Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2003/04:MJU18

Skyddsjakt på rovdjur m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sammanlagt 33
motionsyrkanden om skyddsjakt på rovdjur från
allmänna motionstiden 2003. Yrkandena berör frågor
om skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd
och enskild utan tillstånd, decentralisering av
beslut om skyddsjakt, m.m. Med anledning av 2
motionsyrkanden (s) föreslår utskottet ett
tillkännagivande om en samlad översyn av reglerna
när det gäller möjligheterna att ingripa för att
avvärja angrepp av stora rovdjur på tamdjur. Övriga
yrkanden föreslås lämnas utan riksdagens vidare
åtgärd. Som grund härför hänvisar utskottet bl.a.
till riksdagens beslut år 2001 om en sammanhållen
rovdjurspolitik och till det arbete som pågår i
Regeringskansliet när det gäller dessa frågor.

I betänkandet finns 6 reservationer och 2
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Skyddsjakt på initiativ av enskild med
tillstånd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205
yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ232 yrkande 2 i
denna del, 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253
yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna
del.
Reservation 1 (c)

2. Licensjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ232
yrkande 1, 2003/04:MJ306 yrkande 5 och
2003/04:MJ391 yrkande 4.
Reservation 2 (m, kd)

3. Jakt på lodjur

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ207 yrkande
1.

4. Implementeringen av art- och
habitatdirektivet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ309 och
2003/04:MJ414 yrkande 1.

5. Skyddsjakt på initiativ av enskild utan
tillstånd

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om skyddsjakt på
initiativ av enskild utan tillstånd. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ247 och
2003/04:MJ292 i denna del samt avslår motionerna
2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del,
2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del,
2003/04:MJ290 yrkande 3, 2003/04:MJ293 i denna
del, 2003/04:MJ330, 2003/04:MJ355 yrkande 1,
2003/04:MJ391 yrkande 2, 2003/04:MJ399 yrkande
45, 2003/04:MJ414 yrkande 2 samt 2003/04:MJ447
yrkande 5 i denna del.
Reservation 3 (m, kd, c)

6. Beslut om jakt på lodjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ207
yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 6.
Reservation 4 (m, kd, c)

7. Beslut om skyddsjakt på enskilda
individer av rovdjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205
yrkande 3, 2003/04:MJ232 yrkande 3,
2003/04:MJ308, 2003/04:MJ355 yrkande 2 och
2003/04:
N288 yrkande 10.
Reservation 5 (m, kd, c)

8. Beslut om skyddsjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ290
yrkande 1, 2003/04:MJ292 i denna del,
2003/04:MJ293 i denna del, 2003/04:MJ306 yrkande
6, 2003/04:MJ350 och 2003/04:MJ399 yrkande 44.

9. Samspelet människa och rovdjur m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ235
yrkandena 2 och 3 samt 2003/04:MJ292 i denna del.
Reservation 6 (v)

Stockholm den 30 mars 2004

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Sinikka Bohlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Sinikka Bohlin (s), Alf Eriksson (s), Rune Berglund
(s), Rolf Lindén (s), Christina Axelsson (s), Lars
Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Sverker Thorén
(fp), Jan Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s),
Bengt-Anders Johansson (m), Christin Nilsson (s),
Anita Brodén (fp), Björn von der Esch (kd), Sven-
Erik Sjöstrand (v), Mikaela Valtersson (mp) och
Jeppe Johnsson (m).

2003/04

MJU18

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet behandlar i detta betänkande 33
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2003
om skyddsjakt på rovdjur, m.m. Flertalet av de
frågor som nu är aktuella behandlades av utskottet
senast våren 2003 i betänkande 2002/03:MJU9 Jakt
och viltvård. I motionerna tas upp frågor om bl.a.
skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd,
sådan jakt utan tillstånd, licensjakt på varg,
beslutsnivå när det gäller skyddsjakt och åtgärder
för att motverka illegal jakt på rovdjur.

Som ett led i utskottets arbete med uppföljning av
tidigare riksdagsbeslut anordnade miljö- och
jordbruksutskottet den 2 mars 2004 en offentlig
utfrågning om skyddsjakt på rovdjur. Utfrågningen
nedtecknades stenografiskt och protokollet bifogas
detta betänkande.
Utskottet har i detta ärende uppvaktats av
representanter för Svenska naturskyddsföreningen
samt mottagit en skrivelse från Svenska
Rovdjursföreningen.

Utskottets överväganden

Skyddsjakt på initiativ av enskild
med tillstånd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett antal motionsyrkanden
(fp, kd, c, v) om möjligheterna till
skyddsjakt på initiativ av enskild med
tillstånd och licensjakt på varg med
hänvisning till bl.a. internationella
konventioner, EG-direktiv och riksdagens
tidigare beslut om en sammanhållen
rovdjurspolitik. Ett förslag om utökad jakt
på lo (c) avstyrks med hänvisning till
riksdagens tidigare beslut om
rovdjurspolitiken. Vidare avstyrks två
motionsyrkanden (s, c) om fullständig
implementering av EU:s art- och
habitatdirektiv med hänvisning till bl.a.
pågående beredning i Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motion MJ205 (c) får djurägare, inom
rovdjursområden i landet, ett stort antal husdjur
vargdödade utan att de har stöd i lagen för att
ingripa till skydd för sin egendom. Detta är både
orättfärdigt och oacceptabelt. En ändring måste
göras av 27 § jaktförordningen (1987:905) för att
stärka den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt (yrkande
2 i denna del). Motsvarande krav framförs även i
motion 2003/04:MJ232 (c) yrkande 2 i denna del. I
motionen yrkas vidare att avlysningsjakt på varg
tillåts (yrkande 1). I motion MJ235 (v) yrkande 1
framhålls att skyddsjakt på de stora rovdjuren inte
bör utökas i nuläget. När stammarna är livskraftiga
kan de däremot förvaltas genom jakt. Skadebilden
måste dock alltid ligga i botten. Det är i första
hand de skadegörande djuren som skall fällas. Enligt
motionen kan det ofta vara enstaka rovdjur som
förorsakar en oproportionerligt stor andel av
skadorna. Under år 2002 svarade exempelvis 2-3
vargar för merparten av det totala antalet vargrivna
tamdjur. En utökad skyddsjakt på de stora rovdjuren
är i dag inte möjlig då dessa arters långsiktiga
fortlevnad inte kan garanteras. Enligt motion MJ253
(fp) yrkande 2 bör skyddsjakt på varg först tillåtas
när vargstammen nått ett antal av 200 individer och
då enbart avse utvidgad jakträtt i
renskötselområden. Krav på licensjakt/allmän jakt på
varg framförs i motion MJ306 (fp) yrkande 5.
Licensjakt/allmän jakt på varg måste tillåtas
omgående med anmälningsplikt av skjutna djur till
berörd länsstyrelse. Begreppen nödvärn och
skyddsjakt bör helt tas bort och ingå i allmän jakt.
Enligt motion MJ309 (c) finns det ett behov av att
ändra 23 a och 27 §§ jaktförordningen (1987:905).
Implementeringen av habitatdirektivets artikel 16 är
inte fullständig. Enligt 23 a § jaktförordningen får
beslut om jakt meddelas bl.a. av hänsyn till allmän
hälsa och säkerhet eller för att förhindra allvarlig
skada. I artikel 16 (c) finns tillägget (1)
inbegripet orsaker av social eller ekonomisk
karaktär och betydelsefulla konsekvenser för miljön.
Det finns starka skäl att införliva detta tillägg i
jaktförordningen, inte minst med anledning av de
sociala aspekterna. Vidare kan konstateras att
artikel 16 innehåller också en annan punkt (e) som
inte införlivats i 23 a § jaktförordningen
(1987:905). Utan hänvisning till en konkret
skadebild ges möjlighet för förvaltande myndighet
att (2) "under strängt kontrollerade förhållanden
selektivt och i begränsad omfattning ge tillstånd
till jakt efter vissa exemplar". Det är angeläget
att också denna undantagsregel snarast blir
implementerad i jaktförordningen. För att vara
tillämpbar även i situationer utan direkt koppling
till skador föreslås punkten (2) enligt ovan också
bli införlivad i 27 § jaktförordningen (1987:905). I
motion MJ391 (kd) yrkande 4 förespråkas en begränsad
licensjakt i områden med stark koncentration av
varg. Även i motion MJ414 (s) yrkande 1 förespråkas
en ändring av 23 a och 27 §§ jaktförordningen
(1987:905) så att hindren mot en förvaltning av de
stora rovdjuren undanröjs. Enligt motionären finns i
habitatdirektivets artikel 16 ett viktigt tillägg
som inte implementerats i den svenska
lagstiftningen. Tillägget inbegriper orsaker av
social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla
positiva konsekvenser för miljön. Det finns starka
skäl att beakta även sociala aspekter. Vidare har
inte habitatdirektivets artikel 16 punkt e, som ger
möjlighet att selektivt under strängt kontrollerade
former ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar
av sådana djur i ett begränsat antal, införlivats i
den svenska lagstiftningen. För att underlätta de
beslutande myndigheternas möjlighet att medge jakt
bör således även denna punkt implementeras på
lämpligt sätt i jaktförordningen. Enligt motion
MJ447 (kd) yrkande 5 delvis är skyddsjakt utan
myndighetsbeslut många gånger svår att skilja från
ett jaktbrott. Denna möjlighet kan på sikt innebära
att fredningen av rovdjuren sätts ur spel. 27 §
jaktförordningen (1987:905) bör ändras så att
beslutande myndigheter ges ökade befogenheter att
medge jakt för att förebygga skador eller andra
olägenheter och för att realisera riksdagens
uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen.
I motion MJ207 (c) yrkande 1 yrkas att jakten på lo
utökas i län där arten blir dominant. För lodjuret
har den sparsamma avskjutningen inneburit att arten
för närvarande är väsentligt större än det antal
riksdagen beslutat. Som situationen är i dag, mot
bakgrund av svårigheten att bedriva jakt på arten,
bör den vara en fritt jaktbar art i vissa län.

Utskottets ställningstagande

Det finns två EG-direktiv som har central betydelse
för Sveriges möjligheter att utforma sin
rovdjurspolitik, dels det s.k. art- och
habitatdirektivet, dels det s.k. fågeldirektivet.
Direktiven är inte direkt tillämpliga i
medlemsstaterna. I stället är medlemsländerna
skyldiga att se till att de inhemska rättsreglerna
står i överensstämmelse med direktiven. Sverige är
alltså skyldigt att se till att svenska lagar och
andra författningar stämmer överens med art- och
habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt
för Sverige att ha ett regelverk som står i strid
med direktiven.

När det gäller art- och habitatdirektivet (rådets
direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7) har
det som syfte att säkerställa den biologiska
mångfalden. Detta skall bl.a. åstadkommas genom att
vilda djur- och växtarter bevaras. När åtgärder
vidtas enligt direktivet skall hänsyn tas till
ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till
regionala och lokala särdrag (artikel 2).
Direktivets artiklar om skydd av arter har direkt
betydelse för Sveriges möjligheter att utforma
rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till
Bernkonventionens bestämmelser. Direktivets regler
om skydd av djurarter bygger på två olika listor där
olika arter finns förtecknade. I bilaga 4 a finns en
förteckning över djurarter som skall ha ett starkt
skydd. Där ingår björn, lo och varg.
Skyddet för arterna i bilaga 4 a är inte absolut.
Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, men
ingen skyldighet, för medlemsstaterna att göra
undantag från bestämmelserna om skydd. Det finns två
förutsättningar som skall vara uppfyllda för att man
skall få göra ett undantag. Den första är att det
inte får finnas någon annan lämplig lösning. Den
andra är att upprätthållandet av en gynnsam
bevarandestatus hos den berörda arten inte
försvåras. Begreppet gynnsam bevarandestatus består
av tre delar. Artens populationsutveckling skall
vara sådan att den på lång sikt kommer att vara en
livskraftig del av sin livsmiljö. Artens naturliga
utbredningsområde skall inte minska, och det skall
sannolikt inte heller komma att minska inom en
överskådlig tid. Slutligen skall det finnas och i
framtiden sannolikt fortsätta att finnas en
tillräckligt stor livsmiljö för att populationer av
arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget
torde detta innebära att undantag i varje fall inte
får göras om det kan medföra att artens långsiktiga
överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde
minskar (artiklarna 1 och 16.1). Undantag från
direktivets regler om skydd får bara göras av vissa
anledningar som anges i direktivet (artikel 16.1).
När det gäller införandet av direktivet i svensk
lagstiftning finns följande att redovisa. Enligt
jaktlagen (1987:259) får, om det på grund av ett
viltbestånds storlek finns påtagliga risker för
trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt,
den myndighet som regeringen bestämmer besluta om
jakt för att förebygga eller minska dessa risker (se
7 §). I jaktförordnigen (1987:905) föreskrivs bl.a.
att för områden där det finns fasta stammar av
björn, varg, järv eller lo får Naturvårdsverket
efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter
eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till
jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett
begränsat antal. En förutsättning för att sådan jakt
skall kunna tillåtas är att det inte finns någon
annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar
upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos
artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till
stammarnas storlek och sammansättning samt ske
selektivt och under strängt kontrollerade
förhållanden (se 6 §). När det gäller de allmänna
förutsättningarna för skyddsjakt anges i
jaktförordningen att om det inte finns någon annan
lämplig lösning och om det inte försvårar
upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos
artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde,
får beslut om sådan skyddsjakt som avses i
förordningen meddelas av hänsyn till allmän hälsa
och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har
ett allt överskuggande allmänintresse, av hänsyn
till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig
skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,
vatten eller annan egendom och för att skydda vilda
djur eller växter eller bevara livsmiljöer för
sådana djur eller växter (se 23 a § ). Beträffande
skyddsjakt på enskilds initiativ med tillstånd
föreskrivs i jaktförordningen att om det behövs för
att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller
örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd
till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av
arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar
allvarliga skador eller olägenheter.
Naturvårdsverket får när det gäller enskilt djur av
arterna björn och lo föreskriva att beslut om jakt
får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter
får dock endast avse län med fasta stammar av björn
eller lo (se 27 §).
Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag om
en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57,
bet. 2000/01:MJU9) anförde utskottet att nationella
miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn
samt etappmål för varg och järv bör slås fast. Som
regeringen anfört bör uttrycket miniminivå endast
användas för de arter där stammen uppnått ett sådant
individantal att arten bedöms som åtminstone
kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således
fastställas för björn, lo och kungsörn. För järv och
varg bör i stället etappmål fastställas, eftersom
stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra
deras överlevnad i ett längre perspektiv. Etappmål
skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg
mot en nivå där artens fortsatta existens i den
svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. I
utskottsbetänkandet anfördes vidare (s. 21) att
förekomsten av varg skapar starka känslor och
konflikter bl.a. med näringsintressen och
jaktintressen, och på många håll pågår en häftig
debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är
det därför inte möjligt att i dag få en bred
acceptans för en vargstam av den storlek som krävs
för att den skall kunna bedömas som långsiktigt
hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Det är
inte heller rimligt att ange ett mål som inrymmer
ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens
långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Mot
denna bakgrund finner utskottet att en tillväxt av
vargstammen bör eftersträvas. Med en varsam tillväxt
får människor bättre möjligheter att lära sig leva
med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för
att dess närvaro skall accepteras. Enligt forskare
bedöms dock en snabb tillväxt av vargstammen minska
risken för effekter av inavel. Som regeringen anfört
är emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för
utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt.
Utskottet tillstyrkte därmed regeringens förslag om
etappmål för vargstammen i Sverige.
Som utskottet tidigare uttalat skall etappmål
således vara ett delmål för stammarnas storlek på
väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den
svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett
etappmål är nått bör en utvärdering göras av
stammens utveckling och de eventuella konflikter som
uppstått med andra intressen. Vidare bör en
bedömning göras om ett nytt etappmål skall
fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att
fastställa en miniminivå. När det gäller
skyddsjakten anförde utskottet vid
riksdagsbehandlingen av propositionen om
sammanhållen rovdjurspolitik att så länge stammen av
en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt
tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i
syfte att lokalt begränsa antalet djur bör endast
tillåtas om stammen i landet som helhet visar en
entydigt positiv utveckling. Utskottet anförde
vidare att främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom
renskötselområdet och i första hand gälla vargar som
etablerat revir inom för rennäringen särskilt
olämpliga områden. En förutsättning bör dock vara
att stammen som helhet i landet visar en positiv
utveckling. Detta överensstämmer också med de
allmänna förutsättningarna när det gäller skyddsjakt
enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a. stadgar
att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av
artens bevarandestatus inte försvåras. När det
gäller skyddsjakt på enskilda individer som orsakar
allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis
andra bedömningar göras. Utskottet redovisade
motsvarande synpunkter beträffande skydds- och
licensjakt på varg senast våren 2003 (bet.
2002/03:MJU9).
Den 13 november 2003 redovisade Naturvårdsverket
ett reviderat åtgärdsprogram för bl.a. varg och lo.
När det gäller varg framhåller Naturvårdsverket
sammanfattningsvis att det är viktigt att bibehålla
det sedan länge etablerade samarbetet med Norge i
förvaltningsfrågor rörande varg, och det med Finland
bör vidareutvecklas. Det gäller inte minst eftersom
Sverige och Finland, så långt möjligt, bör agera
gemensamt inom EU. I alla policyfrågor bör Sverige
samråda med sina nordiska grannar. Det
principdokument om förvaltning av den skandinaviska
vargstammen som Sverige och Norge undertecknade 1998
bör ses över. Finland har för vår del en mycket
speciell roll genom att vara det enda land genom
vilket vi kan få tillskott av vargar utifrån, och
Sverige och Finland måste diskutera vad som är
möjligt i detta avseende och vad som kan göras för
att underlätta rörelser av detta slag. När det
gäller skadeförebyggande åtgärder betonas att det är
nödvändigt att länsstyrelserna tillsammans med
Viltskadecenter och Skandulv samarbetar om dessa
åtgärder. Det finns fortsatt behov för djurägare att
få hjälp med rovdjursstängsel. I län med
vargförekomst bör det också finnas mobil
stängselutrustning som snabbt kan tas fram och
sättas upp på ställen där vargskador inträffat eller
kan befaras. Beträffande lodjur anförs
sammanfattningsvis att lodjuret i Sverige under
1990-talet har expanderat både till antal och
utbredning, varför det under nuvarande förhållanden
inte är någon omedelbar fara för artens överlevnad i
landet. Förvaltningsarbetet som tidigare har varit
främst bevarandeinriktat bör alltmer inriktas på hur
lodjurspopulationen skall förvaltas på ett
långsiktigt och ansvarsfullt sätt. En fortsatt
kunskapsuppbyggnad är angelägen och fortlöpande
inventeringar är nödvändiga. När det gäller det
nordiska samarbetet framhålls att det nära
samarbetet med norska förvaltningsmyndigheter bör
fortsätta på såväl central som regional nivå.
Samarbetet med Finland bör utvecklas, eftersom det
är oklart vilket utbyte av lodjur som sker över
gränsälvarna. Sverige och Finland bör rimligen kunna
agera gemensamt för att erhålla likartade undantag
från EU:s nuvarande regelverk då det gäller
förvaltningen av den fennoskandiska
lodjurspopulationen.
Naturvårdsverket har för att underlätta och
effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren i
en framställan till regeringen den 15 september 2003
föreslagit ett antal ändringar i jaktförordningen.
Förslagen innebär bl.a. följande. När det gäller
skyddsjakt på stora rovdjur som orsakar allvarliga
skador eller olägenheter kan det, med hänsyn till
årstid (hur stor del av dygnet som har dagsljus) och
att skyddsjakten kan vara brådskande, finnas behov
av att tillåta skyddsjakt under hela dygnet och att
tillåta skyddsjakt med hjälp av fast eller rörlig
belysning. Denna möjlighet bör inte vara tillgänglig
enbart vid skyddsjakt enligt 27 § jaktförordningen
utan även vid beslut om sådan jakt enligt 24 §.
Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt på björn och
lodjur enligt 27 § bör få avse mer än ett djur vid
samma tillfälle. När det gäller de delar av
Naturvårdsverkets förslag som berör länsstyrelsernas
möjligheter att meddela vissa beslut om skyddsjakt
hänvisas till det följande avsnittet om
beslutsnivåer. Naturvårdsverkets framställan bereds
för närvarande inom Regeringskansliet. I detta
sammanhang bör även uppmärksammas att
Naturvårdsverket nyligen redovisat sitt uppdrag att
i samråd med länsstyrelserna överväga hur arbetet
med att förebygga jaktbrott kunde kopplas till
inventeringsverksamheten (410-3669-01).
Som framgår av redovisningen ovan är Sverige vid
utformningen av rovdjurspolitiken bundet av både
konventioner och EG-direktiv. Konventionerna och
direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för
utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar
starkt Sveriges möjligheter att självt bestämma hur
stammarna av de olika arterna skall förvaltas.
Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att
motionerna MJ205 (c) yrkande 2 delvis, MJ232 (c)
yrkande 2 delvis, MJ235 (v) yrkande 1, MJ253 (fp)
yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 5 delvis lämnas
utan riksdagens vidare åtgärd.
Vidare avstyrks de i motionerna MJ232 (c) yrkande
1, MJ306 (fp) yrkande 5 och MJ391 (kd) yrkande 4
framförda kraven när det gäller licensjakt på varg.
När det gäller utökad jakt på lo vill utskottet
utöver vad som redovisats ovan framhålla att denna
fråga senast våren 2003 behandlades i utskottet
(bet. 2002/03:MJU9). Utskottet erinrade då om att i
riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik
ingick att förutom etappmål för varg också lägga
fast miniminivåer för björn och lodjur och etappmål
för järv (bet. 2000/01:MJU9). Dessa nivåer och mål
har som syfte att de stora rovdjuren långsiktigt
bevaras i Sverige. De uppsatta nivåerna och målen
har starkt bidragit till att skapa en klarhet kring
förvaltningen av de stora rovdjuren, vilken tidigare
inte funnits. För den närmare förvaltningen av
rovdjursstammarna finns förutsättningarna angivna i
jaktlagstiftningen. I propositionen om en
sammanhållen rovdjurspolitik angavs att det fanns
fördelar med regionalt beslutsfattande, varför
jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får
delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på
enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga
skador eller olägenheter. Genom riksdagsbeslutet
utökades möjligheterna för arternas överlevnad i
Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att
hantera situationer med rovdjur som vållar skada
eller olägenhet. Med det anförda förslås att motion
MJ207 (c) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.
Efter remiss från Jordbruksdepartementet har
Naturvårdsverket i yttrande den 4 december 2003 (dnr
104-5872-03 Nf) föreslagit vissa ändringar i
jaktförordningen för att artikel 16.1 i EU:s art-
och habitatdirektiv skall införlivas fullständigt i
jaktlagstiftningen. Förslaget rör undantag från
fredning och bereds för närvarande i
Regeringskansliet. När det gäller det framförda
kravet beträffande habitatdirektivets artikel 16.1
punkt e konstaterar utskottet att denna införlivats
i den svenska lagstiftningen genom 6 §
jaktförordningen. Mot bakgrund härav föreslår
utskottet att motionerna MJ309 (c) och MJ414 (s)
yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.

Skyddsjakt på initiativ av enskild
utan tillstånd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår, med tillstyrkande av tre
motionsyrkanden (s) och med avstyrkande av
ett antal motionsyrkanden (m, fp, kd, c), ett
tillkännagivande till regeringen om att
regelverket rörande möjligheterna att avvärja
angrepp av stora rovdjur på tamdjur bör bli
föremål för en översyn.

Motionerna

Enligt motion MJ205 (c) yrkande 2 delvis är
förutsättningar för en trovärdig rovdjurspolitik att
det finns en möjlighet för den enskilde djurägaren
att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. På denna
viktiga punkt avvek regeringen från
Rovdjursutredningens förslag när man inte tillät en
erforderlig ändring av 28 § jaktförordningen
(1987:905). En lagändring måste ske för att stärka
dels den s.k. nödvärnsrätten, dels göra det möjligt
att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur.
Motsvarande krav framförs även i motion MJ232 (c)
yrkande 2 delvis. En översyn av gällande lagar och
regler bör enligt motion MJ247 (s) genomföras
omgående för att hitta en balans och för att
möjliggöra för djurhållare att fortsätta med sin
verksamhet. Det måste vara möjligt för en
djurhållare att freda sin tamboskap. I motion MJ290
(m, fp, kd, c) yrkas att riksdagen beslutar
förtydliga 28 § jaktförordningen (1987:905).
Jaktförordningen är oklart formulerad. Det är
viktigt att formulera lagen så att inget tvivel
skall råda om en ägares rätt att skydda sina tamdjur
från vargangrepp (yrkande 3). I motion MJ292 (s)
framhålls behovet av åtgärder för att underlätta
samspelet mellan människa och varg. Enligt
motionärerna handlar det om 28 § jaktförordningen
(1987:905) där oklarheterna om vad som gäller är så
stora att rättssäkerheten inte alltid kan tryggas
för en djurägare som försvarar sina tamdjur. Till
följd av ett mycket snävt och komplicerat formulerat
lagrum (28 § jaktförordningen) är, enligt motion
MJ293 (m) delvis, möjligheterna för den enskilde
till skyddsjakt, utan föregående myndighetsbeslut, i
praktiken oerhört små. Risken att den enskilde gör
en felaktig bedömning är överhängande, vilket kan
föranleda att den enskilde riskerar att dömas till
fängelse. Mot bakgrund härav bör
Rovdjursutredningens, med hänsyn till alla
intressen, väl avvägda förslag till lydelse av 28 §
jaktförordningen antas. Även i motion MJ355 (c)
uppges det föreligga ett behov av att ändra 28 §
jaktförordningen (1987:905). Enligt motionären är
det inte hållbart att inta extrema
ställningstaganden i rovdjurspolitiken. En
förändring av jaktförordningen som medger rätt för
ägaren att försvara sin boskap eller sin hund, vid
ett direkt angrepp från varg, behövs (yrkande 1). I
motionerna MJ391 (kd) yrkande 2, MJ399 (kd) yrkande
45 och MJ447 (kd) yrkande 5 framförs krav på
förändring av 28 § jaktförordningen (1987:905).
Enligt motionärerna måste en central del av
rovdjurspolitiken vara människans möjlighet att
skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. När ett
tamdjur angrips av rovdjur är det inte rimligt att
det saknas möjlighet att ingripa utan beslut av
myndighet. Utformningen av jaktförordningen bör
därför ändras, förbättras och förtydligas på denna
punkt. Formuleringen i paragrafen skall innehålla
skrivningar om att ägaren eller vårdaren skall få
döda en björn, järv, lo eller varg som är under
direkt angrepp på tamdjuret. Enligt motion MJ414 (s)
är sannolikt den restriktiva och svårtolkade
utformningen av jaktförordningen ett av de
viktigaste hindren mot en sansad dialog med
djurägare. Nuvarande utformning som kräver ett
förnyat angrepp innan djurägaren kan fälla det
skadegörande djuret strider mot människors
rättsuppfattning. 28 § jaktförordningen (1987:905)
bör ändras så att enskild djurägare ges möjlighet
att försvara sina tamdjur vid direkt angrepp av
stora rovdjur (yrkande 2). Enligt motion MJ330 (m)
bör riksdagen begära att regeringen ändrar 28 §
jaktförordningen (1987:905) så att vargen inte
omfattas av denna paragraf. Med hänvisning till
bl.a. Norges vargjakt bör riksdagens beslut att varg
skall omfattas av 28 § jaktförordningen omprövas.
Skyddsjakt utan myndighetsbeslut är många gånger
svår att skilja från ett jaktbrott. Denna möjlighet
kan på sikt innebära att fredningen av rovdjuren
sätts ur spel.

Utskottets ställningstagande

När det gäller skyddsjakt på enskilds initiativ utan
tillstånd föreskrivs i jaktförordningen (1987:905)
att har en björn, varg, järv eller lo angripit och
skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig
anledning att befara ett nytt angrepp, får
tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av
fredning eller bestämmelserna i jaktförordningen
döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar
anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte
tillåten inom nationalpark (se 28 §).

Utskottet tillstyrkte i betänkandet (2000/01:MJU9
s. 28) Sammanhållen rovdjurspolitik att 28 §
jaktförordningen borde ändras så att den åter
omfattar varg och anförde att vargstammen under
1990-talet har haft en stark tillväxt. Utskottet
anförde att med hänsyn till vargens förmåga att på
kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem
uppstå på platser där man inte haft anledning att
vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan
därför inte uteslutas att det kan finnas ett
berättigat behov för tamdjursägare att i akuta
skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som
angriper tamdjur. Detta bör främst gälla tamdjur som
ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa
tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan
det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna
döda en varg i omedelbart samband med angrepp.
Utskottet uttalade vidare att denna förändring
förutsätter att vargstammens tillväxt fortsätter och
att takten i tillväxten är hög. Bryts den nuvarande
positiva utvecklingen är det enligt utskottets
mening inte möjligt att tillåta någon skyddsjakt
utan föregående beslut av Naturvårdsverket.
I framställan till regeringen den 18 mars 2004
(dnr 104-1107-04 Nf) har Naturvårdsverket föreslagit
vissa ändringar i jaktförordningen när det gäller
enskildas rätt till skyddsjakt utan föregående
beslut av myndighet.
Frågan om utvidgning av möjligheterna till
skyddsjakt på enskilds initiativ utan tillstånd har
behandlats ett antal gånger efter riksdagsbeslutet
om en sammanhållen rovdjurspolitik (se bl.a. bet.
2001/02:MJU18, bet. 2002/03:
MJU9). Utskottet har då inte varit berett att
förespråka en sådan ändring av regelverket att en
djurägare skulle få möjlighet att, utan myndighets
beslut, döda ett rovdjur vid eller omedelbart efter
ett direkt angrepp på tamdjur. Utskottet gjorde den
bedömningen, inte minst mot bakgrund av att det för
vissa typer av jaktbrott skall räcka med att
gärningsmannen handlat oaktsamt, att en ändring i
jaktförordningen i enlighet med då framförda
motionsförslag skulle komma att innebära stora
svårigheter när det gäller att bevisa om ett
jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om
tillåten skyddsjakt. Utskottet vidhåller sin
bedömning när det gäller eventuella bevissvårigheter
men finner samtidigt att skäl kan anföras för att
genomföra en samlad översyn när det gäller
möjligheterna att ingripa för att avvärja angrepp av
stora rovdjur på tamdjur. Som framhållits från flera
håll är det både önskvärt och nödvändigt att öka
förståelsen för den av riksdagen beslutade
rovdjurspolitiken. Samtidigt kan konstateras att en
sådan förståelse inte kan antas främjas av en
svårtolkad och otydlig utformning av regelverket.
Utskottet föreslår således att en samlad översyn
görs av ifrågavarande regelverk. En sådan översyn
och eventuella förslag till ändring av regelverket
skall ta i beaktande såväl ovan nämnda
rättssäkerhetsaspekter som de fastlagda målen för
rovdjurspolitiken. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna. Därmed tillstyrker utskottet
motionerna MJ247 (s) och MJ292 (s) i denna del samt
avstyrker motionerna MJ205 (c) yrkande 2 i denna
del, MJ232 (c) yrkande 2 i denna del, MJ290 (m, fp,
kd, c) yrkande 3, MJ293 (m) i denna del, MJ330 (m),
MJ355 (c) yrkande 1, MJ391 (kd) yrkande 2, MJ399
(kd) yrkande 45, MJ414 (s) yrkande 2 och MJ447 (kd)
yrkande 5 i denna del.

Beslutsnivå, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd,
c) om länsstyrelsebeslut avseende jakt på
lodjur med hänvisning till tidigare
riksdagsbeslut om en sammanhållen
rovdjurspolitik. Ett antal motionsyrkanden
(s, m, fp, kd, c) om behörigheten att fatta
beslut om skyddsjakt avstyrks med hänvisning
till bl.a. nu nämnda riksdagsbeslut samt det
arbete som pågår i Regeringskansliet. Vidare
avstyrks två motionsyrkanden (s, v) om
samspelet människa och rovdjur bl.a. mot
bakgrund av de förslag som presenterats när
det gäller ökade informationsinsatser på
detta område. Slutligen avstyrks ett
motionsyrkande (v) om jakttillsynen med
hänvisning till pågående beredning i
Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motion MJ207 (c) yrkande 2 bör länsstyrelsen
ges i uppdrag att besluta om jakt av lo när arten
blir alltför dominant. Förhållandena i exempelvis
Västmanland visar att jakt på lo kan släppas fri.
Förhållandet är dock annorlunda inom andra län
varför prövning om fri jakt bör göras från län till
län. Det är därför önskvärt att länsstyrelsen ges
möjlighet att besluta i frågor som berör det egna
länet. Även i motion MJ447 (kd) yrkas att
länsstyrelsen ges rätt att besluta om jakt på lodjur
i de län där arten är rikligt förekommande (yrkande
6).

I motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c)
yrkande 3, MJ308 (c) och MJ355 (c) yrkande 2
framförs krav om decentralisering av beslut om
skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur. Det är
fel att beslut om tillåtelse för skyddsjakt på
enskilda djur som kräver snabb hantering ligger hos
en central myndighet, Naturvårdverket, som dessutom
visar en nonchalans för människors oro. En
decentralisering av besluten kring skyddsjakt av
enskilda individer måste ske till länsnivå eller
regional nivå. De som berörts mest av rovdjurens
stigande antal är människor boende på lands- och
glesbygd, deras oro och erfarenheter av rovdjuren
har beslutsfattare en skyldighet att ta på allvar.
Även i motion N288 (fp) yrkande 10 framförs krav om
att skyddsjaktsbesluten skall delegeras från
Naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Enligt motion 2003/04:MJ290 (m, fp, kd, c) bör
beslut om skyddsjakt av varg fattas av berörd
länsstyrelse (yrkande 1). Enligt motionärerna torde
det vara ostridigt att länsstyrelsen är det organ
som bäst kan bedöma situationen lokalt och med
önskvärd snabbhet. I motion MJ292 (s) delvis
uppmärksammas behovet av åtgärder för att underlätta
samspelet mellan människa och varg. Enligt
motionärerna finns skäl att se över om den nuvarande
ansvarsfördelningen mellan naturvårdsverk och
länsstyrelser är den mest ändamålsenliga. Enligt
motion MJ293 (m) delvis bör länsstyrelsen, för att
få en större lokal kännedom och förankring, vara den
beslutande instansen för beslut om skyddsjakt med
stöd av 27 § jaktförordningen (1987:905) i stället
för Naturvårdsverket. Även i motion MJ306 (fp)
yrkande 6 framhålls att beslutsfattande om
vargstammens reglering bör flyttas ned så nära de
berörda (fast boende) som möjligt, till
länsstyrelsen som central myndighet medan jakten
delegeras till lokala jaktvårdsområden. Att
länsstyrelsen bör vara beslutande instans när det
gäller skyddsjakt på varg framhålls även i motion
MJ350 (s) delvis. I motion MJ399 (kd) yrkande 44
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sådan ändring av 27 §
jaktförordningen att Naturvårdsverket får föreskriva
att beslut om jakt på varg får meddelas av
länsstyrelsen i län med fasta stammar av varg.
Enligt motion MJ235 (v) yrkande 2 bör regeringen
ta ytterligare initiativ till en ökad dialog mellan
jägarorganisationer och myndigheter i syfte att
diskutera vikten av ett aktivt avståndstagande från
den illegala jakten och möjligheterna som finns i
alternativa lösningar. Regeringen bör se över
möjligheten för länsstyrelserna att tillsammans med
polismyndigheten öka övervakningen för att i
preventivt syfte motverka illegal jakt (yrkande 3).
Även i motion MJ292 (s) delvis framhålls behovet av
åtgärder för att underlätta samspelet mellan
människa och varg. Innan vargstammen nått en storlek
som medger en skyddsjakt måste andra åtgärder (än
jakt) sättas in för att öka skyggheten utan att döda
vargarna. Skrämselåtgärder mot varg har prövats vid
tre tillfällen i landet. I den utsträckning det gått
att utvärdera dessa försök så verkar de i någon mån
ha givit önskat resultat. Ytterligare försök av
detta slag bör kunna leda fram till en metod som
gemene man kan få använda. Ett angeläget första steg
är att se över om gällande lagar och förordningar
behöver ändras för att möjliggöra detta.

Utskottets ställningstagande

När det gäller rätten att besluta om jakt på lodjur
vill utskottet anföra följande. I betänkandet
Sammanhållen rovdjurspolitik angav utskottet (bet.
2000/01:
MJU9 s. 24) att förvaltningen av stammarna av björn,
järv, lo, varg och kungsörn är en nationell
angelägenhet och en förpliktelse enligt
internationella konventioner och medlemskapet i EU.
Vid förvaltningen av dessa rovdjur är det således av
vikt att ha överblick över situationen i landet som
helhet. Många arter rör sig över så stora områden
att de lämpligast förvaltas på riksnivå.
Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen ha
huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn,
järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns
emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande.
Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre
komma till användning, och de regionala
myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap
om de problem som finns på orten. För
lokalbefolkningen kan ökad närhet till
beslutsfattarna innebära större förståelse för de
beslut som fattas. De fördelar som finns med
regionalt beslutsfattande har särskilt stor
betydelse i de fall där det krävs en snabb
beslutsprocess. Enligt utskottets mening har
länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar
av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt
som stämmer överens med de övergripande målen för de
aktuella arterna. Genom inrättande av regionala
rovdjursgrupper kommer denna kompetens att
förstärkas ytterligare. Med det anförda avstyrks
motionerna MJ207 (c) yrkande 2 och MJ447 (kd)
yrkande 6.

I flera motioner framförs synpunkter när det
gäller skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur,
och utskottet vill med anledning härav framhålla
följande. I ovan nämnda betänkande Sammanhållen
rovdjurspolitik anförde utskottet att
Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till
länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på
enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter. Delegation bör för närvarande endast
kunna komma i fråga beträffande arterna björn och
lo, eftersom dessa finns i förhållandevis stora
bestånd. Som utskottet tidigare har redovisat (bet.
2001/02:MJU24 s. 38) har jaktförordningen ändrats så
att Naturvårdsverket får delegera till
länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av
björn och lo som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter. Därutöver återinfördes möjligheten för
enskild till skyddsjakt på varg utan föregående
myndighetsbeslut. Genom riksdagsbeslutet utökades
möjligheterna för arternas överlevnad i Sverige
samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera
situationer med rovdjur som vållar skada eller
olägenhet.
Som redovisats ovan har Naturvårdsverket i en
framställan till regeringen den 15 september 2003
(dnr 104-4970-03 Nf) föreslagit en rad ändringar i
jaktförordningen för att underlätta och
effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren.
Framställan innehåller bl.a. följande förslag när
det gäller länsstyrelsernas beslutanderätt. När
länsstyrelserna beslutar om skyddsjakt med stöd av
27 § jaktförordningen får länsstyrelserna varken
besluta om att jakten får ske under hela dygnet
eller med hjälp av belysning. Detta hinder för
länsstyrelserna att i vissa fall besluta om
behövliga undantag för att underlätta skyddsjakt på
björn och lo är enligt Naturvårdsverket inte
ändamålsenligt och bör tas bort. I 27 § regleras
skyddsjakt på enskilds initiativ, dvs. det
förutsätter att en ansökan om skyddsjakt inkommit
till länsstyrelsen för att länsstyrelsen skall få
besluta om skyddsjakt. Enligt Naturvårdsverket är
det inte ovanligt att ansökan är felaktig eftersom
frågan om skyddsjakt ofta väcks av någon
organisation som inte är behörig att ansöka i
förvaltningslagens (1986:223) mening. Detta innebär
i vissa fall att länsstyrelsen måste avvakta en
fullständig ansökan trots att det kan stå klart att
skyddsjakt är nödvändig och att frågan bör hanteras
skyndsamt. Länsstyrelserna har genom sina
rovdjursansvariga god inblick i den aktuella
rovdjurssituationen och har därför ofta tidigt all
relevant information i en situation med allvarlig
skada. Länsstyrelserna bör ha de möjligheter att
motverka skador av björn och lodjur som 7 §
jaktlagen medger. Enligt Naturvårdsverket bör därför
de berörda länsstyrelserna även kunna besluta om
begränsad skyddsjakt på björn och lodjur på
myndighets initiativ. När det gäller användning av
hund framhålls följande. När länsstyrelsen tar
beslut om skyddsjakt på björn och lodjur med stöd av
27 § jaktförordningen kan det i vissa fall vara
viktigt för jaktens genomförande att hund används.
Jakten kan bli mer effektiv, och användningen av
hund ökar möjligheterna att fälla just den
skadegörande björnen. Med nuvarande bestämmelser i
jaktförordningen är det inte möjligt för
länsstyrelserna att medge undantag från det s.k.
hundförbudet i jaktlagen. Följden är att om
länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och
lodjur, när användningen av hund vid sådan jakt inte
är tillåten i övrigt, får hund inte användas vid
jakten. En stor del av de skador och olägenheter som
orsakas av björn och lodjur uppkommer under
sommarhalvåret. Enligt Naturvårdsverket bör därför
18 § jaktförordningen ändras i denna del.
Naturvårdsverkets framställan bereds för närvarande
i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening kan
det förutsättas att regeringen även i anslutning
till det fortsatta arbetet med förvaltningsplaner
ser över samarbetet mellan berörda myndigheter när
det gäller all skyddsjakt. Med hänvisning till vad
utskottet tidigare anfört och i avvaktan på den
fortsatta beredningen är utskottet inte berett att
föreslå någon åtgärd med anledning av de i
motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c) yrkande 3,
MJ308 (c), MJ355 (c) yrkande 2 och N288 (fp) yrkande
10 framförda synpunkterna om beslutsnivån för
skyddsjakt avseende enskilda individer av rovdjur.
Berörda motionsyrkanden avstyrks.
Vidare avstyrks de i motionerna MJ290 (m, fp, kd,
c) yrkande 1, MJ292 (s) delvis, MJ293 (m) delvis,
MJ306 (fp) yrkande 6, MJ350 (s) och MJ399 (kd)
yrkande 44 framförda kraven om förändrad beslutsnivå
beträffande skyddsjakt för varg.
När det gäller samspelet mellan människa och
rovdjur vill utskottet bl.a. hänvisa till
Naturvårdsverkets reviderade åtgärdsplaner för varg
och lo vari bl.a. framhålls betydelsen av ökade
informationsinsatser för att genomföra riksdagens
beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. Insatser
behövs framför allt för att befolkningen i blivande
och existerande rovdjurstrakter skall få kunskap om
hur man samexisterar med rovdjur i sin hembygd. Det
räcker inte med enkel faktainformation utan det
krävs dialog och delaktighet i förvaltningen av de
stora rovdjuren. Ökad information om förebyggande
åtgärder kan underlätta samexistens med rovdjur och
hindra att nya konflikter och skador uppstår. Många
aktörer - myndigheter, organisationer, djurparker,
företag och enskilda - informerar i dag om rovdjur.
Mångfalden gynnar möjligheten att nå ut till dem som
behöver nås. De starka känslor som ofta väcks när
man diskuterar rovdjur talar för att separera
myndighetsutövning och ett bredare informations- och
kommunikationsarbete. Det talar också för ett ökat
informationsarbete regionalt. I utredningen
Förstärkta insatser för rovdjursinformation angav
Naturvårdsverket en rad förslag till ökade insatser.
Under år 2004 räknar Naturvårdsverket med att
presentera en plan för ökad rovdjursinformation. Med
det anförda föreslår utskottet att motionerna MJ235
(v) yrkande 2 och MJ292 (s) delvis lämnas utan
vidare åtgärd.
När det gäller den illegala jakten framhålls i de
ovan nämnda åtgärdsprogrammen för varg och lo att
samhället samfällt måste arbeta med att förebygga
jaktbrott och se till att eventuella gärningsmän
åtalas och döms. Den illegala jakten är det största
hotet mot dagens rovdjursstammar, och krafttag måste
tas på alla nivåer för att bekämpa den. Det måste
ske såväl inom myndigheter och organisationer som av
enskilda. Länsstyrelsen skall intensifiera arbetet
med att förebygga jaktbrott, och enligt
Naturvårdsverket bör en riktad kampanj övervägas.
Enligt Naturvårdsverkets redovisning av
regeringsuppdraget att i samråd med länsstyrelserna
överväga hur arbetet med att förebygga jaktbrott kan
kopplas till inventeringsverksamheten bör regeringen
överväga en översyn av organisationen av
jakttillsynen i landet. Erfarenheterna av hur
jakttillsynen organiseras i våra nordiska
grannländer, t.ex. Norge, kan ligga till grund för
en sådan utredning. För att förbättra möjligheterna
att förebygga grova jaktbrott bör regeringen vidare
överväga en förstärkning av polisens och tullens
resurser.
Enligt redovisningen avser Naturvårdsverket att
för egen del vidta åtgärder på bl.a. följande
områden:

1. Tydliggöra verkets föreskrifter när det gäller
att förhindra faunakriminalitet och i de fall
det redan inträffat arbeta för att
gärningsmännen lagförs.
2.
Att inom ramen för förstärkta
informationssatsningar om rovdjurspolitiken,
som planeras under år 2004, särskilt ta upp
frågan om grova jaktbrott. Om möjligt bör
insatserna planeras och genomföras i samarbete
med polis- och åklagarväsendet.

Vidare kan en granskning övervägas av hur
tillstånd att medföra vapen på skoter
tillämpas. Länsstyrelserna kan ge tillstånd
att medföra vapen på skoter om det behövs för
renskötseln, för att exempelvis avliva skadade
renar, eller om det annars finns särskilda
skäl. Det kan gälla transport av vapen till
jaktstugor eller jaktområden i samband med
småviltsjakt, älgjakt eller skyddsjakt efter
rovdjur.

För att förhindra missbruk och möjliggöra
effektivare tillsyn överväger Naturvårdsverket
att föreslå att jakt inte får utföras samma
dag som vapnet transporterats med skoter.

Vidare övervägs att i större grad än hittills
begränsa jakttiden (kort jakttid), jaktområdet
(väl definierat) och antalet jaktutövare
(särskilda jägare) vid beslut om skyddsjakt
för att minska "riskerna" att tillstånd till
legal jakt missbrukas.

I redovisningen lämnas även förslag som rör arbetet
inom länsstyrelserna, polis- och
åklagarmyndigheterna samt forskningsprojekten. Mot
bakgrund av det anförda och i avvaktan på den
fortsatta beredningen av Naturvårdsverkets förslag
är utskottet inte berett att föreslå någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion MJ235 (v)
yrkande 3. Motionen avstyrks i berörd del.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. Skyddsjakt på initiativ av enskild med
tillstånd (punkt 1)

av Jan Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om skyddsjakt efter
myndighetsbeslut. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del och
2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del samt avslår
motionerna 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253
yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande

Djurägare, inom rovdjursområden i landet, får ett
stort antal husdjur vargdödade utan att de har stöd
i lagen för att ingripa till skydd för sin egendom.
Detta är både orättfärdigt och oacceptabelt. En
ändring måste göras av 27 § jaktförordningen
(1987:905) för att stärka den s.k. nödvärnsrätten
rent allmänt. Detta bör ges regeringen till känna.

2. Licensjakt på varg (punkt 2)

av Lars Lindblad (m), Bengt-Anders Johansson (m),
Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om licensjakt på
varg. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ391
yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:MJ232
yrkande 1 och 2003/04:MJ306 yrkande 5.

Ställningstagande

Sedan beslutet om rovdjurspolitiken togs i riksdagen
har mycket hänt, inte minst när det gäller antalet
tamdjur som skadats eller dödats av varg.
Rovdjursforskare menar att dessa problem kommer att
öka i områden med en tät vargstam. Detta gäller i
synnerhet Värmland vars vildmark i dag troligtvis
hyser de flesta vargarna i landet. Med den
utveckling av vargens förökning vi har i dag, enligt
vissa forskare 20-30 %, kommer vi att få en ohållbar
situation i vissa delar av landet. Av den
anledningen är det rimligt att ett visst antal djur
tillåts skjutas i vargtäta områden. Detta dels för
att de på nytt skall få respekt för människan, dels
för att få en kontrollerad vargstam. En begränsad
licensjakt bör således tillåtas i områden med stark
koncentration av varg. Detta bör ges regeringen till
känna.

3. Skyddsjakt på initiativ av enskild utan
tillstånd (punkt 5)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-
Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och
Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om skyddsjakt utan
föregående myndighetsbeslut. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna
del, 2003/04:
MJ232 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ293 i denna
del, 2003/04:MJ355 yrkande 1, 2003/04:MJ391 yrkande
2, 2003/04:MJ399 yrkande 45, 2003/04:
MJ447 yrkande 5 i denna del samt avslår motionerna
2003/04:MJ247, 2003/04:MJ290 yrkande 3,
2003/04:MJ292 i denna del, 2003/04:MJ330 och
2003/04:MJ414 yrkande 2.

Ställningstagande

Till följd av ett mycket snävt och komplicerat
formulerat lagrum (28 § jaktförordningen) är
möjligheterna för den enskilde till skyddsjakt, utan
föregående myndighetsbeslut, i praktiken oerhört
små. En central del av rovdjurspolitiken måste vara
människans möjlighet att skydda sin egendom vid
rovdjursangrepp. En förutsättning för en trovärdig
rovdjurspolitik är att det finns en möjlighet för
den enskilde djurägaren att skydda sina djur mot
rovdjursangrepp. På denna viktiga punkt avvek
regeringen från Rovdjursutredningens förslag (SOU
1999:146, s. 250 f) när man inte tillät en
erforderlig ändring av jaktförordningen. Mot
bakgrund härav bör, med hänsyn till alla intressen,
Rovdjursutredningens väl avvägda och remitterade
förslag till lydelse av 28 § jaktförordningen antas.
Detta bör ges regeringen till känna.

4. Beslut om jakt på lodjur (punkt 6)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-
Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och
Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut om jakt på
lodjur. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:MJ447 yrkande 6 och avslår motion
2003/04:MJ207 yrkande 2.

Ställningstagande

I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik
angavs att det fanns fördelar med regionalt
beslutsfattande, varför jaktförordningen ändrats så
att Naturvårdsverket får delegera till
länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av
björn och lo som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter. Enligt vår mening bör länsstyrelserna
ges rätt att besluta om jakt på lodjur i län där
arten är rikligt förekommande. En mer öppen attityd
mellan myndigheter och jägare torde innebära att man
gemensamt kan lösa de problem som den
överrepresenterade arten lo medfört i länet. Detta
bör ges regeringen till känna.

5. Beslut om skyddsjakt på enskilda individer
av rovdjur (punkt 7)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-
Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och
Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut avseende
skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande
3, 2003/04:
MJ232 yrkande 3, 2003/04:MJ308 och 2003/04:MJ355
yrkande 2 samt avslår motion 2003/04:N288 yrkande
10.

Ställningstagande

Beslut om skyddsjakt på enskilda individer av
rovdjur måste decentraliseras. Det är fel att beslut
om tillåtelse för skyddsjakt på enskilda djur som
kräver snabb hantering ligger hos en central
myndighet, Naturvårdverket, som dessutom visar
nonchalans för människors oro. En decentralisering
av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer
till länsnivå eller regional nivå måste ske. De som
berörts mest av rovdjurens stigande antal är
människor boende på landsbygd och i glesbygd, deras
oro och erfarenheter av rovdjuren har beslutsfattare
en skyldighet att ta på allvar. Detta bör ges
regeringen till känna.

6. Samspelet människa och rovdjur m.m.
(punkt 9)

av Sven-Erik Sjöstrand (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om ökad dialog mellan
organisationer, myndigheter m.m. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:MJ235 yrkandena 2 och 3
samt avslår motion 2003/04:MJ292 i denna del.

Ställningstagande

Regeringen bör ta ytterligare initiativ till en
ökad dialog mellan jägarorganisationer och
myndigheter i syfte att diskutera vikten av ett
aktivt avståndstagande från den illegala jakten och
möjligheterna som finns i alternativa lösningar.
Regeringen bör även se över möjligheten för
länsstyrelserna att tillsammans med polismyndigheten
öka övervakningen för att i preventivt syfte
motverka illegal jakt. Detta bör ges regeringen till
känna.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden.

1. Skyddsjakt på rovdjur m.m.

Sverker Thorén (fp) och Anita Brodén (fp) anför:

Synen på våra rovdjur - och då särskilt vargen - är
en mycket omdebatterad och kontroversiell fråga.
Debatten om rovdjurspolitiken - främst vargen -
handlar om en klassiskt liberal fråga - naturvården.
För Folkpartiet liberalerna är debatten mycket
angelägen och viktig. Anledningen till detta är
delvis att det är vargen som löper störst risk att
utrotas, men också att vargen kanske är det rovdjur
som förorsakar störst rädsla bland människor.

På den norra delen av jordklotet delar miljontals
människor livsrum med vår jords rovdjur. Vi vet att
det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur
och människor utan att det leder till några
allvarliga incidenter. Den grundläggande
inställningen hos många människor är att rovdjuren
utgör en central och viktig tillgång i vår svenska
fauna. Intresset för våra stora rovdjursarter har
likaså ökat under den senaste tiden. Detta märks
inte minst i det antal rovdjurscentrum som
etablerats i Sverige på platser där rovdjuren lever.
Rovdjurens farlighet för människor har under de
senaste åren debatterats flitigt. Oavsett vilken
inställning den enskilde individen har i denna
fråga, anser vi att det är självklart att denna
rädsla måste bemötas med respekt och tas på största
allvar. Det är därför av avgörande betydelse att vi
finner lämpliga metoder för att hantera detta. Det
handlar dels om att möta oro, dels om snabba
kontakter med myndigheter och dels också om kunskap
om rovdjuren. Erfarenhet från bl.a. Orsa Grönklitt
Rovdjurscentrum visar tydligt att ökad information
och kunskap om rovdjuren förbättrar möjligheterna
för rovdjur och människor att leva i mer fredlig
samexistens. I betänkandet påpekas att det inte
räcker med enkel faktainformation utan att det krävs
dialog och delaktighet i förvaltningen av de stora
rovdjuren. I detta sammanhang vill Folkpartiet
understryka vikten av att detta också måste ske
såväl i de regionala rovdjursgrupperna som i det
nationella Rovdjursrådet. I båda dessa organ är det
viktigt att gå från informationsöverföring till att
de blir forum där åsikter förs fram och verklig
diskussion äger rum. Fokus på konkretion och
problemlösning kommer att ge stöd för att bevara
livskraftiga stammar av våra rovdjur. Folkpartiet
anser att det är mycket viktigt med
lokalbefolkningens stöd i detta arbete.
Vi vet i dag att vargpopulationens genetiska
framtid är osäker. Eftersom alla nu levande vargar
härstammar från det par som fortplantade sig första
gången 1983 kan negativa effekter av inavel komma
att visa sig. Nya gener behövs snabbt från den
finsk-ryska stammen. Eftersom inaveln redan är så
pass hög anser Folkpartiet att ett nytillskott av
gener behövs.
En av de mest kontroversiella aspekterna gällande
vargfrågan är frågan om hur många vargar det krävs
för att säkra artens överlevnad. Här anser
Folkpartiet att vi bör flytta fokus bort från
antalet vargar till frågan om att säkra en
livskraftig stam. Åsikterna går på denna punkt isär.
På uppdrag av Rovdjursutredningen har den samlade
svenska expertisen på varg tillfrågats om hur stort
antal vargar som behövs för att säkra vargstammens
fortsatta överlevnad. Enligt deras uppfattning
behövs för kortsiktigt bevarande minst 500
individer. Dock föreslog utredningen ett etappmål om
200 individer för den svensk-norska stammen. I
regeringens förslag Sammanhållen rovdjurspolitik
(prop. 2000/01:57) ansågs ett förslag till etappmål
för vargstammen i Sverige vara 20 föryngringar per
år, vilket motsvarar totalt ca 200 individer, ett
förslag som Folkpartiet ställde sig bakom och
fortfarande stöder.
En av de svåraste frågorna gällande vargen är
vilken typ av jakt som skall få bedrivas i syfte att
förebygga skador av vilt, s.k. skyddsjakt. Eftersom
vargen utgör en viss fara, framför allt för renar,
tamdjur och jakthundar, har det sedan lång tid rests
krav på att det skall ges möjlighet att bedriva jakt
på den vargstam som i dag existerar. Vi anser dock
att vi har ett ansvar för att möjliggöra att
vargstammen tillåts växa och avstyrker därför annan
jakt än nödvärnsjakt när det gäller varg. I enstaka
fall kan dock skyddsjakt vara nödvändig. Viktigt att
påpeka i sammanhanget är dock att skyddsjakt måste,
liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt
försvarbart sätt. Nödvärnsjakten - rätten att
försvara sig och de sina vid fara - är självklar,
men utformningen av reglerna bör ses över. Därför är
utskottets initiativ till ett tillkännagivande
beträffande en samlad översyn av reglerna när det
gäller att ingripa för att avvärja angrepp av stora
rovdjur på tamdjur bra. Folkpartiet anser vidare att
Naturvårdsverket skall ha det övergripande ansvaret
vad gäller att besluta i skyddsjaktsfrågor. Vi anser
vidare att staten skall ge bidrag och ersättning för
skador förorsakade av vilt.

2. Skyddsjakt på rovdjur m.m.

Sven-Erik Sjöstrand (v) anför:

Vi i Vänsterpartiet har som mål att fortsätta att
öka insatserna för bevarandet av den biologiska
mångfalden. I det begreppet innefattar vi att
rovdjuren skall ha en hemortsrätt i den svenska
faunan. Riksdagen har fattat beslut om att de fem
stora rovdjuren skall finnas i livskraftiga bestånd
i landet. Riksdagen har även beslutat om att alla
inhemska arter skall få sprida sig i sina naturliga
utbredningsområden. Nu har vi knappt 100 vargar i
Sverige. Trots att det föds ett antal kullar per år
har stammen bara vuxit långsamt. Under år 2002
minskade den skandinaviska stammen med 19 %.
Minskningen beror på olika orsaker varav en är
olaglig jakt.

Vänsterpartiet vill betona att de argument som
finns i rovdjursdebatten om att den illegala jakten
skulle kunna minskas genom införandet av legal jakt
inte håller. Erfarenheten visar att den illegala
jakten på björn och lo är mycket omfattande, trots
att en icke obetydlig legal jakt medges. Ett
ytterligare argument för att inte utöka jakten är
att den genetiska variationen av varg och järv är
begränsad vilket betyder att varje individ är
värdefull för att säkra artens fortlevnad. Ofta
orsakas en oproportionerligt stor andel av
rovdjursskadorna av enstaka rovdjur. Under 2002
svarade t.ex. två-tre vargar för merparten av det
totala antalet vargrivna tamdjur.
Den lagstiftning som nu reglerar illegal jakt är
bra. Däremot finns vissa problem när det gäller
tillämpningen av lagstiftningen. Såväl polis som
åklagare skulle behöva större resurser för att
utreda och beivra illegal jakt. Däremot bör inte
sådana ändringar göras i förordningen som
underlättar dödandet av varg i ett läge där
vargstammen ännu inte nått upp till ens hälften av
det beslutade målet.
Vänsterpartiet ser som positivt att en samlad
översyn görs av berört regelverk då detta har
ansetts svårtolkat. Vår grundsyn är att
riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik
gäller och att de beslutade målen om
rovdjursstammarnas storlek därmed ligger fast.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2003

2003/04:MJ205 av Jörgen Johansson och Annika
Qarlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändring av
nuvarande lydelse av 27 och 28 §§ jaktförordningen
(1987:905).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om decentralisering
av beslut om skyddsjakt på enskilda individer av
rovdjur.

2003/04:MJ207 av Jörgen Johansson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utöka jakten
på lo i län där arten blir dominant.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att uppdra åt
länsstyrelsen att besluta om jakt av lo när arten
blir alltför dominant.

2003/04:MJ232 av Rigmor Stenmark (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avlysningsjakt
på varg tillåts.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ändring av
nuvarande lydelse i 27 och 28 §§ jaktförordningen
(1987: 905).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om
decentralisering av beslut om skyddsjakt på
enskilda individer av rovdjur.

2003/04:MJ235 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att skyddsjakt på de stora rovdjuren inte
bör utökas i nuläget.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör ta ytterligare initiativ
till en ökad dialog mellan jägarorganisationer och
myndigheter i syfte att diskutera vikten av ett
aktivt avståndstagande från den illegala jakten
och möjligheterna som finns i alternativa
lösningar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör se över möjligheten för
länsstyrelserna att tillsammans med
polismyndigheten öka övervakningen för att i
preventivt syfte motverka illegal jakt.

2003/04:MJ247 av Agneta Gille och Mats Berglind (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av 28 § i
jaktförordningen.

2003/04:MJ253 av Birgitta Ohlsson (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skyddsjakt på
varg först bör tillåtas när vargstammen nått ett
antal på 200 individer och då enbart utvidgad
jakträtt i renskötselområden.

2003/04:MJ290 av Lennart Hedquist m.fl. (m, fp, kd,
c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att beslut om
skyddsjakt av varg skall fattas av berörd
länsstyrelse.

3. Riksdagen beslutar att förtydliga § 28
jaktförordningen i enlighet med vad som anförs i
motionen.

2003/04:MJ292 av Lennart Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att
underlätta samspelet mellan människa och varg.

2003/04:MJ293 av Patrik Norinder (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om skyddsjakt på varg
enligt 28 §.

2003/04:MJ306 av Runar Patriksson (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om licensjakt/allmän
jakt på varg.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om beslutsnivån.

2003/04:MJ308 av Jan Andersson och Claes Västerteg
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att beslutsfattandet om
skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur bör
överföras till länsstyrelserna.

2003/04:MJ309 av Eskil Erlandsson och Åsa
Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av ändringar av 23
a och 27 §§ jaktförordningen.

2003/04:MJ330 av Marietta de Pourbaix-Lundin och
Göran Lindblad (m):

Riksdagen begär att regeringen beslutar ändra 28 §
jaktförordningen så att vargen inte skall omfattas
av denna paragraf i enlighet med vad som anförs i
motionen.

2003/04:MJ350 av Hans Unander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad
i motionen anförs om skyddsjakt på varg.

2003/04:MJ355 av Viviann Gerdin (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
förändring av 28 § jaktförordningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att besluten
angående skyddsjakt skall överföras från
Naturvårdsverket till länsstyrelsen.

2003/04:MJ391 av Dan Kihlström och Mikael Oscarsson
(kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förändring av 28 §
jaktförordningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att begränsad licensjakt tillåts i områden
med stark koncentration av varg.

2003/04:MJ399 av Alf Svensson m.fl. (kd):

44. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till sådan ändring av 27 §
jaktförordningen att Naturvårdsverket får
föreskriva att beslut om jakt på varg får meddelas
av länsstyrelsen i län med fasta stammar av varg.

45. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till sådan ändring av 28 §
jaktförordningen att det tydliggörs att en
tamdjursägare har rätt att försvara sina djur mot
angrepp från varg.

2003/04:MJ414 av Tommy Ternemar m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att 23 a § och 27 § i jaktförordningen (JF)
ändras så att hindren mot en förvaltning av de
stora rovdjuren undanröjs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att 28 § jaktförordningen ändras så att
enskild djurägare ges möjlighet att försvara sina
tamdjur vid direkt angrepp av stora rovdjur.

2003/04:MJ447 av Björn von der Esch m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsjakt i
samband med rovdjursangrepp.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att länsstyrelsen bör ges rätt att besluta
om jakt på lodjur i de län där arten är rikligt
förekommande.

2003/04:N288 av Runar Patriksson och Anita Brodén
(fp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om delegation av
skyddsjaktbeslut från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om skyddsjakt på rovdjur

Tid: Tisdagen den 2 mars 2004

Lokal: Andrakammarsalen

Inbjudna

Miljödepartementet

Peter Westman, departementsråd
Magnus Blücher, kansliråd
Torolf Lönnerholm, departementssekreterare
Martin Attorps, departementssekreterare

Jordbruksdepartementet

Birgitta Hansson, departementsråd
Bjarne Örnstedt, ämnesråd

Naturvårdsverket

Lars-Erik Liljelund, generaldirektör
Björn Risinger, direktör för Naturresursavdelningen

Världsnaturfonden - WWF

Lotta Samuelson, koordinator rovdjur
Ola Jennersten

LRF

Christer Segersteén, 2:e vice ordförande
Börje Waldebring, ombudsman

Grimsö forskningsstation

Olof Liberg, forskningsledare
Henrik Andrén, professor
Inga Ängsteg, verksamhetsansvarig

Svenska Jägareförbundet

Owe Wiktorin, ordförande
Hans von Essen, riksjaktvårdskonsulent
Rolf Brittas, rovdjursansvarig

Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare

Conny Sandström, förbundsordförande
Mats Görling, generalsekreterare
Bernt Lindqvist, förbundsjurist

Länsstyrelsen i Värmlands län

Lars Furuholm, rovdjursansvarig på miljöenheten
Per Larsson, spårare

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Ingrid Andersson, handläggare av rovdjurs- och
viltskadeärenden
Lars Bonde, rovdjursansvarig

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Stig-Åke Svensson, miljövårdsdirektör
Lena Berg, handläggare av rovdjursfrågor

Länsstyrelsen i Örebro län

Torbjörn Nilsson, naturvårdshandläggare

Naturskyddsföreningen

Mikael Karlsson, ordförande
Klas Hjelm, naturvårdschef

Svenska Samernas Riksförbund

Per Gustav Idivuoma, ordförande
Jörgen Bohlin, förbundsjurist

Sametinget

Lars Anders Baer, styrelseordförande

Svenska Rovdjursföreningen

Björn Ljunggren, ordförande
Ann Dahlerus, vice ordförande

Riksföreningen Hänsynsfull Jakt

Hans Ryttman, ordförande
Tatjana Kontio

Rovdjurscentret De 5 Stora

Magnus Elander

Orsa Grönklitt, Sveriges Rovdjurscentrum

Torbjörn Wallin, vd

Sveriges Samarbetsforum i Rovdjursfrågor, SSIR

Tage Collberg, ordförande
Crister Lindh, skogsmästare, sekreterare

Rikspolisstyrelsen

Carina Vangstad, handläggare

Svenska Kennelklubben

Nils Erik Åhmansson, ordförande

Kjell Bräster, verksamhetschef

Deltagande ledamöter

Catharina Elmsäter-Svärd (m) ordförande

Sinikka Bohlin (s) andre vice ordförande

Alf Eriksson (s)

Lennart Fremling (fp)

Rune Berglund (s)

Rolf Lindén (s)

Sven Gunnar Persson (kd)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Christina Axelsson (s)

Carina Ohlsson (s)

Sverker Thorén (fp)

Jan Andersson (c)

Jan-Olof Larsson (s)

Bengt-Anders Johansson (m)

Christin Nilsson (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Cecilia Widegren (m)

Anita Brodén (fp)

Björn von der Esch (kd)

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Gunnar Goude (mp)

Miljö- och jordbruksutskottets
offentliga utfrågning om skyddsjakt
på rovdjur

Ordföranden: Jag får börja med att hälsa er god
morgon och välkomna hit till riksdagens
andrakammarsal. Jag säger välkommen till alla
inbjudna gäster och föreläsare och även till er som
sitter uppe på åhörarläktaren och naturligtvis till
er där hemma som har slagit på TV:n. Den här
utfrågningen, som vi har i dag mellan 9 och 12, kan
man följa på riksdagens webbplats men även via
Sveriges Television, på både kanal 2 och SVT 24.

Miljö- och jordbruksutskottet har bjudit in till
en offentlig utfrågning om skyddsjakt på rovdjur.
Det är en ständigt aktuell fråga. Den har varit det
i flera hundra år, och det verkar som om vi kommer
att få fortsätta diskussionen om rovdjurens vara
eller inte vara.
Vi kan väl konstatera att hur många rovdjur man
anser ska finnas mycket har berott på, och säkert
kommer att bero på, vilken inställning som finns hos
alla de människor som ska leva tillsammans med de
här rovdjuren. Därför har vi i miljö- och
jordbruksutskottet bjudit in forskare men även
organisationer som jobbar med de här frågorna.
Tanken för oss i utskottet är att vi ska få den här
dagen för att få mera kunskap och framför allt för
att vi ska kunna ställa frågor. Det kommer vi att
göra under den senare delen av utfrågningen.
Innan vi börjar med den första personen, som ska
tala lite grann om vad regelverket säger när det
gäller de här frågorna, tänkte jag bara tala om för
er att det är jättebra om de mobiltelefoner som ni
har med er är helt avstängda. Om bara ljudet är
avstängt kommer de nämligen att störa mikrofonerna.
Jag tänkte passa på att tala om att jag vid min
sida har Sinikka Bohlin som är vice ordförande i
utskottet. Hon kommer att hjälpa till sedan när
ledamöterna ska börja ställa frågor. Här sitter
också Björn Wessman, som är kanslichef, så jag tror
att vi ska hantera det här rätt så bra.

Det är Bjarne Örnstedt från Jordbruksdepartementet
som ska börja. Välkommen upp i talarstolen!

Bjarne Örnstedt, Jordbruksdepartementet: Ja, vad
säger egentligen regelverket om skyddsjakt på
rovdjur? Det regelverk som avses är jaktlagen,
antagen av riksdagen 1987, regeringens
jaktförordning och Naturvårdsverkets kungörelser.

Bestämmelser om jakt på bland annat rovdjur finns
i Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur
och växter samt i EG:s habitatdirektiv. Eftersom det
är förutsatt att konventionen och direktivets
bestämmelser inarbetas i den nationella
lagstiftningen kommer jag inte att gå närmare in på
bestämmelserna där.
Enligt jaktlagen är alla fåglar och däggdjur
fredade och får bara jagas enligt de bestämmelser
som finns i jaktlagstiftningen. Med jakt avses att
fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka
efter, spåra eller förfölja vilt. Begreppet
skyddsjakt finns inte i jaktlagen. Med skyddsjakt
menas emellertid den jakt som enbart riktar in sig
på att förebygga skador av vilt. Den vanliga jakten
under allmän jakttid eller licensjakten på
exempelvis älg har ju som en effekt att risken för
skador av vilt minskar. Skyddsjakt är emellertid en
jakt som bedrivs enligt särskilda bestämmelser i
jaktlagstiftningen och har som enda syfte att minska
viltskadorna.
Jag kommer här bara att prata om de bestämmelser
som rör skyddsjakt på rovdjur, eftersom det är
dagens ämne.
Skyddsjakten kan ske med eller utan tillstånd av
myndighet. De grundläggande bestämmelserna finns i
jaktlagen. Enligt 7 § jaktlagen gäller att om det på
grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga
risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador
av vilt får den myndighet som regeringen bestämmer
besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa
risker. I myndighetens beslut ska bestämmas hur
jakten ska bedrivas, om den ska ske genom
jakträttshavarens försorg, om man nu har åtagit sig
det, eller genom särskilt utsedda jägare. I beslutet
ska också bestämmas hur det ska förfaras med djur
som dödas eller fångas vid jakten.
Det är alltså grundbestämmelsen när det gäller
skyddsjakt med myndighetstillstånd.
Det finns också en bestämmelse i 9 § jaktlagen om
skyddsjakt utan tillstånd. Den jakten får bedrivas
av polisen. I bestämmelsen står att om ett vilt djur
orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara
farligt för människors säkerhet får polismyndigheten
låta avliva djuret om det inte finns någon annan
tillfredsställande lösning.
I jaktförordningen finns det ytterligare en
möjlighet till skyddsjakt utan tillstånd. Den
återkommer jag strax till.
I jaktförordningen finns de närmare bestämmelserna
om skyddsjakt med och utan tillstånd. Som allmänna
förutsättningar för all skyddsjakt med tillstånd,
alltså även skyddsjakt på annat än rovdjur, gäller
enligt 23 a § till en början att det inte får finnas
någon annan lämplig lösning än just skyddsjakt och
att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en
gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess
naturliga utbredningsområde. Om dessa grundläggande
förutsättningar är uppfyllda kan skyddsjakt beviljas
under en eller flera av följande fyra särskilda
förutsättningar:
Den första är att det är av hänsyn till allmän
hälsa och säkerhet eller av andra tvingande
skäl som har ett allt överskuggande
allmänintresse.
1. Den andra är att det är av hänsyn till
flygsäkerheten.
2.
Den tredje handlar om att förhindra allvarlig
skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,
vatten eller annan egendom.
Den fjärde handlar om att skydda vilda djur
eller växter eller bevara livsmiljöer för
sådana djur och växter.

De här fyra särskilda förutsättningarna för
skyddsjakt är hämtade från EG:s art- och
habitatdirektiv, som EU i sin tur i stort sett har
hämtat från Bernkonventionen.

Jaktförordningen har samma lydelse som EG-
direktivet, men när det gäller den första punkten,
den om allmän hälsa och säkerhet och överskuggande
allmänintresse, innehåller direktivet en precisering
om att det inbegriper orsaker av social och
ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva
konsekvenser för miljön.
Om de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt är
uppfyllda samt åtminstone en av de särskilda
förutsättningarna kan skyddsjakt beviljas. Det är
enligt 27 § jaktförordningen Naturvårdsverket som
beslutar om skyddsjakt för att förhindra att björn,
varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador. I
verkets beslut ska det anges hur många djur som får
fällas av arten, under vilken tid, inom vilket
område, vilka jaktmetoder som får användas och de
villkor i övrigt som behövs för att så långt som
möjligt undvika skador eller olägenheter av
betydelse för artens bestånd.
Naturvårdsverket har enligt 27 § i förordningen
vidare möjlighet att ge tillstånd till jakt på
enskild individ av björn, varg, järv, lo eller örn
under förutsättning att djuret orsakar allvarlig
skada eller olägenhet.
Finns det fasta stammar av björn eller lo i ett
län har Naturvårdsverket dessutom möjlighet att
delegera beslutanderätten till länsstyrelsen när det
gäller en enskild individ av dessa båda arter.
Verket har gett sju länsstyrelser rätt att besluta
om jakt på enskild individ av björn och elva
länsstyrelser beslutanderätt när det gäller lodjur.
Naturvårdsverket eller länsstyrelsen får besluta att
jakten ska få ske på annans jaktområde.
Det här är vad regelverket säger om skyddsjakt på
rovdjur efter tillstånd av myndighet. Då återstår
skyddsjakt på rovdjur utan tillstånd av myndighet.
Den bestämmelsen återfinns i den numera berömda 28 §
jaktförordningen, som kanske är den egentliga
anledningen till att alla har samlats här i dag.
I 28 § jaktförordningen står det:
Har en björn, varg, järv eller lo angripit och
skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig
anledning att befara ett nytt angrepp, får
tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av
fredning döda det angripande djuret, om det sker
i omedelbar anslutning till angreppet.

Den här jakten får ske på annans jaktområde, men den
är inte tillåten i nationalpark.

Allra sist vill jag nämna en bestämmelse i
jaktlagen som visserligen inte handlar om skyddsjakt
men som ändå är av intresse i sammanhanget.
Enligt 3 § jaktlagen är det tillåtet för
markinnehavaren, även under tid när vilt inte får
jagas, att vidta lämpliga åtgärder i syfte att
motverka skador av vilt, om skadan inte kan
motverkas på annat tillfredsställande sätt. Det
innebär till exempel att man får försöka skrämma
bort rovdjuret genom rörelser, ljud, exempelvis
skrämskott, eller vakthundar, så att rovdjuret störs
så mycket att angreppet avvärjs.

Regelverket säger således inte att man måste stå
helt overksam och se på när djur attackeras av
rovdjur.

Ordföranden: Tack så mycket, Bjarne Örnstedt från
Jordbruksdepartementet! Under tiden som Magnus
Blücher från Miljödepartementet kliver fram kan jag
passa på att berätta för er att allt det som vi
säger i dag kommer att finnas i skriftlig form. Vi
har nämligen hjälp av stenografer. Detta kommer
alltså att finnas tillgängligt att läsa efteråt, om
man inte hänger med i allt vad som sägs i dag.

Varsågod! Du har blivit av med några minuter, men du
hinner säkert få tillbaka dem igen.

Magnus Blücher, Miljödepartementet: Tack! Jag tänkte
bara säga några ord om de EG-rättsliga kraven.

Inom gemenskapsrätten regleras frågan om
förutsättningarna för jakt på rovdjur i rådets
direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur
och växter, det så kallade art- och
habitatdirektivet, som Bjarne också nämnde. Av
direktivets huvudregel framgår det att det ska vara
förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av
vissa arter som anges i bilaga 4 a till direktivet.
Däribland ingår varg, björn och lo. Sedan finns det
i direktivet angivet vissa möjligheter till undantag
från denna huvudregel, som Bjarne också nu
redovisade. Men av direktivet framgår att det är två
förutsättningar som alltid måste vara uppfyllda för
att man ska få tillämpa dessa undantag. Det är för
det första att det inte får finnas någon annan
lämplig lösning och för det andra att
upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos
den berörda arten inte får försvåras.

Art- och habitatdirektivet har på detta sätt en
direkt betydelse för Sveriges möjligheter att
utforma rovdjurspolitiken. Som Bjarne redovisade har
direktivets regler om jakt i dessa avseenden
genomförts genom regler i jaktlagen och
jaktförordningen.

Ordföranden: Tack så mycket, Magnus Blücher! Då är
det meningen att vi ska få lite redovisning av vad
som har hänt. Det är Björn Risinger på
Naturvårdsverket som inleder. Varsågod!

Björn Risinger, Naturvårdsverket: Frågan om vad som
har hänt sönderfaller egentligen i tre delar: Vad
har Naturvårdsverket gjort? Hur har
rovdjursstammarna förändrats? Vilken typ av
skyddsjakt har bedrivits?

Naturvårdsverket bedriver ett ganska brett arbete
inom en mängd olika områden för att hantera det som
följer av rovdjurspolitiken och det beslut som är
fattat.
Lite kortfattat skulle jag nog vilja säga att
rovdjursstammarna för närvarande är under en
stagnation. Jag kan visa det senare när det gäller i
synnerhet varg- och lodjursstammarna. Detta är
viktigt med utgångspunkt i det beslut som är fattat
kring rovdjurspolitiken, med de miniminivåer och de
etappmål som är uppsatta för respektive art.
När det till exempel gäller lodjur är miniminivån
300 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 1 500
individer. Vi genomför ganska omfattande
lodjursinventeringar. Den mest omfattande hittills
gjordes under förra vintersäsongen. Ni har säkert
hört en del kring detta. Vi fann 231 bekräftade
föryngringar. Man kan alltid diskutera exaktheten i
detta, men man kan nog säga att det är det mest
tillförlitliga resultatet som vi har haft hittills.
Täckningen är i huvudsak god. Med de felkällor som
finns kanske man kan räkna med 250 föryngringar, och
det är väsentligt lägre än den beslutade
miniminivån. Detta har förstås betydelse för de
skyddsjaktsbeslut som myndigheten fattar.
När det gäller renskötselområdet har stammen gått
ned tydligt. Det är i och för sig en väldigt tydlig
del av politiken att vi ska sänka lodjurstrycket, så
att det blir möjligt att behålla järvstammen i
renskötselområdet.
När det gäller järv är situationen också relativt
svår. Vi fann 59 föryngringar. Det är också lite
lägre än etappmålet.
Den stora frågeställningen handlar förstås om
etappmålet för varg och var vi ligger i relation
till det. Där är etappmålet 20 föryngringar per år,
vilket motsvarar ca 200 individer. Enligt de
uppgifter som vi har för 2003 var det 9 föryngringar
i Sverige, varav 3 var på gränsen mot Norge. I
sammanhanget är det rätt intressant att veta hur det
ser ut över tiden. Tidigare kunde vi ana att det var
en ganska stark frammarsch. Det har stannat av på
den här nivån, vilket motsvarar ungefärligen 100
vargar. En sannolik orsak till detta är bland annat
illegal jakt.
Jag ska inte närmare gå in på björnfrågan.
Det här ger förstås en mängd skador av olika slag.
De primära skadorna från rovdjuren är på ren och
övriga tamdjur, framför allt hägnade får. Men det
gäller även andra tamdjur och djur på skogsbete.
Sedan har vi diskussionen kring hundar. Konflikten
handlar om att vargar kan ta hundar som används i
löshundsjakt.
Skyddsjakt ska bara tillgripas om det inte finns
andra lämpliga lösningar. Med andra lämpliga
lösningar menas bland annat skadeersättningar men
också andra typer av förebyggande arbete. När det
gäller den totala kostnaden för skador 2002 kan man
se att den största delen gäller renskötselområdet.
När det gäller övriga delar av landet är faktiskt
ersättningar för sälskador större än de ersättningar
som ligger i det röda fältet på bilden, som då avser
rovdjur.
Jag nämnde också förebyggande arbete. Det finns
ett antal sådana insatser som är väsentliga att göra
innan man funderar på skyddsjakt. Rovdjurssäkra
elstängsel är väl den allra främsta av dem, men det
finns även en hel del andra åtgärder. Vi har också
den nya rovdjursdatabasen, som Naturvårdsverket har
utvecklat.
Som både Magnus och Bjarne har nämnt bedrivs
skyddsjakt med tre olika metoder. Jag tror att det
är väldigt viktigt i diskussionen att just betona de
tre olika metoderna.
Först handlar det om skyddsjakt i form av
avlysningsjakt. Det är det som sker genom
Naturvårdsverkets årliga beslut beträffande lodjur
och björn. I år har vi beslutat att vi inte kan
bedriva någon lodjursjakt utanför renskötselområdet
på den grunden. Jag återkommer till det.
Det andra gäller enskilt djur som orsakar
allvarliga skador. Där har vi redan använt
möjligheten att delegera till länsstyrelserna när
det gäller lodjur och björn. Vi har dock inte
möjlighet i dagsläget att göra motsvarande när det
gäller varg.
Det tredje är skyddsjakt utan föregående
myndighetsbeslut.
Jag ska bara kort beskriva hur situationen har
varit när det gäller de tre skyddsjaktsformerna.
Först gäller det björn. Under 2003 fälldes 75
björnar. Utöver detta kommer andra skäl till
dödlighet i björnstammen. Det kan handla om trafik
och en lång rad andra orsaker. Det har också
varierat över åren. De senaste åren har det blivit
en successiv ökning av skyddsjakten på björn, i
relation till de inventeringsresultat som vi har.
När det gäller lodjur fälldes 70 djur förra
säsongen. Det var 26 i renskötselområdet och 44
utanför. I år har vi beslutat om tilldelning enbart
i renskötselområdet. Jag kan gärna komma in lite
närmare på motiven till detta under frågestunden,
men det handlar framför allt om att skyddsjakt genom
avlysningsjakt förutsätter att vi har en gynnsam
bevarandestatus för arten. Med det
inventeringsresultat vi har ser Naturvårdsverket
ingen möjlighet att bevilja jakt utanför
renskötselområdet, men den inriktning vi har är att
vi ska kunna bedriva avlysningsjakt på lodjur när
stammarna är tillräckligt stora. Ni kan också se här
hur skyddsjakten på lodjur har förändrats under de
senaste åren.
Bjarne nämnde också att vi har delegerad
skyddsjakt. Då handlar det om den andra formen,
alltså jakt på enskilda problemdjur som orsakar
allvarliga skador. De bruna länen på bilden är de
län som kan besluta om både björn och lodjur. De
gröna kan bara besluta om lodjur.
När det gäller varg har Naturvårdsverket fattat
beslut i varje enskilt fall om de här problemdjuren.
Här ser ni de tre fall där Naturvårdsverket har
beviljat skyddsjakt på ett enskilt problemdjur. Det
var i Väse i Värmland, 2002, och i Norduppland och
nu senast i Henvålen i Jämtlands län. Vargparet i
Henvålen har blivit fällt. I de andra två fallen
upphörde problemen, och det sköts heller ingen varg.

Sist gäller det 28 §. Jag tänkte bara upplysa om att
Naturvårdsverket har arbetat med den paragrafen
under en tid. Vi har haft frågan uppe också i det
nationella rovdjursrådet och diskuterat
möjligheterna att förtydliga den. Vi har ett
pågående arbete på Naturvårdsverket där vi försöker
få till stånd någon form av lättnad, för att den ska
vara begriplig och man därmed lättare ska kunna få
acceptans för rovdjurspolitiken i det stora hela. Vi
har också fört en diskussion om man eventuellt bör
föra in ett krav på skrämselåtgärder för att den ska
vara mer förenlig med art- och habitatdirektivets
krav. Det här är ett arbete som pågår inom
Naturvårdsverket. Vi hoppas kunna leverera något
uttryckligt förslag till Jordbruksdepartementet inom
någon eller några veckor.

Ordföranden: Tack så mycket, Björn Risinger från
Naturvårdsverket! Det är ju bra om vi kan få saker
och ting att bli begripliga. Det är en fördel. Då
har vi Henrik Andrén, enhetschef på Grimsö
forskningsstation.

Henrik Andrén, Grimsö forskningsstation: Vi är tre
personer som kommer från Grimsö. Det är jag själv,
Henrik Andrén, som kommer att berätta om lodjur. Det
är Olof Liberg, som om fem minuter kommer att tala
om varg. Sedan sitter Inga Ängsteg här från
Viltskadecenter, som också finns vid Grimsö.

Jag har samma siffror som Björn visade. När det
gäller utvecklingen av lodjursstammen i
renskötselområdet är det en vikande trend. Den har
alltså halverats under de senaste sju åren. Räknar
vi bara minskning per år är det en minskning med
ungefär 10 % per år. Man har skjutit ungefär 7 % av
lodjursstammen per år i snitt. Den lagliga
avskjutningen räcker alltså inte för att förklara
minskningen. Det är illegal jakt som får tillkomma
när det gäller att beskriva det här.
När det gäller utvecklingen utanför
renskötselområdet är det en svag ökning. Data är
något sämre här, men tar vi ett snitt under den här
perioden ser vi att det är en ökning med ungefär 4 %
per år. På detta har man haft en jakt som har legat
i ungefär samma storleksordning, alltså på 7 %.
Trots att man har haft en jakt på ungefär 7 % har
man en ökning av lodjursstammen utanför
renskötselområdet, men totalt sett har
lodjursstammen i Sverige minskat.
Förändringarna utanför renskötselområdet är lite
mer komplicerade. Här lever de i första hand på
rådjur, och rådjursstammen är vikande i vissa
områden. Vi kan följa den blå linjen på bilden, som
visar den nordliga delen av området utanför
renskötselområdet, norra Värmland och norra Dalarna.
Vi ser att man har en ganska tät lodjursstam när man
börjar inventera. Det är ungefär ett lodjur per
kvadratmil. Sedan ökar det. Men 2000, som de här
siffrorna går till, har man en minskning. En stor
del av minskningen beror på vikande rådjursstammar.
Födounderlaget minskar.
Vi kan gå till mellanregionen, alltså mellersta
Värmland, södra Dalarna, norra Örebro län och norra
Västmanland. I början av den här perioden har man
ganska få djur. Man får en kolonisation av lodjur,
och de ökar väldigt starkt. Vi tror att vi kommer
att få en minskning också i de här områdena, av
samma anledning, nämligen vikande rådjursstammar.
Vi kan gå till södra delen av regionen, södra
Värmland, Dalsland, södra Örebro län, södra
Västmanland och Uppland. Där har man i stort sett
inga lodjur i början av perioden. Man får en
kolonisation och en ökning.
Lodjurstätheten utanför renskötselområdet ter sig
alltså lite olika i olika delar av regionerna.
Nu ska vi prata om skyddsjakt. Vad vet vi om
skyddsjakt på lodjur? Det är tydligt att det blir
minskade skador för rennäringen om vi skjuter lodjur
i renskötselområdet, helt enkelt av den anledningen
att ren i det här fallet är det huvudsakliga bytet
för lodjuren. Blir det färre lodjur blir det färre
renar som blir tagna.
Det vi bör tänka på är att vi måste ha lodjur i
området för att järven ska få kadaver. Järvens
reproduktion beror mycket på hur mycket kadaver som
finns i området. Lodjur producerar kadaver för
järvarna. Tar vi bort lodjuren helt och hållet från
renskötselområdet kommer järven att få problem.
Går vi utanför renskötselområdet har vi problemet
med fårnäringen där lodjuren tar ett och annat får.
Men vi har tittat på olika delar och gjort
mätningar. Om man har haft en stor skyddsjakt i en
kommun och sänkt lodjursstammen, har det haft någon
effekt? Blir det mindre skador på får? Vi hittar
ingen sådan mätbar effekt. Det är i och för sig inte
så konstigt. I den här regionen i Bergslagen är
rådjur det huvudsakliga bytet. Får syns inte i våra
studier. Fåren tas av en slump av någon anledning,
och det är inte alls säkert att skadorna på fåren
har någonting med tätheten av lodjur att göra, det
vill säga att det inte blir någon förändring i
skadorna på får om vi sänker lodjursstammen.
När det gäller skyddsjakt, illegal jakt och att
man ska ha acceptans för att lodjuren ska öka genom
skyddsjakt är det möjligen så att om man ökar den
legala jakten så minskar den illegala jakten.
Vi talar om de nationella målen. Det står att det
finns 300 familjegrupper i Sverige, huvudsakligen
utanför renskötselområdet. Man har inte kvantifierat
hur mycket det ska vara i de olika regionerna
utanför renskötselområdet och innanför
renskötselområdet. Man har sagt att om vi helst ska
ha 100 innanför renskötselområdet, som vi har i dag,
ska det finnas 200 utanför. (Bild) Vi har i dag
färre än 200 grupper i Bergslagen.

Ska vi nå målet är en kolonisation av Götaland helt
nödvändig. Vi står och stampar, det händer inte så
mycket. Sker det ingen kolonisation av Götaland
kommer antagligen lodjursstammen att minska
ytterligare i Bergslagen, och vi kommer ännu längre
från det nationella målet. Det är helt avgörande för
vad som händer. En minskning i Bergslagen kommer
säkert att ske oberoende om man jagar dem eller ej
därför att födounderlaget minskar.

Olof Liberg, Grimsö forskningsstation: Jag ska säga
ett par ord om vargstammen. En del tog Björn
Risinger redan upp. Jag kommer att beröra
vargstammens utveckling och sedan tala lite grann om
orsakerna till den stagnation som vi eventuellt har.

(Bild) På bilden ser vi antalet föryngringar i vår
vargstam. Som ni ser har vi, som Björn sade, sett en
stagnation de senaste åren. De senaste fyra åren har
det stannat upp kring 10-12 föryngringar. Sista året
här antyder att vi är på väg uppåt igen. Bilden
visar antalet föryngringar i hela vargstammen både i
Sverige och i Norge, de flesta i Sverige.
Orsakerna till stagnationen kan vara två, och de
hjälps förmodligen åt. Den ena är illegal jakt, som
möjligen har ökat de senaste åren. Den andra är
begynnande problem med inaveln, genetiska problem.
Vi har en mycket hårt inavlad vargstam, som vi strax
ska se. Men det kan faktiskt också vara en del
slumpfaktorer eftersom det fortfarande är en så
väldigt liten population. På bilden har man jämfört
vår vargstams utveckling med utvecklingen i
Wisconsin, som liknar vår väldigt mycket. Wisconsin
fick kolonisation av varg lite tidigare än vi. Vi
har justerat Wisconsinkurvan nio år så att den
passar vår kurva. Då ser vi att Wisconsinkurvan
också visar upp en stagnation runt 10-12. Det
handlar om grupper av varg, alltså både par och
större grupper. Men sedan satte utvecklingen fart
igen. Jag mejlade till Wisconsin i fredags och
frågade vad den här stagnationen berodde på. De
trodde att det var ett tillfälligt utbrott av skabb.
Skabb i vargstammen har vi faktiskt också haft, men
vi tror inte att det är den viktigaste orsaken. Jag
vill med detta visa att vi inte ska tro att loppet
är kört, utan det finns möjlighet att vår kurva
kommer att följa Wisconsinkurvan.
Illegal jakt och inavel är de två stora hoten i
dag mot vår vargstam. (Bild) Det här visar
dödsorsakerna hos radiomärkta vargar. Den legala
jakten är lite nere. Det är två fall som är under
utredning och två som är säkra legala jaktfall. Så
har vi ett ganska stort antal illegala jaktfall.
Det här säger dock inte hur stor andel av de
levande av stammen som dör. Det här är bara andel av
de redan döda vargarna. Hur stor andel av den totala
dödligheten det är i vargstammen är svårt att
beräkna. Det är egentligen det intressanta. Här har
vi gjort ett försök där vi använt oss av radiomärkta
och icke-radiomärkta vargar och tittat på relationen
mellan illegalt dödade och trafikdödade i de två
grupperna. När det gäller de trafikdödade vargarna
kan vi säkert få data på alla, även icke-radiomärkta
vargar, och kan använda dem som ett slags
korrektionsfaktor.
Vi ser att knappt 60 vargar skulle ha dödats
illegalt de senaste fyra åren, det vill säga 15 om
året. Det stämmer rätt bra med en annan
beräkningsmetod som bygger på enbart radiomärkta
vargar. Någonstans där, runt 15 %, om året är det i
dag. Tyvärr har vi inte data som vi kan använda för
att se om vi har en trendökning. Där är våra data
för knappa. Vi har för få radiomärkta vargar helt
enkelt för att kunna se det. Möjligen kommer vi att
kunna göra det om ett par år. Vi vet alltså inte om
det är en ökande trend i den illegala jakten.
Vad gäller inavel visar (Bild - fanns inte med
bland bilderna som skickats) den här komplicerade
figuren att vi har full koll på den här vargstammen.
Det visar släktskapen hos hela vår vargstam. Varje
fyrkant är ett ynglande par och visar ursprunget för
dem. Under varje par står det dessutom en siffra som
visar inavelskoefficienten, och de ligger i dag på
en högre nivå än vad som gäller för
helsyskonparning. Vi har alltså en ganska hög nivå
på inavel redan, och vi kan förvänta oss en ännu
högre nivå.
Vi har en sådan koll på vår vargstam i dag att den
är unik. Det finns ingen annan vargstam i världen
där man har en så detaljerad kunskap som vi har om
vår vargstam, vilket blev bekräftat vid en stor
konferens i Kanada i höstas. Vi vet faktiskt inte
bara hur många vargar vi har, könskvot och så
vidare, utan vi känner varje varg individuellt, i
varje fall de ynglande vargarna.
Vi vet ännu inte om inaveln är en allvarlig
faktor, men vi kan räkna med att den kommer att bli
det snart. Hela vargstammen bygger på tre individer.
Det är den viktigaste slutsatsen från en stor
internationell konferens med de främsta
vargexperterna på både populations- och genetiksidan
som vi hade för två år sedan i Västmanland.

Huvudslutsatsen är att den skandinaviska halvön
egentligen är för liten för att hålla en egen
livskraftig population. Det viktigaste - the most
important obligation for the wolf management in
Norway and Sweden is to promote a genetic exchange -
är att främja ett genetiskt utbyte med den stora
finsk-ryska populationen i öster. Det är den
viktigaste uppgift vi har. Det spelar inte så stor
roll om vi har 200, 300 eller 500 vargar, för de är
mycket hårt inavlade. Skyddsjakt på enstaka vargar
har heller ingen större betydelse i det här
sammanhanget.

Owe Wiktorin, Svenska Jägareförbundet: Jag är
ordförande i Svenska Jägareförbundet. Därmed
representerar jag knappt 200 000 jägare.

Låt mig direkt slå fast att Svenska
Jägareförbundet anser att rovdjuren varg, lo, björn
och järv har en naturlig plats i den svenska
naturen. Med ett sådant konstaterande i ryggen är
det smärtsamt att samtidigt behöva konstatera att
svensk rovdjurspolitik enligt min uppfattning är på
väg mot ett haveri, och detta i ganska rask takt.
Den är inte genomförbar, och den bör snarast
omprövas.
Dagens politik innebär att en tredjedel av landets
yta, Mellansverige, ska bära hela tyngden av en vad
gäller antalet mycket ambitiös rovdjurspolitik.
Detta trots att de biologiska förutsättningarna i
landet längre norrut är mycket lämpade för
rovdjuren, här exemplifierad (Bild) med en svensk-
norsk studie. Ju rödare det är på bilden, desto mer
lämpligt är området för varg.
Resultatet av den här entredjedels-politiken vad
gäller geografin är en kraftigt ökad
åsiktspolarisering. Varg, björn och lo accepteras
helt enkelt inte i de koncentrationer som de i dag
uppträder i Mellansverige. Det dagliga livet
påverkas alltför mycket.
Oberoende av vad forskare och experter säger om
björnens eller vargens farlighet känner människor i
rovdjursområdena oro. Man plockar inte svamp, man
fiskar inte, man jagar inte, som man har haft för
vana och haft som tradition i de här områdena.
Glesbygdens livsstil påverkas i grunden. Vi är på
väg att få ett folkligt uppror, och vi har ännu inte
sett de fulla konsekvenserna av de fattade besluten.
20 vargföryngringar, eller ca 200 vargar, kommer
att leda till helt oacceptabla koncentrationer när
belastningen ska tas på en tredjedel av Sveriges
yta. Till detta kommer de genetiska problem som vi
har hört om vad gäller vargen. Även målet 220
lodjursynglingar utanför renskötselområdet får
oacceptabla konsekvenser för jakt och för
djurhållning.
Rovdjurspolitikens väg mot haveri har också
påskyndats av myndigheternas hantering av frågan.
Den har varit mycket okänslig för även högst rimliga
synpunkter. Människor känner sig överkörda, ej
sedda, ej beaktade av myndigheterna, och så lägger
man ofta till, stockholmarna. Senast exemplifieras
detta med beslutet att helt stoppa skyddsjakt på
lodjur utanför renbetesområdena. Vid sidan av att
beslutet i sak är helt galet raserar
tillvägagångssättet det lilla och bräckliga
förtroende som trots allt har byggts upp mellan de
berörda intressenterna.
Rovdjurspolitiken kräver förändringar nu, och de
här förändringarna måste leda till en folklig
acceptans. Grunden för förändringarna finns enligt
min uppfattning i Sören Ekströms rovdjursutredning
och i Svenska Jägareförbundets rovdjurspolicy.
Enklast: Lyssna på människorna som lever och bor i
rovdjursområden. Det är ett stort steg.
Härutöver: Acceptera varg i hela landet, inte bara
i den mellersta tredjedelen. Det ger också bättre
genetiska förutsättningar för stammen genom
vandringar från Finland och Ryssland.
Sänk de antalsmässiga målen till 150 vargar och
1 000 lodjur, helt i enlighet med den Ekströmska
rovdjursutredningen och helt i enlighet med
Jägareförbundets policy.
Sprid via jakt belastningen över landet. Gör en
utvärdering av vargstammens effekter.
Tillåt snarast skyddsjakt på varg. Vid beslut om
skyddsjakt måste social hänsyn beaktas liksom att
tillväxten ska vara varsam. Lagändringar kommer att
krävas för att öka möjligheterna att besluta om
sådan jakt.
Ändra snarast beslutet att stoppa lodjursjakt
utanför renbetesområden.
Beslut om jakt på lo och björn bör föras ned så
att förvaltningen sker regionalt, allra helst
lokalt, om detta är möjligt. Människor måste känna
att myndigheterna följer, lyssnar och har förståelse
för utvecklingen i deras närområden.
Ändra omedelbart 28 § i jaktförordningen, som vi
har hört här. Man måste ha rätt att skydda sin hund
eller sin tamboskap vid rovdjursangrepp. Nuvarande
lydelse är, förutom att den är svårtolkad även av
jurister i lugn och ro i en rättssal, inte i
överensstämmelse med människors rättsuppfattning.

Sammanfattningsvis: Det krävs förändring och
nytänkande inom rovdjurspolitiken. Livskraftiga
rovdjursstammar - ja, men med respekt för
människornas livskvalitet i det dagliga livet i
rovdjursområdena.

Conny Sandström, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens
Jägare: Jag är ordförande i Jägarnas Riksförbund.
Det är ett bra och nödvändigt initiativ som
utskottet har tagit. Den här frågan är faktiskt
mycket större ute på landsbygden där folk bor och
verkar och lever med de här rovdjuren praktiskt
taget dagligen. Kanske är den inte lika påtaglig i
många av de rum där besluten fattas om hur frågan
ska hanteras.

Snart har det gått fyra år med den nya
rovdjurspolitiken. Det är fyra år av tragedier,
tragedier för tamdjursägare som har fått se döda och
halvdöda djur ligga utspridda i sina hagar när de
kommit ut på morgonen. Fundera på hur det känns! Det
är kanske avelsbesättningar man jobbat med i 20 år.
Nu är det verket ödelagt genom en natts räd av en
varg. Det är ganska dramatiskt, det är det vi pratar
om.
Tyvärr är det så att man i sådana lägen inte ens
kan få fullgod ekonomisk ersättning. För de här
människorna är det säkert en liten del, men det
borde ändå gå att få en vettig ersättning. Som sagt
är livsverket mycket mer betydelsefullt. Om någon
skulle ha råkat ha turen att befinna sig där och
haft möjlighet att skydda sina tamdjur och gör det,
då får vederbörande uppenbart räkna med många år av
långa polisutredningar och domstolar som inte heller
kan tolka den lagstiftning som finns. Självfallet är
det här inte alls acceptabelt.
Det har också varit en tragedi för jägarna. På
många håll har man fått sina jaktmöjligheter mycket
starkt försämrade, i vissa fall nästan helt
upphörda. Dessutom går det i vissa områden inte att
jaga i dag med lös hund, inte om man är rädd om
hunden och vill ha tillbaka den efter jaktdagens
slut. Då är det en omöjlighet. Därmed är en mycket
lång tradition och ett svenskt kulturarv på väg att
försvinna i de områdena. Det känns inte heller
acceptabelt.
Det är en tragedi för landsbygdsbor. Jag bor själv
i en by där människor faktiskt har slutat att gå
sexochenhalvkilometersslingan runt byn efter det att
vi nu fått mera rovdjur i området. Man har slutat
att ta den dagliga promenaden. Man törs helt enkelt
inte göra det. Lika allvarligt är att inte ens
rovdjuren har gynnats av den här politiken. Enligt
de rapporter vi har fått står stammen och stampar på
ungefär samma ställe som för ungefär fyra år sedan.
Detta visar att någonting är fel, och någonting
måste åtgärdas. Nu har också ni riksdagsledamöter, i
alla fall i det här utskottet, uppfattat att ni bör
göra någonting och har tagit ett bra initiativ.
Det jag tror är absolut centralt är att vi inte i
första hand börjar fokusera på hur vi ska utforma
skrivningen i 28 §. Vi måste först ha en diskussion
om det bakomliggande. Varför ska vi ha en
skyddsjakt, och var ska gränserna gå? Min
uppfattning är att när rovdjur börjar komma in mot
bebyggelse, börjar närma sig djurhagar, då har de
börjat att uppvisa ett avvikande, onormalt beteende.
De rovdjuren ska vi helt enkelt inte ha kvar.
Det, mina vänner, kommer att vara kärnan i om det
här ska lyckas. Rovdjur ska vara ute i skogen, de
ska inte vara inne i bebodda bygder, inne i
bebyggelser. Vi kommer aldrig att få en acceptans
för dem. Om vi helt ändrar syn och slutar att vara
så oerhört rädda för att det någon gång skulle
skjutas något rovdjur för mycket enligt
skyddsjaktsparagrafen 28 då tror jag att vi kommer
att lyckas. Då känner människan att hon har fått
respekt, man har rätten att åtgärda problemet där
det finns. Vi kommer också att ha ett brett urval av
rovdjur som inte är farliga.

Därefter, när vi har enats om den synen, tycker jag
att vi ska sätta oss ned, en grupp kvalificerade
jurister, för att utforma 28 § med den målsättningen
att alla kan tolka paragrafen utan att det ska dras
i domstolar tre gånger om innan man är överens om
vad som står där och vad som är verklighet. Dessutom
behövs självfallet ändringar i en del
ersättningsregler och så vidare, men det är en
sekundär fråga om man får rätt att skydda sina djur.

Christer Segerstéen, LRF: Jag kan börja med att
lugna Grimsö: Lo finns redan i Götaland. För två år
sedan vakade min far och jag under mars månad över
de nyfödda kalvarna, som föddes ute i terrängen
hemma. Jag bor alltså i Östergötland, söder om
Linköping. Jag kan också hälsa från "Kotten", ett
märkt lodjur som har tillbringat ett par år på andra
sidan sjön där hemma. Så lo finns där, även om vi
sett vissa bilder här som inte talar om vad som
händer i Götaland.

Den här utfrågningen kom i rätt tid. Jag tänker på
de beslut som Naturvårdsverket fattade om att inte
ge möjlighet till lodjursjakt utanför
renskötselområdet och på det sätt som man hanterade
frågan i rovdjursrådet. Vi har agerat från vår sida
tillsammans med jägarorganisationerna. Vi har fått
ett bra svar, ska jag erkänna, från
Naturvårdsverket. Vi har fått i gång en dialog. Jag
hoppas att vi utifrån detta kan lära oss så att vi
inför kommande säsong kan hantera dessa frågor på
ett riktigt sätt.
Det här är inte en fråga som bara gäller jakt och
jakthundar eller tamboskap, utan den har även en
social dimension. Det är lätt att sitta här
långtifrån och tycka att visst ska vi ha de här
djuren, och visst ska det vara si och visst ska det
vara så. Men jag ser i mitt eget fall hur det var
när jag bodde så att jag hade två kilometer att gå
genom skogen till skolbussen, eftersom kommunen inte
ordnar skolskjuts ända hem. Tre av mina fyra barn
har traskat den vägen från att de var sex år och
började förskolan. Man måste ha respekt för att
människorna känner oro, även om man inte skulle
komma ropande att här kommer vargen. Men man ska ha
respekt. Vi får inte få en klyfta mellan stad och
land.
Vi är överens om att lodjur ska finnas. Det är
inte fråga om att de ska utrotas, utan de ska
finnas. Självklart måste det finnas stammar så att
man klarar det genetiska - apropå det måltal det har
talats om här. Dock måste man se det så att om vissa
regioner får en väldig kraftsamling i vissa delar
innan de har kommit upp till de nationella målen,
måste man tillåta skyddsjakt och tillåta en jakt så
att man håller antalet på en lämplig nivå.
Dessutom kan det för mig te sig lite konstigt att
det är begränsningar utanför renskötselområdet -
lodjuret fick vi inte jaga över huvud taget i år.
Däremot gäller det inom skyddsområdet att vi ska
öka jakttrycket. I Finansdepartementets förslag
till budgeten skriver man:
För att rovdjursskadorna på rennäringen och
ersättning för dessa skador ska kunna hållas på
rimlig nivå är det angeläget att avskjutning av
lodjur bättre anpassas till det tillåtna antalet.
Det bör ankomma på Sametinget att genom
information och andra åtgärder verka för att
avskjutningen ökar.

Jag förstår problematiken inom renskötselområdet,
men för en utomstående ter det sig konstigt. På ena
sidan gränsen gäller det att skjuta så mycket som
möjligt, och på andra sidan ska vi hålla igen.

Jag vill framhålla en annan aspekt. Som bonde har
jag djurskyddslagen att följa. Är det så att jag
inte sköter mina djur på ett klokt och bra sätt
eller om någon skadas - det räcker med att jag
använder taggtråd på fel sätt - blir jag straffad.
Om det däremot kommer rovdjur ska jag titta på när
skadan sker, och först när det kommer tillbaka får
jag agera. Vad skapar detta för motivation och
förtroende?
Nej, sammanfattningsvis tycker vi från LRF:s sida
att skyddsjaktsbestämmelserna måste vara begripliga
så att alla förstår dem. Man ska inte behöva springa
in och hämta lagboken och läsa igenom: Gjorde jag
rätt, eller gjorde jag fel? Vi måste ändra 28 §, som
har poängterats här, på ett sådant sätt att djur
inte kommer att få lida i onödan.
Detsamma gäller för dem som bor utanför
renskötselområdet. De ska ha rätt att överklaga ett
beslut som fattats. Det tycker jag är en
anständighet i vårt rättssamhälle.
Sedan är det naturligtvis viktigt att vi har en
sammanhållen rovdjurspolitik, att vi inte glömmer
bort att den här frågan har ett större djup så att
vi inte får en klyfta mellan stad och land utan en
bra dialog och att vi kan lösa de här frågorna på
ett klokt sätt.
Ersättningsfrågan: Här måste samhället ta ett
fullt ansvar. Om vi har tagit det beslutet att vi
ska ha en rovdjursstam - det ställer vi upp på -
måste också jag som bonde få ersättning för de
indirekta kostnader jag har. Nu talar vi om
kostnader i samband med att djuret blir skadat eller
uppätet. Men som i mitt fall: För tre år sedan fick
jag avsätta ett antal dagar till att samla ihop mina
djur - visserligen har jag bara tio didjur och en
tjur, så det är ingen större mängd - då de hade
blivit ivägskrämda. Det kan vara andra indirekta
kostnader som jag tror att det är viktigt att vi får
ersättning för. Får man det skapar det också en
förståelse.

Avslutningsvis: Med sunt bondförnuft tillsammans med
god svensk ämbetsmannatradition tror jag att vi kan
lösa de här frågorna på ett klokt sätt.

Lotta Samuelson, Världsnaturfonden: Jag handlägger
och samordnar det ganska omfattande rovdjursarbete
som vi gör på Världsnaturfonden.

De stora rovdjuren upplevs av flertalet människor
som en positiv tillgång för vår natur. Vi ska vara
stolta över att vi i vårt glest befolkade och rika
land har möjlighet att hysa livskraftiga stammar av
björn, järv, lo och varg. Vi ska självklart ta vårt
globala ansvar och skydda de stora rovdjur som hör
hemma i vårt land, precis som vi vill bevara
karismatiska arter som tiger och snöleopard på andra
håll i världen.
Rovdjuren har funnits i Skandinavien sedan förra
istiden för ca 10 000 år sedan. De har påverkat och
påverkas av den övriga floran och faunan.
Ekosystemet är inte komplett om inte rovdjuren
finns.
Många människor upplever och uttrycker att
naturupplevelsen är extra stark och rik om man vet
att den natur man vandrar i också är hem för en
varg, en lo, en järv eller en björn. Rovdjuren är
också en naturlig resurs. De har ett stort och
kanske ökande värde som turistmagneter för både
svenskar och besökare i vårt land. De är en hittills
underskattad resurs för en ny och växande
turistnäring, en näring som ger ökad sysselsättning
och inkomstmöjligheter i glesbygden.
I den mån rovdjursstammarna uppnått tillräckligt
stort antal kan de också nyttjas som jaktbart vilt,
precis som allt annat vilt vi har. Det förutsätter
förstås att vi har en livskraftig population i
botten och att vi kan ta av räntan.
I mars 2001 antog Sverige en rovdjurspolitik som
vi har all anledning att vara stolta över. Politiken
är i enlighet med internationella konventioner och
säger att de stora rovdjuren ska bevaras långsiktigt
i vårt land. Vi har nu i Sverige en ansvarstagande
och framsynt politik som är framtagen med
demokratiska medel och där alla som är berörda av
rovdjuren har varit delaktiga i processen.
Just nu fokuserar debatten på hur och när vi ska
kunna skjuta rovdjuren, när den största utmaningen
egentligen är hur vi ska bevara dem. Vi har i dag
hört redovisas att rovdjursstammarna i mångt och
mycket är långtifrån de uppsatta minimimålen. Det är
nog bara björnen som uppgår till det minimiantal som
rovdjurspolitiken anger.
Vi har hört att lodjursinventeringen, som var den
mest ingående trots att vissa områden inte har
inventerats, visar att vi ligger en bra bit under de
minimimål vi har satt upp. Antalet järvföryngringar
fluktuerar upp och ned men är långtifrån de 90
föryngringar vi ska ha i vårt land. Och så vargen -
det konstaterades alltså bara 6 helsvenska
föryngringar 2003. På gränsen mellan Sverige och
Norge konstaterades 3. I dag har vi alltså inte mer
än knappt 100 vargar.
Vargforskningsprojektets prognoser inför 2004
säger att antalet föryngringar antagligen har
stagnerat och att vi kommer att ha ungefär lika
många. Det har alltså stagnerat på knappt hälften av
det antal vargar som vi har satt som etappmål.
Dessutom är inavelsgraden för vargstammen hög och
ökande, i nivå med helsyskonparning. Inavel är ett
stort hot mot vargstammen. Vi behöver snabbt nya
gener från Ryssland och Finland. Det är nödvändigt
för att vi ska få behålla vargarna i vårt land.
Invandringen från Ryssland och Finland är i
praktiken noll. Även om flera vargar har passerat
gränsen och försökt sig på en vandring söderut dödas
de illegalt innan de lyckas beblanda sig med den
sydskandinaviska vargstammen. Den allra viktigaste
förvaltningsåtgärden för varg är att se till att vi
får in nya och friska gener, och det är bråttom.
Rovdjursstammarna är alltså fortfarande små och
sårbara. Den stora utmaningen framöver är hur vi ska
bete oss för att bevara rovdjuren, inte hur och när
vi ska skjuta dem.
Rovdjuren orsakar de facto en hel del problem, som
ni också har hört i dag. Först och främst är det
kanske oro för att rovdjuren ska vara farliga för
oss människor. Den oron finns, även om all
erfarenhet visar att de mycket sällan är farliga.
Den oron måste tas med respekt. De tar också
tamdjur, främst ren. Man uppskattar att
20 000-30 000 renar skadas eller dödas av rovdjur
varje år.
Rovdjuren tar också ett par hundra får om året och
enstaka nötkreatur och jakthundar. Förlusterna på
får, nötkreatur och jakthundar är försvinnande små
om man jämför med andra dödsorsaker för tamdjuren.
Staten ersätter fullt ut direkta ekonomiska
förluster, även med lite råge.
Självklart ska vi ändå arbeta för att minimera
angreppen av rovdjur på tamdjur, dels av respekt för
den oro och det merarbete som det orsakar
tamdjursnäringen och jägarkåren, dels för att
upprätthålla och öka acceptansen för rovdjuren.
Frågan är hur man minimerar rovdjursangreppen.
I dagsläget, när vi har små och sårbara
rovdjursstammar, måste fokus ligga på
skadeförebyggande åtgärder. Det berättade Björn
Risinger tidigare. Det finns ett antal elstängsel
som vi vet fungerar bra om de är rätt uppsatta och
välunderhållna. Det gör också vargtelefonen, som
uppskattas av många jägare, som gör att man kan
undvika att jaga i områden där en vargflock håller
till just då. Den är inte fullt utbyggd.
Man gör just nu en pilotundersökning om
boskapshundar eller vakthundar, som fungerar bra på
andra håll i världen. Man undersöker om det kan
fungera också i Sverige.
Det finns säkert en mängd andra sådana
skadeförebyggande åtgärder som vi kan utveckla. Men
det gäller att vi lägger ned större resurser på det,
att förbättra och utveckla skadeförebyggande
åtgärder så att rovdjuren inte tar tamdjur.
När ingenting annat hjälper medger
rovdjurspolitiken i dag, med hjälp av
skyddsparagraferna 27 och 28, att man kan ta bort
rovdjursindivider som ställer till stora problem,
där ingen annan lämplig lösning finns.
Skyddsjaktsparagraferna har under senare tid
kritiserats högt och intensivt. Det hävdas att de är
svåra att förstå och använda. Framför allt gäller
det 28 §.
I Rovdjursutredningen diskuterades livligt hur
lagtexterna skulle formuleras. Till slut beslutade
riksdagen om en formulering som innebär att 28 § kan
användas på alla de stora rovdjuren, även varg trots
dess sårbarhet, men endast mycket begränsat och
endast så länge vargstammens tillväxt är hög. I
enlighet med riksdagsbeslutet bör man nu alltså
överväga att ta bort vargen ur 28 § eftersom
vargstammens tillväxt just nu har stagnerat.
Skrivningarna i skyddsjaktsparagrafen syftar till
att förhindra missbruk och kamouflage av illegal
jakt från människor som inte accepterar vare sig
rovdjur, rovdjurspolitiken eller de demokratiska
spelreglerna i vårt samhälle. Den illegala jakten är
omfattande, har vi hört i dag, och uppskattas i en
rapport från Naturvårdsverket till mellan 10 och
25 % av den totala dödligheten för rovdjur. Det är
ett stort hot mot rovdjuren.
Störst är den illegala jakten på varg. Regelverket
måste så långt som möjligt hindra dem som tar lagen
i egna händer och vill döda rovdjuren på olaglig
väg.
Kan skyddsjaktsparagraferna göras bättre och
tydligare utan att göra det lättare för dem som vill
missbruka lagen är det bra. Ju bättre accepterad och
förstådd rovdjurspolitiken är bland människor i
rovdjursbygder, desto bättre för rovdjuren. Men det
är bara lönt att ändra paragraferna om de därigenom
accepteras av de organisationer som i dag klagar
över paragrafernas åtgärder. Det är viktigt att LRF,
jägarförbunden och rennäringen tar ett större ansvar
framöver och öppet och tydligt hjälper till att
förankra rovdjurspolitiken bland sina medlemmar.
Till syvende och sist innebär ändringar i
ordalydelsen av 28 § en svår balansgång mellan att
göra det bättre för hederliga tamdjursägare som vill
kunna skydda sina djur och att hindra de ohederliga
människorna vars främsta målsättning är att bli av
med vargen.
Till sist är det nödvändigt att analysera
omfattningen av protesterna. En högljudd grupp
människor propagerar för att skyddsjaktsparagraferna
är oacceptabla. Medierna hakar på de högljudda
konfliktsökande debatterna. Medievinklingen har i
dag en stark slagsida till rovdjurens nackdel.
Man måste fråga sig hur representativ den negativa
propagandan är. Vi som företräder naturvården har
dagligen kontakt med människor i berörda områden som
inte har svårigheter med regelsystemet och som är
upprörda över den uppmärksamhet som ges till dem som
ropar högst. Dessa människor är dock inte lika
högljudda som de som just nu kritiserar systemet.
Nöjda människor hörs inte lika mycket, även om de
till äventyrs är i majoritet. Nu försäkrar sig
Sveriges riksdag om att också dessa människors röst
hörs och respekteras.

Fokus framöver måste ligga på hur vi ska lyckas att
få upp våra rovdjursstammar till de uppsatta minimi-
och etappmålen. Det ska vara ledstjärnan, inte hur
vi lättare ska kunna skjuta dem.

Ordföranden: Då är det meningen att ledamöterna i
utskottet ska kunna ställa frågor.

Rune Berglund (s): Fru ordförande! Det har varit
intressanta föredragningar inom det här heta
området. Det är vår uppgift att försöka göra
rovdjurspolitiken begriplig.

Jag skulle vilja ställa en fråga inom det område
som vi kallar för nödvärn. Det gäller 28 §. Vi har
deltagit i rovdjursdebatter från Uddevalla till
Östhammar under hösten, och det har varit ständigt
återkommande att den paragrafen är felformulerad. Vi
har hört att man är på väg att komma med nya
förslag.
Har ni funderat på hur detta med upprepat angrepp,
alltså att man får vidta jaktåtgärd först vid
upprepat angrepp, skulle se ut i en eventuellt ny
skrivning? Det är den stora frågan i de debatter jag
har deltagit i.

Frågan ställs till Björn Risinger, Naturvårdsverket.

Björn Risinger: Det här är något som de flesta
inbjudna till utfrågningen gärna talar om. Det är en
paragraf som av många har ansetts som svår att
tolka. Det finns visserligen en del rättsfall och
pågående rättsprocesser. Vi har bland annat fallet
på Gräsö, där Riksåklagaren har gått in och
resonerat ganska utförligt om hur man ser på
tolkningen av paragrafen.

I det arbete som vi bedriver på Naturvårdsverket
just nu, som vi också har haft uppe i Rovdjursrådet,
försöker vi se om det går att hitta andra kopplingar
än just den formuleringen som har gett så mycket
huvudbry. Det handlar om att försöka beskriva vad
man rimligen får göra i samband med de initiala
händelserna. Det är väl så mycket jag kan säga om
det. Vi är inte riktigt färdiga med våra funderingar
om detta, men vi försöker få till någonting som mer
exakt beskriver vad man har rätt att göra vid det
första angreppet.

Som vi ser det är det viktigt att föra in något
moment som ställer krav på skrämselåtgärder eller
liknande.

Bengt-Anders Johansson (m): Fru ordförande! Det är
oerhört viktigt att vi i dag på ett balanserat och
förnuftigt sätt kan resonera om de här frågorna, som
väcker sådana känslor på olika håll. Det var
dessutom en överraskande nyhet att man på
Naturvårdsverket håller på att skriva på ett nytt
förslag till en ändring som ska överlämnas till
Jordbruksdepartementet. I så måtto kan man
konstatera att regeringen uppenbarligen har fått
kalla fötter i frågan och att man vill komma fram
snabbt. Det är bra.

I grunden handlar det här om människovärde i
förhållande till djurvärde, i så måtto att det när
det uppstår en konflikt aldrig får råda någon tvekan
om var vi står som lagstiftande församling. Det som
har belysts här är också viktigt, om den tredjedel
av landet som har den här typen av rovdjursbekymmer.
Om alla i landet hade drabbats på motsvarande sätt
hade resonemanget varit annorlunda, det är jag
övertygad om.
Vad är egentligen viktigast av de
diskussionspunkter som vi har haft uppe? Det finns
många önskemål. Det har pratats om genetik, att man
ska kunna ingripa. Men ingen har sagt att vi ska
utrota rovdjursstammarna. Det är viktigt att vi är
överens på den punkten.

Jag skulle vilja ställa frågan till LRF och kanske
jägarförbunden: Vad är viktigast att ta tag i, av de
åtgärder som har diskuterats?

Christer Segersteén: Det viktigaste är att få till
stånd en ändring av 28:an. Det är den som vållar
stor oro och problem när det gäller konkret
hantering.

Vi konstaterar att rovdjursföryngringarna har gått
ned. I stället för att dramatiskt säga att vi inte
tillåter någon jakt kan man dra ned på antalet djur
men tillåta jakt. Den legala formen av jakt är den
viktiga biten, och att man sedan följer utvecklingen
ordentligt.

Någon sade till mig att det inte får bli en konflikt
som innebär att man inte kan ha djur på en del
ställen. Jag är medveten om att det kommer att
finnas lo i södra Götaland. Det kommer att finnas
plats för mer lo. Det är inget problem bara man har
tillräckligt bra lagstiftning och kan hantera det.

Owe Wiktorin: Jag skulle vilja instämma med
föregående talare i att det viktigaste är att ändra
28 §. Därmed har man tillgodosett en del av den
opinion som stormar.

Nästa steg, som kanske är mycket enklare, som är
oerhört viktigt är att lyssna på de människor som
lever och verkar ute i glesbygden. Ta till er deras
oro och låt dem göra sin röst hörd! Låt dem få tala
om hur de känner och tycker i det här hänseendet. En
dialog måste komma till stånd.
Öppna för skyddsjakt på lodjur, varg och så vidare
i de områden som har det hårdaste trycket för att
därigenom sprida stammarna på det sätt som jag
indikerade förut.

Alltså: 28 §, lyssna på människorna, skyddsjakten.
Efter det kommer för mig en revidering av de
nationella målen.

Conny Sandström: Jag skulle vilja vända på
ordningen: Lyssna på människorna innan vi förhastat
ändrar 28 § som vi ska lida med i kanske ytterligare
fem år innan vi kan få den ändrad. Vad jag försökte
säga i mitt korta anförande var att vi måste sätta
oss ned och fundera över rovdjur som går in mot
bebyggelse. Är det ett riktigt beteende? Är de så
viktiga?

Olof Liberg sade något intressant i sitt
anförande: Några djur som skjuts under skyddsjakten
är inte viktiga för stammens överlevnad. Det viktiga
är att vi får en acceptans för att ha rovdjur. Det
har vi inte i dag.

Oavsett vad Lotta Samuelson säger finns det inte en
acceptans ute, där rovdjuren finns. Det är där vi
måste ha acceptansen. Det spelar ingen roll om vi
har den i Stockholm. Där finns inga rovdjur. Det
måste finnas acceptans där rovdjuren finns. Den
acceptansen får vi inte om vi har denna oerhört
snåla syn på utformningen av 28 §. Den måste få en
helt annan utformning. Vi är inte ens i närheten av
den utformningen i de diskussioner som vi för med
Naturvårdsverket i dag.

Sverker Thorén (fp): Vårt ansvar för debattklimatet
i de här frågorna är stort. Det gäller både oss som
sitter här och de som finns utanför huset. Vi har
ett ansvar för att debatten förs på en annan nivå än
tidigare. Det handlar dels om att möta oro, dels om
snabba kontakter med myndigheter och dels också om
information och kunskap om rovdjuren. Det förbättrar
möjligheterna för rovdjur och människor att leva i
en mer fredlig samexistens. Det är mycket okunskap
som florerar.

Min fråga till jägarorganisationerna är: På vilket
sätt deltar ni i åtgärder för att människor i
vargtäta bygder ska få ökad saklig information om
rovdjuren och på så sätt förbättra möjligheterna för
rovdjur och människor att leva tillsammans? Det är
många olika projekt på gång, och jag skulle gärna
vilja veta vilka av dem som ni deltar i och hur ni
bedriver arbetet.

Owe Wiktorin: Rolf Brittas är en av landets ledande
experter på rovdjur och bor och verkar dessutom i
Dalarna.

Rolf Brittas: Inom organisationen har vi tagit fram
böcker om de här rovdjursarterna. Vi har fått i gång
en studiecirkelverksamhet. Vi har medverkat i ett
stort antal informationsträffar, debatter och
liknande. Vi försöker sprida saklig information i
våra medlemstidningar. Vi har inte minst bidragit
genom inventeringsverksamhet för att ta fram saklig
information.

Vi har en stor verksamhet. Vi liksom alla andra
tycker att faktaunderlaget är mycket viktigt i det
här sammanhanget.

Christer Segersteén: Ett konkret exempel är det som
Björn Risinger tog upp, Gräsövargen. Där blev det en
samverkan. LRF i Värmland kontaktade
Naturvårdsverket och Naturvårdsverket ställde upp.
Vi fick ett snabbt möte. Representanter för LRF
förde diskussionen ute i bygderna ute i Värmland,
där det naturligtvis fanns ganska heta känslor.
Många gjorde ett bra jobb för att det skulle ske på
ett balanserat sätt, så att man kunde komma åt det
man ville.

För LRF:s vidkommande har vi också ett engagemang
tillsammans med Viltskadecenter. Det är ett annat
exempel.

Conny Sandström: Förutom en omfattande intern
information och diskussion i våra avdelningar,
distrikt och så vidare och även via vår
medlemstidning deltar vi även i de olika möten som
arrangeras runt om i landet, som jag vet att flera
av er från utskottet har varit med om.

Därutöver har vi på ett år gjort två, ska vi kalla
det studieresor till Ryssland och varit med om att
jaga varg under riktiga förhållanden och sett hur
svårt det kan vara. Själv var jag med för ett år
sedan.
Olof Liberg visade en kurva över utvecklingen i
Wisconsin. Om den skulle bli verklighet i Sverige
har vi ett jätteproblem framför oss. Vargen är nog
ett av de mest svårjagade djuren över huvud taget.

Vi är ungefär tio personer inom Jägarnas
Riksförbunds styrelse som har skaffat oss erfarenhet
för att veta vad vi pratar om. Jag tror inte att det
är så många i den här salen som vet hur de här
djuren beter sig ute i verkligheten. Därför har vi
ställt ett krav till regeringen om att man snarast
måste ta fram en förvaltningsplan för varg. När den
får fotfäste är det inte fråga om att hantera ett
fåtal vargar utan då är det ett betydligt större
problem.

Sverker Thorén (fp): Mycket av det som har sagts har
rört jakt. Jag tänker på att sprida fakta också om
vargs beteende gentemot människor och den överdrivna
fara som många tror att det är. Kan ni utveckla om
ni bedriver verksamhet i den riktningen? Vi har hört
om Viltskadecenter från någon. Jag hade kanske
väntat mig något mer.

Björn von der Esch (kd): Jag skulle vilja knyta an
till det sista inlägget om erfarenheter från
Ryssland. Vi har fått oerhört många synpunkter här.
Man får lätt intrycket att vargfrågan och 28 § är
problem som är unika för Sverige. Det måste finnas
oerhört mycket erfarenhet från framför allt våra
grannländer och kanske också Wisconsin, som vi hörde
här. Hur har man löst dessa frågor där? Vi måste ta
reda på det, så att vi inte uppfinner hjulet på nytt
när det gäller hur man ska hantera rovdjursfrågorna.

Min fråga, närmast riktad till Naturvårdsverket, är:
Hur mycket av våra lösningar är en produkt av
studier av hur andra har gjort, och hur mycket styr
EU Habitat oss i vårt agerande?

Ordföranden: Varsågod, Lars-Erik Liljelund,
Naturvårdsverket!

Lars-Erik Liljelund, Naturvårdsverket: Tack så
mycket! Det sistnämnda är det väldigt viktigt att
konstatera. Det är också därför som en modifiering
av 28 § inte så där alldeles enkelt låter sig göras.
Vi måste hitta en formulering som stämmer överens
med EU:s direktiv för att det ska vara möjligt att
göra en förändring. Det är det ena som jag skulle
vilja säga.

Det andra som jag skulle vilja säga är följande: Av
EU-länderna är det till exempel Italien, länderna i
Centraleuropa och Frankrike som har varg. De har,
för att nu ta vargen, ungefär samma konfliktfrågor
som vi. Kommissionen ligger på och granskar hur
myndigheterna hanterar frågan. Finland hade faktiskt
i sina medlemskapsförhandlingar ett visst undantag
när det gäller hanteringen av varg i norra Finland.
Nu har kommissionen lite grann ifrågasatt hur
finländarna lever upp till det, om de går utöver det
undantag som fanns. Det är en mer frikostig syn på
hur de skulle hantera varg som kommer från Ryssland.
I södra Finland är situationen precis som den i
Sverige.
Ordföranden: Tack för det, Lars-Erik Liljelund, som
- kan jag tillägga - är generaldirektör på
Naturvårdsverket! Nu är det Sven-Erik Sjöstrand från
Vänsterpartiet som står på tur. Varsågod, Sven-Erik!
Sven-Erik Sjöstrand (v): Tack, fru ordförande! Jag
har några frågor som jag vill rikta till Svenska
Rovdjursföreningen. Jag hoppas att också
Riksföreningen Hänsynsfull Jakt vill säga några ord
som svar på vad jag frågar om.

28 § har nämnts här vid många tillfällen. Jag vill
fråga vad ni anser om nuvarande skrivning i 28 §,
vad ni anser om kritiken mot paragrafen och kanske
vad ni tror bör göras i det avseendet. Kanske kan ni
också säga något om hur ni ser på det som har
diskuterats och som gäller decentralisering av
jaktbeslut när det gäller varg. Jag hoppas på lite
kommentarer kring de sakerna.

Ordföranden: Ordet går till en företrädare för
Svenska Rovdjursföreningen.

Ann Dahlerus, Svenska Rovdjursföreningen: Jag kan
tänka mig att börja. När det gäller 28 § skulle jag
bara vilja erinra om att vargen under årens lopp har
åkt ut ur och in i skyddsjaktlagstiftningen. I
början var det massiv kritik mot att vargen över
huvud taget inte fanns med i
skyddsjaktlagstiftningen. Sedan kom den in i 27 § -
den första och den andra meningen. Sedermera kom
vargen med även i 28 §. Men kritiken har inte
upphört utan är fortfarande lika massiv. Detta är
något som man kan tänka på.

Det finns alltså ett element i kritiken av 28 §
som berör varg och som kan ha att göra med att man
använder sig av utformningen av paragrafen för att
underblåsa negativa stämningar mot varg. Icke desto
mindre finns det en provocerande skrivning i och med
första och andra "angreppet" i paragrafen. Det inser
också vi i Svenska Rovdjursföreningen, så vi tycker
att det vore bra med en översyn av paragrafen.
Därmed inte sagt att det nödvändigtvis leder till en
förändring. Man måste beakta att det inte ska kunna
ske ett missbruk. Vår oro för missbruk och illegal
jakt har tyvärr ökat under senare tid.
En annan aspekt på detta är att om man ändrar 28 §
så att det på något sätt underlättar att i
situationer då det verkligen behövs tillämpa
paragrafen måste detta följas av en ökad acceptans.
Men det är det som inte verkar ha varit fallet
tidigare när man successivt har fört in vargen i
skyddslagstiftningen. Det är alltså viktigt att
detta verkligen har avsedd effekt.
En decentralisering av jaktbeslut avseende varg
ser vi som något som ligger långt fram i tiden. Det
har att göra med följande: Ju lägre nivå som beslut
fattas på, desto lättare är det att ta till sig
högljudda opinioner som kanske inte alltid är så
representativa för befolkningen som helhet. Då har
Naturvårdsverket en kraftfullare position när det
gäller varg.

Vargstammen måste vara så pass tålig att den tål
sådana beslut - detta för att kunna decentralisera
beslutsrätten när det gäller jakt på varg. Det måste
alltså finnas goda marginaler för att kunna skjuta
varg innan man ens kan tänka sig en
decentralisering. Här spelar den illegala jakten en
väldigt stor roll. Ju mer illegal jakt och ju
svagare vargstam, desto längre bort hamnar en
decentralisering av jaktbeslut avseende varg, som vi
ser saken.

Ordföranden: Tack för det, Ann Dahlerus! Varsågod,
Hans Ryttman från Riksföreningen Hänsynsfull Jakt!

Hans Ryttman, Riksföreningen Hänsynsfull Jakt: Jag
är ordförande i Riksföreningen Hänsynsfull Jakt. Jag
kan bara instämma i det som Ann Dahlerus sade om de
två första sakerna. Det vore önskvärt att få en
bättre skrivning i 28 § för att slippa oklarheter.
Problemet med en decentralisering är just att vi
faktiskt borde utöka det hela till att omfatta också
Norge eftersom vi har en gemensam stam. Såvitt jag
förstår fungerar det samarbetet väldigt dåligt i
dag. Vi måste kanske inte alls på något sätt i dag
åstadkomma en decentraliserad jakt och över huvud
taget låta länsstyrelsen sköta de här jaktfrågorna,
utan det här måste nästan vara internationellt.

Sedan vill jag understryka det som Lotta Samuelson
sade om att vargstammen "går så dåligt". Jag tror
att Olof Liberg har väldigt rätt i att vi har en
väldigt farlig utveckling med stagnation och en
mycket hög inavelsgrad. En inavelsgrad som innebär
att syskon parar sig tror jag att även de som inte
är genetiker inser är väldigt oroande. Så länge den
här utvecklingen sker ska vargen tas bort ur 28 §.
Det är först när man kan vara trygg med att vargen
har en bra populationsutveckling som den kan finnas
med i 28 §.

Ordföranden: Varsågod, Klas Hjelm, Svenska
Naturskyddsföreningen!

Klas Hjelm, Svenska Naturskyddsföreningen: Jag ska
bara göra en kort kommentar i samma ärende. Det sägs
ganska ofta när det gäller att göra om 28 § - att
alltså på något sätt göra det lättare att bedriva
denna skyddsjakt, eller i varje fall att göra den
mer förståelig - att den illegala jakten i någon mån
möjligen skulle kunna minska. Den diskussionen förs
ofta. Vi har hört liknande tongångar från en del av
dem som talat här i dag - ökar vi möjligheterna till
legal jakt, skulle den illegala jakten minska.

Olof Libergs anförande visar dock att det inte
finns ett klart sådant samband. Från
Naturskyddsföreningens sida vill jag lyfta fram
detta, bland annat som en kommentar till den senaste
frågan.

Vi är inte emot en översyn av 28 § men ser inte att
det till varje pris ska innebära att man underlättar
att skjuta varg eller något annat av de stora
rovdjuren. Vidare är det inte säkert att vi ser
några samband mellan ökade möjligheter här och
därmed minskad illegal jakt.

Ordföranden: Meningen är inte att ni ska ha en
debatt med varandra, men jag släpper in Owe Wiktorin
från Svenska Jägareförbundet för att svara på
frågeställarens fråga. Varsågod!

Owe Wiktorin: Jag betonade förut att 28 § är viktig,
men det är nog också av vikt att understryka att
28 § inte är hela lösningen. Bakom den diskussion
som vi nu är inne i finns människors oro -
livsvillkoren för de människor som får ta
belastningen av trycket från hela vargstammen,
björnstammen och lostammen. Detta måste resultera i
en ökad och öppnare dialog.

För några år sedan gjorde Sören Ekström en
rovdjursutredning. En viktig del i den utredningen
har fått mycket lite uppmärksamhet. Det gäller då
åtgärderna från myndigheterna, från överheten så att
säga, för att underlätta för de människor som i sina
områden upplever trycket från rovdjuren. Däri ligger
sådant som en ökad dialog samt att man lyssnar på
människorna, att belastningen sprids ut och att det
inte är så stor stam av de enskilda rovdjursarterna.
Detta får inte glömmas bort.

Ordföranden: Ann Dahlerus, ville du komplettera vad
du tidigare sagt?

Ann Dahlerus: Jag vill bara göra en kort kommentar.
Jag tycker att det i sammanhanget är väldigt viktigt
att försöka bilda sig en uppfattning om hur pass
representativ den enorma kritiken mot
rovdjurspolitiken är vad gäller vanliga människor i
landet.

Jag anknyter här till vad Lotta Samuelson sade. Det
finns alltså mycket högljudda grupper som är väldigt
kritiska. Vi tycker att det är riksdagens uppgift
att bilda sig en uppfattning om hur pass stor,
representativ och utbredd den här kritiken
egentligen är.

Ordföranden: Tack så mycket för det! Det ska vi
naturligtvis ta till oss.

Vi går vidare med frågeställarna. Först går ordet
till Jan Andersson, Centerpartiet, och därefter till
Gunnar Goude, Miljöpartiet. Varsågod, Jan!

Jan Andersson (c): Tack! Rovdjurspolitiken präglas i
kanske högre grad än många andra politiska områden
av att man ute på landsbygden känner att de som
beslutar i dessa frågor inte tar människors oro på
allvar. Det märks bland annat på möten som
arrangeras om rovdjursfrågor. Det är nog de mer
välbesökta mötena i politiska frågor.

Människor ute upplever att var och en påverkas men
att ingen tar oron på allvar. Vi har hört här att
det mycket handlar om att förbättra dialogen. Det
tror jag är en av grundpelarna, och detta är något
som vi från Centerpartiets sida driver.

Jag har en fråga till Naturvårdsverket, bland annat
mot bakgrund av efterdyningarna av lodjursbeslut och
liknande: Hur kan vi förbättra dialogen? Dock är det
inte enbart Naturvårdsverket som kan svara. Finns
det någon annan som har idéer om hur dialogen kan
förbättras är vederbörande självklart välkommen med
ett svar.

Ordföranden: Vi börjar med Naturvårdsverket och
Lars-Erik Liljelund. Varsågod!

Lars-Erik Liljelund: Tack! Jag tycker att detta är
det helt centrala. I de här frågorna tillför vi
ingenting till riksdagens beslut, vilket det är
viktigt att markera, utan vi följer lagarna och de
förordningar som regeringen har fattat beslut om.
Dessa är så konstruerade att många som bor i berörda
bygder - långt ifrån alla men tillräckligt många -
inte har full acceptans för den politik som en
riksdagsmajoritet har lagt fast.

Själva lägger vi från centralt håll, ofta
tillsammans med länsstyrelserna, tid på att vara med
på olika typer av möten. Oavsett detta med 28 § och
om man ska göra något handlar det egentligen om att
få en acceptans för politiken, för att denna ska
kunna genomföras.
Den översyn av 28 § som Björn Risinger annonserade
att vi gör har vi själva initierat - dock inte
därför att vi tror att den är fundamental från en
sorts vetenskaplig synvinkel. Efter att ha försökt
genomföra den här politiken från central nivå i fyra
år har vi tolkat att formuleringen i dag är sådan
att den utgör ett irritationsmoment som är
tillräckligt stort för att bidra till att
acceptansen för politiken inte är så stor som den
måste vara för att politiken ska kunna genomföras i
enlighet med vad ni har beslutat.

Det här måste naturligtvis ske i samverkan från vår
sida med andra aktörer på olika sätt. Vi lägger ned
mycket tid på detta därför att vi tror att det
liksom är grundbulten i sammanhanget. Finns det inte
en acceptans för politiken är det andra rätt
ointressant.

Ordföranden: Owe Wiktorin, Conny Sandström och
Christer Segersteén har bett att få göra en
kommentar. Om någon från länsstyrelserna som jobbar
med de här frågorna vill göra en kommentar är det
bara att räcka upp handen. Vi börjar med Owe
Wiktorin, Svenska Jägareförbundet. Varsågod!

Owe Wiktorin: Tack! Låt mig börja med att säga att
jag tycker att den här frågan är synnerligen viktig.
Få frågor är mindre lämpade för konfrontation än
jakt- och viltvårdsfrågorna - detta vare sig man
talar om rovdjur eller man talar om älgar, vildsvin
eller vad det nu kan vara fråga om. Glädjande nog -
det måste jag säga - har jag upplevt de kontakter
som vi från Jägareförbundet under det senaste
halvåret tagit med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen,
LRF, skogsindustrier och andra typer av närstående
intressenter som någonting positivt. Jag ser en
positiv trend i det här.

Jag tror att man också på länsstyrelserna och ute,
både regionalt och lokalt, måste ta tag i detta på
samma sätt - detta tillsammans med att vi är ute på
möten. Diskussionsaftnar och alla de rovdjursaftar
som man har på olika ställen tror jag kan vara ett
sätt att öka känslan av uppmärksamhet från de män,
kvinnor och familjer som bor i områden där man har
stora rovdjur inpå sig. Vi är på väg, men det går
långsamt.

Ordföranden: Tack för det! Sedan har vi Conny
Sandström, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens
Jägare. Varsågod!

Conny Sandström: Det finns egentligen två typer av
dialog i sammanhanget. Den ena dialogen är den som
kan föras mellan oss på ledningsnivå i olika
organisationer. Owe har just pekat på den saken. Det
här måste utvecklas och kan bli bättre.

Den andra dialogen handlar om att ni i beslutande
församlingar och även ni på ledningsnivå i
myndigheter måste vara ute på olika möten och träffa
folk. Det gäller att möta de människor som dagligen
konfronteras med problemen. Detta är det viktiga.
Där tycker jag väl att det ändå går framåt. Det
ordnas ett antal möten där riksdagsledamöter,
utskottsledamöter och myndighetspersoner är med. Det
tror jag är det enda sättet, för annars kommer det
att vara så att fotfolket upplever att ingen lyssnar
på dem. Det kan bara ni hjälpa till med. Vi ska
självfallet stötta så gott det går.

Ordföranden: Ordet går sedan till Christer
Segersteén, LRF, för en kommentar.

Christer Segersteén: Självklart har vi som
organisation ett stort ansvar för att informationen
förs ut och för deltagandet i dialogen, naturligtvis
på alla nivåer. Det kan gälla nationellt, till
exempel i Rovdjursrådet. Men lika viktigt är en
regional dialog med länsstyrelserna och även ned
till kommunnivå. Ju mer man pratar med oss som
berörs, desto lättare är det att få förståelse för
frågorna.

Ordföranden: Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i
Dalarna, vill också göra en kommentar. Varsågod!

Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i Dalarna: Vår roll
i informationsdelen är väldigt betydelsefull. På de
olika länsstyrelserna finns det regionala
rovdjursgrupper med företrädare för många olika
aktörer. Vi har också en viktig del som inte kommit
fram här. När en rovdjursskada inträffar kommer det
ju ut en besiktningsman som länsstyrelsen har
förordnat. Denna person har en oerhört viktig roll
när det gäller att i direktkontakt med den som har
råkat ut för en skada ha en dialog och ett
resonemang om vilka förebyggande åtgärder som kan
vidtas för framtiden. Men det gäller också att
resonera om vad som inträffat och om vad som kan
komma att ske framöver. Jag tror att den rollen, den
biten, är nog så viktig som de stora debatterna.

Ordföranden: Tack för det! Jag tänkte att vi skulle
hinna med en sista fråga innan vi bryter för
kaffepaus. Varsågod, Gunnar Goude från Miljöpartiet!

Gunnar Goude (mp): Tack, fru ordförande! Jag tänkte
ställa en fråga som närmast har med vargen att göra.
Jag utgår från att alla - så låter det ju - har
accepterat att vi ska ha varg i Sverige. Det finns
vetenskapliga undersökningar och kunskaper på
området som säger att vi måste ha en vargstam av en
viss storlek för att det här ska vara långsiktigt
hållbart. Nu har vi rapporter, som vi hörde här från
talarstolen, om att det nu finns alldeles för få
vargar för att detta ska vara långsiktigt hållbart.

Två saker undrar man över. Den ena är om arbetet
med att få in nytt friskt genetiskt material och öka
vargstammen på något sätt hindras utifrån de beslut
som fattats i riksdagen. Behövs det ytterligare
beslut från riksdagens sida för att få en bra
framgång i det avseendet? Det gäller naturligtvis
också de alternativa åtgärder som finns utöver
skjutandet - stängsling av får och sådana saker. Den
frågan riktar jag till Naturvårdsverket.

Sedan har vi den oro som jägarna gör sig till tolk
för och som är intressant. Företrädarna för jägarna
säger ju att svenska folket är så oroat. Oron är
naturligtvis obefogad när det gäller varg och skador
på människor. Här riktar jag mig egentligen till
Svenska Naturskyddsföreningen, som har kontakt med
frågan på ett lite annat sätt. Är nämnda oro växande
och alltså ett reellt problem, eller är oron något
som avtar i takt med att vi i alla fall får varg som
vi vänjer oss vid?

Ordföranden: Tack för det! Vi börjar med Björn
Risinger, Naturvårdsverket.

Björn Risinger: Om vi drar oss till minnes
riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken är det ju sagt
att det finns ett antal förvaltningsåtgärder som
Naturvårdsverket och andra ska arbeta efter. När vi
sedan närmar oss etappmålet 200 vargar är det tänkt
att det ska ske en utvärdering av något slag. När vi
nu sett att vargstammen har stagnerat kan man ana
att det dröjer ytterligare ganska många år innan man
eventuellt kommer till en tidpunkt då det är dags
för en utvärdering. Det är egentligen den typen av
arbete som man behöver göra för att sedan börja
diskutera nya förvaltningsmetoder av olika slag. Det
ryms så att säga inte inom Naturvårdsverkets egen
arsenal att gå in och göra helt nya saker i relation
till det som riksdagen har sagt.

Ordföranden: Vi tar också den andra frågan, vilken
riktades till Naturskyddsföreningen. Varsågod, Klas
Hjelm!

Klas Hjelm: Tack! Det är inte alldeles enkelt att
svara på frågan om oron är växande eller minskande.
Jag kan dock göra några försök från vår horisont.
Naturskyddsföreningen har precis som andra
organisationer väldigt mycket kontakter med
människor. Människor kontaktar oss. Man ringer och
pratar om de här problemen. Dessutom har vi ett
mycket väl utbyggt lokalt nät, ett nät av lokala
föreningar - kretsar, som vi säger. Många där är
engagerade i de här frågorna.

Från min horisont kan jag bara säga att vi inte på
något sätt har ett ökande antal samtal där det
uttrycks oro, problem och så vidare. Dock är vi
fullt medvetna om det som sagts här i dag, så det
vill jag inte på något sätt motsäga. Men jag skulle
snarare säga att jag personligen i min roll i
Naturskyddsföreningen fick fler samtal för ett antal
år sedan när vi började återfå varg i landet.
Det finns många funderingar i sammanhanget. Om en
rovdjursstam funnits kontinuerligt i ett område har
man på något sätt lärt sig att leva med den. Man kan
tycka illa om den, men man har på något vis vant sig
vid problemen.
Vi kan också titta på hur det är i andra länder.
Andra personer här kan ge ytterligare perspektiv på
den frågan. Men vi kan inte se att samma typ av oro
finns som den som finns hos en del i glesbygderna,
som på något sätt är direkt rädda för varg och andra
djur. Det finns många länder i Europa som, vilket
tidigare sagts här, har betydligt större stammar än
vad vi i Sverige har. Spanien har 2 000 vargar, och
Rumänien har kanske 2 500. I Italien finns det 400
vargar och så vidare. Samma typ av oro och rädsla
som en liten del av folket i Sverige uppenbarligen
känner verkar inte finnas där. Andra kan ge
ytterligare exempel.

En del av våra organisationer, bland annat vårt
länsförbund i Uppsala län - ett par vargincidenter
har ju drabbat det länet - har gjort försök att
verkligen närma sig folk i den dialogform som
tidigare nämndes om här. Man har gjort ganska
djupgående undersökningar av hur folk ser på dessa
saker och av vad man kunde göra för att på lokalt
håll etablera en bättre dialog. Där ser vi fram emot
en fortsättning.

Ordföranden: Ann Dahlerus har möjlighet att göra en
kommentar. Varsågod!

Ann Dahlerus: Jag skulle vilja kommentera Gunnar
Goudes fråga om varg och de genetiska problemen samt
hur det där relaterar till nuvarande riksdagsbeslut,
om jag nu förstod saken rätt. I sammanhanget är det
onekligen ett problem som man inte kan blunda för
att det i riksdagsbeslutet finns mer eller mindre
uttryckt att det inte ska vara fasta etableringar av
varg i hela renbetesområdet. Det är ett enormt stort
bälte som effektivt skär av den svensk-ryska
vargpopulationen från den sydskandinaviska. Det här
är ett stort problem.

Ordföranden: En kort kommentar avslutningsvis från
Länsstyrelsen i Dalarna. Varsågod, Stig-Åke
Svensson!

Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i Dalarna:
Länsstyrelserna i fjällänen gör under det här året
tillsammans med Naturvårdsverket och Fjällmistra en
förnyad attitydundersökning som gäller just rovdjur
och några andra frågor. Därmed kommer man att få ett
jämförande material om hur attityden har förändrats.

Ordföranden: Jörgen Bohlin från Svenska Samernas
Riksförbund får göra en kort kommentar.

Jörgen Bohlin, Samernas Riksförbund: Det var ett
mycket felaktigt påstående som framfördes här,
nämligen att renskötselområdet skulle vara ett
hinder för att sprida ut det genetiska materialet
till den svenska vargstammen. Tvärtom står det att
man lämnar öppet just för att vargar ska kunna gå
genom renskötselområdet - dock inte, vilket
Naturvårdsverket visade med beslutet om skyddsjakt,
för att etablera föryngringar. Det var alltså ett
helt felaktigt påstående som här gjordes.

För att anknyta till Olof Liberg kan jag säga att
här handlar det kanske inte om storleken, utan det
handlar väl om sammansättningen.

Ordföranden: Tack så mycket för det inlägget, Jörgen
Bohlin! Det får bli den avslutande delen av
utfrågningen före kaffepausen.

Ordföranden: För er därhemma som har slagit på TV:n
och upptäcker att ni befinner er i riksdagen vill
jag säga att det är för att miljö- och
jordbruksutskottet just nu har en offentlig
utfrågning om skyddsjakt på rovdjur. Vi har ägnat
förmiddagen åt att höra en del anföranden från
forskare men även från myndigheter och
organisationer. Just nu pågår själva utfrågningen
där ledamöterna har möjlighet att kunna ställa
frågor. Det har vi gjort här under en timme. Vi
kommer att fortsätta till strax före kl. 12.

Vi har en ny talarlista med nya frågeställare. Den
som står först på tur är Ann-Kristine Johansson från
Socialdemokraterna och därefter är det Bengt-Anders
Johansson igen. Varsågod, Ann-Kristine.

Ann-Kristine Johansson (s): Tack så mycket, fru
ordförande. Vi har sett bilder här om
koncentrationen av vargar till vissa län. Vi har
diskuterat mycket om acceptansen av vargstammens
utveckling.

Jag har en fråga till de representanter för
länsstyrelsen som sitter här. Skulle acceptansen
kunna öka om man får en regional förvaltning? Kan
det också minska problemet med den illegala jakten?
Hur se ni på möjligheten med förvaltningen?

Lars Furuholm, Länsstyrelsen i Värmland: Vi har haft
lite erfarenheter av lokal förvaltning. Vi har
fattat beslut om skyddsjakt på lodjur ett par
gånger. Vi hade ett beslut om skyddsjakt på varg som
Naturvårdsverket fattade när det gällde den så
kallade Väsevargen.

Det känns i varje fall som att det tas emot
väldigt positivt. Frågan hamnar hos den som har
problemet i stället för att det ligger på en
myndighet att fatta beslut. Det har känts positivt.
I fallet med vargen blev den exempelvis inte
dödad. Men responsen från bygden var väldigt
positiv. Man hade fått möjligheten. I ett fall med
ett lodjur tog det över ett år innan man hade
lyckats fälla lodjuret. Men det var ändå lugnt i
relationen mellan oss och dem som bodde i trakten
under den tiden.

Om det har betydelse för den illegala jakten kan jag
inte svara på.

Bengt-Anders Johansson (m): Tack så mycket. Som har
sagts flera gånger här tror jag att lösningen på det
problem vi har att hantera handlar om att få accept
hos dem som är drabbade. Därför är det lite märkligt
när man hör resonemang om att ett stort flertal inte
tycker att det är ett problem. Har du aldrig
drabbats av det har du inget problem. Vi måste ha
fokus på dem som är drabbade och hjälpa till att
hantera det.

Min fråga är knuten till att vi är lite introverta
i vårt resonemang. Vi talar egentligen bara om
Sverige, och vi talar uppenbarligen inte om hela
Sverige. Vi talar om den tredjedel av Sverige som
ska tåla trycket.
Jag vet egentligen till vem av er jag ska vända
mig med min fråga. Det är möjligen Grimsö
forskningsstation eller Naturvårdsverket. Varför kan
man inte skapa en nordisk gruppering? Vi har
gemensamma rovdjur som går över gränserna. Det är
ganska naturligt. Då vore det också ganska naturligt
att ha en gemensam förvaltning.

Varför görs det inga ansträngningar av den arten?
Hur hanterar man det exempelvis i Norge och Finland?

Björn Risinger: Det har någon gång sagts här att det
inte är så mycket samverkan över gränserna. Jag vill
nog säga att det är rätt så bra samverkan över
gränserna. Det gäller i synnerhet forskning om
rovdjur där vi har samverkan mellan Sverige, Norge
och Finland. Vi har det också när det gäller
övervakning av stammarna där vi har återkommande
samråd.

Det finns olika markanvändningssystem i de olika
länderna. I Norge har man fortfarande lösdrift i
fårproduktionen på ett sätt som liknar gamla dagars
utmarksbete i Sverige. Det är naturligt att det blir
helt andra förhållanden när man ska hantera och
förvalta rovdjursstammarna med de utgångspunkterna.

Dessutom sätter politiken i respektive land
villkoren för hur det ska ske. Att tänka sig en
gemensam förvaltning är inte riktigt möjligt. Att ha
ett gott informationsutbyte och god
forskningssamverkan är den linje vi jobbar på.

Per Gustav Idivuoma, Samernas Riksförbund: Tack. Det
är bra att den här frågan kommer upp. I bland annat
Rovdjursutredningen var en av frågorna en nordisk
syn på rovdjur och förvaltning av rovdjur.

För oss inom rennäringen som mer eller mindre är
notoriska gränsgångare och som korsar gränserna
framför allt mot Norge är det en oerhört viktig
fråga att ha något slags samsyn vad gäller bland
annat förvaltning av rovdjur. Vi stöter nämligen på
olika system när vi är på olika sidor om
Riksgränsen. Det är den ena delen.
Den andra delen är något som jag hela tiden har
funderat på och i viss mån har vissa åsikter om. När
rovdjursnumerären visas är Riksgränsen mellan
Sverige och Norge men också gränsen till Finland som
en skarp gräns där det inte finns någonting på andra
sidan gränsen.
Lägger man ihop helheten och ser det utifrån bland
annat ett skandinaviskt perspektiv är det en oerhört
stor skillnad vad gäller numerär. Vi kämpade länge i
Rovdjursutredningen för att vi i varje fall så långt
som möjligt måste hitta en samsyn mellan de nordiska
länderna vad gäller just rovdjursförvaltning.

För oss inom rennäringen är det oerhört viktigt att
det finns något slags riktlinje att gå på.

Anita Brodén (fp): Tack, fru ordförande. Först vill
jag tala om att jag tycker att det har varit
fantastiskt intressant. Jag vill tacka alla som har
deltagit i debatten och informationsstunden.

Jag vill i min fråga återkomma till det beslut vi
har fattat om antalet vargar i ett första etappmål.
Det har vi gjort för att säkerställa en livskraftig
stam. Flera av talarna har fört fram faran med och
det stora problemet som ligger i inavel. Den friska
genetiska stammen kanske inte alltid hänger ihop med
antalet vargar. Det överhängande är att få en
genetiskt frisk stam.
Det har förts fram en del synpunkter på hinder.
Jag vill ytterligare få detta belyst. Vilka hinder
ser ni för utbyten för att vi ska kunna bibehålla en
frisk genetisk stam? Det ha antytts en del om
tjuvskytte, och också renbetesområdet har förts
fram.

Det vore värdefullt att ytterligare belysa
eventuella hinder för detta. Jag vänder mig i första
hand till forskare och Naturvårdsverket, men det
kanske är någon annan som vill kommentera.

Olof Liberg: Jag ska försöka svara. Hindren för
invandring av varg är egentligen två. Det ena är
avståndet i sig. Det är så pass långt att det även
för en varg är en bra sträcka. De flesta vargar
vandrar inte riktigt så långt, men många gör det.
Det är inget avgörande hinder.

Det andra hindret är att det händer någonting på
vägen. Den risken är naturligtvis stor eftersom
vargarna ska passera inte bara det svenska
renskyddsområdet utan också det finska där
acceptansen av varg är mycket låg i bägge två
områdena.
Det finns en legal möjlighet att stoppa vargarna,
vilket har skett flera gånger. Men sedan får man
också räkna med den illegala möjligheten.
Dock har bevisligen vargarna lyckats tre gånger i
modern tid att ta sig den här vägen, ja till och med
fyra gånger. Vi vet att det fanns ytterligare en
invandrare under tidigt 80-tal som inte deltog i
aveln. Den blev avlivad i Norge innan den hann göra
det. Det kan hända. Men det har inte hänt sedan
1991, vilket börjar bli en ganska lång tid.
Vi anser nu inom forskningen att man i varje fall
måste börja överväga det andra alternativet. Det är
alldeles uppenbart för var och en som tänker på det
hela. Det alternativet är att hjälpa till om det
visar sig att naturen inte själv klarar av det. Det
gäller då naturen i kamp med människan.
Vi har ännu inga data som visar att inavel börjar
bli ett akut problem. Men om det skulle visa sig,
vilket det kan komma att göra inom snar framtid, bör
man inse att man har en option till, nämligen att
hjälpa till.
Man har redan gjort detta i USA på flera platser
med mycket stor framgång. Man har haft lika stor
opposition där mot den åtgärden, men man har lyckats
- med god pedagogik. Jag anser att det är pedagogik
som behövs här. Då skulle man dessutom vinna den
stora fördelen att man inte tvingas kräva en mycket
stor vargstam mycket snart. Jag tror att det är ett
av problemen med att få acceptans.
Man skulle kunna gå ut i de bygder som i dag har
varg och säga: Vi kan ligga kvar under överskådlig
tid på en nivå av 200 vargar genom att vi har
tillfört genetiskt material. Lyckas vi med det
klarar sig vargstammen alldeles utmärkt på den
nivån. Det framkom också under det möte vi hade i
Färna för två år sedan.

200 vargar skulle räcka alldeles utmärkt om vi bara
får tillskott så att vi klarar den genetiska
variationen. Det tror jag skulle kunna ha en enorm
betydelse för att öka acceptansen i bygderna.

Ordföranden: Tack så mycket för det, Olof Liberg
från Grimsö forskningsstation. Det är dags för nästa
frågeställare om du Anita känner att du fick de svar
du ville ha.

Anita Brodén (fp): I och för sig ställde jag också
frågan till Naturvårdsverket om det fanns någon
komplettering. Jag vill också skicka med att det
handlar om öppenhet och insyn. Det är A och O att
man kör med helt öppna kort vad gäller detta.

Lars-Erik Liljelund: Det finns som flera i salen
säkert känner till en vandringsmyt. Det har till och
med skrivits böcker om att Naturvårdsverket är
ursprunget till de vargar vi har i Sverige i dag med
inplanteringar av olika slag, vilket är helt fel.

Rent teoretiskt skulle man mycket väl kunna tänka
sig den modell som Olof Liberg förespråkar, det vill
säga att se till att man har en genetiskt vital stam
genom aktiv inplantering. Då får det vara 200 djur
och en livskraftig population. Sedan har man jakt på
beståndet därutöver. Vi har inte föreslagit det. Vår
bedömning är att det kräver ett aktivt politiskt
beslut och ställningstagande från riksdagen.

Sven Gunnar Persson (kd): Jag vill ställa en fråga
till Inga Ängsteg eller den som känner sig manad att
svara från Grimsö forskningsstation. Det gäller
möjligheten att påverka vargars beteenden.

Jag läser i ett informationsblad från
Viltskadecenter följande: Människans förföljelse av
varg genom tiderna torde ha resulterat i viss
nedärvd skygghet. Det är troligt att denna skygghet
åter måste aktiveras genom egna erfarenheter eller
inlärning av exempelvis föräldrar. Jag förutsätter
då att det är vargarnas inlärning det handlar om.

Kan ni utveckla detta lite grann? Hur kan man
påverka vargars beteende? Om man ser till
vargstammens tillväxt under en längre period, går
det att påverka skyggheten genom jakt?

Olov Liberg: Jag kan börja att svara, men Inga kan
komplettera mig här.

Vad gäller vargars skygghet om de är jagade eller
inte jagade finns det kanske inte så förfärligt
många erfarenheter och studier gjorda. Generellt vet
vi att stora däggdjur har ett flexibelt beteende. De
lär sig mycket snabbt och anpassar sig till den
miljö de lever i, inte minst när det gäller
förföljelse.
I nationalparker och liknande där de inte är
förföljda och känner sig trygga kan turister komma
väldigt nära. Likaså kan arter som är fridlysta
utanför nationalparker ibland bli rena pesten. Det
finns till exempel pälssälar i Kalifornien i dag som
är ett mycket stort besvär i många hamnar. De är
fridlysta och har därmed blivit otroligt oskygga.
Motsatt vet vi att när djur jagas ökar skyggheten.
Det skulle förvåna mig oerhört om inte vargen som
förmodligen är det mest intelligenta och flexibla
däggdjur vi har i dag inte skulle svara på det viset
också så att skyggheten ökar ju mer jakt man har och
vise versa.

Inga har kanske en del erfarenheter av försök med
att skrämma vargar.

Inga Ängsteg, Grimsö forskningsstation: Jag har
några kommentarer. Det kommer ganska många rapporter
om vargar som beter sig onormalt, som man kanske
säger. Man kan diskutera vad som är onormalt för en
varg. Det har Olov berört lite grann.

I flera fall är det så att man tar fel. Man gör
bedömningen att hundar är vargar. Det är väldigt
viktigt att titta på varje enskilt fall och också
titta på hur djuret faktiskt har betett sig.
Vi har några få fall där vi har erfarenhet av
insatser med att skrämma enskilda vargar. I flera
fall kan det handla om unga individer där det räcker
med en avskräckande insats så att de senare söker
sig till en partner, etablerar revir och slutar med
sitt kanske inte onormala beteende men sitt
oacceptabla beteende. Man får göra skillnad på vad
som är onormalt och vad som är oacceptabelt. Det är
lika allvarligt vad det än är.
I något fall har vi skrämt varg. Det har
åtminstone haft kortvarig effekt. Vi har inte kunnat
mäta den långvariga effekten eftersom det djuret i
det enskilda fallet så småningom blev överkört. I
det korta perspektivet, som kanske i och för sig
räcker för vissa individer, hade det definitivt
effekt. Det hade effekt när det handlade om att bli
mer rädd för människor, människor med hund och även
bilar. Men sedan blev vargen som sagt överkörd.
I ett annat fall där man har agerat har man trott
sig ha en varg som dykt upp i tid och otid. När vi
sedan kommit dit och spårat och fått lite mer kött
på benen har det visat sig att det handlar om fem
vargar. Det är klart att fem vargar syns mer än vad
en varg gör.

Man får alltså titta på varje enskilt fall. Det
finns inte heller internationellt generella väldigt
bra lösningar som gäller för både varg, lo och
björn, utan det varierar, och det varierar mycket
mellan olika individer. Man måste alltså, som sagt,
titta på varje enskilt fall.

Kjell-Erik Karlsson (v): Det finns ju en stor oro
hos människorna för rovdjuren i olika situationer
ute i landet. Man kan undra vad den oron egentligen
grundar sig på. Är det oro från jägarnas håll för
att bytesdjuren minskar om rovdjuren ökar, är man
orolig för att ens jakthund ska skadas av rovdjuren,
eller är människorna oroliga för att människor ska
angripas av rovdjuren? Vi kan konstatera att det är
tre gånger fler hundar som skadas av jägarnas jakt
än av rovdjuren. Vi vet också att ett stort antal av
hundarna skadas i trafiken. Det gäller alltså ett
stort antal tamdjur.

Med den utgångspunkten skulle jag vilja fråga
rovdjurscentren, som är närvarande här: Vad är det
för frågeställningar ni får? Är det oron för angrepp
på människor, eller är det oro av andra orsaker som
gör att människor kontaktar er?

Torbjörn Wallin, Orsa Grönklitt, Sveriges
Rovdjurscentrum: Jag är nyanställd sedan fyra
månader tillbaka och kommer från en helt annan
bransch. Vi pratar om revir här, och det är precis
vad människor pratar om vad gäller om man är för
eller emot rovdjur. Man står ganska långt ifrån
varandra.

Det behövs öppenhet och insyn. Jag jagar älg på
fritiden och har gjort det under en stor del av mitt
liv. När jag hoppade på det här jobbet skickade mina
jaktkompisar bollen om jag nu ska springa statens
ärenden och se till att det kommer ut vargar i
naturen - gud vet allt vad jag fick frågor om! Det
här med öppenhet och insyn tror jag alltså är
väldigt viktigt.
Att lyssna, ta in, informera och föra dialog har
många lyft fram här. Till att börja med tror jag att
man måste träffas för att göra det. I det projekt
som vi vill starta i sommar på Rovdjurscentrum i
Orsa ser vi det som väldigt viktigt att vi samverkar
med såväl jägare och samer som Naturskyddsföreningen
och Rovdjursföreningen. Många av de här parterna
förväntar sig inte att vi ska göra det, men jag ser
det som självklart. Vi måste ställa oss mitt
emellan. Det handlar om information, och självfallet
måste alla få vara med och föra ut den här
informationen, såväl lokala jägare som motparten -
man ser det nämligen ofta som motparten.

Jag tycker bilden här i dag har stämt ganska väl
överens med de frågeställningar som vi får, men jag
tycker att det handlar väldigt mycket om att öka
insatserna ordentligt på de rovdjurscentrum som
finns och att i takt med att rovdjuren får större
utbredning också intensifiera arbetet. Vi finns ute
på skolor och vi har utställningar, information och
så vidare, men det behövs helt klart ett mycket mer
omfattande arbete än vad vi har möjlighet till i
dag.

Magnus Elander, Rovdjurscentret De 5 Stora: Jag
representerar Rovdjurscentret De 5 Stora, en
informations- och kommunikationsinstitution som
kommer att baseras i Järvsö och bli klar om ungefär
ett år. Vårt initiativ har stöd av alla de stora
organisationerna, alltifrån Jägareförbundet,
Jägarnas Riksförbund, WWF, Naturskyddsföreningen,
Samernas riksförbund och Rovdjursföreningen. Den
absolut viktigaste frågan är information om
rovdjuren.

Vi har 3 000 fyrbenta stora rovdjur i vårt land, och
vi har 9 miljoner människor. Det viktigaste är att
de här 9 miljoner människorna får den sakliga
faktainformation som är så viktig. Man pratar om
folks oro ute i landsbygden, och man pratar om
jägarnas oro för sina jakthundar och jägarnas oro
för viltet. När vi pratar om folks oro handlar det
om att man är rädd för att gå ut i skogen och plocka
bär och så vidare. Som jämförelse kan jag bara säga
att mellan 15 000 och 20 000 människor per år får
uppsöka läkare på grund av skador som de har fått
från sina husdjur, framför allt blivit hundbitna
eller sparkade av sin häst. Det är nästan 200 år
sedan en varg bet en människa i vårt land. Det
handlar alltså väldigt mycket om proportioner, och
det är väldigt viktigt att den kommunikationen
kommer i gång i landet, kanske inte så att någon har
monopol på det, men så att man samlar resurserna
kring ett informationscenter och har ett antal
satelliter som folk kan besöka regionalt runtom i
landet.

Rolf Brittas: Som frågeställaren antyder har det här
lite olika aspekter. Jag bor själv i ett område där
det finns ganska mycket björn, och jag kan säga att
många bland allmänheten upplever ett visst obehag av
att gå ut i skogen och ha känslan av att det finns
björnar i området. Jägarna i allmänhet är inte
särskilt rädda, men framför allt en del hundägare
känner viss rädsla för att jaga med hund eftersom
det har skett några olyckor där hundförare har
blivit angripna. Så visst finns det en oro för
säkerheten, framför allt när det gäller björn. När
det gäller varg gäller rädslan framför allt
jakthunden. Det finns många som till exempel har
sagt: När hunden kommer utom hörhåll får jag ont i
magen. Många känner alltså en sådan oro.

Sedan tycker jag att det bör påpekas att man
gjorde en studie i vargreviren av antalet hundar som
blir angripna, och man konstaterade att det var
ungefär lika stor risk för att hunden skulle bli
angripen av ett rovdjur som för att den skulle bli
trafikdödad. Ofta jämför man ju med trafikolyckor i
hela landet, och det blir ju inte riktigt
rättvisande när man har rovdjuren i huvudsak på ett
begränsat område.

Visst behövs information. Vi stöder som sagt också
rovdjurscentret, och vi är ute mycket och informerar
och försöker ge proportionerna på riskerna i det här
fallet.

Lars Anders Baer, Sametinget: Tillåt mig att börja
med ett slags ironisk passage. Av föredragningarna
och även av debatten att döma har varken samerna
eller rennäringen några problem med rovdjuren. Det
är möjligt att vi har större problem med svenskarna.
När jag eller andra samer går i skogen tror jag inte
vi bekymrar oss så mycket över om vi träffar en
björn. Jag tror vi har mycket större oro och ångest
över Jägareförbundets position i småviltsjakten, och
vi är också lite oroade över riksdagens passivitet
när det gäller att fatta beslut om en ny
rennäringspolitik.

Jag vill inte göra mig lustig på någons bekostnad,
men jag tror det är bra om man har den här synen och
reflekterar över västerlandets syn på rovdjur. Den
fick ju till konsekvens att rovdjuren blev utrotade
i de här trakterna. Sedan har det ju hänt en hel
del. Vi håller på att gå igenom ett paradigmskifte
även i den officiella politik som riksdagen har
slagit fast, nämligen att det ska finnas rovdjur och
att alla i Sverige ska ta det ansvaret.
Jag tror att det är väldigt viktigt att inse att
Sverige är väldigt avlångt. Sverige är inte ett enda
fjäll, en enda skog, en enda stad eller en enda
landsbygd. Förutsättningarna är väldigt olika. I
Sören Ekströms och Rovdjursutredningens förslag
försökte man paketera det här så att man tog hänsyn
till det. På det sättet är den här debatten och den
här samlingen väldigt positiv, för den visar på att
det händer saker och ting i svensk rovdjurspolitik.
Det finns rovdjur i hela landet i stort sett, och
det är väldigt positivt. De olika ekologiska och
biologiska förutsättningarna gör ju att vi är
tvungna att dela ansvaret på något sätt. Från
rennäringens sida har man sagt väldigt tidigt att
man är beredd att acceptera att ungefär 10 % av
renstammen tas av rovdjur. Det är klart att det är
en kostnad. Det är också ett ansvar som man tar från
rennäringens sida.
I just debatten om rovdjurens vara eller icke vara
är det väldigt lätt att vara populistisk. Jag tror
att det är väldigt viktigt för oss alla, även för
oss från den samiska sidan, att försöka hantera det
på ett snyggt sätt så att man inte hamnar i
blindspår. Det gäller även företrädare för jägarna -
ja, för hela samhället. Från samisk sida är vi
givetvis beredda att ta vårt ansvar för det här, men
det är väldigt viktigt att alla tar det, oavsett om
man bor i staden eller på landsbygden eller, som vi,
i den yttersta glesbygden.

Jag vill göra en avslutande kommentar. Vi var ju
lite inne på det här med kopplingen till Norge och
Finland. Vi har från sametingens sida försökt ta upp
förvaltningsfrågorna så att man på något sätt
försöker greppa det här. I och för sig kan jag
verifiera att det pågår en diskussion mellan de
olika ansvariga myndigheterna, framför allt i Norge
och Sverige. På forskningssidan har man nått väldigt
långt, men jag tror man är tvungen att ta ett steg
längre och försöka hitta modeller - något slags
konsensus över gränserna. Jag är medveten om att det
är väldigt svårt, man jag tror ändå att man bör
försöka göra det.

Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen: Jag vill
göra en kort kommentar. Vi har 170 000 medlemmar i
Naturskyddsföreningen, och antalet ökar. Vi har
5 000 personer som frivilligt arbetar mellan tio
minuter och tio timmar i veckan över hela landet och
i varje kommun. Vi organiserar oerhört många
naturvandringar och andra former av
upplevelseaktiviteter i naturen. Vi har kontakt med
oerhört många naturintresserade människor.

Den allmänna bilden är inte, som har antytts, att
folk slutar gå i skogen - definitivt inte.
Svenskarna trivs i naturen. Överlag är svenskar inte
rädda för rovdjuren, inte rädda för vargen. Varför?
Därför att vargen inte är farlig.

Lotta Samuelson: Jag tänkte också hoppa tillbaka
till frågan om oro och var den kommer ifrån. Sett
till riskerna är den oro som finns ändå ganska stor.
För att komma till rätta med den oron tror jag att
det är viktigt med information, och där har
rovdjurscentren och länsstyrelserna en jätteviktig
uppgift. Samtidigt är informationsbehovet oändligt,
så ibland kan jag ha svårt att se hur länsstyrelser
och rovdjurscenter ska räcka till. Det krävs
verkligen insatser från alla berörda parter. Det är
spännande och intressant att Lars Anders Baer säger
att alla måste ta sitt ansvar. Det är verkligen
viktigt.

Jag tänkte berätta om en spännande verksamhet som
pågår i Studiefrämjandets regi. Man har
studiecirkelverksamhet på temat Att leva med
rovdjur. De studiecirklarna kan man gå i hela
landet. Där kombinerar man, vilket jag tror är
viktigt, information med värderingsövningar då man
också ges tillfälle att reflektera lite över var
till exempel oro och även ilska och frustration
kommer ifrån. Det är alltså ibland ett inåtvänt
arbete. Man tränar sig att förstå sig själv och att
också lyssna på andra. Jag tror att det är något som
är väldigt viktigt, men som vi inte har pratat om i
dag. Information räcker alltså faktiskt inte
riktigt. Det är väldigt viktigt, men det räcker inte
hela vägen. Den inre reflexionen är också väldigt
viktig och måste satsas på mer framöver.

Jan Andersson (c): Vem jag riktar min fråga till får
ordföranden hjälpa till med. Jag undrar över det
här: Vi har ju fastställt ett delmål vad gäller
vargarnas antal, men vi har inte fastställt hur
liten yta de här 200 individerna kan finnas på.
Vilken påverkan på stammen skulle det ha om man
fastställde regionala mål, och finns det anledning
att göra det?

Björn Risinger: I riksdagsbeslutet står det angivet
att vi bör arbeta vidare med regionala mål, men jag
kan inte riktigt se hur det i sig skulle påverka det
totala möjliga antalet. Det är mer en
processhantering av hela frågan.

Gunnar Goude (mp): Jag tycker att debatten hittills
har visat att vi i Sverige har en lagstiftning när
det gäller vargen, som jag är mest intresserad av,
som säger att vi till varje pris ska undvika att
jaga vargen och minska den lilla, alldeles för
lilla, stam som vi har genom jakt men att det ska
finnas andra lämpliga lösningar i första hand.
Därför går min fråga till länsstyrelserna, som har
att hantera de här andra lämpliga lösningarna,
framför allt de föregripande åtgärder som finns. LRF
har givit ett exempel på berättigad oro, nämligen
hos fårägare i vargtäta områden.

Min fråga är mycket enkel och konkret. Hur går det
med stängsling av får? Har det fungerat på ett
smidigt och enkelt sätt, och finns det resurser så
att det sker utan att fårägarna eller lantbrukarna
själva måste vara alltför aktiva och kunniga på
området?

Torbjörn Nilsson, Länsstyrelsen i Örebro län: Det
stängslas en hel del, men det finns problem med
detta också. Det blir stora problem när pengarna
inte räcker. Viltskademedlen skulle behöva ökas och
kommer att behöva ökas väsentligt om
rovdjursstammarna ska öka enligt riksdagens mål och
om vi ska upprätthålla ambitionen att kunna hjälpa
fårägare med bidrag till någorlunda rovdjurssäkra
stängsel.

En sak som diskuteras mycket bland fårägare är att
man hittills i huvudsak har fått bidrag för
materielen medan man får göra hela jobbet själv. Det
är ett stort merarbete. Många anser att samhället
också borde ta ett ansvar för det merarbetet och den
merkostnaden, och där har vi från myndigheterna inga
klara riktlinjer från politikerna. Vi har bara för
lite pengar. Där vore det väldigt önskvärt att
riksdag och regering tog ett större ansvar och ett
tydligare ställningstagande till hur vi ska göra och
anslog tillräckligt med pengar för att det ska
räcka.

Alf Eriksson (s): Jag skulle vilja fortsätta lite
med Grimsö och skrämselåtgärder. Om vi nu
diskuterar en förändring av 28 § - Björn Risinger
nämnde att man övervägde att diskutera någon typ av
skrämselåtgärder som villkor för att få tillämpa
skyddsjakt - är det väsentligt att veta vilka typer
av skrämselåtgärder som kan ge någon effekt. Jag
undrar om det finns någon forskning på det här
området, om ni från Grimsö känner till det, som är
bestående. Eller är det som hemma i jordgubbslandet:
om jag sätter upp en fågelskrämma så hjälper den i
tre dagar, och sedan har fåglarna vant sig vid den?

Inga Ängsteg: När det gäller den typ av
skrämselåtgärder som du kanske efterlyser vet jag
inte om det är det man tänker sig i anslutning till
28 §. Det är nog lite olika saker vi pratar om här.
Men om vi pratar om sådana saker som jag tror att du
menar handlar det om ljus- och ljudskrämmor,
larmanordningar och sådana saker. Generellt kan man
väl säga att de djur som vi har att hantera här
vänjer sig väldigt fort vid den typen av
anordningar. Viltskadecenter har inte satsat
speciellt mycket på att jobba vidare med det, därför
att det finns så mycket erfarenheter på andra håll i
världen som visar att det här i de flesta fall har
ganska kort räckvidd, så att säga. Däremot jobbar vi
med stängsling och mer permanenta lösningar för
långsiktigt skydd. Kanske vill någon annan
kommentera vad man tänker sig för koppling till 28
§.

Jag kan säga en sak till. Det är ju ytterst sällsynt
att vi ser ett begynnande angrepp. I de flesta fall
när det handlar om tamdjur sker ju angreppen när
djurägarna inte finns tillgängliga. I några enskilda
fall har ju hundägare faktiskt sett hur deras hundar
har blivit angripna. Då, när vargarna har befunnit
sig väldigt nära, har man i några fall genom att
skrika, vråla och skjuta i luften lyckats avvärja
ett dödande angrepp på hunden. Hunden har i de
flesta fall blivit ganska demolerad, men inte så som
skulle ha kunnat ske om man inte hade funnits i
närheten. Det kan man i alla fall förmoda. När det
gäller tamdjur känner jag bara till något enstaka
fall då djurägaren faktiskt har sett varg jaga, och
då har det handlat om nötkreatur.

Björn Risinger: Jag ska bara bekräfta det som Inga
säger: Det handlar om två olika situationer. Syftet
med 28 § är att man ska kunna värna sin egendom i
den enskilda situationen. Den syftar inte primärt
till att man ska förvalta rovdjursstammen. Därför är
skrämsel en frågeställning där.

Det som Inga tar upp, och som kan vara intressant
därutöver, är förstås hur man kan använda
skrämselåtgärder av mer sofistikerat slag som en av
många förebyggande åtgärder i det allmänna
förvaltningsarbetet, och det är någonting annat.

Bengt-Anders Johansson (m): Innan man sätter i gång
någonting brukar man ju alltid ha en uppfattning om
hur man ska dämpa det eller åtminstone hålla
tillbaka det om det sväller. Då är min fråga: Är det
någon som har funderat på hur detta sällsynt
svårjagade djur ska beskattas, om vi kommer till den
positionen att det ska jagas? Vi har ett blyförbud
som förmodligen kommer att försvåra jakten.
Tjuvjakten i dag föreställer jag mig inte följer
jaktetiska regler, och jag utgår ifrån att vi inte
vill använda vare sig gift, helikopter, snöskoter
eller bil. Är det Naturvårdsverket eller
Jordbruksdepartementet som ska svara? Jag vet inte
vem. Men hur är det tänkt att detta ska göras? De
moderna svenska jägarna tror jag inte kommer att
kunna hantera detta själva.

Björn Risinger: I och med att vi inte har någon nära
förestående allmän förvaltningsjakt på varg har inte
Naturvårdsverket heller gått in i detalj på de här
frågeställningarna. Det här är väl en av de frågor
som man har anledning att diskutera och forska kring
i samband med den förestående utvärderingen inför
etappmålet. Det har inte legat inom ramen för vad
Naturvårdsverket har anledning att fokusera på i
dagsläget.

Sverker Thorén (fp): För en och en halv timme sedan
ställde jag en fråga om information och saklig
debatt, och det är viktigt. Min fråga nu går till
Länsstyrelsen i Dalarna. Jag vill fråga om hur stora
de faktiska skadorna är som har lett till det så
kallade dalaupproret, och sedan vill jag blixtsnabbt
koppla över till SNF och höra vad de har fått för
signaler och synpunkter kring detta.

Stig-Åke Svensson: De skador som våra vargar i länet
har gjort under 2003 är inte omfattande. Vi har en
dödad kalv, tre angripna hundar - två av dem dog -
och vi har två angrepp på får. Trots att vi har ett
revir där är skadorna alltså inte större.

Mikael Karlsson: Det är en intensiv debatt som jag
känner igen från Värmland, där jag höll på att
debattera det här väldigt intensivt för ett antal år
sedan. Fortfarande är alltså skadorna väldigt
begränsade. De motiverar, precis som allt annat som
vi har sagt här, inte på något sätt att man utökar
eller underlättar för en ökad skyddsjakt i 28 §. Det
vore helt oacceptabelt när vi inte är ens halvvägs
till riksdagens mål.

Jörgen Bohlin: Det är som vanligt: Man räknar inte
renar. Det har dödats betydligt fler renar i Dalarna
än de djur som Stig-Åke räknade upp. Men som sagt:
Det gäller att komma ihåg allt.

Sven Gunnar Persson (kd): Jag vill också återvända
till 28 § och möjligheten att skydda sin egendom mot
angrepp från rovdjur. Naturvårdsexperterna på
länsstyrelserna står ju som statens representanter
regionalt i direkt kontakt med djurägare och
allmänhet, och därför vill jag fråga Torbjörn
Nilsson från Länsstyrelsen i Örebro, ett län med
rekordartat antal vargföryngringar förra året, hur
han ser på behovet av förändring av 28 § och om han
har några förslag om hur en sådan förändring kan se
ut.

Torbjörn Nilsson: 28 § är ju ett
rättssäkerhetsproblem, därför att den är oerhört
svårtolkad i vissa delar. Jag får som
rovdjursansvarig ibland frågor om vad detta innebär
i praktiken, och jag har då hört och lyssnat på
olika jurister som säger helt olika saker. Därför
känner jag att jag inte kan förklara den mer än att
läsa innantill vad som står i paragrafen, och det är
ju otillfredsställande.

Olika delar i paragrafen har ju diskuterats. I
princip kan man säga att ett rovdjur ska ha angripit
och skadat eller dödat ett tamdjur. Det är ju
solklart. Det är vad som behövs för att man ska
undvika missbruk av paragrafen. Men sedan finns
kravet på skälig anledning att befara nytt angrepp,
och det tolkas på hur många sätt som helst. Den
biten skulle man helt enkelt kunna plocka bort ur
paragrafen. Då skulle man vinna väldigt mycket i
rättssäkerhet.

Sedan finns också kravet på att det är tamdjurets
ägare eller vårdare som kan avliva rovdjuret, och
det kravet är ganska meningslöst för att motverka
missbruk. Det skulle också kunna tas bort. Det går
alltså att göra mycket med paragrafen - men ändå ha
kvar villkoret att ett tamdjur är skadat eller dödat
- som hindrar missbruket och gör att man inte kan
gå ut och skjuta ett rovdjur och sedan påstå att det
höll på att angripa ett tamdjur.

Ordföranden: Tack för det, Torbjörn Nilsson från
Länsstyrelsen i Örebro län! Avslutningsvis tänkte
jag få ge ordet till Sinikka Bohlin som är andre
vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet.
Varsågod, Sinikka!

Sinikka Bohlin, andre vice ordförande: Tack, alla ni
som suttit hemma i fåtöljen och lyssnat på den här
frågestunden, tack alla ni som suttit och lyssnat på
riksdagens läktare här i andrakammarsalen och tack
alla ni som varit här och svarat på frågor och alla
ni som har ställt frågor!

De flesta i vårt utskott har följt den här
debatten - egentligen i vargens spår, först i
Värmland och sedan i Dalarna, Gävleborg, Örebro och
Uppsala län. Vi befinner oss i dag i Stockholm, men
de flesta av oss är utifrån landet, så frågan är
inte på något sätt främmande för oss.
Debatterna har varit väldigt intensiva och många
gånger väldigt känslosamma. En del upplever
rovdjuren som en positiv tillgång i den svenska
verkligheten. Några andra upplever ett hot mot
livsstilen i landsbygden - lite grann som den
konflikt som vi i många andra frågor har mellan stad
och land.
Det som inte är bra i den här diskussionen är den
åsiktspolarisering som vi upplevt också här i dag
och som är mycket konfliktskapande. Kanske vi efter
den här dagen kan närma oss varandra i en dialog, i
en konfliktkommunikation, i stället för att skapa
andra problem.
Riksdagens mål också inom det här området är
naturligtvis en långsiktigt hållbar utveckling.
Sådana frågor har kommit upp här i dag på olika sätt
- den ekologiska balansen, den ekonomiska balansen
och den sociala balansen, alltså de tre dimensioner
som vi arbetar med i alla de frågor som vi har inom
vårt område. Det är naturligtvis vår del; vi är ju
lagstiftare. Har vi ett regelverk som är både
otydligt och obegripligt är det vårt ansvar att se
över lagstiftningen för att lättare få en acceptans
för rovdjurspolitiken. Det är den demokratiska
processen som vi är valda för. Jag hoppas att vi i
den fortsatta dialogen följer den demokratiska
processen i Sverige för att långsiktigt nå det mål
som riksdagen har beslutat om.
Ett stort tack till er alla! Vi hoppas på att
kunna föra en bra dialog även i framtiden.
(Applåder)