Socialförsäkringsutskottets betänkande
2003/04:SFU15
Särskilda regler under en övergångsperiod förarbetstagare från EU:s nya medlemsstater
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
skrivelse 2003/04:119 Särskilda regler under en
övergångsperiod för arbetstagare från nya
medlemsstater enligt anslutningsfördraget samt åtta
motioner som väckts med anledning av skrivelsen.
I skrivelsen redovisar regeringen sitt
ställningstagande i fråga om särskilda regler under
en övergångsperiod för arbetstagare från EU:s nya
medlemsstater Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen,
Ungern, Polen, Slovenien och Slovakien. Regeringen
gör bedömningen att sådana särskilda regler bör
införas. Innebörden av reglerna är att det från
anslutningsdagen den 1 maj 2004 skall krävas
arbetstillstånd för arbetstagare som är medborgare i
dessa nya medlemsstater för att de skall få arbeta i
Sverige. Arbetstillståndet skall sökas vid en svensk
ambassad eller ett svenskt konsulat i sökandens
hemland eller i det land där sökanden är bosatt. För
att arbetstillstånd skall beviljas krävs att
sökanden kan visa upp ett erbjudande om anställning,
att anställningen har viss varaktighet, att sökanden
får kollektivavtalsenlig lön och att det rör sig om
ett arbete som sökanden kan försörja sig på. De
särskilda reglerna bör enligt regeringens
uppfattning gälla under två år och löpande
utvärderas.
I skrivelsen redovisar regeringen även ytterligare
åtgärder på kort och lång sikt som bör övervägas när
det gäller olika möjligheter till utökad kontroll
och uppföljning av regelverket på arbetsmarknaden
och det sociala området.
Utskottet har under ärendets beredning hållit en
offentlig utfrågning för att belysa EG-rättsliga
aspekter på arbetstagarbegreppet när det gäller
rätten till fri rörlighet för personer; en utskrift
från utfrågningen bifogas. I betänkandet
sammanfattas vad som framkommit om det rättsliga
läget. Utskottet ställer sig härefter bakom de av
regeringen aviserade särskilda övergångsreglerna.
Motionerna i denna del avstyrks.
När det gäller arbetsmarknadsfrågor föreslår
utskottet ett tillkännagivande om att regeringen
snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om
möjligheterna till bevakning av kollektivavtal.
Därmed bifalls delvis två motionsyrkanden från
Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
I en gemensam reservation föreslår
Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och
Miljöpartiet att riksdagen gör ett tillkännagivande
om att några särregler inte skall införas för
arbetstagare från de nya medlemsstaterna.
Moderaterna föreslår i en reservation att
arbetstagare och anhöriga från de nya EU-länderna
skall beviljas uppehållstillstånd under
förutsättning att de kan försörja sig.
Folkpartiet föreslår i sin reservation att en
särskild övergångsbestämmelse gäller under 2004 som
innebär att en arbetstagare beviljas
uppehållstillstånd under förutsättning att han eller
hon kan försörja sig.
I betänkandet finns ytterligare nio reservationer
samt fyra särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Övergångsregler
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38
yrkande 1, 2003/04:Sf39 yrkandena 1 och 6-10,
2003/04:Sf40 yrkandena 1-4, 2003/04:Sf41 yrkande
1, 2003/04:Sf42 yrkande 2, 2003/04:Sf43,
2003/04:Sf44 yrkandena 1-4 och 2003/04:Sf45.
Reservation 1 (kd, v, c, mp)
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (fp)
2. Information i nya medlemsstater
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 2
och 2003/04:Sf39 yrkande 5.
Reservation 4 (fp)
3. Arbetsmarknaden
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om att regeringen
skyndsamt bör återkomma till riksdagen med
förslag om möjligheterna till bevakning av
kollektivavtal. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna 2003/04:Sf41 yrkande 2 och
2003/04:Sf42 yrkande 1 och avslår motion
2003/04:Sf38 yrkande 5.
Reservation 5 (m, fp, kd, c)
4. Ekonomiskt bistånd till arbetssökande
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38
yrkande 3 i denna del och 2003/04:Sf40 yrkande 5.
Reservation 6 (m, fp)
5. Motprestation för försörjningsstöd
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 4
och 2003/04:Sf39 yrkande 3.
Reservation 7 (m, fp, kd, c)
6. EU och försörjningskrav
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3
i denna del, 2003/04:Sf39 yrkande 2 och 2003/04:Sf41
yrkande 3.
Reservation 8 (m, fp)
Reservation 9 (mp)
7. EU och familjeförmåner
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf39
yrkande 4 och 2003/04:Sf40 yrkande 6.
Reservation 10 (m, fp, kd, c)
8. Socialförsäkringsreform
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf40
yrkande 7 och 2003/04:Sf44 yrkande 5.
Reservation 11 (m, fp, kd, c)
Reservation 12 (v) - motiv.
9. Skrivelsen
Riksdagen lägger skrivelse 2003/04:119 till
handlingarna.
Stockholm den 20 april 2004
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Tomas Eneroth
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas
Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Bo
Könberg (fp), Anita Jönsson (s), Mona Berglund
Nilsson (s), Ulla Hoffmann (v), Mariann Ytterberg
(s), Anita Sidén (m), Linnéa Darell (fp), Birgitta
Carlsson (c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström (s), Mona
Jönsson (mp), Kurt Kvarnström (s) och Carl-Axel
Johansson (m).
Ärendet och dess beredning
Riksdagen har den 17 december 2003 beslutat godkänna
fördraget den 16 april 2003 om Tjeckiens, Estlands,
Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas,
Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till
Europeiska unionen (prop. 2003/04:25, bet.
2003/04:UU4, rskr. 2003/04:114). Riksdagen har i
samband därmed tillkännagivit för regeringen som sin
mening att om regeringen avsåg att vidta några
åtgärder mot bakgrund av anslutningsfördragets
bestämmelser om övergångslösningar när det gäller
fri rörlighet för arbetstagare skall dessa åtgärder
underställas riksdagen.
En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda
olika frågor som har samband med hur arbetstagare
från nya medlemsstater i EU från anslutningsdagen
skall kunna få tillgång till den svenska
arbetsmarknaden på samma villkor som medborgare i de
nuvarande EU/EES-länderna. Uppdraget har redovisats
i betänkandet EU:s utvidgning och arbetskraftens
rörlighet (SOU 2002:116). Betänkandet har
remissbehandlats.
Regeringen har härefter i en skrivelse till
riksdagen (2003/04:119) redovisat sitt
ställningstagande i fråga om särskilda regler under
en övergångsperiod för arbetstagare från de nya
medlemsstaterna, utom Cypern och Malta.
Med anledning av skrivelsen har åtta motioner
väckts. Motionsyrkandena framgår av bilaga 1.
Arbetsmarknadsutskottet har yttrat sig i ärendet,
se bilaga 2. Socialutskottet, som har beretts
tillfälle att yttra sig, har beslutat att inte avge
yttrande.
Utskottet har den 13 april 2004 haft en offentlig
utfrågning för att bl.a. klargöra vissa EG-rättsliga
aspekter på arbetstagares fria rörlighet inom EU. En
utskrift från utfrågningen finns i bilaga 3.
2003/04
SfU15
Utskottets överväganden
Fri rörlighet för personer inom EU
Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande
friheter som garanteras genom EG-rätten.
Ursprungligen var den en rättighet för framför allt
förvärvsarbetande och deras familjer. I dag har
också grupper som studerande, pensionärer och EU-
medborgare i allmänhet rätt till fri rörlighet inom
EU, men de måste visa att de disponerar över
tillräckliga ekonomiska medel och att de har en
sjukförsäkring, så att de inte riskerar att utgöra
någon belastning för uppehållslandets sociala
system.
När det gäller fri rörlighet för arbetstagare
innebär de grundläggande bestämmelserna, som finns i
artiklarna 39-42 i EG-fördraget, att en
unionsmedborgare skall kunna ta arbete i en
medlemsstat och behandlas på lika villkor som
medlemsstatens egna medborgare. Rätten för personer
att flytta till en annan medlemsstat för att
etablera sig som företagare finns i artikel 43 i EG-
fördraget och för att tillhandahålla tjänster i
artikel 49 i EG-fördraget.
Den fria rörligheten för arbetstagare innebär enligt
artikel 39 att arbetstagare, med förbehåll för
sådana inskränkningar som grundas på hänsyn till
allmän ordning, säkerhet och hälsa, skall ha rätt
att fritt söka och anta faktiska erbjudanden om
anställning inom unionen och för detta ändamål fritt
få förflytta sig inom hela EU. En arbetstagare som
tar anställning i ett annat medlemsland än det där
han eller hon är medborgare har rätt att,
tillsammans med sina familjemedlemmar, bosätta sig i
det land där han eller hon har sin anställning.
Arbetstagaren har även rätt att stanna kvar i landet
efter det att anställningen upphört. Medlemsstaterna
får inte diskriminera arbetstagare med annan
nationalitet i frågor som gäller anställning, lön
eller andra arbets- och anställningsvillkor.
Bestämmelserna i fördraget kompletteras av bl.a.
rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens
fria rörlighet inom gemenskapen och rådets direktiv
68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för
rörlighet och bosättning inom gemenskapen för
medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer.
Artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68
avser att säkerställa arbetstagares rätt till
anställning inom hela EU på samma villkor som gäller
för medborgare i värdlandet. Genom bestämmelserna
förbjuds såväl direkt som indirekt diskriminering på
grund av nationalitet vid rekrytering och
anställning. Arbetstagare från andra medlemsstater
skall behandlas på samma sätt som värdlandets
medborgare vid kvotering på grund av nationalitet
till anställningar inom olika verksamhetsområden
eller geografiska områden och de har rätt att få
samma hjälp av arbetsförmedlingen som värdlandets
egna medborgare.
Nuvarande ordning för
uppehållstillstånd och
arbetstillstånd
Medborgare i EU/EES eller i Schweiz
Uppehållstillstånd krävs enligt utlänningslagen
(1989:529), UtlL, efter tre månaders vistelse i
Sverige. EU-medborgares rätt till uppehållstillstånd
som arbetstagare följer av EG-rätten, så
uppehållstillståndet tjänar här som intyg på att de
har rätt att vistas i värdlandet. En
unionsmedborgare som har arbete i en medlemsstat får
inte avvisas på den grunden att han eller hon saknar
uppehållstillstånd.
De närmare bestämmelserna om uppehållstillstånd
finns i utlänningsförordningen (1989:547), UtlF. Där
anges på vilka villkor en EU-medborgare har rätt
till uppehållstillstånd i Sverige. Samma regler
gäller för annan EES-medborgare samt medborgare i
Schweiz. I 3 kap. 5 a § UtlF anges att arbetstagare
som har ett anställningsbevis och egna företagare
som genom en handling kan visa att de är egna
företagare skall beviljas uppehållstillstånd för fem
år. Uppehållstillståndet kan förnyas. Den som
tillhandahåller eller tar emot tjänster och kan
styrka detta genom en handling skall beviljas
uppehållstillstånd för den tid som tjänsten utförs.
Medborgare i dessa länder är dessutom undantagna
från kravet på arbetstillstånd när de arbetar i
Sverige (4 kap. 1 § UtlF).
Uppehållstillståndet får inte återkallas enbart av
den anledningen att arbetstagaren blir ofrivilligt
arbetslös eller arbetsoförmögen på grund av sjukdom
eller olycksfall.
Säsongsarbetare som har anställning under högst
tre månader och arbetare som pendlar mellan olika
länder behöver inte ha uppehållstillstånd, men kan
åläggas anmälningsskyldighet. Om anställningen
överstiger tre månader men understiger ett år
beviljas enligt praxis uppehållstillstånd för den
tid anställningen varar.
Enligt artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr
1612/68 har arbetstagaren rätt att ta med sig sina
familjemedlemmar och bosätta sig tillsammans med dem
i värdlandet. Som familjemedlemmar räknas
arbetstagarens make/maka och deras barn som är under
21 år eller beroende av dem för sin försörjning. Dit
hör också föräldrar och svärföräldrar till
arbetstagaren förutsatt att de är beroende av
arbetstagaren eller arbetstagarens make/maka. Enligt
svensk praxis får även sambo eller registrerad
partner bosätta sig här tillsammans med en
arbetstagare. Enligt artikel 11 i rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 har arbetstagarens make/maka och
barn rätt att ta anställning inom hela värdlandets
territorium, även om de inte är medborgare i någon
medlemsstat.
Tredjelandsmedborgare
En tredjelandsmedborgare måste ha ett
arbetstillstånd för att få arbeta i Sverige, och
detta skall enligt huvudregeln i utlänningslagen
vara beviljat före inresan. Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) skall utfärda riktlinjer för bedömningen av
ärenden om arbetstillstånd (4 kap. 6 § UtlF). I
riktlinjerna skiljer man mellan
arbetskraftsinvandring som syftar till permanent
bosättning, tidsbegränsade anställningar för att
täcka en tillfällig brist på arbetsmarknaden samt
internationellt utbyte. Beträffande de båda
förstnämnda kategorierna skall göras en s.k.
arbetsmarknadsprövning i samband med ansökan om
arbetstillstånd, dvs. en bedömning av om behovet av
arbetskraft i stället kan tillgodoses inom landet
eller inom EES-området. När det gäller
internationellt utbyte görs ingen egentlig
arbetsmarknadsprövning.
Av riktlinjerna framgår också att försörjning och
anställningsvillkor skall tas med i bedömningen.
Beträffande arbetstillstånd för täckande av
tillfällig brist på arbetskraft anges t.ex. att
nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga
anställningsvillkor lägst skall motsvara gällande
svenska kollektivavtal inom branschen och att
villkoren i övrigt inte får vara sämre än vad som
gäller för motsvarande svensk arbetskraft. Dessutom
skall arbetstiden vara av en sådan omfattning att
arbetstagaren kan försörja sig under vistelsen i
landet. Bostad skall också vara ordnad före inresan.
Arbetstillstånden är begränsade till att avse
visst yrke och viss arbetsgivare, vilket innebär att
arbetstagaren inte kan byta anställning under
tillståndstiden. Säsongsarbetstillstånd är
begränsade till att avse en viss bransch men är inte
begränsade till en viss arbetsgivare.
Make, maka, sambo och barn under 21 år till den
som fått arbetstillstånd kan få uppehållstillstånd
för samma tid som huvudpersonen fått tillstånd.
Make, maka eller sambo beviljas enligt praxis
arbetstillstånd utan arbetsmarknadsprövning om
huvudpersonen fått tillstånd för minst sex månader.
Även tillstånden för de anhöriga skall ha beviljats
före inresan.
Arbetskraftsinvandring för permanent bosättning
Arbetskraftsinvandring för bosättning (dvs.
permanent uppehållstillstånd) tillåts i vissa
undantagsfall, exempelvis när det gäller
nyckelfunktioner inom industrin och näringslivet i
övrigt samt inom vissa andra samhällsområden. Andra
exempel är personer som behövs för kvalificerad
forskning, produktutveckling eller introduktion av
ny teknik samt kulturarbetare. Under särskilda
förhållanden kan arbetskraftsinvandring tillåtas
även i andra fall, såsom när arbetstagare med den
utbildning och arbetserfarenhet som krävs i det
aktuella fallet inte finns att tillgå i Sverige.
Arbetstillstånd för internationellt utbyte
Tidsbegränsade arbetstillstånd ges regelmässigt för
anställningar som ingår som ett led i ett
internationellt utbyte. Hit räknas t.ex.
gästforskare, anställda på chefsposter inom
internationella företag, artister samt
professionella idrottsmän och tränare, som inte
redan är undantagna från kravet på arbetstillstånd.
Arbetstillstånd för internationellt utbyte ges för
sammanlagt högst 48 månader.
Säsongsarbetare
För arbetstillstånd som avser tidsbegränsat
säsongsrelaterat arbete inom t.ex. trädgårdsnäringen
tillämpas en speciell handläggningsordning.
Länsarbetsnämnderna fastställer årligen kvoter för
antalet sådana s.k. säsongsarbetstillstånd som får
beviljas för den typen av säsongsrelaterat arbete.
De senaste åren har kvoterna legat runt 8 000
tillstånd, varav ca 90 % avsett medborgare från de
nya medlemsstaterna. För att arbetstillstånd skall
beviljas krävs att lönen och den föreskrivna
arbetstiden ligger i nivå med gällande
kollektivavtal samt att bostadsfrågan är
tillfredsställande ordnad. Ett
säsongsarbetstillstånd får ges för sammanlagt tre
månader under perioden den 1 april till den 1
november.
Arbetstillstånd för täckande av tillfällig
arbetskraftsbrist
Tidsbegränsade arbetstillstånd ges i viss
utsträckning för att täcka tillfällig
arbetskraftsbrist på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsprövningen innebär bl.a. att det
undersöks om arbetskraftsbehovet kan tillgodoses
inom landet eller med arbetssökande inom EES-området
innan det kan komma i fråga att bevilja ett
arbetstillstånd av detta slag. Tillståndsprövningen
skall utgå från en långsiktig bedömning av
arbetsmarknadsläget och hänsyn skall tas till
möjligheten att med hjälp av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder underlätta rekrytering av inhemsk
arbetskraft. Arbetstillstånd för täckande av
tillfällig arbetskraftsbrist kan ges för maximalt 18
månader. I undantagsfall har arbetstillstånd
beviljats för 36 månader.
Det sociala välfärdssystemet
Socialförsäkringslagen (1999:799) innehåller
bestämmelser om vem som omfattas av
socialförsäkringen och av vissa bidragssystem. Lagen
skiljer på bosättningsbaserade förmåner och
arbetsbaserade förmåner. Den bosättningsbaserade
försäkringen avser garantibelopp och bidrag (bl.a.
föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå,
barnbidrag, bostadsbidrag, assistansersättning,
underhållsstöd) och den arbetsbaserade försäkringen
gäller kontantförmåner vid inkomstförlust (bl.a.
sjukpenning, föräldrapenning över lägstanivå,
tillfällig föräldrapenning, arbetsskadelivränta).
För rätt till bosättningsbaserade
socialförsäkringsförmåner krävs bosättning enligt
socialförsäkringslagens definition. Det krävs inte
något särskilt medborgarskap för att omfattas av
försäkringen. En person som kommer till Sverige
skall anses vara bosatt här, om det kan antas att
vistelsen kommer att överstiga ett år. Försäkringen
gäller då från första dagen.
De arbetsbaserade förmånerna kan utges till den som
arbetar i Sverige oberoende av om han eller hon är
bosatt här.
För att främja den fria rörligheten finns
gemenskapsbestämmelser som samordnar
medlemsstaternas socialförsäkringssystem, främst i
artikel 42 i EG-fördraget och i rådets förordning
(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av system för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller
deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
En huvudprincip i förordningen är
likabehandlingsprincipen, innebärande att en
medborgare i ett annat EU-land som omfattas av
förordningen skall ha samma skyldigheter och
rättigheter som det egna landets medborgare. En
annan huvudprincip är att en person endast skall
omfattas av ett lands lagstiftning, som regel
arbetslandets lagstiftning. En person från en annan
medlemsstat som arbetar i Sverige blir därigenom
likställd med en person bosatt i Sverige, och detta
även om han eller hon bor i en annan medlemsstat och
även om arbetet är kortvarigt. Arbete i Sverige ger
enligt gemenskapsrätten rätt till både bosättnings-
och arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner.
Andra grundläggande principer i rådets förordning
(EEG) nr 1408/71 är rätten till sammanläggning av
försäkringsperioder och rätten till utbetalning av
förmåner i andra EU-länder, den s.k.
exportabilitetsprincipen. När det gäller
sammanläggningsprincipen får denna betydelse t.ex.
när det gäller rätten till föräldrapenning där det i
den svenska lagstiftningen uppställs krav på en viss
tids försäkring innan den försäkrade kan ha rätt
till föräldrapenning. Det kan också gälla t.ex.
pensionsförmåner för att, om så behövs, öppna rätten
till en förmån om en person inte kan uppfylla kravet
på viss tids försäkring i det land där han eller hon
arbetar eller är bosatt. De sammanlagda
försäkringsperioderna påverkar emellertid inte
förmånens storlek. Enligt exportabilitetsprincipen
kan de flesta förmåner betalas ut även om den
försäkrade bor i ett annat EU-land än i det land som
betalar ut förmånen.
Socialbidrag omfattas inte av rådets förordning
(EEG) nr 1408/71. En unionsmedborgare som är
arbetstagare i en annan medlemsstat än där han eller
hon är medborgare och dennes familjemedlemmar skall
emellertid behandlas på samma sätt som värdlandets
egna medborgare vad gäller rätten till sociala
förmåner, och dessa personer får därmed inte
diskrimineras i något avseende. Detta regleras bl.a.
i artikel 39 i EG-fördraget och i rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet
inom gemenskapen.
Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen
det yttersta ansvaret för att de som vistas inom
kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver
(2 kap. 2 §). Ansvaret omfattar alla personer som
vistas inom kommunens gränser oavsett skälet till
vistelsen. En förutsättning för bistånd är
emellertid enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen att
behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Sociala
förmåner och insatser regleras även i bl.a. lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall och lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Anslutningsfördraget
Den 1 maj 2004 utvidgas Europeiska unionen med tio
nya medlemsstater. Ytterligare 75 miljoner människor
knyts till den gemensamma inre marknaden, som då
kommer att omfatta över 450 miljoner människor.
Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal
mellan de nuvarande 15 EU-medlemsstaterna och de tio
nya medlemsstaterna Tjeckien, Estland, Cypern,
Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien
och Slovakien. Undertecknandet skedde den 16 april
2003, och anslutningsfördraget träder i kraft den 1
maj 2004. Det finns drygt 200 olika
övergångsbestämmelser. De flesta av dessa finns inom
områdena miljö, jordbruk och beskattning.
Övergångsbestämmelserna avseende fri rörlighet för
personer omfattar samtliga nya medlemsstater utom
Malta och Cypern. Övergångsbestämmelserna är
likalydande för de åtta nya medlemsstater som
omfattas av bestämmelserna. Därtill har Malta rätt
att åberopa en skyddsklausul.
Riksdagen beslutade den 17 december 2003 att
godkänna anslutningsfördraget samt anta regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen (prop. 2003/04:25, bet. 2003/04:UU4, rskr.
2003/04:114). Utrikesutskottet delade därvid
regeringens uppfattning i propositionen att den
svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av
några störningar av att fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare genomförs.
Utrikesutskottet anförde att det, även om det är
osannolikt, dock kan uppstå situationer då åtgärder
behöver vidtas i syfte att undvika att medborgare
från de nya medlemsstaterna hamnar i situationer
karakteriserade av ofrihet och tvång på
arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder
bör vidas skall dessa åtgärder, enligt
utrikesutskottets uppfattning, underställas
riksdagen genom skrivelse eller, om så är behövligt,
proposition. Utrikesutskottet erinrade om principen
om likabehandling, dvs. att alla unionsmedborgare
skall behandlas på samma sätt. Vad utrikesutskottet
anfört om att sådana eventuella åtgärder skall
underställas riksdagen tillkännagav riksdagen som
sin mening för regeringen.
Övergångsbestämmelserna i anslutningsfördraget
rörande fri rörlighet för arbetstagare kommer vid
fördragets ikraftträdande att vara införlivade i
EES-avtalet. Island, Liechtenstein och Norge kommer
därmed också att omfattas av dessa
övergångsarrangemang. Frågan om Schweiz skall
omfattas av övergångsarrangemangen är föremål för
förhandlingar med kommissionen.
Övergångsbestämmelserna om fri rörlighet för
personer
Under övergångsperioden får de nuvarande
medlemsstaterna möjlighet att begränsa tillträdet
till sin arbetsmarknad genom att tillämpa nationell
lagstiftning och bilaterala avtal i stället för
delar av EG:s regelverk. Denna begränsning gäller i
förhållande till medborgare från alla nya
medlemsstater utom Cypern och Malta.
Övergångsbestämmelserna omfattar dock inte frihet
att tillhandahålla tjänster som inbegriper
tillfällig rörlighet för arbetstagare enligt det
s.k. utstationeringsdirektivet, direktiv 96/71/EEG.
De delar av EG:s regelverk från vilka avvikelser
kan göras är artiklarna 1-6 i rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet
och rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av
restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och
deras familjer. Enligt övergångsbestämmelserna är
det inte möjligt att göra undantag från de sociala
välfärdssystemen för medborgare från de nya
medlemsstaterna.
De nya medlemsstaterna har rätt att ömsesidigt
införa motsvarande begränsningar.
År 1-2
De två första åren efter anslutningen avgör
respektive nuvarande medlemsstat om den vill öppna
sin arbetsmarknad för arbetstagare från de nya
medlemsländerna, helt, delvis, successivt eller inte
alls. Då skall medlemsstaterna tillämpa nationell
lagstiftning i stället för artiklarna 1-6 i rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 och, i förekommande
fall, även i stället för bestämmelserna i rådets
direktiv 68/360/EEG. Avvikelser från andra
bestämmelser i EG:s regelverk är inte tillåtna.
Bestämmelserna i rådets direktiv 68/360/EEG får
frångås endast om det är nödvändigt på grund av
innehållet i de nationella regler som skall gälla i
stället för artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG)
nr 1612/68. Tillämpningen av nationell rätt eller
bilaterala överenskommelser som reglerar tillträdet
till arbetsmarknaden får inte leda till villkor för
arbetstagarna från de nya medlemsstaterna som är mer
restriktiva än de som gällde vid tidpunkten för
undertecknandet av fördraget (den 16 april 2003).
Under varje period när nationella bestämmelser
eller sådana bestämmelser som följer av bilaterala
avtal tillämpas, skall de nuvarande medlemsstaterna
förtursbehandla arbetstagare som är medborgare i
medlemsstaterna i förhållande till arbetstagare som
är medborgare i tredje land i fråga om tillträde
till deras arbetsmarknader.
Före utgången av det andra året efter anslutningen
skall rådet se över hur de nationella
övergångsarrangemangen har fungerat. Rådets översyn
skall ta sin utgångspunkt i en rapport från
kommissionen.
År 3-5
De nuvarande medlemsstater som senast vid slutet av
tvåårsperioden anmält till kommissionen att de vill
behålla nationella undantagsregler respektive
bilaterala överenskommelser som begränsar tillträdet
till medlemsstatens arbetsmarknad har rätt till det
t.o.m. utgången av det femte året efter
anslutningen. Ställningstagandet skall anmälas till
kommissionen före tvåårsperiodens slut. Beslutet
behöver inte motiveras. Om en anmälan uteblir
innebär det att medlemsstaten fr.o.m. tredje året
efter anslutningen skall tillämpa EG:s regelverk
fullt ut i förhållande till samtliga
unionsmedborgare.
Medlemsstaten kan dock när som helst under
övergångsperioden ändra sig och övergå till att
tillämpa artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG) nr
1612/68 även i förhållande till medborgare från nya
medlemsstater. Medlemsstater som inte anmält till
kommissionen att de skall tillämpa nationella
undantagsbestämmelser eller som övergår till att
tillämpa EG:s regelverk fullt ut får, om behov
uppstår, åberopa en särskild skyddsklausul.
År 6-7
Fem år efter anslutningsdagen skall EG:s regelverk
som huvudregel tillämpas fullt ut på arbetstagare
från hela den utvidgade unionen. De medlemsstater
som dittills tillämpat nationella regler eller
bilaterala avtal i förhållande till medborgare från
nya medlemsstater har dock en möjlighet att behålla
dessa under ytterligare högst två år. Den
medlemsstat som vill utnyttja denna möjlighet måste
underrätta kommissionen om detta senast vid utgången
av femårsperioden. Medlemsstaten måste också kunna
motivera sitt ställningstagande med att landets
arbetsmarknad hotas av allvarlig störning. En
utebliven anmälan till kommissionen innebär att
medlemsstaten fr.o.m. det sjätte året efter
anslutningen skall tillämpa artiklarna 1-6 i rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 även i förhållande till
arbetstagare från nya medlemsstater.
Medlemsstater som skall tillämpa EG:s regelverk
fullt ut får, om behov uppstår, åberopa en särskild
skyddsklausul.
Skyddsklausulen
De nuvarande medlemsstater som under
övergångsperioden övergår till att tillämpa
bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1612/68
har under år 3-7 möjlighet att använda sig av en
skyddsklausul.
När en medlemsstat genomgår eller förutser
störningar på sin arbetsmarknad som allvarligt
skulle kunna hota levnadsstandarden eller
sysselsättningen inom en viss region eller ett visst
yrke, kan medlemsstaten begära att kommissionen
fastslår att tillämpningen av artiklarna 1-6 i
rådets förordning (EEG) nr 1612/68 helt eller delvis
upphävs för att återställa den normala situationen i
regionen eller yrket. Kommissionen skall besluta om
detta upphävande och om dess varaktighet och
räckvidd senast två veckor efter det att den
mottagit en sådan begäran och skall underrätta rådet
om ett sådant beslut. Varje medlemsstat får inom två
veckor efter kommissionens beslut begära att rådet
annullerar eller ändrar beslutet. Rådet skall fatta
sitt beslut inom två veckor efter en sådan begäran.
En medlemsstat som bedömer att störningen på
arbetsmarknaden är så allvarlig att det inte finns
tid att invänta kommissionens beslut kan själv fatta
beslut om att tillämpa nationella regler i
förhållande till medborgare från de nya
medlemsländerna. Om en medlemsstat vidtar en sådan
åtgärd skall kommissionen informeras om det i
efterhand liksom om skälen härtill.
Etablerade arbetstagare
Medborgare i de nya medlemsstaterna som vid tiden
för anslutningen lagligen arbetar i någon av de
nuvarande medlemsstaterna och som haft tillstånd att
arbeta där under en oavbruten period om tolv månader
eller längre skall ha oinskränkt tillträde till det
landets arbetsmarknad. Detsamma skall gälla för
medborgare i en ny medlemsstat som efter
anslutningsdagen beviljas tillstånd att arbeta i
någon av de nuvarande medlemsstaterna för en
oavbruten period om tolv månader eller längre. I det
land där arbetet utförs skall dessa arbetstagare ha
samma rättigheter och skyldigheter som gäller för
nuvarande unionsmedborgare. Rätten till oinskränkt
tillträde till en medlemsstats arbetsmarknad upphör
om arbetstagaren frivilligt lämnar landets
arbetsmarknad.
Familjemedlemmar
Övergångsbestämmelserna tillåter inte att
medlemsstaterna gör någon inskränkning i artikel 10
i rådets förordning (EEG) nr 1612/68. Om en
medborgare från de nya medlemsstaterna får tillstånd
att arbeta i en annan medlemsstat, har arbetstagaren
rätt att ta med sig sina familjemedlemmar och
bosätta sig tillsammans med dem i värdlandet. Dock
krävs att arbetstagaren har tillgång till en bostad
som anses normal för landets arbetstagare i den
region där han eller hon är anställd.
De familjemedlemmar som vid tiden för anslutningen
lagligen är bosatta i värdlandet tillsammans med
arbetstagaren skall omedelbart ha tillträde till
värdlandets arbetsmarknad, men om arbetstagarens
tillstånd understiger ett år får sålunda
familjemedlemmarnas rätt att ta arbete i värdlandet
begränsas genom nationell lagstiftning.
Familjemedlemmar som bosätter sig i värdlandet
efter anslutningsdagen har enligt
övergångsbestämmelserna inte någon ovillkorlig rätt
att ta arbete i värdlandet förrän de varit bosatta
där i minst 18 månader eller från och med det tredje
året efter anslutningen, beroende på vilket som
infaller tidigast.
Från och med det tredje året efter anslutningen
får familjemedlemmarnas tillträde till värdlandets
arbetsmarknad inte hindras.
Skrivelsen
Särskilda regler under en övergångsperiod
Regeringen välkomnar ökad rörlighet av arbetskraft -
människor skall kunna söka arbete och företag skall
kunna rekrytera över gränserna. Under det svenska
ordförandeskapet var Sverige drivande i fråga om
utvidgningen. Det har därefter visat sig att
flertalet av nuvarande EU/EES-medlemsstater,
däribland Sveriges grannländer, har infört eller har
för avsikt att införa övergångsregler i någon form.
Det innebär att förutsättningarna väsentligen
ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde
förutse. Om Sverige inte inför särskilda regler
under en övergångsperiod kommer troligen betydligt
fler människor från de nya medlemsstaterna att söka
sig hit än vad som hade varit fallet om endast ett
fåtal av de nuvarande medlemsstaterna infört
övergångsregler. Till den samlade bedömningen måste
läggas att det fortfarande råder stora ekonomiska
skillnader mellan de nya medlemsstaterna och de
nuvarande medlemsstaterna. Detta får bl.a. som
konsekvens att ersättningsnivåerna i de sociala
systemen skiljer sig åt i betydande grad mellan
Sverige och de nya medlemsstaterna. Dessa
omständigheter kan komma att utnyttjas av oseriösa
arbetsgivare för att rekrytera arbetskraft från de
nya medlemsstaterna och erbjuda anställningsvillkor
som markant understiger de villkor som i allmänhet
råder på den svenska arbetsmarknaden. Det finns en
risk för störningar på arbetsmarknaden i form av
snedvriden konkurrens och s.k. lönedumpning. Det är
troligt att den risken ökat på grund av att fler
medlemsstater i närområdet beslutat sig för att
införa övergångsregler. Det är regeringens
uppfattning att även Sverige, med hänsyn till den
förändrade situationen i närområdet, bör ha
särskilda regler under en övergångsperiod.
Arbetstillstånd skall övergångsvis krävas för att
arbetstagare från de nya medlemsstaterna, utom
Cypern och Malta, skall få arbeta i Sverige.
Arbetstillståndet skall sökas vid en svensk ambassad
eller ett svenskt konsulat i sökandens hemland eller
i det land där sökanden är bosatt. För att beviljas
arbetstillstånd skall vidare krävas att sökanden har
ett erbjudande om anställning som har en viss
varaktighet till en kollektivavtalsenlig lön. Det
skall röra sig om en heltidsanställning eller i vart
fall ett arbete som det går att försörja sig på.
Arbetstillstånd skall beviljas för tolv månader
eller den kortare tid anställningen beräknas pågå.
Efter tolv månaders fortlöpande anställning är de
särskilda reglerna inte längre tillämpliga och
arbetstagaren har fri rörlighet precis som nuvarande
unionsmedborgare.
De särskilda reglerna bör enligt regeringens
uppfattning gälla under två år och löpande
utvärderas. Om regeringen gör bedömningen att de
särskilda reglerna bör förlängas avser regeringen
att i god tid återkomma till riksdagen.
Regeringen vill med reglerna förhindra att
arbetstagare från de nya medlemsstaterna
exploateras. Utformningen av de särskilda reglerna
tar sikte på att undvika en oönskad uppdelning på
arbetsmarknaden. Regeringen vill framför allt
undvika en ordning som kan liknas vid ett
gästarbetarsystem, vilket vore främmande för svensk
arbetsmarknadspolitik.
Förutsättningarna för arbetstillstånd
Syftet med att införa särskilda regler under en
övergångsperiod är inte att allmänt begränsa
tillträdet till den svenska arbetsmarknaden för
medborgare i de nya medlemsstaterna utan att
möjliggöra för arbetstagare att ta seriösa arbeten i
Sverige. Någon arbetsmarknadsprövning bör därför
inte göras i fråga om arbetstagare från de nya
medlemsstaterna som söker arbete med viss
varaktighet. Arbetstagare från dessa länder skall i
detta hänseende få konkurrera på lika villkor som
arbetssökande i Sverige. Däremot bör andra
förutsättningar för ett arbetstillstånd, och som
gäller redan i dag, lyftas fram och tydliggöras.
Nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga
anställningsvillkor skall lägst motsvara svenska
kollektivavtal inom branschen och får inte vara
sämre än vad som gäller för motsvarande arbetstagare
i Sverige. Dessutom skall arbetstiden vara av en
sådan omfattning att arbetstagaren kan försörja sig
under vistelsen i landet. Bostad bör vara ordnad
före inresan men är inte ett formellt krav för att
arbetstillstånd skall beviljas.
För att bedömningen av arbetstagarens möjlighet
att försörja sig skall bli så enhetlig och tydlig
som möjligt bör hänsyn endast tas till lönen för
arbetet. Andra förmåner som kost och logi skall
normalt inte kunna åberopas som kompensation för en
otillräcklig lön. Den omständigheten att
arbetstagaren med hänsyn till sina personliga
levnadsvanor uppger sig kunna leva på mindre lön bör
inte heller få påverka bedömningen. En
helhetsbedömning skall dock göras.
Utöver försörjningskravet skall det vara fråga om
ett faktiskt och verkligt arbete. Även
arbetsvillkoren i övrigt skall vara godtagbara. Vid
tveksamhet bör det vara möjligt att kontrollera om
arbetsgivaren bedriver sin verksamhet seriöst vad
avser inbetalning av skatter och avgifter samt att
arbetsgivaren inte har skatteskulder.
För att arbetstillstånd skall beviljas bör också
krävas att anställningen inte är helt kortvarig. För
anställningar som bara avser ett fåtal månader bör
arbetstillstånd normalt inte beviljas.
Regeringen avser att återinföra krav på
arbetsmarknadsprövning om så skulle bedömas
nödvändigt.
Regeringen gör bedömningen att införandet av en
ordning för arbetstillstånd där det ställs krav på
att arbetet skall vara av sådan omfattning att det
går att försörja sig också är den framkomliga vägen
för att minska risken för att det sociala
välfärdssystemet utnyttjas.
Arbetstillstånd för medborgare i de nya
medlemsstaterna beviljas för tolv månader eller för
anställningstiden om den är kortare än tolv månader.
Tillståndet bör liksom enligt nuvarande regler
begränsas till visst yrke och viss arbetsgivare.
Arbetstagaren skall således i normalfallet inte
kunna byta anställning under tillståndstiden.
Efter tolv månaders fortlöpande arbete har
arbetstagarna från de nya medlemsstaterna fullt
tillträde till arbetsmarknaden och något krav på
arbetstillstånd kan inte längre uppställas.
Arbetstillståndet skall vara beviljat innan
arbetstagaren reser in för att arbeta här.
Förlängning av tillståndet skall dock kunna göras i
Sverige.
Länsarbetsnämnderna bör fortsätta att handlägga
arbetstillstånden för säsongsarbete även för
medborgare från de nya medlemsländerna, och det
nuvarande kvotsystemet bör behållas.
Familjemedlemmar
Övergångsbestämmelserna tillåter inte att
medlemsstaterna gör någon inskränkning rörande
rätten att ta med sig sina familjemedlemmar, och
familjemedlemmarna bör alltså beviljas
uppehållstillstånd i samma omfattning som
arbetstagaren. Ett krav på att arbetstagaren har
tillgång till en bostad av normal standard för sig
och sin familj bör dock ställas.
Enligt övergångsreglerna finns möjligheter att
inskränka familjemedlemmarnas rätt att ta
anställning i värdlandet. Regeringen har dock inte
för avsikt att införa någon sådan begränsning.
Medföljande familjemedlemmar bör därför beviljas
arbetstillstånd utan arbetsmarknadsprövning och utan
begränsning till visst yrke eller viss arbetsgivare.
Något krav på att tillståndet skall vara ordnat före
inresan i Sverige bör inte ställas.
Inte sämre villkor
De särskilda reglerna som införs får inte innebära
sämre villkor än vad som gällde den 16 april 2003 då
anslutningsfördraget skrevs under. Det är
regeringens uppfattning att den sammantagna effekten
av de särskilda reglerna inte innebär någon
försämring av möjligheterna för arbetstagare från de
nya medlemsstaterna att komma till Sverige och ta
anställning här. För denna kategori har krävts
arbetsmarknadsprövning, vilket har gjort det
väsentligt svårare att få arbetstillstånd jämfört
med vad som kommer att gälla från den 1 maj 2004. I
de delar krav på anställningen och förmågan att
försörja sig på denna lyfts fram innebär detta
endast ett förtydligande av vad som redan gäller i
dag och således inte någon skärpning av kraven.
Tillståndstiden på tolv månader får anses vara mer
fördelaktig än de tidsbegränsade tillstånd som ges i
dag - vilka i och för sig kan sträcka sig över en
längre tid - eftersom vederbörande efter
tolvmånadersperioden skall ha ett tillträde till den
svenska arbetsmarknaden som är helt jämställt med
vad som gäller för övriga unionsmedborgare. Även
principen om att nuvarande medlemsstater skall
förtursbehandla arbetstagare som är medborgare i de
nya medlemsstaterna i förhållande till arbetstagare
som är medborgare i tredje land när det gäller
tillträde till deras arbetsmarknader kan anses
uppfylld genom denna lösning.
Ekonomiska konsekvenser
Regeringen bedömer att den aviserade ordningen
innebär en kostnadsökning på 2 miljoner kronor per
år för utlandsmyndigheterna i de nya medlemsstaterna
och att detta kan finansieras inom ramen för redan
tilldelade medel.
För Migrationsverket beräknas den nya ordningen
medföra merkostnader med totalt 29,7 miljoner kronor
under perioden maj 2004 t.o.m. december 2007, de
initiala kostnaderna inräknade. Av den totala
merkostnaden faller 6,9 miljoner kronor under år
2004 och 12,6 miljoner kronor under år 2005.
Kostnaderna är beräknade utifrån antagandet att 10
000 arbetstagare per år kommer att ansöka om
uppehålls- och arbetstillstånd (ansökningar om
säsongsarbetstillstånd är inte inräknade). Denna
beräkning utgår i sin tur från antalet ansökningar
från arbetstagare från de nya medlemsstaterna under
de senaste åren (5 000-6 000 personer per år) samt
en förväntad ökning med anledning av inträdet i
unionen. En viss ökad medelstilldelning kommer att
ske till Migrationsverket.
Ytterligare åtgärder på kort och lång sikt
Arbetsmarknaden
Regeringen bedömer att det är angeläget att framöver
noggrant följa utvecklingen av situationen på
arbetsmarknaden och i arbetslivet, både generellt
och mer specifikt i vissa avseenden. För att hantera
en ökad arbetskraftsrörlighet är det nödvändigt att
se till att regelsystemet på arbetsmarknaden
fungerar och att tillsynen är effektiv. Vissa
uppdrag har härvid givits till olika myndigheter,
och ytterligare uppdrag kan bli aktuella. I
skrivelsen nämns bl.a. följande.
Migrationsverket ges i uppdrag att se över
möjligheten till ökad kontroll av bl.a.
anställningsbevis i samband med beviljande, och
förlängning, av uppehållstillstånd. Denna ökade
kontroll skall gälla alla unionsmedborgare.
Migrationsverket och Skatteverket skall se över
möjligheten att i större utsträckning kontrollera
egenföretagare såväl vid tillståndsgivningen som
under uppehållstillståndets giltighetstid.
Kontrollen bör avse dels att det verkligen rör sig
om en egenföretagare, dels dennes möjlighet att
försörja sig.
AMS skall tillsammans med Migrationsverket, och
efter samråd med arbetsmarknadens parter, föreslå
hur en löpande övervakning av utvecklingen på
arbetsmarknaden efter EU:s utvidgning kan utformas.
Syftet med övervakningen skall i första hand vara
att upptäcka eventuella störningar, eller risk för
störningar, på arbetsmarknaden som allvarligt skulle
kunna hota levnadsstandarden eller
sysselsättningsnivån inom en viss region eller ett
visst yrke. AMS skall redovisa uppdraget senast den
15 april 2004. Vad gäller t.ex. lönevillkor och
anställningsförhållanden måste dock rimligen
parterna på arbetsmarknaden ha ansvaret, både för
att upptäcka eventuella störningar/missförhållanden
och för att förmedla information om sådana till
regeringen.
Regeringen har uppdragit åt Inspektionen för
arbetslöshetsförsäkringen (IAF) att dels kvartalsvis
redovisa omfattningen av EU-intyg hänförliga till
rådets förordning (EEG) nr 1408/71 för vilka
arbetslöshetsersättning i Sverige har medgivits,
dels redovisa om ytterligare insatser är nödvändiga
för att undvika eventuellt missbruk av
arbetslöshetsersättningen i samband med
tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 1408/71.
Frågan om uppdragsgivare inom bygg- och
anläggningsbranschen skall ges ansvar för
uppdragstagares skatter och sociala avgifter bereds
inom Finansdepartementet. En departementspromemoria
beräknas kunna presenteras under sommaren 2004.
En inventering av eventuella problem med
bemanningsföretag sker i en arbetsgrupp med
företrädare för arbetsmarknadens parter och
Näringsdepartementet. Gruppen skall bl.a. arbeta med
frågan om auktorisation av bemanningsföretag.
Skatteverket har fått i uppdrag att redogöra för
kontrollen såväl vid utfärdandet av F-skattsedel som
av dem som redan innehar F-skattsedel. En delrapport
avseende utvecklingen av antalet ansökningar om F-
skatt från utlänningar, eventuella kontrollproblem
vid hanteringen av dessa och förslag till åtgärder
skall lämnas senast den 1 april 2004. Uppdraget
skall i övrigt redovisas senast den 30 november
2004.
Då arbetsgivare tecknat kollektivavtal men inte
har några medlemmar i arbetstagarorganisationer
bland sina anställda kan det finnas behov av en
lagstadgad skyldighet för arbetsgivaren att ge
berörda arbetstagarorganisationer den information
som behövs för att en effektiv bevakning av
efterlevnaden av tecknat kollektivavtal skall kunna
ske. En analys av om och hur en sådan rätt skulle
kunna införas pågår för närvarande inom
Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma
till riksdagen i frågan när denna analys är färdig.
Kommittédirektiv avseende ett uppdrag att
genomföra EG-direktivet om offentlig upphandling
bereds. När direktivet genomförs avser regeringen
att låta analysera frågan om möjligheterna att
ratificera ILO:s konvention 94 om arbetsklausuler i
kontrakt där offentliga myndigheter är part.
Det sociala välfärdssystemet
En särskild utredare skall få i uppdrag att se över
möjligheten till begränsning av rätten till bistånd
enligt socialtjänstlagen för arbetssökande
unionsmedborgare som inte tidigare arbetat i Sverige
och som inte omfattas av den EG-rättsliga principen
om likabehandling. Utredaren skall undersöka
möjligheten att begränsa rätten till ekonomiskt
bistånd för dessa arbetslösa och deras medföljande
familjemedlemmar och i vilken omfattning denna grupp
i övrigt skall undantas från rätten till bistånd
enligt socialtjänstlagen, med bibehållande av
socialtjänstens yttersta ansvar för barn och med
beaktande av deras speciella behov.
Regeringen avser att låta se över möjligheten att
ha ett kvalificeringssystem för att vara berättigad
till bistånd enligt socialtjänstlagen med beaktande
av internationella konventioner som Sverige är
bundet av, likabehandlingsprincipen och gällande
lagstiftning mot diskriminering.
Regeringen anser vidare att behovet av och
möjligheten att förändra nuvarande regelsystem
rörande socialförsäkringsförmåner med beaktande av
EG-rätten och Sveriges internationella
överenskommelser skall ses över.
Sverige avser att aktivt verka för sådana
förändringar av EU:s regelverk att bättre hänsyn kan
tas till de olika situationer på arbetsmarknaden som
kan förekomma.
Riksförsäkringsverket har i uppdrag att följa
utvecklingen av utbetalningen av svenska
familjeförmåner enligt rådets förordning (EEG) nr
1408/71. En första redovisning av uppdraget skall
lämnas senast den 30 november 2004 och
slutredovisning senast den 31 mars 2005.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Övergångsregler (punkt 1)
av Sven Brus (kd), Ulla Hoffmann (v), Birgitta
Carlsson (c) och Mona Jönsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin menng
vad som anförs i reservationen om övergångsregler.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04: Sf38
yrkande 1, 2003/04:Sf41 yrkande 1, 2003/04:Sf42
yrkande 2, 2003/04:Sf43 och 2003/04:Sf44 yrkandena 1
och 4 och avslår motionerna 2003/04:Sf39 yrkandena 1
och 6-10, 2003/04:Sf40 yrkandena 1-4, 2003/04:Sf44
yrkandena 2 och 3 och 2003/04:Sf45.
Ställningstagande
Den svenska regeringen har tidigare lovat att
Sverige inte skall ha några övergångsregler som
begränsar arbetsmarknaden för de nya EU-medborgarna.
Det är därför högst olyckligt att regeringen nu
ansluter sig till den skara etablerade medlemsstater
som vill stänga dörren och inte tillerkänna
människor från de nya medlemsstaterna samma
rättigheter som alla de övriga. Orsaken till
regeringens ändrade inställning anges vara att
länderna i närområdet inför övergångsregler och att
människor från de nya medlemsstaterna därmed
förväntas söka sig till Sverige i större omfattning
än vad som annars varit fallet.
Vi anser att de begränsningar för medborgare från
de nya medlemsstaterna som föreslås i skrivelsen
skulle riskera att dela in EU i ett A-lag och ett B-
lag. De av regeringen föreslagna övergångsreglerna
öppnar också för ett gästarbetarsystem där utländsk
arbetskraft från vissa länder inte har samma
rättigheter som andra.
Vi beklagar att regeringen skapat en oro hos många
människor genom att tala om "social turism". Vi
menar att de farhågor om "överutnyttjande" av de
svenska socialförsäkringssystemen som regeringen tar
upp i skrivelsen är kraftigt överdrivna. Det finns
ingen anledning att tro att medborgarna från de nya
EU-länderna skulle vara benägna att använda de
sociala förmåner som finns i Sverige på något annat
sätt än svenska medborgare. Vi tror inte att
människor från de nya EU-länderna vill komma till
Sverige för att leva på bidrag, utan för att arbeta
och förverkliga sina drömmar. När det gäller
barnbidrag kan dessutom nämnas att barnkullarna
snarast är mindre i de nya medlemsstaterna än i
Sverige.
Med hänvisning till det ovanstående bör riksdagen
göra ett tillkännagivande om att regeringen inte
skall införa några särskilda regler under en
övergångsperiod för arbetstagare från de nya
medlemsstaterna. Härigenom kommer Sverige att även
kunna påverka övriga länders agerande och
förhoppningsvis vända den negativa spiral som
uppstått bland nuvarande medlemsstater.
2. Övergångsregler (punkt 1)
av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel
Johansson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om övergångsregler.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Sf39
yrkande 1 och 2003/04:Sf40 yrkandena 1-4 och avslår
motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 1, 2003/04:Sf39
yrkandena 6-10, 2003/04:Sf41 yrkande 1, 2003/04:Sf42
yrkande 2, 2003/04:Sf43, 2003/04:Sf44 yrkandena 1-4
och 2003/04:Sf45.
Ställningstagande
Sverige har varit pådrivande i utvidgningsprocessen
och har därmed ett särskilt ansvar för den. Vi bör
därför välkomna att utvidgningen äntligen blir
verklighet. En grundläggande del av EU-samarbetet är
den fria rörligheten för EU-medborgarna för att söka
arbete och försörjning.
Regeringen ansåg i propositionen om
anslutningsfördraget att den svenska arbetsmarknaden
inte skulle drabbas av några störningar av att fri
rörlighet tillåts för de nya medlemsstaternas
medborgare. Regeringen tycks därefter ha ändrat sig
till motsatt uppfattning och vill nu införa stränga
restriktioner och kraftigt försvåra för arbetstagare
som kommer från de nya medlemsländerna och som vill
arbeta och försörja sig i Sverige. Regeringen har
förvandlat debatten om det växande Europa till en
fråga om att värja sig mot en rad påstådda risker
såsom social turism, gästarbetarsystem och oseriösa
entreprenörer. Regeringen överdriver problemen med
att den fria rörligheten öppnar för ett icke avsett
utnyttjande av de svenska bidragssystemen, och vi
anser att regeringen har varit alltför passiv när
det gäller förändringar i EU:s regelverk om den fria
rörligheten, bl.a. förordningarna (EEG) nr 1612/68
och (EEG) nr 1408/71. Regeringen har inte
tillvaratagit möjligheter att samordna åtgärder med
övriga länder. Således har regeringen gravt misskött
de svenska förberedelserna inför unionens
utvidgning.
I skrivelsen ger regeringen sken av att det måste
införas olika restriktioner för att skydda de nya
medlemsstaternas medborgare från att utsättas för
rovdrift på den svenska arbetsmarknaden. Det
potentiella problemet är enligt vår uppfattning i
stället utformningen av de svenska
socialförsäkringssystemen och EU:s olika regelverk.
Nödvändiga regelförändringar i dessa delar bör dock
vara generella och således inte enbart gälla
medborgare i vissa EU-länder.
Vår utgångspunkt är dessutom att Sverige behöver
fler i arbete och fler som bidrar till vår tillväxt
och välfärd. En fri rörlighet för människor och
bättre förutsättningar för företagande utgör viktiga
grunder för den dynamik som Europa, likaväl som
Sverige, behöver för att öka sitt välstånd. Med
denna utgångspunkt ser vi inget problem i att fler
söker sig till Sverige med målsättningen att arbeta
och göra rätt för sig.
Regeringen aviserar krav på att medborgare i de
nya EU-länderna som vill arbeta i Sverige skall söka
arbetstillstånd och kunna ordna bostad i Sverige
från hemlandet. Detta innebär i praktiken att den
fria rörligheten sätts ur spel. Regeringen öppnar
därtill för att dessa regler kan komma att skärpas
ytterligare i framtiden. Det för stunden avfärdade
förslaget om arbetsmarknadsprövning kan då komma att
läggas fram på nytt.
Vi motsätter oss att vissa medborgare i Europeiska
unionen på detta sätt skall diskrimineras och
närmast behandlas som tredjelandsmedborgare.
Nuvarande EU-medborgare skall enligt rådets
direktiv 68/360/EEG beviljas uppehållstillstånd om
de kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en
bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller
ett anställningsintyg. Vi anser att det för
medborgare i de aktuella åtta nya medlemsländerna
härutöver endast skall ställas krav på att
arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt
medföljande anhöriga, när det gäller
uppehållstillstånd för arbete i Sverige.
Till skillnad mot regeringen anser vi inte att det
skall byggas upp någon facklig eller statlig
kontrollapparat i LO:s eller Migrationsverkets regi
som granskar anställningar och anställningsvillkor.
Det måste finnas ett formellt krav på
egenförsörjning för att göra det möjligt att stävja
överutnyttjande av svenska bidragssystem. Då finns
det nämligen en legal grund för svenska myndigheter
att agera om man upptäcker att det är en mer eller
mindre fiktiv anställning som ligger till grund för
utbetalning av olika ersättningar eller bidrag.
Med det anförda tillgodoses även de förslag som
framställts i motion Sf45.
3. Övergångsregler (punkt 1)
av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om övergångsregler.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Sf39
yrkandena 1 och 6-10 och 2003/04:Sf40 yrkandena 1
och 3 och avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 1,
2003/04:Sf40 yrkandena 2 och 4, 2003/04:Sf41 yrkande
1, 2003/04:Sf42 yrkande 2, 2003/04:Sf43,
2003/04:Sf44 yrkandena 1-4 och 2003/04:Sf45.
Ställningstagande
EU:s östutvidgning är en av de största händelserna i
vår samtid. Vår förhoppning är att utvidgningen
bl.a. kommer att medföra att vi kan locka människor
till Sverige för att arbeta. Sverige behöver mer
arbetskraft, inte mindre. Därför är det självklart
att Sverige skall välkomna de människor som vill
komma hit, arbeta och bidra till vår välfärd efter
den 1 maj 2004.
Vi kan inte acceptera någon form av regler som i
onödan krånglar till det för människor som vill
komma hit för att arbeta, utan anser att riksdagen
bör avvisa förslagen i regeringens skrivelse. Målet
bör vara permanenta, icke-diskriminerande
regelförändringar. Regeringen har inte på EU-nivå i
tid tagit initiativ till sådana regelförändringar.
Att flera EU-länder nu inför övergångsregler som
stänger ute de nya EU-medborgarna från
arbetsmarknaden påverkar dock Sveriges
handlingsfrihet. När en statlig utredning och ett
antal andra EU-länder dessutom varnar för att EU:s
utvidgning kommer att leda till ökat utnyttjande av
bidragssystem på grund av EU:s otydliga regelverk,
anser vi oss inte ha tillräcklig grund för att
avvisa dessa farhågor.
I det läge regeringen försatt Sverige i är det
rimliga alternativet att skapa ytterligare en period
under vilken regelförändringar kan genomföras. Vår
bedömning är att det är möjligt att åstadkomma dessa
regelförändringar under återstoden av detta år.
De föreslagna reglerna i skrivelsen om att
arbetstillstånd bara kan sökas från hemlandet, talet
om bostadsfrågans ordnande, fastlåsningen till
kollektivavtalade löner, krav på anställning med
lång varaktighet och kravet på nytt tillstånd för
dem vars anställningar avslutats är enligt vår
mening inte nödvändiga för att införa ett
egenförsörjningskrav för de nya EU-medborgare som
söker sig till Sverige för att arbeta. Dessa regler
skall därför inte införas.
Den enda övergångsregel som behövs är ett krav på
att medborgare från de berörda länderna som vill
arbeta i Sverige på ett enkelt sätt visar att de kan
försörja sig. Vad som är en inkomst man kan försörja
sig på får Migrationsverket avgöra. Så snart som
möjligt bör regeln också gälla för de gamla
medlemsländerna. Vår bedömning är att kravet på att
en arbetstagare skall kunna försörja sig själv kan
träda i kraft i hela EU senast vid årsskiftet.
Uppehållstillstånd skall kunna sökas i Sverige,
och handlingen utfärdas av Migrationsverket efter
granskning av anställningsintyg och eventuell
kontroll av arbetsgivaren. Uppehållstillståndet
skall normalt ha en giltighet på tolv månader. För
korttidsanställningar utfärdas beviset för
anställningsperioden. Uppehållstillståndet skall
inte vara knutet till en särskild arbetsgivare, utan
arbetstagaren har möjlighet att byta jobb utan att
ansöka på nytt. Den som beviljats uppehållstillstånd
har under giltighetstiden tillgång till det svenska
trygghetssystemet på samma villkor som andra som
arbetar och bor i Sverige. Efter tolv månaders
arbete gäller gängse EU-regler för EU-medborgare med
uppehållstillstånd.
De särskilda reglerna för medborgare från de nya
medlemsländerna skall bara gälla i åtta månader,
från den 1 maj till 31 december 2004. Under den
tiden bör regeringen arbeta aktivt för att genomföra
de åtgärder som är nödvändiga för att
försörjningskravet skall bli förenligt med
gemenskapsrätten. I det fall regeringen bedömer att
övergångsperioden bör förlängas måste regeringen
återkomma till riksdagen för förnyat
ställningstagande.
I regeringens skrivelse nämns möjligheten att vid
behov återinföra arbetsmarknadsprövning för
arbetstillstånd. Skulle regeringen vilja ta ett
sådant ställningstagande måste regeringen återkomma
till riksdagen.
4. Information i nya medlemsstater (punkt 2)
av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om information i nya
medlemsstater. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Sf38 yrkande 2 och 2003/04:Sf39 yrkande 5.
Ställningstagande
Varje EU-medborgare som vill arbeta och försörja sig
är välkommen till Sverige. Vi anser att Sverige med
hjälp av sin ambassad i respektive nytt medlemsland
skall genomföra en informationskampanj riktad till
de nya EU-medborgarna om möjligheterna att arbeta i
Sverige och om villkoren på den svenska
arbetsmarknaden. Syftet är att uppmuntra och
välkomna människor som vill komma och arbeta i
Sverige, samtidigt som vi undviker att människor
kommer hit med falska förhoppningar.
5. Arbetsmarknaden (punkt 3)
av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén
(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),
Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 5,
2003/04:Sf41 yrkande 2 och 2003/04:Sf42 yrkande 1.
Ställningstagande
I regeringens skrivelse redogörs för pågående eller
planerade åtgärder som rör arbetsmarknaden,
traditionella LO-krav som mer är ett uttryck för
LO:s maktambitioner än förslag som hör hemma i detta
sammanhang. I motionerna Sf42 (v) och Sf41 (mp)
ställs ännu tydligare krav på flera sådana åtgärder.
Vi anser att sådana åtgärder endast leder till att
såväl företagande som lönearbete försvåras. Det
gäller bl.a. kravet att göra huvudentreprenörer
ansvariga för underleverantörers skatter och sociala
avgifter. Auktorisation och krångel för
bemanningsföretag hindrar nyföretagande och nyttig
konkurrens. Detta ökar också risken för att
svartarbetet ökar. Bemanningsföretag är
efterfrågade, fyller en viktig uppgift, och hjälper
bl.a. ungdomar och invandrare att komma in på den
ofta slutna arbetsmarknaden i Sverige. Skärpta krav
och tidsbegränsade F-skattsedlar är motsatsen till
vad som behövs. Problemet i Sverige är att det i
många fall redan i dag är svårt och krångligt att få
F-skattsedel. Att kontrollera olagligheter finns det
redan goda möjligheter för, och det måste vara en
resurs- och prioriteringsfråga för myndigheterna. En
ökad facklig kontrollmakt med övervakning av löner
och arbetsvillkor i företag där facket inte har
medlemmar är inte heller något som bör införas.
Tillsammans med en mycket långtgående
myndighetsuppföljning med öppningar för samkörning
av register kan uppföljningen av företag och
företagare riskera affärshemligheter och minska
riskvillighet.
6. Ekonomiskt bistånd till arbetssökande
(punkt 4)
av Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m), Linnéa
Darell (fp), Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel
Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om ekonomiskt bistånd
till arbetssökande. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och
2003/04:Sf40 yrkande 5.
Ställningstagande
Rätten att söka arbete i andra EU-länder utgår från
att man kan klara sin egen ekonomi. Till exempel
gäller enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 att
en arbetssökande kan söka arbete under tre månader i
en annan medlemsstat med bibehållen
arbetslöshetsersättning från den medlemsstat där
personen kvalificerat sig för denna ersättning.
Vi anser att det är viktigt att denna princip
upprätthålls. Försörjningsstöd från socialtjänsten
skall således inte utbetalas till den som söker
arbete i Sverige och detta gäller oavsett vilket EU-
land som den arbetssökande kommer ifrån.
7. Motprestation för försörjningsstöd (punkt 5)
av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén
(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),
Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om motprestation för
försörjningsstöd. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 4 och 2003/04:Sf39
yrkande 3.
Ställningstagande
Det är alldeles för många personer i Sverige som
sitter fast i bidragsberoende. Vi anser att, när det
gäller friska personer som uppbär försörjningsstöd,
det alltid skall ställas krav på motprestation -
helst arbete, gärna i kombination med
språkutbildning, jobbsökaraktiviteter eller
liknande. Det är fullt möjligt att ställa sådana
krav enligt nuvarande lagstiftning. Regeringen bör
därför i samarbete med Kommunförbundet genomföra
aktiviteter som stimulerar kommunerna att pröva nya
grepp inom socialtjänsten.
8. EU och försörjningskrav (punkt 6)
av Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m), Linnéa
Darell (fp), Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel
Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om EU och
försörjningskrav. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och
2003/04:Sf39 yrkande 2 och avslår motion
2003/04:Sf41 yrkande 3.
Ställningstagande
EU:s regler skall göra det lättare för den som vill
arbeta eller studera att flytta inom EU, inte för
den som vill leva på bidrag. Nuvarande praxis
riskerar att leda människor in i bidragsberoende.
Vi anser att uppehållstillstånd för arbete endast
skall ges till människor som kan försörja sig
själva. Den grundregeln, som redan i dag gäller för
studenter och pensionärer, skall gälla medborgare
från alla EU-länder. Enligt EG-domstolens praxis kan
dock inte något sådant krav ställas enligt nuvarande
bestämmelser. Regeringen bör därför ta initiativ
till en ändring av villkoren för uppehållstillstånd
för arbetstagare och en ny, rimlig definition av
arbetstagarbegreppet. Sverige bör även verka för att
kravet på egen försörjning tydliggörs i den nya
författningens skrivningar om fri rörlighet.
Vi vill slå vakt om den fria rörligheten även i
ett EU med skillnader i välstånd och
trygghetssystem. Då behövs en förändring av EU:s
regler, som gäller alla EU-medborgare oavsett
nationalitet. En sådan ordning skulle stå i
överensstämmelse med huvudsyftet bakom EU:s regler
om fri rörlighet som är fri rörlighet för att skaffa
arbete och egen försörjning och inte för
bidragssökning.
9. EU och försörjningskrav (punkt 6)
av Mona Jönsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om EU och
försörjningskrav. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Sf41 yrkande 3 och avslår motionerna
2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och 2003/04:Sf39
yrkande 2.
Ställningstagande
Det är en olycklig utveckling att de gamla EU-
länderna reser hinder mot arbetstagarna i de nya EU-
länderna. Det skapar en negativ spiral som minskar
den mänskliga friheten att arbeta och bosätta sig
var man vill inom EU-området. En orsak till de
hinder som nu reses är tillämpningen av det EG-
rättsliga arbetstagarbegreppet. Vi anser att
regeringen snarast skall ta initiativ för att nå en
överenskommelse med övriga EU-länder om att skapa
fungerande regler för fri rörlighet inom EU som
innebär att arbetstagaren skall ha en lön för att
klara den egna försörjningen i det EU-land han eller
hon väljer att bosätta sig i. Parallellt med ett
sådant arbete bör regeringen inom EU ta initiativ
till en nedmontering av begränsningarna i den fria
rörligheten som nu införs gentemot de nya EU-
medlemmarna.
10. EU och familjeförmåner (punkt 7)
av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén
(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),
Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om EU och
familjeförmåner. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf39 yrkande 4 och 2003/04:Sf40
yrkande 6.
Ställningstagande
Enligt EU:s regelverk ger arbete i Sverige rätt för
en EU-medborgare till både bosättningsbaserade och
arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner och detta
även om arbetstagaren inte är bosatt här. När det
gäller familjeförmåner, t.ex. barnbidrag och
föräldrapenning, kan detta gälla även om familjen är
bosatt i ett annat land.
Eftersom de svenska systemen är skapade för att
underlätta barnfamiljers ekonomiska situation givet
det höga svenska skattetrycket och kostnadsläget
innebär det att förmånerna används på ett icke
avsett sätt om de kan exporteras till
familjemedlemmar bosatta i EU-länder med ett
väsentligt lägre löne- och kostnadsläge.
Vi vill slå vakt om den fria rörligheten även i
ett EU med skillnader i välstånd och
trygghetssystem. Då behövs en förändring av EU:s
regler, som gäller alla EU-medborgare oavsett
nationalitet. Det är därför nödvändigt att se över
EU:s regelverk, bl.a. förordning (EEG) nr 1408/71,
med syfte att huvudprincipen skall vara att
familjeförmånerna utbetalas till familjer med barn
som bor i det berörda landet. I det sammanhanget
finns det också skäl att ifrågasätta EU-regeln att
det land som har högst familjeförmåner skall betala
mellanskillnaden mellan familjeförmånen i hemlandet
och arbetslandet när familjemedlemmarna bor i olika
länder.
11. Socialförsäkringsreform (punkt 8)
av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén
(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),
Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
socialförsäkringsreform. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Sf44 yrkande 5 och bifaller delvis
motion 2003/04:Sf40 yrkande 7.
Ställningstagande
Vi anser att dagens socialförsäkringssystem behöver
reformeras. Det behövs samordning, renodling och
förenkling. Det är också nödvändigt att förstärka
incitamenten att arbeta om vi långsiktigt skall
klara den sociala tryggheten. Följande principer,
som i betydande grad ligger till grund för den
reformering som med bred politisk enighet gjorts av
pensionssystemet, bör ligga till grund för
förändringarna av övriga delar av
socialförsäkringssystemet.
- För att öka systemens legitimitet handlar det
bl.a. om att få en ökad koppling mellan vad den
enskilde betalar respektive vad han eller hon har
rätt till, eller får ut i förmån.
- Socialförsäkringsförmånerna måste lättare kunna
följa den enskilde individen. Inte minst på en mer
rörlig och internationaliserad arbetsmarknad är
detta viktigt.
- Systemen måste vara utformade så att de klarar
olika typer av demografiska förändringar utan att
behöva förändras genom nya politiska beslut.
- Systemen måste ha goda incitament inbyggda som
stimulerar till arbete och inte leder till
överutnyttjande.
12. Socialförsäkringsreform (punkt 8,
motiveringen)
av Ulla Hoffmann (v).
Ställningstagande
Jag anser att utskottets ställningstagande under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
Vi anser inte att det finns något skäl för en
översyn av socialförsäkringssystemen med den
utgångspunkt som föreslås i motionerna. Sådana
förändringar skulle hota den generella välfärdens
grundtanke, där skyddet vid sjukdom, föräldraskap
och arbetslöshet är skattefinansierat och omfattar
alla. Socialförsäkringarna bör även fortsättningsvis
vara allmänna och obligatoriska försäkringar som
finansieras solidariskt med socialavgifter och
allmänna skattemedel. Endast genom en
skattefinansierad välfärd uppnås nödvändiga
omfördelande effekter så att tillgången till social
trygghet inte skall vara beroende av kön, hälsa
eller ekonomiska resurser. Vi motsätter oss särskilt
om översynen sker efter den modell som gjorts i
pensionssystemet, en modell som enligt vår mening
varit odemokratisk och sluten och lett till ett
ojämlikt och orättvist pensionssystem. Att använda
pensionssystemet som modell skulle också innebära
att sänkningar av ersättningsnivåerna kan komma till
stånd utan politiska ställningstaganden. En översyn
med utgångspunkten att ersätta stora delar av dagens
system med avtalsförsäkringar och privata
försäkringar skulle missgynna låginkomsttagare,
kvinnor och personer med dålig hälsa och riskerar
därmed att allvarligt hota solidariteten och
sammanhållningen i samhället.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Övergångsregler (punkt 1)
av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel
Johansson (alla m).
Socialdemokraterna har drivit igenom att betänkandet
lagts upp på ett sådant sätt att regeringsskrivelsen
inte omedelbart kan avvisas, trots att det
föreligger ett klart flertal mot de i
regeringsskrivelsen angivna förslagen. Härav följer
också att förslagen från Moderaterna respektive
Folkpartiet om krav för uppehållstillstånd sannolikt
kommer att falla redan i inledande voteringar.
Följden av detta blir att det inte kommer att
ställas något krav på egenförsörjning för att få
uppehållstillstånd, trots att ett sådant krav enligt
vår mening skulle stå i överensstämmelse med andan
bakom EU-lagstiftningen, ha ett brett stöd i det
svenska samhället och rimligen gillas av en
majoritet i riksdagen.
Socialdemokraterna bär därmed det fulla ansvaret
för att kravet på egen försörjning inte kommer att
kunna ställas.
Moderaterna vill motverka bidragsutnyttjande men
bejakar den fria rörligheten över gränserna. För oss
är det därför otänkbart att indirekt riskera att det
reses murar mot omvärlden, att arbetsmarknaden
regleras och att den fackliga kontrollmakten byggs
ut på det sätt som förordas i regeringens skrivelse.
Om vårt väl underbyggda förslag om ett
försörjningskrav faller i de inledande voteringarna
kommer vi därför i den slutliga omröstningen att
biträda reservation 1 (kd, v, c, mp). Vi förbehåller
oss samtidigt rätten att återkomma till riksdagen
med förslag till åtgärder i syfte att motverka ett
icke avsett bidragsnyttjande.
2. Övergångsregler (punkt 1)
av Sven Brus (kd).
Vi anser inte att Sverige bör införa några
begränsningar i den fria rörligheten för medborgare
i de nya EU-länderna och har reserverat oss till
förmån härför (se res. 1). Regeringens tal om
"social turism" och de övergångsregler som flera
andra länder infört har dock lett till att många
människor blivit oroliga inför framtiden. Vi anser
därför att den fria rörligheten bör kombineras med
följande. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med en årlig skrivelse i vilken man redogör för
utvecklingen avseende inflyttade arbetstagare från
medlemsländerna. Skrivelsen skall behandla
utvecklingen inom framför allt arbetsmarknaden och
trygghetssystemen. Regeringen skall vara skyldig att
lämna denna redovisning till riksdagen under tre år.
Utöver denna årliga skrivelse skall regeringen även
fortlöpande följa utvecklingen och vid förändringar
av dramatisk karaktär snarast återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder. På detta sätt
kommer det att finnas kontrollstationer ("early
warning system") som hanterar eventuella problem som
kan uppstå. Genom dessa åtgärder bedömer vi att den
oro som många känner inför befarade störningar på
arbetsmarknaden och missbruk av sociala
trygghetssystem kommer att mildras. Samtidigt
informeras riksdagen kontinuerligt om effekterna av
utvidgningen.
3. EU och försörjningskrav (punkt 6)
av Birgitta Carlsson (c).
Det är viktigt att slå vakt om den fria rörligheten
för människor som vill arbeta i andra EU-länder.
Förslag om att upprätta långtgående villkor för vad
som skall gälla som förvärvsarbete och därmed
berättiga till uppehållstillstånd kan lätt få
effekten att begränsa denna rörlighet och bör
avvisas eller hanteras med yttersta försiktighet.
Enligt Centerpartiet är det rimligt att personer
som arbetar och betalar skatt i Sverige även
omfattas av ett socialt skydd. Missbruk skall dock
självklart bekämpas. De svenska välfärdssystemen bör
ses över så att de motverkar missbruk såväl bland
svenska medborgare som bland utländska medborgare
som arbetar i Sverige.
4. Socialförsäkringsreform (punkt 8)
av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel
Johansson (alla m).
Vi anser att det finns ett stort behov av översyn
av såväl de svenska socialförsäkringssystemen som
EU:s regler på detta område. Det potentiella
problemet i samband med utvidgningen av EU
sammanhänger med utformningen av dessa regelsystem.
Det bör övervägas om socialförsäkringssystemen kan
utformas så att arbetstagare successivt kvalificerar
sig in i systemen och att detta skall gälla
medborgare från alla EU-länder. Skillnader mellan
bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner
måste klarläggas i EU:s regelverk. Vi vill hänvisa
till våra förslag om ändringar i reglerna för
familjeförmåner och övriga förslag i motion Sf40.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelse 2003/04:119
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse
2003/04:119 Särskilda regler under en
övergångsperiod för arbetstagare från nya
medlemsstater enligt anslutningsförslaget.
Följdmotioner
2003/04:Sf38 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige för de
nya EU-medborgarna fullt ut från den 1 maj 2004
skall tillämpa reglerna om fri rörlighet och att
några övergångsregler därmed inte skall införas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen med
hjälp av ambassaderna i respektive nytt
medlemsland skall genomföra en informationskampanj
för att välkomna arbetstagare till Sverige och
informera om villkoren på den svenska
arbetsmarknaden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förändra
reglerna på EU-nivå för att tydliggöra att den
fria rörligheten handlar om fri rörlighet för
arbetstagare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förändra
svenska regelsystem för att fler skall komma i
arbete och för att bidragsberoende skall brytas.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder
för att minska den svarta sektorns omfattning i
Sverige.
2003/04:Sf39 av Bo Könberg m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de föreslagna
övergångsreglerna i regeringens skrivelse
2003/04:119 inte skall genomföras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den s.k.
tiotimmarsregeln, det vill säga att regeringen
inom EU bör verka för att regelverket om rörlighet
för arbetskraft utformas så att arbete, för att ge
uppehållstillstånd, skall räcka till den egna
försörjningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
verka för att kommunerna för utbetalning av
försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen alltid
bör kräva någon form av motprestation när det
gäller friska vuxna människor, t.ex arbete,
språkutbildning eller jobbsökaraktiviteter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall se över EU:s och Sveriges regelverk för
föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och
bostadsbidrag och verka för att dessa reformeras i
riktning mot ''''''''bosättningsprincipen'''''''', dvs. att
huvudregeln blir att dessa bidrag endast utbetalas
till barn som bor i landet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen med
hjälp av ambassaderna i respektive nytt
medlemsland skall genomföra en informationskampanj
för att informera om möjligheten att arbeta i
Sverige och om villkoren på den svenska
arbetsmarknaden.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en särskild regel
under en övergångsperiod om åtta månader för
arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt
anslutningsfördraget, där krav ställs på en
sökande av uppehållstillstånd att hon eller han
har ett arbete som räcker till den egna
försörjningen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandring
skall kunna sökas på plats i Sverige.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen, om
den vill att övergångsperioden förlängs efter den
31 december 2004, måste återkomma till riksdagen
för förnyat ställningstagande.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att eventuella
initiativ från regeringen för att återinföra krav
på arbetsmarknadsprövning för anslutningsländernas
medborgare måste underställas riksdagen för
ställningstagande.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en anpassning av
reglerna för etablerade arbetstagare så att
medborgare i de nya medlemsstaterna som den 1 maj
2004 lagligen arbetar i Sverige - även om de inte
hunnit arbeta här en oavbruten period om 12
månader - skall ha oinskränkt tillträde till den
svenska arbetsmarknaden.
2003/04:Sf40 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
1. Riksdagen begär att regeringen avvisar det
ställningstagande i fråga om övergångsregler m.m.
som redovisas i regeringens skrivelse.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att problem med
fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska
bidragssystem skall mötas med ändring av
regelsystemen i stället för med hinder för den
fria rörligheten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
arbetstillstånd inte skall krävas av EU-
medborgare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav för
uppehållstillstånd för medborgare från de nya EU-
länderna.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att socialbidrag
inte skall utgå till arbetssökande EU-medborgare.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
familjeförmåner i princip endast bör utgå till dem
som är bosatta inom landet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om successiv
inkvalning i socialförsäkringssystemen.
2003/04:Sf41 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige den 1
maj 2004 fullt ut skall tillämpa reglerna om fri
rörlighet inom EU för alla medlemsländer inom EU,
inklusive de nya medlemsstaterna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
verka för en fungerande arbetsmarknad.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast skall ta initiativ för att nå en
överenskommelse med övriga EU-länder om att
nedmontera de olika nationella övergångsreglerna.
2003/04:Sf42 av Lars Ohly m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag på samlade generella insatser som syftar
till att säkerställa tryggheten för alla
arbetstagare på arbetsmarknaden vid fri rörlighet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inte införa
särskilda regler under en övergångsperiod för
arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt
anslutningsfördraget.
2003/04:Sf43 av Maud Olofsson m.fl. (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att inte införa några
övergångsregler för de nya EU-medlemsländerna.
2003/04:Sf44 av Sven Brus m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inte införa
särskilda regler under en övergångsperiod för
arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt
anslutningsfördraget.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
genom en årlig skrivelse till riksdagen under tre
år skall redogöra för antalet anlända arbetstagare
från EU:s medlemsstater och mätbara effekter härav
på arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall följa utvecklingen av sådana effekter och
vid behov återkomma till riksdagen med förslag
till åtgärder.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall ta initiativ för att vända den negativa
spiral som uppstått mellan EU:s nuvarande
medlemsstater avseende införandet av
övergångsregler.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
parlamentarisk kommitté skall ges i uppdrag att se
över, samordna och renodla dagens välfärdssystem.
2003/04:Sf45 av Henrik von Sydow (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
bemyndigande att fatta beslut i frågan om
övergångsregler.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
bemyndigande att fatta beslut i frågor av
principiell karaktär i asyl- och
migrationspolitiken.
Motionerna
Övergångsreglerna
Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) riktar i motion Sf40
kritik mot regeringens förberedelser av unionens
utvidgning. Motionärerna anser att Sverige bör
välkomna utvidgningen och den fria rörligheten.
Riksdagen bör därför avvisa regeringens
ställningstagande om övergångsregler m.m. (yrkande
1). De problem som kan uppstå med fiktiva
anställningar och utnyttjande av svenska
bidragssystem skall i stället mötas med ändring av
de svenska välfärdssystemen och EU:s regelverk
(yrkande 2). Arbetstillstånd skall inte krävas av
EU-medborgare (yrkande 3). När det gäller de åtta
nya medlemsländerna bör däremot krävas att
arbetstagaren genom eget arbete kan försörja sig och
eventuellt medföljande anhöriga, något som på sikt
bör gälla alla EU-medborgare. Det räcker med ett
formellt krav på egenförsörjning, som kan utgöra
grund för svenska myndigheter att agera om det är en
mer eller mindre fiktiv anställning som ligger till
grund för utbetalning av olika ersättningar eller
bidrag (yrkande 4).
Bo Könberg m.fl. (fp) anser i motion Sf39 att vi
skall välkomna människor från de nya EU-länderna att
komma till Sverige för att arbeta och bidra till vår
välfärd. Regler som i onödan krånglar till det för
dem kan inte accepteras. De i skrivelsen föreslagna
övergångsreglerna skall därför inte genomföras
(yrkande 1). Motionärerna anser sig inte ha
tillräcklig grund för att avvisa farhågor om att
utvidgningen kommer att leda till ökat utnyttjande
av bidragssystem på grund av EU:s otydliga
regelverk. Det behövs därför ytterligare en period
under vilken regelförändringar kan genomföras,
rimligen återstoden av 2004. Under en
övergångsperiod om åtta månader skall ställas krav
på en arbetstagare som söker uppehållstillstånd att
sökanden har ett arbete som räcker till den egna
försörjningen (yrkande 6). Arbetstillstånd skall
inte behövas och uppehållstillståndet skall kunna
sökas på plats i Sverige (yrkande 7). Om regeringen
anser att övergångsperioden bör förlängas efter den
31 december 2004, måste regeringen återkomma till
riksdagen för förnyat ställningstagande (yrkande 8).
Om regeringen vill återinföra krav på
arbetsmarknadsprövning för anslutningsländernas
medborgare måste det underställas riksdagen för
ställningstagande (yrkande 9). Medborgare i de nya
medlemsländerna som lagligen arbetar i Sverige den 1
maj 2004 skall, även om de inte hunnit arbeta här en
oavbruten period om tolv månader, ha oinskränkt
tillträde till den svenska arbetsmarknaden (yrkande
10).
I fem motioner anges att några särskilda regler
under en övergångsperiod för arbetstagare från nya
medlemsstater inte skall införas, utan fri rörlighet
för arbetstagare skall tillämpas fullt ut redan den
1 maj 2004. Det är motionerna Sf44 av Sven Brus
m.fl. (kd) yrkande 1, Sf42 av Lars Ohly m.fl. (v)
yrkande 2, Sf43 av Maud Olofsson m.fl. (c), Sf41 av
Maria Wetterstrand m.fl. (mp) yrkande 1 och Sf38 av
Erik Ullenhag m.fl. (fp) yrkande 1. I motion Sf44
(kd) anges att regeringen genom att avstå från
särskilda övergångsregler tar initiativ för att
vända den negativa spiral som uppstått mellan
nuvarande medlemsstater när det gäller införandet av
övergångsregler (yrkande 4).
I motion Sf44 (kd) anser motionärerna att
regeringen, för att möta den oro för framtiden som
regeringen spritt till många människor, genom en
årlig skrivelse till riksdagen skall redogöra för
antalet anlända arbetstagare från EU:s medlemsländer
och mätbara effekter härav på arbetsmarknaden och
socialförsäkringssystemen. Så skall ske under de tre
första åren efter utvidgningen. Regeringen skall
även följa utvecklingen av effekterna och vid behov
återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder
(yrkandena 2 och 3).
I motion Sf45 av Henrik von Sydow (m) anförs att
regeringen i utlänningslagen ges vidsträckta
bemyndiganden att meddela föreskrifter på området.
Motionären anser att frågor som, i likhet med
ärendet om övergångsregler, är av principiell
karaktär i asyl- och invandringspolitiken måste
beslutas av riksdagen. I motionen begärs därför
tillkännagivanden om dels att bemyndigandet för
regeringen att fatta beslut i frågan om
övergångsregler bör återkallas, dels att
bemyndiganden för regeringen att fatta beslut i
frågor av principiell karaktär i asyl- och
migrationspolitiken bör ses över.
I motion Sf39 av Bo Könberg m.fl. (fp) yrkande 5
anförs att det behövs stora insatser för att, i
konkurrens med andra EU-länder, få människor att
välja att arbeta i Sverige. Regeringen bör därför
med hjälp av ambassaderna i de nya medlemsländerna
genomföra en kampanj för att informera om
möjligheten att arbeta här och om villkoren på den
svenska arbetsmarknaden. I motion Sf38 yrkande 2
föreslår även Erik Ullenhag m.fl. (fp) en
informationskampanj.
Arbetsmarknaden
Lars Ohly m.fl. (v) anger i motion Sf42 yrkande 1
att läget på arbetsmarknaden med t.ex. lönedumpning
och risk för att kollektivavtalen urholkas är akut.
Regeringen bör därför återkomma med förslag på
samlade generella insatser som syftar till att
säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på
arbetsmarknaden vid fri rörlighet. Åtgärder som
nämns i motionen är auktorisation av
bemanningsföretag, att huvudentreprenören ges ansvar
för underentreprenörens skatter och sociala
avgifter, skärpta krav vid utfärdandet av F-
skattsedlar samt fördjupad kontroll,
informationsplikt till kollektivavtalsbunden facklig
organisation samt skärpt vetorätt mot entreprenad.
Även i motion Sf41 av Maria Wetterstrand m.fl.
(mp) yrkande 2 påtalas behovet av att verka för en
bättre fungerande arbetsmarknad. Ökade
ansträngningar bör göras mot diskriminering i
arbetslivet, huvudentreprenören bör åläggas ansvaret
för betalning av skatter och sociala avgifter,
bemanningsföretag bör registreras, det skall vara
lätt att få F-skattsedel men med skärpt
efterkontroll, arbetsgivaren skall ha
informationsplikt till kollektivavtalsbunden facklig
organisation.
Erik Ullenhag m.fl. (fp) begär i motion Sf38
yrkande 5 ett tillkännagivande om att åtgärder bör
vidtas för att minska den svarta sektorns omfattning
i Sverige, t.ex. genom att införa en skattereduktion
för köp av hushållstjänster, samt att svenska
myndigheter, som är de som skall kontrollera
efterlevnaden av lagar och bestämmelser, ges större
resurser att komma åt skattefusk.
Det sociala välfärdssystemet
Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) anför i motion Sf40 att
arbetssökandes rätt till rörlighet inom EU
förutsätter att de inte ligger värdlandet till last
utan att de på egen hand kan klara sin ekonomi.
Socialbidrag skall därför inte utbetalas, och detta
skall gälla oavsett vilket EU-land som den
arbetssökande kommer ifrån (yrkande 5). Svenska
familjeförmåner är avsedda att underlätta
barnfamiljers ekonomiska situation givet det svenska
skattetrycket och kostnadsläget. Det är nödvändigt
att se över EU:s regelverk så att familjeförmåner i
princip endast utges till dem som är bosatta i
landet (yrkande 6). Det bör också övervägas en
ordning där arbetstagare, oavsett i vilket EU-land
han eller hon är medborgare, successivt kvalificerar
sig in i de svenska socialförsäkringssystemen
(yrkande 7).
Bo Könberg m.fl. (fp) anför i motion Sf39 att
begreppet arbetstagare i EG-rätten kan tolkas så att
den fria rörligheten i praktiken också omfattar
bidragstagare. Detta kan framtvinga en samordning av
EU-ländernas välfärds- och skattepolitik, något som
motionärerna inte är anhängare av. Den s.k. 10-
timmarsregeln när det gäller arbetstagarbegreppet i
EG-rätten bör därför utformas så att arbete, för att
ge rätt till uppehållstillstånd, skall räcka till
den egna försörjningen (yrkande 2). Regeringen bör
också se över EU:s och Sveriges regelverk för
föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och
bostadsbidrag och verka för att dessa bidrag enligt
huvudregeln endast utbetalas till barn som bor i
landet (yrkande 4). Vidare bör regeringen verka för
att kommunerna för utbetalning av försörjningsstöd
enligt socialtjänstlagen alltid bör kräva någon form
av motprestation när det gäller friska vuxna
människor, t.ex. arbete, språkutbildning eller
jobbsökaraktiviteter (yrkande 3).
Även Erik Ullenhag m.fl. (fp) anser i motion Sf38
att reglerna på EU-nivå bör förändras för att
tydliggöra att den fria rörligheten handlar om fri
rörlighet för arbetstagare. Den s.k. 10-
timmarsregeln bör ersättas med krav på
självförsörjning, medlemsstaterna skall ha rätt att
vidta åtgärder mot personer som medvetet flyttat för
att utnyttja ett annat lands sociala
trygghetssystem, och inget land skall behöva betala
försörjningsstöd till EU-medborgare som saknar
uppehållstillstånd (yrkande 3). Motionärerna anser
dessutom att det svenska regelsystemet bör förändras
för att fler skall komma i arbete och för att
bidragsberoende skall brytas genom krav på
motprestation för försörjningsstöd (yrkande 4).
I motion Sf44 av Sven Brus m.fl. (kd) yrkande 5
anförs att dagens socialförsäkringssystem har
brister i flera avseenden. En parlamentarisk
kommitté bör därför ges i uppdrag att se över,
samordna och renodla välfärdssystemen.
Maria Wetterstrand m.fl. (mp) anser i motion Sf41
yrkande 3 att regeringen snarast skall ta initiativ
till regler för fri rörlighet inom EU som innebär
att en arbetstagare skall ha en lön som räcker för
den egna försörjningen i det EU-land han eller hon
väljer att bosätta sig. Parallellt med detta bör
regeringen ta initiativ till en nedmontering av
begränsningarna i den fria rörligheten som nu införs
gentemot de nya medlemsländerna.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet, som avgränsat sitt yttrande
till att avse frågan om de av regeringen aviserade
övergångsreglerna bör genomföras, anför bl.a.
följande.
Behovet av arbetskraft i Sverige kommer att öka
redan inom några år. Det är då viktigt att Sverige
är ett attraktivt land för arbetskraft från bl.a. de
nya medlemsländerna.
Erfarenheterna från tidigare utvidgningar av
unionen visar att inte ens relativt stora skillnader
i levnadsstandard leder till någon omfattande
rörlighet av människor från fattigare till rikare
länder. Trots vårt relativt utvecklade
välfärdssystem har rörligheten till vårt land varit
avsevärt lägre än genomsnittet i EU. De risker som
regeringen målar upp i skrivelsen är sannolikt
överdrivna.
Regeringens föreslagna övergångsregler kan skapa
en spricka i EU och leda till att länderna delas upp
i ett A-lag och ett B-lag, där den fria rörligheten
för människor starkt begränsas. Utskottets
uppfattning är att Sverige inte skall tillämpa
övergångsregler enligt regeringens skrivelse för
arbetstagare från EU:s nya medlemsstater.
Arbetsmarknadsutskottet anser således att
riksdagen inte bör ställa sig bakom regeringens
förslag till övergångsregler, vilket
socialförsäkringsutskottet bör föreslå att riksdagen
ger regeringen till känna.
Ett sådant ställningstagande innebär att
motionerna Sf39 (fp) yrkande 1, Sf40 (m) yrkande 1,
Sf41 (mp) yrkande 1, Sf42 (v) yrkande 2, Sf43 (c)
och Sf44 (kd) yrkande 1 får anses väsentligen
tillgodosedda.
Utskottets ställningstagande
EG-rättsliga aspekter på arbetstagarbegreppet
Arbetstagares rätt till fri rörlighet är en av de
grundläggande friheterna inom gemenskapen, en rätt
som garanteras genom fördraget.
Den närmare tillämpningen av arbetstagarbegreppet
har varit av betydelse för regeringens utformning av
de aviserade övergångsreglerna men även för
motionärernas ställningstaganden, då avses närmast
Moderaternas och Folkpartiets. Den beskrivning av
arbetstagarbegreppet som finns i skrivelsen (s. 5-6)
har kritiserats från olika håll, och utskottet har
därför funnit anledning att vid en offentlig
utfrågning ytterligare belysa vad som gäller (en
utskrift från utfrågningen finns i bilaga 3). Vid
utfrågningen medverkade bl.a. chefen för UD:s
rättssekretariat för EU-frågor departementsrådet
Anders Kruse, professorn i offentlig rätt Lotta
Vahlne Westerhäll, professorn i europeisk
integrationsrätt Ulf Bernitz samt doktoranden i
europeisk integrationsrätt Ulf Öberg. Utskottet vill
sammanfatta vad som framkommit om det rättsliga
läget på följande sätt.
Arbetstagarbegreppet är inte entydigt utan
varierar beroende på tillämpningsområde.
Arbetstagarbegreppet i artikel 39 i EG-fördraget som
gäller den fria rörligheten och i rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 sammanfaller inte alltid med
arbetstagarbegreppet i artikel 42 i EG-fördraget som
gäller den sociala tryggheten för att genomföra fri
rörlighet och i rådets förordning (EEG) nr 1408/71.
Även inom förordning 1612/68 kan begreppet
arbetstagare ha olika innebörd.
Situationen för en arbetssökande, dvs. en person som
första gången söker arbete i en annan medlemsstat,
regleras främst i artikel 39 i EG-fördraget och i
del I avdelning I i förordning 1612/68. Det handlar
bl.a. om rätten att resa ut från sitt eget land för
att söka arbete, att resa in i ett annat land för
att söka arbete, att ta del av
anställningserbjudanden från arbetsgivare och att
bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.
En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i
det land där han eller hon söker arbete, men har en
rätt att uppehålla sig i landet medan arbete söks.
Med stöd av EG-domstolens praxis kan medlemsstaterna
begränsa denna rätt. I praxis har accepterats en tid
på sex månader, men det utesluter inte att vistelsen
kan begränsas till kortare tid. Den arbetssökande
får å andra sidan stanna kvar längre om han eller
hon kan visa att han eller hon har en verklig chans
att få ett arbete och aktivt söker arbete.
En arbetssökande hade enligt tidigare praxis i
princip inte rätt till sociala trygghetsförmåner,
men i ett nyligen avgjort mål (dom den 23 mars 2004
i mål C-138/02 Collins) går EG-domstolen ifrån sin
tidigare praxis med hänvisning bl.a. till den
generella rätt till likabehandling som tillkommer
unionsmedborgare. Domstolen anger att en
arbetssökande skulle kunna få rätt till vissa
sociala förmåner enligt del I avdelning II i
förordning 1612/68, men att det i det aktuella
fallet var försvarligt att i den nationella
lagstiftningen begränsa den rätten tills personen
hade en mera tydlig koppling till den nationella
arbetsmarknaden.
En arbetstagare får enligt EG-rätten ytterligare
rättigheter: rätt till likabehandling med
arbetslandets egna arbetstagare, rätt att bosätta
sig i arbetslandet med familjen och rätt till ett
uppehållstillstånd som ett bevis på
bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt
del I avdelning II förordning 1612/68 samma rätt
till sociala och skattemässiga förmåner som landets
egna medborgare, rätt till skola för barnen,
likabehandling när det gäller lön,
anställningsvillkor, medlemskap i fackföreningar,
rätt till bostad och rätt att ta sin familj med sig.
Arbetstagaren omfattas också av arbetslandets
socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408/71.
En person som har fått status som arbetstagare har
dessutom vissa kvardröjande rättigheter, om hon
eller han blir ofrivilligt arbetslös eller går i
pension. Det gäller framför allt rätten att bo kvar
i landet och rätten till vissa
socialförsäkringsförmåner.
Arbetstagarbegreppet har vid flera tillfällen
tolkats av EG-domstolen, som därvid slagit fast att
begreppet vad avser fri rörlighet har en
gemenskapsrättslig innebörd och att det inte får ges
en nationell tolkning. Tolkningen skall inte vara
restriktiv.
Beträffande EG-domstolens tolkning av
arbetstagarbegreppet när det gäller fri rörlighet
för personer är den juridiska expertisen eniga om
följande, som också redovisats i skrivelsen.
- Avgörande för att någon skall betraktas som
arbetstagare är att det arbete som utförs är en
faktisk och genuin ekonomisk aktivitet.
- Ett anställningsförhållande i EG-rättslig mening
utmärks normalt av att en person, under en viss
tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt
värde åt någon annan under dennes ledning.
- Det saknar betydelse att det endast rör sig om ett
lågavlönat deltidsarbete. Det är inte heller
nödvändigt att arbetstagaren kan försörja sig på
sin inkomst. Det avgörande är att det utförda
arbetet inte framstår som så ringa att det i
praktiken är av helt marginell betydelse.
- Något direkt krav på att lönen skall utges i form
av pengar finns inte. Även den som får lön i form
av kost och logi kan betraktas som arbetstagare
och har rätt till de förmåner som gäller för dem
som är arbetstagare.
Tolkningen av följande rättsfall som redovisats i
skrivelsen har däremot ifrågasatts, nämligen
rättsfallen Kempf, Rinner-Kuhn och Kitz.
Fallet Kempf redovisas i skrivelsen på följande
sätt: Kempf var en tysk musiklärare som arbetade
deltid, tolv timmar i veckan, i Nederländerna. Hans
inkomst som musiklärare var så låg att han uppbar
socialbidrag för att nå upp till existensminimum.
Med hänvisning till att Kempf uppenbarligen inte
förmådde försörja sig på sitt arbete och därför inte
kunde anses som arbetstagare, nekades han
uppehållstillstånd i Nederländerna. EG-domstolen
uttalade att det var irrelevant ifall en person
lagligen erhöll medel från annat håll än arbete
(t.ex. genom bidrag), så länge det arbete som
personen faktiskt utförde kunde anses vara en
faktisk och genuin ekonomisk aktivitet. Eftersom
Kempfs musiklektioner bedömdes vara av mer än helt
marginell och underordnad betydelse utmynnade EG-
domstolens förhandsavgörande i att Kempf var att
betrakta som arbetstagare.
Utskottet noterar att redovisningen kan ge intryck
av att EG-domstolen gjort bedömningen att Kempfs
musiklektioner var "av mer än helt marginell och
underordnad betydelse" medan det av domen framgår
att det var den nationella domstolen som hade gjort
denna bedömning.
En invändning som gjorts mot redovisningen av
fallet Kempf är vidare att målet avser frågan om en
arbetstagare skall förlora sin status som
arbetstagare på grund av de prövade
omständigheterna.
I skrivelsen redovisas också rättsfallet Rinner-
Kuhn, där det anges att EG-domstolen slagit fast att
den som arbetar tio timmar i veckan omfattas av
arbetstagarbegreppet.
Här har invändningen avsett att målet gällt
likalöneprincipen och frågan om det är tillåtet att
särbehandla deltidsarbetande i förhållande till
heltidsarbetande, dvs. inte frågan om personen är en
arbetstagare genom att ha ett faktiskt och verkligt
arbete.
Regeringskansliets juridiske expert har bekräftat
att målet handlade om jämställdhet mellan kvinnor
och män men hävdat att avgörandet förutsatte att
personen i rättsfallet Rinner-Kuhn var en
arbetstagare. I ett senare mål har EG-domstolen
dessutom hänvisat till avgörandet i fallet Rinner-
Kuhn som ett allmänt avgörande i frågan om
likabehandling av arbetstagare, oavsett om det berör
fri rörlighet, socialförsäkring eller jämställdhet.
Regeringskansliets juridiske expert har påpekat att
det dock inte betyder att domstolen har sagt att tio
timmar i veckan är ett kriterium för att vara
arbetstagare. Som domstolen alltid anger måste det
vara fråga om ett verkligt arbete och inte ett
marginellt komplement.
Övriga sakkunniga vid utfrågningen har varit ense
med Regeringskansliets juridiske expert om att
arbetstagarbegreppet inte kan anses grundas på någon
allmän tiotimmarsregel utan framhållit att det
alltid skall vara fråga om ett verkligt arbete.
Slutligen har i skrivelsen redovisats att EG-
domstolen i rättsfallet Kitz uttalat att en person
som arbetar två timmar per dag två gånger i veckan
omfattas av arbetstagarbegreppet i den mening som
avses i förordning 1408/71.
Här har invändning framförts mot att målet gäller
om en person täcks eller inte täcks av förordning
1408/71 och att det är en i sammanhanget
ovidkommande fråga eftersom det då inte ställs krav
på att det skall vara ett faktiskt och verkligt
arbete.
Utskottet noterar att regeringsföreträdare vid
utfrågningen redan inledningsvis har redovisat att
tolkningen av arbetstagarbegreppet varierar beroende
på sammanhang och att det inte behöver vara samma
begrepp som används i förordning 1612/68 som i
förordning 1408/71.
Vid utfrågningen berördes också frågan om man,
bortsett från arbetstagarbegreppet, kan ställa upp
ett försörjningskrav över huvud taget med
utgångspunkt i unionsmedborgarskapet. Den frågan kan
komma att prövas av EG-domstolen i målet Trojani (C-
456/02), som gäller en person som bodde på ett
härbärge hos Frälsningsarmén och som mot 30 timmars
arbete fick uppehälle på härbärget och fickpengar.
En av experterna vid utfrågningen framförde därtill
att avgörandet i det tidigare nämnda målet Collins
öppnar en möjlighet att ha bosättningskrav för att
komma i fråga för vissa sociala förmåner.
De nu redovisade aspekterna ligger till grund för
utskottets överväganden nedan.
Övergångsreglerna
Utskottet delar regeringens uppfattning att den fria
rörligheten skall ses som en tillgång. Under det
svenska ordförandeskapet var Sverige drivande i
fråga om utvidgningen och att fri rörlighet för
personer skulle gälla från första dagen. Det har
därefter visat sig, vilket redovisas i skrivelsen,
att flertalet av nuvarande EU/EES-medlemsstater,
däribland Sveriges grannländer, har infört eller har
för avsikt att införa övergångsregler i någon form.
Det innebär att förutsättningarna väsentligen
ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde
förutse. Vid utskottets offentliga utfrågning angavs
att den formella beslutsgången är helt slutförd i
Frankrike, Irland, Nederländerna, Österrike,
Tyskland, Luxemburg, Belgien och Island. Flertalet
medlemsländer som beslutat eller förbereder
särskilda övergångsregler kommer att tillämpa
arbetsmarknadsprövning. Det gäller Frankrike,
Finland, Nederländerna, Spanien, Belgien, Island,
Österrike samt troligen Schweiz. Tyskland kommer i
stället att tilldela arbetstillstånd inom ramen för
nationella kvoter.
Regeringens ambition har varit att försöka hitta
lösningar på olika problem som gäller såväl EU:s
regler som de svenska trygghetssystemen i avsikt att
övergångsregler inte skall behöva införas, men det
har visat sig att frågorna inte kan lösas så snabbt.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning, inte
minst med hänsyn till att flera medlemsstater i
närområdet beslutat sig för att införa
övergångsregler, att Sverige bör ha särskilda regler
för arbetstagare under en viss övergångsperiod.
Syftet är att förhindra att arbetskraft från de nya
medlemsstaterna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare
samt att minska störningarna på arbetsmarknaden i
form av snedvriden konkurrens och s.k. lönedumpning.
De särskilda övergångsreglerna skall utformas så att
de motverkar en oönskad uppdelning på
arbetsmarknaden. I likhet med vad regeringen anför
bör en ordning som kan liknas vid ett
gästarbetarsystem undvikas. Utskottet delar
regeringens uppfattning att innebörden av de
särskilda reglerna inte skall dramatiseras. Det är
motsvarande regler som man har haft när Grekland,
Spanien och Portugal blev medlemmar av gemenskapen.
Med särskilda övergångsregler för arbetstagare
kommer man enligt utskottets mening dock inte till
rätta med de problem på arbetsmarknaden som
föreligger i dag och som närmast har samband med
missbruk av den etableringsrätt för företagare och
den fria rörlighet för tjänster som redan nu gäller
i förhållande till de nya medlemsländerna. Det finns
t.o.m. farhågor att en begränsning av rörligheten
för arbetstagare kan leda till ökat missbruk främst
av etableringsrätten för företagare. I skrivelsen
aviserar regeringen emellertid olika åtgärder som
utskottet anser bör kunna minska problemen i dessa
avseenden, t.ex. stärkt kontroll av F-skattsedlar.
Utskottet återkommer nedan till en del av dessa
frågor.
Med anledning av att användningen av uttrycket
social turism tas upp i flera motioner vill
utskottet hänvisa till att uttrycket har använts i
EG-rättsliga sammanhang. Till exempel har EG-
domstolen i sin dom i det ovan angivna Collinsmålet
använt detta uttryck, inom citationstecken, vid
hänvisning till kommissionens yttrande i målet.
Det är viktigt att regeringen under
övergångsperioden vidtar åtgärder för att se över
vissa bestämmelser i det svenska trygghetssystemet,
som t.ex. socialtjänstlagen, men även i EU-
sammanhang tar upp olika frågor som gäller EG-
rättsliga aspekter. Vid statsministerns information
i riksdagen den 1 april 2004 framkom att han vid det
senaste EU-toppmötet bett kommissionen att kartlägga
konsekvenserna av EG:s regelverk som påverkar
arbetskraftens rörlighet. Ett klarläggande av
regelverket angavs kunna bidra till att de
övergångsperioder som införs i de nuvarande
medlemsländerna blir så korta som möjligt.
Beträffande den lagtekniska regleringen vill
utskottet nämna att den svenska utlänningslagen
innehåller bestämmelser om såväl uppehållstillstånd
som arbetstillstånd för utländska medborgare, utom
nordiska. I lagen bemyndigas regeringen att
föreskriva undantag från dessa bestämmelser. Med
anledning av vad som anges i motion Sf45 (m) om att
regeringen inte bör ha bemyndigande att fatta beslut
i frågan om övergångsregler, vill utskottet hänvisa
till att EU-medborgares rätt till fri rörlighet som
arbetstagare grundar sig på artikel 39 i EG-
fördraget och förordning 1612/68. En EG-förordning
är direkt tillämplig i varje medlemsland. När
nationella bestämmelser nu skall tillämpas i stället
för delar av förordning 1612/68 är det således mer
en tillfällighet att utlänningslagstiftningen ger
utrymme för regeringen att införa krav på
arbetstillstånd för vissa EU-medborgare. Genom
förevarande skrivelse förankrar regeringen ändå sitt
ställningstagande i riksdagen.
När det gäller den närmare utformningen av de
särskilda övergångsreglerna, som är avsedda att
gälla under de två första åren efter utvidgningen,
delar utskottet regeringens bedömning att
arbetstillstånd skall krävas för att arbetstagare
från de nya medlemsstaterna, utom Cypern och Malta,
skall få arbeta i Sverige. Arbetstillståndet skall
sökas i hemlandet eller där personen är bosatt. För
att beviljas arbetstillstånd skall vidare krävas att
sökanden har ett erbjudande om anställning som har
en viss varaktighet till en kollektivavtalsenlig
lön. Det skall röra sig om en heltidsanställning
eller i varje fall ett arbete som det går att
försörja sig på. Arbetstillstånd skall beviljas för
tolv månader eller den kortare tid anställningen
beräknas pågå. Efter tolv månaders fortlöpande
anställning är de särskilda reglerna inte längre
tillämpliga, utan arbetstagaren har fri rörlighet
precis som nuvarande unionsmedborgare. De särskilda
reglerna skall löpande utvärderas. Utskottet vill
understryka nödvändigheten av att regeringen
återkommer till riksdagen i god tid om de särskilda
reglerna avses förlängas efter tvåårsperioden.
Utskottet instämmer i bedömningen att dessa
särregler innebär generösare regler än de som gällde
vid anslutningsfördragets undertecknande den 16
april 2003. Utskottet vill därvid erinra om att vid
den nuvarande ordningen för handläggning av
arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare gäller
enligt AMS riktlinjer följande. Beträffande
arbetskraftsinvandring för permanent
uppehållstillstånd är en förutsättning att den
sökande erhållit stadigvarande sysselsättning och
full försörjning i det yrke som ansökan avser.
Beträffande tidsbegränsade arbetstillstånd för
täckande av tillfällig brist anges i riktlinjerna
bl.a. att nivån avseende lön, försäkringsskydd och
övriga anställningsvillkor skall lägst motsvara
gällande svenskt kollektivavtal inom branschen och
får inte vara sämre än vad som gäller för
motsvarande svensk arbetskraft. Arbetstiden skall
vara av en sådan omfattning att arbetstagaren får en
tillräcklig försörjning under vistelsen i landet.
Bostad skall vara ordnad före inresan. Dessa
riktlinjer är desamma som de var den 16 april 2003.
Ordningen för säsongsarbetstillstånd kommer inte
att förändras. Det nuvarande kvotsystemet behålls
således och arbetstillståndet är begränsat till att
avse viss bransch men är inte begränsat till viss
arbetsgivare.
Regeringen avser inte att införa särregler för
arbetssökande. Medborgare i de nya medlemsländerna
kommer att ha rätt att vistas i Sverige för att söka
arbete på samma villkor som gäller för övriga EU-
medborgare.
Utskottet ställer sig således bakom de av regeringen
aviserade särskilda övergångsreglerna och avstyrker
motionerna Sf40 (m) yrkandena 1-4, Sf39 (fp)
yrkandena 1 och 6-10, Sf44 (kd) yrkandena 1-4, Sf42
(v) yrkande 2, Sf43 (c), Sf41 (mp) yrkande 1, Sf38
(fp) yrkande 1 och Sf45 (m).
När det gäller information i de nya medlemsländerna
kan utskottet till att börja med konstatera att den
svenska ambassaden i respektive land kommer att ha
informationsmaterial om förutsättningarna för arbete
i Sverige. Det bör dock i huvudsak ankomma på
arbetsgivare och organisationer att mer aktivt
sprida information om arbetsmöjligheter i Sverige.
Utskottet vill nämna att LO, enligt vad som uppgavs
vid den offentliga utfrågningen, kommer att satsa på
information i de nya medlemsländerna om
arbetsvillkoren i Sverige. Man gör broschyrer,
inrättar en hemsida på Internet och undersöker
förutsättningarna att inrätta informationskontor på
samma sätt som finska LO har gjort. Det framhölls
att EU kan bidra med ekonomiskt stöd för sådan
information.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
Sf39 (fp) yrkande 5 och Sf38 (fp) yrkande 2.
Arbetsmarknaden
Det anges att regeringen har fört en dialog med ett
antal myndigheter och arbetsmarknadens parter i
syfte att identifiera problem som kan komma att
aktualiseras eller fördjupas med anledning av
utvidgningen. I skrivelsen redovisas några frågor
som därvid särskilt aktualiserats. Utskottet kan
konstatera att dessa frågor även tas upp i
motionerna Sf42 (v) och Sf41 (mp). Det handlar om
åtgärder för att motverka lönedumpning, s.k. svart
arbete, ekonomisk brottslighet och annat utnyttjande
av människor. Det handlar också om nödvändigheten av
att på olika sätt stärka de fackliga
organisationernas möjligheter att motverka
lönedumpning och försvara kollektivavtalets
ställning på arbetsmarknaden.
Utskottet, som instämmer i vikten av att åtgärder
vidtas i angivet syfte, vill särskilt framhålla
följande.
Frågan om huruvida uppdragsgivare inom byggnads-
och anläggningsbranschen skall ges ansvar för
uppdragstagares skatter och sociala avgifter bereds
inom Finansdepartementet, och en
departementspromemoria beräknas kunna presenteras
under sommaren 2004. Utskottet är, i likhet med vad
som anges i den avvikande meningen i
arbetsmarknadsutskottets yttrande och motionerna
från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, positivt till
möjligheten att lägga ansvaret för uppdragstagares
skatter och avgifter på uppdragsgivaren. Med
underentreprenörer i flera led ökar risken inte bara
för att skatter och avgifter undanhålls utan också
att skyddslagstiftningen kringgås.
I skrivelsen anges vidare att en arbetsgrupp med
företrädare för arbetsmarknadens parter och
Näringsdepartementet skall inventera eventuella
problem med bemanningsföretag och bl.a. arbeta med
frågan om auktorisation av bemanningsföretag. Som
framgår av den avvikande meningen i
arbetsmarknadsutskottets yttrande är arbetsgruppen
tillsatt med anledning av ett tillkännagivande av
riksdagen 1999. Arbetsmarknadsutskottet hade pekat
på en rad frågor som borde uppmärksammas, däribland
konkurrensförhållandena, och särskilt framhållit de
anställdas situation. I den avvikande meningen och
motionerna från Vänsterpartiet och Miljöpartiet
anges att det är mycket angeläget att arbetet i
gruppen nu återupptas och att det inriktas på de
frågor som omfattas av det tidigare
tillkännagivandet men också på frågan om
auktorisation.
I en rapport till regeringen den 30 mars 2004 har
Skatteverket föreslagit att en tidsbegränsad F-
skattsedel, normalt för tolv månader, skall
tilldelas en person som inte debiteras preliminär
skatt eller debiteras preliminär skatt på högst 5
000 kr. Skatteverket får därmed bättre möjligheter
till kontroll av dem som har F-skattsedel utan att
betala preliminär skatt eller som är begränsat
skattskyldiga. Därmed minskas möjligheterna att
under en längre tid använda F-skattsedeln i
skatteundandragande syfte. Skatteverket föreslår
också förbättrade möjligheter att inhämta uppgifter
bl.a. om sökanden bedriver aktiv näringsverksamhet i
sitt hemland och om denne har skatteskulder i
hemlandet. Skatteverket föreslår vidare att man gör
en översyn och utvärdering av hur bedömningen av
rätten till uppehållstillstånd för näringsidkare
enligt utlänningslagen påverkas av
skattebetalningslagens regler om F-skatt.
Enligt utskottets mening är det angeläget att
kontrollen av F-skatt förbättras. Utskottet noterar
att i motion Sf41 föreslås en rad åtgärder för en
mer seriös bedömning när F-skattsedel beviljas och
om efterkontroll, t.ex. vid misstanke om brott, om
oanmäld revision samt om straffavgifter för företag
som använder svart arbetskraft eller vid vissa
skatte- och bokföringsbrott. Däremot bör den som
gjort sig skyldig till mindre brott, enligt
motionärerna, inte för all framtid hindras att få F-
skattsedel. Åtgärder bör därtill vidtas för att
undvika förekomsten av s.k. målvakter. Det är också
angeläget att ett arbete inleds med att förtydliga
och klargöra begreppen arbetstagare och
uppdragstagare.
Utskottet noterar att i vårbudgeten (prop.
2003/04:100) föreslås Skatteverket i tilläggsbudget
för 2004 få ytterligare 20 miljoner kronor för att
förbättra kontrollen av F-skatt.
Möjligheterna till bevakning av kollektivavtal,
t.ex. genom tillägg till 19 § medbestämmandelagen,
tas också upp i skrivelsen. Utskottet instämmer i
att det behövs en bra bevakning av att avtalen följs
och att detta är angeläget även när inte några
medlemmar i organisationen är anställda på
arbetsplatsen. En analys av om och hur en sådan rätt
skulle kunna införas pågår för närvarande inom
Regeringskansliet, och regeringen avser att
återkomma till riksdagen i frågan när denna analys
är färdig.
Utskottet vill understryka vikten av att
regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med
förslag i denna fråga.
Härutöver anges i motion Sf41 (mp) att Sverige
omgående bör ratificera ILO:s konvention nr 94.
Utskottet noterar att enligt skrivelsen bereds
kommittédirektiv avseende ett uppdrag att genomföra
EG-direktivet om offentlig upphandling. När
direktivet genomförs avser regeringen att låta
analysera frågan om möjligheterna att ratificera
ILO:s konvention 94 om arbetsklausuler i kontrakt
där offentliga myndigheter är part.
I motion Sf42 tas dessutom frågan om
arbetstagarorganisationers vetorätt mot entreprenad
upp. Utskottet anser att det finns skäl att även
överväga denna fråga.
I motion Sf41 framhålls dessutom vikten av ökade
ansträngningar mot diskriminering i arbetslivet.
Utskottet instämmer i detta och vill framhålla att
åtskilliga åtgärder redan har vidtagits för att
stärka arbetet mot etnisk diskriminering, inte minst
har lagstiftningen mot etnisk diskriminering
förstärkts. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har
arbetat med att öka kunskapen om lagstiftningen hos
bl.a. arbetsgivare, fackliga företrädare och
arbetsförmedlare. Informations- och
utbildningsinsatser om de nya reglerna riktas även
till allmänheten. AMS har haft särskilda uppdrag att
motverka diskriminering i arbetsförmedlingarnas
verksamhet. Detta har utmynnat i att AMS i samverkan
med bl.a. DO utarbetat en handlingsplan för ett
långsiktigt arbete mot diskriminering inom
arbetsförmedlingarna. Som utskottet tidigare har
konstaterat har lokala diskrimineringsbyråer som
bygger på frivilliga krafter etablerats på olika
orter i landet. Vidare har stödet till lokal
verksamhet mot diskriminering förstärkts. När det
gäller DO:s roll kan nämnas att
Diskrimineringskommittén har i uppdrag att bl.a. se
över frågan om vissa ombudsmän under regeringen
borde slås samman till en ombudsmannainstitution och
om en sådan myndighet borde vara en myndighet under
riksdagen. Uppdraget skall redovisas senast den 1
juli 2005. Det kan också nämnas att Nämnden för
offentlig upphandling har fått i uppdrag att göra en
utvärdering av användningen av
antidiskrimineringsklausuler i upphandlingskontrakt.
Utskottet anser att riksdagen bör göra ett
tillkännagivande om att regeringen, i enlighet med
det ovan anförda, skyndsamt bör återkomma till
riksdagen med förslag om möjligheterna till
bevakning av kollektivavtal. Därmed bifalls delvis
motionerna Sf42 (v) yrkande 1 och Sf41 (mp) yrkande
2. Motionerna får i övrigt anses i huvudsak
tillgodosedda med vad utskottet ovan anfört.
Utskottet finner inte skäl att föreslå införandet
av skattereduktion för hushållsnära tjänster som
föreslås i motion Sf38 (fp) yrkande 5. När det
gäller åtgärder mot skattefusk är motionen delvis
tillgodosedd med vad ovan anförts om F-skatt och
föreslagen förstärkning av Skatteverkets
kontrollverksamhet. Motionen bör avslås av
riksdagen.
Det sociala välfärdssystemet
Ekonomiskt bistånd till arbetssökande
Rätten för den som är medborgare i ett EU-land att,
för första gången, söka arbete i ett annat EU-land
regleras, som ovan nämnts, främst i artikel 39 i EG-
fördraget och i del I avdelning I i rådets
förordning (EEG) nr 1612/68. Det handlar om rätten
att resa ut från sitt eget land för att söka arbete,
att resa in i ett annat land för att söka arbete, ta
del av anställningserbjudanden från arbetsgivare och
att bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.
En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i
det andra landet men har en rätt att uppehålla sig
där medan han eller hon söker arbete. Med stöd av
EG-domstolens praxis kan medlemsstaterna begränsa
denna rätt. I praxis har accepterats en tid på sex
månader, men det utesluter inte att vistelsen kan
begränsas till kortare tid. Den arbetssökande får å
andra sidan stanna kvar längre om hon eller han har
en verklig chans att få ett arbete och aktivt söker
arbete.
I skrivelsen anges att det inte finns någon
utvecklad praxis för bedömning av ekonomiskt bistånd
till arbetslösa från andra EU-länder.
Socialtjänstlagens regler om kommunens yttersta
ansvar och den enskildes rätt till bistånd följer
som en konsekvens av vistelsebegreppet, vilket
innebär att kommunerna från fall till fall måste
bedöma om, och i så fall i vilken omfattning,
bistånd ska utges.
Vid utskottets offentliga utfrågning tillades från
regeringens sida att EG-domstolen i det ovannämnda
målet Collins går ifrån sin tidigare praxis när det
gäller arbetssökande med hänvisning bl.a. till den
generella rätt till likabehandling som tillkommer
unionsmedborgare. Domstolen ansåg att en
arbetssökande kan få rätt till vissa sociala
förmåner även enligt avdelning II i förordning
1612/68. Men domstolen medgav att det i det aktuella
fallet var försvarligt att begränsa den rätten tills
personen i fråga hade en mera tydlig koppling till
den nationella arbetsmarknaden.
Utskottet noterar att regeringen, enligt vad som
anges i skrivelsen, avser att låta en särskild
utredare få i uppdrag att se över möjligheten till
begränsning av rätten till bistånd enligt
socialtjänstlagen för arbetssökande unionsmedborgare
som inte tidigare arbetat i Sverige. Utredaren skall
undersöka möjligheten att begränsa rätten till
ekonomiskt bistånd för dessa arbetslösa och deras
medföljande familjemedlemmar och i vilken omfattning
denna grupp i övrigt skall undantas från rätten till
bistånd enligt socialtjänstlagen, med bibehållande
av socialtjänstens yttersta ansvar för barn och med
beaktande av deras speciella behov.
Utskottet anser att den aviserade översynen,
förutom EG-domstolens fortsatta tillämpning, bör
avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Sf40 (m) yrkande 5 och Sf38 (fp) yrkande
3 (delvis).
Krav på motprestation för försörjningsstöd
Rätten till försörjningsstöd följer av 4 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453). I första stycket anges
att den som inte kan tillgodose sina behov eller få
dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till
bistånd av socialnämnden för sin försörjning
(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
Lagrummet hade sin motsvarighet i 6 § i den
tidigare socialtjänstlagen. Den enskildes ansvar
förtydligades genom en språklig justering av
lagrummet på förslag i proposition 1996/97:124. I
propositionen angavs (s. 75): Regeringen vill åter
slå fast att den enskilde inte kan anses ha rätt
till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen om
han inte efter förmåga försöker bidra till sin egen
försörjning. Den som kan arbeta är därför också
skyldig att söka arbete. Denna skyldighet gäller i
första hand heltidsarbete. I skyldigheten att söka
arbete inbegrips i princip också deltagande i den
verksamhet som anordnas för arbetslösa inom ramen
för arbetsmarknadspolitiken, t.ex.
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller
arbetsrehabiliterande åtgärder, deltagande i
svenskundervisning och andra delar av särskilda
introduktionsprogram som syftar till att förbereda
och underlätta invandrares inträde på
arbetsmarknaden. Regeringen vill i detta sammanhang
understryka att varje enskilt ärende förutsätter en
individuell bedömning, som skall utgå från den
enskildes egna förutsättningar att klara ett visst
arbete.
Riksdagen har nyligen behandlat olika frågor om
socialtjänstpolitik (bet. 2003/04:SoU5). I
betänkandet vidhåller socialutskottet att
socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät för
tillfälliga ekonomiska behov och inte fungera som en
långsiktig försörjningskälla. Utskottet avstyrkte
ett motionsyrkande om att kommunerna skall få ställa
krav på motprestationer av bidragstagare med
hänvisning till de möjligheter socialtjänsten redan
i dag genom 4 kap. 4 § socialtjänstlagen har att
ställa krav på motprestationer från den som uppbär
socialbidrag. (I 4 kap. 4 § anges att socialnämnden
kan begära att den som uppbär försörjningsstöd skall
delta i praktik eller kompetenshöjande verksamhet.
Bestämmelsen gäller främst personer under 25 år.)
Riksdagen följde utskottets förslag (prot.
2003/04:84).
Regeringen aviserar i skrivelsen sin avsikt att
låta se över möjligheten att ha ett
kvalificeringssystem för att vara berättigad till
bistånd enligt socialtjänstlagen med beaktande av
internationella konventioner som Sverige är bundet
av, likabehandlingsprincipen och gällande
lagstiftning mot diskriminering.
Utskottet anser att den aviserade översynen bör
avvaktas och avstyrker motionerna Sf39 (fp) yrkande
3 och Sf38 (fp) yrkande 4.
Försörjningskrav för bosättning
En arbetstagare har enligt EU:s regelverk rätt till
likabehandling med arbetslandets egna arbetstagare,
rätt att bosätta sig i arbetslandet med familjen och
rätt till ett uppehållstillstånd som ett bevis på
bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt
del II i förordning 1612/68 samma rätt till sociala
och skattemässiga förmåner som landets egna
medborgare samt omfattas av arbetslandets
socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408/71.
Utskottet har ovan redovisat att EG-domstolen
ansett att begreppet arbetstagare i detta sammanhang
inte bör tolkas restriktivt. Domstolen har ansett
att varje person som utför faktiskt och verkligt
arbete med undantag av arbete som utförs i så liten
omfattning att det framstår som ett marginellt
komplement är arbetstagare. Kännetecknet för ett
anställningsförhållande är därvid att personen under
en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan
person under dennes ledning. Domstolen har
konstaterat att det inte är nödvändigt att en person
kan försörja sig helt på arbetet för att hon eller
han skall betraktas som arbetstagare. Domstolen har
däremot inte sagt att ett visst antal arbetstimmar i
veckan är ett kriterium för att vara arbetstagare
och man kan inte säga att det finns en allmän rätt
att bara behöva arbeta t.ex. tio timmar för att
kunna ställa krav på att i övrigt bli försörjd av
det allmänna.
Under utskottets offentliga utfrågning ställdes
frågan om Sverige har rätt att införa ett krav på
att vederbörande kan försörja sig själv för att
medborgare såväl från de övriga nuvarande som de nya
EU-länderna skall få bosätta sig i Sverige som
arbetstagare. Utskottet har uppfattat svaren från
den närvarande EG-rättsliga expertisen så att detta
inte är möjligt utan skulle innebära diskriminering
av dessa medborgare i förhållande till svenska
medborgare. EG-rätten och EG-domstolens praxis är
entydig på den punkten. En arbetstagare behöver inte
kunna försörja sig helt och hållet själv för att
betraktas som arbetstagare i EG-rättslig mening. Att
uppställa begränsande regler för andra medborgare än
de egna är en diskriminering enligt EG-rätten och
kommer, enligt vad den juridiska expertisen från
Regeringskansliet uppgav, att leda till en talan mot
Sverige om fördragsbrott.
I skrivelsen anges att Sverige avser att aktivt
verka för sådana förändringar av EU:s regelverk att
bättre hänsyn kan tas till de olika situationer på
arbetsmarknaden som kan förekomma. Vidare har
statsministern vid information av riksdagen den 1
april 2004 angivit att han vid det senaste EU-
toppmötet har bett kommissionen att kartlägga
konsekvenserna av EU:s regelverk som påverkar
arbetskraftens rörlighet.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsatt
verkar för sådana förändringar av EU:s regelverk.
Något uttalande från riksdagens sida är därför inte
nödvändigt. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Sf39 (fp) yrkande 2, Sf41 (mp) yrkande 3
och Sf38 (fp) yrkande 3 (delvis).
Bosättningsbaserade sociala förmåner
Enligt förordning 1408/71 är en arbetstagare enligt
huvudregeln försäkrad i arbetslandet. Förmånerna
skall därvid betalas ut oavsett i vilket EU-land
arbetstagaren är bosatt. För Sveriges del gäller det
såväl de arbetsbaserade som de bosättningsbaserade
förmånerna. Vissa typer av ersättningar kan undantas
från denna bestämmelse, men det förutsätter att
förmånen är förtecknad i en särskild bilaga. Så har
för svensk del skett när det gäller ett fåtal
ersättningstyper, t.ex. när det gäller
bostadstillägg till pensionärer (BTP).
Enligt förordning 1408/71 skall familjeförmåner
utbetalas av arbetslandet även om familjen är bosatt
i ett annat EU-land. I vissa fall skall dock
familjeförmåner i första hand utges av det land där
familjen är bosatt och det nämnda arbetslandet
endast betala familjeförmåner med ett
skillnadsbelopp upp till arbetslandets förmånsnivå.
Som svenska familjeförmåner räknas allmänna
barnbidrag, förlängt barnbidrag, studiebidrag,
bostadsbidrag för barnfamiljer, föräldrapenning och
underhållsstöd.
Principerna för utbetalning av familjeförmåner var
naturliga för de länder som ursprungligen ingick i
EG. Det var då vanligt att det i familjen fanns
endast en yrkesarbetande och familjeförsörjare,
mannen, och en hemarbetande, kvinnan. För att
familjen inte skulle förlora all trygghet om den
yrkesarbetande i familjen valde att arbeta i en
annan medlemsstat, kopplades trygghetssystemen i
förordning 1408/71 till arbetet och inte till
bosättningen.
I skrivelsen anges att regeringen anser att
behovet av och möjligheterna att förändra nuvarande
regelsystem rörande socialförsäkringsförmåner med
beaktande av EG-rätten och Sveriges internationella
överenskommelser skall ses över.
Riksförsäkringsverket har vidare fått i uppdrag att
följa utvecklingen av utbetalningen av svenska
familjeförmåner enligt förordning 1408/71. En första
redovisning skall ske den 30 november 2004 och en
slutredovisning den 31 mars 2005. Även här kan
erinras om att statsministern vid det senaste EU-
toppmötet har bett kommissionen att kartlägga
konsekvenserna av EU:s regelverk som påverkar
arbetskraftens rörlighet.
Med hänsyn till det pågående arbetet avstyrker
utskottet motionerna Sf40 (m) yrkande 6 och Sf39
(fp) yrkande 4.
Socialförsäkringsreform
När det gäller frågan om en
socialförsäkringsreform noterade utskottet i
betänkande 2003/04:SfU1 (s. 23) att statsministern i
en frågestund i riksdagen den 13 november 2003 hade
aviserat en kommande översyn av
socialförsäkringssystemen. Utskottet välkomnade en
sådan översyn i syfte att långsiktigt säkra en
gemensamt finansierad, generell offentlig
försäkring. Något tillkännagivande i frågan var
därmed inte påkallat och utskottet avstyrkte
motionsyrkandena i fråga. Utskottet har erfarit att
frågan om direktiv till en utredning om
socialförsäkringssystemen bereds inom
Socialdepartementet. Utskottet anser inte att det
finns skäl att föregripa detta beredningsarbete och
avstyrker därmed motionerna Sf40 (m) yrkande 7 och
Sf44 (kd) yrkande 5.
Bilaga 2
A
Yttrande från annat utskott
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
2003/04:AU3y
Särskilda regler under en
övergångsperiod för
arbetstagare från nya
medlemsstater
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 25 mars 2004
berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att avge
yttrande över regeringens skrivelse 2003/04:119 och
över motioner som eventuellt väcks i ärendet.
Bakgrunden till skrivelsen är ett tillkännagivande
av riksdagen i samband med behandlingen av
propositionen om godkännande av anslutningsfördraget
(prop. 2003/04:25 Europeiska unionens utvidgning
2004). Riksdagen beslutade att godkänna
anslutningsfördraget. För det fall att regeringen
avsåg att vidta några åtgärder mot bakgrund av
anslutningsfördragets bestämmelser om
övergångslösningar när det gäller fri rörlighet för
arbetstagare skulle dessa åtgärder underställas
riksdagen (bet. 2003/04:UU4, rskr. 2003/04:114). I
den nu framlagda skrivelsen redovisar regeringen
sitt ställningstagande i fråga om särskilda regler
under en övergångsperiod och sina bedömningar i
övrigt. Regeringen lägger alltså inte fram några
formella förslag.
Arbetsmarknadsutskottet avgränsar sitt yttrande
till att avse frågan om de av regeringen aviserade
övergångsreglerna bör genomföras.
I ärendet har det väckts åtta motioner, varav sex
är parti- eller kommittémotioner. Samtliga dessa och
en enskild motion tar upp frågan om övergångsregler.
Skrivelsen i huvuddrag
Skrivelsen innehåller en redovisning av
anslutningsfördraget och dess övergångsbestämmelser
och av relevanta EU-regler på området. Där finns
också en beskrivning av det svenska välfärdssystemet
och av den nuvarande ordningen med arbetstillstånd.
En genomgång görs av de övriga medlemsstaternas
ställningstaganden i fråga om övergångsanordningar
som hade offentliggjorts fram till den 5 mars 2004.
Slutligen redovisar regeringen sina
ställningstaganden om särskilda regler under en
övergångsperiod (avsnitt 7) och om ytterligare
åtgärder på kort och lång sikt (avsnitt 8). I
skrivelsen finns också en redovisning av ekonomiska
konsekvenser.
I frågan om övergångsregler innebär regeringens
ställningstagande i korthet följande.
Sverige bör ha särskilda regler under en
övergångsperiod beträffande åtta av de nya
medlemsstaterna, nämligen Tjeckien, Estland,
Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och
Slovakien.
Regeringen välkomnar ökad rörlighet av
arbetskraft. Människor ska kunna söka jobb och
företag ska kunna rekrytera över gränserna. Det har
nu visat sig att flertalet av de nuvarande EU/EES-
medlemsstaterna, däribland Sveriges grannländer, har
infört eller har för avsikt att införa
övergångsregler i någon form. Förutsättningarna har
därmed ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde
förutse. Utan särskilda regler under en
övergångsperiod skulle troligen betydligt fler
personer från de nya medlemsstaterna söka sig hit än
vad som annars hade varit fallet. Till detta kommer
att det fortfarande råder stora ekonomiska
skillnader mellan de nya och de nuvarande
medlemsstaterna, vilket får som följd bl.a. att
ersättningsnivåerna i de sociala systemen skiljer
sig åt mellan Sverige och de nya medlemmarna. Detta
kan komma att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare för
att rekrytera arbetskraft från de nya
medlemsstaterna enligt villkor som markant
understiger vad som i allmänhet gäller på den
svenska arbetsmarknaden. Det finns en risk för
störningar på arbetsmarknaden i form av snedvriden
konkurrens och lönedumpning. Det är troligt att
risken ökar på grund av att fler medlemsstater i
närområdet har beslutat sig för att ha
övergångsregler.
Det är regeringens uppfattning att det
övergångsvis ska krävas arbetstillstånd för
arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Tillstånd
ska sökas vid svensk ambassad eller svenskt konsulat
i sökandens hemland eller där sökanden är bosatt.
Tillstånd ska beviljas före inresan i Sverige. Ett
arbetstillstånd ska förutsätta ett erbjudande om
anställning med viss varaktighet och med
kollektivavtalsenlig lön. Nivån avseende lön,
försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor ska
lägst motsvara svenska kollektivavtal inom branschen
och får inte vara sämre än vad som gäller för
motsvarande arbetstagare i Sverige. Det ska vara en
heltidsanställning eller i vart fall ett arbete som
det går att försörja sig på under vistelsen i
landet. Arbetstillståndet, som begränsas till visst
yrke och viss arbetsgivare, beviljas för tolv
månader eller den kortare tid som anställningen
beräknas pågå. Efter tolv månaders fortlöpande
anställning har arbetstagaren fri rörlighet precis
som nuvarande unionsmedborgare. Så kallad
arbetsmarknadsprövning bör inte göras, men ett
sådant krav återinförs om så skulle bedömas som
nödvändigt. Medföljande familjemedlemmar beviljas
uppehållstillstånd i motsvarande omfattning som
arbetstagaren. De kan beviljas arbetstillstånd utan
arbetsmarknadsprövning och utan begränsning till
visst yrke eller viss arbetsgivare. Bostad bör vara
ordnad men är inte ett formellt krav. Enligt
regeringens bedömning är det inte möjligt att göra
några undantag från de sociala välfärdssystemen. Den
nuvarande
ordningen för säsongsarbetstillstånd bibehålls,
däribland ett särskilt kvotsystem. Krav på
arbetstillstånd kommer inte att uppställas vid s.k.
utstationering av arbetstagare i samband med att
arbetsgivaren tillhandahåller tjänster över
gränserna. Regeringen gör bedömningen att villkoren
inte är sämre för arbetstagare i de nya
medlemsstaterna än vid tidpunkten då
anslutningsfördraget skrevs under den 16 april 2003.
De särskilda reglerna under en övergångsperiod ska
gälla under två år och fortlöpande utvärderas.
I syfte att underlätta övergången till fri
rörlighet inom det utvidgade EU och för att möta de
problem som kan uppstå eller fördjupas redovisas ett
antal ytterligare åtgärder på kort och lång sikt.
- Migrationsverket ska få i uppdrag att se över
möjligheten till ökad kontroll av anställningsbevis
i samband med beviljande av uppehållstillstånd och
till ökad kontroll vid en ansökan om förlängning.
- Migrationsverket och Skatteverket ska se över
möjligheterna att kontrollera att egenföretagare
verkligen är företagare och att de har möjlighet att
försörja sig.
- AMS har fått i uppdrag att tillsammans med
Migrationsverket och efter samråd med
arbetsmarknadens parter föreslå hur man kan utforma
en löpande övervakning av utvecklingen på
arbetsmarknaden när det gäller eventuella störningar
eller risk för störningar. I sammanhanget påpekas
att AMS inte i alla delar kan ges ansvaret; vad
gäller t.ex. lönevillkor och
anställningsförhållanden måste rimligen parterna på
arbetsmarknaden ha ansvaret.
- AMS ska också få i uppdrag att utarbeta former för
en avrapportering från arbetsgivare när en
anställning med säsongsarbetstillstånd påbörjas.
- Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF)
har fått i uppdrag att redovisa omfattningen av EU-
intyg enligt förordning 1408/71 för vilka
arbetslöshetsersättning i Sverige har medgivits. IAF
ska också redovisa ytterligare insatser för att
undvika missbruk av sådan ersättning vid tillämpning
av den nyssnämnda förordningen.
- Arbetsmiljöverket ska få i uppdrag att analysera
vilka problem som kan uppstå eller fördjupas vid
tillsyn av arbetsmiljön i företag och hos företagare
registrerade i andra medlemsstater.
- Finansdepartementet bereder frågan om
uppdragsgivare inom bygg- och anläggningsbranschen
ska ges ansvar för uppdragstagares skatter och
sociala avgifter.
- En arbetsgrupp med företrädare för
arbetsmarknadens parter och Näringsdepartementet ska
återuppta sitt arbete med en inventering av
eventuella problem med bemanningsföretagen,
däribland frågan om auktorisation.
- Skatteverket har fått i uppdrag att redogöra för
kontrollen i samband med F-skattsedlar för att bl.a.
förhindra att arbetsrätts- och
arbetsmiljölagstiftningen kringgås.
- Inom Regeringskansliet pågår en analys av hur en
rätt till information t.ex. enligt 19 §
medbestämmandelagen skulle kunna införas för
arbetstagarorganisationen även i det fall att en
kollektivavtalsbunden arbetsgivare inte har några
anställda som är medlemmar i organisationen.
- Regeringskansliet bereder frågan om
kommittédirektiv om att genomföra EG-direktivet om
offentlig upphandling i svensk rätt. När direktivet
genomförs ska regeringen även låta analysera frågan
om att ratificera ILO-konvention 94 om
arbetsklausuler i kontrakt där offentlig myndighet
är part.
Regeringen redovisar också ett antal åtgärder som
avser det sociala välfärdssystemet, däribland
möjligheten att i vissa fall begränsa rätten till
bistånd enligt socialtjänstlagen. EU:s
samordningsregler inom det sociala området är
uppbyggda med utgångspunkten att underlätta den fria
rörligheten. Enligt skrivelsen avser Sverige att
aktivt verka för sådana förändringar av EU:s
regelverk att bättre hänsyn kan tas till de olika
situationer på arbetsmarknaden som kan förekomma.
Motionerna
I ärendet har sex av riksdagspartierna väckt
motioner. Samtliga dessa partier framför synpunkter
på de av regeringen aviserade övergångsreglerna,
Moderaterna i motion Sf40 (yrkande 1), Folkpartiet i
kommittémotion Sf39 (yrkande 1) av Bo Könberg m.fl.,
Kristdemokraterna i motion Sf44 (yrkande 1),
Vänsterpartiet i motion Sf42 (yrkande 2),
Centerpartiet i motion Sf43 och Miljöpartiet i
motion Sf41 (yrkande 1). Motionerna innehåller även
synpunkter på behovet av åtgärder såväl inom landet
som i förhållande till EU och de nya
medlemsländerna. Samtliga partier välkomnar
utvidgningen. De säger nej till de övergångsregler
som regeringen aviserar i skrivelsen med delvis
likartade argument. Tanken på övergångsregler
avvisas även i en enskild fp-motion Sf38 av Erik
Ullenhag m.fl. (fp) (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Den centrala frågan i detta ärende är om Sverige ska
utnyttja den möjlighet som anslutningsfördraget ger
att under en övergångsperiod tillämpa nationell
lagstiftning i stället för artiklarna 1-6 i rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 och, i förekommande
fall, även i stället för bestämmelser i rådets
direktiv 68/360/EEG. Genom denna möjlighet kan den
fria rörligheten och tillträdet till den svenska
arbetsmarknaden begränsas för medborgare i de nya
medlemsstaterna.
Regeringens bedömning är som framgått ovan att
Sverige bör ha särskilda övergångsregler i
förhållande till medborgare i Tjeckien, Estland,
Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och
Slovakien. Innebörden av de aviserade reglerna är
att det under en övergångsperiod om två år ska
krävas arbetstillstånd, som ska sökas i hem- eller
bosättningslandet. För att arbetstillstånd ska
beviljas ska sökanden ha ett erbjudande om
anställning av viss varaktighet och med
kollektivavtalsenlig lön. Det ska vara en
heltidsanställning eller i vart fall ett arbete som
det går att försörja sig på. Arbetstillståndet
beviljas för tolv månader eller den kortare tid
anställningen beräknas pågå. Efter tolv månaders
fortlöpande anställning ska de särskilda
övergångsreglerna inte längre tillämpas.
Arbetsmarknadsutskottet kan inledningsvis konstatera
att Sverige genom regeringen varit pådrivande i att
öppna EU för nya medlemsländer. Därigenom har
Sverige ett särskilt ansvar för utvidgningen. Så
sent som hösten 2003 i propositionen om EU:s framtid
var det regeringens uppfattning att den svenska
arbetsmarknaden inte skulle drabbas av några
störningar till följd av fri rörlighet för de nya
medlemsstaternas medborgare.
Den fria rörligheten för arbetskraften har från
början varit en hörnsten i EU-samarbetet. Målet ska
självklart vara att alla medborgare i EU-länderna
ska kunna resa, arbeta och leva i unionen på samma
villkor.
Utvidgningen av EU med tio nya länder är en
historisk händelse. Den kommer att få betydelse
ekonomiskt, politiskt och institutionellt. Även för
vårt land kommer utvidgningen att få stor betydelse.
Behovet av arbetskraft i Sverige kommer att öka
redan inom några år. Det är då viktigt att Sverige
är ett attraktivt land för arbetskraft från bl.a. de
nya medlemsländerna.
Erfarenheterna från tidigare utvidgningar av unionen
visar att inte ens relativt stora skillnader i
levnadsstandard leder till någon omfattande
rörlighet av människor från fattigare till rikare
länder. Trots vårt relativt utvecklade
välfärdssystem har rörligheten till vårt land varit
avsevärt lägre än genomsnittet i EU. De risker som
regeringen målar upp i skrivelsen är sannolikt
överdrivna.
Regeringens föreslagna övergångsregler kan skapa en
spricka i EU och leda till att länderna delas upp i
ett A-lag och ett B-lag, där den fria rörligheten
för människor starkt begränsas. Utskottets
uppfattning är att Sverige inte ska tillämpa
övergångsregler enligt regeringens skrivelse för
arbetstagare från EU:s nya medlemsstater.
Arbetsmarknadsutskottet anser således att riksdagen
inte bör ställa sig bakom regeringens förslag till
övergångsregler, vilket socialförsäkringsutskottet
bör föreslå att riksdagen ger regeringen till känna.
Ett sådant ställningstagande innebär att motionerna
Sf39 yrkande 1 (fp), Sf40 yrkande 1 (m), Sf41
yrkande 1 (mp), Sf42 yrkande 2 (v), Sf43 (c) och
Sf44 yrkande 1 (kd) får anses väsentligen
tillgodosedda.
Stockholm den 2 april 2004
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Anders Karlsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders
Karlsson (s), Margareta Andersson (c), Laila
Bjurling (s), Anders G Högmark (m), Sonja Fransson
(s), Stefan Attefall (kd), Camilla Sköld Jansson
(v), Patrik Norinder (m), Lars Lilja (s), Tina
Acketoft (fp), Berit Högman (s), Henrik Westman (m),
Britta Lejon (s), Ulf Holm (mp), Mauricio Rojas
(fp), Raimo Pärssinen (s) och Christer Erlandsson
(s).
Avvikande mening
Särskilda regler under en övergångsperiod m.m.
Anders Karlsson, Laila Bjurling, Sonja Fransson,
Lars Lilja, Berit Högman, Britta Lejon, Raimo
Pärssinen och Christer Erlandsson (alla s) anför.
Inledning
Fri rörlighet för personer är en av EU:s viktigaste
grundprinciper. Den garanteras genom EG-fördraget
och ett antal förordningar och direktiv. Området
personers fria rörlighet inriktades till en början
på arbetskraften men har gradvis utvidgats till att
täcka även andra kategorier. Eftersom skillnader i
medlemsstaternas sociala trygghetssystem kan vara
ett hinder för den fria rörligheten har reglerna
kompletterats med regler om samordning av
socialförsäkringsregler som ska skydda den
migrerande arbetstagarens rättigheter, främst
förordningen (EEG) nr 1408/71. Effekten blir att
frågor om fri rörlighet inte sällan handlar om
migrerande arbetstagares eller arbetssökandes
rättigheter i socialförsäkringssystem m.m. i det
land där arbetet utförs. Frågan om vem som ska anses
som arbetstagare blir av avgörande betydelse i detta
sammanhang.
Saken illustreras väl i detta ärende. De frågor
som väckts gäller i hög grad inte bara möjligheten i
sig att röra sig inom EU för att söka eller ta
arbete utan också de problem som kan uppstå till
följd av bl.a. reglerna om samordning av
socialförsäkringsregler och den uttolkning av
arbetstagarbegreppet som EG-domstolen gjort i olika
sammanhang.
I det följande riktar vi huvudsakligen in oss på
frågor som är arbetsmarknadsrelaterade.
Särskilda regler under en övergångsperiod
Liksom regeringen välkomnar vi en ökad rörlighet av
arbetskraft. Sverige har en lång tradition av ut-
och invandring. Sverige har haft, har fortfarande
och kommer även i fortsättningen att ha behov av att
personer kommer hit för att arbeta. Att människor
rör sig över gränser är en viktig del av det
internationella samspelet. Med ökad rörlighet ökar
förutsättningarna för företagen att rekrytera rätt
arbetskraft och möjligheterna för arbetstagarna att
finna ett meningsfullt arbete. Det är ofta en
förutsättning för utveckling, inte minst för Sverige
som är ett litet land.
Vi socialdemokrater anser det viktigt att
framhålla de fördelar med ökade möjligheter till
rörlighet som ges också för oss svenskar. EU ger oss
möjligheter att söka oss ut i Europa för att studera
och arbeta.
En hel del talar för att EU-utvidgningen inte är
tillräcklig för att möta en kommande
arbetskraftsbrist. AMS har i olika sammanhang pekat
på att Sverige kommer att få ett växande behov av
arbetskraft. I en nyligen publicerad bilaga till
långtidsutredningen, (Bilaga 3 till LU 2003/04, SOU
2004:34), dras slutsatsen att det kommer att uppstå
betydande arbetskraftsbrist inom vissa
utbildningsgrupper. Så gott som samtliga lokala
arbetsmarknadsregioner beräknas ha underskott på
arbetskraft inom åtminstone någon
utbildningskategori år 2020, och den demografiska
utvecklingen därefter pekar på att bristerna sedan
kommer att förvärras ytterligare. I bilagan sägs
också att en större arbetskraftsinvandring kommer
att bli nödvändig även om Sverige lyckas bra med att
ta till vara den redan tillgängliga arbetskraften på
ett flexibelt och effektivt sätt.
Hotet om en framtida brist på arbetskraft var en
bakgrund till den offentliga utfrågning som
arbetsmarknadsutskottet arrangerade för snart ett år
sedan med deltagande av arbetsmarknadens parter och
den särskilda utredaren Berit Rollén. Flera talade
om ett kommande behov av ökad arbetskraftsinvandring
och detta även om många mobiliserades som i dag står
utanför arbetsmarknaden.
Från fackligt håll betonades att öppnade gränser i
själva verket ökar behovet av trygga arbetsrättsliga
regler och ett starkt kollektivavtalsskydd. Det
påpekades också att det finns vissa brister i
regleringen och bevakningen, som särskilt kan drabba
den invandrade arbetskraften. Man pekade bl.a. på
svartarbete, missbruk av F-skattsedel och
bemanningsföretag som bygger på någon form av
underbudskonkurrens.
Vi socialdemokrater vill med kraft understryka att
problemet inte är det tillskott av arbetskraft som
utvidgningen kan medföra, utan en hotande brist på
arbetskraft i framtiden. På kortare sikt är
problemet de risker som särskilt den invandrade
arbetskraften kan ställas inför när lagar och regler
sätts åt sidan. Samma lagar och samma avtal ska
gälla alla som arbetar i Sverige.
Ledamöter i arbetsmarknadsutskottet kunde vid ett
besök i Skåne i höstas få en inblick i problem av
detta slag. Ett tämligen nytt fenomen på
byggarbetsmarknaden är förekomsten av utlänningar
med svensk F-skattsedel. Den fackliga organisationen
vill få till stånd kollektivavtal i de fall man
antar att avsikten är att undgå krav på
arbetstillstånd. Det beskrivs som en ny oreglerad
arbetsmarknad eftersom dessa personer arbetar under
förhållanden som inte kan godtas enligt
arbetsmiljölagstiftningen. Personerna bör i många
fall inte betraktas som egenföretagare eftersom de
står i beroendeförhållande till uthyrningsföretagen
eller huvudentreprenören. Företagen har på grund av
de låga löner som betalas ut kostnader som är
betydligt lägre än vad många svenska byggföretag
har. Kostnaderna pressas också genom att den svenska
arbetsmiljölagstiftningen inte följs. Ett problem
som också påtalades var skattemyndigheternas
begränsade möjligheter att agera effektivt när det
gäller kontrollen av F-skattsedeln. Det antogs att
antalet utländska yrkesutövare skulle öka efter
utvidgningen.
Som framgår av regeringens skrivelse kommer
flertalet av de nuvarande EU/EES-medlemsstaterna att
införa övergångsregler i någon form. Detta kan leda
till att betydligt fler än vad som hade varit fallet
om endast ett fåtal av de nuvarande medlemsstaterna
infört övergångsregler kommer att söka sig till
Sverige. Det råder fortfarande stora ekonomiska
skillnader mellan de nuvarande och de blivande
medlemsstaterna. Det är detta förhållande som är
upphovet till problem av de slag som nyss
beskrivits. Vi delar regeringens bedömning att det
finns en risk för störningar i form av snedvriden
konkurrens och lönedumpning, en risk som kan öka nu
när flera medlemsstater bestämt sig för att ha
övergångsregler. Det är angeläget att förhindra att
arbetstagare från de nya medlemsstaterna
exploateras.
Vi socialdemokrater i arbetsmarknadsutskottet
ansluter oss med detta till regeringens bedömning
att Sverige bör införa övergångsregler. Vi godtar
också de i skrivelsen redovisade förutsättningarna
för att arbetstillstånd ska beviljas. Utgångspunkten
är att möjliggöra för arbetstagare i de nya
medlemsstaterna att ta seriösa arbeten här i
Sverige. Arbetsmarknadsprövning bör inte göras i
fråga om arbete med viss varaktighet, vilket innebär
generösare regler än i dag. Detta är ett viktigt
uttryck för att det inte är fråga om att allmänt
begränsa tillträdet till den svenska
arbetsmarknaden. Däremot bör, som sägs i skrivelsen,
de andra förutsättningar som redan i dag gäller för
att arbetstillstånd ska beviljas lyftas fram och
tydliggöras. Vi anser att de kriterier som anges i
skrivelsen - vilka i stora delar överensstämmer med
AMS riktlinjer för handläggning av
arbetstillståndsärenden - bör fylla syftet att
förhindra exploatering och uppdelning på
arbetsmarknaden.
Vi ställer oss bakom regeringens skrivelse även när
det gäller reglerna i övrigt för arbetstillstånd för
medborgare från de nya medlemsländerna och ansluter
oss till bedömningen att den sammantagna effekten av
de särskilda reglerna inte innebär någon försämring
jämfört med vad som gällde vid tidpunkten då
anslutningsfördraget skrevs under.
Ytterligare åtgärder på kort och lång sikt
Som framgått ovan redovisar regeringen en rad
åtgärder med anledning av utvidgningen. Vi
socialdemokrater vill inledningsvis än en gång
framhålla att den fria rörligheten ska ses som en
tillgång. Arbetskraftsinvandring som innebär seriösa
anställningar enligt lag och avtal är något positivt
som bör bejakas. De åtgärder som aviseras handlar
till största delen om att förhindra störningar på
arbetsmarknaden och att möta problem som kan uppstå
eller fördjupas. Skärpta regler och ökad kontroll
syftar till att underlätta övergången till en helt
fri rörlighet. Den övergångstid på två år som
regeringen förordar ska utnyttjas för att göra
sådana korrigeringar.
Vi vill särskilt peka på följande.
Systemet med F-skattsedlar. I debatten har det
framförts att det är för lätt att få F-skattsedel.
Ett mönster börjar skönjas där personer som
egentligen är arbetstagare uppträder som
egenföretagare. I vissa fall kan man på goda grunder
misstänka att syftet är att kringgå den lagstiftning
som gäller för anställda.
Det i skrivelsen nämnda uppdraget till
Skatteverket i denna fråga har i dagarna redovisats
till regeringen (PM 2004-03-30, dnr 130 224785-
04/121). Sedan 1998 kan även den som inte är
skattskyldig i Sverige men som har för avsikt att
bedriva näringsverksamhet här tilldelas F-
skattsedel. Avsikten är att underlätta för utländska
fysiska och juridiska personer att bedriva
näringsverksamhet i Sverige. F-skattsedel utfärdas
efter en prövning av om den verksamhet som
beskrivits i ansökan utgör näringsverksamhet eller
inte. Om verksamheten bedöms som näringsverksamhet
kontrolleras om sökanden har skatteskulder. De
flesta utlänningar som ansöker om F-skatt avser att
vistas i Sverige under kortare tid än 3 månader. Vid
utgången av 2003 var ca 1 000 F-skatteregistreringar
hänförliga till utlänning, vilket kan jämföras med
året före då 350 ansökningar kom in. Under 2003
fattades drygt 50 beslut om avslag på ansökan från
utländska medborgare, i flertalet fall därför att
verksamheten inte uppfyllde kraven på
näringsverksamhet. Beslutet att tilldela någon F-
skattsedel är egentligen ett preliminärt beslut
medan den slutliga bedömningen sker vid
inkomsttaxeringen. Eftersom de flesta utländska
näringsidkare som ansöker om F-skattsedel inte ska
taxeras i Sverige blir deras avsikt att driva
näringsverksamhet här aldrig slutgiltigt prövad.
I Skatteverkets PM pekar man ut ett antal
problemområden, däribland de begränsade
kontrollmöjligheter som finns i dag. Verket föreslår
bl.a. tidsbegränsade F-skattsedlar i vissa fall,
vilket ska förbättra möjligheterna till kontroll i
olika avseenden. Man föreslår också ett förbättrat
samarbete mellan Sverige och övriga EU/EES-länder.
Enligt vår mening är det synnerligen angeläget att
man stramar upp hanteringen för att på så vis
förhindra ett oseriöst utnyttjande av systemet.
Vi anser att man också bör ta fasta på det som
sägs i skrivelsen om möjligheten att lägga ansvaret
för uppdragstagares skatter och avgifter på
uppdragsgivaren. Med underentreprenörer i flera led
ökar risken inte bara för att skatter och avgifter
undanhålls utan också att skyddslagstiftningen
kringgås.
Bemanningsföretagen är sedan lång tid
uppmärksammade av arbetsmarknadsutskottet. Med
anledning av ett tillkännagivande av riksdagen 1999
på förslag av arbetsmarknadsutskottet tillsattes en
arbetsgrupp inom Näringsdepartementet för att
inventera de problem som kan vara förknippade med en
anställning i ett bemanningsföretag. Utskottet hade
pekat på en rad frågor som borde uppmärksammas,
däribland konkurrensförhållandena, och hade särskilt
framhållit de anställdas situation. Vi
socialdemokrater anser att det är mycket angeläget
att arbetet i gruppen nu återupptas och att det
inriktas på de frågor som omfattas av det tidigare
tillkännagivandet men också på frågan om
auktorisation. Vi utgår från att regeringen så snart
som möjligt kan återkomma till riksdagen med
anledning av det tidigare tillkännagivandet och att
regeringen då också har gjort en kompletterande
inventering av frågeställningar som utvidgningen kan
aktualisera.
Som framgår av skrivelsen bereds frågan om
kommittédirektiv om att genomföra EG-direktivet om
offentlig upphandling. När direktivet genomförs i
svensk rätt avser regeringen att låta analysera
möjligheten att ratificera 1949 års ILO-konvention
nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentlig
myndighet är part. De övriga nordiska länderna har
ratificerat konventionen. Konventionen ger möjlighet
att ställa kontraktsvillkor som går ut på att gängse
lönenivå enligt kollektivavtalet ska tillämpas.
Frågan har behandlats av den s.k.
Upphandlingskommittén, som ansåg att regeringen
borde verka för att ILO-konventionen skrivs in i
EG:s upphandlingsdirektiv (SOU 2001:31 s. 373 f). Vi
anser att detta är en mycket angelägen fråga.
En annan fråga som tas upp i skrivelsen är att
förstärka möjligheterna till bevakning av
kollektivavtal, t.ex. genom tillägg till 19 §
medbestämmandelagen. Utskottet instämmer med
regeringen i att det behövs en bra bevakning av att
avtalen följs. Detta är angeläget även när inte
några medlemmar i organisationen är anställda på
arbetsplatsen. Utskottet - som inte anser att man nu
bör binda sig för hur detta ska åstadkommas mera i
detalj - värdesätter att en analys pågår inom
Regeringskansliet. Utskottet utgår från att
regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga
innan tvåårsperioden med övergångsregler löpt till
ända.
Vi socialdemokrater vill slutligen anföra följande.
De åtgärder som beskrivs i skrivelsen är avsedda att
underlätta övergången till en fri rörlighet. Uppdrag
riktas till olika myndigheter, och regeringen
utreder och analyserar olika frågor. De centrala
frågorna om lön och andra anställningsvillkor är
dock i första hand parternas ansvar. Vi
socialdemokrater utgår från att parterna, i eget
intresse, lever upp till detta ansvar och informerar
regeringen om eventuella störningar eller
missförhållanden på arbetsmarknaden.
Slutsatser
Det ovanstående innebär att vi anser att riksdagen
bör ställa sig bakom regeringens skrivelse. Vi
förordar också ett tillkännagivande om att
regeringen under den tid övergångsregler gäller
åtgärdar de problem som identifieras och återkommer
till riksdagen med de förslag som detta föranleder.
Det anförda innebär också att samtliga i detta
yttrande berörda motioner, Sf38, Sf39, Sf40, Sf41,
Sf42, Sf43 och Sf44, bör avstyrkas i den mån de inte
får anses tillgodosedda genom det anförda.
Särskilda yttranden
1. Övergångsregler m.m. (m)
Anders G Högmark, Patrik Norinder och Henrik
Westman (alla m) anför:
Den 1 maj i år utvidgas EU från 15 till 25
medlemsländer. Öppningen för nya medlemsländer är
det viktigaste som har hänt inom Europasamarbetet
under lång tid. Vi moderater välkomnar utvidgningen.
Det eventuella problemet i samband med unionens
utvidgning är inte att medborgare från de nya
medlemsländerna kommer hit för att arbeta. Det
handlar inte heller om att de skulle utsättas för
rovdrift på den svenska arbetsmarknaden. Problemet
sammanhänger i stället med utformningen av de
svenska socialförsäkringssystemen och EU:s olika
regelverk på detta område.
Vi moderater anser att problem som kan uppstå med
fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska
bidragssystem ska mötas med ändring av regelsystemen
i stället för med hinder för den fria rörligheten
inom EU.
Sveriges problem är att allt färre försörjer
alltfler. Stora nationella problem har grundats i
och med en illa fungerande arbetsmarknad. Vi har
jämfört med de flesta EU-länder
socialförsäkringslösningar och arbetsmarknadsregler
som är förmånligare för den enskilde och
skattenivåer som är väsentligt högre.
Vår utgångspunkt är att Sverige ska eftersträva
generella regelförändringar. Medborgare från de nya
EU-länderna ska inte behöva arbetstillstånd för att
få arbeta i Sverige. Arbetstagare och deras anhöriga
ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige under
förutsättning att de kan försörja sig. Någon facklig
eller statlig kontrollapparat behövs inte. Det
räcker med ett formellt krav på egenförsörjning.
Socialbidrag ska inte utbetalas till EU-medborgare
som söker arbete i Sverige. Familjeförmåner som
föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag,
bostadsbidrag och underhållsstöd bör enligt
Moderaternas mening i princip endast utgå till
familjer bosatta i Sverige. Regeringen måste därför
aktualisera en översyn av förordning (EEG) nr
1408/71 med detta syfte.
Vi anser också att man bör överväga möjligheterna
till en ordning för medborgare från alla EU-länder
där arbetstagare successivt kvalificerar sig in i
svenska socialförsäkringssystem.
Det anförda innebär att vi anser att
socialförsäkringsutskottet bör föreslå att riksdagen
bifaller motion Sf40 yrkandena 2-7.
2. Övergångsregler m.m. (fp)
Mauricio Rojas (fp) anför:
Den 1 maj 2004 blir Europa för första gången en
sammanhållen kontinent med länder som frivilligt
valt att gå samman för att lösa gemensamma problem.
Tiotals miljoner människor, som för bara drygt tio
år sedan levde under kommunistiskt förtryck, kommer
in i det EU som djupast sett syftar till att värna
demokratin, friheten och freden. Det är något
historiskt och fantastiskt.
Rätten att ta arbete inom hela Europeiska unionens
område har från början varit en hörnsten i EU-
samarbetet. Att människor flyttar mellan länder ökar
den ömsesidiga förståelsen och får positiva effekter
på den europeiska ekonomin. Rätten och möjligheten
att flytta ökar naturligtvis starkt individernas
frihet. Det har blivit en självklarhet att alla
medborgare i EU-länderna ska kunna resa, arbeta och
leva i hela unionen på samma villkor. Därför säger
Folkpartiet nej till regeringens förslag om
övergångsregler för nya EU-medborgare. Det krånglar
till det för människor som vill komma hit och
arbeta. Vi behöver fler som jobbar och betalar
skatt.
Folkpartiet accepterar däremot en övergångsregel,
nämligen att den som vill flytta hit måste kunna
försörja sig. Vi godtar inga andra tillfälliga
lösningar än denna enkla, som i praktiken alltså
bara består i ett skriftligt besked från en seriös
arbetsgivare. Den behövs för att motverka varje risk
för utnyttjande av svenska bidrag. Den regeln borde
gälla alla som vill flytta hit, men får just nu inte
tillämpas för medborgare från de gamla EU-länderna.
Detta bör ändras, men i avvaktan på det bör denna
rimliga princip tillämpas där det är tillåtet. Vår
bedömning är att det är möjligt att genomföra sådana
förändringar på några månader, för principen stöds
av de allra flesta politiker och partier i Europa
och i Sverige. Därför ska denna övergångsregel
enbart gälla i åtta månader.
3. Övergångsregler m.m. (kd)
Stefan Attefall (kd) anför:
Tio länder från Central- och Östeuropa samt från
Medelhavsområdet välkomnas in i Europasamarbetet den
1 maj 2004. Detta är en av samarbetets absolut
största historiska händelser. Östutvidgningen är ur
såväl ekonomiskt, politiskt som institutionellt
perspektiv en enorm utmaning. Efter årtionden av
isolering och utanförskap öppnas nu dörrarna till
gemenskap med de europeiska grannarna.
Även ur ett svenskt perspektiv finns det stora
vinster med utvidgningen. Den politiska och sociala
utvecklingen i våra grannländer gynnar givetvis även
oss, inte minst genom att det blir en säkrare
region. Dessutom kan vi samarbeta när det gäller
gränsöverskridande brottslighet och miljöfrågor.
Sverige behöver även kvalificerad arbetskraft som
vill komma hit och bidra till vår ekonomi och
välfärd. Eftersom de tio nya medlemsländerna är en
snabbväxande region öppnas även en stor marknad för
Sverige. En gemensam marknad innebär således en
starkare ekonomi, fler arbetstillfällen, högre
tillväxt och ett tryggat välfärdssystem.
Kristdemokraternas överväganden i frågan om
övergångsregler kan sammanfattas på följande sätt:
- Erfarenheter från den senaste EU-utvidgningen har
inte visat på någon förändring i negativ bemärkelse
när det gäller förflyttning över gränserna.
- Undersökningar visar att det främst är
välutbildade personer i arbetsför ålder som söker
sig till ett annat medlemsland för att arbeta.
- Sverige har ett behov av arbetskraftsinvandring på
lång sikt för att trygga välfärden.
Vi kristdemokrater anser att invandring i grunden
är en stor tillgång för vårt land, men
förutsättningarna måste vara tillräckligt goda för
att möjligheterna till mänsklig utveckling och ökat
välstånd ska kunna tas till vara.
Vår ståndpunkt är att Sverige inte ska införa
några övergångsregler. De nya medlemsländerna ska
välkomnas som fullvärdiga medlemmar. Vi anser att
regeringen bör verka för att ändra den negativa
spiral som uppstått när de andra medlemsländerna
sett sig tvingade att införa övergångsregler.
Sverige borde gå i spetsen för att påverka de övriga
länderna genom att avstå från sådana regler.
Den oro som regeringen skapat genom tal om "social
turism" m.m. bör enligt Kristdemokraternas mening
mötas med avstämningspunkter, ett "early warning
system", under de tre första åren efter EU-
utvidgningen. Under denna tid ska regeringen
återkomma till riksdagen varje år med en skrivelse
som innehåller en redovisning för utvecklingen på
arbetsmarknaden och av trygghetssystemen. Regeringen
ska också vara skyldig att fortlöpande följa
utvecklingen och i händelse av förändringar av
dramatisk karaktär snarast återkomma till riksdagen
med en proposition med förslag till åtgärder.
Vi kristdemokrater har i många år påtalat de brister
som finns i dagens socialförsäkringssystem men inte
fått något gehör för detta. Omkring en miljon
människor försörjs i dag uteslutande genom
bidragssystemen. Behovet av en översyn har funnits
länge och är oberoende av att EU får tio nya
medlemsländer. En reformering måste ske om samspelet
mellan skattesystemen och de olika bidragssystemen
ska ge rätt incitament till arbete. En förändring
behövs också för att anpassa våra system till en
värld med allt rörligare arbetskraft.
4. Övergångsregler m.m. (c)
Margareta Andersson (c) anför:
Den 1 maj 2004 utvidgas EU med tio nya medlemmar.
Det är en stor händelse när Europa tar ännu ett steg
mot samförstånd och varaktig fred. Centerpartiet
vill ha ett Europa som präglas av öppenhet, mångfald
och framtidstro. Vi välkomnar de nya medlemsstaterna
in i den europeiska gemenskapen. EU:s fria rörlighet
ska gälla för alla EU-medborgare.
Vi ställer oss mycket kritiska till att dela upp
EU-medlemmarna i ett A-lag och ett B-lag med regler
som gäller för vissa medlemmar i EU, men inte för
andra. Det EU som riskerar att växa fram om
diskriminerande regler införs lutar åt en slutenhet,
misstro och rädsla. Det är inte det Europa som
Centerpartiet vill se. Att ha fri rörlighet för
kapital, varor och tjänster, men bara för vissa
människor, medför att hela grundidén med EU riskerar
att gå förlorad.
Centerpartiet anser att rädslan och oron för
missbruk av det svenska välfärdssystemet överdrivs.
De människor som vill komma hit och försörja sig
genom arbete kan bidra till ett vitalt Sverige
socialt, ekonomiskt och kulturellt. De ska
uppmuntras att komma hit. Vi accepterar inte att
vissa länders medborgare pekas ut som mer benägna
att utnyttja sociala välfärdssystem än andra.
Farhågorna för "social turism" är inte bara stötande
utan även dåligt grundade. Trygghetssystemen mot
inkomstbortfall på grund av arbetslöshet eller
sjukdom har kvalifikationsvillkor som grundas på
tidigare inkomst, och risken för försök att utnyttja
dessa system är obefintlig. Även riskerna för att
svenska bidragssystem skulle överutnyttjas av
personer från de nya medlemsländerna är kraftigt
överdrivna.
Inte heller behöver man räkna med en våg av
migration. En rapport från EU-kommissionen visar att
flyttbenägenheten i de nya EU-länderna är mycket låg
och att Sverige inte är det land som människorna i
de nya länderna ser som attraktivast att flytta
till.
Att avvisa möjligheten att tillämpa
övergångsregler är en viktig symbolisk handling. På
det sättet kan Sverige visa att vi fullt ut
välkomnar de nya medlemsländerna och deras
medborgare till EU. Ett sådant ställningstagande
skulle också vara gynnsamt för Sverige. Vi kan inta
positionen som ett attraktivt och välkomnande
invandrarland i en tid med växande demografiska
problem. Vår stela arbetsmarknad drar nytta av ett
tillskott av högutbildad arbetskraft och tillskott
av skatteintäkter. Det skapar också förutsättningar
för goda politiska relationer inom EU, vilket ökar
Sveriges möjligheter att påverka.
5. Regler på arbetsmarknaden m.m. (v, mp)
Camilla Sköld Jansson (v) och Ulf Holm (mp) anför:
Vår uppfattning är att nya förutsättningar för
Sverige ställer högre krav än tidigare på regeringen
att tillsammans med arbetsmarknadens parter
säkerställa att arbetsmarknadens villkor, regler och
lagar följs och stärks. Redan nu finns exempel på
akuta problem inom vissa branscher, inte minst inom
bygg-, transport- och tjänstesektorn. De åtgärder vi
är överens om är generella och lika för alla. Det
handlar om att motverka lönedumpning, svartarbete,
ekonomisk brottslighet och utnyttjande av människor.
Det handlar också om att förhindra diskriminering.
Vi vill peka på några problemområden där vi menar
att regeringen snarast bör återkomma med konkreta
förslag på lösningar.
- Bemanningsföretagen, som i vissa fall verkar ha
som målsättning att dumpa löner.
- Oklara ansvarsförhållanden vid underentreprenader.
- Oseriöst användande av F-skattsedlar.
Dessutom är det nödvändigt att på olika sätt stärka
de fackliga organisationernas möjligheter att
motverka lönedumpning och försvara kollektivavtalens
ställning på arbetsmarknaden.
Arbetet mot allt slag av diskriminering bör
förstärkas och utvecklas. De ansvariga
myndigheternas roller bör utvärderas och det lokala
arbetet mot diskriminering skärpas. Sociala
förbättringar och förhindrande av oseriös verksamhet
bör vara kriterier vid offentlig upphandling.
Vi anser med hänvisning till det ovanstående att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
på samlade generella insatser som syftar till att
säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på
arbetsmarknaden vid fri rörlighet.
Bilaga 3
Offentlig utfrågning
Om övergångsregler för arbetstagare vid EU:s
utvidgning
Datum: tisdagen den 13 april 2004
Tid:10.00-12.00
Lokal: andrakammarsalen
Program:
Inledning
Socialförsäkringsutskottets ordförande Tomas Eneroth
(s)
Arbetstagares fria rörlighet och övergångsregler
- Vilka övergångsregler för fri rörlighet ingår i
fördraget med de nya medlemsländerna?
- Hur bör de svenska övergångsreglerna utformas?
- Vilka övergångsregler kommer andra EU-länder att
införa?
Statssekreterare Charlotte Svensson,
Utrikesdepartementet
EG-rättsliga aspekter
- EU-medborgares rätt att bosätta sig i annat EU-
land och rätt till sociala förmåner
- EG-domstolens tillämpning när det gäller
migrerande arbetstagare och
arbetssökande
- Bedömning av de EG-rättsliga aspekterna för svensk
del vid utvidgningen
Departementsrådet Anders Kruse, Utrikesdepartementet
Departementssekreterare Lena Malmberg,
Socialdepartementet
Utfrågning
Utskottets ledamöter ställer frågor till inledarna
och övriga inbjudna
Deltagare i utfrågningen
Utrikesdepartementet
Charlotte Svensson
Ola Henrikson
Anders Kruse
Ingrid Ekelund
Catrin Lidbom
Gösta Ihrefelt
Martin Sandgren
Socialdepartementet
Lena Malmberg
Näringsdepartementet
Eivy Häggström
Pontus Ringborg
Migrationsverket
Fredrik Martinsson
Peter Fylking
Riksförsäkringsverket
Bjarne Almström
Jaan Paju
Mats Mattsson
Arbetsmarknadsverket
Linnéa Arvius
Svenska kommunförbundet
Roger Bodin
Lars Klingsjö
Per-Olov Nylander
Svenskt Näringsliv
Karin Ekenger
Sofia Bergström
Sverker Rudeberg
Företagarnas riksorganisation
Jens Karlsson
Landsorganisationen (LO)
Erland Olauson
Thord Pettersson
Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Anna Ekström
Åke Zettermark
F.d. generaldirektören Berit Rollén
Professor Ulf Bernitz
Professor Lotta Vahlne Westerhäll
Doktorand Ulf Öberg
Inledning
Ordförande Tomas Eneroth (s): Välkomna till
socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning!
Vi genomför den som ett led i behandlingen av
regeringens skrivelse om övergångsregler för
arbetstagare från nya medlemsländer vid EU:s
utvidgning.
Frågan om övergångsregler har debatterats rikligt
de senaste månaderna inte bara i Sverige utan också
i övriga europeiska länder. Det är komplexa
frågeställningar, och jag tycker att de senaste
månadernas diskussion och debatt kring både olika
förordningar och de domstolsutslag som finns har
visat på behovet av att försöka klargöra begreppen.
Det är vår ambition i socialförsäkringsutskottet att
under den här utfrågningen åtminstone räta ut en del
av de frågetecken som finns kring förordningen 1408
eller 1612 eller EG-domstolens utslag i diverse
olika domar.
När det gäller regeringens skrivelse har
arbetsmarknadsutskottet redan yttrat sig över den
till oss i socialförsäkringsutskottet. Vi påbörjar
vår behandling i dag. Vi kommer att ha
utskottssammanträde under eftermiddagen, och
ambitionen är att vi under nästkommande tisdag ska
slutjustera för att sedan ha debatt och beslut den
28 april.
Utfrågningen inleds med att statssekreterare
Charlotte Svensson på Utrikesdepartementet redogör
för de överväganden som regeringen har gjort med
anledning av frågan om hur övergångsreglerna ska
utformas. Vi har dessutom särskilt bett om att få en
redogörelse för hur övriga länder inom Europeiska
unionen har ställt sig i frågan om övergångsregler.
Därefter går vi vidare till en genomgång av de
aktuella EG-rättsliga aspekter som finns. Det gäller
detaljerade bestämmelser om hur rätten till sociala
förmåner för arbetstagare regleras men också hur EG-
domstolens tillämpning sett ut vid ett antal
aktuella fall. Denna genomgång görs av Anders Kruse
som är departementsråd på Utrikesdepartementet men
också av Lena Malmberg som är
departementssekreterare på Socialdepartementet.
Utöver de inledare som jag nu har nämnt har vi
bjudit in ett flertal experter,
organisationsföreträdare och utredare till den här
utfrågningen. Här finns professorn i offentlig rätt,
Lotta Vahlne Westerhäll. Här finns professorn i
europeisk integrationsrätt, Ulf Bernitz. Här finns
Ulf Öberg som är doktorand i europeisk
integrationsrätt och som har tjänstgjort vid EG-
domstolen i Luxemburg. Här finns också regeringens
särskilda utredare av övergångsregler, Berit Rollén,
och dessutom företrädare för arbetsmarknadens parter
och för en mängd olika organisationer och
myndigheter.
Samtliga dessa står naturligtvis till ledamöternas
förfogande för att svara på frågor, givetvis också
de som har hållit inledningsanföranden.
Ambitionen är att inledningsanförandena kommer att
hålla på ungefär en halvtimme, vilket innebär att vi
har en och en halv timma till frågor och svar. Sedan
slutar vi klockan 12.
Jag vill avslutningsvis påminna om att det här är
en utfrågning som sänds i TV. Så stäng gärna av
mobiltelefoner och annat! Dessutom vill jag påminna
om att allt som sägs här nedtecknas av stenografer.
Protokollet från denna utfrågning kommer att bifogas
i utskottets betänkande. Det innebär att allt som
sägs här kommer i offentligt tryck.
Med dessa ord säger jag än en gång: Varmt välkomna
till utfrågningen! Jag ger därmed ordet till
Charlotte Svensson, statssekreterare på
Utrikesdepartementet. Varsågod!
Arbetstagares fria rörlighet och övergångsregler
Charlotte Svensson: Tack för att jag har fått komma till
utskottet!
Jag tror att man ska börja med att slå fast att
utvidgningen av EU har stor betydelse för oss i form
av utökade möjligheter till ekonomisk utveckling och
tillväxt. Men den här gången handlar det inte bara
om att tio nya länder blir medlemmar i den
europeiska unionen. Den 1 maj 2004 är på många sätt
en historisk dag. Den 1 maj 2004 bryter vi
definitivt med det delade Europa, ett delat Europa
som har inneburit förtryck och ofrihet, ett delat
Europa som har hotat freden och hämmat utvecklingen
i vår världsdel.
Det är viktigt att inledningsvis slå fast den
positiva syn vi i Sverige har på utvidgningen. Vi är
överens om dess utomordentliga betydelse och vikten
av att Sverige har varit, är och förblir
tillskyndare av utvidgningen. Men det är då viktigt
att den fungerar, både för att de länder som nu blir
medlemmar verkligen ska integreras i EU och med
tanke på kommande utvidgningar. Det kan därför vara
bra att ha - och det är inte heller konstigt att det
krävs - en infasningsperiod med särskilda regler på
en rad olika områden.
Över 200 olika övergångsbestämmelser kommer att
gälla de närmaste åren. Jag är här för att redovisa
en av alla dessa bestämmelser. Det handlar om
möjligheten att ha särskilda regler för
arbetstagares fria rörlighet under en
övergångsperiod.
Först: Vad gäller i dag? För EU-medborgare gäller
att man har rätt att resa in i landet och vistas här
under tre månader utan krav på uppehållstillstånd.
Det enda villkoret som ställs är att personen kan
visa giltigt ID-kort eller pass. Efter tre månader
krävs uppehållstillstånd, och ett sådant
uppehållstillstånd beviljas på fem år om man har ett
anställningsbevis.
Regelverket på området syftar till att så
effektivt som möjligt göra EU till en marknad och
underlätta för medborgarna att fritt röra sig mellan
länderna. Grundtanken är att en unionsmedborgare ska
kunna flytta och bosätta sig i en annan medlemsstat
på samma villkor som landets egna medborgare. Man
kan säga att regelverket handlar dels om
arbetstagares och arbetssökandes rätt till
rörlighet, dels om vilka rättigheter de har när de
reser inom unionen för att arbeta i ett annat EU-
land. De här reglerna finns dels i EG-fördraget,
dels i sekundärrätten.
Reglerna gör åtskillnad mellan arbetstagare och
arbetssökande. Arbetstagare har betydligt mer
omfattande rättigheter än en arbetssökande.
Arbetssökande är alltså en sådan person som första
gången söker arbete i ett annat land.
EG-domstolen har tolkat arbetstagarbegreppet vid
ett stort antal tillfällen och slagit fast att det
är ett gemenskapsrättsligt begrepp i det här
sammanhanget. Det är alltså inte de nationella
reglerna om vem som är arbetstagare som ska
tillämpas.
I en av de senaste domarna har domstolen uttryckt
det så att varje person är arbetstagare som utför
faktiskt och verkligt arbete med undantag av arbete
som utförs i så liten omfattning att det framstår
som ett marginellt komplement. Kännetecknet för
anställningsförhållande är att en person under en
viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan
person under dennes ledning. Domstolen har
konstaterat att det inte är nödvändigt att en person
kan försörja sig helt på arbetet för att hon eller
han ska betraktas som arbetstagare, och ersättningen
kan exempelvis också utgå i form av kost och logi.
Anslutningsfördraget för de nya medlemsstaterna
medger att man inför särskilda regler för
arbetstagare från åtta av de nya medlemsstaterna
under en övergångsperiod. Dessa regler får alltså
gälla alla nya medlemsländer utom Cypern och Malta.
Det handlar om att man gör undantag från artiklarna
1-6 i förordning 1612, det vill säga i stort sett
liknande övergångsregler som dem som tillämpades vid
de tidigare utvidgningarna när det gällde Grekland,
Spanien och Portugal.
Jag ska tala lite kort om bakgrunden. Som ni vet
tillsatte regeringen en utredning för att se över
utvidgningens konsekvenser när det gäller den fria
rörligheten. Utredningens betänkande fick en hel del
kritik när det remitterades. Därefter fortsatte ett
internt analys- och beredningsarbete inom
Regeringskansliet. Ambitionen var att försöka hitta
lösningar på de problem som visar sig utan att
behöva införa övergångsregler. Bland annat togs en
rad förslag om kontroll- och uppföljningsåtgärder
fram. När detta sedan sammantaget skulle bedömas kom
regeringen fram till slutsatsen att det här inte
räcker. De problem som vi kunde se kan inte lösas så
snabbt. Problemen handlar både om EU:s regler och om
våra egna nationella system. Det handlar också om
dessa regler i kombination med de stora skillnader
som finns när det gäller levnadsnivå mellan de nya
medlemsländerna och de gamla medlemsländerna inom
EU.
Vi såg också att vi redan i dag har en rad problem
på arbetsmarknaden som kunde riskera att förstärkas
i och med utvidgningen.
Jag vill särskilt nämna några viktiga
frågeställningar även om de också finns redovisade i
skrivelsen.
Den första handlar om vistelsebegreppet i vår
nationella socialtjänstlag, det vill säga att
kommunen ansvarar för dem som vistas i en kommun när
det gäller insatser enligt socialtjänstlagen. Vi
behöver alltså vidta åtgärder för att ändra vår
nationella lagstiftning så att det klart framgår att
man inte kan resa in i Sverige och direkt söka
socialbidrag. I beredningsarbetet har det framkommit
att en vanlig bedömning i dag är att en
arbetssökande person som kommer utifrån förmodligen
skulle få hjälp med hemresan om man söker socialt
bistånd, men det är osäkert om det håller i en
domstolsprövning, varför en lagändring behövs.
Direktiv till en sådan utredning bereds i
Regeringskansliet.
Den andra handlar om sociala rättigheter som
tillkommer arbetstagare från andra medlemsstater i
unionen. Dessa har ju rätt till det
socialförsäkringsskydd som finns i arbetslandet, och
portalbestämmelsen om den rätt till likabehandling
som övriga medborgare i landet har gäller även dessa
arbetstagare.
Det har i debatten framförts att det kan vara
svårt att förstå att det finns regler som innebär
att om en person i en familj från en annan
medlemsstat arbetar i Sverige kan resten av familjen
omfattas av våra trygghetssystem trots att de inte
bor här. Men bakgrunden till den här bestämmelsen är
inte så konstig. Det var naturligt för de länder som
då ingick i EU att trygghetssystemen var kopplade
till arbetet och inte till bosättningen. Då var det
också väldigt vanligt att det endast fanns en
yrkesarbetande, en familjeförsörjare, mannen, och en
hemarbetande, kvinnan, i familjen. Det är för att
familjen inte ska förlora all trygghet bara för att
den person i familjen som yrkesarbetar väljer att
arbeta i en annan medlemsstat som systemet
konstruerades så som det nu är.
En annan sak är att man måste ha lagvalsregler i
ett system av fri rörlighet. Utan sådana regler
skulle flera olyckliga konsekvenser lätt kunna
uppstå, både för enskilda individer och för
medlemsstaterna. Personer som har arbetat i flera
länder skulle kunna falla mellan olika
socialförsäkringssystem och därmed stå utan ett
socialförsäkringsskydd. Sådana personer skulle också
ibland kunna omfattas av flera system och därmed bli
överkompenserade. I så fall måste alltså
medlemsstaterna betala ut förmåner "i onödan".
Men det här hindrar inte att vi bör se över om vi
har tillräckligt robusta och hållbara system för en
ökad rörlighet och vilka förmåner som ska ingå i det
här systemet.
En person som är arbetstagare i Sverige har alltså
rätt att få de svenska arbetsbaserade och
bosättningsbaserade förmånerna utbetalda i
bosättningslandet inom EU och EES-området.
Den rätten kvarstår så länge personen anses vara
arbetstagare i Sverige. Det är när vi sätter våra
generösa välfärdssystem i relation till vad som
krävs för att de ska börja utgå och också för när de
ska sluta utgå som vi kan se problem.
Den första frågan, när bidragen ska börja utgå,
gäller egentligen definitionen av arbetstagare.
Frågan har ställts varför regeringen inte har verkat
för att ändra den så kallade tiotimmarsregeln.
Problemet är just att begreppet arbetstagare inte är
klart definierat i unionens lagstiftning utan från
fall till fall blivit resultatet av EG-domstolens
praxis. Det avgörande för om en person ska betraktas
som arbetstagare är, som jag nämnde tidigare, att
den personen utför ett faktiskt och verkligt arbete
som inte är av helt marginell betydelse. I något
fall ansågs en musiklärare som arbetade tolv timmar
i veckan vara arbetstagare. I ett annat fall ansågs
lokalvårdare som arbetat två timmar om dagen fem
dagar i veckan kunna vara arbetstagare. Ni kommer
att få en mer detaljerad redovisning senare av vissa
av de här domstolsutslagen som är relevanta.
Den andra frågan, när bidragen upphör, är också
ett problem eftersom rättsläget inte alltid är klart
om när ett arbete i Sverige ska anses ha upphört.
Riksförsäkringsverket håller på att kartlägga och
klarlägga de situationer då tvetydigheter kan
uppkomma, men många olösta frågor kvarstår.
Det tredje gäller nivån. Problemet är inte att
barnbidrag utgår utan att tre svenska barnbidrag
motsvarar en normallön i många av de nya
medlemsländerna. Detta leder i sin tur till att en
arbetstagare från de nya medlemsländerna har en
oerhört svag förhandlingssituation gentemot en
oseriös arbetsgivare. Det kan vara mycket lätt att
acceptera en låg lön, dåliga arbetsvillkor och
farlig arbetsmiljö om detta trots allt innebär att
man får tillgång till en rad sociala förmåner som
för en arbetstagare och dess familj innebär en långt
bättre situation än den man hade tidigare. Det kan
leda till lönedumpning på arbetsmarknaden men också
till en snedvriden konkurrens mellan seriösa och
oseriösa företag på marknaden.
I slutskedet av beredningsarbetet framstod det
också klart att i stort sett alla andra EU-länder
kommer att ha någon form av övergångsregler. Mot
bakgrund av alla de här problemen ser regeringen att
vi utan några övergångsbestämmelser riskerar att
skapa en oordning på arbetsmarknaden, att de nya
arbetstagarna utnyttjas, att välfärdssystemet
ansträngs och att vi skapar en snedvriden
konkurrens. Regeringen föreslår därför särskilda
bestämmelser under en övergångsperiod i enlighet med
anslutningsfördraget.
Regeringen vill att arbetstagare från de här åtta
nya medlemsstaterna före inresan till Sverige ska ha
ett arbetstillstånd. Arbetstillståndet ska sökas vid
en svensk ambassad eller ett svenskt konsulat i den
sökandes hemland eller i det land där sökanden är
bosatt. Regeringen vill införa fyra kriterier för
att arbetstillstånd ska beviljas, nämligen ett
erbjudande om en anställning, en anställning av viss
varaktighet, kollektivavtalsenlig lön och ett
heltidsarbete, eller i vart fall ett arbete som
sökanden kan försörja sig på.
De här förslagen till regler innebär att vi
möjliggör för arbetstagare från de nya
medlemsstaterna att på lika villkor som andra
unionsmedborgare konkurrera om arbeten med
kollektivavtalsenliga löner. På så sätt öppnar vi
vår arbetsmarknad i förhållande till vad som gäller
i dag. Men vi begränsar risken för att arbetstagare
från dessa länder lockas att ta arbeten som det inte
går att försörja sig på. Det gör vi för att undvika
att arbetstagare från de nya medlemsstaterna
utnyttjas av oseriösa företagare och får arbeta med
så låga löner att man kan tala om lönedumpning. En
sådan situation skulle ha en mycket negativ inverkan
på arbetsmarknaden.
Jag ska också säga något kort om övriga
medlemsländer. De arbetar vidare i enlighet med vad
som redovisas i skrivelsen. Den formella
beslutsgången är helt slutförd i Frankrike, Irland,
Nederländerna, Österrike, Tyskland, Luxemburg,
Belgien och Island. Flertalet länder som beslutat
eller förbereder nationella övergångsregler kommer
att tillämpa arbetsmarknadsprövning. Det gäller
Frankrike, Finland, Nederländerna, Spanien, Belgien,
Island, Österrike och troligen Schweiz. Tyskland
kommer i stället att tilldela arbetstillstånd inom
ramen för nationella kvoter. Varje medlemsstat måste
i utformandet utgå ifrån befintligt regelverk och
dess koppling till EU-lagstiftningen. Således är en
närmare jämförelse på juridisk-teknisk nivå av
övriga medlemsländers åtgärder svår att göra och
mycket resurskrävande.
Utvidgningen innebär stora möjligheter för
välstånd och tillväxt för de nya medlemsstaterna och
dess medborgare men även för Sverige och Europa i
övrigt. Den svenska regeringen välkomnar den ökade
rörligheten av arbetskraft som utvidgningen
möjliggör. Människor ska kunna söka jobb, och
företag ska kunna rekrytera över gränserna. Det är
viktigt att utvidgningen fungerar, att den inte
skapar sociala spänningar eller oreda och oro på
arbetsmarknaden.
Regeringens bedömning är att vi behöver tid för
att se över våra system, skapa ordning och reda på
arbetsmarknaden och få en rad uppföljningsmekanismer
på plats. En rad åtgärder redovisas i skrivelsen,
och arbetet med dem pågår. De övergångsbestämmelser
som föreslås innebär att vi öppnar upp för en seriös
arbetskraftsinvandring men kan stänga dörren för
lönedumpning, utnyttjande och ett gästarbetarsystem.
EG-rättsliga aspekter
Anders Kruse: Jag är chef för UD:s rättssekretariat för EU-
frågor. Jag brukar också vara regeringens ombud i
EG-domstolen. Jag vill redan från början göra klart
att mina kunskaper om den svenska
utlänningslagstiftningen är ganska begränsade, så
jag ska mest tala om EG-rätten. Mitt uppdrag i dag
är att tala om EG-domstolens rättspraxis om
arbetstagarbegreppet och den fria rörligheten.
Eftersom tiden är kort blir jag tvungen att förenkla
ganska mycket.
Arbetstagarbegreppet har använts på många sätt
under årens lopp och i den allmänna debatten nu utan
att man riktigt har gjort klart för sig vilka olika
kategorier av personer som man talar om. Man har
ofta inte heller gjort klart vilka rättigheter som
följer med deras status. I anslutning till vad
statssekreterare Svensson sade vill jag skilja
mellan arbetssökande, människor som söker arbete i
ett annat medlemsland, och arbetstagare, människor
som har fått ett arbete och tillträtt en anställning
i ett annat medlemsland. Vi har också en tredje
kategori, arbetstagare som jag vill kalla för
försäkrade. Det är de som omfattas av förordning
1408/71. Lena Malmberg från Socialdepartementet
kommer att utveckla deras ställning närmare.
De arbetssökandes rättigheter regleras framför
allt i fördraget artikel 39 och i första delen av
förordning 1612 som ju syftar till att genomföra
artikel 39 i fördraget. Arbetstagarnas rättigheter
regleras också i fördraget, mer i andra delen av
förordning 1612/68.
Arbetssökande har betydligt mer begränsade
rättigheter än arbetstagare. För en arbetssökande
som byter status och blir arbetstagare utvidgas
ställningen ganska avsevärt när det gäller
rättigheterna enligt EG-rätten. Jag kommer tillbaka
till det.
Situationen för en arbetssökande, en person som
första gången söker arbete i en annan medlemsstat,
regleras främst i artikel 39 i fördraget och i del I
i förordningen 1612. Det handlar om rätten att resa
ut från sitt eget land för att söka arbete, att resa
in i ett annat land för att söka arbete, att utbyta
ansökningar om arbete och ta del av
anställningserbjudanden från arbetsgivare och att
bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.
En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i
det land där han eller hon söker arbete, men man har
en rätt att uppehålla sig i landet medan man
verkligen söker arbete och har en verklig chans att
få arbete. Visserligen kan rätten att uppehålla sig
i landet begränsas av medlemsstaterna. I
domstolspraxis har domstolen accepterat sex månader,
men det utesluter inte att det kan vara kortare tid.
Den arbetssökande får å andra sidan stanna kvar
längre om hon eller han kan visa att man har en
verklig chans att få ett arbete och aktivt söker
arbete. Längre än så här sträcker sig inte
arbetssökandes rättigheter, även om en alldeles
färsk dom, den så kallade Collinsdomen, utökar
rättigheterna även för arbetssökande lite grann. Jag
kommer tillbaka till det senare. Alla dessa
principer följer av domstolens rättspraxis.
När en arbetssökande har fått ett arbete ändras
hans eller hennes EG-rättsliga status. Han eller hon
får enligt EG-rätten ytterligare rättigheter. Man
får rätt till likabehandling med arbetslandets egna
arbetstagare, rätt att bosätta sig i arbetslandet
med familjen och rätt till ett uppehållstillstånd -
eller ett registreringsbevis som det kommer att
kallas i den nya förordningen - som ett bevis på
bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt
del II i förordning 1612/68 samma rätt till sociala
och skattemässiga förmåner som landets egna
medborgare, rätt till skola för barnen,
likabehandling när det gäller lön,
anställningsvillkor, medlemskap i fackföreningar,
rätt till bostad och rätt att ta sin familj med sig.
Han eller hon omfattas också av arbetslandets
socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408,
det som Lena Malmberg ska beskriva strax.
En person som har fått status som arbetstagare har
också vissa kvardröjande rättigheter, även om hon
eller han blir ofrivilligt arbetslös eller går i
pension. Det gäller framför allt rätten att bo kvar
och rätten till vissa socialförsäkringsförmåner. Det
är mot den bakgrunden som det blir viktigt att klara
ut vem som är arbetstagare i motsats till
arbetssökande eller andra kategorier. Det blir också
viktigt att klara ut i olika sammanhang vilka
rättigheter man talar om. Domstolen har i ett mål
konstaterat att arbetstagarbegreppet inte alls är
entydigt. Det varierar beroende på
tillämpningsområdet. Arbetstagarbegreppet i artikel
39 i fördraget om den fria rörligheten och i
förordning 1612 sammanfaller inte alltid
nödvändigtvis med samma begrepp i artikel 42 som
gäller den sociala tryggheten för att genomföra fri
rörlighet och i förordning 1408. Även inom
förordning 1612 har begreppet arbetstagare kunnat få
olika innebörd beroende på vilken avdelning man
talar om. Jag har redan pekat på skillnaderna mellan
arbetssökande och arbetstagare och att man inte
alltid har gjort åtskillnad mellan de båda.
Det kan vara lämpligt att påminna om att det är
likadant i svensk rätt. Arbetstagarbegreppet är inte
alltid entydigt. Det kan variera beroende på om man
talar om lagen om anställningsskydd, lagen om
arbetsskadeförsäkring eller skattelagstiftningen.
Även här har arbetstagarbegreppet utvecklats ganska
avsevärt genom Arbetsdomstolens och andra domstolars
praxis.
Statssekreterare Svensson har redogjort för vad
domstolen nu allra senast har karakteriserat som en
arbetstagare, en person som utför ett faktiskt och
verkligt arbete. Arbete som utförs i så liten
omfattning att det är ett marginellt komplement
räknas inte. Den här definitionen av domstolen har
många gånger utmanats av medlemsstaterna, framför
allt eftersom medlemsstaterna inte har velat räkna
med dem som har lågt avlönat arbete, deltidsarbete
eller korttidsarbete. De har inte velat räkna dem
som arbetstagare eftersom man har velat kunna
utesluta dem från sociala trygghetsförmåner som
följer med EG-rätten. Domstolen har alltid avvisat
alla sådana försök att definiera
arbetstagarbegreppet för migrerande arbetstagare med
ledning av nationell rätt. Då skulle de
fördragsfästa rättigheterna bli olika.
Domstolen har konstaterat att en praktikant i en
skola under ett begränsat antal timmar i veckan som
fick ersättning betraktades som anställd med de
rättigheter som följde som arbetstagare. Det är
fallet Lawrie-Blum. Att någon har arbetat som
musiklärare på deltid tolv timmar i veckan med lön
under existensminimum hindrade inte att vederbörande
kunde betraktas som arbetstagare. Det är målet
Kempf. Detsamma gällde till och med en person som
var medlem i ett religiöst samfund med rätt till
kost och logi och lite fickpengar mot att han bidrog
med olika arbetsinsatser i samfundet. Det är målet
Steymann.
Dock har domstolens generaladvokat i ett alldeles
nyligen publicerat yttrande i målet Trojani dragit
slutsatsen att en person som bodde på
Frälsningsarmén med frivilliga arbetsinsatser och
fickpengar inte borde betraktas som arbetstagare.
Det här visar att man måste granska varje individs
situation mycket noga och analysera den mot bakgrund
av EG-rätten för att kunna avgöra om vederbörande är
arbetstagare eller inte.
Som jag har sagt gäller det också enligt svensk
rätt.
Domstolen har vidare konstaterat att en städerska
som arbetar tio timmar i veckan kan anses som
arbetstagare. Det är målet Rinner-Kuhn. Jag vet att
det finns de som anser att det målet inte gällde
arbetstagarbegreppet utan bara handlade om
jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är i och
för sig sant att målet framför allt rörde
jämställdhet, men avgörandet förutsatte att
städerskan var en arbetstagare. Det bekräftades
också i ett senare mål av domstolen. Det gällde
lokalvårdaren med två timmars arbetsdag fem dagar i
veckan. Där hänvisade domstolen uttryckligen till
avgörandet i fallet Rinner-Kuhn som ett allmänt
avgörande i frågan om likabehandling av
arbetstagare, oavsett som det berör fri rörlighet,
socialförsäkring eller jämställdhet.
Det betyder inte att domstolen har sagt att tio
timmar i veckan är ett kriterium för att vara
arbetstagare. Domstolen har alltid påmint om att det
måste vara fråga om ett verkligt arbete och inte ett
marginellt komplement. Men det spelar alltså ingen
roll att man inte helt kan försörja sig på arbetet
utan behöver tillskott av allmänna medel, från
anhöriga eller från andra ställen, eftersom det
handlar om fri rörlighet, rätt till bosättning och
tillgång till sociala trygghetsförmåner.
Avslutningsvis leder det här mig in på målet
Collins, som avgjordes för några veckor sedan och
som har debatterats i medier. Målet Collins handlar
inte om en arbetstagare utan om en arbetssökande.
Collins försökte visserligen få status som
arbetstagare, men det ogillade domstolen eftersom
hans anknytning till arbetsmarknaden genom tidigare
ströjobb i Förenade Kungariket drygt 17 år tidigare
var alltför svag. Men domen handlade alltså inte om
att domstolen har begränsat en arbetstagares
rättigheter, som det har framförts i debatten. Det
handlade snarare som det motsatta, nämligen att
domstolen mycket försiktigt har utvidgat en
arbetssökandes rättigheter.
Som jag sade tidigare har enligt tidigare praxis
arbetssökande i princip inte rätt till sociala
trygghetsförmåner utan bara rätt att söka och ta
arbete. Men i Collinsdomen går domstolen
uttryckligen ifrån sin tidigare praxis på grund av
bestämmelsen om unionsmedborgarskapet, som infördes
genom unionsfördraget. Man kan inte längre bortse
från att unionsmedborgarskapet har fått rättsliga
konsekvenser i andra sammanhang. Därför säger
domstolen i Collinsdomen att i ljuset av
unionsmedborgarskapet och en annan tidigare dom som
gällde det belgiska bidraget för existensminimum,
minimex, skulle också en arbetssökande nu kunna få
rätt till vissa sociala förmåner enligt avdelning 2
i förordning 1612/68. Men domstolen medger att det i
Collins fall kunde vara rätt att begränsa den rätten
tills han hade en mera tydlig koppling till
arbetsmarknaden. Han sökte sitt bidrag nio dagar
efter ankomsten till Förenade Kungariket, och det
var nog en alltför kort tid för att han skulle kunna
visa att han var en seriös arbetssökande.
Collinsdomen är betydelsefull framför allt därför
att den är ett led i den utveckling som har skett på
senare år när det har gällt unionsmedborgarskapet
och dess ställning i EG-rätten. Men det kan inte tas
till intäkt för att medlemsstaterna kan begränsa
arbetstagares rättigheter i förhållande till de
uttryckliga bestämmelserna om arbetstagare i EG-
rätten och i rättspraxis.
Lena Malmberg: Jag arbetar huvudsakligen med
samordningen av de sociala trygghetssystemen inom
EU. Konkret handlar det väldigt mycket om
förordningen 1408/71. Denna förordning, 1408, har
sina rötter i fördraget, speciellt i artikel 42. Det
är en artikel som handlar om de sociala
trygghetssystemen.
Man kan undra vad det är som förordning 1408
egentligen bestämmer. Det är att man ska samordna de
olika sociala trygghetssystemen. Som redan nämnts
här i dag behövs det för en gemensam arbetsmarknad
och en fri rörlighet, det vill säga att man inte ska
tappa sina sociala rättigheter, och man ska inte
heller få dubbla sådana eller bli utan några. Därför
finns det ett gemensamt regelsystem som samordnar
reglerna för dem som rör sig mellan de olika
medlemsstaterna på grund av arbete.
Vilka personer är det som omfattas av det här
systemet? Ja, det är arbetstagare och egenföretagare
och deras familjemedlemmar. Det är också medborgare
i de olika europeiska länderna men också
tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta och
arbetar och är försäkrade i något av
medlemsstaterna. Sedan finns det speciella grupper,
till exempel pensionärer och studerande. De omfattas
också av den här förordningen och av
samordningsreglerna. Pensionärerna gör det i sin
egenskap av att de har förvärvsarbetat och tjänat in
rättigheter. Studerande har givits en väldigt
speciell rättighet. De är visserligen inte
arbetstagare, men man har tyckt att de ska ha rätt
till sjukvårdsförmåner när de rör sig inom unionen.
Därför har man givit dem den rättigheten, som också
ingår i de sociala trygghetsförmånerna.
Vad gäller omfattningen framgår det att det
huvudsakligen är arbetstagare, förvärvsarbetande
personer, som omfattas. Vad är det för förmåner som
omfattas? I förordningen finns uppräknade de
klassiska riskmoment som socialförsäkringarna är
byggda kring. Det handlar om ett antal olika
förmåner. Om man grupperar dem i risker kan man säga
att det handlar om förmåner vid sjukdom och
moderskap. Det handlar om invaliditet, ålderdom,
förmåner för efterlevande, arbetsskador och
arbetsolyckor. Det handlar om dödsfall i anledning
av arbete, arbetslöshetsförmåner och
familjeförmåner.
Det säger sig självt att det kanske inte alltid är
så lätt då det finns 15 länders olika nationella
lagstiftningar som har olika nationella regler om
vad som är arbetslöshetsförmån, vad som är
sjukförsäkringsförmåner och vad som är
familjeförmåner. Därför finns det också regler som
talar om att länderna måste tala om vad det är för
förmåner och lagstiftning som omfattas av
samordningssystemen. Där är kanske just gruppen
familjeförmåner intressant. Dessa definieras i
förordningen som ersättningar och bidrag som utges
till en familj för barns uppfostran. Det finns ett
antal olika typer av familjeförmåner i de olika
medlemsländerna. Den grundläggande och mest kända är
det som vi kallar för allmänna barnbidrag. I
familjeförmåner för svensk del ingår vårt allmänna
barnbidrag, det förlängda barnbidraget, studiebidrag
och bostadstillägg till barnfamiljer. Det är den
grupp av familjeförmåner som man kan få ta del av om
man arbetar här i landet.
Samordningsreglerna vilar på ett antal
grundläggande principer i artikel 42 i fördraget.
Den absolut viktigaste och mest grundläggande är den
om likabehandling, och det är ett lands lagstiftning
som ska gälla, och det är det land i vilket man
arbetar.
Det handlar också om rätten att lägga samman
försäkringsperioder för att kunna uppfylla
karensvillkoren i ett nytt land dit man flyttar. Det
handlar om rätten att exportera och ta med sig en
förmån som man har tjänat in i något av
medlemsländerna när man flyttar till ett annat
medlemsland.
Det finns slutligen också en princip som handlar om
hur man beräknar pensioner och intjänade
pensionsrättigheter, som kallas för pro rata-
beräkningar. Det handlar om att andelsberäkna
pensionen i förhållande till det antal år man har
arbetat i ett land och det totala antal arbetade år
som man har inom unionen.
Hur blir man omfattad av den svenska
lagstiftningen när man kommer till Sverige och ska
arbeta? För svensk del har vi sagt att i det här
sammanhanget är det arbetsskadeförsäkringen som är
den grundläggande försäkringstillhörigheten för att
öppna rätten för de övriga försäkringsförmånerna.
I stort och mycket har det tidigare nämnts här -
Anders Kruse nämnde det också - att
arbetstagarbegreppet regleras i princip av
huvudregeln i artikel 39 i fördraget. Men det är
också en princip som ligger till grund när man
kommer in på artikel 42 i förordningen 1408. Det är
inga enhetliga regler som talar om precis vad som
gäller generellt, utan här är det ofta bedömningar
som man får göra från fall till fall. Vad är det för
inkomst någon ska ha? Var finns arbetsgivaren? och
så vidare. Grunden är att man ska vara
arbetsskadeförsäkrad, och då är man omfattad av
resten av försäkringsförmånerna.
Sedan kan man fundera på vad som gäller när man
inte längre arbetar. Hur länge varar försäkringen i
förhållande till samordningsreglerna? Grundregeln är
att när anställningen upphör i ett land och man
börjar jobba i ett annat land tar det nya
arbetslandet över försäkringsförmånerna. Då gäller
samma principer. Man ska likabehandlas i det nya
landet, man kan lägga samman försäkringsperioder och
de pensionsrättigheter som man har tjänat in i det
land som man lämnar har man kvar och kan ta ut när
man går i ålderspension.
Det kan finnas lite olika situationer när ett
arbete eller en anställning upphör. Grundprincipen
är att försäkringen övergår till det nya
arbetslandet. Men det kan också vara så att man inte
har påbörjat ett arbete i något nytt land, utan man
är ledig av olika orsaker. Där finns det vissa
skyddsregler i förordningen. Är man sjuk när
anställningen upphör kan man fortsättningsvis
uppbära sin sjukpenning enligt de nationella
reglerna i det land där man har varit försäkrad och
enligt de begränsningar som finns i den
lagstiftningen. Det kan också vara så att man har
tjänstledighet på grund av att man är föräldraledig.
Har man en sådan tjänstledighet, vårdar sina barn
och har rätt till föräldrapenning kan man fortsätta
att uppbära den här förmånen även om man slutat att
förvärvsarbeta men har kvar sin anställning på grund
av att man är föräldraledig. Det går alltså att ta
med sig sin föräldrapenning under de här
omständigheterna.
Det är i princip vad jag väldigt kort kan säga om
1408. Jag tänker inte gå djupare in på de här ganska
komplicerade reglerna, men jag svarar gärna på
frågor om det blir tillfälle till det.
Utfrågning
Ordföranden: Tack för de utmärkta föredragningarna. Nu har vi
tid för frågor från ledamöterna. Jag vill påminna om
att det inte bara är föredragandena som man kan
ställa frågor till utan även till dem som i övrigt
är inbjudna.
Sven Brus (kd): Detta är en av vårens verkligt stora
politiska frågor. Det är alldeles utmärkt att
hearingen ger oss möjlighet att öka våra kunskaper
på området. Men frågan rymmer inte bara en
kunskapsaspekt utan också en politisk aspekt.
Jag skulle vilja börja där statssekreteraren
Charlotte Svensson började. Utvidgningen har en stor
betydelse. Den 1 maj 2004 är en historisk dag. Det
tror jag ändå att vi alla är överens om.
Jag skulle vilja fråga något kring regeringens
överväganden. I den proposition som lades fram
hösten 2003 om EU:s framtid gör regeringen den
bedömningen och har den uppfattningen att
utvidgningen inte kommer att innebära några
störningar på den svenska arbetsmarknaden.
Jag skulle gärna vilja höra statssekreteraren
utveckla vad det är för överväganden som har gjorts
eller vad som har hänt under tiden sedan hösten 2003
och fram till i dag som gör att regeringen
uppenbarligen har ändrat uppfattning och gör den
bedömningen att arbetsmarknaden kommer att drabbas
av störningar.
Vad är det för empiriska underlag som finns för
den svängningen i bedömningen? De erfarenheter som
man kan se av tidigare utvidgningar av unionen visar
att det inte ens där det finns relativt stora
skillnader i levnadsstandard har lett till någon
större rörlighet på arbetsmarknaden.
Min grundläggande första fråga är: Vilka nya
bedömningar har regeringen gjort sedan hösten 2003
när det gäller effekterna på arbetsmarknaden?
Charlotte Svensson: Jag försökte lite kort redogöra
för det. Vi arbetade väldigt länge mot bakgrund av
att försöka undvika övergångsregler. I det analys-
och beredningsarbete som gjordes efter det att vi
hade fått in remissvaren på Rolléns utredning var
ambitionen att försöka undvika det. Men i det
arbetet framkom de stora problem som vi såg och som
jag också har redogjort för här.
Vi ser stora risker. Man kan säga att vi väljer en
försiktighetsprincip. Det är ingen som kan säga hur
många som kommer och hur stora problemen kan bli. Om
vi inte skulle ha några övergångsbestämmelser skulle
Sverige vara det enda land som helt öppnar upp och
inte har några övergångsregler.
Vi ser sedan att våra system inte håller, och att
vi samtidigt skulle vara det enda landet. Det gjorde
att bedömningen var, för att ta ansvar och inte få
för stora problem på arbetsmarknaden, att det är
regeringens ansvar att föreslå den här typen av
övergångsbestämmelser.
Jag tror inte heller att man ska dramatisera dem
så mycket. Det kan vara olyckligt att man har gjort
det. Det gäller särskilt mot bakgrund av hur viktig
utvidgningen är för oss. Man gör en väldigt stor
dramatik av reglerna. Det är motsvarande regler som
man har haft när Grekland, Spanien och Portugal kom
med.
De nya länder som nu är aktuella har ungefär
hälften av den BNP som Spanien, Portugal och
Grekland hade vid sin anslutning. EU är också mer
komplicerat. Vi har också en helt annan rättslig
situation än vad man hade då.
Det är sammantaget varför regeringen föreslår
reglerna.
Sven Brus (kd): Det är uppenbarligen så att
regeringens nya bedömning inte bygger på
erfarenheter från tidigare utvidgningar utan snarare
på det tryck som har uppstått i Europa från andra
länder.
Jag vill ändå ställa frågan: Vad har den svenska
regeringen gjort för att påverka synsättet i den
nuvarande europeiska gemenskapen?
Charlotte Svensson: Man var tidigt ute och försökte
och drev också den linjen i förhandlingarna att man
inte skulle ha övergångsregler. Man har haft den
ambitionen, precis som jag redogjorde för. Men man
har inte lyckats.
Vi ser att vi har egna problem. Vi har förståelse
för att många andra länder också kan känna en oro.
Samtidigt är det väldigt viktigt att man nu
fortsättningsvis ser över system och tar upp det i
EU-sammanhang så att övergångsperioden blir så kort
som möjligt. Det gjorde också statsministern på
toppmötet.
Birgitta Carlsson (c): Jag har några frågor. Jag
vill ställa dem till Charlotte Svensson, eller om
det är någon annan som vill svara på dem.
Charlotte Svensson tog upp frågan om barnbidraget.
I övergångsreglerna har just den frågan spelat en
central roll. En bild har frammanats av barnrika
familjer från Östeuropa där fäderna ska åka hit för
att kassera hem bidrag.
Jag har också märkt det är denna fråga som man har
lyckats skrämma upp flest människor i Sverige med.
Det är den segaste och mest spridda synen. Det är
kanske just för att den anspelar på bilder och myter
som figurerat tidigare i svensk debatt.
Jag tror att den delen i agitationen ganska mycket
spelar på fördomar om en ålderdomlig familjestruktur
med barnrika familjer i de nya medlemsländerna. Det
är lite grann av den gamla tattardebatten från 30-
och 40-talet över det hela.
Nu vet jag att ansvaret för buskagitationen mer
ligger hos politiska företrädare för olika partier.
Men eftersom sakkunskapen är väl representerad här i
dag vill jag ta den till hjälp för att om möjligt få
bort myter och fördomar i debatten.
Först vill jag nämna att enligt Utrikespolitiska
institutets siffror är födelsetalen i alla de nya
medlemsländerna utom Malta och Cypern under eller i
något fall på samma nivå som i Sverige. I Sverige är
födelsetalet 1,0.
För våra närmaste grannländer gäller att
nativiteten i de baltiska länderna är betydligt
lägre än i Sverige. Den är 0,8 eller 0,9 %. I Polen
är den på samma nivå som i Sverige.
Är det verkligen barnrika familjer från de nya
medlemsländerna som är ett stort hot mot
barnbidragskostnaderna? Är det en stor risk att
fäder eller mödrar med ett eller två barn i
hemlandet kommer för att kassera hem mer bidrag än
vad de bidrar med till de svenska offentliga
finanserna genom skatter och sociala bidrag?
Jag skulle också vilja fråga
departementsföreträdaren om beslutsunderlaget. Sven
Brus nämnde tidigare något om det. EU-kommissionens
uppskattningar visar att rörligheten i de nya
medlemsländerna är ungefär densamma som i de gamla
medlemsländerna.
Det skulle vara intressant att veta vilken
uppskattning regeringen gör av rörligheten bland de
nya EU-medborgarna och på vilket vis den avviker
från EU-kommissionens. Hur många av dem beräknar
regeringen kommer att söka sig till Sverige? Hur
många av dessa är - för att använda statsministerns
ord - så kallade sociala turister? Finns det över
huvud taget några sådana beräkningar?
Uttrycket social turism som används både i
utredningstexten och i den politiska debatten är
enligt min uppfattning ledande, insinuant och
fördomsbildande. Jag vill fråga om man anser att det
är lämpligt att ord som dessa används i denna
debatt.
Ordföranden: Jag vill bara påminna ledamöterna om
att det är frågor som ska ställas och inte
anföranden som ska hållas.
Charlotte Svensson: När det gäller den första frågan
om barnbidraget är det inte barnbidrag i sig som har
varit frågan. Det är, som jag också försökte säga,
de levnadsvillkor som finns i dessa länder och det
arbetstagarbegrepp som finns.
Det krävs så lite för att komma in i systemen. Det
kan göra att man hamnar i en väldigt svag
förhandlingssits på arbetsmarknaden när man ställer
krav på anställningsvillkoren, eftersom de sociala
förmånerna sammantaget kan vara väldigt värdefulla
för familjens försörjning.
Det är inte så att vi tycker att det är något
problem egentligen i sak. Problemet är att systemet
kan utnyttjas eftersom det är så stor skillnad i
levnadsvillkor. Tre svenska barnbidrag motsvarar en
normallön i dessa länder. Det gör att vi kan få en
väldigt svag situation för en arbetstagare gentemot
en oseriös arbetsgivare.
När det gäller rörligheten är det ingen som kan
säga hur många som kan tänkas komma. EU har gjort
någon form av prognos för flera år sedan där man
räknade med att alla länder skulle öppna upp. Då
skulle det handla om över 300 000 som skulle röra på
sig.
Nu vet vi att de andra länderna inte kommer att
göra det. De kommer att ha övergångsbestämmelser. De
flesta kommer att ha mycket strängare
övergångsbestämmelser än vad regeringen har
föreslagit att Sverige ska ha, vilket gör att det
kan bli ett större tryck. Det måste man ändå ha i
beaktande även om ingen av oss kan säga hur det
kommer att se ut.
Birgitta Carlsson (c): Det är självklart så att
missbruk av arbetskraft inte kan försvaras av någon.
Jag tror inte att de stora problemen finns där.
Människor som söker sig hit gör det för att de vill
ha ett arbete och arbeta och få en inkomst så att de
sedan ska kunna försörja sig. Dessutom är
levnadsnivån så pass hög i Sverige att det knappast
är möjligt för människor att utnyttja systemen på
det sätt som regeringen är rädd för.
Jag kan inte annat än att komma tillbaka till
detta med beräkningarna. Jag är förvånad över att
regeringen inte har gjort rejäla beräkningar på
detta. Det är viktigt. Kommissionen har gjort
beräkningar. Man tror inte på att det kommer att bli
den stora rörligheten. Det är viktigt när man gör
bedömningarna att de verkligen bygger på riktiga
beräkningar.
Jag fick inte svar på om social turism verkligen
är ett relevant uttryck att använda i de här
sammanhangen.
Charlotte Svensson: Det är inte så att vi
ifrågasätter EU:s beräkningar. Men de gjordes när
det endast var Tyskland och Österrike som sade att
de skulle ha övergångsbestämmelser. Alla dessa typer
av beräkningar är prognoser.
Vi vet att Berit Rollén också tittade på det och
försökte uppskatta det, men det var oerhört svårt.
Vi har haft asylsökande från de nu blivande EU-
länderna de senaste åren. Det är oerhört svårt att
uppskatta. Det handlar om individuella val som
människor gör. Det kan hända oerhört mycket.
Det är väldigt svårt att uppskatta hur många som
kommer att röra sig. Jag tror inte att någon
bombsäkert kan räkna ut det i någon mall eller på
något enkelt sätt. Jag använder inte uttrycket
social turism. Jag har svårt att kommentera det.
Anders Kruse: Jag tänkte just kommentera uttrycket
social turism. Det gör jag inte utifrån om det är
lämpligt eller olämpligt utan som en
faktaredovisning.
Jag konstaterar att i generaladvokaten Geelhoeds
yttrande i målet Trojani den 19 februari i år
skriver han så här: Så länge
socialförsäkringssystemen och bidragsbeloppen inte
är harmoniserade finns det en risk för social turism
till en medlemsstat med ett mer behagligt
socialförsäkringsklimat. Det är inte det som är
syftet med EG-fördraget, enligt vilket
medlemsstaterna har fått behålla sina befogenheter
inom det sociala området i stor utsträckning.
Begreppet har alltså använts i EG-rättsliga
sammanhang. Jag vill minnas att jag också har sett
det uttryckt, dock inom citationstecken, av EG-
domstolen i någon dom. Jag hittar inte den just nu.
Uttrycket finns alltså i debatten. Jag vill inte
säga det av något annat skäl än att klarlägga fakta.
Ronny Olander (s): Dagens situation på
arbetsmarknaden inom flertalet branscher är väldigt
oroväckande. Det gäller till exempel byggbranchen,
transportbranschen, fastighetsbranschen och kommunal
verksamhet i den delen vad gäller
Lantarbetarförbundet och restaurangbranschen. F-
skattsedlar och icke-seriös konkurrens, och så
vidare, är ett stort bekymmer.
För att detta inte ska bli ett anförande vill jag
bara kort säga följande. Sverige har redan i dag en
tillgänglig arbetskraft i storleksordningen 1
miljon. Det framställs som att vi har stängda
gränser. Jag tror att i storleksordningen
50 000-60 000 personer kommer till Sverige av olika
skäl. Det är arbetskraftsinvandring,
anhöriginvandring och så vidare. Det är viktigt att
ta hand om de personerna på ett bra sätt.
Jag skulle vilja fråga Berit Rollén: Varför
landade din utredning på ett förslag om
övergångsregler?
Till Erland Olauson på LO vill jag ställa frågan:
Hur stort är arbetskraftsbehovet enligt den
bedömning som ni gör utifrån de siffror som jag
nämnde tidigare?
Jag vill också trots allt lägga en politisk aspekt
på det hela. Det finns 200 övergångsregler för nya
och gamla länder, som även fanns när Sverige blev
medlem, och vi har fått debatt kring en regel.
Om våra välfärdssystem här i Sverige utnyttjades
felaktigt skulle det inte behövas att så många
gjorde det, eftersom vi är det mest EU-kritiska
landet av alla i EU-familjen. Det skulle definitivt
inte göra Sverige mer positivt till EU eller höja
graden av entusiasm kring EU-familjens arbete.
Berit Rollén: Jag skulle först vilja betona att jag
inte har förutsett några problem på arbetsmarknaden
såsom vi vanligen definierar begreppet
arbetsmarknad. Med de kontrollåtgärder som jag har
föreslagit skulle vi kunna ha en absolut fri
arbetskraftsinvandring från hela världen, menar jag.
De två grundläggande faktorerna för att en sådan
arbetskraftsinvandring inte skulle medföra några
problem är att det är riktiga jobb som man kommer
till, som man kan försörja sig på, och att det är
seriösa arbetsgivare. Jag har menat att vi bör
kontrollera bägge de sakerna, vilket vi inte gör i
dag.
Jag har framför allt varit orolig för att de
mycket suspekta firmor som vi har sett agera på
migrationsområdet nu skulle se en ny marknad och
börja sälja charterresor in till den svenska
arbetsmarknaden i stället för in i det svenska
asylsystemet, som vi har sett hittills.
Det ställs frågor kring hur man ska kunna beräkna
de här riskerna. Det är helt omöjligt. Siffror som
vi känner till är till exempel antalet asylsökande
från de nya medlemsländerna och de två
kandidatländerna. År 2002 var det 2 400. År 2003 var
det 1 700. Det är en grupp som skulle kunna vara
objekt för de här firmorna, att ta hit på olika
sätt.
Erland Olauson, LO: Jag ska börja med att säga att
våra synpunkter på den här frågan inte har styrts av
någon bedömning av arbetskraftsbehovet. Vi är
positiva till utvidgningen. Vi är positiva till en
fri rörlighet på arbetsmarknaden. Men vi accepterar
inte diskriminering på arbetsmarknaden. Vi
accepterar inte olika löner och anställningsvillkor
beroende på om man kommer från Skåne eller Estland.
Vi kräver att vi ska ha ett system där arbetstagare
oberoende av nationellt ursprung har samma skydd när
de arbetar i Sverige.
Vår erfarenhet hittills är att vi under senare år
särskilt inom vissa branscher inte har kunnat
upprätthålla det systemet. Det beror framför allt på
att vi i Sverige inte har några lagar som bestämmer
minimilöner utan det vi har är kollektivavtal och
fackföreningar som övervakar att de kollektivavtalen
kommer till stånd och upprätthålls. Vi har inom
vissa branscher redan i dag svårigheter att
upprätthålla den kontrollen. Det är ett åtagande som
Sverige för övrigt har gjort i förhållande till EU
när det gäller arbetskraft som utstationeras här,
att vi ska se till att de inte diskrimineras.
Det sker i fyra olika former: Genom svart
arbetskraft, genom att arbetskraft kommer hit under
påstående om att de är fria företagare och har F-
skattsedel när de i själva verket arbetar under
sådana förhållanden att de är att betrakta som
arbetstagare, bemanningsföretag och arbetstagare som
kommer enskilt till Sverige. Det är den problembild
vi ser, och det finns ett antal åtgärder som vi vill
ha genomförda och som det tycks finnas majoritet i
riksdagen för.
De här problemen kan förstärkas genom att vi får
ett statligt subventionerat dumpningssystem. Jag
förstår att regeringen vill komma till rätta med det
genom övergångsregler. Det har vi stor respekt för.
När det gäller den direkta frågan om omfattningen
av arbetskraftsbehovet gör vi bedömningen att vi på
längre sikt har brist på arbetskraft i hela Europa.
Jag tror inte att vi kan förvänta oss att det ska
lösas genom de nya medlemsstaterna. Det är inte det
frågan gäller. Frågan är på vilka villkor man ska
arbeta när man kommer till Sverige. Det är det vi
slår vakt om. Det är därför vi har våra krav och det
är därför vi respekterar regeringens förslag i
skrivelsen.
Bo Könberg (fp): Herr ordförande! Det är trist att
behöva föra den här diskussionen i stället för att
bara fira det stora som kommer att hända i Europa
den 1 maj. Det hade varit roligt, men nu är vi där
vi är. Vi behöver alltså diskutera frågan, precis
som vi gör i den här utfrågningen. Min förhoppning
är att vi ska kunna reda ut sakförhållandet på några
punkter inför det att utskottet och riksdagen ska ta
ställning.
Den fråga jag skulle vilja ta upp och ställa till
flera närvarande, om ordföranden tillåter, har att
göra med hur det är med försörjningskrav för
arbetstagare. Vi vet ju att man kan ställa upp
försörjningskrav för pensionärer och studenter för
att de ska få vistas exempelvis i vårt land, och vi
gör det. Sedan är det en tvistig fråga vad som
gäller arbetstagare.
Statssekreteraren sade i inledningen i dag att
domstolen, enligt hennes mening, hade sagt att det
inte var nödvändigt att man kan försörja sig för att
vara arbetstagare. Det är den ståndpunkt som också
har intagits av den utredning som Berit Rollén
gjorde och som intas av regeringen i den skrivelse
som har kommit till riksdagen och som vi nu ska
behandla i utskottet.
Sakförhållandet på den punkten har ifrågasatts av
flera i den allmänna debatten, bland annat nu senast
med anledning av Collinsdomen. Den fråga jag skulle
vilja ställa är som fråga betraktat mycket enkel. Vi
får se hur det är med svaren sedan. Frågan är: Har
Sverige rätt att nu införa försörjningskrav för
arbetstagare från alla EU-länder, alltså både de
nuvarande och de kommande? Det vill säga om vi gör
det, kommer ett eventuellt överklagande om avslag på
begäran om försörjningsstöd att vinna eller förlora
i EG-domstolen?
Eftersom vi har framstående expertis närvarande
skulle jag gärna vilja ha kommentarer av professor
Bernitz, professor Lotta Vahlne Westerhäll och
doktoranden Öberg. Jag utgår också från att Berit
Rollén och Charlotte Svensson eller Anders Kruse
vill kommentera vad som sägs. Jag förstår att det
tar lite tid, men det är en av de huvudfrågor som
måste redas ut innan utskottet går till beslut.
Ulf Bernitz: Det är viktigt att skilja på
arbetssökande och arbetstagare, som redan har
framhållits här. En viktig del i regeringens
skrivelse rör arbetssökande. Om jag fattar det rätt
får man inte komma hit och söka arbete utan man
måste ha arbetet ordnat innan man kommer. Vi
exkluderar alltså, enligt förslaget i
regeringsskrivelsen, det som är den normala
ordningen för arbetssökande. Det innebär att man får
komma hit, söka arbete och vara här under normalt
tre månader och då gäller att man ska kunna försörja
sig själv. Man tar med sig eventuellt
arbetslöshetsunderstöd hemifrån. Kommunerna har då
inte någon allmän skyldighet att dela ut
socialbidrag eftersom man inte är bosatt där. Men
man vistas där som arbetssökande och kan komma i en
nödsituation och då kan man alltså tänka sig att det
kan bli aktuellt att betala ut något slags
akuthjälp, hemresebiljett eller något sådant. Detta
gäller alltså arbetssökande, som jag ser som en
viktig del i det som behandlas i regeringens
skrivelse.
Situationen för arbetstagare har behandlats av
flera här. Det har framhållits att man inte har ett
enhetligt arbetstagarbegrepp. Bo Könbergs fråga har
naturligtvis en nära koppling till den så kallade
tiotimmarsregeln som har varit uppe mycket. Om det
skulle räcka med tio timmars arbete har man normalt
inte tillräckligt för att försörja sig, och då har
vi ett problem. Där får vi hjälpas åt att svara, vi
som är tillfrågade. Jag har fattat det så att det
inte finns någon allmän tiotimmarsregel utan man
bygger på några rättsfall som rör arbetstagare. Det
har varit kvinnor som har haft deltidsarbete och
kommit i stora svårigheter, kvinnor som har varit
bundna till ett annat land där de har bott och då
haft rätt till bidrag. De rättsfallen bygger på
likabehandlingsprincipen i EG-rätten. Det är, tycker
jag, rätt långdraget att med den utgångspunkten säga
att det skulle finnas en allmän rätt att bara behöva
arbeta tio timmar för att kunna ställa krav på att
bli försörjd med resten genom det sociala. Så ser
jag på det.
Bo Könberg frågar också om vi kan ändra vår
lagstiftning så att vi förtydligar att man ska kunna
försörja sig. Där finns det problem. Vi måste
behandla våra egna medborgare och medborgare från
andra EU-länder lika. Om vi klarar den biten kan jag
inte se att EG-rätten ställer upp något hinder mot
att vi skärper de egna reglerna.
Lotta Vahlne Westerhäll: Som jag uppfattade frågan
gällde den om vi i Sverige kan införa regler i vår
nationella lagstiftning som innehåller ett krav på
att man kan försörja sig själv. Det gäller både
inhemska medborgare och EU-medborgare. Eller gällde
det bara EU-medborgare?
Bo Könberg (fp): Jag kanske ska förtydliga. Jag
förmodar att vi i det här sammanhanget diskuterar
vad som ska krävas för att man ska kunna få
arbetstillstånd i Sverige, eller i praktiken
uppehållstillstånd, och det kravet kan vi inte
ställa på de egna medborgarna. Det gällde alltså
övriga, gamla och nya EU-medborgare.
Lotta Vahlne Westerhäll: Det kommer att strida mot
likabehandlingsprincipen, menar jag. Det blir en
indirekt diskriminering. Jag menar alltså att det
inte är möjligt att göra.
Vi har en diskussion om övergångsregler, ändringar
i EG-rättslig lagstiftning och svensk nationell
lagstiftning i en EG-rättslig kontext. EG har alltid
arbetat utifrån två linjer. Den ena kan man kalla
för social policy, det vill säga man ska försöka
arbeta för att alla medlemsstater kommer upp till
ungefär samma trygghetsnivå. Den andra är social
security, att man ska anamma de grundläggande EG-
rättsliga principerna om icke-diskriminering, alltså
likabehandling, som har kommit att finslipas i
sekundärlagstiftningen med lagvalsregler,
sammanläggningsregler och så vidare, som vi hörde om
tidigare.
I den här debatten har man glömt att lyfta fram de
grundläggande EG-rättsliga värderingarna om var
solidariteten ligger. Det är fråga om solidaritet.
Social trygghet är detsamma som ett gemensamt
ansvarstagande. Då är frågan om vi ska lägga det på
EU-nivå eller på nationell nivå. Där ser jag att man
har olika uppfattningar. Jag vill ändå framhålla
vikten av att det synliggörs.
Ulf Öberg: Jag delar många av de uppfattningar som
framförts här. Frågan är om man kan ställa upp ett
försörjningskrav över huvud taget också när det
gäller unionsmedborgarskapet, om man nu bortser från
arbetstagarbegreppet, och det är den frågan som är
under prövning i Trojanimålet. Generaladvokaten i
målet har sagt att man inte har någon rätt till
bosättning enligt artikel 18 i EG-fördraget om man
inte kan försörja sig. Hur EG-domstolen kommer att
döma i det målet låter jag vara osagt. Man kan inte
utesluta att domstolen inte följer sin
generaladvokat i det målet.
Vad gäller just arbetstagarbegreppet kan det med
tanke på likabehandlingsprincipen vara vanskligt att
ställa upp ett krav för vissa EU-medborgare och inte
för andra. Jag tror också att det kan vara svårt att
fastställa någon form av minimilön. EG-domstolen har
sagt att det faktum att man har en lön som
understiger minimilönen eller möjligtvis en
kollektivavtalsreglerad lön inte kan utesluta att
man är en arbetstagare. Jag tror att det är viktigt
att ta fasta på arbetstagarbegreppet så som det har
formulerats av EG-domstolen och att inte dra alltför
långtgående slutsatser av det. Man har i den
politiska debatten gjort den så kallade
tiotimmarsregeln till en stor sak. Jag tror inte att
det finns någon tiotimmarsregel enligt artikel 39 i
EG-fördraget: det är ett politiskt hjärnspöke.
Anders Kruse: Först när det gäller Bo Könbergs
fråga, om det är rätt att införa ett
försörjningskrav för alla arbetstagare i EU som
kommer till Sverige, kan jag kan inte förstå annat
än att svaret på den frågan är ett entydigt nej. Det
är inte möjligt inom ramen för EG-rätten att göra på
det viset. Jag kan inte se något sätt att införa ett
sådant försörjningskrav med tanke på all den
rättspraxis som jag försökt att redogöra för.
Jag vill också kommentera det som professor
Bernitz sade, nämligen att regeringen nu ska reglera
arbetssökandes möjligheter att komma hit. Så är det
inte. I skrivelsen ställs bara kravet att
arbetstagare ska ha ett arbetstillstånd. Det finns
inget som hindrar att någon kommer hit och söker
arbete i landet. Men för att få ta ett arbete krävs
det att han eller hon söker arbetstillstånd från
hemlandet och har ett sådant arbetstillstånd när
vederbörande kommer hit. Arbetssökande berörs
egentligen inte alls i den här skrivelsen, utan
reglerna rör arbetstagare.
Berit Rollén: När det gäller tio eller fyra timmar
som vi pratar om är den juridiska expertisen
uppenbarligen enig om att man inte behöver kunna
försörja sig på sitt jobb för att enligt EU-reglerna
få rätt till uppehållstillstånd. Det tycker jag är
det väsentliga och inte hur många timmar det handlar
om.
Det som har varit grunden för min bedömning är att
de ekonomiska klyftorna är så mycket större mellan
de nytillkommande länderna än vad de har varit
tidigare. Det är väl en fin vision att vi ska sträva
efter att uppnå samma välfärdsnivå. Men hur många år
kommer det att ta? Vad vi måste göra är väl ändå att
utgå från den verklighet som vi har i dag och ta
till vara de möjligheter vi har att fortsätta den
här diskussionen på EU-nivå under de sju år som det
finns möjlighet att göra det.
Bo Könberg (fp): Jag uttryckte en förhoppning om att
det skulle bli ett klargörande om att utskottet ska
ha en enig uppfattning om sakförhållandet. Sedan kan
vi slåss om hur vi vill lösa olika frågor. Jag vill
inte påstå att jag blev alldeles klar av svaren.
Jag har uppfattat att det i den offentliga
debatten har framförts argument som talar emot det
som regeringen framför, det vill säga att
tiotimmarsregeln i praktiken inte finns, att
utfallet i den dom som kom häromveckan skulle kunna
tolkas som att det skulle gå bra att ställa upp
försörjningskrav. För dem av oss, exempelvis vi i
Folkpartiet, som tycker att det är rimligt att man
som arbetstagare precis som pensionär eller student
ska kunna försörja sig vore förstås det allra bästa
om vi omedelbart kunde genomföra det kravet för alla
och slapp övergångsreglerna. Det är ju alldeles
självklart.
Vi har hittills och när vi väckte vår motion trott
att det som stod i Berit Rolléns utredning och i
skrivelsen stämde. De svar jag fick från Ulf
Bernitz, Lotta Vahlne Westerhäll och doktoranden
Öberg tolkar jag egentligen som Berit Rollén gjorde,
det vill säga att man bekräftar den bilden. Som ni
hör på min röst är jag lite förvånad över den
bilden, för det faktum att vi för en svensk
medborgare inte har krav på uppehållstillstånd är ju
alldeles självklart. Och vi kan ju tänka oss en
framtid där vi möjligen inför det för hela EU, men
där är vi ju inte nu, utan vi har ju rätt inom EU
att ställa krav på att man efter tre månader har ett
arbete för att få ett uppehållstillstånd. Att det i
detta skulle ligga någon diskriminering om vi
införde det för de övriga 24, 27 eller hur många
länder det kan vara förstår jag uppriktigt inte. Om
någon av de som svarade vill kommentera det jag nu
sade är jag tacksam.
Anders Kruse: Jag är inte säker på att jag kan klara
att svara på allting till punkt och pricka. Tyvärr
har väl inte allt som har sagts i den offentliga
debatten varit alldeles klargörande alla gånger. Jag
försökte till exempel när det gäller Collinsdomen
förklara att den inte gäller arbetstagare utan
arbetssökande. Innebörden av den domen är inte att
man har inskränkt arbetstagares möjligheter till
bistånd, utan man har utvidgat arbetssökandes rätt
till bistånd med anledning av unionsmedborgarskapet.
Det står jag fast vid. Jag kan inte säga det på
något annat sätt, och jag uppmanar dem som tvivlar
på detta att själva läsa domen.
När det gäller möjligheten att införa regler som
ställer krav på att arbetstagare ska ha ett arbete
som de kan försörja sig på, som bara gäller EU-
medborgare men inte svenska medborgare, framgår det
alldeles tydligt av rättspraxis som följer av den
överordnade EG-rätten att man inte kan ställa sådana
krav. EG-rätten och EG-domstolens praxis är entydig
på den punkten. En arbetstagare behöver inte kunna
försörja sig helt och hållet själv för att betraktas
som arbetstagare i EG-rättslig mening. Att uppställa
begränsande regler för andra medborgare än de egna
är en diskriminering enligt EG-domstolen och leder
ofelbart till en fördragsbrottstalan.
Ulf Bernitz: Väldigt kort är det detta att man ska
ha ett genuint arbete som är det grundläggande
kravet, inte ett visst antal timmar, för att man ska
vara arbetstagare, men det har redan framhållits
här.
När det sedan gäller detta med arbetssökande fick
jag en väldigt intressant kommentar av Anders Kruse.
Ska det uppfattas så att man får komma fritt från de
nya medlemsstaterna och söka arbete här bara man har
något slags papper med sig, någon formalitet att man
har ett arbetstillstånd? Jag hade nog uppfattat att
det skulle ske någon form av prövning av
arbetstillståndet som skulle utfärdas i hemlandet.
Det är en mycket intressant punkt i det hela.
Lotta Vahlne Westerhäll: Jag har inget mer att
tillägga på den här punkten, utan jag håller till
fullo med Anders Kruse om vad han sade om detta med
icke-diskrimineringsprincipen.
Anders Kruse: Jag är ledsen att jag uttryckt mig
otydligt om Ulf Bernitz uppfattade det så. Vad
regeringen vill åstadkomma med övergångsreglerna är
att en person som blir arbetstagare i Sverige ska ha
ett arbetstillstånd, precis som man kräver i dag för
tredjelandsmedborgare, för att man ska ha rätt att
bosätta sig och uppehålla sig här. Har man inte ett
sådant arbetstillstånd kan man alltså avvisas om man
är arbetstagare och har arbete här i landet och
kommer från de nya medlemsstaterna.
Arbetssökandes förhållanden regleras egentligen
inte genom regeringens skrivelse. Om någon vill
komma hit och ta kontakt med arbetsgivare och söka
arbete här för att sedan kunna skaffa sig ett
arbetstillstånd, som ska sökas utomlands på
ambassader eller konsulat, går det bra att göra det.
Men man får inte ta ett arbete här utan att ha ett
sådant arbetstillstånd som ska sökas från utlandet.
Det var vad jag försökte säga. Finns det någon
oklarhet på den punkten får kanske andra förtydliga
det som bättre kan reglerna.
Ulla Hoffmann (v): Tack för alla föredragningar. Det
känns väldigt tryggt att veta att om jag skulle få
för mig att flytta till Grekland eller Tyskland för
att jobba där så skulle det gå alldeles utmärkt. Jag
skulle kunna ta med mig förmåner och så vidare.
Jag hade från början två frågor. Nu har jag bara
en fråga kvar, men jag vill ändå höra om jag har
förstått det hela rätt. Charlotte Svensson pratade
om vistelsebegreppet och att det skulle gå att
försörja sig på tre barnbidrag. Jag har förstått att
reglerna ska var lika för alla. Om man nu bestämmer
sig för att ändra på reglerna vad gäller tre
barnbidrag i Polen eller Lettland, innebär det att
man därmed också måste förändra reglerna för en
ensamstående kvinna med till exempel tre barn och
därmed barnbidrag och som arbetar deltid, 25 % eller
50 %? Har den kvinnan en annan situation på
arbetsmarknaden? Charlotte Svensson pratade om att
det var en svag situation på arbetsmarknaden om
mannen jobbade här och de fick barnbidragen i något
annat land. Är situationen för den ensamstående
kvinnan med tre barn starkare i Sverige, eller är
det också en svag situation?
Det som regeringen kallar för övergångsregler
innebär ju, precis som någon sade, att det som
gäller för tredjelandsmedborgare i dag, det vill
säga de blivande EU-medborgarna, ska fortsätta att
gälla. Trots att vi har krav på arbetstillstånd i
dag, ser vi uttalade problem med just det som Erland
Olauson tog upp tidigare, problem med F-skattesedel
och problem med underentreprenörer. Jag tänker på
ugnsbyggarna på SSAB uppe i Luleå till exempel. Vi
har alltså alla de här problemen. Regeringen säger
visserligen att man ska göra någonting, och det är
riktigt. Det finns majoritet i riksdagen för att vi
måste vidta åtgärder. Men jag förstår inte hur
regeringen menar att den situation med
arbetstillstånd som råder i dag skulle råda bot på
det hela.
Charlotte Svensson: Jag är inte säker på att jag
helt har förstått frågorna.
Vistelsebegreppet har att göra med
socialtjänstlagen, alltså rätten att få socialt
bistånd. Det är en av de få saker som egentligen har
med just arbetssökande att göra.
Medborgarna i de här länderna har rätt att resa in
i Sverige med ID-kort eller pass. Om de har det nya
ID-kortet krävs bara ID-kort för att komma hit, så
det finns inga stängda gränser. De kommer att komma
hit och söka jobb, studera eller vara turister eller
vad de vill.
Vi har uppfattat EU:s regler så att under
tremånadersvistelsen får man söka jobb, men då ska
man i grunden försörja sig själv som arbetssökande.
I vår nationella lagstiftning finns ett
vistelsebegrepp, det vill säga att det räcker med
att man vistas i en kommun för att ha rätt till ett
socialt bistånd. Man borde kunna göra ett undantag
för just gruppen arbetssökande. Det skulle inte
påverka svenskar, utan det påverkar EU-medborgare.
Vi har tolkat EU-rätten så att om man kommer direkt
hit finns det inget krav. Nu har Collinsdomen ställt
till det lite för oss. Det är inte lika entydigt som
vi trodde att det var när vi skrev skrivelsen. Som
vi hittills har tolkat det handlar det mer om att
tydliggöra den praxis som redan gäller i dag i vår
lagstiftning, att du får hjälp med hemresan men inte
något annat. Men där är det inte EU-rätten som
ställer till med några problem.
Den andra frågan om barnbidragen handlar om
socialförsäkringssystemet, om de familjeförmåner som
följer med när en arbetstagare arbetar i Sverige.
Man kan då exportera barnbidraget till dem som är
bosatta i hemlandet.
Vi menar inte att man ska ändra på det, men vi
behöver se över det systemet, i fråga om alla olika
förmåner. Det handlar inte bara om barnbidrag utan
om en rad olika förmåner. Man ska vara noga med att
titta på vad som ingår i 1408. Ska alla dessa ingå i
1408? Är det några saker som snarare borde vara
bosättningsbaserade och inte följa med
sysselsättningen?
Vi har sagt att vi ska titta på det, men vi har
inte några färdiga förslag på vad man ska göra. Det
är ett mycket långsiktigt arbete att titta på den
frågan.
När det gäller F-skattsedel tar vi i skrivelsen
fram problemet med egenföretagare som egentligen är
arbetstagare. Vi ser det problemet, och vi vidtar
åtgärder för att försöka ha en bättre kontroll på F-
skattsedlarna. Det har egentligen inte så mycket med
övergångsreglerna att göra, men vi pekar på det
därför att det kan förstärkas och kan bli ett än
större problem.
När det gäller vad vi åstadkommer genom att kräva
dessa arbetstillstånd, är det så att vi har en
kontrollstation, där vi kan se att det är ett
riktigt jobb, att det är till en avtalsenlig lön och
att man kan försörja sig på det. Det finns alltså en
avstämningspunkt där man har möjlighet att
kontrollera. Det är det enklaste sättet. Det är så
det fungerar i dag. Vi har möjlighet att förstärka
de här kontroll- och uppföljningsmekanismerna, som
inte fungerar helt tillfredsställande i dag. Då har
vi alltså en kontrollstation innan en person tar ett
arbete, och någon kollar att det är rätt och
rimligt.
Lotta Vahlne-Westerhäll: Jag vill bara kommentera
det här med familjeförmåner. Förutom barnbidrag är
det studiebidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag
till familjer. Det är genom en EG-dom också
föräldrapenning. Jag har svårt att se att man skulle
ha framgång med att dessa skulle lyftas ur 1408 och
inte längre uppfattas som familjeförmåner. Det finns
en rikhaltig praxis från domstolen som visar på
detta. Domstolen har själv varit väldigt aktiv med
att föra in sådana bidrag, till exempel
underhållsstödet, som vi hade listat som en förmån
som föll utanför 1408 men som i dag är en 1408-
förmån. Det är likadant med föräldrapenningen, som
vi hade sett som en förmån vid sjukdom och
moderskap, och den blev alltså en familjeförmån. Jag
har svårt att se att vi skulle ha framgång med att
begära att de kom utanför 1408.
Ulf Bernitz: Jag vill bara peka på det att
tjänsteutövare och personer som etablerar sig själva
ligger utanför det vi talar om här. De ligger
utanför hela komplexet övergångsregler. Där har vi
inga övergångsregler, utan där är det fritt.
Ulla Hoffmann (v): Jag har bara en kort kommentar.
Det jag var ute efter gällde hela frågan om
familjeförmåner: Det som gör att till exempel en
ensamstående kvinna med tre barn som arbetar deltid
i dag kan överleva över huvud taget är ju
barnbidrag, bostadsbidrag och eventuellt ekonomiskt
bistånd. Om vi gör några förändringar där kommer det
att gälla även de kvinnorna här i Sverige. Det var
det jag ville komma åt.
Jag är inte riktigt tillfreds. Jag tycker inte att
Charlotte Svenssons svar håller. Jag säger som
Erland Olauson, att visst kan man ha förståelse för
det, men det håller inte riktigt att
arbetstillstånden skulle kunna ge alla de effekterna
så att vi kan kontrollera. Det skulle vi kunna göra
på ett helt annat sätt. Jag har inte blivit
övertygad.
Erland Olauson, LO: Det jag sade var att
övergångsregler inte löser de problem vi ser på
arbetsmarknaden, av två skäl. Det ena är att det
bara är en tillfällig lösning. Det andra är att vi
redan nu har erfarenheter av att man kringgår
reglerna, genom att det faktiskt är fri rörlighet
för tjänster från kandidatländerna redan i dag. Man
använder sig av F-skattsedel för att komma runt
kravet på arbetstillstånd redan i dag.
Därmed säger jag inte att de problem som berörs av
övergångsregler är betydelselösa. Om jag åker till
de baltiska staterna och raggar arbetstagare - detta
förekommer i dag - till väldigt låga löner, och om
jag dessutom kan säga att vid sidan av den lön som
jag erbjuder kommer de att från staten få barnbidrag
i en viss omfattning, blir det en del i
anställningserbjudandet som arbetstagaren lockas av,
det vill säga att komma hit och arbeta till lägre
lön än avtalsenliga löner. Det är en helt annan
situation än för den som befinner sig i Sverige från
början. Där kan inte arbetsgivaren locka med några
andra förmåner än det han betalar i lön.
Mona Jönsson (mp): Jag har två frågor. Vi har hört
att det ska finnas likabehandling och att det är det
viktigaste. Då är min första fråga: Är det över
huvud taget möjligt att införa övergångsregler,
trots att flera länder bevisligen har gjort det nu,
om det skulle prövas i domstol?
Sedan skulle jag vilja höra med Charlotte Svensson
vad man kan göra inom EU-arbetet för att det ska bli
en högre facklig anslutning, med kollektivavtal som
vi har i Sverige, eftersom den bevisligen är väldigt
låg utomlands.
Charlotte Svensson: Övergångsreglerna är utformade
så att man får göra undantag. Det är framförhandlat
i anslutningsfördraget att man får göra vissa
begränsningar. Det är då vissa artiklar. Vi har
gjort bedömningen att de övergångsregler som Sverige
föreslår är helt i linje med vad man får göra under
den här infasningsperioden. Det är där man kan göra
undantag från det som i övrigt gäller. Det är för
att det är en begränsad tid och för att det är vissa
regelverk som man kan undanta.
Den diskussion som vi har haft i övrigt har gällt
om man utan övergångsregler kan göra förändringar i
regelsystemen. Det kommer att ta oerhört lång tid.
Särskilt vissa av de här systemen är oerhört gamla
och har fungerat. De fungerar när medlemsländerna
ligger på en jämförelsevis gemensam nivå när det
gäller välfärdssystemen. Då får man inte de problem
som vi ser att man får i början när de här länderna,
som ligger på en så oerhört mycket lägre
levnadsnivå, kommer in. Vi ser det som ett
övergående problem. Det handlar också om att hela
EU-medlemskapet syftar till att det ska bli en
utveckling i dessa länder.
Den andra frågan tycker jag inte att jag ska svara
på, utan exempelvis LO får svara på den.
Erland Olauson, LO: Vi får en högre facklig
anslutning i Europasamarbetet bland annat genom att
se till att Europafacket växer sig starkt och att vi
är aktiva. Men framför allt får vi det genom att ge
fackföreningar i varje land möjlighet att se till
att arbetsvillkoren i landet påverkas av deras
aktivitet. Om man inte har en stark facklig
organisation på arbetsplatsen får man ingen facklig
bevakning. Det kan man bara få genom att de
anställda på arbetsplatsen ser att det är mödan värt
att engagera sig fackligt.
Det vi gör i de nya medlemsstaterna är att vi är
engagerade i någonting som heter Baltic Sea Labour
Law Project, där vi på olika sätt försöker informera
och upplysa både arbetsgivare och arbetstagare om
grundläggande spelregler på arbetsmarknaden. Vi
hjälper också till med rådgivning för lagstiftning i
de här länderna.
Sverker Rudeberg, Svenskt Näringsliv: Ett av kraven
för arbetstillstånd är att avtalsenlig lön ska
tillämpas, såsom föreslås, försäkringsskydd och
övriga anställningsvillkor. Man talar samtidigt om
likabehandling och icke-diskriminering av
arbetstagare från de nya medlemsstaterna.
Omfattningen av kollektivavtal och genomslaget i
Sverige är mycket stort, men det är viktigt att
påpeka att det inte är hundraprocentigt. Cirka 90 %
av de anställda i den privata sektorn omfattas av
kollektivavtal - inte alla. Det är därför alltså
inte fråga om likabehandling i formell bemärkelse
när man talar om att ställa krav på avtalsenlig lön
för medborgare från de nya medlemsstaterna. Det är
viktigt.
Detta är inget ställningstagande mot
kollektivavtalet - vi är ju i
kollektivavtalsbranschen. Genom oss omfattas ca 70 %
av arbetstagarna av kollektivavtal. Men det är
viktigt att ha klart för sig att arbetstagare i
Sverige som inte omfattas av kollektivavtal, eller
där arbetsgivarna inte utfäst sig, inte har de
förmånerna. Det träffar vi på dagligen när det
kommer nya medlemsföretag till vår organisation.
Detta lite grann apropå om det är likabehandling
och icke-diskriminering att ställa det kravet.
Anna Lilliehöök (m): Nu har vi tydligen etablerat
att alla kan komma hit och söka arbete i tre
månader. Det var skönt att höra det.
Då kommer vi till nästa steg, nämligen att vi ska
avgöra vad som är seriöst arbete och vad som är
oseriöst eller olovligt arbete. Av den anledningen
vill jag försöka formulera en fråga om hur det ska
gå till.
Vi kan se det i det perspektivet att jag själv
skulle vilja söka arbete på Irland. Jag talar ganska
bra engelska, så jag skulle i och för sig säkert
lyckas, men det är inte lätt att ordna sådant här på
avstånd. Det andra som inte är lätt att förstå är
andra länders regler. De som åker hit från Polen,
Estland, Lettland eller Litauen, och som till och
med har grejat ett jobb på något sätt, har betydligt
större språksvårigheter än vad jag skulle ha på
Irland. De ska då försöka förstå vilka kriterier som
avgör huruvida det arbete de har fått är ett seriöst
arbete eller ett icke seriöst arbete.
Då ställer jag först en fråga till AMS, nämligen
denna: Vilka förordningar har regeringen i dag
utfärdat för att ge tydliga regler för
arbetskraftsinvandring? Finns det några sådana? Det
går bra att svara bara ja eller nej. Finns de, och
hur ser de ut?
Jag kan också ställa en fråga till Svenskt
Näringsliv. Vi kan gå vidare och se på den lille
arbetstagaren och den icke jättestora arbetsgivaren.
Ni har även små sådana, som påpekades i ett svar
tidigare. Kommun- och Landstingsförbunden är
jättestora. De har lämnat ett remissvar, och de har
definierat exakt vad arbetstagaren ska kunna och så
vidare. Men de har haft besvär med att lyckas med
detta. Då vill jag få fram: Hur ska en liten
arbetsgivare klara den här processen, likaväl hur
jag som ensam arbetstagare eller inte
jätteorganiserad ska klara det här nålsögat att få
mitt arbete godkänt?.
Jag kan ställa frågan även till Charlotte Svensson
hur man ser på detta från regeringens sida.
Linnéa Arvius, AMS: Enligt utlänningsförordningen
har AMS i uppgift att utfärda riktlinjer för
handläggning av arbetstillståndsärenden. Vi har
alltså olika typer av arbetstillstånd, och när det
gäller säsongsarbetstillstånd har vi
Migrationsverkets föreskrifter om att vi där även är
beslutande. Grunden är alltså
utlänningsförordningen. Det är den som styr oss här.
Karin Ekenger, Svenskt Näringsliv: Även om vi har en
hög arbetslöshet är det många företagare - kanske
framför allt inom hantverksbranscherna där företagen
ofta är små - som har arbetskraftsbrist. De möter de
här problemen i dag. Det har visat sig att det för
dessa små företag tar en oproportionerligt stor
andel av deras tid att kunna passera igenom den
process vi har i dag. Det blir naturligtvis tuffare
att klara detta för mindre företag än för de större,
som har personalavdelningar som jobbar med de här
frågorna.
Erland Olauson, LO: Eftersom vi anser att det ingår
i vårt uppdrag att informera arbetstagare i
kandidatländerna om villkoren i Sverige gör vi en
informationssatsning där. Vi trycker broschyrer, vi
kommer att inrätta en hemsida på Internet och vi
undersöker förutsättningarna att inrätta
informationskontor på samma sätt som finska LO har
gjort. Det finns för övrigt möjlighet till EU-stöd
för att sprida sådan information. När det gäller den
enskilde arbetstagarens möjligheter att få reda på
vilka regler som gäller i Sverige pågår det alltså
ett arbete.
Charlotte Svensson: Vad regeringen föreslår är att
man ska uppfylla fyra kriterier.
1 Man ska ha ett erbjudande om en
anställning.
2
3 Denna anställning ska vara av en viss
varaktighet - man ska inte åka hit och jobba fem
timmar och sedan åka hem.
4
5 Det ska vara en kollektivavtalsenlig lön
- eller marknadsmässig lön, ska man kanske säga.
6
7 Det ska vara ett heltidsarbete, eller i
vart fall ett arbete som den sökande kan försörja
sig på.
8
Det är de fyra kriterier som ska gälla.
Den här informationen ska naturligtvis finnas på
alla våra utlandsmyndigheter, ambassader och
konsulat - precis som i dag. Där finns också
blanketter som de får från Migrationsverket. Det är
Migrationsverket som har processansvaret för de här
frågorna. De har hela tiden varit uppkopplade med de
olika utlandsmyndigheterna, och det är de som ska
genomföra detta. Det här kommer att bli en enklare
process än vad de här länderna har i dag när deras
medborgare är tredjelandsmedborgare.
Anita Jönsson (s): Jag tror att jag delvis har fått
svar på frågan, men jag formulerar den ändå lite
annorlunda.
Vi i utskottet har ju att ta ställning till den
skrivelse som regeringen har lagt fram. Samtidigt
har andra partier lagt fram andra förslag på hur man
ska klara den här första tiden. Flera motioner tar
som ett alternativ upp frågan om exportabiliteten av
bidrag och föreslår att barnbidrag, föräldrapenning
och andra förmåner enbart ska betalas ut till boende
inom landet. Samtidigt står det klart i
anslutningsfördraget när det gäller övergångsregler
att undantag från de sociala välfärdssystemen inte
får göras.
Jag undrar hur de här förslagen förhåller sig till
EU:s regelverk och om detta egentligen är något
alternativ. Och om man nu ska se över dessa regler,
som även Charlotte Svensson var inne på: I vilket
tidsperspektiv finns det möjligheter att förändra
dem? Det är väl framför allt till Lena Malmberg jag
ställer de här frågorna. Vi pratar ju här om att
underlätta för enskilda individer att röra sig, men
som jag ser det kan detta i stället ha motsatt
effekt.
Sedan har jag en fråga till Anders Kruse, och det
gäller detta med arbetstagarbegreppet och hur det
ska tolkas. Du sade att det varierar på grund av
tillämpningsområdet, och då tänkte jag utifrån min
okunskap: Måste det vara så här inom EU? Men sedan
sade du att arbetstagarbegreppet även i svensk rätt
kan tolkas olika, och då är min fråga: Är det bra
att arbetstagarbegreppet inte är ett, en gång för
alla givet, utan att man tolkar det på de här olika
sätten? Skulle man kunna ha det på ett annat sätt
för att kanske underlätta för arbetstagaren?
Lena Malmberg: Som jag förstod det var frågan: Kan
man begränsa familjeförmånerna enligt EG-rätten så
att de utbetalas bara i bosättningslandet? Jag
tycker att vi har berört det här redan tidigare, och
Lotta Westerhäll var också inne på EG-rättspraxisen
och de regler som gäller. I 14/08 finns regler som
talar om att det är arbetslandet som gäller - och
det är den enda lagstiftning som gäller - och att
man kan betala ut till exempel de här
familjeförmånerna även till en familjemedlem som bor
i ett annat land. Det här är regler som är
etablerade sedan väldigt lång tid tillbaka.
Förordningen 1408 har tillämpats sedan 1971.
I det perspektivet tror jag att det kan vara svårt
att försöka svänga på de EU-rättsliga reglerna där
förmånerna är kopplade till arbetslandet och försöka
begränsa någon typ av förmån bara till
bosättningslandet. Sedan kan det väl finnas enskilda
saker man kan titta på, men utvecklingen i EU har ju
i stället varit att man har utvecklat området för
vad som är familjeförmåner. Ska man ändra på något
här tror jag alltså att det handlar om ett väldigt
långt tidsperspektiv.
Anders Kruse: Frågan var egentligen om det är bra
eller dåligt att arbetstagarbegreppet kan vara olika
i olika sammanhang. Jag är lite osäker på om jag kan
ha någon uppfattning på den punkten. Först vill jag
dock säga att det normalt sett inte är några stora
skillnader mellan arbetstagare i den ena eller den
andra lagstiftningens mening, varken i svensk rätt,
tror jag, eller i EG-rätten. I allt väsentligt är
det ungefär samma begrepp det rör sig om.
Att arbetstagarbegreppet kan bli lite olika i
olika sammanhang hänger ihop med att olika lagar har
olika grunder. De har olika skyddsbehov. Om jag tar
som exempel - här får möjligen experterna på svensk
arbetsrätt rätta mig - det svenska
arbetstagarbegreppet har jag sagt att jag tror att
detta kan vara lite olika beroende på om vi talar om
skattelagstiftning, om arbetsskadelagstiftning eller
om lagen om anställningsskydd.
Jag tror till exempel att en frisör som hyr en
frisörstol i en frisersalong i den svenska
anställningsskyddslagens mening har kunnat betraktas
som egenföretagare och inte som arbetstagare. Det
finns, tror jag, exempel på det. Det där kan nog
Erland Olauson bättre än jag. Men jag vill inte
utesluta att en sådan person som drabbas av en skada
i frisersalongen skulle kunna betraktas som
arbetstagare enligt arbetsskadelagstiftningen. Om
det är så är det ett exempel på hur olika lagars
skyddsbehov styr tolkningen av vilka som omfattas av
de olika rättigheterna. Så är det också i EG-rätten.
Man kan alltså inte tala abstrakt om begreppet
arbetstagare, utan som jag sade i min inledning
måste man hela tiden sätta det i relation till vilka
lagbestämmelser och vilka rättigheter man talar om
för att det ska bli begripligt. Arbetstagarbegreppet
är inte abstrakt, utan det står alltid i relation
till någon rättighet av något slag. Det är den man
måste börja med att definiera.
Lotta Vahlne Westerhäll: Jag har bara en mycket kort
kommentar till den fråga som Lena kommenterade här.
Vi hade tidigare ett socialt trygghetssystem som
var baserat på bosättning. När vi sedan blev EU-
medborgare var vi dock tvungna att anpassa oss till
den EG-rättsliga regleringen och dess lagvalsregler,
som byggde på att arbetslandet var utslagsgivande.
Nu har vi alltså delat upp det i arbetsrelaterade
och bosättningsrelaterade förmåner. Skulle vi då gå
tillbaka till bosättningsrelaterade förmåner skulle
vi inte vinna någonting med det, även om vi skulle
kunna göra det. Vi råder ju över vår nationella
lagstiftning, men om vi tillämpade denna nationella
lagstiftning skulle den komma att strida mot EG-
rätten. Det skulle alltså inte vara lönt att göra
det.
Ulf Öberg: Frågan om bosättningskrav är en av de
frågor som kom upp i Collinsmålet. Jag delar Anders
Kruses kommentar rent allmänt att detta mål inte har
någon större påverkan på själva frågan om
övergångsregler som sådan, för det rör en annan
situation. Däremot ställer man där upp möjligheten
att ha bosättningskrav för att komma i fråga för
vissa sociala förmåner. Det finns alltså en öppning
på den punkten. Det är den första poängen.
Den andra poängen är detta med skilda
arbetstagarbegrepp. Såsom jag har läst regeringens
skrivelse har man där blandat ihop korten rätt
mycket tidigare. Det faktum att man inte kan
diskriminera deltidsarbetande i förhållande till
heltidsarbetande är en sak. Det faktum att man täcks
eller inte täcks av förordning 1408, lagvalsregeln,
är en annan sak. Där ställer man inte upp något krav
på att det ska vara ett faktiskt och verkligt
arbete. Frågan om man är en arbetstagare, om man har
ett faktiskt och verkligt arbete, är en tredje
fråga, och det är den frågan som är den avgörande.
Där tycker jag tyvärr att såväl utredningen som
regeringen har blandat ihop korten.
Per Westerberg (m): Jag ska försöka vara kort i och
med att tiden egentligen redan är ute.
Det är ingen tvekan om att övergångsreglerna är en
tillfällig historia och att man måste göra
justeringar för att kunna leva utan dem efter en
relativt kort tid. Man kan då diskutera
arbetstagarbegreppet, plus den diskussion som finns
om bidragsarbitrage. Ser man på den rena
arbetsmarknadsdelen har jag väldigt svårt att se att
det finns några riktigt stora risker i sammanhanget
i och med att det finns så pass stora öppningar
redan nu. Jag har väldigt svårt att se att detta
egentligen har någonting med övergångsregler att
göra.
Jag tycker heller inte att de förvärvade
förmånerna är något stort problem. Har man förvärvat
dem genom att betala in i systemen är detta inget
problem i övergångsregelshänseende, utan det är
familjeförmåner som man får av välfärdssystemet. Det
är naturligtvis riktigt som påpekats att vi nu har
större spänningar inom EU mellan de fattigaste och
de rikaste länderna, samtidigt som vi uppenbarligen
inte fullt ut har egenförsörjningskrav för att få
uppehållstillstånd och därmed få stanna i ett land.
Den fråga jag vill koncentrera detta till nu på
slutet är: Vad avser regeringen göra, eller vad
anser andra akademiker bör göras, under den här
perioden? Det här är ju en övergångsperiod och
ingenting annat. Sedan ska vi självfallet leva utan
ridåer inom Europa, helst inom två år. Allra bäst
hade varit om vi hade kunnat göra det från den 1
maj.
Ordföranden: Av tidsskäl låter jag enbart
statssekreteraren kommentera detta.
Charlotte Svensson: Det regeringen avser att göra är
listat i den här skrivelsen. Det är en lång rad
uppdrag och åtgärder. Jag kan nämna några.
Det handlar om att se över våra nationella regler
där vi kan göra det. Jag nämnde socialtjänstlagen.
Det är en ganska enkel sak som borde kunna gå hyfsat
snabbt att göra.
Det handlar om att också få kommissionen att
kartlägga vad det finns för begränsningar och att få
ett tydligare svar inom EU på vad man kan göra och
om de här systemen håller. Där har vi också framfört
behovet av att se över vad som ska gälla och vad man
kan kolla upp.
Det handlar om att ha en bättre kontroll av
anställningsintygen. Migrationsverket och
Skatteverket har fått ett sådant uppdrag. Det
handlar om att vidta en rad åtgärder när det gäller
de problem på arbetsmarknaden som vi kan se redan i
dag. I den här skrivelsen finns det alltså en ganska
omfattande handlingsplan som vi jobbar med.
Sedan finns det saker som är svårare och som
kommer att ta längre tid, men det är inte säkert att
det behöver vara ett villkor för att man ska kunna
öppna upp efter en kortare tid. Men som regeringens
förslag ser ut nu behöver vi två år för att få de
här kontrollsystemen och den här uppföljningen och
för att vidta de här första åtgärderna. Det är
bedömningen i dag. Sedan får vi se hur situationen
ser ut då, men om man skulle behöva ha
övergångsregler ytterligare en tid återkommer
regeringen till riksdagen.
Ordföranden: Tack för det! Tiden medger inte att vi
fortsätter längre, men jag måste ändå konstatera att
vi har haft en bra utfrågning. Jag vill tacka alla
medverkande för era kommentarer och ert deltagande.
Jag tackar ledamöterna i utskottet också för bra
frågor.
Vi kommer att fortsätta att hantera detta ärende i
eftermiddag i utskottet. Nästkommande tisdag ska vi
justera betänkandet, om allt går vägen, och den 28
april är det debatt och beslut i kammaren. Det är
ett tajt tidsschema i riksdagen, men vi ska säkert
klara av det också. Tack för i dag!