Socialförsäkringsutskottets betänkande
2003/04:SFU4

Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet


Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition  2002/03:132 om en permanent  finansiell
samordning  inom  rehabiliteringsområdet  jämte  tre
motioner som  väckts  med anledning av propositionen
samt ett antal motionsyrkanden  som väckts under den
allmänna motionstiden 2003.
Finansiell   samordning   föreslås    kunna    ske
frivilligt    mellan    en   försäkringskassa,   ett
landsting, en länsarbetsnämnd  samt  en  eller flera
kommuner.     Därigenom     skall     en    effektiv
resursanvändning  underlättas.  Målgruppen  för  den
föreslagna   finansiella  samordningen   utgörs   av
människor   som    är    i   behov   av   samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande
parterna för att uppnå eller  förbättra  sin förmåga
till förvärvsarbete. De åtgärder som får finansieras
genom den finansiella samordningen skall syfta  till
att  återställa  eller  öka den enskildes funktions-
och arbetsförmåga.
Nuvarande     grundläggande      principer      om
likabehandling av människor skall upprätthållas även
inom   ramen  för  en  finansiell  samordning.  Allt
rehabiliteringsarbete,   all   planering   och   all
uppföljning och utvärdering skall även genomsyras av
ett tydligt köns- och integrationsperspektiv.
Av de mellan parterna överenskomna resurserna till
den  finansiella  samordningen  skall  den  allmänna
försäkringskassan  bidra  med  hälften, medan kommun
och landsting skall bidra med vardera  en fjärdedel.
Den  allmänna försäkringskassan föreslås  därvid  få
möjlighet  att disponera högst 5 % av de budgeterade
kostnaderna    för   sjukpenning   till   finansiell
samordning. Dessa medel skall utgöra statens samlade
andel i finansiell samordning.
Den finansiella  samordningen skall bedrivas genom
ett fristående samordningsorgan, vari de samverkande
parterna  är representerade.  Samordningsorganet,  i
form  av  ett   samordningsförbund,   skall   ha  en
övergripande   funktion   och  besluta  om  mål  och
riktlinjer,   finansiera   insatser    samt   stödja
samarbetet mellan samverkansparterna. Däremot  skall
det  inte  besluta om förmåner eller rättigheter för
enskilda  eller   i   övrigt   vidta   åtgärder  som
innefattar myndighetsutövning.
I   propositionen   betonas  vikten  av  att   den
finansiella samordningen följs upp och utvärderas på
både lokal och nationell nivå.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 2004.
Utskottet tillstyrker  regeringens förslag med den
ändringen   att   politiskt  valda   ledamöter   och
ersättare  i  socialförsäkringsnämnd   skall   kunna
representera           försäkringskassan           i
samordningsförbundets  styrelse, men att minst en av
de  ledamöter  som utses skall  vara  ledamot  eller
ersättare i försäkringskassans  styrelse.  Utskottet
avstyrker motionsyrkandena.
I   ärendet   finns   sex  reservationer  och  två
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagförslagen
Riksdagen antar regeringens förslag till
1.    lag    om    finansiell    samordning    av
rehabiliteringsinsatser       mellan       allmän
försäkringskassa,   länsarbetsnämnd,  kommun  och
landsting, med den ändringen  att  12  § skall få
den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
2.  lag  om ändring i lagen (1962:381) om  allmän
försäkring,
3. lag om  ändring  i  hälso-  och sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5.    lag   om   ändring   i   inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7.  lag   om   ändring   i  lagen  (2000:981)  om
fördelning av socialavgifter.
Därmed  bifaller  riksdagen   delvis  proposition
2002/03:132  och  avslår motionerna  2003/04:Sf2,
2003/04:Sf3, 2003/04:Sf4,  2003/04:Sf397  yrkande
30 samt 2003/04:Sf405 yrkandena 1-5 och 7.
Reservation 1 (fp, c)
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)

2. Försöksverksamhet

Riksdagen  avslår  motion 2003/04:Sf358 yrkande
3.
Reservation 4 (fp)

3. Rehabilitering av personer med en svår
social situation

Riksdagen avslår motion  2003/04:So637  yrkande
8.
Reservation 5 (c)

4. Ansvarsfördelning mellan myndigheter

Riksdagen  avslår  motion 2003/04:So642 yrkande
6.
Reservation 6 (kd)

5. Övriga samverkansfrågor

Riksdagen avslår motionerna  2003/04:Sf248  och
2003/04:N336 yrkande 5.

Stockholm den 27 november 2003

På socialförsäkringsutskottets vägnar


Tomas Eneroth


Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas
Eneroth (s), Sven Brus (kd), Per Westerberg (m), Bo
Könberg (fp), Mona Berglund Nilsson (s), Kalle
Larsson (v), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m),
Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta
Carlsson (c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström (s), Kurt
Kvarnström (s), Lilian Virgin (s) och Kerstin-Maria
Stalin (mp).
Ärendet och dess beredning



Finansiell  samordning  enligt  lagen  (1992:863) om
lokal  försöksverksamhet  med  finansiell samordning
mellan  socialförsäkring  och  hälso-  och  sjukvård
(Finsam)  prövades i fem försöksområden  under  åren
1993-1997.

Den 1 juli 1994 infördes lagen (1994:566) om lokal
försöksverksamhet  med  finansiell samordning mellan
socialförsäkring,   hälso-    och    sjukvård    och
socialtjänst.  Med  stöd av denna lag har försök med
finansiell  samordning  (Socsam)  bedrivits  i  åtta
kommuner. Sådana  försök  pågår för närvarande i sex
kommuner.
En     redovisning     av     dessa    finansiella
samordningsformer       och      samverkan      inom
rehabiliteringsområdet (Frisam)  samt  utvärderingar
finns i betänkande 2001/02:SfU18.
I   samband   med   behandlingen   av  regeringens
proposition  1999/2000:149  Nationell  handlingsplan
för  utveckling  av  hälso-  och sjukvården  begärde
riksdagen   på  förslag  av  socialutskottet   (bet.
2000/01:SoU5)   att   regeringen   skyndsamt  skulle
återkomma   till   riksdagen  med  ett  förslag   om
finansiell samordning  mellan hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och socialförsäkringen  i  syfte  att
underlätta  samarbete  för att åstadkomma ökad hälsa
och minskade sjukskrivningar.
Hösten 2001 hemställde  socialförsäkringsutskottet
i  betänkande  2001/02:SfU1 att  riksdagen  som  sin
mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet
hade anfört om att regeringen under våren 2002 borde
återkomma  med  förslag   om  finansiell  samordning
mellan socialförsäkringen,  hälso-  och  sjukvården,
socialtjänsten    och   arbetsmarknadsmyndigheterna.
Riksdagen  beslutade   i   enlighet  med  utskottets
hemställan (rskr. 2001/02:84).
Med anledning av riksdagens  tillkännagivande  har
det  inom  Regeringskansliet  bildats en arbetsgrupp
bestående  av  tjänstemän  från Socialdepartementet,
Finansdepartementet,    Näringsdepartementet     och
Justitiedepartementet. Med utgångspunkt i riksdagens
beställning  har arbetsgruppen utarbetat ett förslag
om        finansiell         samordning         inom
rehabiliteringsområdet.  Förslaget har redovisats  i
departementspromemorian Finansiell  samordning  inom
rehabiliteringsområdet (Ds 2003:2).
Förslagen    i    propositionen   bygger   på   en
överenskommelse   mellan    den   socialdemokratiska
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Regeringen  har  inhämtat Lagrådets  yttrande  och
följt Lagrådets förslag.
Utskottet har under  beredningen av ärendet den 13
oktober    2003    gjort    ett   studiebesök    vid
Socsamverksamheten   i  Stenungsund   (4S),   varvid
utskottet informerades  om  Socsamförsöket och olika
verksamheter inom ramen för detta.
Vidare har utskottet den 30 oktober 2003 hållit en
offentlig utfrågning om finansiell  samordning  inom
rehabiliteringsområdet     med    företrädare    för
Riksförsäkringsverket,         Arbetsmarknadsverket,
Landstingsförbundet,     Svenska    kommunförbundet,
Försäkringskassornas    förbund    samt    Finspångs
Beställarförbund.   I   utfrågningen   deltog   även
ledamöter i socialutskottet.
Socialutskottet   har   avgett    yttrande    till
socialförsäkringsutskottet.  Yttrandet  återfinns  i
bilaga 5.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.
Utskottet  behandlar  tre  motioner som väckts med
anledning av propositionen.
Därtill behandlar utskottet ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden och som avser
finansiell samordning.
Motionerna redovisas i bilaga 1.
2003/04

SfU4

Utskottets överväganden



Propositionen

I propositionen lämnas förslag till utformning av en
permanent      finansiell      samordning       inom
rehabiliteringsområdet.     Finansiell    samordning
föreslås    kunna   ske   frivilligt    mellan    en
försäkringskassa,  ett landsting, en länsarbetsnämnd
samt en eller flera  kommuner.  Därigenom  skall  en
effektiv  resursanvändning  underlättas.  Målgruppen
för  den föreslagna finansiella samordningen  utgörs
av  människor   som   är   i   behov  av  samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande
parterna för att uppnå eller förbättra  sin  förmåga
till förvärvsarbete. De åtgärder som får finansieras
genom den finansiella samordningen skall ligga  inom
de  samverkande  parternas samlade ansvarsområde och
syfta till att återställa  eller  öka  den enskildes
funktions- och arbetsförmåga.

Med  hänsyn  till att den finansiella samordningen
syftar till att  den  enskilde  skall  uppnå förmåga
till   eget   förvärvsarbete,   finns   det   enligt
regeringens    mening    starka    skäl    för   att
länsarbetsnämnden  skall  delta  i  den  finansiella
samordningen.       Regeringen       anser       att
arbetsmarknadsmyndighet  är  en  väsentlig aktör, om
syftena med den finansiella samordningen skall kunna
uppnås.
Regeringen  anser  även att flera  kommuner  skall
kunna  ingå  i  samma  samverkan,  eftersom  antalet
personer  inom  målgruppen   kan  vara  begränsat  i
kommuner med relativt få invånare.
Samtliga  fyra  parter  måste  delta  för  att  en
finansiell  samordning skall komma  till  stånd.  En
sådan ordning  kan  på  det  lokala  planet göra det
svårare att få till stånd en finansiell  samordning,
eftersom en aktör kan hindra samordningen.  Å  andra
sidan  anser regeringen att en finansiell samordning
mellan två  eller  tre  parter  har  betydligt sämre
förutsättningar  att  bli  lika  effektiv   som   en
samordning  mellan  samtliga fyra parter. Med hänsyn
till   motiven  för  och   syftet   med   finansiell
samordning  anser  regeringen att fördelarna med ett
krav om att samtliga  parter  skall  delta överväger
nackdelarna. Samtliga parter är väsentliga  för  att
uppnå  en heltäckande samordning för målgruppen. För
att undvika  att  enskilda  individer  hamnar  i  en
gråzon  mellan  olika  myndigheter behövs därför ett
aktivt deltagande från samtliga berörda parter.
Genom   den   finansiella    samordningen   kommer
samverkansparterna att prioritera särskilda insatser
för den aktuella målgruppen. Nuvarande grundläggande
principer  om  likabehandling  av  människor   skall
upprätthållas  även  inom  ramen  för  en finansiell
samordning. Det får således inte komma i  fråga  att
den   aktuella   målgruppen  genom  den  finansiella
samordningen  får tillgång  till  rehabilitering  på
bekostnad av övriga  grupper som är berättigade till
sådana åtgärder. Det är en risk som finns och därför
bör   detta   särskilt  studeras   i   samband   med
utvärderingen av  den  finansiella samordningen. Den
finansiella samordningen  syftar  i stället till att
underlätta  för  grupper  som redan är  i  behov  av
rehabilitering och annat stöd  från  flera  huvudmän
att  verkligen  få  sådant stöd. Annorlunda uttryckt
skall individerna i målgruppen  för  den finansiella
samordningen prioriteras i den meningen  att  de  nu
kan  erbjudas  det stöd de redan har behov av och är
berättigade  till,   men   som   de   på   grund  av
gränsdragningsproblem  mellan  aktörerna löper  risk
att   inte   få.  Allt  rehabiliteringsarbete,   all
planering och  all uppföljning och utvärdering skall
även   genomsyras   av   ett   tydligt   köns-   och
integrationsperspektiv.
Den finansiella  samordningen  föreslås omfatta de
resurser  som,  i  enlighet  med samverkansparternas
överenskommelse, skall användas  för  att finansiera
samordnade insatser för den aktuella målgruppen.  Av
resurserna skall den allmänna försäkringskassan även
bidra  med länsarbetsnämndens del. Detta innebär att
kassan skall  bidra  med  hälften,  medan kommun och
landsting skall bidra med vardera en fjärdedel. Från
och  med  den  1 januari 2003 får högst  5 %  av  de
budgeterade utgifterna  för sjukpenning användas för
samverkan   inom  rehabiliteringsområdet   (Frisam).
Dessa medel utgör  därvid  statens samlade andel för
finansiering av samverkan och skall stå i proportion
till statens samlade ansvar  för  åtgärder  för  den
grupp som samverkan riktar sig till. Det innebär att
i     de    fall    både    försäkringskassan    och
länsarbetsnämnden  deltar  i  ett  samverkansprojekt
enligt  Frisam,  svarar försäkringskassan  även  för
länsarbetsnämndens  del  av  kostnaderna. Regeringen
anser   att   försäkringskassornas   möjlighet   att
disponera högst 5 % av de budgeterade utgifterna för
sjukpenning för  samverkan  enligt  Frisam  även bör
omfatta  den  nu föreslagna finansiella samordningen
och att samma principer  måste  gälla  för  de  båda
samverkansformerna.                             Även
arbetsmarknadsmyndigheternas    medverkan    i   den
förevarande  finansiella  samordningen  skall därför
finansieras med medel från sjukförsäkringen.
Regeringen    föreslår    att    den   finansiella
samordningen  skall  bedrivas  genom ett  fristående
samordningsorgan,  vari de samverkande  parterna  är
representerade. Samordningsorganet  skall besluta om
mål och riktlinjer för den finansiella  samordningen
samt  finansiera insatser. Samordningsorganet  skall
dessutom        stödja       samarbetet       mellan
samverkansparterna,    t.ex.    genom    att   bistå
bedömargrupper  som huvudmännen svarar för.  Däremot
skall samordningsorganet  inte  besluta  om förmåner
eller rättigheter för enskilda eller i övrigt  vidta
åtgärder som innefattar myndighetsutövning.
Samordningsorganet   föreslås   utgöras   av   ett
särskilt  inrättat  samordningsförbund.  Detta skall
utgöra  en  ny  form  av  offentligrättslig juridisk
person som har rättskapacitet.  De  bestämmelser som
gäller  för  kommunalförbund som är organiserat  med
förbundsdirektion  skall  i  tillämpliga delar gälla
för     ett     samordningsförbund.     För      ett
samordningsförbund     skall     det    finnas    en
förbundsordning.  I  denna  skall  anges   bl.a.  de
principer   som   skall   gälla  för  de  ekonomiska
transaktionerna inom den finansiella samordningen.
Förbundets   beslutanderätt   gäller   beslut   av
generell räckvidd. Det rör sig om avgöranden där det
politiska momentet,  allmänt  sett,  kommer att vara
dominerande.  Detta talar för att samverkansparterna
i   samordningsförbundet    i    första   hand   bör
representeras   av   politiker.   Med  en   politisk
representation   vinns   även   den   fördelen   att
ledamöterna     bör     ha     mandat    att    inom
samordningsförbundet  besluta utan  att  det  behövs
ytterligare    förhandlingar    inom    huvudmannens
beslutande   organ.   Inom   Socsams   ledningsorgan
förekommer   det    också    en    sådan    politisk
representation  för  de  samverkande parterna. Någon
förändring  i  detta  hänseende  framstår  inte  som
påkallad     såvitt     gäller      de     nuvarande
samverkansparterna.  Tvärtom ger en gemensam,  lokal
politisk styrning legitimitet  och  tyngd, samtidigt
som  politikerna således utgör en viktig  länk  till
övriga  politiska  organ. Politikernas roll är bl.a.
att identifiera behov  av  resurser  i samhället och
prioritera  därefter.  Deras  målformulering  är  en
betydelsefull     del     i     styrningen.     Även
kommunaldemokratiska  aspekter  talar   för   att  i
samordningsförbundet  bör  i  vart  fall  kommun och
landsting   representeras   av  politiker.  Dessutom
utövas,   enligt   1   kap.   7  §  regeringsformen,
beslutanderätten i kommuner och  landsting  av valda
församlingar.  Regeringen  föreslår därför att  till
ledamot  eller  ersättare i ett  samordningsförbunds
styrelse  får  utses   den   som  är  ledamot  eller
ersättare i kommun eller landstingsfullmäktige eller
i försäkringskassans styrelse.
Beträffande länsarbetsnämnden förhåller det sig på
det  sättet  att denna organisation  i  huvudsak  är
tjänstemannastyrd  och  att den skall verkställa den
arbetsmarknadspolitik   som   har   fastställts   på
nationell    nivå.    Detta    talar     för     att
länsarbetsnämnden  bör ha möjlighet att till ledamot
och ersättare i förbundsstyrelsen  få  utse  lämplig
person  som  är anställd hos länsarbetsnämnden.  Ett
krav för att en  person skall kunna utses till sådan
representant  för  länsarbetsnämnden  skall  således
vara att han eller hon  antingen  är  ledamot (eller
ersättare)  i länsarbetsnämndens styrelse  eller  är
anställd hos länsarbetsnämnden.
Medborgarnas  nuvarande möjligheter till insyn och
inflytande   över  huvudmännens   verksamhet   skall
omfatta  även  verksamheten   inom  den  finansiella
samordningen. Samordningsförbundet  är  att betrakta
som     en     myndighet.    För    sådana    gäller
offentlighetsprincipen.   Ett  väsentligt  moment  i
medborgarnas möjligheter till  insyn  och inflytande
är     deras    möjligheter    att    till    allmän
förvaltningsdomstol  kunna  överklaga  de beslut som
fattas   av   ledningsorganet  för  den  finansiella
samordningen.  Enligt   30   §   Socsamlagen  gäller
bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen i tillämpliga
delar  i fråga om beställarförbund,  vilket  innebär
bl.a.  att   medlemmarna   i  berörda  kommuner  och
landsting  kan  överklaga  ledningsorganets   beslut
genom  laglighetsprövning.  Motsvarande  skall gälla
även inom den föreslagna finansiella samordningen.
En  samverkanspart  skall ha ovillkorlig rätt  att
utträda ur ett samordningsförbund. En uppsägningstid
på  tre  år  skall  gälla,   om   inte  kortare  tid
föreskrivs  i  förbundsordningen.  Förfarandet   vid
utträde  ur  ett samordningsförbund skall regleras i
förbundsordningen.
Samverkansparterna    får   själva   bestämma   om
förutsättningarna  för  och   förfarandet   vid  ett
samordningsförbunds   likvidation   och  upplösning.
Dessa  frågor  skall  regleras  i förbundsordningen.
Samma  gäller  frågan  om hur förbundets  tillgångar
skall fördelas vid en upplösning.
Samordningsförbundets  räkenskaper och förvaltning
samt styrelsens förvaltning  skall  granskas  av  en
revisor  för  varje  samverkanspart.  Riksrevisionen
skall   utse   den  revisor  som  för  den  allmänna
försäkringskassans  och  länsarbetsnämndens  räkning
skall granska samordningsförbundet. För revision  av
ett samordningsförbund föreslås att bestämmelserna i
9  kap.  kommunallagen  skall  gälla  i  tillämpliga
delar.
I   propositionen   betonas   vikten  av  att  den
finansiella samordningen följs upp och utvärderas på
både  lokal  och  nationell nivå. Samverkansparterna
föreslås  få  ansvaret  för  lokal  uppföljning  och
utvärdering.   Den   myndighet   regeringen   senare
bestämmer  bör  få   ansvaret   för  den  nationella
uppföljningen   och   utvärderingen  av   finansiell
samordning.
Genom den föreslagna  möjligheten  till finansiell
samordning   skall   en   effektiv  resursanvändning
underlättas. Sammantaget bör  förslaget  därmed inte
medföra  några  ökade  kostnader  för den offentliga
sektorn. Däremot kan det uppstå en viss förändring i
kostnadsfördelningen mellan olika verksamheter.  Det
är  dock  inte  möjligt att på förhand beräkna denna
effekt.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 2004.

Motioner väckta med anledning av propositionen


I motion Sf2 av Sven  Brus  m.fl.  (kd)  begärs i yrkande
6 ett
tillkännagivande om att en rehabiliteringsförsäkring
måste  införas  för att finansiell samordning  skall
kunna  fylla  en reell  funktion.  Ett  stort  antal
studier   pekar   på    att    aktiva    sammansatta
rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande  vid
sjukskrivningar  faktiskt  ger positiva effekter för
individen jämfört med passivitet.  Det behövs därför
en   kraftfullare   försäkring   -  en  sammanhållen
rehabiliteringsförsäkring - som kan bidra med aktiva
och tidiga insatser i syfte att få  den  sjukskrivne
tillbaka   till  arbete  så  fort  som  möjligt.   I
yrkandena  1-5   begärs  tillkännagivanden  i  olika
avseenden. Motionärerna  anser att personer äldre än
64  år  skall  kunna  bli  föremål   för   samordnad
rehabilitering.    En    viss   ålder   skall   inte
diskvalificera   en   förvärvsaktiv    person   från
rehabilitering. Det bör inte finnas ett  krav på att
fyra parter måste delta. Kravet omöjliggör t.ex. det
gemensamma arbete som sjukvård och försäkringskassor
utförde   under  Finsamförsöken  och  flera  av   de
verksamhetsformer   som   utvecklats  med  hjälp  av
Socsamlagstiftningen.  De erfarenheter  som  vunnits
utifrån  Finsam  och  Socsam  har  bl.a.  visat  att
flexibla  regler möjliggjort  lokala  variationer  i
samordningen   som   varit   övervägande   positiva.
Samordningen är således ibland mer effektiv då färre
parter    deltar,    som    t.ex.    landsting   och
försäkringskassa.  Det bör vidare vara  möjligt  för
försäkringskassan att  disponera  upp  till  10 % av
budgeterade  kostnader  för  sjukpenning. Risken  är
annars överhängande att handlingsutrymmet upplevs så
begränsat  att  någon  samordning   inte   påbörjas.
Motionärerna  anser slutligen att det inte bör  vara
tvingande  för  parterna  att  delta  med  i  förväg
fastställda andelar.

I motion Sf3 av Sten Tolgfors m.fl. (m) begärs att
riksdagen beslutar  att  avslå  regeringens förslag.
Som   motivering   härför  framhåller   motionärerna
följande.  Samordningsförbund  med  fyra  inblandade
parter riskerar  att  bli  en tungrodd byråkrati. De
samverkansprojekt som visat  sig  leda till konkreta
resultat har ofta omfattat två parter, i första hand
landsting och försäkringskassa respektive  kommunens
socialtjänst    och   länsarbetsnämnd.   Regeringens
förslag riktar sig  även  till  en snäv målgrupp som
omfattar  människor  som  står  mycket   långt  från
arbetsmarknaden.   Samverkan   kommer   därmed   att
koncentreras på de fall för vilka det är svårast att
uppnå  resultat  i  stället för på de fall för vilka
det  går  att  uppnå konkreta  och  snara  resultat.
Vidare  bör budgetmedel  prioriteras  politiskt  och
avsättas i konkreta anslag. Det är även orimligt att
försäkringskassan  skall  stå för länsarbetsnämndens
kostnader. För målgruppen särskilt  utsatta  är  det
inte  i  första hand sjukpenning som betalas ut utan
socialbidrag  och arbetslöshetsersättning. Det finns
ett  mycket stort  behov  av  att  försäkringskassan
inleder  samverkan med sjukvården för att åstadkomma
en snar rehabilitering av sjukskrivna.
I motion  Sf4  yrkandena  1-7  av Bo Könberg m.fl.
(fp,   c)   begärs  att  riksdagen  i  stället   för
regeringens  förslag   antar   ett  av  motionärerna
framlagt  förslag  om  lag om finansiell  samordning
mellan försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun
och länsarbetsnämnd med  följdförslag.  Motionärerna
framhåller  bl.a. följande. En tillåtande,  inte  en
hindrande lag,  behövs.  Finansiell samordning skall
kunna  omfatta  två, tre eller  fyra  parter,  efter
lokal överenskommelse.  Försäkringskassan skall dock
alltid  delta  med  hänsyn till  syftet  att  minska
statens      utgifter     för      sjukförsäkringen.
Samordningsförbund       eller       någon      viss
kostnadsfördelning mellan parterna skall  inte  vara
villkor   för   verksamheten.   Flera   olika  slags
samverkan,  med  olika  målgrupper  och  inriktning,
skall  kunna förekomma. Finansiell samordning  skall
förutom  rehabilitering  även  kunna  omfatta  andra
åtgärder som kan minska statens kostnader. I yrkande
8  begär  motionärerna att regeringen återkommer med
förslag om  villkoren  för användande av medel under
berörda anslag anpassade  till den nya lagen, vilket
inkluderar  anslag inom det  arbetsmarknadspolitiska
området. Vidare  begärs  i  yrkande 9 att regeringen
återkommer   med   förslag  rörande   reglerna   för
sjukförsäkring       och      arbetsmarknadspolitisk
verksamhet,   såvitt   avser    försäkringskassornas
beslutanderätt   och  de  ekonomiska   ramarna   för
finansiell samordning.  En försäkringskassa bör utan
särskild prövning få disponera  upp  till 10 % av de
beräknade    kostnaderna    för   sjukpenning    och
rehabiliteringsersättning. I avvaktan på detta skall
statliga   medel  kunna  användas   för   finansiell
samordning i  den  omfattning regeringen medger det.
Vidare  begär  motionärerna   i   yrkande   10   att
Riksförsäkringsverket,   Socialstyrelsen  och  andra
berörda myndigheter skall  få  i  uppdrag  att  göra
uppföljningar och utvärderingar och att lämna årliga
rapporter   om   resultaten   om   den   finansiella
samordningen.  Slutligen  begärs  i  yrkande 11  att
berörda  myndigheter  i  samverkan  med kommun-  och
landstingsförbund bör ges i uppdrag att utarbeta nya
jämförelsenormer  för  ekonomisk  resultatfördelning
mellan parterna.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden


I motion Sf405 av Sten Tolgfors m.fl.  (m)  begärs i
yrkandena   1-5   och   7  olika  tillkännagivanden.
Motionärerna anser att mer  samverkan behövs för att
individen skall få en bra rehabilitering  utan långa
väntetider.    Samordning    mellan   sjukvård   och
försäkringskassa måste komma först.  Målet  bör vara
att     den    sjukskrivne    skall    träffa    ett
rehabiliteringsteam  inom  28  dagars sjukskrivning.
Vidare  skall  särskilda  budgetmedel  avsättas  för
samverkan  och rehabilitering.  De  lokala  parterna
skall  avgöra   målgrupper,   verksamhetsområde  och
åldersgrupper     utifrån    lokala    behov     och
förutsättningar. Statliga  myndigheter  skall  ha  i
uppdrag  att  samverka. Det kan därvid finnas legala
hinder  att  samverka  som  regeringen  bör  utreda.
Motionärerna anser även att Frisamlagstiftningen och
andra lagar om  samverkan behöver kompletteras. Till
exempel bör regleringen  av  Frisam kompletteras med
regler för hur resurser skall  kunna knytas ihop vid
samarbetsprojekt. För hållbar samverkan  behöver det
finnas  möjligheter  att  lokalt  lägga  ihop  medel
avsatta för samverkan i associationsformer som skall
kunna  utformas  olika  efter  olika situationer och
lokala behov.

I motion Sf248 av Marie Wahlgren m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om samordning  mellan  sjukvård
och   försäkringskassa   vad  gäller  de  reumatiska
sjukdomarna.   Motionärerna   framhåller   att   vid
reumatiska sjukdomar  är  de  indirekta  kostnaderna
förhållandevis    stora.    Ett   samarbete   mellan
försäkringskassa  och sjukvård  skulle  därför  vara
mycket lönsamt. De reumatiska sjukdomarna lämpar sig
speciellt väl för finansiell  samverkan (Finsam). Om
Folkpartiets förslag inte accepteras  i  nuläget bör
en  nationell  försöksverksamhet  på  de  reumatiska
diagnoserna påbörjas.
Lars  Leijonborg  m.fl. (fp) begär i motion  Sf358
yrkande   3   ett   tillkännagivande   om   att   en
försöksverksamhet bör ske under perioden 2005-2007 i
landstingsområden      med       olika      storlek,
befolkningssammansättning,    åldersstruktur     och
arbetsmarknad.  Statsbidragen  till  sjukvården  bör
därvid  ökas  med  ett  belopp  motsvarande  20 % av
statens      sjukpenningkostnad     i     respektive
landstingsområde.   Samtidigt  skall  de  deltagande
landstingen  överta  ett   delansvar  för  20  %  av
sjukpenningkostnaderna.
I motion Sf397 av Sven Brus  m.fl.  (kd)  begärs i
yrkande   30   ett  tillkännagivande  om  finansiell
samverkan. Motionärerna  framhåller  att regeringens
förslag  inte  medger  ett  optimalt utnyttjande  av
resurserna.   Det   begränsar   möjligheterna   till
finansiell  samordning  och  förhindrar   värdefulla
lokala initiativ i samordningen. Aktiva, tidiga  och
individuellt  anpassade rehabiliteringsinsatser ökar
den sjukskrivnes  chanser  att  komma  tillbaka till
arbetet.     Den    rehabiliteringsförsäkring    som
Kristdemokraterna    föreslår    har   däremot   ett
individperspektiv  som  förslaget  till   finansiell
samordning saknar.
Kenneth  Johansson m.fl. (c) begär i motion  So637
yrkande  8 ett  tillkännagivande  om  att  de  ökade
resurserna i form av finansiell samverkan bör riktas
till  socialt   arbete  och  förstärkt  psykiatriskt
arbete för rehabilitering  av  personer  med en svår
social situation.
I  motion  So642  av  Chatrine Pålsson m.fl.  (kd)
begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande  om  att den
oklara    ansvarsfördelningen    mellan   inblandade
myndigheter  är  ett  hinder  för funktionshindrades
rehabilitering.   Individen   går   miste    om   en
sammanhållen rehabiliteringsprocess.
Birgitta  Sellén  m.fl.  (c)  begär  i motion N336
yrkande    5    ett    tillkännagivande    om    att
sjukskrivningarna  i  Norrland  ökar alarmerande och
att   hälso-   och   sjukvård,   socialtjänst    och
socialförsäkring   skall   samordnas   så   att   de
gemensamma resurserna används aktivt och effektivt.

Socialutskottet


Socialutskottet  anför i sitt yttrande att utskottet
ser positivt på förslaget  om  permanent  finansiell
samordning   inom   rehabiliteringsområdet.   Enligt
utskottets    bedömning    innebär   förslaget   att
samarbetet   mellan  de  olika  verksamheterna   kan
förbättras.   Genom    samordningen   kan   enskilda
människors    behov    av    rehabiliteringsinsatser
tillgodoses  bättre, vilket i sin  tur  innebär  att
förmågan till  eget  förvärvsarbete  främjas  på ett
effektivt  sätt.  Vidare  innebär  förslaget  att en
kostnadseffektiv användning av tillgängliga resurser
främjas.  Socialutskottet  ställer  sig därför bakom
regeringens  förslag  till finansiell samordning  på
rehabiliteringsområdet.

Socialutskottet   framhåller    vikten    av   att
grundläggande     principer    om    likabehandling,
människovärde  och  behovssolidaritet  upprätthålls.
Enligt utskottet är dessa principer av grundläggande
betydelse, och det kan  inte  komma i fråga att göra
avsteg  från  dem vid införandet  av  en  finansiell
samordning.  Den  finansiella  samordningen  innebär
emellertid,    som     regeringen     anfört,    att
samverkansparterna  kommer att prioritera  särskilda
insatser     för     den    aktuella     målgruppen.
Socialutskottet vill i  detta sammanhang understryka
att  det inte kan accepteras  att  de  som  ingår  i
målgruppen   får  tillgång  till  rehabilitering  på
bekostnad av övriga  grupper som är berättigade till
sådana  åtgärder.  Utskottet   ser   därför   mycket
positivt  på att denna fråga skall studeras särskilt
i samband med  den  uppföljning  och utvärdering som
regeringen förutskickat i propositionen.
Socialutskottet   betonar  vidare  betydelsen   av
sjukdomsförebyggande    arbete.   Det   är   således
angeläget att det förebyggande arbetet uppmärksammas
även   inom   ramen   för   finansiell   samordning.
Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande  insatser på
individ-   och   gruppnivå   bör  enligt  utskottets
uppfattning  initieras  och  stödjas.   Vidare   bör
metoder   utvecklas   så   att  preventiva  insatser
naturligt integreras i vårdkedjan.

Socialförsäkringsutskottets ställningstagande


Utskottet har vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i
betänkande 2001/02:SfU1, uttryckt  uppfattningen att
samhällets  resurser måste utnyttjas  mer  effektivt
för att bättre  kunna tillgodose enskilda människors
behov av stöd, särskilt när det är fråga om personer
med sammansatta problem.  Många  människor  riskerar
annars att hamna i en gråzon, när problembilden inte
ryms  inom  en enda myndighets ram. Det kan då  leda
till en rundgång  mellan  olika  myndigheter. Det är
därför angeläget att samarbete mellan  alla  berörda
myndigheter kommer till stånd vid rehabilitering  av
personer med sammansatta behov. Utskottet har vidare
i   nämnda   betänkande   uttalat  att  för  att  en
samordning  skall  kunna  ge  erforderligt  stöd  åt
enskilda individer med sammansatta  problem  bör den
finansiella      samordningen,     utöver     allmän
försäkringskassa,   landsting   och  kommuner,  även
omfatta arbetsmarknadsmyndigheter.

Utskottet  ser  mycket  positivt  på   regeringens
förslag om den ökade samverkan och samordningen. Som
kommit  till  uttryck ovan är utskottets uppfattning
att arbetsmarknadsmyndighets  medverkan är en viktig
del  i  den finansiella samordningen.  Det  har  vid
remissbehandlingen inför propositionen och under den
offentliga utfrågningen i socialförsäkringsutskottet
framkommit   att   Arbetsmarknadsverket   anser  att
deltagande  i den finansiella samordningen kommer  i
konflikt          med          Arbetsmarknadsverkets
arbetsmarknadspolitiska   uppdrag.  Verket  har  vid
utfrågningen instämt i att  samordning krävs för den
aktuella    målgruppen,   men   efterlyst    klarare
målsättningar och uppdrag för de olika parterna inom
samordningen. Verket ser stora risker med samordning
mellan flera  parter  som  har  olika  mål.  Det  är
därför, enligt verkets mening, bättre att tydliggöra
rollerna   för   respektive   part  och  från  denna
utgångspunkt utarbeta samverkan.
För att rehabiliteringssystemet  för ifrågavarande
grupp    skall    kunna   fungera   måste   samtliga
samverkansparter   medverka   för   den   gemensamma
målsättningen.  När  regeringen   nu  har  lagt  det
aktuella   lagförslaget,   enligt   vilket   således
länsarbetsnämnderna   skall   medverka,  förutsätter
utskottet att sistnämnda myndigheter  kommer att ges
sådant utrymme och sådana prioriteringar  att  de på
ett adekvat sätt kan delta i samordningen.
Utskottet  delar  socialutskottets uppfattning att
grundläggande    principer     om    likabehandling,
människovärde och behovssolidaritet  måste tillämpas
inom  ramen för den finansiella samordningen.  Detta
har  även  kommit  till  uttryckt  i  propositionen.
Vidare        delar       socialförsäkringsutskottet
socialutskottets uppfattning att det även är viktigt
att förebyggande  åtgärder kan komma till stånd inom
ramen för den finansiella samordningen.
Beträffande  försäkringskassans  representation  i
samordningsförbundet  skall kassan enligt regeringen
förslag representeras av  ledamot  eller ersättare i
försäkringskassans styrelse. Utskottet  noterar  att
enligt  18 kap. 8 § lagen om allmän försäkring skall
försäkringskassa  ha  en  styrelse med lägst fem och
högst elva ledamöter, varav en skall vara ordförande
och en vice ordförande. Antalet ledamöter skall vara
beroende av hur många invånare  som  är bosatta inom
försäkringskassans      verksamhetsområde.       För
ledamöterna,   utom   för   ordföranden   och   vice
ordföranden,    skall    det   finnas   lika   många
suppleanter.
Utskottets konstaterar att  antalet  ledamöter och
ersättare  i  åtminstone vissa av försäkringskassans
styrelser riskerar  att  inte  räcka  till  för  att
representera      kassan     i     samordningsorgans
förbundsstyrelser, t.ex. då flera samordningsförbund
bildas  inom  försäkringskassans   verksamhetsområde
och/eller  då flera kommuner deltar i  samordningen.
Utskottet   delar    regeringens    bedömning    att
försäkringskassan  i  samordningsförbundet  i första
hand  bör  representeras  av  politiker. Beträffande
Socsam gäller att ledamöter och  ersättare i kassans
styrelse eller i socialförsäkringsnämnd  kan  utses.
Utskottet   anser,   i   enlighet  med  förslaget  i
promemorian Ds 2003:2, att  detta i princip även bör
gälla för den nu aktuella finansiella  samordningen,
med  den  begränsningen  att  endast  ledamot  eller
ersättare i socialförsäkringsnämnd som  har valts på
förslag av de politiska partierna, och således  inte
av  organisationerna  på  arbetsmarknaden,  bör vara
valbara.  I  likhet  med  vad  som föreslås i nämnda
promemoria anser utskottet även  att  minst en av de
ledamöter   som  utses  skall  vara  ledamot   eller
ersättare i försäkringskassans  styrelse.  Detta bör
föranleda en ändring i regeringens lagförslag.
När  det  gäller  motionerna som är föranledda  av
propositionen förespråkas  i  stor  utsträckning att
samordning bör ske i friare former vad  avser  t.ex.
målgrupper, antalet parter, åtgärder, ledningen  för
samverkan,  kostnads-  och  resultatfördelning  m.m.
Utskottet  vill  erinra  om  att  den  nu föreslagna
finansiella samordningen skall utgöra ett alternativ
till finansiell samordning inom ramen för Frisam. De
lokala  och  regionala aktörer som inte vill  ha  en
formaliserad  struktur  för  samverkan  kan  således
använda sig av sistnämnda form för samordning.
Beträffande statens  resurser till den finansiella
samordningen anger regeringen  i  propositionen  att
det  inte  på  förhand  kan  avgöras  om  5  % av de
budgeterade  utgifterna  för  sjukpenning  utgör  en
rimlig   omfattning  av  statens  resurser  för  att
bedriva  finansiell   samordning.  Mot  bakgrund  av
erfarenheter inom Socsam  och  Finsam och med hänsyn
till  att  nämnda 5 % skall avse resursinsatsen  för
både försäkringskassan  och  länsarbetsnämnden,  kan
enligt  regeringens uppfattning detta vara en rimlig
tilldelning.  Regeringen  anser dock att ramen måste
bli föremål för noggrann uppföljning,  och  om denna
uppföljning  indikerar  att den är för snäv bör  den
kunna  vidgas. Samtidigt bör  man  också  följa  upp
utfallet   av   resursernas   fördelning  mellan  de
samverkande parterna.
Utskottet  noterar  att de förslagna  medlen,  vad
avser  den  finansiella  samordningen,   inte  skall
användas  som  försörjningsstöd  utan  enbart   avse
statens  kostnader för åtgärder för den nu förslagna
målgruppen.  Med  hänsyn  härtill  gör utskottet för
närvarande den bedömningen att medlen bör tillgodose
resursbehovet för samordningen.
Beträffande det förhållandet att försäkringskassan
även  skall stå för länsarbetsnämndens  andel  anser
utskottet    att    så   länge   de   två   aktuella
samverkansformerna finansieras från samma medel, bör
de finansieras på samma  sätt.  Risken är annars att
en  av  dessa  väljs  på grund av en  fördelaktigare
finansiering.
Med det anförda tillstyrker  utskottet regeringens
förslag   med   den   ovan   föreslagna    ändringen
beträffande     utseende    av    försäkringskassans
representanter   i    förbundsstyrelsen.   Utskottet
avstyrker motionerna Sf2 yrkandena 1-5, Sf3 och Sf4.

Beträffande   yrkandet    om   införande   av   en
rehabiliteringsförsäkring    har     regeringen    i
budgetpropositionen  för 2003 förklarat  sin  avsikt
att  förutsättningslöst  studera  möjligheterna  att
införa  en sådan försäkring. Utskottet anser, liksom
i betänkande 2003/04:SfU1, att regeringens beredning
av frågan bör avvaktas.
Utskottet  avstyrker  därmed  motionsyrkandet  Sf2
yrkande 6.
Beträffande frågan om samordning mellan hälso- och
sjukvården   och   försäkringskassan  kan  en  sådan
samordning ske inom  ramen  för Frisam. Motion Sf248
får  i  denna del anses tillgodosedd.  Mot  bakgrund
härav  och   regeringens   förevarande  förslag  kan
utskottet   inte   ställa   sig   bakom    att    en
försöksverksamhet  med  avseende  på  de  reumatiska
sjukdomarna   inleds.   Utskottet  avstyrker  därmed
nämnda motion.
Med hänsyn till regeringens  lagförslag  och  även
förslaget i budgetpropositionen om förlängning i tre
år  i vissa fall av försöksverksamhet inom ramen för
Socsam,  finner  utskottet  inte  anledning  att  nu
föreslå  riksdagen  att  ta  ställning i olika andra
frågor om finansiell samverkan.
Med  det  anförda  avstyrker utskottet  motionerna
Sf358 yrkande 3, Sf397  yrkande  30, Sf405 yrkandena
1-5 och 7.
Motionsyrkandena So637 yrkande 8,  So642 yrkande 6
och  N336  yrkande  5  får  anses tillgodosedda  med
regeringens  förslag.  Utskottet   avstyrker  därmed
dessa motionsyrkanden.
Reservationer



Utskottets    förslag   till   riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Lagförslagen (punkt 1)

av  Bo  Könberg  (fp),  Linnéa  Darell  (fp)  och
Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen   antar  i  bilaga  4  som  Reservanternas
förslag betecknade lydelse till
1.  lag  om finansiell  samordning  mellan  allmän
försäkringskassa,  hälso-  och  sjukvård, kommun och
länsarbetsnämnd,
2.  lag  om ändring i lagen (1962:381)  om  allmän
försäkring,
3. lag om  ändring  i  hälso-  och  sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5.    lag    om   ändring   i   inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7. lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1.
Riksdagen bifaller därmed delvis motion  2003/04:Sf4
och avslår proposition 2002/03:132 och motionerna
2003/04:Sf2, 2003/04:Sf3, 2003/04:Sf397 yrkande 30
samt 2003/04:Sf405 yrkandena 1-5 och 7.

Ställningstagande

Efter de framgångsrika  försöken  åren 1993-97 kunde
finansiell samordning, om den inte  hade stoppats av
den  socialdemokratiska regeringen, ha  tillåtits  i
hela landet  från  1998.  Detta kunde också ha skett
fr.o.m. år 2001 efter en fyrpartiuppgörelse  (s, fp,
c,  mp)  (bet.  2000/01:SoU5).  Regeringen bröt dock
ensidigt denna uppgörelse. Under  de år som har gått
sedan   utvärderingen   av   Finsam  var  klar   har
kostnaderna   för   sjukförsäkringen   ökat   mycket
kraftigt så att sjukförsäkringen  har hamnat i kris.
Samverkan  mellan sjukvården och försäkringskassorna
har även försämrats.

Finsamförsöken        utvärderades       noggrant.
Besparingarna motsvarade,  där  det gjordes femåriga
försök,    i    genomsnitt    drygt    16    %    av
sjukpenningkostnaderna.  Skulle motsvarande resultat
uppnåtts i andra områden i  landet  handlar  det  om
stor  minskning  av  mänskligt  lidande  och  årliga
besparingar med flera miljarder kronor.
Utvärderingen  visade  också  att Finsam inte hade
lett   till   att  kostnader  flyttats   över   från
sjukförsäkringen       till      bistånd      enligt
socialtjänstlagen  eller  arbetslöshetsförsäkringen.
Tvärtom  blev  det en  del  positiva  effekter  även
beträffande dessa  förmåner.  Flera  av  de positiva
resultaten bedömdes kunna medföra bestående vinster.
Om   Finsamverksamheten  efter  utvärderingarna   av
försöken  hade fått bli rikstäckande med beslut 1997
-  och  då  helst   tillsammans   med  en  nationell
vårdgaranti  - hade försäkringskassorna  och  vården
haft    mycket   lättare    att    hålla    tillbaka
långtidssjukskrivningarna   och   ge  fler  personer
rehabilitering.  Besparingar  inom Finsam  uppnåddes
genom att ta bort flaskhalsar,  påskynda  behandling
och se till att människor inte fick vänta på  vård i
onödan.   Finsam   gav  således  snabbare  vård  och
snabbare återgång i arbete.
Även Socsamförsöken  har  gett många bra resultat.
Till  exempel  har det i Finspång  gjorts  så  stora
besparingar  genom  minskad  sjukskrivning  att  det
omsatt   till   hela    landet    skulle    motsvara
mångmiljardbelopp.
Vi anser att den lag som riksdagen skall stifta om
finansiell  samordning skall fylla kravet att  bl.a.
allt som var tillåtet enligt 1990-talets Finsam- och
Socsamlagstiftning  på  nytt skall bli tillåtet, och
nu  i  hela landet. Samtliga  de  begränsningar  som
regeringen satt in för att hindra verksamheten skall
utmönstras.  Vi  anser således att en tillåtande och
inte en hindrande  lag behövs. Finansiell samordning
skall kunna omfatta  två,  tre  eller  fyra  parter,
efter lokal överenskommelse. Försäkringskassan skall
dock  alltid delta med hänsyn till syftet att minska
statens      utgifter      för     sjukförsäkringen.
Samordningsförbund       eller      någon       viss
kostnadsfördelning mellan  parterna  skall inte vara
villkor  för  verksamheten. Försäkringskassan  skall
inte  svara  för  länsarbetsnämndens  kostnadsandel.
Flera olika slags samverkan med olika målgrupper och
inriktning   skall   kunna   förekomma.   Finansiell
samordning skall  förutom  rehabilitering även kunna
omfatta  andra  åtgärder  som  kan   minska  statens
kostnader.  Någon  viss  modell  skall således  inte
föreskrivas  från  de centrala myndigheternas  sida,
utan kärnpunkten skall vara att de som verkar på den
lokala nivån skall ha vidsträckta möjligheter att ta
egna  initiativ, så länge  det  kan  minska  statens
kostnader    för    främst,    men    inte   enbart,
sjukförsäkringen.   En  försäkringskassa  bör   utan
särskild prövning få  disponera  upp till 10 % av de
beräknade    kostnaderna    för   sjukpenning    och
rehabiliteringsersättning. I avvaktan på detta skall
statliga   medel  kunna  användas   för   finansiell
samordning i  den  omfattning regeringen medger det.
Överenskommelse  om  resultatfördelning   bör   vara
huvudregel.  Berörda  myndigheter  i  samverkan  med
kommun-  och  landstingsförbund  bör  därför  ges  i
uppdrag   att   utarbeta  nya  jämförelsenormer  för
ekonomisk   resultatfördelning    mellan   parterna.
Riksförsäkringsverket,  Socialstyrelsen   och  andra
berörda  myndigheter  bör  få  i  uppdrag  att  göra
uppföljningar och utvärderingar och att lämna årliga
rapporter   om   resultaten   om   den   finansiella
samordningen.
Med det anförda anser vi att riksdagen skall  anta
lagförslagen  i  motion  Sf4  med  den ändringen att
ikraftträdandet  bör  ske  den  1 januari  2004  (se
bilaga  4  i  betänkandet)  samt  avslå  regeringens
lagförslag.
Vidare bör riksdagen som sin mening  ge regeringen
till    känna   vad   utskottet   ovan   anfört   om
försäkringskassornas     beslutanderätt    och    de
ekonomiska   ramarna   för  finansiell   samordning,
utvärdering   och   jämförelsenormer.   Vidare   bör
regeringen återkomma  med  förslag  om villkoren för
användande av medel under berörda anslag.

2. Lagförslagen (punkt 1)

av   Per   Westerberg,   Anita  Sidén  och   Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen   avslår   proposition   2002/03:132   och
tillkännager för regeringen som sin  mening  vad som
framförs  i reservation 2. Riksdagen bifaller därmed
motionerna  2003/04:Sf3  och 2003/04:Sf405 yrkandena
1-5   och  7  och  avslår  motionerna   2003/04:Sf2,
2003/04:Sf4 och 2003/04:Sf397 yrkande 30.

Ställningstagande

Vi anser  att  samordningsförbund  med  fyra  parter
riskerar  att  bli  en  tungrodd  byråkrati  med nya
gränsdragningsproblem.  Det  blir oklart av vem  och
hur ansvar skall kunna utkrävas  när  åtgärder  inte
blir   vidtagna  eller  finansieringen  brister.  De
samverkansprojekt  som  visat sig leda till konkreta
resultat har ofta omfattat två parter, i första hand
landsting och försäkringskassa samt socialtjänst och
länsarbetsnämnd. Regeringens förslag riktar sig även
till  en snäv målgrupp som  omfattar  människor  som
står mycket  långt  från  arbetsmarknaden. Samverkan
kommer därmed att koncentreras  på de fall för vilka
det blir svårast att uppnå resultat,  i  stället för
på  de  fall  för vilka det går att uppnå snara  och
konkreta resultat.  Vidare  anser vi att budgetmedel
bör prioriteras politiskt och  avsättas  i  konkreta
anslag.    Vi   finner   det   även   orimligt   att
försäkringskassan  skall  stå för länsarbetsnämndens
kostnader  i samordningen. För  målgruppen  särskilt
utsatta är det  inte  i  första hand sjukpenning som
betalas      ut      utan      socialbidrag      och
arbetslöshetsersättning.    Dessutom     är     ofta
arbetsmarknadsmyndigheternas  insatser avgörande för
rehabilitering   av   dem  som  står   långt   ifrån
arbetsmarknaden.

Mer samverkan behövs  dock för att individen skall
få  en  bra rehabilitering  utan  långa  väntetider.
Samordning   mellan  sjukvård  och  försäkringskassa
måste  komma  först.   Målet   bör   vara   att  den
sjukskrivne  skall  träffa  ett  rehabiliteringsteam
inom   28   dagars  sjukskrivning.  När   det   egna
landstinget inte  klarar  av att ge vård i tid skall
denna  kunna  köpas  från  annat   håll.  De  lokala
parterna     skall    kunna    avgöra    målgrupper,
verksamhetsområde      och     åldersgrupper     för
samverkansprojekt   utifrån    lokala    behov   och
förutsättningar.  Statliga myndigheter skall  ges  i
uppdrag att samverka,  vilket  i många fall saknas i
dagsläget. Det kan därvid finnas  legala  hinder att
samverka  som  regeringen  bör  utreda. Erfarenheter
visar   att   särskilt  arbetsmarknadsmyndigheternas
uppdrag har varit  svåra  att  förena med samverkan,
detta  trots  att  arbetsmarknadsinsatser   ofta  är
avgörande   för  att  individen  skall  kunna  komma
tillbaka till  arbetslivet.  Regeringen  måste skapa
förutsättningar för myndigheterna att samverka.  För
hållbar    samverkan   behöver   det   även   finnas
möjligheter  att lokalt lägga ihop medel avsatta för
samverkan  i  associationsformer   som  skall  kunna
utformas  olika efter olika situationer  och  lokala
behov. Erfarenheter  från  tidigare  projekt bör tas
till  vara.  Vi  anser även att Frisamlagstiftningen
och andra lagar om  samverkan  behöver kompletteras.
Till exempel bör regleringen av  Frisam kompletteras
med regler för hur resurser skall  kunna knytas ihop
vid samarbetsprojekt.
Vi  anser  att  en  nationell hälsoförsäkring  med
vårdgaranti    skall    införas.     En    nationell
hälsoförsäkring  bör  omfatta  såväl ersättning  för
sjukvård och läkemedel som den del  av sjukpenningen
och   sjukersättningen   som  avser  rehabilitering.
Sjukvård, rehabilitering och sjukskrivning kommer då
att   komplettera   och  samordnas   med   varandra.
Geografiska  gränser  och   gränser   mellan   olika
huvudmän behöver då inte längre vara något avgörande
problem inom dessa verksamheter.
Med det anförda anser vi att riksdagen skall avslå
regeringens lagförslag och bifalla motion Sf3.
Vidare  bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till  känna   vad  utskottet  anfört  om  vikten  av
samverkan för att individens behov av rehabilitering
skall   tillgodoses,    snar    rehabilitering    av
sjukskrivna,  medel,  uppdrag  och  befogenheter för
samverkan mellan berörda myndigheter,  utredning  av
legala  hinder  för  samverkan  mellan  myndigheter,
komplettering av Frisamlagstiftningen m.m.  samt  om
översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen.

3. Lagförslagen (punkt 1)

av Sven Brus (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1.    lag    om    finansiell    samordning     av
rehabiliteringsinsatser         mellan        allmän
försäkringskassa,   länsarbetsnämnd,    kommun   och
landsting, med den ändringen att 12 § skall  få  den
lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
2.  lag  om  ändring  i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
3.  lag  om  ändring i hälso-  och  sjukvårdslagen
(1982:763),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5.   lag   om   ändring    i    inkomstskattelagen
(1999:1229),
6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
7. lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2003/04:Sf2 och
2003/04:Sf397 yrkande 30 och bifaller delvis
proposition 2002/03:132 samt avslår motionerna
2003/04:Sf3, 2003/04:Sf4 och 2003/04:Sf405 yrkandena
1-5 och 7.

Ställningstagande

Den finansiella samordningen som regeringen föreslår
omgärdas  av  ett  regelverk  som  inte  medger  ett
optimalt  utnyttjande  av resurserna.  Möjligheterna
till finansiell samordning  begränsas och förhindrar
värdefulla lokala initiativ i samordningen.

En    politik    för    att    förbättra    själva
rehabiliteringen  på individnivå saknas.  Ett  stort
antal  studier  pekar   på  att  aktiva  sammansatta
rehabiliteringsinsatser och  ett snabbt agerande vid
sjukskrivningar ger positiva effekter  för individen
jämfört          med          passivitet.         En
rehabiliteringsförsäkring,    med    en    offentlig
huvudaktör, och som sätter individen  i  centrum och
bidrar   till  aktiva  och  tidiga  insatser,  måste
införas för  att  finansiell  samordning skall kunna
fylla en reell funktion.
Det  aktuella förslagets utformning  försvårar  de
flesta former  av finansiell samordning som tidigare
visat sig framgångsrika.  Det  hade  varit bättre om
regeringen  utformat  ett  förslag  som  betonat  en
möjlighetslagstiftning  som utgår från lokala  behov
som grundprincip. Det skall  inte finnas ett krav på
att fyra parter måste delta i  samordningen.  Kravet
omöjliggör  t.ex.  det  gemensamma arbete som hälso-
och sjukvården och försäkringskassorna utförde under
Finsamförsöken    samt    även     flera    av    de
verksamhetsformer   som  utvecklats  med   stöd   av
Socsamlagstiftningen.  De  erfarenheter  som vunnits
utifrån  Finsam  och  Socsam  har  bl.a.  visat  att
flexibla  regler  möjliggjort  lokala variationer  i
samordningen   som   varit   till  övervägande   del
positiva.   Samordningen  är  således   ibland   mer
effektiv då färre  parter deltar. Någon åldersmässig
avgränsning skall inte  finnas.  Det bör vidare vara
möjligt för försäkringskassan att disponera upp till
10  %  av  budgeterade  kostnader  för  sjukpenning.
Risken  är annars överhängande att handlingsutrymmet
upplevs  så  begränsat  att  någon  samordning  inte
påbörjas.  Det  bör  inte  heller vara tvingande för
parterna att delta med i förväg fastställda andelar,
utan det bör finnas möjlighet  att  lokalt  bestämma
andra ekonomiska fördelningar.

4. Försöksverksamhet (punkt 2)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2  borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller
därmed motion 2003/04:Sf358 yrkande 3.

Ställningstagande

Ju mer kunskap som vunnits om mekanismerna bakom den
snabba ökningen  av sjukskrivningarna, desto mer har
det stått klart att  samspelet  mellan  sjukvård och
försäkringskassa  till  stor  del  har  upphört  att
fungera. Att sparat arbete och utgifter i sjukvården
i själva verket kan vålla betydande merkostnader  på
andra håll, inte minst inom sjukförsäkringen, är ett
ofta  diskuterat  problem.  Med  den  stora  hotande
ökningen  av utslagning genom sjukpensionering  blir
denna  förvridna  incitamentsstruktur  farligare  än
förut.  Det  behövs  ett  ekonomisk  incitament  för
sjukvården   att  arbeta  effektivt  med  att  hålla
sjukskrivningarna nere och förebygga ohälsa.

Försöksverksamhet   bör   ske  2005-2007  i  några
landstingsområden       med      olika      storlek,
befolkningssammansättning,     åldersstruktur    och
arbetsmarknad.   I  dessa  bör  statsbidragen   till
sjukvården ökas med  ett  belopp motsvarande 20 % av
statens     sjukpenningkostnad      i     respektive
landstingsområde.  Samtidigt  skall  de   deltagande
landstingen     överta     ett     delansvar     för
sjukpenningkostnaderna med 20 % av dessa. Regeringen
bör   snarast   återkomma   med   den  för  försöken
erforderliga  lagstiftningen.  Denna   bör  vara  så
utformad  att  förbättringar  av sjukskrivningsläget
skall ge vinst för landstingen.

5. Rehabilitering av personer med en svår
social situation (punkt 3)

av Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5.  Riksdagen  bifaller
därmed motion 2003/04:So637 yrkande 8.

Ställningstagande

Även   om  vi  inom  Centerpartiet  tillsammans  med
Folkpartiet  motsätter oss det alltför snäva utrymme
för finansiell samordning som regeringens lagförslag
om finansiell  samordning  innebär, är det uppenbart
att  förslaget  är  ett välkommet  steg  framåt  för
samordning och kraftsamling  kring rehabilitering av
personer  med  en  svår social situation.  De  ökade
resurserna  bör  riktas   till  socialt  arbete  och
förstärkt   psykiatriskt   arbete.    Kommuner   och
landsting bör även uppmärksammas på det  önskvärda i
att dessa möjligheter tas tillvara.


6. Ansvarsfördelning mellan myndigheter
(punkt 4)

av Sven Brus (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation 6. Riksdagen  bifaller
därmed motion 2003/04:So642 yrkande 6.

Ställningstagande

Alla  skall  ha  rätt  till  medicinsk,  social  och
arbetslivsinriktad  rehabilitering. En verkningsfull
rehabilitering      kräver      en      sammanhållen
rehabiliteringsprocess med respekt för den enskildes
behov.   Den   oklara   ansvarsfördelningen   mellan
inblandade myndigheter som  nu  råder  är ett hinder
för        funktionshindrades        rehabilitering.
Försäkringskassans  ansvar  sträcker sig  fram  till
dess   den   försäkrade  är  arbetsförmögen   enligt
medicinska   kriterier.    Arbetsmarknadsmyndigheten
kräver  å  sin sida att individen  även  skall  vara
anställbar. Dessa olika kriterier leder många gånger
till att den  enskilde  slussas  mellan  myndigheter
utan mening eller mål. Individen går därmed miste om
en sammanhållen rehabiliteringsprocess. För  att  få
verkningsfulla  rehabiliteringar  krävs att åtgärder
vidtas för att undanröja hindren.

Särskilda yttranden



Utskottets   beredning  av  ärendet  har   föranlett
följande särskilda  yttranden. I rubriken anges inom
parentes  vilken punkt  i  utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Övriga samverkansfrågor (punkt 5)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Nästan en miljon  svenskar  lider av någon reumatisk
sjukdom, detta om man räknar  in också sjukdomar som
fibromyalgi. Detta är sjukdomar som är livslånga och
som  i  många fall innebär mycket  smärta  och  ofta
slutar med  långtidssjukskrivning eller pensionering
i förtid. Samtidigt  är  bilden långt ifrån ensidigt
mörk.  Forskning och behandlingsformer  går  framåt.
Som en reumatikerläkare  har  beskrivit  det  har vi
lämnat  den  gamla  onda  tiden  då patienterna ofta
hamnade i rullstol och gått in i en ny mycket godare
tid    där    kombinationen    av   nya   mediciner,
sjukgymnastik och tidig diagnos gör att reumatiker i
dag kan leva ett aktivt liv med fungerande arbetsliv
och  fritid. Nyckeln till den positiva  utvecklingen
är dock en väl fungerande reumatikervård.

Kostnaderna för reumatiska sjukdomar var 2001 31,3
miljarder  kronor.  Av  dessa  var  86  %  indirekta
kostnader. Bara försäkringskassans utgifter  uppgick
till  12,5  miljarder  kronor,  vilket  är  16  % av
kostnaderna  för  samtliga  diagnoser.  Detta  skall
jämföras  med  vårdens  kostnader  på  5,1 miljarder
kronor.  En  insats på vårdsidan som får till  följd
att människor  helt  eller  delvis  kan  återgå till
arbete   eller   undvika   sjukskrivning   är   från
samhällets synpunkt mycket lönsam.

Vi anser att de reumatiska sjukdomarna skulle
lämpa sig speciellt väl för s.k. finansiell
samverkan (Finsam). Finsam handlar om att olika
huvudmän ska få använda en del av
försäkringskassans pengar till aktiva insatser,
främst inom hälso- och sjukvården, för att
förkorta sjukskrivningstiderna. Fem landsting
hade Finsamförsök mellan åren 1993 och 1997. I
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens
utvärdering konstateras att försöken lett till
en besparing på 154 miljoner kronor. Bara det
sista året av försöksperioden gjordes en
besparing på 9 % av de totala kostnaderna för
sjukpenning och rehabiliteringsersättning.
Utvärderingen visade att ohälsotalet och
sjukskrivningsdagarna minskade i
försöksområdena i jämförelse med övriga landet.
Försöksverksamheten stoppades dock av
regeringen, och mångmiljardbelopp har sedan
dess gått förlorade. Den proposition om
finansiell samordning som nu ligger är
urvattnad eftersom alla fyra parter måste delta
i samverkan för att denna över huvud taget
skall komma till stånd och kostnadsfördelningen
mellan parterna styrs i minsta detalj.
Folkpartiet liberalerna har mycket längre
gående förslag, vilket våra motioner visar.


2. Övriga samverkansfrågor (punkt 5)

av Birgitta Carlsson (c).
Sjukskrivningarna  ökar oroväckande i hela landet.
I Norrland är siffrorna  oerhört alarmerande. Det är
nödvändigt att samordna och  utveckla  en  nära vård
med   hälsofrämjande   villkor   och  sunda  system.
Centerpartiets     och    Folkpartiets    gemensamma
lagförslag  om  finansiell  samordning  innebär  att
hälso- och sjukvård,  socialtjänst, socialförsäkring
och  arbetsmarknadsmyndigheter   kan  samordna  sina
resurser på ett sätt som medför att  de kan användas
aktivt och effektivt.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I proposition 2002/03:132 Finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet         har        regeringen
(Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till

1.     lag     om    finansiell    samordning     av
rehabiliteringsinsatser        mellan       allmän
försäkringskassa,  länsarbetsnämnd,   kommun   och
landsting,

2.  lag  om  ändring  i  lagen  (1962:381) om allmän
försäkring,

3.  lag  om  ändring  i  hälso-  och  sjukvårdslagen
(1982:763),

4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),

5. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

6. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),

7.  lag om ändring i lagen (2000:981) om  fördelning
av socialavgifter.

Lagförslagen    återfinns    som   bilaga   2   till
betänkandet.


Följdmotioner


2003/04:Sf2 av Sven Brus m.fl. (kd):

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om lokala behov och
förutsättningar vid den finansiella samordningen.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att det bör vara
möjligt att disponera upp till 10 % av budgeterade
kostnader för sjukpenning.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att parterna inte
bör vara  tvingade  att ekonomiskt delta enligt de
fastställda andelar som anges i propositionen.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att samordningen
skall kunna ske med färre parter.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att personer äldre
än  64  år  skall  kunna bli föremål för samordnad
rehabilitering.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om behovet av att
införa en rehabiliteringsförsäkring.

2003/04:Sf3 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

Riksdagen avslår proposition 2002/03:132.

2003/04:Sf4 av Bo Könberg m.fl. (fp, c):

1.  Riksdagen  beslutar  om  lagen   om   finansiell
samordning mellan allmän försäkringskassa,  hälso-
och  sjukvård,  kommun  och länsarbetsnämnd enligt
bilaga 1.

2. Riksdagen beslutar om ändring  i lagen (1962:381)
om allmän försäkring enligt bilaga 2.

3.  Riksdagen  beslutar  om  ändring  i  hälso-  och
sjukvårdslagen (1982:763) enligt bilaga 3.

4. Riksdagen beslutar om ändring i förvaltningslagen
(1986:223) enligt bilaga 4.

5.     Riksdagen     beslutar     om    ändring    i
inkomstskattelagen (1999:1229) enligt bilaga 5.

6. Riksdagen beslutar om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) enligt bilaga 6.

7. Riksdagen beslutar om ändring i  lagen (2000:981)
om fördelning av socialavgifter enligt bilaga 7.

8.  Riksdagen  begär att regeringen återkommer  till
riksdagen med  förslag om villkoren för användande
av medel under berörda  anslag  på statsbudgeten i
enlighet med vad som anförs i motionen.

9.  Riksdagen  begär att regeringen återkommer  till
riksdagen  med   förslag   rörande   reglerna  för
sjukförsäkring      och     arbetsmarknadspolitisk
verksamhet   såvitt   avser   försäkringskassornas
beslutanderätt  och  de  ekonomiska   ramarna  för
finansiell  samordning  i  enlighet  med  vad  som
anförs i motionen.

10.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening vad som i motionen anförs om utvärdering.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening
vad som i motionen anförs om utvecklingsarbete vad
gäller jämförelsenormer.


Motioner väckta under den allmänna
motionstiden


2003/04:Sf248 av Marie Wahlgren m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs   om   samordning   mellan
sjukvårdskostnader   och  sjukkassa  vad  gäller  de
reumatiska sjukdomarna.

2003/04:Sf358 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

3.  Riksdagen begär att  regeringen  återkommer  med
förslag om försöksverksamhet med ökade statsbidrag
till  sjukvård,  förenade med betalningsansvar för
landstingen  för  en  andel  av  sjukförsäkringens
kostnader,  i  enlighet   med  vad  som  anförs  i
motionen.

2003/04:Sf397 av Sven Brus m.fl. (kd):

30. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  finansiell
samverkan.

2003/04:Sf405 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  vikten  av
samverkan   för   att    individens    behov    av
rehabilitering skall tillgodoses.

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om satsning  på  snar
rehabilitering av sjukskrivna.

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medel, uppdrag och
befogenheter   för   samverkan   mellan    berörda
myndigheter.

4.  Riksdagen  begär  att  regeringen utreder legala
hinder   för  samverkan  mellan   myndigheter,   i
enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om komplettering  av
Frisam-lagstiftningen  och  andra  lagar  för  att
stödja samverkan.

7.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av översyn
av den associationsrättsliga lagstiftningen.

2003/04:So637 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om utökad finansiell
samordning   i  arbetet  med   rehabilitering   av
personer med en svår social situation.

2003/04:So642 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
ansvarsfördelningen    mellan   myndigheter    vid
rehabilitering.

2003/04:N336 av Birgitta Sellén m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att de gemensamma
resurserna används aktivt och effektivt.
Bilaga 2

Regeringens lagförslag




















Bilaga 3

Utskottets lagförslag


Av utskottet  föreslagen  ändring  i  regeringens
förslag  till  lag  om  finansiell samordning  av
rehabiliteringsinsatser       mellan       allmän
försäkringskassa,  länsarbetsnämnd,   kommun  och
landsting


-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
12 §
-----------------------------------------------------
Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen utses av
kommun-     och     landstingsfullmäktige,    allmän
försäkringskassas styrelse och av länsarbetsnämndens
chef. När ledamöter eller  ersättare skall utses för
kommun   och   landsting   skall   det,   under   de
förutsättningar som anges i 2 § lagen  (1992:339) om
proportionellt  valsätt,  ske  genom  proportionellt
val.
Till  ledamot  eller  ersättare  i styrelsen får en
medlem utse endast den som är
1.   ledamot   eller   ersättare  i  kommun-  eller
landstingsfullmäktige,
-----------------------------------------------------
2.      ledamot     eller   2.     ledamot     eller
ersättare               i  ersättare               i
försäkringskassans         försäkringskassans
styrelse, eller            styrelse   eller   i   en
socialförsäkringsnämnd
hos    försäkringskassan,
eller
-----------------------------------------------------
3.  ledamot  i  länsarbetsnämndens   styrelse  eller
anställd vid länsarbetsnämnden.
-----------------------------------------------------
Minst en av de ledamöter
som    försäkringskassans
styrelse utser skall vara
ledamot eller ersättare i
försäkringskassans
styrelse.   Endast  sådan
ledamot eller ersättare i
en socialförsäkringsnämnd
som   har   utsetts    på
förslag  av  de politiska
partierna enligt  18 kap.
33 § andra stycket  lagen
(1962:381)    om   allmän
försäkring får utses till
ledamot eller ersättare i
förbundsstyrelsen.
-----------------------------------------------------
När  det  utses  ersättare  i  styrelsen  skall  det
bestämmas  i  vilken  ordning  de skall kallas  till
tjänstgöring.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------


Bilaga 4

Reservanternas lagförslag
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Lag     om     finansiell  Lag     om     finansiell
samordning             av  samordning  mellan allmän
rehabiliteringsinsatser    försäkringskassa,  hälso-
mellan             allmän  och  sjukvård, kommun och
försäkringskassa,          länsarbetsnämnd
länsarbetsnämnd,   kommun
och landsting
-----------------------------------------------------
Allmänna bestämmelser
-----------------------------------------------------
1      §      Finansiell   1      §      Finansiell
samordning  enligt  denna  samordning  enligt  denna
lag    får    inom    ett  lag  får  bedrivas mellan
samordningsområde          allmän  försäkringskassa,
bedrivas   mellan  allmän  länsarbetsnämnd,   kommun
försäkringskassa,          och     landsting.    Den
länsarbetsnämnd,   kommun  finansiella  samordningen
och   landsting  för  att  kan  ske  inom  en  eller
uppnå en effektiv resurs-  flera    kommuner   eller
användning.           Ett  delar av kommuner.
samordningsområde     kan
omfatta  en  eller  flera
kommuner  eller delar  av
kommuner.
-----------------------------------------------------
2  §  Insatserna inom den  2  §  Insatserna inom den
finansiella  samordningen  finansiella  samordningen
skall  avse individer som  skall      avse     lokal
är  i behov av samordnade  verksamhet  i  syfte  att
rehabiliteringsinsatser    uppnå    en   effektivare
och  skall syfta till att  användning             av
dessa     uppnår    eller  tillgängliga resurser.
förbättrar   sin  förmåga
att                utföra
förvärvsarbete.
-----------------------------------------------------
Samverkande parter
-----------------------------------------------------
3     §     En    allmän   3  §  Utöver  en  allmän
försäkringskassa,      en  försäkrings-kassa  får en
länsarbetsnämnd  och  ett  eller  flera  samverkande
landsting  samt  en eller  parter enligt 1 §, första
flera kommuner får  delta  stycket      delta      i
som  samverkande parter i  finansiell samordning.
verksamhet med finansiell
samordning.    Finansiell
samordning  får  bedrivas
endast        om       en
försäkringskassa,      en
länsarbets-nämnd,     ett
landsting  och  minst  en
kommun deltar. Finansiell
samordning    får    dock
bedrivas     utan     ett
landsting,   om   det   i
samordningen   deltar  en
kommun som inte  ingår  i
ett landstingsområde.
-----------------------------------------------------
Samordningsförbund
-----------------------------------------------------
4   §   Verksamheten  med  4    §   Verksamhet   med
finansiell     samordning  finansiell     samordning
bedrivs  av ett för detta  får,  om  överenskommelse
ändamål  särskilt  bildat  om  detta  träffas mellan
samordningsförbund      i  två      eller      flera
vilket   de   samverkande  samverkande       parter,
parterna är medlemmar.     bedrivas av ett för detta
ändamål  särskilt  bildat
samordningsförbund      i
vilket  de  är medlemmar.
Om verksamhet  bedrivs  i
sådant förbund gäller för
detta  vad  som stadgas i
7-28     §§     och    de
samverkande parterna  får
då     till     förbundet
överföra medel som  avses
i 5 och 6 §§.
-----------------------------------------------------
Medel för finansiell samordning
----------------------------------------------------
-
5    §    Den    allmänna  5  § De parter som deltar
försäkringskassan   skall  i  finansiell  samordning
bidra   med   hälften  av  skall   bidra  med  medel
medlen      till      den  till  verksamheten på det
finansiella samordningen,  sätt    som   de   kommer
landstinget     med    en  överens om.
fjärdedel samt den  eller
de  kommuner  som  deltar
med  en fjärdedel. Om  en
kommun,  som inte ingår i
ett     landstingsområde,
deltar    i    finansiell
samordning,   skall   den
kommunen     bidra    med
hälften av medlen.
Om flera kommuner  deltar
i  finansiell  samordning
inom                  ett
samordningsområde,  skall
dessa  tillsammans  anses
utgöra en part. Den andel
som     dessa    kommuner
sammanlagt   skall  bidra
med  fördelas mellan  dem
på det sätt som de kommer
överens om.
----------------------------------------------------
-
-----------------------------------------------
------
6  §  En samverkande part    6  §  En kommun
eller ett
får   som  medlem  i  ett    landsting   får
överföra
samordningsförbund           medel   till
finansiell
överföra     medel    för    samordning.    Om
inte
finansiell     samordning    regeringen  medger
annat
till förbundet.              skall      därvid
de
samverkande
parterna  ha
träffat
överenskommelse
om  fördelningen
mellan
dem   av   överskott
som
uppnås genom mer
effektiv
användning av
ekonomiska
resurser.
-----------------------------------------------
------
Den              allmänna   Den
allmänna
försäkringskassan  får, i  försäkringskassan
får, i
den     omfattning    som  den     omfattning
som
regeringen      beslutar,  regeringen
beslutar, för
använda   medel   som  är  finansiell
samordning
avsedda   för  att  täcka  använda   medel
som  är
kostnader för sjukpenning  avsedda   för  att
täcka
enligt  lagen  (1962:381)  kostnader för
sjukpenning
om allmän försäkring.      och
rehabiliteringspenning
enligt  lagen
(1962:381)
om allmän
försäkring.
En länsarbetsnämnd
får,
i   den   omfattning
som
regeringen
beslutar, för
finansiell
samordning
använda   medel  som
är
avsedda    för
arbets-
marknadspolitiska
insatser.
-----------------------------------------------
------
Ett samordningsförbunds uppgifter

7 § Ett samordningsförbund har till uppgift att
1. besluta om mål och riktlinjer för den finansiella
samordningen,
2. stödja samverkan mellan samverkansparterna,
3. finansiera sådana insatser som avses i 2 § och som ligger
inom de samverkande parternas samlade ansvarsområde,
4. besluta på vilket sätt de medel som står till förfogande
för finansiell samordning skall användas,
5. svara för uppföljning och utvärdering av
rehabiliteringsinsatserna, och
6. upprätta budget och årsredovisning för den finansiella
samordningen.
Ett samordningsförbund får inte besluta i frågor om förmåner
eller rättigheter för enskilda eller vidta åtgärder i
övrigt som innefattar myndighetsutövning eller som avser
tillhandahållande av tjänster avsedda för enskilda.

Bildande av ett samordningsförbund

8 § För ett samordningsförbund skall det finnas en
förbundsordning, som skall fastställas av förbundets
medlemmar.
Förbundet är bildat när förbundsordningen har fastställts av
förbundsmedlemmarna eller vid den senare tidpunkt som
anges i förbundsordningen.

Förbundsordning

9 § Förbundsordningen skall ange
1. samordningsförbundets namn och den ort där förbundet skall
ha sitt säte, förbundets medlemmar och ändamål,
2. förbundets organisation,
3.  antalet  ledamöter  och  ersättare  i  styrelsen  och
hur  förbundsmedlemmarna skall vara representerade samt
mandattiden om den skall vara kortare än fyra
år,
4. de uppgifter förbundet skall få fullgöra enligt 7 § och
den beslutanderätt  förbundet  enligt samma bestämmelse
skall ha,
5. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i
styrelsen,
6. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i
styrelsen och för vilka ärenden detta skall gälla,
7. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden
skall anslås,
8.  förbundsmedlemmarnas  andelar  i  förbundets  tillgångar
och skulder och fördelningen av förbundets  kostnader
mellan medlemmarna, allt i förhållande till de
andelar som medlemmarna skall bidra med enligt 5 §,
9. eventuella begränsningar av förbundets rätt enligt 21 §
till skuldsättning genom sedvanliga krediter,
10. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets
ekonomi och verksamhet,
11. föreskrifter om förbundets budgetprocess,
12. mandattiden för revisorer och ersättare som utses enligt
25 §,
13. förfarandet vid en förbundsmedlems utträde ur förbundet,
14. förutsättningarna för och förfarandet vid förbundets
likvidation  och upplösning samt grunderna för skifte av
förbundets behållna tillgångar när förbundet
upplöses,
15. ordningen för att lösa tvister mellan förbundet och dess
medlemmar,
16.  ordningen  för  att  bestämma  ekonomiska förmåner till
ledamöterna och  ersättarna  i  styrelsen  samt  till
revisorerna och revisorsersättarna, och
17. vad förbundsmedlemmarna i övrigt  anser  nödvändigt för
att ordna de ekonomiska förhållandena mellan förbundet
och dess medlemmar samt förbundets
förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.

Ett samordningsförbunds ledning m.m.

10 § Varje förbundsmedlem skall vara
representerad  i  styrelsen  med  minst  en  ledamot och en
ersättare. Antalet
ersättare skall vara lika många som antalet
ledamöter.
Styrelsen utövar beslutanderätten, förvaltningen och
verkställigheten i samordningsförbundet.
Styrelsen  får  besluta  att en ledamot eller ersättare i
styrelsen eller en tjänsteman  hos  förbundet  skall  få
besluta på förbundets vägnar i en viss grupp
av ärenden. Detta gäller dock inte
1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning,
omfattning eller kvalitet,
2. yttranden med anledning av att beslut av förbundet i dess
helhet har överklagats, och
3. ärenden som anges i särskilda föreskrifter.
Beslut som har fattats på förbundets  vägnar
enligt  tredje  stycket skall anmälas till styrelsen, som
bestämmer i
vilken ordning anmälan skall ske.
11 § Ledamöter och ersättare i styrelsen har
rätt att av förbundet erhålla arvode för det arbete som är
förenat med
uppdraget samt ersättning för resekostnader
och andra utgifter som föranleds av uppdraget.
12   §  Ledamöter  och  ersättare  i
förbundsstyrelsen  utses  av  kommun-   och
landstingsfullmäktige,   allmän
försäkringskassas styrelse och av
länsarbetsnämndens chef. När ledamöter eller ersättare skall
utses för kommun och
landsting skall det, under de förutsättningar
som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt,
ske genom
proportionellt val.
Till ledamot eller ersättare i styrelsen får en medlem utse
endast den som är
1. ledamot eller ersättare i kommun- eller
landstingsfullmäktige,
2. ledamot eller ersättare i försäkringskassans styrelse,
eller
3. ledamot i länsarbetsnämndens styrelse eller anställd vid
länsarbetsnämnden.
När det utses ersättare i styrelsen skall det
bestämmas i vilken ordning de skall kallas till tjänstgöring.
13 § Styrelsen väljs för fyra år, om inte
kortare mandattid anges i förbundsordningen.
Mandattiden räknas från och med den 1 april
året efter det då val av fullmäktige har ägt rum i hela
landet, om inte
annat anges i förbundsordningen.
14 § Om  det under ett år då val av
fullmäktige har ägt rum i hela landet utses ledamöter och
ersättare enligt 12 §
första stycket  skall detta i fråga om kommun
och landsting göras av de nyvalda fullmäktige.
Försäkringskassans val
av ledamöter och ersättare skall förrättas av
försäkringskassans nyutnämnda styrelse året efter ett valår.
När ledamöter och  ersättare  utses  enligt
första  stycket skall 4 kap. 7 § kommunallagen (1991:900)
tillämpas på
motsvarande sätt.
15  § Om en ledamot i styrelsen avgår under
mandattiden  och  en  ersättare  har  utsetts,  inträder
ersättaren  i
ledamotens  ställe  för  återstoden  av
mandattiden. Ersättarna inträder i den ordning och för de
ledamöter som har
bestämts vid valet. En ersättare får dock
endast inträda i stället för en ledamot som valts av samma
förbundsmedlem
som ersättaren själv.
Om en ledamot avgår och det saknas ersättare
för  denne, skall den medlem som utsett ledamoten utse en ny
ledamot.
Om en ersättare avgår eller inträder i stället
för en  ledamot som har avgått, skall en ny ersättare utses.
Den nye
ledamoten eller ersättaren skall utses för den
återstående delen av företrädarens mandattid.
16 § Bestämmelserna i 4 kap. 8-10 §§ samt 11 §
första stycket kommunallagen (1991:900) om upphörande av
uppdrag och
rätt till ledighet skall tillämpas på
motsvarande sätt för  ledamöter  och  ersättare i styrelsen.
Det förhållandet
att en ledamots eller ersättares mandattid i
kommun- eller landstingsfullmäktige  eller  i
försäkringskassan eller
länsarbetsnämndens   styrelse   har   löpt
ut   medför   inte  att  uppdraget  som  ledamot  eller
ersättare   i
samordningsförbundets styrelse upphör.
Länsarbetsnämnden får återkalla uppdraget för
en ledamot eller  ersättare  som  nämnden  har  utsett, om
hans eller
hennes anställning vid nämnden har upphört.
17 § Styrelsen utser bland sina ledamöter en
ordförande och en eller två vice ordförande för den  tid som
styrelsen
bestämmer.
18 § Styrelsen skall hålla förbundsmedlemmarna
underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets
verksamhet
samt om frågor av större ekonomisk eller
organisatorisk betydelse.
Styrelsen har rätt att från
förbundsmedlemmarna få de yttranden och upplysningar som
behövs för att styrelsen skall
kunna fullgöra sina uppgifter.
19 § Beträffande styrelsens verksamhet skall 4
kap. 17, 19, 20 och 22 §§ samt 6 kap. 10, 11, 18, 20  och
23-31  §§
kommunallagen  (1991:900)  tillämpas  på
motsvarande  sätt.  Vad  som där föreskrivs om förtroendevald
skall gälla
ledamot  och  ersättare  i  styrelsen och vad
som föreskrivs om fullmäktige  eller  nämnd  skall  gälla
styrelsen.
Justering av styrelsens protokoll  skall
tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting
som är medlem
i samordningsförbundet. Vidare skall  i  fråga
om  sammanträde för fastställande av budget bestämmelserna i 8
kap.
22 § kommunallagen gälla.
20 § Ansvaret för tillsynen av att
samordningsförbundet  fullgör  sina  skyldigheter  enligt
arkivlagen (1990:782)
skall  åvila  kommunstyrelsen  i  en  kommun
som är medlem av förbundet. Kommunstyrelsen skall därvid
samråda  med
Riksarkivet. Om mer än en kommun ingår  i
förbundet, skall de berörda kommunerna komma överens om vilken
av dem som
skall svara för tillsynen.
Kommunfullmäktige i den ansvariga kommunen  får,  efter
samråd med Riksarkivet, meddela föreskrifter om förbundets
arkivvård. Vad som föreskrivs i 12 och 15 §§
arkivlagen  om  regeringen,  den  myndighet  regeringen
bestämmer och
landstingsfullmäktige skall i stället avse
kommunfullmäktige.

Ekonomisk förvaltning m.m.

21 § Bestämmelserna i 8 kap. 1-3 a §§, 4 §
första och tredje styckena, 5, 10, 12 och 13 §§ kommunallagen
(1991:900)
skall  tillämpas  på  motsvarande  sätt  i
fråga  om  ekonomisk förvaltning i ett samordningsförbund. Vad
som  där
föreskrivs om kommun eller landsting skall
gälla för ett  samordningsförbund och vad som föreskrivs för
fullmäktige
och styrelse skall gälla för
förbundsstyrelsen.
Ett samordningsförbund får inte ingå borgen. Förbundet får
inte  heller sätta sig i skuld i annat fall än när det
gäller sedvanliga krediter för verksamheten.
-----------------------------------------------------
22     §     Om     ett    22     §     Om     ett
samordningsförbund saknar  samordningsförbund saknar
tillgångar för att betala  tillgångar för att betala
en skuld, skall en medlem  en skuld, skall en medlem
skjuta  till  så stor del  skjuta  till  så stor del
av bristen som svarar mot  av bristen som svarar mot
den  andel  som medlemmen  den  andel  som medlemmen
skall  bidra med enligt 5  skall  bidra  med  enligt
§.   överenskommelse som avses
i 5 §.
-----------------------------------------------------
23  §  Styrelsen  skall  fastställa
samordningsförbundets  budget senast den 30 november varje år.
Styrelsen skall
dessförinnan samråda med förbundsmedlemmarna
om budgeten. För  ett  nybildat samordningsförbund fastställs
budgeten
av medlemmarna vid bildandet av förbundet.
24 § Styrelsen skall svara för
samordningsförbundets räkenskaper och  årligen inom tre
månader från räkenskapsårets
slut upprätta årsbokslut och årsredovisning.
Lagen (1997:614) om kommunal  redovisning  skall  gälla  i
tillämpliga
delar.
25  §  Ett  samordningsförbunds räkenskaper och
årsredovisning samt styrelsens förvaltning skall granskas  av
en
revisor för varje  förbundsmedlems  räkning.
För  den  allmänna  försäkringskassan  och länsarbetsnämnden
skall en
gemensam revisor utses. För revisorerna skall
det finnas personliga ersättare. Revisorer  och deras
ersättare skall
såvitt avser kommun och landsting utses av
kommun- och landstingsfullmäktige. När kommun- och
landstingsfullmäktige
utser  revisorer  och ersättare skall 12 §
första och andra styckena och 14 § denna lag samt  4  kap.  5
och  6 §§
kommunallagen (1991:900)  tillämpas på
motsvarande sätt. Riksrevisionen skall utse den revisor som
för den allmänna
försäkringskassans  och  länsarbetsnämndens
räkning   skall   granska   samordningsförbundets
räkenskaper   och
årsredovisning  samt  styrelsens  förvaltning.
Skäligt  arvode  till  den  revisor  och den ersättare som
utses av
Riksrevisionen betalas av försäkringskassan.
För granskning av ett nybildat förbund skall
revisor och revisorsersättare utses senast  när  förbundet
bildas och
avse tiden från tidpunkten för utseendet till
dess nästa mandattid för revisorer och revisorsersättare
börjar.
26  §  Bestämmelserna  i  9 kap. 4-17 §§
kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt vid
revision enligt
denna lag. Bestämmelserna i  9  kap. 18 §
kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt vid revision
enligt denna lag
som utförs av revisorer utsedda av kommun- och
landstingsfullmäktige.
Justering av revisorernas protokoll  tillkännages  på
anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i
samordningsförbundet.
Revisionsberättelse  skall  lämnas till styrelsen och
förbundsmedlemmarna  samt  till  Riksförsäkringsverket  och
Arbetsmarknadsstyrelsen.  Förbundsmedlemmarna
skall  var  för  sig  pröva  frågan  om  styrelsen  skall
beviljas
ansvarsfrihet och om skadeståndstalan skall
väckas.

Utträde ur ett samordningsförbund

27 § En förbundsmedlem har rätt att efter
uppsägning utträda ur ett samordningsförbund.
Uppsägningstiden skall vid utträde vara tre år, om inte
kortare tid anges i förbundsordningen.

Överklagande av ett samordningsförbunds beslut

28 § Ett samordningsförbunds beslut får, med
motsvarande  tillämpning  av bestämmelserna om
laglighetsprövning i 10
kap. kommunallagen (1991:900), överklagas av
den som är medlem i en kommun  eller  i  ett  landsting,  som
ingår i
förbundet.
Beslut  varigenom  allmän  förvaltningsdomstol  har upphävt
ett samordningsförbunds beslut eller förbjudit att det
verkställs får överklagas endast av förbundet
och  av  den  som  är  medlem  i en kommun eller ett landsting
som är
förbundsmedlem.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring[1] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
18 kap.
-----------------------------------------------------
2 §[2]
-----------------------------------------------------
Den allmänna försäkringskassan skall
1.  utreda  och  besluta i ärenden som enligt denna
lag  eller  annan  författning   skall   skötas   av
försäkringskassan,
2.    svara    för   att   socialförsäkrings-   och
bidragssystemen tillämpas likformigt och rättvist,
3. vidta åtgärder  för  att  förebygga  och  minska
ohälsa  i  syfte  att minska de långa sjukperioderna
samt aktivt arbeta med rehabilitering enligt vad som
närmare anges i 22 kap.,
4. lämna hjälp vid handhavandet av annan verksamhet
enligt vad regeringen bestämmer, samt
5. lämna hjälp åt  en  myndighet  som  har hand om
arbetslöshetsförsäkringen eller åt ett sådant lokalt
organ som avses i 1 kap. 2 §.
-----------------------------------------------------
Försäkringskassan     får   Försäkringskassan    får
träffa    överenskommelse  träffa    överenskommelse
med kommun, landsting och  med   kommun,   landsting
länsarbetsnämnd   om  att  eller  länsarbetsnämnd om
samverka   i   syfte  att  att  samverka i syfte att
uppnå    en   effektivare  uppnå    en   effektivare
användning    av    till-  användning    av    till-
gängliga resurser. Enligt  gängliga resurser. Enligt
bestämmelser    i   lagen  bestämmelser    i   lagen
(2003:000)  om finansiell  (2003:000)  om finansiell
samordning av rehabilite-  samordning  mellan allmän
ringsinsatser      mellan  försäkringskassa,  hälso-
allmän  försäkringskassa,  och  sjukvård, kommun och
länsarbetsnämnd,   kommun  länsarbetsnämnd       får
och landsting får försäk-  försäkringskassan delta i
ringskassan    delta    i  sådan samordning.
finansiell     samordning
inom     rehabiliterings-
området.  De   medel  som
försäkringskassan  bidrar
med   i  sådan  samverkan
eller   samordning    får
utgöra   statens  samlade
andel       i       dessa
verksamheter.
-----------------------------------------------------
Försäkringskassan   får   inte   utöva  någon  annan
verksamhet än som avses i första och andra styckena.
Den   eller  de  försäkringskassor  som   regeringen
bestämmer får dock
a) genomföra  försäkringsmedicinska utredningar och
utredningar om arbetslivsinriktad rehabilitering för
alla   försäkringskassor    samt    bedriva   därmed
sammanhängande forskning,
b)   tillsammans   med   sjukvårdshuvudman  bedriva
projekt  som  gäller viss medicinsk  verksamhet  och
därmed sammanhängande  forskning  i enlighet med vad
regeringen bestämmer.
Regeringen,    eller   den   myndighet   regeringen
bestämmer, får också föreskriva att det hos en eller
flera  försäkringskassor   skall  finnas  gemensamma
enheter för alla försäkringskassor för vissa ärenden
eller frågor.
-----------------------------------------------------


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.


**FOOTNOTES**
[1]: Lagen omtryckt 1982:120.
[2]: Senaste lydelse 2002:1137.
Förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas  förslag
-----------------------------------------------------
3 §[3]1
-----------------------------------------------------
Varje  landsting  skall  erbjuda  en  god hälso- och
sjukvård  åt  dem  som  är bosatta inom landstinget.
Detsamma gäller dem som är  kvarskrivna  enligt 16 §
folkbokföringslagen   (1991:481)  och  stadigvarande
vistas  inom  landstinget.   Även   i  övrigt  skall
landstinget   verka  för  en  god  hälsa  hos   hela
befolkningen. Vad  som i denna lag sägs om landsting
gäller  också  kommuner   som   inte   ingår  i  ett
landsting, i den mån inte annat följer av  17 §. Vad
här  sagts  utgör  inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.
Landstingets ansvar omfattar dock inte sådan hälso-
och  sjukvård  som  en  kommun  inom landstinget har
ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena.
Ett landsting får sluta avtal med  någon  annan  om
att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för
enligt   denna   lag.   En  uppgift  som  innefattar
myndighetsutövning får dock  inte  med stöd av denna
bestämmelse överlämnas till ett bolag,  en förening,
en  samfällighet,  en  stiftelse  eller  en  enskild
individ.
-----------------------------------------------------
Landstinget    får   även   Landstinget   får   även
träffa    överenskommelse  träffa    överenskommelse
med  kommun, den allmänna  med  kommun, den allmänna
försäkringskassan     och  försäkringskassan   eller
länsarbetsnämnden  om att  länsarbetsnämnden  om att
inom       ramen      för  inom       ramen      för
landstingets    uppgifter  landstingets    uppgifter
enligt denna lag samverka  enligt denna lag samverka
i   syfte  att  uppnå  en  i   syfte  att  uppnå  en
effektivare användning av  effektivare användning av
tillgängliga    resurser.  tillgängliga    resurser.
Landstinget  skall  bidra  Landstinget  skall  bidra
till   finansieringen  av  till   finansieringen  av
sådan    verksamhet   som  sådan    verksamhet   som
bedrivs    i   samverkan.  bedrivs    i   samverkan.
Enligt   bestämmelser   i  Enligt   bestämmelser   i
lagen    (2003:000)    om  lagen    (2003:000)    om
finansiell  samordning av  finansiell     samordning
rehabiliteringsinsatser    mellan             allmän
mellan             allmän  försäkringskassa,  hälso-
försäkringskassa,   läns-  och  sjukvård, kommun och
arbetsnämnd,  kommun  och  länsarbetsnämnd,      får
landsting får landstinget  landstinget    delta    i
delta  i  finansiell sam-  finansiell samordning.
ordning              inom
rehabiliteringsområdet.
-----------------------------------------------------
Riksrevisionen  får  granska   sådan   verksamhet  som
bedrivits  i  samverkan  med  och  delvis  finansierats
av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden.  Vid  en
sådan  granskning  har  Riksrevisionen  rätt  att ta del
av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 31 § förvaltningslagen
(1986:223)[4] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas  förslag
-----------------------------------------------------
31   §  Bestämmelserna  i  31   §  Bestämmelserna  i
13-30   §§   gäller  inte  13-30   §§   gäller  inte
sådana     ärenden    hos  sådana  ärenden  hos myn-
myndigheter   i  kommuner  digheter  i  kommuner och
och     landsting     där  landsting   där  besluten
besluten  kan  överklagas  kan  överklagas enligt 10
enligt  10 kap. kommunal-  kap.        kommunallagen
lagen         (1991:900).  (1991:900).
Bestämmelserna     gäller  Bestämmelserna     gäller
inte  heller  ärenden hos  inte  heller  ärenden hos
samordningsförbund    som  samordningsförbund    som
avses    i    4 §   lagen  avses    i    4 §   lagen
(2003:000)  om finansiell  (2003:000)  om finansiell
samordning             av  samordning  mellan allmän
rehabiliteringsinsatser    försäkringskassa,  hälso-
mellan             allmän  och  sjukvård, kommun och
försäkringskassa,          länsarbetsnämnd.
länsarbetsnämnd,   kommun
och landsting.
-----------------------------------------------------


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.


**FOOTNOTES**
[3]:1 Senaste lydelse 2002:1028.
[4]:1 Lagen omtryckt 2003:246.
Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas  förslag
-----------------------------------------------------
7 kap.[5]1
-----------------------------------------------------
2 §
-----------------------------------------------------
Helt    undantagna   från   Helt   undantagna   från
skattskyldighet är         skattskyldighet är
1. staten,                 1. staten,
2.  landsting,  kommuner   2.  landsting,  kommuner
och kommunalförbund,       och kommunalförbund,
3.    pensionsstiftelser   3.    pensionsstiftelser
enligt  lagen  (1967:531)  enligt  lagen  (1967:531)
om   tryggande   av  pen-  om   tryggande   av  pen-
sionsutfästelse m.m., och  sionsutfästelse m.m., och
4.    samordningsförbund   4.    samordningsförbund
enligt      4 §     lagen  enligt      4 §     lagen
(2003:000)  om finansiell  (2003:000)  om finansiell
samordning             av  samordning  mellan allmän
rehabiliteringsinsatser    försäkringskassa,  hälso-
mellan   allmän   försäk-  och  sjukvård, kommun och
ringskassa,         läns-  länsarbetsnämnd.
arbetsnämnd,  kommun  och
landsting.
-----------------------------------------------------
I lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
finns bestämmelser om avkastningsskatt för pensionsstiftelser.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas
första gången vid 2005 års taxering.

**FOOTNOTES**
[5]:1 Senaste lydelse 2002:1028.
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 §
socialtjänstlagen (2001:453) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
2 kap.
-----------------------------------------------------
6 §[6]1
-----------------------------------------------------
Kommunen  får även träffa   Kommunen får även träffa
överenskommelse       med  överenskommelse       med
landstinget, den allmänna  landstinget, den allmänna
försäkringskassan     och  försäkringskassan   eller
länsarbetsnämnden om att,  länsarbetsnämnden om att,
inom       ramen      för  inom       ramen      för
socialtjänstens            socialtjänstens
uppgifter,   samverka   i  uppgifter,   samverka   i
syfte    att   uppnå   en  syfte    att   uppnå   en
effektivare användning av  effektivare användning av
tillgängliga    resurser.  tillgängliga    resurser.
Kommunen skall bidra till  Kommunen skall bidra till
finansieringen  av  sådan  finansieringen  av  sådan
verksamhet  som bedrivs i  verksamhet  som bedrivs i
samverkan.         Enligt  samverkan.         Enligt
bestämmelser    i   lagen  bestämmelser    i   lagen
(2003:000)  om finansiell  (2003:000)  om finansiell
samordning             av  samordning  mellan allmän
rehabiliteringsinsatser    försäkringskassa,  hälso-
mellan   allmän   försäk-  och sjukvård,  kommun och
ringskassa,                länsarbetsnämnd  får kom-
länsarbetsnämnd,   kommun  munen  delta i finansiell
och  landsting  får  kom-  samordning.
munen  delta i finansiell
samordning   inom   reha-
biliteringsområdet.
-----------------------------------------------------
Riksrevisionen  får  granska  sådan  verksamhet  som
bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av
försäkringskassan  eller  länsarbetsnämnden.  Vid en
sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta  del
av   de   uppgifter   som  behövs  för  att  granska
verksamheten.
-----------------------------------------
-----------------------------------------


Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.


**FOOTNOTES**
[6]:1 Senaste lydelse 2002:1039.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:981) om fördelning
av socialavgifter skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
4 §
-----------------------------------------------------
Sjukförsäkringsavgifter skall också finansiera
1.   Centrala   studiestödsnämndens  kostnader  med
anledning av att studielån  som  avser en sjukperiod
inte  behöver  återbetalas  enligt  studiestödslagen
(1999:1395) eller bestämmelser som har meddelats med
stöd av den lagen,
2. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård,
3.  den  allmänna  försäkringens  kostnader  enligt
lagen (1991:1047) om sjuklön,
-----------------------------------------------------
4.  vissa  av de allmänna   4.  vissa av de allmänna
försäkringskassornas       försäkringskassornas
förvaltningskostnader och  förvaltningskostnader och
kostnader för att delta i  kostnader för att delta i
finansiell     samordning  finansiell     samordning
inom     rehabiliterings-  inom         rehabiliter-
området    enligt   lagen  ingsområdet  enligt lagen
(2003:000)  om finansiell  (2003:000)  om finansiell
samordning             av  samordning  mellan allmän
rehabiliteringsinsatser    försäkringskassa,  hälso-
mellan             allmän  och  sjukvård, kommun och
försäkringskassa,          länsarbetsnämnd samt
länsarbetsnämnd,   kommun
och landsting, samt
-----------------------------------------------------
5.  sådana  statliga  ålderspensionsavgifter  enligt
lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift som
betalas för förmåner enligt 1 och 2 ovan samt 3 §.
-----------------------------------------------------



Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Bilaga 5

Socialutskottets yttrande 2003/04:SoU3y


Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 16 oktober 2003  berett
socialutskottet  tillfälle att yttra sig över proposition
2002/03:132 Finansiell samordning
inom rehabiliteringsområdet, jämte dels motioner väckta med
anledning av propositionen,  dels  motioner väckta under den
allmänna motionstiden 2003 som
rör finansiell samordning.

Socialutskottet finner inte skäl att behandla motionerna.

Socialutskottet



Propositionen

I propositionen lämnas förslag till utformning av en
permanent finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
Finansiell samordning föreslås kunna
ske frivilligt mellan en försäkringskassa, ett landsting, en
länsarbetsnämnd samt en eller flera kommuner. Därigenom skall
en effektiv resursanvändning
underlättas. Målgruppen för den föreslagna finansiella
samordningen utgörs av människor som är i behov av samordnade
rehabiliteringsinsatser från flera
av  de  samverkande  parterna  för  att uppnå eller förbättra
sin förmåga till förvärvsarbete. De åtgärder som får
finansieras  genom  den  finansiella
samordningen skall ligga inom de samverkande  parternas
samlade  ansvarsområde  och  syfta  till att återställa eller
öka den enskildes funktions- och
arbetsförmåga.

Den finansiella samordningen föreslås omfatta de resurser
som, i enlighet med samverkansparternas  överenskommelse,
skall användas för att finansiera
samordnade  insatser  för  den aktuella målgruppen. Av
resurserna till den finansiella samordningen skall  den
allmänna  försäkringskassan  bidra  med
hälften, medan kommun och landsting  skall bidra med vardera
en fjärdedel. Den allmänna försäkringskassan föreslås få
möjlighet att disponera högst 5 %
av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning till finansiell
samordning. Dessa medel skall utgöra statens samlade andel i
finansiell samordning.
Regeringen föreslår att den finansiella  samordningen
skall  bedrivas  genom  ett  fristående  samordningsorgan,
vari  de  samverkande  parterna är
representerade. Samordningsorganet skall besluta om mål och
riktlinjer för den finansiella samordningen samt finansiera
insatser i enlighet med  syftet
för  den  finansiella samordningen. Samordningsorganet skall
dessutom stödja samarbetet mellan samverkansparterna, t.ex.
genom att bistå bedömargrupper
som huvudmännen  svarar för. Däremot skall samordningsorganet
inte besluta om förmåner eller rättigheter för enskilda eller
i övrigt vidta åtgärder som
innefattar myndighetsutövning. Samordningsorganet föreslås
kunna utgöras av ett särskilt inrättat samordningsförbund,
vari samtliga samverkansparter är
representerade.
I propositionen  betonas  vikten  av  att  den finansiella
samordningen följs upp och utvärderas på både lokal och
nationell nivå. Samverkansparterna
föreslås få ansvaret för lokal uppföljning och  utvärdering.
Den myndighet regeringen senare bestämmer bör få ansvaret för
den nationella uppföljningen
och utvärderingen av finansiell samordning.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari
2004.

Motionerna


Med anledning av propositionen har följande motioner  väckts,
nämligen  2003/04:Sf2  av  Sven Brus m.fl. (kd), 2003/04:Sf3
Sten Tolgfors m.fl. (m) och
2003/04:Sf4 Bo Könberg m.fl. (fp, c).


Socialutskottets ställningstagande


I propositionen föreslås att finansiell samordning skall
kunna ske frivilligt mellan en försäkringskassa,  ett
landsting,  en  länsarbetsnämnd samt en
eller  flera  kommuner. Målgruppen för den föreslagna
finansiella samordningen utgörs av människor som är i behov av
samordnade rehabiliteringsinsatser
från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller
förbättra sin förmåga till förvärvsarbete.

Socialutskottet  ser  positivt  på  förslaget  om
permanent  finansiell  samordning inom rehabiliteringsområdet.
Enligt utskottets bedömning innebär
förslaget att samarbetet mellan de olika verksamheterna kan
förbättras. Genom  samordningen  kan  enskilda  människors
behov av rehabiliteringsinsatser
tillgodoses  bättre, vilket i sin tur innebär att förmågan
till eget förvärvsarbete främjas på ett effektivt sätt.
Vidare  innebär  förslaget  att  en
kostnadseffektiv  användning  av tillgängliga resurser
främjas. Socialutskottet ställer sig därför bakom regeringens
förslag till finansiell samordning
på rehabiliteringsområdet.
Socialutskottet  konstaterar  att   organisationen   och
utformningen   av   den   finansiella   samordningen   i
första  hand  är  en  fråga  för
socialförsäkringsutskottet och finner därför inte anledning
att närmare gå in på den frågan. Socialutskottet vill för  sin
del framhålla vikten av att
de  grundläggande principerna om likabehandling av människor
upprätthålls. De bestämmelser som aktualiseras inom
socialutskottets  beredningsområde  är
främst  bestämmelser  i  socialtjänstlagen  (2001:453,  SoL)
och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Således stadgas
i 1 kap. 1 § SoL bl.a. att
samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens
grund  skall  främja människornas ekonomiska och sociala
trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor
och aktiva deltagande i samhällslivet. Vidare kommer
likabehandlingsprincipen  till  uttryck  i  2  §  första
stycket HSL där det stadgas att målet för
hälso- och sjukvården skall vara en god hälsa och en vård på
lika villkor för hela befolkningen. I 2 § andra stycket HSL
anges att vården skall ges med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans värdighet samt att den som har det  största behovet
av hälso- och sjukvård skall
ges företräde till vården. Den sistnämnda bestämmelsen ger
uttryck för människovärdesprincipen och behovs- och
solidaritetsprincipen.  I  samband  med
införandet av bestämmelsen anförde socialutskottet bl.a.
följande (bet. 1996/97:SoU14 s. 22).

Vårdbehovet  i varje enskilt fall måste enligt utskottet
bedömas utifrån förutsättningarna i just det fallet. Såväl
akuta som kroniska sjukdomar kan
variera i svårighetsgrad  från  tid till annan hos samma
patient och därmed vårdbehovet. Vården av en och samma sjukdom
kan därför enligt utskottets
uppfattning under olika stadier hamna  i olika
prioriteringsgrupper. Vilken diagnos eller sjukdom det är
fråga om är inte det viktiga. Det avgörande
är i stället tillståndet och vårdbehovet vid varje
särskild tidpunkt. Högst prioritet bör därför gälla för vård
av livshotande akuta sjukdomar, vård
av svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i
livets slutskede samt vård av människor med nedsatt autonomi.

Enligt utskottet är de ovan nämnda principerna av
grundläggande betydelse, och det kan inte komma i fråga att
göra avsteg från dem vid införandet av en
finansiell samordning. Den finansiella samordningen  innebär
emellertid, som regeringen anfört, att samverkansparterna
kommer att prioritera särskilda
insatser för den aktuella målgruppen. Socialutskottet vill i
detta sammanhang understryka att det inte kan accepteras att
de som ingår i målgruppen får
tillgång till rehabilitering på bekostnad av övriga grupper
som  är berättigade till sådana åtgärder. Utskottet ser därför
mycket positivt på att denna
fråga skall studeras särskilt i samband med den uppföljning
och utvärdering som regeringen förutskickat i propositionen.

Socialutskottet vill vidare betona betydelsen av
sjukdomsförebyggande  arbete.  Det  är  således angeläget att
det förebyggande arbetet uppmärksammas
även inom ramen för finansiell samordning. Hälsofrämjande och
sjukdomsförebyggande insatser på individ- och gruppnivå bör
enligt utskottets uppfattning
initieras och stödjas. Vidare bör metoder utvecklas så att
preventiva insatser naturligt integreras i vårdkedjan.
Som regeringen anför kan det vara särskilt problematiskt
att rehabilitera personer som har  en  kombination  av
medicinska,  psykiska,  sociala  och
arbetsmarknadsrelaterade  problem,  och  det  finns  en risk
att dessa personer hamnar i en gråzon mellan olika aktörers
ansvarsområde. Socialutskottet
instämmer i att samverkan och samordning utgör viktiga medel
för att motverka att människor blir utan rehabilitering.
Utskottet vill i detta sammanhang
även erinra om den lag om gemensam nämnd inom vård- och
omsorgsområdet  som  trädde i kraft den 1 juli 2003 (SFS
2003:192). Lagen innebär att kommuner
och landsting ges möjligheter att samverka i en gemensam
nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och
omsorgsområdet. Utskottet vill också
peka på att regeringen nyligen tillkallat en nationell
psykiatrisamordnare med  uppgift  att bl.a. se över frågor som
rör samverkan och samordning inom
vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och
psykiskt funktionshindrade (dir. 2003:133).

Stockholm den 11 november 2003


På socialutskottets vägnar


Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid
Burman (v), Chatrine Pålsson (kd),
Kristina Zakrisson (s), Kerstin Heinemann (fp),
Conny Öhman (s), Catherine Persson (s),
Carl-Axel Johansson (m), Marina Pettersson (s),
Gabriel Romanus (fp), Kenneth Johansson
(c), Christer Engelhardt (s), Anne Marie Brodén
(m), Elina Linna (v), Kerstin-Maria Stalin
(mp), Martin Nilsson (s), Jan Emanuel Johansson (s)
och Magdalena Andersson (m).


Avvikande meningar



1. Avslag på propositionen


Carl-Axel Johansson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena
Andersson (m) anför:


Vi anser att samordning behövs för att överbrygga gränser
mellan stat och kommun, myndigheter,  olika  kommuner,
professioner och verksamhetskulturer.
Fokus  behöver sättas på utveckling av samverkan och
samarbete. Myndigheternas uppdrag att samverka måste
prioriteras  tydligt  med  specifikt  avsatta
resurser.

Regeringen  föreslår att den finansiella samordningen skall
bedrivas genom ett fristående samordningsorgan.
Samordningsorganet föreslås kunna utgöras
av ett särskilt inrättat samordningsförbund. Enligt vår
uppfattning avhjälps emellertid inte brister i viljan att
samverka enbart med inrättandet av en
ny politisk myndighetsnivå med nya gränsdragningsproblem.
Finansiell samordning  mellan  försäkringskassa  och
sjukvård har i genomförda försök gett bäst resultat av allt
som provats för att undvika onödiga
långa sjukskrivningar. Vi anser emellertid att den
proposition  som nu presenteras utmärks av villkor och
begränsningar för att inskränka möjligheterna
till finansiell samordning och hindra lokala initiativ.
Samordningsförbundet måste enligt förslaget omfatta fyra
parter:  försäkringskassa,  länsarbetsnämnd,  landsting och
kommun. De samverkansprojekt som
visat sig leda till konkreta resultat har omfattat allt ifrån
två parter till flera. Det behövs möjligheter  att  lokalt
sätta  ihop medel avsatta för
samverkan och möjlighet ges för två, tre eller fyra parter
att samverka. Vidare bör associationsformen kunna utformas
efter olika situationer och medge
lokala lösningar.
Förutom sådan samordning som bygger vidare på
Finsammodellen anser vi att många olika uppläggningar av
Socsamverksamhet också bör vara möjliga.
Regeringens förslag riktar sig till en snäv målgrupp som
omfattar människor som står mycket långt från arbetsmarknaden.
Samverkan  kommer  med  denna
inriktning att koncentreras på de fall där det är svårast att
uppnå resultat. Vi har svårt att se att den föreslagna
modellen kommer att leda till  mer
omfattande  samverkan för målgruppen särskilt utsatta
människor. Vi saknar även en koppling till den
försökslagstiftning som Socsamsamarbetet bygger på
och som skulle ligga till grund för den permanenta
lagstiftningen enligt riksdagens beställning.
Fördelningen  av kostnader för samverkan inom
samordningsförbundets ram skall enligt propositionen vara 25 %
för kommun respektive landsting och 50 %
för försäkringskassan.  Detta  är  enligt  vår  mening  för
stelbent för att lösa de mycket olika behoven av samverkan.
Budgetmedel bör avsättas i reda
pengar för samverkansprojekt och prioriteras politiskt genom
beslut att avsätta konkreta anslag.
Försäkringskassan kan bekosta yrkesmässiga
rehabiliteringsåtgärder  riktade  till  personer  som  är
försäkrade, men vi anser att det är orimligt att
försäkringskassan  skall  stå för länsarbetsnämndens
kostnader i klump såsom föreslås. För målgruppen särskilt
utsatta  är  det  inte  i  första  hand
sjukpenning som betalas ut utan försörjningsstödet utgörs av
socialbidrag och a-kassa.
Enligt vår uppfattning bör Frisamlagstiftningen
kompletteras med regler för hur resurser skall kunna knytas
ihop vid samarbetsprojekt.
Vi vill också påpeka att  statliga  myndigheter  saknar
uppdrag  och  befogenheter  att  delta i samverkan samt att
det kan finnas legala hinder för
samverkan, t.ex. sekretesslagstiftning och integritetsfrågor.
Bristen på överensstämmelse mellan  myndigheterna  vad  gäller
kriterier för att komma i
fråga för åtgärder är ett annat exempel. Det bör ingå i
verksamheternas uppdrag att kartlägga hinder för samverkan.

Det anförda innebär att vi anser att
socialförsäkringsutskottet bör avstyrka proposition
2002/03:132 Finansiell samordning inom  rehabiliteringsområdet
och tillstyrka motionerna 2003/04:Sf3 (m) och 2003/04:Sf405
(m) yrkandena 3 -5 och  7.

2. Utformningen av lagen om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet

Kerstin Heinemann (fp), Gabriel Romanus (fp) och Kenneth
Johansson (c) anför:

Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård
har i genomförda försök gett bäst resultat av allt som provats
för att undvika onödiga långa
sjukskrivningar. Vi anser emellertid att den proposition som
nu presenteras utmärks av villkor och begränsningar för att
inskränka  möjligheterna  till
finansiell samordning och hindra lokala initiativ.

Riksdagens  beslut  bör enligt vår uppfattning i stället
bli att finansiell samordning blir tillåten mellan
försäkringskassa, landsting, socialtjänst
och arbetsmarknadsmyndigheter,  så  att  samordningen kan
omfatta två, tre eller fyra parter, efter lokal
överenskommelse. Flera olika slags samverkan,
med olika målgrupper och inriktning, skall kunna förekomma
inom samma geografiska område. Samordningsförbund eller någon
viss kostnadsfördelning mellan
parterna skall inte vara villkor för verksamheten.  Vilka
satsningar  som  skall  göras  och  vilka  parter som skall
delta skall avgöras genom lokala
överenskommelser. Finansiell samordning skall kunna avse
rehabilitering men kunna omfatta även annat som kan minska
statens kostnader.
Förutom sådan samordning som bygger vidare på
Finsammodellen anser vi att många olika uppläggningar av
Socsamverksamhet också bör vara möjliga.
Som socialförsäkringsutskottets dåvarande majoritet (m, fp,
c, kd, mp) anförde i betänkande 2001/02:SfU18  behöver
villkoren för användande av medel
under  berörda  anslag  på  statsbudgeten  anpassas till en
ny lag om finansiell samordning. Detsamma gäller anslagen inom
det  arbetsmarknadspolitiska
området. När det gäller de ekonomiska ramarna bör en
försäkringskassa för finansiell samordning utan särskild
prövning få disponera upp till 10 % av de
för området beräknade kostnaderna för sjukpenning  och
rehabiliteringsersättning.  Regeringen  bör  snarast
återkomma  med  erforderliga förslag till
anpassningar av regler för arbetsmarknadspolitisk verksamhet
och sjukförsäkring med utgångspunkt i det beslut riksdagen nu
kommer att fatta.
Finansiell  samordning  ändrar inte sjukvårdens medicinska
prioriteringar. Vård skall ges efter medicinskt behov. I
utvärderingen  av  Finsamförsöken
visades att undanträngningseffekter  inte uppstått. Såväl
detta som annat bör dock fortlöpande följas upp, och
verksamheten bör utvärderas till ledning
för dem som på lokal nivå skall ta ställning  till  vad  som
är lyckat och vad som kan ersättas med bättre inriktad
verksamhet. Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen  och  andra  berörda  myndigheter bör få i
uppdrag  att  göra  dessa  uppföljningar  och  utvärderingar
vad  gäller  prestationer  och
prioriteringar och att lämna årliga rapporter om resultaten.
Vi anser vidare att de lokala parterna  kan  ha nytta av
ett utvecklingsarbete för att ta fram nya jämförelsenormer och
att regeringen bör ge berörda
myndigheter i uppdrag att i samverkan med Kommun- och
Landstingsförbunden utarbeta sådana jämförelsenormer.
Sammanfattningsvis anser vi att riksdagen skall  stifta  en
lag om finansiell samordning där alla de hinder som regeringen
lagt in har avlägsnats. Vi
utvecklar i motion Sf4 närmare hur denna lag samt
erforderliga följdändringar i andra lagar bör utformas.

Det anförda innebär att vi anser att
socialförsäkringsutskottet bör tillstyrka motion 2003/04:Sf4
(fp, c).

3. Utformningen av lagen om finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet

Chatrine Pålsson (kd) anför:

Att regeringen nu förelagt riksdagen en proposition om
finansiell samordning är välkommet. Jag anser dock att den
finansiella samordning som regeringen
föreslår  omgärdas  av  ett regelverk som inte medger ett
optimalt  utnyttjande  av  resurserna.  Lagförslaget  kommer,
om  det  införs,  att  även  i
fortsättningen begränsa möjligheterna till finansiell
samordning och förhindra värdefulla lokala initiativ i
samordningen.

Det krav som ställs i propositionen på att såväl
försäkringskassa och länsarbetsnämnd som landsting och kommun
i samtliga fall måste delta omöjliggör
t.ex. det gemensamma arbete  som  sjukvård  och
försäkringskassor  utförde  under  Finsamförsöken.  Vidare
anser  jag  att  möjligheterna att utforma
verksamheten för de deltagande parterna begränsas av att den
allmänna försäkringskassan inte får använda mer än 5 % av de
budgeterade  kostnaderna  för
sjukpenning  under anslaget 19.1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. till samordning. Risken är överhängande
att handlingsutrymmet upplevs så begränsat
att någon samordning  inte  påbörjas.  Jag anser också att
förslaget att fyra parter alltid måste delta är ett hinder för
flera av de verksamhetsformer
som utvecklats med hjälp av Socsamlagstiftningen. Det har
visat sig att samordningen ibland är mer effektiv då färre
parter deltar, som t.ex. landsting
och försäkringskassa. I sådana fall kan  dessutom andra
aktörer knytas till samordningen i ett senare skede.
Regeringens förslag innebär även att någon
samordning inte heller kan komma till stånd om en aktör
väljer att stå utanför. Propositionen begränsar också i
alltför hög grad vilka personer som kan
komma i fråga för den finansiella samordningen. Enligt min
uppfattning behövs inte någon avgränsning över huvud taget.
Den finansiella samordningen skall enligt  propositionen
göras  på  frivillig  basis,  vilket  jag  instämmer  i.  Jag
anser dock att det behövs mer
kraftfulla reformer - såsom en rehabiliteringsförsäkring.
Kristdemokraternas förslag bygger på en statlig utredning -
"Rehabilitering  till arbete - En
reform  med individen i centrum" (SOU 2000:78). Utredningen
visade att den samhällsekonomiska vinsten av framgångsrik
rehabilitering är mycket  stor  i
förhållande  till  den  sannolika  kostnaden  för  själva
rehabiliteringen.  För  att  komma  bort  ifrån  det
myndighetsperspektiv som präglar dagens
rehabiliteringsinsatser   bör   tyngdpunkten   flyttas   till
en   offentlig   huvudaktör.   Sammanfattningsvis   kan
sägas  att   den   förstärkta
rehabiliteringsförsäkringen  leder  till  att
rehabiliteringen  kommer  i gång i ett betydligt tidigare
skede än vad som är fallet  i  dag.  I  motion
2003/04:Sf2 (kd) utvecklas närmare hur en sådan
rehabiliteringsförsäkring bör utformas.