken ligger i linje med de förslag
som framfördes 1995 av Kommissionen för globalt
samarbete under ledning av Ingvar Carlsson och
Shridath Ramphal i rapporten Det globala
grannskapet, ser utskottet som ytterst relevant även
i dag. Utskottet anser också att Sverige bör verka
för att miljösäkerhet och en ekonomiskt och
ekologiskt hållbar utveckling för att trygga en
global välfärd förs högre upp på dagordningen i FN,
exempelvis i säkerhetsrådet och Kommissionen för
hållbar utveckling (CSD), och i andra
internationella organ liksom att frågor av denna
karaktär regelmässigt beaktas vid tillkomst och
revidering av internationella konventioner.

7 Miljöfrågor i EU och övriga Europa

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om
prioriteringar i bl.a. EU beträffande
forskning om miljöfrågor samt miljöinsatser
kring Östersjön och Sveriges övriga
närområde. Samtliga motioner avstyrks. Jämför
reservationerna 11 (m) och 12 (c).

Motioner

Forskningsprioriteringar

EU:s sjätte ramprogram för forskning tas upp i
motion 2002/03:U239 (kd) yrkande 4. Motionärerna
anser att det från ramprogrammets huvudområde
hållbar utveckling bör avdelas betydande resurser
till tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning
om sambanden mellan fattigdom och miljöförstöring
och u-ländernas förutsättningar för hållbar
tillväxt.

I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 2 framhålls att
Sverige bör främja ökad inriktning på
gränsöverskridande tvärvetenskaplig miljöforskning
där också utvecklingsländernas förutsättningar
beaktas. Dessa frågor bör drivas såväl i Sverige som
på Europanivå liksom frågor om hur hållbara
energisystem och ett mer effektivt och miljömässigt
bättre jordbruk kan utvecklas i fattiga länder,
vilket behandlas i yrkande 4.

Insatser kring Östersjön och det övriga
närområdet

Miljösituationen på Kolahalvön tas upp i motion
2002/03:U291 (s) där regeringen uppmanas att
påskynda ett ryskt undertecknande av MNEPR-avtalet
så att arbetet med sanering och omhändertagande av
kärnavfallet på Kolahalvön kan fortsätta. Likaså bör
regeringen främja större öppenhet från rysk sida när
det gäller de aktuella problemen.

I motion 2002/03:U237 (m) yrkande 12 förespråkas
insatser på energiområdet inom öststödet. Projektet
Baltic Ring innebär att miljömässigt skadlig el kan
ersättas med renare, att elsystemet optimeras och
att energiförsörjningen blir tryggare. EU bör
medverka i omställningen av energisystem i Central-
och Östeuropa och i åtgärder för att höja säkerheten
i omoderna kärnkraftverk under återstående drifttid.

Sverige bör enligt motion 2003/04:MJ400 (kd) yrkande
2 ännu en tid hjälpa grannländerna öster och söder
om Östersjön med biståndsinsatser för att få i gång
fungerande reningsverk.

I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 44 förespråkas
utvecklande av gemensamma övervaknings- och
rapporteringssystem för gentekniken i de ekosystem
som omger Östersjön.

Bakgrund

Insatser kring Östersjön och det övriga
närområdet

Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och
Östeuropa är att bevara, skydda och förbättra
miljön, särskilt i och omkring Östersjön samt att
stödja en hållbar utveckling.

Viktiga utgångspunkter för det svenska miljöstödet
är Helsingforskommissionens (HELCOM) Åtgärdsprogram
för Östersjön och Agenda 21 för Östersjöområdet,
Baltic 21. Centrala inslag i samarbetet är
förvaltningsstöd, institutionsuppbyggnad och ett
omfattande stöd till investeringar för
vattenförsörjning och avloppsrening i de
prioriterade områdena.

Målet med det svenska kärnsäkerhetsprogrammet
avseende Ryssland, som kanaliseras via Statens
kärnkraftinspektion (SKI) och Statens
strålskyddsinstitut (SSI) är att så långt som
möjligt minska sannolikheten för att en
kärnkraftsolycka med stora radioaktiva utsläpp skall
inträffa vid något av kärnkraftverken i
samarbetsområdet.

Samarbetet inriktas på att komplettera de
internationella programmen och att sätta in åtgärder
för att undanröja uppenbara säkerhets- och
strålskyddsrisker i de reaktoranläggningarna.
Samarbetet syftar också till att skapa ett system
för bättre beredskap i händelse av en olycka.
De svenska insatserna avser kärnkraftverken
Sosnovyj Bor (i Leningrad) och Kolaverket (Polarnye
Zori). När det gäller Kolaverket omfattar arbetet
materialkontroll, brandskydd, övervakningssystem,
säkerhetsrelaterad utrustning och utbildning av
underhållspersonal. Stödet avser även den ryska
säkerhetsmyndigheten Gosatomnadzor och
kärnkraftsbolaget Rosenergoatom liksom insatser för
hantering av radioaktivt avfall i nordvästra
Ryssland, t.ex. en studie om hantering av fast
avfall och ett informationsprojekt.
Sverige är också aktivt inom den s.k. NDEP-fonden
(Northern Dimension Environmental Partnership), som
förvaltas av Europeiska återuppbyggnads- och
utvecklingsbanken, EBRD. Inom ramarna för det
arbetet kommer man från rysk sida att ta fram en
strategisk plan för framtida insatser på
kärnsäkerhetsområdet.

Av budgetpropositionen (prop. 2003/04:1 utg.omr. 7)
framgår att det bilaterala biståndet på miljöområdet
till Central- och Östeuropa huvudsakligen kanali-
seras genom Sida, i samarbete med bl.a.
Naturvårdsverket. Detta bistånd har i huvudsak
avsett vatten- och avloppsrening samt energi-
effektivisering, gränsöverskridande samarbete kring
vattenadministration, utbildning och stöd till
administrativ uppbyggnad samt bidrag till
anslutningsländerna att klara EU:s miljöregler.
Vidare bidrar Sverige i det nordvästra närområdet
till multilaterala insatser.

När det gäller behovet av övervaknings- och
rapporteringssystem för genteknik i ekosystemen
kring Östersjön konstaterar utskottet att frågor om
genetiskt modifierade organismer (GMO) inom EU
regleras genom en gemensam lagstiftning som alla
medlemsländer måste följa. I och med EU-inträdet har
de nya medlemsstaterna således att följa denna.

Syftet med GMO-lagstiftningen inom EU är att
skydda människors hälsa och miljön, säkerställa
konsumentens valfrihet samt att etiska hänsyn tas
vid verksamheter med GMO. All verksamhet som gäller
sådana organismer kräver tillstånd av någon
myndighet.
I det följande redovisas några av huvuddragen i
den reglering som avser utsläppande på marknaden av
GMO och fältförsök med sådana organismer respektive
spårbarhet och märkning av GMO. Därmed berörs inte
närmare andra komponenter i GMO-regleringen på EU-
nivå, exempelvis krav på godkännande före
kommersiell produktion respektive GMO i livsmedel
och foder.
EU:s regelverk vad beträffar utsläppande på
marknaden (t.ex. genom odling) av GMO regleras genom
direktivet (2001/18/EG). Där anges att ett tillstånd
för utsläppande på marknaden skall följas av en
övervakningsplan, register skall upprättas över
odlingslokaler och alla GMO skall märkas så att
deras ursprung kan spåras. Syftet är bl.a. att
möjliggöra tillbakadragande av en produkt eller en
GMO som visar sig medföra större risker än vad som
var känt vid tidpunkten för tillståndet. Direktivet
ger även möjlighet att neka tillstånd för en viss
GMO i exempelvis ett särskilt känsligt ekosystem.
Det finns enligt direktivet även möjlighet för
exempelvis lantbrukare inom ett område att
frivilligt proklamera en ”GMO-fri” zon, förutsatt
att samtliga inom området verksamma lantbrukare är
med på detta.
En ansökan om verksamhet med GMO inlämnas till en
myndighet i en EU-medlemsstat och efter en
riskbedömning där behandlas den sedan efter ett
särskilt förfarande där alla medlemsländer får yttra
sig. Om ansökan slutligen godkänns gäller den i
samtliga EU-länder.
På EU:s gemensamma forskningscentrums (Joint
Research Centre) webbplats (gmoinfo.jrc.it) finns
sammanfattningar av aktuella ansökningar för
utsläppande på marknaden och uppgifter om vilka
fältförsök som är aktuella i EU-länderna. Där har
också allmänheten möjlighet att lämna synpunkter på
ansökningarna. I Sverige förekommer i dag endast
fältförsök med GMO.
Alla GMO eller produkter som kommer från GMO måste
märkas och kunna spåras bakåt i ledet. Det regleras
av EU:s förordning om spårbarhet och märkning av GMO
(1830/2003/EG). Den anger regler för hur GMO och
produkter från/av GMO-produkter skall märkas och hur
informationen skall överföras i varje steg från
producent (t.ex. utsäde) till butik. Dokumentationen
skall följa med produkten. Även produkter som inte
innehåller något som kan analyseras som ”GMO-rest”
(t.ex. DNA eller protein) skall märkas och åtföljas
av dokumentation. Varje GMO skall ha en unik kod.
Koder eller andra uppgifter om produkter från/av GMO
skall i olika form finnas på förpackningar eller som
skyltar vid produkter av GMO. Det ger konsumenten
valfrihet men också möjlighet att spåra en produkt
om den skulle visa sig inte uppfylla kraven.
Dokumentationen skall sparas i tio år.
Vissa utvecklingsländer och länder med
övergångsekonomier kan sakna resurser för att fatta
välgrundade beslut om import eller export av GMO;
därför bör EU-kommissionen och medlemsstaterna
hjälpa dessa med kapacitetsuppbyggnad på området.
Detta sägs i ingressen till den EG-förordning
(1946/2003/EG) som genomför Cartagenaprotokollet om
biosäkerhet, vilket trädde i kraft den 11 september
2003. Cartagenaprotokollet är ett protokoll till FN-
konventionen om biologisk mångfald som reglerar den
internationella handeln med GMO.

Ställningstagande

Forskningsprioriteringar

Den 1 januari 2001 omorganiserades den svenska
finansieringen av forskning vilket bl.a. innebar att
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande (Formas) bildades. Formas fick ett
samlat ansvar för forskning om ekologiskt hållbar
utveckling. Forskningsrådet har också ett ansvar för
att forskningen har ett internationellt perspektiv,
och det bedriver ett omfattande internationellt
samarbete. Formas stöder forskning inom sitt
ansvarsområde med drygt 500 miljoner kronor per år.

Naturvårdsverket finansierar forskning till stöd
för miljökvalitetsmålen och för internationellt
förhandlingsarbete. Även Mistra (Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning) finansierar omfattande
forskningsverksamhet för att lösa strategiska
miljöproblem.
Sida stöder forskning om bl.a. miljö och hållbar
utveckling genom sin forskningsorganisation SAREC
med totalt 850 miljoner kronor under 2004. Stödet
går både till svenska forskare som bedriver
forskning om u-länder och till institutioner och
universitet i u-länder för forskning och uppbyggnad
av forskningsresurser. Forskningen är bl.a. inriktad
mot hållbara energisystem och hållbart jordbruk.
EU:s sjätte ramprogram för forskning och
utveckling avser perioden 2002–2006 och innefattar
omfattande forskningsinsatser avseende miljö och
hållbar utveckling. Totalt har ramprogrammet en
budget på 17,5 miljarder euro. Ett av de sju
prioriterade tematiska områdena är helt inriktat mot
hållbar utveckling och globala förändringar och har
en budget på 2,1 miljarder euro. Sverige har aktivt
verkat för att forskningsprogrammet fått denna
inriktning.
Kopplingen är stark mellan ramprogrammets insatser
avseende å ena sidan miljö och hållbar utveckling
och å den andra de internationella miljöfrågor som
behandlades vid FN-toppmötet i Johannesburg.
Avsikten med programmet är att stärka det
internationella kunskapsunderlaget också med
inriktning mot tredje världen. Det finns även
möjligheter för forskare i u-länder att delta i det
europeiska forskningssamarbete som bedrivs inom
ramprogrammet.
I och med att sjätte ramprogrammets inriktning har
beslutats av ministerrådet och Europaparlamentet
bedöms möjligheterna vara små att göra några mer
omfattande förändringar under innevarande
programperiod. Arbetet har påbörjats för att lägga
grunden till det sjunde ramprogrammet för forskning
från 2006. Utskottet anser att Sverige i detta
förberedelsearbete bör verka för att det kommande
ramprogrammet såvitt avser forskning om hållbar
utveckling inriktas på rekommendationerna från
Johannesburg. Detta gäller inte minst de
rekommendationer som avser sambandet mellan
fattigdom och miljöförstöring i tredje världen.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U239 (kd)
yrkande 4 och 2003/04:U254 (kd) yrkandena 2 och 4.

Insatser kring Östersjön och det övriga
närområdet

Med anledning av motionen om kärnsäkerhetsfrågor på
Kolahalvön vill utskottet framhålla att Sverige
sedan lång tid har ett stort engagemang i sådana
frågor. De svenska insatserna för att förbättra
kärnsäkerheten och strålskyddet i Central- och
Östeuropa har pågått sedan 1992.

Såväl de bilaterala som de multilaterala insatser
som redovisats ovan syftar till att uppnå en större
öppenhet från rysk sida när det gäller
anläggningarna och riskbilden.
Regeringen bör enligt den aktuella motionen
påskynda ett ryskt undertecknande av MNEPR-avtalet
(Multilateral Nuclear Environmental Programme in the
Russian Federation). Avtalet undertecknades under
svenskt ordförandeskap i Barentsrådet av Sveriges,
Rysslands och Frankrikes utrikesministrar den 21 maj
2003. Representanter för totalt elva länder samt EU-
kommissionen och Euratom undertecknade avtalet.
Detta har i huvudsak tre tillämpningsområden:
hantering av radioaktivt avfall, säkerhet kring
använt kärnbränsle och reaktorsäkerhet. Genom
avtalet har förutsättningar skapats för
internationella stödinsatser i Ryssland på det
kärntekniska området.
I detta sammanhang kan nämnas att ordförandena i
utrikesutskotten i de fem nordiska länderna samt
Estland, Lettland och Litauen nyligen i en gemensam
debattartikel behandlat frågor om bl.a. spridning av
massförstörelsevapen och omhändertagande och lagring
av kärnavfall. Artikeln publicerades den 5 februari
2004 i The Washington Times.

Stöd till investeringar för vattenförsörjning och
avloppsrening har utgjort en central del av det
svenska biståndet för att förbättra miljön i och
kring Östersjön. Av budgetpropositionen för 2004
(prop. 2003/04:1 utg.omr. 7) framgår att regeringen
fäster fortsatt stor vikt vid att ge stöd i syfte
att bevara, skydda och förbättra miljön i och
omkring Östersjön. Utskottet har i betänkande
2003/04:UU3 uttryckt sin positiva inställning till
detta engagemang från svensk sida.

I en motion framhålls vikten av en tryggare
energiförsörjning runt Östersjön. Inom ramen för det
energipolitiska Östersjösamarbetet och det nordiska
samarbetet genomförs projekt som syftar till
harmonisering av de berörda ländernas regelverk.
Detta syftar till att skapa bättre förutsättningar
för att genomföra exempelvis sådana projekt som
Baltic Ring.
Det energipolitiska samarbetet omfattar också
insatser som syftar till en ökad användning av
förnybara energikällor, främst biobränsle, och till
energieffektivisering. Hösten 2003 undertecknades
ett avtal om att göra Östersjöområdet till
försöksområde för klimatprojekt. Genom avtalet, som
Sverige aktivt verkat för, skapas förutsättningar
för sådana investeringar i energisektorn som leder
till minskade utsläpp. Också inom det svenska
biståndssamarbetet lämnas stöd till
energieffektivisering och energibesparing, då i
första hand på fjärrvärmeområdet. Utskottet
värdesätter utvecklingen av det energipolitiska
samarbetet.
Ovan har Sveriges aktiva engagemang i
kärnsäkerhetsfrågor avseende Ryssland redovisats.
Sverige har också gjort omfattande bilaterala
insatser för att höja säkerheten vid Ignalinaverket
i Litauen. Med det litauiska EU-medlemskapet tas
denna roll alltmer över av EU.
När det gäller motionsförslag om biståndsinsatser
för reningsverk söder och öster om Östersjön noterar
utskottet att det svenska bilaterala miljöbiståndet
till Estland, Lettland, Litauen och Polen fasas ut i
och med att dessa länder blir EU-medlemmar. I
samband med EU-inträdet har de nya medlemsstaterna
att följa den lagstiftning på miljöområdet som
gäller för samtliga EU-länder.
En betydande del av det svenska biståndet till
Estland, Lettland, Litauen och Polen har varit
inriktat på att åtgärda utsläpp i Östersjön. EU har
också lämnat finansieringsstöd till bl.a.
reningsverk i de baltiska länderna. När dessa länder
blivit EU-medlemmar kommer EU:s stöd i fråga om
reningsverk främst att avse exempelvis
organisatoriska frågor (s.k. technical assistance).
Även om en utfasning sker av det svenska
bilaterala miljöbiståndet till de ovannämnda
grannländerna väntas utbetalningar till
vattenreningsprojekt där ske även under 2004 och
2005. Fokus i de svenska biståndsinsatserna i
Östersjöregionen förskjuts successivt till Ryssland,
och omfattande svenska insatser för att minska ryska
utsläpp i Östersjön pågår och är under planering.
Sverige har gjort stora åtaganden om stöd till
reningsverken i bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad
genom vårt bilaterala biståndssamarbete. Dessutom
lämnas svenskt stöd till vattenreningsprojekt
exempelvis via Nordiska miljöfinansieringsbolaget
(NEFCO) och stödfonden i Northern Dimension
Environmental Partnership (NDEP).

När det gäller motionsförslaget om utvecklande av
gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem för
gentekniken i ekosystemen kring Östersjön kan
utskottet konstatera att det, som framgått ovan,
redan i dag finns en gemensam GMO-lagstiftning inom
EU som samtliga medlemsstater har att följa.
Lagstiftningen omfattar även gränsöverskridande
transporter av GMO till andra länder. Ett kommande
miljöskadedirektiv omfattar även GMO. EU verkar
också för ett högt säkerhetstänkande kring GMO inom
ramen för Cartagenaprotokollet (protokollet om
biosäkerhet under FN-konventionen om biologisk
mångfald).

Utskottet förutsätter att man inom ramen för det
etablerade EU-samarbetet kring GMO (se ovan) noga
följer utvecklingen på området och när så erfordras
uppmärksammar behovet av reviderad eller ytterligare
reglering. Inom ramen för EU:s regelverk avseende
GMO i form av förordningar och direktiv finns ett
flertal arbetsgrupper och kommittéer som har till
uppgift att följa och bevaka utvecklingen på
området.
När det gäller Östersjöområdet vill utskottet peka
på att det sedan början av 1990-talet bedrivs ett
multilateralt samarbete mellan regeringarna i
området inom Östersjöstaternas råd. En viktig
komponent i detta samarbete avser hållbar
utveckling. Inom ramen för samarbetet har en
regional Agenda 21 för Östersjöregionen antagits
under benämningen Baltic 21. Det pågående
genomförandet av Baltic 21 innefattar åtta sektorer,
däribland jordbruk, fiske och skog. I samarbetet
fastställs gemensamma mätmetoder, konkreta projekt
genomförs och avrapporteringar om tillståndet i
Östersjöregionen läggs kontinuerligt fram. Enligt
utskottet kan det förutsättas att utvecklingen på
GMO-området följs också i detta sammanhang och att
frågor om revidering eller ytterligare reglering
kring GMO tas upp när så erfordras. I sammanhanget
kan nämnas att diskussioner och erfarenhetsutbyte
äger rum mellan Sverige och de baltiska staterna i
GMO-frågan.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att de
frågor som motionerna väckt är besvarade och
avstyrker därmed motionerna 2002/03:U237 (m) yrkande
12, 2002/03:U291 (s), 2002/03:MJ428 (c) yrkande 44
och 2003/04:MJ400 (kd) yrkande 2.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i respektive reservation.

1. Mål och inriktning beträffande
internationella miljöfrågor (punkt 1) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 53 och avslår
motionerna 2002/03:U201 yrkande 3, 2002/03:U284
yrkande 25 och 2003/04:U254 yrkandena 1, 5 och
13–17.

Ställningstagande

Utöver vad utskottet i övrigt anför i avsnittet om
mål och inriktning kan beträffande motionsförslaget
om miljöbistånd och mänskliga rättigheter framhållas
att målet för den svenska politiken för global
utveckling bör vara att bidra till en rättvis och
hållbar global utveckling som skall gälla för alla
politikområden, dvs. även miljöpolitiken. Ett
rättighetsperspektiv skall genomsyra hela politiken
och i detta skall ingå såväl mänskliga rättigheter
som demokrati och jämställdhet.

De mänskliga rättigheterna är universella,
odelbara, ömsesidigt beroende och relaterar till
varandra. Ett liv i värdighet förutsätter att alla
mänskliga rättigheter respekteras, inklusive
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Sverige bör verka för att sambanden mellan skyddet
av miljön och respekten för de mänskliga
rättigheterna framhålls och tydliggörs i de olika
forum där dessa frågor behandlas, inte minst i
arbetet för en hållbar utveckling. Likaså bör
Sverige aktivt delta i den arbetsgrupp under FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna som
inrättades 2003 och i arbetsgruppens diskussioner om
ett tilläggsprotokoll. Dessutom bör Sverige verka
för att de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna på ett effektivt sätt drivs inom
övriga delar av FN-systemet, inte minst på
utvecklingssidan.
De kanske mest påtagliga sambanden mellan
miljöfrågor och mänskliga rättigheter finns mellan
fattigdomsrelaterade miljöproblem och ekonomiska och
sociala mänskliga rättigheter. Det får ses som
självklart att människan skall ha rätt till rimliga
livsvillkor, t.ex. mat, vatten och bostad. Denna
självklarhet försvåras dock av miljöproblem som
vatten- och livsmedelsbrist, avskogning och
ökenspridning. På samma sätt kan den enskilda
människans eller gruppens kamp för bl.a. mat
ytterligare förvärra en redan problematisk
miljösituation. Sambanden mellan brott mot de
ekonomiska mänskliga rättigheterna och
miljöförstöring går ofta hand i hand. Ekonomiska
mänskliga rättigheter och fattigdomsrelaterade
miljöproblem måste lyftas in i den övriga
människorättsdiskussionen och kan inte behandlas
separat. Varje gång miljön överexploateras leder
detta till kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Tydliga exempel på detta är bl.a.
oljeutvinning i länder som Chad och Nigeria, där den
befolkning vars landområde tappas på olja för många
miljarder dollar sällan har tillgång till rinnande
vatten, elektricitet eller grundläggande hälsovård.
En tydligare koppling mellan miljö och mänskliga
rättigheter innebär att människan alltmer sätts i
centrum för miljöfrågorna. För att uppnå hållbar
utveckling är det samtidigt viktigt att betona de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Miljöbiståndet bör innehålla en tydlig koppling till
mänskliga rättigheter.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2002/03:MJ428 (c) yrkande 53.

2. FN:s miljöprogram UNEP (punkt 2) (mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U335 yrkande 12.

Ställningstagande

Ett av de viktigaste resultaten från FN:s
miljökonferens i Stockholm 1972 blev bildandet av
FN:s miljöprogram UNEP. I dag genomför UNEP ett
omfattande arbete, men har trots det bara status av
program, och inte organ inom FN-systemet. IAEA är
exempelvis ett FN-organ, trots att det har en så
udda verksamhet som att gynna kärnkraftens
utbredning.

Sverige bör verka för att UNEP uppgraderas till
att bli en fullskalig världsmiljöorganisation med
mandat till verklig förändring. Därigenom skulle
miljöfrågornas starkare ställning inom FN-strukturen
tydligt markeras. Sverige bör i alla internationella
forum vara pådrivande för att tidigare fattade
beslut på miljöområdet skall leda till handling och
att konflikter med miljömålen skall undvikas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U335 (mp) yrkande 12.

3. En internationell miljödomstol (punkt 3)
(fp, kd, mp)

av Carl B Hamilton (fp), Lotta N Hedström (mp),
Birgitta Ohlsson (fp) och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:U254 yrkande 6 och
2003/04:U335 yrkandena 14 och 15.

Ställningstagande

Det globala samarbetet i miljöfrågor lider brist på
starka institutioner. Internationella
miljökonventioner är viktiga men det saknas
möjligheter att kraftfullt genomdriva deras
efterlevnad. Kontrollmekanismer och bindande beslut
bör därför kopplas till undertecknandet. Genom att
inrätta en internationell miljödomstol skulle det
internationella ramverket på miljöområdet stärkas
och ett fungerande sanktionssystem komma till stånd,
något som i sin tur skulle främja efterlevnaden av
internationella miljökonventioner.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2003/04:U254 (kd) yrkande 6 och 2003/04:U335 (mp)
yrkandena 14 och 15.

4. Vissa frågor om finansiella institutioner
och finansieringsfrågor (punkt 4) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U308 yrkandena 6, 8, 9 och
16 och avslår motion 2003/04:U254 yrkande 19.

Ställningstagande

Styrningen och öppenheten i fråga om Världsbankens
övergripande policy bör förbättras. Av denna bör
framgå att alla projekt och program skall sträva mot
en hållbar utveckling.

Som ett led i uppföljningen av FN:s toppmöte om
hållbar utveckling i Johannesburg 2002 bör
Världsbanken respektive Internationella valutafonden
(IMF) göra en översyn av sin policy för att se till
att den ligger i linje med Agenda 21 och den
genomförandeplan som antogs vid världstoppmötet. I
policyn för Världsbanken respektive IMF bör
rättighetsperspektivet förstärkas och breddas så att
det innefattar inte bara politiska fri- och
rättigheter utan också materiella rättigheter, såsom
exempelvis rätten till rent dricksvatten. Det
sistnämnda bör komma till tydligt uttryck i bankens
policy.
Världskommissionen om dammar (World Commission on
Dams, WCD) hade en bred sammansättning med
företrädare för bl.a. kraftindustri, regeringar och
folkrörelser. Trots att Världsbanken var en av
initiativtagarna till kommissionen och trots att
folkrörelser ställde sig bakom slutsatserna i WCD:s
rapport valde banken att inte acceptera slutsatserna
och uttalade att man inte kände sig bunden av dessa.
En ändring av denna inställning måste komma till
stånd och kommissionens slutsatser måste i framtiden
utgöra norm för Världsbankens krav på utlåning till
dammprojekt.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U308 (c) yrkandena 6, 8, 9 och 16.

5. Miljökonventioner och WTO-regler (punkt 6)
(mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:N340 yrkande 12.

Ställningstagande

Miljöpartiet instämmer i att handels- och
miljöreglerna idealiskt sett bör vara ömsesidigt
stödjande. Utskottsmajoriteten blundar dock för att
det inte förhåller sig så i dag, eftersom
handelspolitiken ofta har starkare sanktionssystem
än miljöpolitiken och eftersom konflikter avgörs
inom handelssystemet. Därför är det för närvarande
viktigt att i förväg tydligt slå fast att
internationella miljöavtal har företräde.

I dagsläget är det alltför ofta kommersiella
intressen och handelsorganisationen som har
tolkningsföreträde. Kontroversen mellan TRIPS
patentregler och konventionen om biologisk mångfald
(CBD) är kanske den mest kända.
Föreslagna miljöåtgärder sägs också ofta strida
mot handelsregler och utgöra handelshinder och EU
hävdar ofta att miljöåtgärder skall underordnas
åtgärder som syftar till ökad konkurrens. Ett antal
WTO-avtal innehåller villkor som rör miljöfrågor.
Vid den fjärde ministerkonferensen i Doha, Qatar,
i november 2001 beslutade WTO:s medlemsländer att
inleda en ny bred förhandlingsrunda, den s.k.
utvecklingsdagordningen från Doha. I förhandlingarna
skulle också klargöras relationen mellan
handelsåtgärder som vidtas på grundval av miljöavtal
och WTO-regler, något som emellertid inte förts i
hamn.
Generellt kan sägas att om det inte finns en
minimistandard för miljöskydd kan ökad
handelsliberalisering leda till allt större
miljöproblem. Det beror dels på att produktionen
flyttas till länder med sämre miljöskydd, dels på
att producenter spelar ut olika länder eller
regioner mot varandra, dels på att
miljöskyddsåtgärder bekämpas med motiveringen att de
minskar konkurrenskraften. En lösning är att
liberalisera handeln i takt med att miljöskyddet
byggs ut. En annan lösning är att acceptera
miljöskyddsåtgärder även om dessa kommer i konflikt
med handelsreglerna.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:N340 (mp) yrkande 12.

6. Vissa frågor om handel och miljö (punkt 7)
(mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:N340 yrkandena 18 och 19.

Ställningstagande

Miljöpartiet menar att det måste var möjligt för
utvecklingsländer att vidta de skyddsåtgärder de
finner nödvändiga i handeln med utlandet, så att de
kan garantera den inhemska matproduktionen och kan
upprätthålla sin livsmedelssuveränitet samt sina
möjligheter att uppfylla FN:s millenniemål. Små och
resurssvaga jordbruk i de mindre utvecklade länderna
måste i WTO:s jordbruksavtal få ett bättre skydd för
sina hemmamarknader. Detta skall åstadkommas genom
att u-länder exempelvis skall kunna undanta
stapelgrödor, som är viktiga för människors
försörjning, från WTO-åtaganden om tullminskningar.
WTO:s handelspolitik får inte bli ett hinder för att
nå millenniemålen, särskilt inte det första och
viktigaste, att avskaffa hunger och fattigdom.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:N340 (mp) yrkandena 18 och 19.

7. Privatisering av vatten m.m. (punkt 9) (v)

av Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U326 och avslår motion
2003/04:U336 yrkande 2.

Ställningstagande

IMF och Världsbanken utövar påtryckningar på fattiga
länder för att de skall sälja ut sina vattenverk
till multinationella bolag. Detta görs med argument
om att fri konkurrens leder till ökad effektivitet.
Inför WTO-mötet i Cancún i september 2003 var frågan
om avreglering inom ramen för tjänsteavtalet GATS
aktuell, bl.a. beträffande privatisering av vatten.
EU är positivt till förslag av denna karaktär,
eventuellt beroende på att flera av de stora
vattenföretag som tar över distribution runt om i
världen är europeiska.

Tillgång till vatten är en rättighet som alla
människor, rika som fattiga, har. Privatisering av
vatten leder till att de sämst ställda drabbas
hårdast. Regeringen bör därför i internationella
sammanhang, däribland i EU och WTO, verka för att
vatten inte privatiseras.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U326 (v).

8. Privatisering av vatten m.m. (punkt 9) (mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U336 yrkande 2 och avslår
motion 2003/04:U326.

Ställningstagande

I enlighet med Miljöpartiets motion vidhåller jag
att tillgången till rent vatten skall vara en
uttalad mänsklig rättighet och att Sverige bör verka
för att detta fastställs i FN, samt att
vattendistribution och dricksvatten inte skall vara
föremål för privatiseringar.

Utskottstexten innehåller glidande skrivningar som
GATS-avtalet. En fungerande vattenförsörjning är
bland en regerings främsta skyldigheter, bl.a. för
att förhindra kolerautbrott och andra sjukdomar.
Ansvaret är politiskt och skall kunna utkrävas
politiskt. Privatisering av vattenförsörjningen gör
detta ansvar mindre tydligt. Det krävs en
utomordentligt kompetent och hederlig administrativ
struktur för att tvinga ett privat företag att förse
de fattiga, dvs. hushåll med låg betalningsförmåga,
med bra vattenförsörjning. Dessa krav lever få upp
till ens i rika länder och än mer sällan i fattiga
länder. Prissättning bör dessutom alltid ske utifrån
den fattigaste konsumentgruppens betalningsförmåga
och inte utifrån någon kostnadstäckningsprincip.
Statligt och kommunalt ägande är inget hinder för
privata aktörer. De kommunala vattenföretagen har
givetvis full frihet att köpa den utrustning och de
konsulttjänster de vill.
Jag ställer mig också frågande till påståendet att
”kritik mot WTO-systemet” skulle leda till fler
privata monopol. Det som leder till privata monopol
är privatisering.
Även om materiella rättigheter, exempelvis
tillgång till rent dricksvatten, vid en godartad
tolkning som utskottsmajoriteten framför, kan sägas
vara innefattade i Världsbankens policy, behöver
även konkreta projekt utgå ifrån ett sådant synsätt.
Därför bör utskottet klart uttala som sin mening att
tillgång till rent dricksvatten skall vara en
grundläggande rättighet.
Utskottets resonemang om att GATS-avtalet inte
handlar om vatten utan om driften av den
infrastruktur som är nödvändig för att distribuera
vatten är en spetsfundighet som fungerar som en
dimridå. Det är klart att en privatisering av
distributionssystemet för vanliga konsumenter får
samma verkan som privatisering av vattnet som
sådant.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2003/04:U336 (mp) yrkande 2.

9. Klimat och energi (punkt 11) (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:U254 yrkande 12 och avslår
motionerna 2002/03:U239 yrkande 1 och 2003/04:U266
yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Det är hög tid att sunda och samordnade strategier
för energiförsörjningen utvecklas för såväl
västvärlden som för fattiga länder. Användandet av
förnybara källor är en viktig utgångspunkt för den
hållbara utvecklingen och minskade koldioxidutsläpp.
Energin måste göras tillgänglig för alla, även de
som bor på landsbygden. Det är välkommet att EU
erkänt energiförsörjningens stora betydelse i
fattigdomsbekämpningen och bl.a. inrättat ett
partnerskap mellan unionen, energiföretag och
utvecklingsländer. Initiativet riskerar dock att
blir bara vackra ord utan innehåll eftersom inga
medel avsatts för ändamålet. Det är angeläget att
råda bot på detta problem genom att inrätta en
energifond som skall användas till att stärka
utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar
energipolitik bl.a. genom investeringar i
miljöanpassad energiteknik.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan
framförs. Förslaget lämnas med anledning av
motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 12.

10. Skog och miljö, katastrofer (punkt 12) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:U313 yrkande 18 och
2003/04:U308 yrkande 15 och avslår motionerna
2002/03:U201 yrkandena 4–6 och 2003/04:U345.

Ställningstagande

Mot bakgrund av den omfattande avskogningen på
mellan 15 och 17 miljoner hektar per år under 1990-
talet antog Världsbanken 2002 en ny skogsstrategi
och operationell policy. Strategin innefattar tre
integrerade mål: ianspråktagande av skogens
potential för att minska fattigdom, inlemmande av
skogarna i en hållbar ekonomisk utveckling och skydd
av globala skogliga värden.

Alla investeringar som stöds av Världsbanken måste
stå i överensstämmelse med den operationella
skogspolicyn liksom med den operationella policy som
slagits fast på andra områden i bankens verksamhet,
exempelvis när det gäller miljöhänsyn och
urbefolkningar (Sustaining Forests. A World Bank
Strategy. Forest Strategy Booklet 2003).
Skogspolicyn redovisar tydligt vilken typ av skogar
som får respektive inte får avverkas med stöd från
Världsbanken. Det finns en inspektionsfunktion hos
banken som har till uppgift att tillse att reglerna
efterlevs.
Den nya skogsstrategin och miljöpolicyn i banken
innebär tyvärr att tidigare tuffa miljökrav
försvunnit inte minst därför att den tidigare
strategin hindrade stora aktörer att göra betydande
vinster t.ex. på skogsavverkning. Den nuvarande nya
skogsstrategin öppnar för att Världsbanken
finansiellt stöder storskalig skogsavverkning runt
om i världen. Detta är inte rimligt. Miljövärden
måste stå över kortsiktiga ekonomiska
exploateringsintressen. En översyn av Världsbankens
skogspolicy måste därför göras i syfte att skogar av
stor ekologisk betydelse och skogsbestånd som är
nödvändiga för att motverka erosion och
ökenutbredning inte tillåts avverkas med
Världsbankens stöd. Sverige bör verka för att
Världsbankens skogspolicy ändras så att den
innefattar en skärpt miljöpolicy.

Ett av åtagandena i FN:s millenniedeklaration avser
intensifierat samarbete för att minska antalet
naturkatastrofer och verkningarna av dessa samt
katastrofer som orsakats av mänskliga aktiviteter.

I flera FN-rapporter visas att många människor som
omkom i naturkatastrofer mellan 1980 och 2000 hade
kunnat räddas om förberedelserna hade varit bättre.
Förstörelsen kan reduceras kraftigt om regeringar
vidtar rätt åtgärder för att minska riskerna innan
katastrofen inträffar i stället för att försöka
mildra effekterna i efterhand. Framför allt i
utvecklingsländer skulle enligt rapporterna en stor
del av förstörelsen och dödsfallen kunna undvikas
genom bättre planering och en mer systematisk
riskanalys.
I UNDP-rapporten Reducing Disaster Risk: a
Challenge for Development rekommenderas att bästa
tillgängliga statistik och riskanalys används för
bättre förberedelser för att möta en naturkatastrof.
I politiska processer bör man beakta risken för
katastrofer och planera för detta. Vidare bör analys
av risken för katastrofer ingå i
utvecklingsplaneringen, särskilt när det är fråga om
återuppbyggnadsfasen efter katastrofer.
Det är de fattigaste människorna som är mest
sårbara och som drabbas hårdast i samband med
naturkatastrofer. Naturkatastrofer uppstår när de
sociala och ekonomiska effekterna av naturens
härjningar går utöver vad det lokala samhället har
förmåga att hantera. Därav följer att det är
nödvändigt för analysen av naturkatastrofer att
skilja mellan följderna av meteorologiska och
geologiska fenomen och de sociala och ekonomiska
effekterna av dessa fenomen. Kvaliteten på denna
analys är i sin tur avgörande för utformningen av en
eventuell insatsplanering.
Akuta biståndsinsatser bör planeras med en
långsiktig vision redan i insatsens inledningsskede.
Det innebär bl.a. att detaljerad information måste
införskaffas av målgruppen för att man skall kunna
dels hantera både omedelbara och långsiktiga behov,
dels på bästa sätt ta till vara de drabbades egna
kunskaper, resurser och möjligheter att återuppbygga
sina samhällen. Svensk insatsplanering för att
motverka följderna av naturkatastrofer bör ha ett
helhetsperspektiv som är betydligt vidare än
katastrofen och dess omedelbara effekter. I detta
helhetsperspektiv bör ingå bl.a. institutionella,
politiska, ekonomiska och ekologiska faktorer.
När det gäller frågan om tidig varning kan sådan
ses som en avgörande förutsättning för att man
verksamt skall kunna lindra skadeverkningar av
naturkatastrofer. Om arbetssätt och resurser är
tillräckligt goda är det möjligt att förvarna inför
exempelvis en översvämning eller en cyklon. Detta, i
sin tur, gör att beredskapsinsatser kan sättas in
snabbare så att åtminstone mänskliga skador kan
undvikas.
Det internationella humanitära samfundet har under
de senaste åren fortsatt förbättra sitt arbete för
tidig varning. FN, med sin övergripande
ledningsuppgift för samordning av internationella
insatser, har utvecklat särskilda varningsrutiner
inom sitt kontor för humanitär samordning, OCHA. Med
stöd i dessa kan OCHA ge snabb information om
stundande katastrofer, riktad information till
räddningstjänster och andra insatsberedda
institutioner och även lämna information till
allmänheten. Den internationella rödakors- och
rödahalvmånefederationen (IFRC), som är en av de
största internationella aktörerna inom
naturkatastrofhantering, har också utvecklat rutiner
för förvarning.
Det är angeläget att förvarningssystemen
förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och
svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. bör verka
för. Sida bör också stödja varningssystem i länder
som är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.
Det är viktigt att fortsätta arbetet med att rikta
ökad internationell uppmärksamhet mot
naturkatastrofer och möjligheterna att i ett tidigt
skede motverka dessa.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2002/03:U313 (c) yrkande 18 och 2003/04:U308 (c)
yrkande 15.

11. Vissa miljöfrågor i Sveriges närområde
(punkt 15) (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Nils
Oskar Nilsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U237 yrkande 12 och avslår
motionerna 2002/03:U291, 2002/03:MJ428 yrkande 44
och 2003/04:MJ400 yrkande 2.

Ställningstagande

Infrastrukturen på energiområdet behöver byggas ut.
En viktig åtgärd är att upprätta en gemensam
elmarknad kring Östersjön genom att elnäten binds
samman. Genom projektet Baltic Ring kan miljöskadlig
elproduktion ersättas med renare el och elsystemet
optimeras. EU bör medverka i åtgärder för att höja
säkerheten i omoderna kärnkraftverk under deras
återstående drifttid liksom i åtgärder för att
ställa om energisystem i Central- och Östeuropa.

De tekniskt och ekonomiskt avancerade länderna
inom EU bör i första hand utnyttja avancerade
kraftsystem. I rådande läge borde det därför vara
rimligt att i-världen hårdare fokuserade på
kärnkraft och andra alternativa energikällor som
kräver tekniskt avancerade lösningar. Användning av
befintlig effektiv energiteknik bör stimuleras och
utveckling och introduktion främjas av olika
energislag där även olika former av kärnteknik
ingår.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2002/03:U237 (m) yrkande 12.

12. Vissa miljöfrågor i Sveriges närområde
(punkt 15) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 44 och avslår
motionerna 2002/03:U237 yrkande 12, 2002/03:U291 och
2003/04:MJ400 yrkande 2.

Ställningstagande

Det enda sättet att lösa ett problem som beror på
att en gemensam resurs överutnyttjas är samarbete.
Sverige bör medverka till att en nordisk miljöunion
skapas för att de nordiska länderna skall kunna gå
före resten av EU på miljöområdet. Ett utökat
samarbete mellan de baltiska staterna, Ryssland,
Polen, Tyskland och länderna i en nordisk miljöunion
kan vara mycket fruktbart när det gäller Östersjöns
miljö. Sverige måste vara drivande och visa
ledarskap när det gäller Östersjöns miljö. De
baltiska staternas och Polens förestående inträde i
EU måste användas konstruktivt för att förbättra
situationen i Östersjön. När åtta av nio länder, som
har kust mot Östersjön, ingår i EU är möjligheterna
att sätta press bakom gemensamma åtaganden bättre än
om Östersjösamarbetet bara är mellanstatligt. Därför
bör Sverige inom EU ta initiativ till en heltäckande
forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö.
Arbetet inom HELCOM och de överenskommelser som
redan finns inom Östersjösamarbetet kan utvecklas
inom ett sådant EU-program.

Samtliga medlemsstater måste förmås att följa den
GMO-lagstiftning som finns inom EU. Lagstiftningen
omfattar även gränsöverskridande transporter av GMO
till andra länder. Ett kommande miljöskadedirektiv
måste innefatta även GMO. EU måste också förmås att
verka för ett högt säkerhetstänkande kring GMO inom
ramen för Cartagenaprotokollet (protokollet om
biosäkerhet under FN-konventionen om biologisk
mångfald).
Sverige måste tillse att man inom ramen för det
etablerade EU-samarbetet kring GMO noga följer
utvecklingen på området och uppmärksammar behovet av
reviderad eller ytterligare reglering.
När det gäller Östersjöområdet bör Sverige aktivt
medverka i det sedan början av 1990-talet bedrivna
multilaterala samarbetet mellan regeringarna i
området inom Östersjöstaternas råd. En viktig
komponent i detta samarbete avser hållbar
utveckling. Inom ramen för samarbetet har en
regional Agenda 21 för Östersjöregionen antagits
under benämningen Baltic 21. Det pågående
genomförandet av Baltic 21 innefattar åtta sektorer,
däribland jordbruk, fiske och skog. I samarbetet
fastställs gemensamma mätmetoder, konkreta projekt
genomförs och avrapporteringar om tillståndet i
Östersjöregionen läggs kontinuerligt fram. Det är
viktigt att utvecklingen på GMO-området noga följs
och att frågor om revidering eller ytterligare
reglering kring GMO tas upp också i det
sammanhanget.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som ovan framförs.
Förslaget lämnas med anledning av motion
2002/03:MJ428 (c) yrkande 44.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i respektive yttrande.

1. Mål och inriktning beträffande
internationella miljöfrågor, punkt 1 (kd)

Rosita Runegrund (kd) anför:

Kristdemokraterna vill verka för att Sverige och EU
mer uttryckligen än hittills skall våga ställa
frågan om dagens ekonomiska system verkligen
innehåller de instrument och drivkrafter som behövs
för att säkra ett ekologiskt hållbart system för
framtiden. Det handlar om vilken kapacitet och
kompetens vi vill att våra samhällen skall bidra med
att bygga upp. Därför det är allas ansvar att
åstadkomma en mer hållbar utveckling under 2000-
talet. De internationella miljökonventionerna måste
självfallet följas upp och genomföras i världens
alla hörn, speciellt i västvärlden. Men det räcker
inte.

Vi vill verka för att Sverige och EU tar verkliga
initiativ till ett förstärkt internationellt
miljösamarbete som också tar hänsyn till de fattigas
akuta problem. För att detta arbete skall kunna bli
effektivt och leda till reella förbättringar krävs
det tydliga prioriteringar och uppsatta mål.
Kristdemokraterna vill därför formulera följande fem
övergripande mål för ett effektivt internationellt
samarbete på miljöområdet.

1) Skydd av de naturresurser som ligger till grund
för ekonomisk utveckling.

Kristdemokraterna ser en effektivisering av
material- och energihanteringen i Sverige och i
övriga västvärlden som nödvändig. Vi måste bevisa
att det går att bryta sambandet mellan ekonomisk
tillväxt och ökad miljöbelastning.

2) Ökad integration av miljöaspekter i
fattigdomsbekämpningen.

Förståelsen för kopplingen mellan fattigdom och
miljöförstöring måste bli bättre. Att fattiga
människor är mer sårbara för miljöförstöring och
olika typer av föroreningar är klart. Det gäller
såväl globalt som regionalt och beror på att fattiga
människor ofta lever direkt av naturresurser och i
nära samspel med miljön. Miljöproblem utgör dessutom
ett hinder mot att minska fattigdomen. De fattigas
villkor försämras av miljöproblem och ofta har
fattiga människor mycket små möjligheter att
motverka miljöförstöringens negativa effekter.

3) Främjande av en hållbar globalisering.

Kristdemokraterna vill aktivt motverka att den
internationella handeln går på tvärs mot
ambitionerna inom miljöområdet.

4) Främjande av god förvaltningssed och större
engagemang.

Kristdemokraterna vill verka för ett större
engagemang för miljöfrågor och för en allmän
förstärkning av miljöinstitutionerna – både
internationellt och nationellt.

5) Konkret genomförande på global nivå av
internationella miljökonventioner.

Vi vill verka för att konkreta planer tas fram för
genomförandet av internationella miljökonventioner.
Inom EU finns det bra exempel på hur man lyckats nå
relativt långt i arbetet med att utveckla strategier
för hållbar utveckling, t.ex. integreringen av den
s.k. Cardiffprocessen, kemikaliestrategin, den inte-
grerade produktpolitiken, det sjätte
miljöhandlingsprogrammet och klimat-
handlingsprogrammet, även om det dock fortfarande
finns stora brister i genomförandet inom unionen.

2. Vissa frågor om finansiella institutioner
och finansierings-frågor, punkt 4 (mp)

Lotta N Hedström (mp) anför:

Ett av de stora problemen inför FN:s toppmöte i
Johannesburg var att i-länderna inte uppfyllt
åtagandena från toppmötet 1992 i Rio om överföringar
av resurser och tekniskt kunnande till u-länderna.
Ett annat problem är att så mycket av det stöd som
ändå överförts kanaliserats genom multilaterala
organ som Världsbanken, Internationella valutafonden
(IMF) och regionala banker som ADB, IDB och EBRD.

Utskottets majoritet har en glättad beskrivning av
Världsbankens och andra internationella finansiella
institutioners verksamhet. Den får det att låta som
om dessa är fullfjädrade miljöorganisationer. I
stället styrs banken och liknande institutioner av
en förlegad utvecklingssyn som resulterar i mängder
av projekt som snedvrider utvecklingen mot
hållbarhet.
När det gäller Världsbankens miljöpolicy
dokumenterade Svenska Naturskyddsföreningen redan
för tio år sedan i en bok hur företrädare för banken
gång på gång, med några års mellanrum, medgett att
den tidigare politiken varit fel, men bedyrat att
man den här gången lärt sig läxan och blivit bra.
Parallellt har också författare som Susan George
och bankens förre chefsekonom Joseph Stiglitz
påpekat att problemen hos banken och
systerorganisationen Internationella valutafonden
varit mer djupgående och strukturella än
institutionernas företrädare velat medge. Man har
utgått från en förlegad utvecklingssyn som man
tillämpat med en övertro på den egna förmågan, utan
hänsyn till de sociala, ekologiska eller politiska
förutsättningar som gällt i mottagarländerna.
Bidragande till problemen är att mottagarländerna
oftast inte haft alternativ samt att Världsbanken
inte är någon bank, i betydelsen att den inte har
något ekonomiskt incitament att satsa på väl
genomtänkta projekt eftersom den alltid får tillbaka
sina pengar.
Den svenska regeringen har alltför länge fokuserat
sina resurser på att påverka bankerna på policynivå.
Gång på gång har dock erfarenheterna visat att den
policy som kommer till uttryck i konkreta projekt
avviker från vad som beslutats på policynivå. Därför
bör riksdagen inte nöja sig med att regeringen
redovisar de svenska prioriteringarna vad avser
Världsbanken, IMF och de regionala
utvecklingsbankerna. Regeringen bör också, i likhet
med vad Miljöpartiet föreslagit, redovisa t.ex.
vilken andel av utlåningen till energiprojekt som
gått till projekt baserade på förnybara källor och
vilken andel som gått till fossila projekt.
Regeringen bör också redovisa i fråga om vilka
projekt man haft en från bankens beslut avvikande
uppfattning.
Det finns mot denna bakgrund anledning att
förhålla sig skeptisk mot också de senaste
utfästelserna om att man nu lärt sig av sina misstag
och skall ändra kurs. När det kommer till kritan är
det inte bankens (eller IMF:s) policy som är det
centrala, utan deras konkreta projekt och utlåning.
Även på policynivå finns klara brister.

I fråga om WCD, Världskommissionen om dammar (World
Commission on Dams), kommer Världsbankens
underliggande prioriteringar och utvecklingssyn till
uttryck i dess behandling av kommissionens rapport.
Miljöpartiet anser att det bör slås fast att bankens
utlåning till dammprojekt skall utgå från de
slutsatser som antogs av denna oberoende kommission,
vilken hade en bred sammansättning med
representanter från miljöorganisationer,
urbefolkningar och industri samt akademiker. WCD:s
verksamhet föregicks av en omfattande och ihärdig
kritik mot stora dammar, vilka ekonomiskt stöddes av
Världsbanken, en kritik som banken (och för den
delen också den svenska regeringen) länge
nonchalerade eller avfärdade.

Miljöpartiet anser därför att regeringen har
satsat fel när man alltför hårt betonat revidering
av bankens policydokument.
Även Världsbankens utlåning till gruv-, gas- och
oljeindustrin blev föremål för en kritisk
utvärdering, Extractive Industries Review, men
rekommendationerna avseende befolkningsskydd och
minskade koldioxidutsläpp har inte efterföljts i
vidare utlåning.

Miljöpartiet anser visserligen att det är på tiden
att regeringen förbättrar sin rapportering till
riksdagen – och att riksdagen ägnar ökad
uppmärksamhet åt Världsbanken och IMF och svenska
regeringsföreträdares agerande där – men det räcker
inte med att allmänt beskriva sina prioriteringar.
Rapporteringen måste bli mycket mer preciserad.
Miljöpartiet har gett exempel på detta: regeringen
bör i sina rapporter till riksdagen tydligt ange
t.ex. hur stor andel av Världsbankens utlåning till
energisektorn som går till fossila projekt, till
stora dammbyggen och till förnybar elproduktion.
Regeringen bör också ange vilka godkända projekt den
haft en avvikande uppfattning om under senaste
perioden. Motsvarande öppenhet om Sveriges agerande
bör gälla på ytterligare områden, däribland
beträffande IMF och de regionala bankerna som
exempelvis EBRD, ADB och EIB. Förbättrad
rapportering från regeringens sida och ökad öppenhet
i projektredovisningen kan leda till angelägna
förbättringar för både miljö och människor.

3. Vissa frågor om handel med
jordbruksprodukter, punkt 8 (mp)

Lotta N Hedström (mp) anför:
Miljöpartiet menar, till skillnad från vad
utskottet hävdar, att det inte är meningsfullt att
återuppta de havererade ministerrådsmötena i WTO
från hösten 2003 ”på basis av det utkast som förelåg
i Cancún”. Inte heller är vi övertygade om att det
är utvecklingsländerna ”som förlorar mest” på att
inga förhandlingar äger rum. Om inte takten,
omfattningen och möjligheterna till reellt
inflytande för de fattigaste länderna radikalt
revideras till en ny WTO-runda, är det tvärtom så
att de fattiga tjänar mer på att skapa bilaterala
avtal. Det var ju just på grund av dessa brister som
förhandlingarna bröt samman.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2002/03

2002/03:U201 av Sten Tolgfors (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
naturkatastrofer - dvs. effekterna av naturfenomen
- beror på mänskligt beteende.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
fattigdomsbekämpningen är det bästa generella
medlet för att undvika naturkatastrofer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en strategi för
att undvika katastrofer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att katastrofhjälp
bör förberedas i förväg i områden som ofta och
återkommande utsätts för naturkatastrofer.

2002/03:U217 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Turkiet
uppmanas att stoppa dammbygget i Ilisu.

2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om insatser på
energiområdet inom öststödet.

2002/03:U239 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att bistånd från
Sverige och EU i betydligt högre grad måste
använda sig av hållbara teknologier, i synnerhet
energisystem.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU:s sjätte
ramprogram för forskning, inom huvudområdet
hållbar utveckling, bör avdela betydande resurser
till tvärvetenskaplig och probleminriktad
forskning om sambanden mellan fattigdom och
miljöförstöring.

2002/03:U283 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU bör
fortsätta att stödja de multilaterala processer
som finns och hårdare driva frågan om att
institutionalisera vattensamarbetet.

2002/03:U284 av Alf Svensson m.fl. (kd):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att biståndet i
högre utsträckning bör inriktas på en miljövänlig
tillväxt i utvecklingsländerna.

2002/03:U291 av Lennart Klockare m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om miljösituationen på
Kolahalvön.

2002/03:U313 av Agne Hansson m.fl. (c):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om utvecklandet
av bättre ”early warning system” för förebyggande
av katastrofer.

2002/03:MJ428 av Maud Olofsson m.fl. (c):

44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utveckla
gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem
för gentekniken i de ekosystem som omger
Östersjön.

53. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att miljöbiståndet
bör innehålla en tydlig koppling till mänskliga
rättigheter.

Motioner från allmänna motionstiden
2003/04

2003/04:U242 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Turkiet
uppmanas att stoppa dammbygget i Ilisu.

2003/04:U254 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
ytterligare måste driva på för ett starkare
globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både
inom landet och på europeisk nivå, där hänsyn
också skall tas till de fattiga ländernas villkor
och akuta problem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
vara pådrivande för en fortsatt utveckling av den
gränsöverskridande, tvärvetenskapliga
miljöforskningen inom området för hållbar
utveckling på Europanivå.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU
bör uppmuntra forskningssatsningar på hur hållbara
energisystem och mer effektivt och miljömässigt
jordbruk kan utvecklas i fattiga länder.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för en
global integrering av EU:s strategi för hållbar
utveckling och klimathandlingsprogrammet, med
betoning på en förankring i den fattiga världen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
verka för inrättandet av en internationell
miljödomstol samt verka för att denna placeras i
Sverige.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa en
energifond som bör användas för att stärka
utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar
energipolitik.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skydda de
naturresurser som ligger till grund för en
ekonomisk utveckling.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka
integrationen av miljöaspekter i
fattigdomsbekämpningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att främja en
ekologiskt hållbar globalisering.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
arbeta för en global konkretisering av
genomförandet av de internationella
miljökonventionerna, så som håller på att ske inom
EU (integreringen av hållbar utveckling i samtliga
politikområden, kemikaliestrategin, den
integrerade produktpolitiken (IPP), det sjätte
miljöhandlingsprogrammet,
klimatförändringsstrategin m.m.).

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
verka för att våra goda erfarenheter av
miljöhänsyn inom biståndspolitiken inkluderas i
EU-biståndet och att större hänsyn tas till
miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
vara pådrivande i att utveckla nya
finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser
i enlighet med de idéer som presenterades i
samband med FN-konferensen ”Finansiering för
utveckling” 2002.

2003/04:U261 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att uppmuntra
samarbete kring vattenfrågan inom Afrikanska
unionen (AU).

2003/04:U266 av Lena Ek och Åsa Torstensson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenska
ansträngningar för att få Ryssland och USA att
delta i arbetet med genomförande av
Kyotoprotokollet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur svenskt
miljöbistånd kan bidra till en hållbar utveckling
genom att Sverige deltar i Kyotoprotokollets
mekanism för en ren utveckling.

2003/04:U308 av Agne Hansson m.fl. (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör finnas
en övergripande policy för att projekt och program
skall sträva mot hållbar utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Världsbanken
och IMF borde göra en översyn av sin policy för
att se att den ligger i linje med Agenda 21 och
Johannesburg plan of implementation.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Världsbankens
policy måste vara att säkra människors rätt till
rent dricksvatten.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
Världsbankens skogspolicy.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att World
Commission on Dams slutsatser måste bli norm för
vilka krav Världsbanken ställer på utlåning till
dammprojekt.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inriktningen för
Global Environmental Facility (GEF).

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
fortsätter att stödja GEF samt uppmanar övriga
länder inom EU att göra samma sak.

2003/04:U326 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att regeringen i
internationella sammanhang, däribland WTO, bör verka
för att vatten inte privatiseras.

2003/04:U335 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar
för att UNEP skall uppgraderas till att bli en
världsmiljöorganisation (WEO).

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
miljökonventionerna och multilaterala miljöavtal
efterlevs.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta en
internationell miljödomstol som en del av
Internationella domstolen i Haag där även
frivilligorganisationer har talerätt.

2003/04:U336 av Lotta N Hedström (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
vattendistribution och dricksvatten inte skall
vara föremål för privatisering och att Sverige i
allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt
engagerar sig mot privatisering av
vattentillgångarna i världens länder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
verka för utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP
för återställande av förödda våtmarker och
vattendrag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utveckla
kunskapen om tanken med bioregionala zoner.

2003/04:U345 av Marianne Carlström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om hotet mot Brasiliens
regnskogar och ursprungsbefolkning och behovet av
internationellt samarbete.

2003/04:MJ400 av Alf Svensson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenskt bistånd
till de länder på andra sidan Östersjön som står
för de största utsläppen till vattnet.

2003/04:N340 av Lotta N Hedström och Ingegerd
Saarinen (mp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN-
konventioner om mänskliga rättigheter och miljö
skall vara överordnade WTO:s regelverk.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i-länderna bör
uppfylla ingångna jordbruksavtal innan WTO tvingar
de fattiga länderna att skriva på nya.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att driva på
hårdare för att stoppa de rika ländernas dumpning
av jordbruksprodukter.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i-ländernas
tullhinder, speciellt systemet med tulleskalering
på jordbruksområdet, nedmonteras.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de två främsta
målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik skall
vara en trygg livsmedelsförsörjning och ekologisk
uthållighet.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att u-länder skall
kunna undanta stapelgrödor, som är viktiga för
människors försörjning, från åtaganden om
tullminskningar.