Lagutskottets betänkande

2003/04:LU23

Insolvensrättsliga frågor, m.m.

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 2003 på insolvensrättens område. Motionsyrkandena avser
frågor om skuldsanering, preskription, dröjsmålsränta, förmånsrätt,
lönegaranti och herrelösa fastigheter. Därutöver behandlas två motionsyrkanden
om skydd av skeppsvrak.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i
huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida samt pågående arbete.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Skuldsanering
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L253 och 2003/04:L330.

2. Preskription
Riksdagen avslår motion 2003/04:L267.
Reservation 1 (m, fp, kd)

3. Dröjsmålsränta
Riksdagen avslår motion 2003/04:L252.
Reservation 2 (v)

4. Förmånsrätt
Riksdagen avslår motion 2003/04:L345.

5. Lönegaranti
Riksdagen avslår motion 2003/04:L301.

6. Herrelösa fastigheter
Riksdagen avslår motion 2003/04:L285.

7. Skeppsvrak
Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr328 yrkandena 2 och 3.
Reservation 3 (v)

Stockholm den 13 april 2004
På lagutskottets vägnar

Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes
(s), Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v),
Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin
Andreasson (fp), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas
Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika Qarlsson (c).

Utskottets överväganden
Skuldsanering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om utökade möjligheter för näringsidkare
att kunna beviljas skuldsanering. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida. Vidare bör riksdagen avslå en motion
om s.k. skuldfrysning för intagna på fängelser.
Bakgrund
Genom skuldsaneringslagen (1994:334) har det införts möjligheter för
fysiska personer att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias
från en övermäktig skuldbörda. Som allmänna villkor för skuldsanering
gäller, enligt 4 § skuldsaneringslagen, att gäldenären är på obestånd och
så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina
skulder inom överskådlig tid. Vidare krävs att det vid en allmän bedömning
framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Vid denna
skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna
vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att
fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna
samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som
i huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv
försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären
skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas,
skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka
om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att
gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag
till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär
motsätter sig förslaget, skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet
till allmän domstol som i ett tredje steg kan besluta om tvingande
skuldsanering.
I viss begränsad utsträckning är det möjligt att bevilja fysiska personer
som är näringsidkare skuldsanering. Sedan den 1 september 1996 gäller
beträffande näringsidkare, utöver villkoren i 4 § skuldsaneringslagen,
att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med
hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet.
De näringsidkare som avses är de som driver rörelse som fysiska personer
i eget namn och därför inte har privatekonomi och rörelseekonomi åtskilda,
dvs. den grupp av näringsidkare vars verksamhet har en mycket blygsam
omfattning och av praktiska och kostnadsmässiga skäl inte kan komma i
fråga för företagsrekonstruktion (prop. 1995/96:5, bet. LU11, rskr. 279).

I november 2002 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag
att utvärdera och göra en översyn av skuldsaneringslagen (dir. 2002:139).
Utvärderingen skall i första hand avse förfarandet i skuldsaneringsärenden.
Med utgångspunkt i utvärderingen skall utredaren bedöma om det nuvarande
systemet för skuldsanering är ändamålsenligt utifrån lagens syften eller
om systemet bör ändras i grunden. Utredaren skall lämna förslag till
åtgärder som förbättrar det nuvarande systemet eller lämna förslag till
ett nytt system för skuldsanering, om utvärderingen skulle visa att det
finns skäl för det. Utredaren skall också behandla andra frågor om
skuldsanering än de som särskilt anges i direktiven, om det bedöms motiverat.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2004 (dir. 2003:131).
Motionerna
Anne-Marie Pålsson (m) anför i motion L253 att enskilda näringsidkare
skall kunna befrias från överskuldsättning som uppstått till följd av
näringsverksamhet utan att tvingas upphöra med verksamheten. Det är enligt
motionären viktigt i ett dynamiskt näringsliv att synen på misslyckande
ändras så att den som misslyckats kan ges möjlighet att starta på nytt
och inte tyngas av överskuldsättning under oöverskådlig tid. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att skuldsaneringslagen även skall omfatta
aktiva näringsidkare.
Motion L330 av Jan Emanuel Johansson (s) rör möjligheterna för intagna på
fängelser att återvända till ett normalt liv efter ett avtjänat fängelsestraff.
Enligt motionären bör de kunna få en avbetalningsplan alternativt en
frysning av skulden under en tid och på det sättet ges möjlighet till en
ordnad privatekonomi. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
härmed.
Utskottets ställningstagande
När utskottet våren 2003 behandlade ett motionsyrkande motsvarande det
som nu framställs i motion L253 fann utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 2002/03:LU6 att det inte fanns skäl för riksdagen att frångå
de ställningstaganden som gjordes våren 1996 i fråga om skuldsanering för
näringsidkare. Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och föreslår
att riksdagen avslår motion L253.
Vad sedan gäller motion L330 vill utskottet peka på den möjlighet som
finns att genom skuldsanering få en ordnad ekonomi, och att därvid i första
hand försöka få till stånd en avbetalningsplan efter överenskommelse med
borgenärerna. Att införa särskilda regler för personer som varit intagna
på fängelser bör, enligt utskottets mening, inte komma i fråga. Med det
anförda anser utskottet att riksdagen bör avslå motion L330.
Preskription
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om införande av regler om definitiv
preskription. Utskottet hänvisar till pågående beredningsarbete. Jämför
reservation 1 (m, fp, kd).
Bakgrund
I 2 § preskriptionslagen (1981:130) anges att en fordran preskriberas tio
år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. För
fordran mot en konsument är dock preskriptionstiden som huvudregel tre år.
Bestämmelser om preskriptionsavbrott finns i 5 § preskriptionslagen.
Preskription avbryts om gäldenären utlovar betalning, betalar ränta eller
amortering eller erkänner fordringen på något annat sätt gentemot borgenären.
Preskriptionsavbrott kan också ske genom att borgenären lämnar ett
skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen till gäldenären
eller vidtar rättsliga åtgärder gentemot denne. Ett preskriptionsavbrott
får till följd att en ny preskriptionstid börjar löpa.
Bestämmelserna i preskriptionslagen gäller om inte något annat är särskilt
föreskrivet. Det finns särskilda preskriptionsfrister i annan lagstiftning.
Av 7 kap. 9 § föräldrabalken följer exempelvis att preskriptionstiden
för ett fastställt underhållsbidrag som huvudregel är fem år. Ett annat
exempel är skattefordringar som enligt 3 § lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. normalt preskriberas fem år efter utgången av
det kalenderår då fordringen förföll till betalning. Endast i vissa
särskilt angivna situationer kan enligt 7 § nämnda lag preskriptionstiden
för skattefordringar förlängas.
Motionen
Jan Ertsborn (fp) pekar i motion L267 på det förhållandet att en fordringsägare
enkelt kan avbryta preskriptionen och att ett sådant avbrytande kan ske
flera gånger, vilket får till följd att preskription i realiteten aldrig
inträder. Även andra åtgärder leder lätt till preskriptionsavbrott. I
motionen anförs att ett alternativ till skuldsaneringsinstitutet, för att
hjälpa människor ut ur skuldfällan, skulle vara ett system med definitiva
preskriptionstider. Ett sådant system skulle ställa större krav på aktivitet
från fordringsägarens sida och efter en bestämd tid, förslagsvis tio år,
skulle definitiv preskription inträda. Motionären framhåller att ett
införande av definitiva preskriptionstider innehåller en mängd frågeställningar
och därför måste föregås av en noggrann utredning. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed.
Pågående arbete
I juni 2003 överlämnade Konsumentverket, efter uppdrag av regeringen,
promemorian Överskuldsättning - omfattning, orsaker och förslag till
åtgärder (PM 2003:4). Uppdraget till Konsumentverket var att närmare
analysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och att föreslå åtgärder
för att begränsa problemen med överskuldsättning. I promemorian diskuteras
olika orsaker till överskuldsättning och lämnas en rad olika förslag till
åtgärder på området. Konsumentverket tar bl.a. upp frågan om tidsbegränsning
av indrivningsbara fordringar. I det sammanhanget kommer Konsumentverket
in på frågan om definitiv, eller absolut, preskription. Verket menar att
detta är en drastisk åtgärd, som dock sannolikt skulle påverka kreditgivningen
och kreditprövningen samt framför allt göra borgenärerna mer benägna att
på ett tidigare stadium nå överenskommelser med gäldenärerna när dessa
har fått betalningsproblem. Det man vill uppnå med definitiv preskription
skulle dock enligt Konsumentverket även kunna uppnås genom att införa en
tidsgräns efter vilken staten inte längre bistår borgenärerna med att
driva in sina fordringar. Verket hänvisar till att ett sådant system
nyligen har införts i Finland. Enligt verket skulle ett sådant system
innebära ett mindre ingrepp i borgenärernas rätt att behålla sin fordran
ograverad, men skulle på samma sätt som definitiv preskription skapa
incitament för - eller med andra ord utgöra ett påtryckningsmedel på -
borgenärerna att tidigare komma fram till frivilliga överenskommelser med
de skuldsatta.
Konsumentverkets promemoria har remissbehandlats och bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör resultatet av det nu pågående beredningsarbetet
med den nämnda promemorian avvaktas. Mot den bakgrunden anser utskottet
att riksdagen bör avslå motion L267.
Dröjsmålsränta
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om ändrad beräkning av dröjsmålsränta.
Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare ställningstagande. Jämför
reservation 2 (v).
Bakgrund
I räntelagen (1975:635) finns bestämmelser om dröjsmålsränta som gäller
om inte något annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet.
Dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen beräknas enligt en räntefot som motsvarar
den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § samma lag med ett
tillägg av åtta procentenheter. Av 9 § räntelagen följer att referensräntan
fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken.
För närvarande är referensräntan, enligt tillkännagivande (2004:1) av
uppgift om Riksbankens referensränta, 3,0 procent och dröjsmålsräntan
enligt 6 § räntelagen således 11,0 procent.
Bestämmelserna om referensränta infördes den 1 juli 2002 efter förslag i
proposition 2001/02:132 Direktivet om sena betalningar. Lagändringarna
innebar ett genomförande av direktivet (00/35/EG) om bekämpande av sena
betalningar vid handelstransaktioner och medförde bl.a. att diskontot
ersattes av en referensränta.
I propositionen gjorde regeringen bedömningen att den lagstadgade
dröjsmålsräntan även fortsättningsvis skulle vara referensräntan med ett
tillägg av åtta procentenheter. Regeringen pekade på att räntenivån för
dröjsmålsräntan enligt direktivet skall vara summan av referensräntan och
åtminstone sju procentenheter, såvida inte annat har avtalats. Det kunde
enligt regeringens mening övervägas om tillägget borde minskas till de
sju procent som direktivet föreskriver, särskilt i tider när ränteläget
i övrigt är lågt. För att komma till rätta med problemet att tillägget
uppfattas som alltför högt - eller lågt - beroende på vilken nivå
referensräntan har skulle även tillägget behöva göras rörligt. Regeringen
anförde att en sådan konstruktion inte är möjlig enligt direktivet, i
varje fall inte fullt ut. Vidare anförde regeringen att ett tillägg på
sju procent, i dåvarande läge, visserligen kunde tyckas vara tillräckligt
som kompensation och påtryckningsmedel, men att detta inte var skäl nog
att ändra en sedan länge använd nivå på tillägget. Utskottet tillstyrkte
regeringens lagförslag och riksdagen följde utskottet (bet. 2001/02:LU30,
rskr. 237).
Motionen
Per Rosengren m.fl. (v) anser i motion L252 att dröjsmålsräntan enligt
6 § räntelagen i dag är alltför hög. Motionärerna hänvisar till vad som
i lagstiftningsärenden åren 1975 och 1984 har anförts om nivån på
dröjsmålsräntan och att den ekonomiska utvecklingen har lett till att
dröjsmålsräntan, bl.a. i förhållande till andra räntor, nu framstår som för
hög. Motionärerna anser att riksdagen skall begära att regeringen lägger
fram lagförslag som anpassar dröjsmålsräntan till en nivå som överensstämmer
med de intentioner som gällt enligt förarbetena till tidigare lagstiftning.

Utskottets ställningstagande
Utskottet, som konstaterar att dröjsmålsräntan enligt ovan nämnda EG-direktiv
skall vara summan av referensräntan och minst sju procentenheter, vidhåller
sitt ställningstagande från våren 2002. Riksdagen bör således avslå motion
L252.
Förmånsrätt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion som gäller effekterna av ändrade bestämmelser
om förmånsrätt. Utskottet hänvisar till aviserat utvärderingsarbete.
Bakgrund
Den ordning i vilken betalningsanspråk skall tillgodoses vid konkurs och
utmätning regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och i utsökningsbalken.
Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt. I förmånsrättslagen
finns dock en uppräkning av de fordringar som har bättre rätt än andra,
dvs. förmånsrätt, och vilken ordning som gäller mellan dessa s.k.
prioriterade fordringar. I lagen görs skillnad mellan dels särskilda
förmånsrätter
som avser enbart viss egendom och som gäller både i konkurs och vid
utmätning, dels allmänna förmånsrätter som avser all gäldenärens egendom
och som gäller enbart i konkurs.
Vid sidan av konkurs finns enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion
ett särskilt insolvensrättsligt förfarande inom vars ramar åtgärder kan
vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter
till en fortsatt lönsam verksamhet. En sådan rekonstruktion kan innefatta
såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med
borgenärerna.
Våren 2003 behandlade utskottet proposition 2002/03:49 Nya förmånsrättsregler
med förslag till ändringar i bl.a. förmånsrättslagen. Regeringen framhöll
i propositionen att förslagen om nya förmånsrättsregler utgör en grundläggande
del i ett långsiktigt och generellt arbete med en reformering av den
civilrättsliga lagstiftning som påverkar kreditgivning och insolvenshantering.
Utskottet tillstyrkte i huvudsak regeringens förslag, och riksdagen följde
utskottet (bet. LU17, rskr. 222). Lagändringarna trädde, med vissa
övergångsbestämmelser, i kraft den 1 januari 2004.
Motionen
Kenth Högström (s) pekar i motion L345 på de ändringar i förmånsrättslagen
som trädde i kraft den 1 januari 2004. Motionären anser att de nya
förmånsrättsreglerna för med sig nya riskmoment som ytterst kan drabba svensk
företagsamhet. Det gäller särskilt på landsbygden där säkerhetsmassan
alltid har betraktats som vanskligare att värdera jämfört med vad som
gäller i storstäderna. Motionären anser att statsmakterna måste höja sin
beredskap inför vad som kan hända på det här området och begär ett
tillkännagivande om att man bör vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga
ett sannolikt kreditdränage på svensk landsbygd.
Utskottets ställningstagande
Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet i ovan nämnda
lagstiftningsärende framhöll det angelägna i en grundlig utvärdering av
reformens olika effekter. Utskottet underströk vikten av att den utvärdering
som regeringen aviserat i propositionen kommer till stånd omgående. I det
sammanhanget anförde utskottet att det är särskilt angeläget att effekterna
för små och medelstora företag kontinuerligt blir föremål för särskild
uppmärksamhet och att även effekterna i olika delar av landet, särskilt
i glesbygdsområden, analyseras. Utskottet framhöll också det angelägna i
att regeringen förberedde ytterligare åtgärder för att underlätta mindre
företags kapitalförsörjning om konsekvensanalyserna skulle visa att
förändringen av företagshypoteket haft negativa effekter i detta avseende.
Mot bakgrund av de utfästelser som gjorts i propositionen förutsatte
utskottet att utvärderingsarbetet skulle komma till stånd och ha den av
utskottet angivna inriktningen utan något formellt tillkännagivande från
riksdagens sida.
Därutöver kan nämnas att justitieminister Thomas Bodström i ett frågesvar
den 23 mars 2004 anförde bl.a. att reformen, som regeringen tidigare
framhållit, skall bli föremål för en tidig utvärdering och att effekterna
på företagens möjligheter till krediter skall utvärderas så snart som
möjligt. Särskilt skall situationen för mindre företag och glesbygdsföretag
då uppmärksammas (svar på fråga 2003/04:943).
Utskottet har inte heller nu någon annan uppfattning än motionären när
det gäller vikten av att noga följa och utvärdera ändringarna i
förmånsrättsreglerna. De uttalanden som utskottet gjorde våren 2003 är alltjämt
gällande. Mot bakgrund av dessa uttalanden, och justitieministerns nyligen
lämnade svar, är det enligt utskottets mening inte nu påkallat med något
tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet förutsätter, liksom
tidigare, att frågorna följs upp och utvärderas snarast möjligt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L345.
Lönegaranti
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om ändrade regler för betalning ur lönegarantin.
Utskottet anser att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens
sida.
Bakgrund
Lönegarantilagen (1992:497) syftar till att säkerställa att arbetstagare
skall få betalning för sin lönefordran mot en arbetsgivare som försätts
i konkurs. Sammanfattningsvis innebär lagen att staten garanterar
prioriterade fordringar på lön och pension samt att staten övertar fordringarna
- med motsvarande förmånsrätt - och inträder i konkursen som borgenär på
respektive löntagares plats. Det finns således en koppling mellan
lönegarantisystemet och förmånsrättslagen.
Av 7 § lönegarantilagen följer att betalning enligt garantin lämnas för
sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt
12 § förmånsrättslagen. Enligt 12 § förmånsrättslagen gäller allmän
förmånsrätt för en arbetstagares fordran på lön, eller annan ersättning på
grund av anställningen, som belöper på tiden före konkursbeslutet och
inom en månad därefter. Lönen får dock enligt huvudregeln inte ha intjänats
tidigare än tre månader innan konkursansökningen gjordes. Om en lönefordran
som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen har
varit föremål för tvist omfattas den under vissa förutsättningar också av
förmånsrätt.
Motionen
Inger Jarl Beck (s) pekar i motion L301 på den tremånadersregel som gäller
enligt 12 § förmånsrättslagen för ostridiga lönekrav. Regeln orsakar enligt
motionären problem för anställda i små företag där arbetstagarna arbetar
nära arbetsgivaren och därmed ofta hamnar i en beroendeställning till
denne. Vid en konkurs kan arbetstagarna ha ostridiga lönefordringar för
längre tid tillbaka än tre månader. I motionen begärs ett tillkännagivande
om behovet av att i det här avseendet se över skyddet för anställda i
mindre företag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet är inte berett att förorda en sådan utvidgning av lönegarantin
som föreslås i motionen. Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L301.
Herrelösa fastigheter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om s.k. herrelösa fastigheter. Utskottet
hänvisar till pågående beredningsarbete.
Bakgrund
Under en konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av
konkursboet. Till konkursboet räknas i princip all egendom som tillhörde
gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller gäldenären
under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets egendom
skall säljas av förvaltaren så snart det lämpligen kan ske. Det förekommer
att konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och realisera viss
egendom för att undvika kostnader knutna till egendomen i fall då dessa
överstiger vad konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter en
försäljning. Vidare kan det vara så att offentligrättsliga förpliktelser
är knutna till innehavet av egendomen som gör att förvaltaren väljer att
avstå från denna. Egendomen kommer då inte att ingå i konkursboet utan
förblir under gäldenärens rådighet, såvida den inte skall tillfalla
panthavare. För detta tillvägagångssätt brukar man använda begreppet
abandonering. Exempel på egendom som kan bli föremål för abandonering är
sjunkna fartyg, nedskräpade lokaler, fastigheter med rivningsförelägganden,
s.k. svartbyggen och fastigheter som kräver miljösanering.
Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän reglering av abandonering.
Enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen (1987:672) får emellertid,
om det vid konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och
någon annan om egendom som hör till konkursboet, boet överta gäldenärens
talan. Skulle konkursboet avstå från ett övertagande har gäldenären rätt
att fortsätta vara part i rättegången. Konkursboet skall då anses ha
uppgivit den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären, och egendomen
anses inte tillhöra boet. Om konkursboet på detta sätt avstår från den
omtvistade egendomen slipper boet ansvara för rättegångskostnaderna i
processen.
En diskussion har förts om de rättsliga förutsättningarna för konkursboet
att avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att abandonera egendomen
(se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 f. och
Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58, Iustus förlag). Därvid
har särskilt uppmärksammats konsekvenserna vid abandonering då konkursgäldenären
är en juridisk person och konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,
ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är försatt i konkurs,
är nämligen upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Härigenom kommer
den egendom som konkursboet avstått till förmån för gäldenären att sakna
ägare. Detta kan vålla olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom
som behöver underhållas eller som kan orsaka miljöskador.
Motionen
Rigmor Stenmark (c) anför i motion L285 att det är helt otillfredsställande
att det finns mark, såväl obebyggd som bebyggd, som ingen har ett ansvar
för. Som exempel anges ett område i Söderfors, Tierps kommun, där problemet
enligt motionären är akut, då området utgör en sanitär olägenhet. Motionären
anför att det krävs lagändringar som innebär en långsiktig lösning på
problemet med s.k. herrelös mark. Ett tillkännagivande begärs i enlighet
härmed.
Pågående arbete
En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har övervägt frågan om s.k. herrelösa
fastigheter och överlämnat departementspromemorian (Ds 2003:64) Herrelösa
fastigheter samt ansvar för konkurskostnader. I promemorian redogörs för
anledningen till att fastigheter blir herrelösa och det allmännas ansvar
för dessa fastigheter. De förslag som lämnas i promemorian har till syfte
att dels tillhandahålla ett redskap för hantering av herrelösa fastigheter,
dels motverka uppkomsten av dem.
Promemorian innehåller ett förslag om att god man skall kunna utses för
upplösta juridiska personer i mål och ärenden om expropriation. Genom
förslaget blir det möjligt att expropriera herrelösa fastigheter. Motsvarande
ordning kommer att gälla för inlösen enligt plan- och bygglagen. Det
innebär enligt vad som anges i promemorian att det öppnas en möjlighet att
definitivt ta hand om fastigheter som blivit herrelösa. Vidare föreslås
en regel som innebär att konkursförvaltare som gör utlägg av egna medel
för att försöka sälja fastigheter i sista hand skall få sina utlägg ersatta
av staten. Förslaget avser att förhindra att konkurser avslutas utan att
alla möjligheter att sälja fast egendom som ingår i konkursboet tagits
till vara.
I promemorian diskuteras även frågor om förmånlig behandling i konkurs av
fordringar för åtgärdande av miljöbelastade fastigheter och personligt
ansvar för personer med inflytande över verksamhet som bedrivits på sådana
fastigheter. Några förslag lämnas dock inte i de delarna. Promemorian är
nu föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 16 april 2004.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan således konstatera att det nu föreligger ett lagförslag om
hantering av herrelösa fastigheter. Enligt utskottets mening finns inte
skäl för riksdagen att föregripa den förestående beredningen av förslaget.
Mot bakgrund av riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan (se bl.
a. bet. 2002/03:LU13) förutsätter utskottet att beredningsarbetet bedrivs
skyndsamt och att regeringen återkommer till riksdagen med ett lagförslag
snarast möjligt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L285.
Skeppsvrak
Utskottets förslag i korthet
Utskottet bör avslå motionsyrkanden om skydd av skeppsvrak. Enligt utskottets
mening är det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida. Jämför
reservation 3 (v).
Bakgrund
Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. innehåller i 2 kap. bestämmelser om
fasta fornlämningar och fornfynd samt bestämmelser om skydd, vård och
undersökning av fornlämning och plats där fornfynd påträffats. Fasta
fornlämningar är skyddade enligt lagen. Som fast fornlämning räknas bl.a.
ett varaktigt övergivet skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha
gått sedan skeppet blev vrak.
I lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning anges att den som vill bärga
sjunket gods som har övergetts av ägaren efter ansökan hos länsstyrelsen
kan få ensamrätt till bärgning enligt lagen. Ensamrätten omfattar såväl
sjunket fartyg som gods. Den innebär en rätt för bärgaren att utan intrång
av andra under en viss tid och på närmare angiven plats bärga godset.
Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna
och enskilda intressen. I ett beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall medföra
skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen. I förarbetena
till lagen har i det sammanhanget angetts bl.a. att ensamrätt inte utan
vidare bör medges den som avser att endast ta upp enstaka föremål från t.
ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns att dyrbara detaljer
plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar, kanske till hinder för
sjöfarten, bör föreskrifter kunna ges även med avseende på omfattningen av
bärgningen (prop. 1984/85:7 s. 27).
Enligt lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd skall den som
bärgar ett övergivet fartyg, skeppsvrak, redskap eller gods som hör till
ett fartyg anmäla fyndet hos en polismyndighet, tjänsteman vid kustbevakningen
eller tulltjänsteman. Om bärgning har skett skall en kungörelse med
föreläggande för ägaren att anmäla sig inom en viss tid utfärdas. Det bärgade
fyndet lämnas ut till ägaren, om han eller hon ger sig till känna inom
förelagd tid och styrker sin rätt. Om ägaren inte anmäler sig inom den
angivna tiden tillfaller fyndet bärgaren.
Motionen
I motion Kr328 framhåller Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vikten av att värna
det kulturarv som finns i svenska vatten. Motionärerna anför att den s.k.
vrakplundringens inriktning är mycket oroväckande ur kulturhistorisk
synvinkel och att de vrak som är särskilt utsatta ofta är förlista för
mindre än etthundra år sedan och därför saknar skydd enligt kulturminneslagen.
Enligt motionärerna missbrukas också lagen om ensamrätt till bärgning,
vilken därför bör ändras så att den inte gäller fartygsvrak (yrkande 2).
För att förhindra plundring av övergivna vrak har andra kulturstater,
enligt vad som anförs i motionen, lagstiftat att alla vrak som kan betraktas
som övergivna eller ägarlösa tillhör staten. Motionärerna anser att sådan
lagstiftning bör införas även i Sverige och begär att regeringen snarast
lägger fram förslag om detta (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att kulturutskottet vid flera tillfällen
har behandlat motioner om skydd för skeppsvrak med ett innehåll som ligger
i linje med nu aktuella motionsyrkanden, senast i det av riksdagen godkända
betänkande 2002/03:KrU2. I det sammanhanget har kulturutskottet, med
anledning av den tidsgräns om etthundra år som finns för skydd enligt
kulturminneslagen, uttalat bl.a. att det med ett bibehållande av tidsgränsen
kan finnas en risk att en del av vårt kulturarv går förlorat. Kulturutskottet
har emellertid funnit att Riksantikvarieämbetet såsom ansvarig myndighet
för frågor om kulturarvet borde bedöma om hundraårsgränsen bör bibehållas
eller om lagskyddet för skeppsvrak bör vidgas. Sådana diskussioner har
enligt uppgift också inletts mellan Riksantikvarieämbetet och andra berörda
instanser.
Enligt lagutskottets mening har det i motionen inte anförts något som nu
påkallar någon åtgärd från riksdagens sida såvitt gäller bestämmelserna
i lagen om ensamrätt till bärgning. Inte heller i övrigt finns skäl för
utskottet att föreslå något initiativ från riksdagen med anledning av
motionsyrkandena. Riksdagen bör därför avslå motion Kr328 yrkandena 2 och
3.

Reservationer

1. Preskription, punkt 2 (m, fp, kd)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne Andersson (kd), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om definitiv preskription. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L267.
Ställningstagande
Vi anser att det är angeläget med en översyn av de allmänna
preskriptionsreglerna
och möjligheterna till preskriptionsavbrott. I det sammanhanget bör frågan
om införande av definitiv preskription övervägas.
Enligt dagens regelverk kan en fordringsägare enkelt avbryta preskriptionen
och på så sätt förlänga preskriptionstiden med ytterligare tio respektive
tre år, om det är en konsumentfordran. Ett sådant avbrytande kan ske flera
gånger, vilket kan få till följd att preskription i realiteten aldrig
inträder. Kronofogdemyndigheten kan inte heller vägra verkställighet om
inte gäldenären gör gällande att preskription har inträtt, och kunskapen
om preskriptionsreglerna är bristfällig hos de flesta gäldenärer.
Skuldsaneringsinstitutet kan endast i begränsad utsträckning hjälpa
människor ut ur skuldfällan. Ett system med definitiva preskriptionstider
skulle vara ett bättre alternativ, som dessutom kommer att påverka
kreditgivningen i positiv riktning. Det får också bedömas vara högst rimligt
att människor någon gång blir befriade från ett betalningsansvar och på
så sätt kan återkomma till en ekonomiskt tillfredsställande situation.
Ett införande av definitiva preskriptionstider innehåller en mängd
frågeställningar och måste därför föregås av en noggrann utredning. Det får
ankomma på regeringen att tillsätta en sådan utredning.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L267, som sin
mening ge regeringen till känna.

2. Dröjsmålsränta, punkt 3 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om dröjsmålsränta. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:L252.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning framstår det som uppenbart att dröjsmålsräntan
enligt 6 § räntelagen i dag är alltför hög. Den nuvarande nivån på
dröjsmålsräntan medför att det är klart lönsamt för en kreditgivare att en
skuld löper med dröjsmålsränta. Detta är inte rimligt, och mot den bakgrunden
anser jag att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram lagförslag
som anpassar dröjsmålsräntan till en sådan nivå att den överensstämmer
med de intentioner som tidigare har gällt för nivån på dröjsmålsräntan.
Vad
som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L252, som sin mening
ge regeringen till känna.

3. Skeppsvrak, punkt 7 (v)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om lagstiftning om skeppsvrak. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Kr328 yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Jag delar motionärernas uppfattning om vikten av att värna det kulturarv
som finns i svenska vatten. Den vrakplundring som nu äger rum är mycket
oroväckande ur kulturhistorisk synvinkel, och de vrak som är särskilt
utsatta är ofta förlista för mindre än etthundra år sedan, vilket innebär
att de saknar skydd enligt kulturminneslagen. Som motionärerna anför står
också lagen om ensamrätt till bärgning i direkt motsats till möjligheterna
att bevara och skydda ett vrak. I andra länder finns lagstiftning som
innebär att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller ägarlösa
tillhör staten - detta för att förhindra plundring av dem. Ett införande
av sådan lagstiftning i Sverige skulle ge möjligheter att från antikvarisk
sida argumentera för det kulturhistoriska värdet i vraken, trots att de
förlist för mindre än etthundra år sedan. Skapar vi inte detta utökade
skydd riskerar vi att förlora en betydelsefull del av vårt gemensamma
kulturarv. Det får ankomma på regeringen att lägga fram erforderliga
lagförslag i enlighet med det anförda.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion Kr328 yrkandena
2 och 3, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:L252 av Per Rosengren m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som anpassar dröjsmålsräntan
till en sådan nivå att den överensstämmer med de intentioner som tidigare
framförts i författningstexter.
2003/04:L253 av Anne-Marie Pålsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att skuldsaneringslagen skall utsträckas till att omfatta också
aktiva näringsidkare.
2003/04:L267 av Jan Ertsborn (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om införande av regler om definitiv preskription.
2003/04:L285 av Rigmor Stenmark (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om herrelös mark.
2003/04:L301 av Inger Jarl Beck (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av att se över skyddet för anställda i sådana familjeföretag
som när företaget går dåligt inte fullgör sina löneförpliktelser.
2003/04:L330 av Jan Emanuel Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om skuldfrysning för intagna på fängelser.
2003/04:L345 av Kenth Högström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga ett sannolikt kreditdränage
på svensk landsbygd då den nya förmånsrättslagen och Basel 2-reglerna
börjar tillämpas.
2003/04:Kr328 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

2. Riksdagen beslutar om ändring i lagen om ensamrätt till bärgning
så att den inte gäller fartygsvrak.
3. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till
lagstiftning om att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller
ägarlösa övergår i statens ägo.