Socialförsäkringsutskottets betänkande

2003/04:SFU4

Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2002/03:132 om en permanent finansiell
samordning inom rehabiliteringsområdet jämte tre
motioner som väckts med anledning av propositionen
samt ett antal motionsyrkanden som väckts under den
allmänna motionstiden 2003.
Finansiell samordning föreslås kunna ske
frivilligt mellan en försäkringskassa, ett
landsting, en länsarbetsnämnd samt en eller flera
kommuner. Därigenom skall en effektiv
resursanvändning underlättas. Målgruppen för den
föreslagna finansiella samordningen utgörs av
människor som är i behov av samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande
parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga
till förvärvsarbete. De åtgärder som får finansieras
genom den finansiella samordningen skall syfta till
att återställa eller öka den enskildes funktions-
och arbetsförmåga.
Nuvarande grundläggande principer om
likabehandling av människor skall upprätthållas även
inom ramen för en finansiell samordning. Allt
rehabiliteringsarbete, all planering och all
uppföljning och utvärdering skall även genomsyras av
ett tydligt köns- och integrationsperspektiv.
Av de mellan parterna överenskomna resurserna till
den finansiella samordningen skall den allmänna
försäkringskassan bidra med hälften, medan kommun
och landsting skall bidra med vardera en fjärdedel.
Den allmänna försäkringskassan föreslås därvid få
möjlighet att disponera högst 5 % av de budgeterade
kostnaderna för sjukpenning till finansiell
samordning. Dessa medel skall utgöra statens samlade
andel i finansiell samordning.
Den finansiella samordningen skall bedrivas genom
ett fristående samordningsorgan, vari de samverkande
parterna är representerade. Samordningsorganet, i
form av ett samordningsförbund, skall ha en
övergripande funktion och besluta om mål och
riktlinjer, finansiera insatser samt stödja
samarbetet mellan samverkansparterna. Däremot skall
det inte besluta om förmåner eller rättigheter för
enskilda eller i övrigt vidta åtgärder som
innefattar myndighetsutövning.
I propositionen betonas vikten av att den
finansiella samordningen följs upp och utvärderas på
både lokal och nationell nivå.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 2004.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den
ändringen att politiskt valda ledamöter och
ersättare i socialförsäkringsnämnd skall kunna
representera försäkringskassan i
samordningsförbundets styrelse, men att minst en av
de ledamöter som utses skall vara ledamot eller
ersättare i försäkringskassans styrelse. Utskottet
avstyrker motionsyrkandena.
I ärendet finns sex reservationer och två
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagförslagen
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om finansiell samordning av
rehabiliteringsinsatser mellan allmän
försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och
landsting, med den ändringen att 12 § skall få
den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5. lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7. lag om ändring i lagen (2000:981) om
fördelning av socialavgifter.
Därmed bifaller riksdagen delvis proposition
2002/03:132 och avslår motionerna 2003/04:Sf2,
2003/04:Sf3, 2003/04:Sf4, 2003/04:Sf397 yrkande
30 samt 2003/04:Sf405 yrkandena 1-5 och 7.
Reservation 1 (fp, c)
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)

2. Försöksverksamhet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Sf358 yrkande
3.
Reservation 4 (fp)

3. Rehabilitering av personer med en svår
social situation

Riksdagen avslår motion 2003/04:So637 yrkande
8.
Reservation 5 (c)

4. Ansvarsfördelning mellan myndigheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:So642 yrkande
6.
Reservation 6 (kd)

5. Övriga samverkansfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf248 och
2003/04:N336 yrkande 5.

Stockholm den 27 november 2003

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas
Eneroth (s), Sven Brus (kd), Per Westerberg (m), Bo
Könberg (fp), Mona Berglund Nilsson (s), Kalle
Larsson (v), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m),
Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta
Carlsson (c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström (s), Kurt
Kvarnström (s), Lilian Virgin (s) och Kerstin-Maria
Stalin (mp).
Ärendet och dess beredning

Finansiell samordning enligt lagen (1992:863) om
lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård
(Finsam) prövades i fem försöksområden under åren
1993-1997.

Den 1 juli 1994 infördes lagen (1994:566) om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst. Med stöd av denna lag har försök med
finansiell samordning (Socsam) bedrivits i åtta
kommuner. Sådana försök pågår för närvarande i sex
kommuner.
En redovisning av dessa finansiella
samordningsformer och samverkan inom
rehabiliteringsområdet (Frisam) samt utvärderingar
finns i betänkande 2001/02:SfU18.
I samband med behandlingen av regeringens
proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan
för utveckling av hälso- och sjukvården begärde
riksdagen på förslag av socialutskottet (bet.
2000/01:SoU5) att regeringen skyndsamt skulle
återkomma till riksdagen med ett förslag om
finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och socialförsäkringen i syfte att
underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa
och minskade sjukskrivningar.
Hösten 2001 hemställde socialförsäkringsutskottet
i betänkande 2001/02:SfU1 att riksdagen som sin
mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet
hade anfört om att regeringen under våren 2002 borde
återkomma med förslag om finansiell samordning
mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
hemställan (rskr. 2001/02:84).
Med anledning av riksdagens tillkännagivande har
det inom Regeringskansliet bildats en arbetsgrupp
bestående av tjänstemän från Socialdepartementet,
Finansdepartementet, Näringsdepartementet och
Justitiedepartementet. Med utgångspunkt i riksdagens
beställning har arbetsgruppen utarbetat ett förslag
om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet. Förslaget har redovisats i
departementspromemorian Finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet (Ds 2003:2).
Förslagen i propositionen bygger på en
överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande och
följt Lagrådets förslag.
Utskottet har under beredningen av ärendet den 13
oktober 2003 gjort ett studiebesök vid
Socsamverksamheten i Stenungsund (4S), varvid
utskottet informerades om Socsamförsöket och olika
verksamheter inom ramen för detta.
Vidare har utskottet den 30 oktober 2003 hållit en
offentlig utfrågning om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet med företrädare för
Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsverket,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Försäkringskassornas förbund samt Finspångs
Beställarförbund. I utfrågningen deltog även
ledamöter i socialutskottet.
Socialutskottet har avgett yttrande till
socialförsäkringsutskottet. Yttrandet återfinns i
bilaga 5.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.
Utskottet behandlar tre motioner som väckts med
anledning av propositionen.
Därtill behandlar utskottet ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden och som avser
finansiell samordning.
Motionerna redovisas i bilaga 1.

2003/04

SfU4

Utskottets överväganden

Propositionen

I propositionen lämnas förslag till utformning av en
permanent finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet. Finansiell samordning
föreslås kunna ske frivilligt mellan en
försäkringskassa, ett landsting, en länsarbetsnämnd
samt en eller flera kommuner. Därigenom skall en
effektiv resursanvändning underlättas. Målgruppen
för den föreslagna finansiella samordningen utgörs
av människor som är i behov av samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande
parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga
till förvärvsarbete. De åtgärder som får finansieras
genom den finansiella samordningen skall ligga inom
de samverkande parternas samlade ansvarsområde och
syfta till att återställa eller öka den enskildes
funktions- och arbetsförmåga.

Med hänsyn till att den finansiella samordningen
syftar till att den enskilde skall uppnå förmåga
till eget förvärvsarbete, finns det enligt
regeringens mening starka skäl för att
länsarbetsnämnden skall delta i den finansiella
samordningen. Regeringen anser att
arbetsmarknadsmyndighet är en väsentlig aktör, om
syftena med den finansiella samordningen skall kunna
uppnås.
Regeringen anser även att flera kommuner skall
kunna ingå i samma samverkan, eftersom antalet
personer inom målgruppen kan vara begränsat i
kommuner med relativt få invånare.
Samtliga fyra parter måste delta för att en
finansiell samordning skall komma till stånd. En
sådan ordning kan på det lokala planet göra det
svårare att få till stånd en finansiell samordning,
eftersom en aktör kan hindra samordningen. Å andra
sidan anser regeringen att en finansiell samordning
mellan två eller tre parter har betydligt sämre
förutsättningar att bli lika effektiv som en
samordning mellan samtliga fyra parter. Med hänsyn
till motiven för och syftet med finansiell
samordning anser regeringen att fördelarna med ett
krav om att samtliga parter skall delta överväger
nackdelarna. Samtliga parter är väsentliga för att
uppnå en heltäckande samordning för målgruppen. För
att undvika att enskilda individer hamnar i en
gråzon mellan olika myndigheter behövs därför ett
aktivt deltagande från samtliga berörda parter.
Genom den finansiella samordningen kommer
samverkansparterna att prioritera särskilda insatser
för den aktuella målgruppen. Nuvarande grundläggande
principer om likabehandling av människor skall
upprätthållas även inom ramen för en finansiell
samordning. Det får således inte komma i fråga att
den aktuella målgruppen genom den finansiella
samordningen får tillgång till rehabilitering på
bekostnad av övriga grupper som är berättigade till
sådana åtgärder. Det är en risk som finns och därför
bör detta särskilt studeras i samband med
utvärderingen av den finansiella samordningen. Den
finansiella samordningen syftar i stället till att
underlätta för grupper som redan är i behov av
rehabilitering och annat stöd från flera huvudmän
att verkligen få sådant stöd. Annorlunda uttryckt
skall individerna i målgruppen för den finansiella
samordningen prioriteras i den meningen att de nu
kan erbjudas det stöd de redan har behov av och är
berättigade till, men som de på grund av
gränsdragningsproblem mellan aktörerna löper risk
att inte få. Allt rehabiliteringsarbete, all
planering och all uppföljning och utvärdering skall
även genomsyras av ett tydligt köns- och
integrationsperspektiv.
Den finansiella samordningen föreslås omfatta de
resurser som, i enlighet med samverkansparternas
överenskommelse, skall användas för att finansiera
samordnade insatser för den aktuella målgruppen. Av
resurserna skall den allmänna försäkringskassan även
bidra med länsarbetsnämndens del. Detta innebär att
kassan skall bidra med hälften, medan kommun och
landsting skall bidra med vardera en fjärdedel. Från
och med den 1 januari 2003 får högst 5 % av de
budgeterade utgifterna för sjukpenning användas för
samverkan inom rehabiliteringsområdet (Frisam).
Dessa medel utgör därvid statens samlade andel för
finansiering av samverkan och skall stå i proportion
till statens samlade ansvar för åtgärder för den
grupp som samverkan riktar sig till. Det innebär att
i de fall både försäkringskassan och
länsarbetsnämnden deltar i ett samverkansprojekt
enligt Frisam, svarar försäkringskassan även för
länsarbetsnämndens del av kostnaderna. Regeringen
anser att försäkringskassornas möjlighet att
disponera högst 5 % av de budgeterade utgifterna för
sjukpenning för samverkan enligt Frisam även bör
omfatta den nu föreslagna finansiella samordningen
och att samma principer måste gälla för de båda
samverkansformerna. Även
arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan i den
förevarande finansiella samordningen skall därför
finansieras med medel från sjukförsäkringen.
Regeringen föreslår att den finansiella
samordningen skall bedrivas genom ett fristående
samordningsorgan, vari de samverkande parterna är
representerade. Samordningsorganet skall besluta om
mål och riktlinjer för den finansiella samordningen
samt finansiera insatser. Samordningsorganet skall
dessutom stödja samarbetet mellan
samverkansparterna, t.ex. genom att bistå
bedömargrupper som huvudmännen svarar för. Däremot
skall samordningsorganet inte besluta om förmåner
eller rättigheter för enskilda eller i övrigt vidta
åtgärder som innefattar myndighetsutövning.
Samordningsorganet föreslås utgöras av ett
särskilt inrättat samordningsförbund. Detta skall
utgöra en ny form av offentligrättslig juridisk
person som har rättskapacitet. De bestämmelser som
gäller för kommunalförbund som är organiserat med
förbundsdirektion skall i tillämpliga delar gälla
för ett samordningsförbund. För ett
samordningsförbund skall det finnas en
förbundsordning. I denna skall anges bl.a. de
principer som skall gälla för de ekonomiska
transaktionerna inom den finansiella samordningen.
Förbundets beslutanderätt gäller beslut av
generell räckvidd. Det rör sig om avgöranden där det
politiska momentet, allmänt sett, kommer att vara
dominerande. Detta talar för att samverkansparterna
i samordningsförbundet i första hand bör
representeras av politiker. Med en politisk
representation vinns även den fördelen att
ledamöterna bör ha mandat att inom
samordningsförbundet besluta utan att det behövs
ytterligare förhandlingar inom huvudmannens
beslutande organ. Inom Socsams ledningsorgan
förekommer det också en sådan politisk
representation för de samverkande parterna. Någon
förändring i detta hänseende framstår inte som
påkallad såvitt gäller de nuvarande
samverkansparterna. Tvärtom ger en gemensam, lokal
politisk styrning legitimitet och tyngd, samtidigt
som politikerna således utgör en viktig länk till
övriga politiska organ. Politikernas roll är bl.a.
att identifiera behov av resurser i samhället och
prioritera därefter. Deras målformulering är en
betydelsefull del i styrningen. Även
kommunaldemokratiska aspekter talar för att i
samordningsförbundet bör i vart fall kommun och
landsting representeras av politiker. Dessutom
utövas, enligt 1 kap. 7 § regeringsformen,
beslutanderätten i kommuner och landsting av valda
församlingar. Regeringen föreslår därför att till
ledamot eller ersättare i ett samordningsförbunds
styrelse får utses den som är ledamot eller
ersättare i kommun eller landstingsfullmäktige eller
i försäkringskassans styrelse.
Beträffande länsarbetsnämnden förhåller det sig på
det sättet att denna organisation i huvudsak är
tjänstemannastyrd och att den skall verkställa den
arbetsmarknadspolitik som har fastställts på
nationell nivå. Detta talar för att
länsarbetsnämnden bör ha möjlighet att till ledamot
och ersättare i förbundsstyrelsen få utse lämplig
person som är anställd hos länsarbetsnämnden. Ett
krav för att en person skall kunna utses till sådan
representant för länsarbetsnämnden skall således
vara att han eller hon antingen är ledamot (eller
ersättare) i länsarbetsnämndens styrelse eller är
anställd hos länsarbetsnämnden.
Medborgarnas nuvarande möjligheter till insyn och
inflytande över huvudmännens verksamhet skall
omfatta även verksamheten inom den finansiella
samordningen. Samordningsförbundet är att betrakta
som en myndighet. För sådana gäller
offentlighetsprincipen. Ett väsentligt moment i
medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande
är deras möjligheter att till allmän
förvaltningsdomstol kunna överklaga de beslut som
fattas av ledningsorganet för den finansiella
samordningen. Enligt 30 § Socsamlagen gäller
bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen i tillämpliga
delar i fråga om beställarförbund, vilket innebär
bl.a. att medlemmarna i berörda kommuner och
landsting kan överklaga ledningsorganets beslut
genom laglighetsprövning. Motsvarande skall gälla
även inom den föreslagna finansiella samordningen.
En samverkanspart skall ha ovillkorlig rätt att
utträda ur ett samordningsförbund. En uppsägningstid
på tre år skall gälla, om inte kortare tid
föreskrivs i förbundsordningen. Förfarandet vid
utträde ur ett samordningsförbund skall regleras i
förbundsordningen.
Samverkansparterna får själva bestämma om
förutsättningarna för och förfarandet vid ett
samordningsförbunds likvidation och upplösning.
Dessa frågor skall regleras i förbundsordningen.
Samma gäller frågan om hur förbundets tillgångar
skall fördelas vid en upplösning.
Samordningsförbundets räkenskaper och förvaltning
samt styrelsens förvaltning skall granskas av en
revisor för varje samverkanspart. Riksrevisionen
skall utse den revisor som för den allmänna
försäkringskassans och länsarbetsnämndens räkning
skall granska samordningsförbundet. För revision av
ett samordningsförbund föreslås att bestämmelserna i
9 kap. kommunallagen skall gälla i tillämpliga
delar.
I propositionen betonas vikten av att den
finansiella samordningen följs upp och utvärderas på
både lokal och nationell nivå. Samverkansparterna
föreslås få ansvaret för lokal uppföljning och
utvärdering. Den myndighet regeringen senare
bestämmer bör få ansvaret för den nationella
uppföljningen och utvärderingen av finansiell
samordning.
Genom den föreslagna möjligheten till finansiell
samordning skall en effektiv resursanvändning
underlättas. Sammantaget bör förslaget därmed inte
medföra några ökade kostnader för den offentliga
sektorn. Däremot kan det uppstå en viss förändring i
kostnadsfördelningen mellan olika verksamheter. Det
är dock inte möjligt att på förhand beräkna denna
effekt.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 2004.

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion Sf2 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs i yrkande
6 ett
tillkännagivande om att en rehabiliteringsförsäkring
måste införas för att finansiell samordning skall
kunna fylla en reell funktion. Ett stort antal
studier pekar på att aktiva sammansatta
rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande vid
sjukskrivningar faktiskt ger positiva effekter för
individen jämfört med passivitet. Det behövs därför
en kraftfullare försäkring - en sammanhållen
rehabiliteringsförsäkring - som kan bidra med aktiva
och tidiga insatser i syfte att få den sjukskrivne
tillbaka till arbete så fort som möjligt. I
yrkandena 1-5 begärs tillkännagivanden i olika
avseenden. Motionärerna anser att personer äldre än
64 år skall kunna bli föremål för samordnad
rehabilitering. En viss ålder skall inte
diskvalificera en förvärvsaktiv person från
rehabilitering. Det bör inte finnas ett krav på att
fyra parter måste delta. Kravet omöjliggör t.ex. det
gemensamma arbete som sjukvård och försäkringskassor
utförde under Finsamförsöken och flera av de
verksamhetsformer som utvecklats med hjälp av
Socsamlagstiftningen. De erfarenheter som vunnits
utifrån Finsam och Socsam har bl.a. visat att
flexibla regler möjliggjort lokala variationer i
samordningen som varit övervägande positiva.
Samordningen är således ibland mer effektiv då färre
parter deltar, som t.ex. landsting och
försäkringskassa. Det bör vidare vara möjligt för
försäkringskassan att disponera upp till 10 % av
budgeterade kostnader för sjukpenning. Risken är
annars överhängande att handlingsutrymmet upplevs så
begränsat att någon samordning inte påbörjas.
Motionärerna anser slutligen att det inte bör vara
tvingande för parterna att delta med i förväg
fastställda andelar.

I motion Sf3 av Sten Tolgfors m.fl. (m) begärs att
riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag.
Som motivering härför framhåller motionärerna
följande. Samordningsförbund med fyra inblandade
parter riskerar att bli en tungrodd byråkrati. De
samverkansprojekt som visat sig leda till konkreta
resultat har ofta omfattat två parter, i första hand
landsting och försäkringskassa respektive kommunens
socialtjänst och länsarbetsnämnd. Regeringens
förslag riktar sig även till en snäv målgrupp som
omfattar människor som står mycket långt från
arbetsmarknaden. Samverkan kommer därmed att
koncentreras på de fall för vilka det är svårast att
uppnå resultat i stället för på de fall för vilka
det går att uppnå konkreta och snara resultat.
Vidare bör budgetmedel prioriteras politiskt och
avsättas i konkreta anslag. Det är även orimligt att
försäkringskassan skall stå för länsarbetsnämndens
kostnader. För målgruppen särskilt utsatta är det
inte i första hand sjukpenning som betalas ut utan
socialbidrag och arbetslöshetsersättning. Det finns
ett mycket stort behov av att försäkringskassan
inleder samverkan med sjukvården för att åstadkomma
en snar rehabilitering av sjukskrivna.
I motion Sf4 yrkandena 1-7 av Bo Könberg m.fl.
(fp, c) begärs att riksdagen i stället för
regeringens förslag antar ett av motionärerna
framlagt förslag om lag om finansiell samordning
mellan försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun
och länsarbetsnämnd med följdförslag. Motionärerna
framhåller bl.a. följande. En tillåtande, inte en
hindrande lag, behövs. Finansiell samordning skall
kunna omfatta två, tre eller fyra parter, efter
lokal överenskommelse. Försäkringskassan skall dock
alltid delta med hänsyn till syftet att minska
statens utgifter för sjukförsäkringen.
Samordningsförbund eller någon viss
kostnadsfördelning mellan parterna skall inte vara
villkor för verksamheten. Flera olika slags
samverkan, med olika målgrupper och inriktning,
skall kunna förekomma. Finansiell samordning skall
förutom rehabilitering även kunna omfatta andra
åtgärder som kan minska statens kostnader. I yrkande
8 begär motionärerna att regeringen återkommer med
förslag om villkoren för användande av medel under
berörda anslag anpassade till den nya lagen, vilket
inkluderar anslag inom det arbetsmarknadspolitiska
området. Vidare begärs i yrkande 9 att regeringen
återkommer med förslag rörande reglerna för
sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitisk
verksamhet, såvitt avser försäkringskassornas
beslutanderätt och de ekonomiska ramarna för
finansiell samordning. En försäkringskassa bör utan
särskild prövning få disponera upp till 10 % av de
beräknade kostnaderna för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning. I avvaktan på detta skall
statliga medel kunna användas för finansiell
samordning i den omfattning regeringen medger det.
Vidare begär motionärerna i yrkande 10 att
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen och andra
berörda myndigheter skall få i uppdrag att göra
uppföljningar och utvärderingar och att lämna årliga
rapporter om resultaten om den finansiella
samordningen. Slutligen begärs i yrkande 11 att
berörda myndigheter i samverkan med kommun- och
landstingsförbund bör ges i uppdrag att utarbeta nya
jämförelsenormer för ekonomisk resultatfördelning
mellan parterna.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

I motion Sf405 av Sten Tolgfors m.fl. (m) begärs i
yrkandena 1-5 och 7 olika tillkännagivanden.
Motionärerna anser att mer samverkan behövs för att
individen skall få en bra rehabilitering utan långa
väntetider. Samordning mellan sjukvård och
försäkringskassa måste komma först. Målet bör vara
att den sjukskrivne skall träffa ett
rehabiliteringsteam inom 28 dagars sjukskrivning.
Vidare skall särskilda budgetmedel avsättas för
samverkan och rehabilitering. De lokala parterna
skall avgöra målgrupper, verksamhetsområde och
åldersgrupper utifrån lokala behov och
förutsättningar. Statliga myndigheter skall ha i
uppdrag att samverka. Det kan därvid finnas legala
hinder att samverka som regeringen bör utreda.
Motionärerna anser även att Frisamlagstiftningen och
andra lagar om samverkan behöver kompletteras. Till
exempel bör regleringen av Frisam kompletteras med
regler för hur resurser skall kunna knytas ihop vid
samarbetsprojekt. För hållbar samverkan behöver det
finnas möjligheter att lokalt lägga ihop medel
avsatta för samverkan i associationsformer som skall
kunna utformas olika efter olika situationer och
lokala behov.

I motion Sf248 av Marie Wahlgren m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om samordning mellan sjukvård
och försäkringskassa vad gäller de reumatiska
sjukdomarna. Motionärerna framhåller att vid
reumatiska sjukdomar är de indirekta kostnaderna
förhållandevis stora. Ett samarbete mellan
försäkringskassa och sjukvård skulle därför vara
mycket lönsamt. De reumatiska sjukdomarna lämpar sig
speciellt väl för finansiell samverkan (Finsam). Om
Folkpartiets förslag inte accepteras i nuläget bör
en nationell försöksverksamhet på de reumatiska
diagnoserna påbörjas.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf358
yrkande 3 ett tillkännagivande om att en
försöksverksamhet bör ske under perioden 2005-2007 i
landstingsområden med olika storlek,
befolkningssammansättning, åldersstruktur och
arbetsmarknad. Statsbidragen till sjukvården bör
därvid ökas med ett belopp motsvarande 20 % av
statens sjukpenningkostnad i respektive
landstingsområde. Samtidigt skall de deltagande
landstingen överta ett delansvar för 20 % av
sjukpenningkostnaderna.
I motion Sf397 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs i
yrkande 30 ett tillkännagivande om finansiell
samverkan. Motionärerna framhåller att regeringens
förslag inte medger ett optimalt utnyttjande av
resurserna. Det begränsar möjligheterna till
finansiell samordning och förhindrar värdefulla
lokala initiativ i samordningen. Aktiva, tidiga och
individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser ökar
den sjukskrivnes chanser att komma tillbaka till
arbetet. Den rehabiliteringsförsäkring som
Kristdemokraterna föreslår har däremot ett
individperspektiv som förslaget till finansiell
samordning saknar.
Kenneth Johansson m.fl. (c) begär i motion So637
yrkande 8 ett tillkännagivande om att de ökade
resurserna i form av finansiell samverkan bör riktas
till socialt arbete och förstärkt psykiatriskt
arbete för rehabilitering av personer med en svår
social situation.
I motion So642 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande om att den
oklara ansvarsfördelningen mellan inblandade
myndigheter är ett hinder för funktionshindrades
rehabilitering. Individen går miste om en
sammanhållen rehabiliteringsprocess.
Birgitta Sellén m.fl. (c) begär i motion N336
yrkande 5 ett tillkännagivande om att
sjukskrivningarna i Norrland ökar alarmerande och
att hälso- och sjukvård, socialtjänst och
socialförsäkring skall samordnas så att de
gemensamma resurserna används aktivt och effektivt.

Socialutskottet

Socialutskottet anför i sitt yttrande att utskottet
ser positivt på förslaget om permanent finansiell
samordning inom rehabiliteringsområdet. Enligt
utskottets bedömning innebär förslaget att
samarbetet mellan de olika verksamheterna kan
förbättras. Genom samordningen kan enskilda
människors behov av rehabiliteringsinsatser
tillgodoses bättre, vilket i sin tur innebär att
förmågan till eget förvärvsarbete främjas på ett
effektivt sätt. Vidare innebär förslaget att en
kostnadseffektiv användning av tillgängliga resurser
främjas. Socialutskottet ställer sig därför bakom
regeringens förslag till finansiell samordning på
rehabiliteringsområdet.

Socialutskottet framhåller vikten av att
grundläggande principer om likabehandling,
människovärde och behovssolidaritet upprätthålls.
Enligt utskottet är dessa principer av grundläggande
betydelse, och det kan inte komma i fråga att göra
avsteg från dem vid införandet av en finansiell
samordning. Den finansiella samordningen innebär
emellertid, som regeringen anfört, att
samverkansparterna kommer att prioritera särskilda
insatser för den aktuella målgruppen.
Socialutskottet vill i detta sammanhang understryka
att det inte kan accepteras att de som ingår i
målgruppen får tillgång till rehabilitering på
bekostnad av övriga grupper som är berättigade till
sådana åtgärder. Utskottet ser därför mycket
positivt på att denna fråga skall studeras särskilt
i samband med den uppföljning och utvärdering som
regeringen förutskickat i propositionen.
Socialutskottet betonar vidare betydelsen av
sjukdomsförebyggande arbete. Det är således
angeläget att det förebyggande arbetet uppmärksammas
även inom ramen för finansiell samordning.
Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser på
individ- och gruppnivå bör enligt utskottets
uppfattning initieras och stödjas. Vidare bör
metoder utvecklas så att preventiva insatser
naturligt integreras i vårdkedjan.

Socialförsäkringsutskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i
betänkande 2001/02:SfU1, uttryckt uppfattningen att
samhällets resurser måste utnyttjas mer effektivt
för att bättre kunna tillgodose enskilda människors
behov av stöd, särskilt när det är fråga om personer
med sammansatta problem. Många människor riskerar
annars att hamna i en gråzon, när problembilden inte
ryms inom en enda myndighets ram. Det kan då leda
till en rundgång mellan olika myndigheter. Det är
därför angeläget att samarbete mellan alla berörda
myndigheter kommer till stånd vid rehabilitering av
personer med sammansatta behov. Utskottet har vidare
i nämnda betänkande uttalat att för att en
samordning skall kunna ge erforderligt stöd åt
enskilda individer med sammansatta problem bör den
finansiella samordningen, utöver allmän
försäkringskassa, landsting och kommuner, även
omfatta arbetsmarknadsmyndigheter.

Utskottet ser mycket positivt på regeringens
förslag om den ökade samverkan och samordningen. Som
kommit till uttryck ovan är utskottets uppfattning
att arbetsmarknadsmyndighets medverkan är en viktig
del i den finansiella samordningen. Det har vid
remissbehandlingen inför propositionen och under den
offentliga utfrågningen i socialförsäkringsutskottet
framkommit att Arbetsmarknadsverket anser att
deltagande i den finansiella samordningen kommer i
konflikt med Arbetsmarknadsverkets
arbetsmarknadspolitiska uppdrag. Verket har vid
utfrågningen instämt i att samordning krävs för den
aktuella målgruppen, men efterlyst klarare
målsättningar och uppdrag för de olika parterna inom
samordningen. Verket ser stora risker med samordning
mellan flera parter som har olika mål. Det är
därför, enligt verkets mening, bättre att tydliggöra
rollerna för respektive part och från denna
utgångspunkt utarbeta samverkan.
För att rehabiliteringssystemet för ifrågavarande
grupp skall kunna fungera måste samtliga
samverkansparter medverka för den gemensamma
målsättningen. När regeringen nu har lagt det
aktuella lagförslaget, enligt vilket således
länsarbetsnämnderna skall medverka, förutsätter
utskottet att sistnämnda myndigheter kommer att ges
sådant utrymme och sådana prioriteringar att de på
ett adekvat sätt kan delta i samordningen.
Utskottet delar socialutskottets uppfattning att
grundläggande principer om likabehandling,
människovärde och behovssolidaritet måste tillämpas
inom ramen för den finansiella samordningen. Detta
har även kommit till uttryckt i propositionen.
Vidare delar socialförsäkringsutskottet
socialutskottets uppfattning att det även är viktigt
att förebyggande åtgärder kan komma till stånd inom
ramen för den finansiella samordningen.
Beträffande försäkringskassans representation i
samordningsförbundet skall kassan enligt regeringen
förslag representeras av ledamot eller ersättare i
försäkringskassans styrelse. Utskottet noterar att
enligt 18 kap. 8 § lagen om allmän försäkring skall
försäkringskassa ha en styrelse med lägst fem och
högst elva ledamöter, varav en skall vara ordförande
och en vice ordförande. Antalet ledamöter skall vara
beroende av hur många invånare som är bosatta inom
försäkringskassans verksamhetsområde. För
ledamöterna, utom för ordföranden och vice
ordföranden, skall det finnas lika många
suppleanter.
Utskottets konstaterar att antalet ledamöter och
ersättare i åtminstone vissa av försäkringskassans
styrelser riskerar att inte räcka till för att
representera kassan i samordningsorgans
förbundsstyrelser, t.ex. då flera samordningsförbund
bildas inom försäkringskassans verksamhetsområde
och/eller då flera kommuner deltar i samordningen.
Utskottet delar regeringens bedömning att
försäkringskassan i samordningsförbundet i första
hand bör representeras av politiker. Beträffande
Socsam gäller att ledamöter och ersättare i kassans
styrelse eller i socialförsäkringsnämnd kan utses.
Utskottet anser, i enlighet med förslaget i
promemorian Ds 2003:2, att detta i princip även bör
gälla för den nu aktuella finansiella samordningen,
med den begränsningen att endast ledamot eller
ersättare i socialförsäkringsnämnd som har valts på
förslag av de politiska partierna, och således inte
av organisationerna på arbetsmarknaden, bör vara
valbara. I likhet med vad som föreslås i nämnda
promemoria anser utskottet även att minst en av de
ledamöter som utses skall vara ledamot eller
ersättare i försäkringskassans styrelse. Detta bör
föranleda en ändring i regeringens lagförslag.
När det gäller motionerna som är föranledda av
propositionen förespråkas i stor utsträckning att
samordning bör ske i friare former vad avser t.ex.
målgrupper, antalet parter, åtgärder, ledningen för
samverkan, kostnads- och resultatfördelning m.m.
Utskottet vill erinra om att den nu föreslagna
finansiella samordningen skall utgöra ett alternativ
till finansiell samordning inom ramen för Frisam. De
lokala och regionala aktörer som inte vill ha en
formaliserad struktur för samverkan kan således
använda sig av sistnämnda form för samordning.
Beträffande statens resurser till den finansiella
samordningen anger regeringen i propositionen att
det inte på förhand kan avgöras om 5 % av de
budgeterade utgifterna för sjukpenning utgör en
rimlig omfattning av statens resurser för att
bedriva finansiell samordning. Mot bakgrund av
erfarenheter inom Socsam och Finsam och med hänsyn
till att nämnda 5 % skall avse resursinsatsen för
både försäkringskassan och länsarbetsnämnden, kan
enligt regeringens uppfattning detta vara en rimlig
tilldelning. Regeringen anser dock att ramen måste
bli föremål för noggrann uppföljning, och om denna
uppföljning indikerar att den är för snäv bör den
kunna vidgas. Samtidigt bör man också följa upp
utfallet av resursernas fördelning mellan de
samverkande parterna.
Utskottet noterar att de förslagna medlen, vad
avser den finansiella samordningen, inte skall
användas som försörjningsstöd utan enbart avse
statens kostnader för åtgärder för den nu förslagna
målgruppen. Med hänsyn härtill gör utskottet för
närvarande den bedömningen att medlen bör tillgodose
resursbehovet för samordningen.
Beträffande det förhållandet att försäkringskassan
även skall stå för länsarbetsnämndens andel anser
utskottet att så länge de två aktuella
samverkansformerna finansieras från samma medel, bör
de finansieras på samma sätt. Risken är annars att
en av dessa väljs på grund av en fördelaktigare
finansiering.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag med den ovan föreslagna ändringen
beträffande utseende av försäkringskassans
representanter i förbundsstyrelsen. Utskottet
avstyrker motionerna Sf2 yrkandena 1-5, Sf3 och Sf4.

Beträffande yrkandet om införande av en
rehabiliteringsförsäkring har regeringen i
budgetpropositionen för 2003 förklarat sin avsikt
att förutsättningslöst studera möjligheterna att
införa en sådan försäkring. Utskottet anser, liksom
i betänkande 2003/04:SfU1, att regeringens beredning
av frågan bör avvaktas.
Utskottet avstyrker därmed motionsyrkandet Sf2
yrkande 6.
Beträffande frågan om samordning mellan hälso- och
sjukvården och försäkringskassan kan en sådan
samordning ske inom ramen för Frisam. Motion Sf248
får i denna del anses tillgodosedd. Mot bakgrund
härav och regeringens förevarande förslag kan
utskottet inte ställa sig bakom att en
försöksverksamhet med avseende på de reumatiska
sjukdomarna inleds. Utskottet avstyrker därmed
nämnda motion.
Med hänsyn till regeringens lagförslag och även
förslaget i budgetpropositionen om förlängning i tre
år i vissa fall av försöksverksamhet inom ramen för
Socsam, finner utskottet inte anledning att nu
föreslå riksdagen att ta ställning i olika andra
frågor om finansiell samverkan.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
Sf358 yrkande 3, Sf397 yrkande 30, Sf405 yrkandena
1-5 och 7.
Motionsyrkandena So637 yrkande 8, So642 yrkande 6
och N336 yrkande 5 får anses tillgodosedda med
regeringens förslag. Utskottet avstyrker därmed
dessa motionsyrkanden.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Lagförslagen (punkt 1)

av Bo Könberg (fp), Linnéa Darell (fp) och
Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen antar i bilaga 4 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse till
1. lag om finansiell samordning mellan allmän
försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och
länsarbetsnämnd,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5. lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7. lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1.
Riksdagen bifaller därmed delvis motion 2003/04:Sf4
och avslår proposition 2002/03:132 och motionerna
2003/04:Sf2, 2003/04:Sf3, 2003/04:Sf397 yrkande 30
samt 2003/04:Sf405 yrkandena 1-5 och 7.

Ställningstagande

Efter de framgångsrika försöken åren 1993-97 kunde
finansiell samordning, om den inte hade stoppats av
den socialdemokratiska regeringen, ha tillåtits i
hela landet från 1998. Detta kunde också ha skett
fr.o.m. år 2001 efter en fyrpartiuppgörelse (s, fp,
c, mp) (bet. 2000/01:SoU5). Regeringen bröt dock
ensidigt denna uppgörelse. Under de år som har gått
sedan utvärderingen av Finsam var klar har
kostnaderna för sjukförsäkringen ökat mycket
kraftigt så att sjukförsäkringen har hamnat i kris.
Samverkan mellan sjukvården och försäkringskassorna
har även försämrats.

Finsamförsöken utvärderades noggrant.
Besparingarna motsvarade, där det gjordes femåriga
försök, i genomsnitt drygt 16 % av
sjukpenningkostnaderna. Skulle motsvarande resultat
uppnåtts i andra områden i landet handlar det om
stor minskning av mänskligt lidande och årliga
besparingar med flera miljarder kronor.
Utvärderingen visade också att Finsam inte hade
lett till att kostnader flyttats över från
sjukförsäkringen till bistånd enligt
socialtjänstlagen eller arbetslöshetsförsäkringen.
Tvärtom blev det en del positiva effekter även
beträffande dessa förmåner. Flera av de positiva
resultaten bedömdes kunna medföra bestående vinster.
Om Finsamverksamheten efter utvärderingarna av
försöken hade fått bli rikstäckande med beslut 1997
- och då helst tillsammans med en nationell
vårdgaranti - hade försäkringskassorna och vården
haft mycket lättare att hålla tillbaka
långtidssjukskrivningarna och ge fler personer
rehabilitering. Besparingar inom Finsam uppnåddes
genom att ta bort flaskhalsar, påskynda behandling
och se till att människor inte fick vänta på vård i
onödan. Finsam gav således snabbare vård och
snabbare återgång i arbete.
Även Socsamförsöken har gett många bra resultat.
Till exempel har det i Finspång gjorts så stora
besparingar genom minskad sjukskrivning att det
omsatt till hela landet skulle motsvara
mångmiljardbelopp.
Vi anser att den lag som riksdagen skall stifta om
finansiell samordning skall fylla kravet att bl.a.
allt som var tillåtet enligt 1990-talets Finsam- och
Socsamlagstiftning på nytt skall bli tillåtet, och
nu i hela landet. Samtliga de begränsningar som
regeringen satt in för att hindra verksamheten skall
utmönstras. Vi anser således att en tillåtande och
inte en hindrande lag behövs. Finansiell samordning
skall kunna omfatta två, tre eller fyra parter,
efter lokal överenskommelse. Försäkringskassan skall
dock alltid delta med hänsyn till syftet att minska
statens utgifter för sjukförsäkringen.
Samordningsförbund eller någon viss
kostnadsfördelning mellan parterna skall inte vara
villkor för verksamheten. Försäkringskassan skall
inte svara för länsarbetsnämndens kostnadsandel.
Flera olika slags samverkan med olika målgrupper och
inriktning skall kunna förekomma. Finansiell
samordning skall förutom rehabilitering även kunna
omfatta andra åtgärder som kan minska statens
kostnader. Någon viss modell skall således inte
föreskrivas från de centrala myndigheternas sida,
utan kärnpunkten skall vara att de som verkar på den
lokala nivån skall ha vidsträckta möjligheter att ta
egna initiativ, så länge det kan minska statens
kostnader för främst, men inte enbart,
sjukförsäkringen. En försäkringskassa bör utan
särskild prövning få disponera upp till 10 % av de
beräknade kostnaderna för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning. I avvaktan på detta skall
statliga medel kunna användas för finansiell
samordning i den omfattning regeringen medger det.
Överenskommelse om resultatfördelning bör vara
huvudregel. Berörda myndigheter i samverkan med
kommun- och landstingsförbund bör därför ges i
uppdrag att utarbeta nya jämförelsenormer för
ekonomisk resultatfördelning mellan parterna.
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen och andra
berörda myndigheter bör få i uppdrag att göra
uppföljningar och utvärderingar och att lämna årliga
rapporter om resultaten om den finansiella
samordningen.
Med det anförda anser vi att riksdagen skall anta
lagförslagen i motion Sf4 med den ändringen att
ikraftträdandet bör ske den 1 januari 2004 (se
bilaga 4 i betänkandet) samt avslå regeringens
lagförslag.
Vidare bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet ovan anfört om
försäkringskassornas beslutanderätt och de
ekonomiska ramarna för finansiell samordning,
utvärdering och jämförelsenormer. Vidare bör
regeringen återkomma med förslag om villkoren för
användande av medel under berörda anslag.

2. Lagförslagen (punkt 1)

av Per Westerberg, Anita Sidén och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2002/03:132 och
tillkännager för regeringen som sin mening vad som
framförs i reservation 2. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2003/04:Sf3 och 2003/04:Sf405 yrkandena
1-5 och 7 och avslår motionerna 2003/04:Sf2,
2003/04:Sf4 och 2003/04:Sf397 yrkande 30.

Ställningstagande

Vi anser att samordningsförbund med fyra parter
riskerar att bli en tungrodd byråkrati med nya
gränsdragningsproblem. Det blir oklart av vem och
hur ansvar skall kunna utkrävas när åtgärder inte
blir vidtagna eller finansieringen brister. De
samverkansprojekt som visat sig leda till konkreta
resultat har ofta omfattat två parter, i första hand
landsting och försäkringskassa samt socialtjänst och
länsarbetsnämnd. Regeringens förslag riktar sig även
till en snäv målgrupp som omfattar människor som
står mycket långt från arbetsmarknaden. Samverkan
kommer därmed att koncentreras på de fall för vilka
det blir svårast att uppnå resultat, i stället för
på de fall för vilka det går att uppnå snara och
konkreta resultat. Vidare anser vi att budgetmedel
bör prioriteras politiskt och avsättas i konkreta
anslag. Vi finner det även orimligt att
försäkringskassan skall stå för länsarbetsnämndens
kostnader i samordningen. För målgruppen särskilt
utsatta är det inte i första hand sjukpenning som
betalas ut utan socialbidrag och
arbetslöshetsersättning. Dessutom är ofta
arbetsmarknadsmyndigheternas insatser avgörande för
rehabilitering av dem som står långt ifrån
arbetsmarknaden.

Mer samverkan behövs dock för att individen skall
få en bra rehabilitering utan långa väntetider.
Samordning mellan sjukvård och försäkringskassa
måste komma först. Målet bör vara att den
sjukskrivne skall träffa ett rehabiliteringsteam
inom 28 dagars sjukskrivning. När det egna
landstinget inte klarar av att ge vård i tid skall
denna kunna köpas från annat håll. De lokala
parterna skall kunna avgöra målgrupper,
verksamhetsområde och åldersgrupper för
samverkansprojekt utifrån lokala behov och
förutsättningar. Statliga myndigheter skall ges i
uppdrag att samverka, vilket i många fall saknas i
dagsläget. Det kan därvid finnas legala hinder att
samverka som regeringen bör utreda. Erfarenheter
visar att särskilt arbetsmarknadsmyndigheternas
uppdrag har varit svåra att förena med samverkan,
detta trots att arbetsmarknadsinsatser ofta är
avgörande för att individen skall kunna komma
tillbaka till arbetslivet. Regeringen måste skapa
förutsättningar för myndigheterna att samverka. För
hållbar samverkan behöver det även finnas
möjligheter att lokalt lägga ihop medel avsatta för
samverkan i associationsformer som skall kunna
utformas olika efter olika situationer och lokala
behov. Erfarenheter från tidigare projekt bör tas
till vara. Vi anser även att Frisamlagstiftningen
och andra lagar om samverkan behöver kompletteras.
Till exempel bör regleringen av Frisam kompletteras
med regler för hur resurser skall kunna knytas ihop
vid samarbetsprojekt.
Vi anser att en nationell hälsoförsäkring med
vårdgaranti skall införas. En nationell
hälsoförsäkring bör omfatta såväl ersättning för
sjukvård och läkemedel som den del av sjukpenningen
och sjukersättningen som avser rehabilitering.
Sjukvård, rehabilitering och sjukskrivning kommer då
att komplettera och samordnas med varandra.
Geografiska gränser och gränser mellan olika
huvudmän behöver då inte längre vara något avgörande
problem inom dessa verksamheter.
Med det anförda anser vi att riksdagen skall avslå
regeringens lagförslag och bifalla motion Sf3.
Vidare bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet anfört om vikten av
samverkan för att individens behov av rehabilitering
skall tillgodoses, snar rehabilitering av
sjukskrivna, medel, uppdrag och befogenheter för
samverkan mellan berörda myndigheter, utredning av
legala hinder för samverkan mellan myndigheter,
komplettering av Frisamlagstiftningen m.m. samt om
översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen.

3. Lagförslagen (punkt 1)

av Sven Brus (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om finansiell samordning av
rehabiliteringsinsatser mellan allmän
försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och
landsting, med den ändringen att 12 § skall få den
lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5. lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7. lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2003/04:Sf2 och
2003/04:Sf397 yrkande 30 och bifaller delvis
proposition 2002/03:132 samt avslår motionerna
2003/04:Sf3, 2003/04:Sf4 och 2003/04:Sf405 yrkandena
1-5 och 7.

Ställningstagande

Den finansiella samordningen som regeringen föreslår
omgärdas av ett regelverk som inte medger ett
optimalt utnyttjande av resurserna. Möjligheterna
till finansiell samordning begränsas och förhindrar
värdefulla lokala initiativ i samordningen.

En politik för att förbättra själva
rehabiliteringen på individnivå saknas. Ett stort
antal studier pekar på att aktiva sammansatta
rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande vid
sjukskrivningar ger positiva effekter för individen
jämfört med passivitet. En
rehabiliteringsförsäkring, med en offentlig
huvudaktör, och som sätter individen i centrum och
bidrar till aktiva och tidiga insatser, måste
införas för att finansiell samordning skall kunna
fylla en reell funktion.
Det aktuella förslagets utformning försvårar de
flesta former av finansiell samordning som tidigare
visat sig framgångsrika. Det hade varit bättre om
regeringen utformat ett förslag som betonat en
möjlighetslagstiftning som utgår från lokala behov
som grundprincip. Det skall inte finnas ett krav på
att fyra parter måste delta i samordningen. Kravet
omöjliggör t.ex. det gemensamma arbete som hälso-
och sjukvården och försäkringskassorna utförde under
Finsamförsöken samt även flera av de
verksamhetsformer som utvecklats med stöd av
Socsamlagstiftningen. De erfarenheter som vunnits
utifrån Finsam och Socsam har bl.a. visat att
flexibla regler möjliggjort lokala variationer i
samordningen som varit till övervägande del
positiva. Samordningen är således ibland mer
effektiv då färre parter deltar. Någon åldersmässig
avgränsning skall inte finnas. Det bör vidare vara
möjligt för försäkringskassan att disponera upp till
10 % av budgeterade kostnader för sjukpenning.
Risken är annars överhängande att handlingsutrymmet
upplevs så begränsat att någon samordning inte
påbörjas. Det bör inte heller vara tvingande för
parterna att delta med i förväg fastställda andelar,
utan det bör finnas möjlighet att lokalt bestämma
andra ekonomiska fördelningar.

4. Försöksverksamhet (punkt 2)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:Sf358 yrkande 3.

Ställningstagande

Ju mer kunskap som vunnits om mekanismerna bakom den
snabba ökningen av sjukskrivningarna, desto mer har
det stått klart att samspelet mellan sjukvård och
försäkringskassa till stor del har upphört att
fungera. Att sparat arbete och utgifter i sjukvården
i själva verket kan vålla betydande merkostnader på
andra håll, inte minst inom sjukförsäkringen, är ett
ofta diskuterat problem. Med den stora hotande
ökningen av utslagning genom sjukpensionering blir
denna förvridna incitamentsstruktur farligare än
förut. Det behövs ett ekonomisk incitament för
sjukvården att arbeta effektivt med att hålla
sjukskrivningarna nere och förebygga ohälsa.

Försöksverksamhet bör ske 2005-2007 i några
landstingsområden med olika storlek,
befolkningssammansättning, åldersstruktur och
arbetsmarknad. I dessa bör statsbidragen till
sjukvården ökas med ett belopp motsvarande 20 % av
statens sjukpenningkostnad i respektive
landstingsområde. Samtidigt skall de deltagande
landstingen överta ett delansvar för
sjukpenningkostnaderna med 20 % av dessa. Regeringen
bör snarast återkomma med den för försöken
erforderliga lagstiftningen. Denna bör vara så
utformad att förbättringar av sjukskrivningsläget
skall ge vinst för landstingen.

5. Rehabilitering av personer med en svår
social situation (punkt 3)

av Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So637 yrkande 8.

Ställningstagande

Även om vi inom Centerpartiet tillsammans med
Folkpartiet motsätter oss det alltför snäva utrymme
för finansiell samordning som regeringens lagförslag
om finansiell samordning innebär, är det uppenbart
att förslaget är ett välkommet steg framåt för
samordning och kraftsamling kring rehabilitering av
personer med en svår social situation. De ökade
resurserna bör riktas till socialt arbete och
förstärkt psykiatriskt arbete. Kommuner och
landsting bör även uppmärksammas på det önskvärda i
att dessa möjligheter tas tillvara.

6. Ansvarsfördelning mellan myndigheter
(punkt 4)

av Sven Brus (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:So642 yrkande 6.

Ställningstagande

Alla skall ha rätt till medicinsk, social och
arbetslivsinriktad rehabilitering. En verkningsfull
rehabilitering kräver en sammanhållen
rehabiliteringsprocess med respekt för den enskildes
behov. Den oklara ansvarsfördelningen mellan
inblandade myndigheter som nu råder är ett hinder
för funktionshindrades rehabilitering.
Försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till
dess den försäkrade är arbetsförmögen enligt
medicinska kriterier. Arbetsmarknadsmyndigheten
kräver å sin sida att individen även skall vara
anställbar. Dessa olika kriterier leder många gånger
till att den enskilde slussas mellan myndigheter
utan mening eller mål. Individen går därmed miste om
en sammanhållen rehabiliteringsprocess. För att få
verkningsfulla rehabiliteringar krävs att åtgärder
vidtas för att undanröja hindren.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Övriga samverkansfrågor (punkt 5)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Nästan en miljon svenskar lider av någon reumatisk
sjukdom, detta om man räknar in också sjukdomar som
fibromyalgi. Detta är sjukdomar som är livslånga och
som i många fall innebär mycket smärta och ofta
slutar med långtidssjukskrivning eller pensionering
i förtid. Samtidigt är bilden långt ifrån ensidigt
mörk. Forskning och behandlingsformer går framåt.
Som en reumatikerläkare har beskrivit det har vi
lämnat den gamla onda tiden då patienterna ofta
hamnade i rullstol och gått in i en ny mycket godare
tid där kombinationen av nya mediciner,
sjukgymnastik och tidig diagnos gör att reumatiker i
dag kan leva ett aktivt liv med fungerande arbetsliv
och fritid. Nyckeln till den positiva utvecklingen
är dock en väl fungerande reumatikervård.

Kostnaderna för reumatiska sjukdomar var 2001 31,3
miljarder kronor. Av dessa var 86 % indirekta
kostnader. Bara försäkringskassans utgifter uppgick
till 12,5 miljarder kronor, vilket är 16 % av
kostnaderna för samtliga diagnoser. Detta skall
jämföras med vårdens kostnader på 5,1 miljarder
kronor. En insats på vårdsidan som får till följd
att människor helt eller delvis kan återgå till
arbete eller undvika sjukskrivning är från
samhällets synpunkt mycket lönsam.

Vi anser att de reumatiska sjukdomarna skulle
lämpa sig speciellt väl för s.k. finansiell
samverkan (Finsam). Finsam handlar om att olika
huvudmän ska få använda en del av
försäkringskassans pengar till aktiva insatser,
främst inom hälso- och sjukvården, för att
förkorta sjukskrivningstiderna. Fem landsting
hade Finsamförsök mellan åren 1993 och 1997. I
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens
utvärdering konstateras att försöken lett till
en besparing på 154 miljoner kronor. Bara det
sista året av försöksperioden gjordes en
besparing på 9 % av de totala kostnaderna för
sjukpenning och rehabiliteringsersättning.
Utvärderingen visade att ohälsotalet och
sjukskrivningsdagarna minskade i
försöksområdena i jämförelse med övriga landet.
Försöksverksamheten stoppades dock av
regeringen, och mångmiljardbelopp har sedan
dess gått förlorade. Den proposition om
finansiell samordning som nu ligger är
urvattnad eftersom alla fyra parter måste delta
i samverkan för att denna över huvud taget
skall komma till stånd och kostnadsfördelningen
mellan parterna styrs i minsta detalj.
Folkpartiet liberalerna har mycket längre
gående förslag, vilket våra motioner visar.

2. Övriga samverkansfrågor (punkt 5)

av Birgitta Carlsson (c).
Sjukskrivningarna ökar oroväckande i hela landet.
I Norrland är siffrorna oerhört alarmerande. Det är
nödvändigt att samordna och utveckla en nära vård
med hälsofrämjande villkor och sunda system.
Centerpartiets och Folkpartiets gemensamma
lagförslag om finansiell samordning innebär att
hälso- och sjukvård, socialtjänst, socialförsäkring
och arbetsmarknadsmyndigheter kan samordna sina
resurser på ett sätt som medför att de kan användas
aktivt och effektivt.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2002/03:132 Finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet har regeringen
(Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. lag om finansiell samordning av
rehabiliteringsinsatser mellan allmän
försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och
landsting,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),

4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),

5. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),

7. lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter.

Lagförslagen återfinns som bilaga 2 till
betänkandet.

Följdmotioner

2003/04:Sf2 av Sven Brus m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lokala behov och
förutsättningar vid den finansiella samordningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör vara
möjligt att disponera upp till 10 % av budgeterade
kostnader för sjukpenning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att parterna inte
bör vara tvingade att ekonomiskt delta enligt de
fastställda andelar som anges i propositionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att samordningen
skall kunna ske med färre parter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att personer äldre
än 64 år skall kunna bli föremål för samordnad
rehabilitering.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
införa en rehabiliteringsförsäkring.

2003/04:Sf3 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

Riksdagen avslår proposition 2002/03:132.

2003/04:Sf4 av Bo Könberg m.fl. (fp, c):

1. Riksdagen beslutar om lagen om finansiell
samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso-
och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd enligt
bilaga 1.

2. Riksdagen beslutar om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring enligt bilaga 2.

3. Riksdagen beslutar om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) enligt bilaga 3.

4. Riksdagen beslutar om ändring i förvaltningslagen
(1986:223) enligt bilaga 4.

5. Riksdagen beslutar om ändring i
inkomstskattelagen (1999:1229) enligt bilaga 5.

6. Riksdagen beslutar om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) enligt bilaga 6.

7. Riksdagen beslutar om ändring i lagen (2000:981)
om fördelning av socialavgifter enligt bilaga 7.

8. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag om villkoren för användande
av medel under berörda anslag på statsbudgeten i
enlighet med vad som anförs i motionen.

9. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag rörande reglerna för
sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitisk
verksamhet såvitt avser försäkringskassornas
beslutanderätt och de ekonomiska ramarna för
finansiell samordning i enlighet med vad som
anförs i motionen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om utvärdering.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening
vad som i motionen anförs om utvecklingsarbete vad
gäller jämförelsenormer.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden

2003/04:Sf248 av Marie Wahlgren m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om samordning mellan
sjukvårdskostnader och sjukkassa vad gäller de
reumatiska sjukdomarna.

2003/04:Sf358 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om försöksverksamhet med ökade statsbidrag
till sjukvård, förenade med betalningsansvar för
landstingen för en andel av sjukförsäkringens
kostnader, i enlighet med vad som anförs i
motionen.

2003/04:Sf397 av Sven Brus m.fl. (kd):

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om finansiell
samverkan.

2003/04:Sf405 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av
samverkan för att individens behov av
rehabilitering skall tillgodoses.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om satsning på snar
rehabilitering av sjukskrivna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medel, uppdrag och
befogenheter för samverkan mellan berörda
myndigheter.

4. Riksdagen begär att regeringen utreder legala
hinder för samverkan mellan myndigheter, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om komplettering av
Frisam-lagstiftningen och andra lagar för att
stödja samverkan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av översyn
av den associationsrättsliga lagstiftningen.

2003/04:So637 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utökad finansiell
samordning i arbetet med rehabilitering av
personer med en svår social situation.

2003/04:So642 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
ansvarsfördelningen mellan myndigheter vid
rehabilitering.

2003/04:N336 av Birgitta Sellén m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de gemensamma
resurserna används aktivt och effektivt.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens
förslag till lag om finansiell samordning av
rehabiliteringsinsatser mellan allmän
försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och
landsting

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
12 §
-----------------------------------------------------
Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen utses av
kommun- och landstingsfullmäktige, allmän
försäkringskassas styrelse och av länsarbetsnämndens
chef. När ledamöter eller ersättare skall utses för
kommun och landsting skall det, under de
förutsättningar som anges i 2 § lagen (1992:339) om
proportionellt valsätt, ske genom proportionellt
val.
Till ledamot eller ersättare i styrelsen får en
medlem utse endast den som är
1. ledamot eller ersättare i kommun- eller
landstingsfullmäktige,
-----------------------------------------------------
2. ledamot eller 2. ledamot eller
ersättare i ersättare i
försäkringskassans försäkringskassans
styrelse, eller styrelse eller i en
socialförsäkringsnämnd
hos försäkringskassan,
eller
-----------------------------------------------------
3. ledamot i länsarbetsnämndens styrelse eller
anställd vid länsarbetsnämnden.
-----------------------------------------------------
Minst en av de ledamöter
som försäkringskassans
styrelse utser skall vara
ledamot eller ersättare i
försäkringskassans
styrelse. Endast sådan
ledamot eller ersättare i
en socialförsäkringsnämnd
som har utsetts på
förslag av de politiska
partierna enligt 18 kap.
33 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän
försäkring får utses till
ledamot eller ersättare i
förbundsstyrelsen.
-----------------------------------------------------
När det utses ersättare i styrelsen skall det
bestämmas i vilken ordning de skall kallas till
tjänstgöring.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------

Bilaga 4

Reservanternas lagförslag
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Lag om finansiell Lag om finansiell
samordning av samordning mellan allmän
rehabiliteringsinsatser försäkringskassa, hälso-
mellan allmän och sjukvård, kommun och
försäkringskassa, länsarbetsnämnd
länsarbetsnämnd, kommun
och landsting
-----------------------------------------------------
Allmänna bestämmelser
-----------------------------------------------------
1 § Finansiell 1 § Finansiell
samordning enligt denna samordning enligt denna
lag får inom ett lag får bedrivas mellan
samordningsområde allmän försäkringskassa,
bedrivas mellan allmän länsarbetsnämnd, kommun
försäkringskassa, och landsting. Den
länsarbetsnämnd, kommun finansiella samordningen
och landsting för att kan ske inom en eller
uppnå en effektiv resurs- flera kommuner eller
användning. Ett delar av kommuner.
samordningsområde kan
omfatta en eller flera
kommuner eller delar av
kommuner.
-----------------------------------------------------
2 § Insatserna inom den 2 § Insatserna inom den
finansiella samordningen finansiella samordningen
skall avse individer som skall avse lokal
är i behov av samordnade verksamhet i syfte att
rehabiliteringsinsatser uppnå en effektivare
och skall syfta till att användning av
dessa uppnår eller tillgängliga resurser.
förbättrar sin förmåga
att utföra
förvärvsarbete.
-----------------------------------------------------
Samverkande parter
-----------------------------------------------------
3 § En allmän 3 § Utöver en allmän
försäkringskassa, en försäkrings-kassa får en
länsarbetsnämnd och ett eller flera samverkande
landsting samt en eller parter enligt 1 §, första
flera kommuner får delta stycket delta i
som samverkande parter i finansiell samordning.
verksamhet med finansiell
samordning. Finansiell
samordning får bedrivas
endast om en
försäkringskassa, en
länsarbets-nämnd, ett
landsting och minst en
kommun deltar. Finansiell
samordning får dock
bedrivas utan ett
landsting, om det i
samordningen deltar en
kommun som inte ingår i
ett landstingsområde.
-----------------------------------------------------
Samordningsförbund
-----------------------------------------------------
4 § Verksamheten med 4 § Verksamhet med
finansiell samordning finansiell samordning
bedrivs av ett för detta får, om överenskommelse
ändamål särskilt bildat om detta träffas mellan
samordningsförbund i två eller flera
vilket de samverkande samverkande parter,
parterna är medlemmar. bedrivas av ett för detta
ändamål särskilt bildat
samordningsförbund i
vilket de är medlemmar.
Om verksamhet bedrivs i
sådant förbund gäller för
detta vad som stadgas i
7-28 §§ och de
samverkande parterna får
då till förbundet
överföra medel som avses
i 5 och 6 §§.
-----------------------------------------------------
Medel för finansiell samordning
----------------------------------------------------
-
5 § Den allmänna 5 § De parter som deltar
försäkringskassan skall i finansiell samordning
bidra med hälften av skall bidra med medel
medlen till den till verksamheten på det
finansiella samordningen, sätt som de kommer
landstinget med en överens om.
fjärdedel samt den eller
de kommuner som deltar
med en fjärdedel. Om en
kommun, som inte ingår i
ett landstingsområde,
deltar i finansiell
samordning, skall den
kommunen bidra med
hälften av medlen.
Om flera kommuner deltar
i finansiell samordning
inom ett
samordningsområde, skall
dessa tillsammans anses
utgöra en part. Den andel
som dessa kommuner
sammanlagt skall bidra
med fördelas mellan dem
på det sätt som de kommer
överens om.
----------------------------------------------------
-
-----------------------------------------------
------
6 § En samverkande part 6 § En kommun
eller ett
får som medlem i ett landsting får
överföra
samordningsförbund medel till
finansiell
överföra medel för samordning. Om
inte
finansiell samordning regeringen medger
annat
till förbundet. skall därvid
de
samverkande
parterna ha
träffat
överenskommelse
om fördelningen
mellan
dem av överskott
som
uppnås genom mer
effektiv
användning av
ekonomiska
resurser.
-----------------------------------------------
------
Den allmänna Den
allmänna
försäkringskassan får, i försäkringskassan
får, i
den omfattning som den omfattning
som
regeringen beslutar, regeringen
beslutar, för
använda medel som är finansiell
samordning
avsedda för att täcka använda medel
som är
kostnader för sjukpenning avsedda för att
täcka
enligt lagen (1962:381) kostnader för
sjukpenning
om allmän försäkring. och
rehabiliteringspenning
enligt lagen
(1962:381)
om allmän
försäkring.
En länsarbetsnämnd
får,
i den omfattning
som
regeringen
beslutar, för
finansiell
samordning
använda medel som
är
avsedda för
arbets-
marknadspolitiska
insatser.
-----------------------------------------------
------
Ett samordningsförbunds uppgifter

7 § Ett samordningsförbund har till uppgift att
1. besluta om mål och riktlinjer för den finansiella
samordningen,
2. stödja samverkan mellan samverkansparterna,
3. finansiera sådana insatser som avses i 2 § och som ligger
inom de samverkande parternas samlade ansvarsområde,
4. besluta på vilket sätt de medel som står till förfogande
för finansiell samordning skall användas,
5. svara för uppföljning och utvärdering av
rehabiliteringsinsatserna, och
6. upprätta budget och årsredovisning för den finansiella
samordningen.
Ett samordningsförbund får inte besluta i frågor om förmåner
eller rättigheter för enskilda eller vidta åtgärder i
övrigt som innefattar myndighetsutövning eller som avser
tillhandahållande av tjänster avsedda för enskilda.

Bildande av ett samordningsförbund

8 § För ett samordningsförbund skall det finnas en
förbundsordning, som skall fastställas av förbundets
medlemmar.
Förbundet är bildat när förbundsordningen har fastställts av
förbundsmedlemmarna eller vid den senare tidpunkt som
anges i förbundsordningen.

Förbundsordning

9 § Förbundsordningen skall ange
1. samordningsförbundets namn och den ort där förbundet skall
ha sitt säte, förbundets medlemmar och ändamål,
2. förbundets organisation,
3. antalet ledamöter och ersättare i styrelsen och
hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade samt
mandattiden om den skall vara kortare än fyra
år,
4. de uppgifter förbundet skall få fullgöra enligt 7 § och
den beslutanderätt förbundet enligt samma bestämmelse
skall ha,
5. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i
styrelsen,
6. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i
styrelsen och för vilka ärenden detta skall gälla,
7. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden
skall anslås,
8. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar
och skulder och fördelningen av förbundets kostnader
mellan medlemmarna, allt i förhållande till de
andelar som medlemmarna skall bidra med enligt 5 §,
9. eventuella begränsningar av förbundets rätt enligt 21 §
till skuldsättning genom sedvanliga krediter,
10. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets
ekonomi och verksamhet,
11. föreskrifter om förbundets budgetprocess,
12. mandattiden för revisorer och ersättare som utses enligt
25 §,
13. förfarandet vid en förbundsmedlems utträde ur förbundet,
14. förutsättningarna för och förfarandet vid förbundets
likvidation och upplösning samt grunderna för skifte av
förbundets behållna tillgångar när förbundet
upplöses,
15. ordningen för att lösa tvister mellan förbundet och dess
medlemmar,
16. ordningen för att bestämma ekonomiska förmåner till
ledamöterna och ersättarna i styrelsen samt till
revisorerna och revisorsersättarna, och
17. vad förbundsmedlemmarna i övrigt anser nödvändigt för
att ordna de ekonomiska förhållandena mellan förbundet
och dess medlemmar samt förbundets
förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.

Ett samordningsförbunds ledning m.m.

10 § Varje förbundsmedlem skall vara
representerad i styrelsen med minst en ledamot och en
ersättare. Antalet
ersättare skall vara lika många som antalet
ledamöter.
Styrelsen utövar beslutanderätten, förvaltningen och
verkställigheten i samordningsförbundet.
Styrelsen får besluta att en ledamot eller ersättare i
styrelsen eller en tjänsteman hos förbundet skall få
besluta på förbundets vägnar i en viss grupp
av ärenden. Detta gäller dock inte
1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning,
omfattning eller kvalitet,
2. yttranden med anledning av att beslut av förbundet i dess
helhet har överklagats, och
3. ärenden som anges i särskilda föreskrifter.
Beslut som har fattats på förbundets vägnar
enligt tredje stycket skall anmälas till styrelsen, som
bestämmer i
vilken ordning anmälan skall ske.
11 § Ledamöter och ersättare i styrelsen har
rätt att av förbundet erhålla arvode för det arbete som är
förenat med
uppdraget samt ersättning för resekostnader
och andra utgifter som föranleds av uppdraget.
12 § Ledamöter och ersättare i
förbundsstyrelsen utses av kommun- och
landstingsfullmäktige, allmän
försäkringskassas styrelse och av
länsarbetsnämndens chef. När ledamöter eller ersättare skall
utses för kommun och
landsting skall det, under de förutsättningar
som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt,
ske genom
proportionellt val.
Till ledamot eller ersättare i styrelsen får en medlem utse
endast den som är
1. ledamot eller ersättare i kommun- eller
landstingsfullmäktige,
2. ledamot eller ersättare i försäkringskassans styrelse,
eller
3. ledamot i länsarbetsnämndens styrelse eller anställd vid
länsarbetsnämnden.
När det utses ersättare i styrelsen skall det
bestämmas i vilken ordning de skall kallas till tjänstgöring.
13 § Styrelsen väljs för fyra år, om inte
kortare mandattid anges i förbundsordningen.
Mandattiden räknas från och med den 1 april
året efter det då val av fullmäktige har ägt rum i hela
landet, om inte
annat anges i förbundsordningen.
14 § Om det under ett år då val av
fullmäktige har ägt rum i hela landet utses ledamöter och
ersättare enligt 12 §
första stycket skall detta i fråga om kommun
och landsting göras av de nyvalda fullmäktige.
Försäkringskassans val
av ledamöter och ersättare skall förrättas av
försäkringskassans nyutnämnda styrelse året efter ett valår.
När ledamöter och ersättare utses enligt
första stycket skall 4 kap. 7 § kommunallagen (1991:900)
tillämpas på
motsvarande sätt.
15 § Om en ledamot i styrelsen avgår under
mandattiden och en ersättare har utsetts, inträder
ersättaren i
ledamotens ställe för återstoden av
mandattiden. Ersättarna inträder i den ordning och för de
ledamöter som har
bestämts vid valet. En ersättare får dock
endast inträda i stället för en ledamot som valts av samma
förbundsmedlem
som ersättaren själv.
Om en ledamot avgår och det saknas ersättare
för denne, skall den medlem som utsett ledamoten utse en ny
ledamot.
Om en ersättare avgår eller inträder i stället
för en ledamot som har avgått, skall en ny ersättare utses.
Den nye
ledamoten eller ersättaren skall utses för den
återstående delen av företrädarens mandattid.
16 § Bestämmelserna i 4 kap. 8-10 §§ samt 11 §
första stycket kommunallagen (1991:900) om upphörande av
uppdrag och
rätt till ledighet skall tillämpas på
motsvarande sätt för ledamöter och ersättare i styrelsen.
Det förhållandet
att en ledamots eller ersättares mandattid i
kommun- eller landstingsfullmäktige eller i
försäkringskassan eller
länsarbetsnämndens styrelse har löpt
ut medför inte att uppdraget som ledamot eller
ersättare i
samordningsförbundets styrelse upphör.
Länsarbetsnämnden får återkalla uppdraget för
en ledamot eller ersättare som nämnden har utsett, om
hans eller
hennes anställning vid nämnden har upphört.
17 § Styrelsen utser bland sina ledamöter en
ordförande och en eller två vice ordförande för den tid som
styrelsen
bestämmer.
18 § Styrelsen skall hålla förbundsmedlemmarna
underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets
verksamhet
samt om frågor av större ekonomisk eller
organisatorisk betydelse.
Styrelsen har rätt att från
förbundsmedlemmarna få de yttranden och upplysningar som
behövs för att styrelsen skall
kunna fullgöra sina uppgifter.
19 § Beträffande styrelsens verksamhet skall 4
kap. 17, 19, 20 och 22 §§ samt 6 kap. 10, 11, 18, 20 och
23-31 §§
kommunallagen (1991:900) tillämpas på
motsvarande sätt. Vad som där föreskrivs om förtroendevald
skall gälla
ledamot och ersättare i styrelsen och vad
som föreskrivs om fullmäktige eller nämnd skall gälla
styrelsen.
Justering av styrelsens protokoll skall
tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting
som är medlem
i samordningsförbundet. Vidare skall i fråga
om sammanträde för fastställande av budget bestämmelserna i 8
kap.
22 § kommunallagen gälla.
20 § Ansvaret för tillsynen av att
samordningsförbundet fullgör sina skyldigheter enligt
arkivlagen (1990:782)
skall åvila kommunstyrelsen i en kommun
som är medlem av förbundet. Kommunstyrelsen skall därvid
samråda med
Riksarkivet. Om mer än en kommun ingår i
förbundet, skall de berörda kommunerna komma överens om vilken
av dem som
skall svara för tillsynen.
Kommunfullmäktige i den ansvariga kommunen får, efter
samråd med Riksarkivet, meddela föreskrifter om förbundets
arkivvård. Vad som föreskrivs i 12 och 15 §§
arkivlagen om regeringen, den myndighet regeringen
bestämmer och
landstingsfullmäktige skall i stället avse
kommunfullmäktige.

Ekonomisk förvaltning m.m.

21 § Bestämmelserna i 8 kap. 1-3 a §§, 4 §
första och tredje styckena, 5, 10, 12 och 13 §§ kommunallagen
(1991:900)
skall tillämpas på motsvarande sätt i
fråga om ekonomisk förvaltning i ett samordningsförbund. Vad
som där
föreskrivs om kommun eller landsting skall
gälla för ett samordningsförbund och vad som föreskrivs för
fullmäktige
och styrelse skall gälla för
förbundsstyrelsen.
Ett samordningsförbund får inte ingå borgen. Förbundet får
inte heller sätta sig i skuld i annat fall än när det
gäller sedvanliga krediter för verksamheten.
-----------------------------------------------------
22 § Om ett 22 § Om ett
samordningsförbund saknar samordningsförbund saknar
tillgångar för att betala tillgångar för att betala
en skuld, skall en medlem en skuld, skall en medlem
skjuta till så stor del skjuta till så stor del
av bristen som svarar mot av bristen som svarar mot
den andel som medlemmen den andel som medlemmen
skall bidra med enligt 5 skall bidra med enligt
§. överenskommelse som avses
i 5 §.
-----------------------------------------------------
23 § Styrelsen skall fastställa
samordningsförbundets budget senast den 30 november varje år.
Styrelsen skall
dessförinnan samråda med förbundsmedlemmarna
om budgeten. För ett nybildat samordningsförbund fastställs
budgeten
av medlemmarna vid bildandet av förbundet.
24 § Styrelsen skall svara för
samordningsförbundets räkenskaper och årligen inom tre
månader från räkenskapsårets
slut upprätta årsbokslut och årsredovisning.
Lagen (1997:614) om kommunal redovisning skall gälla i
tillämpliga
delar.
25 § Ett samordningsförbunds räkenskaper och
årsredovisning samt styrelsens förvaltning skall granskas av
en
revisor för varje förbundsmedlems räkning.
För den allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden
skall en
gemensam revisor utses. För revisorerna skall
det finnas personliga ersättare. Revisorer och deras
ersättare skall
såvitt avser kommun och landsting utses av
kommun- och landstingsfullmäktige. När kommun- och
landstingsfullmäktige
utser revisorer och ersättare skall 12 §
första och andra styckena och 14 § denna lag samt 4 kap. 5
och 6 §§
kommunallagen (1991:900) tillämpas på
motsvarande sätt. Riksrevisionen skall utse den revisor som
för den allmänna
försäkringskassans och länsarbetsnämndens
räkning skall granska samordningsförbundets
räkenskaper och
årsredovisning samt styrelsens förvaltning.
Skäligt arvode till den revisor och den ersättare som
utses av
Riksrevisionen betalas av försäkringskassan.
För granskning av ett nybildat förbund skall
revisor och revisorsersättare utses senast när förbundet
bildas och
avse tiden från tidpunkten för utseendet till
dess nästa mandattid för revisorer och revisorsersättare
börjar.
26 § Bestämmelserna i 9 kap. 4-17 §§
kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt vid
revision enligt
denna lag. Bestämmelserna i 9 kap. 18 §
kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt vid revision
enligt denna lag
som utförs av revisorer utsedda av kommun- och
landstingsfullmäktige.
Justering av revisorernas protokoll tillkännages på
anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i
samordningsförbundet.
Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen och
förbundsmedlemmarna samt till Riksförsäkringsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen. Förbundsmedlemmarna
skall var för sig pröva frågan om styrelsen skall
beviljas
ansvarsfrihet och om skadeståndstalan skall
väckas.

Utträde ur ett samordningsförbund

27 § En förbundsmedlem har rätt att efter
uppsägning utträda ur ett samordningsförbund.
Uppsägningstiden skall vid utträde vara tre år, om inte
kortare tid anges i förbundsordningen.

Överklagande av ett samordningsförbunds beslut

28 § Ett samordningsförbunds beslut får, med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna om
laglighetsprövning i 10
kap. kommunallagen (1991:900), överklagas av
den som är medlem i en kommun eller i ett landsting, som
ingår i
förbundet.
Beslut varigenom allmän förvaltningsdomstol har upphävt
ett samordningsförbunds beslut eller förbjudit att det
verkställs får överklagas endast av förbundet
och av den som är medlem i en kommun eller ett landsting
som är
förbundsmedlem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring[1] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
18 kap.
-----------------------------------------------------
2 §[2]
-----------------------------------------------------
Den allmänna försäkringskassan skall
1. utreda och besluta i ärenden som enligt denna
lag eller annan författning skall skötas av
försäkringskassan,
2. svara för att socialförsäkrings- och
bidragssystemen tillämpas likformigt och rättvist,
3. vidta åtgärder för att förebygga och minska
ohälsa i syfte att minska de långa sjukperioderna
samt aktivt arbeta med rehabilitering enligt vad som
närmare anges i 22 kap.,
4. lämna hjälp vid handhavandet av annan verksamhet
enligt vad regeringen bestämmer, samt
5. lämna hjälp åt en myndighet som har hand om
arbetslöshetsförsäkringen eller åt ett sådant lokalt
organ som avses i 1 kap. 2 §.
-----------------------------------------------------
Försäkringskassan får Försäkringskassan får
träffa överenskommelse träffa överenskommelse
med kommun, landsting och med kommun, landsting
länsarbetsnämnd om att eller länsarbetsnämnd om
samverka i syfte att att samverka i syfte att
uppnå en effektivare uppnå en effektivare
användning av till- användning av till-
gängliga resurser. Enligt gängliga resurser. Enligt
bestämmelser i lagen bestämmelser i lagen
(2003:000) om finansiell (2003:000) om finansiell
samordning av rehabilite- samordning mellan allmän
ringsinsatser mellan försäkringskassa, hälso-
allmän försäkringskassa, och sjukvård, kommun och
länsarbetsnämnd, kommun länsarbetsnämnd får
och landsting får försäk- försäkringskassan delta i
ringskassan delta i sådan samordning.
finansiell samordning
inom rehabiliterings-
området. De medel som
försäkringskassan bidrar
med i sådan samverkan
eller samordning får
utgöra statens samlade
andel i dessa
verksamheter.
-----------------------------------------------------
Försäkringskassan får inte utöva någon annan
verksamhet än som avses i första och andra styckena.
Den eller de försäkringskassor som regeringen
bestämmer får dock
a) genomföra försäkringsmedicinska utredningar och
utredningar om arbetslivsinriktad rehabilitering för
alla försäkringskassor samt bedriva därmed
sammanhängande forskning,
b) tillsammans med sjukvårdshuvudman bedriva
projekt som gäller viss medicinsk verksamhet och
därmed sammanhängande forskning i enlighet med vad
regeringen bestämmer.
Regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, får också föreskriva att det hos en eller
flera försäkringskassor skall finnas gemensamma
enheter för alla försäkringskassor för vissa ärenden
eller frågor.
-----------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

**FOOTNOTES**
[1]: Lagen omtryckt 1982:120.
[2]: Senaste lydelse 2002:1137.
Förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
3 §[3]1
-----------------------------------------------------
Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget.
Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt 16 §
folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande
vistas inom landstinget. Även i övrigt skall
landstinget verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landsting
gäller också kommuner som inte ingår i ett
landsting, i den mån inte annat följer av 17 §. Vad
här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.
Landstingets ansvar omfattar dock inte sådan hälso-
och sjukvård som en kommun inom landstinget har
ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena.
Ett landsting får sluta avtal med någon annan om
att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för
enligt denna lag. En uppgift som innefattar
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna
bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening,
en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ.
-----------------------------------------------------
Landstinget får även Landstinget får även
träffa överenskommelse träffa överenskommelse
med kommun, den allmänna med kommun, den allmänna
försäkringskassan och försäkringskassan eller
länsarbetsnämnden om att länsarbetsnämnden om att
inom ramen för inom ramen för
landstingets uppgifter landstingets uppgifter
enligt denna lag samverka enligt denna lag samverka
i syfte att uppnå en i syfte att uppnå en
effektivare användning av effektivare användning av
tillgängliga resurser. tillgängliga resurser.
Landstinget skall bidra Landstinget skall bidra
till finansieringen av till finansieringen av
sådan verksamhet som sådan verksamhet som
bedrivs i samverkan. bedrivs i samverkan.
Enligt bestämmelser i Enligt bestämmelser i
lagen (2003:000) om lagen (2003:000) om
finansiell samordning av finansiell samordning
rehabiliteringsinsatser mellan allmän
mellan allmän försäkringskassa, hälso-
försäkringskassa, läns- och sjukvård, kommun och
arbetsnämnd, kommun och länsarbetsnämnd, får
landsting får landstinget landstinget delta i
delta i finansiell sam- finansiell samordning.
ordning inom
rehabiliteringsområdet.
-----------------------------------------------------
Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som
bedrivits i samverkan med och delvis finansierats
av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en
sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del
av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 31 § förvaltningslagen
(1986:223)[4] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
31 § Bestämmelserna i 31 § Bestämmelserna i
13-30 §§ gäller inte 13-30 §§ gäller inte
sådana ärenden hos sådana ärenden hos myn-
myndigheter i kommuner digheter i kommuner och
och landsting där landsting där besluten
besluten kan överklagas kan överklagas enligt 10
enligt 10 kap. kommunal- kap. kommunallagen
lagen (1991:900). (1991:900).
Bestämmelserna gäller Bestämmelserna gäller
inte heller ärenden hos inte heller ärenden hos
samordningsförbund som samordningsförbund som
avses i 4 § lagen avses i 4 § lagen
(2003:000) om finansiell (2003:000) om finansiell
samordning av samordning mellan allmän
rehabiliteringsinsatser försäkringskassa, hälso-
mellan allmän och sjukvård, kommun och
försäkringskassa, länsarbetsnämnd.
länsarbetsnämnd, kommun
och landsting.
-----------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

**FOOTNOTES**
[3]:1 Senaste lydelse 2002:1028.
[4]:1 Lagen omtryckt 2003:246.
Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
7 kap.[5]1
-----------------------------------------------------
2 §
-----------------------------------------------------
Helt undantagna från Helt undantagna från
skattskyldighet är skattskyldighet är
1. staten, 1. staten,
2. landsting, kommuner 2. landsting, kommuner
och kommunalförbund, och kommunalförbund,
3. pensionsstiftelser 3. pensionsstiftelser
enligt lagen (1967:531) enligt lagen (1967:531)
om tryggande av pen- om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m., och sionsutfästelse m.m., och
4. samordningsförbund 4. samordningsförbund
enligt 4 § lagen enligt 4 § lagen
(2003:000) om finansiell (2003:000) om finansiell
samordning av samordning mellan allmän
rehabiliteringsinsatser försäkringskassa, hälso-
mellan allmän försäk- och sjukvård, kommun och
ringskassa, läns- länsarbetsnämnd.
arbetsnämnd, kommun och
landsting.
-----------------------------------------------------
I lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
finns bestämmelser om avkastningsskatt för pensionsstiftelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas
första gången vid 2005 års taxering.

**FOOTNOTES**
[5]:1 Senaste lydelse 2002:1028.
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 §
socialtjänstlagen (2001:453) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
2 kap.
-----------------------------------------------------
6 §[6]1
-----------------------------------------------------
Kommunen får även träffa Kommunen får även träffa
överenskommelse med överenskommelse med
landstinget, den allmänna landstinget, den allmänna
försäkringskassan och försäkringskassan eller
länsarbetsnämnden om att, länsarbetsnämnden om att,
inom ramen för inom ramen för
socialtjänstens socialtjänstens
uppgifter, samverka i uppgifter, samverka i
syfte att uppnå en syfte att uppnå en
effektivare användning av effektivare användning av
tillgängliga resurser. tillgängliga resurser.
Kommunen skall bidra till Kommunen skall bidra till
finansieringen av sådan finansieringen av sådan
verksamhet som bedrivs i verksamhet som bedrivs i
samverkan. Enligt samverkan. Enligt
bestämmelser i lagen bestämmelser i lagen
(2003:000) om finansiell (2003:000) om finansiell
samordning av samordning mellan allmän
rehabiliteringsinsatser försäkringskassa, hälso-
mellan allmän försäk- och sjukvård, kommun och
ringskassa, länsarbetsnämnd får kom-
länsarbetsnämnd, kommun munen delta i finansiell
och landsting får kom- samordning.
munen delta i finansiell
samordning inom reha-
biliteringsområdet.
-----------------------------------------------------
Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som
bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av
försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en
sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del
av de uppgifter som behövs för att granska
verksamheten.
-----------------------------------------
-----------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

**FOOTNOTES**
[6]:1 Senaste lydelse 2002:1039.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
4 §
-----------------------------------------------------
Sjukförsäkringsavgifter skall också finansiera
1. Centrala studiestödsnämndens kostnader med
anledning av att studielån som avser en sjukperiod
inte behöver återbetalas enligt studiestödslagen
(1999:1395) eller bestämmelser som har meddelats med
stöd av den lagen,
2. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård,
3. den allmänna försäkringens kostnader enligt
lagen (1991:1047) om sjuklön,
-----------------------------------------------------
4. vissa av de allmänna 4. vissa av de allmänna
försäkringskassornas försäkringskassornas
förvaltningskostnader och förvaltningskostnader och
kostnader för att delta i kostnader för att delta i
finansiell samordning finansiell samordning
inom rehabiliterings- inom rehabiliter-
området enligt lagen ingsområdet enligt lagen
(2003:000) om finansiell (2003:000) om finansiell
samordning av samordning mellan allmän
rehabiliteringsinsatser försäkringskassa, hälso-
mellan allmän och sjukvård, kommun och
försäkringskassa, länsarbetsnämnd samt
länsarbetsnämnd, kommun
och landsting, samt
-----------------------------------------------------
5. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt
lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift som
betalas för förmåner enligt 1 och 2 ovan samt 3 §.
-----------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Bilaga 5

Socialutskottets yttrande 2003/04:SoU3y

Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 16 oktober 2003 berett
socialutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
2002/03:132 Finansiell samordning
inom rehabiliteringsområdet, jämte dels motioner väckta med
anledning av propositionen, dels motioner väckta under den
allmänna motionstiden 2003 som
rör finansiell samordning.

Socialutskottet finner inte skäl att behandla motionerna.

Socialutskottet

Propositionen

I propositionen lämnas förslag till utformning av en
permanent finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
Finansiell samordning föreslås kunna
ske frivilligt mellan en försäkringskassa, ett landsting, en
länsarbetsnämnd samt en eller flera kommuner. Därigenom skall
en effektiv resursanvändning
underlättas. Målgruppen för den föreslagna finansiella
samordningen utgörs av människor som är i behov av samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera
av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra
sin förmåga till förvärvsarbete. De åtgärder som får
finansieras genom den finansiella
samordningen skall ligga inom de samverkande parternas
samlade ansvarsområde och syfta till att återställa eller
öka den enskildes funktions- och
arbetsförmåga.

Den finansiella samordningen föreslås omfatta de resurser
som, i enlighet med samverkansparternas överenskommelse,
skall användas för att finansiera
samordnade insatser för den aktuella målgruppen. Av
resurserna till den finansiella samordningen skall den
allmänna försäkringskassan bidra med
hälften, medan kommun och landsting skall bidra med vardera
en fjärdedel. Den allmänna försäkringskassan föreslås få
möjlighet att disponera högst 5 %
av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning till finansiell
samordning. Dessa medel skall utgöra statens samlade andel i
finansiell samordning.
Regeringen föreslår att den finansiella samordningen
skall bedrivas genom ett fristående samordningsorgan,
vari de samverkande parterna är
representerade. Samordningsorganet skall besluta om mål och
riktlinjer för den finansiella samordningen samt finansiera
insatser i enlighet med syftet
för den finansiella samordningen. Samordningsorganet skall
dessutom stödja samarbetet mellan samverkansparterna, t.ex.
genom att bistå bedömargrupper
som huvudmännen svarar för. Däremot skall samordningsorganet
inte besluta om förmåner eller rättigheter för enskilda eller
i övrigt vidta åtgärder som
innefattar myndighetsutövning. Samordningsorganet föreslås
kunna utgöras av ett särskilt inrättat samordningsförbund,
vari samtliga samverkansparter är
representerade.
I propositionen betonas vikten av att den finansiella
samordningen följs upp och utvärderas på både lokal och
nationell nivå. Samverkansparterna
föreslås få ansvaret för lokal uppföljning och utvärdering.
Den myndighet regeringen senare bestämmer bör få ansvaret för
den nationella uppföljningen
och utvärderingen av finansiell samordning.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari
2004.

Motionerna

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts,
nämligen 2003/04:Sf2 av Sven Brus m.fl. (kd), 2003/04:Sf3
Sten Tolgfors m.fl. (m) och
2003/04:Sf4 Bo Könberg m.fl. (fp, c).

Socialutskottets ställningstagande

I propositionen föreslås att finansiell samordning skall
kunna ske frivilligt mellan en försäkringskassa, ett
landsting, en länsarbetsnämnd samt en
eller flera kommuner. Målgruppen för den föreslagna
finansiella samordningen utgörs av människor som är i behov av
samordnade rehabiliteringsinsatser
från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller
förbättra sin förmåga till förvärvsarbete.

Socialutskottet ser positivt på förslaget om
permanent finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
Enligt utskottets bedömning innebär
förslaget att samarbetet mellan de olika verksamheterna kan
förbättras. Genom samordningen kan enskilda människors
behov av rehabiliteringsinsatser
tillgodoses bättre, vilket i sin tur innebär att förmågan
till eget förvärvsarbete främjas på ett effektivt sätt.
Vidare innebär förslaget att en
kostnadseffektiv användning av tillgängliga resurser
främjas. Socialutskottet ställer sig därför bakom regeringens
förslag till finansiell samordning
på rehabiliteringsområdet.
Socialutskottet konstaterar att organisationen och
utformningen av den finansiella samordningen i
första hand är en fråga för
socialförsäkringsutskottet och finner därför inte anledning
att närmare gå in på den frågan. Socialutskottet vill för sin
del framhålla vikten av att
de grundläggande principerna om likabehandling av människor
upprätthålls. De bestämmelser som aktualiseras inom
socialutskottets beredningsområde är
främst bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:453, SoL)
och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Således stadgas
i 1 kap. 1 § SoL bl.a. att
samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens
grund skall främja människornas ekonomiska och sociala
trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor
och aktiva deltagande i samhällslivet. Vidare kommer
likabehandlingsprincipen till uttryck i 2 § första
stycket HSL där det stadgas att målet för
hälso- och sjukvården skall vara en god hälsa och en vård på
lika villkor för hela befolkningen. I 2 § andra stycket HSL
anges att vården skall ges med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans värdighet samt att den som har det största behovet
av hälso- och sjukvård skall
ges företräde till vården. Den sistnämnda bestämmelsen ger
uttryck för människovärdesprincipen och behovs- och
solidaritetsprincipen. I samband med
införandet av bestämmelsen anförde socialutskottet bl.a.
följande (bet. 1996/97:SoU14 s. 22).

Vårdbehovet i varje enskilt fall måste enligt utskottet
bedömas utifrån förutsättningarna i just det fallet. Såväl
akuta som kroniska sjukdomar kan
variera i svårighetsgrad från tid till annan hos samma
patient och därmed vårdbehovet. Vården av en och samma sjukdom
kan därför enligt utskottets
uppfattning under olika stadier hamna i olika
prioriteringsgrupper. Vilken diagnos eller sjukdom det är
fråga om är inte det viktiga. Det avgörande
är i stället tillståndet och vårdbehovet vid varje
särskild tidpunkt. Högst prioritet bör därför gälla för vård
av livshotande akuta sjukdomar, vård
av svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i
livets slutskede samt vård av människor med nedsatt autonomi.

Enligt utskottet är de ovan nämnda principerna av
grundläggande betydelse, och det kan inte komma i fråga att
göra avsteg från dem vid införandet av en
finansiell samordning. Den finansiella samordningen innebär
emellertid, som regeringen anfört, att samverkansparterna
kommer att prioritera särskilda
insatser för den aktuella målgruppen. Socialutskottet vill i
detta sammanhang understryka att det inte kan accepteras att
de som ingår i målgruppen får
tillgång till rehabilitering på bekostnad av övriga grupper
som är berättigade till sådana åtgärder. Utskottet ser därför
mycket positivt på att denna
fråga skall studeras särskilt i samband med den uppföljning
och utvärdering som regeringen förutskickat i propositionen.

Socialutskottet vill vidare betona betydelsen av
sjukdomsförebyggande arbete. Det är således angeläget att
det förebyggande arbetet uppmärksammas
även inom ramen för finansiell samordning. Hälsofrämjande och
sjukdomsförebyggande insatser på individ- och gruppnivå bör
enligt utskottets uppfattning
initieras och stödjas. Vidare bör metoder utvecklas så att
preventiva insatser naturligt integreras i vårdkedjan.
Som regeringen anför kan det vara särskilt problematiskt
att rehabilitera personer som har en kombination av
medicinska, psykiska, sociala och
arbetsmarknadsrelaterade problem, och det finns en risk
att dessa personer hamnar i en gråzon mellan olika aktörers
ansvarsområde. Socialutskottet
instämmer i att samverkan och samordning utgör viktiga medel
för att motverka att människor blir utan rehabilitering.
Utskottet vill i detta sammanhang
även erinra om den lag om gemensam nämnd inom vård- och
omsorgsområdet som trädde i kraft den 1 juli 2003 (SFS
2003:192). Lagen innebär att kommuner
och landsting ges möjligheter att samverka i en gemensam
nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och
omsorgsområdet. Utskottet vill också
peka på att regeringen nyligen tillkallat en nationell
psykiatrisamordnare med uppgift att bl.a. se över frågor som
rör samverkan och samordning inom
vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och
psykiskt funktionshindrade (dir. 2003:133).

Stockholm den 11 november 2003

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid
Burman (v), Chatrine Pålsson (kd),
Kristina Zakrisson (s), Kerstin Heinemann (fp),
Conny Öhman (s), Catherine Persson (s),
Carl-Axel Johansson (m), Marina Pettersson (s),
Gabriel Romanus (fp), Kenneth Johansson
(c), Christer Engelhardt (s), Anne Marie Brodén
(m), Elina Linna (v), Kerstin-Maria Stalin
(mp), Martin Nilsson (s), Jan Emanuel Johansson (s)
och Magdalena Andersson (m).

Avvikande meningar

1. Avslag på propositionen

Carl-Axel Johansson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m) anför:

Vi anser att samordning behövs för att överbrygga gränser
mellan stat och kommun, myndigheter, olika kommuner,
professioner och verksamhetskulturer.
Fokus behöver sättas på utveckling av samverkan och
samarbete. Myndigheternas uppdrag att samverka måste
prioriteras tydligt med specifikt avsatta
resurser.

Regeringen föreslår att den finansiella samordningen skall
bedrivas genom ett fristående samordningsorgan.
Samordningsorganet föreslås kunna utgöras
av ett särskilt inrättat samordningsförbund. Enligt vår
uppfattning avhjälps emellertid inte brister i viljan att
samverka enbart med inrättandet av en
ny politisk myndighetsnivå med nya gränsdragningsproblem.
Finansiell samordning mellan försäkringskassa och
sjukvård har i genomförda försök gett bäst resultat av allt
som provats för att undvika onödiga
långa sjukskrivningar. Vi anser emellertid att den
proposition som nu presenteras utmärks av villkor och
begränsningar för att inskränka möjligheterna
till finansiell samordning och hindra lokala initiativ.
Samordningsförbundet måste enligt förslaget omfatta fyra
parter: försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och
kommun. De samverkansprojekt som
visat sig leda till konkreta resultat har omfattat allt ifrån
två parter till flera. Det behövs möjligheter att lokalt
sätta ihop medel avsatta för
samverkan och möjlighet ges för två, tre eller fyra parter
att samverka. Vidare bör associationsformen kunna utformas
efter olika situationer och medge
lokala lösningar.
Förutom sådan samordning som bygger vidare på
Finsammodellen anser vi att många olika uppläggningar av
Socsamverksamhet också bör vara möjliga.
Regeringens förslag riktar sig till en snäv målgrupp som
omfattar människor som står mycket långt från arbetsmarknaden.
Samverkan kommer med denna
inriktning att koncentreras på de fall där det är svårast att
uppnå resultat. Vi har svårt att se att den föreslagna
modellen kommer att leda till mer
omfattande samverkan för målgruppen särskilt utsatta
människor. Vi saknar även en koppling till den
försökslagstiftning som Socsamsamarbetet bygger på
och som skulle ligga till grund för den permanenta
lagstiftningen enligt riksdagens beställning.
Fördelningen av kostnader för samverkan inom
samordningsförbundets ram skall enligt propositionen vara 25 %
för kommun respektive landsting och 50 %
för försäkringskassan. Detta är enligt vår mening för
stelbent för att lösa de mycket olika behoven av samverkan.
Budgetmedel bör avsättas i reda
pengar för samverkansprojekt och prioriteras politiskt genom
beslut att avsätta konkreta anslag.
Försäkringskassan kan bekosta yrkesmässiga
rehabiliteringsåtgärder riktade till personer som är
försäkrade, men vi anser att det är orimligt att
försäkringskassan skall stå för länsarbetsnämndens
kostnader i klump såsom föreslås. För målgruppen särskilt
utsatta är det inte i första hand
sjukpenning som betalas ut utan försörjningsstödet utgörs av
socialbidrag och a-kassa.
Enligt vår uppfattning bör Frisamlagstiftningen
kompletteras med regler för hur resurser skall kunna knytas
ihop vid samarbetsprojekt.
Vi vill också påpeka att statliga myndigheter saknar
uppdrag och befogenheter att delta i samverkan samt att
det kan finnas legala hinder för
samverkan, t.ex. sekretesslagstiftning och integritetsfrågor.
Bristen på överensstämmelse mellan myndigheterna vad gäller
kriterier för att komma i
fråga för åtgärder är ett annat exempel. Det bör ingå i
verksamheternas uppdrag att kartlägga hinder för samverkan.

Det anförda innebär att vi anser att
socialförsäkringsutskottet bör avstyrka proposition
2002/03:132 Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet
och tillstyrka motionerna 2003/04:Sf3 (m) och 2003/04:Sf405
(m) yrkandena 3 -5 och 7.

2. Utformningen av lagen om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet

Kerstin Heinemann (fp), Gabriel Romanus (fp) och Kenneth
Johansson (c) anför:

Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård
har i genomförda försök gett bäst resultat av allt som provats
för att undvika onödiga långa
sjukskrivningar. Vi anser emellertid att den proposition som
nu presenteras utmärks av villkor och begränsningar för att
inskränka möjligheterna till
finansiell samordning och hindra lokala initiativ.

Riksdagens beslut bör enligt vår uppfattning i stället
bli att finansiell samordning blir tillåten mellan
försäkringskassa, landsting, socialtjänst
och arbetsmarknadsmyndigheter, så att samordningen kan
omfatta två, tre eller fyra parter, efter lokal
överenskommelse. Flera olika slags samverkan,
med olika målgrupper och inriktning, skall kunna förekomma
inom samma geografiska område. Samordningsförbund eller någon
viss kostnadsfördelning mellan
parterna skall inte vara villkor för verksamheten. Vilka
satsningar som skall göras och vilka parter som skall
delta skall avgöras genom lokala
överenskommelser. Finansiell samordning skall kunna avse
rehabilitering men kunna omfatta även annat som kan minska
statens kostnader.
Förutom sådan samordning som bygger vidare på
Finsammodellen anser vi att många olika uppläggningar av
Socsamverksamhet också bör vara möjliga.
Som socialförsäkringsutskottets dåvarande majoritet (m, fp,
c, kd, mp) anförde i betänkande 2001/02:SfU18 behöver
villkoren för användande av medel
under berörda anslag på statsbudgeten anpassas till en
ny lag om finansiell samordning. Detsamma gäller anslagen inom
det arbetsmarknadspolitiska
området. När det gäller de ekonomiska ramarna bör en
försäkringskassa för finansiell samordning utan särskild
prövning få disponera upp till 10 % av de
för området beräknade kostnaderna för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning. Regeringen bör snarast
återkomma med erforderliga förslag till
anpassningar av regler för arbetsmarknadspolitisk verksamhet
och sjukförsäkring med utgångspunkt i det beslut riksdagen nu
kommer att fatta.
Finansiell samordning ändrar inte sjukvårdens medicinska
prioriteringar. Vård skall ges efter medicinskt behov. I
utvärderingen av Finsamförsöken
visades att undanträngningseffekter inte uppstått. Såväl
detta som annat bör dock fortlöpande följas upp, och
verksamheten bör utvärderas till ledning
för dem som på lokal nivå skall ta ställning till vad som
är lyckat och vad som kan ersättas med bättre inriktad
verksamhet. Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter bör få i
uppdrag att göra dessa uppföljningar och utvärderingar
vad gäller prestationer och
prioriteringar och att lämna årliga rapporter om resultaten.
Vi anser vidare att de lokala parterna kan ha nytta av
ett utvecklingsarbete för att ta fram nya jämförelsenormer och
att regeringen bör ge berörda
myndigheter i uppdrag att i samverkan med Kommun- och
Landstingsförbunden utarbeta sådana jämförelsenormer.
Sammanfattningsvis anser vi att riksdagen skall stifta en
lag om finansiell samordning där alla de hinder som regeringen
lagt in har avlägsnats. Vi
utvecklar i motion Sf4 närmare hur denna lag samt
erforderliga följdändringar i andra lagar bör utformas.

Det anförda innebär att vi anser att
socialförsäkringsutskottet bör tillstyrka motion 2003/04:Sf4
(fp, c).

3. Utformningen av lagen om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet

Chatrine Pålsson (kd) anför:

Att regeringen nu förelagt riksdagen en proposition om
finansiell samordning är välkommet. Jag anser dock att den
finansiella samordning som regeringen
föreslår omgärdas av ett regelverk som inte medger ett
optimalt utnyttjande av resurserna. Lagförslaget kommer,
om det införs, att även i
fortsättningen begränsa möjligheterna till finansiell
samordning och förhindra värdefulla lokala initiativ i
samordningen.

Det krav som ställs i propositionen på att såväl
försäkringskassa och länsarbetsnämnd som landsting och kommun
i samtliga fall måste delta omöjliggör
t.ex. det gemensamma arbete som sjukvård och
försäkringskassor utförde under Finsamförsöken. Vidare
anser jag att möjligheterna att utforma
verksamheten för de deltagande parterna begränsas av att den
allmänna försäkringskassan inte får använda mer än 5 % av de
budgeterade kostnaderna för
sjukpenning under anslaget 19.1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. till samordning. Risken är överhängande
att handlingsutrymmet upplevs så begränsat
att någon samordning inte påbörjas. Jag anser också att
förslaget att fyra parter alltid måste delta är ett hinder för
flera av de verksamhetsformer
som utvecklats med hjälp av Socsamlagstiftningen. Det har
visat sig att samordningen ibland är mer effektiv då färre
parter deltar, som t.ex. landsting
och försäkringskassa. I sådana fall kan dessutom andra
aktörer knytas till samordningen i ett senare skede.
Regeringens förslag innebär även att någon
samordning inte heller kan komma till stånd om en aktör
väljer att stå utanför. Propositionen begränsar också i
alltför hög grad vilka personer som kan
komma i fråga för den finansiella samordningen. Enligt min
uppfattning behövs inte någon avgränsning över huvud taget.
Den finansiella samordningen skall enligt propositionen
göras på frivillig basis, vilket jag instämmer i. Jag
anser dock att det behövs mer
kraftfulla reformer - såsom en rehabiliteringsförsäkring.
Kristdemokraternas förslag bygger på en statlig utredning -
"Rehabilitering till arbete - En
reform med individen i centrum" (SOU 2000:78). Utredningen
visade att den samhällsekonomiska vinsten av framgångsrik
rehabilitering är mycket stor i
förhållande till den sannolika kostnaden för själva
rehabiliteringen. För att komma bort ifrån det
myndighetsperspektiv som präglar dagens
rehabiliteringsinsatser bör tyngdpunkten flyttas till
en offentlig huvudaktör. Sammanfattningsvis kan
sägas att den förstärkta
rehabiliteringsförsäkringen leder till att
rehabiliteringen kommer i gång i ett betydligt tidigare
skede än vad som är fallet i dag. I motion
2003/04:Sf2 (kd) utvecklas närmare hur en sådan
rehabiliteringsförsäkring bör utformas.