Socialförsäkringsutskottets betänkande

2003/04:SFU11

Åtgärder för att klarlägga asylsökandes identitet

---

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
proposition 2003/04:50 Åtgärder för att klarlägga
asylsökandes identitet, m.m. jämte sex motioner som
väckts med anledning av propositionen, två
motionsyrkanden väckta med anledning av skrivelse
2003/04:37 Migration och asylpolitik samt några
motionsyrkanden väckta under allmänna motionstiden
2002 och 2003.
I propositionen föreslås att det i utlänningslagen
införs bestämmelser om att det i beslut om avvisning
eller utvisning skall anges till vilket land eller
vilka länder verkställighet av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut skall genomföras och att det är
till detta land eller dessa länder som
verkställighet skall ske. En utlänning som skall
avvisas eller utvisas får dock alltid sändas till
ett land som han eller hon visar att mottagande kan
ske i.
Dag- och bostadsersättning enligt lagen om
mottagande av asylsökande m.fl. föreslås kunna
sättas ned helt eller delvis för en utlänning som
fyllt 18 år om han eller hon försvårar utredningen i
ärendet om uppehållstillstånd genom att inte
medverka till att klarlägga sin identitet.
Möjligheten att sätta ned dagersättning för en
ensamstående person som fyllt 16 men inte 18 år
skall tas bort.
Propositionen behandlar vidare genomförandet i
svensk rätt av rådets direktiv om komplettering av
bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet, det s.k.
transportörsansvarsdirektivet.
I propositionen föreslås att transportörers
skyldighet att kontrollera att utlänningar innehar
pass och andra tillståndshandlingar som krävs för
att resa in i landet regleras. Genom denna
grundläggande kontroll skall transportörerna kunna
upptäcka avsaknad av handlingar eller uppenbart
falska eller förfalskade handlingar. Vidare regleras
transportörens skyldighet att kontrollera att
utlänningar har medel för sin hemresa.
I propositionen föreslås även att transportörer
som inte uppfyller sin kontrollskyldighet skall
betala en särskild avgift. Den särskilda avgiften
skall för varje utlänning bestämmas till högst
46 000 kr. Avgift skall tas ut sedan ett beslut om
avvisning på grund av att utlänningen saknar pass
eller de tillstånd som krävs för inresa vunnit laga
kraft eller verkställts även om det inte vunnit laga
kraft. Utgångspunkten är således att om
uppehållstillstånd beviljas skall någon avgift inte
tas ut. Transportörer skall inte behöva betala
avgift om de visar att de har haft skälig anledning
att anta att en utlänning hade rätt att resa in i
Sverige, eller om det framstår som uppenbart
oskäligt att ta ut avgiften.
Slutligen föreslås att transportörer skall vara
skyldiga att svara för kostnader för utlänningens
uppehälle i de fall där en utlänning vägrats inresa
och omedelbar vidaretransport inte är möjlig.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2004.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen med
anledning av ett motionsyrkande tillkännager att
regeringen inom kort bör genomföra en förnyad
översyn av transportörsansvaret. Regeringen bör
därefter återkomma till riksdagen med en redovisning
och analys, varvid även möjligheterna att inom EU på
nytt behandla frågan om transportörsansvaret bör
belysas.
Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.
I ärendet finns fem reservationer och ett särskilt
yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Verkställighet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser
4 kap. 12 och 12 a §§ samt 8 kap. 5 §. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2003/04:50 i denna
del och avslår motion 2003/04:Sf29 yrkandena 1
och 2.
Reservation 1 (v, mp)

2. Möjligheter att sätta ned dag- och
bostadsersättning

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:50 i denna del och avslår
motionerna 2003/04:Sf5 yrkande 12, 2003/04:Sf6
yrkande 1, 2003/04:Sf28 i denna del, 2003/04:Sf29
yrkandena 5 och 6, 2003/04:Sf31 yrkandena 2 och 3
samt 2003/04:Sf33 yrkande 3.
Reservation 2 (kd, v, mp)
Reservation 3 (fp, c)

3. Ersättning efter motprestation

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf30
yrkande 1 och 2003/04:Sf32 yrkande 4.
Reservation 4 (m, fp, c)

4. Transportörsansvar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) till den del
det inte omfattas av punkt 1. Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad
utskottet anfört om en analys rörande
transportörsansvaret. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:50 i denna del och bifaller
delvis motion 2003/04:Sf32 yrkande 1 samt avslår
motionerna 2002/03:Sf239 yrkande 3, 2002/03:Sf256
yrkande 15, 2002/03:Sf334 yrkande 4,
2002/03:Sf367 yrkande 28, 2003/04:Sf28 i denna
del, 2003/04:Sf29 yrkandena 3, 4 och 7,
2003/04:Sf30 yrkande 2, 2003/04:Sf31 yrkande 1,
2003/04:Sf32 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Sf33
yrkandena 1 och 2, 2003/04:Sf249 yrkande 16,
2003/04:Sf257 yrkande 7, 2003/04:Sf357 yrkande 27
och 2003/04:Sf403 yrkande 4.
Reservation 5 (fp, kd, v, c, mp)

Stockholm den 22 april 2004

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas
Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Bo
Könberg (fp), Anita Jönsson (s), Mona Berglund
Nilsson (s), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m),
Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta
Carlsson (c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström (s), Mona
Jönsson (mp) och Kalle Larsson (v).
Bakgrund

Regeringen tillkallade år 2002 en särskild utredare
med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande
verkställighet av beslut om avvisning eller
utvisning, särskilt när det gäller ärenden där
utlänningens identitet är oklar. Utredningen, som
antog namnet Utredningen om översyn av regler och
praxis vid verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut, överlämnade i mars 2003
betänkandet Verkställighet vid oklar identitet m.m.
(SOU 2003:25). I betänkandet föreslogs vissa
ändringar i utlänningslagen och lagen om mottagande
av asylsökande m.fl. för att bl.a. underlätta
myndigheternas möjligheter att kunna bedriva ett
effektivt verkställighetsarbete och för att komma
till rätta med de problem som uppstår i utredningen
i ärenden om uppehållstillstånd i de fall
utlänningen inte medverkar till att klarlägga sin
identitet när denna är oklar.

Europeiska unionens ministerråd antog den 28 juni
2001 direktivet 2001/51/EG om komplettering av
bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985.
Medlemsstaterna skulle senast den 11 februari 2003
ha satt i kraft de bestämmelser i lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa
direktivet. Under hösten och vintern 2001 upprättade
en arbetsgrupp i Regeringskansliet en
departementspromemoria med förslag till hur
direktivet kan genomföras i svensk rätt (Ds 2001:74
Transportörsansvaret i utlänningslagen). I
departementspromemorian föreslogs ändringar i
utlänningslagen.

2003/04

SfU11

Utskottets överväganden

Verkställighet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
till ändringar i utlänningslagen vad avser
dels att i beslut skall anges till vilket
land utlänningen skall avvisas eller utvisas
och att vid särskilda skäl får mer än ett
land anges, dels att verkställighet kan ske
genom att personen sänds till det land eller
till något av de länder som anges i beslutet
och dels att en person kan sändas till ett
land som personen kommer att tas emot i och
själv vill åka till. Riksdagen bör därmed
avslå motionsyrkanden om till vilket land en
avvisning eller utvisning skall kunna ske och
om schablonmässig bedömning av säkra
ursprungsländer.
Jämför reservation 1 (v, mp).

Gällande bestämmelser

Enligt huvudregeln i 8 kap. 5 § utlänningslagen
(1989:529), UtlL, gäller att avvisning eller
utvisning av en utlänning skall ske till hemlandet
eller, om möjligt, till det land från vilket
personen kom till Sverige. En förutsättning för att
verkställighet skall kunna ske är att det inte
föreligger några hinder härför enligt 8 kap. 1-4 §§
UtlL.

Enligt 8 kap. 5 § andra stycket UtlL får
utlänningen sändas till något annat land om
verkställighet inte kan ske enligt huvudregeln eller
det finns andra särskilda skäl. Paragrafen gäller i
tillämpliga delar även lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.
Av 4 kap. 12 § första stycket UtlL framgår att
redan när en fråga om avvisning eller utvisning
prövas skall hänsyn tas till om utlänningen på grund
av bestämmelserna i 8 kap. 1-4 §§ UtlL inte kan
sändas till ett visst land eller om det annars finns
särskilda hinder mot att avgörandet verkställs. I
beslut av regeringen, Utlänningsnämnden eller
Migrationsverket skall ges de anvisningar i fråga om
verkställigheten som denna prövning kan föranleda.
Av 8 kap. 11 § första stycket UtlL framgår att ett
beslut om avvisning eller utvisning skall
verkställas av Migrationsverket.
Polismyndigheten skall dock verkställa en
polismyndighets beslut om avvisning, domstols dom
eller beslut om utvisning på grund av brott enligt
4 kap. 7 § UtlL, eller beslut om avvisning eller
utvisning i ärenden där frågor om rikets säkerhet
eller allmän säkerhet prövats, om regeringen eller
Utlänningsnämnden bestämmer det (8 kap. 11 § andra
stycket UtlL). Polismyndigheten verkställer även ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut i de fall
Migrationsverket enligt 8 kap. 17 § UtlL har lämnat
över ärendet till polismyndigheten för
verkställighet. Sådant överlämnande får ske om den
som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och
inte kan anträffas utan polismyndighetens medverkan,
eller om det kan antas att tvång kommer att behövas
för att genomföra verkställigheten.

Propositionen

I propositionen föreslås att regeringen,
Utlänningsnämnden eller Migrationsverket i beslut om
avvisning eller utvisning skall ange det land till
vilket utlänningen skall avvisas eller utvisas. Om
det finns särskilda skäl får mer än ett land anges i
beslutet. Vidare föreslås att ett beslut om
avvisning eller utvisning som meddelats av
regeringen, Utlänningsnämnden eller Migrationsverket
skall verkställas genom att utlänningen sänds till
det land eller till något av de länder som anges i
beslutet.

I propositionen anges att den verkställande
myndigheten aldrig bör kunna fatta beslut om
verkställighet till ett annat land än vad som anges
i beslutet om avvisning eller utvisning eftersom det
skulle kunna leda till ett beslut om verkställighet
till ett land gentemot vilket en utlännings
eventuella skyddsbehov inte har prövats. Vidare
skall det i beslutet om avvisning eller utvisning
inte regelmässigt anges mer än ett land.
Myndigheterna kan dock behöva ta ställning till
vilket land eller vilka länder ett beslut skall
verkställas till om personen endast kan knytas till
en region i ett eller flera länder. Regeringen,
Utlänningsnämnden eller Migrationsverket skall ge
anvisningar i fråga om verkställigheten i vissa
fall, exempelvis vid avvisning av ensamkommande barn
eller andra underåriga personer. Ibland kan
särskilda anvisningar krävas beträffande
verkställighet till viss provins eller region i det
land som anvisats i beslutet.
När det gäller en polismyndighets beslut om
avvisning eller en domstols dom eller beslut om
utvisning skall, liksom hittills, verkställighet ske
genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller,
om möjligt, till det land från vilket han eller hon
kom till Sverige. Om verkställighet ändå inte kan
genomföras till något av dessa länder får
utlänningen i stället sändas till ett land som han
eller hon har anknytning till. Ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut får alltid verkställas till ett
land som utlänningen visar att mottagande kan ske i.
Det bör enligt propositionen kunna vara möjligt att
verkställa till ett annat land än hemlandet om
utlänningen exempelvis har dubbla medborgarskap, har
uppehållstillstånd i ett annat land, är gift med
någon från ett annat land eller har annan
familjeanknytning till ett land och mottagande
skulle kunna ske där.
Förslagen beräknas inte medföra några större
ekonomiska eller andra konsekvenser.
Ändringarna i utlänningslagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 2004.

Motion

I motion 2003/04:Sf29 av Mona Jönsson m.fl. (mp)
yrkandena 1 och 2 motsätter sig motionärerna
förslaget om att en person skall få sändas till ett
land som han eller hon har anknytning till i de fall
verkställighet av polismyndighets beslut om
avvisning eller domstols dom eller beslut om
utvisning inte kan verkställas till hemlandet eller
till det land från vilket utlänningen kom till
Sverige. Motionärerna varnar också för att en
schablonmässig bedömning av säkra ursprungsländer
och tredje länder medför att EU-länderna lämpar över
ansvaret för flyktingmottagandet till fattigare
länder. I motionen begärs tillkännagivanden om
detta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att regeringens förslag
innebär att det inte skall vara möjligt för den
verkställande myndigheten att besluta om
verkställighet till ett annat land än som angetts i
avvisnings- eller utvisningsbeslutet. De problem som
tidigare förekommit i samband med att nya uppgifter
om utlänningens identitet kommer fram under
verkställighetsstadiet torde sålunda undanröjas
genom förslagen. Utskottet anser att den
verkställande myndigheten aldrig skall kunna fatta
ett beslut om verkställighet till ett land gentemot
vilket en persons eventuella skyddsbehov inte har
prövats. Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut
skall dock alltid kunna verkställas till ett land
som utlänningen visar att mottagande kan ske i och
som han eller hon vill åka till. Vidare delar
utskottet regeringens bedömning att det bör finnas
en möjlighet att i vissa fall ange fler än ett land.

När det gäller domstols dom, beslut om utvisning
på grund av brott eller polismyndighets beslut om
omedelbar verkställighet delar utskottet regeringens
bedömning att verkställigheten skulle bli alltför
snävt begränsad om den inte kan genomföras till ett
land som personen har anknytning till.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens
förslag och avstyrker motion 2003/04:Sf29 yrkandena
1 och 2.

Möjligheter att sätta ned dag- och
bostadsersättning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
till ändringar i utlänningslagen vad avser
dels införande av en möjlighet att sätta ned
dagersättning och bostadsersättning för
utlänningar som försvårar utredningen i
ärenden om uppehållstillstånd genom att inte
medverka till att klarlägga sin identitet,
dels borttagande av möjligheten att sätta ned
dagersättning för en ensamstående person
mellan 16 och 18 år. Riksdagen bör därmed
avslå motionsyrkanden om avslag på
propositionen, om medverkan i utredningen och
om ersättning efter prestation.
Jämför reservationerna 2 (kd, v, mp), 3 (fp,
c) och 4 (m, fp, c).

Gällande bestämmelser

Migrationsverket har enligt lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) ett
huvudansvar för mottagandet. Verket skall ordna
lämpligt boende i anläggningar för dem som inte kan
ordna boendet på egen hand och lämna dagersättning
och särskild ersättning till dem som är registrerade
i verkets mottagandesystem och som inte genom eget
arbete eller med egna tillgångar kan tillgodose sin
försörjning.

Av 19 § LMA framgår att grunderna för beräkning av
bl.a. dag- och bostadsersättning läggs fast av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Den som har rätt till bistånd enligt LMA har inte
rätt till försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 §
socialtjänstlagen.
I förordningen (1994:361) om mottagande av
asylsökande m.fl. (FMA) anges storleken på dag- och
bostadsersättningen (6 §) och vad ersättningen avser
att täcka.
Enligt 18 § LMA finns rätt till särskilt bistånd
(särskilt bidrag) som enligt 7 § FMA lämnas för
kostnader som uppstår på grund av särskilda behov
och avser kostnader som är nödvändiga för en dräglig
livsföring, t.ex. kostnader för vinterkläder,
glasögon, kosttillskott, handikapputrustning och
spädbarnsutrustning.
Av 10 § LMA framgår att dagersättningen kan sättas
ned för den som fyllt 18 år och som utan giltigt
skäl vägrar att delta i den organiserade
verksamheten eller som genom att hålla sig undan
försvårar utredningen i ärendet om
uppehållstillstånd. Nedsättningen får dock inte avse
den del som är avsedd att täcka utgifter för egen
mathållning. Nedsättning kan även göras för
ensamstående person som fyllt 16 men inte 18 år.
Även efter det att nedsättning av dagersättning
skett kan bostadsersättning och dagersättning sättas
ned helt om plats på en förläggning erbjuds och om
fri kost ingår i den erbjudna inkvarteringen.
Bestämmelserna om nedsättning av bostadsersättning
och dagersättning tillämpas också i de fall en
utlänning utan giltigt skäl vägrar att medverka till
åtgärd som är nödvändig för att ett beslut om
avvisning eller utvisning skall kunna verkställas.
Den som håller sig undan så att ett beslut om
avvisning eller utvisning inte kan verkställas har
enligt 12 § LMA inte rätt till bistånd enligt LMA
över- huvudtaget.

Genèvekonventionen förutsätter att den asylsökande
medverkar till att så långt som möjligt klarlägga om
han eller hon uppfyller kriterierna för
flyktingstatus. Av UNHCR:s handbok om förfarandet
och kriterierna vid fastställandet av flyktingars
rättsliga ställning (punkt 195) framgår att den
sökande bör bistå utredningen så att alla fakta i
ärendet fullständigt klarläggs. Den sökande bör
dessutom anstränga sig att underbygga sina uppgifter
genom att lägga fram all tillgänglig bevisning och,
i förekommande fall, ge tillfredsställande
förklaringar till varför bevis saknas. Den sökande
bör lämna all relevant information om sig själv samt
redogöra för sina tidigare upplevelser så detaljerat
att man i utredningen kan fastställa alla väsentliga
fakta. Skyldigheten att säkerställa att alla
relevanta fakta kommer fram och att värdera dem
ligger både på den sökande och på utredaren.

EG-direktivet (2003/9/EG) om miniminormer för
mottagande av asylsökande (mottagandedirektivet) är
tillämpligt på asylsökande. För utlänningar som har
beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
gäller direktiv 2001/55/EG om miniminormer för att
ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av
fördrivna personer och om åtgärder för att främja en
balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta
emot dessa personer och bära följderna av detta
(massflyktsdirektivet).

De minimivillkor som en asylsökande har rätt till
enligt mottagandedirektivet rör bosättning och
rörelsefrihet, hälso- och sjukvård, underårigas
skolgång och utbildning, sysselsättning och
yrkesutbildning m.m. Medlemsstaterna skall
tillhandahålla materiella mottagningsvillkor för att
garantera en levnadsstandard som täcker de
asylsökandes behov i fråga om hälsa och uppehälle.
Medlemsstaterna får ange att det endast gäller de
sökande som inte har tillräckliga medel för att
själva garantera en levnadsstandard som täcker dessa
behov och att om de sökande har tillräckliga medel
skall de bidra till kostnaderna för hälsa och
uppehälle. Förmånerna i mottagandet kan helt eller
delvis dras in bl.a. om en asylsökande underlåter
att uppfylla sin anmälningsplikt eller att följa
uppmaningar att tillhandahålla information samt om
sökanden inte kommer till en personlig intervju
angående asylförfarandet under en rimlig period som
fastställs i nationell lagstiftning. Medlemsstaterna
får vidare vägra förmåner i de fall där en
asylsökande inte kan visa att asylansökan lämnades
in så snart det var praktiskt möjligt efter
ankomsten till medlemsstaten. Beslut om indragning
m.m. skall grundas på den berörda personens
särskilda situation med beaktande av
proportionalitetsprincipen. Vid genomförandet av
vissa bestämmelser skall beaktas den speciella
situationen för utsatta personer, t.ex. underåriga
eller underåriga utan medföljande vuxen.

Utredningen om mottagandevillkor för asylsökande har
i betänkande EG-rätten och mottagande av asylsökande
(SOU 2003:89), lämnat förslag som rör genomförandet
i Sverige av mottagandedirektivet. Beträffande
indragning av förmåner anges att under förutsättning
att den som blir föremål för hel nedsättning av
dagersättning och/eller bostadsersättning kan få
sina behov av hälsa och uppehälle täckta på annat
sätt är det förenligt med direktivet.

Propositionen

I propositionen föreslås att det i LMA införs en
möjlighet att sätta ned dagersättning och
bostadsersättning för utlänningar som försvårar
utredningen i ärenden om uppehållstillstånd genom
att inte medverka till att klarlägga sin identitet.
Vidare föreslås att möjligheten att sätta ned
dagersättning för en ensamstående person mellan 16
och 18 år skall tas bort.

I propositionen anges att identiteten är en av
flera viktiga delar i underlaget att bedöma
personens skyddsskäl, exempelvis när det gäller i
förhållande till vilket land eventuella skyddsskäl
skall prövas. Avsaknaden av handlingar försvårar
avsevärt utredningen i ärendet och utgör en starkt
bidragande orsak till att handläggningstiden blir
onödigt lång. Det drabbar såväl dem som har verkliga
skyddsskäl och som får vänta längre än nödvändigt på
att få sin sak prövad som dem som inte bedöms ha
skyddsskäl och som slutligen får ett
avvisningsbeslut. En oklar identitet kan påverka
individen även på längre sikt bl.a. vid ansökan om
svenskt medborgarskap och vid återkallande av
beviljat uppehållstillstånd.
Det betonas i propositionen att utlänningar inte
alltid råder över orsakerna till svårigheterna med
att klarlägga sin identitet. Förhållandena i
hemlandet kan t.ex. vara sådana att personen inte
har några möjligheter att få fram dokument som
styrker identiteten. I dessa fall bör ersättningen
aldrig kunna sättas ned. Vid en systematisk brist på
medverkan, t.ex. genom att personen inte medverkar
till åtgärder eller förtiger omständigheter
avgörande för att identiteten klarläggs, torde dock
i allmänhet utredningen i ärendet om
uppehållstillstånd anses försvåras så att en
nedsättning bör kunna komma i fråga, likaså om det
är uppenbart att vederbörande inte talar sanning om
det förhållandet att han eller hon saknar pass eller
annan identitetshandling. De föreslagna åtgärderna
avser således asylsökande som själva valt att inte
medverka. Förslaget ger enligt propositionen ett
tydligt incitament till att medverka. Det framhålls
också att Genèvekonventionen förutsätter att den
asylsökande medverkar till att så långt som möjligt
klarlägga om han eller hon uppfyller kriterierna för
flyktingstatus.
Förslaget innebär att möjligheterna att bevilja
särskilt bidrag inte påverkas och att den del av
dagersättningen som rör barn inte skall reduceras.
Den sammanlagda disponibla ersättningen för en
barnfamilj kan emellertid bli lägre än för andra
barnfamiljer. Utifrån barnets perspektiv är det dock
enligt propositionen särskilt viktigt att
handläggningstiden inte blir onödigt långvarig och
att det är den vuxnes ansvar att inte försvåra
utredningen.

Av propositionen framgår att antalet asylsökande i
Sverige har ökat under senare år. Under år 2002
sökte ca 33 000 personer asyl i Sverige, vilket är
en ökning med 40 % jämfört med år 2001. Vidare
saknade år 2002 88 % av de asylsökande
passhandlingar, jämfört med år 1996 då andelen var
34 %. Allt färre personer söker asyl vid gränserna
och andelen personer som sökte asyl efter inresa i
Sverige uppgick år 2002 till 93 %.

När det gäller ekonomiska konsekvenser anges i
propositionen att förslagen sammantaget leder till
minskade årliga kostnader. Regeringen gör
bedömningen att förslaget om nedsättning av dag- och
bostadsersättning på kort sikt bör leda till att
utbetalningarna av denna ersättning minskar
betydligt och att den ökade administrationen för
Migrationsverket påverkar verket marginellt.
Förslagen bedöms inte heller nämnvärt påverka
förvaltningsdomstolarnas resursbehov till följd av
överklagade ersättningsbeslut. Regeringen avser dock
att noga följa utvecklingen hos berörda domstolar
och myndigheter samt effekterna av förslagen för att
vid behov återkomma med nödvändiga åtgärder.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli
2004. De nya bestämmelserna om nedsättning av dag-
och bostadsersättning bör dock tillämpas i fråga om
sådan bristande medverkan att klarlägga sin
identitet som ägt rum först sedan lagen trätt i
kraft.

Motioner

I motion 2003/04:Sf5 av Per Westerberg m.fl. (m)
yrkande 12 begärs ett tillkännagivande om att
identitetshandlingar inte får vara ett orubbligt
krav för asyl. I motionen anges att den som flyr
från förföljelse och förtryck kan ha svårt att få
med sig relevanta handlingar.

I motion 2003/04:Sf32 av Per Westerberg m.fl. (m)
yrkande 4 begärs att regeringen ytterligare utreder
Migrationsverkets förslag som bygger på att
ersättning till asylsökande utöver miniminivå skall
vara behovsprövad och utgå endast efter viss
prestation. Motionärerna anser att det är viktigt
att mot-tagningssystemet motverkar passivitet och
bidragsberoende. Den motprestation som kan krävas
kan exempelvis bestå av deltagande i utbildning
eller arbetspraktik.

I motion 2003/04:Sf6 av Bo Könberg m.fl. (fp)
yrkande 1 anges att många personer som verkligen har
behov av skydd saknar erforderliga dokument och
identitetshandlingar och att vissa länder inte
utfärdar dessa dokument. Motionärerna anser att barn
till asylsökande som inte har giltiga handlingar
inte får drabbas. I motionen begärs ett
tillkännagivande om dokumentlöshet.

Bo Könberg m.fl. (fp) begär i motion 2003/04:Sf30
yrkande 1 ett tillkännagivande om att införa ett
ersättningssystem för asylsökande som är kopplade
till prestation. Motionärerna anser att det skall
löna sig att arbeta och att anstränga sig. Ur
rättssäkerhetssynpunkt är det enligt motionärerna
bättre att belöna den som samarbetar i asylärendet
än att straffa den som inte gör det.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion 2003/04:Sf33
yrkande 3 avslag på förslaget om att sänka dag- och
bostadsersättning för utlänningar som inte kan
klarlägga sin identitet. Enligt motionärerna
påverkas handläggningstiden i få fall av att de
sökande inte kunnat bevisa sin identitet. Det finns
också länder som inte utfärdar några dokument och
det finns en risk för repressalier mot anhöriga om
den asylsökande måste vända sig till myndigheterna i
hemlandet. Motionärerna anser att en sänkning av en
redan låg ersättning drabbar barnen och att det inte
är sannolikt att en nedsättning utgör ett incitament
till att medverka.

I motion 2003/04:Sf28 i denna del av Ulla Hoffmann
m.fl. (v) begärs avslag på förslaget om nedsättning
av ersättning. Motionärerna anser att det är
oacceptabelt med straff för den som inte medverkar
till att klarlägga sin identitet. Asylskälen måste
först prövas slutligt i två instanser. Den som söker
asyl på grund av fruktan för förföljelse från
hemlandets myndigheter kan inte rimligen vända sig
till dessa myndigheter. Enligt motionärerna skulle
det även kunna innebära en risk för repressalier mot
anhöriga i hemlandet. Förslaget medför också enligt
motionen en ökad risk för svartarbete eftersom den
legala försörjningsmöjligheten inskränks.

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion
2003/04:Sf31 yrkande 2 ett tillkännagivande om att
det skall vara möjligt att begränsa dag- och
bostadsersättningen endast för de asylsökande som
uppenbart motsätter sig att medverka till att få
identiteten klarlagd. I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att barnfamiljers ersättning
inte skall kunna sättas ned och att nedsättningen
inte skall gälla personer under 18 år.

I motion 2003/04:Sf29 av Mona Jönsson m.fl. (mp)
yrkande 5 begärs avslag på förslaget om indragning
av dagbidrag och bostadsbidrag för utlänningar som
inte medverkar till att klarlägga sin identitet.
Motionärerna anser att förslaget lämnar öppet för
godtycke. Asylsökande som i rädsla för repressalier
inte vill kontakta hemlandets ambassad kan komma att
straffas. Vidare är motionärerna emot att barn
drabbas genom att föräldrarna förlorar sina bidrag.
Förslaget får enligt motionärerna troligen inte
heller avsedd effekt. I yrkande 6 begärs att
regeringen återkommer med förslag om att avskaffa de
nuvarande bestämmelserna i LMA som tillåter att
dagbidrag och bostadsbidrag dras in helt i vissa
fall.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det av flera skäl är angeläget
att en asylsökandes identitet klarläggs tidigt i
asylprocessen. Är inte identiteten klarlagd
försvåras möjligheten att bedöma personens
skyddsskäl. Avsaknaden av nödvändiga handlingar
bidrar också till längre handläggningstid i
asylärendet och därmed sämre rättssäkerhet för
individen och höga kostnader för samhället. Den tid
det tar innan ett lagakraftvunnet beslut om
avvisning kan verkställas innebär också en lång tid
i ovisshet där många människor, inte minst barnen,
kommer att leva under mycket pressade förhållanden.
Enligt utskottets mening medför avsaknaden av
identitetshandlingar också att möjligheterna att
bedriva en human och rättssäker flyktingpolitik
försvåras. Ett pass eller annan identitetshandling
är dock inte i sig ett krav för att
uppehållstillstånd skall ges.

Det är enligt utskottets mening viktigt att ge
tydliga signaler om att en asylsökandes eget
handlande, eller underlåtenhet att handla, som
syftar till att undanhålla relevanta handlingar som
kan underlätta fastställandet av identiteten inte är
önskvärt. Den enskilde måste anses ha ett stort
ansvar för att försöka få sin identitet klarlagd.
Utskottet vill emellertid understryka att de
åtgärder som föreslås avser asylsökande som själva
valt att inte medverka till att klarlägga sin
identitet. En asylsökande råder inte alltid över
orsakerna till svårigheterna med att klarlägga sin
identitet. Som anförs i propositionen kan exempelvis
förhållandena i hemlandet vara sådana att personen
inte har några möjligheter att få fram dokument som
styrker identiteten. I dessa fall bör ersättningen
således aldrig sättas ned. Som anges i propositionen
finns det också goda möjligheter att - under
förutsättning att personen själv medverkar - genom
utredningsinsatser klarlägga hans eller hennes
identitet. Migrationsverket kan t.ex. söka efter
personen i nationella databaser eller vid den
inledande utredningen med den asylsökande ställa
kunskapsfrågor för att försöka klarlägga
identiteten. Det kan röra sig om frågor om
födelseort, bostadsort, familjeförhållanden och
adress i hemlandet.
När det gäller nivån på dag- och
bostadsersättningen kan utskottet konstatera att den
sammanlagda disponibla ersättningen för en
barnfamilj i de fall en nedsättning görs kan bli
lägre än för andra barnfamiljer. Utskottet anser
emellertid att det med hänsyn till barnets bästa
ändå är viktigare att handläggningstiden blir kort.
Det måste ankomma på den vuxne att inte försvåra
utredningen och därmed bidra till förlängd
handläggningstid och lägre ersättning för familjen.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att
det inte längre skall vara möjligt att sätta ned
dagersättning för en ensamstående person mellan 16
och 18 år.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag och avstyrker motionerna 2003/04:Sf28 i
denna del, 2003/04:Sf29 yrkandena 5 och 6,
2003/04:Sf31 yrkande 2 och 2003/04:Sf33 yrkande 3.
Motionerna 2003/04:Sf5 yrkande 12, 2003/04:Sf6
yrkande 1 och 2003/04:Sf31 yrkande 3 får anses i
huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Utskottet delar regeringens bedömning att en
ordning med en generellt lägre ersättning och där
ytterligare ersättning skall utges först efter en
motprestation av den asylsökande fordrar en rad
överväganden. Utskottet, som vill understryka vikten
av att den nu föreslagna ordningen följs upp, kan
inte ställa sig bakom motionerna 2003/04:Sf30
yrkande 1 och 2003/04:Sf32 yrkande 4. Motionerna
avstyrks.

Transportörsansvar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
till ändringar i utlänningslagen vad avser
dels transportörers kontrollskyldighet av om
personer har erforderliga dokument och
tillräckliga medel för hemresa, dels
sanktionsavgift i vissa fall och dels
transportörers skyldighet att svara för
kostnader för uppehälle för den som vägrats
inresa. Riksdagen bör vidare med anledning av
ett motionsyrkande göra ett tillkännagivande
om att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning och analys av
transportörsansvaret, varvid även
möjligheterna att inom EU på nytt behandla
frågan om transportörsansvaret bör belysas.
Riksdagen bör avslå övriga motioner om avslag
på regeringens förslag och om
transportörsansvarsdirektivet.
Jämför reservation 5 (fp, kd, v, c, mp).

Gällande bestämmelser

I utlänningslagen (1989:529), UtlL finns
bestämmelser om passkrav, visering och
uppehållstillstånd för en utlänning som reser in i
eller vistas i Sverige. Undantag finns i
utlänningsförordningen (1989:547), UtlF.

Med stöd av 8 kap. 6 § UtlL kan avvisning ske på
grund av avsaknad av pass, tillstånd för inresa
eller medel för hemresa genom att utlänningen förs
tillbaka till det fartyg eller luftfartyg
utlänningen kom med eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg som tillhör transportören.
Enligt 9 kap. 1 § första stycket UtlL gäller att
en utlänning som avvisas eller utvisas är skyldig
att betala kostnaden för sin egen resa till den ort
dit utlänningen sänds eller åläggs att resa genom
myndighets försorg.
Beträffande transportörers betalningsskyldighet
anges i 9 kap. 2 § första stycket UtlL att den som
med fartyg eller luftfartyg transporterar en
utlänning, som avvisas för att han eller hon saknar
pass eller de tillstånd som krävs för inresa i
Sverige eller medel för sin hemresa, är skyldig att
ersätta staten för utlänningens resa från Sverige
och för bevakningspersonals resa från och tillbaka
till Sverige.
Betalningsskyldighet beslutas enligt 7 kap. 8 §
UtlF av den myndighet som verkställer avvisningen
och beslutet kan enligt 22 a § förvaltningslagen
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (7 kap. 9
§ UtlF).
Enligt 9 kap. 2 § andra stycket UtlL kan
transportören helt eller delvis befrias från
ersättningsskyldighet om transportören visar att det
fanns skälig anledning att anta att utlänningen hade
rätt att resa in i Sverige.

Schengensamarbetet är, genom ett särskilt protokoll
som genom Amsterdamfördraget fogades till EG-
fördraget och Unionsfördraget, en del av EU och
styrs av EG-regler. Sverige deltar operativt i
samarbetet sedan den 25 mars 2001. Av EU-länderna
deltar alla fullt ut i Schengensamarbetet utom
Storbritannien och Irland som deltar i alla delar av
Schengenregelverket utom de delar som rör den fria
rörligheten för personer, dock med undantag för
bl.a. transportörsansvaret.

I Schengenkonventionen, artikel 26, föreskrivs
följande angående följdåtgärder för transportörer.
1. Om inte annat följer av förpliktelser i samband
med anslutning till Genèvekonventionen skall de
avtalsslutande parterna förplikta sig att införa
följande regler:
a) Om en utlänning vägras inresa till någon
avtalsslutande parts territorium, skall den
transportör som ombesörjt luft-, sjö- eller
landtransport fram till den yttre gränsen vara
skyldig att utan dröjsmål återta ansvaret för denne.
På anmodan av gränsövervakande myndigheter skall
transportören ombesörja utlänningens återresa till
det tredje land där han påbörjat sin resa, eller det
tredje land som utfärdat det resedokument med vilket
resan företagits, eller något annat tredje land som
med säkerhet tillåter inresa.
b) Transportören är skyldig att vidta alla
nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att en
utlänning, som transporteras luft- eller sjövägen,
är innehavare av de dokument som krävs för inresa
till de avtalsslutande parternas territorium.
2. Om inte annat följer av förpliktelser i samband
med anslutning till Genèvekonventionen, samt med
hänsyn till sin egen grundlag skall de
avtalsslutande parterna förbinda sig att införa
sanktioner mot transportörer som luft- eller
sjövägen från tredje land till deras territorium
befordrar utlänningar utan nödvändiga resedokument.
3. Bestämmelserna i 1 b och 2 avser även
transportörer som ansvarar för grupptransporter i
samband med internationella bussförbindelser,
gränstrafik undantagen.

Europeiska unionens ministerråd antog den 28 juni
2001 direktivet 2001/51/EG om komplettering av
bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985
(transportörsansvaret). Medlemsstaterna skulle
senast den 11 februari 2003 ha satt i kraft de
bestämmelser i lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa direktivet.

Genom direktivet skall en harmonisering ske av
staternas lagar om ekonomiska sanktioner för
transportörer som försummar sin skyldighet att
kontrollera att de medborgare i tredje land som de
befordrar till staternas territorium har giltiga
resehandlingar. Transportören är enligt direktivet
skyldig att omedelbart återföra personen eller om
han inte kan sörja för återresan stå för kostnaderna
härför. Om återresan inte kan ske omedelbart skall
transportören dessutom ta ansvar för den som vägrats
inresa. Medlemsstaterna skall fastställa ekonomiska
sanktioner som skall vara avskräckande, effektiva
och proportionerliga.

Chicagokonventionen, antagen av Internationella
civila luftfartsorganisationen (ICAO), reglerar
internationell civil luftfart och syftar till att
upprätthålla säkerhet under internationell
lufttrafik och att underlätta och befrämja
luftfarten. Så gott som alla världens länder har
anslutit sig till konventionen, som för svensk del
trädde i kraft den 4 april 1947. Bland annat åläggs
transportörer att kontrollera att passagerare vid
ombordstigningen innehar pass och tillstånd för
transit och inresa. Vidare skall myndigheterna utan
dröjsmål informera transportören när en person inte
tillåts inresa och rådgöra med transportören
angående möjligheterna till återförande.

Propositionen

I propositionen föreslås att det i utlänningslagen
uttryckligen regleras att transportörer skall vara
skyldiga att kontrollera att utlänningar innehar
pass och andra tillstånd som krävs för att resa in i
landet. Genom denna grundläggande kontroll skall
transportörerna kunna upptäcka om handlingar saknas
eller om de är uppenbart falska eller förfalskade.
Kontrollskyldigheten skall gälla utlänningar som
reser till Sverige med ett fartyg eller luftfartyg
direkt från en annan stat än en stat som omfattas av
Schengenkonventionen (tredje land).

Vidare föreslås att transportörer skall vara
skyldiga att kontrollera att utlänningar har medel
för sin hemresa. Om transportören skulle bryta mot
denna del av kontrollskyldigheten skall han dock
inte åläggas någon sanktionsavgift.
Kontrollskyldigheten skall avse åtgärder som
ligger inom transportörernas kompetens och som inte
kräver några större utredningsinsatser. Det skall
inte vara någon mer ingående kontroll som kräver
expertkunskap i fråga om förfalskningar.
Kontrollskyldigheten bör inte bli mer omfattande än
vad som redan gäller. Det kan därför antas att det,
liksom hittills har varit fallet, inte blir aktuellt
att ålägga ett kostnadsansvar i något större antal
fall. Skyldigheten att kontrollera pass och andra
erforderliga handlingar får inte riskera att
äventyra några av staten gjorda internationella
åtaganden. Transportörerna skall inte göra någon
egen bedömning av huruvida en utlänning har
skyddsbehov, och bedömningen av en persons rätt att
resa får naturligtvis enligt propositionen inte
grundas på omständigheter såsom hudfärg,
språkfärdighet, utseende i övrigt m.m. med den risk
för diskriminering detta innebär.
Med begreppet myndighetsutövning avses enligt
propositionen utövning av offentlig makt i form av
befogenhet att bestämma om bl.a. skyldigheter för
enskild. Relationen transportör-resenär vilar helt
på civilrättslig grund. Den myndighetsutövning som
är aktuell med avseende på resa till Sverige riktar
sig mot transportören och innebär en
kontrollskyldighet för denne. I förhållande till
resenären sker myndighetsutövning enligt
propositionen först genom den prövning av hans eller
hennes rätt att resa in i Sverige som äger rum då
vederbörande har anlänt hit.
Vad gäller ekonomiska sanktioner föreslås i
propositionen att transportörer som inte uppfyller
sin kontrollskyldighet skall, om utlänningar avvisas
för att de saknar de handlingar som behövs, betala
en särskild avgift. Denna skall för varje utlänning
bestämmas till högst 46 000 kr. Frågan om avgift
skall, liksom kostnadsansvaret för återförande, vara
kopplad till att en avvisning verkställs.
Vidare föreslås att transportörer inte skall
behöva betala någon särskild avgift, om de visar att
de har haft skälig anledning att anta att
utlänningen hade rätt att resa in i Sverige, eller
om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut
avgiften. Beslutet om avgift skall kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol, med
prövningstillstånd i kammarrätt.
Enligt propositionen bör det bli aktuellt att
besluta om avgift först i samband med att ett
avvisningsbeslut verkställs, dvs. vid såväl
lagakraftvunna avvisningsbeslut som vid avvisning
med omedelbar verkställighet där beslutet inte
inhiberats. Om uppehållstillstånd på någon grund
beviljas, blir det inte aktuellt att ålägga någon
avgift eftersom avvisning inte skall ske i de
fallen. Emellertid skall beslut om avgift fattas
även om en ny ansökan om uppehållstillstånd lämnas
in och det lagakraftvunna avlägsnandebeslutet på
grund av en sådan ansökan inhiberas eller ändras och
i de fall då ett lagakraftvunnet beslut om avvisning
föreligger men verkställighet av praktiska skäl inte
har kunnat ske. Även om ett uppehållstillstånd
senare ges är det grundat på omständigheter som inte
är intressanta för bedömningen av vilken kontroll
transportören bort göra vid resan till Sverige.
Detsamma skall enligt propositionen gälla om
verkställighetshinder eller inhibition enligt 8 kap.
UtlL har uppkommit eller om utlänningen håller sig
undan verkställighet.
Befrielse från avgiftsansvar kan komma i fråga om
transportören haft goda grunder att anta att
utlänningen hade rätt till uppehållstillstånd eller
det av praktiska skäl varit omöjligt för
transportören att företa en ordentlig kontroll av
passagerarnas handlingar. Det kan undantagsvis komma
att te sig uppenbart oskäligt att ta ut avgift från
det bolag som endast har svarat för sista delen av
en resa. I allmänhet bör det dock kunna krävas att
erforderlig kontroll företas just inför den sista
sträckan. Det är transportören som får bedöma om och
när det finns anledning att dokumentera de
resehandlingar som förevisas.
Ett generellt undantag för asylsökande skulle
enligt propositionen innebära att det i ytterst få
fall av bristande kontroll skulle gå att påföra
transportörer någon sanktion eftersom de flesta som
anländer utan erforderliga resehandlingar ansöker om
asyl.
Avgifter som motsvarar eller ligger i närheten av
maximibeloppet skall tas ut när omständigheterna är
försvårande såsom vid upprepade överträdelser eller
de grava fallen, som exempelvis rört ett stort antal
personer och där ingen rimlig förklaring finns till
att personerna tillåtits följa med till Sverige. För
ett fall av normalgraden bör en betydligt lägre
avgift kunna fastställas.

I propositionen föreslås att transportören skall
vara skyldig att svara för kostnader för uppehälle
för en tredjelandsmedborgare i de fall där denne
vägrats inresa och omedelbar vidaretransport inte är
möjligt.

Vidare anges att förutsättningen för att
transportören skall kunna åläggas betalningsansvar
för kostnad för uppehälle måste vara att denne på
något sätt kan lastas för dröjsmålet.

När det gäller ekonomiska konsekvenser anges att en
mindre effekt på statens intäkter respektive
kostnader kan påräknas. Regeringen avser att noga
följa utvecklingen hos berörda domstolar och
myndigheter och vid behov återkomma med nödvändiga
åtgärder. Kontrollskyldigheten i sig bör enligt
propositionen inte innebära några utökade kostnader
för transportörerna.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli
2004.

Motioner

I motion 2003/04:Sf32 av Per Westerberg m.fl. (m)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör genomföra en översyn av
transportörsansvaret. I motionen anförs att om
Schengensamarbetet till någon del kan anses stå i
strid med värnet om den enskilda människans rätt att
söka asyl bör detta utvärderas och omprövas. I
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att
myndighetsutövning inte bör åläggas enskilda
rättssubjekt. Motionärerna är kritiska till att en
transportör åläggs att kontrollera handlingar som
berättigar till resa inte bara till utan även in i
Sverige. I motionen anförs att eftersom
sanktionsavgift inte tas ut om uppehållstillstånd
beviljas kan en transportör låta en person som
saknar handlingar åka med, om transportören gör
bedömningen att uppehållstillstånd kan komma att
beviljas. Detta innebär enligt motionärerna att ett
ansvar läggs på transportören att göra en bedömning
av resenärens möjligheter att erhålla ett
uppehållstillstånd i destinationslandet. I enlighet
med internationell rätt skall stater, inte privata
bolag, göra denna bedömning. Motionärerna pekar
också på att det saknas rättsmedel mot
transportörers bedömningar.

I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om mer
effektiva metoder att bekämpa dokumentlöshet bland
dem som söker uppehållstillstånd i Sverige. I
motionen efterfrågas en utredning om ytterligare
alternativ i syfte att bekämpa dokumentlösheten.
Vissa länder ställer enligt motionärerna krav på att
transportföretagen fotograferar olika handlingar.

Bo Könberg m.fl. (fp) yrkar i motion 2003/04:Sf30
avslag på förslaget om transportörsansvar.
Motionärerna anser att det finns starka argument för
att Sverige bryter mot internationell rätt genom att
införa ett transportörsansvar på sätt som föreslås i
propositionen. Motionärerna anser att det vore
intressant att få prövat om direktivet strider mot
Genèvekonventionen och välkomnar en rättslig
prövning härom (yrkande 2).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motionerna
2003/04:Sf249 yrkande 16 och 2002/03:Sf256 yrkande
15 tillkännagivanden om att direktivet om
transportörsansvar måste bli föremål för
omförhandling. Motionärerna anser att direktivet
strider mot Genèvekonventionen.

I motion 2003/04:Sf33 yrkande 1 av Sven Brus m.fl.
(kd) begärs avslag på förslaget om ytterligare
kontrollansvar samt sanktioner mot transportörerna.
Enligt motionärerna är det fråga om
myndighetsutövning då transportören på avreseorten
avgör om utlänningen har de resehandlingar som krävs
inte bara för resa till utan även in i Sverige.
Stater varken kan eller bör enligt motionärerna
frånta sig det ansvar som åligger dem att pröva en
persons behov av skydd. Förslagen kan också komma
att leda till diskriminering av resenärerna.
Motionärerna anser att direktivet inte är förenligt
med Genèvekonventionen varför Sverige skall hävda
rätten att inte implementera det. I yrkande 2 begärs
ett tillkännagivande om behovet av ett förbättrat
visumsystem. Den som får ett visum har möjlighet att
ta sig till ett annat land för att söka skydd där.
Detta är enligt motionärerna i princip den enda
legala resvägen en asylsökande har i dag.

I motionerna 2003/04:Sf403 av Sven Brus m.fl. (kd)
yrkande 4 och 2002/03:Sf334 av Sven Brus m.fl. (kd)
yrkande 4 begärs tillkännagivanden om
transportörsansvaret. I motionerna anförs att genom
införande av sanktionsavgifter för transportörer
tvingas privata flygbolag och deras anställda att ta
ansvar för bedömningen av vem som kan vara i behov
av skydd.

Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkar i motion 2003/04:Sf28
i denna del avslag på förslagen om
transportörsansvar. Enligt motionärerna omfattar
kontrollskyldigheten resa till och in i Sverige
vilket medför att myndighetsutövning läggs ut på
privata rättssubjekt. Att så är fallet visar sig
också i att transportören kan slippa böter för
passagerare som vid ankomsten söker och får asyl i
Sverige, oavsett kvaliteten eller förekomsten av
nödvändiga resehandlingar. Transportörernas
urvalsprocess kan också bli diskriminerande. Enligt
motionärerna minskar genom förslagen möjligheten att
på legal väg ta sig till ett land för att söka asyl.
Motionärerna anser vidare att om Sverige ställs
inför EG-domstolen för bristande genomförande av
direktivet bör det hävdas att sanktionerna står i
strid med Genèvekonventionen.

I motionerna 2003/04:Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl.
(v) yrkande 7 och 2002/03:Sf239 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 3 begärs tillkännagivanden om att
regeringen bör påkalla nya förhandlingar om
direktivet om transportörsansvar. Motionärerna anser
att direktivet strider mot Genèvekonventionen.

I motion 2003/04:Sf31 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)
yrkande 1 begärs avslag på förslaget om att utöka
transportörsansvaret med bötesstraff. Motionärerna
anser att förslagen innebär att myndighetsutövning
läggs på transportörerna och att asylrätten
undergrävs varmed människosmugglingen kan komma att
öka. Vidare finns enligt motionärerna en ökad risk
för diskriminering.

Mona Jönsson m.fl. (mp) yrkar i motion 2003/04:Sf29
yrkande 3 avslag på förslagen om ytterligare
kontrollansvar för transportörer och sanktioner
riktade mot dessa. Genom förslagen inskränks
ytterligare möjligheten för flyktingar att ta sig
till ett säkert land. Kontrollen kan också enligt
motionärerna komma att diskriminera efter utseende
och ras. Motionärerna menar att förslaget om att
transportörer inte behöver betala den särskilda
avgiften om den resande får rätt att stanna i
Sverige visar att transportörerna gör en
asylbedömning. Motionärerna anser att direktivet
strider mot Genèvekonventionen. I yrkande 4 begärs
att regeringen inom EU:s beslutande organ och
Schengenländernas gemensamma kommitté verkar för ett
upphävande av Schengenregelverkets påbud om
transportörsansvar. Motionärerna anser att direktiv
2001/51/EG står i strid med Genèvekonventionen. I
yrkande 7 begär motionärerna att regeringen inom
EU:s beslutande organ skall verka för en
visumpolitik som tillåter flyktinginvandring på
legala vägar. Visumtvånget leder till att legala
resvägar saknas för asylsökande. De
flyktingmottagande länderna har därutöver vidtagit
en rad åtgärder som hindrar legala inresor.

I motion 2003/04:Sf357 av Maria Wetterstrand m.fl.
(mp) yrkande 27 begärs ett tillkännagivande om
transportörsansvaret. Motionärerna anser att
personal på flygbolag m.m. inte skall åläggas ansvar
att bedöma personers flyktingskäl. Vidare finns det
enligt motionärerna en stor risk för diskriminering
och rasism i systemet.
I motion 2002/03:Sf367 av Peter Eriksson m.fl.
(mp) yrkande 28 begärs att regeringen tar tillbaka
förslaget om att ytterligare stärka
transportörsansvaret.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis beträffande samarbetet
inom EU peka på följande. Frågor om gränskontroller,
fri rörlighet för personer, asyl och invandring
omfattas av EG-fördraget och ingår därmed i det
överstatliga samarbetet. Den 1 maj 2004 skall i
princip personkontrollerna vid EU:s inre gränser
vara avskaffade och rådet skall ha beslutat om
åtgärder som avser passage av medlemsstaternas yttre
gränser. Beträffande Schengenstaterna gäller att
kontroll skall ske bl.a. om personen har godtagbara
resehandlingar, erforderlig visering samt
tillräckliga medel för sitt uppehälle. En stat som
finner det nödvändigt av humanitära skäl, i eget
intresse eller på grund av internationella
förpliktelser kan göra undantag från denna
kontrollskyldighet. Av Schengenkonventionen framgår
att de deltagande staterna förbinder sig att införa
sanktioner mot de transportörer som transporterar
passagerare utan erforderliga dokument till
Schengenområdet.

Utskottet kan konstatera att det sedan länge
ålegat transportörer att kontrollera att
passagerarna har erforderliga handlingar. En
betalningsskyldighet har funnits i svensk rätt sedan
1900-talets början för den som transporterar
personer som avvisas för att de saknar pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i Sverige. Reglerna
om transportörsansvar har tagit sikte på situationer
då det ansetts att transportören på något sätt
kunnat bidra till att undvika problemen med att
personer försöker resa in i Sverige utan
erforderliga handlingar. Genom 1989 års
utlänningslag infördes för transportörer ett
kostnadsansvar för bl.a. återtransport. I samband
därmed uttalades att ett ökat ansvar för
transportören kan ses som ett medel att på ett
relativt tidigt stadium motverka en ytterligare
spridning av dokumentlösheten. Utskottet delade
bedömningen i propositionen att kraftfulla åtgärder
mot dokumentlösheten behövs och att utökade
sanktionsregler mot transportörer, som genomförts i
andra länder, inte ansetts bryta mot internationella
konventioner. Utskottet angav också att Lagrådet
inte haft några erinringar mot förslaget (prop.
1988/89:86, bet. 1988/89:SfU19 och bet.
1988/89:SfU22, rskr. 1988/89:129).
Riksdagen godkände i april 1998 med stor majoritet
regeringens förslag om Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet. Regeringen gjorde därvid
bedömningen att nuvarande bestämmelser om
transportörsansvar uppfyllde Schengenkonventionens
krav men påpekade samtidigt att detta inte hindrade
att det i ett senare skede kunde finnas anledning,
särskilt när större erfarenhet fanns av
konventionens praktiska tillämpning, att på nytt ta
upp frågan till diskussion. Utskottet tillstyrkte
regeringens förslag och uttalade i sitt yttrande
till justitieutskottet bl.a. att de gällande
reglerna för transportörsansvar var nödvändiga för
att upprätthålla det migrationspolitiska syftet att
reglera invandringen och ge skydd åt dem som
verkligen behöver det (prop. 1997/98:42, bet.
1997/98:JuU15, rskr. 1997/98:181). Sverige deltar
operativt i Schengensamarbetet sedan den 25 mars
2001. Vidare har Sverige undertecknat den så kallade
Chicagokonventionen, enligt vilken transportörer
åläggs en kontrollskyldighet av passagerare vid
ombordstigningen. Kontrollen skall avse att
passagerarna har pass och tillstånd för transit och
inresa.
Avtalet om Sveriges inträde i Schengensamarbetet
innebär att Sverige fullt ut måste efterleva
Schengenkonventionen. Konventionens artikel 26 är
utformad på ett sådant sätt att den omfattar regler
om såväl kostnadsansvar för återförande som
sanktioner mot otillåtet passerande av yttre gräns.
Artikeln anses numera inte ge något utrymme för att
välja antingen betalningsansvar för återförande
eller sanktioner. År 2001 antogs
transportörsansvarsdirektivet som en komplettering
av bestämmelserna i artikel 26 i konventionen.
Direktivet syftar till en harmonisering när det
gäller medlemsstaternas lagar om ekonomiska
sanktioner för transportörer som inte uppfyller sin
kontrollskyldighet. I direktivet anges dels att
tillämpningen av direktivet inte påverkar de
åtaganden som följer av Genèvekonventionen, dels att
medlemsstaternas skyldigheter beträffande
tredjelandsmedborgare som ansöker om internationellt
skydd inte skall påverkas av bestämmelsen om
sanktionsavgifter.
Med anledning av direktivet föreslår regeringen nu
att kontrollskyldigheten lagregleras och att
transportörer som inte uppfyller sin
kontrollskyldighet skall kunna påföras en
sanktionsavgift. Utskottet delar regeringens
bedömning att avgifts- och betalningsskyldigheten i
princip skall vara kopplad till att en avvisning
sker. Om transportören visar att det funnits skälig
anledning att anta att en person hade rätt att resa
in i Sverige eller om det framstår som uppenbart
oskäligt att ta ut avgift, exempelvis om det av
praktiska skäl varit omöjligt att företa en
ordentlig kontroll av passagerarnas handlingar,
skall avgift inte behöva betalas. Utskottet vill
också här peka på att det för transportörernas och
de resandes säkerhet är viktigt att känna till
identiteten på de personer som befordras. Huruvida
transportören har gjort den kontroll som kan krävas
kommer, liksom i dag, att få bedömas när frågan om
åläggande av kostnadsansvar eller avgift prövas. Den
kontrollskyldighet som nu lagregleras bör i enlighet
med vad som anges i propositionen inte bli mer
omfattande än vad som gäller i dag och skall avse
åtgärder som ligger inom transportörernas kompetens
och som inte kräver några större utredningsinsatser.
Utskottet vill här poängtera att kontrollen av pass
och andra erforderliga handlingar inte får utföras
på ett sådant sätt att den strider mot
internationella åtaganden och att bedömningen av en
persons rätt att resa naturligtvis inte får grundas
på exempelvis hudfärg eller språkfärdighet eller på
något sätt vara diskriminerande.
Från UNHCR:s sida har framförts, enligt vad som
framgår av departementspromemorian
Transportörsansvaret i utlänningslagen (Ds 2001:74),
att det inte får ställas orimliga krav på
transportörernas personal när det gäller att
upptäcka falska och förfalskade dokument. UNHCR
anser också att det är viktigt att regler om
transportörsansvar utformas så att sanktioner inte
krävs ut omedelbart i samband med inresan och att
skyddssökande först måste få möjlighet att få sin
asylansökan prövad.
När det gäller frågan om en reglerad
kontrollskyldighet innebär myndighetsutövning av
privata rättssubjekt vill utskottet understryka att
transportörerna inte skall göra någon egen bedömning
av huruvida en person har skyddsbehov eller ej och
att, vilket även anges i propositionen, relationen
mellan transportör och resenär helt vilar på
civilrättslig grund. Regeringsrätten har i ett antal
fall prövat frågan om det nuvarande
transportörsansvaret. Av Ds 2001:74 framgår att
Regeringsrätten ansett att en transportör har ett
visst ansvar för att kontrollera resehandlingar och
att domstolen därvid inte haft någon invändning att
detta innebar myndighetsutövning. Lagrådet har inte
heller haft några invändningar mot regeringens nu
framlagda förslag i dessa delar.
Enligt utskottets mening kan inskränkningar i
rätten att söka asyl aldrig accepteras. Utskottet
utgår från att regeringen i de fortsatta
diskussionerna inom EU om utformningen av
asylpolitiken kommer att fortsatt värna asylrätten.
Regeringen har följt upp de konsekvenser som det
operativa Schengensamarbetet inneburit bl.a. för
viseringspolitiken och den individuella
tillståndsprocessen, vilket redovisas i
departementspromemorian Sveriges tillträde till det
operativa Schengensamarbetet - en migrationspolitisk
utvärdering ett år senare (Ds 2002:64). Utskottet
anser att det är viktigt att den fortsatta
tillämpningen av lagen och EG-regelverket i Sverige
blir på avsett sätt. Regeringen bör därför som anges
i motion Sf32 inom kort genomföra en förnyad översyn
av transportörsansvaret. Regeringen bör därefter
återkomma till riksdagen med en redovisning och
analys, varvid även möjligheterna att inom EU på
nytt behandla frågan om transportörsansvaret bör
belysas. Vad utskottet anfört om en analys rörande
transportörsansvaret bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
I motion Sf32 anförs att det kan finnas ett
intresse hos transportörerna att kunna bevisa att
kontrollskyldigheten utförts och att detta i vissa
länder har lösts genom att transportföretagen
fotograferar olika handlingar. Utskottet anser att
det bör ankomma på transportörerna att avgöra när
det finns anledning att dokumentera de
resehandlingar som förevisas.
Med det anförda tillstyrks delvis motion
2003/04:Sf32 yrkande 1. Motionerna 2003/04:Sf29
yrkande 3, 2002/03:Sf239 yrkande 3, 2003/04:Sf249
yrkande 16, 2002/03:Sf256 yrkande 15 och
2003/04:Sf257 yrkande 7 får anses delvis
tillgodosedda och avstyrks. Utskottet avstyrker med
det anförda även motionerna 2003/04:Sf28 i denna
del, 2003/04:Sf29 yrkandena 4 och 7, 2003/04:Sf30
yrkande 2, 2003/04:Sf31 yrkande 1, 2003/04:Sf32
yrkandena 2 och 3, 2003/04:Sf33 yrkandena 1 och 2,
2002/03:Sf334 yrkande 4, 2003/04:Sf357 yrkande 27,
2002/03:Sf367 yrkande 28 och 2003/04:Sf403 yrkande
4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Verkställighet (punkt 1)

av Mona Jönsson (mp) och Kalle Larsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4
kap. 12 och 12 a §§ samt 8 kap. 5 § och tillkännager
för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:50 i denna del och motion 2003/04:Sf29
yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Det är positivt att det enligt propositionens
förslag nu förutsätts att verkställighet skall ske
till det land som anges i beslutet om avvisning
eller utvisning, eller till ett land som personen
själv väljer. Om verkställighet inte kan ske till
det angivna landet skall emellertid i vissa fall
personen kunna sändas till ett land som han eller
hon "har anknytning till". Denna formulering får
inte medföra att verkställighet sker med något som
helst inslag av godtycke eller att den som skall
avvisas eller utvisas överförs till ett land där han
eller hon aldrig varit. Vidare måste en utveckling
motarbetas där EU-länderna gör en schablonmässig
bedömning av säkra ursprungsländer och säkra
tredjeländer, och därmed lämpar över ansvaret för
flyktingmottagande till fattigare länder. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

2. Möjligheter att sätta ned dag- och
bostadsersättning (punkt 2)

av Sven Brus (kd), Mona Jönsson (mp) och Kalle
Larsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf28 i denna del, 2003/04:Sf29
yrkande 5 samt 2003/04:Sf33 yrkande 3 och avslår
proposition 2003/04:50 i denna del samt motionerna
2003/04:Sf5 yrkande 12, 2003/04:Sf6 yrkande 1,
2003/04:Sf29 yrkande 6 och 2003/04:Sf31 yrkandena 2
och 3.

Ställningstagande

Handläggningstiderna i ärenden om uppehållstillstånd
torde i få fall påverkas av att de sökande inte
kunnat bevisa sin identitet. Det är inte heller
sannolikt att en nedsättning utgör ett incitament
till att medverka.

Det finns länder som inte utfärdar några dokument,
och den som söker asyl på grund av fruktan för
förföljelse från hemlandets myndigheter skall inte
behöva vända sig till dessa myndigheter. Det finns
också en risk för repressalier mot anhöriga om den
asylsökande måste vända sig till myndigheterna i
hemlandet. En sänkning av en redan låg ersättning
kan vidare drabba barnen i en familj genom att
föräldrarna får sänkta bidrag. Förslaget kan också
medföra en ökad risk för svartarbete eftersom den
legala försörjningsmöjligheten inskränks.
Förslaget om möjlighet att sätta ned dag- och
bostadsersättning för personer som inte medverkar
till att klarlägga sin identitet bör avslås.

3. Möjligheter att sätta ned dag- och
bostadsersättning (punkt 2)

av Bo Könberg (fp), Linnéa Darell (fp) och
Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. och tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservationen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:50 i
denna del och motionerna 2003/04:Sf5 yrkande 12,
2003/04:Sf6 yrkande 1 och 2003/04:Sf31 yrkandena 2
och 3 samt avslår motionerna 2003/04:Sf28 i denna
del, 2003/04:Sf29 yrkandena 5 och 6 samt
2003/04:Sf33 yrkande 3.

Ställningstagande

Vissa länder utfärdar inte identitetshandlingar
eller andra nödvändiga dokument. Vidare saknar många
personer som verkligen är i behov av skydd av olika
anledningar erforderliga dokument. Endast
asylsökande som uppenbart motsätter sig att medverka
till att få identiteten klarlagd skall därför kunna
få nedsatt dag- och bostadsersättning. Det är också
mycket viktigt att följa upp förslaget så att barn
till asylsökande utan giltiga handlingar inte
drabbas. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

4. Ersättning efter motprestation (punkt 3)

av Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m), Linnéa
Darell (fp), Birgitta Carlsson (c) och Anna
Lilliehöök (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:Sf30 yrkande 1 och
2003/04:Sf32 yrkande 4.

Ställningstagande

Passivitet och bidragsberoende i mottagningssystemet
måste motverkas och det skall löna sig att arbeta
och att anstränga sig. Det är från
rättssäkerhetssynpunkt bättre att belöna den som
samarbetar i asylärendet än att straffa den som inte
gör det. Migrationsverket har lagt fram ett förslag
som bygger på att ersättning till asylsökande utöver
miniminivå skall vara behovsprövat och utgå endast
efter viss prestation. Den motprestation som kan
krävas kan exempelvis vara att delta i
svenskundervisning, annan utbildning eller
arbetspraktik. Vidare bör den som samarbetar i
utredningen av asylärendet kunna beviljas en högre
ersättning på den grunden. Regeringen bör snarast
utreda frågan om ett ersättningssystem för
asylsökande som är kopplat till prestation. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

5. Transportörsansvar (punkt 4)

av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Linnéa Darell
(fp), Birgitta Carlsson (c), Mona Jönsson (mp)
och Kalle Larsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) till den del
det inte omfattas av punkt 1 och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2002/03:Sf239 yrkande 3, 2002/03:Sf256 yrkande 15,
2002/03:Sf334 yrkande 4, 2002/03:Sf367 yrkande 28,
2003/04:Sf28 i denna del, 2003/04:Sf29 yrkandena 3,
4 och 7, 2003/04:Sf30 yrkande 2, 2003/04:Sf31
yrkande 1, 2003/04:Sf33 yrkandena 1 och 2,
2003/04:Sf249 yrkande 16, 2003/04:Sf257 yrkande 7,
2003/04:Sf357 yrkande 27 och 2003/04:Sf403 yrkande 4
samt avslår proposition 2003/04:50 i denna del och
motion 2003/04:Sf32 yrkandena 1-3.

Ställningstagande

Stark kritik har riktats från många håll mot EG-
direktivet om transportörsansvar. Det kan
ifrågasättas om direktivet står i överensstämmelse
med Genèvekonventionen och en rättslig prövning
inför EG-domstolen vid ett bristande genomförande av
direktivet välkomnas. Inom EU bör Sverige verka för
att nya förhandlingar tas upp rörande bestämmelserna
om transportörsansvar.

Genom införande av sanktionsavgifter för
transportörer som inte fullföljer sin
kontrollskyldighet tvingas privata rättssubjekt att
ta ansvar för bedömningen av vem som är i behov av
skydd. Om transportören på avreseorten skall avgöra
om en person har de resehandlingar som krävs inte
bara för resa till utan även in i Sverige måste
detta anses utgöra myndighetsutövning. Att så är
fallet visar sig också i att transportören kan
slippa böter för passagerare som vid ankomsten söker
och får asyl i Sverige, oavsett kvaliteten eller
förekomsten av nödvändiga resehandlingar. Förslagen
om transportörsansvar kan leda till att asylrätten
undergrävs. Transportörernas urvalsprocess medför
också en ökad risk för diskriminering av
resenärerna, exempelvis efter utseende eller etnisk
tillhörighet. De flyktingmottagande länderna har
vidtagit en rad åtgärder som hindrar legala inresor,
exempelvis transportörsansvaret. För att inte detta
skall leda till en ökad människosmuggling finns det
behov av bl.a. ett förbättrat visumsystem.
Förslaget om kontrollansvar och sanktioner mot
transportörer bör avslås och riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna vad som anförts om
nya förhandlingar om transportörsansvarsdirektivet.
Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Transportörsansvar (punkt 4)

Anita Sidén (m) och Anna Lilliehöök (m) anför:

Vi har i vår motion 2003/04:Sf32 riktat kritik mot
propositionen i flera avseenden. Vi har bl.a.
påpekat att det aldrig får läggas ett ansvar på
transportören att göra en bedömning av resenärens
möjligheter att erhålla ett uppehållstillstånd i
destinationslandet. I enlighet med internationell
rätt skall stater, inte privata bolag, göra denna
bedömning. Vi anser vidare att det är en brist att
det saknas rättsmedel mot transportörers bedömningar
i dessa fall. Vidare har vi anfört att det hos
transportörerna finns ett intresse av ytterligare
alternativa metoder för att bekämpa dokumentlöshet
bland dem som söker uppehållstillstånd i Sverige.
Exempelvis ställer vissa länder krav på att
transportföretagen fotograferar olika handlingar. Vi
har också ansett att regeringen bör göra en översyn
av transportörsansvaret.

Utskottets majoritet föreslår nu ett
tillkännagivande om att regeringen skall återkomma
till riksdagen med en redovisning och analys av
transportörsansvaret samt om möjligheterna att på
nytt inom EU behandla denna fråga. Vi utgår från att
de frågor vi tagit upp i motionen kommer att beaktas
inom ramen för regeringens analys.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2003/04:50 Åtgärder för att klarlägga
asylsökandes identitet, m.m. har regeringen
(Utrikesdepartementet) föreslagit att riksdagen
antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

2. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande
av asylsökande m.fl.

Lagförslagen återfinns som bilaga 2 till
betänkandet.

Följdmotioner

2003/04:Sf5 av Per Westerberg m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
identitetshandlingar inte får vara ett orubbligt
krav för asyl.

2003/04:Sf6 av Bo Könberg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
aviserade förslag om dokumentlöshet.

2003/04:Sf28 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen avslår förslaget i propositionen
2003/04:50 om ändrad lydelse av 5, 7, 9 och 10
kap. utlänningslagen och 10, 16 och 17 §§ lagen om
mottagande av asylsökande m.fl.

2003/04:Sf29 av Mona Jönsson m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad anförs i motionen om vilket land en
avvisning eller utvisning kan verkställas till.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om schablonmässig
bedömning av säkra ursprungsländer och tredje
länder.

3. Riksdagen avslår förslagen om ytterligare
kontrollansvar för transportörer och sanktioner
riktade mot dessa.

4. Riksdagen begär att regeringen inom EU:s
beslutande organ och Schengenländernas gemensamma
kommitté verkar för upphävande av
Schengenregelverkets påbud om transportörsansvar.

5. Riksdagen avslår förslagen om indragning av
dagbidrag och bostadsbidrag för utlänningar som
inte medverkar till att klarlägga sin identitet.

6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om att avskaffa bestämmelserna i lagen om
mottagande av asylsökande som tillåter att
dagbidrag och bostadsbidrag dras in helt i vissa
fall.

7. Riksdagen begär att regeringen inom EU:s
beslutande organ verkar för en visumpolitik som
tillåter flyktinginvandring på legala vägar.

2003/04:Sf30 av Bo Könberg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett
ersättningssystem för asylsökande som är kopplade
till prestation.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag såvitt avser
bestämmelserna om s.k. transportörsansvar.

2003/04:Sf31 av Birgitta Carlsson m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om att utöka
transportörsansvaret med bötesstraff.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att begränsa
dag- och bostadsersättningen för de asylsökande
som inte medverkar till att klargöra sin
identitet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
begränsningen av dag- och bostadsersättningen för
de asylsökande som inte medverkar till att
klargöra sin identitet inte skall gälla
barnfamiljer eller personer under 18 år.

2003/04:Sf32 av Per Westerberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en översyn av
direktivet 2001/51/EG om komplettering av
bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni
1985.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
myndighetsutövning inte bör åläggas enskilda
rättssubjekt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om mer effektiva
metoder att bekämpa dokumentlöshet bland dem som
söker uppehållstillstånd i Sverige.

4. Riksdagen begär att regeringen ytterligare
utreder Migrationsverkets förslag som bygger på
att ersättning till asylsökande utöver miniminivå
skall vara behovsprövat och utgå endast efter viss
prestation.

2003/04:Sf33 av Sven Brus m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om
ytterligare kontrollansvar samt sanktioner mot
transportörerna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
förbättrat visumsystem.

3. Riksdagen avslår regeringens förslaget om att
sänka dag- och bostadsersättning för utlänningar
som inte kan klarlägga sin identitet.

Motioner från allmänna motionstiden
2002

2002/03:Sf239 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
påkalla nya förhandlingar om
transportörsansvarsdirektivet.

2002/03:Sf256 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EG-direktivet
om transportörsansvar måste bli föremål för
omförhandling.

2002/03:Sf334 av Sven Brus m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
transportörsansvaret.

2002/03:Sf367 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

28. Riksdagen begär att regeringen tar tillbaka
förslaget om att ytterligare stärka
transportörsansvaret.

Motioner från allmänna motionstiden
2003

2003/04:Sf249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EG-direktivet
om transportörsansvar måste bli föremål för
omförhandling.

2003/04:Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om påkallande av nya
förhandlingar om direktivet om transportörsansvar.

2003/04:Sf357 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp):

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
transportörsansvaret.

2003/04:Sf403 av Sven Brus m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
transportörsansvaret.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag