Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2003/04:MJU12
Icke-joniserande strålning
Sammanfattning
I betänkandet behandlas sammanlagt 19
motionsyrkanden om icke-joniserande strålning m.m.
från allmänna motionstiden 2003. Yrkandena berör
bl.a. eventuella hälsorisker förenade med
exponeringen för elektromagnetiska fält, gränsvärden
för exponering, informations- och forskningsfrågor.
I februari 2003 behandlade utskottet ett antal
liknande motionsyrkanden (bet. 2002/03:MJU7).
Utskottet föreslår att samtliga yrkanden lämnas utan
riksdagens vidare åtgärd. Som grund härför hänvisar
utskottet till de bedömningar som görs av ansvariga
myndigheter på området som innebär att det inte
finns något vetenskapligt stöd för att allvarliga
hälsorisker skulle vara förenade med användningen av
mobiltelefoni. Samtidigt framhålls att det är
utomordentligt angeläget att det vetenskapliga
kunskapsläget är så bra som möjligt och att fortsatt
forskning bedrivs på området
I betänkandet finns 10 reservationer och 1
särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Försiktighetsprincipen
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ398 yrkande
1.
Reservation 1 (mp)
2. Rekommendationer för barn m.m.
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ398 yrkandena
2 och 7.
Reservation 2 (mp)
3. Sänkning av gränsvärden
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ398
yrkande 9 och 2003/04: Bo262 yrkande 5.
Reservation 3 (mp)
4. Varningstext på mobiltelefoner
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359
yrkande 4, 2003/04: MJ398 yrkande 6 och
2003/04:MJ410 yrkande 5.
Reservation 4 (v)
Reservation 5 (mp)
5. Offentliggörande och tillsyn av
gränsvärden
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359
yrkandena 1 och 2, 2003/04:MJ398 yrkande 3 och
2003/04:T561 yrkande 10.
Reservation 6 (fp)
Reservation 7 (mp)
6. Oberoende kommission
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359
yrkande 6 och 2003/04: T561 yrkande 12.
Reservation 8 (fp)
7. Miljöavgift för mobiltelefoner
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ359 yrkande
5.
8. Forskningsfrågor
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359
yrkande 3, 2003/04:MJ410 yrkande 4, 2003/04:Bo262
yrkande 6 och 2003/04:T561 yrkande 11.
Reservation 9 (v)
Reservation 10 (mp)
Stockholm den 11 mars 2004
På miljö- och jordbruksutskottets vägnar
Catharina Elmsäter-Svärd
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sinikka Bohlin (s),
Alf Eriksson (s), Lennart Fremling (fp), Rune
Berglund (s), Rolf Lindén (s), Sven Gunnar Persson
(kd), Kjell-Erik Karlsson (v), Christina Axelsson
(s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Jan
Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s), Bengt-Anders
Johansson (m), Christin Nilsson (s), Marie Wahlgren
(fp) och Gunnar Goude (mp).
2003/04
MJU12
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I mars 1999 beslutade riksdagen att bl.a. införa
det nationella miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö
(prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr.
1998/99:183). Detta miljökvalitetsmål innebär bl.a.
att människors hälsa och den biologiska mångfalden
skall skyddas mot skadliga effekter av strålning i
den yttre miljön. I enlighet med de riktlinjer som
därvid antogs beslutade riksdagen i november 2001 om
ett antal delmål för miljökvalitetsmålet (prop.
2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).
Som delmål angavs bl.a. att riskerna med
elektromagnetiska fält kontinuerligt skall
kartläggas och nödvändiga åtgärder vidtas i takt med
att sådana eventuella risker identifieras.
Regeringen bedömde därvid att kunskapsläget om
elektromagnetiska fält bör förbättras genom
forskning för att få underlag till nödvändiga
insatser. Utskottet har därutöver vid flera
tillfällen behandlat motioner från allmänna
motionstiden med anknytning till icke-joniserande
strålning. Så skedde senast i februari 2003 (bet.
2002/03:MJU7).
Som ett led i utskottets arbete med uppföljning av
tidigare riksdagsbeslut anordnade miljö- och
jordbruksutskottet den 12 februari 2004 en offentlig
utfrågning om strålning från mobiltelefoner och
basstationer. Utfrågningen nedtecknades
stenografiskt och protokollet bifogas detta
betänkande. Vidare har riksdagens utredningstjänst
på uppdrag av miljö- och jordbruksutskottet inför
behandling av de under allmänna motionstiden 2003
väckta motionerna om icke-joniserande strålning
genomfört en kartläggning av det aktuella
kunskapsläget. Uppdraget redovisades i en rapport
den 9 februari 2004 (dnr 2003:1619). Rapporten
bifogas detta betänkande.
Utskottet har informerats av en representant för
TCO Development om märkning av mobiltelefoner samt
av en representant för Uppsala universitet om
igångsättningen av ett nytt forskningsprojekt med
syfte att identifiera huruvida exponeringen för
radiofrekventa fält med frekvens för mobiltelefoni
har några direkta effekter på självrapporterade
symtom samt eventuella förändringar via biologiska
markörer.
Utskottets överväganden
Strålning från mobiltelefoner m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker fem motionsyrkanden (mp)
om tillämpningen av försiktighetsprincipen,
rekommendationer till vissa
mobiltelefonanvändare och gränsvärdet för
allmänhetens exponering för elektromagnetiska
fält mot bakgrund av bl.a. att inga nya
genomgripande forskningsresultat kommit fram
under senare år som förändrar nuvarande
riskbedömningar när det gäller exponering för
elektromagnetiska fält.
Vidare föreslås att tre motionsyrkanden (fp,
v, mp) med krav på varningstext på
mobiltelefoner med hänvisning till bl.a.
SSI:s initiativ till ett myndighetsgemensamt
informationsmaterial om mobiltelefoner och
strålning lämnas utan vidare åtgärd.
Krav i tre motionsyrkanden (fp, mp) på
offentliggörande av strålningsvärden m.m.
avstyrks med hänvisning till de
ansträngningar som görs redan i dag när det
gäller denna information.
Med hänvisning till SSI:s fortlöpande
bevakning av dessa frågor och det arbete som
bedrivs av det av SSI inrättade
internationella expertrådet när det gäller
forskningen inom EMF och dess påverkan på
människors hälsa föreslås att två
motionsyrkanden (fp) om tillsättandet av en
oberoende kommission lämnas utan vidare
åtgärd.
Vidare avstyrks ett motionsyrkande (fp) om
miljöavgift för mobiltelefoner.
Motionerna
Enligt motion MJ398 (mp) yrkande 1 skall
försiktighetsprincipen gälla vid exponering av
elektromagnetiska fält. Enligt motionären har flera
rapporter kommit om hälsorisker som kan uppstå både
när det gäller bildskärmsarbete och arbete med
elektriska apparater med skilda spänningstal.
Bosättning i närheten av kraftledningar har visat på
oroande effekter med troliga cancerrisker. En orsak
till hudbesvär vid bildskärmsarbete, framför allt
vid arbete med nyare apparater, är att
flamskyddsmedel som ingår i datorer och annan
elektronisk utrustning avger brom vid användning.
Försiktighetsprincipen bör därför användas när
rekommendationer ges, vid bosättning eller vistelse
i eller i närheten av elektriska och magnetiska
fält. I motionen framhålls att barn och ungdom i
princip inte bör använda mobiltelefon alls vilket
följer av de senaste rönen från en engelsk
forskningsgrupp, som har sammanställt all forskning
om mobiltelefonstrålning. Rekommendationer bör
därför utfärdas för att visa på den större
hälsorisken för barn och ungdom vid användning av
mobiltelefon (yrkande 2). Vidare föreslås att en
rekommendation utfärdas angående användning av
mobiltelefon i bilar (yrkande 7). Enligt motionären
har radiovågorna inne i bilen svårare att nå fram
till mobiltelefonen. Detta innebär att
mobiltelefonen måste öka effekten, och bilföraren
utsätts därför för högre strålning.
Den strålning som människan absorberar från
mobiltelefonerna kallas SAR-värde, Specific
Absorption Rate. I motion MJ398 (mp) framhålls bl.a.
att Sverige har antagit gränsvärdet 2 W/kg i en kub
på 10 g. I USA har man lagt sig på betydligt lägre
värde, vilket även Sverige bör göra med tanke på
framtidseffekter och försiktighetsprincipen. Ett
gränsvärde på 0,8 W/kg är ett förnuftigare värde som
också TCO nu går ut med i sin kvalitets- och
miljömärkning (yrkande 9). Enligt motion Bo262 (mp)
yrkande 5 bör gränsvärden för human exponering
omedelbart ses över och sättas på lägsta tänkbara
nivåer.
Enligt motion MJ359 (fp) yrkande 4 borde en
varningstext åtfölja varje mobiltelefon. Texten
talar om att mobilstrålning kan ge upphov till
negativa biologiska konsekvenser. Särskilt viktigt
är detta för de speciella barnmobiltelefonerna. I
motion MJ398 (mp) yrkande 6 framhålls att en
varningstext som varnar för alltför flitigt
användande bör finnas på mobiltelefoner. Enligt
motionären visar forskning att längre samtal i
mobiltelefon ökar riskerna för att drabbas av
skador. Människor pratar allt längre tid i telefon
och överskrider de två minuter, som ligger till
grund för gränsvärden. De s.k. SAR-värdena ökar
också i samhället, genom ett ständigt ökande antal
mobiltelefonabonnemang. Enligt motion MJ410 (v)
kommer alla mobiltelefoner i Storbritannien att
förses med varning om hälsorisker. Det brittiska
hälsodepartementet uppmanar konsumenterna till
försiktighet eftersom de anser att det inte kan
uteslutas att den elektromagnetiska strålningen från
telefonerna är skadlig för hälsan. Varningstexten är
särskilt riktad till barn. Även Sverige bör införa
varningstext på mobiltelefoner om hälsorisker
(yrkande 5).
I motion MJ359 (fp) yrkande 1 framhålls att
exponeringen skiljer sig stort mellan olika
telefonmodeller, men mätningarna kontrolleras inte
av några myndigheter eller oberoende
forskningsinstitut och tillverkarna vill inte
redovisa sina mätvärden. Det borde vara naturligt
för mobiltelefontillverkarna att ge konsumenterna
själva möjlighet att bedöma vilka faktorer de vill
väga in när de skaffar mobiltelefon. Att hemlighålla
uppgifter som strålningsvärden tyder på en
förmyndarmentalitet, som inte hör hemma i ett
modernt samhälle. Vill inte tillverkarna
offentliggöra uppgifterna frivilligt, måste vi
lagstifta i frågan. Vidare måste en
tillsynsmyndighet utses för kontroll av
strålningsvärdena (yrkande 2). Motsvarande krav
framförs även i motion T561 (fp) yrkande 10. Enligt
motion MJ398 (mp) testar mobiltelefontillverkarna
SAR-värdena i dag. Deras resultat har hittills inte
varit officiella så att forskare har kunnat ta del
av dem. Ett krav på öppenhet är fullt rimligt.
Rekommendation har tidigare utgetts till
telefontillverkarna om att ge ut SAR-värdena, och
detta måste nu genomföras och införas i en lag
(yrkande 3). Att utreda strålningens effekter mer
noggrant måste enligt motionerna MJ359 (fp) yrkande
6 och T561 (fp) yrkande 12 vara en prioriterad
angelägenhet för alla länder, men särskilt för
Sverige där mobiltätheten är så hög. En oberoende
kommission bör därför tillsättas för att noga gå
igenom det aktuella forskningsläget och snarast avge
rekommendationer för hur frågan skall hanteras. Det
anförda bör ges regeringen till känna.
Vidare yrkas i motion MJ359 (fp) att en utredning
om miljöavgift för mobiltelefoner tillsätts (yrkande
5).
Utskottets ställningstagande
De internationella riktlinjer som har tagits fram av
det internationella expertorganet International
Commission on Non-Ionising Radiation Protection
(ICNIRP) är baserade på en noggrann analys av all
vetenskaplig litteratur (både värme- och icke-
värmerelaterade effekter) och erbjuder med stora
säkerhetsmarginaler skydd mot alla identifierade
faror med energi från radiofrekventa fält (RF-
energi). Exponeringsnivåerna från mobiltelefonen för
en användare är betydligt högre än från en
basstation men ligger under internationella
riktlinjer. Helkroppsexponering för
elektromagnetiska fält mellan 100 kHz och 10 GHz som
leder till en ökad kroppstemperatur av mer än 1 o C
kan innebära en risk för olika effekter som bl.a.
beteendeförändringar. Denna exponering motsvarar ett
SAR-värde på ca 4 W/kg för hela kroppen. Vid lokal
exponering i huvudet över 100 W/kg har man påvisat
linsgrumlingar (grå starr) i ögonen på försöksdjur.
Dessa etablerade effekter utgör grunden för ICNIRP:s
rekommendationer för radiofrekventa fält. (För fält
i andra frekvensområden finns motsvarande
bedömningar.) Ett antal studier som har undersökt
möjligheten av effekter på lägre nivåer (under
sådana som åstadkommer dessa termiska effekter) har
också utvärderats av ICNIRP, men bedömningen var att
resultaten från dessa för närvarande inte kan utgöra
en bas för ICNIRP:s rekommendationer.
För det aktuella frekvensområdet (30-2 000 MHz)
gäller enligt ICNIRP:s rekommendationer följande
gränser för exponering uttryckt i SAR:
Yrkesmässig exponering
Allmänhetens exponering Helkropp
0,4 W/kg
0,08 W/kg
Bål, huvud 10 W/kg 2 W/kg
Extremiteter 20 W/kg 4 W/kg
Dessa värden utgör medelvärden över varje 10 g
massa, och över varje sexminutersperiod. Studier har
visat att en exponering av 2 W/kg i huvudregionen
kan leda till en temperaturhöjning på ca 0,1 o C.
De riktlinjer för allmänhetens exponering som
föreslagits av ICNIRP har antagits av EU. Därigenom
har EU uppmanat alla medlemsländer att utfärda
rekommendationer i enlighet med dessa. Statens
strålskyddsinstitut (SSI) har utarbetat
rekommendationer i form av allmänna råd om
begränsning av allmänhetens exponering för
elektromagnetiska fält (SSI FS 2002:3). De
rekommendationer som utfärdats inom EU och SSI:s
allmänna råd behandlar strålning hos allmänheten.
Den yrkesmässiga exponeringen regleras i
Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 1987:2. Denna är
inte anpassad till ICNIRP:s rekommendationer från
1998.
Inom WHO bedrivs det s.k. EMF-projektet (Electro
Magnetic Fields). Aktuella slutsatser från EMF-
projektet innebär sammanfattningsvis följande: Ingen
av de granskningar som nyligen utförts har kommit
till den slutsatsen att exponering för RF-fälten
från mobiltelefoner eller deras basstationer orsakar
några negativa hälsoeffekter. Det finns dock
kunskapsluckor som identifierats för framtida
forskning så att man skall kunna göra bättre
hälsoriskbedömningar. Det kommer att ta ytterligare
tid i anspråk att slutföra, utvärdera och
offentliggöra de slutgiltiga resultaten angående
eventuella hälsorisker för den RF-forskning som
krävs för detta. Under tiden har WHO publicerat ett
antal faktablad om strålning som finns på dess
hemsida. Projektet beräknas vara slutfört år 2005
med uppdatering av två kriterier, ett från år 1987
om lågfrekventa fält och ett från 1993 om
radiofrekventa fält.
Rådet för arbetslivsforskning (RALF, numera
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap,
FAS) har på regeringens uppdrag studerat frågor med
anknytning till icke-joniserande strålning från
olika apparater. Den 30 november 2000 redovisade
rådet en forskningsöversikt och utvärdering av såväl
svenska som internationella forskningsresultat inom
området elkänslighet och hälsorisker på grund av
elektriska och magnetiska fält. Rådet konstaterar
bl.a. följande. Den samlade bedömningen av
hälsoeffekter vid mobil telekommunikation, baserad
på dagens kunskap, är att vetenskapligt stöd saknas
för förekomst av ökad risk för ohälsa vid användning
av mobiltelefon. Denna eller liknande slutsatser
dras av i princip alla internationella utredningar
och i mötesreferat som arbetsgruppen har tagit del
av. Ett antal ytterligare utredningar presenterades
under år 2001, bl.a. i Nederländerna, Frankrike,
Tyskland, Nya Zeeland och av EU:s vetenskapsråd.
I SSI:s rapport 2002:16, Epidemiologiska studier
över mobiltelefoner och risken för cancer - en
översikt, anges att det för närvarande inte finns
belägg för att mobiltelefoner utgör en risk för
cancer samt att pågående studier bör ge ytterligare
data om eventuella karcinogena (cancerframkallande)
effekter från långvarig användning av
mobiltelefoner.
I juni 2002 tillsatte SSI ett internationellt
expertråd som fick i uppdrag att följa forskningen
inom EMF och dess påverkan på människors hälsa.
Rådet skall ge SSI råd om det vetenskapliga
underlaget beträffande sambandet mellan EMF och
biologiska effekter. Den 18 december 2003 lämnade
det internationella expertrådet sin första rapport
(dnr 00/1854/02). I rapporten har expertgruppen gått
igenom forskningsresultat som handlar om risken för
cancer hos mobiltelefonanvändare, strålningens
påverkan på blod-hjärnbarriären och på
stressproteiner i kroppen, s.k. heat shock proteins.
Expertrådet diskuterar även
Världshälsoorganisationens (WHO) förslag till
försiktighetsåtgärder, Precautionary framework.
Sammanfattningsvis anser expertrådet att inga nya
genomgripande resultat kommit fram under de senaste
tre åren som förändrar nuvarande riskbedömningar
inom de områden som diskuteras. Slutsatserna från
bl.a. den engelska Stewartrapporten och den svenska
RALF-rapporten gäller i allt väsentligt fortfarande.
Rådet konstaterar att ett intensivt forskningsarbete
pågår i många länder och att ny kunskap successivt
kommer att bli tillgänglig. Forskningsområdet är
komplicerat och det är väsentligt att
forskningsresultat kan upprepas av andra
forskargrupper innan de accepteras. Den snabba
teknikutvecklingen gör att det är viktigt att följa
upp olika typer av tänkbara hälsoeffekter redan på
ett tidigt stadium, eftersom det kan ta lång tid att
upptäcka skador i form av t.ex. cancer eller
kroniska sjukdomar. Rådet understryker därför vikten
av fortsatt forskning inom EMF-området.
Utskottet vill för sin del sammanfattningsvis
anföra följande. När det gäller icke-joniserande
strålning är ICNIRP den viktigaste internationella
organisationen för utarbetandet och utfärdandet av
riktlinjer. ICNIRP:s gällande riktlinjer innebär att
man inte anser att användningen av mobiltelefoni
innebär en ökad risk för cancer. Samtidigt uppmanar
organisationen till viss försiktighet. Både WHO och
EU delar ICNIRP:s huvudsakliga bedömningar.
Utskottet vill också framhålla den
försiktighetsstrategi som den centrala svenska
tillsynsmyndigheten för strålskydd, SSI, tillämpar
genom att utfärda rekommendationer som innebär att
man inte anser att det finns något vetenskapligt
stöd för att allvarliga hälsorisker skulle vara
förenade med användningen av mobiltelefoni. SSI
rekommenderar dock dem som känner oro att minska sin
stråldos genom att t.ex. använda handsfree-
utrustning. Utskottet förutsätter att regeringen
noggrant följer dessa frågor och återkommer vid
uppföljningen av berörda miljökvalitetsmål. Vidare
framhålls att det är utomordentligt angeläget att
det vetenskapliga kunskapsläget är så bra som
möjligt och att fortsatt forskning bedrivs på
området. Med det anförda föreslår utskottet att
motion MJ398 (mp) yrkandena 1, 2 och 7 lämnas utan
riksdagens vidare åtgärd.
Med hänvisning till det anförda avstyrks jämväl
motionerna MJ398 (mp) yrkande 9 och Bo262 (mp)
yrkande 5.
När det gäller exponering för radiofrekventa fält
och behovet av märkning vill utskottet anföra
följande. I april 2001 presenterade SSI sin rapport
Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoni
(SSI rapport 2001:9). I rap-porten ges en översikt
över allmänhetens exponering för radiofrekventa
fält, med tonvikt på den exponering som härrör från
mobiltelefonisystem. Mätningar av exponeringen för
radiofrekventa fält mellan 30 och 2 000 MHz har
genomförts på 31 platser i Sverige: storstad, mindre
stad och landsbygd. Mätningarna har visat att
exponeringsnivåerna varierade strakt mellan de olika
platserna, med högsta värden i storstad utomhus och
i närheten av radio/TV-master. Som mest uppgick de
uppmätta värdena till 3 mW/m2, dvs. under en
tusendel av de rekommendationer som utarbetats av
ICNIRP. Dominerande bidrag till denna exponering kom
från basstationer för mobiltelefoni och från TV-
sändningar. Exponeringen vid egen användning av
mobiltelefoner kan i vissa situationer uppgå till
värden som ligger under men i närheten av ICNIRP:s
rekommendationer. Den reella exponeringen är dock
ofta betydligt lägre på grund av olika faktorer som
telefonutförande och hur man håller telefonen.
Statistik från Stockholmsområdet indikerar att olika
former av nedreglering av mobiltelefoners uteffekt i
medelvärde kan reducera exponeringen med cirka fyra
femtedelar. Trådlösa telefoner och annan
mobilutrustning som PC-modem eller Bluetooth ger
generellt lägre exponeringsnivåer. År 2003 gav
regeringen SSI i uppdrag att "utreda eventuellt
behov av informationstext angående strålning från
mobiltelefoner och andra terminaler för mobil
kommunikation". Den 2 februari 2004 lämnade SSI en
skrivelse till regeringen om behovet av information
om strålning från mobiltelefoner. SSI:s arbete har
följts av representanter från Elsäkerhetsverket,
Konsumentverket, Post- och telestyrelsen och
Socialstyrelsen. Myndigheternas gemensamma bedömning
om kunskapsläget är att det inte finns några
vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska fält,
EMF, från mobiltelefoner leder till skadliga
hälsoeffekter. Det finns heller inga belägg för att
barn skulle vara mer känsliga för EMF än vuxna.
Vidare framhålls att mobiltelefoner är en relativt
ny företeelse och att det därför är viktigt att
forskningen inom området fortsätter.
Den ovan redovisade rapporten från det
internationella expertrådet har inte redovisat några
vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska fält
från mobiltelefoner leder till skadliga
hälsoeffekter, men den ger enligt SSI ändå stöd för
att, som en del av en försiktighetsstrategi, sänka
exponeringen vid användning av mobiltelefon med
enkla åtgärder. SSI kommer därför att ta initiativ
till ett myndighetsgemensamt informationsmaterial om
mobiltelefoner och strålning och informera om hur
man med enkla åtgärder kan sänka sin exponering från
mobiltelefoner. Det föreslagna
informationsmaterialet till allmänheten och
information om SAR-värdet bör finnas lättillgängligt
i butiker som säljer mobiltelefoner. SSI avser
därför att ta upp en diskussion med
mobiltelebranschen, bl.a. om hur den kan medverka
till att informationen når konsumenterna på ett
effektivt sätt. I detta sammanhang bör även
uppmärksammas att TCO Development i slutet av 2001
presenterade en kvalitets- och miljömärkning för
mobiltelefoner som omfattar strålning, användbarhet
och miljöegenskaper. Mot bakgrund av det anförda
föreslår utskottet att motionerna MJ359 (fp) yrkande
4, MJ398 (mp) yrkande 6 och MJ410 (v) yrkande 5
lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
SSI har i en särskild rapport redovisat SAR och
utstrålad effekt från 21 mobiltelefoner på marknaden
(SSI Rapport 2002:1). Ett syfte med rapporten är att
undersöka om utstrålad effekt kan kombineras med
uppgifter om SAR för att beskriva telefonernas
prestanda. De högsta uppmätta SAR-värdena varierade
mellan 0,49 W/kg och 1,7 W/kg för mätobjekten.
Medelvärdet låg på 0,78 W/kg. SAR-värdet för alla
telefoner låg under gränsvärdet på 2 W/kg. Det finns
i dag också ett frivilligt åtagande från
mobiltelefontillverkarnas sida att presentera
aktuella SAR-värden på telefonerna. Bland annat har
listor med SAR-värden publicerats i kvällspressen.
Dessa värden finns också publicerade på SSI:s
hemsida. Vidare bör uppmärksammas att en lista på
SAR-värden från mobiltelefoner finns på den tyska
strålskyddsmyndighetens hemsida. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna MJ359 (fp) yrkandena
1 och 2, T561 (fp) yrkande 10 och MJ398 (mp) yrkande
3.
Mot bakgrund av vad som redovisat ovan när det
gäller SSI:s fortlöpande bevakning av dessa frågor
och det arbete som bedrivs av det internationella
expertrådet när det gäller att följa forskningen
inom EMF och dess påverkan på människors hälsa
föreslår utskottet att de i motionerna MJ359 (fp)
yrkande 6 och T561 (fp) yrkande 12 framförda kraven
på inrättandet av en oberoende kommission lämnas
utan vidare åtgärd.
Utskottet är inte berett att i detta sammanhang
föreslå tillsättandet av en utredning om miljöavgift
för mobiltelefoner. Därmed avstyrks motion MJ359
(fp) yrkande 5.
Forskningsfrågor
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till bl.a. det uppdrag som
Vetenskapsrådet erhållit, att i samråd med
berörda forskningsfinansiärer, myndigheter
och branschföreträdare utarbeta en analys
över forskningen inom området hälsoeffekter
av elektromagnetiska fält, mot bakgrund av
analysen bedöma behovet av nationell
forskning inom området samt ge förslag till
inriktning av den nationella forskningen,
föreslås att tre motionsyrkanden (fp, v, mp)
om bl.a. behovet av forskningsinsatser på
området lämnas utan vidare åtgärd.
Motionerna
När det gäller behovet av forskning redovisas i
flera motioner olika förslag till åtgärder. I motion
MJ359 (fp) yrkas på snabb forskning kring nivåerna
av olika gränsvärden (yrkande 3). I motionen
framhålls bl.a. att användandet av mobiltelefoner
ökar i såväl omfattning som frekvens och går allt
längre ned i åldrarna. Detta är de starkaste skälen
till att man måste aktualisera och ifrågasätta nu
gällande gränsvärden och omedelbart klargöra om de
behöver skärpas. Ett gränsvärde är ingenting
konstant utan måste revideras i takt med att
kunskaperna ökar och sammanhangen förändras.
Motsvarande krav framförs även i motion T561 (fp)
yrkande 11. Enligt motion MJ410 (v) yrkande 4 bör
det genomföras en nationell studie och
sammanställning av den forskning som hitintills
utförts inom området elektromagnetisk strålning och
ohälsa och därefter bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag till eventuella åtgärder. I
motion Bo262 (mp) yrkas att regeringen i
regleringsbrev ålägger Socialstyrelsen och Statens
strålskyddsinstitut att fästa särskild uppmärksamhet
på forskning runt elöverkänslighet etc. samt att
sammanställa och beakta inkomna rapporter,
vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från
allmänheten i dessa ärenden och vidta nödvändiga
skyddsåtgärder (yrkande 6).
Utskottets ställningstagande
Forskningspolitiken behandlas numera i intervaller
om cirka tre år. I proposition 2000/01:3 Forskning
och förnyelse har regeringen redovisat
forskningspolitikens inriktning under åren
2001-2003. En utgångspunkt för forskningspolitiken
är behovet av kraftsamling inom strategiska
forskningsområden och stimulans till tvär- och
mångvetenskaplig forskning. I propositionen angavs
åtta prioriterade forskningsområden: biovetenskap
och bioteknik, informationsteknik och IT-forskning,
materialvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap,
utbildningsvetenskap, konst, vårdvetenskap samt
miljö och hållbar utveckling där forskning om
strålning återfinns såväl inom avsnitten om
folkhälsa som inom miljöforskning. Riksdagen har
beslutat i enlighet med regeringens förslag (bet.
2000/01:UbU6, rskr. 2000/01:98). När det gäller
frågor om tillämpad forskning konstaterar utskottet
att riksdagen i tidigare ställningstaganden har
framhållit att man bör avstå från att göra
uttalanden om enstaka forskningsområden fristående
från behandlingen av regeringens
forskningspropositioner. Det får dessutom anses vara
en uppgift för berörda forskningsråd att inom ramen
för olika forskningsprogram fördela medel till olika
forskningsprojekt (se bl.a. bet. 1999/2000:TU9,
rskr. 1999/2000:256 och bet. 2000/01:MJU2, rskr.
2000/01:86-87). Riksdagen har nyligen behandlat
regeringens proposition om miljömålens delmål och
åtgärdsstrategier (bet. 2001/02:MJU3, rskr.
2001/02:36) och beslutat att, i enlighet med
regeringens förslag, delmålen bl.a. skall följas upp
genom sammanställningar av de nationella och
internationella forskningsresultaten, däribland den
ovan nämnda rapporten från RALF (Elkänslighet och
hälsorisker av elektromagnetiska fält). Regeringen
har i riksdagen dessutom anfört att en grundläggande
princip i det svenska forskningssystemet är att
regeringen inte förmedlar forskningsmedel till
enskilda forskare. Ansvarsfördelningen mellan
regering, riksdag och myndigheter är sådan att
regering och riksdag fattar de övergripande
forskningspolitiska besluten medan universitet,
högskolor, forskningsråd och andra organisationer
med sakkunskap beslutar om den närmare
medelsfördelningen och verksamheten. Detta bör gälla
även för beslut om resurser till forskning om
elöverkänslighet. Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap (FAS) har i samband med
omorganisationen av de forskningsfinansierande
myndigheterna tagit över ansvaret för frågor som rör
forskning om elöverkänslighet. Rådet är i dag, vid
sidan av universitet och högskolor och
Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga finansiären
av sådan forskning i Sverige (svar på fr.
2001/02:76). Vidare bör uppmärksammas att
Vetenskapsrådet genom regleringsbrev för år 2004 har
fått i uppdrag att i samråd med berörda
forskningsfinansiärer, myndigheter och
branschföreträdare utarbeta en analys över
forskningen inom området hälsoeffekter av
elektromagnetiska fält samt värdera den nationella
forskningens kvalitet och inriktning i ett
internationellt perspektiv. Rådet skall också mot
bakgrund av analysen bedöma behovet av nationell
forskning inom området samt ge förslag till
inriktning av den nationella forskningen. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 november 2004. Mot
bakgrund av det anförda föreslår utskottet att
motionerna MJ359 (fp) yrkande 3, MJ410 (v) yrkande
4, Bo262 (mp) yrkande 6 och T561 (fp) yrkande 11
lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Försiktighetsprincipen (punkt 1)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om användningen av
försiktighetsprincipen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:MJ398 yrkande 1.
Ställningstagande
Försiktighetsprincipen skall gälla vid exponering av
elektromagnetiska fält. Flera rapporter har kommit
om hälsorisker som kan uppstå både när det gäller
bildskärmsarbete och arbete med elektriska apparater
med skilda spänningstal. Bosättning i närheten av
kraftledningar har visat på oroande effekter med
troliga cancerrisker. En orsak till hudbesvär vid
bildskärmsarbete, framför allt vid arbete med nyare
apparater, är att flamskyddsmedel som ingår i
datorer och annan elektronisk utrustning avger brom
vid användning. Försiktighetsprincipen bör därför
användas när rekommendationer ges, vid bosättning
eller vistelse i eller i närheten av elektriska och
magnetiska fält. Detta bör ges regeringen till
känna.
2. Rekommendationer för barn m.m. (punkt 2)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om
rekommendationer för barn. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:MJ398 yrkandena 2 och
7.
Ställningstagande
Barn och ungdom bör i princip inte använda
mobiltelefon alls vilket följer av de senaste rönen
från en engelsk forskningsgrupp, som har
sammanställt all forskning om mobiltelefonstrålning.
Rekommendationer bör därför utfärdas för att visa på
den större hälsorisken för barn och ungdom vid
användning av mobiltelefon. Vidare bör en
rekommendation utfärdas angående användning av
mobiltelefon i bilar. Radiovågorna inne i bilen har
svårare att nå fram till mobiltelefonen, vilket
innebär att mobiltelefonen måste öka effekten.
Bilföraren utsätts därmed för högre strålning. Detta
bör ges regeringen till känna.
3. Sänkning av gränsvärden (punkt 3)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om sänkning av
nuvarande gränsvärden. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:MJ398 yrkande 9 och 2003/04:Bo262
yrkande 5.
Ställningstagande
Gränsvärden för human exponering bör omedelbart ses
över och sättas på lägsta tänkbara nivåer. Den
strålning som människan absorberar från
mobiltelefonerna kallas SAR-värde, Specific
Absorption Rate. Sverige har antagit gränsvärdet 2
W/kg i en kub på 10 g. I USA har man lagt sig på ett
betydligt lägre värde, vilket även Sverige bör göra
med tanke på framtidseffekter och
försiktighetsprincipen. Ett gränsvärde på 0,8 W/kg
är ett mer förnuftigt värde som även TCO nu går ut
med i sin kvalitets- och miljömärkning. Detta bör
ges regeringen till känna.
4. Varningstext på mobiltelefoner (punkt 4)
av Kjell-Erik Karlsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om varningstext på
mobiltelefoner. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:MJ410 yrkande 5 och avslår motionerna
2003/04:MJ359 yrkande 4 och 2003/04:MJ398 yrkande 6.
Ställningstagande
I Storbritannien kommer alla mobiltelefoner att
förses med varning om hälsorisker. Det brittiska
hälsodepartementet uppmanar konsumenterna till
försiktighet eftersom man anser att det inte kan
uteslutas att den elektromagnetiska strålningen från
telefonerna är skadlig för hälsan. Varningstexten är
särskilt riktad till barn. Även Sverige bör införa
varningstext på mobiltelefoner. Detta bör ges
regeringen till känna.
5. Varningstext på mobiltelefoner (punkt 4)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om varningstext om
hälsorisker på mobiltelefoner. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:MJ398 yrkande 6 och avslår
motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 4 och 2003/04:MJ410
yrkande 5.
Ställningstagande
En varningstext som varnar för alltför flitigt
användande bör finnas på mobiltelefoner. Forskning
visar att längre samtal i mobiltelefon ökar riskerna
för att drabbas av skador. Människor pratar allt
längre tid i telefon och överskrider de två minuter,
som ligger till grund för gränsvärden. De s.k. SAR-
värdena ökar också i samhället, genom ett ständigt
ökande antal mobiltelefonabonnemang. Detta bör ges
regeringen till känna.
6. Offentliggörande och tillsyn av gränsvärden
(punkt 5)
av Lennart Fremling (fp) och Marie Wahlgren (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om lagstadgad
tillsyn. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:MJ359 yrkande 2 och 2003/04:T561 yrkande 10
samt avslår motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 1 samt
2003/04:MJ398 yrkande 3.
Ställningstagande
Exponeringen skiljer sig stort mellan olika
telefonmodeller, men mätningarna kontrolleras inte
av några myndigheter eller oberoende
forskningsinstitut och tillverkarna vill inte
redovisa sina mätvärden. Det borde vara naturligt
för mobiltelefontillverkarna att ge konsumenterna
själva möjlighet att bedöma vilka faktorer de vill
väga in när de skaffar mobiltelefon. Vill inte
tillverkarna offentliggöra uppgifterna frivilligt,
måste vi lagstifta i frågan. Det har framkommit
indikationer på senare tid att tillverkarna skulle
vara villiga att lämna ut dessa uppgifter, men detta
har ännu inte skett. Vidare måste en
tillsynsmyndighet utses för kontroll av
strålningsvärdena. Detta bör ges regeringen till
känna.
7. Offentliggörande och tillsyn av
gränsvärden (punkt 5)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om att SAR-värden
görs officiella. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:MJ398 yrkande 3 och avslår motionerna
2003/04:MJ359 yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:T561
yrkande 10.
Ställningstagande
Mobiltelefontillverkarna testar sina SAR-värden i
dag. Deras resultat har hittills inte varit
officiella så att forskare kan ta del av dem. Ett
krav på öppenhet är fullt rimligt. Rekommendation
har tidigare utgetts till telefontillverkarna om att
ge ut SAR-värdena. Detta måste nu genomföras och
införas i en lag. Det anförda bör ges regeringen
till känna.
8. Oberoende kommission (punkt 6)
av Lennart Fremling (fp) och Marie Wahlgren (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om en oberoende
kommission för att kartlägga riskerna med strålning
från mobiltelefoner. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 6 och 2003/04:T561
yrkande 12.
Ställningstagande
Att utreda strålningens effekter mer noggrant måste
vara en prioriterad angelägenhet för alla länder,
men särskilt för Sverige där mobiltätheten är så
hög. En oberoende kommission bör därför tillsättas
för att noga gå igenom det aktuella forskningsläget
och snarast avge rekommendationer för hur frågan
skall hanteras. Detta bör ges regeringen till känna.
9. Forskningsfrågor (punkt 8)
av Kjell-Erik Karlsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om en nationell
studie om forskning. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:MJ410 yrkande 4 och avslår motionerna
2003/04:MJ359 yrkande 3, 2003/04:Bo262 yrkande 6 och
2003/04:T561 yrkande 11.
Ställningstagande
En nationell studie och sammanställning av den
forskning som hitintills utförts inom området
elektromagnetisk strålning och ohälsa bör
genomföras. Därefter bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag till eventuella åtgärder.
Detta bör ges regeringen till känna.
10. Forskningsfrågor (punkt 8)
av Gunnar Goude (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om forskning om
elöverkänslighet m.m. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Bo262 yrkande 6 och avslår motionerna
2003/04:MJ359 yrkande 3, 2003/04:MJ410 yrkande 4 och
2003/04:T561 yrkande 11.
Ställningstagande
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut
bör i regleringsbrev åläggas att fästa särskild
uppmärksamhet på forskning runt elöverkänslighet
etc. samt sammanställa och beakta inkomna rapporter,
vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från
allmänheten i dessa ärenden och vidta nödvändiga
skyddsåtgärder. Detta bör ges regeringen till känna.
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande.
Forskning och konsumentinformation
av Lennart Fremling (fp), Sven Gunnar Persson (kd)
och Marie Wahlgren (fp).
Riskerna kring strålning från mobiltelefoner har
debatterats under en längre tid. Nya forskningsrön
påverkar ofta debatten och dessa rön kan ibland vara
svårtolkade. Rapporter om strålningens påverkan på
cellulär nivå samt kring påverkan av blod-
hjärnbarriären är oroande. Samtidigt är många av
dessa rapporter omdebatterade både vad avser
relevans och forskningsmetodik. Detta visar på att
kunskapsnivån kring riskerna med mobiltelefoni ännu
inte är på den nivå som vore önskvärt. Behovet av
ytterligare forskning både i Sverige och
internationellt är därför uppenbart. Sverige måste
ha forskarkompetens för att kunna både ingå i och
utvärdera den internationella forskningen. Viktiga
frågor förutom olika strålningskällors påverkan på
biologiska system är vilka faktorer som det bör
uppställas gränsvärden för. Vi tar därför för givet
att regeringens uppdrag till vetenskapsrådet vad
avser utvärdering av forskningen inom detta område
resulterar i rimliga resurser för att upprätthålla
en god nivå på forskningen i Sverige.
Osäkerheten i kunskapsläget leder också fram till
att man måste tillämpa grundläggande
försiktighetsprinciper och framför allt kombinera
detta med en relevant konsumentinformation. Det
borde finnas krav på information till konsumenterna
från producenter och återförsäljare om att det finns
en riskdebatt vad avser mobiltelefoner samt en
rekommendation om hur man kan minimera
exponeringsrisken, t.ex. genom att använda
handsfree. Det är också särskilt viktigt att man
beaktar hur information når ut till barn och
ungdomar. Regeringen borde säkerställa att den
diskussion som SSI aviserat att man skall ta upp med
branschen om hur informationen om når konsumenterna
leder fram till snabba åtgärder. Konsumenterna bör
ha rätt till tillgänglig information vad avser
säkerhet beträffande enskilda telefoner, och det
borde vara möjligt att bransch och konsumentintresse
kan enas om ett frivilligt märkningssystem som
tillfredsställer detta behov. Det finns redan i dag
goda exempel på hur en sådan märkning skulle kunna
utformas, t.ex. via TCO kvalitets- och
säkerhetsmärkning av telefoner.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden 2003
2003/04:MJ359 av Eva Flyborg (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav på
offentliggörande av strålningsvärden från
tillverkarna för varje mobiltelefonmodell.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagstiftad tillsyn
av mobiltelefonernas strålningsvärde.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om snabb forskning
kring nivåerna av gränsvärdena.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om varningstext på
mobiltelefoner.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utredning av
miljöavgift för mobiltelefoner.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav på
tillsättande av en oberoende kommission.
2003/04:MJ398 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen skall gälla vid exponering
av elektromagnetiska fält.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en rekommendation
för barn och ungdom vid användning av
mobiltelefon.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om att SAR-värden
för mobiltelefoner görs officiella enligt de
rekommendationer som har utgetts och att detta
anges i lag.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
varningstext bör finnas på mobiltelefoner, som
varnar för alltför flitigt användande.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
rekommendation utfärdas angående användning av
mobiltelefon i bilar.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sänkning av
nuvarande SAR-gränsvärde på 2,0 W/kg till 0,8
W/kg.
2003/04:MJ410 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör
genomföras en nationell studie och sammanställning
av den forskning som hitintills utförts inom
området elektromagnetisk strålning och ohälsa och
att regeringen bör återkomma till riksdagen med
eventuella åtgärder till följd av
sammanställningen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla
mobiltelefoner bör förses med varningstext om
hälsorisker.
2003/04:Bo262 av Lotta N Hedström (mp):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
gränsvärden för human exponering omedelbart ses
över och sätts på lägsta tänkbara nivåer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i
regleringsbrev ålägga Socialstyrelsen och Statens
strålskyddsinstitut att fästa särskild
uppmärksamhet på forskning runt elöverkänslighet
etc. samt sammanställa och beakta inkomna
rapporter, vittnesmål, klagomål och
besvärsskrivelser från allmänheten i dessa ärenden
och vidta nödvändiga skyddsåtgärder.
2003/04:T561 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
lagstiftad tillsyn av mobiltelefonernas
strålningsvärden.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
forskning och en kontinuerlig översyn av
gränsvärdena för strålning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en oberoende
kommission för att kartlägga riskerna med strålning
från mobiltelefonisystemen.
Bilaga 2
Offentlig utfrågning
om strålning från
mobiltelefoner och basstationer
Miljö- och jordbruksutskottets
offentliga
utfrågning om strålning från mobiltelefoner
och basstationer
Tid: Torsdagen den 12 februari 2004 kl.
09.00-12.00
Plats: Riksdagen, andrakammarsalen
Program:
Kl. 09.00-09.05 Inledning
Catharina Elmsäter-Svärd,
ordförande
miljö- och jordbruksutskottet
Kl. 09.05-10.05 Vad säger
forskningen?
Professor Yngve Hamnerius,
Inst. för elek-
tromagnetik, Chalmers tekniska högskola
Lena Hillert, överläkare vid
Arbets- och
miljömedicin, Stockholms läns landsting
samt med.dr Inst. för folkhälsovetenskap,
Karolinska Institutet
Professor Leif Salford, Inst.
för klinisk
neurovetenskap, Universitetssjukhuset,
Lund
Professor Lennart Hardell,
Allmänonkolo-
giska kliniken,
Universitetssjuk-
huset, Örebro
Professor Kjell Hansson Mild,
Arbetslivs-
institutet, Umeå
Professor Anders Ahlbom,
Inst. för miljö-
medicin, Karolinska Institutet
Kl. 10.05-10.15 Hur hanterar SSI
det vetenskapliga under-
laget?
Generaldirektör Lars-Erik
Holm,
Statens strålskyddsinstitut
Kl. 10.15-10.50 Ledamöternas
frågor
Kl. 10.50-11.10 Kaffepaus
Kl. 11.10-11.55 Ledamöternas
frågor
Kl. 11.55-12.00 Avslutning
Sinikka Bohlin, andre vice
ordförande
miljö- och jordbruksutskottet
Närvarande ledamöter
Miljö- och jordbruksutskottet
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Sinikka Bohlin (s)
Alf Eriksson (s)
Lennart Fremling (fp)
Rune Berglund (s)
Rolf Lindén (s)
Sven Gunnar Persson (kd)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Christina Axelsson (s)
Lars Lindblad (m)
Carina Ohlsson (s)
Sverker Thorén (fp)
Jan Andersson (c)
Jan-Olof Larsson (s)
Bengt-Anders Johansson (m)
Christin Nilsson (s)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Gunnar Goude (mp)
Trafikutskottet
Hans Stenberg (s)
Claes-Göran Brandin (s)
Jan-Evert Rådhström (m)
Monica Green (s)
Sven Bergström (c)
Kerstin Engle (s)
Björn Hamilton (m)
Börje Vestlund (s)
Karin Thorborg (v)
Deltagare
Inbjudna talare
Professor Leif Salford, Inst. för klinisk neurovetenskap,
Universitetssjukhuset, Lund
Professor Lennart Hardell, Allmänonkologiska
kliniken, Universitetssjukhuset, Örebro
Professor Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet,
Umeå
Professor Anders Ahlbom, Inst. för miljömedicin,
Karolinska Institutet
Med.dr Lena Hillert, Inst. för folkhälsovetenskap,
Karolinska Institutet, överläkare vid Arbets- och
miljömedicin, Stockholms läns landsting
Professor Yngve Hamnerius, Inst. för
elektromagnetik, Chalmers tekniska
högskola
Karolinska Institutet
Olle Johansson, docent, Inst. för neurovetenskap, Karolinska
Institutet
Miljödepartementet
Monica Lövström, politiskt sakkunnig
Ansi Gerhardsson, departementssekreterare
Socialdepartementet
Leif Hansson, ämnessakkunnig
Statens strålskyddsinstitut
Lars-Erik Holm, generaldirektör
Taina Bäckström, avdelningschef
Lars-Erik Paulsson, myndighetsspecialist
Socialstyrelsen
Catarina Andersson Forsman, avdelningschef
Bo Pettersson, byrådirektör
Post- och telestyrelsen
Magnus Axelsson, avd. för marknadsfrågor
Karoline Boström, gd-kansliet
Svenska Naturskyddsföreningen
Mikael Karlsson, ordförande
Telia Sonera AB
Håkan Dahlström, chef mobila nätet
Lars-Erik Larsson, Telia Sonera Sveriges expert på
elektromagnetiska fält
Mobiltelebranschen
Mats Holme, vd
Ericsson
Christer Törnevik, enhetschef, forskning EMF (elektromagnetiska
fält), hälsa och säkerhet
Ulf Pehrsson, direktör
Elöverkänsligas riksförbund
Ingela Hammar, vice ordförande
John Lind
Ordförande Catharina Elmsäter-Svärd: Godmorgon! Hjärtligt
välkomna hit till riksdagens andrakammarsal där
miljö- och jordbruksutskottet i dag har en speciell
utfrågning. Jag vänder mig dels till alla inbjudna
gäster, alla er på läktaren, allmänheten och andra,
dels till er som hemma följer utfrågningen på webb-
TV eller på SVT 24.
Miljö- och jordbruksutskottet har bland annat
ansvar för frågor som handlar om olika typer av
strålskydd, till exempel den icke joniserade
strålning som kommer från mobiltelefoner och
basstationer.
Under många år har riksdagen jobbat med de här
frågorna, inte minst när de dykt upp i form av
motioner. Redan år 1999 fattade riksdagen beslut om
miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö för att sedan
år 2001 göra delmål. Där skulle man bland annat
kontinuerligt följa upp riskerna med
elektromagnetiska fält. De riskerna skulle
kartläggas. Förra våren behandlade vi ett betänkande
utifrån motioner, och nu i dagarna har vi satt i
gång med ett nytt motionsbetänkande som just rör de
här frågorna.
Som ett led i detta arbete ville vi försöka
inhämta kunskap om vad som gäller i de här frågorna.
Därför anordnade vi denna utfrågning.
Den första timmen inleds med att vi får höra vad
man från forskningssidan säger i frågan. Sedan får
ledamöterna i miljö- och jordbruksutskottet ställa
frågor. Vi har även bjudit in trafikutskottet, vars
ledamöter också har möjlighet att ställa frågor här
i dag.
Vi har stenografer med oss hela dagen, så hela
utfrågningen kommer att finnas med i det betänkande
som vi senare lägger fram om vad som framkommit här
i dag.
Själv heter jag Catharina Elmsäter-Svärd. Jag är
ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Vid min
sida har jag Sinikka Bohlin som är vice ordförande
och som ska hjälpa till med att hålla ordning här i
dag. Björn G:son Wessman, vår kanslichef, sitter
också med här på podiet.
Alla ska alltså känna sig hjärtligt välkomna.
Därmed sätter vi i gång. Först ut är Yngve Hamnerius
från Institutionen för elektromagnetik på Chalmers
tekniska högskola. Varsågod!
Professor Yngve Hamnerius, Institutionen för
elektromagnetik, Chalmers tekniska högskola: Jag
heter alltså Yngve Hamnerius. Jag tänkte tala om den
tekniska bakgrunden. Sedan kommer mina kolleger att
tala om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält.
Vi är nu på väg in i vad som kallas för tredje
generationens mobiltelefoni, 3 G. Varför heter det
så? Jo, den första generationen var NMT. Men då var
det ingen som talade om första generationen eftersom
det fanns bara ett mobiltelefonsystem. Det system
som framför allt används i dag, GSM, är följaktligen
andra generationens mobiltelefoni.
Nästa bild visar det elektromagnetiska spektrumet,
från statiska fält, det jordmagnetiska fältet liksom
kraftfrekventa fält - kraftledningar och elledningar
- till radiofrekvensområdet och mikrovågsområdet.
Mobiltelefoni ligger inom mikrovågsområdet. GSM
ligger på 900 MHz respektive 1 800 MHz. UMTS, tredje
generationens mobiltelefoni, ligger något högre, på
omkring 2 GHz.
Jag tänkte börja med telefonerna, som ju är något
som man känner till. När NMT-telefonen kom var det
en handväska som man gick och bar på. Uteffekten,
det som strålar ut, var över 10 watt på de telefoner
som hade mest uteffekt. Dagens NMT-telefoner har en
uteffekt på 1 watt.
GSM, dagens telefoner, jobbar vid 900 MHz. Det är
ett digitalt system. TDMA, Time Division Multiple
Access, handlar om att få plats med många
telefonsamtal. Problemet är att det här har blivit
så populärt att frekvenserna inte räcker till, så
man tillgriper olika trick. Ett sådant är just TDMA.
Åtta telefoner kan använda samma frekvens samtidigt.
De använder var sin tidslucka. I sin tidslucka
skickar telefonen ut upp till 2 watt, 2 000 mW. Men
i och med att vi bara använder en åttondel av tiden
ska det divideras med 8. Medeleffekten blir då
maximalt 250 mW.
Är jag nära min basstation och har bra
kommunikation talar basstationen om för min telefon
att effekten ska regleras ned. Det innebär att min
exponering blir mindre. Dessutom håller batteriet
längre.
Det finns också något som kallas för DTX,
Discontinous Transmission. När jag pratar skickas
217 pulser per sekund. När jag lyssnar skickas bara
ett par pulser per sekund.
Som alla vet blev GSM en stor succé, med många
användare. Trots tricken var det svårt att få
frekvensen att räcka till, så man öppnade ett band
till på 1 800 MHz. Här är toppeffekten i pulsen 1 W,
1 000 mW. Följaktligen är medeleffekten en åttondel,
125 mW. I övrigt är det väldigt likt GSM 900.
Beträffande de nya telefonerna - tredje
generationen, UMTS - är det lite annorlunda
tekniskt. WCDMA betyder Wideband Code Division
Multiple Access. Många telefoner använder samma
frekvens men telefonsamtalen är kodade. De här
koderna är olika, så man kan ur sammelsuriet av
signaler ta ut de enskilda telefonerna igen för att
få kommunikation. På det viset får man plats med
många telefonsamtal på en begränsad bandvidd.
Wideband innebär att man kan överföra mer data -
inte bara tal utan också bilder och
datakommunikation. Där jobbar vi med 1 900 MHz.
Uteffekten för de telefoner som presenterats ligger
på maximalt 125 mW, alltså väldigt likt en GSM-
telefon. Här finns det också uteffektsreglering och
DTX.
Anledningen till att jag nämner de här
uteffekterna är att vi har gränsvärden för hur
mycket en telefon får exponera människan för. Det
handlar om 2 W per kilo i de 10 gram vävnad där vi
har maximal absorption mätt i en kub.
Man kan också tala om så kallade referensvärden.
Det kommer vi in på när vi talar om basstationer.
Man räknar om värdena inne i kroppen till
fältstyrka, intensiteter.
Vid 1 900 MHz till exempel UMTS är det fråga om
9,5 W per kvadratmeter. Men för telefonerna mäts det
inne i kroppen - dock inte i en människa utan i en
docka, en fantom. Man sätter telefonen under
fantomen, som har en robotarm med en antenn som
mäter i alla punkter i huvudet där det finns en
vätska med samma elektriska egenskaper som
hjärnvävnad.
Vi kan titta på en mätning som SSI för några år
sedan lät göra. Det är olika telefoner där vi har
ett värde som får vara maximalt 2 W per kilo, mätt
vid 900 MHz och 1 800 MHz för olika telefonmodeller.
De ligger under de 2 W per kilo som är gränsen. Det
varierar mellan olika telefonmodeller. När
telefonerna går för fullt ligger de alltså uppemot
gränsvärdena.
En annan komponent för att vi ska få ett
mobiltelefonisystem är basstationerna. Basstationer
kan, som alla vet, vara stora master ute i
landskapet men en basstation kan också sitta på en
husvägg. Basstationerna kan alltså se ut på många
olika sätt.
En basstation består av en sändarenhet som finns i
ett så kallat teknikrum. En kabel går upp till
antenner. Därifrån går strålningen ut. Det som
sänder ut mikrovågen är alltså själva antennerna,
inte teknikrummet.
Varför måste vi ha basstationer? Jo, det är så att
om jag ringer från min telefon till någon av er som
har telefon går aldrig samtalet direkt från min
telefon till er telefon, utan det går först till en
basstation. Från basstationen kan samtalet sedan gå
i det fasta telenätet eller till en annan basstation
ut till er mobiltelefon. För att det ska bli en
kommunikation krävs det således både basstationer
och telefoner.
Uteffekten från basstationerna är i
storleksordningen 5, 10 och upp till 20 W per kanal.
Det skiljer sig inte särskilt mycket från
telefonerna. Den första NMT-telefonen hade en
liknande uteffekt. Man kanske tycker att det är
egendomligt och undrar varför det är samma
storleksordning på effekten från en 90-metersmast
som från en liten telefon. Men det här är inte så
konstigt. Det är ju ingen vits att ha en basstation
som "gapar" så det hörs vida omkring om den inte hör
min telefon. Det är alltså en tvåvägskommunikation.
Båda måste höra varandra. Nu skickar basstationen ut
mer samtal med flera telefoner samtidigt men det är
inga våldsamma skillnader.
Vi har gjort mätningar för att se hur mycket
basstationerna ger ifrån sig ute i miljön. Jag ska
visa resultatet av en sådan mätning. Det gäller
utomhusmätningar i Göteborg. På bilden ser vi den
totala nivån. Jag har fört ihop basstationer, radio-
och TV-sändare och så vidare. Högsta punkten ligger
på 3 000 mikrowatt - miljondels Watt per
kvadratmeter. Referensvärdet låg på ungefär 5-10 W
per kvadratmeter, så det här ligger mer än tusen
gånger under referensvärdet.
Typiskt är att exponeringen från basstationer
ligger på tiotusendelar av gränsvärdena, medan
telefonens exponering kan ligga, som vi här sett,
uppåt gränsvärdet.
När det gäller hälsoeffekter är det faktiskt så att
det som forskarna är mest intresserade av är
telefonexponeringen, inte basstationerna - även om
debatten mycket har handlat om basstationer. Ett bra
sätt att minska exponeringen är därför att använda
hands-free och inte sätta telefonen direkt mot
huvudet.
Ordföranden: Tack så mycket för det!
Nu är det dags för Lena Hillert, överläkare vid
Arbets- och miljömedicin i Stockholms läns
landsting. Dessutom jobbar Lena med
folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet.
Varsågod!
Med.dr Lena Hillert, överläkare vid Arbets- och
miljömedicin, Stockholms läns landsting, Institutet
för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet:
Godmorgon! Den fråga som vi i dag är här för att
diskutera är om mobiltelefoni är farligt för vår
hälsa. Först hade jag tänkt säga att det inte går
att ge ett enkelt svar på den frågan. Men efter att
ha tänkt efter vill jag nog säga att det inte är
svårigheten att finna svaret som är problemet.
Svaret har vi fått många gånger - det svar vi i dag
kan ge - i upprepade kunskapssammanställningar och
expertrapporter.
Som ni ser på bilden har det kommit minst en
sammanställning eller rapport varje år under de
senaste åren. Kunskap är färskvara. Vi måste hela
tiden se över den aktuella kunskapen för att se om
det finns anledning att omvärdera våra slutsatser.
Men slutsatserna i rapporterna har varit
samstämmiga. Man har sett till hela kunskapsbilden.
Det har inte funnits grund för att säga att det
finns påvisade hälsoeffekter eller för att säga att
man ska revidera de gränsvärden vi i dag har. Dock
har man poängterat att fortsatt forskning behövs för
att följa upp vissa fynd i en del studier, till
exempel avseende hjärntumörer eller indikationer på
biologiska effekter såsom stressproteiner. Dessutom
har mobiltelefonen använts under en relativt kort
tid, så det är möjligt att en långsiktig effekt ännu
inte har hunnit visa sig.
Svårigheten är alltså inte att finna svaret, utan
svårigheten är hur vi ska agera utifrån det här
kunskapsläget. Även om det finns en ganska god
samstämmighet om hur kunskapsläget ser ut kan vi
välja olika sätt att agera. När vi väljer mål för
vårt agerande, för vårt handlande, kommer andra
faktorer in - till exempel riskperceptionen.
Agerandet påverkas i sin tur exempelvis av vilken
nytta vi tycker att vi själva har av den här
tekniken och av vilken kontroll vi har över
situationen.
Jag tror att det kan vara viktigt att skilja på de
här två aspekterna, alltså hur vi ser på
kunskapsläget och hur vi väljer att agera utifrån
det.
Jag ska här ge några exempel vad gäller
kunskapsläge och agerande utifrån frågeställningar
om akuta symtom och mobiltelefoni.
Många personer har rapporterat att de får besvär
när de själva använder en telefon. I en del fall får
de det även när de är i närheten av andra som talar
i telefon eller när de är i närheten av en
basstation. I undersökningar har man sett - bland
annat i en norsk-svensk enkätstudie - att personer
som talar mer i telefon rapporterar mer symtom.
Man har också försökt att titta på närheten till
en basstation och på symtom. Men när det gäller de
studier som hittills har publicerats är det så stora
problem att det är svårt att tolka resultaten och
att dra slutsatser utifrån dessa.
När det gäller just frågeställningen om
radiofrekventa fält och symtom har man försökt att
belysa detta i mer kontrollerade studier, så kallade
provokationsstudier, där personer har exponerats.
Varken deltagarna eller försöksledarna har känt till
när exponering för radiofrekventa fält verkligen har
förelegat.
Vidare finns det två finska studier. I den ena är
det fråga om friska, besvärsfria försökspersoner. I
den andra hade deltagarna rekryterats bland personer
med egna erfarenheter av att ha besvär av
mobiltelefoni. Olika frekvenser ingick i
undersökningen - dels GSM, dels andra generationens
900 MHz, dels den med känsliga personer. Det var
både analoga telefoner och GSM 900 och 1 800. Inte i
någon av dessa studier kunde man finna något samband
mellan när exponering förelåg och symtom.
De personer som hade rapporterat besvär fick
besvär, dock inte mer under de aktiva
exponeringarna.
I en tidigare, tysk, studie tittade man på en mer
basstationsliknande situation. Personer som tidigare
hade rapporterat besvär kunde inte bättre än slumpen
avgöra när fälten förekom eller inte.
Som framgår av bilden har man inte i någon av de
här studierna tittat på exponering motsvarande
tredje generationen, 3 G.
I höstas kom dock en rapport från en holländsk
studie där 3 G-exponering ingick. I denna studie
hade den ena hälften av deltagarna rekryterats bland
personer som rapporterat om besvär i samband med
andra generationens GSM-telefoni och den andra
hälften av deltagarna bland friska, besvärsfria
personer. Det mest slående fyndet i studien är att
båda grupperna rapporterade mer symtom i samband med
exponering för 3 G-liknande fält. Men det var delvis
olika symtom som ökade i grupperna. Det ska också
noteras att den grupp som hade tidigare erfarenhet
av GSM inte fick signifikant ökade besvär under de
exponeringarna utan bara när det gällde 3 G, som de
egentligen inte hade tidigare erfarenhet av.
I studien ingick också test av kognitiva
funktioner. Resultaten av dessa test var av olika
slag. Det var både förbättringar och försämringar,
men med viss ansamling även här kring 3 G-
exponeringarna. Fynden beträffande förlängd
reaktionstid stämmer inte riktigt med tidigare
resultat från andra studier.
I andra studier har man fått resultat som tyder på
en i och för sig signifikant kortare reaktionstid
när det gäller dels analoga telefoner, dels GSM 900
som i den studie där analoga slog ut inte visade en
signifikant förändring.
När den finska gruppen med Koivisto försökte
upprepa studierna med en större grupp personer och
en bättre design kunde man inte bekräfta fyndet av
kortare reaktionstid vid GSM 900.
Fynden har, som ni sett, delvis gått åt olika
håll. Vi kan inte dra några slutsatser utifrån den
första studien om 3 G och ökade symtom. Det har den
forskargruppen själv påpekat. Det behövs upprepade
studier som belyser den här frågeställningen.
I dag har vi således en situation där en del
personers erfarenheter inte stämmer med de resultat
som vi har fått fram i vetenskapliga studier.
På individuell nivå - lägsta pilen på bilden - kan
åtgärder vidtas, till exempel för att undvika onödig
exponering. Även personer som känner en allmän oro
kan vidta åtgärder. När vi diskuterar mer generella
åtgärder på samhällsnivå brukar vi inte nöja oss med
individuella erfarenheter, utan då vill vi gärna
också ha stöd i samstämmiga fynd från upprepade
vetenskapliga studier innan vi tar beslut till
exempel om åtgärder i form av tvingande
begränsningar av en exponering.
Här finns det en omfattande diskussion om hur man
ska agera utifrån just erfarenheter från en del
personer - erfarenheter som inte har kunnat
bekräftas i studier.
Generellt har vi alltså avseende mobiltelefoni en
situation där det finns en oro och där vi har
kunskapsluckor. Men i dag har vi ingen säker kunskap
utifrån en sammantagen vetenskaplig kunskap som
stöder detta med hälsorisker. I den situationen är
nyckelorden information och mer forskning. Det
gäller då information till allmänheten från för
allmänheten trovärdiga källor - information som är
saklig och lättillgänglig. Mer forskning är
nödvändigt både för att ta fram ny kunskap och för
att visa lyhördhet för allmänhetens oro - alltså att
vi tar de här frågeställningarna på allvar.
Som jag sagt är kunskap färskvara. Vi behöver mer
forskning, och vi behöver se över den nya
forskningen - de nya resultat som kommer fram - för
att se om vi behöver omvärdera våra slutsatser. I
dag är det svar som vi kan ge att slutsatserna från
upprepade kunskapssammanställningar under de senaste
åren är: Inga påvisade hälsorisker men fortsatt
forskning behövs.
Ordföranden: Tack för det, Lena Hillert!
Nu är det dags för professor Leif Salford från
Institutet för klinisk neurovetenskap vid Lunds
universitetssjukhus. Varsågod!
Professor Leif Salford, Institutet för klinisk
neurovetenskap, Universitetssjukhuset, Lund: Ärade
publicum! Vi ska nu tala om djurförsök. På det
sättet kan man hämta väldigt mycket kunskap. Rätta
sättet att börja söka är nog att gå in i biologiska
system och få svar på frågor som vi har haft
anledning att ställa.
Kan man redan i den arbetsgrupp som från början
går in i de här problemen ha med sig specialister
inom radiofysik, telefoni, medicin och biologi är
man lycklig. Vi har haft just den konstellationen.
Vi är en arbetsgrupp som faktiskt sedan år 1988
varit i gång med dessa frågor.
År 1992 publicerades vårt första arbete.
Författarna är Salford, Brun, Eberhardt och Persson
- samma gamla medarbetare som vanligt. Vi har ett
mycket omfattande laboratorium i Lund som till dels
arbetar med det vi här diskuterar. Mitt
huvudintresse är tumörforskning. Det var egentligen
så jag kom in på den här banan. Vi har en viktig
verksamhet som gäller effekterna av
elektromagnetiska fält i djursammanhang.
Vi gör laboratorieförsök, och det är helt och
hållet laboratorieförsök som jag här presenterar.
Djuren bor i så kallade hemceller. Vi kallar dem för
TEM-hem eftersom djuren faktiskt trivs i dem. Där
finns de oftast under två timmar då de exponeras för
de olika frekvenser som vi har undersökt.
Vi mäter ineffekten i det lilla hemmet. Vi mäter
också uteffekten och kan avgöra hur mycket energi
som tagits upp i djuret - därmed inte sagt just i
hjärnan. De här små TEM-cellerna är mycket specifikt
konstruerade för att det ska vara möjligt att ha ett
gott grepp om hur mycket energi som går in i
hjärnan.
Det finns ett flertal sådana här celler. Vi har
till exempel något som vi kallar för garderoben där
vi har försöken med 1 800 MHz.
Vi började med att titta på hur tumörtillväxten
påverkas. Det gäller då den mänskligt mest elaka
hjärntumören som finns, malignt gliom, som jag
arbetar med i min vardag. Vi har djurmodeller i
vilka vi skapar sådana tumörer. Sedan har vi följt
vad som händer med dem när de genomgår behandling
med elektromagnetiska fält. I vår modell såg vi inga
som helst effekter vare sig av en snabbare tillväxt
eller av en långsammare tillväxt. Det är alltså
fråga om en modell på ett ställe i ett laboratorium.
Vi gick vidare med en, som vi då uppfattade,
väldigt spännande frågeställning, nämligen: Vad
händer med den så kallade blod-hjärn-barriären? Det
är inte vår originalidé. Den kom faktiskt från
London, Ontario, där en sammansatt forskargrupp
tittade på vad som händer om man går in i en
magnetkamera. De lät råttor sitta i en magnetkamera
i 32 minuter - så lång tid tog en sådan undersökning
då - och fann att blod-hjärn-barriären öppnades. På
den här bilden beskriver vi det. Det hinner vi inte
gå in på i detalj, men den visar alltså signifikanta
effekter från 87 fram till 92 av sådana
behandlingar.
Detta är ett försök från min sida att visa
hjärnan. Alla förstår att det är nästan omöjligt.
Men här ser ni i alla fall det röda, brain
capillary. Det är den vi ska tala om. Det är en
barriär där själva blodkärlet är speciellt byggt,
som synes. Vi har till vänster de kärl vi har ut i
kroppen, kapillärerna. Där kan det mycket lätt läcka
äggviteämnet albumin, som finns i stor mängd i
blodet. Om vi ser till höger ser vi en situation med
en mycket stram vägg i kapillären. Där låter man det
normalt inte läcka ut albumin, till exempel. Hjärnan
skyddas, liksom ögat och testikeln, från blodets
innehåll av allt möjligt som kanske inte är så
nyttigt för dessa känsliga organ. Därför har man
dessa mycket speciella tight junctions i
kapillärerna, som då bildas av enstaka celler, som
synes här, som är omgivna av strukturer i hjärnan
själv, som också bidrar till att den här barriären
är extra kraftfull.
Vi har under väldigt många år gjort försök med
många olika frekvenser. Vi började med 4, 8, 16 och
50. Vi tänkte inte på mobiltelefoni på den tiden,
men vi fick klart för oss att 217 Hz var av
intresse, liksom kontinuerlig våg. Det gamla NMT är
då kontinuerlig våg, continuous wave, och 217 Hz är
då GSM. När GSM började göra debut lade vi alltså
till 217 Hz i våra försök. Där är vågen alltid 915
MHz.
De flesta djuren har varit exponerade i två
timmar, och vi har alltid samtidigt med dem haft
burar med icke exponerade djur, som kontrolldjur. De
har haft exakt samma villkor som de exponerade men
har alltså inte blivit exponerade. De har suttit där
mellan två minuter och 16 timmar, men de allra
flesta har varit där i 2 timmar. Man tittade då på
Specific Absorbed Rate, hur mycket energi som har
gått in. Det är från 2 watt per kilo ned till 0,0004
watt per kilo. I senare försök har vi gått ännu
längre ned i energimängder, och det handlar om
väldigt många djur.
Här ser vi en normal råtthjärna. Där finns ett
område längst ned, basalt, där det normalt läcker ut
albumin, och vi tar inte skada av det. Det gäller
människa liksom råtta. Blod-hjärn-barriären är
mycket uniform mellan alla mammalia, däggdjur.
Så här ser en sådan hjärna ut när råttan har
"talat i telefon" i 2 timmar. Den talar inte i
telefon, och den hör ingenting, men den sitter
alltså i det här mikrovågsfältet i 2 timmar. Så här
ser knappt hälften av de exponerade djuren ut. Nu är
det ovanligt många prickar här. Vi har en gradering
som görs av en patolog. Det är double-blind. Han har
ingen aning om vad han tittar på mer än att det är
en råtthjärna. Om det är ett kontrolldjur eller inte
kan han inte veta. Han graderar hur många sådana här
prickar han ser i ett antal snitt där inne.
Här ser vi en annan råtta som har suttit 2 timmar
i exposition. Det är en hjärnhalva, och det är
alltså fläckar av äggvita som läcker runtom kärl på
många ställen och på spridda håll i hjärnan. Tittar
man efter lite noggrannare ser man att det runt
kärlen är äggviteläckage ut i hjärnan. I det här
fallet är det så på flera ställen. Här kan vi i
detalj titta efter hur nervceller, långt ifrån kärl,
har tagit upp det här äggviteämnet. I nervcellerna
sitter alltså äggviteämnet.
Vad är det för värden som man då åstadkommer detta
med? Det har väckt rätt mycket förvirring i leden
när vi har sagt att lägre energimängd ger större
effekt i våra råttor. Det är klart att det är svårt
att ta, men det här är äkta biologi. Det är alltså
ett fönster i vårt sätt att förstå vår omvärlds, i
detta fall, vågrörelser, uppfattar vi det som.
Vi kan titta på den första bilden uppe till
vänster. När det ligger över 1 watt per kilo har vi
bara ett fåtal signifikanta värden, när det gäller
att man blir utsatt för den energin. Till vänster
har vi continuous wave, alltså NMT. Vi ser 16 Hz, 50
Hz, 217 Hz. Det är inga signifikanser mer än på
continuous wave. Det gav oss redan från början en
känsla av att GSM kanske hade någonting positivt att
bjuda.
Går man ned till 0,1-1 watt ser vi att det kommer
signifikanta siffror vid både 16 Hz, 50 Hz och 217
Hz, alltså GSM - det är 56 djur i den studien. När
det gäller continuous wave är det fortfarande
signifikanta effekter.
Då går vi ned till en hundradel. Då är vi alltså
nere på 0,02 watt per kilo. Där ser vi att inget
händer vid 217 men väl vid 50 Hz - och det är stora
djurmaterial.
Då kommer det mest fantastiska, tycker jag i alla
fall. När vi kommer ned till en tusendels watt per
kilo ser vi de stora signifikanta funktionerna. Det
är många djur, och det är höga signifikanser. Det är
inte slumpen som åstadkommer detta. Det handlar om
12 djur, 18 djur, 6 djur, 23 djur, 52 djur - 111
djur totalt. Där kommer vi ned till värden som visar
att det läcker ut äggvita.
Vad betyder nu detta? Här har vi den mänskliga
hjärnan med de basala ganglierna, cortex,
lillhjärnan, storhjärnan och hjärnbalken. Här har vi
bilder från Amerika. Man har tittat hur energierna
når in i hjärnan när man håller en telefon mot örat.
Det är till och med lite i underkant. De värden jag
talar om ligger alltså utanför tavlan, när vi talar
om en halv milliwatt per kilo. Mitt inne i hjärnan
har vi 6 milliwatt per kilo. Går vi djupare in har
vi alltså fortfarande energimängder som vi uppfattar
som de mest påverkande i det lilla djuret. Vi kan
göra sådana här skalor och räkna ut var de värdena
finns. Det visar sig att den energi som vi talar om
när det gäller den lilla råttan finns hos människan
i den andra hemisfären, den på andra sidan där inne.
Man kan tala om passiv mobiltelefoni.
Energimängden 1 milliwatt per kilo finns 1,85 meter
ifrån en antenn som ger 1 watt per kilo. Det är
möjligt att det var 2 watt per kilo när det här
räknades. Det är Malmgren som gör de här matematiska
modellerna.
Sedan gäller det basstationseffekterna. Står man
mitt i strålen från en basstation är den energi som
mest effektivt öppnar den lilla råttans blod-hjärn-
barriär 190 meter bort från basstationens koniska
stråles centrum.
Jag kan sammanfatta den här bilden med att säga
att det kan läcka ut äggvita i hjärnan när vi har
mycket högt blodtryck, när vi har epileptiska
anfall, när vi får smällar mot vår skalle eller
infektioner i vår hjärna. Då överlever vi många
gånger utan alltför svåra effekter. Men det menas av
många forskare att äggvita i hjärnan inte är någon
lyckad kombination. Man har gjort försök på råtta i
norska studier. Sprutar man in 25 % av den
koncentration man har i blodet i råtthjärnan får man
en situation där det börjar läcka ut albumin ur
blodets kapillärer ut i hjärnan, där man har sprutat
in albumin. Det händer alltså att neuronerna,
nervcellerna, dör.
Då säger man så här: Men det är bara ni i Lund som
gör det här, sedan 1988. Ingen annan gör någonting.
Jo, Oscar och Hawkins gjorde det 1977 när det gällde
mikrovågor från mikrovågsugnar. Shrivers, Prato och
medarbetare gjorde det 1987-1992. Fritze och
medarbetare i Tyskland gjorde det 1997, och
Aubineaux-gruppen nere i Frankrike gjorde det 2001.
Det finns alltså fler än vi som har gjort det.
Det här sammanfattades i en diskussion i
Reisensburg. Vi var inbjudna av FGF - den tyska
organisationen - och COST. Ordföranden på det här
mötet sade efter att ha lyssnat till oss och till
våra kolleger från Frankrike: Det verkar klart att
dessa radiofrekventa fält kan ha någon effekt på
vävnader. Detta var alltså hans kommentar.
Vi har sedan visat att man också får en skada på
nervceller. Man har undersökt 32 djur, i detta fall
unga djur, 12-26 veckor gamla. De exponerades i två
timmar och sövdes efter 50 dagar. Därefter tog man
ut hjärnorna och tittade efter vad som hade hänt.
Det var åtta djur med en tusendel av energin vid
antennen, åtta djur med en hundradel, åtta med en
tiondedel, och förstås åtta kontrolldjur, som gick
igenom samma sak fast utan strålning.
Vi kan inte gå in på detta, men här har jag hela
materialet. Det här utfördes under två dagar, den 13
januari 1999 och den 15 januari 1999. Det var
varannan hane, hane och varannan hona, hona, så
allting är väldigt noga. Och de var alla syskon,
inavlade.
Även efter 50 dagar läcker det ut albumin. Här har
det läckt ut äggvita. Här är nervceller omgivna av
äggvita, eller albumin. Här har nervceller tagit upp
albumin, och man tror inte att det är nyttigt att ha
en massa albumin i sig. Hur ser då nervcellerna ut i
det här läget?
Ute i hippocampus ser vi att i en del av hjärnan,
minnet, är det flera stycken neuron som mår mycket
dåligt. De är spridda bland friska neuron, vilket
talar för att detta är en effekt där några neuron
går under. Tittar man ute i hjärnbalken ser man
samma ting. Där är också sådana här celler spridda
som mår dåligt, och det kan vi då se i en större
förstoring.
Gör man statistik på detta får man en mycket hög
grad av signifikans, 0,002. Slumpen skulle alltså
med 2 % chans kunna åstadkomma de siffrorna.
Nu är tiden förmodligen ute. Det här publicerades
i fjol i Environmental Health Perspectives. Det är
en lång text som man kan läsa själv sedan om man är
intresserad.
Då vill jag bara säga vad vi från Lund
rekommenderar:
Reducera mobiltelefonanvändandet.
Undvik att ge barn mobiltelefoner.
Använd handsfree.
SSI bör informera användarna om att det är
vetenskapligt fastställt att de mikrovågor
mobiltelefonerna utsänder ger förändringar i hjärnan
hos försöksdjur men att det ej är bevisat att
människor kan ta skada.
Hur går vi vidare? Vi går i hög grad vidare, men det
får vi ta sedan. Jag vill bara säga att 3 G kan
innebära en bättre situation för den mänskliga
hjärnan, och kanske råttans hjärna, än den vi har
sett när det gäller våra små råttor här. Det är
någonting som vi menar bör undersökas snarast. Tack
så mycket!
Ordföranden: Tack så mycket själv, Leif Salford! Du
var lite orolig för tiden innan - det var rätt
befogat. Dessutom satte du verkligen stenograferna
på prov, tror jag. Men nu är det dags för Lennart
Hardell från Örebro universitetssjukhus.
Professor Lennart Hardell, Allmänonkologiska
kliniken, Universitetssjukhuset, Örebro: I slutet av
70-talet var jag inbjuden av dåvarande
jordbruksutskottet, under ledning av Svante
Lundkvist. Då var hormoslyr på tapeten. Nu har vi
ett nytt miljögift, om man får säga så: Emissioner
från basstationer och mobiltelefoner, som diskuteras
mycket bland allmänheten.
Också vi har ett forskningsteam som har ägnat sig
åt forskning kring det här. Som man ser på den här
bilden är det, precis som Leif Salford säger, olika
professioner. Vi har Kjell Hansson Mild, som sitter
här framme, och är tekniskt mycket kunnig. Vi har
statistiker. Vi har onkologer. Vi har neurologer,
och vi har inte minst neuroradiologer som är med i
det här.
När det gäller mobiltelefoni och risken för
hjärntumörer är den här bilden av intresse. Man får
den maximala exponeringen runt ytterörat och i
tinningregionen. Hjärnbasen går från ögonvrån till
ytterörat. Sedan har vi hjärnvävnad ovanför detta.
Ett annat organ som är av intresse är spottkörteln,
som sitter framför örat.
Den här bilden visar lite grann det som Leif
Salford var inne på, nämligen hur vågorna sprids i
hjärnan. Här har vi då en 900 megahertz GSM-telefon.
Vi ser en vuxen man. Där har vi en relativt måttlig
spridning. Tar vi ett tio år gammalt barn så har vi
en djupare penetration, och är det fråga om en
femåring täcks hela hjärnan av den strålning som här
koncentreras till ett mindre område.
Jag tänkte då gå in på resultaten i våra studier.
Eftersom de är rätt välkända sedan tidigare visar
jag här de uppdelningar som vi nu har gjort för
olika åldersgrupper. Det finns ju en diskussion om
att yngre personer är känsligare än äldre.
Här har vi NMT-telefonerna, det gamla 450- och
900-systemet. Där har vi överlag en överrisk på
30 %, 1,3, som är en signifikant överrisk för
hjärntumörer i hela materialet.
Ser man på sådana som var under 20 år vid start av
mobiltelefonanvändningen ser man att det är
betydligt högre risk även om den inte är
signifikant, beroende på att det är rätt få
individer. Det är nästan en fördubblad risk i den
gruppen. För dem som är äldre än 20 vid start är
risken ungefär som i hela materialet.
Om man har använt en NMT-telefon på samma sida som
hjärntumören har utvecklats stiger risken i
totalmaterialet, också för dem som var under 20 år
när de startade användningen.
I tinningregionen ser vi ungefär en fördubblad
risk i hela materialet. Bland dem som var under 20
år när de startade var det tre fall, och det var
ingen kontroll i den åldern. Risken blir alltså
betydlig rent statistiskt i den gruppen.
Sedan har vi då motsvarande för GSM-telefonen. Där
hittar vi överlag ingen ökad risk, men återigen är
det numeriskt en hög risk för dem som startade före
20 års ålder.
Man kan då titta på dem som har använt GSM-telefon
på samma sida som de har fått hjärntumör. Då är det
återigen en högre risk, som stiger upp till 30 %.
Det är alltså 1,3 i risk, som faktiskt är
signifikant i hela materialet. För dem som var under
20 år vid start blir risken ännu högre, jämfört med
dem som var över 20 år när de började med sin GSM-
telefonanvändning.
I tinningregionen har vi en särskilt hög risk,
återigen, när det gäller de unga individerna.
Slutligen har vi den trådlösa telefonen. Den
trådlösa telefonen har diskuterats väldigt lite. Det
är i princip en GSM-telefon, även om den har lägre
uteffekt. Vi har med den i alla våra studier. WHO,
exempelvis, har i sin studie inte någon information
om användning av trådlös telefon. Här har vi en
icke-signifikant överrisk som ligger på 8 %, men,
återigen, för de yngre individerna är det ungefär
1,8 i överrisk vid användning av trådlös telefon. Om
de har använt trådlös telefon på samma sida som
hjärntumören uppträder är det rent formellt fyra
gångers överrisk. Det här är inte signifikant, men
det visar ett mönster, att de yngre tycks vara
särskilt känsliga för mobiltelefonanvändning.
När det gäller tinningregionen är det precis samma
mönster. Det är en hög risk bland dem som har
startat före 20 års ålder.
Man kan räkna utifrån våra studier. Det var ju en
stor studie med närmare 1 500 patienter och lika
många kontroller. Hur stor del av hjärntumörerna
beror i så fall på mobiltelefonanvändning? Man kan
då räkna fram att den etiologiska fraktionen, som
man säger, ligger kring 3 % i totalmaterialet. När
det gäller NMT ligger den lite högre, på 4 %. Totalt
i detta material rör det sig om ett 50-tal personer
där man skulle kunna härleda tumörerna till just
mobiltelefonanvändning. Det blir alltså inte många
patienter per år, eftersom det här sträcker sig över
två och ett halvt år.
Spottkörteltumörer var vi inne på. Där hittar vi
ingen överrisk. När det gäller NMT är risken 0,89,
alltså nära 1, som inte är någon risk. När det
gäller GSM är den 1, och när det gäller trådlös är
den 1. Det här styrker snarast våra tidigare fynd.
Om det finns ett allvarligt metodfel, till exempel
att de som har cancer överrapporterar användning,
skulle vi nämligen hitta samma sak här. Det gör vi
inte.
Det som också har intresserat oss mycket är
hudtumörer inom det här området, eftersom huden
absorberar ungefär 30 % av strålarna. Och det kommer
att bli i än högre grad när vi får den tredje
generationen. Här har vi en patient som kom med vad
man kallar för basalcellscancer, multipla
hudtumörer. Det var inte mindre än sex stycken som
satt på den sida där man hade använt mobiltelefon
under mycket lång tid. På andra sidan var det fritt
från tumörer. Jag känner till några liknande fall
också från annat håll.
Vi har försökt göra en viktning. Det kan ju vara
intressant att se hur bidraget är från de olika
källorna. Om man har en viktning av NMT på 1 skulle
GSM-strålen motsvara 0,1, lägre uteffekt, och
trådlös 0,01. En basstation skulle ligga på en
tiotusendel i maxläge, men i minimumläge skulle det
alltså bli betydligt lägre värden. Sedan kan man
räkna fram en sorts poängsättning för exponeringen.
Om man är ute efter basstationsexponeringen under en
människas levnadstid kan man räkna på 24 timmar per
dygn under 365 dagar fram till 80 års ålder. Då ger
detta 700 800 timmar totalt. Det skulle ge en
maxpoäng på 70 poäng för en basstation med maximalt
utläge.
Sedan har vi gjort samma sak när det gäller
hjärntumörer och viktat NMT, GSM och trådlös
exponering.
Det här visar då en poängberäkning när det gäller
risken för hjärntumörer. Man viktar NMT till 1
poäng, GSM till 0,1 och trådlös till 0,01. Man
multiplicerar med antal timmar och lägger ihop detta
för samtliga individer. Då har vi valt 70 som gräns,
som ju var gränsen för vad man maximalt kan få från
basstation med nuvarande förhållanden. Då kan vi
titta på risken för hjärntumörer. Då ser vi att det
i totalmaterialet är 9 % överrisk. Det stiger efter
5 år till 1,24, alltså 24 % överrisk. Efter 10 år är
det 1,66, alltså en signifikant överrisk. Efter 15
års latenstid är det få individer, men det är en
fördubblad risk. Det är alltså den här typen av
diskussioner som vi måste få i framtiden när det
gäller basstationerna. Det gäller också det som Leif
Salford var inne på. Vad innebär en lång tids
exponering? Hittills har vi talat om
korttidsexponeringar, korta försök, men vi utsätts
faktiskt för det här under hela levnaden. Dessutom
tycks det ju som om barn och ungdomar är känsligast.
Hur är det med 3 G-utbyggnaden? Vi har från
universitetets sida skickat en enkät till alla
kommuner under januari månad och frågat: Hur gick
det egentligen med det här? 250 av 289 kommuner har
svarat. De har fått in 8 205 ansökningar. Av dem har
knappt 5 000 godkänts, eller 61 %. 17 %, 1 400, är
inte behandlade. Och det är ett avslag på 1 800.
Sedan har vi det som kanske är intressant. Av de
godkända är det 1 149 som har överklagats av
allmänheten till länsstyrelsen, eller 23 %. Det här
visar alltså att det finns en betydande oro hos
allmänheten.
När det gäller avslag på grund av
försiktighetsprincipen kan jag säga att kommunerna
inte har tillämpat den, utan de går på plan- och
byggnadslagen. Men det finns något undantag,
Trelleborg till exempel. Det är 17 stycken avslag
som har kommit på grund av försiktighetsprincipen.
Det är alltså en minoritet.
Beträffande forskningsmöjligheterna måste de här
fynden, om vi nu talar om människans situation,
utmynna i ett forskningsprogram. Vi har sökt i FAS,
Vetenskapsrådet och Cancerfonden, efter det att vi
kom med våra resultat. Vi får inga anslag, utan här
gäller att man halshugger budbäraren, som de gamla
grekerna gjorde när det kom dåliga nyheter. Vi har
drivit vår forskning vidare via Cancer- och
Allergifonden, den lokala cancerfonden i Örebro,
Nyckelfonden och Lions.
Slutligen tycker jag att man måste ställa större
krav på att operatören gör förbättringar. Det finns
till exempel ett enskilt företag som har utvecklat
en handsfree med en gummiledning på slutet, som inte
ger någon ledning av strålar, mikrovågor. Den här
ger ungefär 99 % skydd av hjärnan. Det är den
diskussionen vi måste få i framtiden. Hur skyddar vi
oss för mobiltelefoner? Hur ska vi bete oss med
basstationer? Frågan är öppen.
Ordföranden: Tack så mycket, Lennart Hardell från
Örebro universitetssjukhus! Då är det dags för
professor Kjell Hansson Mild.
Professor Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet,
Umeå: Jag delar alltså min tid mellan
Arbetslivsinstitutet i Umeå och Örebro universitet,
där jag faktiskt delar tjänsterum med Lennart
Hardell.
Jag har jobbat på Arbetslivsinstitutet sedan 1976.
Det hette Arbetarskyddsstyrelsen från början, men
det har bytt namn ett antal gånger. Jag har i
princip hållit på med elektromagnetiska fält sedan
den tiden.
Under den tid som jag har jobbat med det här har
jag sett att det finns ett mycket stort
informationsbehov, framför allt nu i fråga om
mobiltelefoni - det gäller både handhållna telefoner
och basstationer. Men det gäller även kraftledningar
och transformatorstationer och annat. Vi sitter
dagligen med telefonsamtal kring det här. Det
informationsmaterial som finns i dag är inte
tillräckligt. Det är lite för svårförståeligt. Det
är inte tillräckligt lättillgängligt. Att det behövs
ett informationsmaterial är helt klart. Jag antar
att vi kommer att få höra också från SSI längre fram
att det finns ett behov av detta.
Vi behöver kanske en märkning på telefonerna. I
dag har konsumenterna en väldigt liten möjlighet att
veta vilken telefon de köper.
Vi vet att det också när det gäller den
yrkesmässiga exponeringen för telefoner finns ett
behov av information. De som jobbar intill de här
basstationsantennerna - plåtslagare, sotare, målare
- behöver någon form av information. Det finns en
klar risk för överexponering när man kommer alldeles
intill och behöver klättra. Den informationen finns
inte. Man borde kanske se till att någon myndighet
tillsammans med operatörerna tar fram ett bra
material som går att använda i det sammanhanget.
Vi har redan tidigare hört, bland annat från
Yngve, att SAR-värdena på de här telefonerna
faktiskt lutar sig mot gränsvärdena. Det här är en
av få saker som lutar sig så nära mot gränsvärdena.
Här har vi alltså behov av en försiktighetsprincip.
Handsfree-användning är ett sätt att jobba, men vi
ska kanske börja med att se till att vi köper rätt
telefon, att vi får en märkning, så att vi kan välja
den telefon som ligger bra till vad gäller både SAR-
värde och den effekt som telefonen använder för
kommunikation. Det är faktiskt ganska lite av
uteffekten som används för kommunikation.
Gränsvärdet är alltså satt utifrån mycket gamla
data. Det är satt för att skydda mot grumling av
linsen i ögat. Vi vet att vi har en grumling av
linsen om vi har exponerats för 100 watt per kilo,
vilket är en enorm exponering. Vi tar en
säkerhetsfaktor på 10 för yrkesmässig exponering. Vi
tar en säkerhetsfaktor på ytterligare 5 för
allmänheten och kommer fram till det här
gränsvärdet, 2, som man då lutar sig mot. Och visst
skyddar det mot katarakt. Vi har inte sett någon
grumling av linsen vid mobiltelefonanvändning, men
det är kanske läge att börja fundera på det hela.
Vi har också ett magnetfält som är ganska kraftigt
med de 217 hertz som kommer. Det är alltså
heltalsmikrotesla som kommer från mobiltelefonen. I
många fall kan det vara av samma storleksordning som
det som finns under en kraftledning. Och går man
riktigt in på det här ser man att det överskrider
både de allmänna internationella riktlinjerna för
värdena och - Strålskyddsinstitutets riktvärden. Det
finns kanske anledning att titta mer på detta. Det
är också en helt onödig exponering, som man inte
behöver ha.
Det är alltså SSI som har gett ut gränsvärden för
det här. Vi kan ta nästa bild för att visa att vi
har 2 watt per kilo, men det kanske är ointressant i
sammanhanget.
Vi vet att det finns en hel rad biologiska
effekter som dyker upp vid nivåer under 2 watt per
kilo. Vi har hört Leif Salfords berättelse om värden
ned till 0,2 milliwatt per kilo. Mike Repacholi, som
nu är chef för WHO:s EMF-program, har till exempel
gjort ett försök med genmanipulerade möss som har
exponerats. Det var två och en halv gånger vanligare
med tumörer hos de exponerade djuren jämfört med dem
som inte varit exponerade.
Kwee från Danmark visar på en ökad cellprofilering
- cellerna delar sig oftare än de som inte är
exponerade. Från Amerika har vi Litovitz som visar
att man får ett heat shock protein. Det är alltså
ett skyddsprotein som aktiveras. Det är intressant
att det aktiveras, för det är ett skydd vid enstaka
exponeringar, men vid kronisk exponering får man en
utarmning av systemet. Man har sett motsvarande hos
rundmaskar. De Pomerai i England har också sett
amyloid fibril formation när han har exponerat en
proteinlösning. Amyloid fibril formation är alltså
förstadiet till alzheimer. Om det skulle stämma
skulle det kanske finnas risk för alzheimersjukdomar
i samband med mobiltelefonanvändning, så det är
definitivt värt att följa upp.
Det som hände på mötet förra sommaren var att man
kom med två stycken undersökningar, en från Berlin
och en från Wien, där man visade att man i
cellkulturer kunde åstadkomma DNA-skada, och även
kromosombrott på cell, när man låg i området 1-2
watt per kilo. Sett mot den bakgrund av effekter vi
har finns det anledning att titta över den här
mängden data. 2 watt per kilo är i mina ögon en
väldigt hög nivå.
När det gäller basstationer har vi redan hört att
vi har en effektbalans mellan den handhållna
telefonen och basstationen. Det är inte meningsfullt
att basen är starkare än att jag orkar svara med min
handhållna telefon.
Det lägsta värdet som vi har noterat effekter vid
är 0,2 milliwatt per kilo, men basstationen ger
faktiskt inte så höga värden, utan där kan vi
åstadkomma 0,04 milliwatt. Men om det är kroniska
exponeringar, där man bor, blir värdena faktiskt
lägre än så. Det här värdet är det högsta man kunde
hitta i Europa.
Vi ser alltså att det finns någonting på
basstationen i form av den holländska studien, som
Lena var inne på. Den behöver upprepas någonstans.
Man har startat en sådan upprepning i England. Man
ska alltså ta 132 personer, jämfört med de 24 som
var inblandade i Holland. Man ska ha 132 personer i
varje grupp och göra en sådan upprepning, men det
kommer att ta två och ett halvt år innan vi har
något resultat från den.
Sammantaget ser jag att vi definitivt har ett
fortsatt behov av forskning på området. Vi skulle
behöva ett nationellt forskningsprogram, så att vi
får tillbaka lite grann av det tempo vi hade en gång
i världen. Vi har nu väldigt lite anslag, som
Lennart var inne på, till hela området
elektromagnetiska fält. Jag tror att det var i någon
utredning vi hade 450 000. Det var den totala
anslagsmängden till området elektromagnetiska fält.
Och vi har en gång varit uppe i 8 miljoner per år,
så det står helt klart att vi behöver ett nationellt
forskningsprogram för hela området för att vi ska
kunna vara med på banan igen.
Professor Anders Ahlbom, Institutionen för
miljömedicin, Karolinska Institutet: Jag har under
hösten lett arbetet med två utredningar inom det här
området. Vi lämnade två rapporter precis före jul.
Den ena var åt SSI, och den andra var åt det
huvudansvariga forskningsrådet FAS.
Jag tänkte berätta lite grann om några
övergripande slutsatser som vi har kommit fram till
under arbetet. Själva rapporterna kan var och en som
är intresserad läsa.
Jag vill till att börja med påminna om någonting
som det kan vara lätt att glömma bort, nämligen att
den strålningsenergi som vi diskuterar på grund av
de frekvenser som är aktuella vid mobiltelefoner är
förskräckligt låg. Det är egentligen ingen som kan
förklara hur man skulle kunna få några biologiska
effekter av den, i varje fall än så länge. I själva
verket säger ett antal av våra kolleger att effekter
är omöjliga, och de tycker att vi kastar bort vår
tid när vi funderar över dessa saker.
Vi har redan hört att det finns gränsvärden som
begränsar temperaturhöjningen i vävnad från
telefonerna till under 1 grad. Vi vet att
telefonerna ibland ligger nära det gränsvärdet, men
vi vet också att masterna ligger långt under, kanske
1 000 gånger under.
Detta är viktiga saker att ha i åtanke när man
diskuterar forskningsprioriteringar, eftersom dessa
saker har betydelse för detta. Det är också viktigt
när man diskuterar forskningsfinansieringssystem.
Dessa saker slår nämligen tillbaka när man
diskuterar hur forskningen ska kunna konkurrera med
olika typer av ansökningar och olika förslag till
forskning. Då kommer detta tillbaka. Jag ska därför
återkomma till dessa synpunkter lite längre fram.
För forskningen är utgångspunkten att vi nu ser en
teknik som delvis är ny och som sprids med ilfart
över jordklotet och med enorm penetrans, och
praktiskt taget alla är exponerade. Det finns en oro
för att vi kanske inte vet allt om denna strålning
och om den här tekniken trots det som jag visade på
föregående bild, att energiinnehållet är väldigt
svagt, och att vi kan ha missat någonting. Det är
egentligen detta som är utgångspunkten snarare än
att det finns någon väldigt specifik hypotes om
effekter eller en specifik larmrapport som alla
försöker följa upp, som kanske har varit fallet på
liknande områden.
Vad detta leder till är att huvudfrågan för oss är
om mobiltelefoni är förenad med ökad risk för
sjukdom eller annan ohälsa. Då blir den naturliga
forskningsansatsen, i varje fall för mig, att
studera människor som är exponerade för fält från
mobiltelefoner och att studera insjuknande och
hälsoproblem hos dessa människor. Det måste vara
huvudstrategin forskningsmässigt.
Sedan kommer det säkert att komma ett antal
följdfrågor som man studerar på andra sätt i
laboratorier, bland annat med djurförsök, som har
att göra med mekanismer för att förklara de
eventuella överrisker som man ser.
Men givet att vi inte har någon specifik
utgångspunkt är det svårt att komma runt annat än
att det verkligen är de exponerade människorna som
man bör fokusera på i första hand för att se om det
över huvud taget finns några problem. Det kan man
egentligen göra på två sätt. Ett sätt är att
observera människor i levande livet som är
exponerade. Ett annat sätt är genom så kallade
provokationsförsök, där man i experimentella
situationer exponerar människor för att se vad som
händer. Båda har vi hört talas om tidigare.
Jag menar att det har något slags relevans för
vilka forskningsprioriteringar som man borde göra,
och det går tillbaka med avsaknaden av några riktigt
starka hypoteser egentligen.
I den rapport som vi skrev till SSI när det gäller
slutsatser om cancer hos människan konstaterar vi
att de få studier som hittills har gjorts i huvudsak
är negativa. Några positiva resultat finns, och vi
har hört om en del i dag. Men de är inte lättolkade.
Till saken hör att också den övervägande delen av de
negativa studierna är svårtolkade. Intressant nog
finns det i dagens läge inte en enda studie som är
gjord på människor som är exponerade från
basstationer, utan de studier som finns är gjorda på
människor som är exponerade från telefoner.
Det pågår ett stort internationellt
samarbetsprojekt just nu framför allt i Europa som
koordineras från ett WHO-institut där Sverige och
ytterligare ett antal länder är med. Det första
resultatet därifrån, och som kallas Interphone, kom
häromveckan. Det handlade om tumörer i hörselnerven
och var så här långt negativt.
Jag ska komma tillbaka lite grann till vad man mer
borde göra. Men innan jag gör det ska jag tala lite
grann om elöverkänslighet, vilket var fokus i den
rapport som vi skrev åt Forskningsrådet FAS. Vi har
tittat på den litteratur som finns. Vi har tolkat
problemet på följande sätt: Leder fält från
mobiltelefoni till en ökad förekomst av symtom eller
till ökade besvär av förvärrade symtom? Det är så vi
har definierat problemet. Sedan har vi tittat på den
forskning som finns på det området. Och till vår
rätt stora förvåning fanns det ett mycket begränsat
antal studier som över huvud taget adresserar den
frågeställningen. Vi har hittat sammanlagt fyra som
är epidemiologiska till sin karaktär, där man alltså
har observerat människor i levande livet för att se
hur de har det med exponering för telefoni och hur
de har det med symtom. Två studier som var gjorda
gällde telefoner och två gällde basstationer. Men vi
menar att det är mycket svårt att dra några
slutsatser av dessa studier. Eftersom både
exponeringen och symtomen är självrapporterade är
det ett inbyggt problem. Sedan finns det i några av
dem en uppsjö av andra bekymmer utöver detta.
Provokationsstudier har nämnts något tidigare i
dag. Vi lyckades hitta tre i litteraturen, varav två
gällde telefoner och en gällde master, den så
kallade holländska studien. Vår huvudslutsats av
detta är egentligen att det här är ett område som
det egentligen inte har forskats på än. Även om det
finns vissa ansatser är det i princip ett vidöppet
fält.
Avslutningsvis kan jag ta upp de övergripande
slutsatserna. Vi har i båda våra rapporter kommit
fram till att det saknas påtagliga vetenskapliga
bevis för att det finns några hälsorisker vare sig
när det gäller telefoner och i ännu högre grad när
det gäller master. Det är en slutsats som vi delar
med andra grupperingar som har gjort liknande
bedömningar.
Parallellt med våra rapporter har det kommit en
rapport från England, som Lena Hillert nämnde. Det
har också kommit en rapport från Holland. Det har
även kommit en från Norge. Och alla har kommit
praktiskt taget samtidigt, och vi drar samma
slutsatser. Det är också i stort sett samma
slutsatser som man har dragit under årens lopp när
man har följt detta.
Detta är något som följs upp rätt så regelbundet
av den här typen av granskningsgrupper. I själva
verket skulle jag vilja påstå att det finns en
väldigt stor disproportion mellan granskare och
aktiv forskning inom detta område, och det skulle
vara till fördel om man kunde ändra på detta.
Det är en magnifik överensstämmelse om att det i
dagsläget inte finns några särskilt starka belägg
för hälsorisker. Men samtidigt är den forskning som
finns ganska begränsad. Det har inte gjorts särskilt
mycket. Framför allt saknar vi studier med
långtidsuppföljning. Delvis beror det på att
telefonin inte har funnits hos oss så länge. Och i
många av de länder där det har gjorts studier har
den funnits ännu kortare tid än i Sverige. Sverige
är väl ett av de länder som har störst chans att
ligga långt fram därför att vi fick den här tekniken
tidigt.
Det finns i dag ett fokus på tumörer i skallen och
i någon mån på symtom och besvär. Men många andra
möjliga hälsoproblem är över huvud taget inte
beaktade. Man kan tänka sig neurodegenerativa
sjukdomar, man kan tänka sig ögonskador, och man kan
kanske tänka sig ett antal andra kognitiva effekter.
Och det är i princip inte adresserat. Egentligen
finns det inga data på barn och ungdomar, och man
kan göra den här listan längre.
Jag delar alltså den uppfattning som tidigare
talare har framfört om att det är mycket angeläget
att det kommer till stånd ett svenskt
forskningsprogram på området.
Ibland sägs det, som kommentar till denna önskan:
Ni kan ju skriva ansökningar, och ni kan ju
konkurrera med andra forskare för att se om ni
övertygar forskarsamhället om att detta är det
viktigaste området som man borde satsa på.
Men då kommer vi tillbaka till min första kommentar
om att utgångspunkten här inte är densamma som ofta
i annan forskning, nämligen en specifik, distinkt
och välgrundad hypotes om ett hälsoproblem eller en
biologisk effekt. Då kanske det kan vara lätt att
konkurrera. Men vi har inte riktigt det läget just
nu, utan det är snarare så att det här finns en
utbredd oro för att det skulle kunna vara något som
vi inte känner till. Och om vi upptäcker det för
sent skulle det kanske inte vara särskilt lyckat. I
det läget är det lite svårare att konkurrera med
forskningsprojekt som har en mer specifik och
hypotetisk bakgrund. Därför tror jag att det här är
ett område som behöver en särskild hantering ur
forskningspolitisk synpunkt.
Ordföranden: Tack för det. Nu har vi under
förmiddagen hört vad forskningen säger. Nu lämnar
jag över ordet till generaldirektör Lars-Erik Holm
från SSI, Statens strålskyddsinstitut, för att vi
ska få veta hur man där hanterar detta vetenskapliga
underlag.
Generaldirektör Lars-Erik Holm, Statens
strålskyddsinstitut: Jag vill först tacka utskottet
för att jag har fått möjlighet att komma hit och
redovisa hur SSI hanterar frågor om strålning från
mobiltelefoner och riskbedömningar.
En del av det som jag kommer att säga är förstås
en upprepning av vad ni redan har hört.
SSI:s uppgift är att verka enligt strålskyddslagen
som omfattar både joniserande och icke-joniserande
strålning. Huvudsyftet är att skydda människor och
miljö från skadlig inverkan men också att göra en
avvägning mellan risk och nytta vid användningen av
strålning och att öka kunskaperna om strålning.
När det gäller icke-joniserande strålning, det som
jag här kallar EMF - vi har hört olika benämningar
som mobilstrålning, radiofrekvent strålning - och
det som det handlar om här i dag och som rör master
och mobiltelefoni, ska SSI verka för att
allmänhetens exponering begränsas samtidigt som man
gör avvägningen mellan nytta och risker.
SSI ska följa utvecklingen på forskningsfronten
och därmed fortsätta att se över de gällande
riskvärderingarna. Man ska också öka allmänhetens
kunskaper om de risker som vi har hört om i dag. Det
innebär att vi på SSI jobbar väldigt mycket med
riskbedömningar. Vi följer hela tiden den litteratur
som finns, och jag kommer att gå in lite mer på
detta.
Men vi har också en mätteknisk kompetens. Vi gör
egna mätningar ute i landet, och vi svarar också för
en miljöövervakning inom detta område i enlighet med
riksdagens beslutade miljökvalitetsmål, En säker
strålmiljö.
Vi ger också råd till andra myndigheter när det
gäller risker och tekniska frågor om mätningar. Vi
gör även en del informations- och
utbildningsinsatser.
Den sammanfattande bedömningen, som stämmer väl
överens med det som vi har hört tidigare, är att vi
anser att strålningen från mobiltelefoni inte medför
några skadliga hälsoeffekter. Och som ni har hört
från risksammanställningar är det ingenting som har
förändrat den bilden under de senaste tre åren. Men
vi har också här i dag hört, vilket också vårt
forskningsråd och andra har pekat på, att det finns
områden där det finns frågetecken och oklarheter som
behöver redas ut med mer forskning. Det som vi har
hört här handlar om blod-hjärnbarriären,
cancerfrågor och en del så kallade stressproteiner.
Men vi behöver veta mer. Mer forskning behövs alltså
för att klargöra detta kunskapsläge.
När det gäller hälsoeffekter från basstationer är
vi kanske ännu tydligare. Det finns inga skadliga
hälsoeffekter. Och vi har också hört flera säga här
att exponeringen där är betydligt lägre. Jag säger
detta utifrån dagens kunskap.
Vi har för några år sedan instiftat ett
internationellt vetenskapligt råd som består av
ledande forskare inom området i Europa. Och jag
tycker att vi som myndighet kan vara väldigt glada
över att vi har denna illustra församling av
forskare som vill hjälpa en enskild myndighet
inklusive representanter för WHO att ta fram
riskbedömningar.
Den första rapporten kom den 18 december 2003 och
har naturligtvis påverkat SSI:s syn på detta. I den
rapporten, vilket vi har hört tidigare, går man
igenom vad som har gjorts. SSI:s nuvarande
ställningstagande baseras följaktligen på de
internationella kunskapssammanställningar och
riskvärderingar som har gjorts och som i grunden har
varit liktydiga med SSI:s nuvarande ståndpunkt.
Man kan säga att det finns tre fundamentala och
filosofiska utgångspunkter vid allt strålskydd, som
framför allt tillämpas på joniserande strålning,
alltså radioaktiva ämnen, sjukvården, kärnkraften
och så vidare. Verksamheten ska vara berättigad, den
ska göra mer nytta än skada, strålskyddet ska vara
optimerat, det vill säga att man ska begränsa
exponeringen så långt det rimligen är möjligt, och
man ska också ha fastställda dosgränser för att
skydda enskilda individer.
Vi anser att man bör kunna använda den här
väletablerade filosofin som Internationella
strålskyddskommissionen har tagit fram, också
utifrån skyddet när det gäller icke-joniserande
strålning. Att verksamheten ska vara berättigad har
riksdag och regering bestämt. Där är
strålskyddsaspekten en input i detta med
riskvärderingar. Det är det som jag delvis har
redogjort för här. Och vi anser att det i dag inte
finns några hälsoeffekter. Strålskyddet ska vara
optimerat, det vill säga att man ska minska
exponeringen så långt man rimligen kan. Och vi
tycker, som andra har sagt här, att det enklaste
sättet att minska den onödiga exponeringen är att
använda hands free eftersom det radikalt minskar den
strålning som inte behövs för att kunna genomföra
samtalet. Det finnas andra exempel, till exempel att
se till att man har goda sändningsförhållanden om
man inte använder hands free. Lennart Hardell visade
här en ny hands free-modell som ytterligare minskar
exponeringen. Och individdoserna ska inte överstiga
fastställda gränser. Där har SSI baserat på EU:s
rekommendationer tagit fram ett allmänt råd med
rekommendationer om hur dessa värden ska se ut för
att man inte ska överskrida dem.
Vi tycker, vilket vi har sagt i en rapport som vi
lämnade till regeringen den 1 februari, att alla och
envar bör tillämpa de enkla och billiga sätt som i
dag finns för att minska exponeringen - använda
hands free och i övrigt följa råd och
rekommendationer som kan minska onödig exponering.
Och med onödig exponering menar jag sådant som inte
behövs för att kunna genomföra samtalet. Vi tycker
att man bör informera allmänheten om detta, och SSI
kommer att ta initiativ till det. Skälet är att det
fortfarande finns vetenskapliga oklarheter om
risker. Men det är också mot bakgrund av den massiva
exponering som svenska folket utsätts för. I stort
sett var och en av svenskarna har i dag en
mobiltelefon.
Vi tycker att informationen ska utformas så att
den vänder sig till både barn och vuxna men att det
däremot inte ska vara några varningstexter på
telefonerna eftersom vi inte talar om något som
visar på en säkerställd hälsorisk eller hälsoeffekt,
utan detta är en del i ett strålskyddsoptimerat
arbete med att minska den strålning som inte behövs.
Det är därmed också en försiktighetsstrategi.
Jag kan bara instämma i vad föregående forskare
har sagt, nämligen att strålskyddsforskningen är
utrotningshotad i Sverige.
EMF-forskningen, eller forskningen på det icke-
joniserande området, är katastrofal. I fjol
beviljade FAS anslag till ett forskningsprojekt, och
det gällde kraftfält från kraftledningar, tror jag.
Vi anser att man måste vidta åtgärder. Jag har
sagt till utskottet flera år tidigare också att
detta är ett stort problem. Om vi har ambitionen att
tillhöra de världsledande länderna när det gäller
att utveckla IT-teknologin måste vi också åtfölja
detta med att vara världsledande när det gäller att
bedöma hälsoeffekter. Och det finns nästan inget
land som har dessa förutsättningar när det gäller
möjligheter till epidemiologisk forskning som
Sverige och övriga Norden har. Och vi har redan en
mängd forskare här som är beredda att sätta i gång,
men de får alltså inte pengar.
Vi kommer nu att ta initiativ till ett
myndighetsgemensamt informationsmaterial om hur man
kan minska riskerna. Vi kommer inom kort att ta
kontakt med våra nordiska strålskyddsmyndigheter för
att få till stånd en samsyn om detta. De preliminära
diskussioner som jag har haft innebär att de delar
SSI:s syn att man med enkla åtgärder kan minska
onödig exponering.
Vi vill också diskutera med branschen om hur vi kan
samverka om detta, att även myndigheternas
information kan nå konsumenten i valögonblicket när
man köper telefon. Vi tycker förstås att en hands
free bör vara en naturlig del. När man köper en
telefon bör en hands free följa med.
Ordföranden: Tack för det, Lars-Erik Holm.
Nu har vi fått möjlighet att höra hur SSI hanterar
detta vetenskapliga underlag, men vi har även fått
höra en del från forskningen.
Ledamöterna har nu möjlighet att ställa frågor.
Ledamöterna kan ställa frågor inte bara till dem som
nu har talat utan även till andra som finns med här.
Vi har ett önskemål från presidiet till ledamöterna.
Det är att ni ställer en fråga som riktas till den
som ni vill ska besvara frågan.
Christina Axelsson (s): Jag skulle vilja ställa en
fråga lite grann med anledning av det som Lars-Erik
Holm slutade med. Jag vill ställa den till de
företrädare som vi har med oss från branschen.
Konsumenterna känner en oro när det gäller
mobiltelefonstrålning och hur de ska handskas med
detta. På vilket sätt är ni beredda att ta ansvar
för att exempelvis märka telefonerna? TCO har ju
kommit med ett förslag till hur mobiltelefoner ska
kunna märkas. Skulle ni vara beredda att göra detta
och visa hur mycket de olika telefonerna strålar?
Och är ni också beredda att ge information till
kunderna när de köper en telefon om hur de på bästa
sätt kan minska sin exponering?
Mats Holme, Mobiltelebranschen: Jag jobbar för en
branschorganisation för mobiltelefontillverkare och
distributörer i Sverige. Branschen tar redan ett
stort ansvar på detta område. Det finns ett mått på
den exponering av elektromagnetiska fält som man får
från mobiltelefoner som heter SAR. Detta mäts och
redovisas av alla tillverkare, och det finns också
tillgängligt på tillverkarnas hemsidor och i
förpackningarna. Det är det enda mått som finns för
att mäta detta. Tillverkarna har också information
om hur man gör när man använder telefonerna. Och det
finns från WHO en rekommendation om att om man
känner oro kan man begränsa samtalslängden eller
använda hands free. Den rekommendationen står alla
tillverkare bakom sedan många år.
Lars Lindblad (m): Som politiker måste man ta
människors oro på största allvar. Samtidigt är det
viktigt att man i den här rollen försöker tolka
forskarvärlden. Men i slutändan måste vi grunda våra
beslut på de expertmyndigheter som gör
bedömningarna.
Vi vill alla få svaret på frågan: Är det farligt
eller är det ofarligt att tala i mobiltelefoner?
Från forskarvärlden har vi fått reda på att man inte
kan svara direkt så på dessa frågor. Det är väl
rimligt att man gör den här typen av bedömningar och
har det förhållningssätt som man har, nämligen att
man inte kan utesluta någonting.
Jag tror att de flesta människor upplever debatten
om detta som oerhört kluven. På den ena sidan står
forskare och myndigheter som säger att det finns
väldigt få risker eller kanske inga risker alls. På
den andra sidan står forskare som ropar att detta är
jättefarligt och att vi måste minska strålningen.
Jag skulle gärna vilja höra några ytterligare
reflexioner från SSI:s generaldirektör om varför man
står så långt ifrån varandra i debatten. Och hur
tolkar Lars-Erik Holm de olika forskare som i
Sverige i dag driver kritiken mot bland annat SSI:s
bedömningar?
Lars-Erik Holm, SSI: Efter vad vi har hört i dag
tycker jag att det finns en betydande samsyn i fråga
om delar av riskvärderingen. Sedan är det
naturligtvis så att enskilda forskare som jobbar med
ett speciellt område drar sina slutsatser och ska
göra det utifrån sina egna resultat.
Vad vi gör är att vi baserar våra bedömningar på
sammanställningar av studier som visar negativa
resultat och positiva resultat och försöker göra en
rimlighetsbedömning av den totala bevisbördan i
detta. Det är på det sättet som myndigheter agerar.
Därmed kommer man fram till ett resultat som inte
tillfredsställer alla forskare. Men vi gör detta med
dagens bedömning och med dagens kunskap. Och vi är
mycket noga med - det är därför som vi har ett
delmål i miljökvalitetsmålet - att vi måste ha mer
forskning inom detta område för att räta ut de
frågetecken som finns och för att minska osäkerheten
i myndigheternas bedömningar.
Jag tycker att det är en naturlig del i en
vetenskaplig dialog att man utifrån olika
utgångspunkter har olika synpunkter, och sedan får
man se var mittfåran är någonstans. Och mittfåran är
ungefär där myndigheter hamnar.
Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja rikta en
fråga till Strålskyddsinstitutet. Det gäller
forskningen. Inom Folkpartiet har vi länge drivit
att oberoende forskning behövs. Vi har nu hört att
det här gränsvärdet bygger på uppvärmning i kroppen.
Vi ser att det finns dokumenterad påverkan på
celler. Men det är osäkert hur människans hälsa
sedan påverkas av denna cellpåverkan.
Jag vill höra om SSI anser att det är tillräckligt
att bara följa den utländska forskningen och inte
själva initiera någon forskning om hälsopåverkan. I
broschyren från 2002 står det bara att man följer
den forskning som bedrivs internationellt. Jag vill
alltså höra vad SSI avser att ta initiativ till för
att få fart på forskningen. Vill SSI undersöka även
drabbade personer som uppger sig vara påverkade för
att finna någon annan förklaring än den de själva
uppger? Är det en linje man är intresserad av att
följa?
Lars-Erik Holm, SSI: Jag är glad att du tar upp den
frågan. Är det någonting som SSI har gjort är det
att ropa och ropa om behov av forskning. Redan 1994
kom Strålskyddsforskningsutredningen som pekade på
att myndigheten borde få medel för detta och ett
ansvar. Vi fick ett ansvar men inga medel, så vi
tvingades ta medel från den ordinarie driften för
att ge anslag till universitet och högskolor.
Vi pekade i remissomgången när det gällde
bildandet av de nya forskningsråden,
vetenskapsråden, på att det här skulle drabba
strålskyddsforskningen som skulle hamna i kläm
mellan de olika råden. Vi kan se att detta är precis
vad SSI skrev i sin remissbedömning. Vi har skrivit
flera gånger att strålskyddsforskningen är
utrotningshotad. Vi har inte använt det ordet, det
använder jag i dag. Men det är så det är. Snart
finns det inga forskare kvar. Därmed kan vi heller
inte delta i de europeiska forskningsprojekten,
därför att vi har snart ingen kompetens kvar på det
här området. De forskare som har kompetensen lämnar
området och går in på andra områden där de kan få
pengar.
Vi har nu sagt till regeringen att avsikten att
inte bevilja medel till strålskyddsforskning också
är ett politiskt beslut. SSI tar inte ansvar för det
beslutet. Vi har pekat på att det här behövs. Men vi
vill uppmärksamma att även att inte göra någonting
naturligtvis är ett beslut.
Stöd till de drabbade tycker vi snarast är en fråga
för andra myndigheter, till exempel Socialstyrelsen
och andra som arbetar med hälsofrågor.
Sven Gunnar Persson (kd): Min fråga riktar sig till
Socialstyrelsen och Strålskyddsinstitutet. Vill
någon forskare också kommentera den är det okej.
I de frågor vi diskuterar i dag bör
försiktighetsprincipen vara vägledande. Det kan man
kanske se från två håll. Antingen att det inte går
att påvisa hälsorisker och att märkning eller
tydliga rekommendationer därför inte behövs. Eller
också kan man se att det inte går att bevisa
ofarligheten, och då kanske det får andra
konsekvenser när det gäller rekommendationer,
märkning och sådana saker. Där tycker jag att man
kan spåra lite olika ställningstaganden från
Strålskyddsinstitutet i Sverige och kollegerna i
till exempel England som säger: Man kan inte säga
att strålning även under nationella gränsvärden helt
saknar negativa hälsoeffekter, därför bör man. Även
de tyska strålskyddsmyndigheterna säger liknande
saker.
Om man likt Hardell knyter an till utvecklingen när
det gäller synen på vissa miljögifter och exempelvis
rökning, finns det då inte skäl att inta en hållning
där man säger att det för närvarande inte går att
bevisa ofarligheten och att det därmed leder till
åtminstone märkningsregler och tydliga
rekommendationer från myndigheterna?
Lars-Erik Holm, SSI: Först vill jag säga att man
aldrig kan bevisa ofarlighet. Man kan möjligen
bevisa farlighet. Nämn den konsumentprodukt som vi
kan bevisa är ofarlig! Det blir en omöjlig sak.
Det vi säger är att det finns oklarheter i
kunskapsläget. Vetenskapsgrupper i land efter land
pekar på att det i dag inte finns någonting som
säger att det här har hälsorisker. Men det finns
biologiska effekter som vi måste forska vidare på.
Vi tycker att det är en rimlig försiktighetsstrategi
att minska strålningen så långt det är möjligt när
man använder mobiltelefoni, så att man ändå kan
bibehålla mobiltelefonifunktionen. Skulle man, som
en forskare här sade, kräva att den passiva
mobiltelefonin är nere på några promille av watt
skulle vi nog få stänga både radio- och TV-stationer
och allting annat i landet. Jag tror ingen vill
detta utan det är hela tiden en balans mellan risken
och nyttan som vi måste försöka hantera. Jag tror
att försiktighetsstrategin är den rätta vägen att
gå.
Bo Pettersson, Socialstyrelsen: Vi delar SSI:s
uppfattning, men det råder en viss
begreppsförvirring när det gäller
försiktighetsprincipen. Den försiktighetsprincip som
Lars-Erik Holm har pratat om är en allmän
försiktighet. Den försiktighetsprincip som finns i
miljöbalken är en myndighetsutövning. Den kan man ta
till om man har skäl att anta att det kan finnas en
risk. Och det skälet har vi inte.
Leif Salford, Universitetssjukhuset, Lund: Det sägs
många gånger här i dag att vi har en samsyn på att
det egentligen inte är någonting så oroväckande i
detta men att vi likväl ska vara försiktiga.
Jag är inte beredd att säga att det finns en
samsyn som är så tydlig att man skulle våga säga att
det här absolut inte är någonting som kan vara
skadligt för människan. Jag skulle vilja säga att
här finns fynd. Det sägs samtidigt flera gånger i
debatten att det gjorts biologiska fynd som talar
för att någonting händer och att det händer med
mycket små energimängder. Vad det har för direkt
betydelse för människan vet varken vi i Lund som
sysslar med detta eller andra kolleger som arbetar
med de här problemen. Men det är alltså klart
fastställda fynd.
Så länge vi var ensamma i världen - och nu talar
jag bara om Lundagruppens arbete - om att faktiskt
arbeta med den här blod-hjärn-barriärproblematiken,
parallellt, ska jag säga, med gruppen uppe i London
Ontario som arbetar med
magnetkameraundersökningarna, har vi hela tiden
funnit att det händer någonting. Men man har sagt:
Ni är ensamma med ert laboratorium, därför får det
ingen vetenskaplig tyngd. Det kan vi hålla med om.
Det är de krav som ställs i den vetenskapliga
världen. Är det ett land med en god forskare som
uppnått något i en viss modell vill man se den
repeterad.
Nu är den faktiskt repeterad. Det var uppe i den
diskussion i Tyskland som jag förde fram, i
Reisensburg. Där gjorde ordföranden vid mötet, som
var inbjuden specialist från England på just
blod-hjärn-barriären, konklusionen att vi i dag kan
säga att här är någonting. Det är fastställt att här
är någonting. Vi har fyllt kriteriet att mer än ett
laboratorium har visat detta. Så vi har alltså ett
faktiskt fynd som finns. Jag håller med om att vi
inte vet varför det är så. Det finns spekulationer,
man skulle kanske till och med kunna kalla det
hypoteser, om att man har en påverkan i biologin vid
vissa nivåer, vissa frekvenser.
Då vill jag påpeka att vi i vårt eget laboratorium
också har visat att man kan påverka vesiklar med
elektromagnetiska fält i en mycket speciell modell -
vesiklar från spenat faktiskt. Där kan vi visa att
man kan förutsäga vid vilka små energimängder man
kan påverka en liten vesikel som har kommit från en
planta så att den pumpar ut radioaktivt kalcium mer
eller mindre effektivt. Vi kan alltså förutsäga
detta. Det går att visa i biologiska modeller att
det faktiskt går att påverka med små
elektromagnetiska fält. Därför är det för oss i alla
fall väldigt viktigt att här finns en iakttagelse.
Den är repeterad ute i världen, och där är
någonting.
Då menar jag att man inte kan säga att det finns
en samsyn och att där inte är någonting. Man måste
säga att vi har sett detta. Jag håller helt med vår
generaldirektör om att det självklart ska satsas på
forskning för att gå vidare. Vi önskar oss inte i
till exempel Lundagruppen att det ska vara sådana
här problem. Det är ingenting vi strävar efter på
något sätt. Men om vi har funnit något i vårt
laboratorium är vi tvingade att tala om det. Vi går
inte ut med larm, men vi svarar på frågor när det
frågas om våra vetenskapliga publikationer från vår
omvärld.
Jag är mycket mån om att hålla fram att detta alltså
är fakta som finns. Dem måste man ta till sig. Sedan
är det riktigt, som ni säger här, att besked måste
komma via fortsatt forskning. Jag är inte beredd i
dag, och det var inte heller SSI den 10 december i
fjol, att säga att telefoner ska märkas med
särskilda varningslappar som på ett cigarettpaket,
därför att jag anser inte att den forskning som vi
har fört fram räcker till för en sådan sak. Det är
en lång väg kvar innan man kan säga att det vi har
sett faktiskt är någonting som är farligt för
människan. Men det vore också fel att säga att
egentligen inte någon någonstans tycker att det
finns någonting som talar för att det kan vara
farligt. Jag tror att jag bör sluta där så att det
inte blir ännu farligare.
Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag
måste ju instämma med den föregående talaren. Här
finns inte en samsyn, att alla forskare anser att
det här är ofarligt. Vi har gjort den studie i
världen som har den längsta uppföljningen av
mobiltelefonanvändningen, det vill säga i Sverige
där de första mobiltelefonerna kom 1981. Vi har
också gjort den största studien inom området när det
gäller antal fall och kontroller.
Vi hittar entydigt den största risken för de gamla
analoga systemen, som ju hade en högre uteffekt än
GSM och trådlösa telefoner har. Vi hittar också risk
inom det område där man har exponeringen av
mobiltelefonmikrovågor, det vill säga på den sida av
huvudet som man har använt mobiltelefonen. Däremot
hittar vi inget på den andra sidan av hjärnan. Det
vill säga har man använt mobiltelefon på vänster
sida och tumören uppträder på höger sida ser vi
inget samband.
Vi ser också den största risken för tumörer på
hörselnerven som är ett kritiskt organ där man har
den högsta exponeringen.
Jag är lite grann trött på att höra att man ofta
säger att fynden är svårtolkade och att fynden är
problematiska. Är det så att man för fram tankar om
att fynden är problematiska ska man kunna
specificera detta och inte vifta bort resultat genom
att komma med svepande argumentation.
Däremot håller jag helt med Leif Salford om att
studier måste upprepas i andra populationer. Det
måste vara andra forskargrupper som visar samma fynd
för att man till slut ska kunna ta definitiv
ställning till om det finns en risk, hur stor den är
och så vidare. I avvaktan på det finns det ju
möjlighet, som SSI har sagt, att använda sig av
handsfree. Om man uppfattar detta som en risk har
man alltså ett individuellt val, om man vill använda
sig av handsfree eller inte.
Mobiltelefonerna ser inte jag personligen som ett så
stort problem när det gäller att skydda sig. Man kan
driva tekniken vidare. Däremot måste man säga att
hela området är oerhört teknikdrivet i dag. Det är
inte drivet av befolkningen. Vi har väldigt mycket
påringningar från människor som är oroliga för
basstationerna. Hela utbyggnaden av
basstationssystemet har skett över huvudet på den
svenska befolkningen. Man kunde med enkla åtgärder
ha lokaliserat basstationerna på ett bättre sätt, så
att man hade fått ned strålningen i befolkningen.
Detta har man inte tagit hänsyn till, inte heller
till eventuella hälsoeffekter.
Ordföranden: Nu vill jag bara tala om för er
ledamöter att det är ni själva som avgör hur många
frågor som ska hinna ställas. Om ni har ett vitt
frågebegrepp och vill att många ska svara rent
generellt eller om ni vill rikta frågan avgör ni
helt själva.
Karin Thorborg (v): Lena Hillert började med att
ställa frågan hur vi ska agera med den kunskapsbild
vi har. Efter allt det vi har hört här i dag tycker
jag att det är dags för en ny hållning från
regeringens och SSI:s sida.
Vi har hört att det behövs mer forskning. Det är
alla överens om. Vi har hört att
mobiltelefonanvändandet bör reduceras. Barn är mest
utsatta. Det är de som kommer att använda
telefonerna allra längst. Hur ska man stötta oroliga
föräldrar som inte vill köpa telefoner till sina
barn? Kan regeringen göra någonting genom förbud?
Vi har hört om varningar som andra länder har på
mobiltelefonerna. Vi har hört om standardmärkning av
telefonerna. Det förstår jag att branschen absolut
inte är intresserad av. Ingen tillverkare har
hittills velat få sina telefoner strålningstestade
för att få en märkning.
Jag tycker att det här är en stor undfallenhet
gentemot branschen. Inga krav har ställts på
branschen från regeringens eller SSI:s sida. Allting
ska vara på frivillighetens väg.
(Ordföranden: Och vad har du för fråga, Karin?)
Frågan är: Vad tänker SSI göra för att sätta lite
mer press på branschen för att den ska ta sitt
ansvar?
Lars-Erik Holm, SSI: SSI för dialog med branschen.
Som vi har sagt tidigare finns det inga säkerställda
hälsorisker som vi som myndighet ska reglera. Det
finns enskilda biologiska effekter, som vi säger,
och som även forskarna säger bör upprepas av andra
forskare i andra miljöer. Och vi säger att det
behövs forskningsmedel för detta. I avvaktan på det
kommer myndigheten att ta fram information om hur
man själv kan minska sin exponering. Vi kommer att
ha diskussioner med industrin för att se i vad mån
den vill medverka i ett sådant arbete, men också
tillsammans med industrin titta närmare på om man
kan få bättre exponeringsmått än de ganska
komplicerade begrepp som vi rör oss med i dag och
som är svåra att kommunicera till individen.
Mats Holme, Mobiltelebranschen: Det sägs gång på
gång att branschen är ovillig att märka mobiler och
att vi inte följer standarder. Det finns absolut
inga sanningar i det. Alla mobiler som säljs på den
europeiska marknaden följer samtliga standarder och
säkerhetskrav som finns inom EU. På grund av att de
gör det sätter man ett CE-märke på dem. CE-märket är
mycket omfattande. Det omfattar även exponering för
elektromagnetiska fält.
De svenska myndigheterna, SWEDAC, har tillsammans
med Svensk Handel, Svenskt Näringsliv,
Konsumentverket och Elsäkerhetsverket gått ut i en
kampanj för att berätta vad CE-märket innebär. Det
är ingen strykjärnsmärkning, som vi hörde tidigare i
morse, utan det är en mycket omfattande märkning med
alla standarder och säkerhetskrav som behövs för att
visa att en produkt är säker att använda.
Jan Andersson (c): Mobiltelefonerna är ju tänkta att
underlätta människors liv, och det gör de för de
allra flesta. Men de som drabbas av problem i
samband med detta känner dels att de inte blir
trodda, dels att de jobbar mot starka ekonomiska
intressen. Min fråga till branschen, som säger att
det här är säkert, är: Om det i framtiden visar sig
att det inte var så säkert och ofarligt som man nu
säger, kommer branschen att ta sitt ansvar då?
Mats Holme, Mobiltelebranschen: Jag antar att du
pratar om det vi kallar elöverkänslighet. Vi har
ingen annan uppfattning om elöverkänslighet än de
svenska expertmyndigheterna har. Det är ett
problematiskt område, eftersom det inte finns några
vetenskapliga belägg för de verkliga orsakerna.
Vår inställning är att det bästa vore om man kunde
ta bort fokus från mobiltelefoner och 3G och att de
elöverkänsliga och forskarna tillsammans kunde titta
på vad som är orsakerna till de problematiska symtom
som finns. Det är mitt svar om elöverkänslighet.
När det sedan gäller branschens ansvar vill jag säga
att branschen alltid tar ansvar.
(Kaffepaus)
Ordföranden: Då vill jag passa på att tala om för er
nytillkomna tittare där hemma som följer den här
utfrågningen från soffan att vi precis har haft en
liten paus. Det är miljö- och jordbruksutskottet som
har en utfrågning som gäller strålning från
mobiltelefoner och basstationer.
Vi har under förmiddagen fått lyssna på ett antal
forskare, och vi har även representanter här från
SSI, Statens strålskyddsinstitut. Vi har påbörjat en
omgång med frågor, och det är ledamöterna från
miljö- och jordbruksutskottet och ledamöter från
trafikutskottet, som också är inbjudna, som ställer
frågor. Vi har en diger talarlista kvar med många
frågeställare.
Gunnar Goude (mp): Vi har talat rätt mycket om de
svårigheter man har med så kallade epidemiologiska
undersökningar, fältundersökningar, som syftar till
att fastlägga om det blir hälsoskador av de
elektromagnetiska fält som mobiltelefonen ger.
Jag har suttit och funderat här över den långa
listan på beklaganden när det gäller forskningen om
att man inte har kommit med tydliga resultat, att
man behöver forska mer och så vidare. Jag vet att vi
i Sverige har en väldigt framstående forskning när
det gäller mikrobiologi, genteknik och kunskap inom
grundforskningen när det gäller cellens funktioner,
och jag skulle vilja nämna någonting om det man kan
förvänta sig utifrån ett sådant perspektiv. Min
fråga kommer så småningom att beröra även forskarna,
förmodar jag.
Vi vet att de celler, till exempel i hjärnan, som
utsätts för den här strålningen till stor del styrs
av elektriska potentialer, elektriska laddningar,
inom cellen eller i cellens vägg. Potentialen i
väggen reglerar genomsläppligheten i cellen. Vi har
påverkan av elektriska fält naturligtvis när det
gäller molekylerna inne i cellen vad gäller hur de
orienteras och hur de fördelas. Vi vet - vi har hört
det från föredragshållare i dag - att arvsmassan,
DNA, kan påverkas direkt av elektromagnetiska fält.
Vi vet också att samverkan mellan celler,
förbindelsen mellan två nervceller till exempel, det
vill säga det man kallar för synapsen eller
övergången, direkt påverkas om ett elektriskt fält
utifrån går in i den här cellsubstansen.
Utifrån den kunskapen borde det alltså ringa
väldigt många varningsklockor när man får en
mobiltelefon intill örat eftersom man vet att den
sänder ut just ett sådant elektromagnetiskt fält som
påverkar cellerna inne i hjärnan, och att det går
in, för att inte överdriva, 5-10 centimeter i
hjärnan.
Min fråga blir då till SSI: Varför bryr man sig
inte om alla de små varningsklockor som borde ringa,
eftersom vi vet att alla de här mekanismerna som vi
känner så väl från grundforskningssidan kommer att
påverkas? Varför uppmärksammar då inte SSI att det
här finns skäl att vara försiktig? Vi har alla skäl
att vänta oss att det blir en påverkan. Frågan är
vilka hälsoskador det kan vara. Men risken finns
naturligtvis där, när de här sakerna påverkas.
Långtidseffekterna känner vi inte - dem måste vi
studera - men försiktighetsprincipen borde ha
tillämpats. I stället väljer SSI att gå motsatta
vägen och säga: Vi gör ingenting och kan inte gå ut
med några rekommendationer som är tillräckligt
skarpa till vare sig producenter eller konsumenter.
Detta görs med hänvisning till att man vill vänta på
att undersökningar visar att skadan har skett. Det
är alltså motsatsen till försiktighetsprincipen.
Min fråga går till SSI och gäller varför man inte
har tillämpat försiktighetsprincipen. Den står i
svensk lag i miljöbalken. Jag ser också gärna ett
litet stöd från forskarna när det gäller kunskapen
på det här området, som borde ha varit tillräcklig.
Lars-Erik Holm, SSI: Jag kan bara inledningsvis
upprepa det jag sade i min presentation. SSI gör sin
bedömning på samma sätt som andra
strålskyddsmyndigheter gör. Vi följer
riskvärderingar, och alla sammanställningar av
kunskapsunderlagen visar enhälligt att det inte
finns några hälsoeffekter. Det finns enstaka
biologiska effekter som vi också tycker att man ska
följa med mer forskning.
Du säger att det finns alla skäl till misstankar.
Vi säger att det finns enstaka biologiska effekter
som bör följas mer. I dagens läge kan inte
myndigheten använda den försiktighetsprincip som
står i miljöbalken eftersom det inte finns några
hälsoeffekter att skyddas mot. Vi talar i stället om
en försiktighetsstrategi som handlar om att minska
den strålning som inte behövs för telefonin. Genom
att använda en hörsnäcka kan man ju minska
exponeringen med 95 % eller kanske mer, beroende på
vilken hörsnäcka man använder, och vi tycker att det
är ett stort steg i avvaktan på att vi får mer
kunskap.
Vi har också, som jag sade, under en lång rad av år
sagt att det behövs mer forskning på det här
området.
Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: När
det gäller epidemiologin finns metoderna i Sverige,
som vi har hört tidigare. Det är en ren resursfråga.
Det är kostsamma studier som behöver göras, och det
kostar pengar. För detta krävs alltså ett nationellt
forskningsprogram.
Leif Salford, Universitetssjukhuset, Lund: Jag vill
också säga att det inte är riktigt självklart för en
forskare att kasta sig in i detta mycket konstiga
fält. Det är ett fält som till exempel läkare och
många andra som är forskare med mycket biologi i
grunden tvekar att kasta sig in i. Det är ett
väldigt svårt fält, och det förutsätter att du har
en grupp människor som du redan har en god relation
med i vars krets du kan börja tänka. Man tänker inte
ensam. Som läkare och biolog kan jag inte tänka de
tankarna själv - man måste ha en grupp. Det är inte
så lätt att skapa.
Då är vi inne på det som alla andra talar om,
nämligen pengar - mycket pengar. Det här gör sig
inte självt. Det är ett område som lite grann också
är omgivet av tveksamheten inför elektromagnetism,
dessa svåra ting som är väldigt svåra att greppa för
väldigt många kolleger inom forskarvärlden.
Monica Green (s): Jag har konstaterat att samsynen
gäller att det behövs mer forskning i alla fall. Det
märks ju - alla hävdar det.
Jag tänkte fråga dig, Lena Hillert, om du tycker
att gränsvärdena är rätt. Vi har hört att ganska
många av er här - jag uppfattar att det finns en
samsyn om det - tycker att basstationerna inte
närmar sig gränsvärdena, men att terminalerna, det
vill säga telefonerna, gör det. I så fall: Är
gränsvärdena rätt, och på vilket sätt hjälper en
handsfree, om nu en handsfree minskar risken mycket?
Jag tillhör ju dem som ständigt trasslar in sig i
sladden och hela tiden rycker av sladdarna, så jag
tycker att det finns stora problem med att använda
handsfree. Jag undrar då om det finns andra organ i
kroppen som kan påverkas, till exempel testiklar,
könsorgan och andra viktiga funktioner i kroppen, om
man har telefonen någon annanstans på kroppen och
använder sig av handsfree.
Dessutom har jag en tilläggsfråga om Bluetooth,
alltså när man inte har någon sladd på handsfree,
vilket ju är mycket enklare. Men man kan ju tänka
sig att det väl antagligen är mer strålning från en
sådan. Är det det?
Lena Hillert, Karolinska Institutet, Stockholms läns
landsting: Jag upplevde att det var flera frågor
här. Det gällde dels om gränsvärdena är riktigt
satta, dels om handsfree kan påverka andra delar av
kroppen, dels om Bluetooth ökar exponeringen.
Vad gäller gränsvärdena, som jag sade, är den
sammantagna bilden att vi har fullt stöd av
forskningen i dag. Då ska man komma ihåg att
gränsvärdena inte ligger på de nivåer där vi har
effekter, utan gränsvärdena är satta med
säkerhetsmarginaler som för allmänheten är faktor
50. Det finns alltså en marginal även över
gränsvärdena. Det finns, som jag har uppfattat det,
även från professor Salford och professor Hardell
här en samsyn om att vi inte har visade
hälsoeffekter som motiverar revidering av
gränsvärdena.
Handsfree sänker exponeringen, som vi har hört.
Det har förekommit andra uppgifter, men de har inte
bekräftats i andra studier. Det är det sätt vi har
att kunna telefonera men, om vi så önskar, sänka
exponeringen.
Om man tänker på avståndet mellan de delar som man
använder vid Bluetooth-kommunikation och avståndet
från en mobiltelefon till basstationen kan man
säkert inse att det är betydligt lägre nivåer som
behövs för att kommunicera mellan två så pass
närliggande apparater än från en mobiltelefon till
en basstation.
Björn Hamilton (m): Man har egentligen mest
diskuterat basstationer, antenner och master ute i
kommunerna, och kanske inte så mycket själva
telefonapparaten. Vi kanske borde försöka vrida den
diskussionen, för här får man intrycket att det
egentligen är telefonerna som kan vara skadliga.
Min fråga gäller däremot masterna och
basstationerna. I min hemkommun har vi haft en
fruktansvärd diskussion om just placeringen av
dessa. I och med att det är flera bolag ute på
marknaden har man haft svårt att komma överens om
var det ska vara master och hur många de ska vara.
Då är min fråga, kanske i första hand till Telia:
Har ni hittat någon modell för att vi ska undvika
att ha tre fyra master i stället för kanske bara en
som man kan samsas om att hänga sina antenner på,
vilket jag tror skulle underlätta? Om man kan göra
det så skulle det säkert underlätta både utbyggnaden
och hastigheten i utbyggnaden, och det kanske också
skulle föranleda att man inte behövde ha upprivande
diskussioner ute i kommunerna om det här. Man är ju
rädd för de här masterna eftersom man tror att det
strålar så mycket från dem att man vill begränsa
antalet.
Håkan Dahlström, chef mobila nätet, Telia Sonera AB:
I dag är det så att vi upplåter plats i våra master,
och vi strävar efter att göra det på marknadsmässiga
villkor. Under GSM-utbyggnaden sköttes det här
mellan de operatörer som då byggde GSM-nät
samtidigt. Det var ett fungerande mastsamarbete där
man delade master på lika villkor.
I början av 3G-nätets rollout hade vi nya aktörer.
Vi hade inte samma utgångsläge. Det fanns väldigt
olika uppfattningar om vilken rätt man hade att
nyttja någon annans infrastruktur. Det tog således
en tid innan vi hittade fungerande samarbetsformer.
Telia Sonera har sedan ett och ett halvt år
tillbaka haft avtal med alla andra operatörer på den
svenska marknaden om hur och under vilka villkor vi
delar master. Vi har ett stort antal inplaceringar i
dag. Min minnesbild är att vi ligger runt 3 000
inplaceringar i våra befintliga sajter i dag. Det är
främst operatörer, men det är också åkerier och
olika myndigheter som vi upplåter plats i masterna
för.
När vi får en begäran om en inplacering måste vi
även ta hänsyn till det framtida behov som vi ser
att vi kommer att ha, så det är inte alltid
självklart att det går att lösa. I dag har vi,
upplever jag, ett fungerande samarbete med de andra
aktörerna, och vi byter ett mot ett. Så vi delar
master i dag - ja.
Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå: Man
måste tänka sig för lite grann, kanske, om man
samlokaliserar. Lägger man alla tre operatörerna på
samma mast får man alltså tre gånger högre värden i
det närområdet gentemot om man sprider ut det så att
de får en mast var och man så att säga demokratiskt
delar på strålningen.
Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag
vill göra en kort kommentar till den här frågan och
föregående fråga. Det jag skulle vilja efterlysa är
en gränsvärdessättning utifrån de biologiska
effekter vi har. Man ska inte glömma bort att de
gränsvärden vi pratar om är termiska, alltså
uppvärmningseffekter. Då ligger vi betydligt högre.
Det är ingen som än så länge har gjort en
gränsvärdessättning beroende på det vi ser i
biologin i cellförsök, det Leif Salford ser i sina
studier. Var skulle vi hamna då i förhållande till
basstationer? Då börjar vi tala om en
försiktighetsprincip för befolkningen.
Kjell-Erik Karlsson (v): Antalet elöverkänsliga i
samhället ökar, och det kan finnas olika orsaker
till det. Därför har jag en fråga om
synergieffekter. Den baserar sig på en erfarenhet
från en industriolycka där epoxyrök troligen ledde
till elöverkänslighet. Finns det något forskarbelägg
för synergieffekter mellan miljögifter i kroppen och
icke-joniserad strålning, elektriska magnetfält? Jag
vill rikta frågan till Olle Johansson.
Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet: Det
finns det kanske inte vad gäller kroppsegna kemiska
ämnen, men däremot har man ju sett
samverkanseffekter i olika modellstudier utanför
kroppen, så den hypotesen borde naturligtvis
undersökas.
Sven Bergström (c): Jag tycker att det spretar lite
i dag. Vi får höra från SSI att det finns en
betydande samsyn, men när vi lekmän sitter och
lyssnar på den här sidan tycker jag att det var att
ta i att tala om en betydande samsyn. Jag tycker som
sagt att det spretar ganska mycket.
Flera betonar att det finns risker, inte minst när
det gäller frågan om blod-hjärn-barriären. Tittar vi
ut över världen kan vi också notera att de ansvariga
strålskyddsmyndigheterna inte heller riktigt har
samsyn, om jag förstår det rätt. Till exempel har
jag förstått att den tyska strålskyddsmyndigheten
mycket bestämt varnar för att barn ska använda
mobiltelefoner. En fundering man får då är: Hur kan
det komma sig att man drar så olika slutsatser?
Min fråga handlar egentligen om något annat. Det är
ju inte bara mobiltelefoner som alstrar
elektromagnetism. Vi har ju en massa andra saker
också i våra hem och våra bilar och på våra
arbetsplatser. Min fråga är alltså: Är det någon som
forskar ordentligt på helheten? Vad får det för
effekter på överkänsliga människor? Att det finns
sådana tror jag att alla på den här sidan kan
försäkra eftersom vi får samtal från oroliga
människor som är alldeles övertygade om att de är
drabbade av mobiltelefonstrålning, som man säger.
Men vad blir det totala resultatet av den
elektrosmog, som en del säger, som finns i våra hem,
på våra arbetsplatser och i våra bilar? Finns det
någon samlad forskning om detta? Vad säger SSI?
Lars-Erik Holm, SSI: Jag ska börja med barnen. Du
hänvisar till den tyska strålskyddskommissionen.
Ursprunget kom från den engelska
Stewartkommissionen, som sade att om vi i framtiden
finner hälsoeffekter som i dag inte är kända, då är
det rimligt att anta att barn skulle vara
känsligare. Barn är växande, barn har tunnare
skelett och därmed högre absorption. Då vore det
rimligt att minska exponeringen i enlighet med
försiktighetsstrategin.
Vårt vetenskapliga råd har tittat på de data som
finns och även den holländska senaste rapporten,
kunskapssammanställningen därifrån, som pekar på att
det i dag inte finns några data som tyder på att
barnen är känsligare för detta. Därför sade jag det
tidigare i dagens presentation. Den information som
SSI ska ta fram, förhoppningsvis tillsammans med
andra myndigheter, ska rikta sig till både barn och
vuxna. Det är samma försiktighetsstrategi, att
minska onödig exponering, som bör gälla för dem
båda.
När det gäller summationseffekter har SSI gjort
mätningar för att göra en temperaturtagning på den
elektromagnetiska belastningen i olika miljöer. Där
ligger man långt under gränsvärdet. Jag tror att
Yngve Hamnerius visade en temperaturtagningsbild i
sin presentation.
Jag kan inte svara på vilken typ av forskning som
görs när det gäller elkänslighet, men det kanske
någon annan kan göra.
Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå: När
det gäller elöverkänsligheten övergripande är det
väldigt lite forskning som görs i landet. Vi har
hållit på rätt mycket med den problematiken sedan
1985. Vi har flera ansökningar inne, men vi har
aldrig lyckats få några pengar för att gå vidare.
Vi har konstaterat att de elöverkänsliga har en ökad
känslighet i det centrala nervsystemet för sådant
som vi har censorer för - ljud, ljus, kemikalier. De
är mer stresskänsliga. Däremot har vi aldrig lyckats
konstatera att det finns en koppling till de
elektromagnetiska fälten. Vi har dessutom sett en
obalans i det autonoma nervsystemet. Det finns en
hel rad kliniska fynd att gå vidare på, men vi har
hittills inte fått möjlighet att göra det.
Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag
kan haka på där och säga att vi har skissat sådana
studier där man ska titta på elöverkänsliga eller
sådana som anser sig ha besvär av
mikrovågsemissioner. Där ska det ingå mätningar i
bostäder och på arbetsplatser. Man kan ta blodprov
och titta på samverkan av miljögifter som PCB och
bromerade flamskyddsmedel. Man kan göra
hälsoundersökningar och också efterfråga de
subjektiva symtomen.
Det finns medicinska möjligheter till detta, men
sanningen är att det inte går att finansiera sådana
studier i dagens läge, som nödvändigtvis blir breda,
stora och relativt kostsamma.
Olle Johansson, Karolinska Institutet: Det är samma
kommentar. Vi har försökt i sex års tid att få
pengar till den här forskningen och fått avslag
varje gång. Vi har igen den 2 februari skickat in
tre ansökningar till FAS, och jag var oerhört glad
att höra Anders Ahlbom i sin framställan i princip
räkna upp rubrikerna på de tre ansökningarna. Nu
förstår vi att vi kommer att få alla de här
pengarna.
En viktig poäng att komma ihåg när det gäller
forskning och pengar ska jag beskriva med följande
analogi. Om ni vill undersöka förekomsten av
giftormar i världen kan ni absolut inte ge pengar
till människor som säger att det är biologiskt
otänkbart att det finns ormar. Ni kan heller inte ge
pengar till dem som säger att det bara finns
ofarliga ormar. Ni kan bara ge pengar till dem som
vågar lyfta upp en livslevande kobra.
I det här rummet i dag är det ytterst få sådana
forskare.
Jag föreslår att ni satsar pengar på till exempel
professorerna Salford, Hardell, Kjell Hansson Mild
och andra och ser vad de kommer fram till. Har de
fel kommer de att visa det själva. Ljuger de och
fuskar kommer andra kolleger i världen att visa det.
Eftersom det är helt ofarligt kan industrin bekosta
forskningen, för de kommer ändå inte att utgöra
någon risk.
(Applåder)
John Lind, Elöverkänsligas riksförbund: Det finns
stora individuella skillnader när det gäller
känsligheten. Många elöverkänsliga reagerar på
vanlig hushållsström, alltså 50 Hz. En intressant
skillnad är att kvinnor tycks vara mer känsliga än
män. Vad det kan bero på är också någonting man
borde forska om. Mellan två tredjedelar och tre
fjärdedelar av våra medlemmar är kvinnor.
Det har pratats mycket om oss, så det är roligt
att få säga någonting själv.
I dag är det minus 14 grader ute där jag bor. Runtom
i landet bor det människor som har tvingats flytta
från sina bostäder. De har bosatt sig i elfria torp.
De har bosatt sig i husvagnar. De får ingen ro: de
drivs från det ena stället till det andra. Med tanke
på vad som händer ute i samhället med denna
utbyggnad av mobiltelefoninätet måste man konstatera
att det är en fråga om mänskliga rättigheter. Det
sker just i dag runtom i landet en massiv kränkning
av mänskliga rättigheter och jag vill påstå med
myndigheternas, åtminstone delvis, goda minne.
Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja vända mig
till Strålskyddsinstitutet men också rikta mig till
Naturskyddsföreningen.
Människor är olika känsliga. En del är allergiska
mot jordgubbar, andra tycker att jordgubbar är
väldigt gott. Vi måste som politiker ta hänsyn även
till konsekvenserna för de få människorna och inte
bara räkna genomsnitt. När jag förut frågade
Strålskyddsinstitutet om man var beredd att agera
för att undersöka drabbade personer som uppger sig
vara påverkade för att om möjligt hitta en annan
förklaring än vad de själva uppger, fick jag svaret
att det här med stöd till de drabbade mera är en
fråga för sociala myndigheter. Men jag menar alltså
inte i grunden det stöd som de behöver som människor
utan chansen att undersöka för att se om påverkan på
cellnivån kan dokumenteras i form av hälsoeffekter.
Det borde man titta på hos just de personer som
själva uppger att de har hälsoeffekter. Jag vill
gärna höra även Naturskyddsföreningen lägga ut
texten där.
Lars-Erik Holm, SSI: Det är säkert mycket mer som
SSI skulle kunna göra. Låt mig bara erinra utskottet
om att SSI har sex personer som jobbar på heltid med
detta. Vi förväntas åka runt i kommuner, delta på
möten, göra mätningar, göra riskanalyser. Vi gör
gärna det, men då måste vi få större anslag också.
Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen: Det
behövs givetvis mer forskning, och det är forskarna
ganska snabba att understryka också. Även de som
menar att det är teoretiskt omöjligt att man skulle
kunna få några effekter vill forska på det här.
Jag skulle vilja säga så här: Ni har gjort det
förut. Det här är en väldigt komplex fråga. Det är
ett oklart forskningsläge. Det finns biologiska
effekter, det finns inga konstaterade risker eller
skador på människor i dag. Men ni har i kammaren
hanterat sådant här förut. Jag tror att det var i
det här rummet som miljöskyddslagen passerade 1969
som talade om att man skulle vidta förebyggande
åtgärder om någonting kan orsaka skada på miljön. I
miljöbalken står det inte, som vi hörde, att det ska
finnas skador, det finns inget skaderekvisit på
försiktighetsprincipen, utan det står "skäl att
misstänka". Samma inriktning finns också i EU-
kommissionens uttolkning av försiktighetsprincipen,
som är grundad i EU-fördraget.
Om det finns osäkerhet å ena sidan eller hot å
andra sidan finns det en skyldighet att vidta
åtgärder, som en del har understrukit här. Det är
uppenbart att man behöver vidta åtgärder.
Försiktighetsprincipen kan inte tolkas, som man ofta
gör, så att man direkt ska förbjuda någonting, ha
ett moratorium för någonting. Men den ska definitivt
leda till sådana saker som krav på märkning, att
placera masterna rätt - det har getts ut en rapport
från Naturskyddsföreningen - att se över
gränsvärdena som enligt många forskare är satta på
irrelevant grund i dag, att se över hur
rekommendationer gällande barn ser ut, att se till
att det alltid säljs en fungerande handsfree - man
får byta dem hela tiden. Det kräver ett politiskt
initiativ och inte den slapphet som vi ser i dag
från myndigheternas sida.
Förstår man försiktighetsprincipen rätt måste man
vidta ett antal förebyggande åtgärder. Det är en
hörnsten som den här kammaren har använt i
miljöskyddslagen, i propositionen för ett och ett
halvt år sedan om en giftfri miljö, vid
tillämpningen av hantering av genmodifierade
organismer, som jag vet att en del av er har jobbat
med, och så vidare. Det är bara att göra som ni har
gjort förut. Förebygg skada!
Mats Holme, Mobiltelebranschen: Man kan lätt få
uppfattningen att det inte forskas. Det har forskats
på det här området i 60 år. Just nu pågår ungefär
100 studier. Totalt sett har man under de tio
senaste åren lagt 200 miljoner euro på en sådan här
forskning, på just nu pågående studier 100 miljoner
euro. Industrin finansierar ungefär hälften av det.
Man gör det via internationella organisationer för
tillverkarna MMF och för operatörerna GSM
Association. Man är noga med att bygga fördelningen
på WHO:s forskningsprogram för att vara noga med att
vi inte styr var pengarna hamnar och inte kan
påverka resultaten.
De här pengarna hamnar i nationella och
internationella forskningsprogram. Det pågår som
sagt ungefär 100 studier, och industrin står för
hälften.
Ingela Hammar, Elöverkänsligas riksförbund: Vi som
är elöverkänsliga tvekar inte över sambandet mellan
våra symtom och den ökade trådlösa strålningen i
samhället. Många av våra medlemmar blir så sjuka att
de får flytta från sina bostäder, familjer
splittras. Ofta är det så att man inte bara flyttar
en gång; man kanske får flytta ett antal gånger för
att det kommer basstationer i närheten, vilket är
det stora problemet just nu.
Att som nu öka den totala mängden strålning gör
vår levnadssituation ohållbar. Vi elöverkänsliga har
redan påverkats, vi har drabbats av hälsopåverkan.
Våra symtom stämmer väl överens med den holländska
TNO-rapporten.
Vi begär att du som politiker ska ta ansvar för de
elöverkänsliga. I det ansvaret ingår att den
elöverkänsliga ska kunna bo kvar i sin bostad i en
anpassad strålmiljö utifrån de elöverkänsligas
behov. Vi lever nu år 2004. Lyssna på vårt hälsolarm
- det här är en folkhälsofråga - och du kan i
framtiden inte säga att vi inte har larmat.
Carina Ohlsson (s): Jag har en fråga som är riktad
till SSI och Miljödepartementet.
Jag undrar om kommunerna i dag har de redskap och
verktyg i lagstiftning som de behöver, till exempel
i plan- och bygglagen och miljöbalken, eller råd
från myndigheter som SSI, för att tillsammans med
medborgarna kunna planera och följa upp miljömålet
god strålmiljö, med utgångspunkt i folkhälsa,
människors oro och försiktighetsåtgärder.
Lars-Erik Holm, SSI: Vi tycker att det behövs en
informationssatsning för att föra ut kunskap till
både tjänstemän i kommunerna och beslutsfattare,
politikerna, där. De här frågorna handhas ofta i
miljö- och hälsoskyddsnämnder eller i
byggnadsnämnder. Vi har sedan förra sommaren
planerat en informations- och utbildningskampanj med
regionala utbildningssatsningar som ska gå av
stapeln under året tillsammans med andra centrala
myndigheter, som ett led i att försöka öka
kunskapsnivån i kommunerna i hur de här frågorna
hanteras.
Monica Lövström, Miljödepartementet: Som en
komplettering kan jag säga att regeringen nyligen
gett ett uppdrag till en förhandlingsman för att
samordna mobiloperatörernas lokalisering av master.
Det var just den frågan som var uppe här tidigare.
Det kommer, som vi ser det, att underlätta för
kommunerna att hantera de här frågorna.
Bengt-Anders Johansson (m): Jag vänder mig till
Statens strålskyddsinstitut med min fråga.
Att vara folkvald innebär inte att man är expert i
de här frågorna, utan vi måste naturligtvis hela
tiden vila på relevanta fakta och vederlagd
forskning. Det är hela tiden en avvägning i all
modern utveckling, och också historiskt där vi får
väga risken mot nyttan. Hade vi lyssnat på de mest
pådrivande tidigare hade vi förmodligen inte
funnits. Hade vi lyssnat på de mest ängsliga hade vi
fortfarande befunnit oss på forntidsstadiet.
Jag ska försöka att få svar i den komplexa vardag
som många befinner sig i, i sitt hem, i sin normala
livsföring: Kan man på något sätt beskriva den mängd
strålning som man blir utsatt för utav mobiltelefoni
i jämförelse med exempelvis TV och radio eller andra
strålningsdoser som inte är joniserande, att ta ett
samlat grepp om den risk som vi som människor
utsätter oss för?
Lars-Erik Paulsson, SSI: Låt mig först säga att vi
inte kan lägga ihop joniserande strålning, radon och
annat, med den icke-joniserande strålningen. Vi kan
antagligen inte ens addera lågfrekventa magnetfält
från kraftledningar med fälten från mobiltelefoner.
Det är alltför olika biologisk verkan för att det
ska vara meningsfullt.
Däremot kan vi göra en jämförelse inom respektive
område. Låt oss jämföra mobiltelefoner,
basstationer, med vad det finns för övrigt i vårt
samhälle som vi normalt umgås med av den karaktären,
det är TV och radio. Vi har över landet ungefär 50
stora radio- och TV-sändare som täcker hela riket.
För att jämföra fältstyrkorna från dem med till
exempel styrkan från en basstation är det när det
gäller de största radio- och TV-sändarna så att man
måste gå ut ungefär en mil från radio- och TV-
sändaren för att nå samma styrka som man har 100
meter från en basstation. Det är en sådan jämförelse
som man kan göra.
Kerstin Engle (s): Jag skulle vilja ställa en fråga
till Kjell Hansson Mild. TCO har tagit fram en
kvalitets- och miljömärkning för mobiltelefoner
utifrån sina medlemmars oro. De har valt att lägga
sig på betydligt lägre gränsvärden än dem som vi har
pratat om här i dag och som vi dessutom har hört att
det inte finns någon anledning att ändra på. I USA
har man betydligt lägre gränsvärden.
Min fråga är hur man resonerar där. Jag
förutsätter att de forskningssammanställningar som
finns även inbegriper eventuell amerikansk
forskning. Tanken är att det är ett uttryck för en
större omsorg om sin befolkning.
Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå:
Amerikanerna har baserat sitt på att man har 20
gånger högre värden lokalt än vad man har på
helkroppsexponering. Därför har de kommit till 1,6
watt/kg över 1 gram. Vi har alltså baserat det på
uppvärmning av linsen och tagit en säkerhetsfaktor
på 50 till det. Det tycker jag är ganska sunt.
Det TCO vill göra är att man vill märka telefoner
med 0,8 watt/kg över 10 grams vävnad. Det råkar bli
precis samma värde, 1,6 watt/kg över 1 grams vävnad.
Eftersom det här är verkligen homogent är det så att
tar man en större volym får man ett lägre värde.
TCO-märkningen innebär i princip att ha samma värde
som man har i USA.
Lars Lindblad (m): Det här är tekniskt mycket
komplicerade frågor. Därför ger jag mig kanske ut på
lite djupt vatten. Men den enda, som jag har
uppfattade det, som på ett tydligt vis för en lekman
som jag har visat en koppling i sin presentation
mellan mobiltelefonanvändning och bestående effekter
på hjärnan är Leif Salford och hans studier på
råttor. Det kanske beror på att vi delar dialekt.
Men jag skulle vilja ställa en fråga till Lennart
Hardell. Jag förstod inte riktigt din presentation.
Kan du klargöra för mig som lekman hur din forskning
visar sambandet mellan bestående effekter på hjärnan
och mobiltelefonanvändning? Jag förstod inte riktigt
kopplingarna i din forskning.
Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Vad
vi har gjort är att vi har undersökt ca 1 500
patienter med hjärntumör och lika många
kontrollpersoner i befolkningen som alltså inte har
hjärntumör. Sedan har vi gått ut och frågat hur
vanligt det är med olika typer av
mobiltelefonanvändning inklusive en rad andra frågor
om lösningsmedel, yrkesvanor och så vidare.
Då ser vi att de som har haft en hjärntumör har i
större utsträckning använt en mobiltelefon än de som
inte fick en tumör. Vanlig matematik eller statistik
som man använder ger de riskberäkningar som jag
visade. Vi ser också att hjärntumörer är vanligare
på den sida som man använt mobiltelefonen på. Vi
hittar den största risken där. Det bygger alltså på
enkätstudier där vi har frågat ca 3 000 personer om
deras mobiltelefonanvändning.
Christin Nilsson (s): TCO har tidigare varit och är
framgångsrik när det gäller märkning av dataskärmar.
Nu har man tagit fram en märkning för
mobiltelefoner, som tidigare sagts, därför att många
av TCO:s medlemmar använder dem och det finns en
stor oro. I deras märkning använder man inte bara
SAR-värdet, utan man använder någonting som man
kallar för TCP-värde. Det mäter hur stor effekt
telefonen maximalt kan nyttiggöra för kommunikation.
Ju högre TCP-värde, desto lägre exponering utsätts
man för som användare.
Jag vill ställa frågan till Mobiltelebranschen om
man kan tänka sig att ha det som obligatoriskt för
tillverkare att använda sig av den typen av märkning
för kunden.
Mats Holme, Mobiltelebranschen: Att mäta en
mobiltelefons kommunikationseffektivitet är
betydligt mer komplext än att mäta med det värde som
man har tagit fram från TCO. Det är ett första
försök. Tillverkarna optimerar sina telefoner och
har kanske 20-40 mätpunkter, och det här motsvarar
en av dem. Det är tyvärr inte heltäckande. Det är
dessutom en oklar metod som inte har utvärderats.
Därför är det svårt att dra någon slutsats om den
mäter rätt sak. Men någon form av
kommunikationseffektivitetsoptimering gör man när
man tillverkar en telefon så att den blir så bra som
möjligt att kommunicera med, med en så liten
uteffekt som möjligt.
Jan Rudling, TCO Development: Det är vi som ligger
bakom TCO-märkningen. Jag tycker att Mats Holme ger
ett lite vilseledande svar på frågan. Jag skulle
vilja be Yngve Hamnerius, som också är expert på
mätning, att förklara detta med TCP-värde. Det är
någonting som vi i samarbete med
mobiltelefonantenntillverkare och olika experter har
tagit fram. Det du säger Mats är vilseledande.
Yngve Hamnerius, Chalmers tekniska högskola: Hur
mycket uteffekt telefonerna sänder styrs av
basstationerna. Det gör att SAR-värdet mäts vid full
effekt på telefonen. En telefon som har ett lågt
TCP-värde kommer att gå på full effekt hela tiden.
En telefon som har ett högre TCP-värde så att
basstationen hör mer från den regleras ned. Syftet
med det här är att kombinera SAR-värdet och TCP-
värdet för att vi ska få den verkliga exponeringen.
Vad SAR mäter är bara det maximala. TCP-värdet är
alltså en vettig information för användaren, framför
allt för att se vilken exponering som man blir
utsatt för. Det bör vara huvudmålet, inte att mäta
hur bra kommunikationerna är.
Sven Gunnar Persson (kd): Lars-Erik Holm berörde
tidigare risken för barns utsatthet för strålning.
Jag vill ställa en fråga, den här gången till
Socialstyrelsen, utifrån ett inslag i Morgonekot i
går om resultat från den engelska forskningen. Den
som intervjuades drog ganska alarmistiska
slutsatser, som jag uppfattade det.
Finns det skäl enligt Socialstyrelsen att ha en mer
strikt hållning och tydligare rekommendationer när
det gäller barns utsatthet för den här typen av
strålning?
Catarina Andersson Forsman, Socialstyrelsen: Den här
studien är relativt ny, och vi kommer naturligtvis
att ta stöd och hjälp av den vetenskapliga expertis
som finns. Därefter kommer vi att ta ställning i
frågan. Men just nu, med det underlag som vi har
blivit försedda med, är sakläget det som SSI och
forskarna här har framfört.
Sinikka Bohlin, vice ordförande: Jag ska försöka
kort sammanfatta den här intensiva förmiddagen, som
vi har haft för vår kunskapsinhämtning inför
framtiden.
Jag ska plocka fram några ledord inför framtiden.
Det första är ganska enkelt: detta är en väldigt
komplex fråga. Det har vi förstått när vi lyssnat
här under förmiddagen. Det är inte så lätt för en
vanlig människa att förstå alla termer som har
svängts här. Det är naturligtvis också så att en
komplex fråga väcker väldigt mycket oro bland
människor. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg
någonstans med den här nya tekniken, som vi möter
överallt i samhället.
Det kom fram ett bra ord: riskkommunikation. Jag
tror att det är väldigt viktigt att vi i framtiden
tänker på samarbetet mellan dem som tillverkar,
operatörer, forskarvärlden, myndigheter och regering
och riksdag. Vi måste kanske hitta varandra bättre
för att också hitta bättre lösningar.
En viktig fråga är också försiktighetsprincipen.
Den gäller för riksdagen och regeringen vid
lagstiftningen men också för mig som individ. Jag
har också ett ansvar för hur jag hanterar den mobil
som jag bär med mig. Jag har naturligtvis ansvar för
de barn som jag har för att jag som förälder kan
hantera den här frågan. Men det kräver att jag får
den kunskapen från er så att jag kan hantera frågan
i min vardag.
Sedan har vi de människor som lider av all möjlig
strålning, den helhet som ingen riktigt kan svara
på: Hur blir vi påverkade av den omvärld som vi
lever i?
Det var kortfattat vad som har hänt i frågan. Vad
som händer nu i utskottet är att vi har ett antal
motioner som vi ska behandla och som handlar om
riktvärden, märkning av telefoner, varningstexter,
forskning och försiktighetsprincipen. Jag tror att
ordet forskning är det som vi i varje fall i den här
församlingen kan enas om är väldigt viktigt. Vi
behöver veta mer. Det kanske vi alla får axla på ett
bra sätt i framtiden. Ska vi komma vidare som en IT-
nation måste vi ha råd att forska i de frågor som
påverkar vår livsmiljö men den berör också den
framtida generationens livsmiljö.
Jag vill tacka alla er som har suttit hemma och
lyssnat, alla er som har suttit på läktaren och
lyssnat. Jag vill tacka er alla som har kommit hit
med er kunskap och svarat på frågor och också tacka
ledamöter för en del korta frågor.
Bilaga 3
Mobiltelefonins eventuella hälsorisker
En kartläggning av riksdagens
utredningstjänst beträffande
kunskapsläget
Sammanfattning
Miljö- och jordbruksutskottet har uppdragit åt
riksdagens utredningstjänst att kartlägga det
aktuella kunskapsläget beträffande mobiltelefonins
eventuella hälsorisker. Kartläggningen visar att den
stora merparten av dagens forskning inte visar på
förhöjda cancerrisker för mobiltelefonanvändare. Det
finns heller ingen känd och vedertagen orsak till
varför mobiltelefoni skulle medföra hälsorisker för
människor.
Ett mindre antal forskningsstudier har dock
presenterats som visar på hälsorisker, bl.a. ett par
mycket uppmärksammade studier ledda av professor
Lennart Hardell vid Örebro universitet. Hardells
forskningsresultat har dock ifrågasatts av forskare
världen över och kritiken riktar sig både mot
studiernas upplägg och hur Hardell tolkat sina
resultat.
Flera internationella organisationer, bl.a.
ICNIRP, WHO och EU har utfärdat rekommendationer
gällande mobiltelefoner och hälsa. Svenska Statens
strålskyddsinstitut och andra nationella
strålskyddsmyndigheter har också utfärdat
rekommendationer. Gemensamt för dessa är att man
utifrån det rådande kunskapsläget inte anser det
vara förenat med hälsorisker att använda
mobiltelefon så länge man inte överskrider
rekommenderade gränsvärden.
Även om majoriteten av forskare, institutioner och
myndigheter bedömer att mobiltelefoni inte är
förknippat med hälsorisker, anser många ändå att det
kan finnas skäl till viss försiktighet. Bland annat
rekommenderas de som är oroliga att använda s.k.
handsfreeutrustning. De flesta anser också att det
finns skäl för fortsatt forskning, bl.a. för att
undersöka om mobiltelefoni eventuellt kan medföra
hälsorisker på längre sikt. För närvarande pågår
omfattande forskningsstudier som kan förväntas ge
ett förbättrat kunskapsunderlag.
Inledning
I takt med den ökade användningen av
mobiltelefoner har allmänhetens oro för eventuella
hälsorisker med mobiltelefoni tilltagit och frågan
har diskuterats och debatterats flitigt i
massmedierna. De senaste 4-5 åren har också ett
stort antal forskningsstudier av eventuella
hälsorisker med elektromagnetiska fält från
mobiltelefoner genomförts och presenterats.[1]
Frågan är komplicerad och det kan vara svårt att
överblicka och tolka kunskapsläget.
Denna promemoria syftar till att kartlägga och
beskriva de mest uppmärksammade epidemiologiska
studierna av huruvida mobiltelefoni skulle kunna
medföra ökad risk för cancer hos användarna. Den
epidemiologiska metoden innebär att man kartlägger
och beskriver en sjukdoms utbredning och speciella
mönster i befolkningen. Det finns flera alternativ
till epidemiologiska studier, t.ex. experimentella
studier där människor, djur eller celler exponeras
för strålning av mobiltelefontyp under en viss tid.
En fördel med epidemiologiska studier är att man
undersöker effekten av en viss typ av exponering (i
detta fall mobiltelefoni) i människans naturliga
miljö.
Rapportens fokus på cancer har föranletts av att
det tycks vara den mest uppmärksammade frågan i
massmedierna och bland allmänheten. Ett par andra
uppmärksammade studier med något annorlunda
inriktning än den som beskrivs ovan diskuteras dock
också i rapporten (kapitel 7). I rapporten redovisas
också de bedömningar som internationella
organisationer, svenska myndigheter och utländska
myndigheter har gjort av kunskapsläget.
Bakgrunden till uppdraget
Inför en offentlig utfrågning under tidig vår 2004
har miljö- och jordbruksutskottet gett riksdagens
utredningstjänst i uppdrag att ta fram ett fördjupat
faktaunderlag om kunskapsläget vad gäller
mobiltelefoni och hälsorisker.
Riksdagen har behandlat frågan om strålning från
mobiltelefoner vid ett flertal tillfällen. I mars
1999 beslutade riksdagen om att bl.a. införa det
nationella miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö.[2]
Riksdagen beslutade sedan i november 2001 om ett
antal delmål för miljökvalitetsmålet, bl.a. att
riskerna med elektromagnetiska fält kontinuerligt
ska kartläggas. Utskottet har därutöver vid flera
tillfällen behandlat motioner från allmänna
motionstiden med anknytning till icke-joniserande
strålning, senast våren 2003 (2002/03:MJU7).
Regeringen har det övergripande ansvaret för
miljökvalitetsmålen och har utsett en ansvarig
myndighet för varje mål samt för några tvärgående
ansvarsområden. Enligt miljömålspropositionen 2001
ska Miljömålsrådet varje år sammanställa underlag
för regeringens redovisning till riksdagen om hur
arbetet mot miljökvalitetsmålen fortskrider. Detta
underlag presenteras i Miljömålsrådets
årsrapport.[3]
Statens strålskyddsinstitut, SSI, har ansvaret för
att miljökvalitetsmålet om en säker strålmiljö
formuleras och att uppföljningen av dessa
miljökvalitetsmål samordnas. En redovisning av SSI:s
rekommendationer och arbete följer i avsnitt 5.1.
Miljöminister Lena Sommestad har nyligen sagt att
hon tar människors oro på allvar och att det är
viktigt att kartlägga riskerna med elektromagnetiska
fält.[4] Hon har därför gett SSI i uppdrag att följa
utvecklingen inom forskningen.
**FOOTNOTES**
[1]: Strålning från basstationer och
mobiltelefoner är radiofrekventa vågor (RF) som
utgörs av elektriska och magnetiska fält (EMF).
Dessa vågor kan vara olika långa och därmed
svänga olika fort, dvs. ha olika våglängd och
frekvens. För mer information om icke-joniserande
strålning, se bil. 1.
[2]: Se prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6,
rskr. 1998/99:183.
[3]: Regeringen har inrättat Miljömålsrådet för
att samordna arbetet mellan myndigheterna och se
till att myndigheternas resurser utnyttjas så
effektivt som möjligt. Miljömålsrådet består av
företrädare för centrala myndigheter,
länsstyrelser, kommuner, frivilliga
organisationer och näringsliv. För den senaste
rapporten, se webbplatsen
[4]: Se SSI:s tidning Strålskyddsnytt, nr 2-4,
årgång 21, s. 14. Tidningen återfinns på SSI:s
webbplats .
Epidemiologisk forskning om
mobiltelefoni och cancer
Nedan redovisas de mest uppmärksammade
epidemiologiska studierna av mobiltelefoni och
eventuella risker för cancer. Dessa studier har
bl.a. granskats i rapporter beställda eller
genomförda av strålskyddsmyndigheter runt om i
västvärlden. I Sverige har Statens
strålskyddsinstitut nyligen beställt två
granskningar av befintlig forskning på området, en
gjord av amerikanska forskare[5] och en gjord av en
expertgrupp med svenska och utländska forskare[6].
Dessa granskningar används i rapporten för att kom-
mentera de forskningsstudier som beskrivs nedan i
avsnitt 3.1-3.6 (för mer information om rapporterna,
se avsnitt 5.1).
Hardell m.fl. 1999
Lennart Hardell har tillsammans med andra forskare,
bl.a. Kjell Hansson Mild, genomfört ett par större
studier om mobiltelefoni kan ha ett samband med
tumörer i hjärnan. I Hardells m.fl. första studie
från 1999 ingick patienter med diagnostiserade
hjärntumörer, totalt 233 personer.[7] Som
jämförelsegrupp valdes två friska kontrollpersoner
per fall. Denna s.k. fall-kontrollmetod går ut på
att jämföra exponeringen för mikrovågor från
mobiltelefoni hos dem som fått cancer med exponer-
ingen hos dem som inte fått cancer. Exponeringen för
mobilstrålningen uppskattades med hjälp av en enkät
och byggde alltså på intervjupersonernas hågkomster
av användningen. Svarsfrekvensen blev
anmärkningsvärt hög.[8]
Resultaten visade inte på någon ökad risk för
tumörer i nervsystemet, hjärnhinnetumörer eller
tumörer i hörselnerven hos dem som använt
mobiltelefon.[9] Det fanns heller inget samband
mellan exponeringstid och cancer. En ökad risk för
hjärntumörer på samma sida av huvudet som telefonen
användes redovisades dock för tumörer i tinning-
regionen, nacken och hjässan. Sambandet gällde
endast NMT-telefoner som har använts längre och har
högre strålning än GSM-telefoner.[10] Författarna
påpekar att sambandet mellan tumörläge och vilken
sida telefonen använts ska betraktas med
försiktighet eftersom det bygger på ett fåtal fall
(13 st.).
Flera andra samband rapporterades i senare
artiklar för andra faktorer såsom exponering för
medicinsk röntgen, arbete i den kemiska industrin
eller på laboratorier.[11]
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
De amerikanska granskarna är starkt kritiska till
Hardells studie och menar att den inte kan användas
i en bedömning av eventuella hälsorisker med
mobiltelefoni. Kritiken mot Hardells metod riktar
sig bl.a. mot fall-kontrollstudier generellt som man
menar har lågt bevisvärde. Man är också kritisk till
hur Hardell, m.fl., har valt ut de patienter som
ingick i studien. Kritik framförs mot studiens metod
eftersom exponeringsdata baserats på människors
hågkomst av vilken sida de hållit en telefon och att
det troligen är vanligt att man växlar sida.
Dessutom menar man att patienterna kan påverkas av
att känna till forskningens syfte när de redogör för
vilken sida de använt telefonen. Slutligen
kritiseras att flera av Hardells m.fl. slutsatser
bygger på ett relativt litet antal sjukdomsfall.
När det gäller slutsatserna menar de amerikanska
granskarna att det är orimligt att det skulle finnas
ett samband mellan den sida man håller telefonen och
var en tumör uppstår eftersom Hardell m.fl. inte
funnit någon allmänt ökad risk för hjärntumörer:
Eftersom det inte fanns något absolut samband
mellan hjärntumörer och mobiltelefonanvändning är
det inte rimligt att dra slutsatsen att
användningen av en mobiltelefon helt enkelt
skulle ändra det läge i hjärnan där sjukdom
uppstår och öka risken i en del områden men
skydda mot utveckling av tumörer på andra
ställen.
SSI:s oberoende expertgrupp riktar också kritik mot
att Hardell m.fl. finner en ökad risk för cancer i
huvudet på den sida mobiltelefonen använts,
samtidigt som resultaten visar på en minskad risk på
den sida den inte använts (minskad i jämförelse med
dem som inte använder mobiltelefonen alls). De menar
därför att minnesbias[12] kan vara en "uppenbar
förklaring" till resultaten. Det kan t.ex. vara
svårt för en person att uppskatta sin användning och
hjärntumörpatienter kan ha en tendens att
övervärdera sin exponering. Det kan också finna
problem med hågkomsten som är förknippade med själva
hjärntumörens inverkan på minnesprocesserna i
hjärnan.[13]
Hardell m.fl. 2002
Hardells m.fl. andra fall-kontrollstudie baserades
på 1 303 patienter som diagnostiserats med
hjärntumör.[14] Dessa matchades med var sin
kontroll. Användning och exponering uppskattades med
enkät. Studien är mer omfattande än den från 1999
och perioden mellan exponering för mikrovågor och
eventuell tumöruppkomst har utökats.
Resultaten visar på en förhöjd risk för cancer hos
användare av analoga mobiltelefoner, men inte
digitala telefoner (GSM-telefoner) och trådlösa
telefoner. Sambandet förstärktes med avseende på hur
länge och på vilken sida man använt mobiltelefonen.
Risken för tumör var störst i tinningregionen och då
som cancer i hörselnerven.
Författarna påpekar att NMT-telefoner varit i bruk
längre än digitala telefoner, vilket kan ha haft
betydelse för uppkomsten av cancer. Strålningen från
en NMT-telefon är också 3-4 gånger högre än från en
GSM-telefon. Studien kan därmed sägas bekräfta och
delvis styrka forskningsgruppens tidigare resultat.
Hardell m.fl. bemöter också i rapporten en del
kritik som riktats mot studien från 1999 om bl.a.
möjligheten till bias hos de intervjuade
cancerpatienterna som en följd av att de kände till
var de hade cancer.
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
De amerikanska granskarna är starkt kritiska även
mot denna studie. Kritiken gäller urvalet och
"ytterligare tecken på förvanskande bias i denna
studie, vilket utesluter en meningsfull tolkning".
Man kritiserar bl.a. att Hardell m.fl. i studien
redovisar samma risknivå för trådlösa telefoner som
mobiltelefoner trots att dessa fungerar på
energinivåer som är cirka 25-100 gånger lägre än hos
mobiltelefoner. Om ett samband mellan radiovågor och
cancer finns borde i sådana fall risken vara mindre
vid användningen av telefoner som sänder ut mindre
energi. Granskarna anser att den "troligaste
förklaringen till de positiva resultaten vad gäller
trådlösa telefoner är svarsbias från
hjärntumörpatienterna och deras anhöriga."
De amerikanska forskarna menar återigen att det
finns ett problem med "minnesbias" i studierna, dvs.
att resultaten riskerar att bli felaktiga eftersom
de bygger på att respondenterna ska komma ihåg på
vilken sida de använt telefonen. De resultat som
Hardell m.fl. kommer fram till är också
kontraintuitiva anser man eftersom de leder till
slutsatsen att användning av mobiltelefon på
huvudets ena sida skulle skydda mot utveckling av
tumörer på huvudets andra sida:
Ökningen vad gäller ipsilateral (samma sida)
telefonanvändning uppvägs av en minskning i fråga
om kontralateral (motsatt sida)
telefonanvändning, vilket talar för en
rappporteringsbias, d.v.s. det är inte biologiskt
rimligt att RF-signaler helt enkelt skulle ändra
det läge i hjärnan där tumörer diagnosticeras
eller att de skulle skydda mot utveckling av
tumörer på motsatt sida av huvudet.[15]
Slutsatsen när det gäller sambandet mellan tumör och
den sida man använt telefonen är:
I den här studien verkar det därför rimligt att
en person med en hjärntumör var benägen att
felaktigt ange telefonanvändning på den sida av
huvudet på vilken tumören förekom, vilket ledde
till en positiv bias i lateralitetsanalyser.[16]
Sammanfattningsvis konstaterar de amerikanska
granskarna att bias och slumpen är de troligaste
förklaringarna till de hälsorisker som redogörs för
i Hardells m.fl. artikel. Studien döms återigen ut
som oanvändbar när det gäller att uppskatta om
mobiltelefoni har några hälsorisker.
SSI:s oberoende expertgrupp noterar att andelen
mobiltelefonanvändande bland Hardells kontrollgrupp
bara ökat med 6 procent jämfört med Hardells första
studie. Mellan 1996 och 2000 ökade mobilanvändningen
i befolkningen som helhet från 28 till 71 procent.
Detta kan tyda på att Hardells kontrollgrupp inte
var representativ för befolkningen som helhet. Man
är också kritisk mot att Hardell m.fl. låtit för
lång tid förflyta från diagnos till studie eftersom
många av de patienter som hade aggressiva tumörer
hunnit dö.
SSI:s expertgrupp är fortsatt kritisk mot att
Hardell m.fl. rapporterar ökad risk på den sida av
huvudet som telefonen använts, men att detta inte
motsvaras av överensstämmande samband när det gäller
hur ofta man använt telefonen eller vilken tid som
förflutit mellan användning och tumör. Återigen
visar studien på en minskad risk för tumör på den
sida av huvudet där telefonen inte använts vilket
leder till den ologiska slutsatsen att
mobiltelefoner innebär ett skydd mot tumörer på
andra sidan huvudet (jämfört med dem som inte
använder mobiltelefon). Expertgruppen tar också upp
att Hardell m.fl. ändrar grundläggande definitioner
i en tredje rapport om studien, vilket har effekten
att den minskade risken för tumör på motsatt sida
försvinner.
Muscat m.fl. 2000
En sjukhusbaserad fall-kontrollstudie genomfördes
mellan 1994 och 1998 av Muscat, m.fl.[17] I studien
intervjuades 469 patienter med primär hjärntumör.
Dessa matchades mot 422 kontrollpersoner valda ur
andra patientgrupper på sjukhusen.
Av patientfallen använde 66 mobiltelefoner, vilket
motsvarades av 76 för kontrollpersonerna.
Telefonerna, i de flesta fall analoga, användes i
snitt 2,8 respektive 2,7 år. Medianen för användning
per månad var 2,5 timme för fallen och 2,2 för
kontrollerna. Analyser genomfördes avseende antalet
användningsår, antalet användningstimmar per månad,
ackumulerade användningstimmar, hjärntumörens läge
och typ. Man fann inga signifikanta samband mellan
användning och cancer.
Tumörer i storhjärnan förekom oftare på den sida
av huvudet där telefonen använts (26 mot 15 fall).
Tumörer i temporalloben, dvs. vart och ett av
storhjärnans två sidopartier, förekom dock i mindre
utsträckning på den sida där telefonen använts (9
mot 5 fall). De två sambanden tog med andra ord ut
varandra.
Forskarna menar att undersökningen pekar på att
användningen av mobiltelefoner inte är förknippad
med ökad risk för hjärntumör men påpekar också att
flera studier behövs för att studera om längre
användningsperioder kan ha
betydelse för långsamt växande tumörer.
Som en del av studien undersöktes också i en
uppföljning ett eventuellt samband mellan
mobiltelefon och cancer i hörselnerven. Studien
visade inte på någon risk för tumör i hörselnerven
oavsett användningens frekvens eller tidslängd.[18]
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
De amerikanska granskarna påpekar att endast 5
procent av patienterna i Muscats m.fl. studie
uppgett att de använt mobiltelefon i mer än fyra år.
Studien hade alltså få långtidsanvändare. Dessutom
var man vid utvärderingen av exponering tvungen att
förlita sig på minnesförmågan hos personerna med
hjärntumörer (samma problem som i Hardells m.fl.
studie). Granskarna påpekar också att digitala
telefoner överhuvudtaget inte kunde utvärderas.
SSI:s oberoende expertgrupp menar också att
studierna begränsas av den korta tiden
mobiltelefonen använts av huvuddelen av fallen.
Ytterligare en begränsning är osäkerheten som
uppstår när kontrollpersonerna väljs från andra
patientgrupper på sjukhusen, eftersom kontrollernas
funktion är att spegla hur vanlig exponeringen är i
den allmänna befolkningen.
Inskip m.fl. 2001
I januari 2001 redovisade Inskip m.fl. resultaten
från en amerikansk fall-kontrollstudie omfattande
782 hjärntumörfall och 799 kontrollpatienter.[19]
Studien visade att det inte förelåg ökade risker för
hjärntumör bland individer som använde
mobiltelefoner i 60 minuter eller mer per dag eller
dem som använt mobiltelefon regelbundet i fem år
eller mer. Studien visade också att det inte fanns
något samband mellan den sida på vilken en tumör
förekom och den sida av huvudet mot vilken telefonen
vanligtvis hade hållits. Studien genomfördes under
perioden 1994-98, och det påpekas att de data man
insamlat inte är tillräckliga för att utvärdera
riskerna på lång sikt för dem som använder
mobiltelefonen i stor utsträckning.
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
De amerikanska forskarna menar att Inskip m.fl.
ägnat noggrann uppmärksamhet åt metodfrågor, vilket
bl.a. minimerat risken att resultaten skulle bero på
skevheter i urval eller felaktigheter i patienternas
minnesbilder.
Som kritik anför de att långvarig användning av
mobiltelefoner inte kunde belysas på ett
tillfredsställande sätt, inte heller tumörer som tar
lång tid att utvecklas. Studien kunde inte heller
belysa eventuella risker med digitala telefoner
(GSM-telefoner). Sammanfattningsvis anser granskarna
dock att studien ger övertygande bevis emot att
mobiltelefoni skulle medföra ökade risker för
cancer.
Forskarna i SSI:s expertgrupp påpekar bl.a. att
studien endast inkluderar ett fåtal individer som
använt mobiltelefoner en längre tid, och att även
denna studie begränsas av att kontrollpersonerna
valts bland andra patientgrupper.
Johansen m.fl. 2001
Johansen m.fl. genomförde en landsomfattande studie
i Danmark på mobiltelefonabonnenter 1982-1995.[20]
En lista på 420 095 mobiltelefonabonnenter (80
procent av alla privata abonnenter i Danmark)
erhölls från två danska operatörer och matchades mot
det danska cancerregistret. Analyser gjordes
avseende mobiltelefonabonnemangets längd, tid som
passerat sedan det första abonnemanget tecknades,
ålder när det första abonnemanget tecknades, typ av
telefon (analog eller digital) samt cancertyp.
Studien är en s.k. kohortstudie, vilket har
fördelen att risken för urvals-, intervju- och
minnesbias är mindre än i fall-kontrollstudier.[21]
Enkelt uttryckt studerade man mobiltelefonanvändare
och jämförde deras förekomst av hjärncancer med den
man kan förvänta hos befolkningen i övrigt (och som
är statistiskt känd). Möjligheten för urvalsbias
minskades genom att alla med privata
mobiltelefonabonnemang undersöktes. Risken för
minnesbias försvann genom att exponeringen av
strålning fastställdes med hjälp av register och
cancerdata insamlades med hjälp av cancerregister
efter data om exponeringen.
Resultaten visade inte på några samband mellan
användning av mobiltelefoner (både analoga och
digitala) och ökad risk för olika typer av tumörer i
hjärnan och nervsystemet (och leukemi). Risken ökade
inte heller med den tid man använt telefonen, tid
som förlöpt sedan första abonnemanget, ålder vid
första abonnemanget eller typ av telefon.
Författarna påpekar avslutningsvis att även om
uppföljningen i vissa fall skedde upp till 15 år
efter det första abonnemanget så var den
genomsnittliga tid som förlöpt från det att
mobiltelefonanvändningen börjat till studien 3,1 år.
Därför menar man att det är tänkbart att det kan
vara för tidigt att utvärdera långsamt växande
tumörer.
I en efterföljande artikel har Johansen m.fl.
också undersökt ett eventuellt samband mellan
mobiltelefoni och malignt melanom i ögat. Slutsatsen
är att den ökade mobiltelefonanvändningen inte har
lett till en ökning av cancer i ögat.[22]
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
Inledningsvis bör det påpekas att de amerikanska
granskarna är medförfattare till Johansen m.fl.
studie. Granskarna anser att det är en styrka att
Johansens m.fl. studie är en kohortstudie:
Inom epidemiologin anses reultaten från en väl
genomförd kohortstudie löpa mindre risk att
förvanskas än resultaten från en väl genomförd
fall-kontrollstudie. En kohortdesign är i
allmänhet överlägsen fall-kontrollupplägget tack
vare minimeringen av urval-, samt intervjuar- och
minnesbias.[23]
Vidare sägs att studien har stor statistisk styrka
på grund av det stora antal som undersöktes, det
stora antalet observerade personår samt möjligheten
att i en del användares fall följa upp dem upp till
15 år.
Även här menar man att det är möjligt att långsamt
växande tumörer kan ha förbisetts.
Exponeringsutvärderingen var också begränsad
eftersom den enbart grundade sig på
abonnemangsinformation. Den studerade populationen
var kanske heller inte typisk för befolkningen i
allmänhet, vilket t.ex. indikeras av den låga
andelen rökare i gruppen. Sammanfattningsvis menar
man dock att denna stora kohortstudie med ytterst
liten risk för bias är ett starkt bevis mot ett
samband.
SSI:s expertgrupp menar att även denna studie har
ett begränsat värde som utvärdering av de
långsiktiga effekterna av mobiltelefonanvändande
eftersom bara 8 procent av användarna kunde studeras
i minst sex år. Av dem som fick tumörer i hjärnan
eller nervsystemet hade 24 använt mobiltelefon i fem
år eller mer.
Gruppen menar också att det finns problem med
antagandet om att den som är innehavare av
abonnemanget också är den som faktiskt använder
telefonen. En annan brist är att man i
undersökningen inte kunde inkludera dem som hade
företagsabonnemang, en grupp som sannolikt använder
mobiltelefonen mycket. Dock menar man att dessa
problem sannolikt bara skulle kunna dölja en mycket
liten ökad risk.
Auvinen m.fl. 2002
I en studie från 2002 har ett finskt forskarlag
undersökt ett eventuellt samband mellan
mobiltelefoni och hjärn- och spottkörteltumörer.[24]
Samtliga hjärntumörfall (398 individer) och
spottkörteltumörfall (34 individer) i Finland 1996
matchades mot 5 kontroller valda ur befolkningen.
Typ av telefon och abonnemangets längd fastställdes
med hjälp av personnummer och abonnemangslistor för
1996. Forskarna påpekar att metoden inte är helt
tillfredsställande eftersom det bl.a. inte är
möjligt att fastställa användningens omfattning
eller att den som innehar abonnemanget också är den
som använder telefonen. Det var inte heller möjligt
att få information om användningens omfattning och
de som hade företagsabonnemang.
Resultaten visar att 13 procent av de individer
som fått hjärntumör och 12 procent av dem som fått
spottkörteltumör hade haft mobiltelefonabonnemang.
Av kontrollerna var motsvarande andel 11 procent.
Mobiltelefoni visade sig inte vara förknippat med
hjärn- eller spottkörteltumörer generellt, men ett
svagt samband fanns mellan tumörer i nervsystemet
(gliom) och analoga mobiltelefoner. Inga skillnader
i fråga om tumörläge fanns mellan dem som använde
mobiltelefoner och dem som inte gjorde det.
Kommentarer i granskningsrapporterna till
studien
De amerikanska granskarna menar att sannolikheten
för urvalsbias är liten eftersom man studerade alla
fall av hjärn- och spottkörteltumörer och att
antalet hjärntumörer var relativt stort (398).
Analyserna var också noggrant genomförda och
resultaten tydligt presenterade. Man kontrollerade
också för andra faktorer som skulle kunna ha
betydelse, t.ex. yrke, hemvist och socioekonomisk
status.
På minussidan anges att antalet mobilanvändare i
studien var lågt, likaså abonnemangens tidslängd med
få abonnemang som varat längre än 2 år - ca 5
procent av abonnemangen mot 23 procent i den danska
studien (Johansen m.fl.). Det låga antalet i
jämförelse med den danska studien kan tyda på att
privata mobiltelefonanvändare blivit underskattade.
Man kritiserar också att ingen information fanns att
tillgå om hur ofta eller hur länge personerna
ringde.
SSI:s oberoende expertgrupp menar att studiens
resultat att risken för tumörer i nervsystemet ökade
efter bara 1-2 års analogt mobiltelefonabonnemang
verkar osannolikt både på grund av den korta tiden
av exponering och den korta tiden mellan exponering
och utvecklandet av cancer. Om detta skulle vara
riktigt borde det också ha observerats i den danska
studien som liknar Auvinens och även i andra
tillgängliga studier. Dessutom skulle den dubblerade
risk som Auvinen m.fl. finner slagit igenom i
antalet registrerade cancerfall som ett resultat av
den kraftigt ökade användningen av mobiltelefoni.
Expertgruppen påpekar att det inte finns någon
indikation på att antalet fall av tumörer i
nervsystemet har ökat i den åldersgrupp där
mobiltelefonanvändning är vanlig.
Sammanfattning
De epidemiologiska studier som gjorts av eventuella
risker för cancer i samband med
mobiltelefonanvändning visar huvudsakligen att det
inte går att påvisa några ökade risker för tumörer i
huvudet. Lennart Hardells studier har visat på vissa
förhöjda risker för cancer, framför allt på den sida
av huvudet där man använder telefonen. Hardells
forskningsstudier har dock starkt kritiserats av
forskarsamhället på metodologiska grunder.
En samstämmighet råder om att det är nödvändigt
med ytterligare forskning för att avgöra om mer
långsiktig användning av digital mobiltelefoni
eventuellt kan medföra ökade risker för cancer.
**FOOTNOTES**
[5]: Boice J. och McLaughlin J., "Epidemiologiska
studier över mobiltelefoner och risken för cancer
- en översikt", SSI Rapport 2002:16. För
rapporten, se webbplatsen .
[6]: SSI's Independent Expert Group on
Electromagnetic Fields, "Recent Research on
Mobile Telephony and Cancer and Other Selected
Biological Effects: First annual report from
SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic
Fields", SSI Dnr 00/1854/02, 2003. För rapporten,
se webbplatsen:
[7]: Se Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson
Anneli, Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell,
"Use of cellular telephones and the risk for
brain tumours: A case-control study",
International Journal of Oncology 15, s. 113-116,
1999.
[8]: Detta har kritiserats och ifrågasatts, se
Ahlbom A. och Feychting M., "Correspondance re:
Use of cellular phones and the risk of brain
tumours: A case-control study", International
Journal of Oncology 15, s. 1045-1047, 1999.
[9]: Resultaten presenteras i s.k. oddskvoter. I
statistiken är oddset p/(1-p), där p är
sannolikheten. En oddskvot uttrycker den relativa
sannolikhet en exponerad individ har att drabbas
av en viss åkomma i jämförelse med en person som
inte exponerats.
[10]: NMT, Nordiska mobiltelefonsystemet bygger
på analog teknik och GSM, Global System for
Mobile Communications är ett digitalt
mobiltelefonsystem.
[11]: För artiklarna baserade på 1999 års
undersökning, se Hardell Lennart, Näsman Åsa,
Påhlson Anneli, Hallquist Arne, "Case-Control
Study on Radiology Work, Medical X-ray
Investigations, and Use of Cellular Telephones as
Risk Factors for Brain Tumours", Medscape General
Medicine 2 (2), 2000 och Hardell Lennart, Påhlson
Anneli, Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell,
"Ionizing radiation, cellular telephones and the
risk for brain tumours", European Journal of
Cancer Prevention, vol. 10, s. 523-529, 2001.
[12]: Med bias avses felaktigheter i
vetenskapliga resultat p.g.a. något systematiskt
fel i forskningsprocessen vad gäller t.ex.
insamling av data, bearbetning eller analys av
resultat.
[13]: Enligt uppgift från Maria Feychting,
Karolinska Institutet.
[14]: Se Hardell Lennart, Påhlson Anneli,
Hallquist Arne, Hansson Mild Kjell, M. Carlberg,
Lija A., "Cellular and cordless telephones and
the risk for brain turmours", European Journal of
Cancer Prevention 11, s. 377-386, 2002.
[15]: Boice och McLaughlin, s. 25.
[16]: Boice och McLaughlin, s. 24. Med
lateralitetsanalyser avses analyser av var i
hjärnan tumörer är belägna jämfört med vilken
sida telefonen används på.
[17]: Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE,
Stellman SD, McRee D, Neugut AI, Wynder EL.,
"Handheld cellular telephone use and risk of
brain cancer", JAMA 284, s. 300-317, 2000.
[18]: Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE,
Stellman SD, Neugut AI, Bruce J., "Handheld
cellular telephones and risk of acoustic
neuroma", Neurology 58, s. 1304-1306, 2002.
[19]: Inskip P, Tarone R, Hatch E, Wilcosky T,
Shapiro W, Selker R, Fine H, Black P, Loeffler J,
Linet M, "Cellular-Telephone Use and Brain
Tumors", The New England Journal of Medicine,
vol. 344, s. 79-86, 2001.
[20]: Johansen Christoffer, Boice John D,
McLaughlin Joseph K, Olsen Jørgen, "Cellular
Telephones and Cancer - a Nationwide Cohort Study
in Denmark, Journal of the National Cancer
Institute, vol. 93, nr 3, s. 203-207, 2001.
[21]: I en kohortstudie studeras en grupp
människor (kohort) där man kan identifiera
subgrupper av personer som är, har varit eller
kan bli exponerade för en eller flera faktorer
som hypotetiskt påverkar sannolikheten för
sjukdom eller andra utfall.
[22]: Johansen Christoffer, Boice John D,
McLaughlin Joseph K, Olsen Jørgen, Christensen
HC, "Mobile phones and malignant melanoma of the
eye", British Journal of Cancer 86, s. 348-349,
2002.
[23]: Boice och McLaughlin, s. 19.
[24]: Auvinen A, Hietanen M, Luukkonen R, Koskela
RS, "Brain Tumors and Salivary Gland Cancers
Among Cellular Telephone Users", Epidemology 13,
s. 356-359, 2002.
Internationella organisationer om
eventuella hälsorisker
ICNIRP
International Commission on Non-Ionizing Radiation
Protection, ICNIRP, är en oberoende internationell
organisation vars mål är att tillhandahålla
vetenskapligt grundade råd gällande icke-joniserande
strålning och hälsa.
Arbetet inom ICNIRP bedrivs främst genom att
experter från olika ämnesdiscipliner utvärderar all
forskning som publiceras i vetenskapliga
tidskrifter. Dessa utvärderingar i kombination med
riskbedömningar utförda i samarbete med
Världshälsoorganisationen, WHO, utmynnar i
organisationens riktlinjer för exponering för
strålning.[25]
Organisationen publicerade i april 1996 ett
uttalande gällande användningen av
mobiltelefoner.[26] I uttalandet konstateras att
vetenskapliga bevis pekar på att radiofrekventa fält
inte är mutagena och därmed inte leder till cancer.
Man menar sammantaget att det inte finns bevis för
att strålning från mobiltelefoner innebär några
hälsorisker, men manar ändå till en viss
försiktighet.
WHO
Världshälsorganisationen, WHO, bedriver sedan 1996
ett omfattande arbete om elektromagnetiska fält.
Projektet syftar till att utvärdera vetenskaplig
forskning, rapportera om kunskapsläget, identifiera
kunskapsluckor och främja forskningsprogram.
Dessutom ska man uppskatta hälsorisker och ge råd åt
nationella myndigheter. Organisationens webbplats
innehåller en stor mängd information och länkar.[27]
WHO har bl.a. givit ut ett faktablad på tretton
olika språk, däribland svenska. WHO skriver i
faktabladet:
Ingen av de granskningar som nyligen utförts har
kommit till den slutsatsen att exponering för RF-
fälten från mobiltelefoner eller deras basstationer
orsakar några negativa hälsoeffekter. Det finns dock
kunskapsluckor som identifierats för framtida
forskning så att man ska kunna göra bättre
hälsoriskbedömningar. Det kommer att ta 3-4 år för
den RF-forskning som krävs att slutföras och
utvärderas, samt för att offentliggöra de
slutgiltiga resultaten angående eventuella
hälsorisker.[28]
Vidare sägs om ICNIRP:s riktlinjer:
Internationella riktlinjer framtagna av
International Commission on Non-Ionizing
Radiation Protection (ICNIRP) är baserade på en
noggrann analys av all vetenskaplig litteratur
(både värme och icke-värmerelaterade effekter)
och erbjuder med stora säkerhetsmarginaler skydd
mot alla identifierade faror med RF-energi. Både
mätningar och beräkningar visar att nivåerna för
RF-signaler från basstationer i områden dit
allmänheten har tillträde ligger långt under
internationella riktlinjer, vanligtvis med en
faktor på 100 eller mer. Exponeringsnivåerna från
själva mobiltelefonen för en användare är
betydligt högre men ligger under internationella
riktlinjer.
Interphone studien
En stor epidemiologisk studie, den s.k. Interphone
studien, koordineras av International Agency for
Research on Cancer (IARC) - en organisation inom WHO
specialiserad på cancerforskning - för att se om det
finns något samband mellan mobiltelefonanvändning
och cancer i huvud och hals.[29] I studien deltar
Australien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike,
Tyskland, Israel, Italien, Japan, Nya Zeeland,
Norge, Sverige och Storbritannien. Studien beräknas
omfatta drygt 7 000 cancerfall och 9 000 kontroller
från befolkningen.
En faktor som har beaktats i studien är att det
kan ta flera år för cancer att utvecklas. Vid val av
fall har därför beaktats att användningen av
mobiltelefoner ska ha varit tillräckligt hög redan
för fem till tio år sedan. Ännu längre tids
användning kommer inte att kunna studeras eftersom
handhållna mobiltelefoner började användas först i
slutet av 1980-talet, och då endast av en liten del
av befolkningen. Studien är en s.k. fall-
kontrollstudie och har alltså nackdelen att
exponeringsutvärderingen bygger på hågkomst hos
cancerfallen. Studiens inledande arbete fokuseras på
att undersöka eventuella samband med
hörselnervstumörer.
De danska forskarna har kommit längst i sin studie
och några av deras resultat publicerades i slutet av
januari 2004.[30] I den danska studien undersöktes
106 fall av tumörer i hörselnerven matchade mot 212
kontroller. Resultaten visar inte på något samband
mellan mobiltelefoni och risken för en tumör, inte
ens vid användningstider på upp till 10 år. Inte
heller kunde något samband påvisas mellan den sida
av huvudet man använt telefonen och var tumören
uppkommit.
Den stora internationella studien kommer sannolikt
att vara klar och rapporteras under 2005. Det
förmodas att de nordiska ländernas undersökningar
kommer att utgöra tunga delar i studien beroende
bl.a. på att mobiltelefoner började användas
relativt tidigt här och att användningen är mycket
utbredd i befolkningen. Den svenska delen av studien
håller på att analyseras och man förväntar sig att
kunna skicka en artikel till en vetenskaplig
tidskrift för publicering någon gång under 2004.
EU
EU:s ministerråd har utfärdat rekommendationer när
det gäller exponering för strålning baserade på
ICNIRP:s rekommendationer .[31] Kommissionen har
sedan utfärdat en rapport om hur arbetet med
implementeringen av rådets rekommendationer
fortskridit fram till februari 2002.[32]
Kommissionens generaldirektorat för hälsa och
konsumentskydd har en webbplats om elektromagnetiska
fält.[33] Kommissionen har också bildat en
vetenskaplig kommitté som med anledning av
allmänhetens oro utfärdat en ståndpunkt.[34]
Kommittén menar att det inte går att styrka att
strålningen från mobiltelefoner medför några
betydande hälsorisker:
I synnerhet finns det hos människor inga bevis om
cancerogenitet hos varken barn eller vuxna från
epidemiologiska studier (av vilka vissa har varit
väldigt omfattande, fastän den tid som
observerats inte varit lång nog för ett
slutgiltigt uttalande).[35]
Sammanfattning
När det gäller icke-joniserande strålning är ICNIRP
den viktigaste internationella organisationen för
utarbetandet och utfärdandet av riktlinjer. ICNIRP:s
gällande riktlinjer innebär att man inte anser att
användningen av mobiltelefoni innebär en ökad risk
för cancer. ICNIRP uppmanar ändå till en viss
försiktighet. Både WHO och EU delar ICNIRP:s
huvudsakliga bedömningar. En omfattande
internationell epidemiologisk studie av
mobiltelefoni och cancer, den s.k. Interphone
studien, pågår för närvarande.
Svenska myndigheter om eventuella
hälsorisker
Statens strålskyddsinstitut
Statens strålskyddsinstitut, SSI, är central
tillsynsmyndighet i Sverige för strålskydd. SSI
övervakar många olika verksamheter där strålning
förekommer med huvudmålsättningen att säkerställa
att svensk strålskyddslag från 1988 följs. Syftet
med denna lag är att skydda människor och miljö från
skadliga effekter av joniserande och icke-
joniserande strålning.
En amerikansk granskning på beställning av SSI
Som tidigare framgått har två amerikanska epidemiologer på
uppdrag av SSI nyligen granskat den tillgängliga
forskningen om mobiltelefonins eventuella
hälsorisker (rapporten användes för att ge
kommentarer i avsnitt 3.1-3.6).[36]
Sammanfattningsvis menar författarna att det inte
finns något stöd i den tillgängliga forskning som
granskats för att radiovågor från mobiltelefoner kan
öka risken för cancer:
Dessa studier är så samstämmiga att man med
rimlig grad av säkerhet kan utesluta ett
orsakssamband mellan mobiltelefoner och cancer.
Man har inte funnit några säkra belägg för ökad
risk vare för sig hjärntumör, hjärnhinnetumör,
tumör i hörselnerven, malignt melanom i ögat
eller spottkörteltumör.[37]
I förordet till den amerikanska
granskningsrapporten konstaterar SSI:
Många människor oroar sig idag för eventuella
skadliga hälsoeffekter av exponeringen för
elektromagnetiska fält (EMF) från kraftledningar
och radiofrekventa vågor (RF) från mobiltelefoner
och basstationer. SSI anser att det inte finns
något vetenskapligt stöd för allvarliga
hälsoeffekter vid exponeringar under de nivåer
som rekommenderas av International Commission on
Non-Ionizing Radiation Protection. Det finns
emellertid fortfarande skäl att ta människors oro
på allvar och mer forskning behövs därför på
detta område.[38]
Det förtjänar att tilläggas att de amerikanska
forskarna har kritiserats för att vara tendentiösa i
deras kritik av Hardells studier, samtidigt som de
är alltför okritiska när de bedömer de andra
studierna.[39]
En granskning från SSI:s internationella
expertgrupp
SSI:s internationella expertgrupp för
elektromagnetiska fält lämnade den 18 december
2003 sin första rapport (rapporten användes för
att ge kommentarer i avsnitt 3.1-3.6).[40] I
rapporten går expertgruppen igenom
forskningsresultat som bl.a. behandlar risken för
cancer hos mobiltelefonanvändare och som
presenterats efter år 2000. Gruppen anför i
sammanfattningen av rapporten följande om
cancerrisken för mobiltelefonanvändare:
Endast ett litet antal epidemiologiska studier av
mobiltelefonanvändning och cancerrisk har
publicerats. Huvuddelen av dessa studier har inte
funnit något samband mellan användning av
mobiltelefon och cancerrisk, men i ett par av
studierna har vissa överrisker redovisats. Av
metodskäl är dock dessa positiva resultat
svårtolkade. Metodologiska begränsningar är också
uppenbara i majoriteten av negativa studier,
framför allt till följd av kort uppföljningstid.
Det går därför inte att dra några egentliga
slutsatser om cancerrisken hos
mobiltelefonanvändare utifrån idag tillgängliga
epidemiologiska studier.
I en kommentar till expertgruppens rapport säger
SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm att:
det inte finns några vetenskapliga belägg för att
EMF från mobiltelefoner eller basstationer leder
till skadliga hälsoeffekter så länge SSI:s
allmänna råd efterleves. Vi har redan tidigare
rekommenderat dem som känner oro för eventuella
hälsorisker från mobiltelefoner att använda
handsfree eller ringa korta samtal. SSI vill
gärna understryka den rekommendationen som ett
enkelt sätt att minska exponeringen vid
användning av mobiltelefon. Expertgruppen delar
också myndighetens syn på behovet av ett rejält
stöd till svensk forskning inom området.[41]
SSI redovisade i februari 2004 ett uppdrag om att
utreda behovet av informationstext på
mobiltelefoner.[42] Det finns enligt SSI inget behov
av varningstexter på själva apparaterna, eftersom
något samband mellan exponeringen från
mobiltelefoner och hälsoeffekter inte kan beläggas.
I pressmeddelandet anförs att:
Myndigheternas gemensamma bedömning om
kunskapsläget är att det inte finns några
vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska
fält, EMF, från mobiltelefoner leder till
skadliga hälsoeffekter. Det finns heller inga
belägg för att barn skulle vara mer känsliga för
EMF än vuxna. Mobiltelefoner är en relativt ny
företeelse varför det är viktigt att forskningen
inom området fortsätter.
Mot bakgrund av den omfattande användningen av
mobiltelefoner, allmänhetens oro och i avvaktan på
att kunskapsläget klargörs ytterligare, bedömer SSI
dock att det finns skäl att informera allmänheten om
hur man kan minska strålningsexponeringen vid
användning av mobiltelefon. SSI planerar därför att
ta initiativ till ett myndighetsgemensamt
informationsmaterial om mobiltelefoner och strålning
för att informera om hur man med enkla åtgärder kan
sänka sin exponering från mobiltelefonens
elektromagnetiska fält.[43] Råden handlar om enkla
åtgärder som att inte prata onödigt länge i
telefonen, se till att det finns goda
sändningsförhållanden och framför allt att använda
s.k. handsfreeutrustning. Liknande råd har t.ex.
utfärdats av de danska och tyska
strålskyddsmyndigheterna (se avsnitten 6.1 och 6.6).
Rådet för arbetslivsforskning
Rådet för arbetslivsforskning, RALF, fick i
regleringsbrev 1997 i uppdrag från regeringen att
redovisa en forskningsöversikt och utvärdering av
såväl svenska som internationella forskningsresultat
inom området elöverkänslighet och hälsorisker av
elektriska och magnetiska fält. RALF publicerade med
anledning av detta i slutet av år 2000 rapporten
"Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och
magnetiska fält".[44] I den relativt omfattande
rapporten (120 s.) granskas forskningen om extremt
lågfrekventa elektriska och magnetiska fält,
intermediära frekvenser, yrkesmässig exponering,
mobiltelefoni och elöverkänslighet.
När det gäller forskning om mobiltelefoni har
arbetsgruppen inte gått igenom alla studier avseende
möjliga effekter av elektromagnetiska fält, utan
framställningen baseras till stor del på
internationella utvärderingar (som t.ex. den s.k.
Stewartrapporten, se avsnitt 6.5).[45] Slutsatsen
beträffande mobiltelefoni är:
Den samlade bedömningen av hälsoeffekter vid
mobil telekommunikation, baserad på dagens
kunskap, är att vetenskapligt stöd saknas för
förekomst av ökad risk för ohälsa vid användning
av mobiltelefon. Denna eller liknande slutsatser
dras av i princip alla internationella
utredningar och mötesreferat som arbetsgruppen
har tagit del av.
När det gäller basstationer menar man att dessa inte
bidragit till att drastiskt öka exponeringen
eftersom allmänheten under många år varit exponerad
för liknande fält från sändare för radio och TV.
I sammanhanget kan nämnas att riksdagsledamoten
Marianne Andersson (c) i februari 2001 begärde att
Riksdagens revisorer skulle granska hur RALF utfört
sitt uppdrag med anledning av ett misstänkt
jävsförhållande för författarna av RALF-
rapporten.[46] Två av dem tre som författat
rapporten innehade uppdrag i Telias vetenskapliga
råd. Riksdagens revisorer beslöt dock att inte
genomföra någon granskning. Som grund för beslutet
hänvisades till en inom kansliet upprättad
promemoria.[47]
Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
(FAS) är en statlig myndighet som initierar och
finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning
för att främja människors arbetsliv, hälsa och
välfärd. När RALF lades ned år 2000 tog FAS över
vissa av de ansvarsområden som tidigare hanterats av
RALF. FAS har genom beslut av regeringen bl.a. fått
i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om
elöverkänslighet och att regelbundet med början år
2003 dokumentera och informera om kunskapsläget.
I uppdraget har man även inkluderat såväl fält
genererade vid produktion och användning av
elektricitet som fält som används för kommunikation
t.ex. med mobiltelefoni. För att genomföra
regeringsuppdraget har FAS uppdragit åt professor
Anders Ahlbom, Karolinska Institutet, att leda en
projektgrupp med uppgift att årligen framställa en
rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom
området. Med anledning av det stora intresset för
fält genererade i samband med mobiltelefoni har
projektgruppen i en rapport diskuterat aktuella
forskningsprojekt gällande radiofrekventa
elektromagnetiska fält i relation till olika
symptom.[48] Gruppens slutsats är att:
Den senaste perioden har inte försett oss med
några konklusiva forskningsresultat som på något
väsentligt sätt förändrat kunskapsläget om ett
eventuellt samband mellan RF exponering i samband
med mobiltelefoni och hälsorisker.
Gruppen anser också att det är motiverat med
fortsatt forskning:
En snabb teknisk utveckling gör att exponeringen
för elektromagnetiska fält ökar med mycket stor
hastighet och det finns en oro för att denna
exponering skulle kunna vara förenad med
hälsorisker till följd av någon i dag okänd eller
otillräckligt förstådd mekanism. Både ur
folkhälsosynpunkt och för att
samhällsutvecklingen inte ska hämmas i onödan är
det utomordentligt angeläget att det
vetenskapliga kunskapsläget är så bra som
möjligt.
Sammanfattning
SSI är central tillsynsmyndighet för
strålskydd i Sverige. SSI:s
rekommendationer innebär att man
inte anser att det finns något
vetenskapligt stöd för allvarliga
hälsoeffekter av att använda
mobiltelefoner. SSI rekommenderar
dock dem som känner oro att minska
sin stråldos genom att t.ex. använda
handsfreeutrustning till telefonen.
Det är också enligt SSI motiverat
med fortsatt forskning, en bedömning
som delas av FAS.
**FOOTNOTES**
[25]: . Sverige representeras under perioden
2004-2008 i "styrelsen" (the Commission) av prof.
Anders Ahlbom och prof. Per Söderberg. För
riktlinjerna, se webbplatsen
[26]: För uttalandet, se webbplatsen
[27]: Se WHO:s webbplats:
[28]: Se webbplatsen
[29]: För mer information om studien, se
webbplatsen
[30]: Collatz Christensen H, Schüz J,
Kosteljanetz M, Skovgaard Poulsen H, Thomsen J,
Johansen C. "Cellular telephone use and risk of
acoustic neuroma", Am J Epidemiol 159, s. 277-
283, 2004.
[31]: För rekommendationen, se webbplatsen
[32]: För rapporten, se webbplatsen
[33]: Se webbplatsen
[34]: För ståndpunkten, se webbplatsen
[35]: Kommissionens ståndpunkt, s. 10,
utredningstjänstens översättning.
[36]: Se fotnot 5 för referens och länk till
rapporten.
[37]: Boice och MacLaughlin, s. 2.
[38]: Boice och MacLaughlin, s. 3.
[39]: Enligt Maria Feychting, medlem i SSI:s
internationella expertgrupp vars rapport också
används i denna studie.
[40]: Se rapporten från SSI's Independent Expert
Group on Electromagnetic Fields (fotnot 6 för
webblänk till rapporten).
[41]: Se pressmeddelande från SSI på webbplatsen
[42]: Se webbplatsen för pressmeddelande och
länk till rapporten "Mobiltelefoner och
strålning, Uppdrag att utreda eventuellt behov av
informationstext angående strålning från
mobiltelefoner och andra terminaler för mobil
kommunikation" Dnr. 842/2272/03, 2004.
[43]: SSI:s planer på rekommendationer
uppmärksammades mycket i massmedierna, t.ex. i
Rapport 19.30, 2004-01-20, P1 Morgon 06.15, 2004-
01-21, Studio ett 17.00 P1 och i SVT Morgon,
06.00, 2004-01-21.
[44]: För RALF-rapporten, se webbplatsen
[45]: Se RALF-rapporten s. 32-36 och bil. 8.2, s.
94.
[46]: Se skrivelse till Riksdagens revisorer den
1 februari 2001, Dnr 2001:21 (30).
[47]: Promemorian har skickats till
utredningstjänsten och delas vid behov.
[48]: Ahlbom A, Feychting M., Hamnerius Y,
Hillert L, Forskning om elöverkänslighet och
andra effekter av elektromagnetiska fält, Rapport
från en projektgrupp som tillsatts med anledning
av ett regeringsuppdrag till FAS, 2003. För
rapporten se webbplatsen
Utländska myndigheter om eventuella
hälsorisker
I nationella myndigheter runt om i världen pågår för
närvarande ett omfattande arbete med att bevaka och
följa upp forskning om mobiltelefonins eventuella
hälsorisker. Nedan ges exempel på det arbete som
bedrivs och vilka rekommendationer som utfärdats i
de nordiska länderna och några andra av EU:s
medlemsländer.
Danmark
På det danska Indenrigs- og Sundhetsministeriets
webbplats har ministeriet tillsammans med berörda
danska myndigheter utarbetat information om
mobiltelefoni och hälsa.[49] Ministeriet konstaterar
att mobiltelefonen är en ny produkt och att det
hittills finns relativt lite forskning om eventuella
hälsorisker är förknippade med användningen.
Kunskapen är därför, menar man, begränsad.
Undersökningarna hittills pekar dock inte på några
hälsorisker enligt ministeriet, men man konstaterar
också att det kommer att dröja några år innan man
med säkerhet kan avgöra om mobiltelefoni kan orsaka
cancer, och det finns därför ett stort behov av
fortsatt forskning anser man. Ministeriet påpekar
också att forskningen hittills inte undersökt hur
mobilstrålning påverkar barn.
Ministeriet ger också råd till dem som vill
begränsa exponeringen för strålning. Dessa rör bl.a.
att använda handsfreeutrustning, skicka SMS,
begränsa telefonsamtalens längd och att inte pressa
telefonen mot örat.
Finland
Finska Strålsäkerhetscentralen har nyligen utarbetat
en informationsbroschyr om mobiltelefoni och
hälsorisker. Denna översätts för närvarande till
svenska. Myndigheten har dock skickat en preliminär
översättning till utredningstjänsten. När det gäller
forskningen om mobiltelefoni och cancer skriver
myndigheten:
Man har hittills inte med epidemiologiska
undersökningar kunnat visa, att risken att få en
hjärntumör skulle öka om man använder en
mobiltelefon. Man kan dock ännu inte dra helt säkra
slutsatser av dessa undersökningar eftersom
telefonerna bara varit några år i användning. År
2004 avslutas den internationella undersökningen
Interphone, som är den största undersökningen
hittills. Den täcker 5-10 år av användning och borde
ge mera tillförlitliga data om risken för
hjärncancer.
Om blod-hjärnbarriären (se vidare avsnitt 7.3)
skriver myndigheten följande:
I årtionden har man sett vissa indikationer på,
att radiovågor på mobiltelefonernas
strålningsnivå möjligen kan öka
genomsläppligheten i hjärnans så kallade blod-
hjärn-barriär. Blod-hjärn-barriären reglerar
insläppet av olika ämnen från blodomloppet till
hjärncellerna. De eventuella förändringarna är
dock små och försvinner snabbt när strålningen
avbryts. Det är möjligen fråga om en förändring
som beror på mikroskopisk uppvärmning. Fenomenet
ryms väl inom normal fysiologisk variation och är
så vitt man vet inte skadligt.
Norge
I Norge är Statens Strålevern ansvarig myndighet för
strålskydd.[50] Myndigheten menar att det utifrån
vad man vet inte innebär några hälsorisker att prata
i mobiltelefon. Vidare sägs att forskningen inte
indikerar att radiofrekventa fält från
mobiltelefoner skulle vara cancerframkallande, men
man påpekar samtidigt att forskningsläget ännu inte
medger en definitiv slutsats.[51]
Statens Strålevern menar att det är motiverat med
en försiktighetsstrategi och "Statens strålevern
anbefaler at mobiltelefonen brukes med fornuft; kun
korte og nodvendige samtaler og bruk av 'handsfree'-
sett."[52] I samband med detta rekommenderar man
också att barn avstår från onödigt användande av
mobiltelefon. Myndigheten har också i april 2003
presenterat en rapport från en expertgrupp som
granskat befintlig forskning.[53]
Nederländerna
Det nederländska hälsorådet, Gezondheidsraad de
Regering en het Parlement, inrättade år 2000 en
expertgrupp som årligen ska rapportera om den
vetenskapliga utvecklingen när det gäller möjliga
hälsorisker med exponering av elektromagnetiska
fält. Rådet publicerade i januari 2002 en omfattande
genomgång av forskningen om strålning och
hälsorisker.[54] I rapportens sammanfattning
konstateras följande gällande mobiltelefoni och
eventuella risker för cancer:
Flera epidemiologiska studier, av vilka en del
har varit mycket omfattande, har fokuserat på ett
möjligt samband mellan förekomsten av
hjärntumörer och användande av mobiltelefoner. I
ingen av dessa studier har ett generellt samband
för hjärntumörer påvisats. I vissa studier har
dock ett svagt samband observerats mellan
användandet av mobiltelefon och förekomst av
vissa tumörer på den sida av huvudet, där fallen
indikerat att de normalt sett håller
mobiltelefonen. Detta samband är dock inte
signifikant och har bara hittats i studier
behäftade med ett antal viktiga metodologiska
tillkortakommanden.[55]
I rapporten för 2003 som publicerades i januari 2004
diskuteras mobiltelefoni och hjärntumörer.[56]
Gruppen diskuterar bl.a. Hardells m.fl. senaste
forskning. Gruppen menar att denna innehåller
inbördes sett inkonsekventa resultat som indikerar
brister i forskningens design. Expertgruppen menar
att Hardells studier inte är användbara för att dra
några slutsatser om ett eventuellt samband mellan
mobiltelefoni och hjärntumörer.[57]
Storbritannien
Det brittiska strålskyddsinstitutet National
Radiological Protection Board (NRPB) har granskat
forskningsresultat gällande hälsorisker med
mobilstrålning. NRPB uttalar sig också om aktuell
forskning, se bl.a. ett aktuellt uttalande om den
nederländska undersökningen av mobilmaster (se denna
rapports avsnitt 7.1).[58]
I mars 1999 inrättade NRPB på initiativ av
regeringen en oberoende expertgrupp för att
utvärdera tillgänglig forskning om hälsorisker med
mobilstrålning.[59] Gruppen presenterade i maj 2000
den s.k. Stewartrapporten.[60] Gruppens slutsats är
att det i dagsläget inte går att bevisa att
strålning inom rekommenderade gränsvärden har
negativa hälsoeffekter. När det gäller de
epidemiologiska studierna fann man:
.det finns inte övertygande epidemiologiska
belägg för att exponering för RF-strålning i
allmänhet - eller i den begränsande utsträckning
som det har undersökts, mobiltelefonrelaterad
exponering i synnerhet - förorsakar sjukdom hos
människor. Även om hitintills utförd
epidemiologisk forskning inte ger grund för oro,
har den alltför många begränsningar för att ge
stöd för avsaknaden av en risk.[61]
.
Vår slutsats är därför att det inte för närvarande
är möjligt att säga att exponering för RF-strålning,
även under nationella gränsvärden, helt saknar
negativa hälsoeffekter, och att kunskapsluckorna är
tillräckliga för att motivera försiktighet.[62]
Efter publiceringen av Stewartrapporten har ett
forskningsprogram, the Link Mobile
Telecommunications and Health Research Programme
(MTHR), upprättats för att undersöka eventuella
hälsorisker med mobil telekommunikation. Programmet
har tilldelats 7 miljoner pund i
forskningsmedel.[63]
I mitten av januari 2004 publicerade den oberoende
rådgivande gruppen, AGNIR, på uppdrag av NRPB en
uppföljning och uppdatering av Stewartrapporten.[64]
Den nya rapporten fokuserar främst på forskning
gjord efter år 2000 och innefattar flera typer av
forskning om olika typer av potentiella hälsorisker.
När det gäller mobiltelefoni och cancer har
gruppen granskat i stort sett de forskningsprojekt
som diskuteras i den föreliggande rapportens kapitel
3.[65] AGNIR:s kritik av de olika studierna är i sak
densamma som framförs i de två andra här redovisade
granskningsrapporterna. AGNIR är bl.a. mycket
kritisk till Hardells m.fl. metoder och det sätt på
vilket resultaten redovisats. På det hela taget
menar gruppen att man på grund av problemen med
Hardells studier inte kan dra några starka eller
övertygande slutsatser om sambandet mellan analoga
telefoner och tumörer i hörselnerven.
Gruppens slutsats är att de epidemiologiska
studierna inte ger några övertygande bevis för en
ökad risk för hjärntumör som en konsekvens av
mobiltelefoni. Sammantaget menar man att studierna
visar att det är osannolikt att det skulle finnas
stora och snabbt verkande cancerogena effekter av
mobiltelefonanvändning. Man konstaterar dock att
rapporten inte kunnat värdera riskerna i
perspektivet av en långsiktig och omfattande
användning av digitala telefoner.
Den brittiska expertgruppens övergripande slutsats
om hälsorisker med radiofrekventa fält (med betoning
på dem som härrör från mobiltelefoni och
basstationer) är att forskningen inte ger anledning
till oro. Man menar att den tillgängliga forskningen
i dag inte talar för att det finns några hälsorisker
med radiofrekventa fält i doser under rådande
gränsvärden. Däremot påpekar AGNIR att forskningen
har brister och att användningen av mobiltelefoner
endast varit utbredd under en kort tidsperiod. Man
menar därför att det fortfarande finns en möjlighet
att strålningen skulle kunna medföra hälsorisker och
att fortsatt forskning därför är motiverad.
Tyskland
Den tyska federala strålskyddsmyndigheten Bundesamt
für Strahlenschutz, BfS, har informerat allmänheten
om mobiltelefoni och eventuella hälsorisker. I en
broschyr från myndigheten står bl.a. att forskningen
hittills visar att man inte får cancer av
strålningen från mobiltelefoner.[66] Man påpekar
dock att det inte fullt ut går att bevisa att
mobiltelefoner är oskadliga - det kan finnas
skadliga effekter som forskarna ännu inte upptäckt
eller kunnat bevisa. BfS uppmanar därför till en
viss försiktighet och ger råd om hur man går till
väga för att minska stråldosen.
BfS och det tyska miljödepartementet ansvarar för
att genomföra och koordinera ett forskningsprogram
om mobilstrålningens eventuella hälsorisker. Inom
ramen för programmet kommer mellan 2002 och 2006 en
rad forskningsprojekt om bl.a. epidemiologi att
bedrivas. Programmet förväntas leda till resultat
som är relevanta för hela telekommunikationsområdet
och beräknas ge information som är relevant för den
framtida teknologiska utvecklingen.[67]
Sammanfattning
De nordiska, nederländska, brittiska och tyska
strålskyddsmyndigheternas bedömningar av
kunskapsläget liknar SSI:s, dvs. att forskningen
hittills inte visar att mobiltelefoni medför
hälsorisker. Det finns emellertid en medvetenhet om
att forskningen inte säkert kan uttala sig om
eventuella hälsorisker på sikt och att det därför
kan vara motiverat med viss försiktighet. Vissa av
myndigheterna ger också råd om hur man med enkla
medel minskar sin exponering för radiofrekventa
magnetiska fält vid användningen av mobiltelefon.
Gemensamt för myndigheterna är att de anser att
fortsatt forskning på området är viktigt.
**FOOTNOTES**
[49]: Se webbplatsen . Även IT- og Telestyrelsen
har information om mobiltelefoni, basstationer,
etc., se webbplatsen
[50]: För mer information om myndigheten, se
webbplatsen .
[51]: Den norska texten lyder:
"Forskningsresultater fra laboratorieforsøk og
studier av grupper av mennesker gir per i dag
ikke grunnlag for å si at radiofrekvente felt fra
mobiltelefoner er kreftfremkallende. Men
foreløpig er forskningsresultatene for
ufullstendige til å trekke en endelig
konklusjon."
[52]: Se Statens stråleverns informationsbroschyr
om mobiltelefoner och hälsa på webbplatsen .
[53]: Se webbplatsen för rapporten .
[54]: För årsrapport 2002, se webbplatsen .
[55]: Se årsrapport 2002, s. 12.
Utredningstjänstens översättning.
[56]: Årsrapporten för 2003 finns både på
holländska och engelska. Den engelska
översättningen börjar på s. 63. Rapporten (122
sidor) återfinns på webbplatsen .
[57]: Gruppen stödjer sig i sin slutsats på Boice
och McLaughlin, författarna till den amerikanska
granskningsrapport som beställts av SSI och som
har refererats i avsnitt 5.1 i denna rapport.
[58]: För uttalandet, se webbplatsen .
[59]: Se webbplatsen .
[60]: För IEGMP (Stewartrapporten), se
webbplatsen .
[61]: Punkt 5.248 i IEGMP (Stewartrapporten).
RALF-rapportens översättning.
[62]: Punkt 1.19 i IEGMP (Stewartrapporten).
Utredningstjänstens översättning.
[63]: För mer information om programmet, se
webbplatsen .
[64]: För pressmeddelande och AGNIR-rapporten
(177 sidor), se webbplatsen .
[65]: AGNIR har även granskat tre andra projekt
om bl.a. testikelcancer och cancer i
ansiktsnerven, se AGNIR (2003), s. 126-128.
[66]: För BfS webbplats, se adressen , för
broschyren, se adressen .
[67]: Programmets webbplats återfinns på adressen
.
Några exempel på aktuell och
omdebatterad forskning
Nedan redovisas några studier som inte är
epidemiologiska studier av mobiltelefoni och
hjärntumörer. De faller med andra ord helt eller
delvis utanför de kriterier som avgjort vilka
studier som beskrivs i denna rapport. De tas ändå
med i rapporten eftersom de uppmärksammats mycket i
massmedierna och bland allmänheten.
Zwamborn m.fl.
Vedertagen praxis har länge varit att betrakta
strålningen från basstationer som ofarlig, en
bedömning som bl.a. SSI delar.[68] En nederländsk
undersökning från september 2003 pekar dock på vissa
negativa effekter för människor vid exponering även
under gällande gränsvärden. Den nederländska studien
har letts av professor Zwamborn och rör
välbefinnande och kognitiva funktioner vid
exponering för strålningsfält som liknar dem från
basstationer.[69]
Två grupper om vardera 36 personer undersöktes, en
som upplevt besvär med mobiltelefoni och en
kontrollgrupp som inte gjort det. Försökspersonerna
utsattes för strålning. De fick sedan genomföra
tester för att mäta kognitiva funktioner som
reaktionstid, minne, simultankapacitet och fick
också fylla i en enkät om det allmänna
välbefinnandet som t.ex. svimningskänslor, brist på
energi, nervositet, huvudvärk,
koncentrationssvårigheter, etc. Varken
försökspersonerna eller försöksledarna visste om
vilken exponering som gjordes vid varje tillfälle.
Resultaten visar bl.a. på ökad reaktionstid,[70]
snabbare minne och en sänkt grad av välbefinnande
för båda grupperna när de exponerats för UMTS-
liknande fält, dvs. fält som liknar dem från 3 G-
basstationer.[71] Välbefinnandet påverkades inte av
GSM-liknande fält.
**FOOTNOTES**
[68]: Se t.ex. SSI information 2001:3:
"Sammanfattningsvis gäller att basstationer för
mobiltelefoni inte innebär någon risk ur
strålskyddssynpunkt." En nyligen gjord bedömning
av aktuell forskning av AGNIR (se avsnitt 6.5) är
att exponeringen som följer av att bo nära en
basstation är extremt liten och att bevisen
sammantaget pekar på att det är osannolikt att
basstationerna skulle innebära några hälsorisker,
se AGNIR "Health Effects from Radiomagnetic
Fields", s. 148.
[69]: Zwamborn APM, Vossen SHJA, van Leersum
BJAM, Ouwens MA, Mäkel WN, "Effects of global
communications system radio-frequency fields on
well being and cognitive functions of human
subjects with and without subjective complaints",
Thea Hague, Netherlands; TNO Physics and
Electronics Laboratory, TNO-report FEL-03-C148,
2003. Rapporten finns på webbplatsen .
[70]: Den grupp som klagat över besvär med GSM
påverkades av signaler av GSM900-typ. UMTS-
signaler påverkade kontrollgruppen.
[71]: Radiofrekvensen hos dessa fält är ungefär
2100 MHz.
Kommentarer till studien
I en rapport som gjorts på uppdrag från Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap har en projektgrupp
ledd av professor Anders Ahlbom kort kommenterat den
nederländska studien.[72] Gruppen påpekar bl.a. att
besvärsgruppen i studien inte noterade några besvär
vid strålning av GSM-typ, trots att den var uttagen
just med hänvisning till att de tidigare rapporterat
besvär kopplade till GSM-telefoner. Ahlboms
projektgrupp noterar också att de kognitiva testerna
visade skiftande resultat med såväl förbättring,
försämring som ingen förändring under de skilda
exponeringarna för strålningen jämfört med
sessionerna utan exponering. Slutligen påpekas att
symptomen i enkäten skilde sig åt i de två
grupperna. Ahlbom m.fl., liksom de nederländska
forskarna själva, påpekar att studien är den första
i sitt slag och att ytterligare forskning krävs för
att kunna dra några säkra slutsatser avseende
eventuella hälsoeffekter av strålningen från
basstationer.
Lars Mjönes, verksamhetsansvarig på SSI, har i
SSI:s tidning Strålskyddsnytt också kort kommenterat
den nederländska studien.[73] Mjönes menar att
Zwamborns undersökning gjort riskbilden osäkrare men
påpekar att vissa aspekter av undersökningen är
förbryllande. För det första att de deltagande
grupperna noterade ett minskat välbefinnande för 3
G-liknande strålning, men inte för GSM-strålning,
som den ena gruppen tidigare rapporterat att de var
särskilt känsliga för. Mjönes påpekar att skillnaden
i frekvens mellan strålningstyperna är mycket liten.
Sammanfattningsvis menar författaren att det är
viktigt att andra forskare upprepar försöken.
I uppföljningen till den s.k. Stewartrapporten har
den brittiska expertgruppen diskuterat Zwamborns
undersökning.[74] Gruppen menar att undersökningen
tycks vara välgjord men påpekar att resultaten inte
uppvisar entydiga mönster vad gäller de olika
typerna av mobilstrålning, de fyra kognitiva
uppgifterna eller i de två studerade grupperna.
Detta, tillsammans med andra studier som visar på
andra reslutat, är enligt gruppen ett argument för
att det samband som presenteras av Zwamborn m.fl.
kan vara falskt.
Gruppens slutsats är att resultaten av forskningen
inom området är inkonsekventa i meningen att de är
oförenliga. Man påpekar att skälet till varför den
elektromagnetiska strålningen skulle påverka
hjärnans funktion, dvs. orsaksmekanismen, är okänd.
Sammantaget menar man att ingen klar effekt av
exponering av radiofrekvent strålning på hjärnans
kognitiva funktioner kan identifieras.
Santini m.fl.
I en fransk tvärsnittsstudie har Santini m.fl.
undersökt välbefinnandet hos 530 personer boende
nära basstationer för mobiltelefoni.[75] Dessa fick
svara på ett frågeformulär om olika symptom som
huvudvärk, koncentrationssvårigheter, minnesluckor,
trötthet, sömnproblem, m.m. Resultaten visar på en
ökad förekomst av symptomen hos dem som bor nära en
basstation.
Anders Ahlboms projektgrupp dömer ut studien och
menar att den är av undermålig kvalitet.[76] Främst
påpekar de att författarna inte redogjort för hur
personerna som ingår i studierna valts ut eller hur
stort bortfallet är. Deltagarna har själva fått
bedöma hur nära basstationen de bor, en bedömning
som dels inte kunnat kontrolleras, dels enligt
projektgruppen är ett dåligt mått på exponering för
radiofrekventa fält. Ahlbom m.fl. menar att brister
i upplägget av studien gör det omöjligt att avgöra
om resultaten beror på systematiska fel i studien.
De påpekar t.ex. att personer som upplever att de
har besvär från basstationer kan ha tagit reda på
var närmaste basstation ligger, medan personer som
inte upplever några besvär kanske aldrig har tänkt
på detta. Den engelska expertgruppen tar upp ungefär
samma kritik av studien, liksom Ulf Mjönes på SSI.
En spansk studie av Navarro m.fl. har samma upplägg
och har kritiserats på samma grunder som Santinis
studie.[77]
Salford m.fl.
En mycket uppmärksammad del av de potentiella
biologiska effekterna av mobiltelefoni rör den
s.k. blod-hjärnbarriären som skyddar hjärnan från
giftiga ämnen som cirkulerar i blodet. Resultaten
från ett svenskt forskarlag från Lund under
ledning av professor Leif Salford har särskilt
uppmärksammats i den allmänna debatten. [78]
Salford m.fl. har i ett par artiklar visat på
biologiska effekter i hjärnan hos möss som
utsatts för strålning av GSM-typ. I försöket
utsattes tre grupper om åtta råttor i två timmar
för GSM-strålning. De förändringar eller skador
som rapporterades kvarstod 50 dagar efter
exponeringen. Forskargruppens slutsats var:
För första gången kan vi här presentera bevis på
neurologiska skador orsakade av icke-termisk
exponering av mikrovågor. Cortex, såväl som
hippocampus och basal-ganglierna innehöll skadade
nervceller. Vi inser att vår studie endast
omfattar ett fåtal djur, men de sammantagna
resultaten är ytterst signifikanta och påvisar en
klar dos-response relation.[79]
Salford har kallat den frivilliga exponeringen för
mikrovågor från mobiltelefoner för det största
mänskliga biologiska experimentet någonsin.[80]
Salfords forskning diskuteras bland annat i SSI:s
oberoende internationella expertgrupps rapport, i
den brittiska AGNIR-gruppens rapport och i den
nederländska expertgruppens rapport. SSI:s
internationella oberoende expertgrupp är kritisk mot
Salfords studie.[81] De påpekar att antalet råttor
är litet, vilket gör att man inte kan utesluta
slumpen som förklaring. Vidare är man kritisk mot
den metod man använt för att bedöma effekterna på
råttorna och menar att resultaten kan ha påverkats
av missfärgningar. Man är också kritisk mot vad man
anser är bristfällig redovisning av hur studien gått
till och anser att Salford m.fl. drar alldeles för
långtgående slutsatser vad gäller eventuella
hälsorisker.
SSI:s expertgrupp pekar på att flera andra studier
inte har funnit samma påverkan som Salford m.fl.
trots att strålningsdosen då varit större. På det
hela taget menar man att dessa studier har fått
mycket uppmärksamhet men att en noggrann analys av
tillgängliga data inte tyder på någon hälsorisk. Man
anser dock att det är nödvändigt med fortsatt
forskning inom detta område.[82]
AGNIR påpekar också att studien är liten,
åldersvariationen mellan råttorna stor och att det
finns brister i metodologi och redovisning av hur
studien gått till.[83] Dessutom tar man upp att
andra studier inte har kunnat bekräfta resultaten av
Salfords m.fl. studie. Gruppen menar att
Stewartrapportens slutsatser fortfarande är giltiga,
dvs. att forskningen som visar på effekter på blod-
hjärnbarriären av exponering av mobilstrålning är
inkonsekvent och motsägelsefull och att aktuella och
välgjorda studier inte visar på några sådana
effekter.[84]
Den nederländska expertgruppen är mycket kritisk
mot Salfords m.fl. metoder och menar att forskningen
har allvarliga vetenskapliga brister. Gruppen upp-
repar sin slutsats från 2003 att man anser att det
inte är vetenskapligt bevisat att exponering för
elektromagnetiska fält har någon påverkan på blod-
hjärnbarriären.[85]
Sammanfattning
Forskningen om mobiltelefonins eventuella
hälsorisker bedrivs på många olika sätt av många
forskare. Endast ett par studier av dem som faller
utanför fokus i denna promemoria har av utrymmesskäl
kunnat beskrivas här - heltäckande
forskningsöversikter är ofta hundratalet sidor
långa.
Zwamborns studie som visar på t.ex. sänkt
välbefinnande som en konsekvens av strålning av den
typ om kommer från basstationer, anses av bedömare
vara välgjord och förtjäna ytterligare
uppmärksamhet. De samband som studien visar på är
dock delvis inbördes inkonsekventa, och såväl
studiens författare som granskare påpekar vikten av
att studien görs om av andra forskargrupper.
När det gäller andra studier av hälsoeffekter av
att bo nära basstationer tycks det som om de flesta
andra forskare anser att studierna är av bristande
kvalitet. Det antal studier som finns tillgängliga i
dag är också begränsat och fortsatt forskning
rekommenderas allmänt.
Salfords m.fl. studie av effekter på blod-
hjärnbarriären av exponering av strålning av GSM-typ
har väckt uppseende i massmedierna och i den
allmänna debatten, men har av två oberoende grupper
fått stark kritik. Många anser att det är motiverat
att andra forskargrupper upprepar försöken.
**FOOTNOTES**
[72]: Se Ahlbom m.fl., "Forskning om
elöverkänslighet och andra effekter av
elektromagnetiska fält", s. 7-8 (se fotnot 48 för webblänk
till rapporten).
[73]: Se Mjönes Lars, Strålskyddsnytt 3-4/2003.
Tidningen finns på webbplatsen .
[74]: Se AGNIR (2003), "Health Effects from
Radiomagnetic Fields", 96-97 (se fotnot 64 för
webblänk till rapporten).
[75]: Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P,
Seigne M. "Symtoms experienced by people in
vicinity of base station: I/ Incidences of
distance and sex." Pathol Biol 50, 2002 och
Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne
M. "Symtoms experienced by people in vicinty of
base stations: II/ Incidences of age, duration of
exposure, location of subjects in relation to the
antennas and other electromagnetic factors."
Pathol Biol 51, 2003.
[76]: Se Ahlbom m.fl., "Forskning om
elöverkänslighet och andra effekter av
elektromagnetiska fält", s. 4 (för Ahlboms rapport, se
fotnot 48 i denna rapport).
[77]: Navarro EA, Segura J, Portolés M, Gómez-
Perretta de Mateo C. "The microwave syndrome: a
preliminary study in Spain." Electromagnetic
biology and medicine, 22, s. 161-169, 2003.
[78]: För den senast publicerade artikeln, se
Salford LG, Brun AE, Eberhardt JL, m.fl. "Nerve
cell damage in mammalian brain after exposure to
microwaves from GSM mobile phones, Environ Health
Persp. 111, s. 881-883, 2003.
[79]: Salford, s. 882. Utredningstjänstens
översättning.
[80]: Salford, s. 881.
[81]: Se SSI's Independent Expert Group on
Electromagnetic Fields, s. 18-19. ().
[82]: SSI's Independent Expert Group on
Electromagnetic Fields, s. 19-20.
[83]: Se AGNIR (2003), "Health Effects from
Radiomagnetic Fields", s. 80-81.
[84]: Stewartrapporten, s. 60, 5.94, Kapitel 5
(se webbplatsen ).
[85]: Se "Electromagnetic Fields: Annual Update
2003" på webbplatsen , s. 90-91.
Litteraturlista
AGNIR, Health effects from radiofrequency
electromagnetic fields, National Radiological
Protection Board Doc NRPB, 14(2), 2003.
Ahlbom A. och Feychting M., "Correspondance re: Use
of cellular phones and the risk of brain tumours: A
case-control study", International Journal of
Oncology 15, s. 1045-1047, 1999.
Ahlbom A., Feychting M., Hamnerius Y., Hillert L.,
Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av
elektromagnetiska fält, Rapport från en projektgrupp
som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag
till FAS, 2003.
Auvinen A., Hietanen M., Luukkonen R., Koskela RS.,
"Brain Tumors and Salivary Gland Cancers Among
Cellular Telephone Users", Epidemology 13, s. 356-
359, 2002.
Boice, John D och McLaughlin, Joseph K,
"Epidemiologiska studier över mobiltelefoner och
risken för cancer - en översikt", SSI Rapport
2002:16.
Collatz Christensen H, Schüz J, Kosteljanetz M,
Skovgaard Poulsen H, Thomsen J, Johansen C.
"Cellular telephone use and risk of acoustic
neuroma", Am J Epidemiol 159, s. 277-283, 2004.
Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson Anneli,
Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell, "Use of
cellular telephones and the risk for brain tumours:
A case-control study", International Journal of
Oncology 15, s. 113-116, 1999.
Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson Anneli,
Hallquist Arne, "Case-Control Study on Radiology
Work, Medical X-ray Investigations, and Use of
Cellular Telephones as Risk Factors for Brain
Tumors", Medscape General Medicine 2 (2), 2000.
Hardell Lennart, Påhlson Anneli, Hallquist Arne och
Hansson Mild Kjell, "Ionizing radiation, cellular
telephones and the risk for brain tumours", European
Journal of Cancer Prevention 10, s. 523-529, 2001.
Hardell Lennart, Påhlson Anneli, Hallquist Arne,
Hansson Mild Kjell, M. Carlberg, Lija A., "Cellular
and cordless telephones and the risk for brain
turmours", European Journal of Cancer Prevention 11,
s. 377-386, 2002.
Health Council of the Netherlands, Mobile
telephones, An evaluation of health effects, No.
2002/01E, The Hague, 2002.
Health Council of the Netherlands, Electromagnetic
Fields:
Annual Update 2003, Nr 2004/01, The Hague, 2004.
IEGMP, (Stewartrapporten), Mobile phones and health,
(National Radiological Protection Board, 2000.
Inskip P, Tarone R, Hatch E, Wilcosky T, Shapiro W,
Selker R, Fine H, Black P, Loeffler J, Linet M,
"Cellular-Telephone Use and Brain Tumors", The New
England Journal of Medicine, vol. 344, s. 79-86,
2001.
Johansen Christoffer, Boice John D, McLaughlin
Joseph K, Olsen Jørgen, "Cellular Telephones and
Cancer - a Nationwide Cohort Study in Denmark,
Journal of the National Cancer Institute, vol. 93,
nr 3, s. 203-207, 2001.
Johansen Christoffer, Boice John D, McLaughlin
Joseph K, Olsen Jørgen, Christensen HC, "Mobile
phones and malignant melanoma of the eye", British
Journal of Cancer 86, s. 348-349, 2002.
Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE, Stellman
SD, McRee D, Neugut AI, Wynder EL., "Handheld
cellular telephone use and risk of brain cancer",
JAMA 284, s. 300-317, 2000.
Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE, Stellman
SD, Neugut AI, Bruce J., "Handheld cellular
telephones and risk of acoustic neuroma", Neurology
58, s. 1304-1306, 2002.
Navarro EA, Segura J, Portolés M, Gómez-Perretta de
Mateo C. "The microwave syndrome: a preliminary
study in Spain" Electromagnetic biology and medicine
22, 161-169, 2003.
Rådet för arbetslivsforskning, "Elöverkänslighet och
hälsorisker av elektriska och magnetiska fält
Forskningsöversikt och utvärdering - Slutrapport
från arbetsgruppen vid rådet för
arbetslivsforskning, 2000.
Salford LG, Brun AE, Eberhardt JL, m.fl. "Nerve cell
damage in mammalian brain after exposure to
microwaves from GSM mobile phones", Environ Health
Persp. 111, s. 881-883, 2003.
Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne M.
"Symtoms experienced by people in vicinity of base
station: I/ Incidences of distance and sex" Pathol
Biol 50, 2002.
Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne M.
"Symtoms experienced by people in vicinty of base
stations: II/ Incidences of age, duration of
exposure, location of subjects in realtion to the
antennas and other electromagnetic factors." Pathol
Biol 51, 2003.
SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic
Fields, "Recent Research on Mobile Telephony and
Cancer and Other Selected Biological Effects: First
annual report from SSI's Independent Expert Group on
Electromagnetic Fields", SSI Dnr 00/1854/02, 2003.
SSI, "Mobiltelefoner och strålning, Uppdrag att
utreda eventuellt behov av informationstext angående
strålning från mobiltelefoner och andra terminaler
för mobil kommunikation", Dnr. 842/2272/03, 2004.
Zwamborn APM, Vossen SHJA, van Leersum BJAM, Ouwens
MA, Mäkel WN, "Effects of global communications
system radio-frequency fields on well being and
cognitive functions of human subjects with and
without subjective complaints", Thea Hague,
Netherlands; TNO Physics and Electronics Laboratory,
TNO-report FEL-03-C148, 2003.
Webblänkar till organisationer och myndigheter
Bundesamt für Strahlenschutz (Tyskland):
http://www.bfs.de/.
EU-kommissionen:
http://www.europa.eu.int/comm/health/ph_determinants/environment/EMF/emf_en.htm
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
(FAS): http://www.fas.forskning.se/.
Gezondheidsraad de Regering en het Parlement
(Nederländerna):
http://www.gr.nl/index.php?phpLang=en.
ICNIRP: http://www.icnirp.org/chairman.htm.
Indenrigs- og Sundhetsministeriets (Danmark):
http://www.im.dk/Index/dokumenter.asp?o=85&n=1&h=19&d=1487&s=4.
National Radiological Protection Board (Storbritannien):
http://www.nrpb.org/.
Statens strålevern (Norge): http://www.nrpa.no/.
Statens strålskyddsinstitut (Sverige):
http://www.ssi.se/.
Strålsäkerhetscentralen (Finland):
http://www.stuk.fi/svenska/.
WHO (EMF-projektet): http://www.who.int/peh-emf/en/.
Bilaga 1
Vad är joniserande och icke-
joniserande strålning?[86]
Joniserande strålning
Om energin hos en strålningsbärare - foton eller
materiell partikel - är tillräckligt stor för att
kunna frigöra en elektron från en atom eller molekyl
och därvid bilda en jon (dvs. en laddad partikel),
kallas strålningen joniserande. Lite förenklat kan
man säga att joniserande strålning rycker loss
elektroner från atomer vilket gör att strålningen
orsakar elektriska förändringar i allting som den
passerar.
För att beteckna strålning som joniserande brukar
man vanligen kräva att ett större antal joner kan
produceras. Det betyder att elektromagnetisk
strålning i radio- och mikrovågsområdena, det
infraröda området, det synliga och större delen av
det ultravioletta frekvensområdet kan klassas som
icke-joniserande. Röntgen- och gammastrålning är
däremot joniserande och kan skada DNA och därmed
orsaka cancer.
Den allra största delen (87 %) av den
genomsnittliga årliga joniserande stråldosen härrör
från naturliga källor som radon eller kosmisk
strålning. Endast en mindre del joniserande
strålning erhålls från artificiella källor som t.ex.
vid användningen av radioaktiva ämnen inom
medicinen.[87]
Icke-joniserande strålning
Icke-joniserande strålning är elektromagnetisk
strålning som inte har tillräckligt högt
energiinnehåll för att slå sönder atomer eller
molekyler. Därmed bildas inga joner, och det är
därför i första hand den joniserande strålningen som
kan påverka och skada levande celler.
Icke-joniserande strålning anses i allmänhet vara
ofarlig såvida inte effekttätheten är så hög att den
orsakar lokal (ögon, hud) eller allmän uppvärmning
av bestrålade vävnader. Möjligheten att icke-
joniserande strålning även skulle kunna ha andra
skadeverkningar (cancer vid starkströmsledningar,
elallergi m.m.) är omstridd.
Mobiltelefoni och icke-joniserande strålning
Kommunikationen i mobiltelesystem sker i luften med
hjälp av radiovågor och mobiltelefoner tar emot och
sänder radiofrekventa signaler. Strålningen från
basstationer och mobiltelefoner är alltså radiovågor
som utgörs av elektriska och magnetiska fält som
brer ut sig i luften med ljusets hastighet. De
fortplantar sig som vågor av olika våglängd och
frekvens. Frekvensen anger antalet svängningar per
sekund och mäts i Hertz (1 Hertz är en svängning per
sekund). Radiovågor talar man om i frekvensområdet 1
MHz - 300 GHz. Radiovågor över 300 MHz kallas också
mikrovågor. Mobiltelefoner emitterar strålning
någonstans inom området 450 - 2200 MHz.[88]
Radiovågor är icke-joniserande därför att deras
energiinnehåll är för lågt för att skapa elektriska
förändringar i den materia de passerar.
Radiovågornas energiinnehåll är t.ex. mer än en
miljon gånger lägre än röntgenstrålningens och
egenskaperna hos radiovågor skiljer sig därför
väsentligt från egenskaperna hos röntgen- och
gammastrålning. När radiovågor träffar kroppen
reflekteras en del, och en del tränger in i kroppen
där energin omvandlas till värme. När det gäller
mobiltelefoner brukar man ange den energi som
kroppen tar upp från de radiovågor telefonen
utsänder, det s.k. SAR-värdet.[89] Det är också värt
att notera att vid användningen av mobiltelefon
exponeras den sida av huvudet där man håller
telefonen mer för strålningen än den andra.
Elanders Gotab, Stockholm 2004
Elanders Gotab, Stockholm 2004
**FOOTNOTES**
[86]: Redogörelsen om joniserande/icke-
joniserande strålning bygger på material från
Nationalencyklopedin, Statens strålskyddsinstitut
och broschyren "Strålning från mobiltelesystem,
En informationsbroschyr från sex myndigheter", se
källförteckning.
[87]: Enligt uppgifter från Statens
strålskyddsinstitut.
[88]: Se Boice och Mclaughlin, s. 3.
[89]: SAR är en förkortning av Specific
Absorbtion Rate och anger mängden absorberad RF-
energi per massenhet och tidsenhet, uttryckt i
watt per kilogram (W/kg).