Nordisk konvention om social trygghet

Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 2003/04:44 Nordisk konvention
om social trygghet jämte en motion som väckts med anledning av propositionen.
Konventionen föreslås ersätta den nordiska konventionen av den 15 juni
1992 om social trygghet (SFS 1993:1529). I huvudsak föranleds den nya
konventionen dels av ändringar inom EG-rätten, dels av ändringar inom de
nationella socialförsäkringssystemen. Den nya konventionen har en tydligare
koppling till förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen
för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom gemenskapen.
Konventionen föreslås införlivas i svensk rätt genom en särskild lag som
skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner konventionen och antar regeringens
lagförslag med en redaktionell ändring samt avslår motionen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Konventionen
Riksdagen godkänner den nordiska konventionen om social trygghet av den
18 augusti 2003 samt antar regeringens förslag till lag om nordisk konvention
om social trygghet med den ändringen att i 2 § andra meningen skall ordet
Arbetsmarknadsstyrelsen ersättas med Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:44 punkt 1, bifaller delvis
proposition 2003/04:44 punkt 2 och avslår motion 2003/04:Sf15.

Stockholm den 19 februari 2004
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Tomas Eneroth
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Tomas Eneroth (s), Sven
Brus (kd), Ronny Olander (s), Per Westerberg (m), Bo Könberg (fp), Anita
Jönsson (s), Mona Berglund Nilsson (s), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén
(m), Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström
(s), Mona Jönsson (mp) och Sven-Erik Sjöstrand (v).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Den nordiska socialpolitiska kommittén beslöt hösten 2000 att tillsätta
en arbetsgrupp för att göra en översyn av den nordiska konventionen av
den 15 juni 1992 om social trygghet mot bakgrund av de förändringar som
skett sedan 1992 i de nordiska ländernas system för social trygghet,
EG-rätten och EES-avtalet på området samordning av social trygghet.
Under åren 2002 och 2003 har en ny nordisk konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet förhandlats fram
mellan representanter för regeringarna i länderna.
Konventionen undertecknades den 18 augusti 2003.
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
En motion har väckts med anledning av propositionen.
Propositionens lagförslag och konventionen återfinns i bilaga 2 och
motionsförslaget i bilaga 1.
Bakgrund
Den nu gällande nordiska konventionen från 1992 om social trygghet kom
till som ett led i den process som ledde till avtalet om det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) och därefter Finlands och Sveriges
medlemskap i den europeiska unionen (EU).
Genom EES-avtalet kom de materiella reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71
om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare
eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordningen) i
stor utsträckning även att gälla inom Norden. Ett viktigt moment i 1992
års konvention var att i materiellt hänseende utsträcka tillämpningen av
de flesta av förordningens regler till sådana personer som inte direkt
omfattades av förordningen, dvs. personer som inte var medborgare i ett
EES-land eller som inte ansågs som anställda eller egenföretagare. Ett
annat viktigt motiv var att reglera den stora förändring i samordningen
av rätten till grundpensioner som övergången till tillämpningen av
förordningen innebar i form av att alla pensioner beräknas och utbetalas
från alla de länder där rätt till pension uppkommit, s.k. pro rataberäkning.

Efter det att 1992 års konvention trädde i kraft den 1 januari 1994 har
förordningen ändrats nio gånger. Bland annat har under 2003 förordningens
personkrets utökats till att även omfatta tredjelandsmedborgare som endast
på grund av sitt medborgarskap tidigare inte har omfattats av förordningen.
Genom olika avgöranden från EG-domstolen har också tolkningen av
förordningen förändrats genom åren. Vidare har Finland, Island och Sverige
inom sina pensionsområden genomfört stora principiella förändringar.

Utskottets överväganden
Propositionen
Den nya nordiska konventionen ger kompletterande bestämmelser rörande
vissa frågor och personer som redan är behandlade i förordningen. Den
reglerar även de finansiella mellanhavandena mellan länderna vad avser
sjukvård och vissa arbetslöshetsförmåner enligt förordningens artiklar om
detta. Slutligen förbinder sig länderna att behandla icke-förvärvsaktiva
som om förordningen var gällande även för dem. Av konventionstexten följer
dock att denna utsträckta tillämpning av förordningen skall ske med vissa
undantag.
Enligt artikel 2 är konventionens sakliga tillämpningsområde identiskt
med det som gäller för förordningen nu och i framtiden. Om förordningens
sakliga tillämpningsområde förändras följer konventionen automatiskt med
utan att några särskilda ändringar i konventionen behöver göras varje
gång.
Enligt artikel 3 gäller konventionen för personer som omfattas av
förordningen. Därtill gäller konventionen för alla andra personer som är eller
har varit omfattade av lagstiftningen om social trygghet i ett nordiskt
land eller som kan härleda rättigheter från personer som är eller har
varit försäkrade i ett sådant land.
Artikel 4 anges i propositionen vara den mest centrala artikeln i hela
konventionen. I denna slås fast att förordningens regler generellt ska
tillämpas på alla personer försäkrade och bosatta i Norden som inte direkt
omfattas av förordningen. Grupper som artikeln i huvudsak kommer att
tillämpas på är EU- eller EES-medborgare som inte är eller har varit
anställda eller egenföretagare enligt förordningens mening (icke-förvärvsaktiva)
och som således är bosatta i Norden. Denna generella utsträckning av
förordningens bestämmelser gör att det ofta endast blir nödvändigt att
formulera regler i konventionen för de enskilda förmånsslagen om det finns
anledning att göra undantag från förordningens bestämmelser. Särskilda
bestämmelser gäller dock för Danmark. Förordningens tillämpningsområde
har utökats till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund
av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser. Danmark omfattas
dock inte av denna utökning av personkretsen och har därför i en bilaga
till konventionen antecknat i vilken omfattning konventionens personkrets
skall gälla för Danmark. I denna föreskrivs att i fråga om kapitlen 7 och
8 i avdelning III i förordningen (familjeförmåner, förmåner för pensionärers
minderåriga barn och för barn som mist en av eller båda föräldrarna),
artiklarna 69 och 70 i förordningen (arbetslöshetsförmåner) samt grundpensioner
i artiklarna 8 och 9 i konventionen skall den utsträckta tillämpningen
enbart gälla medborgare i ett nordiskt land.
I artikel 5 föreskrivs att för personer som inte varit förvärvsaktiva i
förordningens mening tillämpas lagstiftningen i det nordiska land där de
är bosatta. Icke-förvärvsaktiva makar och barn till i första hand utsända
anställda och motsvarande skall omfattas av lagstiftningen i det utsändande
landet.
Artikel 7 behandlar ersättning för kostnader för hemresa vid sjukdom och
moderskap och har sin motsvarighet i 1992 års konvention.
I artikel 8 görs undantag på området för grundpensioner från den utsträckta
tillämpningen av förordningen. I praktiken gäller det personer som aldrig
varit förvärvsaktiva. En person som inte är eller har varit anställd eller
egenföretagare i förordningens mening är berättigad till grundpension
från ett nordiskt land endast när han har förvärvat rätt till sådan pension
från detta land på grundval av minst tre års bosättning i landet. Kravet
kan inte uppfyllas genom att bosättnings- och försäkringsperioder i andra
EU/EES-länder åberopas. Perioder under vilka någon har uppburit pension
från ett annat land, för vilket förordningen eller konventionen gäller,
medräknas inte vid prövning om bosättningskravet är uppfyllt.
I artikel 9, som har sin motsvarighet i 1992 års konvention, föreskrivs
att en person så länge denne är bosatt i ett EES-land är berättigad till
grundpension som han har förvärvat rätt till i ett nordiskt land.
Även artikel 12 har sin motsvarighet i 1992 års konvention. Den ger den
som tidigare arbetat i ett nordiskt land, och som inom fem år återvänder
dit, rätt att erhålla dagpenningförmåner vid arbetslöshet utan att på
nytt ha uppfyllt de krav för rätt till förmåner som gäller enligt
förordningen.
Enligt artikel 13 skall de behöriga myndigheterna ingå ett tillämpningsavtal.
Ett sådant avtal väntas under våren 2004.
Enligt artikel 15 avstår länderna, i enlighet med vad som gäller enligt
1992 års konvention, från återbetalning av utgifter för vårdförmåner och
vissa arbetslöshetsförmåner.
Konventionen skall träda i kraft första dagen i tredje månaden efter den
månad, då samtliga regeringar har meddelat den danska regeringen att de
godkänner konventionen. När konventionen träder i kraft upphör 1992 års
konvention att gälla. Den nya konventionen skall inte medföra minskning
av förmånsbelopp som utges vid konventionens ikraftträdande.
Konventionen förutsätter att det i varje land skall finnas en behörig
myndighet som skall utfärda de bestämmelser som fordras för att säkerställa
en enhetlig nordisk tillämpning av konventionen. Eftersom Riksförsäkringsverket
har det yttersta ansvaret för tillämpningen av konventionen är det, enligt
regeringens uppfattning, lämpligt att verket för svensk del är sådan
behörig myndighet. Vid frågor som rör förmåner vid arbetslöshet bör dock
verket samråda med Arbetsmarknadsstyrelsen.
Lagen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer för att ikraftträdandet
skall kunna sammanfalla med den tidpunkt då konventionen träder i kraft.

I konventionen görs inga nya åtaganden som medför nya kostnader för svenskt
vidkommande.
Motionen
I motion Sf15 av Carl-Axel Johansson (m) begärs ett tillkännagivande om
det danska undantaget i konventionen. Motionären anför att detta kommer
att medföra oklarheter beträffande vad som gäller för icke nordiska
medborgare som bor i Norden. Det innebär bl.a. problem för familjer som har
familjemedlemmar som pendlar över den danska gränsen och där åtminstone
en part är utomnordisk medborgare. Regeringen bör ta upp konventionen
till omförhandling och framhålla det olyckliga för Öresundsregionens
tillväxt med undantaget i konventionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att det är angeläget att Sverige genom konventioner med
andra länder reglerar multi- och bilaterala förhållanden på den sociala
trygghetens område för att därigenom åstadkomma samordning av de olika
regelsystemen. Vidare är det angeläget att den nordiska konventionen
anpassas till nu gällande bestämmelser. Beträffande det danska undantaget
innebär detta att icke nordiska medborgare, som annars skulle ha omfattats
av konventionen, inte kommer att göra detta beträffande vissa förmåner.
Utskottet är av den principiella uppfattningen att en nordisk konvention
på den sociala trygghetens område bör vara så heltäckande som möjlig.
Därigenom undviks i motsvarande grad svårigheter och oönskade effekter i
tillämpningen. Utskottet vill härvid peka på att i det nordiska
regeringssamarbetet är frågor om gränshinder en högt prioriterad fråga. Det
danska undantaget har sin grund i Danmarks undantag beträffande
tredjelandsmedborgare enligt förordningen. Det får således tolkas så att Danmark
inom ramen för det nordiska samarbetet i princip inte vill ge
tredjelandsmedborgare vidare rättigheter än vad Danmark åtagit sig inom ramen
för
EU-samarbetet. Utskottet anser att det danska undantaget i konventionen
får godtas, men att regeringen fortsättningsvis bör verka för ett borttagande
av detsamma.
Från och med den 1 januari 2004 har en ny myndighet, Inspektionen för
arbetslöshetsförsäkringen, övertagit tillsynen över arbetslöshetskassornas
och arbetsförmedlingarnas handläggning av arbetslöshetsförsäkringen. Det
samråd som Riksförsäkringsverket enligt 2 § i regeringens lagförslag skall
ha med Arbetsmarknadsstyrelsen, skall verket i stället ha med Inspektionen
för arbetslöshetsförsäkringen.
Med nu angiven ändring tillstyrker utskottet regeringens förslag och
avstyrker motion Sf15.

Särskilt yttrande

Konventionen (m)
Per Westerberg (m), Anita Sidén (m) och Anna Lilliehöök (m) anför:

Det är bra att det föreligger ett förslag om en ny nordisk konvention om
social trygghet. Det stämmer överens med den rörlighet av arbetskraften
som skall gälla inom EU-området. Inriktningen på en sådan överenskommelse
bör vara att undvika undantag för något land. Det är inte bra att vissa
persongrupper i förhållade till ett lands regelsystem utesluts från den
samordning av förmåner som gäller i övriga delar av Norden, vilket kan
bli följden av det danska undantaget som medför oklarheter för utomnordiska
medborgare bosatta i Norden. De problem som därvid uppkommer blir särskilt
kännbara i Öresundsregionen där många bor på ena sidan av Öresund och
arbetar på den andra sidan. Detta innebär en begränsning som drabbar
enskilda människor och blir till men för tillväxten i regionen. Vi anser
därför att regeringen bör ta upp konventionen till omförhandling och
framhålla de negativa konsekvenserna av undantaget i konventionen.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:44 Nordisk konvention om social trygghet:

1. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den nordiska konventionen
om social trygghet av den 18 augusti 2003.
2. Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om nordisk konvention om social trygghet.
Följdmotion
2003/04:Sf15 av Carl-Axel Johansson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om undantag i den nordiska konventionen om social trygghet.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag