Lagutskottets betänkande

2003/04:LU24

Skadeståndsrättsliga frågor

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden från allmänna
motionstiden år 2003 i olika skadeståndsrättsliga frågor. Motionsyrkandena
gäller införande av en rätt till ersättning för sorg och saknad, det
allmännas skadeståndsansvar, skadeståndsansvar för atomskador och oljeskador
till sjöss samt multinationella företags skadeståndsansvar.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i
huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida samt pågående arbete på såväl nationell som internationell nivå.
I betänkandet finns tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ersättning för sorg och saknad
Riksdagen avslår motion 2003/04:L318 yrkande 4.
Reservation 1 (fp)

2. Det allmännas skadeståndsansvar
Riksdagen avslår motion 2003/04:L318 yrkande 8.
Reservation 2 (fp)

3. Skadeståndsansvar för atomskador
Riksdagen avslår motion 2003/04:N415 yrkande 4.

4. Oljeskador till sjöss
Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ434 yrkande 5.

5. Skadeståndsansvar för multinationella företag
Riksdagen avslår motion 2003/04:L268 yrkandena 1-3.
Reservation 3 (v)
Stockholm den 13 april 2004
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes
(s), Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v),
Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Anneli
Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan
Löfstrand (s), Mia Franzén (fp) och Annika Qarlsson (c).

Utskottets överväganden
Ersättning för sorg och saknad
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om införande av en rätt till
ersättning för sorg och saknad vid en nära anhörigs död. Utskottet hänvisar
till riksdagens tidigare ställningstaganden. Jämför reservation 1 (fp).

Bakgrund
Sedan den 1 januari 2002 gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket 3
skadeståndslagen (1972:207) att en nära anhörig till den som dödats genom en
skadeståndsgrundande handling har rätt till ersättning för personskada
som åsamkats den anhörige till följd av dödsfallet (prop. 2000/01:68, bet.
LU19, rskr. 216). Bestämmelsen infördes bl.a. mot bakgrund av den
domstolspraxis som utvecklats enligt vilken ersättning i vissa fall tillerkänts
efterlevande för främst psykiska besvär när en nära anhörig dödats vid en
skadeståndsgrundande händelse.
Rätt till ersättning tillkommer den som har stått den avlidne särskilt
nära, dvs. främst make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.
En anhörigs rätt till skadestånd är oberoende av grunden för
skadeståndsskyldigheten. Således föreligger en lagreglerad rätt till skadestånd
oavsett om dödandet har skett uppsåtligen, av grov oaktsamhet, av oaktsamhet
som inte är att betrakta som grov eller när den skadeståndsskyldige har
ett strikt skadeståndsansvar.
Skadeståndet bestäms enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Därmed omfattas
ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideella förluster till följd
av skadan. De ideella förlusterna ersätts som fysiskt och psykiskt lidande
av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller
annat stadigvarande men). I förekommande fall kan även ersättning för
särskilda olägenheter betalas.
Beträffande bevisfrågorna anförde regeringen i propositionen bl.a. följande.
Personskadan består i detta fall regelmässigt av en psykisk chock eller
andra psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla
som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas
genom en skadeståndsgrundande handling kommer dödsfallet som regel plötsligt
och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens natur
att de efterlevande då drabbas av psykiskt lidande utöver den allmänna
sorgen och saknaden efter den närstående. Man kan därför normalt utgå
från att den närstående har åsamkats psykiska besvär. I sådana fall där
det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och
smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare
utredning kunna utgå från att dessa besvär är att hänföra till personskada.
Då bör det sålunda inte vara nödvändigt att den närstående styrker de
psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande utredning (jfr rättsfallet
NJA 2000 s. 521). Självklart behövs över huvud taget ingen bevisning om
besvären vitsordas av motparten i en process. Men även om kravet bestrids
bör det normalt räcka - på samma sätt som om bestämmelsen skall tillämpas
vid anspråk på brottsskadeersättning - att de besvär som den närstående
själv beskriver är av sådan art att de får anses medicinskt påvisbara och
sålunda är att anse som en personskada. Enbart ett påstående om en
personskada är dock inte tillräckligt.
Regeringen anförde vidare att bevislättnaden är av betydelse när den
anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid eller av
sådan omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av
fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning
med högre belopp på den grunden att de psykiska besvären varit särskilt
långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt, kan särskild bevisning
behövas. I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till
personlighetsförändringar eller på annat sätt bli bestående. Då kan ersättning
ges
för bestående men efter den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär.
Det kan någon gång även förekomma att den skadelidande även har rätt
till skadestånd för särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa
båda fall bör dock särskild utredning om skadan krävas.
Någon särskild ersättningspost för sorg och saknad finns inte i
skadeståndslagen.
Motionen
I motion L318 begär Mia Franzén m.fl. (fp) ett tillkännagivande om att
det i skadeståndslagen bör införas en särskild rätt till ersättning för
sorg och saknad efter en nära anhörigs död (yrkande 4). Motionärerna anför
att det i rättstillämpningen ställs krav på att de psykiska besvären skall
bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt och dessutom av den
anhörige kan upplevas som kränkande. Skadestånd vid en nära anhörigs död
bör därför kunna betalas ut med ett standardiserat belopp. Genom en
schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad skulle den som inte
vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre definierbara
psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs
död. Enligt motionärerna skulle en särskild rätt till ersättning för sorg
och saknad innebära en skarp markering från samhällets sida och att svensk
rätt ytterligare harmoniseras med stora delar av övriga europeiska länders
skadeståndsrätt.
Utskottets ställningstagande
I den ovan nämnda propositionen 2000/01:68 om ersättning för ideell skada
gjorde regeringen bedömningen att någon särskild ersättningspost för sorg
och saknad då en nära anhörig avlidit genom en skadeståndsgrundande
handling inte borde införas. I lagstiftningsärendet väcktes motionsyrkanden
om att en sådan särskild rätt borde införas. Dessa motionsyrkanden avstyrktes,
och riksdagen följde utskottet (bet. 2000/01:LU19, rskr. 216).
Utskottet ansåg att det fanns flera omständigheter som talade emot en
särskild rätt till ersättning för sorg och saknad. En sådan rätt skulle
vara en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och en seriös bedömning
av frågan borde därmed åtföljas av överväganden om en motsvarande eller
liknande rätt bör finnas i andra sammanhang, t.ex. en rätt till ersättning
för de känslor av ledsnad och bedrövelse som normalt följer med att ett
barn skadas eller förlusten av ägodelar i samband med en brand. Utskottet
ifrågasatte också om skadeståndsrätten över huvud taget är ett ändamålsenligt
instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad. När det
gäller bevisproblemen erinrade utskottet om att Högsta domstolen genom en
dom hösten 2000 (NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en bevislättnad för
psykiska besvär som tillfogats på grund av att en nära anhörig dödats
genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Utskottet anförde att
det vid en lagstadgad rätt till ersättning är naturligt att i detta
avseende utgå från en sådan bevislättnad oavsett om skadan framkallats
uppsåtligen eller inte, vilket innebär att det normalt inte bör krävas
läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären
är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta
andra skadeföljder än sveda och värk borde man utan närmare utredning
kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. Enligt utskottet
hade därmed det viktigaste skälet för en rätt till ersättning för sorg
och saknad förlorat sin tyngd.
Vidare pekade utskottet på att det i praktiken inte är någon större
skillnad mellan en rätt till ersättning för psykiska besvär som normalt
inte behöver styrkas med läkarintyg eller liknande utredning och en rätt
till ersättning för sorg och saknad. Utskottet menade att de praktiska
konsekvenserna av att ersättningen avser psykiska besvär, och inte sorg
och saknad, framför allt torde visa sig däri att en rätt i enskilda fall
till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar en särskild utredning
som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Utskottet har vid flera tillfällen härefter, senast våren 2003 i det av
riksdagen godkända betänkandet 2002/03:LU12, avstyrkt motionsyrkanden om
att särskild ersättning för sorg och saknad skall införas. I dessa sammanhang
har utskottet hänvisat till de ställningstaganden som gjordes i ovan nämnda
lagstiftningsärende.
Enligt utskottets mening har inte framkommit några skäl för att riksdagen
nu skall frångå sina tidigare ställningstaganden i frågan om det bör
införas en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad i skadeståndslagen.
Riksdagen bör därför avslå motion L318 yrkande 4.
Det allmännas skadeståndsansvar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om det allmännas skadeståndsansvar.
Utskottet anser att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens
sida. Jämför reservation 2 (fp).
Bakgrund
Särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för arbetsgivare, s.k.
principalansvar, och det allmänna finns i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207).
En arbetsgivare är ansvarig för personskada eller sakskada som arbetstagaren
har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten (1 §). Arbetsgivaren
svarar också för ren förmögenhetsskada, om arbetstagaren i tjänsten har
vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk
skada som uppkommer utan samband med att någon lider personskada eller
sakskada. Enligt samma paragraf svarar arbetsgivaren också för
kränkningsersättning om arbetstagaren genom fel eller försummelse i tjänsten har
kränkt någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person,
frihet, frid eller ära.
Arbetsgivares principalansvar omfattar även offentliga arbetsgivare. Om
en skada inträffat vid myndighetsutövning sträcker sig dock statens och
kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. När fel eller försummelse
har begåtts vid myndighetsutövning svarar det allmänna inte bara för
personskada och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada (2 §). Staten
eller en kommun skall också ersätta ren förmögenhetsskada som har orsakats
av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnat felaktiga upplysningar
eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl
(3 §). Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns sådana skäl
skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband
med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när upplysningarna
eller råden lämnades. Bestämmelsen förutsätter inte att informationen har
lämnats vid myndighetsutövning.
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs alltså vållande - fel eller
försummelse - för att det allmänna skall bli skadeståndsskyldigt. I vissa
fall svarar emellertid staten oberoende av vållande. Lagen (1998:714) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder föreskriver ett
strikt ansvar bl.a. när någon häktats eller varit anhållen i minst 24
timmar men frihetsberövandet visar sig obefogat. Detsamma gäller när någon
oriktigt dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd. Ersättning
ges enligt denna lag inte bara för ekonomisk skada utan också för lidande.

Motionen
Mia Franzén m.fl. (fp) anför i motion L318 att den enskildes möjlighet
att hävda sina rättigheter och sin integritet gentemot myndigheter måste
öka. Som exempel anges en mobbningssituation i skolan där kommunen enligt
lag har en skyldighet att agera. Enligt motionärerna måste rätten till
skadestånd vid myndigheters misstag, övergrepp eller oförmåga att uppfylla
sina skyldigheter förbättras. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet härmed (yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Motionsyrkanden om skärpningar av det allmännas skadeståndsansvar har
tidigare avstyrkts av utskottet, senast våren 2002 i det av riksdagen
godkända betänkandet 2001/02:LU10. Utskottet har inte heller nu någon
annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av det allmännas
skadeståndsansvar och vikten av effektiva och ändamålsenliga regler på det här
området. När det gäller kommuners ansvar för skadeståndsgrundande handlingar
inom skolans område kan utskottet konstatera att regeringen i september
2003 tillkallade en särskild utredare med uppdrag att bl.a. lämna förslag
till åtgärder för att motverka kränkande behandling i skolan. Detta uppdrag
skall redovisas i ett delbetänkande senast den 30 april 2004 (dir. 2003:114).

Enligt utskottets mening har det i motionen inte anförts något som nu
påkallar någon åtgärd från riksdagens sida såvitt gäller bestämmelserna
om skadeståndsansvar för det allmänna. Riksdagen bör därför avslå motion
L318 yrkande 8.
Skadeståndsansvar för atomskador
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om skadeståndsansvar för atomskador.
Utskottet hänvisar till pågående arbete inom Regeringskansliet. Jämför
särskilt yttrande (v).
Bakgrund
Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom
atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger
på två internationella konventioner. Den ena konventionen är 1960 års
Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som föreskriver
att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador oberoende
av vållande, dvs. innehavarens ansvar är strikt. Den andra konventionen
är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen,
som innehåller regler om kompletterande ersättning av statsmedel vid
atomskador. Både Pariskonventionen och Brysselkonventionen har tillkommit
inom ramen för verksamheten inom Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD) och syftar till en enhetlig regional reglering av
atomansvarsfrågan i Västeuropa. Sverige har tillträtt båda konventionerna.

Enligt atomansvarighetslagen är en innehavare av en atomanläggning
ersättningsansvarig upp till ett bestämt belopp för varje olycka (17 §).
Ansvarsbeloppet skall som huvudregel vara täckt av en försäkring (22 §).
Om det belopp för vilket anläggningsinnehavaren är ansvarig inte räcker
till för att täcka de uppkomna skadorna betalas kompletterande ersättning
av statsmedel (28 §).
Motionen
I motion N415 av Ingegerd Saarinen (mp) begärs ett tillkännagivande om
att kärnkraftverkens skadeståndsansvar skall vara obegränsat och att kravet
på betalningskapacitet kraftigt skall höjas (yrkande 4).
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att regeringen i proposition 2000/01:43 om ändringar
i atomansvarighetslagen anförde att atomansvarighetspolitikens främsta
mål är att tillgodose de skadelidandes berättigade krav på ersättning för
atomskador och att ersättningsansvaret för dessa skador i första hand bör
bäras av kärnkraftsindustrin. Innehavare av atomanläggningar borde därför,
enligt regeringens mening, åläggas ett obegränsat ansvar. I propositionen
anfördes dock att det inte var förenligt med Pariskonventionen, i dess
dåvarande lydelse, att införa ett obegränsat ansvar. Regeringen hänvisade
till en pågående revidering av Pariskonventionen och att Sverige inom
ramen för det arbetet skulle verka för ett obegränsat ansvar. I syfte att
förbereda övergången till ett obegränsat ansvar avsåg regeringen att ge
en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur ett sådant ansvar
bör genomföras i atomansvarighetslagen. Regeringen framhöll vidare att
det är nödvändigt att ansvaret är garanterat av betryggande ekonomiska
säkerheter och att det är otillfredsställande att låta försäkringskapaciteten
vara avgörande för ansvarsnivån. Enligt regeringens mening bör därför
inriktningen vara att finna en lösning där andra ekonomiska säkerheter
utnyttjas som komplement till ansvarsförsäkring, vilket bör skapa
förutsättningar för högre ersättningsnivåer. Regeringen avsåg att även ge den
särskilde utredaren i uppdrag att kartlägga såväl vilka försäkringslösningar
som vilka säkerheter eller garantier som finns att tillgå.
Vid behandlingen av propositionen avstyrkte utskottet motionsyrkanden
motsvarande det nu aktuella (bet. 2002/01:LU7). Riksdagen följde utskottet.
Utskottet anförde bl.a. att utformningen av anläggningsinnehavarnas
ersättningsansvar måste vara förenlig med Sveriges åtaganden enligt
Pariskonventionen. När det gäller den framtida utformningen av
ersättningssystemet
vid atomskada hänvisade utskottet till att det av propositionen framgick
att regeringen, i syfte att förbereda övergången till ett obegränsat ansvar,
avsåg att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett sådant
ansvar bör genomföras i atomansvarighetslagen. Utskottet ansåg att några
uttalanden från riksdagens sida som skulle föregripa utredningsarbetet
inte borde komma i fråga.
Enligt uppgift har en revidering av Pariskonventionen, som ger möjlighet
att införa ett obegränsat ansvar, helt nyligen avslutats. Såvitt utskottet
erfarit är regeringens avsikt nu att, i enlighet med vad som aviserades
i den ovan nämnda propositionen, tillkalla en särskild utredare. Frågan
bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet kan således konstatera att det pågår arbete i linje med
motionsönskemålet. Enligt utskottets mening finns det mot den bakgrunden inte
nu anledning till några uttalanden från riksdagens sida med anledning av
motion N415 yrkande 4, och motionsyrkandet bör därför avslås.
Oljeskador till sjöss
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om skadeståndsansvar vid oljeskador
till sjöss. Utskottet hänvisar främst till pågående internationellt arbete.

Bakgrund
Ansvar för oljeskada regleras i 10 kap. sjölagen (1994:1009). Bestämmelserna
bygger på två internationella konventioner som har tillträtts av Sverige
- 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års internationella konvention om
ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja
(ansvarighetskonventionen)
och 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års internationella konvention
om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad
av förorening genom olja (fondkonventionen). Dessa två konventioner skapar
ett internationellt ansvars- och ersättningssystem för oljeskador.
Skadeståndsansvaret för oljeskador ligger enligt ansvarighetskonventionen
hos fartygsägaren och är strikt, dvs. ägaren är ansvarig även om denne
varken förfarit uppsåtligt eller varit vårdslös (jfr 10 kap. 3 § sjölagen).
Fartygsägaren har dock vissa möjligheter att begränsa sin ansvarighet
till ett visst belopp. Ersättningsanspråk får i viss utsträckning riktas
mot annan än fartygsägaren (10 kap. 4 § andra stycket sjölagen). Det gäller
dock bara om en i nämnda bestämmelse angiven person, t.ex. en redare som
inte är ägare eller en lastägare, har orsakat skadan uppsåtligen eller
genom viss särskilt kvalificerad vårdslöshet.
Fondkonventionen utgör ett komplement till ansvarighetskonventionen. Genom
fondkonventionen har en internationell fond upprättats, den internationella
oljeskadefonden, som ger de skadelidande ytterligare ersättning för
oljeskador, om den ersättning som erhålls enligt ansvarighetskonventionen
är otillräcklig. Även fondens ansvarighet för skador är dock begränsad.
Den internationella oljeskadefonden finansieras genom avgifter som läggs
på sjötransporterad olja av vissa slag (s.k. avgiftspliktig olja).
Motionen
I motion MJ434 anför Åsa Domeij m.fl. (mp) att det vid oljetransporter
till sjöss alltid bör framgå vem som äger oljan och vem som äger fartyget.
Därutöver bör alla aktörer i transportkedjan - inklusive bl.a. den som
ägde oljan när den lastades på fartyget, lastägaren, flaggstaten, fartygets
slutliga ägare och klassningssällskapen - dela det ekonomiska
skadeståndsansvaret
i händelse av en olycka. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall verka för en sådan ordning (yrkande 5).
Utskottets ställningstagande
Mot bakgrund av det internationella regelsystem som finns på sjöfartens
område är det ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna
fokuseras på och är beroende av det internationella arbetet.
Såvitt utskottet erfarit pågår för närvarande arbete inom Regeringskansliet
med en departementspromemoria om förstärkt ersättningsrättsligt skydd vid
oljeskador till sjöss. I promemorian behandlas frågan om tillträde till
ett internationellt protokoll om inrättande av en internationell fond som
skall komplettera den nuvarande internationella oljeskadefonden. Promemorian
kommer att bli föremål för remissbehandling under våren 2004.
I en arbetsgrupp, som inrättades under år 2000, inom den internationella
oljeskadefonden pågår ett arbete med en översyn av hela det internationella
regelsystemet för ansvar och ersättning för oljeskador. I arbetsgruppen
behandlas enligt uppgift bl.a. de frågor som tas upp i motionen.
Utskottet anser att resultatet av pågående arbete bör avvaktas och ser
inte anledning att föreslå något initiativ från riksdagens sida. Riksdagen
bör därför avslå motion MJ434 yrkande 5.
Skadeståndsansvar för multinationella företag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om skadeståndsansvar för multinationella
företag. Utskottet hänvisar till pågående arbete på såväl nationell som
internationell nivå. Jämför reservation 3 (v).
Motionen
Birgitta Ohlsson (fp) anför i motion L268 att Sverige aktivt skall stödja
de länder som behöver hjälp med att bygga upp fungerande marknader. För
att en marknadsekonomi skall fungera smidigt i en värld där länder befinner
sig på olika nivåer i fråga om välstånd, demokrati och utveckling krävs
enligt motionären tydliga regler så att inte den svagare parten blir
utnyttjad. Detta som ett led i att främja bl.a. miljöhänsyn, respekt för
mänskliga rättigheter och social rättvisa. Motionären menar att bestämmelser
om skadeståndsansvar har stor betydelse i det här sammanhanget. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att multinationella företag som orsakar
stora skador i ett annat land än det land där moderbolaget har sitt säte
inte skall kunna undgå skadeståndsansvar genom att föra över tillgångar
till moderbolaget och låta det utländska dotterbolaget försättas i konkurs
(yrkande 1). Det bör därutöver, enligt motionärens mening, vara möjligt
att rikta ett skadeståndskrav direkt mot moderbolaget av skadelidande i
ett annat land (yrkande 2). Vidare begärs ett tillkännagivande om att den
svenska regeringen skall stödja FN i arbetet för att skapa ett internationellt
regelverk för transnationella företag (yrkande 3).
Pågående arbete
År 1976 förhandlade medlemsländerna inom OECD fram riktlinjer för
multinationella företag som innehåller gemensamma rekommendationer till
företagen från medlemsländernas regeringar. Riktlinjerna har därefter
omförhandlats vid flera tillfällen, senast år 2000. Genom den senaste
revideringen breddades riktlinjerna till att gälla företagens verksamhet i
alla länder och att även omfatta företagens arbete med miljö och mot
korruption. Riktlinjerna, som är frivilliga, innehåller bl.a. en övergripande
policy om att företagen bör bidra till ekonomisk, social och miljömässig
utveckling i syfte att uppnå en hållbar utveckling, respektera de mänskliga
rättigheterna för de individer som påverkas av deras verksamhet i linje
med värdregeringens internationella skyldigheter och åtaganden samt
stimulera uppbyggnad av lokal kapacitet. OECD:s medlemsländer har åtagit
sig att främja riktlinjerna bl.a. genom s.k. nationella kontaktpunkter.
På
World Economic Forum i Davos 1999 uppmanade FN:s generalsekreterare Kofi
Annan näringslivet att ta globalt ansvar. Hans initiativ ledde till
bildandet av The Global Compact som innefattar principer kring mänskliga
rättigheter, arbetsrättsliga frågor och miljö riktade till företag. I de
principer som avser miljöfrågor anges att företag ombeds att stödja
försiktighetsprincipen vad gäller miljörisker, att ta initiativ för att
främja större miljömässigt ansvarstagande och uppmuntra utveckling och
spridning av miljövänlig teknik.
Den svenska regeringen har tagit ett initiativ kallat Globalt Ansvar -
Swedish Partnership for Global Responsibility. Huvudansvaret ligger hos
Utrikesdepartementet men initiativet sker i nära samverkan med framför
allt Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Målsättningarna med
projektet Globalt Ansvar är att bidra till förverkligandet av mänskliga
rättigheter och hållbar utveckling, att stärka svenska företags konkurrenskraft
och att öka kunskapen om de multilaterala regelverken. I ett öppet brev
till svenskt näringsliv i mars 2002 presenterades projektet av företrädare
för regeringen. I brevet framhålls att regeringen är pådrivande nationellt
och internationellt för mänskliga rättigheter och en bättre miljö, men
att regeringen vill få till stånd ett samarbete med näringslivet i sin
strävan efter en human globalisering. Regeringen pekar på att man sedan
1979 har haft en kontinuerlig dialog med arbetsmarknadens parter om
företags sociala ansvar enligt OECD:s riktlinjer för multinationella företag
och att regeringen sedan dess, oavsett partifärg, har främjat dessa
riktlinjer. Vidare anförs i brevet att regeringens grundläggande förväntningar
på svenska företags agerande på den globala marknaden, och särskilt i
utvecklingsländer, uttrycks i OECD:s riktlinjer och FN:s Global Compact.
Regeringen pekar också på att Europeiska kommissionen har tagit fram en
grönbok om företags sociala ansvar - ett diskussionsunderlag som syftar
till att ta fram förslag om hur EU kan främja företagens sociala ansvarstagande
på europeisk och internationell nivå.
Underkommissionen till FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK)
har till uppgift att genomföra studier och lämna rekommendationer till
MRK. En arbetsgrupp inom underkommissionen har utarbetat ett förslag till
normer på området för mänskliga rättigheter avsedda att vara bindande för
transnationella företag. Förslaget kommer enligt uppgift att diskuteras
av MRK:s medlemsstater, däribland Sverige, med början under våren
2004.
Utskottets ställningstagande
Mot bakgrund av vad som ovan redovisats kan utskottet konstatera att det
pågår arbete på såväl nationell som internationell nivå som får anses
ligga i linje med vad som anförs i motionen. Utskottet anser att det är
av stor vikt att Sverige aktivt deltar i det internationella arbete som
rör frågor om multinationella företags ansvar för sin verksamhet i olika
avseenden. Enligt utskottets mening är det dock inte påkallat med någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L268. Riksdagen bör
därför avslå motionen.

Reservationer

1. Ersättning för sorg och saknad, punkt 1 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Mia Franzén (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om ersättning för sorg och saknad. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L318 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi anser att en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad bör
införas i skadeståndslagen. Det argument som väger särskilt tungt till
stöd för en sådan ordning är att det i rättstillämpningen ställs krav på
att de psykiska besvären skall bevisas, vilket ofta kan vara svårt och
omständligt. Dessutom kan det, enligt vår mening, många gånger upplevas
som kränkande för en anhörig att tvingas föra särskild bevisning i sådana
frågor. Med en schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad
kan den som inte vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska
besvären ändå få ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre
definierbara psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en
nära anhörigs död. Detta skulle innebära en skarp markering från samhällets
sida och att svensk rätt ytterligare harmoniseras med stora delar av övriga
europeiska länders skadeståndsrätt. En ersättningsmöjlighet för sorg och
saknad finns nämligen i bl.a. England, Frankrike och Italien. Skadeståndet
betalas då ofta ut med standardiserade belopp. Genom den speciella
ersättningsposten skulle gärningens betydelse för offrets närstående inskärpas
hos gärningsmannen. Ett sådant förtydligande ligger även i linje med
rättsutvecklingen där psykisk eller ideell skada tillmäts allt större
betydelse. Det får ankomma på regeringen att utforma erforderliga lagförslag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L318 yrkande 4,
som sin mening ge regeringen till känna.

2. Det allmännas skadeståndsansvar, punkt 2 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Mia Franzén (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om det allmännas skadeståndsansvar. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:L318 yrkande 8.
Ställningstagande
Vi anser att den enskildes möjlighet att hävda sina rättigheter och sin
integritet gentemot myndigheter måste öka. Det gäller exempelvis vid en
mobbningssituation i skolan där skollagen (1985:1100) stadgar att kommunen
har skyldighet att agera. Rätten till skadestånd vid myndigheters misstag,
övergrepp eller oförmåga att uppfylla sina skyldigheter måste förbättras
utan att för den skull äventyra rättsmedvetandet hos människor. Ett
skadestånd får därför inte te sig uppenbart oskäligt i förhållande till vad
som inträffat. Det får ankomma på regeringen att utforma lagförslag i
enlighet med det anförda.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L318 yrkande 8,
som sin mening ge regeringen till känna.

3. Skadeståndsansvar för multinationella företag, punkt 5 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om skadeståndsansvar för multinationella företag.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L268 yrkandena 1-3.
Ställningstagande
Jag delar de synpunkter som förs fram i motionen om vikten av att det
finns tydliga regler till skydd för den svagare parten när parter från
olika länder samarbetar och dessa länder befinner sig på olika nivå vad
gäller välstånd, demokrati och utveckling. Bestämmelser om skadestånd är
en del i detta. Som anges i motionen bör inte ett multinationellt företag
som förorsakat stora skador i ett annat land än det där moderbolaget har
sitt säte kunna komma undan ansvar genom att föra över tillgångarna till
moderbolaget och låta dotterbolaget försättas i konkurs. Det bör vara
möjligt för de skadelidande att rikta skadeståndskrav mot moderbolaget
även om detta finns i ett annat land.
Det är också viktigt, särskilt för fattiga utvecklingsländer, att
transnationella företag inte ges möjlighet att bryta mot mänskliga rättigheter,
arbetsrättsliga regler eller att bedriva miljöskadlig verksamhet utan
att rättsliga åtgärder kan vidtas. Som anges i motionen är det viktigt
att den svenska regeringen stöder den process som pågår inom FN för att
skapa ett internationellt hållbart regelverk för transnationella företag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L268, som sin
mening ge regeringen till känna.
Särskilt yttrande

Skadeståndsansvar för atomskador, punkt 3 (v)
Tasso Stafilidis (v) anför:

I likhet med motionären anser jag att skadeståndsansvaret för innehavare
av atomanläggningar skall vara obegränsat. Regeringen har också i proposition
2000/01:43 om ändringar i atomansvarighetslagen gett uttryck för den
målsättningen, men hänvisat till att det kräver en revidering av
Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område. I propositionen,
som lämnades till riksdagen för drygt tre år sedan, aviserade regeringen
att en särskild utredare - i syfte att förbereda övergången till ett
obegränsat ansvar - skulle ges i uppdrag att föreslå hur ett obegränsat
ansvar bör genomföras i atomansvarighetslagen. Enligt uppgift har en
revidering av Pariskonventionen nu avslutats som möjliggör införande av
ett obegränsat ansvar. Det är därmed hög tid för regeringen att tillsätta
en särskild utredare och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag
på området. Mot den angivna bakgrunden har jag inte funnit skäl att
reservera mig. Jag avser dock att noga följa det fortsatta arbetet med frågan.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:L268 av Birgitta Ohlsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att multinationella företag som orsakar stora skador inte skall
kunna komma undan skadeståndsansvar genom att låta utländska dotterbolag
gå i konkurs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skadeståndskrav skall kunna riktas mot moderbolaget av
skadelidande i ett annat land.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den svenska regeringen skall stödja FN i arbetet för att
skapa ett internationellt regelverk för transnationella företag.
2003/04:L318 av Mia Franzén m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad borde
införas i skadeståndslagen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rätten till skadestånd vid myndigheters misstag, övergrepp
eller oförmåga att uppfylla sina skyldigheter måste förbättras.
2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall verka för att aktörerna i transportkedjan skall dela ett skadeståndsansvar
i händelse av en olycka.
2003/04:N415 av Ingegerd Saarinen (mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kärnkraftverkens skadeståndsansvar skall vara obegränsat
och att kravet på betalningskapacitet kraftigt skall höjas.