Socialutskottets betänkande

2003/04:SOU6

Ny smittskyddslag m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition
2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m. samt 35
motionsyrkanden som väckts med anledning
av propositionen. Vidare behandlas 7
motionsyrkanden från allmänna
motionstiden 2002 och 10 från allmänna
motionstiden 2003. Om ej annat anges
härrör motionerna från riksmötet 2003/04.
Utskottet ställer sig i huvudsak bakom
regeringens förslag till ny
smittskyddslag. Den nya lagen skall ges
en klarare inriktning på
smittskyddsåtgärder som riktar sig till
människor. De smittskyddsåtgärder som
riktar sig till objekt eller djur skall i
sin helhet regleras i andra lagar.
Bestämmelserna i smittskyddslagen skall
omfatta alla sjukdomar som kan överföras
till eller mellan människor och som inte
endast innebär ett ringa hot mot
människors hälsa.
Utskottet ställer sig också bakom
principen att möjligheterna att vidta
smittskyddsåtgärder som kan vara
integritetskränkande skall begränsas till
vissa s.k. allmänfarliga sjukdomar.
Utskottet understryker att den smittade i
första hand skall få vård mot missbruk
eller psykisk sjukdom och att isolering
enligt smittskyddslagen skall vara en
sista utväg även vid överväganden om
vilken tvångslagstiftning som bör
tillämpas. Såvitt gäller fortsatt
isolering poängterar utskottet att de
patienter som kan komma i fråga för
förlängning av isoleringstiden framför
allt är patienter som är i stort behov av
stöd och som också har behov av lång tids
tillsyn och omhändertagande för att kunna
ändra sitt smittfarliga beteende.
Utskottet föreslår därför med delvis
bifall till tre motionsyrkanden en något
förändrad lagtext i förhållande till
regeringens förslag i detta avseende.
Utskottet tillstyrker förslaget att
lagen (1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar och andra liknande
verksamheter upphävs.

Utskottet föreslår en konsekvensändring
i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom
vård- och omsorgsområdet.
Utskottet tillstyrker i huvudsak övriga
lagförslag och avstyrker övriga motioner.
Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2004.
I betänkandet finns 17 reservationer
och 2 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Smittskyddslagens mål
m.m.

Riksdagen antar 1 kap. 1 och 4 §§
förslaget till smittskyddslag.
Riksdagen avslår därmed motionerna
2002/03:So512 yrkande 8, 2003/04:So4
yrkande 1 och 2003/04:So571 yrkande 4.

2. Sjukdomarna i
smittskyddslagen

Riksdagen antar 1 kap. 3 § och
bilagan till förslaget till
smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motion 2003/04:So259 yrkande 4.

3. Anmälningsförfarandet

Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§
och 9 kap. 3 § förslaget till
smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motion 2003/04:So6 yrkande 3.
Reservation 1 (mp)

4. Informationsplikt

Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget
till smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motionerna 2003/04:So4 yrkande
2, 2003/04:So6 yrkande 4 och
2003/04:So568 yrkande 22.
Reservation 2 (mp)

5. Förhållningsregler

Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§
förslaget till smittskyddslag.
Riksdagen avslår därmed motion
2003/04:So6 yrkandena 5 och 6.
Reservation 3 (mp)

6. Underrättelse till
närstående

Riksdagen antar 4 kap. 8 § förslaget
till smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motionerna 2003/04:So1 yrkande
2 och 2003/04:So4 yrkandena 3 och 5.
Reservation 4 (v, mp)

7. Uppföljning och
utvärdering

Riksdagen antar 1 kap. 7 § förslaget
till smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motion 2003/04:So1 yrkande 3.

8. Tvångsåtgärder för olika
sjukdomar

Riksdagen avslår motion 2003/04:So5
yrkande 1.
Reservation 5 (fp)

9. Tvångsundersökning

Riksdagen antar 3 kap. 2 § och 9
kap. 4 § första stycket förslaget till
smittskyddslag. Riksdagen avslår
därmed motion 2003/04:So5 yrkande 5.

10. Fortsatt isolering

Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget
till smittskyddslag med den ändringen
att lagrummet ges den lydelse som
framgår av Utskottets lagförslag, se
bilaga 5. Riksdagen bifaller därmed
delvis motionerna 2003/04:So2 yrkande
2, 2003/04:So3 yrkande 2 och
2003/04:So5 yrkande 3 och av-slår
motionerna 2002/03:So259, 2003/04:So1
yrkande 1, 2003/04:So6 yrkandena 1 och
2 och 2003/04:So259 yrkande 1.
Reservation 6 (v, mp)

11. Stödperson

Riksdagen avslår motion
2003/04:So259 yrkande 2.

12. Psykiatrisk och medicinsk
kompetens

Riksdagen avslår motion 2003/04:So7
yrkande 1.
Reservation 7 (kd)

13. Särskild
straffbestämmelse

Riksdagen avslår motion
2003/04:So259 yrkande 3.

14. Ansvarsfrihet vid
samtycke

Riksdagen avslår motionerna
2003/04:So4 yrkande 4 och 2003/04:So6
yrkande 8.

15. Objektinriktade åtgärder

Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§
förslaget till lag om ändring i
miljöbalken. Riksdagen avslår därmed
motionerna 2003/04:So2 yrkande 3 och
2003/04:So6 yrkande 10.
Reservation 8 (mp)

16. Smittskyddsläkarens roll

Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§
förslaget till smittskyddslag.
Riksdagen avslår därmed motion
2003/04:So6 yrkande 7.
Reservation 9 (mp)

17. Sekretess i samband med
beslut om isolering

Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100). Riksdagen avslår därmed
motionerna 2003/04:So3 yrkande 3 och
2003/04:So5 yrkande 4.
Reservation 10 (m)
Reservation 11 (fp)

18. Sekretess i samband med
beslut om tvångsundersökning

Riksdagen avslår motion 2003/04:So3
yrkande 1.
Reservation 12 (m)

19. Bastuklubbar och andra
liknande verksamheter

Riksdagen antar förslaget till lag
om upphävande av lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter. Riksdagen
avslår därmed motionerna 2002/03:L318
yrkande 21, 2002/03:So261,
2002/03:So311, 2002/03:So512 yrkande
7, 2002/03:Ub556 yrkande 11,
2003/04:So7 yrkande 2, 2003/04:So259
yrkande 5 och 2003/04:So571 yrkande 3.
Reservation 13 (kd)

20. Laboratorietester m.m.

Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§
förslaget till smittskyddslag.
Riksdagen avslår därmed motion
2003/04:So1 yrkandena 5 och 6.
Reservation 14 (v)

21. Information m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:So6
yrkande 9.
Reservation 15 (mp)

22. Ekonomiska konsekvenser

Riksdagen avslår motion 2003/04:So7
yrkande 3.
Reservation 16 (kd)

23. Statens folkhälsoinstituts
roll

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So1
yrkande 4, 2003/04:So2 yrkande 1,
2003/04:So5 yrkande 2, 2003/04:So214 och
2003/04:So529.
Reservation 17 (fp, v, c, mp)

24. Lagen (2003:192) om
gemensam nämnd inom vård- och
omsorgsområdet

Riksdagen antar det av utskottet i
bilaga 6 framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (2003:192) om
gemensam nämnd inom vård- och
omsorgsområdet.

25. 8 kap. 2 § förslaget till
smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 2 § förslaget
till smittskyddslag med den ändringen
att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5
kap. 7 §".

26. 8 kap. 5 § förslaget till
smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 5 § förslaget
till smittskyddslag med den ändringen
att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5
kap. 7 §".

27. 8 kap. 6 § förslaget till
smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 6 § förslaget
till smittskyddslag med den ändringen
att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5
kap. 7 §".

28. 8 kap. 9 § förslaget till
smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 9 § förslaget
till smittskyddslag med den ändringen
att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5
kap. 7 §".

29. Karantänslagen

Riksdagen antar 14 § första stycket
2 förslaget till lag om ändring i
karantänslagen (1989:290) med den
ändringen att ordet "enligt" mellan
"5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen"
utgår.

30. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag
till
1. smittskyddslag,
2. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,
4. lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511),
5. lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282),
6. lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och
anhållna,
8. lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
9. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
10. lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall,
11. lag om ändring i lagen (1988:1473)
om undersökning beträffande hiv-
smitta i brottmål,
12. lag om ändring i lagen (1989:225)
om ersättning till smittbärare,
13. lag om ändring i karantänslagen
(1989:290),
14. lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
15. lag om ändring i lagen (1996:981)
om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård,
16. lag om ändring i lagen (1997:238)
om arbetslöshetsförsäkring,
17. lag om ändring i lagen (1997:982)
om anmälan av vissa allvarliga
sjukdomar,
18. lag om ändring i lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område,
19. lag om ändring i lagen (1998:544)
om vårdregister,
20. lag om ändring i lagen (1998:603)
om verkställighet av sluten
ungdomsvård,
21. lag om ändring i lagen (1998:1656)
om patientnämndsverksamhet
i den mån lagförslagen inte
omfattas av vad utskottet föreslagit
ovan.

Stockholm den 16 mars 2004

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Ingrid Burman (v), Chatrine
Pålsson (kd), Kristina Zakrisson (s),
Margareta Israelsson (s), Cristina
Husmark Pehrsson (m), Conny Öhman (s),
Lars U Granberg (s), Catherine Persson
(s), Gabriel Romanus (fp), Christer
Engelhardt (s), Anne Marie Brodén (m),
Elina Linna (v), Kerstin-Maria Stalin
(mp), Jan Emanuel Johansson (s),
Magdalena Andersson (m), Annika Qarlsson
(c) och Marita Aronson (fp).

2003/04
SoU6

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet anordnade den 18 november 2003
en intern utfrågning med anledning av
propositionen. De inbjudna var
företrädare för Socialdepartementet,
Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen,
Statens folkhälsoinstitut,
Landstingsförbundet, Länsrätten i
Stockholm, Smittskyddsläkarföreningen,
Stiftelsen Noaks Ark - Röda korset,
Riksförbundet för sexuell upplysning,
Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande, Riksförbundet för
hivpositiva och Föreningen läkare mot
aids samt verksamhetschef Gudrun
Johansson, Danderyds sjukhus och
professor Lorraine Sherr, Royal Free and
University Medical School, London.
Socialutskottet har berett
konstitutionsutskottet och miljö- och
jordbruksutskottet tillfälle att yttra
sig över propositionen. Yttrandena
2003/04:KU3y och 2003/04:MJU3y återfinns
i bilagorna 3 och 4.

Propositionens huvudsakliga innehåll

En ny smittskyddslag skall införas.
Smittskyddslagen skall ges en klarare
inriktning på smittskyddsåtgärder som
riktar sig till människor. De
smittskyddsåtgärder som riktar sig till
objekt eller djur skall i sin helhet
regleras i andra lagar. Det övergripande
målet för smittskyddet och vissa allmänna
riktlinjer skall anges i
smittskyddslagen. Tyngdpunkten i
smittskyddsarbetet bör ligga på det
frivilliga förebyggande arbetet.
Särreglering av hivinfektion bör
begränsas så långt möjligt.
Landstinget skall även fortsättningsvis
ha ansvaret för att behövliga
smittskyddsåtgärder vidtas inom
landstinget. Undantag skall dock liksom i
dag gälla för åtgärder som riktar sig mot
objekt och djur för vilka kommunerna och
vissa nationella myndigheter har
ansvaret. Ansvaret för direkta
smittskyddsåtgärder skall vila på
smittskyddsläkarna och de behandlande
läkarna.
Bestämmelserna i smittskyddslagen skall
omfatta alla sjukdomar som kan överföras
till eller mellan människor och som inte
endast innebär ett ringa hot mot
människors hälsa. Möjligheterna till
smittskyddsåtgärder som kan vara
integritetskränkande begränsas till vissa
s.k. allmänfarliga sjukdomar.
Var och en skall genom uppmärksamhet
och rimliga försiktighetsåtgärder
medverka till att förhindra spridning av
smittsamma sjukdomar. Den som har
anledning att misstänka att han eller hon
bär på en smittsam sjukdom är skyldig att
vidta de åtgärder som krävs för att
skydda andra mot smittrisk. Den som vet
att han eller hon bär på en allmänfarlig
sjukdom skall vara skyldig att lämna
information om smittan till andra män
niskor som han eller hon kommer i sådan
kontakt med att beaktansvärd risk för
smittöverföring kan uppkomma. Den som
misstänks bära på vissa smittsamma
sjukdomar skall vara skyldig att söka
läkare, låta sig undersökas samt genom
att ge upplysningar till läkaren medverka
till smittspårning. Om det behövs av
smittskyddsskäl skall den enskilde er
bjudas psykosocialt stöd. Vid
allmänfarlig sjukdom skall den enskilde
erbjudas den vård eller behandling som
behövs av smittskyddsskäl. Om det av
smittskyddsskäl finns behov av särskilda
behandlingsinsatser skall detta erbjudas
den enskilde.
Den behandlande läkaren skall ge den
smittade medicinska och praktiska råd vid
samtliga smittsamma sjukdomar som
omfattas av smittskyddslagen. Om det är
fråga om smitta av en allmänfarlig
sjukdom skall den behandlande läkaren
även besluta om individuellt utformade
förhållningsregler för den smittade i
syfte att förhindra smittspridning.
Förhållningsreglerna kan endast omfatta
ett eller flera av de moment som anges i
smittskyddslagen.
En möjlighet att underrätta en
närstående som utsätts för påtaglig
smittrisk när den som bär på en
allmänfarlig sjukdom inte själv infor
merat om sjukdomen skall införas.
Länsrätten skall under vissa
förutsättningar kunna besluta om
läkarundersökning när den enskilde
motsätter sig detta. Isolering av den som
bär på en allmänfarlig sjukdom får ske om
vissa särskilda förutsättningar är
uppfyllda. Beslut om isolering fattas av
länsrätten. Isolering får bestå i högst
tre månader. Fortsatt isolering i
perioder om högst sex månader får medges
av länsrätten efter ansökan av
smittskyddsläkaren. I vissa brådskande
fall får smittskyddsläkaren besluta om
tillfällig isolering som kan pågå i högst
två veckor. I mål om isolering och
fortsatt isolering skall en sakkunnig
höras vid den muntliga förhandlingen. En
stödperson skall utses för den som
isolerats om den isolerade inte motsätter
sig det.
Lagen (1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar och andra liknande
verksamheter skall upphävas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 juli 2004.

Utskottets överväganden

Smittskyddslagens mål m.m.

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 1 kap. 1 och 4 §§
förslaget till smittskyddslag om
smittskyddets mål och allmänna
riktlinjer för smittskyddet.

Propositionen

I propositionen anförs att målet med
smittskyddslagens bestämmelser skall vara
att tillgodose befolkningens behov av
skydd mot spridning av smittsamma
sjukdomar. Åtgärderna skall vidtas med
respekt för alla människors lika värde
och enskildas integritet.
Regeringen anför vidare att en
humanistisk människosyn bör ligga till
grund för samhällets smittskydd.
Smittskyddslagen bör i första hand rikta
in sig på åtgärder som syftar till att
förhindra spridning av smitta från person
till person och på åtgärder som riktar
sig till människor. Tyngdpunkten i
smittskyddsarbetet bör ligga på det
frivilliga förebyggande arbetet.
Särreglering av hivinfektion bör
undvikas.

Motionerna

I motion So4 av Börje Vestlund och Anders
Bengtsson (s) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om målen för
smittskyddet. Motionärerna anför att
regeringens mål om smittskyddet måste
ändras från fokus på befolkningens behov
av skydd till att också omfatta den
smittades behov av rättssäkerhet och
skydd mot stigmatisering och
diskriminering.
I motion So571 av Martin Andreasson m.fl.
(fp, v, c, mp) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att införa en ny
smittskyddslag. Motionärerna anför att
Smittskyddsutredningens betänkande (SOU
1999:51) bör göras till föremål för
lagstiftningsarbete. Ett liknande yrkande
framförs i motion 2002/03:So512 av Martin
Andreasson m.fl. (fp, s, v, c, mp)
yrkande 8.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom regeringens
förslag att målet med smittskyddslagens
bestämmelser skall vara att tillgodose
befolkningens behov av skydd mot
spridning av smittsamma sjukdomar. Som
regeringen anfört bör det vidare framgå
av lagen att åtgärderna skall vidtas med
respekt för alla människors lika värde
och enskildas integritet. I likhet med
regeringen vill utskottet betona att en
humanistisk människosyn bör ligga till
grund för samhällets smittskydd.
Utskottet tillstyrker med det anförda 1
kap. 1 och 4 §§ förslaget till
smittskyddslag och avstyrker motion So4
(s) yrkande 1.
Motionerna So571 (fp, v, c, mp) yrkande
4 och 2002/03:So512 (fp, s, v, c, mp)
yrkande 8 är tillgodosedda och avstyrks.

Sjukdomarna i smittskyddslagen och
anmälningsförfarandet

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 1 kap. 3 § förslaget
till smittskyddslag där bl.a. begreppet
allmänfarlig sjukdom definieras.
Riksdagen bör vidare anta 2 kap. 5 och
7 §§ samt 9 kap. 3 § i lagförslaget om
anmälningsförfarandet.
Jämför reservation 1 (mp).

Bakgrund

I smittskyddslagen (1988:1472) indelas
smittsamma sjukdomar i samhällsfarliga
sjukdomar och övriga smittsamma
sjukdomar.

Propositionen

Smittskyddslagen skall omfatta alla
sjukdomar som kan överföras till eller
mellan människor och som kan innebära ett
inte ringa hot mot människors hälsa.
De sjukdomar som i lagförslaget
betecknas som allmänfarliga utgörs av
smittsamma sjukdomar som kan vara
livshotande, innebära långvarig sjukdom
eller svårt lidande eller medföra andra
allvarliga konsekvenser och där möjlighet
finns att förebygga smittspridning genom
åtgärder som riktas till den smittade. De
allmänfarliga sjukdomarna skall anges i
en bilaga till smittskyddslagen. Vid
samtliga allmänfarliga sjukdomar skall
förhållningsregler meddelas,
tvångsundersökning, isolering och
tillfällig isolering kunna komma i fråga
samt de övriga bestämmelser som rör
allmänfarliga sjukdomar kunna tillämpas.
Av lagförslaget framgår att hivinfektion
skall klassificeras som en allmänfarlig
sjukdom.
En läkare som i sin verksamhet
misstänker eller konstaterar fall av
allmänfarlig sjukdom eller annan
anmälningspliktig sjukdom skall utan
dröjsmål anmäla detta till
smittskyddsläkaren och till
Smittskyddsinstitutet.
Anmälningsskyldigheten gäller även läkare
vid laboratorium som utför mikrobiologisk
diagnostik, den som är ansvarig för ett
sådant laboratorium som vid analys
misstänker eller finner smittämne av
sådan sjukdom samt läkare som i samband
med obduktion misstänker eller
konstaterar fall av sådan sjukdom. Rege
ringen får meddela föreskrifter om vilka
andra smittsamma sjukdomar än
allmänfarliga som skall vara
anmälningspliktiga. En anmälan skall
innehålla vissa uppgifter som uppräknas i
lagen. Skyldigheten att underrätta
relevanta objektansvariga myndigheter
skall föras över från den behandlande
läkaren till smittskyddsläkaren.

Motionerna

I motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
att flytta hivinfektion från
samhällsfarliga sjukdomar till smittsamma
sjukdomar. Motionärerna anför att
hivinfektion alltmer fått karaktären av
en kronisk sjukdom och att människor i
allmänhet fått mer kunskap om hur man
skyddar sig. Lagstiftningen bör därför
förändras.
I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om försvårad statistisk
bearbetning och epidemiologisk
uppföljning. Motionären hänvisar till
Svenska läkarsällskapets och
Läkarförbundets remissvar i vilka anförs
att en anmälningsskyldighet även såvitt
gäller misstanke om smittsam sjukdom
kommer att försvåra statistisk
bearbetning och epidemiologisk
uppföljning.

Utskottets ställningstagande

Av propositionen framgår att de sjukdomar
som i lagförslaget betecknas som
allmänfarliga utgörs av smittsamma
sjukdomar som kan vara livshotande,
innebära långvarig sjukdom eller svårt
lidande eller medföra andra allvarliga
konsekvenser och där möjlighet finns att
förebygga smittspridning genom åtgärder
som riktas till den smittade. De
allmänfarliga sjukdomarna skall anges i
en bilaga till smittskyddslagen. Av
lagförslaget framgår vidare att
hivinfektion skall klassificeras som en
allmänfarlig sjukdom. Utskottet ställer
sig bakom regeringens förslag i denna del
och tillstyrker 1 kap. 3 § förslaget till
smittskyddslag samt lagförslagets bilaga.
Motion So259 (v) yrkande 4 avstyrks.
Frågan om anmälningsförfarandet
behandlas i motion So6 (mp) yrkande 3.
Utskottet anser att det måste finnas
tydliga bestämmelser för i vilka fall som
en anmälan skall göras. Det gäller såväl
misstänkta som konstaterade fall. Med
hänsyn till vikten av att bedömningarna
blir enhetliga i landet och de
svårigheter som kan föreligga för bl.a.
den enskilde läkaren att bedöma när
anmälan av en anmälningspliktig sjukdom
skall göras ser utskottet positivt på att
regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande Socialstyrelsen, ges
möjlighet att meddela närmare
föreskrifter om anmälan av en
anmälningspliktig sjukdom. Utskottet
tillstyrker med det anförda 2 kap. 5 och
7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till
smittskyddslag och avstyrker
motionsyrkandet.

Informationsplikt och förhållningsregler

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 2 kap. 2 § förslaget
till smittskyddslag om
informationsplikt och 4 kap. 2 och 3 §§
i lagförslaget om förhållningsregler.
Jämför reservationerna 2 (mp) och 3
(mp).

Propositionen

Såvitt gäller informationsplikt anför
regeringen att ett ansvar för att
förhindra spridning av smittsamma
sjukdomar skall vila på såväl smittade
som osmittade personer. Var och en skall
genom uppmärksamhet och rimliga
försiktighetsåtgärder medverka till att
förhindra spridning av smittsamma sjuk
domar. Den som vet eller har anledning
att misstänka att han eller hon bär på en
smittsam sjukdom skall vara skyldig att
vidta de åtgärder som krävs för att
skydda andra mot smittrisk. Den som vet
att han eller hon bär på en allmänfarlig
sjukdom skall vara skyldig att lämna
information om smittan till andra
människor som han eller hon kommer i
sådan kontakt med att beaktansvärd risk
för smittöverföring kan uppkomma.
Beträffande förhållningsregler anför
regeringen att dessa utgör ett viktigt
stöd i smittskyddsarbetet. Det skulle av
detta skäl ge fel signaler om de togs
bort ur smittskyddslagen. Det kan inte
enbart vara den enskildes ensak att
avgöra om han eller hon behöver iaktta
försiktighetsåtgärder för att förhindra
att andra människor smittas. Att avstå
från att dela injektionsverktyg vid
sjukdomar som smittar via blodet eller
att iaktta försiktighetsåtgärder vid
sexuellt umgänge vid hivinfektion eller
andra sexuellt överförbara sjukdomar bör
exempelvis vara grundläggande krav ur
smittskyddshänseende. Det är dessutom
nödvändigt att bibehålla en möjlighet att
stänga av en smittad person från utövning
av yrke eller annan sysselsättning där
han eller hon kan utsätta andra för risk
att smittas. Vid en samlad bedömning
anser regeringen att övervägande skäl
talar för att en skyldighet för
behandlande läkare att besluta om
förhållningsregler för den som misstänks
bära på en allmänfarlig sjukdom skall
finnas kvar.
Regeringen har framhållit att en
humanistisk människosyn skall ligga till
grund för samhällets smittskydd och att
detta talar för stor tydlighet när det
gäller skyddet för den enskilde. För att
stärka den enskildes ställning och minska
risken för godtycke anser regeringen att
skyldigheten att besluta om
förhållningsregler skall begränsas till
vissa moment som uttryckligen anges i
smittskyddslagen.
Regeringen anser att de
förhållningsregler för den smittade som
den behandlande läkaren skall besluta om
endast skall kunna avse ett eller flera
av följande moment:
· inskränkningar som gäller
arbete, skolgång eller deltagande i viss
annan verksamhet,
·
· förbud mot att donera blod och
organ,
·
· förbud mot att låna ut eller på
annat sätt överlåta begagnade injek
tionsverktyg,
·
· skyldighet att informera
vårdgivare och sådana som utför icke medi
cinska ingrepp om smittbärarskap,
·
· skyldighet att informera
sexualpartner om smittbärarskap,
·
· skyldighet att vid sexuella
kontakter iaktta beteende som minskar
risken för smittspridning,
·
· skyldighet att iaktta särskilda
hygienrutiner, eller
·
· skyldighet att hålla regelbunden
kontakt med behandlande läkare.
·
Förhållningsreglerna skall meddelas
skriftligt så snart det är möjligt.
Liksom i dag skall förhållningsreglerna
tas in i den undersöktes patientjournal
och läkaren så långt det är möjligt se
till att förhållningsreglerna följs.

Motionerna

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)
yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
informationsplikten. Motionären anför att
informationsplikten kan innebära att
människor invaggas i en falsk trygghet
eftersom den som bär på smitta kanske
inte talar om det eller vet om att han
eller hon är smittad. Det finns också en
risk att människor inte vågar testa sig
eftersom lagstiftningen innebär ett
kraftigt ingripande i privatlivet. I
yrkande 5 begärs att 4 kap. 2 § 5 i
förslaget till smittskyddslag om
förhållningsregler avseende skyldighet
att informera sexualpartner om
smittbärarskap tas bort. Vidare begärs i
yrkande 6 att 4 kap. 2 § 4 i lagförslaget
får lydelsen "skyldighet att informera
vissa vårdgivare". Skyldigheten skall
bara gälla fall där det är absolut
nödvändigt, anförs det.
I motion So568 av Peter Eriksson m.fl.
(mp) yrkande 22 begärs ett
tillkännagivande om smittskyddande
åtgärder. Motionärerna anför att det är
viktigt att alla bär ett gemensamt ansvar
för att skydda sig vid sexuella kontakter
och att man frågar varandra om det finns
någon risk.
I motion So4 av Börje Vestlund och
Anders Bengtsson (s) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om informationsplikten.
Motionärerna anför bl.a. att
informationsplikten invaggar människor i
falsk säkerhet eftersom det tas för givet
att den som är smittad talar om det. En
skyldighet att berätta är ett intrång i
rätten till privatliv, vilket regleras i
bl.a. Europakonventionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens inställning
att ett ansvar för att förhindra
spridning av smittsamma sjukdomar skall
vila på såväl smittade som osmittade
personer. Var och en skall genom
uppmärksamhet och rimliga
försiktighetsåtgärder medverka till att
förhindra spridning av smittsamma
sjukdomar. Propositionens förslag om
informationsplikt innebär att den som vet
att han eller hon bär på en allmänfarlig
sjukdom är skyldig att lämna information
om smittan till andra människor som han
eller hon kommer i sådan kontakt med att
beaktansvärd risk för smittoöverföring
kan uppkomma. Enligt utskottets
uppfattning är regeringens förslag i
denna del väl avvägt. Utskottet
tillstyrker därmed 2 kap. 2 § förslaget
till smittskyddslag och avstyrker
motionerna So4 (s) yrkande 2, So6 (mp)
yrkande 4 och So568 (mp) yrkande 22.
Vad härefter gäller förhållningsregler
utgör dessa som regeringen anfört ett
viktigt stöd i smittskyddsarbetet. Även
utskottet anser att övervägande skäl
talar för att en skyldighet för
behandlande läkare att besluta om
förhållningsregler för den som misstänks
bära på en allmänfarlig sjukdom skall
finnas. För att stärka den enskildes
ställning och minska risken för godtycke
instämmer utskottet i att skyldigheten
att besluta om förhållningsregler skall
begränsas till vissa moment som
uttryckligen anges i smittskyddslagen.
Smittskyddsläkaren skall pröva beslutet
om förhållningsregler om patienten begär
det. Riksdagen bör således anta 4 kap. 2
och 3 §§ förslaget till smittskyddslag
och avslå motion So6 (mp) yrkandena 5 och
6.

Underrättelse till närstående

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 4 kap. 8 § förslaget
till smittskyddslag som innebär att
smittskyddsläkaren under vissa
förutsättningar ges rätt att underrätta
närstående om smittrisk.
Jämför reservation 4 (v, mp).

Propositionen

Den behandlande läkaren skall vara
skyldig att anmäla till
smittskyddsläkaren om han eller hon får
veta eller misstänker att en patient som
bär på en allmänfarlig sjukdom inte
informerat en närstående om sjukdomen och
detta medför att den närstående löper
påtaglig risk att smittas.
Smittskyddsläkaren skall om hon eller han
gör samma bedömning underrätta den
närstående om smittrisken och hur den kan
förebyggas.

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 2 begärs att förslaget om
sekretessgenombrott till närstående
avslås. Motionärerna anför att
regeringens förslag är ett allvarligt
avsteg från sekretesslagen som kan
undergräva tilliten mellan den
behandlande läkaren och patienten.
Skyddet för den närstående kan tas till
vara genom att en god kontakt mellan
behandlande läkare och den smittade
säkras.
I motion So4 av Börje Vestlund och
Anders Bengtsson (s) yrkandena 3 och 5
begärs tillkännagivanden om dels
underrättelse till närstående, dels om
läkarsekretess. Motionärerna anför att
det kan vara mycket svårt för den
enskilde att berätta om sin smitta av
rädsla för att förstöra en nära relation.
Att berätta för sina närstående måste med
rätt stöd och hjälp kunna göras
frivilligt.

Utskottets ställningstagande

Den situation som är aktuell i detta
sammanhang är att den som är smittad av
en allmänfarlig sjukdom utsätter en
närstående ovetande person för risk att
smittas. Enligt nu gällande
smittskyddslag (1988:1472) kan inte den
behandlande läkaren underrätta den
riskutsatta personen, och det har
förekommit att isolering tillgripits i
sådana fall.
Utskottet vill understryka att
isolering i princip inte bör användas i
syfte att endast skydda någon eller några
individer. Det finns därför ett behov av
att i vissa fall kunna underrätta en
närstående om smittan. Detta innebär
visserligen en begränsning av nuvarande
sekretesskydd men det är å andra sidan en
för den enskilde betydligt mindre
ingripande åtgärd än isolering.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att underrättelsen inte bör lämnas av den
behandlande läkaren utan av
smittskyddsläkaren. Den behandlande
läkarens skyldighet bör som regeringen
anfört begränsas till att anmäla till
smittskyddsläkaren att en patient som bär
på en allmänfarlig sjukdom inte
informerat en närstående om att han eller
hon bär på en sådan sjukdom och att detta
medför att den närstående utsätts för
påtaglig risk för att smittas.
Smittskyddsläkaren skall i sin tur om han
eller hon gör samma bedömning som den
behandlande läkaren underrätta den
närstående om smittrisken och om hur den
kan förebyggas. Att behovet av att
informera närstående om smittrisk prövas
av smittskyddsläkaren bidrar också till
enhetlighet i tillämpningen av smitt
skyddslagens regler.
Utskottet ställer sig
sammanfattningsvis bakom förslaget att en
möjlighet att under vissa förutsättningar
informera närstående om smittrisk skall
införas. Det anförda innebär att
utskottet tillstyrker 4 kap. 8 §
förslaget till smittskyddslag och
avstyrker motionerna So1 (v) yrkande 2
och So4 (s) yrkandena 3 och 5.

Allmänt om tvångsåtgärder

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 1 kap. 7 § förslaget
till smittskyddslag om bl.a.
Socialstyrelsens ansvar. Vidare bör
riksdagen avslå en motion om
tvångsåtgärder vid olika sjukdomar.
Jämför reservation 5 (fp).

Propositionen

Regeringen anför att ett antal allmänna
principer bör vara vägledande vid
regleringen av tvångsåtgärder. För det
första anser regeringen att fråga skall
vara om en smittsam sjukdom kan ha
allvarliga konsekvenser för människors
liv eller hälsa. Det skall vidare
föreligga en påtaglig risk att andra
människor smittas av sjukdomen om inte
tvångsåtgärder vidtas. Det bör också
krävas att de åtgärder som begärs av
smittbäraren för att skydda andra mot
smitta skall vara adekvata och rimliga
samt möjliga för honom eller henne att
uppfylla. Ytterligare en förutsättning
för att tvångsåtgärder skall få vidtas är
att smittbäraren har nekat till, visat
att han eller hon inte inser innebörden
av eller inte förmått vidta de åtgärder
som krävs för att skydda andra mot
smitta. Tvångsåtgärder skall endast
användas när andra alternativ som står
till buds är otillräckliga för att skydda
andra mot smitta. Slutligen anför
regeringen att det är rimligt att kräva
att den aktuella tvångsåtgärden skall
framstå som adekvat för sitt ändamål och
motiverad från epidemiologisk synpunkt.
Tvångsåtgärder bör således utgöra den
sista utvägen när alla andra alternativ
uttömts. Etiska och epidemiologiska
bedömningar bör vara avgörande för om
tvångsåtgärder skall få vidtas i en viss
situation.
Regeringen anför vidare (s. 173) att
det är angeläget att vid sidan av den mer
övergripande uppföljningen av den samlade
folkhälsopolitiken få till stånd en
fördjupad uppföljning av
smittskyddsverksamheten i syfte att
åstadkomma ett samlat underlag för beslut
om lagstiftning och verksamhet inom
smittskyddsområdet.
Regeringen föreslår att Socialstyrelsen
ges ett ansvar för att samordna
smittskyddet på nationell nivå. I
ansvaret för att samordna smittskyddet på
nationell nivå ligger att Socialstyrelsen
skall initiera ett utvecklingsarbete i
syfte att öka samarbetet och samordningen
mellan olika huvudmän. I detta ligger
också enligt regeringens uppfattning att
Socialstyrelsen har ett ansvar att i
samverkan med berörda myndigheter,
kommuner och landsting initiera ett
utvecklingsarbete i syfte att utveckla
metoder och rutiner för en nationell
uppföljning och utvärdering av landets
smittskydd.

Aktuellt

Utredningen om extraordinära
smittskyddsåtgärder lämnade sitt
betänkande Extraordinärt smittskydd (SOU
2003:83) i september 2003. Betänkandet
har remissbehandlats. Enligt
Statsrådsberedningens
propositionsförteckning kom-mer en
proposition att överlämnas till riksdagen
i maj 2004.

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om
en uppföljning av tvångsåtgärder och
förhållningsregler. Motionärerna anser
att det är bra att regeringen klargjort
att de sjukdomar som enligt lagförslaget
är allmänfarliga inte är inbördes
jämförbara och att klassificeringen inte
kan ses som ett mått på en sjukdoms
allvarlighetsgrad. Eftersom sjukdomarna,
trots sin inbördes olikhet, också
betraktas olika av kulturella och
historiska skäl bör tvångsåtgärder och
förhållningsregler samt eventuella
skillnader i tillämpningen, som inte är
av medicinsk art, följas upp.
I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om en nyansering av
lämpliga tvångsåtgärder för olika
sjukdomar. Motionärerna anför att
regeringens lagförslag innebär att alla i
smittskyddslagen intagna sjukdomar
sorteras i två huvudkategorier, en med
långtgående möjligheter till
tvångsåtgärder och en med mindre
långtgående möjligheter. Regeringen
underlåter emellertid att i denna
proposition överlämna förslag grundade på
betänkandet Extraordinärt smittskydd (SOU
2003:83), där det för vissa allvarliga
och extremt smittsamma sjukdomar föreslås
ytterligare möjligheter till
tvångsåtgärder. Om dessa förslag
genomförs innebär det att det införs en
tredje kategori av särskilt allvarliga
och smittsamma sjukdomar med mycket
långtgående möjligheter till
tvångsåtgärder. Smittskyddslagen borde
därför göras mer nyanserad i sin
kategorisering av vilka tvångsåtgärder
som är befogade för olika sjukdomar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom de allmänna
principer som enligt propositionen skall
vara vägledande vid regleringen av
tvångsåtgärder. Propositionens förslag
innebär vidare att Socialstyrelsen ges
ett ansvar för att samordna smittskyddet
på nationell nivå. I detta ansvar ligger
som regeringen anför att Socialstyrelsen
skall initiera ett utvecklingsarbete i
syfte att öka samarbetet och samordningen
mellan olika huvudmän. Likaså delar
utskottet uppfattningen att
Socialstyrelsen har ett ansvar för att i
samverkan med berörda myndigheter,
kommuner och landsting initiera ett
utvecklingsarbete i syfte att utveckla
metoder och rutiner för en nationell
uppföljning och utvärdering av landets
smittskydd. Motion So1 (v) yrkande 3 får
därmed anses delvis tillgodosedd.
Utskottet tillstyrker 1 kap. 7 §
förslaget till smittskyddslag.
Utskottet kan inte ställa sig bakom vad
som anförs i motion So5 (fp) yrkande 1.
Motionsyrkandet avstyrks.

Tvångsundersökning

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 3 kap. 2 § förslaget
till smittskyddslag om
tvångsundersökning. Riksdagen bör också
anta 9 kap. 4 § i lagförslaget som ger
regeringen eller Socialstyrelsen
möjlighet att meddela de ytterligare
föreskrifter som krävs för ett
ändamålsenligt smittskydd samt till
skydd för enskilda.

Propositionen

I propositionen anförs att länsrätten på
ansökan av smittskyddsläkaren får besluta
om tvångsundersökning av någon som med
fog kan misstänkas bära på en
allmänfarlig sjukdom om den enskilde
motsätter sig den undersökning som behövs
för att konstatera om smittsamhet före
ligger. En förutsättning för ett sådant
beslut är att det finns en påtaglig risk
för att andra människor kan smittas. Vid
undersökningen får inte förekomma ingrepp
som kan förorsaka annat än obetydligt
men.
I propositionen anförs vidare att i
likhet med vad som sker i dag, och bl.a.
för att säkerställa en likformig
tillämpning av lagen, föreslås att
regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande Socialstyrelsen, får meddela
de ytterligare föreskrifter som krävs för
ett ändamålsenligt smittskydd samt till
skydd för enskild. Föreskrifterna kan
gälla inom skilda områden såsom
anmälningsförfarandet, journalföring, den
enskilde läkarens skyldigheter gentemot
sin patient, smittskyddsläkarens
myndighetsutövning etc.

Motionen

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om allmänna råd från
Socialstyrelsen om tvångsundersökning.
Motionärerna anför att polishämtning och
tvångsundersökning kan behöva finnas som
en yttersta möjlighet. För att undvika
oklarheter om vilka åtgärder som kan
anses motiverade bör Socialstyrelsen
utfärda allmänna råd om
tvångsundersökning.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag innebär att länsrätt
på ansökan av smittskyddsläkaren får
besluta om tvångsundersökning av någon
som med fog kan misstänkas bära på en
allmänfarlig sjukdom om den enskilde
motsätter sig den undersökning som behövs
för att konstatera om smittsamhet
föreligger. En förutsättning för ett
sådant beslut är att det finns en
påtaglig risk för att andra människor kan
smittas. Vid undersökningen får inte
förekomma ingrepp som kan förorsaka annat
än obetydligt men.
Förslaget i propositionen innebär att
förutsättningarna för tvångsundersökning
blir mer begränsade jämfört med de nu
gällande bestämmelserna. Vidare föreslås
som framgår ovan att beslutet om
tvångsundersökning i fortsättningen skall
fattas av domstol i stället för av
smittskyddsläkare.
Som regeringen anfört tyder den
kartläggning som Smittskyddskommittén
gjort på att det föreligger stora
variationer mellan länen såväl när det
gäller antal underrättelser om att någon
inte låter sig undersökas utan dröjsmål
som beträffande antalet
tvångsundersökningar som följd av sådan
underrättelse.
Tvångsundersökning innebär ett
betydande integritetsintrång. Enligt
utskottets uppfattning är det därför
angeläget att detta institut omgärdas av
tydliga rättssäkerhetsgarantier.
Utskottet ser därför positivt på att
förutsättningarna för tvångsundersökning
blir mer begränsade. Likaså delar
utskottet regeringens bedömning att en
rättslig prövning torde innebära att en
mer enhetlig praxis utvecklas rörande i
vilka fall tvångsundersökning kan anses
befogad. Utskottet noterar också att
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Socialstyrelsen får meddela
de ytterligare föreskrifter som krävs för
ett ändamålsenligt smittskydd samt till
skydd för enskilda.
Utskottet tillstyrker med det anförda 3
kap. 2 § och 9 kap. 4 § första stycket
förslaget till smittskyddslag. Motion So5
(fp) yrkande 5 får anses i huvudsak
tillgodosedd.
Isolering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta utskottets förslag
till 5 kap. 5 § smittskyddslagen om
fortsatt isolering. Utskottet betonar
att vid bedömningen av om skäl
föreligger för fortsatt isolering skall
smittskyddsskälen vägas mot det ingrepp
som en fortsatt isolering innebär. De
patienter som kan komma i fråga för
förlängning av isoleringstiden är
framför allt patienter som är i stort
behov av stöd och som också har behov
av lång tids tillsyn och
omhändertagande för att kunna ändra
sitt smittfarliga beteende. Utskottet
anser att dessa överväganden i
propositionen bör komma tydligare till
uttryck i lagtexten och föreslår därför
med delvis bifall till motioner från
(m), (fp) och (c) att förlängning av
isoleringstiden får beslutas endast om
det finns särskilda skäl.
En motion om psykiatrisk och
medicinsk kompetens bör avslås.

Jämför reservationerna 6 (v, mp) och 7
(kd).

Propositionen

Regeringen anför att den som bär på en
allmänfarlig sjukdom får isoleras om det
av omständigheterna klart framgår att den
enskilde inte är beredd eller i stånd att
frivilligt underkasta sig de åtgärder som
krävs för att förebygga eller så långt
som möjligt minska risken för
smittspridning, eller det finns grundad
anledning anta att den enskilde inte
följer de förhållningsregler som har
beslutats.
Beslut om isolering får endast meddelas
om det finns en påtaglig risk för att
andra människor kan smittas.
Beslut om isolering fattas av
länsrätten efter ansökan av
smittskyddsläkaren. Isolering får bestå i
högst tre månader. Rätten får efter
ansökan från smittskyddsläkaren besluta
om fortsatt isolering i perioder om högst
sex månader åt gången. Frågan om
isoleringen skall upphöra skall
omedelbart prövas av smittskyddsläkaren
om den isolerade begär det. Ett avslag på
en sådan begäran får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Om det inte
längre finns skäl för isolering skall
smittskyddsläkaren omedelbart besluta om
att isoleringen skall upphöra.
Vid bedömningen av om skäl för fortsatt
isolering föreligger bör
smittskyddsskälen och i synnerhet risken
för andra människor att drabbas av
smittsamma sjukdomar med allvarliga
konsekvenser för individen stå i
förgrunden. Detta måste sedan vägas mot
det omfattande ingrepp i den enskildes
integritet och rörelsefrihet som en
fortsatt isolering innebär. De patienter
som skulle kunna komma i fråga för
förlängning av isoleringstiden är t.ex.
patienter som är mycket vårdkrävande och
som har behov av tillsyn under lång tid
och omhändertagande för att kunna ändra
ett smittfarligt beteende. Utgångspunkten
skall dock vara att isolering i
normalfallet inte skall behöva pågå i mer
än tre månader.
Tillstånd för den som är isolerad att
vistas utanför vårdinrättningens område
får förenas med särskilda villkor.
I vissa brådskande fall får
smittskyddsläkaren besluta om tillfällig
isolering, som kan pågå i högst två
veckor. Ett sådant beslut förfaller om
det inte inom fyra dagar underställs
länsrätten.
I propositionen anförs vidare att det
har ifrågasatts om det är förenligt med
Europakonventionen om mänskliga
rättigheter att inte ange en yttersta
gräns för hur lång den sammanlagda
isoleringstiden kan bli. Syftet med
smittskyddslagens bestämmelser om
isolering talar dock emot en sådan
begränsning, eftersom skälen för
isolering kan kvarstå så länge den
enskilde är smittbärare. Några mål
rörande frihetsberövanden vid smittsamma
sjukdomar har ännu inte prövats av
Europadomstolen, så det är svårt att med
säkerhet uttala sig om hur de nu
föreslagna bestämmelserna skulle bedömas
av dessa organ. I de rättsfall som avsett
frihetsberövande av psykiskt sjuka
personer har domstolen utgått från att de
kan vara obestämda till tiden och
beroende av utvecklingen av personens
psykiska hälsotillstånd.
Smittskyddslagstiftningens och
tvångsbestämmelsernas huvudsyfte att
skydda andra från att smittas kan
naturligtvis leda till att man ser annor
lunda på frihetsberövande i form av
tvångsisolering vid smittsam sjukdom.
Regeringen bedömer dock att de starka
rättssäkerhetsgarantier som finns i
regleringen om tvångsåtgärder medför att
den får anses förenlig med
Europakonventionens artiklar. Det är dock
viktigt att understryka isoleringens
karaktär av sista utväg och att stora
ansträngningar måste göras under pågående
isolering för att ordna lämpliga former
av vård och behandling mot psykiska
problem och missbruk samt andra
stödåtgärder för den enskilde.
Regeringen föreslår att en stödperson
skall utses när den som isolerats begär
det. Också i annat fall skall en
stödperson kunna utses, dock inte om den
isolerade motsätter sig det. Stödpersonen
skall kunna bistå den isolerade i
personliga frågor så länge som
isoleringen pågår. Stödpersonen utses av
en sådan nämnd som avses i lagen
(1998:1656) om patientnämndsverksamhet
m.m. Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till stödpersonens säkerhet skall
chefsöverläkaren, utan hinder av
sekretess, lämna ut nödvändiga
upplysningar om den isolerade till
stödpersonen eller patientnämnden.
Regeringen erinrar vidare om att det i
propositionen till nu gällande
smittskyddslag (prop. 1988/89:5 s. 74)
bl.a. uttalas att om förutsättning
föreligger för ett tvångsomhändertagande
enligt både lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) och
smittskyddslagen bör vård enligt LVM
väljas om missbrukaren kan tas om hand på
ett sådant sätt att det inte finns
grundad anledning befara att han skall
sprida hivsmitta under den tid som
beslutet om LVM-vård består. I annat fall
bör framställningen till länsrätten avse
tvångsisolering enligt smittskyddslagen.
Vidare uttalas att den som vårdas enligt
LVM skall omhändertas för tvångsisolering
enligt smittskyddslagen om han inte kan
beredas fortsatt LVM-vård utan risk för
att han skall sprida hivsmitta. I ett
sådant fall bör dock beslutet om LVM-vård
bestå.
I propositionen till nu gällande
smittskyddslag behandlades vidare
samordningen mellan smittskyddslagen och
den dåvarande lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV), och det slogs fast att
LSPV borde väljas i första hand om det i
ett enskilt fall samtidigt förelåg
förutsättning för vård enligt LSPV och
tvångsisolering enligt smittskyddslagen.
Om den som var tvångsisolerad insjuknade
i en psykisk sjukdom borde han enligt
propositionen beredas vård enligt LSPV om
förutsättningarna för vård enligt den
lagen var uppfyllda. Beslutet om
tvångsisolering borde dock bestå tills
vidare om den psykiatriska vården
beräknades pågå endast under en kortare
tid.
Frågan berörs också i förarbetena till
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT). I proposition
1990/91:58 s. 93 görs samma bedömning som
i förarbetena till den nuvarande
smittskyddslagen.
Regeringen anser att de bedömningar som
har gjorts i samband med dessa
lagstiftningsärenden fortfarande är
relevanta trots de ändringar som nu
föreslås i regleringen av tvångsåtgärder.
De riktlinjer som ovan redovisats bör
alltså vara vägledande även vid
tillämpningen av den nya
smittskyddslagen. Det som i kommentarerna
sägs om hivsmitta bör dock utsträckas
till att gälla även andra allmänfarliga
sjukdomar vid vilka isolering kan
förekomma. Det bör emellertid tydligare
framhållas att den smittade i första hand
skall få vård mot missbruk eller psykisk
sjukdom och att tvångsisolering enligt
smittskyddslagen skall vara en sista
utväg även vid överväganden om vilken
tvångslagstiftning som bör tillämpas.
Vård enligt LVM och LPT bör normalt vara
organiserad så att eventuella smittrisker
kan hanteras.
En så ingripande åtgärd som isolering
under tvång bör endast tillgripas sedan
man har uttömt alla andra möjligheter att
komma till rätta med ett smittfarligt
beteende hos en individ.
Om en smittbärare visar sig ha behov av
särskild vård eller särskilt stöd för att
kunna ta sitt ansvar i
smittskyddssammanhang har den behandlande
läkaren och smittskyddsläkaren, då
ärendet kommit till hans eller hennes
kännedom, ett särskilt ansvar för att se
till att sådan vård eller stöd erbjuds
den enskilde. Smittskyddsläkaren får
genom regeringens förslag till ny
smittskyddslag ett stort ansvar för
utredningen om behovet av åtgärder,
vilket gör det nödvändigt med kontakter
med ansvariga huvudmän. Regeringen
förutsätter att huvudmännen normalt söker
medverka till att få till stånd
erforderliga åtgärder. Smittskyddskommit
tén föreslår att en lagstadgad rätt för
berörd tillsynsmyndighet att förelägga en
enskild kommun eller ett landsting att
inom en viss tid föranstalta om en
bestämd insats enligt hälso- och
sjukvårdslagen, socialtjänstlagen
(1980:620) eller lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade
skall införas i smittskyddslagen.
Regeringen anser att en sådan regel
skulle kunna ha fördelar ur
smittskyddssynpunkt. Införandet av en
sådan befogenhet för tillsynsmyndigheten
vore dock en principiell förändring som
regeringen inte är beredd att överväga
enbart med avseende på smittskyddet. Det
åligger berörda huvudmän att bedöma vilka
insatser som bör genomföras enligt
gällande lagar på hälso- och sjukvårdens
och socialtjänstens område. Det underlag
som regeringen har till sitt förfogande
visar dock att det finns brister när det
gäller vårdinsatser för smittbärare som
är psykiskt sjuka eller missbrukare.
Regeringen vill därför starkt betona
vikten av att samtliga berörda
myndigheter och huvudmän tar sitt ansvar
för att erforderlig vård och behandling
kommer till stånd i dessa fall.

Motionerna

I motion So3 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om komplettering av
lagstiftningen när det gäller
tvångsisolering av smittskyddsskäl.
Motionärerna anför att de kan dela
regeringens uppfattning att lagens syfte
talar mot en yttersta tidsgräns för
isoleringen. Om lagstiftningen skall ta
sin utgångspunkt i renodlade
smittskyddsskäl kan inte isoleringstidens
längd plötsligt bli det styrande för
domstolarnas rättstillämpning. Det är
emellertid viktigt att söka eliminera all
risk för att den nya smittskyddslagens
tvångsbestämmelser kan användas för att
kompensera otillräcklig missbruksvård,
dålig tillgång till särskilda
boendeformer eller brist på psykiatriska
vårdresurser. I lagstiftningen bör det
därför införas en presumtion för att
beslut om att isolering normalt bara
skall förlängas för högst två
sexmånadersperioder. Isolering för
ytterligare tid bör endast kunna komma i
fråga i extrema undantagsfall.
I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 3 begärs att regeringen
återkommer med lagförslag om länsrättens
prövning av förlängning av isolering
enligt smittskyddslagen och ytterligare
villkor för isoleringen. Motionärerna
anför att det är önskvärt att begränsa
möjligheterna till tvångsisolering
jämfört med regeringens förslag. En
första period på tre månader med
möjlighet till sex månaders förlängning
torde vara tillräckligt för att patienten
skall kunna motiveras att följa
föreskrifter som begränsar smittrisken.
För extrema undantagsfall bör det finnas
möjlighet till ytterligare förlängning av
isoleringen sex månader åt gången med
prövning i länsrätten. Länsrätten skall
då särskilt överväga om det i stället
finns möjligheter att bereda den
isolerade vård enligt lagen (1992:1128)
om psykiatrisk tvångsvård eller lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall. Vidare bör ytterligare ett villkor
för isolering vara att den enskilde har
erbjudits det psykosociala stöd och den
vård eller behandling som behövs från
smittskyddssynpunkt i frivillig form.
I motion 2002/03:So259 av Martin
Andreasson (fp) begärs ett
tillkännagivande om att smittskyddslagens
bestämmelser om tvångsisolering bör
bringas i samklang med Europarådets
ministerkommittés rekommendationer.
Motionären anför att en av
rekommendationerna betonar att respekten
för hivpositivas och aidssjukas mänskliga
och sociala rättigheter är av avgörande
betydelse för framgången av förebyggande
hälsoprogram. I rekommendationerna tas
bl.a. uttryckligen avstånd från alla
former av tvångsisolering av hivpositiva
eller aidssjuka.
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om att psykiatrisk och
medicinsk kompetens skall finnas i boende
efter avslutad tvångsisolering.
Motionärerna anför att de personer som
tvångsisoleras i regel saknar ett
naturligt nätverk och stöd. Det måste
därför ställas krav på att boenden med
bättre psykiatrisk vård och annat stöd
finns att tillgå.
I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
tidsbegränsning av tvångsisoleringen.
Motionärerna anför att tvångsisolering
endast skall tillgripas när det är fråga
om en starkt smittsam sjukdom eller en
sjukdom som smittar på sådant sätt att
människor har svårt att skydda sig mot
smittan samt när sjukdomen befinner sig i
ett smittsamt skede. Vidare skall
isolering endast tillgripas när den
smittade uppenbarligen är ovillig eller
saknar förmåga att iaktta ett riskfritt
beteende och alla andra möjligheter är
uttömda. Isolering skall endast få pågå
under högst tre månader med möjlighet
till förlängning ytterligare tre månader.
Ett liknande tillkännagivande framförs i
motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 1. Vidare begärs i yrkande 2 i
den sistnämnda motionen ett
tillkännagivande om stödperson till
patient som tvångsisolerats.
I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande
om tvångsisolering. Motionären anför att
tvångsisolering skall användas mycket
restriktivt och med precision. I de fall
tvångsomhändertagande bör genomföras med
stöd av lagen (1992:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT) eller lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
skall dessa lagar tillämpas och inte
smittskyddslagen. I de fall
smittskyddsläkaren ansöker om en
förlängning av isoleringsperioden hos
länsrätten bör rätten först bedöma
huruvida det föreligger grund för
tvångsomhändertagande och vård med
hänvisning till LPT eller LVM. Först i de
fall så inte är fallet bör en prövning av
behov av tvångsisolering i enlighet med
smittskyddslagen göras.
I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om förutsättningar för
isolering. Motionären anför att
förutsättningarna för isolering bör vara
att sjukdomen är starkt smittsam eller
smittar på ett sådant sätt att människor
har svårt att skydda sig mot smittrisk
samt att sjukdomen befinner sig i ett
smittsamt skede, att den enskilde har
erbjudits det psykosociala stöd och den
vård eller behandling som behövs från
smittskyddssynpunkt, att det av
omständigheterna klart framgår att den
enskilde inte är beredd eller i stånd att
frivilligt underkasta sig de åtgärder som
krävs för att hindra eller så långt som
möjligt minska risken för spridning av
sjukdomen samt att påtaglig risk
föreligger för att andra människor kan
smittas om inte isolering sker.
Motionären begär vidare i yrkande 2 att
riksdagen beslutar att isolering får pågå
i högst två på varandra följande perioder
om tre månader.

Utskottets ställningstagande

Av 5 kap. 1 § förslaget till
smittskyddslag framgår att den som bär på
en allmänfarlig sjukdom får isoleras om

- det av omständigheterna klart
framgår att den enskilde inte är beredd
eller i stånd att frivilligt underkasta
sig de åtgärder som krävs för att
förebygga eller så långt som möjligt
minska risken för smittspridning, eller
-
- det finns grundad anledning anta
att den enskilde inte följer de
förhållningsregler som har beslutats.
-
Vidare framgår av bestämmelsen att
beslut om isolering får meddelas endast
om det finns en påtaglig risk för att
andra människor kan smittas.
Som regeringen framhåller i
propositionen är isolering enligt 5 kap.
1 § förslaget till smittskyddslag den
sista utvägen för att hindra
smittspridning. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka att den smittade i
första hand skall få vård mot missbruk
eller psykisk sjukdom och att isolering
enligt smittskyddslagen skall vara en
sista utväg även vid överväganden om
vilken tvångslagstiftning som bör
tillämpas. Vård enligt lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall och
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård bör normalt vara organiserad
så att eventuella smittrisker kan
hanteras.
Utskottet vill också betona att
isoleringen inte får pågå längre tid än
vad som är oundgängligen nödvändigt.
Enligt regeringens förslag får
isoleringen pågå i högst tre månader,
räknat från den dag beslutet
verkställdes. Meningen är att den
smittade därefter skall komma i
åtnjutande av erforderliga alternativa
åtgärder. I vissa fall kan dock inte
sådana åtgärder komma till stånd innan de
stipulerade tre månaderna har löpt till
ända. Enligt regeringens förslag kan då
rätten, under förutsättning att
rekvisiten i 5 kap. 1 § fortfarande är
uppfyllda, efter ansökan av
smittskyddsläkaren, besluta att
isoleringen får pågå utöver de tre
månaderna. Medgivandet till fortsatt
isolering får enligt 5 kap. 5 § i
lagförslaget lämnas för högst sex månader
åt gången.
I propositionen framhåller regeringen
att den isolerade skall erbjudas den vård
och det stöd han eller hon behöver,
jämför 5 kap. 9 § i lagförslaget. Det är
viktigt att isoleringstiden inte blir ett
passivt frihetsberövande; insatser för
att stärka den enskildes förmåga att ta
sitt ansvar bör påbörjas redan under
isoleringen. Vidare understryks att
beslut om förlängning av isoleringen inte
får fattas slentrianmässigt. Vid
bedömningen av om skäl föreligger för
fortsatt isolering skall
smittskyddsskälen vägas mot det ingrepp
som en fortsatt isolering innebär. De
patienter som kan komma i fråga för
förlängning av isoleringstiden är framför
allt patienter som är i stort behov av
stöd och som också har behov av lång tids
tillsyn och omhändertagande för att kunna
ändra sitt smittfarliga beteende.
Utskottet anser att dessa överväganden i
propositionen bör komma tydligare till
uttryck i lagtexten. Med hänsyn härtill
och vid en avvägning mellan
smittskyddsskälen och det ingrepp som
isoleringen innebär för den enskilde
anser utskottet att förlängning av
isoleringstiden får beslutas endast om
det finns särskilda skäl. Utskottets
förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 §
framgår av bilaga 5. Utskottet bifaller
med det anförda delvis motionerna So2 (c)
yrkande 2, So3 (m) yrkande 2 och So5 (fp)
yrkande 3. Motionerna So1 (v) yrkande 1,
So6 (mp) yrkandena 1 och 2, So259 (v)
yrkande 1 och 2002/03:So259 (fp)
avstyrks.
I 5 kap. 19-23 §§ förslaget till
smittskyddslag finns bestämmelser om
stödperson till den som isolerats.
Utskottet ser mycket positivt på
förslaget i denna del och anser att det
bör antas av riksdagen. Motion So259 (v)
yrkande 2 är därmed tillgodosedd.
När det gäller insatser på hälso- och
sjukvårdens och socialtjänstens område
åligger det berörda huvudmän att bedöma
vilka insatser som bör göras. Utskottet
vill i likhet med regeringen starkt
betona vikten av att samtliga berörda
myndigheter och huvudmän tar sitt ansvar
för att erforderlig vård och behandling
kommer till stånd. Motion So7 (kd)
yrkande 1 avstyrks med det anförda.

Straffrättsliga aspekter på smittskyddet

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion med
förslag till en ny straffbestämmelse
för gärningar som innebär att en person
utsätter annan för fara att smittas av
livshotande sjukdom. Riksdagen bör
likaså avslå motioner om
straffrättsliga aspekter på samtycke.

Propositionen

I propositionen anförs att det i svensk
rätt saknas straffbestämmelser som
specifikt tar sikte på fall då en person
agerar på ett sådant sätt att smittsam
sjukdom överförs från honom eller henne
till en annan person. I rättspraxis har
ett flertal bestämmelser i brottsbalken
tillämpats på gärningar som inneburit att
smitta överförts eller riskerat att
överföras vid sexuellt umgänge.
Tillämpningen av bestämmelserna i
brottsbalken vid denna typ av gärningar
har dock visat sig vara förenad med en
hel del svårigheter.
Regeringen påtalar att
Smittskyddskommitténs förslag (SOU
1999:51), som utgick ifrån att en ny
bestämmelse i brottsbalken skulle
införas, i och för sig kan ses som en god
ansats till att lösa en del av de
tillämpningsproblem som beskrivits ovan.
En viktig fråga är dock hur en särskild
bestämmelse som tar sikte på situationer
i vilka en person utsätter andra för fara
att smittas av en allvarlig sjukdom skall
avgränsas. Även om flertalet rättsfall
rörande smittspridning har rört
hivinfektion vore det enligt regeringen
mycket olämpligt att införa en
bestämmelse som enbart avser denna
sjukdom. Det finns inga principiella skäl
att se annorlunda på fall där någon
utsätter någon för risken att smittas av
en annan allvarlig sjukdom än
hivinfektion. En generell bestämmelse om
orsakande av smittfara riskerar dock att
få ett mycket vitt tillämpningsområde där
en mängd olika handlingar skulle kunna
omfattas av straffbestämmelsens rekvisit.
Därigenom uppnås inte heller en större
förutsägbarhet och ökad rättssäkerhet för
den enskilde.
Med den av kommittén föreslagna
bestämmelsen - vare sig den placeras i
brottsbalken eller i den föreslagna
smittskyddslagen - uppkommer också frågan
om i vilka fall den skall tillämpas med
företräde före brotten i brottsbalken. Så
kallad brottskonkurrens föreligger
således.
Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt
bestämmelsens utformning i olika delar.
Man har bl.a. pekat på att förhållandet
mellan den föreslagna straffbestämmelsen
och brottet framkallande av fara för
annan enligt 3 kap. 9 § brottsbalken
måste klargöras då båda bestämmelserna
föreskriver straff för den som utsätter
annan för fara för sjukdom, i det ena
fallet livshotande sjukdom och i det
andra fallet allvarlig sjukdom. Lagrådet
anförde att ett klargörande skulle kunna
uppnås om man i en förteckning slog fast
vilka sjukdomar som skulle omfattas av
bestämmelsen. På uppdrag av regeringen
har Socialstyrelsen utarbetat förslag
till sådana förteckningar.
I regeringens remiss till Lagrådet har,
i anslutning till det då aktuella
förslaget om en särskild
straffbestämmelse för orsakande av
smittfara, som ett exempel på när
samtycke bör befria från straffansvar
angivits att samtycket är givet i en
långvarig kärleksrelation mellan den
smittade och den osmittade, där parterna
är noga med att begränsa smittrisken. I
remissen görs bedömningen att
brottsbalkens bestämmelser sammantaget
ger tillräckliga möjligheter att beakta
de straffbefriande eller förmildrande
omständigheter som kan föreligga.
Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter
och med hänsyn till vad som i övrigt har
anförts gör regeringen den bedömningen
att det på nu föreliggande underlag inte
finns skäl att föreslå en ny
straffbestämmelse för gärningar som
innebär att en person utsätter annan för
fara att smittas av livshotande sjukdom.
Såvitt gäller samtycke stadgas i 24
kap. 7 § brottsbalken att en gärning som
begås med samtycke från den mot vilken
den riktas endast utgör brott om
gärningen är oförsvarlig med hänsyn till
den skada, kränkning eller fara som den
medför, dess syfte och övriga
omständigheter. Enligt praxis medför
normalt sett inte ett samtycke till
misshandel att gärningsmannen befrias
från straffrättsligt ansvar. Undantag
görs om fråga är om ringa misshandel.
Även då fråga är om oaktsamhetsbrott som
rör våld mot person (vållande till
kroppsskada eller sjukdom samt
framkallande av fara för annan) torde
utrymmet för samtyckets ansvarsbefriande
verkan vara mycket begränsat. Ett
samtycke skall dock beaktas vid
bestämmandet av gärningens straffvärde.
Enligt 29 kap. 3 § BrB skall samtycke
beaktas som förmildrande omständighet då
straffvärdet bestäms. Med hänsyn härtill
kan man t.o.m. utdöma lindrigare straff
än vad som är föreskrivet för brottet.
Betydelsen av ett samtycke kan beroende
på omständigheterna i det enskilda fallet
skifta, alltifrån att inte tillmätas
någon betydelse alls till att helt befria
från ansvar.

Motionerna

I motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om
införande av en straffbestämmelse i
brottsbalken avseende smitta.
Motionärerna anför att en särskild
bestämmelse, orsakande av smittfara, bör
införas i brottsbalken för att skapa en
mer enhetlig och förutsägbar
rättstilllämpning. Bestämmelsen skall
innebära att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utsätter någon för fara att
smittas av en livshotande sjukdom kan
dömas till fängelse i högst fyra år.
I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)
yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om
att i brottsbalken införa en särskild
regel om ansvarsfrihet vid samtycke.
I motion So4 av Börje Vestlund och
Anders Bengtsson (s) yrkande 4 begärs
ett tillkännagivande om straffrättsliga
aspekter på samtycke. Motionärerna anför
att regeringen skyndsamt bör utreda
hivpositivas rättssäkerhet och
rättsstatus samt behovet av en särskild
regel om ansvarsfrihet vid samtycke. Det
är orimligt att en person som informerar
sin partner om sin smitta och får ett
samtycke samt tillämpar skyddad sex ändå
riskerar att bli dömd om en olycka
inträffar, heter det i motionen.

Utskottets ställningstagande

I motion So259 (v) yrkande 3 anförs att
en särskild bestämmelse, orsakande av
smittfara, bör införas i brottsbalken för
att skapa en mer enhetlig och förutsägbar
rättstillämpning. Utskottet ansluter sig
emellertid i denna del till de synpunkter
som Lagrådet och regeringen framfört. Det
saknas således skäl att föreslå en ny
straffbestämmelse för gärningar som
innebär att en person utsätter annan för
fara att smittas av livshotande sjukdom.
Motionsyrkandet avstyrks.
Frågor om ansvarsfrihet vid samtycke
behandlas i motionerna So6 (mp) yrkande 8
och So4 (s) yrkande 4. Enligt utskottets
uppfattning ger dock brottsbalkens
bestämmelser tillräckliga möjligheter att
beakta de straffbefriande eller
förmildrande omständigheter som kan
föreligga. Motionsyrkandena avstyrks
därför.

Objektinriktade åtgärder

Utskottets förslag i korthet
Socialutskottet ställer sig bakom vad
miljö- och jordbruksutskottet anfört
och anser att riksdagen bör anta 9 kap.
14 och 15 §§ förslaget till lag om
ändring i miljöbalken. Socialutskottet
förutsätter att regeringen följer
utvecklingen när det gäller det
objektinriktade smittskyddsarbetet och
vid behov vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga. Jämför reservation
8 (mp).

Propositionen

Regeringen anför att smittskyddslagen
skall ges en klarare inriktning på att
förhindra att smitta sprids från person
till person och på åtgärder som riktar
sig till människor. De
smittskyddsåtgärder som riktas mot objekt
och djur skall i sin helhet regleras i
andra lagar. I miljöbalken skall
kommunerna ges ett direkt ansvar för att
vidta åtgärder för att spåra smittkällan
och undanröja risken för smittspridning.
Kommunernas ansvar för
smittskyddsåtgärder riktade mot djur
begränsas uttryckligen till sådana
sällskapsdjur som innehas av
privatpersoner. Vissa bestämmelser som
ger befogenhet att låta förstöra föremål
av personlig natur och rätt att avliva
sällskapsdjur om det är nödvändigt för
att förhindra spridning av allvarlig
smittsam sjukdom samt en bestämmelse som
ger uttrycklig rätt till ersättning i nu
berörda fall förs in i miljöbalken.

Motionerna

I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande
om smittskyddsåtgärder riktade till
objekt och djur. Motionärerna anför att
det finns klara brister i smittskyddet på
detta område och att det därför är
angeläget att regeringen i annat
sammanhang återkommer med förslag till
lämpliga ändringar i miljöbalken och
annan tillämplig lagstiftning, exempelvis
beträffande ansvarsfördelningen mellan
olika myndigheter.
I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) yrkande 10 begärs ett
tillkännagivande om behovet av en översyn
av smittskyddslagens förhållande till
miljöbalken. Motionären anför att
kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd i
fortsättningen endast kommer att kunna
tillämpa miljöbalken, vilken är betydligt
mer allmänt hållen än den nuvarande
smittskyddslagen. Det gäller bl.a. krav
på samverkan mellan smittskyddsläkaren
och de kommunala nämnderna samt frågan om
vilka tvångsåtgärder som miljö- och
hälsoskyddsnämnden får vidta.

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

Miljö- och jordbruksutskottet vill för
sin del framhålla följande. Ett effektivt
smittskydd kräver att det inte föreligger
tveksamhet om vem som har ansvaret för
att vidta en viss åtgärd. Utskottet
delar regeringens uppfattning att en
klarare ansvarsfördelning i
lagstiftningen bör eftersträvas och att
befintlig dubbelreglering så långt det är
möjligt undanröjs. Smittskyddslagen bör
tydligare inriktas på åtgärder för att
förhindra att sjukdomar sprids mellan
människor. Som framhålls i propositionen
synes lagens bestämmelser om
objektinriktade åtgärder ha tillämpats i
liten utsträckning, och de kommunala
nämndernas arbete har främst ägt rum med
stöd av bestämmelser i annan
lagstiftning. Utskottet ansluter sig
därmed till regeringens bedömning att de
kommunala smittskyddsåtgärderna i sin
helhet bör regleras i de övriga lagar som
reglerar kommunens åligganden i dessa
hänseenden. De lagar som främst berörs är
miljöbalken och livsmedelslagen.
Miljö- och jordbruksutskottet anför att
en förutsättning för att ingripa mot
objekt eller djur som sprider smitta
enligt miljöbalkens bestämmelser om
hälsoskydd är att förekomsten av
smittämne kan anses utgöra en sådan
störning som omfattas av begreppet
olägenhet för människors hälsa. Som
anförs i propositionen torde smitta från
objekt eller djur på samma sätt som t.ex.
ohyra kunna leda till en sådan negativ
hälsoeffekt som omfattas av lagens
definition. I likhet med regeringen anser
utskottet även att smittspridning eller
befarad smittspridning inte torde kunna
utgöra en sådan olägenhet som man på
grund av t.ex. tekniska och ekonomiska
avvägningar får acceptera. Vidare bör,
som regeringen framhåller, det inte vara
möjligt för kommunen att vid
smittspridning eller befarad
smittspridning avvakta att en ägare eller
nyttjanderättshavare av berörd egendom
vidtar åtgärder. För att de åtgärder som
smittskyddet kräver skall kunna vidtas
snabbt och effektivt bör således en
direkt skyldighet för kommunen att vidta
åtgärder för att spåra smittan och
undanröja risken för smittspridning
införas i miljöbalken. Som framhålls i
propositionen motsvarar de nya
bestämmelserna i miljöbalken i stort de
som finns i smittskyddslagen, och
införandet i miljöbalken undanröjer
frågan om balkens tillämplighet i dessa
avseenden. Som framgår av regeringens
förslag kompletteras miljöbalkens regler
med en bestämmelse som ger uttrycklig
rätt till ersättning i nu berörda fall.
På de skäl regeringen anför bör
kommunernas ansvar för att ingripa mot
sällskapsdjur begränsas till sådana
åtgärder som inte vidtas enligt lagen om
provtagning på djur, epizootilagen,
zoonoslagen och livsmedelslagen.
Sammantaget bör detta leda till att
ansvaret beträffande åtgärder mot djur
som sprider eller misstänks sprida smitta
tydliggörs och att situationer där det
föreligger oklarhet om vem som har
ansvar att ingripa så långt som möjligt
begränsas.
I likhet med gällande bestämmelser bör
kommunen och andra myndigheter även i
fortsättningen ha ett självständigt
ansvar för åtgärder som riktas mot
objekt och djur, varvid landstingen,
smittskyddsläkaren inbegripen, inte bör
ha några befogenheter över kommunens
eller myndigheternas arbete. Utskottet
ansluter sig därmed till regeringens
förslag, vilket innebär att kommunen
också måste ges ansvaret för den
utredning som skall ligga till grund för
åtgärder enligt miljöbalken.
Regeringens förslag innebär vidare att
ansvaret för att smittskyddsåtgärder
vidtas även i fortsättningen kommer att
vara uppdelat mellan flera aktörer. Som
framhålls i propositionen är det därför
av stor vikt att dessa aktörer samverkar
och att de smittskyddsåtgärder som
behöver vidtas samordnas. Detta gäller i
synnerhet vid smittutredningar som
inbegriper både människor, djur och
objekt. Smittskyddsläkaren kommer enligt
förslaget till ny smittskyddslag att även
i fortsättningen ha ett samlat
ledningsansvar för smittskyddet för
människor inom det landsting där han
eller hon är verksam. Som regeringen
föreslår bör smittskyddsläkaren få en
uttrycklig skyldighet att underrätta
berörd myndighet då han eller hon får
uppgift om förekomst eller misstänkt
förekomst av smittsam sjukdom som
påkallar åtgärder. De myndigheter till
vilka sådana underrättelser skall lämnas
kan förutom kommunerna vara t.ex.
Livsmedelsverket, Jordbruksverket eller
länsstyrelserna. Vidare bör den
bestämmelse om skyldighet för kommunerna
att underrätta smittskyddsläkaren om
iakttagelser som kan vara av betydelse
för smittskyddet för människor som finns
i nuvarande smittskyddslag av detta skäl
föras över till miljöbalkens bestämmelser
om hälsoskydd. Som framhålls i
propositionen innebär ett säkerställande
av att smittskyddsläkaren utan onödig
tidsförskjutning får kännedom om
förhållanden som kan påkalla åtgärder att
en motsvarande underrättelseskyldighet
även bör föras in i vissa förordningar
(livsmedelsförordningen [1971:807] och
förordningen [1971:810] med allmän
veterinärinstruktion). Utskottet delar
även regeringens uppfattning att ovan
nämnda underrättelseskyldighet för
smittskyddsläkaren skall kompletteras med
en bestämmelse i livsmedelslagen
varigenom berörd myndighet, oftast
kommunen, ges ett ansvar för att senast
efter en sådan underrättelse vidta de
åtgärder som behövs för att spåra och
eliminera smittkällan.
I förslaget till nya bestämmelser i
miljöbalken ingår också särskilda
ersättningsbestämmelser. Enligt dessa
ersättningsbestämmelser skall den
enskilde ha rätt till skälig ersättning
om han eller hon drabbats av ett beslut
om förstöring av föremål av personlig
natur eller ett beslut om avlivning av
sällskapsdjur. Som regeringen anför
innebär dessa bestämmelser således inte
någon ändring i sak av nuvarande
förhållanden.
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag och föreslår att
motionerna So2 (c) yrkande 3 och So6 (mp)
yrkande 10 lämnas utan vidare åtgärd.
Utskottet förutsätter därvid, vilket även
ligger i linje med vad som anförs i
berörda motionsyrkanden, att regeringen
följer utvecklingen när det gäller det
objektinriktade smittskyddsarbetet och
vid behov vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet delar miljö- och
jordbruksutskottets bedömning att en
klarare ansvarsfördelning i
lagstiftningen bör eftersträvas och att
befintlig dubbelreglering så långt det är
möjligt bör undanröjas. Smittskyddslagen
bör tydligare inriktas på åtgärder för
att förhindra att smitta sprids mellan
människor. De kommunala
smittskyddsåtgärderna bör som miljö- och
jordbruksutskottet anfört i sin helhet
regleras i de övriga lagar som reglerar
kommunens åligganden i dessa hänseenden.
Socialutskottet tillstyrker med det
anförda 9 kap. 14 och 15 §§ förslaget
till lag om ändring i miljöbalken och
avstyrker motionerna So2 (c) yrkande 3
och So6 (mp) yrkande 10. I likhet med
miljö- och jordbruksutskottet förutsätter
socialutskottet att regeringen följer
utvecklingen när det gäller det
objektinriktade smittskyddsarbetet och
vid behov vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga.

Smittskyddsläkarens roll

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 6 kap. 2 och 5 §§
förslaget till smittskyddslag om
smittskyddsläkarens uppgifter. Av
bestämmelserna framgår bl.a. att
smittskyddsläkaren skall bevaka att de
som bär på en smittsam sjukdom får det
stöd eller den vård som påkallas av
sjukdomen eller smittrisken.
Jämför reservation 9 (mp).

Propositionen

Smittskyddsläkaren skall ha ett samlat
ansvar för smittskyddet inom det område
där han eller hon verkar. Smitt
skyddsläkaren skall planera, organisera
och leda smittskyddet och verka för
effektivitet, samordning och
likformighet. Smittskyddsläkaren skall
bl.a. stödja hälso- och sjukvårdspersonal
som är verksam inom smittskyddet, ge råd
om smittskyddsåtgärder för grupper som är
särskilt utsatta för smittrisk, följa upp
anmälningar om inträffade sjukdomsfall
och se till att behövliga åtgärder vidtas
för att finna smittkällan, bevaka att
enskilda som bär på en smittsam sjukdom
får det stöd eller den vård som påkallas
av sjukdomen eller smittrisken samt
fortlöpande följa smittskyddsläget i
området. Smittskyddsläkaren skall vidare
påpeka brister i smittskyddet och vid
behov underrätta tillsynsmyndighet.
Regeringen anför vidare att den
behandlande läkarens och
smittskyddsläkarens uppgifter i princip
bör hållas isär. Avsikten är inte att
smittskyddsläkaren skall ta över den
behandlande läkarens roll och själv t.ex.
ge omfattande samtalsstöd till den
enskilde. Undantagsvis kan det vara
lämpligt att smittskyddsläkaren själv
fortsätter kontakten med den smittade.
Smittskyddsläkarens skyldighet att bevaka
att den smittade får behövligt stöd eller
vård torde främst aktualiseras genom en
anmälan om att en smittad person inte
följer meddelade förhållningsregler,
genom att den smittade själv vänder sig
till smittskyddsläkaren för att han eller
hon inte får hjälp eller genom en
anhållan om hjälp från behandlande läkare
i enskilda fall. Smittskyddsläkaren skall
däremot inte bedriva någon generell
tillsyn eller rutinmässigt kontrollera
samtliga rapporterade sjukdomsfall. I
lagen skall dock uttryckligen anges att
smittskyddsläkaren skall ha befogenhet
att göra påpekanden om brister i
smittskyddet. Om påpekandet inte följs
skall smittskyddsläkaren kunna anmäla
förhållandet till tillsynsmyndigheten.
Tillsynsmyndigheten kan därefter, om det
behövs, utfärda föreläggande om rättelse,
eventuellt i förening med vite.

Motionen

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)
yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om
smittskyddsläkarens roll. Motionären
anför att det bör ingå i
smittskyddsläkarens roll att stödja
enskilda i viss omfattning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att
den behandlande läkarens och
smittskyddsläkarens uppgifter i princip
bör hållas isär. Smittskyddsläkaren bör
således inte ta över den behandlande
läkarens roll och själv t.ex. ge
omfattande samtalsstöd till den enskilde.
Som regeringen anför kan det dock
undantagsvis vara lämpligt att
smittskyddsläkaren själv fortsätter
kontakten med den smittade. Av
lagförslaget framgår att det i
smittskyddsläkarens uppgifter skall ingå
att bevaka att de som bär på en smittsam
sjukdom får det stöd eller den vård som
påkallas av sjukdomen eller smittrisken.
Detta innebär som regeringen anfört att
smittskyddsläkaren skall utreda vilka
problem den smittades svårigheter bottnar
i och vilka insatser som krävs för att
komma till rätta med problemen. Det kan
röra sig om medicinsk vård, men också om
t.ex. vård för drogproblem eller
psykosocialt stöd i olika former. Vidare
framgår av förslaget att om
smittskyddsläkaren uppmärksammar brister
i smittskyddet skall han eller hon påpeka
detta för den myndighet eller annan som
har att avhjälpa bristerna. Om bristerna
inte avhjälps kan smittskyddsläkaren
under vissa förutsättningar anmäla detta
till tillsynsmyndigheten. Utskottet
ställer sig bakom förslaget i denna del
och anser att riksdagen bör anta 6 kap. 2
och 5 §§ förslaget till smittskyddslag.
Motion So6 (mp) yrkande 7 är delvis
tillgodosedd med det anförda.

Sekretessfrågor

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta 7 kap. 2 § och 14
kap. 2 § förslaget till lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100) och avslå
motionsyrkanden i vilka framförs olika
aspekter på avvägningen mellan
offentlighet och sekretess. Utskottet
uttalar att det utgår från att
regeringen fortlöpande, och särskilt
med anledning av den förestående
beredningen av Offentlighets- och
sekretesskommitténs förslag till ny
sekretesslag, noga följer frågor om
avvägningen mellan offentlighet och
sekretess och vidtar de åtgärder som
kan anses vara nödvändiga.
Jämför reservationerna 10 (m), 11 (fp)
och 12 (m).

Bakgrund

Beslut enligt smittskyddslagen omfattas
som huvudregel av sekretess enligt 7 kap.
1 § sekretesslagen. Undantag görs dock i
7 kap. 2 § 2 för beslut som angår
frihetsberövande åtgärd, utom då det är
fråga om sådana smittsamma sjukdomar som
anges i 1.3 bilagan till smittskyddslagen
(dvs. gonorré, hivinfektion, klamydia,
syfilis och ulcus molle).
Undantaget för beslut som angår
frihetsberövande innebär att beslutet är
offentligt. Motsvarande undantag från
sekretess gäller också vid beslut om
psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård.
I sekretesslagen finns vidare i 12 kap.
särskilda bestämmelser om sekretess vid
domstolar. Dessa bestämmelser är
tillämpliga även på förvalt
ningsdomstolarnas handläggning av mål och
ärenden enligt smittskyddslagen. Av
bestämmelserna följer att om en domstol i
sin rättskipande eller rättsvårdande
verksamhet från domstol eller annan
myndighet erhåller en uppgift som är
sekretessbelagd där, gäller sekretessen
även hos domstolen (12 kap. 1 §).
Sekretess vid domstol för en uppgift
upphör dock om uppgiften förebringas vid
offentlig förhandling, varmed menas att
uppgiften faktiskt åberopats eller
föredragits vid förhandlingen.
Förvaltningsdomstolar har emellertid en
relativt vittgående möjlighet att hålla
förhandling inom stängda dörrar, vilket
innebär att förhandlingen inte är
offentlig. Enligt 16 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) får
rätten utöver vad som följer av 5 kap. 1
§ rättegångsbalken (RB) förordna om att
en förhandling skall hållas inom stängda
dörrar om det kan antas att vid
förhandlingen kommer att förebringas
uppgift för vilken sekretess gäller hos
domstolen. Om förhandlingen hålls inom
stängda dörrar bibehålls sekretessen för
uppgifter som har förebringats vid
förhandlingen, om inte domstolen
förordnar om annat (12 kap. 3 § 2 andra
stycket sekretesslagen). Om en uppgift
tas in i domstolens dom eller beslut
upphör normalt all sekretess för den
uppgiften (12 kap. 4 §). Domstolen kan
dock, när målet avslutas, förordna att
sekretessen skall bestå. Under
förutsättning att sekretess fortfarande
gäller för en uppgift kan domstolen även
sekretessbelägga uppgifter i domskälen.
Domslutet kan i princip inte sekretess
beläggas. Om beslutet omfattas av
undantagsregeln i 7 kap. 2 § saknar
domstolen också möjlighet att
sekretessbelägga de uppgifter som ingår i
domen eller beslutet.
Undantagsreglerna i 7 kap. 2 § om vissa
besluts offentlighet innebär således att
de uppgifter som framgår av själva domen
eller beslutet blir offentliga. För
övriga uppgifter som finns tillgängliga i
målet kan domstolen förordna att
sekretessen skall bestå.

Propositionen

Regeringen anför att enligt nuvarande
bestämmelser i sekretesslagen (1980:100)
saknas möjlighet att bryta hälso- och
sjukvårdssekretessen i övervägande
antalet fall som rör brott som innebär
vverföring eller risk för överföring av
smittsam sjukdom.
Sekretessen för den enskildes
personliga förhållanden gör sig starkt
gällande inom hälso- och sjukvården och
inom socialtjänsten. Detta är av stor
betydelse för att den enskilde med
förtroende skall våga vända sig till sin
läkare eller socialhandläggare. I mål som
rör överföring av smittsam sjukdom är det
emellertid för utredningens skull av stor
betydelse att polis och åklagare kan få
del av uppgifter beträffande när den
misstänkte konstaterats vara smittad,
vilken information om sjukdomen han eller
hon fått av sin läkare, vilka råd som
givits honom eller henne m.m.
Regeringen föreslår därför en ändring i
sekretesslagen så att sekretess inte
skall hindra vårdpersonal eller personal
vid socialtjänsten att lämna de uppgifter
som behövs till åklagare eller polis då
det föreligger misstanke om brott eller
försök därtill, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i ett år och som avser överföring eller
försök till överföring av sådan
allmänfarlig sjukdom som omfattas av
bestämmelserna i smittskyddslagen (se 1
kap. 3 § och bilagan i lagförslaget).
Vad härefter gäller de undantag för
frihetsberövande åtgärder som regleras i
7 kap. 2 § sekretesslagen anför
regeringen att de har motiverats av att
det av rättssäkerhetsskäl är väsentligt
att det finns möjligheter till insyn i
dessa mål. Regeringen anser att på mot
svarande sätt som i dag skall sekretessen
inom hälso- och sjukvården inte gälla
beslut enligt smittskyddslagen om
beslutet angår frihetsberövande åtgärd.
De beslut som berörs är isolering och
tillfällig isolering. Beträffande övriga
beslut gör sig offentlighetsintressena
däremot inte lika starkt gällande, varför
undantaget från sekretess bör begränsas
till de beslut som nu nämnts.
En särskild fråga är dock om sekretess
fortfarande skall gälla beslut om
frihetsberövande vid sådana sjukdomar som
anges i 1.3 bilagan till nu gällande
smittskyddslag. I praktiken handlar det
nästan uteslutande om beslut som rör
hivinfektion.
Rättssäkerhetsskäl talar starkt för att
även beslut som rör frihetsberövande av
hivpositiva bör vara offentliga. Med
hänsyn till att ett frihetsberövande
utgör ett allvarligt ingrepp i den
enskildes personliga frihet är det av
stor vikt att sådana beslut kan bli
föremål för offentlig insyn och kontroll.
De relativt långvariga frihetsberövanden
det här kan vara fråga om, även med de
begränsningar som regeringen föreslår,
understryker också behovet av offentlig
insyn i dessa mål.
Regeringen har även betonat vikten av
en förändrad syn på hivinfektion och
framhållit att hivinfektion bör behandlas
på samma sätt som andra allvarliga
smittsamma sjukdomar i lagstiftningen.
Det framstår också som svårt att motivera
att en åtskillnad görs mellan nu aktuella
frihetsberövanden och frihetsberövanden
vid t.ex. psykisk sjukdom eller sådant
missbruk som motiverar tvångsvård enligt
LVM. Uppgifterna i dessa mål torde i
flera fall vara likartade med de
uppgifter som framkommer i ett mål om
isolering vid hivinfektion.
Mot dessa argument får vägas den stora
betydelsen hälso- och sjuk
vårdssekretessen har för den enskildes
förtroende för kontakterna med
sjukvården. Fortfarande förekommer ofta
fördomar och obefogad rädsla inför
hivinfektion, även om allmänhetens
kunskaper och syn på sjukdomen har blivit
mer nyanserade och realistiska.
Regeringen vill dock framhålla de
möjligheter som domstolarna har att
begränsa vilka uppgifter som redovisas i
domen. I princip är endast de
omständigheter och resonemang som ligger
till grund för domslutet nödvändiga. I
övrigt kan sekretessen behållas. Oavsett
de invändningar som kan göras väger
rättssäkerhetsaspekterna så tungt att
regeringen finner att undantaget för
vissa sjukdomar inte bör behållas i den
nya smittskyddslagen.

Motionerna

I motion So3 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om bättre skydd för den
enskildes integritet vid ansökan hos
länsrätt om tvångsundersökning.
Motionärerna anser att det måste
säkerställas att en misstänkt smittads
identitet inte röjs som en följd av att
smittskyddsläkaren ansöker om
tvångsundersökning. Regeringen bör därför
återkomma med förslag hur anonymiteten
för den enskilde kan skyddas. Vidare
begärs i yrkande 3 ett tillkännagivande
om möjlighet till sekretessprövning av
länsrättens beslut om tvångsisolering.
Motionärerna anför att rättssäkerheten
ökar genom att länsrättens beslut är
offentligt och därmed kan granskas av
utomstående. Det borde dock vara möjligt
för den smittade och det juridiska
ombudet att kunna få prövat möjligheterna
till sekretessbeläggning av länsrättens
beslut i samband med förhandlingarna.
I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 4 begärs att regeringen
återkommer med förslag till ändring i
sekretesslagen (1980:100). Motionärerna
anför att individens självklara rätt till
skydd för sitt privatliv i en utsatt
situation måste prövas mot behovet av att
journalister, beslutsfattare,
intresseorganisationer m.fl. kan följa
hur lagen tillämpas. I dag är det i
praktiken omöjligt för utomstående att ta
del av något annat än själva beslutet.
Detta är problematiskt eftersom det är
fråga om en lagstiftning som ger
möjlighet till långtgående
frihetsberövanden och andra
frihetsinskränkningar. Regeringen bör
pröva om det finns möjlighet att
underlätta granskning av domskäl utan att
hota den enskilde patientens integritet.

Pågående arbete

Offentlighets- och sekretesskommittén har
nyligen överlämnat sitt huvudbetänkande
Ny sekretesslag (SOU 2003:99) till
regeringen.

Konstitutionsutskottets yttrande

Konstitutionsutskottet anför att
regeringens förslag om vidgad möjlighet
att lämna uppgifter till polis och
åklagare har inte föranlett någon motion.
Utskottet tillstyrker på de skäl som
regeringen har anfört propositionen i
denna del.
Konstitutionsutskottet påpekar vidare
att inte heller vad avser sekretessen för
domar och beslut om frihetsberövande
åtgärder vid vissa sjukdomar har
regeringens förslag föranlett någon
motion som står i strid med
propositionen. Utskottet delar den
bedömning som regeringen har gjort i
fråga om behovet av insyn i fråga om
sådana allvarliga ingrepp som ett
frihetsberövande utgör. Utskottet
tillstyrker således propositionen även i
denna del.
I de motioner som
konstitutionsutskottet yttrar sig över
tas från olika utgångspunkter upp
intresseavvägningen mellan offentlighet
och sekretess för beslut om
tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen.
Konstitutionsutskottet anför att
offentlighetsintresset är utgångspunkten
i motion 2003/04:So5 (fp). Enligt
motionärerna innebär regeringens förslag
till ändringar i sekretesslagen endast
konsekvensändringar. Utskottet vill dock
peka på att båda de ovan redovisade
förslagen - den vidgade möjligheten att
lämna uppgifter till polis och åklagare
vid misstanke om brott och
sekretessinskränkningen för beslut om
frihetsberövande som avser bl.a.
hivinfektion - gäller materiella
förändringar, som vidgar offentligheten
och inskränker sekretessområdet. Den
föreslagna och av utskottet tillstyrkta
begränsningen av beslutssekretessen bör
tillgodose motionen, i vad den avser ökad
möjlighet till granskning av dom- och
beslutsskäl.
Konstitutionsutskottet behandlar vidare
motion 2003/04:So3 (m) i vilken
avvägningen tas upp med den motsatta
utgångspunkten, nämligen den enskildes
önskan att slippa insyn i och
offentlighet för sina personliga
förhållanden. Konstitutionsutskottet
konstaterar att den föreslagna ändringen
innebär att domskälen vid beslut om
tvångsisolering kommer att omfattas av
offentlighet enligt samma regler som
redan gäller för beslut om exempelvis
psykiatrisk tvångsvård. Uppgifter som
inte tas in i domen kommer fortfarande
att kunna beläggas med sekretess.
Utskottet har ovan ställt sig bakom
förändringen.
Konstitutionsutskottet utgår från att
regeringen fortlöpande, och särskilt med
anledning av den förestående beredningen
av Offentlighets- och sekretesskommitténs
ovan nämnda förslag till ny sekretesslag,
uppmärksammar frågor om avvägningen
mellan offentlighet och sekretess. Även
riksdagen kommer att ha tillfälle att
återkomma till denna avvägning, i vår vid
behandlingen av en aviserad proposition
om ändringar i sekretesslagen och senare
i samband med det planerade ärendet om ny
sekretesslag. Utskottet anser inte att
något uppdrag till regeringen i det nu
aktuella ärendet är påkallat.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 2003/04:So3 (m) yrkande 3 och
2003/04:So5 (fp) yrkande 4.
Vad slutligen avser den i motion
2003/04:So3 (m) yrkande 1 aktualiserade
frågan om sekretess för ansökningar hos
länsrätten om tvångsundersökning påpekar
konstitutionsutskottet att utskottet inte
har att ta ställning till frågan om dessa
ärenden över huvud taget skall avgöras av
domstol. Denna fråga bereds av
socialutskottet, och frågan om sekretess
aktualiseras bara under förutsättning att
socialutskottet tillstyrker regeringens
förslag i denna del. Sekretessen för
uppgifter om enskildas hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller,
som redovisats ovan, med s.k. omvänt
skaderekvisit, dvs. med presumtion för
sekretess. Sekretessen gäller inom hälso-
och sjukvården och i annan medicinsk
verksamhet. Paragrafen är tillämplig i
ärenden som gäller myndighetsutövning mot
enskilda, t.ex. i ärenden enligt
nuvarande smittskyddslag. Någon
förändring i detta hänseende föreslås
inte i den nu aktuella propositionen. En
prövning enligt gällande
sekretessbestämmelser bör enligt
konstitutionsutskottets mening ge
tillräckligt skydd för sådana uppgifter
som avses i motionen. Utskottet avstyrker
därmed det aktuella yrkandet.

Socialutskottets ställningstagande

Som konstitutionsutskottet anfört har
regeringens förslag om vidgad möjlighet
att lämna uppgifter till polis och
åklagare inte föranlett någon motion. I
likhet med konstitutionsutskottet
tillstyrker socialutskottet propositionen
i denna del. Riksdagen bör således anta
förslaget till lag om ändring i 14 kap.
2 § sekretesslagen.
Enligt nu gällande lagstiftning
omfattas beslut enligt smittskyddslagen
som huvudregel av sekretess enligt 7 kap.
1 § sekretesslagen. Undantag görs dock i
7 kap. 2 § 2 samma lag för beslut som
angår frihetsberövande åtgärd, utom då
det är fråga om sådana smittsamma
sjukdomar som anges i 1.3 bilagan till
smittskyddslagen (dvs. gonorré,
hivinfektion, klamydia, syfilis och ulcus
molle). Regeringens förslag innebär att
även beslut som avser de sistnämnda
sjukdomarna blir offentliga. Som
konstitutionsutskottet anfört kommer
därmed skälen vid beslut om isolering att
omfattas av offentlighet. Uppgifter som
inte tas in i domen eller beslutet kommer
fortfarande att kunna beläggas med
sekretess. Även socialutskottet ställer
sig bakom den föreslagna förändringen och
tillstyrker 7 kap. 2 § förslaget till lag
om ändring i sekretesslagen. Motion So5
(fp) yrkande 4 bör som
konstitutionsutskottet anfört anses
tillgodosedd med förslaget i
propositionen, i vad den avser ökad
möjlighet till granskning av dom- och
beslutsskäl. I likhet med
konstitutionsutskottet utgår
socialutskottet från att regeringen
fortlöpande, och särskilt med anledning
av den förestående beredningen av
Offentlighets- och sekretesskommitténs
förslag till ny sekretesslag, noga följer
frågor om avvägningen mellan offentlighet
och sekretess och vidtar de åtgärder som
kan anses vara nödvändiga.
Socialutskottet avstyrker med det anförda
motion So3 (m) yrkande 3.
Socialutskottet har ovan ställt sig
bakom propositionens förslag att beslut
om tvångsundersökning bör fattas av
domstol. Socialutskottet finner ingen
anledning att göra någon annan bedömning
än konstitutionsutskottet när det gäller
frågan om sekretess. Även när det gäller
denna fråga vill socialutskottet betona
att utskottet utgår från att regeringen
noga följer de aktuella spörsmålen och
vidtar de åtgärder som kan anses vara
nödvändiga. Motion So3 (m) yrkande 1
avstyrks.

Bastuklubbar och andra liknande
verksamheter

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta förslaget till lag
om upphävande av lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter.
Jämför reservation 13 (kd).

Propositionen

Regeringen föreslår att lagen (1987:375)
om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter upphävs.
Regeringen anför att det inte har
kunnat beläggas att förbudet i
bastuklubbslagen haft den åsyftande
effekten på epidemins förlopp. Med hänsyn
härtill anser regeringen att ett
totalförbud mot bastuklubbar inte längre
kan anses motiverat av smittskyddsskäl.
Detta innebär dock inte att den på
klubbarna utövade verksamheten är riskfri
från smittskyddssynpunkt. Det kan över
vägas om det behövs en möjlighet till
ingripande om förhållandena i ett enskilt
fall är sådana att det kan antas
föreligga konkret risk för smitt
spridning. I princip finns inte stöd för
ingripanden mot bastuklubbarna (om fråga
inte är om ingripande på grund av brott
enligt brottsbalken eller liknande)
enligt annan befintlig lagstiftning än
bastuklubbslagen. Ordningslagen
(1993:1617) innehåller visserligen
bestämmelser om vad som gäller vid
allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar, men i normalfallet kan
den verksamhet som sker vid
bastuklubbarna varken betraktas som
allmän sammankomst eller offentlig
tillställning enligt lagens nuvarande
lydelse. Någon typ av lagändring skulle
således krävas för att möjliggöra
ingripanden vid missförhållanden på
bastuklubbar i det enskilda fallet.
Införandet av en reglering i exempelvis
ordningslagen som ger möjlighet till
ingripande i det konkreta fallet kan dock
antas medföra relativt stora
tillämpningssvårigheter. För att ett
ingripande skall kunna ske blir det då
nödvändigt att konstatera dels att det är
fråga om en sådan verksamhet som omfattas
av bestämmelserna, dels att det
föreligger en konkret risk för
smittspridning i det enskilda fallet.
Vinsterna ur smittskyddssynpunkt med en
sådan ordning torde bli små. Vidare
förbättras möjligheterna att informera
den som besöker bastuklubbar och liknande
inrättningar om smittrisker och säkrare
sexualbeteende om förbudet mot
bastuklubbar upphävs.
Mot bakgrund av vad som nu anförts
anser regeringen att lagen om förbud mot
s.k. bastuklubbar och andra liknande
verksamheter bör upphävas samt att det
saknas skäl att reglera verksamheter av
detta slag i annan lagstiftning.

Motionerna

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd) yrkande 2 begärs att riksdagen
avslår propositionens förslag att upphäva
lagen (1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar och andra liknande
verksamheter. Motionärerna anför att det
underlag som redovisas och uppges
motivera ett upphävande av lagen är helt
otillfredsställande. Informationsplikten
för smittade kan svårligen upprätthållas
i en miljö som är avsedd för anonyma
sexuella kontakter, och smittspårning
omöjliggörs. Motionärerna kan därför inte
ställa sig bakom ett upphävande av lagen
om inte regeringen presenterar
kompletterande åtgärder i syfte att
minska risken för smittspridning.
I motion So259 av Ingrid Burman m.fl.
(v) yrkande 5 och motion So571 av Martin
Andreasson m.fl. (fp, v, c, mp) yrkande 3
begärs ett tillkännagivande om
avskaffande av den s.k. bastuklubbslagen.
Liknande yrkanden framförs i motionerna
2002/03:So512 av Martin Andreasson m.fl.
(fp, s, v, c, mp) yrkande 7, 2002/03:L318
av Gustav Fridolin m.fl. (mp) yrkande 21,
2002/03: So261 av Ulf Nilsson m.fl. (fp),
2002/03:So311 av Anders Bengtsson och
Hillevi Larsson (s) och 2002/03:Ub556 av
Tasso Stafilidis (v) yrkande 11.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen anför har det inte kunnat
beläggas att förbudet i bastuklubbslagen
haft den åsyftade effekten på
hivepidemins förlopp. Ett totalförbud mot
bastuklubbar kan därför inte längre anses
motiverat. Likaså ställer sig utskottet
bakom regeringens bedömning att det
saknas skäl att reglera verksamheter av
detta slag i annan lagstiftning.
Sammanfattningsvis anser utskottet att
riksdagen bör anta förslaget till lag om
upphävande av lagen (1987:375) om förbud
mot s.k. bastuklubbar och andra liknande
verksamheter och avslå motion So7 (kd)
yrkande 2.
Motionerna So259 (v) yrkande 5, So571
(fp, v, c, mp) yrkande 3, 2002/03:So512
(fp, s, v, c, mp) yrkande 7, 2002/03:L318
(mp) yrkande 21, 2002/03:So261 (fp),
2002/03:So311 (s) och 2002/03:Ub556 (v)
yrkande 11 är tillgodosedda med
propositionens förslag.

Tester m.m.

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om bl.a.
information och laboratorietester.
Utskottet uttalar sig om vikten av
information till ungdomar angående
sexuellt överförbara sjukdomar.
Utskottet utgår från att regeringen
noga följer frågan och vid behov vidtar
de åtgärder som bedöms erforderliga.
Jämför reservationerna 14 (v) och 15
(mp).

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
skyldighet för laboratorier att
rapportera antalet laboratorietester för
sexuellt överförbara infektioner.
Motionärerna anför att det är en
begränsning ur epidemiologiskt perspektiv
att endast positiva testresultat för
sexuellt överförbara infektioner (STI)
registreras. Laboratorierna bör få en
skyldighet att rapportera antalet utförda
laboratorietester för STI uppdelat på kön
och ålder. I yrkande 6 begärs ett
tillkännagivande om avidentifiering av
hivprov på laboratorium. Motionärerna
anför att i samband med uppföljande
testningar av virushalter hos hivpositiva
är prover avidentifierade i alla led utom
på laboratoriet. Denna allvarliga brist
bör ses över och åtgärdas.
I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) yrkande 9 begärs ett
tillkännagivande om vikten av information
och hög tillgänglighet på testmöjlighet
när det gäller klamydia.

Pågående arbete

Vid Smittskyddsinstitutet pågår för
närvarande i samarbete med
Socialstyrelsen och landets
smittskyddsenheter uppbyggnad av ett
system, SMINET, för inrapportering av
smittskyddsdata från såväl laboratorier
som behandlande läkare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på det
utvecklingsarbete som pågår vid
Smittskyddsinstitutet i samarbete med
Socialstyrelsen och landets
smittskyddsenheter. Utskottet ställer sig
vidare bakom regeringens förslag om vad
en anmälan av sjukdomsfall skall
innehålla samt att regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen får meddela närmare
föreskrifter beträffande sådan anmälan. 2
kap. 6 och 7 §§ förslaget till
smittskyddslag tillstyrks således.
Riksdagen bör inte ta något initiativ med
anledning av motionerna So1 (v) yrkandena
5 och 6.
Utskottet delar inställningen i motion
So6 (mp) yrkande 9 om vikten av
information till ungdomar om sexuellt
överförbara sjukdomar.
Informationsinsatser för att hindra
spridningen av sexuellt överförbara
sjukdomar görs som regeringen anfört av
bl.a. av Statens folkhälsoinstitut,
landsting och kommuner samt av olika
organisationer. Utskottet utgår från att
regeringen noga följer frågan och vid
behov vidtar de åtgärder som bedöms
erforderliga. Motionsyrkandet får anses
åtminstone delvis tillgodosett.

Ekonomiska konsekvenser

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande
med begäran om att regeringen skall
återkomma med en tydligare beskrivning
av förslagens ekonomiska konsekvenser.
Utskottet delar regeringens bedömning
att propositionens förslag ryms inom
nuvarande finansiella ramar för
smittskyddsarbetet för såväl stat som
kommun och landsting. Jämför
reservation 16 (kd).

Propositionen

Regeringens förslag syftar till att
stärka de insatser som görs i frivillig
form för att minska behovet av
tvångsåtgärder. Detta bör bl.a. kunna
minska användningen av isolering, vilket
är en ytterst kostnadskrävande vårdform.
Vidare syftar regeringens förslag till
att få till stånd kortare
isoleringstider, vilket bidrar till att
användningen av denna kostnadskrävande
vårdform minskar. Man bör även hålla i
minnet att antalet personer som blir
föremål för tvångsisolering redan i dag
dr litet. Vissa kostnader för alternativa
åtgärder kan förväntas uppkomma, men
dessa bedöms bli avsevärt lägre än
kostnaderna för isolering i varje enskilt
fall. En stor del av dessa kostnader
faller på landsting och kommun. Rege
ringens förslag medför dock inte några
nya åligganden för vare sig kommun eller
landsting utan bygger på det ansvar för
bl.a. stöd och vårdinsatser som följer av
lagstiftningen på hälso- och
sjukvårdsområdet samt på socialtjänstens
område. De förändringar som föreslås kan
ställa krav på ett ökat engagemang från
kommunernas och landstingens sida. Man
kan dock notera att smittskyddslagens
bestämmelser aldrig har haft till syfte
att avlasta kommunerna och landstingen
från det ansvar de har enligt andra
lagar.
Sammantaget gör regeringen bedömningen
att regeringens förslag ryms inom
nuvarande finansiella ramar för
smittskyddsarbetet för såväl stat som
kommun och landsting.

Motionen

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om ekonomiska
konsekvenser av förslagen. Motionärerna
anför att den nya smittskyddslagen kommer
att ställa krav på ett ökat engagemang av
kommuner och landsting, domstolar och
andra myndigheter samt att det finns skäl
att ifrågasätta regeringens bedömning att
endast marginella kostnadsökningar kan
uppkomma. Regeringen måste återkomma med
en tydligare och mer genomarbetad
konsekvensbeskrivning av de ekonomiska
konsekvenserna av förslagen, anförs det.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att
propositionens förslag ryms inom
nuvarande finansiella ramar för
smittskyddsarbetet för såväl stat som
kommun och landsting. Motion So7 (kd)
yrkande 3 avstyrks.

Statens folkhälsoinstituts roll m.m.

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om bl.a.
Statens folkhälsoinstituts roll.
Utskottet konstaterar att institutet
har en central roll när det gäller
informationsinsatser för att hindra
spridningen av sexuellt överförbara
sjukdomar. Jämför reservation 17 (fp,
v, c, mp).

Propositionen

Regeringen anför att det i propositionen
Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35)
konstateras att insatser för att
förebygga smittspridning är en viktig del
av folkhälsoarbetet och därmed viktiga
för att det skall gå att nå det
övergripande folkhälsomålet; att skapa
samhälleliga förutsättningar för en god
hälsa på lika villkor för hela
befolkningen. Av detta skäl har rege
ringen föreslagit att gott skydd mot
smittspridning skall utgöra ett särskilt
målområde inom folkhälsopolitiken. I den
rapport med förslag till mål och
indikatorer inom folkhälsoområdet som
Statens folkhälsoinstitut redovisade i
mars 2003 ingår förslag till delmål och
indikatorer inom smittskyddsområdet som
en integrerad del av den samlade
uppföljningen av det övergripande
folkhälsomålet. Dessa förslag är föremål
för remissbehandling. Regeringen avser
därefter att besluta om hur arbetet med
att utveckla uppföljningen och
utvärderingen av det övergripande
folkhälsomålet skall bedrivas och i det
sammanhanget även behandla frågor som rör
uppföljningen av samhällets skydd mot
spridning av smittsamma sjukdomar.

Motionerna

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 2 begärs att regeringen
återkommer med lagförslag om Statens
Folkhälsoinstituts roll i ansvaret för
smittskyddet. Motionärerna anför att det
är viktigt att framhålla institutets
centrala roll i arbetet mot sexuellt
överförbara sjukdomar, både för att följa
utvecklingen och för det förebyggande
arbetet. Detta bör därför nämnas i
lagtextens avsnitt om ansvaret för
smittskyddet.
I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)
yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
att Statens folkhälsoinstitut skall ges
ett förtydligat ansvar i smittskyddslagen
för det preventiva arbetet. Motionärerna
anför att det i smittskyddslagen bör
skrivas in att institutet har ett
delansvar för det preventiva arbetet
avseende smittsamma sjukdomar och i
synnerhet för hiv och sexuellt
överförbara infektioner.
I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande
om att Statens folkhälsoinstitut bör ges
i uppdrag att intensifiera
kampanjinsatser för säkrare sex och det
individuella ansvaret för att förhindra
smittspridning. Motionärerna anför att
det nu gått ett decennium sedan de stora
kampanjerna för säker sex som initierades
när oron för en begynnande hivepidemi var
som störst. Medvetenheten om riskerna för
sexuellt överförbara sjukdomar och det
personliga ansvaret för att skydda sig
måste på nytt höjas bland framför allt
ungdomar. Även i motion So214 av Johan
Linander (c) begärs ett tillkännagivande
om en nationell kampanj om sexuellt
överförbara sjukdomar.
I motion So529 av Börje Vestlund m.fl.
(s) begärs ett tillkännagivande om en ny
hivpolitik. Motionärerna anför att det är
dags att på allvar formulera en ny
hivpolitik där preventionsarbetet sätts i
fokus. Frivilligorganisationerna måste få
en central roll. Vidare anförs att
Statens folkhälsoinstitut är en av flera
viktiga aktörer och även fortsättningsvis
bör arbeta med hiv/aids-frågor. Det bör
övervägas om institutet bör ha kvar
samordningsansvaret för hiv/ aids-frågor.

Bakgrund och pågående arbete

Av regleringsbrev för budgetåret 2004
framgår att Statens folkhälsoinstitut
skall utveckla effektiva kunskapsbaserade
metoder för att förebygga hiv/aids och
andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Hiv/aids-utredningen har nyligen
överlämnat betänkandet Samhällets
insatser mot hiv/STI - att möta
förändring (SOU 2004:13) till regeringen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning har Statens
folkhälsoinstitut (FHI) en central roll
när det gäller informationsinsatser för
att hindra spridningen av sexuellt
överförbara sjukdomar. I detta sammanhang
kan framhållas att FHI disponerar anslag
14:1 under utgiftsområde 9 Insatser mot
aids. En del av anslaget går till
förebyggande projekt i landsting och
kommuner. Projekten är ofta riktade till
viktiga målgrupper som ungdomar, män som
har sex med män, invandrare och
flyktingar samt hivpositiva och deras
närstående. FHI har vidare ålagts att
utveckla effektiva kunskapsbaserade
metoder för att förebygga hiv/aids och
andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Utskottet avstyrker med det anförda
motionerna So1 (v) yrkande 4, So2 (c)
yrkande 1, So5 (fp) yrkande 2, So214 (c)
och So529 (s).

Övriga lagförslag m.m.

I lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom
vård- och omsorgsområdet görs i 1 § en
hänvisning till smittskyddslagen
(1988:1472). Utskottet föreslår att 1 §
ändras på så sätt att hänvisningen i
stället görs till den nya
smittskyddslagen, se bilaga 6.
Utskottet tillstyrker förslaget till
smittskyddslag i övriga delar, dock med
några smärre redaktionella ändringar i 8
kap. 2, 5, 6 och 9 §§.
Förslaget till lag om ändring i
karantänslagen (1989:290) tillstyrks med
den ändringen att ordet "enligt" mellan
"5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen" tas
bort.
Övriga lagförslag tillstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.

1.Anmälningsförfarandet (punkt 3)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§ och 9
kap. 3 § förslaget till smittskyddslag
samt tillkännager som sin mening vad som
anförs i reservationen. Riksdagen
bifaller därmed motion 2003/04:So6
yrkande 3.
Ställningstagande

Jag anser att Svenska Läkaresällskapets
och Läkarförbundets remissvar om
anmälningsförfarandet bör
uppmärksammas. Att även blott
misstanke om smittsam sjukdom skall
anmälas kommer enligt dessa båda
instanser att försvåra statistisk
bearbetning och epidemiologisk
uppföljning. Regeringen bör snarast
återkomma med ett nytt förslag i
enlighet med vad som nu anförs. I
avvaktan därpå tillstyrks 2 kap. 5 och
7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till
smittskyddslag. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller
motion So6 (mp) yrkande 3.

2.Informationsplikt (punkt 4)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget till
smittskyddslag samt tillkännager som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2003/04:So6 yrkande 4 och 2003/04:So568
yrkande 22 och bifaller delvis
2003/04:So4 yrkande 2.

Ställningstagande
Jag ser positivt på att regeringen
föreslår att den enskilde, om det behövs
av smittskyddsskäl, skall erbjudas
psykosocialt stöd samt att det även
fortsättningsvis skall finnas en rätt att
vara anonym vid provtagning för
hivinfektion. Jag anser vidare att
regeringen gör en ansats till att peka på
delat ansvar genom den föreslagna
bestämmelsen i 2 kap. 1 §.
Men i förslagets 2 kap. 2 § föreskrivs
att den som vet att han eller hon bär på
en allmänfarlig sjukdom skall vara
skyldig att lämna information om smittan
till andra människor som han eller hon
kommer i sådan kontakt med att
beaktansvärd risk för smittöverföring kan
uppkomma.
Både dagens system och det som föreslås
i propositionen kan motverka sitt syfte.
Rädslan för straff, om man inte gör som
lagen säger, underordnas en annan rädsla,
nämligen att den som anar att han eller
hon är t.ex. hivpositiv inte vågar testa
sig eftersom lagstiftningen innebär ett
kraftigt ingripande i privatlivet. Det
blir nödvändigt att ha kontakter med
läkare, underkasta sig stränga
levnadsråd, berätta på vårdcentralen, hos
tandläkaren och berätta för sexpartner
att man bär på en smitta. Vetskapen om
detta, tillsammans med rädslan över att
få besked om att man bär på en farlig
smittsam sjukdom, kan göra att människor
låter bli att testa sig.
Om samhällets krav på den smittade inte
var så oresonligt är sannolikheten större
att fler skulle våga testa sig - och även
berätta om sin sjukdom. Regeringen bör
snarast återkomma med ett nytt förslag i
enlighet med vad som nu anförs. I
avvaktan därpå tillstyrks 2 kap. 2 §
regeringens förslag till smittskyddslag.
Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motionerna So6 (mp)
yrkande 4 och So568 (mp) yrkande 22 och
delvis bifaller motion So4 (s) yrkande 2.

3.Förhållningsregler (punkt 5)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§
förslaget till smittskyddslag med den
ändringen i 2 § 4 att ordet "vissa"
införs efter "informera" och att punkten
5 utgår samt tillkännager som sin mening
vad som anförs i reservationen. Riksdagen
bifaller därmed motion 2003/04:So6
yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Som jag anfört i reservation 2 anser jag
att propositionens förslag om
informationsplikt snarast kan komma att
motverka sitt syfte. Som en konsekvens
härav anser jag därför att den enskildes
informationsplikt bör tas bort från
förhållningsreglerna. Likaså anser jag
att den del av förhållningsreglerna som
avser skyldighet att informera vårdgivare
bör begränsas till sådana fall där
information är absolut nödvändig. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motion So6 (mp) yrkandena 5 och
6 och antar 4 kap. 2 och 3 §§ förslaget
till smittskyddslag med den ändringen i 2
§ 4 att ordet "vissa" införs efter
"informera" samt att punkten 5 utgår.
Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till de
konsekvensändringar som erfordras.

4.Underrättelse till närstående
(punkt 6)

av Ingrid Burman (v), Elina Linna (v) och
Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår 4 kap. 8 § förslaget
till smittskyddslag samt tillkännager
för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Riksdagen
bifaller därmed motion 2003/04:So1
yrkande 2 och bifaller delvis motion
2003/04:So4 yrkandena 3 och 5.
Ställningstagande
Regeringen föreslår att den behandlande
läkaren skall vara skyldig att anmäla
till smittskyddsläkaren om han eller hon
får veta eller misstänker att en patient
som bär på allmänfarlig sjukdom inte
informerat en närstående om sjukdomen och
detta medför att den närstående löper
påtaglig risk för att smittas.
Smittskyddsläkaren skall då, om han eller
hon gör samma bedömning, underrätta den
närstående. Vi anser att detta är ett
allvarligt avsteg ifrån sekretesslagen.
Det kan undergräva tilliten och
tryggheten mellan den behandlande läkaren
och patienten. Regeringen argumenterar i
propositionen mot en sådan risk bl.a.
genom att peka på att det är
smittskyddsläkaren som skall ta det
avgörande beslutet om sekretessgenombrott
och ta kontakten med den närstående. Men
enligt vår mening är det inget skydd mot
den bristande tilliten mellan den
behandlande läkaren och den smittade
eftersom det är den behandlande läkaren
som startar processen genom kontakt med
smittskyddsläkaren.
Vi anser att skyddet för närstående kan
tillvaratas genom att en god kontakt
säkras mellan behandlande läkare och den
smittade. En bra och tillitsfull relation
stöder den smittade att efterleva de
förhållningsregler som utfärdats. Det
stöder också den smittade i att våga
berätta om denne misslyckats att
efterleva förhållningsreglerna.
Regeringen avvisar själv de
remissinstanser som velat utvidga
sekretessgenombrottet till att omfatta
fler individer än de närstående vid t.ex.
risk för smitta av luftburen smitta med
hög smittsamhet med motiveringen att man
kan skydda omgivningen genom andra
åtgärder. Vi anser att det är ett lika
giltigt argument mot ett
sekretessgenombrott till närstående. Vi
anser således att sekretessgenombrott
till närstående inte skall tillåtas. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen med
bifall till motion So1 (v) yrkande 2 och
med delvis bifall till motion So4 (s)
yrkandena 3 och 5 avslår regeringens
förslag i denna del. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med
förslag till de konsekvensändringar som
erfordras till följd av att bestämmelsen
inte antas.

5.Tvångsåtgärder för olika sjukdomar
(punkt 8)

av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i
reservationen. Riksdagen bifaller därmed
motion 2003/04:So5 yrkande 1.
Ställningstagande
Regeringens lagförslag innebär att alla i
smittskyddslagen intagna sjukdomar
sorteras i två huvudkategorier, en med
långtgående möjligheter till
tvångsåtgärder och en med mindre
långtgående möjligheter. Detta är en
mycket grovmaskig kategorisering som
automatiskt skapar intressekonflikter när
det gäller tvångsåtgärder som kan vara
välmotiverade för vissa sjukdomar men
mindre välmotiverade för andra. Samtidigt
underlåter regeringen att i denna
proposition överlämna lagförslag grundade
på betänkandet Extraordinärt smittskydd
(SOU 2003:83), där det för vissa
allvarliga och extremt smittsamma
sjukdomar föreslås ytterligare
möjligheter till tvångsåtgärder som inte
återfinns i den ordinarie
smittskyddslagen. Om dessa förslag
genomförs innebär det att det införs en
tredje kategori av särskilt allvarliga
och smittsamma sjukdomar med mycket
långtgående möjligheter till
tvångsåtgärder. Själva smittskyddslagen
borde på motsvarande vis göras mer
nyanserad i sin kategorisering av vilka
tvångsåtgärder som är befogade för olika
sjukdomar. Med det anförda föreslår vi
att riksdagen bifaller motion So5 (fp)
yrkande 1.

6.Fortsatt isolering (punkt 10)

av Ingrid Burman (v), Elina Linna (v) och
Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till
smittskyddslag med den ändringen att
lagrummet ges den lydelse som framgår av
Utskottets lagförslag, se bilaga 5, samt
tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2003/04:So1 yrkande 1, 2003/04:So6
yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So259
yrkande 1 samt avslår motionerna
2002/03:So259, 2003/04:So2 yrkande 2,
2003/04:So3 yrkande 2 och 2003/04:So5
yrkande 3.
Ställningstagande
Det kan uppstå särskilda omständigheter
som innebär att tvångsisolering av
människor för att förhindra smitta är
befogat. Men det måste ses som ett
undantag och kunna avgränsas i tid. Vi
anser att isolering är försvarbart i
extrema situationer där smittan är
högvirulent och svår att skydda sig emot
eller när de smittade av någon anledning
inte kan ta ansvar för att förhindra
smittspridning. Målet med isoleringen, ur
det sistnämnda perspektivet, är att den
enskilde skall ges stöd och hjälp för att
kunna ta ett eget ansvar.
Sverige har inte kunnat stå bakom
Europarådets rekommendationer om hiv/aids
och frågor om etik och mänskliga
rättigheter, eftersom rekommendationerna
uttryckligen tar avstånd från alla former
av tvångsisolering av hiv-drabbade och
aidssjuka. Europarådet har byggt sitt
ställningstagande på den vetenskapligt
underbyggda kunskapen om hivinfektionen
och dess spridningssätt och på att hiv de
facto inte sprids genom sociala
kontakter. Vi anser att möjligheten att
obegränsat förlänga tvångsisolering
enligt smittskyddslagen inneburit att
andra insatser som tar sikte på
grundproblematiken hos den smittade
förhindrats. Då de flesta som
tvångsisolerats är drabbade av hiv, som i
dag kan räknas som en kronisk
infektionssjukdom, kan en obegränsad
isolering i värsta fall bli livslång.
Vi anser att Smittskyddskommitténs
förslag bör följas när det gäller
tvångsisolering. Enligt kommittén är
förutsättningarna för isolering att
sjukdomen är starkt smittsam eller
smittar på ett sådant sätt att människor
har svårt att skydda sig mot smittorisk
samt att sjukdomen befinner sig i ett
smittsamt skede, att den enskilde har
erbjudits det psykosociala stöd och den
vård eller behandling som behövs från
smittskyddssynpunkt i frivillig form, att
det av omständigheterna klart framgår att
den enskilde inte är beredd eller i stånd
att frivilligt underkasta sig de åtgärder
som krävs för att hindra eller så långt
som möjligt minska risken för spridning
av sjukdomen samt att påtaglig risk
föreligger att andra människor kan
smittas om inte isolering sker.
Dessa förutsättningar uttrycker en helt
annan ton än de som regeringen föreslår.
Regeringens förslag uttrycker ett
förhållningssätt gentemot den enskilde,
präglat av misstro och förmynderi. Liksom
Smittskyddskommittén anser vi att
isolering får pågå i högst två perioder
om tre månader. Om tiden för isolering
blir så begränsad tvingar det
förhoppningsvis fram behövliga insatser
av vård, behandling och motivering under
tiden av isolering.
Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag i enlighet
med vad som nu anförs. I avvaktan därpå
tillstyrks 5 kap. 5 § förslaget till
smittskyddslag med den ändringen att
lagrummet ges den lydelse som framgår av
Utskottets lagförslag, se bilaga 5. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna So1 (v) yrkande 1,
So6 (mp) yrkandena 1 och 2 och So259 (v)
yrkande 1 samt avslår motionerna
2002/03:So259 (fp), So2 (c) yrkande 2,
So3 (m) yrkande 2 och So5 (fp) yrkande 3.

7.Psykiatrisk och medicinsk kompetens
(punkt 12)

av Chatrine Pålsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i
reservationen. Riksdagen bifaller därmed
motion 2003/04:So7 yrkande 1.
Ställningstagande
Förslaget i propositionen att en
stödperson skall utses när den som
isolerats begär det är utmärkt. Jag anser
dock inte att det är tillräckligt. Det är
även viktigt att en god vård och omsorg
finns att tillgå efter tvångsisoleringen.
På så sätt ökar möjligheten att tiden för
isolering minskas betydligt för den
enskilde. Personer som tvångsisoleras
saknar i regel ett naturligt nätverk och
stöd. Jag anser att denna aspekt på
tvångsisoleringen måste beaktas i större
utsträckning. Det bör därför ställas krav
på att boenden med bättre psykiatrisk
vård och annat stöd finns att tillgå. Med
det anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motion So7 (kd) yrkande 1.

8.Objektinriktade åtgärder (punkt 15)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 15 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§
förslaget till lag om ändring i
miljöbalken samt tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs
i reservationen. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So6 yrkande 10 och
avslår motion 2003/04:So2 yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning är miljöbalken för
svag i förhållande till den nya
smittskyddslagen.
De bestämmelser i nuvarande
smittskyddslag som omfattar
objektinriktad kontroll försvinner i
förslaget till ny smittskyddslag. De
skall omfattas av annan lagstiftning. I
det nya lagförslaget nämns kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder (MHN)
nästan inte alls.
Hittills har kommunens MHN kunnat
stödja sig på smittskyddslagen för att
vidta vissa åtgärder. I fortsättningen
kan man bara använda miljöbalken - och
den är mycket mer allmänt hållen än den
nuvarande smittskyddslagen, med rätt så
detaljerade befogenheter. Det gäller
bl.a. krav på samverkan mellan
smittskyddsläkaren och de kommunala
nämnderna och tydliggörande av
tvångsåtgärder som MHN får vidta. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motion So6 (mp) yrkande 10 och
avslår motion So2 (c) yrkande 3. Vi vill
att regeringen fortsättningsvis ser över
problematiken och vid behov återkommer
antingen genom förslag till förändringar
i smittskyddslagen eller miljöbalken. I
avvaktan därpå tillstyrks 9 kap. 14 och
15 §§ förslaget till lag om ändring i
miljöbalken.

9.Smittskyddsläkarens roll (punkt 16)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 16 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§
förslaget till smittskyddslag samt
tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion
2003/04:So6 yrkande 7.
Ställningstagande
Jag anser att Smittskyddskommitténs
förslag om att det i smittskyddsläkarens
uppgifter även skall ingå ett ansvar för
att stödja enskilda som bär på en
smittsam sjukdom var väl avvägt.
Smittskyddsläkarna är visserligen
relativt få till antalet och dessa
uppgifter kan innebära en hel del
merjobb. Det kan också bli en besvärlig
dubbelroll för smittskyddsläkaren. Trots
det anser jag att smittskyddsläkaren
skall kunna ge detta stöd om den enskilde
skulle vilja det. I smittskyddsläkarens
roll bör alltså kunna ingå att stödja
enskilda i viss omfattning. Detta kan
betyda behov av ökade resurser för
smittskyddsläkaren. Regeringen bör
snarast återkomma med ett förslag i
enlighet med vad som här anförs. I
avvaktan därpå tillstyrks 6 kap. 2 och 5
§§ förslaget till smittskyddslag. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motion So6 (mp) yrkande 7.

10. Sekretess i samband med
beslut om isolering (punkt 17)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne
Marie Brodén (m) och Magdalena Andersson
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 17 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) samt tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs
i reservationen. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So3 yrkande 3 och
avslår motion 2003/04:So5 yrkande 4.

Ställningstagande
Vi anser att rättssäkerheten ökar genom
att länsrättens beslut om isolering är
offentligt och därmed kan granskas av
utomstående. Vi anser dock att det borde
vara möjligt för den smittade och det
juridiska ombudet att kunna få prövat
möjligheterna till sekretessbeläggning av
länsrättens beslut i samband med
förhandlingarna. Regeringen bör snarast
återkomma med ett förslag i enlighet med
vad som här anförs. I avvaktan därpå
tillstyrks 7 kap. 2 § förslaget till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Med det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motion So3 (m) yrkande 3 och
avslår motion So5 (fp) yrkande 4.

11. Sekretess i samband med
beslut om isolering (punkt 17)

av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 17 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) samt tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs
i reservationen. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So5 yrkande 4 och
avslår motion 2003/04:So3 yrkande 3.
Ställningstagande
Avvägningen mellan enskilda människors
behov av skydd mot insyn i privata
förhållanden och intresset av offentlig
insyn och kontroll i fråga om ingripanden
mot enskilda är ofta mycket känslig. Vi
anser att regeringen bör överväga denna
avvägning ytterligare i fråga om beslut
om frihetsinskränkningar. I avvaktan
därpå tillstyrks 7 kap. 2 § förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100). Med det anförda föreslår vi
att riksdagen bifaller motion So5 (fp)
yrkande 4 och avslår motion So3 (m)
yrkande 3.

12. Sekretess i samband med
beslut om tvångsundersökning
(punkt 18)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne
Marie Brodén (m) och Magdalena Andersson
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 18 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservationen. Riksdagen bifaller därmed
motion 2003/04:So3 yrkande 1.

Ställningstagande
Vi anser att den enskildes rättssäkerhet
stärks när det i fortsättningen kommer
att krävas beslut i förvaltningsdomstol
för att kunna göra det integritetsintrång
som en tvångsundersökning innebär.
Däremot ifrågasätter vi om andra
integritetsaspekter har beaktats i
tillräcklig utsträckning. Vi menar att
det måste säkerställas att en misstänkt
smittads identitet inte röjs som en följd
av att smittskyddsläkaren ansöker hos
länsrätten om tvångsundersökning. Vi vill
framhålla att utöver ett rättssäkert
förvarande är i dessa fall även
identitetsskyddet viktigt, eftersom den
misstänkt smittade efter genomgången
tvångsundersökning kan visa sig vara
smittfri. Därför måste identitetsskyddet
vara starkt. Vi vill därför att
regeringen skall återkomma till riksdagen
med förslag om hur anonymiteten för den
enskilde bättre kan skyddas. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motion So3 (m) yrkande 1.

13. Bastuklubbar och andra
liknande verksamheter (punkt 19)

av Chatrine Pålsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 19 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till
lag om upphävande av lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So7 yrkande 2 och
avslår motionerna 2002/03:L318 yrkande
21, 2002/03:So261, 2002/03:So311,
2002/03:So512 yrkande 7, 2002/03:Ub556
yrkande 11, 2003/04:So259 yrkande 5 och
2003/04:So571 yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning kan bedömningen
att bastuklubbslagen inte haft någon
effekt på smittspridningen ifrågasättas.
Det ligger i sakens natur att det inte
enkelt kan fastställas vad som hade hänt
om förbudet inte införts. Det underlag
som redovisas och uppges motivera ett
upphävande av lagen är helt
otillfredsställande. Regeringen medger
dessutom att bastuklubbarna innebär en
ökad smittorisk.
Av Smittskyddskommitténs utredning
framgår att det fortfarande förekommer
anonymt oskyddat sexuellt umgänge t.ex.
på de klubbar som finns i Danmark. Det
råder ingen tvekan om att allt
tillfälligt oskyddat sexuellt umgänge är
riskfyllt från smittskyddssynpunkt, och
det gäller i synnerhet om det är anonymt.
Informationsplikten för smittade kan
svårligen upprätthållas i en miljö som är
avsedd för anonyma sexuella kontakter.
Dessutom omöjliggörs smittspårning, som
är en central del i smittskyddsarbetet.
Smittskyddskommittén föreslog att
bastuklubbslagen skulle avskaffas men
ville i stället införa en reglering i
ordningslagen (1993:1617) som skulle göra
att bastuklubbarna jämställdes med
offentliga tillställningar och därmed
möjliggöra ingripande i verksamheten om
konkret smittorisk föreligger. Regeringen
följer emellertid inte
Smittskyddskommitténs förslag utan
föreslår ett avskaffande av
bastuklubbslagen utan någon gardering av
det slag som kommittén föreslog. Jag kan
mot ovanstående bakgrund inte ställa mig
bakom regeringens förslag om ett
avskaffande av bastuklubbslagen utan att
regeringen presenterat kompletterande
åtgärder i syfte att minska risken för
smittspridning. Med det anförda föreslår
jag att riksdagen med bifall till motion
So7 (kd) yrkande 2 och med avslag på
motionerna 2002/03:L318 (mp) yrkande 21,
2002/03:So261 (fp), 2002/03:So311 (s),
2002/03:So512 (fp, s, v, c, mp) yrkande
7, 2002/03: Ub556 (v) yrkande 11, So259
(v) yrkande 5 och So571 (fp, v, c, mp)
yrkande 3 avslår regeringens förslag till
lag om upphävande av lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter.

14. Laboratorietester m.m.
(punkt 20)

av Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 20 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§
förslaget till smittskyddslag samt
tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion
2003/04:So1 yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Vi anser att ur ett epidemiologiskt
perspektiv är det en begränsning att
endast positiva testresultat för sexuellt
överförbara infektioner (STI)
registreras. Det är angeläget att också
få kunskap om antalet tester som utförs i
Sverige. En sådan registrering skulle
innebära en kunskap om antalet positiva
tester i relation till antalet utförda
tester. Detta bör också kunna följas över
tid. I dag sker registrering frivilligt,
men laboratorierna är inte skyldiga
enligt lag att utföra denna. Vi anser
därför att laboratorierna bör föreskrivas
en skyldighet att rapportera antalet
utförda laboratorietester för STI
uppdelat på kön och åldersgrupper.

Vidare vill vi framhålla att vid testning
av hiv är det möjligt att
avidentifiera proverna vilket är
positivt för att öka villigheten att
låta testa sig. Vi har dock erfarit
att i samband med uppföljande
testningar av virushalter hos
hivpositiva är proverna
avidentifierade i alla led utom på
laboratoriet. Det är en allvarlig
brist som vi anser bör ses över och
åtgärdas. Regeringen bör snarast
återkomma med ett förslag i enlighet
med vad som här anförs. I avvaktan
därpå tillstyrks 2 kap. 6 och 7 §§
förslaget till smittskyddslag. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motion So1 (v) yrkandena 5
och 6.

15. Information m.m. (punkt 21)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 21 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager som sin mening vad
som anförs i reservationen. Riksdagen
bifaller därmed motion 2003/04:So6
yrkande 9.
Ställningstagande
Klamydia är den vanligaste sexuellt
överförbara sjukdomen i Sverige, och den
ökar dessutom. Enligt
Smittskyddsinstitutets uppföljning är
öppettider en viktig indikator när det
gäller antalet klamydiaprov. Flest besök
hade Karolinska sjukhuset i Stockholm,
som satsade på öppen mottagning mellan
klockan åtta på morgonen och sju på
kvällen. Efter positivt prov följer
smittspårning. Det är viktigt att veta
att smittspårning är en kvalificerad
uppgift, som kräver både kunskap, tid och
resurser. Viktigt är också att
informationen till främst ungdomar aldrig
stannar av. Den skall pågå kontinuerligt
år efter år. Med det anförda föreslår jag
att riksdagen bifaller motion So6 (mp)
yrkande 9.

16. Ekonomiska konsekvenser
(punkt 22)

av Chatrine Pålsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 22 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i
reservationen. Riksdagen bifaller därmed
motion 2003/04:So7 yrkande 3.
Ställningstagande
I redogörelsen för propositionens
ekonomiska konsekvenser konstaterar
regeringen att förslagen ryms inom
nuvarande finansiella ramar för
smittskyddsarbetet för såväl stat som
kommun och landsting. Samtidigt sägs
emellertid att de förändringar som
föreslås kan ställa krav på ett ökat
engagemang från kommunernas och
landstingens sida men att man kan notera
att smittskyddslagens bestämmelser aldrig
haft till syfte att avlasta kommunerna
och landstingen från det ansvar de har
enligt andra lagar.
Jag menar att det säger sig självt att
bedömningarna i propositionen inte är
till fyllest eftersom den nya
smittskyddslagen kommer att ställa krav
på ett ökat engagemang av kommuner och
landsting, domstolar och andra
myndigheter. Det finns anledning att
ifrågasätta regeringens bedömning att
endast marginella kostnadsökningar kan
uppkomma. Jag anser att regeringen måste
återkomma till riksdagen med en tydligare
och mer genomarbetad
konsekvensbeskrivning gällande de
ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Därefter måste en reglering göras enligt
finansieringsprincipen. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller
motion So7 (kd) yrkande 3.

17. Statens folkhälsoinstituts
roll (punkt 23)

av Ingrid Burman (v), Gabriel Romanus
(fp), Elina Linna (v), Kerstin-Maria
Stalin (mp), Annika Qarlsson (c) och
Marita Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 23 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i
reservationen. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2003/04: So1 yrkande 4,
2003/04:So2 yrkande 1, 2003/04:So5
yrkande 2 och 2003/04:So214 samt avslår
motion 2003/04:So529.
Ställningstagande
Smittskyddsläget i Sverige är, som
påpekas i propositionen, relativt gott.
Allvarliga problem och oroande hot saknas
dock inte. Antalet anmälda fall av
klamydia har nästan fördubblats mellan
1995 och 2002 och är den i särklass
vanligaste sexuellt överförbara
sjukdomen. Den snabba spridningen hänger
sannolikt samman med att tillämpningen av
skyddsåtgärder brister, framför allt
bland ungdomar. Detta otillräckliga
individuella ansvarstagande kan få än mer
förödande konsekvenser om ännu
allvarligare sexuellt överförbara
sjukdomar får spridning i gruppen. Det
har nu gått ett decennium sedan de stora
kampanjerna för säkert sex initierades
när oron för en begynnande hivepidemi var
som störst. Medvetenheten om riskerna för
sexuellt överförbara sjukdomar och det
personliga ansvaret för att skydda sig
måste på nytt höjas bland framför allt
ungdomar. Vi anser därför att Statens
folkhälsoinstitut (FHI) bör ges i uppdrag
att intensifiera kampanjinsatser för
säkrare sex och det individuella ansvaret
för att förhindra smittspridning.
Vidare noterar vi att FHI inte
uppmärksammas annat än i beskrivande text
i propositionen trots att FHI bl.a. har
ett övergripande ansvar för
hivprevention. Ur ett historiskt
perspektiv har prevention av smittsamma
sjukdomar utgjort en väsentlig del av
folkhälsoarbetet, och vi anser att det är
viktigt att framhålla FHI:s centrala roll
i arbetet mot sexuellt överförbara
sjukdomar. Vi anser därför att det i
smittskyddslagen bör skrivas in att FHI
har ett delansvar för det preventiva
arbetet avseende smittosamma sjukdomar
och i synnerhet för hiv och sexuellt
överförbara infektioner.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna So1 (v) yrkande 4,
So2 (c) yrkande 1, So5 (fp) yrkande 2 och
So214 (c) samt avslår motion So529 (s).
Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag i enlighet med
vad som nu anförs.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
Uppföljning och utvärdering (punkt 7)
Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v)
anför:
Vi vill framhålla att det är väl känt att
det är stor skillnad i synsätt från
vårdgivare och allmänhet på den patient
som drabbats av sexuellt överförbar
smitta jämfört med patienter som
exempelvis drabbats av difteri eller
SARS. Synen på sjukdomar som överförs via
sexuellt umgänge tenderar att
skuldbelägga den drabbade, och åtgärderna
får ibland en moralisk överton. Vi anser
att det finns en risk för en högre
acceptans för tillämpande av tvång vid
sexuellt överförbara infektioner än vid
andra sjukdomar. Vi anser därför att det
är angeläget att tillämpningen av tvång
och förhållningsregler följs upp och ser
positivt på att Socialstyrelsen i
propositionen ges ett ansvar för att
samordna smittskyddet på nationell nivå.
Vi delar likaså uppfattningen att
Socialstyrelsen därmed har ett ansvar för
att utveckla metoder och rutiner för en
nationell uppföljning och utvärdering av
landets smittskydd. Med hänsyn härtill
har vi valt att inte reservera oss. Vi
kommer dock noga att följa frågan.
Bastuklubbslagen och andra liknande
verksamheter (punkt 19)
Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie
Brodén (m) och Magdalena Andersson (m)
anför:
Vi delar uppfattningen att lagen
(1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar spelat ut sin roll och visat
sig sakna betydelse från epidemiologisk
synpunkt. Vi ställer oss därför bakom
utskottets bedömning att ett totalförbud
mot bastuklubbar av epidemiologiska skäl
inte längre kan anses motiverat.
Vi vill här framhålla att andra skäl att
reglera dessa verksamheter skulle kunna
strida mot den frihet att ordna och
bevista sammankomster (mötesfriheten) som
varje medborgare är tillförsäkrad enligt
regeringsformen och att dessa
överväganden faller utanför
socialutskottets ansvarsområde.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

2003/04:30:Ny smittskyddslag m.m.:

Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. smittskyddslag,
2. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar,
4. lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511),
5. lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282),
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna
m.fl.,
8. lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
9. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
10. lag om upphävande av lagen (1987:375)
om förbud mot s.k. bastuklubbar och
andra liknande verksamheter,
11. lag om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall,
12. lag om ändring i lagen (1988:1473) om
undersökning beträffande hiv-smitta i
brottmål,
13. lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare,
14. lag om ändring i karantänslagen
(1989:290),
15. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga,
16. lag om ändring i lagen (1996:981) om
besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård,
17. lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring,
18. lag om ändring i lagen (1997:982) om
anmälan av vissa allvarliga sjukdomar,
19. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område,
20. lag om ändring i lagen (1998:544) om
vårdregister,
21. lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård,
22. lag om ändring i lagen (1998:1656) om
patientnämndsverksamhet.

Följdmotioner

2003/04:So1 av Ingrid Burman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en tidsbegränsning av
tvångsisoleringen.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag
om sekretessgenombrott till närstående.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en uppföljning av tvångsåtgärder och
förhållningsregler.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Statens folkhälsoinstitut skall ges
ett förtydligat ansvar i
smittskyddslagen för det preventiva
arbetet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
skyldighet för laboratorier att
rapportera antalet laboratorietester
för sexuellt överförbara infektioner.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
avidentifiering av hivprov på
laboratorium.

2003/04:So2 av Kenneth Johansson m.fl.
(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Folkhälsoinstitutet bör ges i
uppdrag att intensifiera
kampanjinsatser för säkrare sex och det
individuella ansvaret för att förhindra
smittspridning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
tvångsisolering.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
smittskyddsåtgärder riktade till objekt
och djur.

2003/04:So3 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
bättre skydd för den enskildes
integritet vid ansökan hos länsrätt om
tvångsundersökning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
komplettering av lagstiftningen när det
gäller tvångsisolering av
smittskyddsskäl.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
möjlighet till sekretessprövning av
länsrättens beslut om tvångsisolering.

2003/04:So4 av Börje Vestlund och Anders
Bengtsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
målen för smittskyddet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
informationsplikten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
underrättelse till närstående.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
straffrättsliga aspekter kring
samtycke.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
läkarsekretess.

2003/04:So5 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en nyansering av lämpliga
tvångsåtgärder för olika sjukdomar.
2. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med lagförslag om
Folkhälsoinstitutets roll i ansvaret
för smittskyddet, enligt vad som anförs
i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med lagförslag om
länsrättens prövning av förlängning av
isolering enligt smittskyddslagen och
ytterligare villkor för isoleringen,
enligt vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till ändring i
sekretesslagen (1980:100), enligt vad
som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
allmänna råd från Socialstyrelsen om
tvångsundersökning.

2003/04:So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
förutsättningar för isolering.
2. Riksdagen beslutar om att isolering
får pågå i högst två på varandra
följande perioder om tre månader.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
försvårad statistisk bearbetning och
epidemiologisk uppföljning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
informationsplikten.
5. Riksdagen beslutar om att 4 kap. 2 § 5
smittskyddslagen tas bort.
6. Riksdagen beslutar om ändring av 4
kap. 2 § 4 smittskyddslagen till
följande lydelse: "skyldighet att
informera vissa vårdgivare".
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
smittskyddsläkarens roll.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att i brottsbalken införa en särskild
regel om ansvarsfrihet vid samtycke.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av information och hög
tillgänglighet på testmöjligheter när
det gäller klamydia.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en översyn av
smittskyddslagens förhållande till
miljöbalken.

2003/04:So7 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att psykiatrisk och medicinsk kompetens
skall finnas i boende efter avslutad
tvångsisolering.
2. Riksdagen avslår propositionens
förslag att upphäva lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ekonomiska konsekvenser av förslagen.

Motioner från allmänna motionstiden
hösten 2002

2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl.
(mp):

21. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sådan lagändring att
förbudet mot bastuklubbar hävs.

2002/03:So259 av Martin Andreasson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
smittskyddslagens (1988:1472)
bestämmelser om tvångsisolering bör
bringas i samklang med Europarådets
ministerkommittés rekommendationer.

2002/03:So261 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
lagen (1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar och andra liknande
verksamheter.

2002/03:So311 av Anders Bengtsson och
Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
att i hivpreventivt syfte avskaffa den
s.k. bastuklubbslagen.

2002/03:So512 av Martin Andreasson m.fl.
(fp, s, v, c, mp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att avskaffa den s.k. bastuklubbslagen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att införa en ny smittskyddslag.

2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen snarast bör
återkomma med lagstiftning om att den
s.k. bastuklubblagen avskaffas utan att
annan likartad reglering samtidigt
införs.

Motioner från allmänna motionstiden
hösten 2003

2003/04:So214 av Johan Linander (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
nationell kampanj om sexuellt överförbara
sjukdomar.

2003/04:So259 av Ingrid Burman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
begränsning i tvångsisolering enligt
smittskyddslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
stödperson till patient som
tvångsisolerats.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
införande av straffbestämmelser i
brottsbalken avseende smitta.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att flytta hiv från samhällsfarliga
sjukdomar till smittsamma sjukdomar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
borttagande av förbud mot bastuklubbar.

2003/04:So529 av Börje Vestlund m.fl.
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en ny
hivpolitik.

2003/04 So568 av Peter Eriksson m.fl.
(mp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om smittskyddande åtgärder.

2003/04:So571 av Martin Andreasson m.fl.
(fp, v, c, mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att avskaffa den s.k. bastuklubbslagen.
4. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en ny
smittskyddslag.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Konstitutionsutskottets yttrande
2003/04:KU3y

Sekretess i samband med ny
smittskyddslagstiftning

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 27 januari 2004
berett konstitutionsutskottet tillfälle
att avge yttrande över proposition
2003/04:30 Ny smittskyddslag, m.m.

Ärendet

Ärendet hos konstitutionsutskottet

I propositionen föreslår regeringen att
en ny smittskyddslag skall ersätta den nu
gällande smittskyddslagen. I samband
därmed föreslås vissa ändringar i
sekretesslagen (1980:100). Bland annat
föreslås en begränsning av gällande
sekretess i förhållande till åklagar- och
polismyndighet samt begränsning av
sekretessen för beslut om
frihetsberövande i smittskyddsmål.
Konstitutionsutskottet begränsar sitt
yttrande till frågor som avser
offentlighet och sekretess.

Gällande bestämmelser om sekretess till
skydd för enskildas personliga
förhållanden m.m.

Sekretess vid misstanke om brott

7 kap. sekretesslagen innehåller
bestämmelser om sekretess med hänsyn
främst till skyddet för enskildas
personliga förhållanden. Bestämmelserna
avser i stor utsträckning hälso- och
sjukvårdssekretess eller sekretess inom
socialtjänsten. Sekretessen gäller ofta
med omvänt skaderekvisit, dvs.
presumtionen är för sekretess.
Huvudregeln för sekretess inom hälso- och
sjukvården är enligt 7 kap. 1 § att
sekretess gäller för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men.
Sekretessen gäller också i sådan
verksamhet hos myndighet som innefattar
omprövning av beslut i eller särskild
tillsyn över allmän eller enskild hälso-
och sjukvård.
Även hälso- och sjukvårdssekretessen,
liksom sekretessen inom socialtjänsten,
kan begränsas enligt bestämmelser i 14
kap. sekretesslagen. Uppgifter kan enligt
dessa bestämmelser lämnas ut i vissa
fall.
Sekretessen kan brytas vid misstanke om
brott enligt 14 kap. 2 § femte stycket.
Uppgift inom hälso- och sjukvården som
angår misstanke om brott får lämnas till
åklagar- eller polismyndighet eller till
annan myndighet som har att ingripa mot
brottet, om det lindrigaste föreskrivna
straffet för brottet är fängelse i två
år. Uppgift får också lämnas till åklagar-
eller polismyndighet vid misstanke om
vissa andra brott - brott mot liv och
hälsa, brott mot frihet och frid samt
sexualbrott - mot någon som inte har
fyllt 18 år.
Brott med minimistraffet två års
fängelse är exempelvis mord, dråp,
våldtäkt och spridande av smitta (grovt
brott). Endast då överföring eller risk
för överföring av smittsam sjukdom
aktualiserar misstanke om något av sådana
brott bryts alltså sekretessen enligt
huvudregeln. Det innebär att sekretessen
som huvudregel inte får brytas vid
exempelvis grov misshandel, för vilket
minimistraffet är fängelse i ett år.
Inte heller bryts den vid vållande till
kroppsskada eller sjukdom eller
framkallande av fara för annan.
Sekretessreglerna inverkar även på
skyldigheten att vittna i rättegång.
Regler om vittnen finns i 36 kap.
rättegångsbalken. I 5 § föreskrivs bl.a.
det s.k. frågeförbudet. Vårdpersonal och
viss socialtjänstpersonal får enligt
denna bestämmelse höras som vittnen om
något som har anförtrotts dem i deras
yrkesutövning eller som de annars fått
veta i samband med denna, endast om det
är medgivet i lag eller om den till vars
förmån tystnadsplikten gäller samtycker
till det. Den nu aktuella bestämmelsen i
14 kap. 2 § innehåller sådant medgivande.
I 38 kap. rättegångsbalken finns
bestämmelser om skriftliga bevis. För
skyldigheten att visa sådana i en
rättegång gäller motsvarande som för
vittnesplikt. Om en handling kan antas
innehålla sådant som innehavaren inte får
höras som vittne om, är han eller hon
inte heller skyldig att visa fram den.

Sekretess i smittskyddsmål m.m.

Sekretessen enligt 7 kap. 1 §
sekretesslagen gäller även i ärenden som
gäller myndighetsutövning mot enskilda,
t.ex. enligt smittskyddslagen. Även
beslut enligt smittskyddslagen omfattas
som huvudregel av denna sekretess.
Undantag gäller enligt 7 kap. 2 § punkt 2
för beslut som angår frihetsberövande
åtgärd, utom då det är fråga om sådana
smittsamma sjukdomar som anges i 1.3
bilagan till smittskyddslagen (dvs.
gonorré, hivinfektion, klamydia, syfilis
och ulcus molle). Beslut om
frihetsberövande vid dessa sjukdomar
omfattas således av sekretess enligt
huvudregeln i 7 kap. 1 §, medan beslut om
frihetsberövande vid andra sjukdomar
omfattas av undantaget från sekretessen
och således är offentliga. Undantaget
från sekretess gäller också vid beslut om
psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård.
Sekretessundantagen har motiverats med
att det av rättssäkerhetsskäl är
väsentligt att det finns möjligheter till
insyn i dessa mål.
12 kap. sekretesslagen innehåller
särskilda bestämmelser om sekretess vid
domstolar. Bestämmelserna är tillämpliga
på förvaltningsdomstolarnas handläggning
av mål och ärenden enligt smittskydds
lagen.
Av bestämmelserna följer att om en
domstol i sin rättskipande eller
rättsvårdande verksamhet från domstol
eller annan myndighet erhåller en uppgift
som är sekretessbelagd där, gäller
sekretessen även hos domstolen (12 kap.
1 §). Sekretessen upphör om uppgiften
förebringas vid offentlig förhandling.
Förvaltningsdomstolar har emellertid en
relativt vittgående möjlighet att hålla
förhandling inom stängda dörrar. En
förvaltningsdomstol får förordna att en
förhandling skall hållas inom stängda
dörrar om det kan antas att vid
förhandlingen kommer att förebringas
uppgift för vilken sekretess gäller hos
domstolen. Om förhandlingen hålls inom
stängda dörrar bibehålls sekretessen för
uppgifter som har förebringats vid
förhandlingen, om inte domstolen
förordnar annat (12 kap. 3 § andra
stycket).
Om en uppgift tas in i domstolens dom
eller beslut upphör normalt all sekretess
för den uppgiften (12 kap. 4 §).
Domstolen kan dock, när målet avslutas,
förordna att sekretess skall bestå. Under
förutsättning att sekretess fortfarande
gäller för en uppgift kan domstolen
normalt även sekretessbelägga uppgiften i
domskälen, medan domslutet i princip inte
kan sekretessbeläggas. Om beslutet
omfattas av undantagsregeln i 7 kap. 2 §
saknar domstolen möjlighet att
sekretessbelägga de uppgifter som ingår i
beslutet. För övriga uppgifter som finns
tillgängliga i målet kan domstolen
förordna att sekretessen skall bestå.

Översyn av sekretesslagen

Sekretesslagen har nyligen varit föremål
för en allmän översyn, som gjorts av
Offentlighets- och sekretesskommittén
(OSEK). Kommittén överlämnade i slutet av
år 2003 sitt huvudbetänkande Ny
sekretesslag (SOU 2003:99) till
justitieministern.

Propositionen

Sekretess vid misstanke om brott

Regeringen föreslår i fråga om
sekretessen vid misstanke om brott att
undantaget från sekretessen skall gälla
även vid misstanke om brott för vilket
det lindrigaste föreskrivna straffet är
fängelse i ett år under förutsättning att
brottet avser överföring eller försök
till överföring av en allmänfarlig
sjukdom enligt definition i den nya
smittskyddslagen.
De brottsrubriceringar som vanligen
åsätts gärningar som innefattar
överföring eller försök till överföring
av en allmänfarlig sjukdom är enligt
regeringen grov misshandel, vållande till
kroppsskada eller sjukdom (grovt brott),
och framkallande av fara för annan.
Straffminimum för samtliga dessa brott
ligger under ett års fängelse. För grov
misshandel gäller minimistraffet fängelse
i ett år, för vållande till kroppsskada
eller sjukdom (grovt brott) fängelse
(fjorton dagar) och för framkallande av
fara för annan böter.
Regeringen påpekar att det i mål som
rör överföring av smittsam sjukdom för
utredningens skull är av stor betydelse
att polis och åklagare kan få del av
uppgifter beträffande när den misstänkte
konstaterats vara smittad, vilken
information om sjukdomen han eller hon
har fått av sin läkare, vilka råd som
givits honom eller henne m.m. Dessa
uppgifter har betydelse bl.a. då det
gäller att bedöma en gärningsmans uppsåt.
För att polis och åklagare skall få
tillgång till den misstänktes
patientjournal krävs emellertid i
princip, då misstanken rör grov
misshandel eller annat brott för vilket
är föreskrivet ett lindrigare
minimistraff än fängelse i två år, att
den misstänkte själv efterger
sekretessen. Detta kan vara svårt att
uppnå.

Sekretess vid beslut om frihetsberövande
i smittskyddsmål

Regeringen föreslår vidare en ytterligare
begränsning av sekretessen för beslut om
frihetsberövande i smittskyddsmål. Den
sekretess som för närvarande gäller för
beslut om frihetsberövande vid sådana
sjukdomar som anges i 1.3 bilagan till
den nu gällande smittskyddslagen föreslås
inte längre gälla. Enligt propositionen
handlar det nästan uteslutande om beslut
som rör hivinfektion. För beslut om
frihetsberövande vid dessa sjukdomar
skall således enligt förslaget gälla
samma sekretessregler som för beslut om
frihetsberövande vid andra sjukdomar
enligt smittskyddslagen.
Regeringen erinrar om att undantagen
för beslut i 7 kap. 2 § sekretesslagen
från sekretessen motiverats av
rättssäkerhetsskäl. Av sådana skäl är det
väsentligt att möjligheter till insyn
finns.
För frihetsberövande enligt den
nuvarande smittskyddslagen används
uttrycket tvångsisolering. I den
föreslagna lagen talas om isolering.
Isolering av den som bär på en
allmänfarlig sjukdom skall få ske om
vissa särskilda förutsättningar är
uppfyllda. Beslut skall, liksom hittills,
fattas av länsrätten. Isolering får bestå
i högst tre månader. Fortsatt isolering i
perioder om högst sex månader får medges
av länsrätten efter ansökan av
smittskyddsläkaren. I vissa brådskande
fall får smittskyddsläkaren besluta om
tillfällig isolering som kan pågå i högst
två veckor.
Rättssäkerhetsskäl talar enligt
regeringen starkt för att även beslut som
rör frihetsberövande av hivpositiva bör
vara offentliga. Med hänsyn till att ett
frihetsberövande utgör ett allvarligt
ingrepp i den enskildes personliga frihet
är det av stor vikt att sådana beslut kan
bli föremål för offentlig insyn och
kontroll. De relativt långvariga
frihetsberövanden det kan vara fråga om
understryker behovet av offentlig insyn i
dessa mål.
Regeringen betonar vikten av en förändrad
syn på hivinfektion och framhåller att
hivinfektion i lagstiftningen bör
behandlas på samma sätt som andra
allvarliga smittsamma sjukdomar. Det
framstår enligt regeringen som svårt att
motivera att en åtskillnad görs mellan nu
aktuella frihetsberövanden och
frihetsberövanden vid t.ex. psykisk
sjukdom eller sådant missbruk som
motiverar tvångsvård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, LVM. Uppgifterna i dessa mål torde
i flera fall vara likartade de uppgifter
som framkommer i ett mål om isolering vid
hivinfektion.
Regeringen anför vidare att mot dessa
argument får vägas den stora betydelsen
hälso- och sjukvårdssekretessen har för
den enskildes förtroende för kontakterna
med sjukvården. Fortfarande förekommer
ofta fördomar och obefogad rädsla inför
hivinfektion, även om allmänhetens
kunskaper och syn på sjukdomen har blivit
mer nyanserade och realistiska.
Regeringen vill framhålla de möjligheter
som domstolarna har att begränsa vilka
uppgifter som redovisas i domen. I
princip är endast de omständigheter och
resonemang som ligger till grund för
domslutet nödvändiga. I övrigt kan
sekretessen behållas. Oavsett de
invändningar som kan göras väger
rättssäkerhetsaspekterna så tungt att
regeringen finner att undantaget för
vissa sjukdomar inte bör behållas i den
nya smittskyddslagen.
Beträffande beslut som inte avser
frihetsberövande anser regeringen att
offentlighetsintressena inte gör sig lika
starkt gällande, och sådana beslut bör
därför inte omfattas av
sekretessundantaget.
Härutöver föreslår regeringen några
ändringar i sekretesslagen av
huvudsakligen redaktionell art. I
smittskyddsbestämmelserna föreslås vissa
utvidgningar av underrättelse- och
uppgiftsskyldigheten. I smittskyddslagen
finns en rad bestämmelser om
uppgiftslämnande som medför att den
sekretess som annars skulle gälla enligt
sekretesslagen (1980:100) bryts.
Propositionen innehåller förslag i fråga
om andra tvångsåtgärder än
frihetsberövande. Bland annat föreslås
att smittskyddsläkaren inte längre skall
få besluta om tvångsundersökning av en
person, som är skyldig att genomgå
läkarundersökning. Sådan skyldighet
föreligger för den som har anledning att
anta att han eller hon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom.
Beslut om tvångsundersökning skall
enligt regeringens förslag i
fortsättningen fattas av länsrätten på
ansökan av smittskyddsläkaren. Regeringen
anser att tvångsundersökning innebär ett
sådant betydande integritetsintrång att
beslut bör fattas av domstol.
Tvångsundersökning skall bara kunna komma
i fråga vid de s.k. allmänfarliga
sjukdomarna, som definieras i bilaga till
den föreslagna nya smittskyddslagen.

Motioner

Förslaget om vidgat sekretessgenombrott
vid misstanke om brott (14 kap. 2 §
sekretesslagen) har inte föranlett någon
motion. Inte heller har förslaget att
slopa sekretessen för vissa beslut om
frihetsberövande (7 kap. 2 § första
stycket punkt 2 sekretesslagen) i sig
mött invändningar motionsvis. Några av de
motioner som har väckts med anledning av
propositionen rör dock sekretessen för
beslut och ansökningar hos domstol.
I motion 2003/04:So3 av Cristina
Husmark Pehrsson m.fl. (m) anser
motionärerna att regeringen bör återkomma
med förslag om dels bättre skydd för den
enskildes integritet vid ansökan hos
länsrätt om tvångsundersökning (yrkande
1), dels möjlighet för den smittade eller
den smittades juridiska ombud att få
sekretessprövning av länsrätts beslut om
tvångsisolering (yrkande 3). Motionärerna
ifrågasätter om vissa integritetsaspekter
har beaktats i tillräcklig utsträckning.
De anser att det måste säkerställas att
en misstänkt smittads identitet inte röjs
som en följd av att smittskyddsläkaren
ansöker hos länsrätten om
tvångsundersökning och anser att
regeringen skall återkomma med förslag om
hur anonymiteten för den enskilde bättre
kan skyddas. När det gäller beslut om
tvångsisolering anser de att det borde
vara möjligt för den smittade och det
juridiska ombudet att kunna få prövat
möjligheterna till sekretessbeläggning av
länsrättens beslut i samband med
förhandlingarna.
I motion 2003/04:So5 av andre vice
talman Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
yrkande 4 begärs också att regeringen
skall återkomma med förslag till ändring
i sekretesslagen som underlättar
granskning av domskäl utan att den
enskildes integritet hotas. Motionärerna
anser att regeringens förslag till
ändringar i sekretesslagen endast
omfattar konsekvensändringar och
framhåller att sekretessfrågan i mål om
tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen
innebär en mycket svår intresseavvägning
mellan individens rätt till skydd för
sitt privatliv och behovet av insyn i hur
lagen tillämpas.

Konstitutionsutskottets bedömning

Regeringens förslag om vidgad möjlighet
att lämna uppgifter till polis och
åklagare har inte föranlett någon motion.
Utskottet tillstyrker på de skäl som
regeringen har anfört propositionen i
denna del.
Inte heller vad avser sekretessen för
domar och beslut om frihetsberövande
åtgärder vid vissa sjukdomar har
regeringens förslag föranlett någon
motion som står i strid med
propositionen. Utskottet delar den
bedömning som regeringen har gjort i
fråga om behovet av insyn i fråga om
sådana allvarliga ingrepp som ett
frihetsberövande utgör. Utskottet
tillstyrker således propositionen även i
denna del.
I de motioner som
konstitutionsutskottet yttrar sig över
tas från olika utgångspunkter upp
intresseavvägningen mellan offentlighet
och sekretess för beslut om
tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen.
Offentlighetsintresset är
utgångspunkten i motion 2003/04:So5 (fp).
Enligt motionärerna innebär regeringens
förslag till ändringar i sekretesslagen
endast konsekvensändringar. Utskottet
vill dock peka på att båda de ovan
redovisade förslagen - den vidgade
möjligheten att lämna uppgifter till
polis och åklagare vid misstanke om brott
och sekretessinskränkningen för beslut om
frihetsberövande som avser bl.a.
hivinfektion - gäller materiella
förändringar, som vidgar offentligheten
och inskränker sekretessområdet. Den
föreslagna och av utskottet tillstyrkta
begränsningen av beslutssekretessen bör
tillgodose motionen, i vad den avser ökad
möjlighet till granskning av dom- och
beslutsskäl.
I motion 2003/04:So3 (m) tas
avvägningen upp med den motsatta
utgångspunkten, nämligen den enskildes
önskan att slippa insyn i och
offentlighet för sina personliga
förhållanden. Utskottet konstaterar att
den föreslagna ändringen innebär att
domskälen vid beslut om tvångsisolering
kommer att omfattas av offentlighet
enligt samma regler som redan gäller för
beslut om exempelvis psykiatrisk
tvångsvård. Uppgifter som inte tas in i
domen kommer fortfarande att kunna
beläggas med sekretess. Utskottet har
ovan ställt sig bakom förändringen.
Utskottet utgår från att regeringen
fortlöpande, och särskilt med anledning
av den förestående beredningen av OSEK:s
ovan nämnda förslag till ny sekretesslag,
uppmärksammar frågor om avvägningen
mellan offentlighet och sekretess. Även
riksdagen kommer att ha tillfälle att
återkomma till denna avvägning, i vår vid
behandlingen av en aviserad proposition
om ändringar i sekretesslagen och senare
i samband med det planerade ärendet om ny
sekretesslag. Utskottet anser inte att
något uppdrag till regeringen i det nu
aktuella ärendet är påkallat.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 2003/04:So3 (m) yrkande 3 och
2003/04:So5 (fp) yrkande 4.
Vad slutligen avser den i motion
2003/04:So3 (m) yrkande 1 aktualiserade
frågan om sekretess för ansökningar hos
länsrätten om tvångsundersökning skall
till en början påpekas att
konstitutionsutskottet inte har att ta
ställning till frågan om dessa ärenden
över huvud taget skall avgöras av
domstol. Denna fråga bereds av
socialutskottet, och frågan om sekretess
aktualiseras bara under förutsättning att
socialutskottet tillstyrker regeringens
förslag i denna del. Sekretessen för
uppgifter om enskildas hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller,
som redovisats ovan, med s.k. omvänt
skaderekvisit, dvs. med presumtion för
sekretess. Sekretessen gäller inom hälso-
och sjukvården och i annan medicinsk
verksamhet. Paragrafen är tillämplig i
drenden som gäller myndighetsutövning mot
enskilda, t.ex. i ärenden enligt
nuvarande smittskyddslag. Någon
förändring i detta hänseende föreslås
inte i den nu aktuella propositionen. En
prövning enligt gällande
sekretessbestämmelser bör enligt
konstitutionsutskottets mening ge
tillräckligt skydd för sådana uppgifter
som avses i motionen. Utskottet avstyrker
därmed det aktuella yrkandet.

Stockholm den 17 februari 2004

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Gunnar Hökmark (m), Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund
(s), Helena Bargholtz (fp), Kenth
Högström (s), Ingvar Svensson (kd), Mats
Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik
S Järrel (m), Anders Bengtsson (s),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),
Helene Petersson (s), Nils Fredrik
Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),
Gustav Fridolin (mp) och Inger Jarl Beck
(s).

Avvikande meningar

1. Gunnar Hökmark, Henrik S Järrel och
Nils Fredrik Aurelius (alla m) anför:
Avvägningen mellan enskilda människors
behov av skydd mot insyn i privata
förhållanden och intresset av offentlig
insyn och kontroll i fråga om ingripanden
mot enskilda är ofta mycket känslig. En
vid offentlig insyn är självfallet av
stor betydelse. Den enskildes behov av
skydd mot denna insyn är emellertid också
stort. En omständighet som skulle kunna
ges större vikt vid avvägningen är den
enskildes egen inställning. Vi anser
därför att regeringen bör överväga
möjligheten att ge de enskilda själva
större inflytande över frågan om
offentlighet eller sekretess för beslut
om frihetsberövande som rör dem.
Vi anser också att sekretesskyddet för
ansökningar om tvångsundersökning bör
stärkas.
Vi ansluter oss alltså till vad som
anförs i motion 2003/04:So3 som stöd för
yrkandena 1 och 3.
2. Helena Bargholtz och Tobias Krantz
(båda fp) anför:
Avvägningen mellan enskilda människors
behov av skydd mot insyn i privata
förhållanden och intresset av offentlig
insyn och kontroll i fråga om ingripanden
mot enskilda är ofta mycket känslig. Vi
anser att regeringen, som anförs i motion
2003/04:So5 yrkande 4, bör överväga denna
avvägning ytterligare i fråga om beslut
om frihetsinskränkningar.

Bilaga 4
Miljö- och jordbruksutskottets yttrande
2003/04:MJU3y

Ny smittskyddslag m.m.

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 20 november 2003
beslutat bereda miljö- och
jordbruksutskottet tillfälle att yttra
sig över proposition 2003/04:30 Ny
smittskyddslag m.m., jämte eventuella
motioner.
Utskottet har beslutat avge yttrande över
de delar i propositionen som avser
objektinriktade åtgärder. I yttrandet
behandlar utskottet vidare motionerna
2003/04:So2 (c) yrkande 3 och 2003/04:So6
(mp) yrkande 10.

Utskottet

Regeringen föreslår att smittskyddslagen
skall ges en klarare inriktning på att
förhindra att smitta sprids från person
till person och på åtgärder som riktar
sig till människor. De
smittskyddsåtgärder som riktas mot
objekt och djur skall i sin helhet
regleras i andra lagar. I miljöbalken
skall kommunerna ges ett direkt ansvar
för att vidta åtgärder för att spåra
smittskällan och undanröja risken för
smittspridning. Kommunernas ansvar för
smittskyddsåtgärder riktade mot djur
begränsas uttryckligen till sådana
sällskapsdjur som innehas av
privatpersoner. Vissa bestämmelser som
ger befogenhet att låta förstöra föremål
av personlig natur och rätt att avliva
sällskapsdjur om det är nödvändigt för
att förhindra spridning av allvarlig
smittsam sjukdom samt en bestämmelse som
ger uttrycklig rätt till ersättning i nu
berörda fall förs in i miljöbalken.
Skyldigheten för smittskyddsläkaren,
andra berörda myndigheter och kommunen
att informera och samråda med varandra
stärks.
I motion So2 (c) framhålls det
principiellt riktiga i att den nya
smittskyddslagen inte omfattar
smittskyddsåtgärder som riktar sig till
objekt och djur. Eftersom sådan smitta
emellertid kan ha allvarliga konsekvenser
för folkhälsa och samhällsekonomi och
eftersom det finns klara brister i
smittskyddet på detta område är det dock
enligt motionärerna angeläget att
regeringen i annat sammanhang återkommer
med förslag till lämpliga ändringar i
miljöbalken och annan tillämplig
lagstiftning, exempelvis beträffande
ansvarsfördelningen mellan olika
myndigheter (yrkande 3). Enligt motion
So6 (mp) är miljöbalken för svag i
förhållande till den nya
smittskyddslagen. De paragrafer i
nuvarande smittskyddslag som omfattar
objektinriktad kontroll försvinner i
förslaget till ny smittskyddslag. De
skall omfattas av annan lagstiftning.
Hittills har kommunens miljö- och
hälsoskyddsnämnd kunnat stödja sig på
smittskyddslagen för att vidta vissa
åtgärder. I fortsättningen kan man bara
använda miljöbalken, och den är enligt
motionärerna mycket mer allmänt hållen.
Regeringen bör fortsättningsvis se över
problematiken och vid behov återkomma
antingen genom förslag till förändringar
i smittskyddslagen eller i miljöbalken
(yrkande 10).
Miljö- och jordbruksutskottet vill för
sin del framhålla följande. Ett effektivt
smittskydd kräver att det inte föreligger
tveksamhet om vem som har ansvaret för
att vidta en viss åtgärd. Utskottet
delar regeringens uppfattning att en
klarare ansvarsfördelning i
lagstiftningen bör eftersträvas och att
befintlig dubbelreglering så långt det är
möjligt undanröjs. Smittskyddslagen bör
tydligare inriktas på åtgärder för att
förhindra att sjukdomar sprids mellan
människor. Som framhålls i propositionen
synes lagens bestämmelser om
objektinriktade åtgärder ha tillämpats i
liten utsträckning, och de kommunala
nämndernas arbete har främst ägt rum med
stöd av bestämmelser i annan
lagstiftning. Utskottet ansluter sig
därmed till regeringens bedömning att de
kommunala smittskyddsåtgärderna i sin
helhet bör regleras i de övriga lagar som
reglerar kommunens åligganden i dessa
hänseenden. De lagar som främst berörs är
miljöbalken och livsmedelslagen.
En förutsättning för att ingripa mot
objekt eller djur som sprider smitta
enligt miljöbalkens bestämmelser om
hälsoskydd är att förekomsten av
smittämne kan anses utgöra en sådan
störning som omfattas av begreppet
olägenhet för människors hälsa. Som
anförs i propositionen torde smitta från
objekt eller djur på samma sätt som t.ex.
ohyra kunna leda till en sådan negativ
hälsoeffekt som omfattas av lagens
definition. I likhet med regeringen anser
utskottet även att smittspridning eller
befarad smittspridning inte torde kunna
utgöra en sådan olägenhet som man på
grund av t.ex. tekniska och ekonomiska
avvägningar får acceptera. Vidare bör,
som regeringen framhåller, det inte vara
möjligt för kommunen att vid
smittspridning eller befarad
smittspridning avvakta att en ägare eller
nyttjanderättshavare av berörd egendom
vidtar åtgärder. För att de åtgärder som
smittskyddet kräver skall kunna vidtas
snabbt och effektivt bör således en
direkt skyldighet för kommunen att vidta
åtgärder för att spåra smittan och
undanröja risken för smittspridning
införas i miljöbalken. Som framhålls i
propositionen motsvarar de nya
bestämmelserna i miljöbalken i stort de
som finns i smittskyddslagen, och
införandet i miljöbalken undanröjer
frågan om balkens tillämplighet i dessa
avseenden. Som framgår av regeringens
förslag kompletteras miljöbalkens regler
med en bestämmelse som ger uttrycklig
rätt till ersättning i nu berörda fall.
På de skäl regeringen anför bör
kommunernas ansvar för att ingripa mot
sällskapsdjur begränsas till sådana
åtgärder som inte vidtas enligt lagen om
provtagning på djur, epizootilagen,
zoonoslagen och livsmedelslagen.
Sammantaget bör detta leda till att
ansvaret beträffande åtgärder mot djur
som sprider eller misstänks sprida smitta
tydliggörs och att situationer där det
föreligger oklarhet om vem som har
ansvar att ingripa så långt som möjligt
begränsas.
I likhet med gällande bestämmelser bör
kommunen och andra myndigheter även i
fortsättningen ha ett självständigt
ansvar för åtgärder som riktas mot
objekt och djur, varvid landstingen,
smittskyddsläkaren inbegripen, inte bör
ha några befogenheter över kommunens
eller myndigheternas arbete. Utskottet
ansluter sig därmed till regeringens
förslag, vilket innebär att kommunen
också måste ges ansvaret för den
utredning som skall ligga till grund för
åtgärder enligt miljöbalken.
Regeringens förslag innebär vidare att
ansvaret för att smittskyddsåtgärder
vidtas även i fortsättningen kommer att
vara uppdelat mellan flera aktörer. Som
framhålls i propositionen är det därför
av stor vikt att dessa aktörer samverkar
och att de smittskyddsåtgärder som
behöver vidtas samordnas. Detta gäller i
synnerhet vid smittutredningar som
inbegriper både människor, djur och
objekt. Smittskyddsläkaren kommer enligt
förslaget till ny smittskyddslag att även
i fortsättningen ha ett samlat
ledningsansvar för smittskyddet för
människor inom det landsting där han
eller hon är verksam. Som regeringen
föreslår bör smittskyddsläkaren få en
uttrycklig skyldighet att underrätta
berörd myndighet då han eller hon får
uppgift om förekomst eller misstänkt
förekomst av smittsam sjukdom som
påkallar åtgärder. De myndigheter till
vilka sådana underrättelser skall lämnas
kan förutom kommunerna vara t.ex.
Livsmedelsverket, Jordbruksverket eller
länsstyrelserna. Vidare bör den
bestämmelse om skyldighet för kommunerna
att underrätta smittskyddsläkaren om
iakttagelser som kan vara av betydelse
för smittskyddet för människor som finns
i nuvarande smittskyddslag av detta skäl
föras över till miljöbalkens bestämmelser
om hälsoskydd. Som framhålls i
propositionen innebär ett säkerställande
av att smittskyddsläkaren utan onödig
tidsförskjutning får kännedom om
förhållanden som kan påkalla åtgärder att
en motsvarande underrättelseskyldighet
även bör föras in i vissa förordningar
(livsmedelsförordningen [1971:807] och
förordningen [1971:810] med allmän
veterinärinstruktion). Utskottet delar
även regeringens uppfattning att ovan
nämnda underrättelseskyldighet för
smittskyddsläkaren skall kompletteras med
en bestämmelse i livsmedelslagen
varigenom berörd myndighet, oftast
kommunen, ges ett ansvar för att senast
efter en sådan underrättelse vidta de
åtgärder som behövs för att spåra och
eliminera smittkällan.
I förslaget till nya bestämmelser i
miljöbalken ingår också särskilda
ersättningsbestämmelser. Enligt dessa
ersättningsbestämmelser skall den
enskilde ha rätt till skälig ersättning
om han eller hon drabbats av ett beslut
om förstöring av föremål av personlig
natur eller ett beslut om avlivning av
sällskapsdjur. Som regeringen anför
innebär dessa bestämmelser således inte
någon ändring i sak av nuvarande
förhållanden.
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag och föreslår att
motionerna So2 (c) yrkande 3 och So6 (mp)
yrkande 10 lämnas utan vidare åtgärd.
Utskottet förutsätter därvid, vilket även
ligger i linje med vad som anförs i
berörda motionsyrkanden, att regeringen
följer utvecklingen när det gäller det
objektinriktade smittskyddsarbetet och
vid behov vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga.

Stockholm den 27 januari 2004

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Catharina Elmsäter-Svärd

Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Catharina Elmsäter-Svärd (m),
Sinikka Bohlin (s), Alf Eriksson (s),
Lennart Fremling (fp), Rune Berglund (s),
Rolf Lindén (s), Sven Gunnar Persson
(kd), Kjell-Erik Karlsson (v), Christina
Axelsson (s), Lars Lindblad (m), Jan
Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s),
Christin Nilsson (s), Ann-Kristine
Johansson (s), Anita Brodén (fp) och
Gunnar Goude (mp).

Bilaga 5
Utskottets lagförslag

Utskottets förslag till ändrad lydelse av
5 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag.
Regeringens förslag Utskottets förslag
5 § Isolering 5 § Isolering
enligt 1 § får enligt 1 § får
bestå i högst tre bestå i högst tre
månader, räknat månader, räknat
från den dag från den dag
beslutet beslutet
verkställdes. I verkställdes. I
denna tid inräknas denna tid inräknas
inte tillfällig inte tillfällig
isolering. isolering.
Efter ansökan av Efter ansökan av
smittskyddsläkaren smittskyddsläkaren
får länsrätten får länsrätten, om
besluta om fortsatt det finns särskilda
isolering. Sådant skäl, besluta om
beslut får avse fortsatt isolering.
högst sex månader Sådant beslut får
åt gången, räknat avse högst sex
från månader åt gången,
prövningstillfället räknat från
. prövningstillfället
.
Sådan ansökan
skall ha kommit in Sådan ansökan
till rätten innan skall ha kommit in
tiden för gällande till rätten innan
beslut om isolering tiden för gällande
har löpt ut. beslut om isolering
Isoleringen skall har löpt ut.
fortsätta i Isoleringen skall
avvaktan på att fortsätta i
rätten beslutar med avvaktan på att
anledning av rätten beslutar med
ansökan. anledning av
ansökan.

Bilaga 6

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen
(2003:192) om gemensam nämnd inom vård-
och omsorgsområdet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. 1 § Ett 1. 1 § Ett
landsting och en landsting och en
eller flera eller flera
kommuner som ingår kommuner som ingår
i landstinget får i landstinget får
genom samverkan i genom samverkan i
en gemensam nämnd en gemensam nämnd
gemensamt fullgöra gemensamt fullgöra
2. 2.
3. 3.
landstingets landstingets
uppgifter uppgifter
4. 4.
- enligt - enligt
hälso- och hälso- och
sjukvårdslagen sjukvårdslagen
(1982:763), (1982:763),
- -
- enligt - enligt
tandvårdslagen tandvårdslagen
(1985:125), (1985:125),
- -
- enligt - enligt
smittskyddslagen lagen (1991:1128)
(1988: 1472), om psykiatrisk
- tvångsvård,
- enligt -
lagen (1991:1128) - enligt
om psykiatrisk lagen (1991:1129)
tvångsvård, om rättspsykiatrisk
- vård,
- enligt -
lagen (1991:1129) - enligt
om rättspsykiatrisk lagen (1993:387) om
vård, stöd och service
- till vissa
- enligt funktionshindrade,
lagen (1993:387) om -
stöd och service - enligt
till vissa lagen (1998:1656)
funktionshindrade, om
- patientnämndsverksa
- enligt mhet m.m.,
lagen (1998:1656) -
om - enligt
patientnämndsverksa smittskyddslagen
mhet m.m., eller (2004: 000), eller
- -
5. som i 5. som i
annat fall enligt annat fall enligt
lag skall handhas lag skall handhas
av en sådan nämnd av en sådan nämnd
som avses i 10 § som avses i 10 §
hälso- och hälso- och
sjukvårdslagen, och sjukvårdslagen, och
6. 6.
7. kommunens 7. kommunens
uppgifter uppgifter
8. 8.
- enligt - enligt
socialtjänstlagen socialtjänstlagen
(2001:453), (2001:453),
- -
- enligt - enligt
hälso- och hälso- och
sjukvårdslagen, sjukvårdslagen,
- -
- enligt - enligt
lagen (1988:870) om lagen (1988:870) om
vård av missbrukare vård av missbrukare
i vissa fall, i vissa fall,
- -
- enligt - enligt
lagen (1990:52) med lagen (1990:52) med
särskilda särskilda
bestämmelser om bestämmelser om
vård av unga, vård av unga,
- -
- enligt - enligt
lagen om stöd och lagen om stöd och
service till vissa service till vissa
funktionshindrade, funktionshindrade,
- -
- enligt - enligt
lagen om lagen om
patientnämndsverksa patientnämndsverksa
mhet m.m., eller mhet m.m., eller
- -
som i annat fall - som i
enligt lag skall annat fall enligt
handhas av lag skall handhas
socialnämnd. av socialnämnd.

___________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
2004.