Lagutskottets betänkande
2003/04:LU8
Konsumentfrågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet närmare 60 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden år 2003 på de konsumentpolitiska och konsumenträttsliga
områdena. Motionsyrkandena gäller bl.a. mål och inriktning för
konsumentpolitiken,
det svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU, konsumenträttens
tillämpning inom offentlig sektor, e-handel, olika former av marknadsföring
och märkning, resegarantilagen, konsumentvägledning, konsumentorganisationer
och tvistlösning utom domstol.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns 21 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L292 yrkande 1, 2003/04:L351 yrkandena
1 och 2 och 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.
Reservation 1 (m, fp, kd)
Reservation 2 (c)
2. Konsumentpolitiken inom EU
Riksdagen avslår motion 2003/04:L263.
3. Utformningen av EU-lagstiftningen
Riksdagen avslår motion 2003/04:L351 yrkande 3.
Reservation 3 (fp)
4. Konsumentverket
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L351 yrkande 11 och 2003/04:L353
yrkande 5.
Reservation 4 (m, fp, kd)
5. Införande av konsumentbalk
Riksdagen avslår motion 2003/04:L308 i denna del.
6. Lagkostnadskommission
Riksdagen avslår motion 2003/04:L353 yrkande 9.
Reservation 5 (m)
7. Konsumenträtt inom offentlig verksamhet
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L292 yrkandena 2 och 3, 2003/04:L343,
2003/04:L351 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:L353 yrkande 10.
Reservation 6 (m, fp, kd, c)
8. Konsumenttjänstlagen och avreglerade tjänster
Riksdagen avslår motion 2003/04:L283 yrkande 4.
9. E-handel
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L281, 2003/04:L326 yrkandena 1 och
2 och 2003/04:T561 yrkande 5.
Reservation 7 (fp)
10. Resegarantisystemet
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L223, 2003/04:L225, 2003/04:L292
yrkande 4 och 2003/04:N337 yrkande 3.
Reservation 8 (m, fp, kd, c)
11. Konsumentvägledning
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del, 2003/04:L283
yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkandena 9 och 12.
Reservation 9 (fp, kd)
Reservation 10 (v)
Reservation 11 (c)
12. Konsumentorganisationer
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L283 yrkande 3, 2003/04:L308 i denna
del, 2003/04:L309 i denna del och 2003/04:MJ432 yrkande 11.
Reservation 12 (fp)
13. Etisk märkning
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L309 i denna del och 2003/04:L353
yrkande 12.
Reservation 13 (m)
14. Funktionshindrade konsumenter
Riksdagen avslår motion 2003/04:L351 yrkande 8.
Reservation 14 (fp)
15. Överskuldsättning
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del och
2003/04:L351 yrkande 10.
Reservation 15 (fp, v)
16. Könsdiskriminerande reklam
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L337, 2003/04:L348 och 2003/04:So419
yrkande 1.
Reservation 16 (v)
17. Reklam riktad till barn
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L234 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:L352
yrkandena 2 och 3.
18. Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter
Riksdagen avslår motion 2003/04:L256.
Reservation 17 (v)
19. Märkning av djurtestade produkter
Riksdagen avslår motion 2003/04:L270 yrkandena 1 och 2.
Reservation 18 (v)
20. Märkning av hund- och kattskinn
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ405 yrkande 3.
Reservation 19 (v)
21. Märkning av manipulerade fotografier
Riksdagen avslår motion 2003/04:L339.
Reservation 20 (v)
22. Redovisning av omräkningskurs
Riksdagen avslår motion 2003/04:L271.
23. Dolda avgifter
Riksdagen avslår motion 2003/04:L286.
24. Konsumentinformation om bilars bränsleförbrukning
Riksdagen avslår motion 2003/04:L311.
25. Försäljning av sprejburkar
Riksdagen avslår motion 2003/04:L324.
26. Försäljning av butangas
Riksdagen avslår motion 2003/04:L338.
27. Tvistlösning utom domstol
Riksdagen avslår motion 2003/04:L353 yrkande 11.
Reservation 21 (m)
28. Stöldgods
Riksdagen avslår motion 2003/04:L231.
29. S.k. doggybag
Riksdagen avslår motion 2003/04:L241.
Stockholm den 19 februari 2004
På lagutskottets vägnar
Marianne Carlström
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marianne Carlström (s),
Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso
Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion
(s), Martin Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors
(s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan Löfstrand (s), Carina
Adolfsson Elgestam (s), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).
Bakgrund
Mål och inriktning för konsumentpolitiken
Verksamhet med syfte att på olika sätt stödja konsumenter och stärka deras
ställning på marknaden har en lång tradition i Sverige. Konsumentpolitiska
riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fem tillfällen - första gången
år 1972. Därutöver har riksdagen år 1996 och år 2002 lagt fast mål och
inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU och år
1998 ställt sig bakom regeringens förslag till handlingsplan för att nå
det år 1995 beslutade miljömålet i konsumentpolitiken.
Nu gällande riktlinjer för det nationella arbetet med konsumentfrågor
fastställdes av riksdagen i november 2001 (prop. 2000/01:135, bet.
2001/02:LU2, rskr. 51). Riksdagsbeslutet innebär att de nationella målen för
konsumentpolitiken skall vara att konsumenternas ställning och inflytande
på marknaden skall stärkas (inflytandemålet), att hushållen skall ha goda
möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt
(hushållningsmålet), att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas
(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att konsumenterna skall ha
tillgång till god vägledning, information och utbildning (kunskapsmålet).
Målen är likställda och skall vara styrande för såväl det nationella
konsumentpolitiska arbetet som för det svenska arbetet inom EU och i andra
internationella forum.
I samband med att de nationella målen lades fast godkände riksdagen även
regeringens förslag att delmål skall anges för konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning under perioden 2001-2005 inom ramen för en handlingsplan.
Delmålen syftar till att bidra till att de fem övergripande målen uppnås
och representerar verksamhetsområden som är särskilt viktiga för konsumenterna.
I den då aktuella propositionen redovisade regeringen vilka delmål som,
enligt regeringens bedömning, borde gälla och vilka åtgärder som regeringen
avsåg att genomföra under respektive delmål. Delmålen gäller bl.a.
konsumentvägledningen, ideella organisationers inflytande inom
konsumentpolitiken,
finansiella tjänster, produktsäkerhet, marknadskontroll, konsumentforskning,
etisk märkning och konsumentskyddet på nyligen konkurrensutsatta marknader.
I januari 2004 inleddes arbete inom Regeringskansliet i syfte att utarbeta
en ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden efter år 2005.
I mars 2002 överlämnade regeringen skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning
för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU till riksdagen. I skrivelsen
redovisade regeringen sin syn på mål och inriktning för det svenska arbetet
med konsumentfrågor i EU de kommande fem åren. Vidare behandlades
övergripande frågor om bl.a. harmonisering av den konsumenträttsliga
lagstiftningen
på EU-nivå, tillsyn och konsumentinflytande. Vad som anfördes i skrivelsen
föranledde inga erinringar från riksdagens sida (bet. 2001/02:LU28, rskr.
305).
Konsumenträttslig lagstiftning
Sedan början av 1970-talet har en lång rad lagar stiftats i syfte att
skydda konsumenterna och stärka deras ställning på marknaden. Den
konsumenträttsliga lagstiftningen består av dels marknadsrättsliga regler,
som syftar till att skydda konsumenternas kollektiva intressen, dels
civilrättsliga regler som tar sikte på enskilda rättsförhållanden mellan
näringsidkare och konsumenter. Därutöver har även reformer genomförts för
att underlätta tvistlösning i konsumenttvister.
Den centrala lagen på marknadsrättens område är marknadsföringslagen
(1995:450). Andra viktiga lagar är prisinformationslagen (1991:601) och
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. På det
civilrättsliga området kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),
konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1992:1672) om paketresor. EES-avtalet
och Sveriges medlemskap i EU har föranlett en hel del ändringar i såväl
den civilrättsliga som den marknadsrättsliga lagstiftningen.
Näringslivets egenåtgärder
Som ett viktigt komplement till den konsumenträttsliga lagstiftningen har
utvecklats en omfattande verksamhet inom näringslivet med s.k. egenåtgärder.
Dessa syftar till att lösa eller förebygga olika konsumentproblem,
exempelvis genom branschvisa regler och riktlinjer, undervisning och
information om gällande regler. Många branscher har fortlöpande utvecklat
olika program för intern reklambevakning, reklamationshantering och
tvistlösning. I det sammanhanget bör nämnas att riksdagens utredningstjänst,
på utskottets uppdrag, under hösten 2003 har gjort en kartläggning av
olika självregleringsorgan inom näringslivet. Kartläggningen, som utgör
ett första steg i ett uppföljningsprojekt på området, har redovisats i
promemorian Näringslivets självregleringsorgan - en uppföljningspromemoria
(dnr 2003:2044). I promemorian finns ett fyrtiotal olika självregleringsorgan
beskrivna.
Konsumentpolitiken inom EU
Konsumentpolitiken har fått ökad betydelse inom EU i takt med att samarbetet
inom gemenskapen har fördjupats. Det första konsumentpolitiska programmet
antogs redan år 1975. Det dröjde dock till mitten av 1980-talet innan
arbetet med konkreta konsumentpolitiska åtgärder på gemenskapsnivå började
att ta fart på allvar. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft hösten
1993, infördes i EG-fördraget dels i artikel 3 en punkt s (numera punkt
t) som innebär att gemenskapens verksamhet även skall bidra till att stärka
konsumentskyddet, dels i artikel 129a (numera artikel 153) en särskild
bestämmelse om konsumentskydd.
Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj 1999 tydliggjorde att
konsumentpolitiken
numera är ett självständigt politikområde inom EU. Enligt den nu gällande
lydelsen av artikel 153 skall gemenskapen, för att främja konsumenternas
intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt främja
konsumenternas rätt till information och utbildning och deras rätt att
organisera sig för att tillvarata sina intressen. Dessa mål skall uppnås
genom dels åtgärder som syftar till att förverkliga den inre marknaden,
dels åtgärder som understöder, kompletterar och övervakar medlemsstaternas
politik. Konsumentskyddskraven skall också beaktas vid utformningen och
genomförandet av gemenskapens övriga politik och verksamhet.
I det utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa,
som Europeiska konventet överlämnade till Europeiska rådet i juni 2003,
kvarstår den särskilda konsumentskyddsbestämmelsen i artikel 153 oförändrad,
dock med den ändringen att den horisontella bestämmelsen om att
konsumentskyddskrav skall beaktas när unionens övriga politik och verksamhet
utformas och genomförs har omformulerats och flyttats till stadgan om de
grundläggande rättigheterna i artikel II-38.
Kommissionen beslutade i maj 2002 ett meddelande med en strategi för det
konsumentpolitiska arbetet under tiden 2002-2006, KOM(2002)208. Följande
tre mål gäller enligt strategin; en hög gemensam nivå på konsumentskyddet,
ett effektivt genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna och
konsumentorganisationernas deltagande i EU:s politik.
Pågående lagstiftningsarbete inom EU
För närvarande pågår ett omfattande lagstiftningsarbete inom EU på det
konsumenträttsliga området. Nämnas bör att kommissionen i oktober 2001
lade fram ett förslag till en förordning angående användandet av säljfrämjande
åtgärder på den inre marknaden, KOM(2001)546. Förordningsförslaget innebär
en harmonisering av nationell lagstiftning som rör användning och
marknadskommunikation av säljfrämjande åtgärder, bl.a. förmånserbjudanden och
kombinationserbjudanden. Efter den första läsningen i Europaparlamentet
lade kommissionen i oktober 2002 fram ett ändrat förordningsförslag,
KOM(2002)585.
Kommissionen överlämnade vidare i juni 2003 ett förslag till direktiv om
otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot
konsumenter på den inre marknaden, KOM(2003)356. Syftet med förslaget är att
bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa
ett högt konsumentskydd. Detta skall ske genom en fullständig harmonisering
av medlemsstaternas lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder. Den
centrala bestämmelsen i förslaget är ett generellt förbud mot sådana
affärsmetoder, som kompletteras med särskilda bestämmelser om vilseledande
och aggressiva affärsmetoder. Direktivförslaget är för närvarande föremål
för den första läsningen i Europaparlamentet.
När det gäller tillsynen över efterlevnaden av den konsumenträttsliga
lagstiftningen lade kommissionen i juli 2003 fram ett förslag till förordning
om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för
konsumentskyddslagstiftningen, KOM(2003)443. Innebörden av förslaget är
att det skall inrättas ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter som
täcker hela den inre marknaden och som kan vidta åtgärder mot näringsidkare
oavsett var konsumenterna befinner sig. Också detta förslag är i dagsläget
föremål för den första läsningen i Europaparlamentet.
I sammanhanget bör även påpekas att det sedan några år tillbaka pågår
arbete på EU-nivå med en harmonisering av avtalsrätten, ett arbete som
även berör den konsumenträttsliga lagstiftningen. Sålunda överlämnade
kommissionen i februari 2003 en handlingsplan för att uppnå en mer samordnad
avtalsrätt, KOM(2003)68. I handlingsplanen föreslås en rad åtgärder för
att bl.a. öka samstämmigheten i gemenskapens regelverk på avtalsrättens
område och att främja utarbetandet av standardavtalsklausuler inom hela
unionen.
Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla de
spörsmål som har aktualiserats i motionerna.
Utskottets överväganden
Mål och inriktning för konsumentpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller mål och inriktning för det
konsumentpolitiska arbetet. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden.
Jämför reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2 (c).
Motionerna
I motion L353 av Inger René m.fl. (m) förespråkas en annan inriktning av
konsumentpolitiken än vad som gäller enligt riksdagens konsumentpolitiska
beslut hösten 2001. Motionärerna hävdar att den nuvarande konsumentpolitiken
går ut på att genom centralisering skapa ett system där konsumenternas
val och intressen kanaliseras genom det offentliga. En sådan politik tar,
anförs det, makten ifrån de enskilda konsumenterna och ger den till
statliga myndigheter och organ. Enligt motionärerna måste en modern
konsumentpolitik öka människors utrymme att själva fatta beslut om sin
konsumtion och livsstil. Det är viktigt att alla ges möjligheter att hävda
sin rätt i ett konkurrensutsatt näringsliv. Detta ställer, anförs det,
krav på en fungerande marknadsekonomi utan överdrivna regleringar från
staten. Regeringens politik kan synas välmenande. I realiteten leder den
dock, anser motionärerna, till mer av centralstyrning, mindre konkurrens
och högre priser. Genom att centralisera beslutsfattandet och stärka
statsbidragsfinansierade organisationer överlåter man enskilda människors
ansvar för köp och avtal till staten och dess institutioner. Man skapar,
hävdas det, en konstgjord konsumentmakt, samtidigt som varje enskild
konsuments makt minskar. Motionärerna anser att konkurrens är den bästa
garantin för att konsumenter får så bra varor och tjänster som möjligt.
Den konkurrensutsatta marknaden bör således öka, samtidigt som området
för privat näringsverksamhet vidgas. Offentliga monopol bör avvecklas och
offentligt ägande i näringsverksamhet minskas. I motionen begärs
tillkännagivanden i enlighet med vad som anförts om mål och inriktning för
konsumentpolitiken och om vikten av strukturförändringar i konkurrensfrämjande
syfte (yrkandena 1 och 3).
Martin Andreasson m.fl. (fp) framhåller i motion L351 marknadsekonomins
betydelse för välstånd och demokrati. Motionärerna anser att en väl
fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att tillgodose
konsumenternas
önskemål om bra produkter till låga priser och god service. Att vårda
marknaden är därför den bästa konsumentpolitiska insatsen. Fritt in- och
utträde på marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens, god information
och marknadsvårdande insatser är, anförs det, de viktigaste förutsättningarna
för en fungerande marknad. Detta gäller även inom den offentligt styrda
och finansierade tjänsteproduktionen. Enligt motionärerna tar en
konsumentpolitik som bygger på ett "ovanifrånperspektiv" ifrån den enskilde
konsumenten både inflytande och bestämmanderätt. Därigenom minskar, anförs
det, den verkliga konsumentmakten. Konsumentpolitiken bör i stället syfta
till att stärka konsumenternas ställning på marknaden och göra dem medvetna
om att deras val har betydelse. I motionen begärs ett tillkännagivande om
vikten av en stärkt konsumentmakt (yrkande 1). Motionärerna anför vidare
att effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet är till nytta
för konsumenterna och att avregleringar i konkurrensstimulerande syfte
bör fortsätta. I motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av
ökad konkurrens på det konsumentpolitiska området (yrkande 2).
I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) anförs att konsumentpolitiken
aldrig får bli en förmyndarpolitik som passiviserar människors eget
ansvarstagande. Den enskilde medborgaren skall få göra sina val och tryggt
kunna förlita sig på sin egen kunskap. En tydlig lagstiftning och fungerande
marknad är, enligt motionärerna, en förutsättning för att konsumenter
skall kunna känna sig trygga om något inte fungerar. Enligt vad som anförs
i motionen är en väl fungerande marknad också den bästa förutsättningen
för att kunna tillgodose konsumenternas önskemål om bra och säkra produkter
till låga priser och med god service. Motionärerna anser att konsumentpolitikens
syfte skall vara att stärka konsumentens ställning genom att skapa ökad
medvetenhet och kunskap om vilka val man kan göra och konsekvenserna av
dessa val så att jämförelser kan göras. I motionen begärs ett tillkännagivande
i enlighet med vad som anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning
(yrkande 1).
Tidigare ställningstaganden
Vad först gäller motion L353 yrkandena 1 och 3 erinrar utskottet om att
motionsyrkanden med samma inriktning avstyrktes då nu gällande nationella
mål för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet anförde därvid
i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2 att den svenska
konsumentverksamheten har en lång tradition och att den förda politiken vid
en internationell jämförelse måste anses ha varit framgångsrik. Utskottet
pekade vidare på att flera olika statliga organ inrättats för att hjälpa
hushållen att effektivt kunna utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas
ställning på marknaden. Ett fruktbart samarbete mellan den statliga
organisationen och den verksamhet som bedrivs av frivilliga organisationer
hade också vuxit fram, samtidigt som det på många områden hade etablerats
ett konstruktivt samarbete med näringslivet. Utskottet kunde konstatera
att förslagen och bedömningarna i den då aktuella propositionen byggde
vidare på denna tradition, och utskottet delade för sin del den grundsyn
på konsumentpolitikens inriktning som regeringen gav uttryck för i
propositionen. Utskottet framhöll att konsumentpolitiken är en viktig
förutsättning för en fungerande marknadsekonomi och att statens uppgift måste
vara att skapa de spelregler och att tillhandahålla de marknadsoberoende
organ som behövs för att upprätthålla marknadsekonomin. Vidare anfördes
att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken och att den skall
stödja enskilda människor i deras egenskap av konsumenter för att ge dem
ett större inflytande och få dem att känna sig trygga på marknaden.
Konsumentpolitiken har också, anförde utskottet, ett fördelningspolitiskt
inslag i och med att den främjar människors möjligheter att hushålla med
sina resurser.
Utskottet har därefter - med hänvisning till riksdagens tidigare
ställningstaganden - vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med samma
inriktning som de nu aktuella (se bet. 2001/02:LU18, 2001/02:LU28 och
2002/03:LU9).
Våren 2002 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande med samma innebörd som
motion L351 yrkande 2 med hänvisning till att det inte förelåg någon
avgörande motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av
regeringens politik på konkurrensområdet (bet. 2001/02:LU28). Riksdagen
följde utskottet.
När det sedan gäller motion L351 yrkande 1 avstyrkte utskottet våren 2003
ett motsvarande motionsyrkande i det av riksdagen godkända betänkandet
2002/03:LU9. Utskottet kunde därvid inte finna att det förelåg någon
avgörande motsättning mellan motionärerna och regeringens inställning i
fråga om marknadsekonomins betydelse på konsumentområdet.
Utskottets ställningstagande
Vad utskottet anfört tidigare i fråga om mål och inriktning för
konsumentpolitiken äger alltjämt giltighet. Utskottet är således inte berett
att ställa sig bakom den förändrade inriktning av konsumentpolitiken som
förespråkas i motion L353 yrkandena 1 och 3.
När det sedan gäller motionerna L351 yrkandena 1 och 2 samt L292 yrkande
1 kan utskottet inte heller nu finna att det föreligger någon avgörande
motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av regeringens
arbete på de konsument- och konkurrensrättsliga områdena. Det saknas därför
skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L292
yrkande 1, L351 yrkandena 1 och 2 samt L353 yrkandena 1 och 3.
Konsumentpolitiken inom EU
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller inriktningen av det
svenska arbetet inom EU. Utskottet kan inte se att det föreligger någon
motsättning mellan motionsönskemålen och inriktningen av regeringens arbete.
Kommissionens strategi för konsumentpolitiken 2002-2006
Som redovisats inledningsvis beslutade kommissionen i maj 2002 ett meddelande
med en strategi för konsumentpolitiken under åren 2002-2006, KOM(2002)208.
I meddelandet anger kommissionen tre mål på medellång sikt som skall
uppnås genom en rad åtgärder i ett löpande program på kort sikt. Följande
tre mål skall gälla enligt kommissionens beslut; en hög gemensam nivå på
konsumentskyddet, ett effektivt genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna
och konsumentorganisationernas deltagande i EU:s politik. Målen syftar,
enligt meddelandet, till att bidra till att integrera konsumentfrågor på
andra gemenskapspolitiska områden, att se till att konsumenterna får
största möjliga nytta av den inre marknaden samt att förebereda EU:s
utvidgning. I en bilaga till meddelandet finns ett löpande program för
konsumentpolitiken för åren 2002-2006 med en lång rad åtgärder som skall
vidtas inom ramen för respektive mål, bl.a. vad gäller produkt- och
tjänstesäkerhet, lagstiftning om konsumenternas ekonomiska intressen,
konsumentavtalsrätt, finansiella tjänster, tjänster i allmänhetens intresse,
konkurrens, elektronisk handel, medlemsstaternas tillsynssamarbete,
tvistlösning, stöd till konsumentorganisationer och konsumentutbildning.
I september 2003 upprättades inom kommissionen ett arbetsdokument med en
översyn av hur strategin hittills har genomförts på nationell nivå och
inom EU, SEK(2003)1387.
FN:s riktlinjer för konsumentskydd
FN:s generalförsamling antog den 9 april 1985 riktlinjer för konsumentskydd
(resolution 39/248). Riktlinjerna, som syftar till att tillhandahålla ett
ramverk för utveckling och utvärdering av konsumentpolitik, anger vissa
grundläggande konsumenträttigheter, nämligen rätten att få basbehov
tillgodosedda, rätten till säkerhet, rätten till information, rätten att
välja, rätten till inflytande, rätten till tvistlösning, rätten till
konsumentkunskap och rätten till en hälsosam och långsiktigt hållbar miljö.
Motionen
Kurt Kvarnström m.fl. (s) anför i motion L263 att det är angeläget att
FN:s riktlinjer för konsumentskydd inarbetas i riktlinjerna för det
europeiska samarbetet. Det gäller, menar motionärerna, att främja
hänsynstagandet
till konsumentintressena och att ge konsumenterna största möjliga nytta
av den inre marknaden. Enligt motionärerna är det angeläget att Sverige
fortsätter att driva på de mål som anges i kommissionens konsumentpolitiska
strategi och att betona vikten av att konsumenträttslig lagstiftning och
konsumentpolitiska beslut efterlevs inom EU. Sverige bör även fortsätta
att stödja åtgärder som syftar till ett närmare samarbete mellan
medlemsstaternas myndigheter när det gäller marknadsbevakning och kontroll.
Vidare bör, framhålls det, konsumentorganisationerna engageras så att
konsumentinflytandet ökar i standardiseringsarbetet. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om att anlägga ett
tydligt konsumentperspektiv i genomförandet av EU:s politik.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att de grundläggande rättigheter som anges i
FN:s riktlinjer för konsumenträttigheter i huvudsak återfinns i den
konsumentpolitiska strategi som kommissionen nyligen har beslutat om.
Regeringen har i rådet ställt sig bakom strategin och i den faktapromemoria
som överlämnades till riksdagen i juni 2002 särskilt betonat vikten av
att konsumentlagstiftning och konsumentpolitiska beslut efterlevs inom EU
och förespråkat ett ökat samarbete mellan medlemstaternas myndigheter vad
gäller marknadsbevakning och marknadskontroll (FPM 2002/03:28). Regeringen
har i faktapromemorian också understrukit det angelägna i att konsumenternas
intressen tillvaratas inom alla relevanta politikområden. I sammanhanget
bör också framhållas att det av en rapport som finns fogad till kommissionens
översyn av det hittillsvarande genomförandet av strategin framgår att
regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att genomföra strategin på
nationell nivå. Utskottet kan, med hänsyn till vad som nu har sagts, inte
se att det föreligger någon motsättning mellan motionärernas uppfattning
och inriktningen av regeringens arbete på området. Någon åtgärd med
anledning av motion L263 är därmed inte påkallad, och utskottet föreslår
att riksdagen avslår motionen.
Utformningen av EU-lagstiftningen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förespråkas att Sverige inom
EU skall verka för en ökad harmonisering av den konsumenträttsliga
lagstiftningen. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida. Jämför reservation 3 (fp).
Bakgrund
Sedan 1980-talet har en rad olika rättsakter, huvudsakligen direktiv,
beslutats inom EU på det konsumenträttsliga området. Direktiven kan delas
in i två huvudgrupper; dels horisontella direktiv med allmänna bestämmelser
om exempelvis vilseledande reklam och prismärkning, dels vertikala direktiv
som reglerar olika sektorer eller försäljningsmetoder, exempelvis
hemförsäljning och avtal om time-share. Vissa av dessa direktiv är utformade
som s.k. minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna
är oförhindrade att behålla eller införa regler till konsumenternas fördel
utöver vad direktivet föreskriver, så länge bestämmelserna är förenliga
med EG-rätten i övrigt. Andra bestämmelser är utformade som
harmoniseringsdirektiv
som inte kan frångås av medlemsländerna.
Motionen
Martin Andreasson m.fl. (fp) anför i motion L351 att Sverige bör verka
mer kraftfullt för att befintlig och kommande konsumenträttslig lagstiftning
utformas på ett enkelt och enhetligt sätt. För att uppnå en gemensam
marknad som har konsumenternas förtroende måste, menar motionärerna,
konsumenträtten harmoniseras ytterligare. Enligt vad som anförs i motionen
leder bara det faktum att det förekommer skillnader i den konsumenträttsliga
lagstiftningen i EU:s medlemsländer i många fall till ett psykologiskt
hinder för konsumenterna att handla i andra länder. Det är således inte
skillnaderna i sak, utan det förhållandet att det över huvud taget finns
skillnader, som får konsumenter att tveka inför gränsöverskridande handel.
Enligt motionärerna bör därför konsumenträtten harmoniseras på en hög
och gemensam nivå i större utsträckning än vad som är fallet i dag. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
3).
Tidigare ställningstaganden
Regeringen överlämnade våren 2002 skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning
för det konsumentpolitiska arbetet inom EU till riksdagen. Vad gäller
frågan om den framtida utformningen av den konsumenträttsliga lagstiftningen
på EU-nivå anförde regeringen att gemensamma regler med hög konsumentskyddsnivå
gynnar utvecklingen av en konkurrenskraftig marknad med bredare utbud,
större valmöjligheter och ökad prispress. Gemensamma regler gör det
dessutom, anfördes det vidare, lättare för konsumenterna att få grepp om
sina rättigheter. Att sträva efter gemensamma regler var således angeläget
på områden där splittrade nationella regler hindrar utvecklingen av den
inre marknaden. Gemensamma regler med hög skyddsnivå blir också viktiga
i samband med att den europeiska gemenskapen utvidgas till att omfatta
nya länder. Regeringen drog mot den nu redovisade bakgrunden slutsatsen
att Sverige bör verka för att ett gemensamt konsumentskydd kommer till
stånd inom den gemensamma marknaden så långt det är möjligt och rimligt.
Konsumentskyddet skall, anförde regeringen, vara det bästa möjliga, och
inriktningen skall vara att uppnå en marknad som är på konsumenternas
villkor i lika hög grad som företagens. Fullt ut harmoniserade regler är
dock, enligt skrivelsen, inte alltid det mest ändamålsenliga. Frågan om
harmoniseringsgrad måste således, på såväl det marknadsrättsliga som det
civilrättsliga området, bedömas från fall till fall med hänsyn till det
aktuella ämnet för lagstiftning och vad som mest gynnar konsumenternas
intressen.
Utskottet ställde sig, i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU28,
bakom den redovisade inriktningen av regeringens arbete och underströk
därvid vikten av att regeringen i kommande lagstiftningsarbeten verkar
för att konsumentskyddet blir så starkt som möjligt, oavsett om det är
fråga om minimiregler eller harmoniserade regler.
Våren 2003 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande med samma inriktning
som det nu aktuella (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets ställningstagande
Som utskottet konstaterade våren 2003 skulle ett bifall till motionsyrkandet
innebära ett avsteg från det ställningstagande som riksdagen gjorde vid
behandlingen av regeringens skrivelse om mål och inriktning för det svenska
arbetet med konsumentfrågor på EU-nivå. Utskottet är inte heller nu berett
att ställa sig bakom en sådan förändrad inriktning av regeringens arbete
och föreslår därför att riksdagen avslår motion L351 yrkande 3.
Konsumentverket
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på förändringar av verksamheten
vid Konsumentverket. Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare
ställningstagande. Jämför reservation 4 (m, fp, kd).
Bakgrund
Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och
har huvudansvaret för att genomföra den statliga konsumentpolitiken. De
övergripande målen för myndighetens verksamhet överensstämmer med de fem
nationella mål för konsumentpolitiken som riksdagen beslutade om hösten
2001. Konsumentverket har även uppdrag inom energipolitiken och den
regionala utvecklingspolitiken. Därutöver har verket också ett s.k.
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljö- och handikappfrågor.
Konsumentombudsmannen (KO) är generaldirektör och chef för verket.
Konsumentverket och KO har tillsyn över ett stort antal lagar, bl.a.
marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, produktsäkerhetslagen,
distansavtalslagen och paketreselagen. KO har vidare möjlighet att biträda
enskilda konsumenter i tvister om finansiella tjänster och driva ärenden
som gäller en grupp konsumenter, s.k. grupptalan, i Allmänna
reklamationsnämnden.
Tillsammans med Allmänna reklamationsnämnden svarar Konsumentverket för
rådgivningskontoret Konsument Europa som bl.a. bistår konsumenter vid
gränsöverskridande tvister.
För budgetåret 2004 har riksdagen under utgiftsområde 24 Näringsliv anvisat
ett anslag till Konsumentverket om 104 464 000 kr (prop. 2003/04:1, utg.
omr. 24, bet. NU1).
Motionerna
Enligt vad som anförs i motion L353 av Inger René m.fl. (m) är Konsumentverkets
uppgifter alltför omfattande, vilket leder till splittring av verksamheten.
Verkets myndighetsuppgifter bör, enligt motionärerna, skiljas från verkets
övriga uppgifter. Myndighetsfunktionen bör vidare begränsas till
produktkontroll och tillsyn över efterlevnaden av den konsumenträttsliga
lagstiftningen. I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen
skall ges i uppdrag att avyttra förlags- och provtagningsverksamheten vid
Konsumentverket (yrkande 5).
I motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) understryks vikten av att
myndighetsutövningen vid Konsumentverket separeras från uppgiften att
genom opinionsbildning företräda konsumenterna på marknaden. En bättre
uppdelning av dessa olika uppgifter skulle, menar motionärerna, främja
marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet
av en renodling av Konsumentverkets myndighetsutövning (yrkande 11).
Tidigare ställningstaganden
Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes av utskottet i samband med att nu
gällande mål för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001 (bet. 2001/02:LU2).
Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L353 yrkande 5 hänvisade
utskottet därvid till sitt principiella ställningstagande i fråga om
inriktningen av konsumentpolitiken och det statliga engagemanget på
konsumentområdet. När det sedan gäller frågan om renodling av verksamheten
vid Konsumentverket, som tas upp i motion L351 yrkande 11, utgick utskottet
från att verkets organisation och uppgifter kontinuerligt diskuteras inom
ramen för myndighetsdialogen och att regeringen därvid tar de initiativ
som kan visa sig vara erforderliga.
Motionsyrkanden med samma inriktning avstyrktes på nytt - med hänvisning
till riksdagens tidigare ställningstagande - våren 2003 i det av riksdagen
godkända betänkandet 2002/03:LU9.
Utskottets ställningstagande
Utskottet finner inte skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden i
fråga om verksamheten vid Konsumentverket. När det gäller de spörsmål som
tas upp i motion L351 yrkande 11 utgår utskottet från att dessa kommer
att bli föremål för närmare överväganden inom ramen för det nyligen
påbörjade arbetet med den konsumentpolitiska handlingsplanen för tiden efter
år 2005.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L351
yrkande 11 och L353 yrkande 5.
Införande av konsumentbalk
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av en
konsumentbalk. Utskottet hänvisar till att frågan redan har övervägts och
därvid avvisats. Jämför särskilt yttrande 1 (v).
Motionen
Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s) påpekar i motion L308 att
konsumentskyddslagstiftningen är spridd på en mängd olika lagar och att
en samlad lagstiftning på området skulle underlätta för konsumenterna att
ta tillvara sina rättigheter. En sådan lagstiftning skulle även leda till
ett ökat konsumentinflytande. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att all konsumentskyddslagstiftning bör samlas i en konsumentbalk (delvis).
Tidigare överväganden
Frågan om införande av en konsumentbalk övervägdes för tio år sedan av
Konsumentpolitiska kommittén. Kommittén pekade i sitt betänkande (SOU
1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid, som överlämnades till regeringen
i januari 1994, på en rad omständigheter som talade emot införandet av
såväl en konsumentbalk som en mindre omfattande konsumentskyddslag, bl.a.
att konsumenträtten är ett förhållandevis oenhetligt rättsområde, att
reglerna är av mycket blandat slag och att det skulle bli svårt att
samordna dem utan att besvärande systematiska brister uppkommer. Strävan
efter enhetlig och konsekvent lagstiftning på nationell nivå försvårades
även, enligt kommittén, av Sveriges internationella åtaganden, företrädevis
EES-avtalet. Därtill kom att införandet av en konsumentbalk skulle kräva
stora resurser. Nu angivna nackdelar var, enligt kommittén, så stora att
man inte kunde ställa sig bakom tanken på att samla den konsumenträttsliga
lagstiftningen i en balk. Däremot framhöll man vikten av att på andra
sätt öka tillgängligheten till konsumenträtten, liksom möjligheterna för
konsumenterna och näringslivet att få kunskap om och förstå rättsområdet.
Flertalet remissinstanser delade kommitténs bedömning, och i den sedermera
återkallade propositionen 1994:/95:16 Den framtida konsumentpolitiken
anslöt sig även regeringen till kommitténs uppfattning i frågan. I
proposition 1994/95:140 Konsumentpolitik i ny tid, som överlämnades till
riksdagen i mars 1995, berördes frågan inte alls.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att frågan om införande av en konsumentbalk redan
har övervägts och därvid avvisats. De skäl som anförts emot införandet av
en sådan balk har, enligt utskottets mening, alltjämt bärkraft. Vad gäller
de gemenskapsrättsliga aspekterna torde skälen emot en konsumentbalk ha
accentuerats än mer. Utskottet ser inte anledning att på nytt utreda frågan,
och föreslår därför att riksdagen avslår motion L308 i denna del.
Lagkostnadskommission
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förordas att regeringen skall
inrätta en lagkostnadskommission. Jämför reservation 5 (m).
Motionen
I motion L353 av Inger René m.fl. (m) anförs att det nu är hög tid att
göra en ny översyn av den konsumenträttsliga lagstiftningen i Sverige.
Enligt motionärerna är många lagar om produktsäkerhet, producentansvar
och konsumentskydd kloka, bra och angelägna. Regelmassan har dock vuxit
betänkligt, vilket gjort det svårt för mindre konkurrenter att utmana
etablerade aktörer. Tvingande lagstiftning har alltid, anförs det, ett
pris som konsumenterna i slutändan får betala. I motionen begärs ett
tillkännagivande som går ut på att regeringen skall tillkalla en statlig
lagkostnadskommission med uppdrag att dels klarlägga konsumentlagstiftningens
kostnader för konsumenterna, dels se över behovet av lagstiftningen
(yrkande 9).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan för sin del inte se någon nytta med en sådan kommission som
motionärerna förespråkar. Behovet av den i motionen ifrågasatta lagstiftningen
har prövats av riksdagen vid behandlingen av varje enskilt lagförslag och
att nu överpröva dessa riksdagens ställningstaganden inom ramen för en
kommission bör inte komma i fråga. Därtill kommer att stora delar av den
konsumenträttsliga lagstiftningen är styrd på EU-nivå. I sammanhanget
vill utskottet därutöver peka på det kontinuerliga regelförenklingsarbete
som pågår sedan några år tillbaka inom Regeringskansliet och på myndighetsnivå.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L353 yrkande
9.
Konsumenträtt inom offentlig och avreglerad verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som går ut på att den konsumenträttsliga
lagstiftningens tillämpningsområde skall utvidgas till att även omfatta
dels offentligt finansierad och styrd verksamhet, dels nyligen avreglerade
tjänster. Jämför reservation 6 (m, fp, kd, c).
Bakgrund
Under senare år har alltfler tjänster som tidigare tillhandahållits i
offentlig regi utsatts för konkurrens. Verksamheterna har i allt större
utsträckning kommit att utföras av privata företag eller av statliga eller
kommunala bolag på kommersiell basis. Tendensen har varit densamma över
hela Europa. Syftet har varit att rationalisera och effektivisera
verksamheten, att bättre ta tillvara resurser och att sänka kostnader.
Förändringarna har normalt inte inneburit att staten eller kommunerna har
släppt kontrollen över tjänster med allmänt intresse, dock att kontrollen
nu sker i andra former.
I kölvattnet av den nu skisserade utvecklingen har aktualiserats frågan
hur konsumentintresset skall kunna tillvaratas inom de avreglerade sektorerna.
Vidare har diskuterats på vilket sätt man kan stärka ställningen för
brukare av de tjänster som alltjämt är föremål för offentlig styrning och
finansiering.
Konsumenttjänstlagen
Konsumenttjänstlagen (1985:716) är, enligt 1 §, tillämplig på avtal om
tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter i fall då tjänsten avser
1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur, 2. arbete på
fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten
eller på andra fasta saker, och 3. förvaring av lösa saker, dock ej
förvaring av levande djur. Enligt 1 a § avses med begreppet konsument en
fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamhet. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person
som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.
Näringsidkarbegreppet kan, i linje med vad som gäller även på övriga
områden inom konsumenträtten, också omfatta offentliga organ för det fall
dessa ägnar sig åt verksamhet av en ekonomisk natur, exempelvis ett
kommunalt affärsverk. Är det däremot fråga om arbeten m.m. som utförs som
ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det framstår
som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt förhållande
mellan näringsidkare och konsument, är lagen inte tillämplig (jfr prop.
1984/85:140 s. 141).
Konsumenttjänstlagen innehåller bestämmelser om bl.a. uppdragets utförande,
näringsidkarens skyldighet att avråda från en tjänst, tilläggsarbete,
fel i tjänsten, dröjsmål med tjänstens utförande, påföljder vid fel och
dröjsmål, skadeståndsskyldighet för näringsidkaren och konsumenten,
bestämning av priset för tjänsten, pristillägg, tid för betalning, dröjsmål
med betalning, avbeställning av tjänsten och näringsidkarens rätt att
kvarhålla föremålet för tjänsten. Lagen är i huvudsak tvingande till
konsumentens förmån.
Av 4 § följer att näringsidkaren skall utföra uppdraget på ett fackmässigt
sätt samt med tillbörlig omsorg ta tillvara konsumentens intressen och
samråda med denne om det behövs. I vissa fall har näringsidkaren en
skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst. Enligt 9
och 10 §§ är en tjänst att anse som felaktig om resultatet av arbetet
inte uppfyller kraven på fackmässighet, resultatet inte stämmer överens
med vad som har avtalats, tjänsten har utförts i strid med marknadsförings-
och produktsäkerhetslagarna, resultatet inte stämmer överens med marknadsföring
av tjänsten eller om näringsidkaren har underlåtit att lämna vissa
upplysningar. Felansvaret enligt konsumenttjänstlagen bygger på att
näringsidkaren
har ett s.k. resultatansvar, dvs. att näringsidkaren i princip bär risken
för att det åsyftade resultatet av tjänsten inte kan överlämnas till
beställaren. Näringsidkaren är, enligt 24 §, i dröjsmål med uppdragets
utförande om detta inte avslutas inom överenskommen tid eller på den tid
som är att anse som normal för den aktuella tjänsten.
För det fall tjänsten är att anse som felaktig har konsumenten, enligt 16
§, rätt att hålla inne betalningen som säkerhet för framtida krav, kräva
avhjälpande av felet, erhålla prisavdrag, häva avtalet och erhålla skadestånd
för den ekonomiska förlust som kontraktsbrottet har medfört. Ersättning
för ideell skada kan däremot inte utgå. Motsvarande påföljder kan, enligt
25 §, komma i fråga vid näringsidkarens dröjsmål.
Som framgår är konsumenttjänstlagens tillämpningsområde begränsat. I praxis
tillämpas dock lagen, eller i vart fall de principer som lagen bygger på,
analogt även på andra tjänsteområden (se rättsfallet NJA 2002 s. 644 som
gäller betalningsskyldigheten för en kursavgift där kursdeltagaren hoppat
av kursen efter en tid).
Av rättspraxis följer att en brukare av en tjänst av offentligrättslig
natur, exempelvis förskoleverksamhet, kan föra talan i allmän domstol med
yrkande om återfående av avgiften under åberopande av brister i tjänsten,
såvida rättsförhållandet i den aktuella delen har sådana privaträttsliga
inslag att det kan anses föreligga ett ömsesidigt förpliktande avtal (se
NJA 1998 s. 656 I).
Produktsäkerhetslagen
I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989,
finns bestämmelser som syftar till att motverka att farliga varor och
tjänster orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får en näringsidkare
åläggas att lämna säkerhetsinformation eller förbjudas att tillhandahålla
varor och tjänster. En näringsidkare kan också åläggas att lämna
varningsinformation och att återkalla varan. Genom en lagändring, som trädde
i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare vidare förbjudas att exportera
varor. I 3 § föreskrivs att åläggande eller förbud inte får meddelas om
det i en annan författning eller i beslut av en myndighet har meddelats
särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som ett
åläggande eller förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på sådana
bestämmelser kan nämnas livsmedels- och läkemedelslagstiftningen,
kemikalielagstiftningen och fordonslagstiftningen. Ursprungligen omfattade
lagen endast varor och tjänster tillhandahållna i näringsverksamhet. År
1996 utvidgades dock lagens tillämpningsområde till att även avse varor
som tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop. 1995/96:123, bet. LU21,
rskr. 211).
Bestämmelser om produktsäkerhet på EU-nivå finns bl.a. i direktiv 2001/95/EG
om allmän produktsäkerhet, som antogs av Europaparlamentet och rådet hösten
2001. Direktivet ersätter 1992 års produktsäkerhetsdirektiv och skall
vara genomfört i medlemsstaterna senast den 15 juni 2004. Regeringen
beslutade i juni 2002 direktiv till en särskild utredare med uppgift att
lämna förslag till hur det nya produktsäkerhetsdirektivet skall genomföras
i svensk rätt (dir. 2002:88). Utredningen, som antog namnet 2002 års
produktsäkerhetsutredning, redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU
2003:82) Säkra produkter, som överlämnades till regeringen i september
2003. För närvarande pågår arbete i Regeringskansliet med att utarbeta en
proposition med förslag till lagstiftning på området. Enligt uppgift är
avsikten att en proposition i ämnet skall överlämnas till riksdagen under
våren 2004.
Motionerna
I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) anförs att många av de
tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen, exempelvis sjukvård,
skola och äldreomsorg, är offentligt reglerade och att de således inte
omfattas av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra
varor och tjänster. Motionärerna anser att konsumenträttens tillämpningsområde
bör utvidgas så att den så långt som möjligt också gäller offentligt
producerad och styrd verksamhet. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med vad som anförts om konsumenträtt vad gäller tjänster (yrkande
2). I samma motion anförs vidare att gränsdragningen mellan offentlig och
privat styrd verksamhet numera ofta blir otydlig inom samma verksamhetsområde.
Detta innebär, enligt motionärerna, att vissa tjänster kan komma att
falla utanför produktsäkerhetslagens tillämpningsområde. Dessutom snedvrids
konkurrensen eftersom olika tjänster utsätts för olika typer av granskning.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen skall
omfatta även varor och tjänster som tillhandahålls av den offentliga
sektorn (yrkande 3).
Martin Andreasson m.fl. (fp) anför i motion L351 att många av de tjänster
som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt producerade
eller offentligt styrda. Den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller
för exempelvis kläder, livsmedel eller semesterresor gäller således inte,
hävdas det i motionen, för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller
äldreboende. Samtidigt är såväl valfrihet som möjlighet att hävda sin rätt
mot producenten minst lika viktig på dessa områden. Motionärerna anser
att man som "kund" i exempelvis barnomsorg eller äldreboende är helt
utlämnad åt politiska eller administrativa beslut om omsorgens utformning.
Den enda konsumentmakt som återstår är, anförs det, att delta i allmänna
val och hoppas på maktskifte eller att "rösta med fötterna" för det fall
det inte finns alternativ på orten. För de flesta är dock detta, menar
motionärerna, ett stort steg för att påverka sin situation om exempelvis
mathållning, öppettider eller regler för semesterstängt förändras.
Motionärerna anser att ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i
offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har
rätt att hävda vissa utlovade villkor vore ett sätt att tillse att den
enskilde även i fråga om skattesubventionerad, men avgiftsbelagd verksamhet,
har en viss ställning som konsument. Man bör således ha rätt att reklamera
kommunala tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg om man inte
får det man betalar för. Även kvalitetskontrollen måste förstärkas och
valmöjligheterna förbättras i den offentliga tjänsteverksamheten. I
motionen anförs att brukare av offentliga tjänster i vissa fall har rätt
att föra civilrättslig talan. Detta är inte tillräckligt. I stället bör
konsumentens rätt att föra talan utvidgas och göras till en självklar del
av konsumentens ställning på marknaden. För att stärka konsumenternas
ställning på den offentligt finansierade sektorn bör det, enligt vad som
föreslås i motionen, göras en översyn av lagstiftningen för att så långt
som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och
produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de olika
sektorerna av ekonomin. Genom en sådan reform kommer barnfamiljernas
möjligheter att välja vad och hur de vill konsumera att öka. Samtidigt får
barnfamiljerna bättre förutsättningar att vara självständiga och starka
aktörer även inom den offentliga sektorn. I motionen begärs tillkännagivanden
i enlighet med vad som har anförts i motionen om konsumenträtt och offentlig
verksamhet och att stärka barnfamiljernas ställning på marknaden (yrkandena
5 och 6).
Även Inger René m.fl. (m) anser i motion L353 att konsumentmakten är
alltför svag när det gäller offentligt producerade och styrda tjänster.
Enligt motionärerna måste det göras en översyn av lagstiftningen för att
så långt som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och
produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de
olika sektorerna i ekonomin. I motionen anförs att produktsäkerhetslagen
inte är konkurrensneutral, vilket är högst otillfredsställande eftersom
det innebär en risk för att likartad verksamhet utsätts för olika slags
kontroll. Motionärerna anser att regeringen skall ta initiativ till en
utredning med syfte att göra den centrala konsumentlagstiftningen tillämplig
också på varor och tjänster som är producerade inom den offentliga sektorn.
I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
10).
I motion L343 av Ulf Holm och Gustav Fridolin (båda mp) förs fram synpunkter
med samma inriktning. Motionärerna anför att det i dag finns en mängd
olika varor och tjänster inom den offentliga sektorn som erbjuds under
former som alltmer liknar vad som förekommer inom den konkurrensutsatta
sektorn. Den starka och tydliga gränsdragning som funnits tidigare mellan
privat och offentlig verksamhet håller alltså, menar motionärerna, på att
suddas ut. Motionärernas grundsyn är, anförs det, att exempelvis sjukvård
skall vara offentligt och solidariskt finansierad. Detta betyder dock
inte att brukarna inte skall kunna ställa krav på tjänsterna, krav som
man tar för givna i det privata näringslivet. Enligt motionärerna har den
svenska befolkningen blivit uppfostrad i att det enda sättet att påverka
offentliga tjänster är att delta i de allmänna valen. I motionen anförs
att det finns många exempel från andra länder på hur man har stärkt
brukarinflytandet inom såväl privata som offentliga monopol. Det är, menar
motionärerna, nu dags att Sverige höjer blicken för att säkerställa en
säker konsumenträtt vid offentlig verksamhet. Motionärerna anser att
produktsäkerhetslagen och konsumenttjänstlagen måste ändras så att lagarna
även omfattar offentligt producerade tjänster och varor. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
I motion L283 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att alltfler marknader
har öppnats för konkurrens under de senaste decennierna och att konsumenterna
nu förväntas göra alltfler aktiva val. Men det civilrättsliga konsumentskyddet
är fortfarande, hävdas det, oförändrat och möjligheten att få en tvist
prövad i Allmänna reklamationsnämnden saknas på flera områden. Motionärerna
påpekar att Konsumentpolitiska kommittén 2000 föreslog att konsumenttjänstlagen
skulle ses över i syfte att bredda lagens tillämpningsområde till att
avse nyttigheter av olika slag, exempelvis el, vatten, gas, telefoni- och
Internetabonnemang samt rådgivningsverksamhet. Någon sådan översyn har
dock ännu inte kommit till stånd. I motionen begärs ett tillkännagivande
om en översyn av konsumenttjänstlagen (yrkande 4).
Tidigare ställningstaganden
Vad först gäller frågan om produktsäkerhetslagens tillämpningsområde
erinrar utskottet om att motionsspörsmålet var föremål för överväganden av
Produktsäkerhetsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1994:150)
Produktsäkerhet i offentlig verksamhet, som överlämnades till regeringen i
december 1994. Utredningen ansåg att starka skäl talade för att inte låta
tjänster tillhandahållna i offentlig verksamhet omfattas av lagen.
Utredningen hänvisade därvid till att en stor del av dessa tjänster har
karaktären av myndighetsutövning och att det knappast kunde komma i fråga
att låta den typen av tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder
inom ramen för produktsäkerhetslagen. Därutöver framhöll utredningen att
det under utredningsarbetet inte hade framkommit att det skulle finnas
något behov av att låta lagen bli tillämplig även på tjänster som
tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Därtill kom att offentliga tjänster
i hög grad är föremål för specialreglering, både genom lagar och författningar
och myndighetsbeslut på lägre nivå. Produktsäkerhetslagen skulle därmed
i vilket fall som helst komma att sättas ur spel i stor utsträckning i
fråga om offentliga tjänster.
Regeringen ansåg att övervägande skäl talade mot att låta produktsäkerhetslagen
omfatta tjänster på det offentliga området. Något sådant förslag lades
därför inte fram (prop. 1995/96:123). Utskottet delade regeringens bedömning
och riksdagen följde utskottet (bet. 1995/96:LU21).
Utskottet har därefter vid ett flertal tillfällen avslagit motionsyrkanden
med samma inriktning som de nu aktuella (se bl.a. de av riksdagen godkända
betänkandena 1995/96:LU26, 1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/1999:LU10,
1999/2000:LU5, 2001/02:LU2 och 2002/03:LU9). Utskottet har därvid i
huvudsak hänvisat till att sådana offentliga tjänster som det är fråga om
i hög grad är föremål för specialreglering och att det inte framkommit
något behov av att låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls
inom den offentliga sektorn.
Fråga om den civilrättsliga lagstiftningens tillämplighet på verksamhet
inom offentlig sektor berördes av regeringen i den proposition med förslag
till nationella mål för konsumentpolitiken som överlämnades till riksdagen
i juni 2001 (prop. 2000/01:135). Regeringen konstaterade därvid att
civilrättsliga regler fått ökad betydelse inom flera av de offentligrättsligt
reglerade tjänsteområdena genom Högsta domstolens resonemang i rättsfallet
NJA 1998 s. 656 I. Detta fick dock inte, menade regeringen, leda till att
medborgarperspektivet i den politiska diskussionen gick förlorad. Det
vore således olyckligt med en utveckling som betonar konsumentrollen på
bekostnad av rollen som medborgare. En vanlig kritik som, enligt vad som
anfördes i propositionen, riktas mot begreppet kund eller konsument är
att det inte pekar på det medansvar och den delaktighet i tjänsternas
utformning som den som tar emot offentliga tjänster har. Den idealtypiske
kunden visar således, anfördes det vidare, sitt missnöje genom att byta
producent, medan den idealtypiske brukaren påverkar producenten att
förbättra den befintliga verksamheten. Även i fråga om tjänster där den
offentliga finansieringen numera är begränsad kan det således, enligt
regeringen, finnas ett allmänintresse av att diskutera tjänsternas utformning
för att tillgodose allas rätt till en viss grundläggande standard. Nivån
på denna standard är, framhölls det, en politisk fråga där alla medborgare
skall ha rätt att lämna synpunkter.
Vad regeringen anförde i propositionen föranledde inga erinringar från
riksdagens sida (bet. 2001/02:LU2).
Våren 2003 avstyrkte utskottet motionsyrkanden med samma inriktning som
de nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid till de uttalanden som gjordes
i samband med att nu gällande mål för konsumentpolitiken lades fast hösten
2001 och var för sin del inte berett att ställa sig bakom den då begärda
utvidgningen av den civilrättsliga konsumenträtten till att även gälla
inom den offentligt reglerade tjänstesektorn (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen
följde utskottet.
Pågående arbete
Först bör nämnas att regeringen i december 2003 tillkallat en särskild
utredare med uppgift att utvärdera de långsiktiga effekterna för konsumenterna,
näringslivet, arbetsmarknaden och samhällsekonomin av de regelreformeringar
som gjorts inom tele-, el-, post-, inrikesflyg-, taxi- och järnvägsmarknaderna
under 1990-talet (dir. 2003:151). Utvärderingen skall bl.a. belysa
konkurrens-, pris- och kvalitetsutveckling samt medborgarservice. I uppdraget
ingår att föreslå åtgärder som kan öka de positiva effekterna av genomförda
regelreformeringar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 2004.
Konsumentverket fick i regleringsbrevet för år 2002 i uppdrag att genomföra
systematiska studier av marknader som nyligen öppnats för konkurrens.
Studierna skulle genomföras med ett tydligt konsumentperspektiv i samarbete
med Konkurrensverket och övriga berörda sektorsmyndigheter. Som ett led
i genomförandet av uppdraget har Konsumentverket, Konkurrensverket samt
Post- och telestyrelsen utarbetat rapporten Konsekvenser för konsumenterna
av nyligen konkurrensutsatta marknader - telemarknaden, som överlämnades
till regeringen i december 2003. I rapporten föreslås bl.a. att
konsumenttjänstlagens tillämplighet på kommunikationsrelaterade tjänster bör
bli föremål för överväganden. Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Frågan om konsumentskyddet inom kollektivtrafiken har vidare varit föremål
för överväganden inom ramen för Kollektivtrafikkommittén (dir. 2001:1).
Kommittén har i slutbetänkandet (SOU 2003:67) Kollektivtrafik med människan
i centrum, som överlämnades till regeringen i juni 2003, föreslagit
lagstiftning i syfte att stärka konsumentskyddet vid utnyttjande av
kollektivtrafik.
I maj 2001 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att
göra en bred översyn av organisationen och lagstiftningen inom järnvägssektorn
(dir. 2001:48). I uppdraget ingick bl.a. att med utgångspunkt i
konsumentintresset analysera möjliga utvecklingsvägar för såväl person- som
godstrafiken på järnväg. Uppdraget redovisades i bl.a. huvudbetänkandet
(SOU 2003:104) Järnväg för resenärer och gods, som överlämnades till
regeringen i slutet av november 2003. I betäkandet föreslås bl.a. införandet
av en transportslagsövergripande lag om ersättning m.m. vid transport av
passagerare, en s.k. resevillkorslag. Lagen skall, enligt förslaget,
innehålla bestämmelser om information, service och ersättning vid transport
av passagerare. I lagen skall ansvaret för de olika transportörerna
preciseras, liksom deras ansvar gentemot resenärerna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller önskvärdheten av att brukarnas ställning i fråga om offentligrättsligt
reglerade tjänster stärks. Enligt utskottets mening är emellertid den av
motionärerna förordade ordningen - att göra den konsumenträttsliga
lagstiftningen mer eller mindre direkt tillämplig inom offentligt reglerad
verksamhet - knappast någon framkomlig väg. Vad först gäller
konsumenttjänstlagen
erinrar utskottet om att lagens tillämplighet bygger på den grundläggande
förutsättningen att det föreligger ett privaträttsligt eller civilrättsligt
avtal mellan en näringsidkare och en konsument om utförande av en tjänst
som tillhandahålls i fri konkurrens på marknaden. Ett sådant motsvarande
rättsförhållande och avtal föreligger inte mellan exempelvis en patient
och ett landsting i fråga om sjukvård. Konsumenttjänstlagen är vidare
utformad för hantverks- och förvaringstjänster och utskottet har för sin
del svårt att se hur exempelvis lagens fel- och dröjsmålsregler samt
påföljdssystem över huvud taget skulle kunna bli direkt tillämpliga vid
prövning av ärenden rörande exempelvis felbehandling av patienter inom
sjukvården och bristfällig skolutbildning. Enligt utskottets mening är
den av motionärerna förordade ordningen således inte en framkomlig väg i
syfte att stärka den enskildes ställning och utskottet kan inte ställa
sig bakom förslaget.
När det sedan gäller produktsäkerhetslagens tillämplighet på offentliga
tjänster finner utskottet inte skäl att i dag ändra uppfattning i frågan.
Som redovisats tidigare har dock regeringen till våren 2004 aviserat en
proposition med förslag till en ny produktsäkerhetslag. Skulle det under
det pågående beredningsarbetet visa sig att det finns skäl att på nytt
överväga frågan om en utvidgning av lagens tillämpningsområde, förutsätter
utskottet att regeringen tar initiativ till sådana överväganden. I
sammanhanget bör dock påpekas att ingen av de remissinstanser som yttrat sig
i det pågående lagstiftningsärendet förespråkat en sådan utvidgning.
Med anledning av vad som anförts i någon av de aktuella motionerna om att
brukare av offentliga tjänster enbart skulle vara utelämnade åt politiker
och tjänstemän vill utskottet peka på, utan att gå in på detaljer, att
det finns såväl speciallagstiftning till skydd för brukarna som en rad
olika myndigheter och organ som har till uppgift att utöva tillsyn och
att pröva anmälningar om fel har begåtts. Kommunala beslut kan vidare
angripas genom såväl kommunal- som förvaltningsbesvär. Därtill kommer den
tillsyn som Riksdagens ombudsmän och Justititekanslern utövar samt den
skadeståndsskyldighet som kan följa enligt 3 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen
(1972:207).
I sammanhanget vill dock utskottet därutöver peka på det utvecklingsarbete
som sedan några år tillbaka bedrivits inom Svenska Kommunförbundet och
vissa kommuner med införande av kvalitetsgarantier och klagomålshantering.
Att man på detta sätt anlägger ett konsumenträttsligt perspektiv när det
gäller offentligrättsligt reglerade tjänster kan utifrån lagutskottets
utgångspunkter inte anses annat än positivt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L292
yrkandena 2 och 3, L343, L351 yrkandena 5 och 6 samt L353 yrkande 10.
När det sedan gäller frågan om konsumenttjänstlagens tillämplighet på
avreglerade och konkurrensutsatta tjänster, erinrar utskottet om att
Konsumentpolitiska kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka
konsumenter i en gränslös värld föreslog att konsumenttjänstlagen skulle
ses över i syfte att bredda lagens tillämpningsområde till att omfatta
även nyttigheter som el, vatten, gas och telefoni. Som påpekas i motionen
har någon sådan samlad översyn av konsumenttjänstlagen inte kommit till
stånd. Däremot har konsumentskyddet stärkts sektorsvis på en rad olika
tjänsteområden. Som exempel kan därvid nämnas lagen (2003:862) om finansiell
rådgivning till konsumenter och konsumentskyddsreglerna i 11 kap. ellagen
(1997:857). Vidare bör erinras om att regeringen i december 2003 har
överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ny prisinformationslag
(prop. 2003/04:38). Den föreslagna lagen innebär bl.a. en utvidgning av
skyldigheten att lämna prisinformation till ytterligare tjänsteområden.
Som redovisats i det föregående pågår också berednings- och utredningsarbete
bl.a. när det gäller transporter och elektronisk kommunikation som syftar
till att stärka skyddet för konsumenterna.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan konstateras att det redan
har vidtagits en rad lagstiftningsåtgärder och att det dessutom pågår
utrednings- och beredningsarbete som ligger helt i linje med motionsönskemålet.
Utskottet är i dagsläget inte berett att ställa sig bakom motionärens
önskemål om en översyn av konsumenttjänstlagen. Däremot förutsätter
utskottet att motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen för det
kommande arbetet på området.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L283 yrkande
4.
E-handel
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på olika åtgärder som gäller
konsumentskyddet vid e-handel. Utskottet anser att det inte föreligger
någon motsättning mellan motionsönskemålen och inriktningen på regeringens
arbete. Jämför reservation 7 (fp).
Bakgrund
Under senare år har en rad lagstiftnings- och andra åtgärder vidtagits i
syfte att främja utvecklingen av elektronisk handel. Rättsliga frågeställningar
som därvid har uppmärksammats har bl.a. gällt ingående av avtal på
elektronisk väg, lagval, marknadsföring på Internet, säkra betalningsformer,
elektroniska signaturer och personlig integritet.
Vad särskilt gäller lagstiftning på EU-nivån kan nämnas direktiv (97/7/EG)
av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet),
direktiv (1999/93/EG) av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk
för elektroniska signaturer, direktiv (2000/46/EG) av den 18 september
2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för
elektroniska pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet (direktivet om
elektroniska pengar), direktiv (2000/31/EG) av den 8 juni 2000 om vissa
rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk
handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) och direktiv 2002/65/EG
av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster
till konsumenter.
I den s.k. Romkonventionen, som ingicks mellan EG:s dåvarande medlemsländer
den 19 juni 1980, finns konsumentskyddsregler som är tillämpliga i
lagvalssituationer, som bl.a. innebär att konsumentens hemlands lagstiftning
under vissa förutsättningar skall vara tillämplig i en tvist. För närvarande
pågår arbete som syftar till att göra om konventionen till en EU-förordning.
Inom ramen för det arbetet överlämnade kommissionen i januari 2003 en
grönbok i ämnet, KOM(2002)654.
Motionerna
I motion L281 av Göte Wahlström m.fl. (s) framhålls att e-handeln visserligen
är väl etablerad i Sverige, men att många konsumenter alltjämt känner oro
vid handel på Internet, bl.a. vad gäller frågor kring betalning och
tillämplig lag. Det är, anförs det i motionen, viktigt att betalningar över
nätet är säkra och att konsumentskyddslagstiftningen i konsumentens hemland
gäller även vid köp från företag i andra länder. I motionen framhålls
också betydelsen av information om vad som gäller vid elektronisk handel.
Sådan information kan, enligt motionärerna, med fördel spridas med hjälp
av konsumentorganisationerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
behovet av konsumentskydd och konsumentinformation vid elektronisk handel.
Christer Winbäck (fp) anser i motion L326 att det bör införas ett nationellt
elektroniskt id-kort för alla medborgare. Ett sådant id-kort skulle, enligt
motionären, öka möjligheterna att på ett tryggt sätt använda IT-lösningar
vid bl.a. bankärenden och e-handel. Enligt motionären bör det anges i
direktiven till den s.k. 24-timmarsdelegationen att delegationen särskilt
skall beakta möjligheten av att skyndsamt införa ett elektroniskt id-kort.
I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med det anförda (yrkandena
1 och 2).
I motion T561 påpekar Eva Flyborg m.fl. (fp) att det finns en rad
konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär som ingen offentlig myndighet tar
ett helhetsgrepp om. Motionärerna anser att det därför finns ett behov av
en särskild servicemyndighet för IT-frågor. Verksamheten bör vara
tidsbegränsad för att senare införlivas i Konsumentverket. I motionen begärs
ett tillkännagivande om behovet av ett bättre konsumentstöd på IT-området
(yrkande 5).
Pågående arbete
År 1999 inrättade Ämbetsmannakommittén för näringsfrågor inom Nordiska
ministerrådet en ad hoc-arbetsgrupp för elektronisk handel och andra
IT-frågor. Arbetsgruppens syfte är att säkra vidareutvecklingen av det
nordiska samarbetet med avseende på elektronisk handel från ett konsument-
och näringspolitiskt intresse. Ett övergripande mål är att konsumenterna
skall känna tillit till e-handel. Arbetsgruppens arbete har resulterat i
en rad rapporter i ämnet. År 2003 påbörjades arbete med att utarbeta en
nordisk e-handelsstrategi. Strategin skall fokusera på att identifiera
utmaningar och problem för näringsliv och konsumenter. Målet är att
behandlingen av dessa problem skall resultera i slutsatser och rekommendationer
för det statliga engagemanget på området i de nordiska länderna. Under
det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet år 2003 anordnades
en workshop i ämnet i syfte att förankra och kvalitetssäkra e-handelsstrategin.
Tanken är att strategin skall färdigställas under år 2004.
Post- och telestyrelsen har vidare på regeringens uppdrag tagit fram flera
rapporter som rör olika frågeställningar kring e-handel. I rapporten
E-handel - fem förutsättningar (2003:43) diskuteras olika förutsättningar
för främjandet av e-handel, nämligen bredband, säkerhetsinfrastruktur,
betaltjänster, fysiska leveranser samt tillit och säkerhetsmedvetenhet
och pekas på olika sätt för staten att påverka förutsättningar och undanröja
hinder på området. Post- och telestyrelsen har vidare haft regeringens
uppdrag att analysera användningen av elektronisk identifiering med
angränsande områden. Syftet med uppdraget är att uppmärksamma regeringen på
om det finns hinder mot en ökad användning av elektronisk identifiering
och lägga fram förslag till åtgärder för att undanröja dessa hinder.
Delrapporten Användningen av elektronisk identifiering (2003:35) överlämnades
till regeringen i september 2003, och uppdraget skall slutredovisas under
våren 2004.
Slutligen bör erinras om att regeringen i december 2000 gav Riksskatteverket
i uppdrag att under ett inledningsskede ha ett sammanhållande ansvar för
administrationen av certifikat för elektronisk identifiering och elektroniska
signaturer inom statsförvaltningen (SAMSET-projektet). Vid årsskiftet
2001/2002 tecknade Statskontoret ett ramavtal med ett antal leverantörer
av om att kunna förse medborgarna med elektroniska id-handlingar. Avtalen
bygger på SAMSET-projektets rekommendationer. Leverantörerna skall på
olika sätt kunna förse medborgare med en e-legitimation som skall kunna
användas vid kommunikation med alla offentliga organ och även mot de
privata företag som väljer att acceptera en sådan legitimation.
Utskottets ställningstagande
E-handeln har under senare år vuxit fram som ett av de potentiellt mest
betydelsefulla användningsområdena för den moderna informationstekniken.
Handeln över Internet skapar nya affärsmöjligheter och bidrar till lägre
administrationskostnader. Varor och tjänster kan köpas, säljas och
marknadsföras på nya sätt, med nya affärsmodeller och på nya marknader.
Företag och privatpersoner ges omedelbar tillgång till en stor del av
världsmarknaden. Som utskottet framhållit tidigare (se bet. 2002/03:LU9)
har dock e-handelns stora potential ännu inte kommit att utnyttjas fullt
ut av konsumenterna. Ett skäl till detta är att många konsumenter fortfarande
känner oro och osäkerhet inför e-handel, bl.a. vad gäller frågor som vilket
lands lag som är tillämplig om det uppstår en tvist, om betalningen sker
på ett säkert sätt och hur personuppgifter som lämnas på nätet hanteras.
Som framhålls av motionärerna är således ett gott konsumentskydd en viktig
faktor för att främja utvecklingen av den elektroniska handeln.
Utskottet kan för sin del inte se att regeringen skulle ha någon annan
uppfattning i denna fråga än vad som kommer till uttryck i motionerna. I
skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning av det svenska arbetet med
konsumentfrågor på EU-nivå som regeringen överlämnade till riksdagen våren
2002 anfördes således, utan erinran från riksdagens sida, att inriktningen
bör vara att Sverige noga skall följa den praktiska tillämpningen av den
gemenskapslagstiftning som rör konsumenternas intressen i samband med
elektronisk handel och verka för ett utökat administrativt samarbete i
Europa och globalt i dessa frågor. Vidare anfördes att konsumentskyddet
vid elektronisk handel bör ligga på samma nivå som vid traditionell handel.
Vad särskilt gäller frågan om tillämplig lag i gränsöverskridande
konsumenttvister underströk utskottet vikten av att regeringen, i linje med
vad som utlovats i den då aktuella skrivelsen, verkar för att
konsumentskyddsaspekterna beaktades noga i det vid den tidpunkten aviserade
arbetet
med att revidera Romkonventionen och att konventionens bestämmelser inte
förändras i en sådan riktning att konsumentskyddet försämras (bet.
2001/02:LU28). Som redovisats inledningsvis har den aviserade revideringen
av Romkonventionen nu inletts. Utskottet har med tillfredsställelse erfarit
att regeringen, i det yttrande över kommissionens grönbok som överlämnades
till kommissionen i september 2003, framhållit att det är ett svenskt
intresse av högsta prioritet att revideringen innebär en förstärkning av
konsumentskyddet.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan utskottet inte finna annat
än att det råder en bred samsyn vad gäller vikten av ett gott konsumentskydd
vid elektronisk handel. Vidare pågår arbete som ligger väl i linje med
motionsönskemålen. Utskottet är inte berett att i detta sammanhang förorda
inrättandet av en särskild IT-myndighet eller ändrade direktiv för
24-timmarsdelegationen, men utgår från att regeringen tar frågorna under
övervägande, om behov därav skulle uppkomma i det fortsatta arbetet på
området.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L281,
L326 och T561 yrkande 5.
Resegarantisystemet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör utformningen av resegarantisystemet.
Jämför reservation 8 (m, fp, kd, c).
Bakgrund
Den första resegarantilagstiftningen, lagen den 9 juni 1967 om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, trädde i kraft den 1 juli
1967 (prop. 1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen ersattes den 1 juli 1972
av den nu gällande resegarantilagen (1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU 30,
rskr. 193). Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter på
reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsinställelse
eller betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma detta skydd skall
de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen
ställa säkerhet för sin verksamhet hos Kammarkollegiet. Om inte Kammarkollegiet
medger annat skall säkerheten bestå av en betalningsutfästelse, utfärdad
av bank eller försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran. Säkerheten
skall vid varje tillfälle motsvara ett reseföretags totala ekonomiska
åtaganden gentemot resenären. Varje företag svarar således för sig självt.
Säkerheten får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats
för en resa som omfattas av garanti enligt lagen och som blir inställd
eller av annan anledning inte blir av. När det gäller resor som har
påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärens
uppehälle under resan, återresa och skälig ersättning för de förmåner
resenären gått miste om genom att resan avkortats. Kammarkollegiet får,
om särskilda skäl föreligger, efterge krav på säkerhet.
De resor som omfattas av resegarantilagen är paketresor enligt lagen
(1992:1627) om paketresor. För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang
innehålla minst två av följande moment, nämligen 1) transport, 2)
inkvartering eller 3) en annan turisttjänst som utgör en väsentlig del av
arrangemanget, men som inte är direkt knutet till transport eller
inkvartering. Genom en ändring i resegarantilagen, som trädde i kraft den 1
januari 2003 (prop. 2001/02:138, bet. LU24), utvidgades skyldigheten att
ställa säkerhet till att även omfatta den som annat än tillfälligtvis
säljer eller marknadsför dels resor som består av separata transport- och
inkvarteringstjänster som sammantagna uppvisar väsentlig likhet med en
paketresa, dels resor som består av transporter och utbildningsvistelser
med inkvartering i form av boende i en värdfamilj, även om inkvarteringen
är kostnadsfri.
Lagstiftning inom EU
Resegarantilagen och paketreselagen genomför i svensk rätt rådets direktiv
90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet. Bestämmelser om ställande
av säkerhet finns i artikel 7, där det föreskrivs att den arrangör eller
återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av
obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp
och hemtransport av konsumenten.
Som framgår ger artikel 7 inte några direkta anvisningar om vilka medel
den nationella lagstiftaren skall använda för att vid genomförandet av
direktivet uppnå det konsumentskydd som direktivet föreskriver. Runtom
inom EU har också olika tillvägagångssätt använts för att implementera
direktivet i denna del. Det går att urskilja fyra metoder, nämligen
säkerhetskonstruktionen, som innebär att resenärernas anspråk tillgodoses
genom utnyttjande av individuella betalningsutfästelser, fondkonstruktionen,
där resenärernas anspråk hanteras av en obligatorisk eller frivillig
fond som är kollektivt finansierad av reseföretagen, försäkringskonstruktionen,
som innebär att resenärernas anspråk hanteras av den som har meddelat en
försäkring eller liknande arrangemang till förmån för resenärerna och
slutligen förvaltarkonstruktionen, vilken går ut på att resenärernas
anspråk tillgodoses genom utnyttjande av penningmedel som resenärerna har
deponerat hos tredje man. Det förekommer även kombinationer av dessa olika
system.
Enligt vad som anges i kommissionens strategi för konsumentpolitiken
2002-2006 avser kommissionen att under år 2004 lägga fram förslag till
ändringar i direktivet i syfte att uppdatera det och att stärka
konsumentskyddet på området.
Motionerna
Helena Bargholtz (fp) anser i motion L223 att det nuvarande resegarantisystemet
drabbar små reseföretag orättvist eftersom de måste få fram orimligt stora
belopp, ofta genom banklån, för att finansiera säkerheten. Inte minst
gäller detta, enligt vad som anförs i motionen, de gotländska turistföretagen,
men även företag inom fjällturismen. Motionären anser att det måste
utarbetas ett alternativt system för resegarantier och att utgångspunkten
för detta arbete kan vara den fondlösning som förekommer i flera nationella
resegarantisystem. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
en snabb utredning av ett alternativt resegarantisystem.
I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) framförs liknande synpunkter.
Motionärerna pekar särskilt på de fondlösningar som finns i andra länder
och begär ett tillkännagivande om att regeringen omgående skall tillsätta
en utredning med uppgift att se över resegarantilagstiftningen och att de
mindre företagens situation därvid beaktas särskilt (yrkande 4).
Också Yvonne Ångström m.fl. (fp) kritiserar i motion N337 resegarantisystemets
utformning vad gäller kravet på ställande av säkerhet. Motionärerna anser
att systemet snedvrider konkurrensen till storföretagens fördel och
småföretagens nackdel. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
att skyndsamt utreda ett konkurrensneutralt system för resegarantier
(yrkande 3).
Lilian Virgin och Christer Engelhardt (båda s) tar i motion L225 upp
konsekvenserna av 2002 års utvidgning av resegarantilagens tillämpningsområde
till att även avse separata transport- och inkvarteringstjänster som
sammantaget uppvisar väsentlig likhet med en paketresa. Motionärerna anför
att Kammarkollegiet har tolkat lagstiftningen på så sätt att det föreligger
skyldighet att ställa säkerhet då båttransport och stugvistelse bokas vid
samma tillfälle. Lagstiftningen är således inte konkurrensneutral eftersom
reseföretag på Gotland missgynnas, jämfört med reseföretag på exempelvis
Öland. Enligt motionärerna kan detta inte ha varit lagstiftarens mening.
I motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att resegarantilagen
skall ändras på så sätt att den blir konkurrensneutral.
Tidigare överväganden
Frågan om den närmare utformningen av resegarantisystemet har varit föremål
för överväganden vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna.
Sålunda tillsattes år 1977 en utredning, Resegarantilagutredningen, med
uppgift att se över resegarantilagen. Bakgrunden var den kritik som
garantisystemet hade utsatts för, bl.a. att systemet var ekonomiskt betungande
för reseföretagen. I sitt betänkande, Ny resegarantilag (Ds H 1980:7),
föreslog utredningen ändrade former för ställande av säkerhet. För att
minska de totala säkerheterna och därmed kostnaderna för systemet föreslog
Resegarantilagutredningen ett garantisystem med säkerheter i form av dels
en individuell del för varje företag, dels en kollektiv del. För den
kollektiva delen föreslogs att en statlig fond skulle inrättas som skulle
finansieras med avgifter från reseföretagen. Resegarantilagutredningens
förslag om ändringar i garantisystemets uppbyggnad genomfördes inte.
Regeringen ansåg att det inte var lämpligt med ett system där staten ytterst
skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Vidare ansåg man från både
principiella och praktiska utgångspunkter att det inte var lämpligt att
vid sidan av ett system med individuella säkerheter bygga ut administrationen
med en ny statlig fond (prop. 1984/85:214). Riksdagen hade ingen annan
uppfattning (bet. LU 1985/86:2).
År 1993 tillsattes inom dåvarande Civildepartementet en arbetsgrupp med
uppgift att se över resegarantilagen. I uppdraget ingick att lägga fram
ett förslag till garantisystem som skulle vara enkelt att administrera,
konkurrensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå till låga
kostnader. Uppdraget redovisades i promemorian Nya former för resegarantier
(Ds 1994:109). Som alternativ till det gällande systemet diskuterade
arbetsgruppen en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form
av en fond samt olika typer av försäkringar. Vidare diskuterades en
uppmjukning av garantisystemet så att garantier skulle kunna ställas på
flera olika sätt. Arbetsgruppen kom fram till att en kombination av
individuell och gemensam säkerhet i form av en fond var lämpligast. Förslaget
innebar att en individuell säkerhet skulle ställas med 100 000 kr av alla
arrangörer av paketresor och återförsäljare av utländska arrangörers
paketresor. Vidare skulle arrangörer och återförsäljare betala in ett belopp
per resa till en gemensam fond. Fondmedlen skulle enligt förslaget tas i
anspråk endast om den individuella säkerheten inte räckte till. Mot
bakgrund av de synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av arbetsgruppens
promemoria gjordes inom Civildepartementet en bearbetning och komplettering
av förslaget. Det nya förslaget innebar dels att det skulle ställas en
individuell säkerhet motsvarande den grundsäkerhet som fanns enligt
gällande system, dels att en gemensam säkerhet skulle byggas upp genom
avgifter från arrangörer och återförsäljare beräknad på den tilläggssäkerhet
som fastställdes enligt gällande system.
Förslaget övervägdes av regeringen våren 1996 i proposition 1995/96:182
Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen. Regeringen konstaterade att det
fanns skäl såväl för som mot den föreslagna lösningen. Vid en avvägning
av de synpunkter som framkommit i ärendet stannade regeringen dock till
slut för att inte föreslå någon ändring av systemet. Regeringen förklarade
emellertid att man avsåg att följa utvecklingen inom resebranschen och
att man var beredd att på nytt överväga garantisystemet om det behövdes.
Sådana överväganden kom till stånd inom ramen för Resegarantilagsutredningens
arbete. Uppdraget redovisades i december 1999 i betänkandet (SOU 1999:140)
Ett nytt resegarantisystem. Utredningen analyserade det nuvarande systemet,
övervägade alternativa lösningar och kom fram till att den gällande
säkerhetskonstruktionen även fortsättningsvis borde vara huvudalternativet.
Utredningen pekade i det sammanhanget på vissa problem som var förknippade
med en fondlösning, bl.a. risken för att fonden snabbt töms på medel vid
ett stort reseföretags konkurs och att en fondlösning skulle kunna komma
att innebära ett ökat ekonomiskt åtagande för staten.
Utredningens förslag behandlades våren 2002 i propositionen 2001/02:138
Utökad resegaranti för konsumenter. Enligt regeringens uppfattning hade
det inte framkommit någon omständighet som utgjorde skäl för att lägga
fram något förslag till ändring av garantisystemet.
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen framfördes kritik
från flera organisationer för mindre företag inom resebranschen mot den
nuvarande utformningen av resegarantisystemet. Organisationerna förordade
införandet av någon form av fondlösning i stället för den nuvarande
säkerhetslösningen.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU24
att de framförda synpunkterna låg utanför det då aktuella lagstiftningsärendet,
varför dessa mer principiella och övergripande frågor inte kunde bli
föremål för närmare överväganden. Utskottet utgick dock från att regeringen
i ett kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete rörande de då aktuella
lagändringarna skulle beakta den framförda kritiken och synpunkterna,
särskilt i frågan om nuvarande resegarantisystem skulle missgynna de mindre
researrangörerna.
Utskottets ställningstagande
När nu frågor om resegarantisystemets utformning på nytt är föremål för
behandling i riksdagen vidhåller utskottet alltjämt sin tidigare uppfattning.
Utskottet utgår således från att 2002 års ändringar i resegarantilagen
blir föremål för en utvärdering och att de spörsmål som tas upp i motionerna
därvid kommer att aktualiseras utan något formellt tillkännagivande från
riksdagens sida. För att en utvärdering skall vara meningsfull krävs,
enligt utskottets mening, att lagstiftningen har varit i kraft i varje
fall något eller några år. Tiden är således ännu inte mogen för någon
närmare och principiell utvärdering. Vad särskilt gäller den fråga som
har aktualiserats i motion L225 kan inte uteslutas att 2002 års lagändringar
kan ha fått icke avsedda effekter i konkurrenshänseende. Utskottet ser
det som angeläget att regeringen noga följer utvecklingen och att frågan
ges hög prioritet i det kommande utvärderingsarbetet.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen skall avslå motionerna
L223, L225, L292 yrkande 4 och N337 yrkande 3.
Konsumentvägledning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner med krav på uttalanden som gäller
konsumentvägledning. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare
ställningstaganden
från riksdagens sida. Jämför reservationerna 9 (fp, kd), 10 (v) och 11
(c).
Kommunal konsumentverksamhet
Kommunal konsumentvägledning förekommer i dag i omkring 260 av landets
290 kommuner. Verksamheten är frivillig och varierar från kommun till
kommun i fråga om innehåll, omfattning och organisation. Det förekommer
att kommuner på olika sätt samarbetar och har gemensam konsumentvägledning.
Inom ramen för den kommunala konsumentvägledningen kan förekomma dels
direktrådgivning, dvs. efterfrågestyrd information om konsumentlagar,
stöd vid tvister, ekonomiska råd och köpråd direkt till enskild konsument,
dels långsiktigt förebyggande arbete, dvs. marknadsbevakning och kontakter
med och information till skolor, näringsliv och organisationer.
Vid sidan av konsumentvägledningen är kommunerna, enligt 1 § första stycket
skuldsaneringslagen (1994:334) skyldiga att inom ramen för socialtjänsten
eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta personer,
s.k. budget- och skuldrådgivning.
Rådgivningsbyråer på nationell nivå
Utöver den kommunala konsumentverksamheten har på nationell nivå inrättats
olika självständiga rådgivningsbyråer. Konsumenternas försäkringsbyrå,
bildad 1979, och Konsumenternas Bank- och finansbyrå, som startade 1994,
drivs i form av stiftelser. I maj 2002 inrättades Elrådgivningsbyrån,
vars syfte är att stärka konsumenternas ställning på elmarknaden.
Elrådgivningsbyrån är en självständig rådgivningsbyrå som finansieras av
branschen och Energimyndigheten. Huvudmän är Konsumentverket, Energimyndigheten
och branschorganisationen Svensk energi.
Motionerna
Anita Johansson m.fl. (s) framhåller i motion L283 att konsumentvägledningen
är väl utbyggd och fungerar tillfredsställande på en del håll, samtidigt
som den saknas helt eller är otillräcklig i många kommuner. Motionärerna
anser att det behövs mer långsiktiga åtgärder för att förstärka och
utveckla konsumenternas tillgång till lokal rådgivning än de engångssatsningar
som gjorts under senare år. De olika rådgivningsbyråer som finns på bank-,
värdepappers-, el- och försäkringsområdena är, enligt motionärerna, goda
komplement till den lokala konsumentvägledningen. Det finns dock andra
områden där konsumenterna behöver specialrådgivning, exempelvis på bostads-,
IT- och teleområdena. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet
av konsumentvägledning i kommunerna och förstärkt specialrådgivning
(yrkande 1).
Enligt vad som anförs i motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) möter
ekonomiskt svaga grupper i samhället, bl.a. ensamstående föräldrar och
människor med otrygga anställningsförhållanden, ofta invandrare, nya
svårigheter. Konsumentpolitiken bör, enligt motionärerna, uppmärksamma
dessa förhållanden och erbjuda stöd till dessa hushåll. I motionen förordas
att Konsumentverket och Konkurrensverket skall utveckla uppsökande verksamhet
för att nå ut med information till de fattigaste hushållen. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om vikten av konsumentvägledning för ekonomiskt
svaga grupper (yrkande 9).
I samma motion framhålls att det i Sverige, till skillnad från vad som är
fallet i många andra länder, satsas stora belopp på statliga
konsumentskyddsåtgärder, samtidigt som fristående konsumentorganisationer får
alltför blygsamma resurser. Motionärerna anför att alltfler konsumenter
blivit medvetna om frågor som etisk och miljövänlig konsumtion och att
detta inte beror på åtgärder från statens sida. Det behövs därför ett
organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna. I motionen begärs
ett tillkännagivande om betydelsen av att stärka den frivilliga
konsumentvägledningen (yrkande 12).
I motion L282 av Inger Segelström (s) begärs - med utgångspunkt i ett
konkret rättsfall - ett tydliggörande av lagstiftningen vad gäller
möjligheterna att erhålla stöd hos konsumentvägledningen för det fall att
köparen ådragit sig stora skulder på grund av att det förekommit felaktiga
uppgifter vid köp av bostadsrätt (yrkande 3, delvis).
Tidigare ställningstaganden, m.m.
Frågor rörande lokal konsumentverksamhet har varit föremål för överväganden
i anslutning till samtliga konsumentpolitiska beslut. De uttalanden som
därvid gjorts innebär att kommunerna har en central roll på detta område
och att den kommunala konsumentvägledningen bör stärkas.
Då nu gällande mål för den nationella konsumentpolitiken lades fast hösten
2001 delade utskottet, i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2,
regeringens bedömning att den kommunala konsumentvägledningen är nödvändig
för konsumenterna och att det är viktigt att alla människor i landet har
tillgång till sådan verksamhet. Utskottet framhöll vidare att den kommunala
konsumentverksamheten har en central roll när det gäller konsumentpolitiken
som en del av välfärdspolitiken.
Pågående arbete
I budgetpropositionen för år 2002 föreslog regeringen ett belopp om
sammanlagt 20 miljoner kronor för en satsning på den kommunala
konsumentvägledningen.
Riksdagen ställde sig bakom förslaget. Syftet med satsningen var att
stärka konsumentvägledningen så att en större andel av befolkningen får
tillgång till vägledning av hög kvalitet. Utvecklingsmedlen har, efter
ansökan, fördelats av Konsumentverket till olika projekt i 43 kommuner.
För att komma i fråga för det ekonomiska stödet skulle projekten ha en
inriktning mot förebyggande verksamhet, utvecklande av verksamhets- och
organisationsformer, samverkansformer med lokala organisationer,
kunskapsspridning och ökad kommunikation med handeln. Projekten skulle även ha
en tydlig lokal förankring, bygga på kommunens uttalade politiska vilja
och tillföra konsumentarbetet nya, utvecklande former och idéer. Projekten
som tilldelats utvecklingsmedlen finns närmare redovisade i en inom
Konsumentverket upprättad särskild projektkatalog. Bland projekten kan nämnas
konsumentvägledning riktad till arbetslösa och invandrargrupper.
Projektverksamheten skall utvärderas under år 2004.
Regeringen har i regleringsbrevet för år 2004 givit Konsumentverket i
uppdrag att, i samarbete med berörda branschorganisationer och myndigheter,
undersöka förutsättningarna för att inrätta en boenderådgivningsbyrå.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2004. Konsumentverket, Post-
och telestyrelsen och Konkurrensverket har vidare i rapporten Konsekvenser
för konsumenter av nyligen konkurrensutsatta marknader - telemarknaden
(rapport 2003:22), som överlämnades till regeringen i december 2003,
föreslagit att det skall inrättas en branschfinansierad rådgivningsbyrå
för teleområdet, motsvarande den som finns på elområdet. Rapporten bereds
för närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motionerna L282 yrkande 3 i denna del, L283 yrkande 1
och L351 yrkande 9 kan utskottet inte se att det skulle föreligga någon
avgörande motsättning mellan motionärernas uppfattning vad gäller
konsumentvägledningen och inriktningen av regeringens arbete på området. Det
saknas därför skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd med anledning
av motionerna.
När det sedan gäller motion L351 yrkande 12 har utskottet givetvis inget
att erinra mot att konsumentorganisationerna ägnar sig åt konsumentvägledning
och rådgivning. Innebörden av motionsyrkandet synes dock vara att det
offentliga engagemanget på området skall minskas till förmån för
konsumentvägledning inom konsumentorganisationer. En sådan nedtrappning av det
offentliga engagemanget, som inte kan anses ligga i linje med 2001 års
konsumentpolitiska beslut, kan utskottet inte ställa sig bakom.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L282
yrkande 3 i denna del, L283 yrkande 1 och L351 yrkandena 9 och 12.
Konsumentorganisationer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör konsumentorganisationerna.
Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Jämför
reservation 12 (fp).
Motionerna
Anita Johansson m.fl. (s) understryker i motion L283 konsumentorganisationernas
betydelse för att driva på utvecklingen inom konsumentpolitiken, att
fungera som katalysator på området och skapa dialog om aktuella konsumentfrågor.
Enligt motionärerna finns det ett behov av att konsumentorganisationerna
kan agera även på andra områden än vad som är fallet i dag, exempelvis på
folkhälso- och livsmedelsområdena. För att detta skall vara möjligt krävs
dock ökade resurser. I motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av
stöd till konsumentorganisationerna (yrkande 3).
Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s) framhåller i motion L308
att konsumentorganisationerna bör stå för sakkunskapen och föra konsumenternas
talan i hög utsträckning i det konsumentpolitiska arbetet, såväl på
nationell nivå som inom EU. För att man skall uppnå det femte konsumentpolitiska
målet om att konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning och
information krävs, anförs det, att konsumentorganisationernas kunskaper
tas till vara. I motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av ideella
konsumentorganisationer (delvis).
Christina Axelsson m.fl. (s) anför i motion L309 att det gäller att hitta
en balans mellan statliga myndigheter och folkrörelserna på konsumentområdet.
De folkrörelser som nu växer fram som en följd av det ökade engagemanget
i olika konsumentfrågor måste därför, anser motionärerna, uppmuntras och
ges ökat stöd. I motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av
ökade möjligheter för konsumenterna att organisera sig för att påverka
och agera i konsumentfrågor (delvis).
I motion MJ432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att engagemanget för
mat- och hälsofrågor har ökat bland konsumenterna under senare år.
Miljöintresset, som också skapats av medvetna frivilligorganisationer har,
enligt motionärerna, också väckt näringslivet. Konsumenterna har vidare
upptäckt att de själva kan välja en uthållig och hållbar utveckling genom
sina egna, fria val. Mot den bakgrunden behövs, framhålls i motionen, ett
organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna. Motionärerna anser
att en större andel av de resurser som i dag anslås till myndigheter i
stället bör fördelas till det civila samhället. Genom att stärka det civila
samhället blir det, menar motionärerna, lättare att nå ut med livsviktig
information till grupper som av olika skäl inte vänder sig till den
kommunala konsumentvägledningen. Detta gäller bl.a. kunskap om olika livsmedel
och deras inverkan på hälsan. I motionen begärs ett tillkännagivande om
den frivilliga konsumentrörelsens roll för konsumentinformation om mat
och folkhälsa (yrkande 11).
Tidigare ställningstaganden
Utskottet erinrar om att regeringen i den proposition med förslag till
nationella mål för konsumentpolitiken som behandlades av utskottet hösten
2001 anförde att folkrörelsernas och övriga ideella organisationers
deltagande i konsumentpolitiken är viktig och önskvärd. Ett sådant deltagande
tillför, anfördes det vidare, kunskap och en nödvändig lokal förankring
och kan bidra till en livaktig dialog mellan medborgare, politiker och
myndigheter. Enligt regeringens uppfattning var det också viktigt att
konsumenterna så långt som möjligt representeras av egna företrädare. I
propositionen framhölls också att det är en viktig demokratisk fråga att
de organisationer som arbetar med konsumentfrågorna också får möjlighet
till inflytande och delaktighet i politikens utformning. Regeringen gjorde
bedömningen att de båda paraplyorganisationerna Sveriges Konsumentråd och
Sveriges Konsumenter i samverkan även i fortsättningen borde få statligt
ekonomiskt stöd för sin verksamhet och att ungdomsorganisationer bör ges
särskild möjlighet att arbeta med konsumentfrågor.
Utskottet delade i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2 helt
regeringens syn på konsumentorganisationerna och deras betydelse för
konsumentpolitiken. Utskottet anförde därvid bl.a. att ett viktigt instrument
för att nå inflytande är ekonomiska resurser.
Våren 2003 behandlade utskottet ett motionsyrkande med i huvudsak samma
inriktning som de nu aktuella motionerna L283 yrkande 3, L308 i denna del
och L309 i denna del. Utskottet kunde därvid inte finna annat än att
motionärernas uppfattning låg väl i linje med den inställning som regeringen
givit uttryck för (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motionerna L283 yrkande 3, L308 i denna del och L309 i
denna del kan utskottet inte heller nu finna att det föreligger någon
motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av regeringens
arbete på området. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
När det sedan gäller motion MJ432 yrkande 11 har utskottet givetvis inget
att erinra mot att fristående organisationer lämnar information om mat-
och hälsofrågor. Det kan dock knappast ankomma på riksdagen att göra något
uttalande om hur fristående organisationer bör inrikta sin
informationsverksamhet.
Grundtanken i motionen synes också vara att det offentliga engagemanget
skall minskas också på detta område, en uppfattning som utskottet inte
delar.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L283
yrkande 3, L308 i denna del, L309 i denna del och MJ432 yrkande 11.
Etisk märkning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör etisk märkning. Utskottet
hänvisar till tidigare ställningstaganden och pågående arbete. Jämför
reservation 13 (m).
Bakgrund
Under senare år har det vuxit fram ett antal olika märkningssystem som
syftar till att visa att en produkt eller tjänst uppfyller vissa kriterier,
exempelvis i fråga om miljöbelastning eller produktionsförhållanden.
Detta sker i första hand genom att produkten förses med ett särskilt märke,
som visar att produkten har tillverkats enligt de regler och kriterier
som lagts fast inom märkningssystemet. Ett företag kan också införliva
vissa etiska och sociala värden i styrningen av sin verksamhet. Uppgiften
om vem som är tillverkare ger således konsumenterna en signal om att varan
är framställd med beaktande av vissa etiska krav. Ytterligare ett sätt är
att ett handelsföretag väljer att endast sälja produkter som är framställda
med etisk hänsyn. Genom val av butik kan konsumenten således främja
produkter som uppfyller vissa krav.
Motionerna
I motion L309 av Christina Axelsson m.fl. (s) framhålls vikten av information
om varors ursprung och produktionssätt som motvikt till den kommersiella
reklamen. Genom sådan information ges, menar motionärerna, konsumenterna
möjlighet att ställa de rätta frågorna, nämligen hur varor är tillverkade,
av vem, av vad och inte minst varför, och på så sätt kunna göra medvetna
val. Information om varors ursprung och produktionssätt möjliggör också
debatt om arbetsförhållanden, barnarbete och fackliga rättigheter. I
motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av god konsumentinformation
(delvis).
Inger René m.fl. (m) understryker i motion L353 betydelsen av att märkning
av varor, exempelvis jämställdhets- och miljömärkning, tillåts att vara
ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Lagstadgad
märkning medför, enligt motionärerna, merkostnader för konsumenterna,
samtidigt som effekterna är svårkontrollerade på mikronivå. I motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om frivillig
märkning av varor (yrkande 12).
Tidigare behandling
Spörsmål rörande etisk märkning var föremål för överväganden i samband
med att de nationella målen för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001.
Regeringen anförde i den då aktuella propositionen att miljömärkning och
etisk märkning är viktiga verktyg för att konsumenterna skall kunna göra
väl överlagda val på marknaden. I den konsumentpolitiska handlingsplan
som regeringen redovisade i propositionen angavs även som ett av delmålen
att miljömärkningen och den etiska märkningen skall få större spridning.
Riksdagen hade inget att erinra mot vad regeringen anfört (bet. 2001/02:LU2).
Miljömålet i konsumentpolitiken följdes upp av regeringen i skrivelsen
2002/03:146 Utvärdering av miljömålet i konsumentpolitiken, som överlämnades
till riksdagen i december 2002. I skrivelsen framhöll regeringen vikten
av såväl miljömärkning som etisk märkning. Mot bakgrund av att
konsumentpolitikens mål om hållbara konsumtions- och produktionsmönster numera
inte endast innefattar en ekologisk dimension utan även sociala och
ekonomiska dimensioner var det, anfördes det, relevant att under detta mål
formulera ett något förändrat delmål som återspeglar en sådan tolkning av
begreppet hållbar utveckling, nämligen att miljömärkningen och den etiska
märkningen skall ha stor spridning. Utskottet hade ingen annan uppfattning
än regeringen och riksdagen följde utskottet (bet. 2002/03:LU14).
Etisk märkning berördes också av utrikesutskottet i december 2003 vid
behandlingen av regeringens skrivelse 2002/03:122 Gemensamt ansvar -
Sveriges politik för global utveckling. Utrikesutskottet anförde därvid
att etisk märkning är ett sätt att ge konsumenter en möjlighet att genom
ett aktivt och medvetet val av produkt eller tjänst göra ett ställningstagande,
exempelvis i en viss etisk fråga, och att det är ett led - om än med
begränsad effekt - i arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling
(bet. 2003/04:UU3). Utrikesutskottet framhöll i det sammanhanget vikten
av att även frivilliga märkningssystem utformas på ett sådant sätt att
producenter i utvecklingsländerna har rimliga möjligheter att visa att
deras produkter är miljövänliga. Riksdagen anslöt sig till utrikesutskottets
bedömning.
I sammanhanget bör även nämnas att regeringen i budgetpropositionen för
år 2004 anslagit särskilda medel till organisationen Rättvisemärkt. Vid
behandlingen av budgetpropositionen såg näringsutskottet, i det av riksdagen
godkända betänkandet 2003/04:NU1, positivt på denna typ av verksamhet och
välkomnade regeringens initiativ.
När det gäller frågan om frivillig märkning som tas upp i motion L353
yrkande 12 påminner utskottet om att motsvarande motionsyrkanden har
avstyrkts tidigare, bl.a. i de av riksdagen godkända betänkandena 2001/02:LU2,
2001/02:LU18, 2001/02:LU28 och 2002/03:LU14. Utskottet har därvid i
huvudsak hänvisat till att varken miljömärkning eller etisk märkning är
obligatorisk, varför ett bifall till motionsyrkandet inte skulle tjäna
något syfte.
Pågående och aviserat arbete
I december 2002 gav regeringen Konsumentverket i uppdrag att kartlägga
vad som omfattas av begreppet etisk märkning och att göra en analys av
hur det framtida arbetet med den etiska märkningen bör bedrivas inom ramen
för konsumentpolitiken. Uppdraget redovisades i rapporten Konsumtion och
etik - om företagens sociala ansvar och etisk märkning (PM 2003:5), som
överlämnades till regeringen hösten 2003. I rapporten lämnar Konsumentverket
en rad olika förslag till hur arbetet kan bedrivas vidare. Rapporten bereds
för närvarande inom Regeringskansliet.
För närvarande pågår också arbete inom Regeringskansliet med att utarbeta
direktiv till en särskild utredare med uppgift att föreslå en handlingsplan
för hållbar konsumtion. Såväl sociala, ekologiska som ekonomiska aspekter
skall ingå i uppdraget. Enligt vad utskottet har erfarit är avsikten att
direktiven skall beslutas under våren 2004.
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motion L309 kan utskottet inte finna annat än att det
föreligger stor samstämmighet mellan motionärerna och regeringen vad gäller
betydelsen av etisk märkning för konsumenternas möjlighet att göra medvetna
val i sin konsumtion. Det pågår också arbete som ligger helt i linje med
motionsönskemålen. Enligt utskottets mening saknas därmed skäl för riksdagen
att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
När det sedan gäller kravet i motion L353 yrkande 12 på ett uttalande
från riksdagens sida om att etisk märkning även fortsättningsvis bör vara
frivillig finner utskottet inte skäl att nu frångå sina tidigare
ställningstaganden i frågan.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L309
i denna del och L353 yrkande 12.
Funktionshindrade konsumenter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller situationen för
funktionshindrade konsumenter. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden
från riksdagens sida och pågående arbete. Jämför reservation 14 (fp).
Bakgrund
Våren 2000 beslutade riksdagen en nationell handlingsplan för handikappolitiken
(prop. 1999/2000:79, bet. SoU14, rskr. 240). De nationella målen för
handlingsplanen är följande.
* En samhällsgemenskap med mångfald som grund.
* Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar
blir fullt delaktiga i samhällslivet.
* Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med
funktionshinder.
Handlingsplanen sträcker sig fram till år 2010 och spänner över alla
samhällsområden. Arbetet skall särskilt inriktas på att identifiera hinder
och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med
funktionshinder, att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer
med funktionshinder och att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder
förutsättningar för självständighet och självbestämmande. I anslutning
till att riksdagen lade fast målen för den nationella handikappolitiken
utsågs ett antal myndigheter, däribland Konsumentverket, till sektorsmyndigheter
på handikappområdet.
Motionen
I motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) framhålls att konsumentpolitiken
måste utgå från ett individperspektiv. Det är, anför motionärerna, viktigt
att uppmärksamma de särskilda frågor som rör funktionshindrades situation
inom konsumentpolitiken, exempelvis fysisk tillgänglighet i butiksmiljö
och möjligheter för rörelsehindrade att göra uttag i bankomater. Motionärerna
pekar även på vikten av att webbplatser är anpassade även för synskadade
och att källsorteringen anpassas till funktionshindrade. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförs i motionen om situationen
för funktionshindrade konsumenter (yrkande 8).
Tidigare ställningstaganden
Frågan om funktionshindrades situation inom konsumentpolitiken behandlades
i samband med att nu gällande nationella mål för konsumentpolitiken lades
fast hösten 2001. I samband därmed väcktes motionsyrkanden med krav på
införande av ytterligare ett konsumentpolitiskt mål, nämligen tillgänglighet
för funktionshindrade. Utskottet delade därvid motionärernas uppfattning
vad gäller vikten av att frågor kring tillgänglighet och användbarhet för
konsumenter med någon form av funktionshinder uppmärksammas och beaktas
också på det konsumentpolitiska området. Ett sådant synsätt låg, anförde
utskottet, helt i linje med de då nyligen beslutade nationella målen för
handikappolitiken. Utskottet pekade även på att de då föreslagna
konsumentpolitiska målen var generellt utformade och således tog sikte på alla
konsumenter, däribland även givetvis personer med funktionshinder. Mot
denna bakgrund var utskottet inte berett att inom ramen för det då aktuella
ärendet ställa sig bakom motionskraven på förändringar av de föreslagna
nationella målen för konsumentpolitiken. Utskottet förutsatte dock att
regeringen följde frågan och vidtog de åtgärder som visar sig vara
erforderliga.
Pågående och aviserat arbete
Som redovisats i det föregående anförtroddes Konsumentverket hösten 2001
uppgiften att vara sektorsmyndighet för konsumentrelaterade handikappfrågor.
I regleringsbrevet för år 2002 fick Konsumentverket i uppdrag att definiera
sin roll som sektorsansvarig myndighet för handikappolitiken och ta fram
förslag till etappmål för hur myndigheten skall kunna uppfylla sin del av
de handikappolitiska målen till år 2010. Uppdraget redovisades i december
2002 i rapporten Tillgänglighet ur ett konsumentperspektiv. I rapporten
finns förslag till en rad olika etappmål på området, bl.a. att senast år
2004 se över konsumentinflytandet och brukarmedverkan i det nationella
och internationella standardiseringsarbetet, att senast år 2004 göra en
problem- och behovsinventering vad gäller möjligheten för konsumenter med
funktionshinder att källsortera och att senast år 2005 göra en problem-
och behovsinventering med analys och åtgärdsförslag för att dagligvaruhandeln
skall göras tillgänglig för konsumenter med funktionshinder. Regeringen
har i regleringsbrevet för år 2004 angivit att Konsumentverket skall arbeta
i enlighet med de förslag som verket redovisat inom ramen för sitt
sektorsansvar för handikappolitiken. Verket skall även analysera och kommentera
uppfyllelsen av de mål som man satt upp för år 2004.
I sammanhanget bör också nämnas att Handikappombudsmannen, genom det år
2001 inrättade nationella Tillgänglighetscentret, fått ett särskilt uppdrag
att svara för uppbyggnad, utveckling och förmedling av kunskap, rådgivning
och samverkan med berörda aktörer för att göra samhället tillgängligt för
personer med funktionshinder.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller de uttalanden som gjordes i samband med 2001 års
konsumentpolitiska beslut och har således ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av att funktionshindrades situation uppmärksammas
inom konsumentpolitiken. Utskottet kan inte heller se att regeringen skulle
ha någon annan uppfattning. Det råder således en bred samsyn i frågan.
Som redovisats pågår också arbete på området som ligger väl i linje med
motionsönskemålet. Med hänsyn till det nu anförda bör riksdagen inte vidta
någon åtgärd med anledning av motion L351 yrkande 8, som därför bör avslås.
Överskuldsättning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller överskuldsättning. Utskottet
hänvisar till pågående utrednings- och beredningsarbete. Jämför reservation
15 (fp, v).
Bakgrund
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994,
har införts möjligheter för fysiska personer att under vissa förutsättningar
helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123,
bet. LU26, rskr. 303). Lagen kom till mot bakgrund av den överskuldsättning
som drabbade många enskilda under 1980- och 1990-talen.
Som allmänna villkor för att en skuldsanering skall beviljas gäller att
gäldenären är så pass skuldsatt att han eller hon inte inom överskådlig
tid kan betala sina skulder. Därtill kommer att det vid en allmän bedömning
skall vara skäligt att bevilja skuldsanering. Innebörden av en beslutad
skuldsanering är att den skuldsatte under en period, i regel fem år, skall
leva på begränsade ekonomiska resurser och att det överskott som eventuellt
finns skall fördelas mellan fordringsägarna. Fördelningen sker enligt en
betalningsplan som fastställs vid beslutet om skuldsanering om det finns
någon betalningsförmåga. För det fall det inte finns något överskott
upprättas inte någon betalningsplan, en s.k. nollösning.
Motionerna
I motion L351 tar Martin Andreasson m.fl. (fp) upp flera olika frågeställningar
som rör problematiken kring överskuldsättning. Enligt vad som anförs i
motionen använder sig ofta redan skuldsatta personer av snabba lån med
höga räntor för att komma ut ur akuta ekonomiska kriser. Lättheten att
skaffa krediter och bristfällig kreditprövning kan också undergräva
hushållsekonomin. Motionärerna framhåller särskilt situationen för arbetslösa
med stora skulder. Om skulden krävs in omedelbart efter det att den
skuldsatte fått arbete leder det, anförs det i motionen, till den paradoxala
situationen att den anställde får en mycket blygsam nettolön som ofta
understiger socialbidragsnivån eller arbetslöshetsersättningen. Kontentan
blir då att det inte lönar sig att ta ett erbjudet arbete. Enligt
motionärerna är det angeläget att återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa
utformas på så sätt att det lönar sig att ta anställning, hellre än att
fortsätta att vara arbetslös. Motionärerna anser att Konsumentverket skall
ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de exekutiva myndigheterna.
I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om
återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa (yrkande 10).
I motion L282 av Inger Segelström (s) begärs - med utgångspunkt i ett
konkret rättsfall - ett tillkännagivande om att lagstiftningen bör
tydliggöras vad gäller möjligheten att erhålla skuldsanering för skulder som
härrör från köp av bostadsrätt där köparen blivit vilseledd vad gäller
pantsättning (yrkande 3 delvis).
Pågående arbete
I november 2002 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att utvärdera
och göra en översyn av skuldsaneringslagen. Enligt direktiven (dir.
2002:139) skall utvärderingen i första hand avse förfarandet i
skuldsaneringsärenden.
Med utgångspunkt i utvärderingen skall utredaren bedöma om det nuvarande
systemet för skuldsanering är ändamålsenligt utifrån lagens syften eller
om systemet bör ändras i grunden. Utredaren är fri att även ta upp andra
frågor om skuldsanering om det bedöms motiverat. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 juli 2004.
I regleringsbrevet för år 2002 fick Konsumentverket i uppdrag att närmare
analysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och att föreslå åtgärder
för att begränsa problemet med överskuldsättning. Uppdraget redovisades
i juli 2003 i promemorian Överskuldsättning - omfattning, orsaker och
förslag till åtgärder (PM 2003:4). I rapporten diskuteras olika orsaker
till överskuldsättning och lämnas en rad olika förslag till åtgärder på
området. Konsumentverket föreslår bl.a. en översyn av de regler och
myndighetsinstruktioner som är tillämpliga när staten är borgenär. Översynen
skall syfta till att öka myndigheternas möjligheter att på frivillig väg
nå överenskommelser med gäldenärer. Verket föreslår vidare att regeringen
skall låta kartlägga hur olika offentligrättsliga system, exempelvis
bostadsbidrags- och studiestödssystemet, isolerat och i samverkan med
varandra påverkar hushåll med betalningsproblem. Övriga förslag rör
kontantinsatsen vid kreditköp, beloppsgränsen vid förenklad kreditprövning,
räntefria krediter, dröjsmålsränta, inkasso, absolut preskription,
forskning, sociala lån, saneringslån och överskuldsättning bland egenföretagare.
Promemorian har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
I sammanhanget bör även erinras om att Riksskatteverket sedan slutet av
1980-talet bedrivit förebyggande arbete i syfte att undvika skuldsättning,
särskilt bland barn och ungdomar. Riksskatteverket har i rapporten
Barnperspektivet i kronofogdemyndigheternas verksamhet, som överlämnades
till Regeringskansliet i september 2003, redovisat vidtagna och planerade
åtgärder på området.
Tidigare ställningstaganden
Våren 2003 behandlade utskottet ett motionsyrkande med samma inriktning
som det nu aktuella i motion L351 yrkande 10. Enligt utskottets uppfattning
pekade motionärerna på en angelägen och tankeväckande frågeställning.
Resultatet av arbetet inom Konsumentverket och utvärderingen av
skuldsaneringslagen borde dock avvaktas innan utskottet var berett att överväga
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar fortfarande motionärernas uppfattning att det är angeläget
att det vidtas åtgärder i syfte att förhindra att människor hamnar i
skuldfällor och att det, om så ändå blir fallet, finns möjligheter att ta
sig ur sådana situationer. Mot bakgrund av vad som har redovisats ovan
kan dock utskottet konstatera att det pågår utrednings- och beredningsarbete
med en sådan inriktning som knyter nära an till de spörsmål som tas upp
i motion L351 yrkande 10. I likhet med vad utskottet fann våren 2003 bör
resultatet av det pågående arbetet avvaktas innan utskottet är berett att
överväga någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.
Vad sedan gäller den frågeställning som tas upp i motion L282 erinrar
utskottet om att även gäldenärer som ådragit sig skulder i samband med
köp av bostadsrätt kan beviljas skuldsanering om förutsättningarna för
detta är uppfyllda i övrigt. Utskottet kan för sin del inte se att det
skulle föreligga behov av något förtydligande av lagstiftningen i det
avseendet. Om det skulle visa sig att så likväl är fallet, utgår utskottet
från att regeringen tar inititativ till erforderliga åtgärder.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen skall avslå motionerna
L282 yrkande 3 i denna del och L351 yrkande 10.
Könsdiskriminerande reklam
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på lagstiftning och andra
åtgärder mot könsdiskriminerande reklam. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden och pågående arbete. Jämför reservation 16 (v) och
särskilt yttrande 2 (c).
Bakgrund
Könsdiskriminerande reklam brukar delas in i två huvudgrupper, nämligen
kränkande reklam och schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses
i dessa sammanhang framställningar vilkas innehåll i egentlig mening
diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som förmedlar ett budskap som på
ett eller annat sätt nedvärderar könet i fråga. Typiska exempel på sådan
reklam är bilder där kvinnor utnyttjas som blickfång eller bilder som
utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har med produkten
att göra.
Med schabloniserande reklam avses framställningar som återspeglar ett
föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävanden mot jämlikhet
mellan könen. Exempel på sådan reklam är reklam som ger en falsk bild av
kvinnans och mannens insatser i arbetslivet eller i hemmet eller som ger
en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag.
Könsdiskriminerande reklam kan vara diskriminerande för såväl kvinnor som
män.
Marknadsföringslagen är inte tillämplig på könsdiskriminerande reklam
endast av den anledningen att reklamen är diskriminerande. Inte heller
diskrimineringslagstiftningen är tillämplig.
Egenåtgärder
År 1988 inrättades Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam
(ERK). Enligt stadgarna har rådet till uppgift att genom normbildande
verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och bidra till en hög
etisk standard hos annonsörer och reklamproducenter. Huvudmän för rådet
är bl.a. Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och Svenska
Tidningsutgivareföreningen. ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd
eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som riktar sig till den
svenska marknaden kan anses strida mot Internationella handelskammarens
grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att reklam skall utformas
med vederbörlig känsla av socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i
grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i fråga om ras, religion
eller kön. Därutöver tillämpar ERK tre särskilda kriterier för
könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som framställer kvinnor eller män
som rena sexobjekt och som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.
reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och därigenom
framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande
reklam) och 3. reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart
könsdiskriminerande för kvinnor eller män.
ERK prövar anmälningar från enskilda personer, näringsidkare, organisationer,
myndigheter eller kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på eget
initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för anmälaren. Ställningstaganden
som innebär att en marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande
offentliggörs, bl.a. genom underrättelser till pressen och genom att läggas
ut på ERK:s hemsida på Internet. Även vissa friande uttalanden offentliggörs
i de fall avgörandet motiveras närmare. I stadgarna anges att det bör
ingå en konsumentrepresentant i rådet.
Motionerna
I motion L337 av Carina Ohlsson m.fl. (s) anförs att könsrollsdiskriminerande
reklam är ett växande samhällsproblem i dag och att reklamens roll för
att befästa gamla förlegade könsroller inte nog kan uppmärksammas. Arbetet
med att uppnå jämställdhet och jämlikhet mellan könen påverkas, enligt
motionärerna, negativt av att konsumenter ständigt matas med schablonbilder
som framställer kvinnor och män som objekt. Det är därför helt oacceptabelt
att kränkande sexuella anspelningar används i reklam för att sälja varor
och tjänster. Motionärerna förutsätter att regeringen noga följer frågan
och vidtar de åtgärder som visar sig vara nödvändiga, exempelvis tar
initiativ till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om
könsdiskriminerande
reklam.
Enligt vad som anförs i motion L348 av Inger Nordlander m.fl. (s) ökar
förekomsten av kränkande reklam år från år. Förutom att vara könsdiskriminerande
inarbetar sådan reklam, enligt motionärerna, ett synsätt som befäster
könsrollerna. Motionärerna anser att det nu krävs krafttag och insatser
för att omgående öka medvetenheten och insikten i reklambranschen så att
man även på detta område skall kunna behålla ett jämställt och jämlikt
samhälle. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) framhåller i motion So419 att undersökningar
visar att kvinnor i reklam skildras utan sammanhang och så gott som alltid
framställs som objekt. Reklamen förmedlar också en könsstereotyp bild
till barn. Motionärerna är kritiska till att lagstiftaren har överlåtit
till näringslivet självt att genom egenåtgärder motverka den könsdiskriminerande
reklamen och anser att det krävs lagstiftning på området. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att regeringen skall se över möjligheterna att
lagstifta mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 1).
Tidigare ställningstaganden
Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har varit
föremål för överväganden och förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten
av 1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt dels om sådana
regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver
grundlagsändringar. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort
gällande att näringslivets egenåtgärder på området är mer verkningsfulla
än vad som kan åstadkommas genom lagstiftning.
Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam behandlades ingående av
utskottet våren 1995 i samband med att riksdagen antog nu gällande
marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg
i sitt yttrande till lagutskottet över propositionen, i likhet med regeringen,
att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som begärts i då aktuella
motioner, inte kan införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade
motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i olika
former var oacceptabel. Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot
könsdiskriminerande reklam kräver en grundlagsändring som innebär inskränkningar
i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar borde dock, anförde
utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det
enda alternativet att komma till rätta med problemet. Förutom att
lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde vidare krävas att den
diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan
art att inskränkningar i tryckfriheten och yttrandefriheten oundgängligen
är påkallade. Utskottet, som konstaterade att regeringen, enligt vad som
anförts i propositionen, avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte
med det anförda bifall till de aktuella motionerna. Riksdagen följde
utskottet.
Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning till riksdagens tidigare
ställningstaganden och till näringslivets egenåtgärder på området, vid
ett flertal tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav på införande av
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32,
1995/96:LU26, 1996/97: LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10, 1999/2000:LU13,
2001/02:LU16 och 2002/03:LU9).
Pågående och aviserat arbete
Regeringen överlämnade i maj 2003 skrivelsen 2002/03:140 Jämt och ständigt
- Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden.
I skrivelsen angav regeringen sexualiseringen av det offentliga rummet
som ett av de fem s.k. fokusområden som skall lyftas fram i regeringens
jämställdhetspolitik under mandatperioden. För att öka kunskapen på detta
område avser regeringen att tillsätta en expertgrupp för frågor som rör
sexualiseringen av det offentliga rummet.
I november 2003 tog regeringen initiativ till projektet FLICKA. Syftet
med projektet är att dels få till stånd en dialog med medier, reklambransch,
annonsörer m.fl. om deras roll och ansvar när det gäller påverkan på
barn och unga, dels få i gång en diskussion och ett engagemang bland unga
flickor och pojkar om marknadskrafterna och hur de styr unga flickors och
pojkars bild av sig själva och varandra. Även föräldrarna utgör en viktig
målgrupp i detta arbete. Projektet skall pågå under hela år 2004.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att diskriminerande reklam
i alla former, däribland givetvis även könsdiskriminerande reklam, är
helt oacceptabel. De uttalanden som utskottet gjorde vid marknadsföringslagens
tillkomst våren 1995 äger dock, enligt utskottets mening, alltjämt giltighet.
För att lagstiftning mot könsdiskriminerade reklam skall komma i fråga
krävs således dels att detta framstår som enda alternativet att komma
till rätta med problemet, dels att den diskriminerande reklamen förekommer
i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfriheten
och yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Utskottet kan för sin
del inte se att situationen är sådan i dag och är således inte berett att
ställa sig bakom kraven på lagstiftning. Utskottet utgår dock från att
regeringen noga följer utvecklingen på området och vidtar erforderliga
åtgärder. Skulle det därvid visa sig att utvecklingen går i en sådan
riktning att det, enligt regeringens bedömning finns skäl att överväga
lagstiftningsåtgärder, har utskottet givetvis inget emot att frågan utreds.
I det sammanhanget vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över
den aviserade expertgruppen om sexualiseringen av det offentliga rummet
och det nyligen påbörjade FLICKA-projektet. Utskottet kommer med stort
intresse att följa det fortsatta arbetet och att ta del av resultatet
därav.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L337,
L348 och So419 yrkande 1.
Reklam riktad till barn
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller marknadsföring riktad till
barn. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida.
Bakgrund
Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller, till skillnad från radio- och
TV- lagen (1996:844), inte några särskilda bestämmelser om reklam riktad
till barn. Lagens allmänna bestämmelse i 4 § om att marknadsföring skall
stämma överens med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter gäller således även vid marknadsföringsåtgärder som riktar
sig mot barn. Med god marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed
eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och
näringsidkare vid marknadsföring.
En viktig källa för uttolkningen av innebörden av 3 § marknadsföringslagen
är Internationella handelskammarens grundregler för reklam. Enligt dessa
får reklam inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars
bristande erfarenhet. Reklamen får heller inte innehålla framställningar
i ord eller bild som kan leda till att barn eller ungdomar utsätts för
fysiska skador eller påverkas negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.
Vidare framhålls att reklamen inte får ge intrycket att innehav eller
användning av en viss produkt ger ett övertag över jämnåriga. Den får
inte heller undergräva föräldrarnas auktoritet eller ansvar eller innehålla
direkta uppmaningar till barn att övertala sina föräldrar att köpa den
utannonserade produkten åt dem.
Även om marknadsföringslagen saknar särskilda bestämmelser om barnreklam
framhålls dock i lagens förarbeten att det finns skäl att ställa speciellt
höga krav på hederlighet och vederhäftighet i vissa fall. Ett sådant skäl
kan vara att framställningen riktar sig till grupper som kan antas vara
mindre kritiska än konsumenter i allmänhet, exempelvis barn. Vidare anförs
att det inte bör vara främmande för domstolarna att vid bestämningen av
storleken av marknadsstörningsavgift också ta hänsyn till de särskilda
svårigheter som barn och unga samt andra utsatta grupper i samhället kan
ha att rätt bedöma och värdera marknadsföringens innehåll.
De nordiska konsumentombudsmännen tog år 2002 fram en ny gemensam ståndpunkt
om handel och marknadsföring på Internet. I dokumentet finns ett avsnitt
om marknadsföring riktad mot barn och ungdomar. I korthet går rekommendationerna
avseende sådan marknadsföring ut på att marknadsföringen skall vara
utformad så, att det är uppenbart för den åldersgrupp som är målgrupp, att
det är fråga om marknadsföring, att reklam för produkter och varumärken
riktade mot barn inte bör utformas som spel eller integreras i spel, att
barn och unga inte bör uppmanas att köpa varor eller ingå andra avtal
via Internet, att barn inte bör uppmanas att lämna upplysningar om sig
själva, hushållet eller andra personer och att näringsidkare inte bör
använda undersökningar, tävlingar eller andra liknande metoder för att
samla in personuppgifter från barn.
Enligt Marknadsdomstolen (MD) är det oförenligt med god affärssed att
skicka adresserad direktreklam till personer under 16 år (MD 1983:16 och
MD 1999:26).
Motionerna
I motion L234 av Catherine Persson (s) anförs att marknadsföring som vänder
sig till barn blivit allt aggressivare och mer omfattande, bl.a. i form
av säljfrämjande åtgärder som utdelning av leksaker, gratiserbjudanden,
tidningsutskick och pysselaktiviteter. Enligt motionärerna är marknadsföringen
till nackdel för barnens fysiska och psykiska hälsa. Marknadsföringslagen
bör därför kompletteras så att den ger ett bättre skydd för barn och unga.
Regeringen bör även inom EU arbeta för en mer restriktiv
marknadsföringslagstiftning
som hindrar att marknadsföring direkt eller indirekt fångar barns och
ungdomars uppmärksamhet. I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet
med det anförda (yrkandena 1 och 2).
Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s) begär i motion L352 ett tillkännagivande
om att regeringen noga skall följa utvecklingen av hur barn utsätts för
och påverkas av riktad reklam (yrkande 2). I samma motion begärs ett
tillkännagivande om vikten av en ökad medvetenhet om reklamens inverkan
och om behovet av nya regler och lagar som ser till barnens bästa (yrkande
3).
Pågående och aviserat arbete, m.m.
Frågan om marknadsföring riktad till barn aktualiserades under det svenska
ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet år 2003. Vid de nordiska
konsumentministrarnas möte i Sandhamn i augusti 2003 beslutades sålunda att
åtgärder för att förhindra kommersiell press mot barn och unga skall
prioriteras inom ramen för den nordiska konsumentforskningen under år 2004.
I september 2003 anordnades vidare ett nordiskt seminarium om kommersiell
press på barn och unga. Syftet med seminariet var att få en överblick
över gemensamma problem inom Norden och att utröna förutsättningarna för
ett nordiskt samarbete på området. Vid seminariet diskuterades olika
problem, bl.a. dold reklam, inhämtande av personuppgifter på Internet och
direktadresserad reklam. Därutöver kan nämnas att Nordiska rådet i oktober
2003 har rekommenderat Nordiska ministerrådet att vid utarbetandet av den
konsumentpolitiska handlingsplanen på nordisk nivå för åren 2005-2008
inarbeta temat reklam riktad mot barn.
I en interpellationsdebatt den 17 februari 2004 rörande reklam riktad
till barn och unga anförde statsrådet Ann-Christin Nykvist att Sverige
aktivt verkar för en mera restriktiv lagstiftning inom EU på
marknadsföringsområdet
för att förhindra att reklam direkt eller indirekt syftar till att fånga
barns och ungas uppmärksamhet. I de pågående förhandlingarna med anledning
av kommissionens förslag till direktiv om otillbörliga affärsmetoder driver
regeringen således, enligt statsrådet, linjen att det kommande direktivet
måste ge barn och ungdomar ett mycket starkt skydd. Statsrådet Nykvist
framhöll också att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder
mot kommersiell påverkan som riktar sig mot barn och unga om det skulle
behövas (svar på interpellation 2003/04:270).
Tidigare ställningstaganden
Utskottet har behandlat motsvarande och liknande motionsyrkanden vid flera
tidigare tillfällen, senast våren 2003 i det av riksdagen godkända
betänkandet 2002/03:LU9. Utskottet hade därvid inte någon annan uppfattning
än motionärerna vad gäller vikten av återhållsamhet och hänsynstagande
vid marknadsföring till barn. Mot bakgrund av att marknadsföringslagen är
uppbyggd på ett sådant sätt att den har generell räckvidd och omfattar
all marknadsföring, oavsett målgrupp, var dock utskottet inte berett att
förorda införandet av särskilda bestämmelser i lagen om reklam riktad
till barn. Utskottet utgick däremot från att regeringen verkar för ett
fullgott skydd för barn och unga inom ramen för pågående lagstiftningsprojekt
på det marknadsrättsliga området inom EU.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller den inställning som senast kom till uttryck våren
2003 och kan således inte i dagsläget ställa sig bakom motionsönskemålet
om en utredning i syfte att införa särskilda bestämmelser i marknadsföringslagen
om barnreklam. Som redovisats inledningsvis pågår för närvarande ett brett
upplagt lagstiftningsarbete inom EU på det marknadsrättsliga området med
anledning av kommissionens förslag till förordning om säljfrämjande
åtgärder och direktiv om otillbörliga affärsmetoder. Bägge dessa förslag
kan komma att påverka medlemsstaternas möjligheter att på nationell nivå
dels införa särskilda regler om marknadsföring riktad till barn, dels
ingripa mot sådan marknadsföring. Utskottet vill för sin del än en gång
understryka vikten av att Sverige i de fortsatta förhandlingarna med kraft
verkar för ett fullgott skydd för barn och ungdomar i marknadsföringssammanhang.
Som framgick av interpellationsdebatten den 17 februari 2004 är detta
också regeringens linje. Något tillkännagivande från riksdagens sida i
saken är därför inte erforderligt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L234
och L352 yrkandena 2 och 3.
Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion med krav på lagstiftningsåtgärder som rör
marknadsföring av ekologiskt odlade produkter. Jämför reservation 17 (v).
Bakgrund
Marknadsföringslagen är enligt 2 § tillämplig då näringsidkare marknadsför
eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Med marknadsföring
avses, enligt 3 §, reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är
ägnade att främja avsättningen av och tillgång till produkter. Marknadsföring
kan vara att anse som såväl icke-kommersiell som kommersiell. Av
marknadsföringslagens förarbeten och rättspraxis framgår att ingripanden med
stöd av marknadsföringslagen endast kan ske mot marknadsföring i kommersiell
verksamhet som har ett kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden
till föremål (jfr exempelvis prop. 1984/85:151 s. 46 f, MD 1987:27 och MD
1999:26). Marknadsföringslagen är således inte tillämplig om marknadsföringen
är inriktad på att exempelvis bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar
eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning. I tveksamma fall
har tryck- och yttrandefriheten företräde framför marknadsföringslagen.
Av
4 § marknadsföringslagen följer ett allmänt krav på att marknadsföring
skall vara vederhäftig. Enligt 6 § får marknadsföring inte innehålla
påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om
näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares verksamhet. Detta
gäller särskilt framställningar som avser bl.a. produktens ursprung,
användning och inverkan på hälsa eller miljö. Enligt rättspraxis och
förarbetena till marknadsföringslagen föreligger en s.k. omvänd bevisbörda
i fråga om vederhäftighetskravet. Detta innebär att det är annonsören som
har att bevisa att de uppgifter man lämnat om en produkt är riktiga (prop.
1994/95:123 s. 153 f.).
Enligt Marknadsdomstolens praxis ställs höga krav på vederhäftighet när
miljöargument används i marknadsföring (jfr MD 1995:21 och MD 2004:4).
Motionen
I motion L256 aktualiserar Lars Ångström (mp) - med utgångspunkt i några
konkreta rättsfall (MD 2002:18 och Stockholms tingsrätts dom den 14
november 2003 i mål T6676-01) förhållandet mellan marknadsföring och
opinionsbildning och möjligheterna att marknadsföra ekologiskt odlade produkter
med miljöargument. Enligt motionären innebär nuvarande lagstiftning att
det föreligger osäkerhet i fråga om vad som är tillåtet vid opinionsbildning
i miljöfrågor och marknadsföring av ekologiskt odlade produkter. Detta
kan, menar motionären, hämma offentlig miljöargumentering av organisationer
som även kan betraktas som näringsidkare. I motionen anförs att det är
viktigt att det ställs höga krav på miljöargumentering i näringsidkares
kommunikation som har inslag av marknadsföring. Samtidigt är det angeläget
att det klargörs att miljödiskussion grundad på en rimlig tolkning av
försiktighetsprincipen är tillåten. Motionären framhåller att ett krav på
total enighet inom forskarvärlden i en fråga, exempelvis huruvida det
finns miljöfördelar med ekologisk odling eller ej, leder till att företag
som engagerat sig för miljön får svårt att över huvud taget informera om
sina produkter. Enligt vad som anförs i motionen är det angeläget att det
skapas goda förutsättningar för företag som är lyhörda och tar till sig
kritik. Dessa måste ha rimliga förutsättningar att marknadsföra sina
produkter med miljöargument. I motionen begärs ett tillkännagivande som
går ut på att regeringen skall lägga fram lagförslag, däribland förslag
till ändringar i marknadsföringslagen, som säkerställer att miljömärkta
produkter får marknadsföras med miljöargument.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att frågan om den närmare gränsdragningen mellan
opinionsbildning och kommersiell marknadsföring har överlämnats till
rättstillämpningen. Det ankommer därför inte på riksdagen att i förevarande
sammanhang göra något uttalande om gällande praxis på området.
Utskottet är inte heller berett att förorda någon lagstiftningsåtgärd.
Som utskottet påpekat i föregående avsnitt är marknadsföringslagen generellt
utformad och således tillämplig på marknadsföring av alla slags varor.
Med hänsyn härtill kan inte komma i fråga att införa särskilda bestämmelser
i lagen som enbart gäller marknadsföring av miljömärkta eller ekologiskt
odlade varor (jfr bet. 1994/95:LU14 s. 16).
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L256.
Märkning av djurtestade produkter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på märkning av produkter som
testats på djur. Jämför reservation 18 (v).
Bakgrund
Frågan om införande av obligatorisk märkning av varor som testats på djur,
företrädesvis kosmetiska och hygieniska produkter, har uppmärksammats
tidigare i olika sammanhang. Våren 1989 gav regeringen, med anledning av
ett uttalande från riksdagen i betänkandet JoU 1987/88:22, Konsumentverket
i uppdrag att utreda hur ett system för märkning av kosmetiska produkter
med uppgift om genomfört test av produkten på djur skulle kunna utformas.
I uppdraget låg även att redovisa hur en sådan märkning skulle förhålla
sig till Sveriges handelspolitiska förpliktelser.
Konsumentverket redovisade uppdraget i december 1990 i promemorian Märkning
av kosmetiska produkter med uppgift om djurtest. I promemorian pekade
verket på en rad problem som var förenade med inrättandet av ett sådant
märkningssystem och fann sammanfattningsvis att det varken var lämpligt
eller rättsligt genomförbart att ålägga företagen en sådan informationsplikt.
I stället föreslog verket att en allmän information som på ett klart och
kortfattat sätt belyste frågan om djurtester av kosmetiska och hygieniska
produkter skulle tillhandahållas konsumenterna i detaljhandeln.
Lagstiftning inom EU
Lagstiftning om kosmetiska produkter på EU-nivå finns i rådets direktiv
76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsländernas
lagstiftning om kosmetiska produkter, det s.k. kosmetikadirektivet.
Europaparlamentet och rådet beslutade i januari 2003 en sjunde ändring i
direktivet, som bl.a. innebär att det införts förbud mot dels djurtester av
kosmetiska och hygieniska produkter, dels marknadföring av varor som
testats på djur. Förbuden träder i kraft så snart alternativa metoder är
tillgängliga, dock senast sex år efter direktivets ikraftträdande. Eftersom
man har bedömt att det kommer att ta längre tid än sex år att utveckla
alternativa metoder medger direktivet undantag från marknadsföringsförbudet
för tre slags tester under en längre tidsperiod, maximalt tio år.
Direktivändringarna innebär vidare att det skall utarbetas riktlinjer för
utformningen av information på en produkt om att inga djurtester har
förekommit. Direktivet skall vara genomfört i nationell rätt senast i
september 2004. Frankrike och The European Federation for Cosmetics
Ingredients har väckt talan vid EG-domstolen med yrkande om att
ändringsdirektivet
skall ogiltigförklaras såvitt avser marknadsförings- och testförbuden.
Motionen
I motion L270 av Ingemar Vänerlöv (kd) anförs att det är svårt som konsument
att välja bort varor som är testade på djur, eftersom det inte finns någon
obligatorisk märkning av sådana varor. Detta kan leda till att konsumenter
som tar avstånd från djurtestade produkter av misstag köper sådana varor.
En märkning av djurtestade produkter skulle således, menar motionären,
underlätta konsumenternas produktval och i förlängningen leda till en
minskad användning av försöksdjur. Motionären begär tillkännagivanden om
att det bör införas märkning av djurtestade produkter (yrkande 1) och att
en sådan märkningsordning bör harmoniseras på EU-nivå (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Som redovisats i det föregående finns det i dag ett regelverk på EU-nivå
som innebär införande av förbud mot marknadsföring av djurtestade varor
och djurtester. Utskottet erinrar om att det under arbetet med det sjunde
ändringsdirektivet fördes fram förslag från Europaparlamentet med krav på
införande av bestämmelser om obligtorisk märkning av djurtestade varor i
direktivet. Rådet och kommissionen kunde inte godta dessa förslag, i
huvudsak med hänvisning till att en sådan märkningsordning skulle kunna
stå i strid med WTO:s regler om tekniska handelshinder. I den kompromiss
som slutligen träffades mellan parlamentet och rådet i januari 2003 föll
dessa förslag. Däremot kom man överens om en bestämmelse som innebär att
det skall upprättas riktlinjer för utformningen av märkning av varor med
påstående om att varan inte är testad på djur. Mot den angivna bakgrunden
kan det knappast anses rimligt eller i sak befogat att Sverige nu skall
börja driva frågan om införande av ett obligatoriskt märkningssystem
avseende djurtestade varor på EU-nivå. Någon åtgärd med anledning av motion
L270 yrkande 2 bör därför inte komma till stånd.
När det sedan gäller frågan om införande av ett nationellt märkningssystem
kan utskottet konstatera att detta spörsmål har utretts tidigare och därvid
avvisats. Utskottet kan inte finna annat än att de skäl som därvid anfördes
mot införandet av en sådan märkningsordning alltjämt äger giltighet. Med
hänsyn till detta, och då det nu finns lagstiftning på EU-nivå med förbud
mot djurtest och marknadsföring av djurtestade varor, bör motion L270
yrkande 1 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L270.
Märkning av hund- och kattskinn
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förordas att det skall inrättas
ett system för märkning av hund- och kattskinn. Jämför reservation 19 (v).
Motionen
Ulf Holm m.fl. (mp) kritiserar i motion MJ405 det förhållandet att hund-
och kattskinn importeras till Sverige och övriga EU för att användas vid
tillverkning av kläder. För att konsumenterna skall ha möjlighet att välja
bort sådana varor är det, enligt motionärerna, mycket viktigt att det
införs ett märkningssystem som innebär att det skall vara obligatoriskt
att märka skinnprodukter med uppgift om djurart och djurets ursprungsland.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att ett sådant märkningssystem
skall införas skyndsamt (yrkande 3).
Pågende arbete
I januari 2003 gav regeringen Kommerskollegium och Jordbruksverket i
uppdrag att utreda hur ett förbud mot införsel, produktion och saluförande
av päls- och skinnprodukter från hund och katt kan utformas. I uppdraget
ingick även att utreda om det fanns förutsättningar att, som komplement
till regler om import och export av päls- och skinnprodukter av hund eller
katt, införa ett märkningssystem av sådana varor. Uppdraget redovisades
i en rapport den 13 maj 2003. I rapporten föreslås bl.a. att förordningen
(EG) nr 1774/2002, den s.k. biproduktsförordningen, skall kompletteras
med myndighetsföreskrifter med förbud mot dels import och saluförande av
hela hudar och skinn från hund och katt, dels import, införsel, produktion
och saluförande av delar av sådana hudar och skinn. Vidare föreslås en
särskild lag med förbud mot införsel, import och saluförande av produkter
som är tillverkade av eller till någon del består av päls eller skinna
från hund eller katt. Myndigheterna avråder i rapporten från att införa
ett obligatoriskt märkningssystem som omfattar alla päls-, skinn- och
läderprodukter som ett komplement till ett handelsförbud. Man avråder
även från att införa ett system med en mer begränsad märkningsskyldighet.
Utskottets ställningstagande
Enligt vad utskottet har erfarit bereds Kommerskollegiets och Jordbruksverkets
rapport inom Regeringskansliet. Resultatet av den pågående beredningen
bör inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet
föreslår därför att riksdagen avslår motion MJ405 yrkande 3.
Märkning av manipulerade fotografier
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av obligatorisk
märkning av manipulerade fotografier som används i marknadsföring. Jämför
reservation 20 (v).
Motionen
I motion L339 av Matilda Ernkrans och Louise Malmström (båda s) anförs
att fotografier som används i marknadsföring, exempelvis på fotomodeller,
ofta är manipulerade i syfte att modellen skall se vackrare ut än vad
som egentligen är fallet. Motionärerna anser att det är angeläget att
producenterna i sådana fall åläggs en skyldighet att ange att fotomodellens
kropp blivit ändrad och inte ser ut som på fotografiet i verkligheten.
Ett sådant märkningssystem skulle, enligt vad som anförs i motionen,
fungera som en signal att dagens kroppsideal är så förvrängt och konstlat
att inte ens fotomodellerna själva kan leva upp till det. Vidare tydliggörs
genom en sådan ordning att inte en enda människa ser ut som det skönhetsideal
som så många försöker uppnå. I motionen begärs ett tillkännagivande som
går ut på att det förordade märkningssystemet skall införas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har förståelse för den tanke som ligger till grund för förslaget
och ser det från sina utgångspunkter som angeläget att åtgärder vidtas i
syfte att förhindra att unga flickor och pojkar genom marknadsföring
bibringas en felaktig och ohälsosam kroppsuppfattning. Det av motionärerna
föreslagna märkningssystemet väcker emellertid en rad frågor av såväl
rättslig som praktisk natur, och utskottet är inte övertygat om att
förslaget är genomförbart. Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår
motion L339.
Redovisning av omräkningskurs
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av en skyldighet
att ange omräkningskurs vid betalning med euro i butik.
Bakgrund
Enligt 4 § lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring är
ett företag som driver valutaväxlingsrörelse skyldigt att informera om
tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota.
Av avräkningsnotan skall framgå företagets namn, växelkurs samt de avgifter
som tas ut av valutaväxlingsföretaget. Om ett företag underlåter att lämna
sådan information, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Av
prisinformationslagen (1991:142) framgår att pris och jämförpris skall
anges i svenska kronor. Inget hindrar dock att priset även anges i utländsk
valuta. Motsvarande skall gälla enligt den proposition med förslag till
ny prisinformationslag som regeringen nyligen har överlämnat till riksdagen
(prop. 2003/04:38). Någon uttrycklig skyldighet att ange omräkningskurs
vid betalning med andra valutor vid köp i butik finns inte.
Motionen
I motion L271 av Göran Magnusson (s) påpekas att det i många butiker och
restauranger är möjligt att betala med euro. Varje säljställe bestämmer
själv sin egen omräkningskurs. Turister och andra som vill betala med
sitt hemlands valuta kan därför, anförs det, inte i förväg veta hur det
angivna priset förhåller sig till den svenska prisnivån. Enligt motionären
är det inte bra för turistnäringen att Sverige får rykte om sig att vara
ett dyrt land att turista i. Motionären begär ett tillkännagivande som
går ut på att regeringen skall ta initiativ till åtgärder som innebär att
alla säljställen tydligt och öppet skall ange vilken kurs som används vid
omräkning mellan svenska kronor och euro.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan inte se att det i dagsläget föreligger behov av den i
motionen förordade lagstiftningen. Användningen av euro vid köp i butik
kommer dock sannolikt att öka, och utskottet utgår från att regeringen
följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som kan visa sig vara erforderliga
utan något tillkännagivande i saken från riksdagens sida.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L271.
Dolda avgifter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller s.k. dolda avgifter
inom bl.a. telefoniområdet.
Bakgrund
Allmänna bestämmelser om prisinformation finns i marknadsföringslagen
(1995:450) och prisinformationslagen (1991:601). Lagstiftningen innebär
sammanfattningsvis att näringsidkaren är skyldig att lämna korrekt och
tydlig prisinformation. Särskilda bestämmelser om prisinformation inom
telefonisektorn finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation
Enligt 5 kap. 17 § skall den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig
telefonitjänst hålla information om gällande priser, taxor och villkor
för tillgång till och användning av telefonitjänster alltmänt tillgängliga.
Post- och telestyrelsen har i lagen bemyndigats att meddela närmare
föreskrifter om sådan information. Enligt vad utskottet har erfarit avser
man inom Post- och telestyrelsen under våren 2004 överväga att införa
föreskrifter om information om öppningsavgifter, dvs. avgifter som tas ut
vid varje uppringning.
Motionen
I motion L286 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) anförs att det ofta förekommer
dolda avgifter inom bl.a. telefonisektorn. Enligt motionärerna är det
viktigt att konsumenterna på alla områden får tydlig information om vilka
avgifter som tas ut. Utgångspunkten måste, anförs det, vara att allt skall
redovisas öppet och att dolda avgifter elimineras. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än motionärerna vad
gäller vikten av korrekt och tydlig information om förekommande avgifter.
Utskottet förutsätter att berörda myndigheter följer utvecklingen på
marknaden och ingriper med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen
om behov därav skulle föreligga. Någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen är inte befogad, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion L286.
Konsumentinformation om bilars bränsleförbrukning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion som gäller konsumentinformation om bilars
bränsleförbrukning.
Bakgrund
År 1995 beslutade kommissionen en strategi för att uppnå minskade
koldioxidutsläpp för personbilar och förbättrad bränsleekonomi, KOM(95)689.
Målet med strategin är att minska koldioxidutsläppen till i genomsnitt
120 g/km för nya personbilar senast år 2010. Strategin består av tre
huvudbeståndsdelar, (1) ett åtagande från bilindustrin om förbättrad
bränsleekonomi, (2) bränsleekonomimärkning av bilar och (3) främjande av
bränsleekonomi hos bilar genom skatteåtgärder. Därutöver skall forskning
bedrivas på området.
Som ett led i genomförandet av strategin beslutade Europaparlamentet och
rådet den 13 december 1999 direktiv 1999/94/EG om tillgång till
konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring
av nya personbilar. Direktivet syftar till att köpare av nya personbilar
skall få tillgång till information om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp
för att kunna göra väl underbyggda val av bilmodell. I direktivet finns
bestämmelser om märkning och affischering av uppgifter om olika bilmodellers
bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid försäljningsställen. Direktivet
föreskriver vidare att medlemsländerna skall se till att det varje år
utarbetas en översikt över bilars bränsleekonomi och koldioxidutsläpp i
enlighet med vad som föreskrivs i en bilaga till direktivet. I bilagan
anges att översikten bl.a. skall innehålla uppgift om den officiella
bränsleförbrukningen för varje bilmodell som tas upp i förteckningen. Med
officiell bränsleförbrukning avses, enligt direktivet, den bränsleförbrukning
som godkännandemyndigheten har typgodkänt i enlighet med bestämmelserna
i direktiv 80/1268/EEG. Bränsleförbrukningen fastställs enligt en s.k.
körcykel som består av två delar, en som simulerar stadstrafik och en som
simulerar landsvägskörning. I Sverige utarbetas översikten av Konsumentverket
i samarbete med Naturvårdsverket och Vägverket.
Motionen
I motion L311 av Lars Lilja och Sören Wibe (båda s) kritiseras körcykeln
som används för att beräkna bränsleförbrukningen. Motionärerna anför att
körcykeln har mycket litet att göra med verklig bilkörning och anser att
Konsumentverket i sin information om bilars bränsleförbrukning bör upplysa
om bristerna i det nuvarande systemet. Vidare bör berörda myndigheter
verka för att man inom EU gör om körcykeln så att den bättre motsvarar
förhållandena vid verklig bilkörning. I motionen begärs ett tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts om konsumentupplysning om bilars
bränsleförbrukning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet är inte berett att förorda något uttalande från riksdagens sida
vad gäller den kritik som riktas mot körcykeln. Såvitt utskottet erfarit
är dock kommissionens strategi föremål för en kontinuerlig översyn.
Utskottet förutsätter att utformningen av körcykeln kommer att aktualiseras
inom ramen för detta arbete. Någon åtgärd från riksdagens sida är inte
påkallad med anledning av motion L311, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionen.
Försäljning av sprejburkar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs lagstiftning om förvaring
av sprejburkar i handeln.
Motionen
I motion L324 av Hans Unander m.fl. (s) framhålls att klotter är ett
allvarligt samhällsproblem som måste bekämpas med en rad olika åtgärder.
En sådan åtgärd vore, anser motionärerna, att införa lagstiftning med
krav på att sprejfärger skall hållas inlåsta vid försäljning. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag till sådan lagstiftning.
Pågående arbete, m.m.
Regeringen överlämnade våren 2003 proposition 2002/03:138 Åtgärder mot
klotter och annan skadegörelse till riksdagen. I propositionen föreslog
regeringen dels en ändring i polislagen (1984:387) i syfte att möjliggöra
för polisen att kroppsvisitera personer för att söka efter föremål ägnade
att användas som hjälpmedel vid skadegörelse, dels en höjning av straffmaximum
vid skadegörelse av normalgraden och en kriminalisering av försök till
sådana brott. Riksdagen antog lagförslagen (bet. 2003/04:JuU3, rskr. 15).
I propositionen anförde regeringen att lagändringarna skulle följas upp
och utvärderas. Regeringen framhöll vidare att det fanns behov av att
inventera de klotterförebyggande åtgärder som vidtagits i Sverige och
analysera de uppföljningar som gjorts av deras effekter. Brottsförebyggande
rådet har på regeringens uppdrag utfört en sådan inventering och analys.
Uppdraget redovisades i december 2003 i rapporten Klotter En inventering
av förebyggande åtgärder. Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har, från sina utgångspunkter, ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av att klotter bekämpas. Som redovisats pågår
också arbete som ligger väl i linje med motionsönskemålet. Resultatet av
det pågående utvärderings- och beredningsarbetet bör avvaktas innan
utskottet är berett att ta ställning till behovet av de i motionen begärda
lagstiftningen. Motion L324 bör därför avslås.
Försäljning av butangas
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs åtgärder för att
informera handeln om gällande regler rörande försäljning av cigarettändare
innehållande butangas.
Bakgrund
Enligt 2 § förordningen (1977:994) om försäljning och förvaring av vissa
flyktiga lösningsmedel m.m. skall flyktiga lösningsmedel eller annan vara
som innehåller sådant medel och som vid inandning medför eller kan befaras
medföra berusning förvaras på ett sådant sätt att dess användning i
berusningssyfte hindras eller motverkas. Varan får vidare inte försäljas
när det kan antas att den förvärvas för att användas som berusningsmedel.
Läkemedelsverket får, i syfte att hindra eller motverka att varor som
omfattas av förordningen används i berusningssyfte, efter samråd med
Kemikalieinspektionen meddela särskilda föreskrifter om märkning, förvaring
och försäljning av sådana varor. Verket får vidare förbjuda försäljning
av vissa varuslag till den som är under 18 år. Det ankommer på Läkemedelsverket
att utöva tillsyn över att förordningen och föreskrifter som meddelats
med stöd av den efterlevs.
Motionen
Margareta Israelsson (s) påpekar i motion L338 att butan- och propangas,
som finns bl.a. i cigarettändare, fått ökad användning som sniffningsmedel
under senare år. Cigarettändare förvaras, anförs det, lättillgängligt och
väl exponerade i handeln. För att denna utveckling skall stävjas krävs,
anser motionären, ytterligare åtgärder för att informera handeln om dess
ansvar och gällande regelverk på området. I motionen begärs ett
tillkännagivande som går ut på att regeringen på lämpligt sätt skall se till
att uppmärksamma denna fråga.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller vikten av att handeln
har kännedom om och följer gällande regelverk på ifrågavarande område.
Såvitt utskottet har erfarit har man dock från Läkemedelsverket vid flera
tillfällen vidtagit åtgärder för att med hjälp av berörda branschorganisationer
informera branschen om regelverket. Utskottet förutsätter att regeringen
följer utvecklingen och ser till att berörda myndigheter vidtar de
ytterligare informationsåtgärder som kan visa sig erforderliga utan något
formellt uttalande från riksdagens sida.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L338.
Tvistlösning utom domstol
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs ett tillkännagivande
som gäller tvistlösning på konsumentområdet. Utskottet hänvisar till
tidigare ställningstaganden från riksdagens sida. Jämför reservation 21
(m).
Motionen
I motion L353 av Inger René m.fl. (m) anförs att regeringen sedan år 1994
försökt införa större möjligheter att processa i domstol i konsumenttvister.
Ett bättre alternativ vore, menar motionärerna, att anamma de moderna
modeller för utomrättslig tvistlösning, s.k. alternative dispute resolution
(ADR), som har utvecklats under senare år. Motionärerna framhåller särskilt
utvecklingen inom EU på området och verksamheten vid Allmänna
reklamationsnämnden.
I motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall
främja framväxten av utomrättslig tvistlösning i konsumenttvister (yrkande
11).
Pågående arbete
Inom EU har alltsedan 1980-talet pågått arbete i syfte att främja enkla,
billiga och effektiva metoder för att lösa gränsöverskridande tvister
genom alternativ tvistlösning. Som exempel kan nämnas EEJ-net, som inrättades
i oktober 2001 och som tillhandhåller en kommunikations- och stödstruktur
bestående av nationella kontaktpunkter i varje medlemsstat. Dessa skall
ge konsumenterna information och stöd. EEJ-net har kompletteras med FIN-net,
ett nätverk för lösning av tvister rörande finansiella tjänster utom
domstol. I sammanhanget bör vidare nämnas att kommissionen i april 2002
överlämnade en grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil-
och handelsrätten, KOM(2002)196. Syftet med grönboken var att inleda en
bred diskussion bland medlemsstaterna och andra berörda parter om en rad
olika spörsmål som gäller alternativ tvistlösning. Europaparlamentet
yttrade sig i februari 2003 och välkomnade därvid grönboken och framhöll
att alternativ tvistlösning bör tillåtas som en icke obligatorisk möjlighet
vars användning bör uppmuntras, dock under förutsättningen att detta inte
leder till att parternas rätt att vid behov väcka talan vid domstol inte
urholkas.
Tidigare ställningstaganden
Motsvarande motionsyrkanden har avstyrkts av utskottet vid flera tidigare
tillfällen, senast våren 2003 i det av riksdagen godkända betänkandet
2002/03:LU9. Utskottet hade då inte någon annan uppfattning än motionärerna
vad gäller vikten av att det skapas tvistlösningsmekanismer i konsumenttvister,
inte minst i gränsöverskridande tvister. Utskottet kunde inte finna att
den då aktuella motionen påkallade någon riksdagens åtgärd.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och föreslår att
riksdagen avslår motion L353 yrkande 11.
Stöldgods
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion vari föreslås lagstiftningsåtgärder i syfte
att förhindra omsättningen av stöldgods.
Motionen
Heli Berg (fp) understryker i motion L231 äganderättens betydelse i
samhället. Den enskildes rättssäkerhet måste, anförs det, vara en ledstjärna
för polis, domstolar och andra myndigheter. Motionären pekar på fall där
personer som misstänkts för stöld, men inte kunnat lagföras, fått behålla
egendom som uppenbarligen måste vara stöldgods, men inte kunnat knytas
till en viss stöld. Detta är, enligt motionären, stötande för den allmänna
rättskänslan. I motionen begärs ett tillkännagivande om att en enskild
skall kunna åläggas att bevisa ett egendomsförvärv vid äventyr att staten
skall ha rätt att beslagta egendomen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att ett bifall till motionsyrkandet skulle
innebära en genomgripande förändring av svensk rätt som utskottet inte kan
ställa sig bakom. Därtill kommer att den av motionären beskrivna problematiken
i viss mån torde ha förlorat i aktualitet i och med att godtrosförvärv av
stöldgods sedan den 1 juli 2002 inte längre är möjligt (prop. 2002/03:17,
bet. LU11, rskr. 122).
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L231.
S.k. doggybag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion som gäller tillhandahållande av s.k. doggybag
på restauranger.
Motionen
Hillevi Larsson (s) anför i motion L241 att det i USA finns regler som
innebär att en restuarang är skyldig att erbjuda en s.k. doggybag till de
gäster som inte ätit upp sin mat. Motionären anser att en sådan ordning
innebär flera fördelar, bl.a. att matresterna kommer till användning i
stället för att kastas och att gästen kan tillgodogöra sig allt det han
eller hon köpt. En möjlighet att ta med sig matresterna skulle även, hävdas
i motionen, vara positiv från folkhälsosynpunkt eftersom det bl.a. finns
en risk att överviktiga äter mer än vad de tänkt sig. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att det skall vara obligatoriskt för alla
restauranger och matställen att erbjuda s.k. doggybag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har från sina utgångspunkter inget att erinra mot att enskilda
restauranger och matställen erbjuder sina gäster en möjlighet att ta med
matrester i en s.k. doggybag. Utskottet delar däremot inte motionärens
uppfattning vad gäller behovet och lämpligheten av tvingande lagstiftning
på området. Motion L241 bör därför avslås.
Reservationer
1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken, punkt 1 (m, fp, kd)
av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Henrik
von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om mål och inriktning för konsumentpolitiken. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkande 1, 2003/04:L351 yrkandena
1 och 2 och 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.
Ställningstagande
Konsumentmakt och valfrihet är mål som bara kan tillgodoses inom ramen
för marknadsekonomin. En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen
för att tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga
priser med god service. Den enskilde individen skall kunna göra sitt val
och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd
och ansvarstagande marknad som stöd. En konsumentpolitik byggd på ett
ovanifrånperspektiv tar ifrån den enskilde konsumenten både inflytande
och bestämmanderätt och minskar således den verkliga konsumentmakten. Att
konkurrensutsätta totalreglerade delar av ekonomin är ett viktigt redskap
för att stärka konsumentmakten, och konsumenternas ställning måste stärkas
också vad gäller offentligt finansierade produkter och tjänster. Fritt
in- och utträde på marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens är
viktiga förutsättningar för en fungerande marknad och därmed för verklig
konsumentmakt. Detta måste vara utgångspunkten för hela konsumentpolitiken.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L292 yrkande 1, L351 yrkandena 1 och 2 samt L353 yrkandena 1
och 3, som sin mening ge regeringen till känna.
2. Mål och inriktning för konsumentpolitiken, punkt 1 (c)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om mål och inriktning för konsumentpolitiken. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkande 1 och 2003/04:L351
yrkandena 1 och 2 och avslår motion 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.
Ställningstagande
Jag står bakom 2001 års konsumentpolitiska beslut men vill framföra några
för oss viktiga ståndpunkter. I det fortsatta arbetet med att utforma en
ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden efter år 2005 är det viktigt
att konsumentmakten stärks. Det kan ske på flera olika sätt exempelvis
genom arbetet inom Konsumentverket och kommunernas konsumentrådgivning,
men även genom ett ökat stöd från samhället till konsumentorganisationerna.
Medvetna och kunniga konsumenter förutsätter en väl fungerande konsumentpolitik
på bred front. En tydlig lagstiftning och en fungerande marknad är en
förutsättning för att konsumenten skall känna trygghet om något inte
fungerar. Men svenska konsumenter måste också ges möjligheter att organisera
sig själva för att informera och bedriva opinonsarbete utifrån brukarens
erfarenheter.
Konsumentens/brukarens ställning måste även förbättras vad gäller offentligt
finansierade produkter och tjänster.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L292 yrkande 1 och L351 yrkandena 1 och 2 och med avslag på
motion L353 yrkandena 1 och 3, som sin mening ge regeringen till känna.
3.
Utformningen av EU-lagstiftningen, punkt 3 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om harmonisering av konsumenträtten. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L351 yrkande 3.
Ställningstagande
För att uppnå en gemensam marknad som har konsumenternas förtroende är
det, enligt vår mening, nödvändigt att vissa områden inom konsumenträtten
harmoniseras ytterligare. Det räcker alltså inte med gemensamma minimiregler
för att garantera den europeiske konsumenten ett fullgott konsumentskydd.
I det sammanhanget vill vi framhålla att det i många fall inte är de
sakliga skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning som är problemet
utan själva det faktum att det förekommer skillnader. Vetskapen därom
leder till att det skapas ett psykologiskt hinder mot att handla utomlands.
Regeringens nuvarande inriktning på sitt arbete när det gäller graden av
harmonisering av den konsumenträttsliga lagstiftningen innebär visserligen
ett steg i rätt riktning i förhållande till vad som gällt tidigare. Vi
anser dock att regeringens arbete i än högre grad bör inriktas på en
harmonisering av konsumenträtten på en hög nivå inom EU.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L351 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.
4. Konsumentverket, punkt 4 (m, fp, kd)
av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Henrik
von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om verksamheten vid Konsumentverket. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:L351 yrkande 11 och 2003/04:L353 yrkande 5.
Ställningstagande
Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara marknadsvårdande och
utöva marknadskontroll, dels företräda den ena parten på marknaden i en
opinionsbildande roll. Konsumentverkets myndighetsutövning bör enligt vår
mening separeras från de opinionsbildande uppgifterna och verksamheten
begränsas till de rent produktkontrollerande uppgifterna samt tillsyn
över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L351 yrkande 11 och L353 yrkande 5, som sin mening ge regeringen
till känna.
5. Lagkostnadskommission, punkt 6 (m)
av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om lagkostnadskommission. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L353 yrkande 9.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är det angeläget att se över och utvärdera den
konsumenträttsliga lagstiftningen i Sverige. Flertalet lagar om produktsäkerhet,
producentansvar och konsumentskydd är effektiva och rimliga. Regelmassan
har dock vuxit betänkligt. Tvingande lagstiftning har en kostnad som
konsumenterna i slutändan får betala. Lagstiftningen har dessutom successivt
gjort det svårare för mindre konkurrenter att utmana etablerade aktörer,
vilket urholkar konkurrensen. Mot denna bakgrund bör det tillkallas en
statlig lagkostnadskommission med uppgift att dels klarlägga den
konsumenträttsliga lagstiftningens kostnader för konsumenterna, dels se över
behovet av lagstiftningen. Regeringen bör ges i uppdrag att ta initiativ
till inrättandet av en sådan kommission.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L353 yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.
6. Konsumenträtt inom offentlig verksamhet, punkt 7 (m, fp, kd, c)
av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik
S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om konsumenträtt inom offentlig sektor. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkandena 2 och 3, 2003/04:L343,
2003/04:L351 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:L353 yrkande 10.
Ställningstagande
Vi konstaterar att många av de tjänster som betyder mest för medborgarna
är offentligt producerade eller offentligt styrda, samtidigt som
konsumentmakten är svagare på dessa områden. I syfte att stärka konsumenternas
ställning inom den offentligt finansierade sektorn bör det göras en översyn
av lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen,
konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral
tillämpning på de olika sektorerna i ekonomin.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L292 yrkandena 2 och 3, L343, L351 yrkandena 5 och 6 samt L353
yrkande 10, som sin mening ge regeringen till känna.
7. E-handel, punkt 9 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om särskild servicemyndighet för IT-frågor. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:T561 yrkande 5 och avslår motionerna
2003/04:L281 och 2003/04:L326 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Det finns en rad konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär som ingen
offentlig myndighet i dag tar ett helhetsgrepp på. Post- och telestyrelsen,
Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket och andra myndigheter
har ansvar för olika områden. En särskild myndighet bör därför inrättas
och ges en sammanhållen och servicebetonad roll gentemot konsumenter av
IT, privata användare, organisationer, företag och myndigheter. Myndigheten
bör vara tidsbegränsad och verksamheten bör senare uppgå i Konsumentverket.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion T561 yrkande 5 och med avslag på motionerna L281 och L326 yrkandena
1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.
8. Resegarantisystemet, punkt 10 (m, fp, kd, c)
av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik
S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om resegarantisystemet. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:L223, 2003/04:L225, 2003/04:L292 yrkande 4 och
2003/04:N337 yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem, som binder så mycket
kapital men som i förhållande härtill uppenbarligen utnyttjas så lite,
starkt ifrågasättas. Systemet är därtill orättvist betungande för de mindre
researrangörsföretagen genom de konsekvenser som modellen för att ställa
de individuella säkerheterna får för denna kategori. De små
researrangörsföretagarna måste nämligen betala relativt sett mycket högre
avgifter
till bankerna som provision för bankernas åtaganden än de stora charterbolagen.
Sammantaget innebär det kostnader för avgifter, inteckningar,
borgensförbindelser m.m. Konsekvenserna blir att en småföretagare betalar
mångdubbelt mer än stora researrangörer för garantin. Detta snedvrider
konkurrensen, försvårar nyetableringen inom branschen och får negativa
konsekvenser för konsumenterna genom högre priser samt sämre utbud och
service.
Med hänsyn till det anförda anser vi att en alternativ modell för ställande
av resegaranti måste utredas i syfte att bättre tillgodose de små
reseföretagens intressen och konsumenternas behov av skydd. Det är därvid
angeläget att även de konkurrensaspekter som tas upp i motion L225 blir
föremål för närmare överväganden.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L223, L225, L292 yrkande 4 och N337 yrkande 3, som sin mening
ge regeringen till känna.
9. Konsumentvägledning, punkt 11 (fp, kd)
av Jan Ertsborn (fp), Martin Andreasson (fp) och Ingemar Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L351 yrkandena 9 och 12 och avslår motionerna 2003/04:L282
yrkande 3 i denna del och 2003/04:L283 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att avståndet mellan rika och fattiga grupper i samhället
har ökat under senare år. Samtidigt som vissa grupper fått en starkare
hushållsekonomi har andra grupper fått möta nya svårigheter. Konsumentpolitiken
bör särskilt uppmärksamma och erbjuda stöd till de ekonomiskt svaga
grupperna i samhället, exempelvis ensamstående föräldrar och människor med
otrygga anställningsförhållanden. Enligt vår uppfattning bör det utvecklas
någon form av uppsökande verksamhet för att nå ut med information till de
fattigaste hushållen. Konsumentvägledningen bör också anstränga sig
särskilt för att finna arbetssätt som innebär att kunskapen når ut till de
ekonomiskt svaga grupperna. En sådan konsumentvägledning mobiliserar också
tidigare outnyttjade krafter i dessa grupper. Regeringen bör ta initiativ
till åtgärder för att konsumentvägledningen når ut till de ekonomiskt
svaga grupperna i samhället.
Enligt vår uppfattning bör vidare en större del av de offentliga resurser
som i dag anslås till myndigheter fördelas till det civila samhället i
form av fristående konsumentorganisationer. Det bör ankomma på regeringen
att ta initiativ till åtgärder för att främja den frivilliga
konsumentvägledningen.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L351 yrkandena 9 och 12 och med avslag på motionerna L282 yrkande
3 i denna del och L283 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
10. Konsumentvägledning, punkt 11 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:L283 yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkande 9 och avslår
motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del och 2003/04:L351 yrkande 12.
Ställningstagande
Jag anser att det är angeläget att den kommunala konsumentvägledningen
byggs ut och stärks så att hela befolkningen får tillgång till lokal
konsumentvägledning. Under senare år har vidtagits åtgärder i form av
engångssatsningar och utvecklingsprojekt. Dessa initiativ är lovvärda. Det
behövs dock, enligt min mening, mer långsiktiga åtgärder för att förstärka
och utveckla tillgången till lokal rådgivning. De olika rådgivningsbyråer
som finns på vissa områden är goda komplement till den kommunala
konsumentvägledningen. Jag anser att det bör inrättas fler sådana
rådgivningsbyråer
på ytterligare sakområden, exempelvis i fråga om IT- och boendefrågor.
Därutöver vill jag framhålla vikten av att det kommer till stånd uppsökande
verksamhet inom ramen för lokal konsumentverksamhet, riktad till de allra
fattigaste och utsatta hushållen. Konsumentverket bör ta initiativ till
att utveckla arbetssätt som gör att kunskapen i olika konsumentfrågor når
ut till dem som behöver den bäst.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L283 yrkande 1 och L351 yrkande 9 och med avslag på motionerna
L282 yrkande 3 i denna del och L351 yrkande 12, som sin mening ge regeringen
till känna.
11. Konsumentvägledning, punkt 11 (c)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L351 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande
3 i denna del, 2003/04:L283 yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkande 9.
Ställningstagande
Som framhålls i motion L351 yrkande 12 har engagemanget bland konsumenterna
ökat, bl.a. vad gäller konsumtionens påverkan på miljö och hälsa. Även
etiska aspekter på konsumtionen har kommit alltmer i blickpunkten under
senare år. Konsumenterna har således blivit medvetna och tar ett eget
ansvar i större utsträckning än tidigare. Detta har inte skett genom
lagstiftning eller politiska beslut utan genom att alltfler börjat inse
att engagemanget varit otillräckligt. För att ta till vara detta behövs
ett organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna i fristående
konsumentorganisationer.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L351 yrkande 12 och med avslag på motionerna L282 yrkande 3 i denna
del, L283 yrkande 1 och L351 yrkande 9, som sin mening ge regeringen till
känna.
12. Konsumentorganisationer, punkt 12 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om konsumentorganisationer. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:MJ432 yrkande 11 och avslår motionerna 2003/04:L283 yrkande
3, 2003/04:L308 i denna del och 2003/04:L309 i denna del.
Ställningstagande
Alltfler konsumenter blir medvetna och tar ett ökat eget ansvar. Det behövs
därför ett organiserat, frivilligt, engagemang bland konsumenterna. Vi
vill att en större del av de resurser som i dag läggs på myndigheter och
verk skall fördelas till det civila samhället. Genom att stärka det civila
samhället blir det också lättare att nå ut med livsviktig konsumentinformation
till grupper som av olika skäl inte vänder sig till exempelvis en kommunal
konsumentvägledare. När det exempelvis gäller livsmedel är detta av
avgörande vikt inte bara från konsumentsynpunkt utan även från ett
folkhälsoperspektiv.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion MJ432 yrkande 11 och med avslag på motionerna L283 yrkande 3, L308
i denna del och L309 i denna del, som sin mening ge regeringen till känna.
13. Etisk märkning, punkt 13 (m)
av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om frivillig märkning. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L353 yrkande 12 och avslår motion 2003/04:L309 i denna del.
Ställningstagande
Många konsumenter efterfrågar i dag varor med märkning av olika slag,
exempelvis etisk märkning, jämställdhetsmärkning och miljömärkning. Denna
speciella form av varumärkning bör, enligt vår mening, tillåtas att vara
ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Lagstadgade
krav på märkning medför kostnader för konsumenterna samtidigt som effekterna
av sådan märkning är svårkontrollerade på mikronivå. Seriösa företag
övervakar själva sin tillverkning och informerar sina kunder om hur varorna
tillverkats samtidigt som medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka
företag som producerar sina varor på ett sätt som passar konsumenternas
intressen och val. Enligt vår uppfattning är därför självreglering och
god branschsedvänja bättre än lagar och regler om märkning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L353 yrkande 12 och avslag på motion L309 i denna del, som sin
mening ge regeringen till känna.
14. Funktionshindrade konsumenter, punkt 14 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om funktionshindrade konsumenter. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L351 yrkande 8.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen uppmärksammar
funktionshindrade konsumenters situation på ett bättre sätt, bl.a. vad
gäller fysisk tillgänglighet i butiksmiljö och vid källsortering. Som
redovisats har det vidtagits vissa åtgärder på området. Enligt vår
uppfattning borde dock frågan ges än större prioritet av regeringen i det
kommande arbetet med att utarbeta en ny konsumentpolitisk handlingsplan.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L351 yrkande 8, som sin mening ge regeringen till känna.
15. Överskuldsättning, punkt 15 (fp, v)
av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om överskuldsättning. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L351 yrkande 10 och avslår motion 2003/04:L282 yrkande 3
i denna del.
Ställningstagande
Enligt vår mening är det angeläget att återbetalningsplaner för
långtidsarbetslösa personer med stora skulder utformas på ett sådant sätt att
det lönar sig att, trots skuldbördan, ta ett arbete. En skuldsatt skall
således inte behöva avstå från ett erbjudet arbete på grund av sina skulder.
Konsumentverket bör ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de
exekutiva myndigheterna. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ
till sådana diskussioner.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L351 yrkande 10 och med avslag på motion L282 yrkande 3 i denna
del, som sin mening ge regeringen till känna.
16. Könsdiskriminerande reklam, punkt 16 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om könsdiskriminerande reklam. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:L337, 2003/04:L348 och 2003/04:So419 yrkande
1.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning är den könsdiskriminerande reklamen ett allvarligt
samhällsproblem som kräver kraftfulla åtgärder. Som framhålls i motion
So419 är det inte tillfredsställande att lagstiftaren har överlåtit till
näringslivet att genom frivilliga åtgärder motverka den könsdiskriminerande
reklamen. Jag anser att tiden nu är mogen att på nytt överväga frågan om
införande av lagstiftning på området. Det bör ankomma på regeringen att
ta initiativ till en utredning av möjligheterna att lagstifta mot
könsdiskriminerande reklam.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motionerna L337, L348 och So419 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.
17. Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter, punkt 18 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om marknadsföring av ekologiskt odlade produkter.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L256.
Ställningstagande
Som närmare utvecklas i motion L256 kan lagstiftningen på det marknadsrättsliga
området lägga hinder i vägen för opinionsbildning i frågor som rör ekologisk
produktion. Vidare kan marknadsföringslagens krav på vederhäftighet i
vissa fall försvåra marknadsföring av produkter som är ekologiskt producerade.
Regeringen bör ges i uppdrag att låta göra en närmare analys av
motionsspörsmålet och att återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L256, som sin mening ge regeringen till känna.
18. Märkning av djurtestade produkter, punkt 19 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om märkning av djurtestade varor. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L270 yrkande 1 och avslår motion 2003/04:L270
yrkande 2.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning är de nyligen beslutade ändringarna i kosmetikadirektivet
ett viktigt steg i strävan att få bort varor som testats på djur från
marknaden. Som komplement till denna lagstiftning bör dock även införas
ett system på nationell nivå med obligatorisk märkning av djurtestade
varor. Regeringen bör ges i uppdrag att lägga fram förslag till ett sådant
märkningssystem.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L270 yrkande 1 och med avslag på motion L270 yrkande 2, som sin
mening ge regeringen till känna.
19. Märkning av hund- och kattskinn, punkt 20 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om märkning av hund- och kattskinn. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:MJ405 yrkande 3.
Ställningstagande
Jag delar motionärernas uppfattning att det är helt oacceptabelt att hund-
och kattskinn importeras och används vid produktion av klädesplagg. För
att ge konsumenterna en möjlighet att välja bort sådana produkter bör det
införas ett obligatoriskt märkningssystem som innebär att alla skinnprodukter
märks med både djurart och ursprungsland. Regeringen bör ges i uppdrag
att, på grundval av Kommerskollegiets och Jordbruksverkets rapport, lägga
fram förslag till åtgärder för att inrätta en sådan märkningsordning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion MJ405 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.
20. Märkning av manipulerade fotografier, punkt 21 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om märkning av manipulerade fotografier. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:L339.
Ställningstagande
Som utvecklas närmare i motion L339 är det angeläget att synliggöra det
förhållandet att dagens kroppsideal är så pass förvrängt att till och med
fotomodeller inte kan leva upp till det. Ett sätt att göra detta vore att
inrätta ett obligatoriskt märkningssystem som innebär att alla fotografier
som används i marknadsföringssammanhang och som manipulerats i något
avseende skall märkas. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till
att det utarbetas ett sådant märkningssystem.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L339, som sin mening ge regeringen till känna.
21. Tvistlösning utom domstol, punkt 27 (m)
av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om tvistlösning utom domstol. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L353 yrkande 11.
Ställningstagande
Regeringen har under det senaste decenniet tagit initiativ till utökade
möjligheter att processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att det
vore en bättre modell att anamma de moderna principerna om utomrättslig
lösning av konsumenttvister, s.k. alternative dispute resolution (ADR).
Härigenom ges konsumenterna större egenmakt att lösa problem utan att
behöva gå till domstol. Regeringen bör med större kraft främja inrättandet
av system för tvistlösning utom domstol i konsumenttvister.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till
motion L353 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.
Särskilda yttranden
1. Införande av konsumentbalk, punkt 5 (v)
Tasso Stafilidis (v) anför:
Enligt min uppfattning talar starka skäl för att den konsumenträttsliga
lagstiftningen samlas i en konsumentbalk. Som framhålls i motion L308
skulle en sådan balk underlätta för konsumenterna att ta till vara sin
rätt. En samlad lagstiftning skulle även leda till större kunskap på det
konsumenträttsliga området, vilket i sin möjliggör ett ökat inflytande
för såväl enskilda konsumenter som konsumentorganisationer. Jag förutsätter
att motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen för det kommande
arbetet med att utarbeta en ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden
efter år 2005 och har därför valt att inte formellt yrka bifall till
motionsyrkandet. Jag avser dock att återkomma i frågan om så skulle visa
sig erforderligt.
2. Könsdiskriminerande reklam, punkt 16 (c)
Viviann Gerdin (c) anför:
Marknadsföring av varor och tjänster med hjälp av bilder där kvinnor
framställs som objekt är ett växande problem i dagens samhälle. Genom den
ständigt återkommande könsdiskriminerande reklamen cementeras gamla
förlegade könsroller och uppfattningen att kvinnor endast är sexobjekt.
Detta bidrar till att försvåra för kvinnor att bli betraktade för dem de
är och vad de kan. I vårt moderna samhälle med målet om lika villkor för
kvinnor och män måste alla vuxna ta ett större ansvar och aktivt agera
mot den pågående sexfixeringen som sker i medierna. Den sexistiska reklamen
är ett problem som bidrar till minskad respekt för kvinnors kroppar, och
som resulterar i ökade våldsövergrepp och våldtäkter.
Det saknas i dag ett uttryckligt förbud i lag mot könsdiskriminerande
reklam, lagstiftning som finns i Norge och Island. I stället har lagstiftaren
överlåtit till Näringslivets etiska råd, ERK, att vara normbildande och
hantera uppkomna övertramp vid marknadsföring. Det är nu hög tid för
berörda parter att diskutera de negativa konsekvenserna av den sexistiska
reklamen och att agera i syfte att vända trenden.
Mot bakgrund av det nyligen påbörjade FLICKA-projektet, som syftar till
att få till stånd en dialog med reklambranschen, medierna och annonsörer
på området, har jag valt att nu enbart avge ett särskilt yttrande. Jag
vill dock framhålla att jag kommer att på nytt aktualisera frågan om det
skulle visa sig erforderligt.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:L223 av Helena Bargholtz (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av att snabbt utreda ett alternativt system för resegarantier.
2003/04:L225 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om ändring i resegarantilagen så att lagen blir konkurrensneutral.
2003/04:L231 av Heli Berg (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att enskild skall kunna åläggas att bevisa förvärv av egendom.
2003/04:L234 av Catherine Persson (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att komplettera lagen
så att den ger barn och unga konsumenter ett bättre skydd vid marknadsföring.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom EU bör arbeta för en mera restriktiv
lagstiftning avseende marknadsföring för att förhindra att reklam direkt
eller indirekt syftar till att fånga barns och ungas uppmärksamhet.
2003/04:L241 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om obligatorisk doggybag på matställen och restauranger.
2003/04:L256 av Lars Ångström (mp):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riksdagen som
säkerställer att miljömärkta produkter får marknadsföras med miljöargument,
inklusive en förändring av marknadsföringslagen i detta syfte.
2003/04:L263 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att anlägga ett tydligt konsumentperspektiv i genomförandet av EU:s
politik.
2003/04:L270 av Ingemar Vänerlöv (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om märkning av djurtestade produkter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om harmonisering av reglerna inom EU.
2003/04:L271 av Göran Magnusson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att alla säljställen tydligt och öppet skall ange vilken omräkningskurs
som används mellan svenska kronor och euro.
2003/04:L281 av Göte Wahlström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av konsumentskydd och konsumentinformation vad gäller elektronisk
handel.
2003/04:L282 av Inger Segelström (s):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att konsumentköpslagen bör tydliggöra konsumenters möjlighet
till stöd i konsumentvägledning och skuldsanering.
2003/04:L283 av Anita Johansson m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av konsumentvägledning i kommunerna och förstärkt
specialrådgivning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av stöd till konsumentorganisationer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av konsumenttjänstlagen.
2003/04:L286 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om dolda avgifter.
2003/04:L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konsumenträtten vad gäller tjänster.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om produktansvaret vad gäller offentliga varor och tjänster.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resegarantilagen.
2003/04:L308 av Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
dels om att samla all konsumentlagstiftning på ett ställe till en
konsumentbalk, dels om vikten av ideella konsumentorganisationer.
2003/04:L309 av Christina Axelsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om ökade möjligheter för konsumenterna att organisera sig för att påverka
och agera i konsumentfrågor, behov av god konsumentinformation och god
tillgång till varor och tjänster.
2003/04:L311 av Lars Lilja och Sören Wibe (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om konsumentupplysning om bilars bränsleförbrukning.
2003/04:L324 av Hans Unander m.fl. (s):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lag om att lagstifta
för att sprejfärger till försäljning skall vara inlåsta i syfte att
motverka och minska klotter.
2003/04:L326 av Christer Winbäck (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa ett e-ID-kort för alla medborgare.
2. Riksdagen begär att regeringen i direktiven till 24-timmarsdelegationen
särskilt beaktar möjligheten att skyndsamt införa ett e-ID-kort.
2003/04:L337 av Carina Ohlsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om könsdiskriminerande reklam.
2003/04:L338 av Margareta Israelsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om handelns ansvar för försäljning och exponering av varor som innehåller
butan.
2003/04:L339 av Matilda Ernkrans och Louise Malmström (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om märkning av manipulerade bilder.
2003/04:L343 av Ulf Holm och Gustav Fridolin (båda mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att ändra den konsumenträttsliga lagstiftningens tillämpning på offentligt
producerade tjänster och varor i enlighet med motionens intentioner.
2003/04:L348 av Inger Nordlander m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om könsdiskriminerande reklam.
2003/04:L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stärkt konsumentmakt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad konkurrens.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om harmonisering av konsumentregler inom EU.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konsumenträtt och offentlig verksamhet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om barnfamiljernas ekonomiska utsatthet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om situationen för funktionshindrade konsumenter.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om återbetalningsplanerna för långtidsarbetslösa.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om renodling av Konsumentverkets myndighetsutövning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att stärka den frivilliga konsumentvägledningen.
2003/04:L352 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att noggrant följa utvecklingen av hur barn utsätts för och
påverkas av riktad reklam.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad medvetenhet om reklamens inverkan och om nya regler och
lagar som ser till barnens bästa.
2003/04:L353 av Inger René m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mål för och inriktning av konsumentpolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avyttring
av Konsumentverkets förlags- och provtagningsverksamhet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättning av en lagkostnadskommission som ser över konsumenternas
kostnader för den konsumentpolitiska lagstiftningen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att göra konsumentskyddet i konsumenttjänstlagen,
konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen tillämpligt också för varor och
tjänster producerade av den offentliga sektorn.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utomrättslig tvistlösning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om frivillig märkning av varor.
2003/04:So419 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen ser över möjligheterna att lagstifta
mot könsdiskriminerande reklam.
2003/04:T561 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bättre konsumentstöd på IT-området.
2003/04:MJ405 av Ulf Holm m.fl. (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa ett märkningssystem av alla skinnprodukter som säljs
där både djurart och djurens ursprungsland finns med.
2003/04:MJ432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om frivilliga konsumentrörelsers roll för konsumentinformation
om mat och folkhälsa.
2003/04:N337 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet att skyndsamt utreda ett konkurrensneutralt system för
resegarantier.