Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande

2003/04:KUU1

Europeiska konventet om EU:s framtid (skr.2003/04:13)

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
skrivelse 2003/04:13 Europeiska konventet om EU:s
framtid jämte motioner.
Utskottet redogör i sina ställningstaganden för
vad som enligt utskottets uppfattning bör vara
Sveriges utgångspunkter under den pågående
regeringskonferensen. Utskottet föreslår att
riksdagen godkänner vad utskottet anfört och vad
regeringen i övrigt anfört i skrivelsen. Regeringens
skrivelse bör läggas till handlingarna.

Utskottet framhåller att Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen är ett uttryck för en strävan att
tillsammans med andra länder lösa gemensamma
problem. Frågor som är gränsöverskridande och där
det nationella beslutsfattandet inte räcker till för
att nå politiska mål behöver lösas i samverkan med
andra länder. Det kan röra miljöfrågor och kamp mot
gränsöverskridande brottslighet. Europeiska unionen
kommer tack vare utvidgningen i maj 2004 med tio nya
medlemsstater att bli en bredare europeisk
samarbetsorganisation.

Utskottet anser att konventets arbete varit
framgångsrikt. Konventets förslag innebär ett
angeläget förtydligande av samarbetets natur och
omfattning genom att reglerna förs samman i ett
samlat och välstrukturerat fördrag. Konventets
förslag är en bra grund för regeringskonferensen och
kan med de förändringar som utskottet förordar i
detta betänkande bilda en god helhet. Det ligger i
medlemsstaternas och EU-medborgarnas intresse att
huvuddragen i konventets förslag förverkligas.

En viktig utgångspunkt är att det är medlemsstaterna
som är avtalsslutande parter i de grundläggande
fördrag som reglerar EU:s verksamhet. EU är i
grunden ett mellanstatligt samarbete som bygger på
principen om tilldelade befogenheter. Det är
medlemsstaterna själva som disponerar fördragen och
som har det avgörande inflytandet över EU:s
utveckling. Det nya konstitutionella fördraget
bekräftar detta förhållande. Redan i artikel I-1
sägs att Europeiska unionen tilldelas befogenheter
av medlemsstaterna för att deras gemensamma mål ska
uppnås. I artikel I-9 anges att varje befogenhet som
inte har tilldelats unionen i konstitutionen ska
tillhöra medlemsstaterna. Också i finansiellt
hänseende handlar det om tilldelad kompetens.

Den fördragsändring som nu är aktuell, genom det
nya konstitutionella fördraget, innebär i huvudsak
att området för gemensamt beslutsfattande i EU
bekräftas. Samarbetsformerna för de frågor som i
dagens EU-fördrag ligger i tredje pelaren
(polissamarbete och straffrättsligt samarbete)
förstärks genom ändrade beslutsformer och rättsliga
instrument. Unionens yttre åtgärder ska stärkas och
samordnas bättre.

Riksdagens beslut med anledning av detta betänkande
ska enligt utskottets mening vara styrande för
regeringens förhandlingsarbete. Utskottet
förutsätter således att regeringen driver
förhandlingarna i enlighet med riksdagens beslut.

Utskottet välkomnar att regeringen eftersträvar
bred politisk samsyn kring hur det framtida
konstitutionella fördraget ska utformas.
Utskottet är väl medvetet om att förhandlingar
kräver kompromisser. Regeringen måste i
förhandlingsarbetet agera utifrån det mandat som ges
genom riksdagens beslut. De kompromisser som i de
fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får
diskuteras med och förankras hos riksdagens partier
i de former för samråd som gäller. Det är viktigt
att regeringen har handlingsutrymme i
förhandlingarna så att regeringen kan agera i
Sveriges intresse.

Huruvida det framtida fördraget bör bli föremål för
folkomröstning får prövas av den riksdag som har att
ta slutlig ställning till fördraget. Allmänt sett
vill dock utskottet erinra om att Europeiska unionen
förblir ett i grunden mellanstatligt samarbete där
varje stats godkännande krävs för att förändra EU:s
kompetens på ett område. Europeiska unionen kan inte
själv ta sig beslutanderätt. Denna grundläggande
princip, som var en av förutsättningarna vid
folkomröstningen 1994 om svenskt medlemskap, består.

Konstitutionella frågor

Utskottet delar regeringens uppfattning att
principen om unionsrättens företräde är fast
etablerad sedan lång tid tillbaka, men vill
framhålla vikten av att ett kompletterande
perspektiv tydliggörs. Unionen ska, enligt artikel
I-5.1 i konventets förslag, respektera
medlemsstaternas nationella identitet, som kommer
till uttryck i deras politiska och konstitutionella
grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala
självstyret. Unionen skall vidare respektera
medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner,
inbegripet funktioner vars syfte är att hävda deras
territoriella integritet, upprätthålla lag och
ordning och skydda den inre säkerheten. Utskottet
vill också erinra om artikel I-7.3 där det sägs att
de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i
Europakonventionen, och såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna
principer.

I syfte att göra förhållandet mellan unionsrättens
företräde och de nämnda reglerna tydligt förordar
utskottet att artikel I-10.1 om unionsrättens
företräde kompletteras med en hänvisning till
artiklarna I-5.1 och I-7.3.
Utskottet är medvetet om att det inom ramen för
regeringskonferensen pågår en teknisk översyn av
konventets förslag. I det arbetet har förslag förts
fram om att artikel I-10.1 om unionsrättens
företräde ska placeras omedelbart efter artikel I-5
i konventets förslag. Utskottet finner ingen
anledning att i detalj diskutera artiklarnas
placering, men vill understryka att det är angeläget
att innehållet i artiklarna I-5.1 och I-7.3
framhålls i samma sammanhang som unionsrättens
företräde. Det kan ske genom en hänvisning i det som
i konventets förslag är artikel I-10.1, men andra
lösningar som uppnår samma syfte kan vara möjliga.
Utskottet föreslår att riksdagen gör ett
tillkännagivande i denna fråga.

I konventets förslag ges möjlighet att fatta beslut
om övergång från en beslutsregel till en annan, de
s.k. passerellerna. Utskottet är kritiskt mot denna
lösning. Ett syfte med ett nytt samlat fördrag är
att man i detta fördrag ska reglera framtida
beslutsformer. När alla frågor är uppe kan man ta
ett samlat grepp och göra en enhetlig bedömning.
Reglerna ska bara kunna ändras när fördraget ändras.
Utskottet motsätter sig att Europeiska rådet ska
kunna fatta dessa beslut. Utskottet anser mot
bakgrund av det anförda att regeringen bör verka för
att passerellerna inte finns med i
regeringskonferensens slutliga överenskommelse.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna
fråga.

Unionens struktur

Utskottet välkomnar den tydliga struktur på
fördraget som konventet föreslår. Därmed kan
medborgarna lättare ta del av det regelverk som styr
unionen. Avskaffandet av pelarstrukturen leder också
till ökad tydlighet, även om skilda beslutsregler
fortfarande kan gälla för olika områden.

Unionens värden och mål

Utskottet gör helhetsbedömningen att konventets
förslag innebär att öppenheten stärks i det
konstitutionella fördraget jämfört med gällande
fördrag. Det hindrar inte att regeringen bör bevaka
om öppenheten kan stärkas ytterligare under
regeringskonferensen. En möjlighet vore i så fall
att verka för att principen om öppenhet nämns
tidigare i fördraget.

Utskottet välkomnar att jämställdhet återfinns
bland de värden som lyfts fram i det
konstitutionella fördraget. Utskottet anser att
regeringen ska driva frågan så att det i samtliga
språkversioner framgår att jämställdhet mellan
kvinnor och män är inkluderat i jämlikhetsbegreppet.
Arbetsmarknadsutskottet betonar i sitt yttrande till
utskottet att regeringen i regeringskonferensen
kraftfullt måste verka för klara och tydliga
skrivningar om att jämställdhet mellan kvinnor och
män lyfts fram bland de grundläggande värdena.
Utskottet förutsätter vidare att regeringen driver
frågan om folkhälsa i arbetet med det nya fördraget.
Dock måste en sådan strävan beakta att
folkhälsopolitikens utformning är ett nationellt
ansvar.

Grundläggande rättigheter

Utskottet välkomnar att konventet föreslår att
unionen ska ansöka om en anslutning till
Europeiska konventionen om skydd för mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av att EU
ska ansöka om anslutning till
Europakonventionen och de förtydliganden av
stadgan som gjorts under konventets gång,
ställa sig bakom konventets förslag om
införlivande av EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna.

Unionens befogenheter

Utskottet välkomnar konventets förslag om
kompetensavgränsning. Konventets förslag innebär ett
angeläget förtydligande jämfört med dagens
situation.

När det gäller frågan om kompetensfördelningen
mellan unionen och medlemsstaterna är det också
viktigt att erinra om artikel I-9, där det sägs att
varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i
konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Någon
närmare reglering av vad som ligger på
medlemsstatsnivå vore direkt missvisande. Det är
medlemsstaterna som överlämnar kompetens inom
begränsade områden för att gemensamt fatta beslut
inom dessa områden.

Institutionerna

Utskottet vidhåller sin uppfattning från våren 2003
(bet. 2002/03:KUU1 s. 21) att nackdelarna med en
vald ordförande i Europeiska rådet överväger. En
vald ordförande för Europeiska rådet skulle enligt
utskottets uppfattning sannolikt rubba maktbalansen
både mellan institutionerna och inom Europeiska
rådet. Ett rotationssystem för ordförandeskapet i
Europeiska rådet och i ministerrådet har den mycket
stora fördelen att det är helt rättvist och ger alla
stater den unika inblicken i EU:s inre verksamhet
som ordförandeskapet ger. Ordningen med roterande
ordförandeskap för Europeiska rådet, eventuellt i
någon form av gruppordförandeskap, bör enligt
utskottets uppfattning bevaras. Utskottet föreslår
ett tillkännagivande i denna fråga.

I frågan om kommissionärer anser utskottet att en
ordning med en kommissionär från varje medlemsstat
och som har rösträtt bidrar till legitimiteten för
EU och för kommissionen. Det ligger inte minst i de
små ländernas intresse att alla kommissionärer
deltar i kommissionskollegiet på samma villkor.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna
fråga.
När det gäller Europaparlamentets säte kan
utskottet dela den irritation som framförs i några
motioner över den rådande ordningen där parlamentet
delar sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg.
Utskottet förutsätter att regeringen stöder alla
strävanden att parlamentets permanenta flyttning
mellan två orter upphör.
Utskottet tar avstånd från konventets förslag om
ett särskilt lagstiftningsråd.
Regeringen bör driva kravet på ökad
kvinnorepresentation i olika EU-organ inom ramen
både för regeringskonferensen och i andra
sammanhang.

Nationella parlament

Utskottet välkomnar den stärkta roll som konventet
föreslår för nationella parlament. Utskottet slår
fast att det är viktigt att regeringen i
regeringskonferensen verkar för att konventets
förslag i denna del upprätthålls eller t.o.m.
skärps.

Särskilt den nya subsidiaritetsmekanismen innebär
en gentemot regeringarna egen och oberoende roll för
parlamenten. Om nationella parlament är aktiva i EU-
frågorna kan det demokratiska inflytandet och
legitimiteten öka. Utskottet delar regeringens
uppfattning att det är viktigt att riksdagens roll i
subsidiaritetsprövningen utformas på ett sätt som
överensstämmer med kompetensfördelningen mellan
riksdag och regering. EU-frågornas speciella
karaktär, dvs. att det kan röra frågor som annars
skulle ha beslutats av riksdagen nu avgörs av EU:s
ministerråd och Europaparlamentet, innebär att
riksdagens roll blir mer central än i traditionell
utrikespolitik.

Öppenhet och demokrati

Utskottet välkomnar de framsteg som gjorts inom
konventet rörande öppenheten. Det är t.ex. positivt
att öppenhetsreglerna utsträcks till att gälla
samtliga institutioner. Vidare är det av stor vikt
att rådets sammanträden ska vara offentliga när
lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Lagar ska
stiftas offentligt. Regeringen bör överväga hur
öppenheten i rådets arbetsgrupper och
förlikningskommittéerna mellan rådet och parlamentet
kan öka.

Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar
att konventets förslag upprätthålls och om möjligt
förstärks. Öppenheten är central för möjligheten att
utkräva ansvar av politiker och tjänstemän.
Utskottet framhåller vikten av meddelarskydd. Den
svenska erfarenheten visar att yttrandefrihet och
meddelarskydd motverkar ineffektivitet och
korruption. Öppenhet och insyn befrämjar en god
förvaltning.
Utskottet kan inte ställa sig bakom konventets
förslag om s.k. medborgarinitiativ på EU-nivå.
Ordningen med medborgarinitiativ på EU-nivå kan ge
intryck av att EU, med stöd av ett
medborgarinitiativ, kan agera på nya områden där
fördraget inte ger kompetens.

Övriga utskotts yttranden

Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

Justitieutskottet framhåller att konventets förslag
innehåller en rad olika åtgärder som syftar till att
förstärka samarbetet mot den gränsöverskridande
brottsligheten. I stora delar innebär förslagen att
redan enligt fördraget gällande eller i praxis
tillämpade regler överförs till det nya
konstitutionella fördraget. I en del fall innebär
förslagen en vidareutveckling av en redan tillämpad
ordning och i några fall utvidgas unionens kompetens
genom skapandet av nya rättsliga grunder.
Justitieutskottet ställer sig i huvudsak positivt
till inriktningen på förslagen även om man
kommenterar en del förslag, särskilt sådana frågor
där motioner föreligger.

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens
uppfattning att den gemensamma asyl- och
invandringspolitiken ska ha en hög nivå vad avser
humanitet, tillämpning av asylrätt och
internationella åtaganden. Även om rådet kommer att
fatta beslut med kvalificerad majoritet på sätt
konventet föreslagit kan det förmodas att det kommer
att ta lång tid innan en sådan gemensam politik
föreligger. Det är en svår avvägning hur situationen
dessförinnan bör hanteras, inte minst med hänsyn
till vad som framkom vid utfrågningen om att det
finns såväl fördelar som nackdelar med nuvarande
miniminormer. Utskottet stannar därför för att godta
den avvägning regeringen, i avvaktan på riksdagens
ställningstagande, gjort inför de fortsatta
förhandlingarna och som bl.a. innebär att en
medlemsstat vid tillskapandet av den gemensamma och
enhetliga politiken ska kunna tillämpa de bättre
villkor som följer av statens nationella lagar.

Yttre åtgärder

När det gäller unionens yttre åtgärder ställer sig
sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
bakom den grundläggande analysen och
problemformuleringen från konventet, nämligen att
det finns utrymme för ökad politisk samordning och
samverkan i EU:s yttre agerande. Konventets förslag
innebär tydliga möjligheter till förstärkt samverkan
avseende dessa aspekter och därmed en förstärkning
av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Detta ligger i Sveriges intresse. Genom att Sverige
kan agera genom unionen stärks Sveriges röst i
världen. Inget av förslagen påverkar Sveriges
möjligheter att fortsätta föra en militärt
alliansfri politik. Utskottet noterar att det i
konventets slutdokument inte finns något förslag om
ömsesidiga försvarsgarantier. Enligt utskottets
mening skall EU inte utvecklas till en militär
allians med bindande försvarsgarantier.

Försvarsutskottet anför att förslaget om en
solidaritetsklausul ligger väl i linje med Sveriges
vidgade syn på säkerheten, för att kunna möta ett
bredare spektrum av hot än tidigare. Utgångspunkten
är att stödet – precis som i dag – skall vara
frivilligt och ges efter de regler för insatsbeslut
som redan gäller.

Övriga politikområden

Finansutskottet anför att ett mål för regelverket
avseende EU-budgetens utgifter bör vara att den
institutionella balansen behålls.

Kulturutskottet konstaterar att EU:s möjligheter
att agera på kulturområdet hittills har varit
begränsade och kulturutskottet utgår från att så
förblir fallet också om det nya fördragsutkastet
antas av regeringskonferensen.
Socialutskottet erinrar om att man vid flera
tillfällen har uttalat sin principiella ståndpunkt
att tobaksodling inte bör stödjas med medel ur EU:s
budget. Sverige arbetar aktivt med frågor om
tobaksprevention och anser att det i första hand är
en folkhälsofråga.
Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning bör
regeringen i regeringskonferensen söka vinna gehör
för en reglering i fördraget av rätten till
gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder.
Trafikutskottet betonar att väl fungerande
transporter inom EU utgör en viktig förutsättning
för den inre marknadens funktion. Regelverket på
detta område utgör därmed en av hörnstenarna i
fördraget.
För att riksdag och regering skall kunna driva en
effektiv ekonomisk politik är det enligt
skatteutskottets mening en förutsättning att en
oinskränkt rådighet över beslut som rör skatter
finns kvar på den nationella nivån.
I enlighet med yttrandet från miljö- och
jordbruksutskottet föreslår sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet ett
tillkännagivande i frågan om ett protokoll om
hållbar utveckling. Det vore värdefullt om målet om
hållbar utveckling kunde lyftas fram i ett protokoll
till det nya fördraget. Regeringen bör därför
närmare pröva förslaget.

Ett par motionsyrkanden tillstyrks med anledning av
de tillkännagivanden som utskottet föreslår och som
redovisats ovan. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats reservationer från
samtliga sju partier. Sex partier (m, fp, kd, v, c
och mp) har också lämnat särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Samarbete i Europeiska unionen
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K288
yrkandena 3, 4 och 7, 2002/03:K432 yrkandena 1
och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:K10
yrkandena 1–3, 2003/04:K12 yrkande 1,
2003/04:K353, 2003/04:K416 yrkande 2 samt
2003/04:K419 yrkandena 1 och 3.
Reservation 1 (v)
Reservation 2 (c)
Reservation 3 (mp)
2. Konventsmetoden
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K432
yrkande 8 samt 2003/04:
K416 yrkande 6.
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (v, mp) – motiv.

3. Tidsschemat för regeringskonferensen

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 75.
Reservation 6 (v, mp)

4. Mandat

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 4.

5. Folkomröstning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K1
yrkandena 2 och 3, 2003/04:
K9 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkandena 76 och
77.
Reservation 7 (v, mp)
Reservation 8 (c) - motiv.

Konstitutionella frågor

6. Yttrande från Lagrådet

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 3 i
denna del.
Reservation 9 (v, mp)

7. Unionsrättens företräde

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört om unionsrättens företräde.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2003/04:K2 yrkande 21 samt 2003/04:K10 yrkandena
11 och 43.
Reservation 10 (v, mp)

8. Förenlighet med svensk grundlag

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K1 yrkande
1, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del och
2003/04:K13 yrkande 74.
Reservation 11 (v, mp)

9. Övergångsmöjligheter rörande
beslutsregler (passerellerna)

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört om passerellerna. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2
yrkande 23 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 8,
2003/04:K9 yrkande 3 i denna del, 2003/04:K10
yrkande 16, 2003/04:K12 yrkande 8 i denna del,
2003/04:
K13 yrkande 15 samt 2003/04:K416 yrkande 11.

10. Flexibilitetsklausulen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
23 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 6, 2003/04:K9
yrkande 3 i denna del, 2003/04:K12 yrkande 8 i
denna del samt 2003/04:K13 yrkande 14.
Reservation 12 (fp, kd, v, c, mp)

Unionens struktur

11. Fördragets struktur

Riksdagen avslår motion 2003/04:K416 yrkandena
1 och 18.
Reservation 13 (mp) - motiv.

12. Euratom

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
2 och 2003/04:K13 yrkande 50.
Reservation 14 (v, mp)

13. Unionen som juridisk person

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431
yrkande 2, 2003/04:K13 yrkande 29 och
2003/04:K416 yrkande 4.
Reservation 15 (mp)

Unionens upprättande, värden och mål

14. Värden och mål

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
3 och 2003/04:K10 yrkande 8.
Reservation 16 (kd)

15. Federalismens principer

Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 1.
Reservation 17 (c)
Reservation 18 (fp) - motiv.

16. Unionens symboler

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
1 och 2003/04:K13 yrkande 27.
Reservation 19 (v, mp)

17. Öppenheten

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 23.
Reservation 20 (mp)

18. Kristendomen i ingressen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
1 och 2003/04:K416 yrkande 7.
Reservation 21 (kd)

19. Jämställdhet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K3,
2003/04:K9 yrkande 28 och 2003/04:K13 yrkande 25.
Reservation 22 (mp)

20. Folkhälsa

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K6 i denna
del, 2003/04:K7 och 2003/04:K12 yrkande 20.
Reservation 23 (fp, kd, c, mp)

21. Barns rättigheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 26.
Reservation 24 (mp)

22. Djurskydd

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 24.
Reservation 25 (v, mp)

23. Socialt och ekologiskt hållbar
utveckling

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 30 i
denna del.
Reservation 26 (v, mp)

Grundläggande rättigheter

24. Anslutning till Europakonventionen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K271
yrkande 7 och 2003/04:
K416 yrkande 8.

25. Stadgan om grundläggande rättigheter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
4, 2003/04:K10 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 28
och 2003/04:K416 yrkande 3.
Reservation 27 (v)
Reservation 28 (mp)

Unionens befogenheter

26. Principen om tilldelade befogenheter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
4 och 2003/04:K10 yrkande 5.

27. Återtagande av befogenheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 22.

28. Befogenhetskategorier

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
20, 2003/04:K10 yrkande 12 och 2003/04:K416
yrkande 10.
Reservation 29 (m)

29. Beslut inom kategorin stödjande
åtgärder

Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 15.
Reservation 30 (c, mp)

Unionens institutioner

30. Parlamentarism eller maktdelning

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 13.
Reservation 31 (m)
Reservation 32 (fp) - motiv.

31. Vald ordförande för Europeiska rådet

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört om vald ordförande för
Europeiska rådet. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 7,
2003/04:K8 yrkande 9, 2003/04:K9 yrkande 7,
2003/04:K10 yrkandena 6 och 14, 2003/04:K12
yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:K13 yrkande 1.
Reservation 33 (s)

32. Arbetet i Europeiska rådet

Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkandena 8
och 9.
Reservation 34 (c)

33. Kommissionens sammansättning och
tillsättning

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört om kommissionens sammansättning
och tillsättning. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 10,
2003/04:K8 yrkande 13, 2003/04:K10 yrkande 17,
2003/04:K12 yrkande 2, 2003/04:
K13 yrkande 4 samt 2003/04:K416 yrkande 17.

34. Röstregler i rådet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431
yrkandena 8 och 9, 2003/04:K2 yrkande 13,
2003/04:K8 yrkande 7, 2003/04:K9 yrkande 9,
2003/04:K12 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 2 samt
2003/04:K416 yrkandena 15 och 16.
Reservation 35 (kd)
Reservation 36 (c)
Reservation 37 (v, mp)

35. Europaparlamentets ställning

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 5.
Reservation 38 (v)

36. Europaparlamentets namn

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 9.
Reservation 39 (v, mp)

37. Europaparlamentets säte

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K202,
2002/03:K291, 2002/03:
K431 yrkande 10, 2003/04:K210 och 2003/04:K416
yrkande 19.

38. Kommissionens roll och initiativrätt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K288
yrkande 6, 2002/03:K432 yrkande 6, 2003/04:K2
yrkandena 11, 14 och 16, 2003/04:K9 yrkande 6
samt 2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12.
Reservation 40 (v)
Reservation 41 (c)
Reservation 42 (mp)

39. Ordförandeskap för ministerrådet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
10 och 2003/04:K10 yrkande 15.

40. Lagstiftningsråd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
11 och 2003/04:K9 yrkande 12 i denna del.

41. Kvinnor i institutionerna

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 29.
Reservation 43 (v, mp)

De nationella parlamentens roll

42. De nationella parlamentens roll

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431
yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande 7 i denna
del, 2003/04:K2 yrkandena 17–19, 2003/04:K8
yrkande 2, 2003/04:K9 yrkande 10, 2003/04:K10
yrkande 10, 2003/04:K12 yrkandena 5 och 6,
2003/04:K13 yrkandena 70–73 samt 2003/04:K416
yrkandena 13 och 14.
Reservation 44 (v, mp)
Reservation 45 (c)

Instrument och beslutsprocedurer

43. Rättsliga instrument

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
11 och 2003/04:K416 yrkande 12.

44. Delegerad normgivning

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 12 i
denna del.
Reservation 46 (v, mp)

Öppenhet och demokrati

45. Öppenheten i EU

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431
yrkande 11, 2003/04:K2 yrkandena 2 och 6,
2003/04:K8 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkande 19,
2003/04:K13 yrkandena 11, 16 och 17, 2003/04:K276
samt 2003/04:
K416 yrkande 24.
Reservation 47 (v, mp)

46. Dialog med det civila samhället

Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 5.

47. Yttrandefrihet och meddelarskydd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
3, 2003/04:K8 yrkande 16 samt 2003/04:K13 yrkande
20.
Reservation 48 (v, c)
Reservation 49 (mp)

48. Öppenhet i Europeiska centralbanken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8
yrkande 14 och 2003/04:K13 yrkande 19.

49. Parlamentarisk kontroll av Europeiska
centralbanken

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 10.
Reservation 50 (mp)

50. Europeiska politiska partier

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 18.
Reservation 51 (v , mp)

51. Medborgarinitiativ

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
4, 2003/04:K8 yrkande 17, 2003/04:K10 yrkande 20,
2003/04:K13 yrkande 21 samt 2003/04:
K416 yrkande 21.
Reservation 52 (c, mp)
Reservation 53 (kd)

Medlemskap i unionen

52. Medlemskap i unionen

Riksdagen avslår motion 2003/04:K416 yrkandena
5 och 9.

Unionens finanser

53. Beslut om unionens finanser

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande
21, 2003/04:K13 yrkande 22 samt 2003/04:K416
yrkande 37.
Reservation 54 (m, fp, c)
Reservation 55 (kd)
Reservation 56 (mp)

54. Revisionsrätten

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K12 yrkande
10 och 2003/04:K13 yrkande 13.
Reservation 57 (fp)
Reservation 58 (mp)

55. Samordning av den ekonomiska
politiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
18, 2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkandena
7 i denna del och 22, 2003/04:K13 yrkande 65,
2003/04:K381 yrkande 2 och 2003/04:K416 yrkande
33.
Reservation 59 (m)
Reservation 60 (kd)
Reservation 61 (v)
Reservation 62 (mp)

56. Skattefrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
34, 2003/04:K9 yrkande 14 samt 2003/04:K13
yrkandena 52–54.
Reservation 63 (fp, kd, c, mp)

57. EMU:s tredje steg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
37, 2003/04:K9 yrkande 32, 2003/04:K13 yrkande
62, 2003/04:K377 samt 2003/04:K381 yrkande 1.
Reservation 64 (v, mp)
Reservation 65 (c)

Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

58. Beslutsformer på det rättsliga
området

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena
41 och 42.
Reservation 66 (v, mp)

59. Europeiska rådet samt ständiga
kommittén

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkandena
23 och 25.
Reservation 67 (m)

60. Brottsförebyggande åtgärder

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 26.
Reservation 68 (m)

61. Straffrättsligt samarbete

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2
yrkandena 26–28 och 31, 2003/04:K8 yrkande 20,
2003/04:K9 yrkande 19 i denna del och 2003/04:K12
yrkande 18.
Reservation 69 (v, mp)

62. Polis- och åklagarsamarbete

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
30, 2003/04:K9 yrkandena 17 och 19 i denna del
samt 2003/04:K13 yrkandena 43, 45 och 46.
Reservation 70 (v, mp)

63. En europeisk åklagare

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
32, 2003/04:K9 yrkande 18, 2003/04:K10 yrkande
27, 2003/04:K12 yrkande 19 och 2003/04:K13
yrkande 47.
Reservation 71 (m, c)

64. Unionens yttre gränser

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 48.

65. Asylpolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
29, 2003/04:K8 yrkande 19, 2003/04:K9 yrkande 20,
2003/04:K10 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K12
yrkandena 15 och 16 samt 2003/04:K13 yrkande 44.
Reservation 72 (fp, kd, c)
Reservation 73 (m)
Reservation 74 (v, mp)

66. Asylprotokollet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Sf257 yrkande
6.
Reservation 75 (v, mp)

Yttre åtgärder

67. Yttre åtgärder

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9
yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del,
2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11,
2003/04:K13 yrkande 37 samt 2003/04:K416 yrkande
23.
Reservation 76 (m)
Reservation 77 (fp)
Reservation 78 (kd)
Reservation 79 (v)
Reservation 80 (mp)

68. Röstregler inom GUSP

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
21 och 2003/04:K13 yrkande 36.
Reservation 81 (v, mp)

69. Utrikesministern

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
12, 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8,
2003/04:K10 yrkande 18, 2003/04:K12 yrkande 12
och 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7.
Reservation 82 (m)
Reservation 83 (fp)
Reservation 84 (kd)
Reservation 85 (v, mp)
Reservation 86 (c)

70. Försvarsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
24 i denna del, 2003/04:K8 yrkandena 22–24,
2003/04:K9 yrkandena 23 i denna del, 24, 26 och
27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 29,
2003/04:K12 yrkande 13, 2003/04:K13 yrkandena
30–34 samt 2003/04:Fö243 yrkande 2.
Reservation 87 (fp)
Reservation 88 (kd)
Reservation 89 (v, mp)

71. Försvarsmateriel

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
25, 2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23
i denna del, 2003/04:K12 yrkande 14 samt
2003/04:K13 yrkande 40.
Reservation 90 (fp)
Reservation 91 (v, mp)

72. Den gemensamma handelspolitiken

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 30.
Reservation 92 (m)

73. Samarbete med tredjeland

Riksdagen avslår motion 2003/04:K12 yrkande 17.
Reservation 93 (fp)

74. Sanktioner

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 38.
Reservation 94 (v, mp)

75. Internationella avtal

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
26 och 2003/04:K13 yrkande 39.
Reservation 95 (v, mp)

76. Solidaritetsklausulen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
30, 2003/04:K9 yrkandena 25 och 27 i denna del,
2003/04:K10 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkande
35.
Reservation 96 (v)
Reservation 97 (mp)

Andra politikområden

77. Inre marknaden

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena 55,
56 och 59.
Reservation 98 (mp)

78. Socialförsäkringsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10
yrkandena 7 i denna del och 32 i denna del,
2003/04:Sf242 yrkande 2, 2003/04:Sf288 yrkande 9
samt 2003/04:Sf360 yrkande 1.
Reservation 99 (m)
Reservation 100 (v, mp)

79. Sociala frågor och
arbetsmarknadsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
13 samt 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del.
Reservation 101 (v)

80. Gränsöverskridande fackliga
sympatiåtgärder

Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 16.
Reservation 102 (m, fp, kd, c) - motiv.

81. Arbetskraft från tredjeland

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 24
i denna del.
Reservation 103 (m)

82. Arbetsmarknadsparternas roll och den
sociala dialogen

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 32
i denna del.
Reservation 104 (m)
Reservation 105 (fp)

83. Folkhälsopolitiken och hälso- och
sjukvård

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K6 i denna
del, 2003/04:K10 yrkandena 33, 34 och 37 samt
motion 2003/04:K13 yrkande 66.
Reservation 106 (m)
Reservation 107 (mp)

84. Målen för jordbrukspolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
27, 2003/04:K10 yrkande 35 och 2003/04:K13
yrkande 67.
Reservation 108 (m)
Reservation 109 (kd)
Reservation 110 (mp)
Reservation 111 (fp) - motiv.

85. Fiskepolitik

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 68.
Reservation 112 (v, mp)

86. Ett djuretiskt hållbart samhälle

Riksdagen avslår motion 2003/04:K5.

87. Miljöpolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
28, 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del,
2003/04:K10 yrkande 36 samt 2003/04:K13 yrkandena
60 och 61.
Reservation 113 (v, mp)

88. Hållbar utveckling

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört om hållbar utveckling. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2
yrkande 33, 2003/04:K11 samt 2003/04:K13 yrkande
51.

89. Miljöbestämmelser

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2
yrkandena 35 och 36, 2003/04:
K13 yrkande 49 samt 2003/04:MJ434 yrkande 8.
Reservation 114 (v, mp)
Reservation 115 (c)

90. Århuskonventionen

Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena
57 och 58.
Reservation 116 (mp)

91. Transporter

Riksdagen avslår motion 2003/04:K4.

92. Rymden

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande
38 och 2003/04:K13 yrkande 63.
Reservation 117 (m, fp, v, c, mp)

93. Energi

Riksdagen avslår motion 2003/04:K8 yrkande 29.

94. Industri

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 39.
Reservation 118 (m)

95. Kultur

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 40.
Reservation 119 (m, v, mp)

96. Idrott

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande
41 och 2003/04:K13 yrkande 64.
Reservation 120 (m, v , c, mp)

97. Tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse

Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 42.
Reservation 121 (m)

98. Räddningstjänst

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
31 och 2003/04:K13 yrkande 69.
Reservation 122 (mp)

99. Regeringens skrivelse

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört samt
lägger regeringens skrivelse 2003/04:13 till
handlingarna.

Stockholm den 12 november 2003

På sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets
vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m),
Göran Magnusson (s), Carl B Hamilton (fp), Barbro
Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Holger
Gustafsson (kd), Lars Ohly (v), Birgitta Ahlqvist
(s), Helene Petersson (s), Tobias Krantz (fp),
Kerstin Lundgren (c), Inger Segelström (s), Nils
Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och
Kenneth G Forslund (s).

2003/04

KUU1

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
skrivelse 2003/04:13 Europeiska konventet om EU:s
framtid. Vidare behandlas de motioner som väckts med
anledning av skrivelsen samt vissa motioner som
väckts tidigare. Motionerna förtecknas i bilaga. Sex
partier har väckt parti- eller kommittémotioner med
anledning av skrivelsen. Sju andra följdmotioner
behandlas också i betänkandet. Cirka 250 yrkanden
har väckts med anledning av skrivelsen. Ett
femtiotal motionsyrkanden som väckts under allmänna
motionstiden 2002 och 2003 och som tar sikte på
fördragsmässiga frågor behandlas också i
betänkandet.

Den 13 oktober 2003 anordnade utskottet en
offentlig utfrågning med kommissionär Antonio
Vitórino om konventet och regeringskonferensen. En
utskrift av utfrågningen återfinns i betänkandets
del 2, bilaga 13. Utskottet höll den 21 oktober 2003
en sluten utfrågning med statssekreterare Lars
Danielsson, Statsrådsberedningen, dit övriga
utskotts ledamöter var inbjudna att närvara. Den 23
oktober 2003 frågade utskottet ut statssekreterare
Dan Eliasson, Justitiedepartementet, vid en intern
utfrågning tillsammans med justitieutskottet.
Socialförsäkringsutskottet höll den 23 oktober 2003
en offentlig utfrågning om asyl- och
migrationspolitik. Utfrågningen återfinns i del 2
som bilaga 14 till detta betänkande.

Utskottet har berett samtliga övriga utskott utom
konstitutionsutskottet och utrikesutskottet
tillfälle att yttra sig. Yttranden har avgivits av
tio utskott:

- Finansutskottet (FiU1y)
-
- Skatteutskottet (SkU2y)
-
- Justitieutskottet (JuU1y)
-
- Försvarsutskottet (FöU3y)
-
- Socialförsäkringsutskottet (SfU2y)
-
- Socialutskottet (SoU2y)
-
- Kulturutskottet (KrU1y)
-
- Trafikutskottet (TU1y)
-
- Miljö- och jordbruksutskottet (MJU2y)
-
Arbetsmarknadsutskottet (AU2y)

Näringsutskottet har beslutat att inte avge
yttrande. Partiernas ställningstaganden i
näringsutskottet har meddelats sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet genom
protokollsutdrag.

De inkomna synpunkterna från utskotten återfinns i
bilagorna 1–11 i betänkandets del 2.
Lagutskottet, utbildningsutskottet och
bostadsutskottet har avstått från att yttra sig.
Vidare har EU-nämnden beslutat att godkänna att
EU-nämndens kansli överlämnar en inom nämndens
kansli upprättad promemoria om regeringens
skrivelse. Utskottet har mottagit denna promemoria.
Utskottet har mottagit Europaparlamentets
resolution om sammankallandet av
regeringskonferensen samt en inbjudan från
Europaparlamentets konstitutionella utskott till
sammanträden om regeringskonferensen.
Utskottets hänvisningar i betänkandet till
konventets resultat avser den version som
överlämnades till Europeiska rådets ordförande den
18 juli 2003 (CONV 850/03).

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redovisas regeringens utgångspunkter
i samband med den regeringskonferens som inleddes i
oktober 2003. Konferensen förhandlar utifrån det
förslag till nytt s.k. konstitutionellt fördrag som
framlagts av konventet om EU:s framtid samt
ändringsförslag från medlemsstaterna. Efter
konferensens avslutning avser regeringen att
återkomma till riksdagen med de förslag som
konferensen föranleder.

Utskottets överväganden

Inledning: Samarbete i Europeiska
unionen

Regeringens skrivelse

Regeringen anför i skrivelsen att politiska verktyg
behövs för att hantera frågor som är genuint
gränsöverskridande och där det nationella
beslutsfattandet inte räcker till för att nå
politiska mål. I en utvidgad union, som spänner över
hela den europeiska kontinenten, blir det samtidigt
ännu viktigare att respektera varje lands kulturella
och politiska särprägel. Regeringen slår därför vakt
om principen att beslut ska fattas där det är
effektivast och så nära medborgarna som möjligt, den
s.k. subsidiaritetsprincipen.

Samarbetet inom Europeiska unionen måste anpassas
till de krav som utvidgningen av unionen och
internationaliseringen ställer. Regeringen vill
verka för en öppen och demokratisk union med en
kombination av gemensamt beslutsfattande och
mellanstatligt samarbete.
Erfarenheterna av det arbete som Sverige utfört i
unionen sedan landet blev medlem är mycket goda.
Svenska förslag om en sysselsättningsunion med
särskilda sysselsättningsmål för EU har blivit
verklighet. EU-länderna har enats om att samarbeta
som aktiva välfärdsstater med hållbara
välfärdssystem. Öppenheten har stärkts väsentligt
sedan Sverige blev medlem, liksom jämställdheten
mellan kvinnor och män. Inom miljöpolitiken har en
särskild kemikaliestrategi utarbetats och
Kyotoprotokollet om klimatförändring genomförts.
Svenska konsumenter och företag drar dagligen nytta
av den inre marknaden. Sverige har drivit arbetet
med livsmedel och konsument- och djurskydd framåt.
Sverige har utgjort en frihandelsvänlig kraft till
hjälp för fattigare delar av världen. På det
utrikespolitiska området har Sverige kunnat verka
för FN och folkrätten och de mänskliga rättigheterna
samt gemensamt med andra utarbetat och aktivt
medverkat i gemensamma fredsbevarande insatser på
platser som forna Jugoslavien och nu senast i Kongo.
Genom att dela med sig av en liten del av landets
suveränitet har Sverige också kunnat låna av andras.
Genom medlemskapet i EU har Sverige inte bara kunnat
påverka omvärlden för egen del utan spelat en större
roll i internationella frågor än vad landet hade
förmått på egen hand.
Snart tio år efter inträdet i unionen har EU-
medlemskapet ett brett stöd hos den svenska
befolkningen. En förklaring kan vara de klart
urskiljbara positiva effekter som medlemskapet haft.
I dag är det naturligt att avsätta en termin eller
ett läsår vid en europeisk skola eller ett
universitet, att byta erfarenheter om kultur,
forskning eller arbetslivet i övrigt. Fler människor
har prövat på att arbeta utomlands. Svenska poliser
och åklagare har utvecklat ett nära samarbete med
sina europeiska kolleger för att bekämpa
människohandel, narkotikahandel och andra former av
allvarlig gränsöverskridande brottslighet.

Regeringen anser att konventsförslaget är en god
grund för regeringskonferensen. Det ger en tydligare
och mer överskådlig bild av samarbetet. Det ökar den
demokratiska förankringen av samarbetet liksom
öppenheten. Unionens grundläggande mål och
värderingar moderniseras. Samarbetet inom det
rättsliga området förstärks och unionens möjligheter
att agera gentemot omvärlden förbättras. Det slås
också tydligt fast att unionens kompetens är
begränsad till den som är överlåten av
medlemsstaterna. Genom förslaget om en ökad roll för
de nationella parlamenten stärks principen om
närheten till medborgarna.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att
Sverige ska vara en fullvärdig medlem i Europeiska
unionen. Det innebär att Sverige ska delta i
samarbetets alla olika delar utan undantag och med
full delaktighet och fullt ansvar för det gemensamma
Europas fortsatta utveckling (yrkande 1).

Samarbetet ska bygga på principen om den
begränsade statsmakten, vilket innebär att EU ska
fokusera på de uppgifter som bäst utförs på
europeisk nivå och undvika att ta på sig uppgifter
som med fördel kan utföras av det civila samhället,
marknaden eller på nationell eller lokal politisk
nivå (yrkande 2).
För att kunna uppfylla de gemensamma utmaningarna
ska samarbetet och det gemensamma beslutsfattandet
fokusera på följande sex huvuduppgifter:

- Den inre marknaden
-
- Den gemensamma valutan
-
- Den fria rörligheten
-
- Kampen mot den organiserade och internationella
brottsligheten och mot terrorism
-
- Gränsöverskridande miljöföroreningar
-
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(yrkande 3).

I motion K12 av Lars Leijonborg m.fl.(fp) anförs att
det förslag som Europeiska konventet har lagt fram i
ljuset av motionärernas syn på det europeiska
samarbetets principiella inriktning sett till sin
helhet är en stor framgång. Utkastet till
konstitutionellt fördrag slår fast vilka
befogenheter som ska ligga på europeisk respektive
nationell nivå, det ger mer inflytande till
Europaparlamentet och de nationella parlamenten på
ministerrådets bekostnad och det stärker unionens
kapacitet att agera kraftfullt på en rad områden.
Det gäller inte minst de rättsliga och inrikes
frågorna samt inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
I arbetet under regeringskonferensen är det viktigt
att skydda denna helhet. Vad i motionen anförs om
att konventets förslag sett till helheten är en
betydande framgång föreslås tillkännages för
regeringen (yrkande 1).

I motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) anförs att det europeiska projektet i alla
avseenden är unikt och inte har några modeller eller
ramar att följa. De senaste åren har samarbetet
tagit flera steg i federal riktning – inrättandet av
en gemensam valuta, en mer gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, ett närmare samarbete på det
inrikes och rättsliga området etc. Denna utveckling
har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov
till EU och som i stora delar är och troligen en
lång tid framöver kommer att vara drivande i EU-
integrationen – globaliseringen, utvecklingen av den
nya informationstekniken och nationsgränsernas
minskade betydelse.
EU måste dock öka sin legitimitet och sin
acceptans hos Europas medborgare. Det är uppenbart
att detta i dag saknas, vilket bland annat det
dåliga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen
vittnar om.
För att alls kunna uppfattas måste unionens mål
bli klarare, mer lättförståeliga och aktivt
accepterade av medborgarna i EU. Som en del av detta
är det av central betydelse att Europas medborgare
anförtros ett större och mer direkt inflytande över
besluten i EU. Om inte medborgarna upplever att
deras önskemål och röster tas hänsyn till, och om
inte de politiska instanser som styr Europa blir mer
direkt ansvariga inför folkvalda i parlamentet,
kommer medborgarnas intresse för unionen att vara
fortsatt lågt (yrkande 1). I motion K419 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) förs ett liknande resonemang
(yrkande 1).
I motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) anförs att en fråga som med jämna mellanrum
dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om
det är möjligt att förena länder som är så olika i
ett samarbete som EU. Enligt motionärerna kan så
kallad flexibel integration, det vill säga att olika
länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål
vara aktuellt såsom en övergångslösning, men är i
princip oacceptabel som ett permanent tillstånd och
bör därför ej heller institutionaliseras (yrkande
4). Enligt motion K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
bör EU koncentrera sig på de gränsöverskridande
frågorna. Viktiga exempel är fred och säkerhet genom
EU:s gemensamma utrikespolitik, fri rörlighet för
människor över gränserna inom EU, bättre
förutsättningar för ekonomiskt välstånd genom bl.a.
den inre marknaden, europeiskt ansvar för fattiga
människor i fattiga länder genom EU-politiken för
migration, handel, mänskliga rättigheter och
bistånd, och arbetet med en bättre europeisk och
global miljö. Frågor som till exempel grundskola,
barnbidrag, dagisavgifter, skatter (utom
miljöavgifter), föräldraledighet, turism etc. bör
däremot kvarstå som nationella angelägenheter.
Motionärerna förordar således en form av ett
federalt system i EU. Federalism i en mening som
bygger på principen att maktdelningen mellan unionen
och medlemsstaterna klargörs på ett tydligt sätt och
regleras i EU:s konstitutionella fördrag. Genom att
maktdelningen läggs fast i en europeisk författning
blir den ett värn mot centralistiska tendenser
(yrkande 3).

Kristdemokraterna anför i motion K8 att ingen EU-
majoritet bör kunna tvinga en stat till att föra
över ytterligare makt till EU. Sådana beslut bör
även i framtiden fattas enhälligt av medlemsstaterna
och med ratificering av nationella parlament
(yrkande 5).

I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs
vidare att målet med EU:s konstitutionella fördrag
ska vara att förenkla unionens rättsliga grund,
effektivisera beslutsfattandet, stärka demokratin
och öppenheten samt definiera och avgränsa unionens
uppgifter (yrkande 2).

I motion 2002/03:K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att
regeringen bör utarbeta ett helhetsförslag till
fördrag inför regeringskonferensen som värnar de
nationella demokratiernas självbestämmanderätt.
Beslut om detta alternativa fördrag bör underställas
den svenska riksdagen. Detta bör ges regeringen till
känna (yrkande 3). Motionärerna anför att ett
alternativt fördrag bör göra upp med de allmänna
bestämmelser som utgår från den permanenta process
som anges i artikel 1 i Unionsfördraget om att skapa
en allt fastare sammanslutning. Motionärerna ställer
sig kritiska till EU:s federala utveckling. I
stället bör det slås fast att EU bygger på ett
samarbete mellan självständiga stater. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
(yrkande 4). Vidare bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen i EU ska verka för att
beslutsformerna vid fördragsändringar även
fortsättningsvis ska innebära krav på enhällighet
(yrkande 7).

I motion K353 av Maud Olofsson m.fl. (c) anförs att
EU är en viktig politisk nivå för att regionalt
hantera globala frågor. EU är vårt instrument för
freden, miljön, mångfalden och de mänskliga
rättigheterna. EU bör utvecklas till att bli smalare
och vassare och arbeta med de frågor som inte går
att lösa på någon annan nivå. Motionärerna har
definierat fem områden där vi bör samarbeta på ett
europeiskt plan för att kunna nå bästa möjliga
framgång:

1 mångfald i Europa,
2
3 fred och stabilitet,
4
5 tillväxt, innefattande
sammanhållningspolitiken, där unionens regioner bör
få en mer framträdande roll,
6
7 bättre miljö samt
8
9 kampen mot brottslighet.
10
Det är naturligt att bygga makten underifrån. Det
konstitutionella fördrag som ska bilda stommen i det
framtida EU:s konstruktion bör grundas på
federalismens principer, dvs. med
underifrånperspektiv. En europeisk statsbildning
minskar medborgarnas demokratiska deltagande, vilket
inte är förenligt med motionärernas syn på
samhällsbildning. Federalismens kärna är att
kombinera ett handlingskraftigt men tydligt
avgränsat politiskt centrum med krav på stor lokal
autonomi och decentralism. Federalism bygger på den
självklara rätten att det alltid är de lägre
nivåerna som avgör hur mycket makt som ska flyttas
upp till den övre nivån. Möjlighet måste finnas att
efter gemensamt beslut återta delegerad makt enligt
samma regler som vid delegering. Varje politisk nivå
måste vara öppen för insyn och demokratisk påverkan.
Vad motionärerna anför om inriktningen av EU:s
framtida uppgifter baserade på federalismens
principer bör ges regeringen till känna.

Miljöpartiet anför i motion K13 att det
konstitutionella fördraget innehåller ökad
överstatlighet, fler områden där enskilda
medlemsländer kan köras över och mer makt till EU-
systemet genom en tydlig kompetensuppdelning vad
gäller exklusiva och delade kompetenser som innebär
att makten utgår uppifrån EU och möjligen sipprar
ned till stater och regioner.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill framhålla att Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen är ett uttryck för en strävan att
tillsammans med andra länder lösa gemensamma
problem. Frågor som är gränsöverskridande och där
det nationella beslutsfattandet inte räcker till för
att nå politiska mål behöver lösas i samverkan med
andra länder. Det kan röra miljöfrågor och kamp mot
gränsöverskridande brottslighet. Europeiska unionen
kommer tack vare utvidgningen i maj 2004 med tio nya
medlemsstater att bli en bredare europeisk
samarbetsorganisation. Ytterligare medlemsstater är
att vänta under kommande år. Strävan är att alla
medlemsstater ska delta fullt ut i de olika delarna
av samarbetet, även om visst utrymme finns för så
kallad flexibel integration, dvs. att olika länder
rör sig i olika hastigheter mot samma mål.

Utskottet kan konstatera att konventsförslaget väl
svarar mot de frågor som ställdes i Nice och Laeken.
I Laekenförklaringen konstaterades att unionen måste
bli mer demokratisk, öppen och effektiv.
Problemformuleringen kan bl.a. ses mot bakgrund av
den kommande utvidgningen av antalet medlemsländer.
Konventet föreslår att unionsfördraget och EG-
fördraget ska ersättas med ett sammanhållet
konstitutionellt fördrag. EU:s befogenheter beskrivs
tydligare. Unionens kompetens är begränsad till den
som medlemsstaterna har överlåtit. Samarbetet
förstärks inom det rättsliga området och unionens
yttre åtgärder ska stärkas och samordnas bättre.
Antalet beslutsinstrument minskas och deras innebörd
förtydligas. Rådets sammanträden ska vara offentliga
när lagstiftningsförslag diskuteras och antas.
Antalet områden där rådet fattar beslut med
kvalificerad majoritet utökas. De nationella
parlamentens roll stärks genom deras medverkan i
kontrollen av subsidiaritetsprincipen.

Utskottet anser att konventets arbete varit
framgångsrikt. Konventets förslag innebär ett
angeläget förtydligande av samarbetets natur och
omfattning genom att reglerna förs samman i ett
samlat och välstrukturerat fördrag.
Konventets förslag är en bra grund för
regeringskonferensen och kan med de förändringar som
utskottet förordar i detta betänkande bilda en god
helhet. Det ligger i medlemsstaternas och EU-
medborgarnas intresse att huvuddragen i konventets
förslag förverkligas.
Det vore olyckligt om utfallet blev en otydlig
kompromiss framförhandlad i slutenhet. Efter
konventets öppna arbete är det naturligt att också
regeringskonferensen bedrivs mer öppet än tidigare.
Möjligheten till insyn i denna förhandling är
påtagligt större än i traditionella internationella
förhandlingar.

En viktig utgångspunkt är att det är medlemsstaterna
som är avtalsslutande parter i de grundläggande
fördrag som reglerar EU:s verksamhet. EU är i
grunden ett mellanstatligt samarbete som – vilket
utskottet tidigare påpekat (bet. 2000/01:KUU1,
2001/02:KUU2, 2002/03:KUU3) – bygger på principen om
tilldelade befogenheter. Det är medlemsstaterna
själva som disponerar fördragen och som har det
avgörande inflytandet över EU:s utveckling. Det nya
konstitutionella fördraget bekräftar detta
förhållande. Redan i artikel I-1 sägs att Europeiska
unionen tilldelas befogenheter av medlemsstaterna
för att deras gemensamma mål ska uppnås. I artikel
I-9 anges att varje befogenhet som inte har
tilldelats unionen i konstitutionen ska tillhöra
medlemsstaterna.

Detta motsvaras av reglerna för unionens
finansiering. Konventet föreslår att taket för EU:s
inkomster och införande av nya inkomstkategorier ska
beslutas enhälligt av medlemsstaterna och godkännas
i enlighet med deras respektive konstitutionella
regler. Europaparlamentet ska höras. Det innebär, i
likhet med gällande regler, att medlemsstaterna
beslutar om taket för EU:s budget. Också i
finansiellt hänseende handlar det således om
tilldelad kompetens.
Europeiska unionen är således inte en
statsbildning, men inte heller uppbyggd enligt
traditionell form för mellanstatlig samverkan. EU är
en organisation av ett nytt slag med inslag av både
överstatlighet och mellanstatlighet. Det är
medlemsstaterna som äger fördragen och beslutar om
det finansiella utrymmet.
Samtidigt bör det hållas i minnet att EU-
samarbetet inte är statiskt, utan dynamiskt.
Medlemsstaterna kan genom fördragsändringar utveckla
och förändra EU. EU-samarbetet har också vuxit i
omfattning, genom en fortlöpande breddning och
fördjupning, i försiktig takt, jämfört med vad som
förutsågs då Romfördraget skrevs: breddning, genom
att nya samarbetsområden förts till gemenskapsnivån,
och fördjupning, genom att redan befintliga
samarbetsområden blivit föremål för nya
beslutsformer med mer överstatlig karaktär. Alla
sådana förändringar där samarbetet har blivit mer
omfattande, och där ny kompetens överförts från
nationell beslutsnivå till överstatlig, har skett
via fördragsändringar som godkänts av samtliga
medlemsstaters parlament.
Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
har tidigare anfört att det emellertid också finns
exempel på områden – t.ex. delar av Euratomfördraget
– där ett gemensamt beslutsfattande som förutsetts
av fördragsparterna aldrig omsatts i verklig
handling. Genom att beslutad överföring av
beslutanderätt därmed blivit obsolet har frågorna i
praktiken åternationaliserats (bet. 2001/02:KUU2).
Den fördragsändring som nu är aktuell, genom det
nya konstitutionella fördraget, innebär i huvudsak
att området för gemensamt beslutsfattande i EU
bekräftas. Samarbetsformerna för de frågor som i
dagens EU-fördrag ligger i tredje pelaren
(polissamarbete och straffrättsligt samarbete)
förstärks genom ändrade beslutsformer och rättsliga
instrument. Unionens yttre åtgärder ska stärkas och
samordnas bättre.
Det parlamentariska inflytandet förstärks genom
att Europaparlamentet blir medbeslutande på fler
områden. När ministerrådet diskuterar och antar
lagstiftning ska det ske offentligt. Det finns i
detta sammanhang anledning att erinra om Sveriges
framgångsrika kamp för ökad öppenhet i EU. Genom ett
aktivt medlemskap har Sverige kunnat påverka EU så
att beslut om gränsöverskridande frågor fattas mer
öppet än annars.
Det är angeläget att medborgarna kan följa och
påverka besluten. Utskottet anser att Sveriges
medlemskap i EU har ökat dessa möjligheter. Besluten
i den union som snart omfattar 25 europeiska stater
påverkar Sverige, oavsett om Sverige är medlem eller
inte. Beslutsfattandet i EU bör ske mer öppet, och
konventets förslag innebär viktiga framsteg i detta
avseende. För Sveriges del skulle ett verkligt
demokratiskt underskott uppstå om Sverige saknade
möjligheter att påverka unionen och genom unionen
resten av världen. Det realistiska alternativet till
EU-medlemskap för Sverige torde vara en anknytning
till EU främst genom EES-avtalet. Sverige skulle
därmed vara tvunget att följa huvuddelen av EU:s
regelverk utan egentliga möjligheter att påverka.
Utskottet återkommer till frågan om öppenhet i
unionen senare i betänkandet, bl.a. i avsnittet om
unionens värden och mål och i avsnittet om öppenhet
och demokrati.
Konventet föreslår att fördragsändringar även
fortsättningsvis ska ske med enhällighet och efter
godkännande av samtliga medlemsstater i
överensstämmelse med deras konstitutionella
bestämmelser. För Sveriges del innebär det att
riksdagen ska godkänna eventuella fördragsändringar.
Utskottet finner det otänkbart att principen om att
fördragsändringar ska godkännas av samtliga
medlemsstater skulle kunna frångås.
Utskottet finner med hänvisning till det anförda
inte någon anledning till att tillstyrka motionerna.
Motionerna K10 (m) yrkandena 1–3, K12 (fp) yrkande
1, K419 (fp) yrkandena 1 och 3, 2002/03:K432 (fp)
yrkandena 1 och 4, K8 (kd) yrkande 5, K416 (kd)
yrkande 2, 2002/03:K288 (v) yrkandena 3, 4 och 7
samt K353 (c) avstyrks således.

Konventet, regeringskonferensen,
mandat samt folkomröstning

Regeringens skrivelse

Regeringen anför i skrivelsen att
regeringskonferensen om ett nytt konstitutionellt
fördrag kommer att lägga grunden för det framtida
EU-samarbetet. Sverige är med och formar det
samarbete som nu växer fram till att omfatta de
flesta av Europas länder. Sverige ska vara en aktiv
och konstruktiv part i EU-samarbetet, både för att
det är vårt ansvar och för att det är bra för
Sverige. Med den utgångspunkten kommer regeringen
att forma sina ställningstaganden i
regeringskonferensen.

Regeringen eftersträvar bred politisk samsyn kring
hur det framtida konstitutionella fördraget ska
utformas. Ett brett remissförfarande har genomförts.
En nära dialog med riksdagen etableras under
förhandlingsprocessen.

Riksdagens arbete med konventsfrågorna

Riksdagsstyrelsen utsåg den 29 januari 2002 Sören
Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m) till riksdagens
ledamöter i konventet om EU:s framtid. Kenneth Kvist
(v) och Ingvar Svensson (kd) utsågs till
suppleanter.

Under konventet har riksdagen arbetat med
konventsfrågorna på skilda sätt. Sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet avgav våren 2002
ett betänkande där regeringens skrivelse om EU:s
framtidsfrågor jämte motioner behandlades (bet.
2001/02:KUU2). Under riksmötet 2002/03 avgav KUU tre
betänkanden om EU:s framtidsfrågor:

KUU1 Europeiska unionens framtidsfrågor – ett
konstitutionellt fördrag för EU

KUU2 EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag

KUU3 EU:s rättsliga frågor i ett framtida
konstitutionellt fördrag

EU-nämnden fick rapporter om konventsarbetet från
regeringen inom ramen för samrådet med regeringen
inför allmänna rådets möten. EU-nämnden bildade
också en särskild beredningsgrupp för konventet.

Ett 15-tal offentliga utfrågningar och andra öppna
arrangemang med konventsanknytning har hållits.
Sverige och EU:s framtidskonvent var temat för ett
öppet seminarium i riksdagen den 22 januari 2003.
Den 11 mars 2003 höll finansutskottet en offentlig
utfrågning under rubriken ”Samordningen av den
ekonomiska politiken i EU – nutid och framtid”. Den
10 april 2003 anordnades en offentlig utfrågning om
rättssäkerhet och beslutsformer inom EU:s tredje
pelare av justitieutskottet, sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet samt EU-nämnden.
På Europadagen den 9 maj 2003 anordnades en
offentlig utfrågning om EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP). Allmänheten och företrädare
för olika intressen kunde ställa frågor till
deltagarna i utfrågningen. Den 22 maj 2003 anordnade
justitieutskottet, sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet samt EU-nämnden en offentlig
utfrågning om den framtida brottsbekämpningen inom
Europeiska unionen.
Konventet avslutade arbetet med de grundläggande
delarna av sitt förslag den 13 juni 2003 i Bryssel.
Samma dag, mindre än 30 minuter efter det att
konventets möte avslutats, hölls, i form av en
videokonferens, en offentlig utfrågning med
riksdagens konventsledamöter på plats i Bryssel i
riksdagens andrakammarsal (del 2, bilaga 12).
Vid Europeiska rådets möte den 20 juni i
Thessaloniki överlämnande konventets ordförande
Valéry Giscard d’Estaing konventets förslag. Inför
detta möte höll EU-nämnden ett offentligt
sammanträde där Göran Persson informerade och
samrådde med nämnden.
Den 21 augusti 2003 anordnade EU-nämnden en
offentlig utfrågning om resultatet av konventet och
förberedelserna inför den kommande
regeringskonferensen. Utöver konventsledamöterna
deltog talman Björn von Sydow, utrikesminister Anna
Lindh samt statssekreterare Lars Danielsson.
Det sammansatta utskottet anordnade den 13 oktober
2003 en offentlig utfrågning med kommissionär
Antonio Vitórino om konventet och
regeringskonferensen (del 2, bilaga 13).
Socialförsäkringsutskottet höll en offentlig
utfrågning om asyl- och migrationspolitiken i det
konstitutionella fördraget den 23 oktober 2003 (del
2, bilaga 14).
Den 10 november 2003 höll EU-nämnden en offentlig
utfrågning om EU:s regeringskonferens med bland
andra utrikesminister Laila Freivalds.

Den 19 februari 2003 informerade statsminister Göran
Persson riksdagens kammare om regeringens syn på
EU:s framtid. Statsministern fick också svara på
frågor från riksdagens ledamöter i ämnet. Vid tre
tillfällen under riksmötet 2002/03 lämnade
statsministern också information från möten i
Europeiska rådet, liksom den 21 oktober 2003. Den 15
oktober 2003 ägnades en särskild del av den
allmänpolitiska debatten förslaget till
konstitutionellt fördrag. Utrikesminister Laila
Freivalds deltog i denna debatt.

Internationella besök

Valéry Giscard d’Estaing, ordförande i Europeiska
konventet, besökte riksdagen den 9 april 2003 och
höll ett offentligt anförande. Europaparlamentets
talman Pat Cox höll ett offentligt anförande i
riksdagen den 21 maj 2003. Riksdagen mottar varje år
en mängd internationella besök. Ett exempel är
besöket av polska sejmens utrikesutskott den 1–3
juli 2003 då ett offentligt möte om bl.a.
konventsfrågorna anordnades av sammansatta
utskottet.

Information riktad direkt till allmänheten

Många av de offentliga utfrågningarna har sänts
direkt i SVT 24 och genom riksdagens webb-TV. Vid
riksdagens öppna hus den 23 november 2002 fanns
information om konventet och riksdagens arbete med
konventsfrågorna. Den 20 mars 2003 hölls ett
diskussionsforum på riksdagens infocentrum där
allmänheten och riksdagens konventsledamöter möttes.
Riksdagens konventsledamöter har också mött forskare
och medverkat vid ett stort antal offentliga möten
som arrangerades genom riksdagens och andras
försorg.

Vidare bör i detta sammanhang EU 2004-kommitténs
verksamhet nämnas. Denna parlamentariska kommitté
har i uppdrag att stimulera en bred, offentlig
debatt om EU inför och under regeringskonferensen.
Kommittén har bidragit till att ett stort antal
arrangemang riktade till allmänheten runt om i hela
Sverige har kunnat genomföras. Över 200 aktiviteter
har ägt rum, ofta i samarbete med lokala aktörer.
Fler än 130 organisationer har fått projektbidrag
från kommittén. En särskild satsning riktas mot
lärare och elever främst på gymnasienivå.

Motionerna

Konventsmetoden

Enligt motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) visade toppmötet i Nice tydligt att den
traditionella metoden med regeringskonferenser för
att ändra i EU-fördragen är olämplig.
Regeringskonferenser som fenomen är varken
demokratiska eller öppna. Folkpartiet anser att man
bör använda en annan metod. Fler måste få möjlighet
att påverka. De nationella parlamenten och
Europaparlamentet bör ha mer insyn och delaktighet i
processen. Men det måste också skapas bättre
möjligheter för olika medborgargrupper att delta i
diskussionerna.

Konventet är en intressant innovation i detta
sammanhang och motionärerna hoppas att denna metod
för författningsändringar ska visa sig både
demokratisk och effektiv, till skillnad från t. ex.
regeringskonferensens avslutande i Nice (yrkande 8).

Enligt motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) har
framtidskonventets arbete fungerat väl och
konventsmetoden kan vara en lämplig arbetsform vid
framtida fördragsändringar. Kristdemokraterna
föreslår därför att formen fördragsfästs i framtiden
(yrkande 6).

Miljöpartiet anser i motion K13 att det är viktigt
att förhandlingarna under regeringskonferensen får
ta den tid som krävs. Det finns ingen anledning att
ge efter för Italiens premiärminister Silvio
Berlusconi och stressa fram EU:s nya konstitution.
Detta är en fråga om demokratisk förankring, och
alltför viktigt för att kunna hastas igenom (yrkande
75).

Mandat

Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att
regeringen inte kan få ett fritt mandat på basis av
riksdagens ställningstaganden utan den måste
förpliktigas att driva de ställningstaganden som
riksdagen gör. De kompromisser som i de fortsatta
förhandlingarna blir nödvändiga får diskuteras och
förankras med riksdagens partier i de former för
samråd som gäller. Det faktum att regeringen är en
minoritetsregering gör detta krav än viktigare
(yrkande 4).

Folkomröstning

Vänsterpartiet förordar i motion K9 att frågan om
EU:s förslag till ny konstitution ställs under
prövning i en folkomröstning. Statsministern bör
snarast efter att beslutet är fattat sammankalla
riksdagspartierna för att diskutera och bestämma
lämplig tidpunkt för folkomröstningens genomförande.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 31).

Miljöpartiet anser i motion K13 att Sverige borde
ställa regeringskonferensens slutprodukt under
folkomröstning i anslutning till EU-parlamentsvalet
den 13:e juni 2004 (yrkandena 76 och 77).

Björn von der Esch (kd) framhåller i motion K1 att
frågan om Sveriges ställningstagande till det nya
konstitutionella fördraget bör avgöras slutligt
genom en folkomröstning (yrkande 2). Om beslut
likväl avses att tas av riksdagen krävs, med hänsyn
till demokratins spelregler, att riksdagen
dessförinnan upplöses och nyval förrättas, så att
väljarna ges möjlighet att i demokratisk ordning,
inför valet, ge riksdagen en för folkopinionen
representativ sammansättning (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla att
konventsmetoden innebar ett nytt sätt att förbereda
överläggningar om EU:s grundläggande regler,
fördragen. Konventet bedrev sitt arbete öppet, och
en majoritet av deltagarna (56 av 105) kom från
nationella parlament. 28 europeiska länder var
representerade, vilket markerar Europeiska unionens
övergång från ett västeuropeiskt samarbete till ett
bredare europeiskt samarbete. I huvudsak fungerade
konventet väl. Utskottet välkomnar konventets
förslag att kommande regeringskonferenser i
normalfallet ska förberedas av konvent. Självfallet
kan inte ett konvent fatta några för medlemsstaterna
bindande beslut; fördragen ägs av medlemsstaterna.

Motionerna 2002/03:K432 (fp) yrkande 8 och K416
(kd) yrkande 6 kan anses tillgodosedda med det
anförda.

När det gäller tidsschemat för regeringskonferensen
har utskottet inget att invända mot uppfattningen
att det är viktigt att förhandlingarna får ta den
tid som krävs. Våren 2003 gjorde riksdagen, på
förslag av sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet, ett tillkännagivande till
regeringen av innebörd att tillräcklig tid måste
förflyta mellan konventets avslutande och
regeringskonferensen inledande (bet. 2002/03:KUU1).
Utskottet beklagar att förhållandevis kort tid kom
att förflyta mellan konventet och
regeringskonferensen. Utskottet vill dock betona
värdet av att regeringen skickade ut Ds 2003:36
Europeiska konventet om EU:s framtid på en bred
remissrunda. Utskottet har haft möjlighet att ta del
av remissvaren, och i flera av de motioner som
väckts med anledning av skrivelsen hänvisas till
remissvaren. Vidare vill utskottet erinra om att
riksdagen har ägnat EU:s framtidsfrågor stor
uppmärksamhet under konventets gång och efter dess
avslutande.

Utskottet förutsätter att regeringen verkar för
att förhandlingarna under regeringskonferensen sker
på ett sätt som gör att det löpande kan ske en
nationell förankring av förhandlingsarbetet.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet ingen
anledning att tillstyrka motion K13 (mp) yrkande 75.

I frågan om det mandat som regeringen får genom
riksdagens beslut på bas av detta betänkande vill
utskottet anföra följande. Av regeringsformen följer
att det är regeringen som har att företräda Sverige
i internationella förhandlingar. Regeringen agerar
med fullt parlamentariskt ansvar i sådana
förhandlingar.

Utskottet välkomnar att regeringen eftersträvar
bred politisk samsyn kring hur det framtida
konstitutionella fördraget ska utformas, i enlighet
med vad som anförs i skrivelsen.
Riksdagens beslut med anledning av detta
betänkande ska enligt utskottets mening vara
styrande för regeringens förhandlingsarbete.
Utskottet förutsätter således att regeringen driver
förhandlingarna i enlighet med riksdagens beslut.
Utskottet är väl medvetet om att förhandlingar
kräver kompromisser. Regeringen måste i
förhandlingsarbetet agera utifrån det mandat som ges
genom riksdagens beslut. De kompromisser som i de
fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får
diskuteras med och förankras hos riksdagens partier
i de former för samråd som gäller. Det är viktigt
att regeringen har handlingsutrymme i
förhandlingarna så att regeringen kan agera i
Sveriges intresse.

Det anförda innebär att den fortsatta
förankringsprocessen kommer att gestalta sig på
följande sätt. När riksdagen har debatterat och
beslutat i de ärenden som behandlas i detta
betänkanden kommer utgångspunkterna för Sverige att
ha godkänts av riksdagen. Under regeringskonferensen
kommer sedan regeringen regelbundet att samråda med
EU-nämnden och även på andra sätt, t.ex. genom
information i kammaren, att fortlöpande informera
riksdagen om vad som sker inom ramen för
regeringskonferensen. Genom samrådet i EU-nämnden
ges riksdagen insyn i förhandlingsprocessen och
regeringen skall där få accept för de olika vägval
som kommer att behöva göras under förhandlingarna
och som ibland kan komma att innebära avvikelser
från de utgångspunkter som riksdagen godkänt. Efter
regeringskonferensen kommer regeringen att förelägga
riksdagen en proposition med förslag om att godkänna
fördraget för svensk del.

Motion K10 (m) yrkande 4 är besvarad med vad
utskottet anfört.

I frågan om folkomröstning bör hållas i Sverige om
det fördrag som blir resultatet av
regeringskonferensen vill utskottet anföra följande.
Huruvida det framtida fördraget bör bli föremål för
folkomröstning får prövas av den riksdag som har att
ta slutlig ställning till fördraget. Allmänt sett
vill dock utskottet erinra om att Europeiska unionen
förblir ett i grunden mellanstatligt samarbete där
varje stats godkännande krävs för att förändra EU:s
kompetens på ett område. Europeiska unionen kan inte
själv ta sig beslutanderätt. Denna grundläggande
princip, som var en av förutsättningarna vid
folkomröstningen 1994 om svenskt medlemskap, består.
Vidare föreslår konventet att samarbetsområdena i
Europeiska unionens verksamhet i stort sett ska
förbli desamma, även om formerna förändras, framför
allt på området för rättsliga och inrikes frågor.

Sedan Sverige blev medlem i EU har två
regeringskonferenser hållits. Riksdagen har utan
föregående folkomröstning haft att pröva om
Amsterdamfördraget och Nicefördraget ska godkännas
för svenskt vidkommande. Utskottet ser inte nu skäl
till någon annan ordning för det kommande fördraget.
Fördraget berör nästan varje politikområde som
riksdagen ansvarar för, vilket innebär att de allra
flesta utskott involveras. I riksdagen finns
möjlighet till diskussion och kompromiss. Här finns
möjlighet att väga olika intressen mot varandra och
finna en medelväg som de allra flesta kan vara nöjda
med även om man inte har fått allt. Detta är
riksdagens uppdrag i alla frågor, stora som små.
Riksdagen bör ta det ansvaret.
Riksdagen är dessutom väl skickad att ta det
ansvaret. Som framgått ovan har riksdagen ägnat
mycket tid åt diskussioner om konventet. Det har
varit öppna debatter i kammaren och flera
utskottsutfrågningar. Den parlamentariskt
sammansatta EU 2004-kommittén har anordnat en mängd
aktiviteter med riksdagsledamöter och andra
företrädare för de politiska partierna runt om i
landet.
Varje medlemsstat avgör själv, mot bakgrund av
konstitutionella regler och traditioner, hur
prövningen av det nya fördraget ska ske. I enlighet
med EU:s konstruktion avgör varje land självt hur
det vill hantera frågan. Vissa länder kommer att ha
folkomröstningar om det nya fördraget. Som
regeringsformens första paragraf anger förverkligas
den svenska folkstyrelsen genom ett representativt
och parlamentariskt statsskick. Den svenska
traditionen lägger stor vikt vid de allmänna valen
och vid det aktiva folkrörelsearbetet mellan valen.
Prövningen av fördraget bör göras inte minst mot
bakgrund av de utgångspunkter som riksdagen i detta
och i tidigare betänkanden slagit fast. Mot den
bakgrunden är det naturligt att riksdagen också tar
det slutliga ansvaret för prövningen. Vidare vill
utskottet erinra om att riksdagens beslut om
överlåtelse av beslutanderätt inom ramen för
samarbete i Europeiska unionen kräver stöd av minst
tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna
eller beslut i samma ordning som vid stiftande av
grundlag, dvs. beslut med enkel majoritet före och
efter ett riksdagsval.
Sammanfattningsvis finner utskottet ingen
anledning till att ställa sig bakom förslaget om
folkomröstning. Motionerna K9 (v) yrkande 31, K13
(mp) yrkandena 76 och 77 samt K1 av Björn von der
Esch (kd) yrkandena 2 och 3 avstyrks således.

Konstitutionella frågor

Regeringsformens bestämmelser om överlåtelse av
beslutanderätt

Bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen (RF)
reglerar frågan om överlåtelse av beslutanderätt.
Överlåtelse av beslutanderätt innebär att
befogenheter att fatta beslut som annars tillkommer
svenska organ, t.ex. riksdagen eller regeringen,
överlämnas exempelvis till ett mellanstatligt organ.
Det kan t.ex. vara fråga om att överlåta
befogenheten att meddela bindande föreskrifter, dvs.
normgivningsmakt.

Enligt 10 kap. 5 § första stycket RF i dess
lydelse sedan den 1 januari 2003 är det möjligt att
överlåta beslutanderätt ”inom ramen för samarbete i
Europeiska unionen”. Det är riksdagen som beslutar
om överlåtelsen, och beslutet ska fattas med tre
fjärdedels majoritet av de röstande eller i den
ordning som gäller för stiftande av grundlag. En
förutsättning för att riksdagen ska kunna besluta om
överlåtelse av beslutanderätt till EU är att EU har
ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som
ges i regeringsformen och i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Dessutom får överlåtelsen inte
röra principerna för statsskicket.
Det sistnämnda villkoret tillkom genom den
grundlagsändring som trädde i kraft den 1 januari
2003. Av förarbetena (prop. 2001/02:72, bet.
2001/02:KU18) framgår att syftet med denna
ytterligare förutsättning för överlåtelse var att
kodifiera förarbetsuttalanden som gjordes i samband
med grundlagsändringarna inför Sveriges anslutning
till EU (prop. 1993/94:114, bet. 1993/94:KU21). Då
uttalades att överlåtelse av beslutanderätt inte kan
ske utan grundlagsändring i sådan omfattning att
regeringsformens bestämmelser om statsskickets
grunder upphör att vara giltiga.
Konstitutionsutskottet betonade i samma
lagstiftningsärende också att riksdagens ställning
som det främsta statsorganet inte får urholkas i
väsentlig grad genom överlåtelse av
normgivningsmakt. Vidare framhölls att 10 kap. 5 §
första stycket RF inte kan anses öppna en möjlighet
att överlåta beslutsbefogenheter på det område som
omfattar bestämmelser som bär upp grundläggande
principer i vårt konstitutionella system. Här pekade
utskottet särskilt på den fria åsiktsbildningens
stora betydelse för vårt statsskick samt på den
allmänna och lika rösträtten. Andra grundläggande
konstitutionella principer som utskottet särskilt
pekade på var offentlighetsprincipen,
meddelarfriheten, förbudet mot censur, skyddet av
uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet samt andra
viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen som har stor betydelse för
den fria åsiktsbildningen.
Konstitutionsutskottet utvecklade i
lagstiftningsärendet år 2001/02 sitt resonemang och
framhöll att det inte är möjligt att i några
entydiga termer ange hur långt EU-samarbetets
räckvidd kan sträcka sig utan att grundlagen behöver
ändras. Utskottet betonade att det i varje enskilt
fall, med utgångspunkt i grundlagsbestämmelsernas
innehåll, måste bestämmas i vilka fall en
grundlagsändring behöver ske på grund av ny
överlåtelse av beslutanderätt. Utskottet framhöll
också att dess uttalanden från grundlagsärendet år
1993/94 inte kan uppfattas syfta till att i några
mer precisa termer avgränsa vilken överlåtelse av
beslutanderätt som kan ske utan, respektive inte
utan, samtidig ändring av grundlag. Uttalandena kan
i stället ses som en erinran till framtida riksdagar
att i samband med överlåtelse av beslutanderätt i
synnerhet beakta den typ av principiellt viktiga
grundlagsområden som uttalandena tar sikte på.
Konstitutionsutskottet framhöll också att
uttalandena från år 1993/94 inte kan uppfattas som
uttömmande utan att konstitutionsutskottet då valde
att särskilt peka på principer som enligt utskottet
hade betydelse för den fria åsiktsbildningen (bet.
2001/02:KU18, s. 42 f.).

Regeringens utgångspunkter

Regeringen anför i skrivelsen att det inledningsvis
bör slås fast att det för frågan huruvida ett nytt
EU-fördrag förutsätter överlåtelse av beslutanderätt
principiellt inte spelar någon roll vilken
beslutsform som tillämpas av EU:s beslutande organ
(prop. 1993/94:114, s. 21). Den avgörande frågan är
i stället om det sker någon överlåtelse av
beslutanderätt som annars tillkommer svenska organ,
dvs. om EU tilldelas ny kompetens att fatta beslut
som automatiskt får företräde framför nationella
normer och alltså kan bli omedelbart tillämpliga i
Sverige utan något mellanliggande internrättsligt
beslut. En övergång från beslutsfattande med krav på
enhällighet till beslutsfattande med kvalificerad
majoritet förutsätter alltså inte i sig någon
överlåtelse av beslutanderätt.

Konventets förslag innebär att principen om
unionsrättens företräde fördragsfästs. Denna princip
är sedan lång tid tillbaka fast etablerad genom EG-
domstolens rättspraxis att gemenskapsrätten har
företräde framför nationell rätt, alltså även
framför nationella grundlagsbestämmelser. Någon
tveksamhet om det aktuella rättsläget föreligger
alltså inte.
Avsikten med konventets förslag är endast att EG-
domstolens nuvarande praxis om gemenskapsrättens
företräde ska kodifieras. Någon ändring av
rättsläget är alltså inte avsedd. Företrädesrätt
kommer därför med konventets förslag endast att
gälla för beslut som unionen fattar på det
överstatliga området. En annan sak är att denna
princip med konventets förslag kommer att få en
vidare tillämpning eftersom nya områden, främst
polis- och straffrättsligt samarbete, blir föremål
för samarbete av överstatlig karaktär.
När det gäller flexibilitetsklausulen innehåller
även det nuvarande EG-fördraget en sådan klausul,
artikel 308. Artikeln, som har använts vid
åtskilliga tillfällen, har varit viktig för den inre
marknadens framväxt, funktion och effektivitet. Det
är angeläget att ett nytt fördrag innehåller en
motsvarande mekanism. Konventets förslag innebär en
utveckling av den nuvarande flexibilitetsklausulen
bl.a. genom att tillämpningsområdet utvidgas till
att omfatta i princip allt samarbete inom unionen
utom lagharmonisering i de fall där det
konstitutionella fördraget utesluter en sådan
harmonisering. Även om det, vilket flera
remissinstanser har instämt i, är viktigt att
klausulen ges en tydligt avgränsande utformning, bör
det framhållas att beslut med stöd av artikeln ska
fattas av rådet med enhälligt beslut och efter
godkännande av Europaparlamentet. Detta i förening
med domstolens kontrollfunktion utgör en garanti för
att bestämmelsen inte kommer att tillämpas på ett
sådant sätt att EU:s kompetens utvidgas så att de
nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta
ställning genom godkännande av en fördragsändring.
Konventets förslag innehåller artiklar med
mekanismer för förenklat ändringsförfarande (de s.k.
passerellerna.) Dessa innebär att Europeiska rådet
med enhällighet ska kunna besluta om övergång till
beslutsfattande med kvalificerad majoritet på
områden där beslut annars ska fattas med
enhällighet. Som ovan har angivits är emellertid
frågan om hur besluten fattas av ett behörigt EU-
organ skild från frågan huruvida överlåtelse enligt
10 kap. 5 § första stycket RF erfordras. Ett
förenklat ändringsförfarande förutsätter inte i sig
överlåtelse av beslutanderätt.
När det gäller frågan huruvida den samlade
effekten av konventets förslag, i förening med vad
som tidigare har överlåtits, är förenlig med 10 kap.
5 § första stycket RF kan konstateras att polis- och
straffrättsligt samarbete, dvs. nuvarande tredje
pelaren, blir föremål för gemensamt beslutsfattande.
Förslaget förutsätter överlåtelse av beslutanderätt.
Flexibilitetsklausulen, vars tillämpningsområde
utvidgas, förutsätter också viss ytterligare
överlåtelse av beslutanderätt. Härtill kommer att EU
genom konventets förslag bedöms få utökad kompetens
på enstaka sakområden, t.ex. immaterialrätt. I olika
avseenden innebär konventets förslag också att
balansen mellan Sverige och EU-organen förändras,
utan att ändringarna för den skull förutsätter någon
ytterligare överlåtelse av beslutanderätt. Detta är
bl.a. en följd av att beslutsfattande i rådet med
kvalificerad majoritet görs till huvudregel.
Mot bakgrund av nu angivna överväganden är det
regeringens uppfattning att den överlåtelse av
beslutanderätt som konventets förslag förutsätter
ligger inom ramen för vad 10 kap. 5 § första stycket
RF tillåter.
Avslutningsvis bör framhållas att när det slutliga
förhandlingsresultatet föreligger kommer regeringen
att på nytt återkomma till riksdagen med en
bedömning i frågan.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att det
bör tydliggöras att unionsrätten har företräde
framför nationell rätt endast så länge denna står i
överensstämmelse med medlemsstaternas
konstitutionella traditioner. Detta skulle kunna
åstadkommas genom att i artikel 10 hänvisa till de
begränsningar i denna artikel som framgår av
artiklarna 5.1 respektive 7.3 (yrkandena 11 och 43).

Moderata samlingspartiet anser vidare i motion K10
att förslaget till den s.k. passerellen innebär att
ett beslut som tillkommer regeringskonferensen
delegeras till ett EU-organ, vilket är fel.
Motionärerna anser att regeringskonferensen redan nu
kan besluta om att de flesta punkter som den s.k.
passerellen omfattar ska övergå till kvalificerad
majoritet. Därmed kan förslaget om den s.k.
passerellen utgå (yrkande 16).

Enligt Folkpartiets uppfattning i motion K12 bör
riksdagen avvisa alla förslag att fördragen ska
kunna ändras utan att den normala proceduren för
fördragsändringar följs, det vill säga att de ska
behandlas och ratificeras i de nationella
parlamenten. Att införa bestämmelser av det slag som
föreslås strider mot grundtanken med att över huvud
taget skaffa sig en konstitution.

Det konstitutionella fördraget ska slå fast vilken
beslutskompetens unionen, respektive
medlemsstaterna, ska ha. Den maktfördelningen får
inte rubbas med mindre än att fördraget ändras på
ett sådant sätt som fördraget föreskriver. Det är en
fråga av betydande principiell vikt som regeringen
bör driva starkt under regeringskonferensen (yrkande
8).

Kristdemokraterna är i motion K8 mot den av
konventet föreslagna flexibilitetsklausulen som
tummar på principen om tilldelade befogenheter och
som dessutom innehåller en del oklarheter.
Kristdemokraterna kräver att den svenska regeringen
med tydlighet arbetar för att klausulen i den
föreslagna konstitutionen stryks (yrkande 6).

Kristdemokraterna avvisar vidare förslaget om en
s.k. överbryggningsmekanism – de s.k. passerellerna.
Kristdemokraterna anser att de nationella
parlamentens roll undermineras med ett sådant
förslag (yrkande 8).
I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) föreslås
ett tillkännagivande om att rätten att avgöra vilka
nya uppgifter som ska tillföras EU i framtiden även
bör tillfalla medlemsstaterna och ske genom
enhälliga beslut. Motionärerna säger sig således
motsätta sig vad man kallar konventets förslag att
Europeiska rådet ges rätt att med enhällighet
tilldela EU ökade befogenheter (yrkande 11).

Centerpartiet anför i motion K2 att principen om
unionsrättens företräde framför nationell lag
behöver analyseras mer, och det bör preciseras vad
principen innebär i olika sammanhang (yrkande 21).

Centerpartiet anför att genom att
flexibilitetsklausulen föreslås gälla över hela
fältet, får rådet makt att på egen hand utveckla
fördragen, dvs. ett inslag av kompetenskompetens.
Den s.k. passerellen, som innebär att Europeiska
rådet med enhällighet kan besluta att utvidga
majoritetsbeslutandet till områden som enligt
fördraget ska fattas med enhällighet utan att höra
de nationella parlamenten är inte acceptabelt
(yrkande 23).

Vänsterpartiet anför i motion K9 att de inslag i
fördraget som i detta sammanhang är mest
problematiska är följande:

utvidgningen av området för beslut med
kvalificerad majoritet,

unionsrättens överordning,
flexibilitetsklausulen,
passerellerna.

Sammantaget innebär enligt motionärerna dessa fyra
punkter att konventsförslagets förenlighet med
svensk grundlag med fog kan ifrågasättas.
Regeringens analys av problemen i skrivelsen är
summarisk, för att uttrycka sig milt. Därför bör
regeringen uppdra åt Lagrådet att närmare granska
dessa konstitutionella elements konsekvenser vad
gäller förhållandet till svensk grundlag. Vad som
anförts om utvidgningen av området för beslut med
kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning,
flexibilitetsklausulen och passerellerna samt om
behovet av en lagrådsgranskning bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).

Miljöpartiet anser i motion K13 att konventets
förslag till konstitution för EU kan stå i konflikt
med Sveriges grundlag. Det är framför allt på fyra
punkter som EU-konstitutionen kommer i konflikt med
Sveriges grundlag: det stadfästs i fördraget att
unionsrätten principiellt ska gå före
medlemsstaternas rätt, flexibilitetsparagrafen
innebär att unionen i praktiken får
kompetenskompetens, införandet av EU:s
rättighetsstadga, och att man inför ett
folkmängdsbaserat beslutsfattande i ministerrådet
utan möjlighet för folket att utkräva ansvar.

Motionärerna är också i detta hänseende mycket
tveksamma till de s.k. passerellerna som gör det
möjligt för EU att utvidga beslutsfattandet med
kvalificerad majoritet till områden utan att ändra
fördraget.
Riksdagen bör begära av regeringen att återkomma
med en utförligare utredning, utifrån Uppsala
universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms
universitets remissvar samt forskningsrapporten från
Sieps, av konventsförslagets bristande samstämmighet
med den svenska grundlagen (yrkandena 14, 15 och
74).

Björn von der Esch (kd) anför i motion K1 att
konventets nu aktuella förslag utgör den mest
genomgripande förändringen i EU:s historia. För
Sveriges del underordnas all lagstiftning, inklusive
grundlagar, EU:s lagar. Vår tyngsta juridiska och
statsvetenskapliga sakkunskap hävdar enligt
motionären att delar av konventsförslaget kan strida
mot vår grundlag 10 kap. 5 § första stycket RF.
Främst avses flexibilitetsklausulen och övriga
överlåtelser som berör principerna för statsskicket.
En grundlagsändring är därför nödvändig enligt RF
10:5 om konventsförslaget ska kunna antas (yrkande
1).

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet anför i sitt yttrande (JuU1y) att
Europeiska gemenskapernas domstols kompetens enligt
konventets förslag kommer att omfatta fler frågor
som rör det straffrättsliga samarbetet än vad som är
fallet i dag. Vidare föreslås att det uttryckligen
ska framgå att unionsrätten har företräde framför
nationell rätt.

Justitieutskottet vill framhålla att det är svårt
att överblicka vilka konsekvenser dessa föreslagna
förändringar kan komma att medföra.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Som framgått ovan anför regeringen i skrivelsen att
det är dess uppfattning att den överlåtelse av
beslutanderätt som konventets förslag förutsätter
ligger inom ramen för vad 10 kap. 5 § första stycket
RF tillåter. Enligt regeringens bedömning rör
således den beslutanderätt som överlåts inte
principerna för statsskicket.
Frågan om det slutliga fördragets förenlighet med
svenska grundlagar är central. Regeringen anför att
man kommer att återkomma till riksdagen i frågan när
det slutliga förhandlingsresultatet föreligger.
Riksdagen kommer då att göra sin bedömning av om
överlåtelsen av beslutanderätt är förenlig med
gällande grundlagar. Vad som föreskrivs i 10 kap. 5
§ första stycket är en anvisning som riktar sig till
lagstiftaren och inte till de rättstillämpande
organen (bet. 2001/02:KU18 s. 43).
Som framgått ovan är en förutsättning för att
riksdagen ska kunna besluta om överlåtelse av
beslutanderätt till EU att EU har ett fri- och
rättighetsskydd som motsvarar det som ges i
regeringsformen och Europakonventionen. Konventets
förslag innebär att skyddet i EU för fri- och
rättigheter stärks. EU ska enligt konventet söka
anslutning till Europakonventionen, vilket riksdagen
förespråkat redan tidigare. Att stadgan om
grundläggande rättigheter – i den utformning som den
har i konventets förslag – blir en del av det
konstitutionella fördraget innebär vidare ett
förtydligande av skyddet.
Utskottet återkommer till frågan om konventets
förslag om röstviktning i rådet nedan i avsnittet om
röstregler i rådet.
Det finns i nuläget inget lagförslag att ta
ställning till. När det finns ett lagförslag[1],
dvs. efter regeringskonferensens avslutande, blir
det ett naturligt inslag i beredningen att pröva
frågan om inhämtande av yttrande från Lagrådet.
Motion K9 (v) yrkande 3 (delvis) avstyrks.

Unionsrättens företräde

Regeringen anför att principen om unionsrättens
företräde är fast etablerad sedan lång tid tillbaka.
Någon ändring av rättsläget är inte avsedd.

Utskottet vill erinra om att principen om
unionsrättens företräde var väl känd när Sverige
inträdde i EU 1995. I betänkandet från den
parlamentariskt sammansatta Grundlagsutredningen
inför EG (SOU 1993:14, s. 62f) anfördes att EG-
domstolen har utvecklat vissa principer för
gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt,
däribland principen om gemenskapsrättens företräde
framför nationell rätt. Principen innebär, anförde
utredningen, att nationella domstolar ska tillämpa
en gemenskapsrättslig regel framför en mot den
stridande intern lag. Regeringen upprepade i
medlemskapspropositionen att EG-domstolen tidigt har
slagit fast principen om gemenskapsrättens företräde
framför nationell lag (prop. 1994/95:19 s. 486).
Utskottet delar således regeringens uppfattning
att principen om unionsrättens företräde är fast
etablerad sedan lång tid tillbaka. Utskottet vill
dock framhålla vikten av att ett kompletterande
perspektiv tydliggörs.
Unionen ska, enligt artikel I-5.1 i konventets
förslag, respektera medlemsstaternas nationella
identitet, som kommer till uttryck i deras politiska
och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det
regionala och lokala självstyret. Unionen skall
vidare respektera medlemsstaternas väsentliga
statliga funktioner, inbegripet funktioner vars
syfte är att hävda deras territoriella integritet,
upprätthålla lag och ordning och skydda den inre
säkerheten. Utskottet vill också erinra om artikel
I-7.3 där det sägs att de grundläggande
rättigheterna såsom de garanteras i
Europakonventionen, och såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna
principer.
Respekten för medlemsstaternas nationella
identitet, som kommer till uttryck i deras politiska
och konstitutionella grundstrukturer, och att de
grundläggande rättigheterna såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner ska ingå i unionsrätten som allmänna
principer är två centrala bestämmelser. De innebär
att den unionsrätt som medlemsstaterna gemensamt
beslutar om inom ramen för EU-samarbetet, normalt
tillsammans med Europaparlamentet, måste respektera
medlemsstaternas grundläggande politiska och
konstitutionella strukturer.
Utskottet vill erinra om principen om tilldelade
befogenheter. Unionsrättens företräde gäller bara
inom de områden där unionen har tilldelats
lagstiftande befogenheter av medlemsstaterna. Om en
regel i en rättsakt skulle befinnas ligga utanför
det område där Sverige och de övriga medlemsstaterna
i fördragsenlig ordning har överlåtit beslutanderätt
är rättsakten inte giltig som EG-rätt – dvs. saknar
rättsverkan – i Sverige. Om en rättsakt innebär att
respekten för de politiska och konstitutionella
grundstrukturerna inte upprätthålls bör EU anses ha
överträtt sina befogenheter, och rättsakten kan
därmed inte anses vara giltig.
I syfte att göra förhållandet mellan unionsrättens
företräde och de nämnda reglerna tydligt förordar
utskottet att artikel I-10.1 om unionsrättens
företräde kompletteras med en hänvisning till
artiklarna I-5.1 och I-7.3.
Utskottet är medvetet om att det inom ramen för
regeringskonferensen pågår en teknisk översyn av
konventets förslag. I det arbetet har förslag förts
fram om att artikel I-10.1 om unionsrättens
företräde ska placeras omedelbart efter artikel I-5
i konventets förslag (dokument CIG 4/03). Utskottet
finner ingen anledning att i detalj diskutera
artiklarnas placering, men vill understryka att det
är angeläget att innehållet i artiklarna I-5.1 och
I-7.3 framhålls i samma sammanhang som unionsrättens
företräde. Det kan ske genom en hänvisning i det som
i konventets förslag är artikel I-10.1, men andra
lösningar som uppnår samma syfte kan vara möjliga.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna. Motionerna K10 (m) yrkandena 11 och 43 samt
K2 (c) yrkande 21 bifalls därmed delvis.
Utskottet förordar det ovan angivna tillägget i
artikel I-10 i förtydligande syfte men delar
regeringens grundläggande bedömning att konventets
förslag är förenligt med svensk grundlag. Motionerna
K9 (v) yrkande 3 (delvis), K13 (mp) yrkande 74 samt
K1 yrkande 1 av Björn von der Esch (kd) avstyrks.

Passerellerna

I fördraget ges möjlighet att fatta beslut om
övergång från en beslutsregel till en annan. I
artikel I-24.4 första stycket ges således möjlighet
för Europeiska rådet att enhälligt besluta om
övergång från ett särskilt lagstiftningsförfarande
till det vanliga lagstiftningsförfarandet. Enligt
andra stycket i samma artikel kan Europeiska rådet
beträffande ministerrådets beslutsfattande besluta
om övergång från enhällighet till kvalificerad
majoritet. Vidare kan Europeiska rådet enligt
artikel I-39.8 rörande beslutsfattande inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken besluta
om övergång från enhällighet till kvalificerad
majoritet i andra fall än de som anges i del III.
Inom ramen för fördjupat samarbete kan, enligt
artikel III-328, de deltagande medlemsstaterna
besluta om övergång till särskilt
lagstiftningsförfarande respektive kvalificerad
majoritet.

Dessa övergångsmöjligheter har kommit att kallas
passereller (från franskans passerelle, gångbro).
Frågan har uppmärksammats i flera motioner.
Utskottet är kritiskt mot denna lösning. Ett syfte
med ett nytt samlat fördrag är att man i detta
fördrag ska reglera framtida beslutsformer. När alla
frågor är uppe kan man ta ett samlat grepp och göra
en enhetlig bedömning. I vissa fall kan det finnas
anledning att hålla dörren öppen för olika
lösningar, men i huvudsak måste ambitionen vara att
avgöra beslutsformerna när ett helhetsgrepp tas.
Reglerna ska bara kunna ändras när fördraget ändras.
Utskottet vill dock betona att passerellen inte
innebär att EU:s kompetens utvidgas till nya områden
som inte finns med i det konstitutionella fördraget.
Den kan bara användas för områden som redan hanteras
på EU-nivå.
Utskottet motsätter sig att Europeiska rådet ska
kunna fatta dessa beslut. Visserligen krävs en
”betänketid” på 4–6 månader och enhällighet i
Europeiska rådet, men det är inte tillfredsställande
att Europeiska rådet, en EU-institution, kan fatta
så grundläggande beslut som att beslut ska fattas
med enhällighet eller med kvalificerad majoritet.
Utskottet är medvetet om att regler om passereller
finns i dagens fördrag, men konventets förslag är
tveklöst mer omfattande än dagens regler. Ingen av
de passereller som finns i dag har utnyttjats.[2]
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att
regeringen bör verka för att passerellerna inte
finns med i regeringskonferensens slutliga
överenskommelse.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning
av motionerna K10 (m) yrkande 16, K12 (fp) yrkande 8
(delvis), K8 (kd) yrkande 8, K416 (kd) yrkande 11,
K2 (c) yrkande 23 (delvis), K9 (v) yrkande 3
(delvis), K13 (mp) yrkande 15 som sin mening
tillkännage för regeringen.

Flexibilitetsklausulen

I några motioner tas avstånd från den s.k.
flexibilitetsklausulen (artikel I-17).

Utskottet vill erinra om att det finns en
flexibilitetsklausul i dagens EG-fördrag (artikel
308). Konventet fann att en flexibilitetsklausul
borde finnas även i det konstitutionella fördraget.
Konventet föreslår dock att klausulen bara ska kunna
användas inom ramen för den politik som fastställs i
del III av det konstitutionella fördraget. Vidare
föreslås att Europaparlamentets godkännande ska
krävas för att klausulen ska kunna användas, till
skillnad från i dag när parlamentet bara ska beredas
tillfälle att yttra sig.
Erfarenheten har visat att artikeln har fyllt ett
behov när det har funnits enighet om att vidta en
åtgärd inom unionens ram men där uttrycklig
behörighet saknats. Artikeln har använts bl.a. för
områden där mål anges i början av EG-fördraget
(artikel 3) men där rättslig grund saknats senare i
fördraget. Det har gällt t.ex. räddningstjänst och
energi, som av konventet föreslås få egna rättsliga
grunder. Nu när fördraget görs mer strukturerat kan
flexibilitetsklausulen komma att användas i mindre
utsträckning.
Utskottet har tagit del av en rapport samt
uppdaterad statistik från Svenska institutet för
europapolitiska studier, Sieps, om lagstiftning där
den rättsliga grunden varit artikel 308. Rapporten
visar bl.a. att artikeln använts för upprättandet av
nya EU-organ.
Utskottet vill framhålla att det i konventets
förslag särskilt anges att kommissionen ska, när den
nya subsidiaritetsmekanismen används, uppmärksamma
medlemsstaternas nationella parlament på de förslag
som bygger på flexibilitetsklausulen. Samtliga
medlemsstater måste i ministerrådet ställa sig bakom
ett beslut att använda artikeln. Riksdagen kan
alltså genom regeringen kontrollera användandet.
Utskottet vill påpeka att det kan finnas anledning
för riksdagen att redan i nuläget se över sina
rutiner av hanteringen av förslag som grundar sig på
artikel 308 EG. Utskottet noterar att
Riksdagskommittén har fått tilläggsdirektiv rörande
riksdagens arbete med EU-frågor. Kommittén ska bl.a.
kartlägga och analysera konsekvenserna för riksdagen
av det nya konstitutionella fördraget både vad
gäller formella regler och sakligt innehåll. Det
står kommittén fritt att pröva andra EU-frågor. Det
kan i det sammanhanget vara lämpligt att ta upp
denna fråga.
Sammantaget kan utskottet acceptera att
flexibilitetsklausulen får den utformning som
konventet föreslår. Därmed avstyrks motionerna K12
(fp) yrkande 8 (delvis), K8 (kd) yrkande 6, K2 (c)
yrkande 23 (delvis), K9 (v) yrkande 3 (delvis) samt
K13 (mp) yrkande 14.

Unionens struktur

Konventets förslag

Unionen ges status som juridisk person

Konventet föreslår att unionen tillerkänns status
som juridisk person och ersätter EG. Konventet har
konstaterat att den nuvarande situationen där EG är
en juridisk person medan unionen anses sakna denna
status gör det svårt att hävda unionens identitet på
den internationella arenan.

Om unionen uttryckligen får status som juridisk
person blir den ett folkrättssubjekt, vid sidan av
medlemsstaterna. Därmed klargörs att unionen kan
ingå avtal med tredjeland eller internationella
organisationer för unionens räkning i de frågor där
den enligt fördraget har befogenhet att göra det.

Sammanslagning av fördragen

Samarbetet inom unionen grundar sig på ett antal
fördrag som har tillkommit och ändrats under årens
lopp. Det faktum att det europeiska samarbetet har
utvecklats stegvis sedan 1950-talet har kommit att
prägla hur fördragsstrukturen ser ut i dag.
Fördragsstrukturen har blivit alltmer
svåröverskådlig. De två fördrag som är grundläggande
inom unionen är fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) och fördraget
om Europeiska unionen (unionsfördraget). Enligt
konventet är en sammanslagning av EG-fördraget och
unionsfördraget en logisk följd av att unionen blir
en enda juridisk person. Konventet föreslår därför
att det nya konstitutionella fördraget ersätter EG-
fördraget och unionsfördraget. Nuvarande protokoll
samt övergångslösningar och särbestämmelser för
enskilda medlemsstater diskuterades inte av
konventet men kommer att behandlas i
regeringskonferensen.

De ändringar konventet föreslår i fördraget om
upprättandet av europeiska atomenergigemenskapen
(Euratom) innebär i allt väsentligt endast en
anpassning till terminologin i det konstitutionella
fördraget, framför allt till de nya institutionella
och finansiella bestämmelserna. Euratom föreslås
behålla sin status som särskild juridisk person.
Konventet har även behandlat frågan om unionens
nuvarande s.k. pelarstruktur. Konventets slutsats är
att det sätt på vilket pelarstrukturen uttrycks i
nuvarande fördrag skulle framstå som förlegat i ett
nytt konstitutionellt fördrag. Konventet föreslår
därför att pelarstrukturen avskaffas.
De nya befogenheter som unionen föreslås få inom
det polisiära och straffrättsliga området är i sig
inte en följd av pelarstrukturens avskaffande utan
beror på att den hittillsvarande gemenskapens
övergripande principer görs tillämpliga också inom
den nuvarande s.k. tredje pelaren. Medlemsstaterna
beslutar fortfarande med konventsförslaget över
fördraget. Varje fördragsändring ska godkännas av
alla medlemsstater i enlighet med deras respektive
konstitutionella bestämmelser. Unionen har endast de
befogenheter som fördraget uttryckligen ger den på
respektive politikområde. Unionen kan således inte
skapa sin egen kompetens.

Regeringens utgångspunkter

Den mer enhetliga struktur som konventet föreslår
bör välkomnas. Det blir tydligt att unionsbegreppet
omfattar såväl de gemensamma institutionerna som
medlemsstaterna när de samverkar inom ett
politikområde som täcks av fördraget. Med
avskaffandet av pelarna försvinner en oprecis
kategoriindelning. Fördelningen av befogenheter
mellan institutionerna samt mellan dem och
medlemsstaterna regleras politikområde för
politikområde. I det sammanhållna fördraget blir det
betydligt lättare att hitta i dessa bestämmelser.

Euratom är föråldrat och många bestämmelser är
inte längre relevanta. Förutsättningarna för att
förändra fördraget i sak torde dock i denna
förhandling vara begränsade eftersom frågan är
mycket komplicerad och kan förmodas gå utöver vad
medlemsstaterna är redo att nu diskutera.
Förslaget om att ge unionen status som juridisk
person kommer att innebära praktiska fördelar och
undanröja de tvetydigheter som i dag finns.
Förslaget bör därför välkomnas. Denna åtgärd utgör
också en förutsättning för unionens anslutning till
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Motionerna

I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att
det av konventet föreslagna konstitutionella
fördraget bättre än dagens fördrag uppfyller kravet
på att det ska vara ett kort och läsvänligt
dokument. Regeringen bör verka för ett
konstitutionellt fördrag för EU som uppfyller kravet
på att det ska vara ett enhetligt, väl strukturerat
dokument som medborgaren kan ta till sig (yrkande
1).

I motionen erinras vidare om att Kristdemokraterna
har drivit linjen att pelarstrukturen bör ersättas
med en mer enhetlig organisation. Detta föreslås nu
av konventet. Vad i motionen anförs om detta
föreslås tillkännages regeringen (yrkande 18).

Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att förslaget att
bibehålla Euratomfördraget har kritiserats från
många håll, kanske främst därför att det strider mot
principen att inte prioritera och stödja ett
energislag framför övriga. Euratomfördraget bör
lyftas ut ur konstitutionsförslaget och tillämpliga
delar som har att göra med skydd av miljö, liv och
hälsa bakas in i själva konstitutionstexten. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna (yrkande 2).

Miljöpartiet anser i motion i K13 i likhet med
miljörörelsen att Euratom-fördraget bör strykas.
Regeringskonferensen bör i första hand upphäva Eur-
atom helt och överföra lämpliga regleringsavsnitt
till andra regelverk (yrkande 50).

Miljöpartiet misstänker i motion K13 att motivet
till att EU ska få status som juridisk person – som
anges vara att EU då också ska kunna underteckna
Europarådets konvention – är att EU i framtiden ska
ha möjlighet att underteckna fler och mer
kontroversiella avtal utan att medlemsländerna ska
behöva ratificera dessa. EU bör inte få status som
juridisk person (yrkande 29).

Enligt motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson
m.fl. (kd) bör Europeiska unionen bli en juridisk
person. Det bör inte vara omöjligt att ge EU status
som juridisk person utan att för den skull behandla
unionen som en stat. Detta bör tillkännages
regeringen (yrkande 2). Också i motion K416 av Alf
Svensson m.fl. (kd) betonas vikten av att EU bör bli
en juridisk person (yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar den tydliga struktur på
fördraget som konventet föreslår. Därmed kan
medborgarna lättare ta del av det regelverk som styr
unionen. Avskaffandet av pelarstrukturen leder också
till ökad tydlighet, även om skilda beslutsregler
fortfarande kan gälla för olika områden.

Motion K416 (kd) yrkandena 1 och 18 är
tillgodosedd och kan avstyrkas.

Beträffande Euratom vill utskottet erinra om att
konventet inte har behandlat Euratomfördraget i sak.
Utskottet kan i och för sig dela regeringens
uppfattning att Euratom är föråldrat och många
bestämmelser är inte längre relevanta. Som
regeringen anför torde dock förutsättningarna för
att förändra fördraget i sak dock i denna
förhandling vara begränsade eftersom frågan är
mycket komplicerad och kan förmodas gå utöver vad
medlemsstaterna är redo att nu diskutera.

Utskottet avstyrker därmed motionerna K9 (v)
yrkande 2 och K13 (mp) yrkande 50.

Att unionen ges status som juridisk person
underlättar den önskvärda omdisponeringen och
hopslagningen av EG-fördraget och EU-fördraget. I
artikel 281 i EG-fördraget anges redan i dag att
gemenskapen ska vara en juridisk person, medan
statusen för Europeiska unionen har varit oklar.
Konventets förslag innebär ökad tydlighet. Unionen
kommer fortfarande att få sin kompetens genom ett
mellanstatligt fördrag och utan att unionen
behandlas som en stat.

Utskottet välkomnar nedan att konventet föreslår
att det ska anges i fördraget att unionen ska ansöka
om en anslutning till Europakonventionen. Genom att
EU görs till en juridisk person undanröjs oklarheten
huruvida detta skulle vara förenligt med dagens
ordning.
Utskottet vill vidare framhålla att övergången
från dagens EG-fördrag och EU-fördrag till ett
konstitutionellt fördrag kräver en noggrann
juridisk-teknisk genomgång. Av stor betydelse för
Sverige är att de övergångsbestämmelser och det
undantag som regleras i Sveriges anslutningsfördrag
kommer att bestå, liksom de förklaringar, anföranden
och skriftväxlingar som Sverige framförde i
anslutning till detta fördrag och som fortfarande är
av betydelse. Utskottet förutsätter att regeringen
noga bevakar dessa frågor.
Utskottet avstyrker därmed motionerna 2002/03:K431
(kd) yrkande 2, K13 (mp) yrkande 29 och K416 (kd)
yrkande 4.

Unionens upprättande, värden och mål

Konventets förslag

I konventets förslag till artikel 1 anges att genom
denna konstitution upprättas Europeiska unionen.
Vidare föreslås en ingress till fördraget. I
konventets förslag till bestämmelse om unionens
grundläggande värden framhävs respekten för
människans värdighet, frihet, demokrati,
jämställdhet, rättsstatsprincipen samt mänskliga
rättigheter. Dessa värden ska vara gemensamma för
medlemsstaterna i ett samhälle av mångfald,
tolerans, rättvisa, solidaritet och icke-
diskriminering. Syftet är att understryka de värden
som förenar medlemsstaterna och som därför är de
grundvalar som unionen ska vila på.

Artikeln om målsättningar återger den övergripande
inriktning som unionen ska arbeta efter. Konventet
föreslår att unionens mål ska vara att främja fred,
folkens välfärd och unionens grundläggande värden.
Unionen ska erbjuda medborgarna ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser samt
en inre marknad med fri och inte snedvriden
konkurrens. Unionen ska arbeta för hållbar
utveckling med balanserad ekonomisk tillväxt och
social marknadsekonomi i syfte att uppnå full
sysselsättning och sociala framsteg samt med en hög
nivå av skydd och förbättring av miljön. Dessutom
ska den motverka social utslagning, diskriminering
och främja rättvisa och socialt skydd, jämställdhet
mellan kvinnor och män, solidaritet mellan
generationerna och skydd av barnens rättigheter.
Unionen ska vidare främja ekonomisk, social och
territoriell sammanhållning och solidaritet mellan
medlemsstaterna. Unionen ska respektera den
kulturella och språkliga mångfalden och sörja för
att det kulturella arvet skyddas och utvecklas.
Konventet framhåller vidare att unionen även i
sina externa relationer ska bekräfta och främja sina
värderingar och intressen. Ledord för unionens
agerande ska vara fred, säkerhet, hållbar
utveckling, solidaritet och ömsesidig respekt mellan
folken, fri och rättvis handel, utrotning av
fattigdomen och skydd av de mänskliga rättigheterna,
särskilt barnens rättigheter, beaktande och
utveckling av internationell rätt, inklusive respekt
för principerna i Förenta nationernas stadga.
Konventet föreslår slutligen att unionens symboler
skrivs in i det konstitutionella fördraget. Till
symbolerna hör flagga, valuta, hymn, gemensamt
valspråk och Europadagen den 9 maj.

Regeringens utgångspunkter

Unionens grundläggande värden återges i det
konstitutionella fördragets inledning på ett
allmängiltigt och principiellt sätt. Regeringen
välkomnar att viktiga mål som jämställdhet, hållbar
utveckling med konkurrenskraft, full sysselsättning
och hög miljöskyddsnivå framhävs. Viktigt är att
jämställdhet lyfts fram bland de grundläggande
värdena samt att barnets rättigheter ges en
framträdande plats i fördraget. Om förutsättningar
finns kan det även övervägas att föreslå att skyddet
av människors fysiska och psykiska hälsa nämns.
Konventets förslag innebär sammantaget en rad
förbättringar jämfört med nuvarande fördrag.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att man
accepterar konventets förslag i denna del. Det vore
dock önskvärt att målsättningsparagrafen
koncentreras på de områden där unionen har kompetens
(yrkande 8).

Kristdemokraterna anser i motion K8 att i förslaget
till fördragstext blandas grundläggande värden och
instrumentella värden. Enligt Kristdemokraterna
skulle fördragstexten vinna i tydlighet och styrka
om artikel 2 har följande lydelse:

Unionen bygger på grundläggande värden som människans
värdighet, liv, frihet, sanning och rättvisa.
Dessa värden och skydd för de mänskliga
rättigheterna är gemensamma för medlemsstaterna i
ett samhälle där demokrati, mångfald,
jämställdhet, öppenhet, solidaritet, tolerans och
icke-diskriminering råder.

De mänskliga rättigheterna ska ingå i det
konstitutionella fördraget och unionen ska söka
anslutning till Europakonventionen som skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Positivt är också att jämställdheten
betonas och ingår, utöver den lagstadgade
rättigheten, även som en rättighet som aktivt bör
främjas (yrkande 3).

Enligt motion K8 av Alf Svensson m.fl. (kd) är
kristendomens historiska och idéhistoriska betydelse
för formandet av Europas identitet, gemensamma
värden, kulturarv och samhälleliga institutioner av
oomtvistlig karaktär. För Kristdemokraterna är det
högst naturligt att den kristna idétraditionens
betydelse för Europa omnämns i ingressen till det
konstitutionella fördraget. Regeringen bör verka för
detta (yrkande 1). I motion K416, även den av Alf
Svensson m.fl. (kd), anförs att Kristdemokraterna
vill att EU ska vara en union uppbyggd på den
kristna traditionen och med en värdegemenskap som
innefattar religionsfrihet för alla, respekt för
människans värdighet, frihet, demokrati,
jämställdhet, rättsstatsprincipen och skydd av de
mänskliga rättigheterna (yrkande 7).

Vänsterpartiet är i motion K9 kritiskt till
konventets förslag om symboler och uppmanar
regeringen att avvisa dessa symbolers plats i det
kommande fördraget. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna (yrkande 1).

Vänsterpartiet anför vidare att hållbar utveckling
har i konventets förslag lyfts fram som en av
unionens grundläggande värden. Detta är naturligtvis
positivt. Däremot saknas en definition kring att
social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet ska
utgöra tre jämställda ben. Regeringen bör verka för
att den sociala och ekologiska dimensionen av
hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska
(yrkande 30 delvis).

I motion K2 av Maud Olofsson m.fl. (c) anförs att en
federal ordning ska fungera som en garant mot både
en centralstyrd superstat och det mellanstatliga
kotteriet. Ett konstitutionellt fördrag är
nödvändigt eftersom EU befinner sig i en
accelererande process där alltfler beslut föreläggs
centralt. Bara ett konstitutionellt fördrag, där
både medlemsländernas ansvarsområden och unionens
definieras, kan stoppa centraliseringsprocessen. För
att maktfördelningen mellan EU å ena sidan och
medlemsländerna å andra sidan ska vara tydlig och
väldefinierad bör federalismens principer skrivas in
i artikeln om upprättandet av unionen (yrkande 1).

Miljöpartiet ifrågasätter i motion K13 lämpligheten
av att skriva in unionens symboler i konstitutionen.
EU försöker klä sig i de symboler som vanligtvis
förknippas med en stat (yrkande 27).

Miljöpartiet finner det vidare anmärkningsvärt att
just öppenheten saknas helt i den långa listan av
målsättningar för EU, samtidigt som den
målsättningen också försvinner ur portalparagrafen.
Miljöpartiet beklagar, i enlighet med tidigare
uttalanden från det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet, att öppenheten inte fördes in
bland målen för EU när nu målet dessutom försvinner
ur portalparagrafen. Det är svårt att inte tolka
detta som att öppenheten riskerar att ta ett steg
tillbaka i EU-sammanhang (yrkande 23).
Enligt Miljöpartiet är en annan viktig målsättning
som saknas i konventsförslaget djurskydd. Detta bör
åtgärdas (yrkande 24).

Folkhälsa

Folkpartiet anför i motion K12 att man står upp för
en restriktiv svensk alkoholpolitik. Inom EU har den
linjen stundtals kommit i konflikt med handels- och
näringspolitiska intressen – en konflikt i vilken
den svenska alkoholpolitiken, som motiveras av
folkhälsoskäl, ofta fått ge vika. Främjande av en
god folkhälsa bör föras in bland EU:s mål i artikel
I-3. Enligt motionärernas mening är formuleringen av
regeringens utgångspunkter i detta stycke alltför
svag. Regeringen skriver att det kan ”övervägas att
föreslå att skyddet av människors fysiska och
psykiska hälsa nämns”. Det är inte tillräckligt.

Det måste vara en synpunkt för regeringen att föra
fram med kraft under förhandlingarna med fördraget.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 20).

Nils-Erik Söderqvist och Agneta Lundberg (s) anför i
motion K7 att en union där folkhälsan ges låg
prioritet tappar mycket av sitt förtroendekapital
bland medborgarna. För att trovärdighet ska skapas
för möjliga och önskvärda insatser bör en skrivning
i unionens mål tydliggöra kravet på en god
folkhälsa. Motionärerna anser därför att i avsnittet
Unionens mål bör artikel I-3 andra stycket lyda:
”Den skall främja en god folkhälsa, bekämpa social
utslagning och diskriminering …barnens rättigheter.”

I flerpartimotionen K6 (delvis) av Gabriel Romanus
m.fl. (fp, kd, c, mp, v) föreslås att regeringen i
regeringskonferensen med kraft verkar för att det
konstitutionella fördraget får ett klart uttryckt
mål om en god folkhälsa.

Ingrepp i marknadens frihet, som har kommit till
för att skydda människors hälsa och minska risken
för både medicinska och sociala skador, har vid den
s.k. proportionalitetsbedömningen tillmätts alltför
liten betydelse i förhållande till den vikt som har
lagts vid de ekonomiska aspekterna. Om folkhälsa
förs in i målparagrafen i konstitutionens inledning,
bör risken för en sådan felaktig avvägning minska.

Jämställdhet

Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att ett flertal
remissinstanser, bl.a. JämO, lyfter i sina remissvar
fram att begreppet jämställdhet saknas som ett av
unionens grundläggande värden. Engelskans ”equality”
respektive franskans ”egalité”, har på flera ställen
felaktigt översatts med ”jämställdhet” i den svenska
versionen. ”Jämlikhet” betecknar förhållandet mellan
klasser, medan ”jämställdhet” beskriver förhållandet
mellan könen.

I fördraget ska det tydligt framgå att såväl
jämlikhet som jämställdhet utgör både de
grundläggande värden som unionen bygger på och de
mål som ska förverkligas. Detta för att i möjligaste
mån säkerställa att instrument, metoder,
institutioner m.m. skapas för att arbeta för detta
mål. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (yrkande 28).

Miljöpartiet anför i motion K13 att förtydliganden
krävs vad gäller punkten om jämställdhet. I den
engelska versionen står det ”equality” vilket kan
översättas både med jämställdhet och jämlikhet. Det
bör utredas vidare vad den korrekta innebörden är av
denna målsättning (yrkande 25). Även i fråga om
barns rättigheter bör det göras förtydliganden av
vad som avses med målsättningen (yrkande 26).

I motion K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) framhålls
att drygt hälften av EU:s medborgare är kvinnor.
Länderna inom EU har dock lång väg kvar innan vi kan
se ett EU där kvinnor och män har samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom alla områden i
livet.

Sverige är ett föregångsland och en förebild vad
gäller jämställdhet och har framgångsrikt drivit
frågor om jämställdhet i EU. Det är av mycket stor
vikt att jämställdhet omnämns vad gäller demokrati
och grundläggande mänskliga rättigheter.

Sverige bör med kraft driva att jämställdhet mellan
kvinnor och män skrivs in i ingressen till del II i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna, så att stycket får följande lydelse:

I medvetande om sitt andliga och etiska arv bygger
unionen på de odelbara och universella värdena
människans värdighet, frihet, jämlikhet,
jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet
samt på den demokratiska principen och
rättsprincipen.

Dessutom bör jämställdhet mellan kvinnor och män
skrivas in i artikel I-2, Unionens värden, samt i
artikel I-44 under Principen om demokratisk jämlik-
het.

Utskottens yttranden

Socialutskottet

Socialutskottet anför i sitt yttrande (SoU2y) att
det delar uppfattningen att det är viktigt att barns
rättigheter ges en framträdande plats i fördraget.
Dessutom anför utskottet att folkhälsopolitikens
utformning är och bör fortsätta att vara ett
nationellt ansvar, vilket är särskilt viktigt med
tanke på den restriktiva nationella politik som
Sverige vill föra. Socialutskottet delar vidare
regeringens uppfattning att hög hälsoskyddsnivå för
människor ska säkerställas vid utformningen av all
gemenskapspolitik. Det bör framgå av konstitutionen
att skyddet för folkhälsan inte bör underordnas
handelspolitiska krav.

Arbetsmarknadsutskottet

När det gäller unionens mål vill
arbetsmarknadsutskottet särskilt framhålla vikten av
att full sysselsättning, social marknadsekonomi och
jämställdhet ingår bland dessa. Likaså finner
utskottet det angeläget att jämställdhet respektive
principen om icke-diskriminering ingår bland de
grundläggande värdena.

I fråga om begreppet social marknadsekonomi vill
arbetsmarknadsutskottet för sin del starkt betona
vikten av att sociala aspekter tillmäts stor
betydelse i unionens politik och då inte minst på
det ekonomiska området.
När det gäller begreppet jämställdhet i konventets
förslag till fördrag finner utskottet anledning att
framhålla att skrivningarna bör ses över av
regeringskonferensen så att det inte bara i artikel
3 om målen utan också i artikel 2 om de
grundläggande värdena tydligt och klart framgår att
jämställdhet mellan kvinnor och män ingår bland
dessa.
Arbetsmarknadsutskottet kan konstatera att det i
den svenska översättningen av artikel 2 om unionens
grundläggande värden står jämställdhet. I andra
språkversioner återfinns begreppen ligestilling
(danska), d’égalité (franska), equality (engelska)
och Gleichheit (tyska), vilka på svenska torde
motsvara jämlikhet.
När det däremot gäller artikel 3 om unionens mål
överensstämmer den svenska språkversionens
jämställdhet mellan kvinnor och män med begrepp som
återfinns i andra språkversioner: ligestilling
mellem kvinder og mænd (danska), l’égalité entre les
femmes et les hommes (franska), equality bet-
ween women and men (engelska) och die Gleichstellung
von Frauen und Männern (tyska).

**FOOTNOTES**
[1]: Rörande ett förslag till lag om ändring i
lag (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen.
[2]: Ett exempel är EU-fördragets artikel 42 där
det anges att polissamarbete och straffrättsligt
samarbete (dvs. tredje pelaren) kan föras över
till EG-fördraget och att man då ska besluta om
omröstningsregler. En sådan övergång kräver
enhällighet och godkännande av medlemsstaterna i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser
(dvs. godkännande av riksdagen i Sveriges fall).
Vidare kan rådet med enhällighet besluta att gå
över till medbeslutandeförfarandet, inklusive
kvalificerad majoritet i rådet, i ett par
artiklar i EG-fördraget, t.ex. rörande
miljöskatter (art. 175.2 EG, artikel III-130 i
konventets förslag). Konventet föreslår att dessa
särskilda passereller i dagens EG-fördrag ska
finnas kvar. En skillnad mot de generella
passerellerna är att det är rådet, inte
Europeiska rådet, som beslutar.
Av Norstedts stora svenska ordbok framgår
följande:
Jämlikhet
· det att varje person anses vara lika mycket värd som varje
annan i politiskt och vanligen även ekonomiskt
avseende
[ Ex.] jämlikhetsförhållande; folkens
jämlikhet; frihet, jämlikhet, broderskap.
Jämställdhet
· det att vara jämställd särskilt i fråga om kvinna i
förhållande till man
[ Ex.] jämställdhetsarbete;
jämställdhetskommitté; jämställdhetsprogram;
total jämställdhet.

Arbetsmarknadsutskottet vill betona att regeringen i
regeringskonferensen kraftfullt måste verka för
klara och tydliga skrivningar om att jämställdhet
mellan kvinnor och män lyfts fram bland de
grundläggande värdena, något som ju regeringen i
skrivelsen också anger som viktigt.
Arbetsmarknadsutskottet ser också positivt på att
begreppet jämlikhet ingår bland unionens
grundläggande värden och mål liksom att regeringen
verkar för ökad kvinnorepresentation i EU:s
institutioner.

Med det anförda anser utskottet att motionerna K9
yrkandena 28 och 29 (v) och K13 yrkande 25 (mp) bör
avstyrkas. Arbetsmarknadsutskottet anser även att
motion K3 (s) bör avstyrkas.

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

Miljö- och jordbruksutskottet anför i sitt yttrande
(MJU2y) att det svenska synsättet när det gäller
djurhälsa och djurskydd är präglat av höga etiska
ambitioner. Ekonomisk hänsyn får inte gå före
djurens bästa. Genom detta synsätt skapas en etiskt
god djurhållning vars goda djurmiljö är en
förutsättning för bl.a. ett lågt användande av
antibiotika i djurskötseln. Utskottet utgår från att
detta synsätt även präglar Sveriges agerande inom EU
och att regeringen även fortsättningsvis arbetar för
en etiskt god djurhållning inom EU. Mot bakgrund av
vad som anförts föreslår utskottet att motion K13
(mp) yrkande 24 lämnas utan vidare åtgärd.

Miljö- och jordbruksutskottet instämmer i K9 (v)
yrkande 30 om att Sverige bör vara pådrivande för
att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling och
att regeringen bör verka för att den sociala och
ekologiska dimensionen av hållbar utveckling
jämställs med den ekonomiska. Motionen innehåller
krav på Sveriges agerande i den fortsatta
regeringskonferensen som till stor del sammanfaller
med miljö- och jordbruksutskottets synpunkter.
Motionen bör inte föranleda någon vidare riksdagens
åtgärd.

Vänsterpartiets företrädare har avgivit avvikande
meningar i dessa frågor.

Utskottets ställningstagande

Dagens EG-fördrag och EU-fördrag innehåller allmänna
principformuleringar som anger de värderingar och
mål som beslutsbefogenheterna skall uppfylla.
Fördragen är resultatet av flera beslut vid olika
tillfällen och ger därför inte någon sammanhållen
bild av unionens värden och mål. Konventets förslag
bygger i stället på att dessa värden och mål samlas
i ett fåtal artiklar i inledningen av det
konstitutionella fördraget. Även här kan därför,
liksom fallet är rörande den grundläggande
fördragsstrukturen, konventets förslag sägas utgöra
en renodling och förenkling.

Riksdagen har tidigare, vid Sveriges inträde i EU
och vid senare godkännanden av ändringar genom
Amsterdamfördraget och Nicefördraget, ställt sig
bakom de grundläggande värderingar som bär upp
dagens EG-fördrag och EU-fördrag. Utskottet
välkomnar i huvudsak konventets förslag som
bekräftar dessa värderingar.
Motionerna K10 (m) yrkande 8 och K8 (kd) yrkande 3
avstyrks därmed.

Utskottet kan inte dela kravet i motion K2 (c) att
federalismens principer ska skrivas in i artikeln om
unionens upprättande. Orden ”federal” och
”federalism” kan tolkas på olika sätt av olika
debattörer. Dessa begrepp har helt olika betydelse i
t.ex. tysk debatt på delstatsnivå och i brittisk EU-
debatt. I tysk debatt står federalism regelmässigt
för en balans i makt och kompetens mellan tre
lagstiftningsnivåer (EU-nivå, nationell,
delstatlig). En decentralisering av makt ned till
delstatsnivå ses ofta som den praktiska
konsekvensen. I Storbritannien används begreppet
federalism, särskilt av EU-skeptiker, för att
beskriva en extrem integration, med en centraliserad
superstat som mål, alltså i praktiken motsatsen till
den förstnämnda tolkningen.

I ett tidigare utkast från konventets presidium
angavs att EU förvaltar vissa befogenheter ”på ett
federalt sätt”. Detta kom att försvinna i det
slutliga förslaget, där det i stället anges att
unionen ska ”på gemenskapsgrund” utöva de
befogenheter som medlemsstaterna överför till
unionen. Utskottet finner detta vara en mer adekvat
beskrivning än olika skrivningar om federalismens
principer, som erfarenhetsmässigt tolkas mycket
olika av olika personer.
Motion K2 (c) yrkande 1 avstyrks således.

Utskottet ser begränsade fördelar med konventets
förslag att nämna unionens symboler i fördraget.
Frågan är dock endast av symbolisk betydelse, och
utskottet ser ingen anledning att uppmana regeringen
att driva att symbolerna inte ska nämnas i
fördraget. Även andra mellanstatliga samarbeten har
symboler, och symbolernas omnämnande förändrar inte
EU:s grundläggande karaktär.

Motionerna K9 (v) yrkande 1 och K13 (mp) yrkande
27 avstyrks därmed.

När det gäller öppenheten vill utskottet betona att
konventets förslag sammantaget innebär framsteg.
Unionens institutioner, organ och myndigheter ska
utföra sitt arbete så öppet som möjligt. Unionens
institutioner ska föra en öppen och regelbunden
dialog med det civila samhället. För att unionens
åtgärder ska vara så enhetliga och öppna som möjligt
föreslår konventet att kommissionen ska samråda med
berörda parter innan förslag läggs fram. Detta
påminner om det svenska remissförfarandet.

Rådets möten ska vara öppna när
lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Rätten
att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar som finns i nuvarande
fördrag ska i fortsättningen gälla unionens samtliga
institutioner, myndigheter och organ och inte bara
Europaparlamentet, rådet och kommissionen.
Europeiska centralbanken (ECB) och domstolen
föreslås omfattas av handlingsoffentligheten
beträffande deras administrativa verksamhet.
Bestämmelsen om att besluten ska fattas så öppet
och nära medborgarna som möjligt, som i dag finns i
artikel 1 i EU-fördraget, återfinns i den särskilda
avdelningen om unionens demokratiska liv i del I av
det konstitutionella fördraget.
Utskottet gör helhetsbedömningen, mot bakgrund av
det anförda, att konventets förslag innebär att
öppenheten stärks i det konstitutionella fördraget
jämfört med gällande fördrag. Det hindrar inte att
regeringen bör bevaka om öppenheten kan stärkas
ytterligare under regeringskonferensen. En möjlighet
vore i så fall att verka för att principen om
öppenhet nämns tidigare i fördraget.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
K13 (mp) yrkande 23.

Beträffande önskemålet att den kristna
idétraditionens betydelse för Europa ska omnämnas i
ingressen till fördraget vill utskottet erinra om
att ingressen redan hänvisar till ”Europas
kulturella, religiösa och humanistiska arv”.

Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna K8 (kd) yrkande 1 och K416 (kd) yrkande
7.

Utskottet välkomnar att jämställdhet återfinns bland
de värden som lyfts fram i artikel I-2. Utskottet
välkomnar den tydliga utredning som
arbetsmarknadsutskottet gjort av förhållandet mellan
begreppen jämlikhet och jämställdhet. Utskottet vill
understryka vikten av att det tydligt framgår att
jämställdhet mellan kvinnor och män är inkluderat i
denna och andra relevanta artiklar. I olika
språkversioner kan det råda viss oklarhet om vad som
avses. Utskottet anser att regeringen ska driva
frågan så att det i samtliga språkversioner framgår
att jämställdhet mellan kvinnor och män är
inkluderat i det som avses.

Utskottet välkomnar det ändringsförslag som
lämnades in till regeringskonferensen från svensk
sida den 20 oktober 2003. Där föreslogs följande
lydelse i berörd del av artikel 2 (föreslaget
tillägg i kursiv):
”…equality, including equality between men and
women,…”
Motionerna K9 (v) yrkande 28, K13 (mp) yrkande 25
samt K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) kan med
hänvisning till vad utskottet anfört i varierande
grad anses tillgodosedda och avstyrks därmed.

Utskottet förutsätter att regeringen driver frågan
om folkhälsa i arbetet med det nya fördraget. Dagens
bestämmelse i EG-fördraget om folkhälsa (artikel
152) föreslås av konventet i sak förbli oförändrad.
Utskottet kan dela motionärernas strävan efter att
stärka folkhälsopolitiken men vill framhålla att
folkhälsopolitiken är ett nationellt ansvar.
Särskilt för Sverige, som vill behålla en restriktiv
nationell narkotika- och alkoholpolitik, är detta
viktigt.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringen under regeringskonferensen har fört fram
att artikel III-179 i konventets förslag ska
kompletteras med en möjlighet att besluta om
åtgärder rörande tobaks och alkohols påverkan på
folkhälsan. Medlemsstaterna ska kunna ha strängare
åtgärder nationellt, enligt förslaget. Utskottet
förutsätter att regeringen verkar för att stärka
politiken på folkhälsoområdet även fortsättningsvis
i regeringskonferensen. Dock måste en sådan strävan
beakta att folkhälsopolitikens utformning är ett
nationellt ansvar. Det kan finnas en risk att det
sker en kompetensförskjutning bort från det
nationella om motionärernas krav om målformulering
får genomslag. Utskottet förutsätter att regeringen
noga beaktar den mest lämpliga utformningen av
fördraget utifrån här angivna utgångspunkter.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna K12 (fp) yrkande 20, K7 av Nils-Erik
Söderqvist och Agneta Lundberg (s) samt K6 (delvis)
av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, c, mp, v).
Utskottet återkommer till frågan om folkhälsa nedan
i avsnittet om unionens olika politikområden.

Utskottet delar socialutskottets uppfattning att det
är viktigt att barns rättigheter ges en framträdande
plats i fördraget. Motion K13 (mp) yrkande 26 kan
därmed avstyrkas.

Beträffande djurskydd delar utskottet miljö- och
jordbruksutskottets uppfattning och avstyrker motion
K13 (mp) yrkande 24.

Utskottet instämmer i vad miljö- och
jordbruksutskottet anför om att Sverige bör vara
pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar
utveckling och att regeringen bör verka för att den
sociala och ekologiska dimensionen av hållbar
utveckling jämställs med den ekonomiska. I likhet
med miljö- och jordbruksutskottet avstyrker
utskottet motion K9 (v) yrkande 30 (delvis).

Grundläggande rättigheter

Respekt för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna är principer som EU redan i
dag bygger på. Konventet föreslår att EU:s stadga om
de grundläggande rättigheterna fördragsfästs i sin
helhet. Stadgan utgör del II i det konstitutionella
fördraget. Konventet föreslår också att unionen ska
ansöka om anslutning till europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen).
(artikel 7).

Konventets förslag

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna
utarbetades av ett tidigare konvent och antogs av
Europeiska rådet i Nice i december 2000 som en
politisk deklaration. Konventet föreslår att
stadgan, med dess ingress, införlivas i sin helhet i
del II i det konstitutionella fördraget.

Konventet föreslår samtidigt vissa justeringar och
tillägg i stadgan. De rör främst de avslutande
allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan
och syftar till att ytterligare klargöra att stadgan
inte innebär att unionen får utvidgade befogenheter.
Stadgan kan alltså inte utgöra rättslig grund för
att få till stånd en harmonisering av
medlemsstaternas lagstiftning. Tilläggen klargör
också att stadgans tillämpningsområde är begränsat
till unionens institutioner och, för
medlemsstaterna, endast när de tillämpar
unionsrätten. De rättigheter i stadgan som motsvarar
rättigheter i Europakonventionen har samma räckvidd
och innebörd som anges i konventionen. Detta
inbegriper bl.a. de detaljerade bestämmelser i
konventionen som medger att rättigheterna kan
begränsas.
Vidare föreslås att det i stadgans ingress ska
anges att de förklaringar som togs fram av det
tidigare konvent som utarbetade Europeiska unionens
stadga och som har uppdaterats av framtidskonventets
presidium ska beaktas. Även om förklaringarna inte i
sig har rättslig status utgör de ett viktigt
tolkningsverktyg.

Anslutning av unionen till Europakonventionen

Konventet föreslår att det i det konstitutionella
fördraget ska stå att unionen ska ansöka om
anslutning till Europakonventionen. Unionen får
därigenom den rättsliga grund för anslutning som
enligt EG-domstolen för närvarande saknas.

Regeringens utgångspunkter

Stadgan om de grundläggande rättigheterna omvandlas
från politiskt dokument till fördragstext. I likhet
med vissa remissinstanser har regeringen tidigare
ifrågasatt om stadgan varit tillräckligt tydlig för
att kunna inkorporeras i fördraget. För att
oklarheter inte ska uppstå om stadgans inverkan på
EU-rätten och på unionens befogenheter har det under
konventet arbetats in förtydligande skrivningar. Med
ingresstexten intakt, och med de klarare
avgränsningar som tagits in i stadgans avslutande
bestämmelser, bör sådana oklarheter kunna undvikas.
Även hänvisningen till presidiets förklaringar kan
underlätta förståelsen av stadgans innebörd.

Konventets förslag att unionen ska ansöka om
anslutning till Europakonventionen är välkommet. En
anslutning av unionen till Europakonventionen, något
som både regering och riksdag funnit angeläget,
skulle ge ett överskådligt och enhetligt skydd för
de grundläggande rättigheterna i medlemsstaterna och
institutionerna. Med en anslutning bör
Europadomstolens ställning som praxisskapande
instans stärkas vid tolkning av konventionen, vilket
innebär en större rättssäkerhet för den enskilde
medborgaren.
Införlivandet av stadgan i det konstitutionella
fördraget och unionens anslutning till
Europakonventionen bör betraktas som två åtgärder
som kompletterar varandra. Tillsammans säkerställer
de att unionen fullt ut respekterar de grundläggande
rättigheterna.

Motionerna

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10
förslaget att EU ska ansöka om anslutning till
Europakonventionen och att EU får ett grundläggande
rättighetsskydd. I motionen uttrycks dock kritik
till att rättigheter som inte omfattas av EU-
kompetens finns med i stadgan. De ger inte något
rättsskydd och har därför ingen funktion (yrkande
9).

I motion K271 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att
det är positivt att det i förslaget till nytt
konstitutionellt fördrag föreslås att EU ska söka
anslutning till Europakonventionen. Riksdagen bör
tillkännage för regeringen att den bör verka för att
så sker (yrkande 7).

Enligt motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) kan
stadgan om grundläggande rättigheter bidra till att
de gemensamma värderingarna i Europasamarbetet
stärks. I dagsläget är dock stadgans juridiska
funktion något oklar. Därför bör rättigheterna
skrivas in i EU:s konstitution och därmed bli
juridiskt bindande (yrkande 3).

Kristdemokraterna önskar vidare ett
tillkännagivande om att göra det möjligt för EU att
tillträda Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (yrkande 8).

Vänsterpartiet anför i motion K9 att EU:s egen
stadga för grundläggande rättigheter inte bör
införlivas i fördraget utan förbli en icke juridiskt
bindande deklaration. Däremot är det viktigt att
fördraget ändras så att EU kan anslutas till
Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det
skulle göra EG-domstolen mer återhållsam att stödja
sig på EU-stadgan i sina beslut. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4).

Miljöpartiet påpekar i motion K13 att det kan
förefalla sympatiskt att stadgan förs in i
fördraget, men motionärerna vill ifrågasätta det
starkt, då de rättigheter som stadgan föreskriver
redan finns nedtecknade i varje enskilt medlemslands
nationella konstitution. Detta senare gör inte bara
att stadgan är onödig i sig, utan väcker också
frågan om vilken juridisk status EU:s stadga kommer
att få efter ett eventuellt införlivande i fördraget
i förhållande till medlemsländernas, ofta hårdare,
grundlagsskrivningar. Denna fråga är ännu inte
tillräckligt utredd (yrkande 28).

Motion K3 (s) om jämställdhet har behandlats ovan i
avsnittet om värden och mål.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet erinrar i sitt yttrande (JuU1y) om
att Högsta domstolen i sitt remissyttrande har
framfört synpunkter rörande bl.a. behovet av
förtydliganden av vissa hierarki- och
kompetensfrågor kopplade till artikel 7 i förslaget
i frågan om unionens anslutning till europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Enligt utskottets
mening bör dessa frågeställningar övervägas
ytterligare i det fortsatta förhandlingsarbetet.

Utskottets ställningstagande

En av fyra frågor som Europeiska rådet framhöll i
Niceförklaringen om unionens framtid i december 2000
var vilken ställning stadgan om grundläggande
rättigheter skulle ha. Under konventets gång har
också frågan om EU:s relation till
Europakonventionen behandlats.

Utskottet vill erinra om att riksdagen vid flera
tillfällen har förordat att EU ansluter sig till
europeiska konventionen om skydd för mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (t.ex.
bet. 2002/03:KUU1). Utskottet välkomnar att
konventet föreslår att det ska anges i fördraget att
unionen ska ansöka om en sådan anslutning. Utskottet
förutsätter att regeringen verkar för att nödvändiga
förberedelser för en sådan ansökan faktiskt vidtas.
Motionerna K271 (m) yrkande 7 och K416 (kd)
yrkande 8 kan därmed avstyrkas.

Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av att EU ska
ansöka om anslutning till Europakonventionen och de
förtydliganden av stadgan som gjorts under
konventets gång, ställa sig bakom konventets förslag
om införlivande av EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna. Stadgan riktar sig till unionens
institutioner och till medlemsstaterna endast när
dessa tillämpar unionsrätten (artikel II-51.1).
Vidare innebär stadgan inte någon utvidgning av
tillämpningsområdet för unionsrätten utanför
unionens befogenheter och medför varken någon ny
befogenhet eller någon ny uppgift för unionen
(artikel II-51.2). Det kan påpekas att en anslutning
till Europakonventionen inte heller ändrar unionens
befogenheter såsom de definieras i konstitutionen
(artikel I-7.2).

Införlivandet av stadgan och en framtida
anslutning till Europakonventionen innebär ett
stärkt rättsskydd för enskilda gentemot EU:s
institutioner eller beslutsfattande grundat på EU-
bestämmelser.
När det gäller förhållandet mellan stadgan och
Europakonventionen vill utskottet framhålla att det
i stadgan anförs att i den mån som stadgan omfattar
rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av
Europakonventionen ska de ha samma innebörd och
räckvidd som i konventionen. Bestämmelsen hindrar
inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer
långtgående skydd (artikel II-52.3). Vidare sägs i
stadgan att i den mån som grundläggande rättigheter
enligt medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner erkänns i stadgan, ska rättigheterna
tolkas i samstämmighet med dessa traditioner.
Utskottet vill understryka vikten av kopplingen
mellan stadgan och anslutningen till
Europakonventionen. Genom att EU ansluter sig till
Europakonvention kommer Europadomstolen i Strasbourg
att hantera mål när EU anklagas för brott mot
Europakonventionen. Europakonventionen kan sägas
vara basen för nivån på skyddet för rättigheterna.
Det är Europadomstolen som tolkar
Europakonventionen.
Redan i dagens EU-fördrag artikel 6 anges att
unionen ska som allmänna principer för
gemenskapsrätten respektera de grundläggande
rättigheterna såsom de garanteras i
Europakonventionen och såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner. Enligt konventets förslag ska de
grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i
Europakonventionen och såsom de följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner ingå i unionsrätten som allmänna
principer.
I bedömningen av hur dessa frågor bör hanteras
måste beaktas att stadgan om grundläggande
rättigheter existerar sedan år 2000. Även om den för
närvarande är en politisk deklaration kan EG-
domstolen välja att i sin praxis hänvisa till den.
Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att
finna en lösning som ger Europakonventionen en stark
ställning. Den koppling som konventets förslag
innebär är en godtagbar lösning.
Justitieutskottet pekar i sitt yttrande på att
vissa frågeställningar kan behöva övervägas
ytterligare. Sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet förutsätter att regeringen beaktar
justitieutskottets synpunkter.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna K10 (m) yrkande 9, K416 (kd) yrkande 3,
K9 (v) yrkande 4 och K13 (mp) yrkande 28.

Unionens befogenheter

Nuvarande fördrag innehåller en mängd bestämmelser
som avgränsar unionens befogenheter, men de är
svåröverskådliga då de anges på flera ställen i
fördragen.

Konventet förtydligar i del I i det
konstitutionella fördraget de grundläggande
principerna för fördelningen av unionens
befogenheter. Konventet definierar även de
huvudsakliga befogenhetskategorierna, dvs. på vilka
områden unionen har ensamrätt att fatta beslut, på
vilka områden unionen och medlemsstaterna delar på
denna rätt och på vilka områden beslutanderätten
ligger hos medlemsstaterna med en möjlighet för
unionen att anta stödjande åtgärder. (Artiklarna
9–17. De närmare villkoren för utövandet av
befogenheterna fastställs för varje område i del
III.)

Grundläggande principer – konventets förslag

I förslaget till konstitutionellt fördrag anges och
definieras de grundläggande principer som styr
unionens utövande av sina befogenheter samt
avgränsningen av unionens och medlemsstaternas
befogenheter.

Principen om tilldelade befogenheter

Det är medlemsstaterna som tilldelar unionen
befogenheter. Principen om tilldelade befogenheter
är av grundläggande betydelse för såväl den
politiska som den rättsliga kontrollen av hur
unionen utövar sin makt. Till skillnad från
nuvarande fördrag anges uttryckligen i det
konstitutionella fördraget att de befogenheter som
inte har tilldelats unionen i fördraget tillhör
medlemsstaterna.

Subsidiaritetsprincipen

Enligt subsidiaritetsprincipen bör unionen vidta en
åtgärd endast om målet som ska uppnås inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna själva (och därför bättre kan uppnås
på unionsnivå). Konventet föreslår att de nationella
parlamenten ges möjlighet att pröva hur
subsidiaritetsprincipen tillämpas redan när
kommissionen lägger sina lagstiftningsförslag.

Principen om unionsrättens företräde

Principen om gemenskapsrättens företräde har vuxit
fram genom EG-domstolens rättspraxis och gäller i
dag endast samarbetet i första pelaren (EG-rätten).
Konventet föreslår att principen om unionsrättens
företräde fördragsfästs. Det konstitutionella
fördraget och den rätt som antagits av unionens
institutioner när de utövar de befogenheter som
unionen har tilldelats ska ha företräde framför
medlemsstaternas rätt.

Regeringens utgångspunkter

Konventet utvecklar och presenterar de grundläggande
principer som styr befogenhetsfördelningen på ett
sätt som nära ansluter till vad som redan gäller i
dag. Det bör välkomnas att konventet presenterar
dessa principer på ett mer enhetligt sätt. Förslaget
bör kunna accepteras. Av den grundläggande principen
om tilldelade befogenheter följer att principen om
unionsrättens företräde framför nationell rätt bara
kan göras gällande på områden där medlemsstaterna
har överfört lagstiftningskompetens till unionen.
Den exakta avgränsningen av dessa områden har
medlemsstaterna uppdragit åt domstolen att bestämma.

Motionerna

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 att
förslaget ger EU en tydligare kompetensfördelning
samtidigt som det slås fast i fördraget att EU inte
självt kan utöka sin kompetens utan endast kan agera
på de områden där medlemsstaterna uttryckligen i
fördraget har överlåtit kompetens (principen om
tilldelade befogenheter) (yrkande 5).

Kristdemokraterna framhåller i motion K8 att EU till
sin konstruktion är en maktpolitisk hybrid. Unionens
makt och kompetens bygger på befogenheter tilldelade
av unionens medlemsstater. Medlemsstaterna är sedan
underkastade de beslut vars kompetens tilldelats
unionen. Unionen har alltså ingen autonom
rättskompetens; det som man ibland kallar
kompetenskompetens. All makt som EU har är alltså
överlåten av medlemsstaterna, och unionen kan alltså
inte själv utöka sin egen makt. Så bör det förbli
(yrkande 4).

Centerpartiet anför i motion K2 att
regeringskonferensen bör reda ut på vilket sätt
medlemsstaterna kan återta makt från unionen i de
fall unionen missbrukat sina befogenheter. Enskilda
länder ska inte kunna kräva att få återta delegerad
makt, utan detta bör gälla samtliga medlemsstater
samtidigt. Detta bör rimligtvis ske genom en ny
ratificering av fördraget (yrkande 22).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har redan tidigare i detta betänkande
betonat att EU styrs av principen om tilldelade
befogenheter. De befogenheter som inte har
tilldelats unionen i fördraget tillhör
medlemsstaterna. Unionen kan inte utöka sin egen
kompetens.

Någon åtgärd är inte påkallad med anledning av
motionerna K10 (m) yrkande 5 och K8 (kd) yrkande 4,
som därmed avstyrks.

Utskottet vill erinra om att kontrollen av
subsidiaritetsprincipen stärks genom den nya
mekanismen som involverar de nationella parlamenten.
Parlamenten får både en möjlighet och ett ansvar att
kontrollera att kommissionens förslag inte går
utöver unionens befogenheter.

När fördraget väl har trätt i kraft krävs det i
enlighet med bestämmelserna i fördraget att alla
medlemsstater godkänner ändringar i enlighet med
sina konstitutionella bestämmelser. Således kan
enskilda länder inte återta enskilda frågor.
Konventet har föreslagit att turism, som i dag nämns
i artikel 3 u) i EG-fördraget, inte längre ska
finnas med i fördraget. Det finns således inget
hinder för medlemsstaterna att låta områden som
finns med i dagens fördrag utgå ur det
konstitutionella fördraget.
Motion K2 (c) yrkande 22 avstyrks därmed.

Befogenhetskategorier

Enligt konventets förslag ska unionens befogenheter
indelas i tre kategorier. Indelningen har gjorts
utifrån den befogenhet att lagstifta som unionen har
tilldelats och beroende på om denna befogenhet
tilldelats unionen ensam (exklusiv befogenhet),
tillsammans med medlemsstaterna (delad befogenhet)
eller om den i huvudsak omfattas av medlemsstaternas
befogenhet (områden för stödjande åtgärder).

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
samt samordningen av medlemsstaternas ekonomiska
politik och sysselsättningspolitik behandlas i
särskilda bestämmelser i det konstitutionella
fördraget. Konventet har bedömt det svårt att
klassificera dessa områden som antingen delad
behörighet eller områden för stödjande åtgärder.

Exklusiva befogenheter

Unionen ska ensam ha befogenhet på följande områden:

1. fastställande av konkurrensregler inom den inre
marknaden,
2.
3. den monetära politiken för de medlemsstater som
har infört euron,
4.
5. den gemensamma handelspolitiken,
6.
7. frågor som rör tullunionen,
8.
9. bevarandet av havets biologiska resurser inom
ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.
10.

Förteckningen över områdena med exklusiv befogenhet
är uttömmande. På de områden där unionen har
exklusiva befogenheter tillämpas inte
subsidiaritetsprincipen.

Unionen ska ensam ha befogenhet att ingå ett
internationellt avtal om ingående av avtalet
fastställs i en unionsrättsakt eller om det är
nödvändigt för att den ska kunna utöva sin
befogenhet internt eller om det inverkar på en
intern rättsakt.

Delade befogenheter

Unionen och medlemsstaterna ska ha delade
befogenheter på följande huvudområden:

1. inre marknaden,
2.
3. området med frihet, säkerhet och rättvisa,
4.
5. jordbruk och fiske, med undantag av bevarandet av
havets biologiska resurser,
6.
7. transport och transeuropeiska nät,
8.
9. energi,
10.
11. socialpolitik, avseende aspekter som fastställs
i del III,
12.
13. ekonomisk, social och territoriell
sammanhållning,
14.
15. miljö,
16.
17. konsumentskydd,
18.
gemensamma angelägenheter avseende säkerhet i fråga
om folkhälsa.

Områden med delad befogenhet är områden där såväl
unionen som medlemsstaterna har befogenhet att
lagstifta och anta juridiskt bindande akter. Unionen
ska, enligt subsidiaritetsprincipen, endast utnyttja
sin befogenhet om målen för den planerade åtgärden
uppnås bättre på unionsnivå.

De områden som omfattas av delad befogenhet i
konstitutionen är sådana som inte anges under
exklusiv befogenhet eller är områden för stödjande
åtgärder. Genom att hänvisa till ”huvudområden” i
förteckningen över områden med delad befogenhet
undviker man att närmare behöva fastställa varje
område. Den exakta definitionen och räckvidden för
varje område med delade befogenheter fastställs
genom de relevanta bestämmelserna i del III i det
konstitutionella fördraget.
Uppräkningen av delade befogenheter i konventets
förslag omfattar hela området med frihet, säkerhet
och rättvisa. Det innebär bl.a. att unionen får
befogenhet inom området för polissamarbete och
straffrättsligt samarbete i enlighet med vad som
anges i del III i konventets förslag.
Vidare omfattas energi av uppräkningen över
områden med delade befogenheter. En uttrycklig
rättslig grund för detta område skapas i del III.
Rättsakter som antagits med betydelse för
energiområdet har hittills grundats på artiklar
avseende bl.a. tillnärmning av lagstiftning, miljö
och transeuropeiska nätverk.
Forskning och teknisk utveckling, där området för
rymdfrågor ingår, samt utvecklingssamarbete och
humanitärt bistånd har lagts in separat för att
understryka dessa områdens särprägel i förhållande
till övriga områden som faller under delad
befogenhet. Unionens utövande av sin befogenhet på
dessa områden får inte leda till att medlemsstaterna
förbjuds att utöva sina befogenheter.

Samordning av den ekonomiska politiken

Den ekonomiska politiken liksom
sysselsättningspolitiken är medlemsstaternas
befogenhet även om den samordnas inom unionen. För
de stater som har antagit euron omfattas dock den
monetära politiken av unionens exklusiva befogenhet.
Konventets förslag i denna del innebär i stort att
den fördragsfästa samordning som redan gäller
tydliggörs i det konstitutionella fördraget.

Konventet föreslår en separat bestämmelse i del I
under befogenhetsavsnittet om samordningen av
medlemsstaternas ekonomiska politik och
sysselsättningspolitik samt tillämpliga delar av
medlemsstaternas socialpolitik för att klargöra den
särskilda karaktären hos denna samordning.

Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken ska fortfarande
omfatta alla utrikespolitiska områden samt alla
frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet ett
gradvis fastställande av en gemensam försvarspolitik
som kan leda till ett gemensamt försvar.

Områden för stödjande åtgärder

Områdena för stödjande åtgärder, samordningsåtgärder
eller kompletterande åtgärder är:

1. industri,
2.
3. skydd för och förbättring av människors hälsa,
4.
5. utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott,
6.
7. kultur,
8.
9. räddningstjänst.
10.
Områdena för stödjande åtgärder definieras som
områden där unionen ska ha befogenhet att vidta
åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera
medlemsstaternas åtgärder, utan att för den skull
inkräkta på medlemsstaternas befogenhet på dessa
områden. De juridiskt bindande akter som antas av
unionen på grundval av de särskilda bestämmelserna
för dessa områden får inte innebära harmonisering av
medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra
författningar. Förteckningen över områdena med
stödjande åtgärder är uttömmande. Idrott har lagts
till listan över områden för stödjande åtgärder.
Konventet föreslår därmed att det upprättas en
särskild rättslig grund för idrott i del III av det
konstitutionella fördraget, eftersom det saknas i de
nuvarande fördragen. Samma sak gäller
räddningstjänst som också tagits upp i
förteckningen. Den rättsliga grunden för de
rättsakter som antagits på räddningstjänstens område
har varit artikel 308 i EG-fördraget.

Regeringens utgångspunkter

Konventets förslag syftar till att skapa tydlighet i
kompetensfördelningen. Förslaget visar att det är
möjligt att på ett klarare sätt än i dag slå fast de
grundläggande principer som gäller för unionens
befogenheter. Därmed blir behörighetsfördelningen
inom unionen mer överskådlig och ansvarsutkrävandet
underlättas. Beslut med stöd av
flexibilitetsklausulen ska alltid fattas med
enhällighet och efter att Europaparlamentet har
lämnat sitt godkännande. Detta i förening med
domstolens kontrollfunktion utgör en garanti för att
bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att
unionens kompetens utvidgas på ett sätt som de
nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta
ställning till genom godkännande av en
fördragsändring.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att det
är positivt att unionens befogenheter tydliggörs.
Det kan dock ifrågasättas om fyra områden som kan
bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget
borde vara unionskompetens. Det gäller industri,
idrott, kultur och rymden. Den föreslagna
kompetensen på dessa områden bör alltså utgå.
Riksdagen föreslås göra ett tillkännagivande om en
tydligare avgränsning av unionens
befogenhetskategorier (yrkande 12).

Kristdemokraterna anför i motion K416 av Alf
Svensson m.fl. (kd) att tre olika
befogenhetskategorier för att avgränsa och
förtydliga EU:s befogenhetsområden bör införas:
exklusiv befogenhet, delad befogenhet och områden
för stödjande samordnande eller kompletterande
åtgärder (yrkande 10).

I motion K2 framhåller Centerpartiet att Sverige i
regeringskonferensen måste starkt poängtera att
ministerrådet inte ska kunna fatta beslut om lagar
inom de områden där unionen endast ska vara
stödjande (yrkande 15).

Centerpartiet anför vidare att uppdelningen i tre
kategorier – exklusiva befogenheter, delade
befogenheter och områden för stödjande åtgärder –
ger möjlighet att öka tydligheten. Detta har
konventet dock misslyckats med.
Fortfarande råder oklarheter om de olika
kategorierna. Speciellt de befogenheter som ingår i
de delade befogenheterna bör förtydligas. Ett
förtydligande exempel är miljöpolitiken. Konventet
föreslår att detta ska vara en delad befogenhet.
Däremot anges inte vad unionen förväntas göra för
att bidra till en god miljö, god livsmiljö, hög
säkerhetsnivå etc. Eftersom det är allmänna mål, kan
unionen anta precis vilka regler som helst med
hänvisning till att de är mer effektiva på
unionsnivå. Dessutom finns fortfarande inget skrivet
om möjligheten för medlemsstaterna att gå före genom
att arbeta med miniminivåer. Motionärerna anför att
starkt federala länder, som exempelvis Schweiz,
skriver i sin författning hur kompetensen ska vara
fördelad mellan den federala nivån och de lägre
nivåerna. Förslaget som konventet har presenterat
saknar detta. Det borde förtydligas vilken nivå som
ska hantera vilka frågor. Görs inte den klara och
tydliga fördelningen kommer enligt motionärerna
beslutsfattandet att brista.
Motionärerna önskar ett tillkännagivande om ett
förtydligande av kompetensfördelningen i unionens
befogenheter (yrkande 20).

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar konventets förslag om
kompetensavgränsning. Konventets förslag innebär ett
angeläget förtydligande jämfört med dagens
situation.

När det gäller frågan om kompetensfördelningen
mellan unionen och medlemsstaterna är det också
viktigt att erinra om artikel I-9, där det sägs att
varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i
konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Någon
närmare reglering av vad som ligger på
medlemsstatsnivå vore direkt missvisande. Det är
medlemsstaterna som överlämnar kompetens inom
begränsade områden för att gemensamt fatta beslut
inom dessa områden.
Utskottet återkommer till frågan om kompetens på
områdena industri, idrott, kultur och rymden nedan
under respektive politikområde.
Motionerna K10 (m) yrkande 12 och K416 (kd)
yrkande 10 kan anses tillgodosedda med det anförda
och avstyrks. Också motion K2 (c) yrkande 20
avstyrks.

Ett motionsyrkande tar upp ministerrådets beslut
inom området för stödjande åtgärder. Utskottet vill
erinra om att artikel I-16.3 anger att de rättsligt
bindande akter som antas av unionen på dessa områden
inte får innebära en harmonisering av
medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra
författningar. Motionärernas oro synes således
obefogad.

Motion K2 (c) yrkande 15 avstyrks således.

Unionens institutioner

Konventets förslag när det gäller EU:s institutioner
rör främst sammansättningen av kommissionen, det
roterande ordförandeskapet i rådet, en vald
ordförande i Europeiska rådet, en utökning av
beslutsfattande med kvalificerad majoritet och
medbeslutande för Europaparlamentet, en utri-
kesminister för unionen samt ett ökat inflytande för
de nationella parlamenten.

Konventets förslag på det institutionella området
är ett sammanhållet paket som syftar till att stärka
samtliga institutioner utan att rubba balansen
mellan dem. (Artiklarna 18–31 samt vissa
följdändringar i del III.)

Konventets förslag

Europaparlamentet

Konventet föreslår att Europaparlamentet ges ökat
inflytande dels genom att medbeslutandeproceduren
blir allmän princip på lagstiftningsområdet, dels
genom budgetförfarandet.

Det föreslås också att parlamentets sammansättning
ändras genom att antalet ledamöter per medlemsstat
omfördelas efter 2009. Omfördelningen ska ske efter
enhälligt beslut av Europeiska rådet på förslag
från, och godkännande av, Europaparlamentet. Ett
sådant beslut måste respektera de angivna
principerna om maximalt 736 ledamöter, degressiv
proportionalitet och en minimitröskel om 4 ledamöter
per medlemsstat. Med degressiv proportionalitet
menas att fördelningen av platser i grunden är
proportionell mot medlemsstaternas folkmängd, men
att en viss överrepresentation ges åt de mindre
medlemsstaterna.
Konventets förslag att ledamöternas antal inte ska
överstiga 736 överensstämmer med vad man kom överens
om i Nice, liksom i anslutningsfördragen för de nya
medlemsstaterna, och ska gälla under valperioden
2004–2009.

Europeiska rådet

Europeiska rådet föreslås, till skillnad från
hittills, få formell status som en av EU:s
institutioner. Europeiska rådet ska dock inte utöva
någon lagstiftande funktion utan ska, precis som
enligt nuvarande fördrag, ge unionen dess politiska
vägledning samt bestämma dess allmänna riktlinjer
och prioriteringar. Om inte annat föreskrivs i det
konstitutionella fördraget ska Europeiska rådet
fatta beslut med konsensus.

Europeiska rådet föreslås, förutom dess
ordförande, bestå av stats- och regeringscheferna
och kommissionens ordförande. En sakansvarig
minister per medlemsstat kan därtill efter behov
delta i överläggningar när dagordningen så kräver.
Härutöver ska unionens utrikesminister delta i
Europeiska rådets arbete.
Ordföranden för Europeiska rådet väljs på två och
ett halvt år, med möjlighet att omväljas en gång.
Denne utses av Europeiska rådet med kvalificerad
majoritet. Ordföranden föreslås leda och stimulera
Europeiska rådets arbete. I samarbete med
ordföranden i kommissionen, och på basis av arbetet
i allmänna rådet, ska denne säkerställa förbe-
redelserna av och kontinuiteten i dess arbete samt
underlätta sammanhållning inom Europeiska rådet, på
samma sätt som de hittillsvarande roterande
ordförandeskapen gjort. Ordföranden representerar
unionen gentemot omvärlden i frågor som rör den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att
åsidosätta det ansvar som unionens utrikesminister
har. Europeiska rådets ordförande får inte inneha en
politisk post i ett medlemsland.

Rådet

Rådet föreslås även fortsättningsvis ledas av
medlemsstaterna med jämlik rotation, dock med
undantag för rådet för externa relationer. En nyhet
är att ordförandeskapet föreslås löpa på en period
om minst ett år. Europeiska rådet föreslås besluta
om reglerna för rotationsordningen med beaktande av
politisk och geografisk balans samt mångfalden av
medlemsstater. Det innebär att det är möjligt att
införa olika modeller av gruppordförandeskap, där
flera länder delar på ordförandeskapet.

Det konstitutionella fördraget anger till skillnad
från nuvarande fördrag vissa rådssammansättningar.
Rådet för allmänna frågor ska svara för kontinui-
teten i samtliga rådsformationers arbete. Dessutom
föreslås att allmänna rådet ska vara den
rådsformation som, tillsammans med Euro-
paparlamentet, antar europeiska lagar och ramlagar.
Medlemsstaterna ska där representeras av en eller
två representanter på ministernivå när dagordningen
så kräver.
Vidare ska rådet för externa relationer, på basis
av Europeiska rådets strategiska riktlinjer, staka
ut unionens externa politik och säkra att dess
åtgärder är konsekventa. Unionens utrikesminister
föreslås leda rådet för externa relationer.
Europeiska rådet ges rätt att besluta om
ytterligare rådsformationer.

Beslutsfattande i rådet

Konventet föreslår att rådet ska fatta beslut med
kvalificerad majoritet om inte annat föreskrivs.

Europeiska rådet ska även med enhällighet kunna
besluta om att införa beslut i rådet med
kvalificerad majoritet och/eller medbeslutande för
Europaparlamentet på områden där dessa beslutsformer
inte redan gäller.
De nuvarande reglerna bygger på s.k. degressiv
proportionalitet. Det innebär att länderna har vägda
röster. Större länder har fler röster än mindre, men
inte fullt ut i proportion till folkmängden. De
större länderna är alltså något underrepresenterade
och de mindre överrepresenterade. Dessutom innebär
reglerna att man har infört ett krav på att en
majoritet av medlemsstaterna ska stå bakom besluten
och att man kan kräva att besluten också omfattas av
länder med minst 62 % av EU:s befolkning.
Konventet föreslår att röstreglerna ändras i rådet
i förhållande till vad som gäller enligt
Nicefördraget. När Europeiska rådet eller rådet
fattar beslut med kvalificerad majoritet ska en
sådan majoritet bestå av majoriteten av med-
lemsstaterna, som ska representera minst tre
femtedelar av befolkningen i unionen. Någon
överrepresentation för mindre medlemsstater ska inte
längre finnas. Denna regel föreslås träda i kraft
den 1 november 2009. Fram till dess ska den ordning
som överenskommits genom Nicefördraget gälla. Frågan
om röstviktningen vid beslut med kvalificerad
majoritet har utförligt redovisats i
departementspromemorian (Ds 2001:29) och
propositionen om Nicefördraget (prop. 2001/02:8).

Kommissionen

Konventet föreslår att kommissionen även
fortsättningsvis ska bestå av en ledamot per
medlemsstat. Från den 1 november 2009 minskas
antalet röstberättigade kommissionsledamöter till
15, inklusive kommissionens ordförande och unionens
utrikesminister. Kommissionen kommer således att
innehålla två olika kategorier av ledamöter, 15
ledamöter med rösträtt och övriga –ledamöter utan
rösträtt. Fördelning av platser ska göras på
grundval av ett system med jämlik rotation mellan
medlemsstaterna.

Val av ordförande i kommissionen föreslås i
princip ske på samma sätt som enligt Nicefördraget.
Europeiska rådet ska med kvalificerad majoritet
föreslå Europaparlamentet en kandidat till
befattningen som kommissionens ordförande. Denna
kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en
majoritet av dess ledamöter. Förfarandet ska
upprepas om denna kandidat inte stöds av en
majoritet i parlamentet, dvs. Europeiska rådet får
då föreslå en ny kandidat. Ordföranden ska utnämna
kommissionsledamöter efter förslag från med-
lemsstaterna. Varje medlemsstat ska nominera tre
kandidater. Båda könen ska vara representerade.
Kommissionen ska som kollegium vara ansvarigt inför
Europaparlamentet och kunna avsättas genom
misstroendevotum.
Konventet föreslår att kommissionens ansvar för
övervakning, initiativ, genomförande och förvaltning
preciseras i förhållande till EG-fördraget. Bland
annat tydliggörs kommissionens uppgift att genomföra
budgeten, förvalta program och att ta initiativ till
unionens årliga och fleråriga programplanering.

Unionens utrikesminister

En ny komponent i förslaget är inrättandet av en
utrikesminister, som ska utses av Europeiska rådet
med kvalificerad majoritet och med godkännande av
kommissionens ordförande.

Unionens utrikesminister föreslås ta över
uppgifter som nu åligger den höge representanten och
kommissionsledamoten för yttre förbindelser. Han
eller hon ska vara rådets företrädare vid utformning
och genomförande av den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) och samtidigt vara vice
ordförande i kommissionen med ansvar för GUSP och
för samordningen av övriga aspekter av unionens
yttre åtgärder som ligger inom kommissionens
ansvarsområde. Vid utövandet av detta ansvar inom
kommissionen ska utrikesministern omfattas av de
regler som gäller för kommissionens interna arbete.
Han eller hon föreslås också vara ordförande i rådet
för externa relationer.

Domstolen

Reglerna om domstolens och förstainstansrättens
sammansättning ändras inte jämfört med nuvarande
fördrag. Antalet domare ska därmed som nu vara en
per medlemsstat i domstolen och minst en per
medlemsstat i förstainstansrätten. Konventet
föreslår att antalet domare i förstainstansrätten
liksom hittills slutligen ska fastställas i
domstolens stadga. Domare och generaladvokater ska
som nu utses av medlemsstaterna i samförstånd, efter
förslag från den berörda medlemsstaten. Konventet
föreslår dock att det inrättas en rådgivande
kommitté som ska avge yttrande om kandidaternas
lämplighet.

Domstolens behörighet ska gälla det
konstitutionella fördragets samtliga områden om det
inte uttryckligen anges att behörigheten är
begränsad. Uttryckliga undantag från domstolens
behörighet föreslås dels för hela GUSP-området, dels
för området med frihet, säkerhet och rättvisa där
domstolen inte ska vara behörig att pröva
giltigheten eller proportionaliteten av insatser som
polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en
medlemsstat när dessa åtgärder omfattas av nationell
lagstiftning. Detsamma gäller när medlemsstaterna
fullgör sina skyldigheter att upprätthålla lag och
ordning och skyddet av den inre säkerheten.

Europeiska centralbanken

Konventet föreslår att Europeiska centralbanken
(ECB) ska bli en institution inom unionen. Detta får
till följd att ECB omfattas av unionens
öppenhetsregler vad gäller ECB:s administrativa
åtgärder. Vidare föreslår konventet att ECB:s
målformulering ska kvarstå i princip oförändrad.
Huvudmålet ska fortsatt vara att upprätthålla
prisstabilitet. ECB ska också bidra till att
förverkliga unionens målsättningar såsom full
sysselsättning och social marknadsekonomi.

Regeringens utgångspunkter

Genom Nicefördraget enades medlemsstaterna om de
institutionella förändringar som ansågs nödvändiga
för att genomföra utvidgningen. Det var svårt att
uppnå enighet i Nice med tanke på de känsliga frågor
som behandlades, bl.a. balansen mellan
medlemsstaterna. Nicefördraget trädde i kraft i
början av detta år och har skrivits in i fördragen
med EU:s nya medlemsstater. Det finns inga vägande
skäl för att riva upp principerna i den
överenskommelse som uppnåtts. Samtidigt bör
ytterligare reformer genomföras i de frågor som inte
avgjordes genom Nicefördraget.

En viktig generell svensk utgångspunkt är att
värna de mindre medlemsstaternas möjlighet till
inflytande i EU med bibehållande och stärkande av
unionens effektivitet och legitimitet. Samtidigt
måste också de stora länderna uppfatta systemet som
trovärdigt. En jämn könsfördelning i institutionerna
bör även eftersträvas för att säkerställa
demokratisk legitimitet och trovärdighet i den
institutionella strukturen.
Konventets förslag till institutionell
helhetslösning förefaller vara en god grund till en
kompromiss som kan underlätta beslutsfattandet i en
utvidgad union. Förslaget syftar till att stärka och
förbättra alla institutioner samtidigt som balansen
mellan institutionerna behålls, vilket är positivt.
Det bör också noteras att kompromissen i konventet
var mycket svår att nå. Det kan därför antas att det
blir svårt att i regeringskonferensen nå enighet om
en väsentligt annorlunda lösning.
Åtgärderna för att stärka kommissionen balanseras
med förslaget om en vald ordförande i Europeiska
rådet. Ett antal regeringsrepresentanter, som i
konventet företrädde mindre medlemsstater, gav
uttryck för oro om att en vald ordförande skulle få
en alltför dominerande ställning. Detta hanteras i
konventsförslaget genom en befattningsbeskrivning
som anger de begränsningar som finns för funktionen.
Trots att tveksamhet framförts beträffande en vald
ordförande i Europeiska rådet synes en sådan
funktion kunna bli den lösning som kommer att godtas
av medlemsstaterna inom ramen för en bredare
kompromiss. Det ligger inte minst i de mindre
medlemsstaternas intresse att Europeiska rådet ska
fungera bättre än nu. Erfarenheterna visar att det
blir svårare och svårare att kombinera ett aktivt
ordförandeskap i Europeiska rådet med att inneha
posten som stats- eller regeringschef i ett
medlemsland.
Uppdelningen av utrikesfrågor och allmänna frågor
på två olika rådsformationer samt det fleråriga
arbetsprogrammet är andra inslag som bör gynna ökad
kontinuitet och effektivitet i rådets arbete.
Samtidigt är det viktigt att principen om rotation
mellan medlemsstaternas ordförandeskap i rådet
behålls. Konventet öppnar för olika modeller av
gruppordförandeskap, där flera länder delar på
ordförandeskapet, något som också bör ge stadga och
kontinuitet i en utvidgad union. Däremot är
förslaget om att alla lagstiftningsfrågor ska
hanteras i ett nytt lagstiftningsråd tveksamt. Det
är knappast ändamålsenligt att skilja på den
förberedande politiska beredningsprocessen av ett
lagstiftningsärende, som sker i berörd
rådsformation, och det formella beslutet.
Möjlighet till majoritetsbeslut finns redan i dag
inom flertalet politikområden inom gemenskapsrätten.
Mot den bakgrunden är det rimligt att konventet fö-
reslår kvalificerad majoritet som huvudregel i
beslutsfattandet. Vissa områden bör dock under alla
omständigheter undantas. Skatter är ett sådant
område. Frågan om lämplig beslutsform för
kulturområdet bör noggrant övervägas. Definitionen
av kvalificerad majoritet föreslås bli ändrad från
den 1 november 2009 och då ersätta det
hittillsvarande systemet med vägda röster. Från
svensk synpunkt finns det egentligen inte någon
tungt vägande anledning att frångå den uppgörelse
som gjordes i Nicefördraget i denna fråga.
Konventets förslag gynnar de fyra stora
medlemsländerna något mer, särskilt Tyskland.
Erfarenheten visar att ett eller två av de stora
länderna ofta driver samma ståndpunkt som Sverige i
de flesta frågor. Det kan därför antas att
konventets förslag i praktiken inte skulle innebära
avsevärt sämre möjligheter för Sverige att hävda sin
uppfattning.
Förslaget att inrätta en utrikesminister för
unionen bör kunna främja ökad effektivitet,
förbättrad samstämmighet och en mer enhetlig extern
representation. Den konstruktion som konventet
föreslår riskerar dock att bidra till en
sammanblandning av rådets respektive kommissionens
skilda roller. Det förefaller dessutom mindre
lämpligt att låta unionens utrikesminister inneha
ordförandeposten då beslut fattas i rådet, samtidigt
som han eller hon har ett tydligt ansvar för
initiativ och genomförande.
Modellen med en kommissionsledamot per land, varav
15 har rösträtt, och med strikt rotation mellan de
två kategorierna av kommissionsledamöter, synes vara
en möjlig kompromiss. Den kan dock förväntas vara
fortsatt kontroversiell. Kommissionen får även en
tydligare roll som initiativtagare till, och
verkställare av, beslut vilket är positivt på de
områden där kommissionen har ett tydligt mandat.
Även Europaparlamentet föreslås få en ökad roll
genom att, när inte annat anges, vara medbeslutande
i lagstiftningsfrågor. När det gäller fördelningen
av platser i Europaparlamentet är den överens-
kommelse som gjordes i Nicefördraget en balanserad
kompromiss som bör vara vägledande för framtida
fördelning.
Att domstolen i princip blir behörig över hela det
konstitutionella fördragets område, med undantag för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, är
en naturlig följd av att man inför ett samlat för-
drag och en enhetlig institutionell struktur. En mer
ingående översyn av konventets förslag när det
gäller domstolen skulle dock vara önskvärd i samband
med regeringskonferensen.

Sammanfattningsvis innehåller konventets
förslag i de institutionella delarna både
element som är positiva eller framstår som
rimliga, och punkter som bör diskuteras vidare
i regeringskonferensen. Det viktiga blir att
uppnå en tillfredställande helhetslösning.

Motionerna

Parlamentarism eller maktdelning

Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att EU:s
institutionella system bygger på maktdelning mellan
den lagstiftande, den utövande och den dömande
makten. En viktig del i maktdelningen är att de
olika institutionerna är fristående från varandra.
Att EU är ett maktdelningssystem innebär att den
demokratiska beslutsprocessen i vissa avseenden är
mer tydlig och öppen inom EU än i medlemsstaterna
som nästan alla tillämpar parlamentarism.

Motionärerna anser att EU även i framtiden ska
bygga på maktdelningsprincipen. Den parlamentarism
som tillämpas nationellt bör inte överföras till EU
(yrkande 13).

Ordförande för Europeiska rådet

I sex parti- eller kommittémotioner väcks
invändningar mot en vald ordförande för Europeiska
rådet.

Moderata samlingspartiet ser i motion K10 en stor
risk i att Europeiska rådet institutionaliseras och
att det inrättas en vald ordförande för det. Den
föreslagna förändringen rubbar balansen mellan
medlemsländerna och urholkar det likaberättigande
som dagens rotationsprincip innebär. Det riskerar
att gynna de större medlemsstaterna på de mindres
bekostnad samtidigt som det också riskerar att
motverka de nya medlemsstaternas känsla av full
delaktighet och kontroll över unionen. Balansen
mellan rådet och unionens övriga institutioner
förändras till fördel för förhandlingsspel och en
politisering utanför demokratisk kontroll.
Motionärerna anser att förslaget om att
institutionalisera Europeiska rådet och införa en
vald ordförande för det är fel (yrkande 6).
Förslaget innebär enligt motionärerna att man i
praktiken fråntar kommissionen ansvaret framför allt
för viktiga delar av utrikespolitiken. Detta har sin
bakgrund bl.a. i de stora ländernas önskan att få
ett fast grepp över utrikespolitiken och skulle, om
det blir verklighet, innebära att man på denna punkt
frångår EU:s tradition av institutionell
maktdelning.

Denna effekt blir än allvarligare om
ordförandeskap i kommissionen och i Europeiska rådet
kombineras, vilket utkastet till fördraget inte
utesluter. I så fall urholkar man allvarligt den
maktdelning som ger EU en demokratisk vitalitet.
Detta bör inte tillåtas i fördraget (yrkande 14).

Folkpartiet vidhåller i motion K12 sitt motstånd mot
att Europeiska rådet ska få en vald ordförande
(yrkande 3). Enligt Folkpartiets uppfattning stärker
det förslaget de stora ländernas redan starka
ställning i samarbetet. Det stärker även
ministerrådet, dvs. den institution i det europeiska
samarbetet som av många förknippas med slutenhet och
uppgörelser utan normal medborgerlig insyn och under
bara indirekt folkvald kontroll.

I stället för att inrätta en vald ordförande för
Europeiska rådet bör den nuvarande principen om att
ordförandeskapet ska rotera mellan medlemsstaterna
bevaras. Konventet har föreslagit, när det gäller
alla rådsformationer förutom rådet för utrikes
relationer, att ordförandeskapet ska löpa på en
period om minst ett år. Enligt konventets
tankegångar är det också möjligt att införa olika
modeller av gruppordförandeskap, där flera länder
delar på ordförandeskapet. Det är en modell som,
enligt motionärernas mening, bör vara vägledande
också för hur Europeiska rådet ska ledas framöver
(yrkande 4).

Kristdemokraterna hävdar i motion K8 att en
befattning som vald ordförande för Europeiska rådet
skulle underminera kommissionens ställning och på
ett olyckligt sätt påverka den rådande
institutionella balansen i EU, samt riskera att
minska de mindre ländernas inflytande.
Kristdemokraterna vill stryka förslaget och pläderar
i stället för en stärkt ställning för kommissionens
ordförande (yrkande 9).

Vänsterpartiet anser i motion K9 att en vald
ordförande leder till att synen på EU som en
mellanstatlig union minskar. Förslaget bör därför
avvisas i förhandlingarna om ett nytt fördrag
(yrkande 7).

Centerpartiet anser i motion K2 att det finns andra
modeller än vald ordförande för Europeiska rådet som
både tillgodoser behovet av större kontinuitet i
ordförandeskapet och aktiv medverkan från
medlemsländerna. Sverige bör därför avvisa förslaget
om vald ordförande för Europeiska rådet (yrkande 7).

I motion K13 anför Miljöpartiet att förslaget stärker de stora
ländernas makt i EU. Det kommer också att stärka det
överstatliga inslaget i Europeiska rådet som bör
vara ett mellanstatligt organ. Det roterande
ordförandeskapet i rådet har haft stora fördelar
genom att stimulera den folkliga debatten, intresset
och kunskapsbildningen i EU-frågorna i
ordförandelandet. Risken är uppenbar att ett
införande av detta förslag kommer att föra EU ännu
längre från medborgarna. Miljöpartiet är således
helt avvisande till förslaget om en vald ordförande
i Europeiska rådet (yrkande 1).

Arbetet i Europeiska rådet

I motion K2 anför Centerpartiet att reglerna om
Europeiska rådets beslutsförfaranden bör förtydligas
och förenhetligas. Samtidigt bör man klargöra när
Europeiska rådet kan utfärda formbundna europeiska
beslut (yrkande 8). Vidare ska huvudprincipen vara
att Europeiska rådets möten är öppna. Eventuell
sekretess ska särskilt kunna motiveras och detta bör
anges i det konstitutionella fördraget (yrkande 9).

Kommissionens sammansättning och tillsättning

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10
konventets förslag att alla länder ska vara
representerade i kommissionen. Framför allt för nya
medlemsstater är det av vikt att ha tillgång till
kommissionärens kabinett och en ingång i EU:s
förvaltningsstruktur.

Motionärernas utgångspunkt är att kommissionens
framtida utformning måste åstadkommas genom en
avvägning mellan dess effektivitet och dess
legitimitet. Av legitimitetsskäl är det
grundläggande att varje land har en kommissionär.
Det är också avgörande att varje kommissionär har
ett ansvar för de beslut som fattas och solidariskt
kan ta detta ansvar utåt. Ett gemensamt
ansvarstagande och likvärdighet mellan
medlemsländerna talar starkt för att varje
kommissionär ska ha rösträtt. Motionärerna anser mot
den bakgrunden att det i dag, med den omfattning som
kommissionen kommer att ha under de närmaste åren,
inte finns tillräckligt starka skäl som talar för
att begränsa antalet kommissionärer med rösträtt
(yrkande 17).

Enligt Folkpartiets mening i motion K12 är det viktigt för
kommissionens legitimitet inom hela unionen att
varje land har en fullvärdig kommissionär. Det
förslag som konventet i denna del lägger fram
riskerar att skapa ett A- respektive ett B-lag bland
kommissionärerna. Det måste därför avvisas.

Däremot är det naturligtvis så att också
kommissionens arbete måste fungera effektivt. Det är
viktigt inte minst i perspektivet av den utvidgning
som unionen står inför. Ett annat, och
intressantare, förslag för att garantera ett
effektivt och smidigt arbete i kommissionen anknyter
till en idé som kommissionen själv har torgfört.
Kommissionen skulle kunna arbeta i mindre grupper
kring vissa frågor; alla frågor behöver inte
nödvändigtvis komma upp till behandling i hela
kommissionen, även om det ska vara möjligt att lyfta
särskilt viktiga principiella frågor till avgörande
i kommissionen i dess helhet. Det är ett alternativ
till konventets tankegångar som seriöst bör prövas
under regeringsförhandlingarna (yrkande 2).

Kristdemokraterna anser i motion K8 att en kompetent
och stark kommission är avgörande för ett
välfungerande EU i framtiden. Kommissionens
ordförande bör även i framtiden väljas av Europeiska
rådet genom kvalificerad majoritet och godkännas av
Europaparlamentet. Kristdemokraterna kan inte stöd-
ja förslaget om att införa ett system med roterande
rösträtt med innebörden att endast ett begränsat
antal kommissionärer har rösträtt. Kristdemokraterna
anser att kommissionens samtliga ledamöter bör ha
rösträtt och att samtliga medlemsländer ska bidra
med en kommissionär. Kristdemokraterna kräver att
regeringen tydligare försvarar de små staternas
ställning i unionsarbetet (och därmed Sveriges)
genom att omvärdera sitt ställningstagande i frågan.

Kristdemokraterna är tveksamma till förslaget om
att låta kommissionens ordförande fritt välja
kommissionär från en förteckning på tre personer som
varje medlemsstat upprättat. Valet av kommissionär
bör även i fortsättningen ske i samråd mellan
medlemsstaterna och kommissionens ordförande med
beaktande av att kommissionen som helhet får en god
könsbalans (yrkande 13).
I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs
att det är väsentligt att kommissionens samtliga
ledamöter även fortsättningsvis har rösträtt och att
samtliga medlemsstater är representerade i
kommissionen (yrkande 17).

Centerpartiet anför i motion K2 att varje land även
i fortsättningen bör ha en kommissionär, och alla
kommissionärer ska ha samma värde. Sverige bör driva
frågan att varje medlemsland ska ha en fullvärdig
kommissionär (yrkande 10).

Miljöpartiet framhåller i motion K13 att konventets
förslag kan innebära att unionens beslutsprocess
försämras. Risken finns att de länder som saknar
fullvärdiga EU-kommissionärer får mindre tyngd och
sämre möjligheter att få in sina perspektiv i
processen. Denna risk är större för de små
medlemsstaterna än för de stora, eftersom de stora
ländernas tyngd i ministerrådet gör att det alltid
kommer att tas hänsyn till dem ändå. Miljöpartiet
anser att alla länder ska vara representerade i EU-
kommissionen med en ledamot var, och att alla EU-
kommissionärer ska ha rösträtt (yrkande 4).

Röstregler i rådet

Enligt Folkpartiets motion K12 bör konventets
förslag till röstregler i rådet stödjas. Det skapar
ett enklare beslutsfattande som också framstår som
mer hållbart för framtiden. Det innehåller en rimlig
kompromiss mellan principerna om en stat–en röst och
en person– en röst (yrkande 9).

Kristdemokraterna framhåller i motionerna K8
(yrkande 7), K416 (yrkandena 15 och 16) och
2002/03:K431 (yrkandena 8 och 9) att, i syfte att
bevara EU:s handlingskraft och undvika att en
utvidgad union lamslås av nationella veton, beslut
som regel bör tas med kvalificerad majoritet i
ministerrådet – förutom när det gäller beslut om
t.ex. fördragsändringar, skattepolitik och inom det
säkerhets- och försvarspolitiska området.
Majoritetsbeslut i rådet bör som regel åtföljas av
medbestämmande för Europaparlamentet.

Vänsterpartiet framhåller i motion K9 att de stora
länderna påtagligt stärker sitt inflytande genom att
den dubbla majoritetsprincipen införs. Detta är en
utveckling som Vänsterpartiet ställer sig mycket
kritiskt till och menar att regeringen i påbörjade
förhandlingar ska verka för att skydda de små
ländernas inflytande (yrkande 9).

Centerpartiet anser i motion K2 att dubbla
majoriteter är bra, men förutsätter att man slår
vakt om balansen mellan små och stora medlemsstater.
Sverige bör därför slå vakt om parallellitet mellan
den majoritet av befolkningen som krävs och den del
av antalet medlemsländer som står bakom beslutet.
Detta kan givetvis innebära antingen en majoritet av
såväl medlemsländer som av befolkning eller
kvalificerad majoritet av medlemsländerna och
motsvarande kvalificerade majoritet av befolkningen
(yrkande 13).

Miljöpartiet anser i motion K13 att de små ländernas
röst måste värnas för att EU:s arbete ska ske med
den legitimitet som krävs. Därför förkastar partiet
konventets förslag. Motionärerna förespråkar i
stället, i likhet med minoritetsförslaget inom
konventet (som utarbetades under ledning av en av
EU-parlamentets konventsledamöter, Jens-Peter
Bonde), ett system där kvalificerad majoritet
innebär tre fjärdedelar av medlemsstaterna och en
majoritet av befolkningen. Ett sådant system skulle
skapa en bättre balans mellan stora och små stater,
och garantera att alla medlemsstater får inflytande
över besluten (yrkande 2).

Europaparlamentet

Vänsterpartiet anser i motion K9 att det är orimligt
att ett parlament med så svag legitimitet som
Europaparlamentet kan tillåtas öka sin makt över
Europas medborgare. Ett ökat inflytande för EU-
parlamentet innebär ett reducerat inflytande för
rådet och därmed i förlängningen för medborgarna som
får allt svårare att utkräva ansvar för fattade
beslut. Därför måste huvudlinjen under
regeringskonferensen vara att återflytta makt till
medlemsländerna och motverka ökad centralstyrning
och överstatlighet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna (yrkande 5).

Miljöpartiet anser i motion K13 att man bör döpa om
Europaparlamentet till det mer rimliga namnet EU-
parlamentet eller i mer formella sammanhang till
europeiska unionens parlament. Europa är en
geografisk benämning på ett område som är tveksamt
definierat och dessutom i sin helhet inte medlem av
EU; det är sålunda en vilseledande benämning
(yrkande 9).

Europaparlamentets säte

Motionerna 2002/03:K202 och 2003/04:K210, båda av
Rolf Gunnarsson (m), 2002/03:K431 yrkande 10 av
Holger Gustafsson m.fl. (kd), 2003/04:K416 av Alf
Svensson (kd) yrkande 19 samt 2002/03:K291 av
Birgitta Carlsson (c) tar upp frågan om
Europaparlamentets säte. Motionärerna föreslår att
Europaparlamentets säte ska vara Bryssel och att
parlamentets verksamhet inte som i dag ska vara
delad mellan Bryssel och Strasbourg.

Kommissionens roll och initiativrätt

Folkpartiet tar i motion 2002/03:K432 bestämt
avstånd från de idéer som förts fram om att göra
kommissionen till ett sekretariat under rådet
(yrkande 6).

Vänsterpartiet anser i motion K9 att kommissionen
bör fråntas sin initiativrätt och göras till ett
kansliorgan under rådet. Vänsterpartiet upprepar
sitt tidigare krav på att på sikt avskaffa
kommissionen. En sammanslagning mellan kommissionen
och ministerrådets sekretariat skulle tillsammans
med initiativrätt för de nationella parlamenten
kraftigt försvaga EU:s federalistiska karaktär.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 6). Liknande krav förs fram i
motion 2002/03:K288 (yrkande 6).

Enligt Centerpartiets motion K2 bör enskilda
kommissionärer, liksom hela kommissionen, kunna
avsättas genom en misstroendeomröstning i
Europaparlamentet (yrkande 11).

Också Miljöpartiet anser i motion K13 att
Europaparlamentet ska kunna rikta misstroendevotum
både gentemot enskilda EU-kommissionärer och mot
hela EU-kommissionen (yrkande 12).

Centerpartiet föreslår i motion K2 att
Europaparlamentet och ministerrådet bör ges en
formell initiativrätt inom ramen för unionens
kompetenser (yrkandena 14 och 16).

Också Miljöpartiet anser i motion K13 att
Europaparlamentet ska ges initiativrätt inom EU:s
befogenheter (yrkande 8).

Miljöpartiet erinrar i motion K13 om att EU-
kommissionens president enligt konventets förslag
får en starkare ställning. I framtiden kommer EU-
kommissionens ordförande att väljas av
Europaparlamentet, efter förslag från Europeiska
rådet. Förslaget innebär också att ordförandens
ställning inom EU-kommissionen stärks och
transparensen minskar, då parlamentet inte ska säga
sitt om varje enskild kommissionär. Det blir
tydligare att det är ordföranden som väljer EU-
kommissionärerna. Motionärerna anser att rollen för
EU-kommissionens ordförande inte ska ändras. Inte
heller ska förfarandet i valet till kommissionen
ändras (yrkande 3). EU-kommissionens makt bör vidare
begränsas till att i princip ha rent administrativa
uppdrag (yrkande 5).

Ordförandeskap för ministerrådet

Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att det
är viktigt med bibehållen rotation av
ordförandeskapet även när det gäller ministerrådet;
dock bör det vara upp till rådet att avgöra själv
hur dess interna arbetsformer ska organiseras. Olika
modeller av gruppordförandeskap bör undersökas.
Utgångspunkten för detta bör vara att det är olika
länder som innehar ordförandeskapet för de olika
rådsformationerna (yrkande 15).

Kristdemokraterna välkomnar i motion K8 det flexibla
systemet med roterande ordförandeskap i
ministerrådets olika konstellationer som en bra
lösning på hur ordförandeskapen ska kunna genomföras
rent praktiskt. Kristdemokraterna ser förslaget om
ordförandeskapsperioder om minst ett år som ett
lämpligt förslag (yrkande 10).

Lagstiftningsråd

Kristdemokraterna framhåller i motion K8 att ett
renodlat ”lagstiftningsråd” inte är en önskvärd
lösning. Det är onaturligt att behandlingen av ett
ämne ska ske i ett råd för att beslutet sedan ska
tas i ett annat. Motionärerna förutsätter att den
svenska regeringen kommer att verka för att
förslaget om ett samlat lagstiftningsråd utgår ur
fördragsutkastet (yrkande 11).

Också Vänsterpartiet anför i motion K9 att förslaget
om att allmänna rådet, ska ansvara för alla
lagstiftningsfrågor bör avvisas (yrkande 12 delvis).

Kvinnor i institutionerna

Vänsterpartiet anser i motion K9 att det är
anmärkningsvärt att regeringen inte alls har berört
den låga kvinnorepresentationen som ett allvarligt
demokratiproblem i sin skrivelse. Regeringen bör
inom ramen för regeringskonferensen driva kravet på
att öka representationen av kvinnor i EU:s
institutioner (yrkande 29).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ovan redovisat de motionsyrkanden som
tar upp institutionella frågor. I det följande tar
utskottet ställning till de områden som har
behandlats. Frågan om unionens utrikesminister
behandlas i avsnittet om yttre åtgärder längre fram
i betänkandet.

Parlamentarism eller maktdelning

Om EU vore ett parlamentariskt system skulle
rimligen kommissionen utses av Europaparlamentet.
Utskottet har tidigare (bet. 2002/03:KUU1 s. 22)
diskuterat frågan om hur ordföranden i kommissionen
ska utses. Utskottet har anfört att det är en fördel
om kommissionen – liksom i dag – har en bred
politisk sammansättning som speglar den politiska
mångfalden i medlemsländerna, inte bara den rådande
majoriteten i Europaparlamentet. En ordning där
kommissionsordföranden har stöd bara av en del av
det politiska spektrumet kan dessutom anses
principiellt tveksam med tanke på kommissionens
starka ställning som ensam initiativtagare inom EU.

Utskottet vill samtidigt framhålla att det är
viktigt att ansvar kan utkrävas. Konventets förslag
innebär att beslutsfattandet i unionen kommer att
ske på ett tydligare sätt. Därmed underlättas
ansvarsutkrävandet utan att parlamentarism införs.
Det finns ingen anledning att frångå den rådande
ordningen inom EU där institutionerna är fristående
från varandra och maktdelning råder. Motion K10 (m)
yrkande 13 är därmed tillgodosedd och kan avstyrkas.

Vald ordförande i Europeiska rådet

Utskottet noterar att invändningar mot tanken på en
vald ordförande i Europeiska rådet har väckts i sex
parti- eller kommittémotioner. Utskottet hade
anledning att våren 2003 väga för- och nackdelarna
med en vald ordförande (bet. 2002/03:KUU1 s. 21).
Utskottet fann då att nackdelarna övervägde.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. En vald
ordförande för Europeiska rådet skulle enligt
utskottets uppfattning sannolikt rubba maktbalansen
både mellan institutionerna och inom Europeiska
rådet. Inom Europeiska rådet skulle en vald
ordförande med största sannolikhet gynna de stora
staterna. Som utskottet anförde i våras har ett
rotationssystem för ordförandeskapet i Europeiska
rådet och i ministerrådet den mycket stora fördelen
att det är helt rättvist och ger alla stater den
unika inblicken i EU:s inre verksamhet som
ordförandeskapet ger. Erfarenheten av det svenska
ordförandeskapet våren 2001 visar på värdet för ett
medlemsland att inneha ordförandeskapet. Ordningen
med roterande ordförandeskap för Europeiska rådet,
eventuellt i någon form av gruppordförandeskap, bör
enligt utskottets uppfattning bevaras.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning
av motionerna K10 (m) yrkandena 6 och 14, K12 (fp)
yrkandena 3 och 4, K8 (kd) yrkande 9, K9 (v) yrkande
7, K2 (c) yrkande 7 samt K13 (mp) yrkande 1 som sin
mening tillkännage för regeringen.

Arbetet i Europeiska rådet

När det gäller arbetet i Europeiska rådet vill
utskottet erinra om att det explicit anges i
konventets förslag att Europeiska rådet inte ska ha
någon lagstiftande funktion (artikel I-20.1).
Europeiska rådets uppgifter, t.ex. inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, anges i
relevanta artiklar i konventets förslag.

Konventets förslag innebär att Europeiska rådet
blir en institution i fördragets formella mening.
Konventet föreslår också att unionens
öppenhetsregler ska tillämpas på samtliga
institutioner (och inte bara på rådet, parlamentet
och kommissionen som i dag), vilket således innebär
att reglerna ska gälla för Europeiska rådet.
Eftersom Europeiska rådet inte ska ha någon
lagstiftande roll blir regeln om att ministerrådets
sammanträden ska vara offentliga när
lagstiftningsförslag diskuteras och antas inte
relevant för Europeiska rådet.
Motion K2 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks därmed.

Kommissionens sammansättning och tillsättning

Kommissionens sammansättning och tillsättning tas
upp i flera motioner. Utskottet anser att en ordning
med en kommissionär med rösträtt från varje
medlemsstat kan bidra till legitimiteten för EU och
för kommissionen. Det ligger inte minst i de små
ländernas intresse att alla kommissionärer deltar i
kommissionskollegiet på samma villkor, vilket bidrar
till EU:s förankring i medlemsstaterna.
Kommissionens interna organisering kan naturligtvis
diskuteras, men det ändrar inte på utskottets
grundläggande uppfattning i frågan om antalet
kommissionärer.

Konventet föreslår att varje medlemsstat, bestämd
på grundval av rotationssystemet, ska nominera tre
personer, med båda könen företrädda, som de anser
vara kvalificerade till befattningen som europeisk
kommissionär. Utskottet är tveksamt till en ordning
där medlemsstaterna var för sig ska nominera flera
personer. Både i praktiken och i princip är det
rimligt att varje medlemsstat nominerar en person
till kommissionen. Samtidigt är det av stor vikt att
båda könen är väl representerade i kommissionen.
Valet av kommissionär bör även i fortsättningen ske
i samråd mellan medlemsstaterna och kommissionens
ordförande med beaktande av att kommissionen som
helhet får en god könsbalans.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning
av motionerna K10 (m) yrkande 17, K12 (fp) yrkande
2, K8 (kd) yrkande 13, K416 (kd) yrkande 17, K2 (c)
yrkande 10 samt K13 (mp) yrkande 4 som sin mening
tillkännage för regeringen.

Röstregler i rådet

Utskottet vill erinra om att skiljelinjerna inom EU
inte med automatik går mellan stora och små länder.
Sverige kan till exempel stå på samma sida som
Storbritannien i en fråga, för att senare bilda
allians med Tyskland i en annan. Med goda argument
har Sverige vid ett flertal tillfällen kunnat spela
en roll vida större än befolkningsstorleken, t ex
rörande öppenheten.

Konventets förslag innebär att man fastslår en
beslutsregel som är lättförståelig, till skillnad
från de olika kriterier som gäller enligt
Nicefördraget. Konventets lösning är hållbar i
bemärkelsen att den inte behöver ändras varje gång
EU får nya medlemmar.
En av grundfrågorna i debatten om EU:s framtid är
hur en utvidgad union kan vara beslutskraftig. En
handlingssvag union som inte förmår fatta de beslut
medborgarna önskar tappar i legitimitet. Med den
ordning som konventet föreslår blir det enklare att
fatta beslut i rådet. Detta kan påverka
medlemsstaternas inställning redan i början av en
förhandling. Genom att det är sannolikt att ett
beslut kommer att fattas kommer medlemsstaterna att
söka bidra konstruktivt till slutresultatet.
Konventets förslag innebär en balans mellan
principen om en röst per land med principen om en
röst per medborgare. Varje medlemsland har en röst,
och inget beslut kan fattas om inte en majoritet av
medlemsstaterna står bakom det. Luxembourg och
Tyskland har i den delen samma vikt. Genom
utvidgningen ökar också andelen små länder; av tio
nya medlemsstater är åtta små med högst tio miljoner
invånare.
Den andra principen om befolkningsstorlek innebär
att stora länder får större inflytande än små. I
likhet med röstreglerna enligt Nicefördraget innebär
konventets förslag att de fyra största länderna (som
har 53 procent av befolkningen i ett EU med 27
medlemsstater) kan stoppa förslag. Möjligheten att
stoppa ett förslag innebär naturligtvis inte att de
stora länderna kan tvinga på andra länder sina
lösningar.
När det gäller vilka områden som bör vara föremål
för majoritetsbeslut i rådet vill utskottet erinra
om att majoritetsbeslut redan tillämpas för många
politikområden inom gemenskapen. Det är rimligt att
konventet föreslår kvalificerad majoritet på
flertalet områden. Utskottet har anledning att
återkomma till reglerna för beslutsfattandet på
vissa områden senare i betänkandet.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det
anförda motionerna K12 (fp) yrkande 9, K8 (kd)
yrkande 7, K416 (kd) yrkandena 15 och 16,
2002/03:K431 (kd) yrkandena 8 och 9, K9 (v) yrkande
9, K2 (c) yrkande 13 samt K13 (mp) yrkande 2.

Europaparlamentet

När det gäller Europaparlamentets ställning finner
utskottet det rimligt att parlamentet normalt sett
är medbeslutande när beslut fattas med kvalificerad
majoritet i rådet. Europaparlamentets medverkan
innebär att det parlamentariska inflytandet stärks.

Utskottet vill erinra om att konventets förslag
innebär att Europaparlamentet inte heller
fortsättningsvis ska besluta om när unionen ska ges
kompetens. Europaparlamentet är inte
fördragsslutande part. Medlemsstaterna och ingen
annan beslutar om fördragen. Likaså är det
medlemsstaterna och inte Europaparlamentet som avgör
gränserna för unionens finansiella medel.
Motion K9 (v) yrkande 5 avstyrks därmed.
Utskottet ser ingen anledning till att förorda att
Europaparlamentet ska döpas om. Motion K13 (mp)
yrkande 9 avstyrks således.

Europaparlamentets säte

I ett par motioner tas frågan om Europaparlamentets
säte upp.

Utskottet kan dela motionärernas irritation över
den rådande ordningen där parlamentet delar sin
verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Utskottet
förutsätter att regeringen stöder alla strävanden
att parlamentets permanenta flyttning mellan två
orter upphör. För utskottet är det en självklarhet
att regeringen ska driva denna fråga i lämpligt
sammanhang. Frågan kan drivas både under
regeringskonferensen och senare när sekundärrätten
beslutas. Oavsett i vilket sammanhang frågan kan
aktualiseras förutsätter utskottet att regeringen
tar de möjligheter som står till buds och driver
frågan.
Motionerna 2002/03:K202 och 2003/04:K210, båda av
Rolf Gunnarsson (m), 2002/03:K431 yrkande 10 av
Holger Gustafsson m.fl. (kd), 2003/04:K416 av Alf
Svensson (kd) yrkande 19 samt 2002/03:K291 av
Birgitta Carlsson (c) kan därmed anses
tillgodosedda.

Kommissionens roll och initiativrätt

Utskottet anser att kommissionen spelar en central
roll i Europeiska unionens verksamhet. Även om
detaljer alltid kan diskuteras bör kommissionens
grundläggande roll inte ändras. Det innebär att
kommissionen även fortsättningsvis bör ha exklusiv
initiativrätt (med de undantag som konventet
föreslår och som finns redan i dag: frågor inom
straffrättsligt samarbete och polissamarbete samt
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).
Inte minst ökningen av antalet frågor där beslut kan
fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet
gör att kommissionens exklusiva initiativrätt bör
bevaras. I annat fall riskerar små stater att få en
sämre ställning.

När det gäller val av och möjligheten att avsätta
kommissionen vill utskottet framhålla att det gäller
att finna en balans mellan aspekter som maktdelning
och ansvarsutkrävande. Utskottet välkomnar en
ordning där de enskilda kommissionärerna kan ställas
till svars i större utsträckning än i dag.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet
att motionerna 2002/03:K432 (fp) yrkande 6, K9 (v)
yrkande 6, 2002/03:K288 yrkande 6, K2 (c) yrkandena
11, 14 och 16 samt K13 (mp) yrkandena 3, 5, 8 och 12
kan avstyrkas.

Ordförandeskap för ministerrådet

Utskottet delar uppfattningen att principen om
rotation mellan medlemsstaternas ordförandeskap i
ministerrådet bör bevaras. Något slags
gruppordförandeskap torde vara en lämplig ordning
för framtiden. Därigenom kan de olika
medlemsstaterna tydligt leda rådsarbetet och vara
delaktiga i den ledningsfunktionen.

Motionerna K10 (m) yrkande 15 och K8 (kd) yrkande
10 behöver inte föranleda någon riksdagens åtgärd
och avstyrks således.

Lagstiftningsråd

Utskottet tar avstånd från konventets förslag om ett
särskilt lagstiftningsråd. Det är oklart hur
lagstiftningsrådet skulle fungera i praktiken.
Antingen kan huvuddelen av behandlingen komma att
tas över av andra än berörda fackministrar, vilket
innebär att den nationella förankringen blir sämre,
eller så skulle själva lagstiftningsrådet bara komma
in i slutet av processen, varvid en konstlad
åtskillnad mellan den förberedande processen och det
formella beslutet skulle uppstå.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
förslaget förefallit ha fallit i
regeringskonferensen. Utskottet förutsätter att
regeringen verkar mot förslaget om frågan skulle
aktualiseras igen.
Motionerna K8 (kd) yrkande 11 och K9 (v) yrkande
12 (delvis) kan därmed avstyrkas.

Kvinnor i institutionerna

Arbetsmarknadsutskottet ser i sitt yttrande (AU2y)
positivt på att regeringen verkar för ökad
kvinnorepresentation i EU:s institutioner.

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
delar arbetsmarknadsutskottets syn och vill
framhålla att en jämn representation av kvinnor och
män i beslutande organ är en viktig demokratifråga.
För att kvinnor och män ska kunna delta och påverka
samhällsutvecklingen på lika villkor måste de vara
representerade inom alla samhällsområden och på alla
nivåer, inte minst inom EU:s institutioner. Med en
jämn fördelning mellan könen ökar förutsättningarna
för ett bredare beslutsunderlag i olika frågor.
Sverige har som medlem i EU aktivt bidragit till
ökad jämställdhet i unionen, t.ex. under det svenska
ordförandeskapet våren 2001. Sverige bör fortsatt
bidra med sina kunskaper och erfarenheter i arbetet
med att införliva jämställdheten mellan könen i
unionens hela politik och i samtliga processer.
Regeringen bör således driva kravet på ökad
kvinnorepresentation i olika EU-organ inom ramen
både för regeringskonferensen och i andra
sammanhang. Motion K9 (v) yrkande 29 kan därmed
anses vara tillgodosedd och kan avstyrkas.

De nationella parlamentens roll

De nationella parlamentens roll i unionens arbete
har under senare tid uppmärksammats alltmer.
Konventet har behandlat frågan huruvida de na-
tionella parlamenten ska få ökade möjligheter att
påverka sina respektive regeringar. Konventet har
även diskuterat ändringar av de nationella
parlamentens möjlighet att pröva hur
subsidiaritetsprincipen tillämpas redan när
kommissionen lägger sina lagstiftningsförslag.
(Protokoll om de nationella parlamentens roll i
Europeiska unionen samt protokoll om tillämpning av
subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.)

Konventets förslag

Konventets förslag medför ändringar i det protokoll
om de nationella parlamentens roll som finns bifogat
till fördragen. Ändringarna ger de nationella
parlamenten ökade möjligheter att påverka EU-
politiken genom sina respektive regeringar och
direkt på EU-nivå.

Konventet föreslår att en politisk mekanism för
tidig varning (”early warning system”) införs som
direkt involverar de nationella parlamenten för
kontroll av subsidiaritetsprincipens efterlevnad.
Förslaget innebär att kommissionen ska skicka alla
sina lagstiftningsförslag och ändrade förslag till
de nationella parlamenten samtidigt som den skickar
förslagen till unionslagstiftaren, dvs. rådet och
Europaparlamentet. Inom sex veckor från avsändandet
har de nationella parlamenten möjlighet att genom
ett motiverat yttrande framföra att det aktuella
förslaget enligt parlamentets eller kammarens
uppfattning inte är förenligt med
subsidiaritetsprincipen.
Varje nationellt parlament som består av två
kammare ska enligt förslaget tilldelas två röster,
dvs. varje kammare får en röst. För att inte
parlament med endast en kammare ska missgynnas
tilldelas även de två röster. Om så många yttranden
kommer in att de motsvarar minst en tredjedel av
samtliga röster ska kommissionen ompröva sitt
förslag. För frågor på området frihet, säkerhet och
rättvisa gäller att kommissionen ska ompröva
förslaget om yttranden som motsvarar minst en
fjärdedel av samtliga röster har inkommit. Efter
omprövningen kan kommissionen besluta att antingen
stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra
tillbaka det. Kommissionen ska i samtliga fall
motivera sitt beslut.
Dessutom föreslås att domstolen ska vara behörig
att pröva en talan om åsidosättande av
subsidiaritetsprincipen som väcks av medlemsstaterna
eller överlämnas av dem på ett nationellt parlaments
eller av en kammare i ett sådant parlaments vägnar i
enlighet med deras interna rättsordning. Även
Regionkommittén ska, enligt förslaget, vara behörig
att väcka talan när det gäller en rättsakt som inte
kan antas utan att kommittén har hörts.
Parlamenten delges också information om rådets
arbete genom att dagordningarna för, och resultaten
av, rådets möten direkt skickas till
medlemsstaternas nationella parlament.
Slutligen föreslås skärpta krav när det gäller
tidsgränser i rådets arbete för att de nationella
parlamenten ska hinna granska lagförslag. Det
nuvarande protokollet stadgar att sex veckor ska
förflyta från den dag då lagstiftningsförslag av
kommissionen görs tillgängligt för de nationella
parlamenten till det att förslaget sätts upp på
rådets dagordning. Till detta läggs ytterligare en
tidsmarginal, som fastställer att det från den dag
då ett förslag förs upp på rådets dagordning och
till dess att det antas en gemensam ståndpunkt ska
det, i normalfallet, förflyta tio dagar.

Regeringens utgångspunkter

De nationella parlamentens inflytande över EU-
politiken bidrar till att ge EU:s beslut nödvändig
legitimitet, och parlamenten bör därför ges bästa
möjliga förutsättningar att utöva detta inflytande.
De nationella parlamenten måste få god och snabb
tillgång till information samt rimliga
tidsmarginaler för att kunna agera. Konventets
förslag innebär avsevärda förbättringar i detta
avseende. Möjligheten att utöva inflytande skapar
också behov av goda tidsmarginaler för att de
nationella parlamenten ska kunna påverka sina
regeringar, vilket är något som konventet
tillgodosett på ett bra sätt i sitt förslag. De
nationella parlamentens roll i subsi-
diaritetsprövningen innebär att de ges en större
direkt roll gentemot EU-nivån, något som tidigare i
princip varit förbehållet medlemsstaternas
regeringar. Därmed stärks subsidiaritetsprövningen.
Det är viktigt att denna roll utformas på ett sätt
som överensstämmer med kompetensfördelningen mellan
riksdag och regering, dvs. uppgiften att företräda
Sverige i förhållande till andra stater eller
mellanstatliga organisationer ankommer på regeringen
ensam. Detta följer av att regeringen styr riket och
ensam ingår överenskommelser med en annan stat eller
mellanfolklig organisation.

De ökade möjligheterna till inflytande och
kontroll över EU:s lagstiftningsprocess som ges de
nationella parlamenten i konventets förslag innebär
för svensk del inte någon ändring av
samrådsförfarandet mellan regeringen och riksdagens
EU-nämnd.
Fördraget bör vara neutralt i förhållande till
respektive medlemsstats konstitutionella struktur.
Förslaget att Regionkommittén ska ges talerätt
inför domstolen ter sig för långtgående mot bakgrund
av den rent konsultativa roll kommittén har.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att det
är viktigt att kontrollen av subsidiaritetsprincipen
får kraft. Motionärerna vill därför att den skärps
genom att de nationella parlamenten får rätt att
kräva att EU-domstolen prövar om ett förslag från
kommissionen är förenligt med subsidiariteten och
fördraget. Motionärerna anser att denna rätt för den
svenska riksdagen är förenlig med grundlagen genom
att den berör frågor som riksdagen enligt
grundlagens bestämmelse 10:5 har överlämnat till EU
att fatta beslut om. Det kan därför inte ses som att
riksdagen tar över en del av utrikespolitiken som är
under regeringens ansvar (yrkande 10).

Det är enligt Folkpartiets mening i motion K12
väsentligt att Sverige kraftfullt stödjer de
tankegångar som konventet på denna punkt för fram.
Att beslut ska fattas så nära medborgarna som
möjligt och att den maktdelning mellan unionen och
medlemsstaterna som det konstitutionella fördraget
ger uttryck för respekteras är, från liberal
synpunkt, en av den nya författningens centrala
delar.

Det är också positivt att domstolen ska kunna
pröva en talan om åsidosättande av
subsidiaritetsprincipen. Det är möjligt att den
möjligheten ytterligare kan behöva utvecklas och
preciseras (yrkande 5). Däremot ställer sig
Folkpartiet tveksamt till tanken att Regionkommittén
ska kunna väcka talan hos domstolen. Det är staterna
som är medlemmar i och bär upp unionen. Följaktligen
är det makt- och kompetensförhållandet mellan
unionen å ena sidan och medlemsstaterna å den andra
som konstitutionen bör fokusera och reglera. Hur
staterna internt organiseras i termer av exempelvis
regionalt eller lokalt självstyre är inte en fråga
för Europeiska unionen och dess konstitutionella
fördrag (yrkande 6).

Folkpartiet anför i motion 2002/03:K432 att det är
angeläget att se över möjligheten att öka de
nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet.
Det är viktigt att finna mekanismer som gör att de
nationella parlamenten kan påverka beslutsprocessen
på ett så tidigt stadium som möjligt och att de får
information om kommissionens årliga arbetsprogram
(yrkande 7 delvis).

Kristdemokraterna ser det i motion K8 som
genomförbart att frågan i förlängningen kan prövas
av Europeiska domstolen. Domstolen har redan prövat
subsidiaritetsprincipens tillämpning enligt
Amsterdamsfördragets protokoll om principen. Det är
ett alternativ till lösning av tvister då den
politiska processen och de nationella parlamentens
system med tidig varning inte lett någonstans. En
domstolsprövning av EU-kompetensen ger också en
önskvärd tydlighet gentemot medborgarna.
Motionärerna välkomnar konventets förslag om denna
princip (yrkande 2).

I motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd) anförs att subsidiaritetsprincipen ofta glöms
bort i EU:s praktiska politik, trots att den är
fördragsfäst. Att praktiskt tillämpa
subsidiaritetsprincipen är allt annat än enkelt.
Ändå är det befogat att undersöka hur man i
framtiden kan undvika okontrollerad centralisering i
EU:s verksamhet. Riksdagen bör tillkännage för
regeringen att tillämpningen av
subsidiaritetsprincipen i EU bör stärkas (yrkande
6). Vidare anser motionärerna att regeringen bör
verka för att en mekanism införs som ger de
nationella parlamenten möjlighet att kunna kräva
granskning av kommissionsförslag som man anser
bryter mot subsidiaritetsprincipen (yrkande 7).
Också i motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd)
anförs att man bör stärka de nationella parlamentens
roll genom införandet av ett s.k. tidigt
varningssystem (yrkande 13). Motionärerna anser
också att domstolen, efter anmälan från
medlemsstaternas nationella parlament, ska ges
tillfälle att pröva subsidiaritetsprincipens
tillämpning (yrkande 14).

Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att förslaget har
kallats för ”nödbroms”. Men kommissionen kan
antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller
dra tillbaka det helt. Någon ny beslutanderätt för
de nationella parlamenten medger inte konventets
förslag. Snarare är det frågan om en väckarklocka
som kommissionen kan stänga av om den så önskar.
Detta är inte en tillräcklig förstärkning av de
nationella parlamenten.

De nationella parlamentens ställning i förhållande
till EU:s institutioner bör stärkas och de
överstatliga inslagen i beslutsfattandet reduceras.
Därför kan det synas positivt att de nationella
parlamenten föreslås få en tydligare och mer
formaliserad roll i kontrollen av
subsidiaritetsprincipen. Dock får inte denna
funktion utformas på ett sådant sätt att EU:s
karaktär av i grunden mellanstatlig samverkan – där
medlemsländerna företräds av sina regeringar –
suddas ut. En generell förstärkning av EU:s
institutioner vad gäller kompetens och beslutsmakt i
förhållande till medlemsländerna och de nationella
parlamenten kan inte accepteras. Tvärtom bör de
mellanstatliga samverkansformerna och de nationella
parlamentens roll förstärkas och utvecklas (yrkande
10).

Centerpartiet välkomnar i motion K2 förslaget om
subsidiaritetskontroll. Tidsfristen på sex veckor är
dock för kort. Denna tid bör förlängas till minst
det dubbla (yrkande 17). Centerpartiet ifrågasätter
starkt förslaget att kommissionen ska kunna stå fast
vid sitt förslag även om de nationella parlamenten
avvisat det i subsidiaritetskontrollen. Har ett
förslag avvisats av de nationella parlamenten enligt
den fastställda principen ska förslaget falla
(yrkande 18). Vidare anförs att det är angeläget att
vi i Sverige, när vi ska forma vår nationella
organisation för att via det nationella parlamentet
klara övervakningen av subsidiaritetsprincipen, gör
det på ett sådant sätt att kommuner och regioner
eller landsting kan delta i detta som företrädare
för lokal och regional samhällsverksamhet. Annars
riskerar det att få konsekvensen att kommuner och
regioner i länder med tvåkammarsystem får en
särställning jämfört med andra regioner och
kommuner. Centerpartiet ser det därför som angeläget
att regeringen i samverkan med Landstings- och
Kommunförbunden presenteras förslag till hur
kommuner och regioner eller landsting kan medverka i
och berika den svenska nationella övervakningen av
subsidiaritetsprincipen (yrkande 19).

Miljöpartiet anser i motion K13 att
subsidiaritetsmekanismen är ett steg i rätt riktning
men långt ifrån tillfredsställande. De nationella
parlamenten bör ges minst åtta veckors frist för att
reagera (yrkande 70). Vidare ska EU-kommissionen dra
tillbaka sitt förslag helt och hållet om en
tredjedel av de nationella parlamenten anser att det
strider mot subsidiaritetsprincipen (yrkande 71).

Miljöpartiet välkomnar förslaget om att de
nationella parlamenten ska få möjlighet att be EU-
domstolen pröva frågan om subsidaritsprincipen
åsidosatts. Domstolen har visserligen en lång
historia av att verka i centraliserande riktning,
men möjligheten att väcka talan är ett steg i rätt
riktning. Det stora problemet inom EU är inte att EU
bestämmer för lite utan att unionsorganen bestämmer
för mycket, vilket bl.a. har lett till en bristande
demokratisk legitimitet och detaljreglering.
Regeringen borde under regeringskonferensen dels
vägra gå med på några som helst försvagningar inom
detta område, dels driva på för att klart få
definierat en så decentraliseringsvänlig policy som
möjligt att ha till grund för framtida
domstolsärenden (yrkandena 72 och 73).

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar den stärkta roll som konventet
föreslår för nationella parlament. Utskottet vill
inledningsvis slå fast att det är viktigt att
regeringen i regeringskonferensen verkar för att
konventets förslag i denna del upprätthålls eller
t.o.m. skärps.

Särskilt den nya subsidiaritetsmekanismen innebär
en gentemot regeringarna egen och oberoende roll för
parlamenten. Om nationella parlament är aktiva i EU-
frågorna kan det demokratiska inflytandet och
legitimiteten öka. Samtidigt är det viktigt att den
delvis nya roll på EU-nivå som riksdagen får genom
subsidiaritetsmekanismen inte påverkar relationen
mellan riksdag och regering i EU-frågor negativt.
Regeringen måste även framdeles informera och
samråda med riksdagen. För riksdagens del kommer
även fortsättningsvis vägen över regeringen att vara
viktig för att kunna påverka frågor som hanteras i
Europeiska unionen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är
viktigt att riksdagens roll i
subsidiaritetsprövningen utformas på ett sätt som
överensstämmer med kompetensfördelningen mellan
riksdag och regering. Om och när riksdagen avger ett
yttrande enligt den nya mekanismen är det
naturligtvis ingen överenskommelse som ingås mellan
Sverige och en mellanfolklig organisation. Ett
sådant uttalande görs å riksdagens vägnar, inte å
Sveriges vägnar. Utskottet kan inte se att detta
strider mot kompetensfördelningen mellan riksdag och
regering. EU-frågornas speciella karaktär, dvs. att
det kan röra frågor som annars skulle ha beslutats
av riksdagen men nu avgörs av EU:s ministerråd och
Europaparlamentet, innebär att riksdagens roll blir
mer central än i traditionell utrikespolitik. Att
riksdagen spelar en mer aktiv roll i EU än i
traditionella internationella sammanhang är
naturligt om än inte förutsett av regeringsformens
bokstav.
När det gäller möjligheten till domstolsprövning
kan utskottet konstatera att det redan i dag finns
möjlighet för EG-domstolen att pröva
subsidiaritetsfrågan. Utskottet ser positivt på att
denna möjlighet är tydligare i konventets förslag än
i dagens fördrag. Utskottet välkomnar möjligheten
för nationella parlament att aktualisera
subsidiaritetsfrågor och att dessa kan väckas vid
domstolen. Exakt hur riksdagen bör arbeta med dessa
frågor får diskuteras senare.
Utskottet avvisar förslaget om att ge
Regionkommittén möjlighet att väcka talan hos
domstolen. Regionkommittén kan vara viktig för
regioner i vissa medlemsstater, men kommittén är ett
blott rådgivande organ vars ställning inte bör
stärkas.
Utskottet ser positivt på ytterligare steg när det
gäller parlamentens möjligheter till inflytande. Det
kan röra sig om att öka tiden för
subsidiaritetsgranskning från sex veckor eller krav
på att kommissionen årligen ska rapportera hur
protokollet om de nationella parlamentens roll har
genomförts.

Utskottet vill erinra om att Riksdagskommittén
nyligen har fått tilläggsdirektiv rörande riksdagens
arbete med EU-frågor. Kommittén ska bl.a. kartlägga
och analysera konsekvenserna för riksdagen av det
nya konstitutionella fördraget både vad gäller
formella regler och sakligt innehåll. I det
sammanhanget kommer formerna för hur riksdagen ska
arbeta med den nya subsidiaritetsmekanismen att
diskuteras. Utskottet förutsätter att regeringen
också beaktar vilka krav de nya reglerna om
nationella parlaments medverkan i EU-processen kan
ställa på den.

Med hänvisning till det anförda kan motionerna K10
(m) yrkande 10, K12 (fp) yrkandena 5 och 6,
2002/03:K432 (fp) yrkande 7 (delvis), K8 (kd)
yrkande 2, 2002/03:K431 (kd) yrkandena 6 och 7, K416
(kd) yrkandena 13 och 14, K9 (v) yrkande 10, K2 (c)
yrkandena 17–19 samt K13 (mp) yrkandena 70–73 anses
delvis tillgodosedda.

Instrument och beslutsprocedurer

Förenklingen av unionens rättsinstrument, och därmed
även besluts-procedurerna, har varit en viktig
uppgift för konventet. Konventet föreslår att
antalet rättsliga instrument minskas från 15 till 6
samt att de kvarvarande instrumenten förses med
beteckningar som är begripligare för medborgarna.
Vissa av instrumenten har liknande verkan som
tidigare även om de har getts nya namn. Följande 6
rättsliga instrument föreslås, nämligen

-
europeiska lagar,
-
- europeiska ramlagar,
-
- europeiska förordningar,
-
- europeiska beslut,
-
- rekommendationer,
-
yttranden.

Lagar och ramlagar ska i regel antas enligt
medbeslutandeproceduren (rådet och Europaparlamentet
är medlagstiftare) som samtidigt byter namn till
”det vanliga lagstiftningsförfarandet” för att
uttrycka dess nya rang som generell procedur för
antagande av lagstiftning.

Europeiska förordningar och beslut ska
huvudsakligen antas av de båda institutioner som
utövar den verkställande funktionen, antingen rådet
eller kommissionen.
Dessutom föreslås att kommissionen ska kunna anta
s.k. delegerade akter som kompletterar eller ändrar
vissa icke väsentliga delar av en europeisk lag
eller ramlag. Syftet är att uppmuntra lagstiftaren
(rådet och Europaparlamentet) att koncentrera sig på
de grundläggande inslagen och undvika att lagar och
ramlagar blir alltför detaljerade. (Artiklarna 32–38
med följdändringar i del III.)

Instrumenten – konventets förslag

Europeiska lagar och ramlagar

I konventsförslaget görs en åtskillnad mellan
rättsakter och akter som inte är rättsakter.
Rättsakterna ska endast vara två, nämligen
europeiska lagar och europeiska ramlagar. En
europeisk lag är en direkt motsvarighet till vad som
i dag utgör en förordning och är till alla delar
bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
En europeisk ramlag är en direkt motsvarighet till
vad som i dag utgör ett direktiv, dvs. akter som är
bindande för medlemsstaterna med avseende på det
resultat som ska uppnås men som överlåter åt de
nationella myndigheterna att bestämma form och
tillvägagångssätt för genomförandet. Rättsakterna
ska enligt konventets förslag i normalfallet antas
gemensamt av de båda institutioner som delar på den
lagstiftande funktionen, nämligen Europaparlamentet
och rådet. Beslutet ska tas med stöd av det s.k.
medbeslutandeförfarandet, vilket förutsätter att
rådet och Europaparlamentet är överens innan beslut
kan fattas. I särskilda fall, som anges i det
konstitutionella fördraget, ska dock rättsakter
kunna antas av Europaparlamentet med deltagande av
rådet eller av rådet med deltagande av Europa-
parlamentet.

Europeiska förordningar och beslut

I förslaget definieras europeiska förordningar på
samma sätt som dagens förordningar. De föreslås ha
allmän giltighet och till alla delar vara bindande
och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, men de
föreslås dessutom kunna ha samma verkan som ett
direktiv har i dag. En europeisk förordning föreslås
nämligen också kunna vara bindande för varje
medlemsstat med avseende på det resultat som ska
uppnås.

Konventet föreslår att europeiska beslut ska ges
en något vidare definition än dagens beslut,
eftersom ett beslut enligt förslaget inte med
nödvändighet måste vara riktat, vilket är fallet i
dag. Ett av syftena med denna utvidgade definition
är att även göra beslutet till ett rättsligt in-
strument på området för gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik som ersätter ”gemensamma åtgärder”
och ”gemensamma ståndpunkter”.

Delegerade akter

Konventet har också föreslagit att en ny kategori
akter ska inrättas, nämligen delegerade akter som
kompletterar eller ändrar vissa inte väsentliga
delar av en europeisk lag eller ramlag. Syftet är
att uppmuntra lagstiftaren att koncentrera sig på de
grundläggande inslagen och undvika att lagar och
ramlagar blir alltför detaljerade. Enligt förslaget
ska det bli möjligt att i europeiska lagar och
europeiska ramlagar till kommissionen delegera en
befogenhet att utfärda delegerade förordningar. I
lagarna och ramlagarna ska uttryckligen fastställas
delegeringens mål, innehåll, omfattning och
varaktighet samt villkor för återkallande och
ikraftträdande av den delegerade akten. De
väsentliga delarna av ett område får inte delegeras.

Genomförandeakter

Enligt nu gällande bestämmelse kan rådet i de
rättsakter som rådet antar ge kommissionen
befogenhet att genomföra de regler som rådet
beslutar. Konventet föreslår att det i denna
bestämmelse klargörs att unionens rättsligt bindande
akter i första hand ska genomföras av medlems-
staterna själva. Om det finns särskilda behov av ett
enhetligt genomförande får kommissionen eller, i
särskilda fall och inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, rådet genomföra beslut.
Genomförandeakterna föreslås benämnas europeiska ge-
nomförandeförordningar eller europeiska genom-
förandebeslut.

Rekommendationer och yttranden

Rekommendationer och yttranden förblir liksom för
närvarande icke bindande akter.

Beslutsprocedurer – konventets förslag

Förenklingen av beslutsprocedurerna har varit en
viktig uppgift för konventet. Det stora antalet
beslutsförfaranden beror delvis på de många kraven
på samråd med olika organ och institutioner i
kombination med de skilda omröstningsbestämmelserna
för rådet, nämligen enhällighet och kvalificerad
majoritet. Om man bortser från detta och endast tar
hänsyn till Europaparlamentets och rådets respektive
roll minskas beslutsförfarandena huvudsakligen till
fem: medbeslutande, samarbete, samtycke och enkelt
yttrande från Europaparlamentet samt beslutsfattande
av rådet ensamt.

Vanligt lagstiftningsförfarande
(medbeslutandeförfarandet)

I nuvarande fördrag deltar Europaparlamentet som
lagstiftare på jämställd fot med rådet i det s.k.
medbeslutandeförfarandet. Nu tillämpas förfarandet
bl.a. på områden som den inre marknaden,
arbetstagares fria rörlighet, etableringsrätt,
transporter, undervisning och yrkesutbildning samt
konsumentskydd. Som nämnts ovan föreslår konventet
att detta förfarande ska tillämpas generellt för
antagandet av europeiska lagar och ramlagar.
Benämningen ska ändras till ”det vanliga
lagstiftningsförfarandet”.

Huvudmomenten i det vanliga lagstiftningsförfarandet
beskrivs i del I i det konstitutionella fördraget.
Europeiska lagar och ramlagar ska antas av
parlamentet och rådet på förslag av kommissionen.
Därutöver hänvisas till en bestämmelse i del III av
det konstitutionella fördraget där förfarandets
olika steg beskrivs närmare. Förfarandet motsvarar i
stort dagens medbeslutandeförfarande förutom att
vissa språkliga och redaktionella anpassningar har
gjorts. Vidare har vissa särregler införts för
rättsakter som medlemsstater tar initiativ till på
området frihet, säkerhet och rättvisa.

Rådet fattar i dag, med några få undantag, beslut
med kvalificerad majoritet under hela
medbeslutandeförfarandet. Konventet föreslår
omröstning med kvalificerad majoritet i rådet i
samtliga fall där det vanliga
lagstiftningsförfarandet tillämpas.

Särskilt lagstiftningsförfarande

I särskilda fall, som anges i det konstitutionella
fördraget, föreslås europeiska lagar och ramlagar
antas av rådet med deltagande av Europaparlamentet
eller Europaparlamentet med deltagande av rådet i
enlighet med ”särskilda lagstiftningsförfaranden”.
Den vanligaste beslutsproceduren föreslås liksom
tidigare vara att europeiska lagar och ramlagar
antas av rådet med olika former av medverkan från
Europaparlamentet och andra institutioner och organ.
Rättsakter som antas av rådet kräver enligt
förslaget till konstitutionellt fördrag i vissa fall
Europaparlamentets godkännande och i vissa fall
parlamentets hörande.

Samarbetsförfarandet avskaffas

Det nuvarande samarbetsförfarandet infördes genom
Europeiska enhetsakten för att ge ökad tyngd åt
samrådet med parlamentet vid antagande av vissa
beslut, även om man lät rådet få sista ordet. För
närvarande tillämpas förfarandet i ett fåtal fall
inom ramen för den ekonomiska och monetära
politiken. Konventet föreslår att
samarbetsförfarandet avskaffas.

Regeringens utgångspunkter

Instrumenten

Konventets förslag att minska antalet rättsliga
instrument gör systemet mer begripligt. En juridisk-
teknisk översyn av terminologin är emellertid
nödvändig.

Konventets förslag om införande av delegerade
akter och förtydligandet för användandet av
genomförandeakter kan komma att effektivisera
lagstiftningsarbetet samt stärka kommissionens verk-
ställande funktion, vilket är bra. Delegerade akter
kan återkallas, vilket understryker att unionens
lagstiftare behåller den slutliga kontrollen över
hur denna uppgift utövas.

Beslutsprocedurer

Det finns ett stort behov av att rationalisera och
förenkla förfarandena för antagande av rättsakter.
Konventets förslag till uppdelning i vanligt lag-
stiftningsförfarande och särskilt lagstiftnings-
förfarande bidrar till att förtydliga vilket
förfarande som ska gälla. I de fall där det vanliga
lagstiftningsförfarandet ska användas har konventet
begränsat sig till att hänvisa till europeiska lagar
och ramlagar. När särskilda lagstiftningsförfaranden
används hänvisas till rådets europeiska lag eller
ramlag respektive Europaparlamentets europeiska lag
eller ramlag. Det blir härigenom tydligt för
enskilda vilka akter som får antas på ett visst
område och vem inom EU som fattar beslut om
lagstiftningen.

Motionerna

Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion K416 att man
är för ett förtydligande av benämningarna av olika
rättsliga instrument och en reducering av antalet
rättsliga instrument (yrkande 12).

Vänsterpartiet delar i motion K9 den kritik som
flera remissinstanser framför om tvetydigheter och
menar att dessa förslagna förändringar kräver
juridisk-teknisk översyn. Regeringen måste också i
förhandlingar om rättsinstrumentens och
beslutsprocedurernas utformning i det nya fördraget
verka för att en sådan översyn genomförs (yrkande
11).

Vänsterpartiet erinrar vidare om förslaget om
delegering av lagstiftningen till EU:s
kommittéväsende. Det finns möjlighet att återta
delegationen, men för att detta ska kunna ske krävs
en majoritet av parlamentets ledamöter och en
kvalificerad majoritet i ministerrådet. Enligt
Vänsterpartiet bör lagstiftning aldrig delegeras
till arbetsgrupper utan i stället – när EU har
lagstiftningsmakt – alltid ske i öppenhet i
ministerrådet (yrkande 12 delvis).

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar konventets förslag om förenkling
av beslutsprocedurerna. Det vanliga
lagstiftningsförfarandet kommer att tillämpas i ett
80-tal fall när europeiska lagar och ramlagar antas.
I drygt 25 fall kommer ett särskilt
lagstiftningsförfarande att tillämpas enligt de
bestämmelser som anges i respektive artikel. Ofta
rör det sig om enhällighet i rådet och yttrande från
Europaparlamentet.

Som regeringen anför är en juridisk-teknisk
översyn av terminologin rörande de rättsliga
instrumenten nödvändig. En entydig, enkel och
transparent terminologi kan bidra till att
medborgarnas förståelse för EU ökar.
Motionerna K416 (kd) yrkande 12 och K9 (v) yrkande
11 avstyrks därmed.

När det gäller möjligheten för ministerrådet och
Europaparlament att delegera befogenheten att
komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar
av en lag eller ramlag till kommissionen (artikel I-
35) vill utskottet erinra om följande.

Det är ett naturligt inslag i varje politiskt
system att lagstiftaren delegerar rätten att fatta
mindre viktiga beslut. I t.ex. Sverige regleras
kompetensfördelningen beträffande normgivningsmakten
mellan riksdag och regering i 8 kap.
regeringsformen. Riksdagen kan bemyndiga regeringen
att meddela föreskrifter inom vissa områden, inom de
ramar som regeringsformen sätter upp. Regeringen har
också en rätt grundad direkt på regeringsformen att
besluta om vissa föreskrifter.
I det konstitutionella fördraget anges att i de
europeiska lagarna eller ramlagarna ska uttryckligen
fastställas delegeringens mål, innehåll, omfattning
och varaktighet. De väsentliga delarna av ett område
ska förbehållas lagen eller ramlagen och får inte
delegeras. Tillämpningsvillkoren för delegeringen
ska fastställas i sekundärrätten. Utskottet finner
således att det finns möjligheter för lagstiftaren
(rådet och parlamentet) att kontrollera det som
delegerats. Lagstiftningsarbetet kan, som regeringen
påpekar, komma att effektiviseras. Utskottet delar
regeringens uppfattning att detta är bra.
Därmed avstyrks motion K9 (v) yrkande 12 (delvis).

Öppenhet och demokrati

I det nuvarande fördraget slås fast att unionens
beslut ska fattas så öppet och så nära medborgarna
som möjligt. Varje unionsmedborgare ska ha rätt att
ta del av Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar. Konventet har betonat
vikten av att unionens institutioner blir än mer
öppna. Konventet har också behandlat andra frågor
som rör öppenhet och demokrati i unionen, bl.a. god
förvaltning, dataskydd, principen om deltagar-
demokrati, den europeiska ombudsmannens roll,
europeiska politiska partier samt kyrkors ställning.
(Artiklarna 44–51 med följdändringar i del III.)

Öppenhet – konventets förslag

Konventets förslag betonar att arbetet i unionens
institutioner, myndigheter och organ ska bedrivas så
öppet som möjligt. Den allmänna principen om att
unionens beslut ska fattas så öppet och så nära
medborgarna som möjligt föreslås finnas kvar och
skrivs in i del I i det konstitutionella fördraget.

Konventet föreslår att rådets möten ska vara öppna
när lagstiftningsförslag diskuteras och antas.
Konventet föreslår även att den rätt att få
tillgång till Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar som följer av
bestämmelserna i nuvarande fördrag i fortsättningen
ska gälla unionens samtliga institutioner,
myndigheter och organ och inte bara Europa-
parlamentet, rådet och kommissionen. Europeiska
centralbanken (ECB), som i konventets förslag ska
bli en institution, och domstolen föreslås omfattas
av handlingsoffentligheten beträffande deras
administrativa verksamhet.
Konventet föreslår vidare, som en följd av att
pelarstrukturen avskaffas, att nuvarande
bestämmelser om skydd för enskilda, när det gäller
behandling av och fri rörlighet för personuppgifter,
görs tillämpliga även på de områden som nu motsvarar
andra och tredje pelaren.
Dessutom understryks att unionens institutioner,
myndigheter och organ ska ha en öppen, effektiv och
självständig förvaltning.

Demokrati – konventets förslag

Konventet föreslår också att unionen i all sin
verksamhet ska respektera principen om jämlikhet
mellan unionens medborgare. Medborgarna ska ha
möjlighet att delta i, och påverka, unionens
demokratiska liv. Detta slår konventet fast genom
att föreslå att unionen ska bygga på principen om
representativ demokrati. Det är även viktigt, enligt
konventet, att politiska partier på europeisk nivå
skapar ett ökat medvetande och intresse bland
medborgarna för europeisk politik och att de speglar
medborgarnas vilja.

Konventet föreslår också en bestämmelse om
principen om deltagardemokrati. Unionens
institutioner ska ge medborgarna och de repre-
sentativa sammanslutningarna möjlighet att uttrycka,
och offentligt diskutera, sina åsikter inom alla
unionens områden. Konventet föreslår att EU-
medborgare ska ha rätt att uppmana kommissionen att
lägga fram förslag i en fråga om minst en miljon
namnunderskrifter från EU-medborgare från ett
betydande antal medlemsstater ställer sig bakom
detta.
Unionens institutioner ska också föra en öppen och
regelbunden dialog med det civila samhället. För att
unionens åtgärder ska vara så enhetliga och öppna
som möjligt föreslår konventet att kommissionen ska
samråda med berörda parter innan förslag läggs fram.
Detta påminner om det svenska remissförfarandet.
I konventets förslag finns bestämmelser om den
europeiska ombudsmannen. Konventet föreslår inte
någon förändring av ombudsmannens befogenheter, men
betonar ombudsmannens roll genom att lägga in en
artikel om detta i avdelningen om unionens
demokratiska liv i del I i det konstitutionella
fördraget. Det framgår där att ombudsmannen även i
fortsättningen ska väljas av Europaparlamentet och
vara självständig i sin arbetsutövning. I del III av
det konstitutionella fördraget finns de närmare
bestämmelserna om ombudsmannen.
Inte heller artikeln om europeiska politiska
partier föreslås genomgå några ändringar, med
undantag för att en del av den placeras i del I av
det konstitutionella fördraget. Resterande
bestämmelser placeras i del III av det
konstitutionella fördraget.
Konventet föreslår en artikel som behandlar
kyrkors och andra religiösa och icke religiösa
organisationers ställning i unionen. Artikeln ska
införas i avdelningen om unionens demokratiska liv.
Det framgår av artikeln att unionen respekterar
kyrkornas, de religiösa samfundens samt de
filosofiska och andra religiösa och icke religiösa
organisationernas ställning. Unionen ska
upprätthålla en dialog med dessa.

Regeringens utgångspunkter

En målsättning i konventsarbetet har varit att bidra
till ökad öppenhet i unionens verksamhet. Konventets
förslag främjar en öppenhetskultur inom
institutionerna. Principen om att unionens
institutioner ska fullgöra sina uppgifter så öppet
som möjligt bidrar till att medborgarnas möjligheter
till insyn i unionens arbete ökar. Förslaget om att
allmänheten ska få tillgång till handlingar från
alla unionens institutioner, myndigheter och organ
ger också en ökad insyn i unionens verksamhet
jämfört med i dag, eftersom EG-fördraget endast
föreskriver en rätt att få ta del av
Europaparlamentets, rådets och kommissionens
handlingar. Det finns goda skäl att vara positiv
till konventets förslag i dessa delar och fortsatt
verka för ökad öppenhet i EU, liksom för stärkt
yttrandefrihet för EU-anställda.

Det är positivt att rådets sammanträden föreslås
vara öppna när det agerar lagstiftare och inte som i
dag endast vid på förhand utvalda slutdiskussioner i
rådet i samband med att rådet röstar om lagstiftning
som ska antas med medbeslutandeförfarandet.
Bindande regler om god förvaltning för samtliga
institutioner, myndigheter och organ gör det tydligt
för medborgaren vilka krav på en god och effektiv
förvaltning som kan ställas på EU och dess tjänste-
män. Enligt förslaget omfattas även ECB av dessa
regler. Att konventet nu föreslår en rättslig grund
för en europeisk lag om god förvaltning välkomnas.
Förslaget till en principbestämmelse om
demokratisk jämlikhet stärker betydelsen av alla
människors lika värde och deras jämlikhet inför
unionens institutioner liksom att alla medborgare
ska ha samma möjlighet att påverka utvecklingen inom
unionen.
Det är positivt att principen om representativ
demokrati kommer till uttryck i konventets förslag.
Därigenom betonas vikten av att denna typ av
demokrati ska utgöra ett fundament i det europeiska
samhället. Principen om deltagardemokrati är även
den ett välkommet inslag i konventets förslag. Genom
principen om deltagardemokrati markeras att en öppen
dialog och diskussion med medborgarna, de
representativa sammanslutningarna och det civila
samhället utvecklar, fördjupar och breddar
demokratin. Att medborgarna deltar såväl i unionens
beslutsprocesser som i utvecklingen inom unionen i
stort är en förutsättning för en väl fungerande
demokrati. Den föreslagna möjligheten för medborgare
att uppmana kommissionen att lägga fram förslag,
genom s.k. medborgarinitiativ, bör emellertid
klargöras.
Det är positivt att ombudsmannen får en central
plats i det konstitutionella fördraget genom att
dennes viktiga uppgift att säkra en öppen och god
förvaltning inom EU framhävs. Dessutom innebär det
en upplysning till medborgaren om vart han eller hon
kan vända sig med klagomål.
Konventets utgångspunkt har varit att den
nuvarande bestämmelsen om europeiska politiska
partier ska vara i sak oförändrad. Förslaget innebär
dock en välkommen förändring genom att det redan av
del I av det konstitutionella fördraget framgår att
de europeiska politiska partierna spelar en viktig
roll för principen om representativ demokrati.

Motionerna

Moderata samlingspartiet är i motion K10 positivt
till förslaget om ökad öppenhet. Dock borde
offentlighetsprincipen lagregleras tydligare samt
principen om meddelarfrihet införas (yrkande 19).

Kristdemokraterna är i motion K8 positiva till att
den europeiska centralbanken (ECB) föreslås få
status som en europeisk institution. Detta gör att
ECB också i framtiden ska följa de regler kring
öppenhet som gäller för EU:s övriga institutioner,
vilket är positivt för insynen i centralbankens
arbete. Kristdemokraterna menar att
konventsförslaget skulle kunna vara ännu mer
långtgående och låta handlingars
offentlighetsgörande gälla även ECB:s mötesprotokoll
(yrkande 14). Målet är, enligt motionärerna, att
komma så nära den svenska offentlighetsprincipen som
möjligt. Motionärerna ser det som en självklarhet
att protokoll ska vara offentliga för allmänheten
för hela den lagstiftande processen och i samtliga
berörda institutioner, inklusive för ministerrådets
sammanträden och för ECB:s mötesprotokoll.
Offentlighetsprincipen bör fördragsfästas (yrkande
15).

I motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd) föreslås riksdagen tillkännage för regeringen
att rådet ska ha offentliga möten och protokoll när
det sammanträder i sin lagstiftande funktion
(yrkande 11). I motion K416 (kd) framförs samma krav
(yrkande 24).

Kristdemokraterna anför i motion K8 att ökad
öppenhet inom EU bör ske parallellt med att unionen
också utvecklar en bättre organisationskultur. Att
konventet föreslår bindande regler för en god
förvaltning inom samtliga EU-institutioner är mycket
välkommet. EU-anställda bör få meddelarfrihet och
meddelarskydd inskrivet i fördraget (yrkande 16).

Centerpartiet anför i motion K2 att det är väldigt
viktigt att unionens medborgare känner att de kan
påverka arbetet inom unionen. Möjligheten att
utkräva ansvar av ansvariga politiker och tjänstemän
måste förbättras. Ansvar av politiker bör utkrävas
genom ökade inslag av direkta val. För tjänstemän
kan detta exempelvis ske via någon form av
ämbetsansvar. Det ska således vara möjligt att
ställa ansvariga politiker och tjänstemän till svars
för den förda politiken, vilket bör ges regeringen
till känna (yrkande 2).

Vidare anför Centerpartiet att unionens
institutioner ska föra en öppen och regelbunden
dialog med det civila samhället. Det är bra och
viktigt att det civila samhället involveras i den
politiska processen. Vad detta i praktiken innebär
är oklart. Under regeringskonferensens gång bör ett
förtydligande och konkretiserande av den öppna och
regelbundna dialogen med det civila samhället ske
(yrkande 5).
Centerpartiet påpekar att de europeiska
institutionerna bildar en helhet som ska fungera
smidigt. Konventsförslaget har förstärkt respektive
institution. Centerpartiet vill se en
maktförskjutning till det folkvalda
Europaparlamentet. Utifrån Centerpartiets syn på
maktstrukturer med individen i fokus och med öppna,
tydliga och demokratiska politiska institutioner är
motionärerna kritiska till den bristande öppenheten
som fortfarande finns inom unionens institutioner.
För att den folkliga förankringen ska öka är det
viktigt att demokratin utvecklas och att
beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir
tydligare (yrkande 6).
Centerpartiet anför att för att uppnå verklig
öppenhet inom institutionerna bör yttrandefrihet för
EU-anställda skrivas in i det konstitutionella
fördraget (yrkande 3).

Miljöpartiet anser i motion K13 att
Europaparlamentets kontrollmakt ska stärkas
ytterligare för att motverka problemen med
ineffektivitet och felaktigt användande av resurser
inom EU-systemet. I dag ger EU-parlamentet
ansvarsfrihet inte bara till EU-kommissionen utan
också till samtliga övriga institutioners
generalsekreterare, med undantag av ECB. Det är dock
bara vad gäller EU-kommissionen som denna
kontrollmakt är fördragsfäst. Denna kontrollmakt
borde fördragsfästas. Även ECB borde utsättas för
någon form av parlamentarisk kontroll, t.ex. enligt
det svenska systemet där riksdagen ger Riksbanken
ansvarsfrihet. Dessutom är fördragets formulering om
att ”bevilja ansvarsfrihet” missvisande, ”fatta
beslut om” är lämpligare så att det tydligt framgår
att det finns andra beslut än ett positivt. Första
delen av artikel III-315.1 bör således ha följande
lydelse:

På rekommendation av ministerrådet skall EU-
parlamentet fatta beslut om ansvarsfrihet till
kommissionen. EU-parlamentet ska fatta beslut om
ansvarsfrihet till ECB samt övriga institutioners
generalsekreterare (yrkande 10).

Miljöpartiet anför vidare att parlamentet behöver
tillgång till information för att kunna utföra ett
gott kontrollarbete. Sista meningen i fördragets
artikel III-315.2 lyder: ”Kommissionen skall på
begäran lägga fram alla nödvändiga uppgifter för
Europaparlamentet.” Detta har gett upphov till
tolkningsstrider och bör förtydligas till: ”Samtliga
institutioner skall på begäran lägga fram alla
uppgifter som EU-parlamentet bedömer som
nödvändiga.” En förstärkt kontrollmakt är ett krav i
klassisk svensk förvaltningssed som, inte minst mot
bakgrund av de senaste årens ekonomiska skandaler,
borde drivas hårt av den svenska regeringen (yrkande
11).

Miljöpartiet stöder förslaget om att
ministerrådets möten ska vara öppna när
ministerrådet ägnar sig åt lagstiftande, men de
arbetsgrupper där förhandlingarna förs och där upp
till 80 % av lagarna i praktiken redan antas kommer
även i fortsättningen att vara slutna. Risken är att
ännu fler beslut kommer att flyttas till denna nivå,
och Miljöpartiet förespråkar därför att även dessa
möten ska vara offentliga. Det vore ett rejält
framsteg för öppenheten i EU (yrkande 16). Vidare
anförs att de frågor som avgörs med medbestämmande
med EU-parlamentet slutligen kommer att avgöras i
förlikningskommittén. Allmänheten har rätt att veta
hur EU-parlamentet och rådet kommer till sina
beslut. Därför bör möten med förlikningskommittén
vara offentliga (yrkande 17).
Miljöpartiet erinrar om att artikel I-45:4 stadgar
följande: ”De politiska partierna på europeisk nivå
bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt
medvetande och till att ge uttryck för
unionsmedborgarnas vilja.” Fördragstexten är ingen
beskrivning av verkligheten, utan möjligen ett
önskemål om hur det skulle kunna vara. Motionärerna
ser inget självändamål i att man ska konstruera nya
partier på EU-nivå som riskerar att likrikta EU:s
och medlemsstaternas politiska liv och bidra till en
minskad demokratisk mångfald. Av dessa skäl föreslås
att denna paragraf strykes ur fördraget (yrkande
18).
Miljöpartiet anser att det är bra att konventet
föreslår att ECB:s administrativa handlingar ska bli
offentliga, men än viktigare vore det om ECB:s
protokoll kunde bli offentliga i stället för att
vara hemligstämplade i upp till 30 år. Regeln om
öppenhet måste även omfatta Europeiska centralbanken
(yrkande 19).
För att komma till rätta med EU-byråkratins
omfattande problem måste EU:s anställda
tillförsäkras yttrandefrihet och meddelarfrihet,
enligt vad Miljöpartiet anför i motion K13. EU borde
välkomna, inte avvisa, s.k. ”whistle-blowers”.
Motionärerna välkomnar regeringens inställning att
Sverige ska arbeta för en stärkt yttrandefrihet för
de EU-anställda och förutsätter att frågan kommer
att drivas med stor kraft under regeringskonferensen
(yrkande 20).

Hans Stenberg och Susanne Eberstein (s) anför i
motion K276 att alla sammanträden där Europeiska
unionens råd är lagstiftande bör ske offentligt.
Strävan bör vara att EU instiftar en allmän
offentlighetsprincip och att vi fortsätter att driva
kraven på ökad öppenhet. Detta bör ges regeringen
till känna.

Medborgarinitiativ

I motion K10 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att
förslaget om medborgarinitiativ bör strykas (yrkande
20).

Kristdemokraterna anser däremot i motion K8 att
förslaget är mycket positivt och finner det
förbryllande att den svenska regeringen inte ställer
sig tydligt bakom förslaget om ett
medborgarinitiativ vars syfte är att bredda och
fördjupa den demokratiska förankringen av EU
(yrkande 17). Kristdemokraterna är också i motion
K416 av Alf Svensson m.fl. positiva till förslaget
som sägs medföra att det civila samhället skulle
kunna få ett större inflytande på Europasamarbetet.
Kristdemokraterna anser även att de nationella
parlamenten bör ges denna möjlighet, att i någon
form uppmana kommissionären att ta initiativ
(yrkande 21).

Centerpartiet anser i motion K2 att förslaget är ett
stort steg framåt för människornas delaktighet i EU.
En miljon människor känns som väl många, enligt
motionärerna. Antalet borde minskas till en halv
miljon. Hur initiativet ska fungera och praktiskt
genomföras är oklart. Detta bör klargöras (yrkande
4).

Miljöpartiet framhåller i motion K13 att förslaget
om medborgarinitiativ i grunden är ett positivt
förslag, men riskerar i praktiken att bli tandlöst.
Skrivningen är också vinklad i riktning mot
ytterligare centralisering. Det vore bra om man
tydliggjorde att medborgarna har rätt att uppmana
EU-kommissionen att avskaffa redan befintlig EU-
lagstiftning och återföra makt till medlemsstaterna.
Miljöpartiet anser också att det måste klargöras i
konstitutionen hur många medlemsländer som krävs
samt att antalet namnunderskrifter blir färre än en
miljon (yrkande 21).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet yttrar sig i sitt yttrande (FiU1y)
över motionerna som berör öppenheten i ECB.
Finansutskottet välkomnar att ECB:s administrativa
handlingar ska vara offentliga. Finansutskottets
förhoppning är att ECB på sikt kan bli lika öppen
som Riksbanken och även offentliggöra bankens
protokoll.

Finansutskottet konstaterar vidare att ECB måste
kunna agera självständigt och att ECB är föremål för
viss parlamentarisk kontroll redan i dag. Mot denna
bakgrund anser finansutskottet att motionerna K8
(kd) yrkande 14 och K13 (mp) yrkandena 10 och 19 bör
avstyrkas.

I en avvikande mening från företrädare för
Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och
Kristdemokraterna förordas att motion K8 (kd)
yrkande 14 bör tillstyrkas. Miljöpartiets
företrädare har i en annan avvikande mening förordat
att yrkande 10 i motion K13 bör tillstyrkas.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Arbetsmarknadsutskottet betonar i sitt yttrande
(AU2y) att en ur arbetsmarknadsutskottets synvinkel
viktig aspekt på öppenheten är frågan om
yttrandefrihet för anställda. Utskottet har i ett
nationellt perspektiv behandlat denna fråga vid ett
flertal tillfällen, senast i betänkande 2002/03:AU6
Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga frågor där
frågan om privatanställdas yttrandefrihet togs upp.
Utskottet förordade en stärkt yttrandefrihet för
privatanställda.

I likhet med Svenska Journalistförbundet i dess
remissvar på promemorian Ds 2003:36 är utskottet väl
medvetet om svårigheterna att få andra medlemsstater
i unionen att acceptera den form av öppenhet och
yttrandefrihet som finns i Sverige genom
grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen. Trots detta anser
utskottet att regeringen i regeringskonferensen bör
göra ytterligare ansträngningar för att få gehör för
vikten av yttrandefrihet för anställda i EU:s
institutioner, organ och myndigheter.
Med hänvisning till vad som anförts anser
utskottet att motionerna K2 yrkande 3 (c) och K13
yrkande 20 (mp) bör avstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis välkomna de framsteg
som gjorts inom konventet rörande öppenheten. Det är
t.ex. positivt att öppenhetsreglerna utsträcks till
att gälla samtliga institutioner. Vidare är det av
stor vikt att rådets sammanträden ska vara
offentliga när lagstiftningsförslag diskuteras och
antas. Lagar ska stiftas offentligt. Regeringen bör
överväga hur öppenheten i rådets arbetsgrupper och
förlikningskommittéerna mellan rådet och parlamentet
kan öka.

Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar
att konventets förslag upprätthålls och om möjligt
förstärks. Öppenheten är central för möjligheten att
utkräva ansvar av politiker och tjänstemän. Vidare
har öppenheten stor betydelse för unionens
legitimitet. En öppen union kan lättare vinna
legitimitet hos medborgarna.
Därmed kan motionerna K10 (m) yrkande 19,
2002/03:K431 (kd) yrkande 11, K8 (kd) yrkande 15,
K416 (kd) yrkande 24, K2 (c) yrkandena 2 och 6, K13
(mp) yrkandena 11, 16 och 17 samt K276 av Hans
Stenberg och Susanne Eberstein (s) anses
tillgodosedda och avstyrkas.

Utskottet noterar, i likhet med motion K2 (c), att
det konstitutionella fördraget anger att unionens
institutioner ska föra en öppen, tydlig och
regelbunden dialog med det civila samhället. Även om
det inte tydligt framgår vad som avses i fördraget
förefaller det utskottet som om skrivningen kan bli
ett bra redskap när fördraget ska genomföras. Det
förtydligande och konkretiserande som motionärerna
efterfrågar bör ske då.

Därmed kan motion K2 (c) yrkande 5 avstyrkas.

Utskottet vill i likhet med arbetsmarknadsutskottet
betona att regeringen i regeringskonferensen bör
göra ytterligare ansträngningar för att få gehör för
vikten av yttrandefrihet för anställda i EU:s
institutioner, organ och myndigheter.
Yttrandefriheten är naturligtvis central.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten
av meddelarskydd. Den svenska erfarenheten visar att
yttrandefrihet och meddelarskydd motverkar
ineffektivitet och korruption. Öppenhet och insyn
främjar en god förvaltning.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande
att man, i likhet med Svenska Journalistförbundet i
dess remissvar på promemoria Ds 2003:36, är väl
medvetet om svårigheterna att få andra medlemsstater
i unionen att acceptera den form av öppenhet och
yttrandefrihet som finns i Sverige genom
grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.
Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet är
också väl medvetet om dessa svårigheter. Givet denna
begränsning vill dock utskottet betona vikten av att
regeringen driver frågan om meddelarskydd.
Motionerna K8 (kd) yrkande 16, K2 (c) yrkande 3
och K13 (mp) yrkande 20 avstyrks.

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
delar finansutskottets uppfattning om att ECB:s
administrativa handlingar ska vara offentliga. ECB
bör på sikt bli lika öppen som Riksbanken och även
offentliggöra sina protokoll. Utskottet anser att
regeringen i regeringskonferensen ska verka för att
EU:s öppenhetsregler ska gälla fullt ut för ECB, i
likhet med vad som gäller för övriga institutioner
(undantaget domstolen).

Motionerna K8 (kd) yrkande 14 och K13 (mp) yrkande
och 19 är således tillgodosedda.

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
konstaterar vidare, i likhet med finansutskottet,
att ECB måste kunna agera självständigt och att ECB
är föremål för viss parlamentarisk kontroll redan i
dag. Motion K13 (mp) yrkande 10 kan därmed
avstyrkas.

När det gäller europeiska politiska partier innebär
konventets förslag att gällande fördragstext i
artikel 191 i EG-fördraget återfinns också i det
konstitutionella fördraget. Utskottet har inga
invändningar mot det och avstyrker därmed motion K13
(mp) yrkande 18.

Utskottet kan inte ställa sig bakom konventets
förslag om s.k. medborgarinitiativ på EU-nivå. Det
finns en risk för att ordningen utnyttjas av dem som
genom centrala åtgärder kan anordna namninsamlingar
i olika länder medan det blir svårt för
gräsrotsrörelser att kunna nå erforderligt stöd i
tillräckligt många länder. Vidare kan ordningen med
medborgarinitiativ på EU-nivå ge intryck av att EU,
med stöd av ett medborgarinitiativ, kan agera på nya
områden där fördraget inte ger kompetens. När det
gäller antalet namnunderskrifter kan inte utskottet
dela uppfattningen i motion K2 att en miljon
människor känns som väl många, mot bakgrund av att
EU med 25 medlemsstater kommer att ha ca 450
miljoner invånare. En miljon människor kommer då att
utgöra drygt 0,2 % av EU:s befolkning.
Avslutningsvis kan utskottet konstatera att det
inte från EU:s sida finns något hinder för ett
nationellt parlament att tillskriva kommissionen och
uppmana den att ta ett initiativ.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna K10 (m) yrkande 20, K8 (kd) yrkande 17,
K2 (c) yrkande 4, K13 (mp) yrkande 21 samt K416 (kd)
yrkande 21.

Medlemskap i unionen

Enligt konventets förslag ska del I av det
konstitutionella fördraget innehålla en särskild
avdelning om medlemskap i unionen. Syftet med dessa
bestämmelser är att dels fastställa kriterierna för
medlemskap, dels reglera förfarandena för anslutning
och upphävande av rättigheter samt utträde ur
unionen. (Artiklarna 57–59.)

Konventets förslag

Medlemskap och anslutning

Kriterierna för medlemskap i unionen redovisas i dag
ganska allmänt i Unionsfördraget. Varje europeisk
stat som respekterar principerna om frihet,
demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna samt rätts-
statsprincipen får ansöka om medlemskap. Konventet
föreslår ett förtydligande av nuvarande reglering
som innebär att stater som ansöker om medlemskap
förbinder sig att gemensamt främja dessa värden.

När det gäller förfarandet för anslutning till
unionen innehåller konventets förslag bara en nyhet,
nämligen att Europaparlamentet och de nationella
parlamenten ska underrättas när en sådan ansökan
inkommit till rådet. I övrigt är de ändringar som
föreslås av rent teknisk natur.

Fråntagande av medlemsrättigheter

De ändringar konventet föreslår innebär endast
tekniska justeringar av nuvarande bestämmelser i EG-
fördraget och Unionsfördraget om förfarandet i det
fall en medlemsstat åsidosätter unionens gemensamma
värden.

Utträde

Konventet föreslår en ny artikel med ett förfarande
som ska följas i det fall en medlemsstat frivilligt
beslutar att utträda ur unionen. Förfarandet vägleds
delvis av motsvarande procedur i 1969 års
Wienkonvention om traktaträtten, men innehåller mer
specifika bestämmelser.

Konventets förslag innebär att en medlemsstat som
beslutar att utträda ska anmäla detta till
Europeiska rådet, som då ska ta fram riktlinjer för
ett utträdesavtal. Unionen ska därefter förhandla
fram ett avtal med den berörda medlemsstaten om
villkoren för utträdet, med beaktande av
medlemsstatens framtida förbindelser med unionen.
Avtalet ska ingås på unionens vägnar, och rådet ska
fatta beslut om dess antagande med kvalificerad
majoritet efter Europaparlamentets godkännande.
Medlemsstaten i fråga får inte delta i Europeiska
rådets eller rådets beslut eller överläggningar.
Konventets förslag innebär vidare att det
konstitutionella fördraget ska upphöra att gälla för
den berörda medlemsstaten antingen när avtalet
träder i kraft eller, om något avtal inte finns, två
år efter medlemsstatens anmälan om utträde.
Europeiska rådet kan dock, i samförstånd med den
berörda medlemsstaten, besluta att förlänga denna
tidsfrist. Förekomsten av ett avtal är alltså inte
tvingande för möjligheten till utträde. Konventets
presidium har uttalat att de rättsliga följderna
måste undersökas i de fall då det inte sluts något
avtal om utträdet samt att bestämmelser om detta vid
behov kan läggas till i artikeln.

Avslutningsvis föreslås att en medlemsstat som
utträtt ur unionen, men som på nytt vill ansluta
sig, ska omfattas av det normala förfarandet för
anslutning.

Regeringens utgångspunkter

Det är ändamålsenligt att samla de bestämmelser som
har med medlemskapet i unionen att göra på ett
ställe i det konstitutionella fördraget. Den
väsentliga nyheten jämfört med dagens fördrag är
förslaget om en artikel om frivilligt utträde. Även
om det inte hittills varit reglerat i fördraget har
det setts som en politisk möjlighet för ett land att
lämna samarbetet. Det har framstått som osannolikt
att de andra medlemsstaterna i ett sådant fall inte
skulle respektera den berörda statens vilja. En
uttrycklig bestämmelse om frivilligt utträde
tydliggör dels att en enskild stats vilja att
frånträda det konstitutionella fördraget måste
respekteras, dels att det finns ett rättsenligt sätt
för en medlemsstat att även utan övriga
medlemsstaters medgivande utträda ur unionen. Det
bör dock diskuteras ytterligare hur konsekvenserna
av ett utträde ska hanteras.

Motionerna

Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion K416 att
möjligheten för en medlemsstat att frivilligt begära
utträde ur unionen, samt bestämmelser kring
tillvägagångssättet för utträdet, bör fördragsfästas
(yrkande 5).

Enligt samma motion bör en medlemsstat
tillfälligtvis kunna fråntas vissa konstitutionella
rättigheter, såsom rösträtt i rådet, om
medlemsstaten allvarligt åsidosätter grundläggande
rättigheter eller friheter som ligger till grund för
unionen (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inga invändningar mot att det införs
en uttrycklig bestämmelse om frivilligt utträde ur
unionen, även om det redan tidigare har varit
möjligt för en medlemsstat att lämna unionen.

Reglerna om tillfälligt upphävande av en
medlemsstats vissa rättigheter om denna allvarligt
och ihållande åsidosätter unionens värden markerar
de krav som ställs på medlemsstaterna. Reglerna
föreslås i sak vara oförändrade jämfört med dagens
fördrag.
Utskottet vill vidare erinra om ett avtal om
utträde bör inte vara något avtal mellan EU å ena
och den utträdande medlemsstaten å andra sidan.
Utträdesavtalet bör ingås mellan å ena sidan de
kvarvarande medlemsstaterna och å andra sidan den
utträdande medlemsstaten. Unionen har inte fått
kompetens att besluta om medlemskap eller icke-
medlemskap. Detta bör framgå av artikeln. Vidare bör
det framgå av artikeln att enskildas rättigheter och
skyldigheter skall bevaras.
Utskottet finner ingen anledning att tillstyrka
motion K416 (kd) yrkandena 5 och 9.

Unionens finanser

Konventets förslag

Unionens inkomster

Konventet föreslår förändringar av beslutsproceduren
om EU-budgetens inkomstsida, dvs. hur
medlemsstaternas avgifter till budgeten ska
fastställas. Beslutet om vilka kriterier som ska
gälla för att fastställa respektive medlemsstats
avgift ska till väsentliga delar fattas av rådet med
kvalificerad majoritet efter godkännande från parla-
mentet. Idag fattar rådet detta beslut med
enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Det
totala taket för EU:s inkomster samt införande av
nya inkomstkategorier ska dock även fortsättningsvis
beslutas av rådet med enhällighet efter att ha hört
Europaparlamentet.

Budgetmässiga och finansiella principer

Idag finns ett antal grundläggande principer för
arbetet med unionens budget bl.a. om att budgeten
ska vara i balans, att den ska innehålla unionens
samtliga inkomster och utgifter och att den ska
genomföras i enlighet med sund ekonomisk
förvaltning. Principerna regleras i dag dels i
fördraget, dels i sekundärlagstiftning. Konventet
föreslår att flera av dessa principer ska samlas i
en särskild artikel i det konstitutionella
fördraget.

Unionens budgetförfarande

Konventet föreslår att det s.k. finansiella
perspektivet, dvs. de fleråriga taken för olika
typer av utgifter i EU:s budget, ska ges en rättslig
grund i det konstitutionella fördraget. Det
finansiella perspektivet ska innehålla årliga tak
för olika typer av utgifter och gälla för en period
på minst fem år. I dag regleras det finansiella
perspektivet i ett särskilt avtal mellan Europa-
parlamentet och rådet. Enligt konventet bör det
finansiella perspektivet fastställas av rådet med
kvalificerad majoritet efter godkännande från
Europaparlamentet.

I den årliga budgetprocessen har i dag rådet sista
ordet om jordbruksutgifterna, medan parlamentet har
den slutliga makten beträffande övriga utgifter.
Således gäller olika beslutsregler för de respektive
institutionerna beroende på vilken typ av utgifter
det är fråga om.
Konventet föreslår att en och samma
beslutsprocedur, en slags förenklad
medbeslutandeprocedur, ska gälla för hela
årsbudgeten, inklusive jordbruksutgifterna.
Förslaget innebär att uppdelningen av olika typer av
utgifter, obligatoriska respektive icke
obligatoriska, försvinner. Konkret innebär det att
parlamentet får ökat formellt inflytande över
jordbruksutgifterna samtidigt som rådet får ökat
formellt inflytande över övriga utgifter.
Grundläggande i förslaget är att budgetmakten även
fortsättningsvis ska vara delad mellan rådet och
parlamentet. Processen förenklas vidare så att
institutionerna genomför en läsning var av
kommissionens budgetförslag, jämfört med två
läsningar i dag. Kommer de två institutionerna inte
överens föreslår konventet att parlamentet med en
majoritet av ledamöterna och tre femtedelar av de
avgivna rösterna kan avvisa rådets ändringsförslag
och fatta beslut om budgeten.

Regeringens utgångspunkter

Det är positivt att de grundläggande
budgetprinciperna samlas i en artikel i det
konstitutionella fördraget. Det underlättar
överskådligheten och kan också ge principerna mer
tyngd än när de presenteras var för sig. På
budgetens inkomstsida bör enhällighet gälla i rådet
beträffande taket för EU:s egna medel och införandet
av nya typer av inkomster.

Konventets förslag att den fleråriga
finansieringsramen (finansiella perspektivet) ges
rättslig grund i det konstitutionella fördraget
innebär en förbättring jämfört med dagens system.
Den fleråriga finansieringsramen spelar en så pass
central roll i EU:s budgetsystem att det bör ges
denna status. Finansieringsramen har sedan den
infördes främjat stabilitet och långsiktighet på
budgetområdet.
Ett mål för regelverket avseende EU-budgetens
utgifter bör vara att den institutionella balansen
behålls. En möjlighet vore att rådet även framdeles
ensamt beslutar om det fleråriga budgettaket. På
detta sätt skulle man undvika omfattande årliga
förhandlingar mellan rådet och parlamentet om både
det finansiella perspektivet och årsbudgeten. Ett
annat alternativ är att rådet blir mer jämställt med
Europaparlamentet i den årliga budgetprocessen.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets motion K10 av Bo
Lundgren m.fl. understryks vikten av att konventet
föreslår en bestämmelse om att det finansiella
perspektivet ska ges en rättslig grund i fördraget.
Motionärerna anser att det fleråriga finansiella
perspektivet är grundläggande för att ge unionen en
stram ekonomi som är stabil över många år.
Fördragsfästningen av detta perspektiv och av de
sunda budgetprinciperna är viktigt. Det är särskilt
viktigt att konventet inte föreslår någon
beskattningsrätt för EU (yrkande 21).

Kristdemokraterna anför i motion K416 av Alf
Svensson m.fl. (kd) att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att Europaparlamentet ska få medbeslutanderätt på
samtliga budgetområden (yrkande 37).
I Miljöpartiet de grönas motion K13 av Gustav
Fridolin m.fl. anförs att frågan om hur EU ska
införskaffa och använda sin budget är en viktig
fråga då det rör sig om stora belopp. Konventet har
lagt ett förslag som innebär stora förändringar av
beslutsprocedurerna. Vad dessa förändringar innebär
i sin helhet är dock svårt att analysera.
Motionärerna föreslår därför att utskottet särskilt
ska uppmärksamma frågan om unionens finanser och
utreda den vidare (yrkande 22).

Finansutskottets yttrande

I likhet med regeringen anser finansutskottet i sitt
yttrande (FiU1y) att det är positivt att de
grundläggande budgetprinciperna samlas i en artikel.
Utskottet anser vidare att förslaget om att den
fleråriga finansieringsramen ska regleras på
särskilt sätt i fördraget är en tillfredsställande
förbättring. Beslut om det totala taket för EU:s
inkomster samt införande av nya inkomstkategorier
ska även fortsättningsvis beslutas av rådet med
enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet.
Något särskilt tillkännagivande om det finansiella
perspektivet torde mot denna bakgrund inte vara
erforderlig, varför motion K10 (m) yrkande 21 kan
avstyrkas.

Det hittillsvarande systemet för besluten om
utgifterna har varit tämligen komplicerade, varför
utskottet ser den föreslagna ordningen som en klar
förbättring med enhetligare och tydligare
ansvarsfördelning.
Finansutskottet anser dock, i likhet med
regeringen, att ett mål för regelverket avseende EU-
budgetens utgifter bör vara att den institutionella
balansen behålls. Konventets förslag, om vad som
händer om institutionerna inte blir överens, innebär
att parlamentet får för stor makt. En möjlighet vore
att rådet även i framtiden ensamt beslutar om det
fleråriga budgettaket. På detta sätt skulle man
undvika omfattande årliga förhandlingar mellan rådet
och parlamentet om både det finansiella perspektivet
och årsbudgeten. Ett annat alternativ vore att rådet
blir mer jämställt med Europaparlamentet i den
årliga budgetprocessen.
Finansutskottet anser mot den bakgrunden att
motion K13 (mp) yrkande 22 inte behöver föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida, varför den bör
avstyrkas av det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet.
I en avvikande mening från företrädarna för
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet förordas
att yrkande 21 i motion K10 (m) bör tillstyrkas.
Miljöpartiets företrädare menar i en annan avvikande
mening att yrkande 22 i motion K13 (mp) bör
tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar finansutskottets uppfattning och
avstyrker därmed motionerna K10 (m) yrkande 21, K13
(mp) yrkande 22 samt K416 (kd) yrkande 37.

Revisionsrätten

Motionerna

I Folkpartiet liberalernas motion K12 av Lars
Leijonborg m.fl. (yrkande 10) anförs att
granskningen av EU:s verksamhet bör göras av
revisionsrätten. Inte minst under senare år har ett
antal missförhållanden inom Europeiska unionens
förvaltning uppdagats. Kampen mot fusk, bedrägerier
och korruption måste stå högt på unionens
dagordning. Det är av stor vikt för att unionen ska
åtnjuta förtroende hos medborgarna. Revision och
granskning för emellertid en tämligen undanskymd
tillvaro i regeringens skrivelse till riksdagen.
Granskningen av EU:s verksamhet måste skärpas. Det
är väsentligt att exempelvis Europaparlamentet ägnar
tid och kraft åt kontrollen av EU:s förvaltning.
Revisionsrätten har av naturliga skäl en central
roll i granskningsarbetet. I konventets utkast till
fördragstext synes emellertid revisionsrättens roll
inskränka sig till att ägna sig åt
räkenskapsrevision. Det bör övervägas om
revisionsrätten också ska ges möjlighet att utföra
effektivitetsrevision av EU:s verksamhet.

I Miljöpartiets motion K13 av Gustav Fridolin
m.fl. (yrkande 13) anförs beträffande EU:s
revisionsrätt att Sverige även bör kräva att
begreppet miljörevision och social revision införs.
En artikel borde skrivas in som behandlar detta.
Revisionsrätten ska skaffa nödvändig kompetens för
miljö- och social revision, och EU-budgeten ska i
möjligaste mån innehålla kvantifierbara miljömål och
sociala utvecklingskriterier. Detta skulle ge en
ökad samordning mellan ekonomiska, miljömässiga och
sociala mål och ge en bättre koherens mellan olika
program.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet anför i sitt yttrande (FiU1y) att
revisionsrätten enligt nuvarande bestämmelser i
Romfördraget, artikel 248 punkt 2, ska pröva om
samtliga inkomster och utgifter varit lagliga och
korrekta och om den ekonomiska förvaltningen varit
sund. Revisionsrätten kan således enligt nuvarande
bestämmelser utföra granskning av de frågor som
rätten anser bör utredas. Det krävs därför ingen
ändring av fördraget för att revisionsrätten ska få
rätt att utföra effektivitetsrevision av EU:s
verksamhet. Motionerna K12 (fp) yrkande 10 och K13
(mp) yrkande 13 bör mot denna bakgrund avstyrkas.

Avvikande meningar har i denna del lämnats av
företrädarna för Folkpartiet och Miljöpartiet i
vilka reservanterna anför att deras respektive
partiers motionsyrkanden bör tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar finansutskottets uppfattning och
avstyrker därmed motionerna K12 (fp) yrkande 10 och
K13 (mp) yrkande 13.

Samordning av den ekonomiska
politiken

Konventets förslag

Kompetensfördelningen mellan institutionerna

Konventet föreslår inte några genomgripande
förändringar i regelverket eller
kompetensfördelningen på det ekonomisk-politiska
området. En viss förskjutning föreslås i riktning
mot mer inflytande för kommissionen och
Europaparlamentet. Flera av dessa förslag syftar
till att säkerställa genomförandet av medlemsstater-
nas åtaganden.

Kommissionen ska till exempel få möjlighet att
utfärda ”de första varningarna” till
medlemsstater som inte bedöms efterleva de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och till medlemsstater som bedöms
kunna få ett alltför stort underskott i de
offentliga finanserna. För närvarande har rådet
denna befogenhet. Enligt konventets förslag ska
kommissionen få möjlighet att lägga ett förslag
när det gäller beslut huruvida ett land har ett
alltför stort underskott och även ett förslag
till rekommendation om åtgärd för landet i
fråga. Det innebär en stärkt roll för
kommissionen eftersom det krävs enhällighet i
rådet för att ändra i kommissionens förslag.
Konventet föreslår också att den berörda
medlemsstatens röst inte ska räknas vid beslut
om att utfärda en rekommendation när en
medlemsstat inte efterlever de allmänna
riktlinjerna eller vid beslut huruvida en
medlemsstat har ett alltför stort underskott i
de offentliga finanserna.
Euroområdet

Konventet föreslår att beslutsfattandet i
euroområdet stärks. Förslaget innebär att den
informella grupp (den s.k. Eurogruppen) som utgörs
av ministrarna från de medlemsstater som är med i
valutaunionen ges en fastare ställning genom att den
omnämns i fördraget och får en vald ordförande på
två och ett halvt år. Redan i dag finns ett antal
frågor där euroländerna själva fattar beslut, bl.a.
sanktioner i stabilitets- och tillväxtpakten,
växelkurspolitik och tekniska frågor som rör
euromynten. Konventet föreslår att euroländerna,
inom det ordinarie rådet, ska kunna samordna sin
politik ytterligare genom att de ges möjlighet att
själva besluta om särskilda bestämmelser för
euroländerna när det gäller riktlinjer för den
ekonomiska politiken samt förfarandet vid alltför
stort underskott.

Vidare föreslår konventet att euroländernas
externa agerande stärks genom att de ska
fastställa gemensamma ståndpunkter i frågor som
är av särskilt intresse för valutaunionen inom
berörda internationella finansiella
institutioner och konferenser. Syftet är att
stärka eurons plats i det internationella
valutasystemet.
Europeiska centralbankens tillsynsbefogenheter
och stadgar
Konventet föreslår att beslutsregeln för
överföring av tillsynsbefogenheter för den
finansiella sektorn till Europeiska
centralbanken (ECB) ska ändras. I dag krävs
enhällighet i rådet och samtycke av Europa-
parlamentet. Förslaget innebär att rådet ska
besluta med kvalificerad majoritet och att Eu-
ropaparlamentet ska ges medbeslutande för en
sådan överföring. Vidare föreslås att
Europaparlamentet ges medbeslutande beträffande
vissa frågor i stadgan för Europeiska central-
bankssystemet.
Skattefrågor

Konventet föreslår att rådet även fortsättningsvis
ska fatta beslut med enhällighet i skattefrågor. Om
rådet enhälligt konstaterar att ett förslag till
rättsakt avser administrativt samarbete, bekämpning
av skattebedrägeri eller bekämpning av skatteflykt
ska rättsakten antas med kvalificerad majoritet.

Betalningsbalansstöd till tredje land samt
Europeiska investeringsbanken

Konventet föreslår att betalningsbalansstöd till
tredje land ska få en särskild rättslig grund.
Vidare föreslås att beslut om sådant stöd ska kunna
fattas med kvalificerad majoritet i stället för som
i dag med enhällighet. Konventet föreslår även att
vissa beslut om ändringar i Europeiska
investeringsbankens stadgar, bl.a. avseende bankens
ägande och styrning, ska fattas med kvalificerad
majoritet och inte som i dag med enhällighet.

Regeringens utgångspunkter

En väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är
viktig för att unionen ska kunna hantera
gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas
ekonomiska politik och för att valutaunionen ska
fungera väl. Det nuvarande ramverket och
kompetensfördelningen för den ekonomisk-politiska
samordningen är i grunden bra. Instrumenten för
genomförande och uppföljning kan dock behöva
stärkas, bl.a. för att befästa medlemsstaternas
åtaganden. Det är därför positivt att konventet
lägger förslag som går i denna riktning. En viktig
princip är att den ekonomiska politiken är nationell
och faller inom medlemsstaternas befogenhet även om
viss samordning är av gemensamt intresse.

Det kan finnas skäl för euroländerna att på olika
sätt säkerställa ett väl fungerande beslutsfattande
i euroområdet. Det är dock viktigt att
samordningsprocesserna behåller sin gemensamma
karaktär. Det är också förståeligt att euroländerna
vill uppnå en effektiv representation av euroområdet
i internationella finansiella institutioner.
Beslut om skatter ska fattas med enhällighet, då
de enskilda medlemsstaterna fortsatt ska ha rätt att
besluta om egna skattenivåer. För att säkerställa
budgetdisciplin bör enhällighet behållas när det
gäller beslut om Europeiska investeringsbankens
stadgar. Medlemsstaterna bör även fortsättningsvis
själva kunna avgöra hur de organiserar övervakningen
av de finansiella marknaderna. Det är därför inte
lämpligt att släppa på kravet om enhällighet för
överföring av tillsynsbefogenheter från
medlemsstaterna till ECB.

Motionerna

Moderata samlingspartiet stöder i motion K10 av Bo
Lundgren m.fl. (yrkandena 7 delvis och 22)
konventets förslag att det är medlemsländerna som
ansvarar för den ekonomiska politiken. Det är
centralt för en dynamisk utveckling inom ett EU som
genom utvidgningen blir alltmer heterogent.
Motionärerna välkomnar förslaget att EU inte får ta
på sig ansvaret för socialpolitiken som ska vara
nationella och lokala frågor. Det innebär att EU
inte utvecklas till en transfereringsunion.

Motionärerna delar regeringens utgångspunkt att en
väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är
viktig för att unionen ska kunna hantera
gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas
ekonomiska politik och för att valutaunionen ska
fungera väl. Konventets förslag går således i rätt
riktning. EU ansvarar för euron och
penningpolitiken. Reglerna om sunda statsfinanser är
viktiga för att skydda den gemensamma valutan och
den inre marknaden. Motionärerna välkomnar förslaget
att kommissionen får möjlighet att direkt varna
medlemsstater med alltför stort budgetunderskott så
att inte politiska hänsyn tillåts spela in.
Kristdemokraterna anför i motion K8 och K416 av
Alf Svensson m.fl. (yrkandena 18 resp. 33) att
stabilitetspakten bör reformeras och fördragsfästas.
För att EU-ländernas ekonomier ska utvecklas
positivt och valutaunionen fungera bra måste alla
deltagande länder sköta sin ekonomiska politik.
Penningpolitiken för euroländerna ska skötas av den
europeiska centralbanken. Den ska vara politiskt
oberoende och ha som huvudmål att bekämpa
inflationen. De grundläggande principerna i EU:s
stabilitetspakt får inte mjukas upp.
Vänsterpartiet anför i motion K9 av Ulla Hoffman
m.fl. (yrkande 15) att när länderna saknar en egen
penningpolitik och är underkastade
stabilitetsnormerna, är det meningen att
förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras
av marknadskrafterna. De måste därför avregleras,
rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och lönerna
bli mer flexibla. Detta är en traditionell
högerpolitisk syn på samhällsekonomiska
förhållanden.
Detta synsätt präglar i stor utsträckning även
konventets fördragsutkast. Konventets förslag att
skriva in ”marknadsekonomi” – dock förskönat med
uttrycket ”social marknadsekonomi” som ett
övergripande mål är ett sätt att fördragsfästa en
högerpolitisk världsbild. För att respektera
resultatet i folkomröstningen om EMU bör regeringen
i regeringskonferensen verka för att denna syn inte
ges för stort utrymme i fördragstexten och för att
stabilitetsnormerna inte överordnas
sysselsättningsmålen.
I motion K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) (yrkande
2) anförs att Sverige har en stark offentlig ekonomi
men inte på grund av Bryssel, stabilitetspakten
eller EG-kommissionens råd. Sverige har en stark
offentlig ekonomi tack vare de åtgärder mot
budgetunderskotten som inleddes genom samarbetet
mellan Vänsterpartiet och regeringen hösten 1994.
Det var en självständig politik som kombinerade
stora skattehöjningar med besparingar, och den satte
sysselsättningen i främsta rummet. Det var en
politik för arbete, rättvisa och sunda offentliga
finanser, och den förvaltas nu vidare genom
samarbetet mellan Vänsterpartiet, regeringen och
Miljöpartiet. Detta visar att det inte krävs
överstatliga stabilitetsnormer för att driva en
ansvarsfull finans- och budgetpolitik.

I motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp) (yrkande
65) anförs beträffande arbetsmarknadsfrågor att det,
i en av de allra första punkterna i förslaget på EU-
konstitutionen, slås fast att ”full sysselsättning
... eftersträvas”. Längre fram i förslaget, ändras
detta till kravet på ”hög sysselsättningsnivå”.
Motionärerna anser att det är en viss skillnad på
dessa mål. Miljöpartiet föreslår att målet om hög
sysselsättningsnivå ska vara jämbördigt med t.ex.
den ekonomiska politiken.

Två motioner tar särskilt upp miljöskatter. I motion
K2 (c) anförs att det är beklagligt att regeringen
biter sig fast vid att beslut om miljöskatter ska
fattas enhälligt. Den principen har förhalat
effektiva miljöskatter inom EU under lång tid. En
miljöskatteväxling på EU-nivå lär inte bli fallet så
länge den svenska regeringen envist bromsar
utvecklingen på området. För att åstadkomma resultat
på detta område bör majoritetsbeslut användas om
miniminivåer på miljöskatter (yrkande 34).

Miljöpartiet anför i motion K13 att bestämmelserna
om skatterna i Artikel III-62 måste ändras för att
möjliggöra majoritetsbeslut för vissa ekonomiska
styrmedel för miljöändamål: skatter på
koldioxidutsläpp, svavelutsläpp och handelsgödsel.
Sådana skatter kan ha god styreffekt på aktiviteter
som ger upphov till miljöeffekter av övervägande
internationell karaktär (yrkandena 52–54).
Vänsterpartiet anför i motion K9 att enligt
artikel lll-63 så kan ministerrådet efter det att
frågor om bolagsskatt kopplade till bedrägeri och
skatteflykt konstaterats med kvalificerad majoritet
utarbeta lagar och ramlagar Detta för att få den
inre marknaden funktionsduglig. I övrigt gäller
enhällighetsregler för skatter. Vänsterpartiet anser
att alla beslut i EU om skatter ska tas med
enhällighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (yrkande 14).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet delar i sitt yttrande (FiU1y)
regeringens uppfattning att en väl fungerande
ekonomisk-politisk samordning är viktig för att
unionen ska kunna hantera gränsöverskridande
effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik.

Finansutskottet anser också i likhet med
regeringen att en viktig princip är att den
ekonomiska politiken är nationell och faller inom
medlemsstaternas befogenhet även om viss samordning
är av gemensamt intresse. Utskottet anser mot den
bakgrunden att yrkandena 7 och 22 i motion K10 (m)
redan är tillgodosedda och därför bör avstyrkas av
det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet.
Utskottet vill framhålla med anledning av vad som
anförs i motion K9 (v) om att stabilitetsnormerna
inte ska överordnas sysselsättningsmålen att
möjligheterna att föra en i väsentliga delar
självständig ekonomisk politik är goda inom de
gränser som kravet på sunda statsfinanser ställer.
En långsiktigt hög sysselsättningsnivå kommer alltid
att vara ett prioriterat mål för utformningen av den
ekonomiska politiken.
Finansminister Bosse Ringholm har inför EU-nämnden
den 3 mars 2003 uttalat följande:

När det gäller den ekonomisk-politiska
samordningen är tanken att vi ska anta slutsatser
för att bättre samordna budgetpolitiken. Det är
nu andra gången som vi diskuterar den frågan.
Efter det att Ekofinrådet antagit slutsatserna
ska de vidarebefordras till Europeiska rådets
vårtoppmöte.

Det är en fråga som vi prioriterar mycket högt
från svensk sida. Det är viktigt att hitta vägar
för att främja efterlevnaden av stabilitets- och
tillväxtpakten och därigenom förbättra
förutsättningarna för en sund finanspolitik – en
finanspolitik som förmår hantera behoven av såväl
kortsiktig stabilisering som långsiktig
uthållighet. Det verkar också finnas goda
förutsättningar för att uppnå enighet om en
slutsatstext som väl motsvarar de svenska
prioriteringarna.

Finansutskottet anser också att det är viktigt att
hitta vägar för att främja efterlevnaden av
stabilitets- och tillväxtpakten och därigenom
förbättra förutsättningarna för en sund
finanspolitik – en finanspolitik som förmår hantera
behoven av såväl kortsiktig stabilisering som
långsiktig uthållighet.

Finansutskottet har tidigare behandlat
motionsyrkanden om att EU inte ska utvecklas till en
transfereringsunion (bet. 2001/02:FiU5). Utskottet
anförde att riksdagen hösten 1994 godkände målen för
den svenska EU-budgetpolitiken (prop. 1994/95:40,
bet. 1994/95:FiU5). Målen innebär bl.a. att Sverige
ska verka för en effektiv och återhållsam
budgetpolitik inom EU. Vidare ska Sverige verka för
en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av
EU:s budgetmedel. Finansutskottet har vid flera
tillfällen hänvisat till dessa mål (t.ex. i bet.
2001/02:FiU1 s. 301). Utskottet avstyrkte den då
aktuella motionen.
Finansutskottet anser i likhet med regeringen att
enigheten bör behållas för att säkerställa
budgetdisciplin när det gäller beslut om Europeiska
investeringsbankens stadgar. Vidare anser
finansutskottet som regeringen att medlemsstaterna
även i framtiden själva bör avgöra hur de
organiserar övervakningen av de finansiella
marknaderna. Slutligen anser utskottet att det inte
är lämpligt att släppa på kravet om enhällighet för
överföring av tillsynsbefogenheter från
medlemsstaterna till Europeiska centralbanken.
Utskottet anser mot denna bakgrund att motionerna
K8 (kd) yrkande 18, K416 (kd) yrkande 33, K9 (v)
yrkande 15, K13 (mp) yrkande 65 och K381 (v) yrkande
2 bör avstyrkas av det sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet.
Till yttrandet har fogats avvikande meningar från
företrädarna för Moderaterna, Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet.

Skatteutskottets yttrande

I sitt yttrande (SkU2y) anför skatteutskottet att
för att riksdag och regering ska kunna driva en
effektiv ekonomisk politik är det en förutsättning
att en oinskränkt rådighet över beslut som rör
skatter finns kvar på den nationella nivån.
Utskottet har under beredningen av detta ärende
konstaterat att de utgångspunkter för arbetet i
regeringskonferensen beträffande skattefrågor som
redovisas i skrivelsen kan förväntas få stöd av en
stor majoritet av riksdagens ledamöter. Utskottet
har mot denna bakgrund inte någon erinran mot
regeringens utgångspunkt beträffande skattefrågor i
de fortsatta förhandlingarna, dvs. att hålla fast
vid kravet på enhällighet när EU ska besluta i
skattefrågor.

I en avvikande mening har företrädare för
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern anfört
att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i
ett par av motionerna bör samla sig kring ett
tillkännagivande till regeringen med uppdrag att
föra in ett svenskt krav på kvalificerad majoritet i
fråga om miljöskatter i det fortsatta
förhandlingsarbetet.
Vänsterpartiets ledamot i skatteutskottet anför i
ett särskilt yttrande att hon vill betona det
angelägna i att regeringen håller fast vid den i
skrivelsen redovisade utgångspunkten om enhällighet
när det gäller alla förändringar som kan påverka
skattesystemet.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Samordning mellan ekonomisk politik och
sysselsättningspolitik regleras i artiklarna I-14
och III-100. Arbetsmarknadsutskottet ser i sitt
yttrande (AU2y) positivt på en samordning mellan
ekonomisk politik och sysselsättningspolitik men
vill framhålla vikten av symmetri mellan fördragets
olika delar.

Det finns enligt arbetsmarknadsutskottet en risk
för att ordalydelsen i vissa artiklar i konventets
förslag i del III av fördraget kan uppfattas som att
sysselsättningspolitiken är underordnad den
ekonomiska politiken. Det gäller artikel III-99 där
det sägs att sysselsättningsmålet ska beaktas när
unionens politik utformas och artikel III-100 där
det talas om att sysselsättningsriktlinjerna ska
stämma överens med de ekonomisk-politiska
riktlinjerna.
Utskottet förespråkar ett klarläggande att de båda
politikområdena ska vara jämbördiga. Med det anförda
anser utskottet att motionerna K9 yrkande 15 (v) och
K13 yrkande 65 (mp) bör avstyrkas.
Vänsterpartiets respektive Miljöpartiets
företrädare har i var sin avvikande mening förordat
att deras respektive partiers motioner bör
tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar finansutskottets och
arbetsmarknadsutskottets uppfattning. Därmed
avstyrks motionerna som rör samordning av den
ekonomiska politiken, dvs. motionerna K10 (m)
yrkandena 7 (delvis) och 22, K8 (kd) yrkande 18,
K416 (kd) yrkande 33, K9 (v) yrkande 15, K381 (v)
yrkande 2 och K13 (mp) yrkande 65.

Utskottet delar också skatteutskottets uppfattning
rörande skattefrågor. Motionerna K2 (c) yrkande 34,
K9 (v) yrkande 14 samt K13 (mp) yrkandena 52–54
avstyrks därmed.

EMU:s tredje steg

Motionerna

I Centerpartiets motion K2 av Maud Olofsson m.fl.
(yrkande 37) påpekas att folkomröstningen om eurons
införande i Sverige gav ett tydligt besked från
svenska folket om att euron inte bör införas som
valuta i Sverige. Motionärerna anser att det ligger
i Sveriges intresse att euron utvecklas väl och att
de institutioner som byggts runt EMU-samarbetet blir
framgångsrika. Vad gäller Sveriges förhållande till
euron innebär folkomröstningens utslag att de beslut
som riksdagen fattat 1994 och 1997 om
förutsättningarna för ett eventuellt svenskt
medlemskap fortfarande gäller, dvs. att frågan
avgörs i Sveriges riksdag. Den fortsatta giltigheten
i denna ståndpunkt bör upprepas i samband med
regeringskonferensen.

I Vänsterpartiets motion K9 av Ulla Hoffmann m.fl.
(yrkande 32) och i motion K381 av Ulla Hoffmann
m.fl. (yrkande 1) anförs att Sverige efter EMU-
omröstningen kunde ha valt en mer bestämd linje och
kunde ha stött sig på den folkmajoritet som inte
önskar mer av överstatlighet och centralstyrning.
Folkomröstningen om medlemskap i EMU:s tredje steg
resulterade i ett tydligt nej från svenska folket.
Då bör inte heller Sverige fördragsmässigt och
formellt fortsatt vara bundet av EMU:s olika steg.
Motionärerna anser att det vore att visa bristande
respekt för folkomröstningsresultatet om regeringen
kort tid efter folkomröstningen om EMU undertecknar
ett nytt fördrag där Sverige förbinder sig att gå
med i EMU:s tredje steg så snart vissa villkor är
uppfyllda. Vänsterpartiet anser att den svenska
regeringen därför i samband med förhandlingarna om
EU:s nya konstitution bör ta initiativ till
förhandlingar om ett formellt undantag för Sverige
att delta i EMU.
I Miljöpartiets motion K13 av Gustav Fridolin
m.fl. (yrkande 62) och i Ulf Holms (mp) motion K377
anförs att Sverige inte förhandlade fram ett
undantag från EMU:s tredje steg i samband med
anslutningsförhandlingarna om EU-medlemskapet. Rent
juridiskt är Sverige genom medlemskap i EU och genom
den fördragslojalitet som följer av detsamma bundet
att delta i samtliga tre steg inom EMU. De andra
medlemsländerna i EU har hittills accepterat
Sveriges ensidigt deklarerade undantag av politiska
skäl. Motionärerna anser att förslaget till EU-
författning skulle kunna leda till att Sverige
tvingas in i EMU. De anser därför att en bättre
lösning vore om Sverige förhandlade om ett undantag
på samma sätt som Danmark och Storbritannien har
gjort.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet erinrar i sitt yttrande (FiU1y) om
att Sverige inte uppfyller de nödvändiga villkoren
för att införa euron och är därmed enligt fördraget
en ”medlemsstat med undantag”. Ett medlemskap i
valutaunionen förutsätter ett deltagande i
växelkursmekanismen ERM II. Deltagandet i ERM II är
frivilligt. Regeringen har för närvarande inte för
avsikt att delta. Inte heller ligger det i övriga
medlemsstaters intresse att tvinga fram ett
medlemskap i ett politiskt projekt som EMU, om det
inte finns en folklig majoritet för detta.
Kommissionen har vid olika tillfällen gett uttryck
för att ett formellt undantag inte är nödvändigt för
Sveriges del. Kommissionären Pedro Solbes sade redan
på natten efter Sveriges folkomröstning att någon
s.k. opt out inte behövs. Kommissionens ordförande
Romano Prodi gjorde dagen därpå klart att
kommissionen inte kommer att kräva en opt out av
Sverige.

Att förhandla fram ett protokoll tar tid och kraft
från andra prioriterade frågor. En sådan förhandling
skulle också kunna försvaga vårt allmänna
förhandlingsläge och skapa prejudikat som varken
ligger i Sveriges eller övriga medlemsstaters
intresse. Regeringen kommer därför inte att initiera
en förhandling om ett protokoll vid
regeringskonferensen.
Regeringens linje kvarstår således nämligen att
det är den svenska riksdagen som avgör frågan om
svenskt deltagande.
Finansutskottet konstaterar att kommissionen
förklarat att ett formellt undantag om att Sverige
inte behöver införa euron inte är nödvändigt.
Finansutskottet anser, i likhet med regeringen,
att det kan försvaga Sveriges förhandlingsläge vad
gäller andra frågor att nu förhandla fram ett
undantag. Mot denna bakgrund bör motionerna K2 (c)
yrkande 37, K9 (v) yrkande 32, K381(v) yrkande 1,
K13 (mp) yrkande 62 och K377 (mp) avstyrkas av det
sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet.
I tre avvikande meningar har företrädarna för
Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förordat
att deras respektive partiers motionsyrkanden bör
tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar finansutskottets uppfattning och
avstyrker således motionerna K2 (c) yrkande 37, K9
(v) yrkande 32, K381(v) yrkande 1, K13 (mp) yrkande
62 och K377 (mp).

Utskottet har ovan i avsnittet om unionens
struktur framhållit att det är av stor betydelse för
Sverige att de förklaringar, anföranden och
skriftväxlingar som Sverige framförde i anslutning
till Sveriges anslutningsfördrag och som fortfarande
är av betydelse kommer att bestå. Utskottet
förutsätter att regeringen noga bevakar dessa
frågor.

Ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa

I detta avsnitt redovisas konventets förslag och de
motioner som väckts på respektive område. Därefter
redovisas justitieutskottets ställningstagande
samlat.

Konventets förslag

Beslutsformer m.m.

Konventets förslag innebär att pelarstrukturen
avskaffas och att det straffrättsliga samarbetet, i
vid bemärkelse, förändras från att vara
mellanstatligt till att få tydliga överstatliga
inslag. Något förenklat kan förslaget beskrivas som
att de frågor som nu omfattas av den nuvarande
tredje pelaren överförs till den första pelaren.
Vissa särbestämmelser bl.a. vad avser
beslutsfattandet, jämfört med gemenskapsrätten i
övrigt, kommer dock alltjämt att finnas.

För närvarande fattas beslut i rådet om frågor som
rör det straffrättsliga samarbetet med enhällighet
efter det att Europaparlamentet haft möjlighet att
yttra sig. Sverige representeras i rådet av
företrädare för regeringen. Kravet på enhällighet i
rådet för att en rättsakt, vanligen ett rambeslut,
ska antas innebär att samtliga medlemsstater har
vetorätt. Denna används inte i praktiken men är
naturligtvis något som har betydelse för
förhandlingsarbetet.
Om den föreslagna rättsakten kräver
lagstiftningsåtgärder i Sverige måste regeringen
inhämta riksdagens godkännande innan den röstar för
att rättsakten ska antas i rådet (se 10 kap. 2 §
RF). Rörande dessa rättsakter lämnar
regeringsrepresentanter en s.k. parlamentarisk
granskningsreservation under förhandlingarna. Detta
innebär att regeringen inte kan ingå någon för
Sverige bindande överenskommelse förrän riksdagen
lämnat sitt godkännande. Såsom praxis i Sverige har
utbildats föreslår regeringen i en
godkännandeproposition att riksdagen godkänner ett
utkast till rambeslut. I ärendet redovisas
lagstiftningsbehovet. Regeringen återkommer till
riksdagen efter rambeslutets antagande i ett senare
ärende med förslag till lagändringar. Denna ordning
blir inaktuell om konventets förslag antas.
Enligt konventets förslag ska nuvarande rättsliga
instrument ersättas med europeiska lagar och
ramlagar (artiklarna 32 och 33). I likhet med dagens
rambeslut binder europeiska ramlagar medlemsstaterna
avseende de mål som ska uppnås men överlåter till
medlemsstaterna att bestämma hur detta ska ske;
härför krävs alltså nationell lagstiftning.
Europeiska lagar däremot är direkt tillämpliga.
Förslag kan läggas fram av kommissionen eller på
initiativ av minst en fjärdedel av medlemsländerna
(artikel III-165).
Beslut fattas enligt konventets förslag i de
flesta fall med kvalificerad majoritet i rådet och
med medbeslutande av Europaparlamentet. Rörande ett
antal frågor inom utskottets beredningsområde
föreslår konventet dock att kravet på enhällighet
vid beslutsfattandet i rådet ska behållas. Här kan
nämnas frågorna om en utökning av gärningar på den
s.k. listan och om operativt polissamarbete (se
artiklarna III-172.1 tredje stycket och III-176.3).
En genomgående motivering i konventet för att
behålla kravet på enhällighet i dessa delar är de
rättsliga och inrikes frågornas särskilda karaktär.
De berör nationalstatens kärnuppgifter, att
upprätthålla lag och ordning samt svara för bl.a.
tvångsåtgärder mot enskilda. – Det bör tilläggas att
det krävs att Europaparlamentet lämnar sitt samtycke
för att ytterligare brott ska kunna föras upp på den
s.k. listan. – När beslut ska fattas med
kvalificerad majoritet i rådet på området med
frihet, säkerhet och rättvisa krävs, fr.o.m. den 1
november 2009 enligt konventets förslag, att
förslaget ska stödjas av en majoritet av
medlemsstaterna som företräder minst tre femtedelar
av unionens befolkning för att det ska bli antaget.

Motionen

I motion K13 (mp) begärs att beslut på det rättsliga
området även i fortsättningen ska fattas med
enhällighet i rådet. Här anförs bl.a. att den
polisiära verksamheten och straffrätten tillhör
nationalstatens kärnuppgifter samt att de föreslagna
särreglerna rörande beslutsfattandet är
otillräckliga. Motionärerna ser vidare faror i ett
system som innebär att för Sverige bindande beslut
fattas utan att först ha godkänts av riksdagen samt
att det straffrättsliga samarbetet kan leda till
omotiverade straffskärpningar (yrkandena 41 och 42).

Rådet – strategiska riktlinjer och en ständig
kommitté

Konventet föreslår att Europeiska rådet ska bestämma
strategiska riktlinjer för lagstiftningsprogrammet
och den operativa programplaneringen på området med
frihet, säkerhet och rättvisa (artikel III-159).
Besluten ska fattas med konsensus. Bestämmelsen är
ny men innebär i praktiken enbart en kodifiering av
rådande praxis. Det arbetet syftar till att på bästa
sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget
om upprättandet av ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa. Slutsatserna från stats- och
regeringschefernas möte i Tammerfors hösten 1999
utgör sådana strategiska riktlinjer. Vid det mötet
fattades vissa strategiska beslut om vilka frågor på
det rättsliga området som skulle vara prioriterade.

Konventet föreslår vidare att det ska inrättas en
ständig kommitté vid ministerrådet för att se till
att det operativa samarbetet inom unionen förbättras
i frågor som rör den inre säkerheten. Kommittén ska
vidare främja samordningen av de åtgärder som vidtas
av behöriga nationella myndigheter. I konventet har
förts en diskussion om hur man kan stärka unionens
operativa samarbete. Det har uppfattats som en brist
att det inte finns någon övergripande samordning av
detta arbete, inte minst med tanke på de behov av
gränsöverskridande insatser som kan uppstå vid
större katastrofer, terrorist-attacker och liknande
som berör flera medlemsstater. Företrädare för
berörda unionsorgan kan medverka i kommitténs
arbete. Europaparlamentet och de nationella
parlamenten ska hållas informerade om kommitténs
arbete (artikel III-162). Även denna bestämmelse är
ny, men tanken är att den föreslagna kommittén ska
ersätta dagens Artikel 36-kommitté, som främst
kommit att fungera som ett förhandlingsorgan rörande
lagstiftningsfrågor. Den ständiga kommitténs uppgift
är tänkt att begränsas till övergripande strategiska
insatser. Det faktiska polisarbetet ska utföras av
de nationella myndigheterna och av Europol.

Motionen

I motion K10 (m) begärs att konventets förslag i
dessa delar avvisas. Här anförs att det inte
föreligger skäl att ge Europeiska rådet en
fördragsreglerad rätt att ta fram strategiska
riklinjer på detta område. Rörande den föreslagna
ständiga kommittén pekar motionärerna på riskerna
för dubbelarbete och interna kompetensdiskussioner,
vilket inte gagnar brottsbekämpningen.

Brottsförebyggande åtgärder

Det finns ingen rättslig grund i EU-fördraget för
att unionen ska kunna anta rättsakter som omfattar
brottsförebyggande åtgärder.

Konventet föreslår att en rättslig grund införs
som möjliggör samarbete kring brottsförebyggande
frågor. Samarbetet på detta område är enligt
förslaget begränsat till stödjande och uppmuntrande
åtgärder som ska kunna regleras i europeiska lagar
eller ramlagar. Unionsåtgärderna på detta område får
inte innebära någon tillnärmning av medlemsstaternas
rättsordningar (artikel III-173).

Motionen

I motion K10 (m) anförs att EU inte ska ges någon
kompetens avseende brottsförebyggande åtgärder. Här
anförs att de åtgärder som åsyftas i artikeln i
första hand är en nationell angelägenhet.
Motionärerna pekar på att de brottsförebyggande
åtgärder som unionen bör vidta rör polisiära
åtgärder och inte insatser som hör hemma inom delar
av samhällslivet som inte till någon del omfattas av
unionens kompetens.

Straffrättsligt samarbete

Samarbetet inom det straffprocessrättsliga området
bygger bl.a. på principen om ömsesidigt erkännande
av medlemsstaternas domar och beslut. Inom den
materiella straffrätten arbetar man med
tillnärmning, t.ex. i form av ”minsta gemensamma
maximistraff” men även med gemensamma brottsbeskriv-
ningar.

Konventet föreslår att samarbetet också i
fortsättningen ska bygga på den grundläggande
principen om ömsesidigt erkännande i fråga om
straffprocessrätten. I förslaget anges att det ska
vidtas åtgärder för att säkerställa att alla former
av domar och rättsliga avgöranden erkänns i hela
unionen och för att förebygga och lösa
behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna. Vidare
ska utbildning av domare och domarpersonal främjas
samt det straffrättsliga samarbetet mellan rättsliga
eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna
främjas inom ramen för lagföring och verkställighet
av beslut. Dessa åtgärder ska regleras i europeiska
lagar eller ramlagar (artikel III-171.1).
Vidare föreslås att rådet, i syfte att stärka
förtroendet mellan medlemsstaternas myndigheter, ska
kunna fatta beslut om europeiska ramlagar med
minimiregler om tillåtlighet av bevis, fastställande
av personers rättigheter vid det straffrättsliga
förfarandet och brottsoffers rättigheter. Det ska
också vara möjligt att i samma syfte anta
minimiregler på andra områden av det
straffprocessuella förfarandet. Detta kräver i
sådana fall enhällighet i rådet och samtycke av
Europaparlamentet. Om sådana minimiregler antas ska
detta inte hindra medlemsstaterna från att behålla
eller införa en högre nivå när det gäller skydd för
enskilda personers rättigheter vid straffrättsliga
förfaranden (artikel III-171.2).
När det gäller den materiella straffrätten
föreslår konventet en ordning med ramlagar med
minimiregler om fastställande av straffbarhet och
påföljder. Dessa ska gälla inom områden av särskilt
allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag
till följd av effekterna av brotten eller på grund
av att det föreligger ett särskilt behov att bekämpa
brottsligheten på unionsrättsliga grunder. Detta
gäller en rad i förslaget uppräknade brott, nämligen
terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av
kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig
vapenhandel, penningtvätt, korruption, förfalskning
av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad
brottslighet, den s.k. listan. Rådet ges också en
möjlighet att i enhällighet och med
Europaparlamentets samtycke besluta om andra
specifika delar av det straffrättsliga förfarandet
som uppfyller de inledningsvis angivna kraven
(artikel III-172.1).
Till sist föreslås också att ramlagar ska få
beslutas inom områden av brottslighet som skadar ett
gemensamt intresse som omfattas av unionens politik,
om straffrättsliga påföljder visar sig nödvändiga
för att politiken ska genomföras effektivt (artikel
III-172.2).
Det nu sagda innebär att ramlagar enligt förslaget
kan beslutas dels beträffande brott som finns på
listan, dels beträffande ännu inte närmare angivna
brott som skadar unionens gemensamma intressen.
Ramlagar beslutas med majoritetsbeslut. Proceduren
för att utvidga listan består av två steg. Brottet i
fråga måste uppfylla rekvisiten i artikel 172.1,
dvs. brottet ska vara av allvarligt slag och ha
gränsöverskridande inslag eller så ska det finnas
ett särskilt behov av att bekämpa brottet på
unionsrättsliga grunder. Ett beslut om att tillföra
listan ett nytt brott kräver enhällighet i rådet,
efter att Europaparlamentet hörts. Därefter ska
rekvisiten m.m. för det nya brottet på listan
fastställas i en europeisk ramlag. När det gäller
brott mot unionens intresse fattas beslut direkt om
en europeisk ramlag. Som framgår ska således
samtliga rättsakter som antas inom unionen enligt
artiklarna III-171 och III-172 regleras i europeiska
ramlagar.
Som tidigare framgått kan förslag läggas fram av
kommissionen eller på initiativ av minst en
fjärdedel av medlemsländerna (artikel III-165).
Slutligen kan anmärkas att det i konventets
förslag anges att, i likhet med vad som gäller
enligt EU-fördraget, ingen av bestämmelserna i
avsnittet om det straffrättsliga och polisiära
samarbetet påverkar medlemsstaternas ansvar för att
upprätthålla lag och ordning och skydda den inre
säkerheten (artikel III-163).

Motionerna

I motion K8 (kd) anförs att det är viktigt att det
straffrättsliga samarbetet vidareutvecklas genom
bl.a. en ökad samordning av medlemsstaternas
rättsordningar och en förenkling av
beslutsprocesserna inom unionen.

I motion K2 (c) begärs en tydlig
kompetensfördelning mellan unionen och
medlemsstaterna på det straffrättsliga området och
att användningen av europeiska lagar ska begränsas
till unionsorganen Eurojust och Europol. Här pekas
på att noggranna överväganden behöver göras innan
beslut fattas som medför att en fråga därefter
beslutas med majoritetsbeslut i rådet. Detta är
nödvändigt för att kunna bedöma vilka rättspolitiska
effekter en förändring medför. Motionärerna anför
vidare att kommissionens förslagsrätt på detta
område bör begränsas. Motionärerna anför slutligen
att det bör vara ett krav att de nationella
parlamenten hörs innan ytterligare brott förs upp på
den s.k. listan.
I motionerna K9 (v) och K12 (fp) anförs att det är
viktigt att rättssäkerhetsaspekterna alltid
framhålls och noga beaktas i samband med införande
av nya rättsakter på detta område. I motionerna
framhålls att detta för närvarande är särskilt
viktigt vad gäller genomförandet av den
grundläggande principen om ömsesidigt erkännande.

Polis- och åklagarsamarbete

Enligt EU-fördraget ska polis- och åklagarsamarbetet
inom unionen syfta till att förebygga och bekämpa
brottslighet vare sig denna är organiserad eller ej.
Vissa brott, t.ex. olaglig narkotikahandel,
människohandel, korruption och bedrägeri, anses
särskilt angelägna att bekämpa. Samarbetet ska ske
dels genom direkt samarbete mellan de nationella
polis- och åklagarmyndigheterna, dels genom Europol
och Eurojust.

Ramarna för Europols och Eurojusts verksamhet slås
fast i EU-fördraget (artiklarna 30 och 31). I övrigt
regleras, som framgått tidigare, Europols verksamhet
i Europolkonventionen medan Eurojusts verksamhet
regleras i ett rådsbeslut.
Europols huvuduppgift är att svara för en
omfattande kriminalunderrättelseverksamhet och att
på olika sätt främja samarbete mellan de nationella
polismyndigheterna för att förebygga, upptäcka och
utreda brott. Det finns också utrymme för visst
operativt samarbete. Detta utförs i sådana fall av
den aktuella medlemsstatens polis, men
Europolpersonal kan delta.
Eurojusts huvuduppgift enligt EU-fördraget är att
stödja utredningar som gäller grov
gränsöverskridande brottslighet och att främja
samarbetet mellan de nationella
åklagarmyndigheterna. Verksamheten har inga
operativa inslag.
Det finns ingen fördragsreglerad rätt för de
nationella parlamenten att granska Europol och
Eurojust. Däremot ska Europaparlamentet varje år få
en rapport om deras respektive verksamhet.
Rapporterna avfattas av rådet.
Konventet föreslår att polissamarbetet i stort ska
ha samma utformning som för närvarande. Europols
uppgift ska sålunda vara att stödja och stärka
medlemsstaternas polismyndigheters och andra
brottsbekämpande organs insatser samt deras
ömsesidiga samarbete i den förebyggande kampen mot
allvarlig gränsöverskridande brottslighet och sådan
brottslighet som skadar ett unionsintresse (artikel
III-177.1). I europeiska lagar ska fastställas bl.a.
Europols arbetsuppgifter och dess insatsområde.
Uppgifterna kan omfatta bl.a. regler om
informationsutbyte, samordning, organisering och
genomförande av utredningar och operativa insatser
tillsammans med nationella åklagarmyndigheter eller
inom gemensamma brottsutredningsgrupper. Alla
Europols operativa insatser ska genomföras
tillsammans med nationella myndigheter.
Tvångsåtgärder får genomföras endast av berörda
nationella myndigheter (artikel III-177.2 första
stycket och 177.3). Europols verksamhet ska sålunda
enligt förslaget inte längre regleras av en
konvention utan av en europeisk lag. I den
europeiska lagen ska vidare regleras den granskning
som Europaparlamentet redan med gällande regler ska
utföra av Europols verksamhet. De nationella
parlamenten ska medverka i granskningen (artikel
III-177.2 andra stycket). I förslaget finns ingen
beskrivning av hur och i vilken omfattning
Europaparlamentet ska granska Europol eller de
nationella parlamentens roll.
I fråga om regleringen av Eurojusts verksamhet
föreslås en motsvarande ordning med en grundläggande
reglering i fördraget och en europeisk lag. Enligt
förslaget ska Eurojusts uppgift vara att stödja och
stärka samordning och samarbete mellan nationella
åklagarmyndigheter med uppgift att lagföra allvarlig
gränsöverskridande brottslighet eller brottslighet
för vilken det krävs lagföring på unionsrättsliga
grunder (artikel III-174.1). I europeiska lagar ska
fastställas bl.a. Eurojusts insatsområde och
arbetsuppgifterna. Dessa uppgifter kan omfatta att
inleda och samordna straffrättsliga förfaranden som
genomförs av nationella myndigheter, särskilt
avseende brott som skadar unionens finansiella
intressen. Vidare kan i europeiska lagar regleras
frågor om stärkande av det rättsliga samarbetet,
bl.a. genom att lösa behörighetskonflikter samt ett
nära samarbete med det europeiska rättsliga
nätverket (artikel III-174.2 första stycket).
Formella processrättsliga åtgärder ska vidtas av
behörig nationell personal (artikel III-174.3). I
den europeiska lagen ska tas in regler om villkoren
för Europaparlamentets och de nationella
parlamentens deltagande i utvärderingen av Eurojusts
verksamhet. I förslaget saknas också här
beskrivningar av hur den parlamentariska tillsynen
ska gå till (artikel III-174.2 andra stycket).
Konventet föreslår vidare att rådet, efter hörande
av Europaparlamentet, enhälligt ska kunna anta en
europeisk lag eller ramlag för att fastställa
villkoren för och gränserna inom vilka de behöriga
myndigheterna som avses i artiklarna III-171 och
III-176 kan ingripa på en annan medlemsstats
territorium. Ett sådant ingripande ska ske i
förbindelse och i samförstånd med myndigheterna i
den stat i vilken ingripandet sker (artikel III-
178). Artikeln är mot bakgrund av de angivna
artikelhänvisningarna inte tillämplig på det
samarbete som sker via Eurojust och Europol eftersom
detta regleras i artiklarna III-174 och III-177. Här
avses i stället samarbetet i övrigt mellan
medlemsstaternas åklagar- respektive
polismyndigheter. – I sammanhanget kan nämnas att
Sverige redan i dagsläget tillåter att utländska
myndighetsföreträdare på svenskt territorium
tillgriper tvångsåtgärder mot enskilda. Det får ske
i vissa speciellt reglerade situationer och i
begränsad omfattning (se bl.a. 5–7 §§ lagen
[2000:343] om internationellt polisiärt samarbete).

Motionerna

I motion K13 (mp) anförs att Europol inte ska ges
operativa befogenheter i enskilda medlemsstater.
Motionärerna betonar vikten av att enskilda
medlemsstater, i samarbete med andra, bekämpar alla
typer av brott.

I motion K2 (c) anförs att tvångsåtgärder mot
enskilda alltid ska vara en uppgift för
medlemsstaternas nationella myndigheter.
I motionerna K9 (v) och K13 (mp) begärs att
Europaparlamentets och de nationella parlamentens
roll i granskningen av Europol och utvärderingen av
Eurojust förtydligas och blir substantiell. I motion
K13 (mp) anförs att det är viktigt att regeringen
med kraft verkar för att parlamenten ges rimliga
möjligheter att utföra sin demokratiska
kontrollfunktion. Liknande synpunkter framförs i
motion K9 (v).

En europeisk åklagare

Konventet föreslår att det ska införas en ny
rättslig grund för att genom enhälligt beslut i
rådet och med Europaparlamentets samtycke inrätta en
europeisk åklagarmyndighet. Den europeiska
åklagarmyndigheten ska vara behörig att utreda,
lagföra och väcka åtal avseende grova brott som
påverkar flera medlemsstater och rörande brott mot
unionens finansiella intressen. Åtal ska väckas och
drivas av den europeiska åklagarmyndigheten vid
behöriga nationella domstolar i medlemsstaterna.

I en europeisk lag ska regleras bl.a. de
processrättsliga reglerna för den europeiska
åklagarmyndigheten, inklusive bestämmelser om
tillåtande av bevisning, och regler för
domstolskontroll av den europeiska
åklagarmyndigheten (artikel III-175).

Motionerna

I motionerna K2 (c), K9 (v), K10 (m) och K13 (mp)
anförs att det saknas skäl för att inrätta en
europeisk åklagare och att det därför inte bör
finnas någon rättslig grund i fördraget som
möjliggör detta. I motion K2 (c) pekas på att
inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet kan
innebära en långtgående tillnärmning av
medlemsstaternas straff- och processrätt. Liknande
synpunkter framförs i motion K13 (mp). I motion K10
(m) pekas på att inrättandet av en europeisk
åklagare skulle strida mot den grundläggande
principen att unionen inte ska ha förvaltning på
nationell eller lokal nivå.

I motion K12 (fp) anförs att frågan om inrättandet
av en europeisk åklagare får avgöras mot bakgrund av
brottslighetens utveckling och fördragets möjlighet
att på ett effektivt sätt hantera denna utveckling.

Europeiska gemenskapernas domstol och
normhierarkin

Domstolens behörighet enligt gemenskapsrätten
omfattar bl.a. frågor om en medlemsstat underlåtit
att uppfylla en skyldighet enligt fördraget
(fördragsbrottstalan), lagenligheten av rättsakter
(ogiltighetstalan) och om Europaparlamentet, rådet
eller kommissionen underlåtit att vidta åtgärder
enligt fördraget (passivitetstalan). Domstolen får
vidare på begäran av en nationell domstol meddela
förhandsavgöranden om gemenskapsrättens tolkning och
i vissa fall dess giltighet. Domstolens behörighet
rörande frågor som omfattas av det nuvarande
straffrättsliga samarbetet är som ovan redovisats
inskränkt jämfört med vad som gäller avseende
gemenskapsrätten (artikel 35 i EU-fördraget).

Konventets förslag innebär – i likhet med vad som
gäller i dag – att domstolen inte ska vara behörig
att pröva frågor som rör polis- och ordningsfrågor
som sorterar under nationell rätt. Undantaget från
domstolens behörighet omfattar såväl frågor om en
insats giltighet och dess proportionalitet som
medlemsstaternas ansvar att upprätthålla lag och
ordning samt att skydda statens inre säkerhet.
Domstolen är dock behörig att pröva insatser av
bl.a. nationell polis som görs med tillämpning av
unionsrätt.
Konventet föreslår att det uttryckligen ska framgå
att unionsrätten har företräde framför nationell
rätt (artikel 10.1). – I det sammanhanget bör
framhållas att unionen ska respektera
medlemsstaternas nationella identitet som den kommer
till uttryck i deras politiska och konstitutionella
grundstrukturer. Unionen ska vidare respektera
medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner,
bl.a. de rättsvårdande myndigheterna (artikel 5.1).

Unionens yttre gränser

Konventet föreslår att unionen ska fastställa en
politik som syftar till bl.a. att säkerställa
kontroll av personer och en effektiv övervakning i
fråga om passage av de yttre gränserna. Stegvis ska
inrättas ett integrerat system för förvaltning av de
yttre gränserna. De nödvändiga åtgärder som krävs
för att uppnå detta ska regleras genom bestämmelser
i europeiska lagar eller ramlagar (artikel III-166).
Frågan om en gemensam gränskontrollstyrka behandlas
inte.

Här kan tilläggas att statsministern berörde denna
fråga i samband med att information lämnades från
regeringen till riksdagen om EU-toppmötet i Bryssel
den 16 och 17 oktober 2003. Statsministern uppgav
att enighet uppnåtts om att fortsätta arbetet med
att upprätta en mellanstatlig byrå för att samordna
de nationella ansträngningarna vad gäller kontrollen
av EU:s yttre gränser. Statsministern underströk att
byrån inte kommer att inkräkta på det nationella
ansvar som medlemsstaterna har för sin egen
gränskontroll (snabbprot. 2003/04:16 s. 10).

Motionen

I motion K13 (mp) begärs att det inte ska införas
någon gemensam gränskontrollstyrka inom unionen. Här
anförs att frågor om förvaltning av yttre gränser
och gränskontroll ankommer på respektive medlemsstat
att lösa.

Justitieutskottets yttrande

Beslutsformer

Justitieutskottet anför i sitt yttrande (JuU1y) att
konventets förslag sammanfattningsvis innebär att
pelarstrukturen inom unionen avskaffas och att det
nuvarande samarbetet inom unionen rörande frågor som
faller inom justitieutskottets beredningsområde
förändras från att vara huvudsakligen mellanstatligt
till att få tydliga överstatliga inslag. Huvudregeln
blir att nya rättsakter – europeiska lagar och
ramlagar – antas genom beslut i rådet med
kvalificerad majoritet och med medbeslutande av
Europaparlamentet. Det har funnits en bred enighet i
konventet om denna överstatliga inriktning på
reformarbetet. Rörande ett antal frågor inom
utskottets beredningsområde föreslås dock att kravet
på enhällighet ska behållas vid beslutsfattandet i
rådet.

Enligt utskottets mening utgör den allvarliga
gränsöverskridande brottsligheten ett hot både mot
enskilda individer och, i förlängningen, mot hela
samhället. För att effektivt kunna bekämpa
gränsöverskridande brottslighet krävs bl.a.
gränsöverskridande operativa insatser.
Brottslighetens internationalisering talar alltså
för att det på unionsnivå måste finnas effektiva
verktyg för att bekämpa denna typ av brottslighet.
Utskottet konstaterar att framtidens EU kommer att
bestå av 25 eller fler medlemsstater. Reformeras
inte beslutsformerna finns det en uppenbar risk att
samarbetet allvarligt försvåras. Det är angeläget
att beslut kan fattas utan onödig försening och att
de rättsakter som antas verkligen innebär konkreta
framsteg. Behovet av och förväntningarna på framsteg
inom området med frihet, säkerhet och rättvisa,
särskilt när det gäller brottsbekämpningen, kräver
ett effektiviserat beslutsfattande. Detta medför
också ett behov av en ökad användning av omröstning
med kvalificerad majoritet. De av konventet
föreslagna särlösningarna i vissa frågor där kravet
på enhällighet vid beslutsfattandet ska kvarstå
förefaller godtagbara. Utskottet tillstyrker sålunda
konventets förslag vad gäller förändrade
beslutsformer för området med frihet, säkerhet och
rättvisa och avstyrker motion K13 (mp) i här
behandlade delar.

Justitieutskottets synpunkter i övrigt på
konventets förslag

Konventets förslag innehåller en rad olika åtgärder
som syftar till att förstärka samarbetet mot den
gränsöverskridande brottsligheten. I stora delar
innebär förslagen att redan enligt fördraget
gällande eller i praxis tillämpade regler överförs
till det nya konstitutionella fördraget. I en del
fall innebär förslagen en vidareutveckling av en
redan tillämpad ordning och i några fall utvidgas
unionens kompetens genom skapandet av nya rättsliga
grunder. Det gäller t.ex. det brottsförebyggande
samarbetet och möjligheten att inrätta en europeisk
åklagare.

Utskottet konstaterar redan inledningsvis att
utskottet ställer sig i huvudsak positivt till
inriktningen på förslagen. Det finns dock anledning
att något kommentera en del förslag; det gäller
naturligtvis särskilt sådana frågor där motioner
föreligger. Utskottet vill här understryka att
utskottet inte ser motionerna som ett tecken på
stora motsättningar. Tvärtom tas i flertalet av de
motioner som avhandlas i detta avsnitt upp spörsmål
där några delade meningar i princip inte föreligger;
det handlar i motionerna snarare om att i olika
hänseenden understryka viktiga värden som inte får
förloras ur sikte i förhandlingsarbetet.
Konventet föreslår att Europeiska rådet ska
besluta om strategiska riktlinjer för lagstiftning
och operativa åtgärder för området med frihet,
säkerhet och rättvisa.
Utskottet har i princip inget att erinra mot
konventets förslag i denna del. Det innebär att den
ordning som introducerades vid Europeiska rådets
möte i Tammerfors fördragsfästs. De slutsatser som
antogs där har varit betydelsefulla för samarbetet
inom unionen på detta område.
Konventet föreslår att det inrättas en ständig
kommitté i ministerrådet med uppgift att understödja
och stärka det operativa samarbetet i frågor om inre
säkerhet. Kommittén ska främja samordningen av de
åtgärder som ska vidtas av medlemsstaternas behöriga
myndigheter.
Enligt utskottets mening finns det uppenbara
fördelar med en övergripande samordning av det
operativa samarbetet när behov uppstår av
gränsöverskridande insatser. Här kan pekas på de
behov som kan uppstå vid större katastrofer,
terroristattacker och liknande som berör flera
medlemsstater. Utskottet vill dock understryka
vikten av att reglerna utformas på ett sådant sätt
att det inte kan uppstå någon oklarhet rörande
kompetensfördelningen mellan unionen och
medlemsstaterna. Det finns annars risk för såväl
dubbelarbete som kompetenskonflikter.
Konventet föreslår en ny rättslig grund som
möjliggör samarbete inom det brottsförebyggande
området. Enligt förslaget är de ramar inom vilka
unionen får anta rättsakter rörande
brottsförebyggande åtgärder kraftigt begränsade i
och med att dessa inte får medföra någon
tillnärmning av medlemsstaternas rättsordningar.
Utskottet anser att det från bl.a.
kriminalpolitiska utgångspunkter är angeläget att
unionens medlemsstater arbetar med
brottsförebyggande åtgärder i ett brett perspektiv.
Det kan vara av stort värde att det skapas en
rättslig grund som möjliggör att man inom unionen
sprider och samlar kunskap om t.ex. framgångsrika
brottsförebyggande åtgärder. Den föreslagna artikeln
möjliggör även unionsinitierad forskning på detta
område. Det kan också finnas andra områden där
samarbete inom unionen kan ge ett mervärde.
Utskottet förordar att regeringen i det fortsatta
förhandlingsarbetet dels framhåller att det
brottsförebyggande arbete som faller utanför ramen
för det polisiära och straffrättsliga samarbetet i
första hand är en nationell angelägenhet, dels
verkar för att den eventuella kompetens som unionen
ska ges på detta område bör ha den inriktning som
angetts.
Samarbetet på det straffrättsliga området bygger
enligt konventets förslag, i likhet med vad som
gäller i dag, på principen om ömsesidigt erkännande.
Utskottet vill framhålla att det är angeläget att
genomföra principen om ömsesidigt erkännande av
domar och beslut rörande det straffrättsliga
samarbetet. Denna princip måste bygga på ett
ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas
rättsordningar. Bestämmelser om minimiregler om
personers rättigheter i det straffrättsliga
förfarandet bidrar till att öka medlemsstaternas
förtroende för varandras straffrättsliga avgöranden.
Det har dessutom ett egenvärde att
rättssäkerhetsgarantier får ett reellt genomslag i
nuvarande och blivande medlemsländers
processordningar. Detta är frågor som i alla
sammanhang bör prioriteras. Det är också angeläget
att stärka brottsoffers rättigheter. Genom en
fortsatt tillnärmning av medlemsstaternas straff-
och straffprocessrätt minskar också möjligheterna
att använda sig av den fria rörligheten för att begå
brott; det blir svårare för gärningsmännen att hitta
safe havens. Tillnärmning av materiell straffrätt
bör ske när det behövs för att bekämpa vissa
allvarliga och gränsöverskridande brott samt för att
underlätta det praktiska rättsliga samarbetet. Det
är också rimligt att tillnärmning av materiell
straffrätt kan ske på områden som redan omfattas av
andra harmoniseringsåtgärder, t.ex. brott mot
unionens ekonomiska intressen, om det visar sig
nödvändigt för att säkerställa att unionens politik
genomförs effektivt.
Utskottet ställer sig mot bakgrund av det anförda
positivt till huvudinriktningen på konventets
förslag när det gäller det straffrättsliga
samarbetet. Med en ökad roll för unionen på detta
område är det angeläget att de rättsliga grunderna
för samarbetet avgränsas på ett sådant sätt att det
så klart som möjligt framgår var kompetensen är
delad och var den alltjämt uteslutande ligger hos
medlemsstaterna. Det är självklart viktigt att de
nationella parlamenten vet i vilken utsträckning och
rörande vilka specifika frågor som kompetens
överförts från medlemsstaterna till unionen enligt
det nya fördraget. En uppgift i det fortsatta
förhandlingsarbetet, när det gäller både det
straffrättsliga samarbetet och samarbetet på andra
sakområden, blir därför att bevaka den närmare
utformningen av de olika rättsgrunderna så att dessa
får en lämplig och tydlig avgränsning. Regeringen
bör vidare verka för att åtgärder på detta område i
största möjliga utsträckning vidtas genom europeiska
ramlagar, vilket överlåter åt medlemsstaterna att i
respektive rättsordning implementera den beslutade
rättsakten. Det är angeläget att riksdagen tidigt
involveras i frågor som rör det straffrättsliga
området. I många fall kan en utgångspunkt vara att
de nationella parlamenten ska få tillfälle att
framföra synpunkter på förslagen. Utskottet noterar
att den ordning som föreslås för upprätthållandet av
subsidiaritetsprincipen i huvudsak får denna effekt.
Konventet föreslår att polis- och
åklagarsamarbetet i stort ska ha samma utformning
som för närvarande, med en viss utvidgning av
Eurojusts befogenheter.
Utskottet anser att det är av strategisk nationell
betydelse för Sverige att det europeiska samarbetet
på detta område kan fortsätta att utvecklas.
Människohandel, narkotikahandel och terrorism är
exempel på brott som bara kan bekämpas effektivt om
det finns ett väl fungerande samarbete mellan
medlemsstaternas polis- och åklagarorganisationer.
Tvångsåtgärder mot enskilda i Sverige bör utföras
av företrädare för svenska myndigheter. Detta är
även innebörden av konventets förslag rörande
operativa insatser där Europol och Eurojust är
involverade. I sammanhanget noterar utskottet att
det öppnas en möjlighet att skapa regler för ett
gemensamt agerande på en annan medlemsstats
territorium i samförstånd med den staten. Beslut om
detta fattas med enhällighet. Utskottet konstaterar
att liknande regler i viss utsträckning redan gäller
i Sverige i förhållande till de länder som deltar i
Schengensamarbetet. Försiktighet bör dock iakttas
vid en eventuell utvidgning av regelsystemet.
Den utvidgning av Eurojusts befogenheter som
förslaget möjliggör berör förhållandet mellan
Eurojust och de nationella åklagarmyndigheterna.
Detta och parlamentens roll i granskningen av
Europol respektive utvärderingen av Eurojust är
frågor som enligt utskottet också bör beaktas i det
fortsatta förhandlingsarbetet. Det bör också vara en
nationell uppgift att avgöra hur polisen och det
övriga rättsväsendet ska vara organiserat, så länge
respektive myndighet är förmögen att delta i det
praktiska samarbetet inom unionen.
Konventet föreslår att det ska införas en rättslig
grund som möjliggör inrättandet av en europeisk
åklagare som ska driva åtal vid de nationella
domstolarna. I en europeisk lag ska regleras bl.a.
de processrättsliga reglerna för den europeiska
åklagarmyndigheten, inklusive bestämmelser om
tillåtande av bevisning, och regler för
domstolskontroll av den europeiska
åklagarmyndigheten. Beslut härom ska fattas med
enhällighet och kräver Europaparlamentets
godkännande. Konventets förslag i denna del kan på
mycket lång sikt medföra att det skapas en europeisk
straffprocessrätt med för svenskt vidkommande
främmande inslag. Svenska domstolar skulle i så fall
vara tvingade att tillämpa olika processordningar
beroende på om det är en svensk åklagare eller en
representant för den europeiske åklagaren som har
väckt åtal. I ett kortare perspektiv kan resultatet
måhända bli en långtgående harmonisering av
straffprocessrätten i vissa delar.
Utskottet kan för närvarande inte se något behov
av en europeisk åklagare. Utöver de angivna
straffprocessrättsliga problemen kan pekas på den
grundläggande principen att unionen inte ska ha
förvaltning på nationell eller lokal nivå.
Inrättandet av ett nytt unionsorgan – i synnerhet på
straffrättens område – är också en fråga av stor
principiell betydelse. Det kan få svåröverblickbara
konsekvenser. Enligt utskottets mening finns det
sålunda skäl som talar för att det inte bör införas
en rättslig grund som möjliggör inrättandet av en
europeisk åklagare. Under alla förhållanden bör inte
frågan om en europeisk åklagare aktualiseras innan
verksamheten i Eurojust utvärderats. Det är inte
heller självklart att en eventuell europeisk
åklagare bör ges en sådan utformning som konventet
föreslår. Förslagets krav på enhälligt beslut bör
inte efterges.
Som redovisats ovan i detta betänkande anför
justitieutskottet att Europeiska gemenskapernas
domstols kompetens kommer enligt konventets förslag
att omfatta fler frågor som rör det straffrättsliga
samarbetet än vad som är fallet i dag. Vidare
föreslås att det uttryckligen ska framgå att
unionsrätten har företräde framför nationell rätt.
Utskottet vill framhålla att det är svårt att
överblicka vilka konsekvenser dessa föreslagna
förändringar kan komma att medföra.
Högsta domstolen har i sitt remissyttrande
framfört synpunkter rörande bl.a. behovet av
förtydliganden av vissa hierarki- och
kompetensfrågor kopplade till artikel 7 i förslaget
i frågan om unionens anslutning till europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Enligt utskottets
mening bör dessa frågeställningar övervägas
ytterligare i det fortsatta förhandlingsarbetet.
Konventet föreslår ingen gemensam
gränskontrollstyrka. Däremot har, som redovisats
ovan, enighet uppnåtts om att fortsätta arbetet med
att upprätta en mellanstatlig byrå för att samordna
de nationella ansträngningarna vad gäller kontrollen
av unionens yttre gränser. Den angivna byrån kommer
inte att inkräkta på medlemsstaternas ansvar för den
egna gränskontrollen.
Utskottet anser att medlemsstaterna bör ha
ansvaret för den egna gränskontrollen. Å andra sidan
kan ett visst utbyte vad gäller utbildning och
informationsutbyte inom unionen innebära ett visst
mervärde och därmed underlätta det nationella
arbetet på detta område. Vidare ställer sig inte
utskottet främmande för att det, i särskilda fall,
kan föreligga behov av att personal från ett
medlemsland bistår ett annat lands nationella
myndigheter i hithörande frågor. I dessa fall bör
självfallet den tillkommande personalen ställas
under befäl av det mottagande landets myndigheter.
Som framgått ovan är utskottet i huvudsak positivt
till konventets förslag i de delar som berör
utskottets beredningsområde. Ett antal förbättringar
bör dock eftersträvas, t.ex. vad gäller frågan om en
europeisk åklagare. Utskottet är medvetet om
svårigheterna att under regeringskonferensen få just
de artiklar Sverige vill fokusera på omarbetade. Ett
genomförande av de grundläggande förslagen om
förändrade beslutsformer bör prioriteras.
Ett möjligt alternativ till att justera artiklarna
i konventets förslag skulle kunna vara att det
införs en ”nödbroms” i form av en s.k.
säkerhetsventil för området med frihet, säkerhet och
rättvisa. En motsvarande ordning är föreslagen vad
gäller unionens utrikes- och säkerhetspolitik (se
artikel III-201.2 andra stycket). Konventet föreslår
i den delen sammanfattningsvis att en fråga som en
medlemsstat hävdar berör vitala nationella intressen
ska avföras från ministerrådets dagordning,
alternativt hänskjutas till Europeiska rådet där
beslut i sådana fall ska fattas med enhällighet.
Utskottet vill samtidigt framhålla att frågan om
en säkerhetsventil inte är oproblematisk.
Utformningen av en sådan ventil kräver noggranna
överväganden. Om ventilen inte är tillräckligt
inskränkt och används i för stor utsträckning kan
detta i förlängningen omintetgöra konventets förslag
om en reformering av beslutsformerna för området med
frihet, säkerhet och rättvisa. I sådana fall skulle
kravet på enhällighet vid beslutsfattandet i rådet i
praktiken komma att stå kvar. Detta skulle utskottet
betrakta som en olycklig utveckling.
I övrigt har utskottet inget att anföra med
anledning av konventets förslag.
Mot bakgrund av det ovan anförda får motionerna
K2, K8–K10, K12 och K13 i här behandlade delar anses
besvarade.
Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter
har avgivit en gemensam avvikande mening om bl.a.
beslutsformerna. De moderata ledamöterna har avgivit
en avvikande mening om brottsförebyggande åtgärder
och en europeisk åklagare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar justitieutskottets uppfattning.
Beträffande beslutsformer på det rättsliga området
avstyrker således utskottet motion K13 (mp)
yrkandena 41 och 42.

Beträffande övriga frågor noterar utskottet att
justitietutskottet inte ser motionerna som ett
tecken på stora motsättningar. Som justitieutskottet
påpekar tas i flertalet av de motioner som avhandlas
i detta avsnitt upp spörsmål där några delade
meningar i princip inte föreligger; det handlar i
motionerna snarare om att i olika hänseenden
understryka viktiga värden som inte får förloras ur
sikte i förhandlingsarbetet.
Motionerna kan således i varierande grad anses
tillgodosedda vilket innebär att de kan avstyrkas.
När det gäller Europeiska rådet samt ständiga
kommittén avstyrks motion K10 (m) yrkandena 23 och
25.
Motion K10 (m) yrkande 26 avstyrks när det gäller
brottsförebyggande åtgärder.
Beträffande straffrättsligt samarbete avstyrks
motionerna K12 (fp) yrkande 18, K8 (kd) yrkande 20,
K9 (v) yrkande 19 i denna del samt K2 (c) yrkandena
26–28 och 31.
I frågan om polis- och åklagarsamarbete avstyrks
motionerna K9 (v) yrkandena 17 och 19 i denna del,
K2 (c) yrkande 30 samt K13 (mp) yrkandena 43, 45 och
46.
Beträffande europeisk åklagare avstyrks motionerna
K10 (m) yrkande 27, K12 (fp) yrkande 19, K9 (v)
yrkande 18, K2 (c) yrkande 32 samt K13 (mp) yrkande
47.
När det gäller unionens yttre gränser avstyrks
motion K13 (mp) yrkande 48.

Asylpolitiken

Konventet

Konventet föreslår att unionen ska fastställa en
gemensam politik avseende asyl och tillfälligt skydd
i enlighet med internationell flyktingrätt. Rådet
och parlamentet ska anta europeiska lagar eller
ramlagar om

1.
enhetlig asylstatus som ska vara giltig i hela
unionen samt en enhetlig status för
alternativt skydd,
2.
3. en enhetlig skyddsstatus i massflyktssituationer,
4.
5. enhetliga procedurer för att bevilja och
återkalla skyddsstatus,
6.
7. rättslig grund för hur första asyllandsprincipen
ska regleras,
8.
9. gemensamma normer för mottagande av asylsökande.
10.
Den viktigaste skillnaden jämfört med gällande
fördrag är att begreppet ”minimistandarder”
konsekvent strukits.

Konventet föreslår också en artikel om en gemensam
invandringspolitik för hela unionen. Rådet och
parlamentet föreslås få lagstiftningsmakt i fråga om
gemensamma villkor för inresa och bosättning samt
rättigheter för tredjelandsmedborgare. Konventets
förslag tar ytterligare steg mot en gemensam
politik. Medlemsstaternas rätt att fastställa hur
många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa
till deras territorium för att söka sysselsättning
som arbetstagare eller egenföretagare får inte
påverkas.
Europeiska lagar eller ramlagar ska antas om
illegal invandring och i fråga om åtgärder mot dem
som olagligen uppehåller sig i unionen samt hur man
ska avvisa sådana personer.
Konventet föreslår vidare att det skapas en
rättslig grund för att kunna stimulera och stödja
medlemsstaternas verksamhet i fråga om integration
av tredjelandsmedborgare.

Regeringens utgångspunkter

I skrivelsen anges bl.a. att konventets förslag
syftar till en framtida gemensam och enhetlig
europeisk flyktingpolitik. Denna inriktning bör
stödjas. Riksdag och regering stod bakom en övergång
till beslut med kvalificerad majoritet inom asyl-
och migrationsområdet redan vid Unionsfördraget. Det
främsta skälet för den ståndpunkten är att det
sannolikt är den enda realistiska beslutsmodellen
när man ska skapa ett innehåll i en gemensam
politik, särskilt i ett utvidgat EU. Solidaritet
mellan medlemsstaterna och en rimlig bördefördelning
utgör också viktiga utgångspunkter för en mer
enhetlig och gemensam politik på unionsnivå.

Såsom konventets förslag är utformat torde ett
gemensamt europeiskt asylsystem och gemensamma
regler för invandring till medlemsstaterna samt fri
rörlighet inom unionen för de tredjelandsmedborgare
som fått uppehållstillstånd i någon av
medlemsstaterna förutsätta att alla medlemsstater
tillämpar i huvudsak överensstämmande bestämmelser
och erkänner varandras beslut. Därigenom möjliggörs
en bättre och mer samordnad asyl- och
migrationspolitik i EU. Det fortsatta arbetet bör
inriktas på en hög ambitionsnivå vad avser
humanitet, tillämpning av asylrätt och
internationella åtaganden. Vid tillskapandet av
denna politik ska det vara möjligt för
medlemsstaterna att nationellt tillämpa bättre
villkor.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets motion K10 av Bo
Lundgren m.fl. (m) yrkande 24 (delvis) anför
motionärerna att de anser att EU ska ha en gemensam
asyl- och invandringspolitik; en sådan är en logisk
följd av den fria rörligheten för människor inom
unionen och av en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. De gemensamma asylreglerna ska
svara mot högt ställda humanitära krav. Meningen är
inte att Sverige ska frånträda dagens standard, utan
tvärtom att EU-länderna ska ta ett gemensamt ansvar
för människor som behöver skydd. Utvecklingen av en
gemensam asyl- och invandringspolitik kommer
sannolikt att ta lång tid eftersom det handlar om
ett mycket komplicerat område, där de olika
medlemsstaternas förhållningssätt väsentligt skiljer
sig åt. Förslaget att ge medlemsstaterna rätt att
fastställa hur många som ska beviljas inresa för
arbete strider mot idén om en gemensam politik och
bör därför avvisas. I stället måste målet vara ett
gemensamt modernt regelverk för
arbetskraftsinvandring till EU. I motionen begärs
ett tillkännagivande härom.

I motion K12 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkandena 15 och 16 anges att Folkpartiet står bakom
arbetet inom EU om att skapa en gemensam
flyktingpolitik liksom att kvalificerad majoritet i
stället för enhällighet ska användas som
beslutsmodell. Den gemensamma politiken ska
emellertid utformas med minimiregler som bevarar det
enskilda landets möjlighet att föra en mer
solidarisk politik. Tydliga skrivningar bör göras i
fördraget, som utesluter likformighet och
fastställer att de gemensamma reglerna även i
framtiden ska utgöra minimiregler. Det är centralt
att regeringen driver en linje som innebär att
gemenskapens regler även i fortsättningen ska utgöra
ett golv och inte ett tak. I motionen begärs
tillkännagivanden härom.
I motion K8 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 19
begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör
verka för en öppnare gemensam asyl- och
invandringspolitik och kräva att de s.k.
minimireglerna, som möjliggör för länderna att ha
generösare nationella regler än andra, ska kvarstå.
Motionärerna framhåller att asyl- och
invandringspolitiken ska utgå från en kristen
människosyn, bygga på folkrätten och genomföras i
samverkan med andra stater. Inom EU har det dock
varit lättare att enas kring begränsningar, och
ibland rent av repressiva åtgärder, än att närma sig
den öppna dörrens politik. Motionärerna välkomnar
att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet i
stället för med enhällighet, men ser risken att ett
borttagande av de s.k. minimireglerna kommer att
tvinga Sverige att föra en stramare asylpolitik än
den vi har i dag. Det bör alltid vara möjligt för
ett land att ha generösare nationella regler än
andra.
I motion K9 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 20
anförs att Vänsterpartiet är fortsatt starkt
kritiskt till EU:s flyktingpolitik som de anser vara
inhuman och alltför restriktiv. Ett system med
minimiregler har visat sig innebära en dragning mot
en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta
tillåtna nivån på rättssäkerhet och behandling. Att
regeln om minimistandard tas bort betyder därtill
att Sverige och andra länder som så skulle vilja
förhindras att föra en mer generös flyktingpolitik
än EU:s gemensamma. Samtidigt ska
migrationspolitiken bli föremål för
majoritetsbeslut. Vänsterpartiet menar att asyl- och
invandringspolitiken även fortsättningsvis ska vara
föremål för enhällighet och att länder som så önskar
ges möjlighet att föra en mer human och generös
flyktingpolitik än den som bestämts på EU-nivå. I
motionen föreslås ett tillkännagivande härom.
I motion K2 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 29
anförs att EU:s gemensamma asylpolitik måste bli mer
öppen, generös, solidarisk och tolerant. Bindande
majoritetsbeslut i asylpolitiken kan vara ett steg
mot detta, förutsatt att besluten tas utifrån en hög
ambitionsnivå. Sverige bör därför bejaka en gemensam
asylpolitik, förutsatt att fördraget fastställer en
hög standard för unionens asylpolitik, innebärande
att den gemensamma asylpolitiken som minimikrav ska
leva upp till samtliga internationella fördrag som
reglerar flykting- och asylrätt. Visar sig detta
omöjligt att uppnå, bör Sverige hålla fast vid att
det ska vara möjligt för medlemsstaterna att
nationellt tillämpa mer generösa villkor. Detta bör
ges regeringen till känna.
I motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp) yrkande
44 anförs att EU-ländernas flyktingpolitik har
hårdnat betydligt det senaste decenniet.
Miljöpartiet anser därför att Sverige måste agera
för att medlemsstaterna uttryckligen ska ha kvar
rätten att föra en bättre och mer solidarisk
flyktingpolitik. I motionen begärs ett
tillkännagivande härom.

Socialförsäkringsutskottets utfrågning

Socialförsäkringsutskottet har den 23 oktober 2003
haft en offentlig utfrågning i ärendet av
statssekreterare Charlotte Svensson vid
Utrikesdepartementet och fil.dr Hans E. Andersson,
Göteborgs universitet. Utfrågningen har inriktats på
den del av ärendet som gäller asyl- och
migrationspolitiken. Utfrågningen återfinns i del 2,
bilaga 14 till detta betänkande. Det kan nämnas att
Hans E. Andersson på uppdrag av Svenska institutet
för europapolitiska studier har avgivit en rapport
om konventets förslag och flyktingpolitiken i
framtidens EU (Sieps rapport 2003:5).

Vid utfrågningen anförde statssekreteraren bl.a.
följande.
Det har sedan Amsterdamfördraget varit en klar
svensk ståndpunkt att det överordnade målet om den
fria rörligheten för personer inom EU skulle
innebära krav på harmonisering av asylpolitiken. Vid
Tammerforsmötet i oktober 1999 beslöts att arbetet
skulle snabbas upp. Medlemsstaterna skulle bidra
till att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem
baserat på en fullständig tillämpning av
Genèvekonventionen. På längre sikt borde det leda
till ett gemensamt asylförfarande och till en
enhetlig status för dem som beviljas asyl som är
giltig i hela EU. Konventets förslag gäller
rättsgrunderna för framtida lagstiftning på EU-nivå,
dvs. lagstiftningskompetensen för rådet och
Europaparlamentet, däremot inte de materiella
reglerna i sig. Förslaget innebär att miniminormer
inte längre finns med och att rådet fattar beslut
med kvalificerad majoritet. Politiken omfattar
kriterierna för beslut att ge asylsökande skydd,
procedurerna när asylansökningar prövas samt
normerna för hur en asylsökande tas om hand under
tiden ansökan prövas.
Regeringens utgångspunkt i skrivelsen är att stöd
bör ges för en gemensam och enhetlig europeisk
asylpolitik. Samtidigt vill regeringen vid
tillskapandet av den politiken verka för en hög
ambitionsnivå avseende humanitet, asylrätt och
internationella åtaganden och att det ska vara
möjligt för en medlemsstat att nationellt tillämpa
bättre villkor. Under processen är det viktigt att
inte försämra nationella regler. Syftet är att skapa
en gemensam asylpolitik som i grunden innebär en
solidarisk politik, där inte några länder vältrar
över ansvar på andra genom att tillämpa en
restriktiv asylpolitik. Det kontroversiella är inte
om en medlemsstat vill tillämpa bättre villkor, utan
det är det omvända man vill komma åt. I resonemangen
för regeringens ståndpunkt har också ingått att
Sverige har ett kvotflyktingsystem samt regler om
humanitära skäl. Det är svårt att se att något annat
EU-land skulle vara mot att Sverige t.ex. tar emot
fler kvotflyktingar. Genom att staterna erkänner
varandras beslut kan skyddsbehövande omfattas av den
fria rörligheten inom EU. En gemensam asylpolitik
medför också att den samlade politiken för hela EU
blir mer generös än den skulle ha varit om varje
land självt hade beslutat om sin politik. Att ha
miniminormer kan medföra problem med att normerna
blir låga och att fördelen med enhetliga regler går
förlorad. Miniminormer har hittills motsvarat
ländernas minsta gemensamma nämnare. Det finns
således skäl både för och emot miniminormer. Vid en
samlad bedömning av vad som är bäst på sikt har
regeringen intagit den redovisade positionen.
I de preliminära underhandssynpunkter som det
italienska ordförandeskapet har bett om har angivits
att regeringen under förhandlingarna avser att driva
att det kommande fördraget uttrycker höga ambitioner
i fråga om humanitet, asylrätt och internationella
åtaganden och att den lagstiftning som ministerrådet
och Europaparlamentet kan anta inte ska innebära
lägre normer än medlemsstatens nationella lagar.

Hans E. Andersson anförde bl.a.:

Med miniminormer enligt nuvarande fördrag har
Sverige, som ofta haft en mer generös
flyktingpolitik, kunnat påverka EU-samarbetet och
driva på en gemensam politik utan att självt behöva
förändra sina regler. Hur miniminormerna fungerat
vet man däremot inte mycket om empiriskt. Utan en
gemensam politik finns det risk för att länderna
”konkurrerar nedåt” när det gäller
flyktingmottagande. Tydliga tecken på att EU inte
har en gemensam politik i dag syns i det
förhållandet att när antalet asylsökande till
Sverige ökar så minskar det t.ex. i Nederländerna.
En miniminorm kan också uppfattas som en standard
och åberopas som skäl för att skärpa en nationell
lagstiftning om t.ex. familjeåterförening.
En gemensam politik skapar över tiden en jämnare
fördelning av asylsökande mellan stater. En gemensam
politik tar också bort nuvarande inslag av ”tur” för
en asylsökande att komma till det land som har mest
generösa asylregler. Om man ska ha en gemensam
politik inom EU, något som förmodligen tar mycket
lång tid att utforma, kan länderna förstås inte ha
olika regler. Vilken nivå en gemensam lagstiftning
hamnar på beror på vilka regeringar EU-medborgarna
röstar fram. Europaparlamentets medverkan i
lagstiftningsarbetet ses av de flesta
flyktingorganisationer som positiv, dock vet vi
inget om Europaparlamentets framtida politiska
sammansättning.
Sveriges kvotflyktingsystem kommer i huvudsak att
omfattas av artikel III-167 (asylpolitiken) i
konventets förslag, men när det gäller asylsökande
som får stanna av humanitära skäl är det en mer
öppen fråga om detta skulle omfattas av artikel III-
167 eller III-168 (invandringspolitiken). Även om
den gruppen, liksom anhöriga, hänförs till artikel
III-168 så är det fråga om en gemensam
invandringspolitik där det enda undantaget i
konventets förslag gäller arbetstagare och
egenföretagare. Det föreslagna undantaget för
arbetstagare och egenföretagare medför dock att det
inte längre är fråga om en gemensam
invandringspolitik.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet erinrar i sitt yttrande
(SfU2y) om att det redan tidigare har uttalat sin
uppfattning att det behövs en gemensam europeisk
asyl- och invandringspolitik, se senast betänkande
2002/03:SfU8 Migration och asylpolitik s. 20–21.
Utgångspunkten var därvid bl.a. att den gemensamma
flyktingpolitiken utgörs av miniminormer som läggs
på en så hög nivå som möjligt. I betänkandet
redovisas också svårigheter med genomförandet bl.a.
beroende på problem med att jämka samman olika
nationella förhållningssätt till känsliga frågor,
som unionens institutionella ramar och den nuvarande
beslutsprocessen inte kan bidra till att lösa.

Utskottet delar således regeringens inställning
att inriktningen på konventets förslag som syftar
till en framtida gemensam europeisk asyl- och
invandringspolitik bör stödjas. Det är då också
nödvändigt att beslut kan fattas av rådet med
kvalificerad majoritet. För att uppnå en asyl- och
invandringspolitik som verkligen är gemensam är det
även nödvändigt att alla medlemsstater har i
huvudsak överensstämmande regler. Detta kommer
samtidigt att medföra att den samlade politiken för
alla medlemsstater blir mer humanitär och rättssäker
än om olika regler tillåts.
Utskottet delar även regeringens uppfattning att
den gemensamma asyl- och invandringspolitiken ska ha
en hög nivå vad avser humanitet, tillämpning av
asylrätt och internationella åtaganden. Även om
rådet kommer att fatta beslut med kvalificerad
majoritet på sätt konventet föreslagit kan det
förmodas att det kommer att ta lång tid innan en
sådan gemensam politik föreligger. Det är en svår
avvägning hur situationen dessförinnan bör hanteras,
inte minst med hänsyn till vad som framkom vid
utfrågningen om att det finns såväl fördelar som
nackdelar med nuvarande miniminormer. Utskottet
stannar därför för att godta den avvägning
regeringen, i avvaktan på riksdagens
ställningstagande, gjort inför de fortsatta
förhandlingarna och som bl.a. innebär att en
medlemsstat vid tillskapandet av den gemensamma och
enhetliga politiken ska kunna tillämpa de bättre
villkor som följer av statens nationella lagar.
Med det anförda ställer sig utskottet bakom
skrivelsen i dessa delar och avstyrker motionerna i
berörda delar. Avvikande meningar har till denna del
av yttrandet fogats av företrädare för Moderata
samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centern
respektive Miljöpartiet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar socialförsäkringsutskottets
uppfattning och avstyrker således motionerna K10 (m)
yrkande 24 (delvis), K12 (fp) yrkandena 15 och 16,
K8 (kd) yrkande 19, K9 (v) yrkande 20, K2 (c)
yrkande 29 samt K13 (mp) yrkande 44.

Asylprotokollet

Till Amsterdamfördraget har fogats ett protokoll om
asyl för medborgare i EU:s medlemsstater.
Protokollet gäller behandlingen i medlemsstaterna av
asylansökningar ingivna av medborgare i andra
medlemsstater. I protokollet anges tre situationer i
vilka asylansökningar från medborgare i andra
medlemsstater får prövas. Den första situationen
gäller när en medlemsstat, i vilken asylsökanden är
medborgare, i enlighet med artikel 15 i
Europakonventionen vidtar åtgärder som innebär
avvikelser från skyldigheter enligt konventionen. De
båda övriga fallen knyter an till
suspensionsförfarandet mot en medlemsstat som begår
allvarliga och upprepade brott mot mänskliga
rättigheter och grundläggande demokratiska
principer.

En medlemsstat kan ensidigt besluta att pröva en
asylansökan. Om medlemsstaten gör det, ska rådet
omedelbart underrättas och ansökningen behandlas med
utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart
ogrundad, utan att detta påverkar medlemsstaternas
befogenhet att fatta beslut.
I en gemensam förklaring anges att protokollet
inte påverkar medlemsstaternas rätt att vidta de
organisatoriska åtgärder som de anser vara
nödvändiga för att uppfylla sina förpliktelser
enligt Genèvekonventionen.
Belgien har i en ensidig förklaring till
protokollet klargjort att man kommer att göra en
individuell prövning av varje asylansökan från en
medborgare i en annan medlemsstat.

Motionerna

I motion Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om nödvändigheten av att
asylprotokollet elimineras i det nya fördraget. I
motionen åberopas bl.a. att 12 av 13 kandidatländer
genererar asylsökande till Sverige och att det
förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av
de mänskliga rättigheterna i flera kandidatländer
(yrkande 6).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet erinrar i sitt yttrande
(SfU2y) att det uttalade sig om asylprotokollet i
sitt yttrande till utrikesutskottet inför riksdagens
godkännande av Amsterdamfördraget (yttr.
1997/98:SfU4y). I yttrandet anfördes bl.a. följande.

Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att
Sverige alltid i internationella sammanhang har lagt
stor vikt vid att verka för en solidarisk
ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars
rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon som
helst inskränkning vad gäller tillämpningen av
Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och
andra internationella åtaganden avseende asyl.
Regeringen framhåller i propositionen att
protokollet inte på något sätt inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt
Genèvekonventionen. Protokollet kommer inte att
föranleda någon ändring av de regler som gäller för
prövningen av asylansökningar i Sverige. Varje
ansökan ska enligt regeringen även fortsättningsvis
tas upp till individuell prövning. Sverige har i
likhet med övriga medlemsstater valt att inte
ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring till
protokollet att man kommer att göra en individuell
prövning av varje asylansökan från en medborgare i
en annan medlemsstat. Anledningen till det är enligt
regeringen att man anser att protokollet, särskilt
då det ses tillsammans med den nämnda gemensamma
förklaringen, inte inskränker medlemsstaternas
skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det
i ingressen till asylprotokollet slås fast att
Genèvekonventionen beaktats och protokollet tar
hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga
karaktär, och detta sett tillsammans med den
gemensamma förklaringen, är det utskottets bestämda
uppfattning att protokollet inte inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt
Genèvekonventionen.
Socialförsäkringsutskottet vidhåller denna
inställning, liksom senast i betänkande
2002/03:SfU8, och avstyrker motion Sf257.
Vänsterpartiets ledamot i
socialförsäkringsutskottet har avgett en avvikande
mening.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar socialförsäkringsutskottets
uppfattning och avstyrker motion Sf257 (v) yrkande
6.

Unionens yttre åtgärder

Europeiska gemenskapen hade på ett tidigt stadium en
yttre politik på ekonomiska områden, bl.a.
tullpolitik och annan utrikeshandelspolitik. Det
formella samarbetet på det allmänna utrikespolitiska
området etablerades dock först i ett relativt sent
skede i samband med Enhetsakten 1986. Inom ramen för
Unionsfördraget (det s.k. Maastrichtfördraget)
etablerades dagens bestämmelser om en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Under den
senaste tioårsperioden har det utrikespolitiska
samarbetet mellan EU:s medlemsstater gradvis
breddats och fördjupats, framför allt inom ramen för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Utgångspunkten för konventets arbete när det
gäller unionens yttre åtgärder har varit att nå
ökad effektivitet, förbättrad samordning och
samstämmighet mellan politikområden samt en
tydligare representation gentemot omvärlden.
Konventets förslag innehåller ett antal
förändringar i förhållande till nuvarande
fördrag. Inrättandet av en utrikesminister-
funktion utgör den största nyheten. En annan
nyhet är att alla unionens yttre åtgärder förs
samman i ett avsnitt i det konstitutionella
fördraget. I övrigt föreslås förändringar på
områden som utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik, handelspolitik,
utvecklingspolitik, humanitära insatser,
sanktioner, internationella avtal och yttre
representation. (Artiklarna 15, 27, 39, 40, 42
och III-193 till III-231 samt, angående
fördjupat samarbete, artiklarna 43 och III-332
till III-329.)

Allmänna bestämmelser – konventets förslag

Konventets förslag innebär en ny struktur för EU:s
utrikespolitik, där relevanta artiklar i de
nuvarande fördragen förs samman i ett avsnitt för
unionens yttre åtgärder i det nya konstitutionella
fördraget. Samtidigt behålls skilda regelverk för de
olika politikområdena. I och med att pelarstrukturen
avskaffas blir det möjligt att slå fast övergripande
mål för EU:s yttre agerande i alla dess delar. I
förslaget framhålls betydelsen av att unionens yttre
åtgärder och interna politik är samstämmiga.

Utrikesministern får en central roll när det
gäller att formulera och genomföra unionens
politik. Han eller hon ska agera på uppdrag av
rådet vid genomförande av den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Samtidigt är
det tänkt att han eller hon ska vara vice
ordförande i kommissionen med ansvar för de
yttre förbindelserna och samordningen av
unionens yttre åtgärder inom kommissionen.
Konventet föreslår även att en europeisk
avdelning för yttre åtgärder ska upprättas
under utrikesministerns ledning, i nära
samarbete med medlemsstaternas
utrikesförvaltningar.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
– konventets förslag

Beslut om unionens utrikes- och säkerhetspolitik ska
även fortsättningsvis fattas med enhällighet som
huvudregel. Redan idag kan dock kvalificerad
majoritet tillämpas vid beslut om ståndpunkter och
åtgärder på grundval av Europeiska rådets enhälligt
antagna gemensamma strategier, liksom vid
genomförande av sådana ståndpunkter och åtgärder.
Denna möjlighet kvarstår med den marginella
förändringen att gemensamma strategier ersätts med
Europeiska rådets beslut om unionens strategiska
intressen och mål. Möjligheten att fatta beslut med
kvalificerad majoritet utvidgas till att även gälla
förslag som utrikesministern lägger fram på
uppmaning av Europeiska rådet.

En medlemsstat ska även fortsättningsvis kunna
avstå från att delta i ett beslut och därmed inte
heller vara förpliktigad att tillämpa beslutet, s.k.
konstruktivt avstående. I frågor där
majoritetsbeslut används enligt fördraget, kan en
enskild medlemsstat förhindra ett beslut med hän-
visning till viktiga och uttalade skäl.
Beslutsfattande med kvalificerad majoritet ska
liksom idag inte kunna tillämpas i frågor som har
militära eller försvarsmässiga konsekvenser.
Konventets förslag innebär att initiativrätten
inom GUSP tillfaller medlemsstaterna och
utrikesministern. Utrikesministern kan agera ensam
eller med stöd av kommissionen.
Konventet föreslår också att de allmänna
bestämmelserna om s.k. fördjupade samarbeten även
ska innefatta utrikes-, säkerhets- och försvars-
politiken. Grupper av medlemsstater skulle således,
efter beslut av rådet med kvalificerad majoritet och
förutsatt att minst en tredjedel av unionens
medlemsstater deltar, i framtiden kunna inrätta
fördjupade samarbeten inom detta område. Dessa
stater skulle då använda EU:s institutioner för att
genomföra detta samarbete. Under nuvarande fördrag
kan fördjupade samarbeten på detta område endast
komma i fråga vid genomförande av redan antagna
gemensamma ståndpunkter eller åtgärder och aldrig i
frågor med militära eller försvarsmässiga
konsekvenser.
Konventet föreslår en finansieringsstruktur för
GUSP liknande den nuvarande. En ny bestämmelse om
särskilda förfaranden föreslås för finansiering av
brådskande åtgärder genom unionens budget. Dessutom
föreslås att en startfond inrättas utanför unionens
budget för finansiering av förberedelser för
militära insatser.

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken

Konventet föreslår en vidareutveckling av den
europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP)
för att förbättra EU:s möjligheter att bidra till
det internationella fredsfrämjandet utanför unionens
gränser. Vissa av förslagen innebär att det arbete
som redan i dag etablerats inom
krishanteringsområdet fördragsfästs, medan andra
innehåller nya komponenter jämfört med dagens för-
drag.

De krishanteringsuppgifter (de s.k.
Petersbergsuppgifterna) unionen vill kunna genomföra
bör, enligt konventets förslag, vidareutvecklas så
att de tydligare täcker in både unionens
konfliktförebyggande verksamhet och dess freds-
främjande arbete med både civila och militära medel.
Konventet föreslår att rådet ska få möjlighet att ge
en grupp medlemsstater i uppdrag att genomföra
sådana uppgifter, om inte alla medlemsstater vill
eller kan delta i en viss krishanteringsinsats.
Denna möjlighet finns i praktiken redan i dag.
För att förbättra unionens möjligheter att
genomföra krishanteringsinsatser anser konventet att
medlemsstaterna bättre behöver samordna och utveckla
de militära resurser som ställs till unionens
förfogande. För att underlätta detta arbete föreslår
konventet att en europeisk byrå för
försvarsmateriel, forskning och militära resurser
inrättas. Denna fråga har redan börjat diskuteras
inom det ordinarie EU-arbetet och vid sitt möte i
Thessaloniki den 19–20 juni 2003 gav Europeiska
rådet relevanta organ i uppdrag att vidta de
åtgärder som krävs för att under 2004 inrätta en
mellanstatlig försvarsmaterielbyrå.
Förutom ovan nämnda förslag om att ändra reglerna
för fördjupade samarbeten, föreslår konventet även
att två särskilda samarbeten, som inte behöver
innefatta alla medlemsstater, ska inrättas på
försvarsområdet direkt genom fördraget. Det ena
förslaget handlar om att de medlemsstater som aktivt
vill arbeta för att unionen ska kunna ta sig an även
mycket krävande militära insatser ska kunna inrätta
ett eget samarbete kring militär
kapacitetsutveckling inom EU. Samarbetet, som av
konventet benämns strukturerat samarbete, skulle
vara öppet för alla stater som vill ingå gemensamma
åtaganden på detta område samt har kapacitet och
vilja att arbeta för att EU även ska kunna genomföra
mer komplexa krishanteringsuppgifter. Bara de
medlemsstater som deltar i det strukturerade
samarbetet ska anta de beslut som rör samarbetet,
inklusive kriterier och åtaganden i fråga om
militära resurser. Övriga medlemsstater ska
informeras av den föreslagna utrikesministern om
utvecklingen av det strukturerade samarbetet. Rådet
föreslås även kunna ge dessa länder i uppdrag att
genomföra krishanteringsinsatser för unionens
räkning. I presidiets förklaringar nämns även
möjligheten att gruppen ska kunna genomföra insatser
som inte är att betrakta som EU-insatser.
Konventet föreslår även att det konstitutionella
fördraget ska fastställa att den gemensamma
försvarspolitiken i framtiden kommer att leda till
ett gemensamt försvar. Detta kommer enligt den
föreslagna texten att ske när stats- och
regeringscheferna enhälligt fattar ett sådant beslut
och efter att medlemsstaterna antar ett sådant
beslut i enlighet med sina konstitutionella
bestämmelser. Eftersom många medlemsstater inte vill
se en sådan utveckling i dag, föreslås även att de
stater som redan nu vill påbörja ett sådant arbete
ska kunna utfästa ömsesidiga försvarsgarantier sig
emellan. Dessa stater förutses kunna använda
unionens strukturer för att, i nära samarbete med
Nato, kunna utveckla ett samarbete inom detta
område. Detta utgör således det andra förslaget om
att fördragsfästa ett samarbete som inte omfattar
alla medlemsstater.

Regeringens utgångspunkter

Allmänna bestämmelser

Utgångspunkten för konventets arbete på detta område
har varit att öka effektiviteten i arbetet,
förbättra samordningen och samstämmigheten mellan
olika områden av unionens yttre åtgärder samt skapa
en tydligare representation gentemot omvärlden. Det
finns goda skäl att bejaka denna ansats. Förslaget
att inrätta en utrikesminister ska ses mot denna
bakgrund. Utrikesministerfunktionen bör dock
utformas så att den undviker en sammanblandning av
rådets respektive kommissionens skilda roller. Det
förefaller vidare mindre lämpligt att låta unionens
utrikesminister ha ordförandeposten då beslut fattas
i rådet, samtidigt som han eller hon har ett tydligt
ansvar för initiativ och genomförande.
Utrikesministern bör ha ett effektivt administrativt
stöd inom ramen för kommissionens och rådets
nuvarande resurser.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
bygger på att den har alla medlemsstaters stöd.
Förslaget att behålla enhällighet som huvudregel bör
därför välkomnas. Konventets förslag innebär utökade
möjligheter att fatta beslut med kvalificerad
majoritet vid genomförande av den överenskomna
politiken, vilket bör bidra till ökad effektivitet.
Samtidigt kvarstår den betydelsefulla möjligheten
för enskilda medlemsstater att kunna motsätta sig
antagandet av ett beslut som ska fattas med
kvalificerad majoritet om det går emot viktiga
nationella intressen, liksom det absoluta kravet på
enhällighet i frågor med militära eller
försvarsmässiga konsekvenser.

Kommissionen bör även fortsättningsvis tilldelas
initiativrätt inom GUSP, vid sidan av
medlemsstaterna och utrikesministern.
Förslaget om att den gemensamma utrikes-,
säkerhets- och försvarspolitiken inte längre ska
vara undantagen från de allmänna reglerna om
fördjupade samarbeten väcker den principiella frågan
om flexibel integration inom detta område. På
utrikes- och säkerhetspolitikens område är det
särskilt betydelsefullt att alla medlemsstater står
bakom den förda politiken. De särskilda
bestämmelserna om GUSP i nuvarande fördrag innebär
att målsättningarna för de områden som omfattas av
möjligheten till fördjupade samarbeten måste
formuleras genom enhälliga beslut. De nuvarande
bestämmelserna och undantagen när det gäller
fördjupade samarbeten inom GUSP bör därför bevaras.

De nya förslagen på finansieringsområdet skulle
kunna bidra till att ge EU kortare reaktionstid
för igångsättande av civila eller militära
aktiviteter inom GUSP. Principen bör även
fortsättningsvis vara att en så stor andel som
möjligt av kostnaderna förknippade med
genomförandet av EU:s militära
krishanteringsinsatser finansieras genom att
varje deltagande medlemsstat betalar kostnaden
för sitt bidrag till insatsen.

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken

Unionens förmåga att påverka frågor som rör
internationell fred och säkerhet både kan och bör
förbättras. Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken är av stor betydelse för Sveriges
internationella inflytande. Unionens
krishanteringsförmåga, dvs. unionens möjligheter att
delta med civila och militära medel i det
internationella fredsfrämjande arbetet, utgör en
mycket viktig del i detta arbete. Många av
konventsförslagen kan utgöra positiva bidrag till
unionens framtida förmåga att förebygga konflikter
och hantera internationella kriser. Inget av
förslagen påverkar Sveriges möjligheter att
fortsätta föra en militärt alliansfri politik. Inget
av förslagen påverkar heller dagens situation vad
gäller mandat från FN:s säkerhetsråd.

EU:s säkerhets- och försvarspolitik bör utvecklas
i takt med att globala hot och säkerhetsproblem
förändras. En vidareutveckling av Petersbergs-
uppgifterna är en naturlig del i denna process.
Klargörandet att alla medlemsstater inte behöver
delta i samtliga krishanteringsinsatser kan också ge
större flexibilitet vid genomförandet. Det är
samtidigt viktigt att den övergripande politiska
kontrollen finns kvar hos alla unionens
medlemsstater.
Unionens målsättningar om att förebygga och
hantera konflikter kan ibland hindras av att
otillräckliga resurser ställs till unionens
förfogande. Med ökad mellanstatlig samordning kan
EU:s möjligheter att bidra till internationell
krishantering förbättras. Svenskt deltagande i EU:s
krishanteringsinsatser och frågan om hur de svenska
bidragen till EU:s krishanteringsverksamhet ska se
ut kommer med konventets förslag, precis som i dag,
att vara föremål för nationella beslut. Genom att på
frivillighetens grund samordna visst ka-
pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan
medlemsstaterna förbättra sina egna resurser och
göra dem mer kostnadseffektiva.
Försvarsmaterielbyrån bör inte regleras i detalj i
fördraget.
Det finns ett reellt behov inom hela Europa av att
effektivisera och samordna resursutnyttjandet på det
militära kapacitetsområdet så att unionen i
praktiken bättre ska kunna utnyttja sin fulla
potential som en effektiv fredsfrämjande kraft.
Ambitionen bör därför vara att alla medlemsstater
aktivt ska delta i detta arbete. Konventets förslag
om ett strukturerat samarbete riskerar dock att i
stället orsaka framtida spänningar mellan deltagarna
och de som väljer att stå utanför, vilket skulle
kunna leda till en försvagning av den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Förutsättningarna
för att ett sådant samarbete ska bli framgångsrikt
ökar om förslaget revideras så att alla
medlemsstater kan delta i utformningen av kriterier
för samarbetet, att möjligheter till insyn ges även
för de stater som väljer att inte delta, att alla
medlemsstater får delta när beslut fattas om
genomförande av insatser samt att de behåller den
övergripande politiska kontrollen om sådana insatser
genomförs.
Frågan om flexibel integration väcks också av
förslaget om att de stater som så vill ska kunna
utfärda ömsesidiga försvarsgarantier inom unionens
ram. Vid inträdet i EU deklarerade Sverige att det
inte hade för avsikt att hindra de stater som i
framtiden skulle vilja arbeta i riktning mot ett
gemensamt försvar. Förslaget riskerar emellertid att
skapa onödiga skiljelinjer mellan medlemsstaterna
och därmed försämra möjligheterna att gemensamt
formulera en sammanhållen politik gentemot
omvärlden. Ett sådant samarbete skulle även skapa
nya spänningar i den transatlantiska länken.

Motionerna

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10
konventets förslag till en betydligt stärkt utrikes-
och säkerhetspolitik. Dock beklagar motionärerna att
konventet inte var berett att gå längre. De skulle
gärna se att besluten inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området kunde fattas med
kvalificerad majoritet med tre väsentliga undantag:
dels möjlighet till konstruktivt avstående från
beslut, dels att ett beslut aldrig får tas mot en
medlemsstats vitala nationella intresse, och
slutligen att beslut om militära insatser alltid är
nationella och deltagandet frivilligt.

EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden
vara delat mellan kommissionen och ministerrådet,
som på detta område inte bara är en beslutsinstans
utan också har verkställande funktioner. För att
motverka denna olyckliga uppdelning föreslår
konventet att den vice ordförande i kommissionen som
ansvarar för dess utrikesfrågor också ska svara för
den funktion som nu upprätthålls av rådets höge
representant och benämnas utrikesminister. Under
denna förutsättning välkomnas konventets förslag att
inrätta en utrikesminister som kombinerar två
uppgifter.
Moderata samlingspartiet anser att den framtida
utformningen av en effektiv utrikes- och
säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av om
kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret
även för detta område. Det skulle underlätta
samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex.
jordbrukspolitiken, och dess utrikesagerande, vilket
är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av
olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman
(yrkande 28).

Folkpartiet vill i motion K12 understryka behovet av
en utökad samverkan på det utrikespolitiska området.
Motionärerna föreslår, för varje punkt där ökad
samverkan behövs, verkligt verksamma åtgärder och
inte vad som måste ses som lätt uppgivna halvmesyrer
(yrkande 11). Utgångspunkten är dock att
utrikespolitik alltjämt till stor del är en
angelägenhet för regeringar – och att ministerrådet
inom EU därmed spelar en viktig roll.

Kristdemokraterna ser i sin motion K8 positivt på de
uppsatta målsättningarna men vill se ytterligare
förstärkningar och reformer inom EU:s bistånds- och
handelspolitik. EU:s externa politik ska styra mot
samma politiska mål så att handel, jordbruk och
bistånd samverkar för att bekämpa fattigdomen i
tredje världen. Här återstår det mycket att göra
(yrkande 21). I motion K416 (kd) anförs att EU i
högre utsträckning bör samordna den gemensamma
utrikes-, handels-, bistånds- och
säkerhetspolitiken. Mycket återstår att göra innan
EU fått de nödvändiga resurserna (yrkande 23).

Vänsterpartiet menar i motion K9 att ett bevarande
av vetorätten och även ett återförande av fler
frågor än i dag till enhällighet är mycket angeläget
och vill med detta understryka att det mandat den
svenska regeringen gått in med i det europeiska
samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitiken
vilar på att detta ska röra sig om mellanstatlig
samverkan där den nationella bestämmanderätten
bevaras. Kvalificerad majoritetsomröstning bör inte
tillämpas inom utrikespolitikens område. Med detta
avvisas alltså även nuvarande regler. Vetorätt måste
finnas vad gäller samtliga utrikespolitiska frågor.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 21).

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
omfattar alla frågor som rör EU:s säkerhet och ger
EU-länderna möjlighet att när de så önskar agera
tillsammans på den internationella arenan. Detta var
själva avsikten med den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, och detta bör fortsätta att vara
dess målsättning. Vänsterpartiet vill understryka
vikten av att Sverige inom EU värnar nationernas
självbestämmanderätt. EU bygger på ett samarbete
mellan självständiga stater, och all utveckling mot
en europeisk superstat måste undvikas för att EU:s
folkliga legitimitet inte ska förfalla i ännu större
utsträckning än vad som redan skett. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
(yrkande 22). Regeringen måste med kraft avvisa alla
förslag som leder till att EU utvecklas till en
militär allians (yrkande 23). Vänsterpartiet vill
också med bestämdhet ta avstånd från alla försök och
alla tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna (yrkande 27).

Centern anför i sin motion K2 att konventets förslag
till en vidareutveckling av den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken för att förbättra
EU:s möjligheter till det internationella
fredsfrämjandet utanför unionens gränser är bra. Det
är även bra att krishanteringsuppgifterna, de s.k.
Petersbergsuppgifterna, vidareutvecklas. Det är
viktigt att det konfliktförebyggande arbetet
utvecklas och prioriteras. Inom detta område har EU
gedigen erfarenhet och kunskap som kan komma till
nytta på flera sätt. Medlemsstaternas och unionens
sätt att hantera konflikter är väsensskild från den
metod som USA använder sig av. Medlemsstaterna måste
skynda på att uppnå sina åtaganden enligt
överenskommelsen om en krishanteringsstyrka. En
uppgift som behöver diskuteras och lösas är det
gemensamma behovet av logistisk kapacitet i
krishanteringsarbetet. Innan det
konfliktförebyggande arbetet har utvecklats fullt
ut, är det enligt Centerpartiet inte aktuellt att
diskutera ett eventuellt bildande av ett gemensamt
försvar. Vad ovan anförts om prioritering av det
konfliktförebyggande arbetet bör ges regeringen till
känna (yrkande 24).

Miljöpartiet anför i motion K13 att i artikel I-39
fastslås att utrikes- och säkerhetspolitik normalt
beslutas enhälligt, men att Europeiska rådet
enhälligt kan besluta att beslut ska fattas med
kvalificerad majoritet! Det behövs alltså ingen
fördragsändring för detta. Detta är en av de
tidigare nämnda ”passerellerna” (artikel I-39:8).
Genom denna skrivning kan Sveriges politiker godta
att den utrikespolitiska vetorätten försvinner utan
att folket tillfrågas i ett val. Bakgrunden till
denna lösning motiveras i en kommentar av konventets
presidium: ”Presidiet anser att med tanke på de
motsättningar som råder är det bäst att behålla
enhällighet som allmän princip men att medge flera
undantag från denna regel ...” Förslaget till EU-
konstitution innebär på detta område att man
påbörjar avvecklingen av den utrikespolitiska
vetorätten. Miljöpartiet har inget emot
utrikespolitiskt samarbete inom EU, men säger
bestämt nej till att ett land ska kunna påtvingas
ett visst utrikespolitiskt agerande av en majoritet
(yrkande 36).

Motionärerna menar vidare att en annan sak som
inte kan lämnas utan kommentar är målsättningarna
för den gemensamma utrikespolitiken i artikel I-3.4,
i vilken man anger en lång rad mål som EU ska bidra
till i omvärlden, däribland fred och säkerhet. En
sak är anmärkningsvärd genom sin frånvaro:
demokratins främjande. Främjandet av demokrati anges
inte som ett mål, vilket är betänkligt med tanke på
den historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har
av att stödja brutala och repressiva regimer. Varje
anledning till misstanke om en fortsättning av denna
politik på unionsnivå är helt oacceptabel, och det
vore därför en fördel om främjandet av demokratin
uttryckligen kunde skrivas in som en av
målsättningarna för unionens utrikespolitik (yrkande
37).

Utrikesministern

Utrikesministerns föreslagna roll, anför Moderata
samlingspartiet i motion K10, som ordförande i rådet
för utrikesfrågor är ett avsteg från principen om
kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget i
denna del är dikterat av önskemålet från utomstående
länder att ha kontinuitet i relationen med EU vad
avser den del av utrikesagerandet som ligger under
rådet. Moderata samlingspartiet kan acceptera
förslaget, men även denna problematik skulle
underlättas om det verkställande ansvaret för
utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen
(yrkande 18).

Att sammanföra de två uppgifterna i rådet och
kommissionen i en roll, utrikesministerns, är
nödvändigt för att stärka EU:s utrikespolitiska
röst. Folkpartiet motsätter sig dock i motion K12,
liksom regeringen, att utrikesministern ska agera
ordförande i rådet för yttre förbindelser. Det kan
leda till en olycklig sammanblandning av rådets och
kommissionens respektive roller. Inom
utrikespolitiken har rådet en tydligt
beslutsfattande funktion medan kommissionen har en
mer exekutiv och verkställande roll. Den
rollfördelningen bör vara så klar och tydlig som
möjligt (yrkande 12).
Kristdemokraterna instämmer i motion K8 i
konventets ambition att förbättra den
utrikespolitiska samordningen och tydliggöra EU som
aktör i utrikesfrågor. Den konstruktion som
konventet föreslår riskerar dock att sammanblanda
rådets respektive kommissionens skilda roller.
Kristdemokraterna instämmer med regeringens
bedömning att utrikesministern inte bör vara
ordförande i rådet för externa relationer. I stället
förordar Kristdemokraterna, liksom regeringen, ett
roterande ordförandeskap (yrkande 12).

Vänsterpartiet anför i motion K9 att en struktur där
en person sitter på två politiska mandat samtidigt
inte är önskvärd då utrikes- och säkerhetspolitiken
företrädesvis bör betraktas som en nationell
bestämmandefråga. Tillsättningen av posten som EU:s
utrikespolitiska talesman var i sig ett led i en
utveckling mot ökad överstatlighet i
utrikespolitiska frågor. Det är den svenska
utrikesministern som är och ska förbli
talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges
utrikespolitik. Därför bör varje förslag som
utvecklar och förstärker unionens gemensamma
utrikespolitik avfärdas. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna (yrkande 8).

Centerpartiets förslag i motion K2 är att
utrikesministern placeras i rådet, eftersom Centern
i sitt alternativ har renodlat kommissionens roll
till ett verkställande organ (yrkande 12).

Miljöpartiet erinrar i motion K13 om att enligt
konventets förslag ska utrikesministern ha ett
mycket brett mandat. Han eller hon ska både
utforma förslag och verkställa politiken. Han
eller hon ska också vara inblandad i EU:s
strukturerade militärarbete. På en och samma
gång ska utrikesministern vara viceordförande i
EU-kommissionen och ordförande för rådet för
EU:s utrikesministrar. Denna roll är för bred,
den kan leda till intressekonflikter och bör
redan på dessa grunder avvisas. Syftet med
konventets förslag är att utveckla en
utrikespolitik för hela EU. Motionärerna tycker
inte att det är något självändamål att
institutionalisera och styra utrikespolitiken
för EU:s 25 sinsemellan ofta mycket olika
medlemsländer. Här, som så ofta annars, menar
motionärerna att mångfald kan vara en fördel.
Risken med en utrikespolitik på EU-nivå är att
det civila samhällets och de folkliga
krafternas inflytande minskar. Inrättandet av
en utrikesminister på EU-nivå är ett tydligt
och viktigt steg mot förverkligandet av en
utrikespolitik för EU, vilket motionärerna
motsätter sig (yrkandena 6 och 7).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis ställa sig bakom den
grundläggande analysen och problemformuleringen från
konventet, nämligen att det finns utrymme för ökad
politisk samordning och samverkan i EU:s yttre
agerande. Med den problemformuleringen blir det
logiskt att söka utveckla de instrument och
lösningar som främjar samverkan mellan olika
aktörer, institutioner och politikområden. Som
utskottet anfört tidigare (bet. 2002/03:KUU2) finns
det flera dimensioner där ökad samverkan är
önskvärd:

mellan olika politikområden (t.ex.
utrikeshandel, GUSP, hållbar utveckling,
utvecklingssamarbete samt asyl- och
migrationsfrågor),

mellan medlemsstaterna,
mellan EU:s institutioner samt
mellan inre och yttre agerande.

Konventets förslag innebär tydliga möjligheter till
förstärkt samverkan avseende dessa aspekter och
därmed en förstärkning av den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. Detta ligger i Sveriges
intresse. Genom att Sverige kan agera genom unionen
stärks Sveriges röst i världen. Utskottet välkomnar
således i stora drag den förstärkning av den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som
konventets förslag innebär.

Avskaffandet av pelarstrukturen underlättar ökad
samordning när det gäller EU:s yttre agerande. Den
nya samlade målparagrafen för EU:s yttre agerande är
ett exempel. Det är första gången en sådan kan
formuleras, eftersom den tidigare uppdelningen
mellan yttre agerande i första respektive andra
pelaren gjort det omöjligt att samla alla element i
politiken på ett ställe i fördraget.
Som regeringen påpekar kan många av
konventsförslagen utgöra positiva bidrag till
unionens framtida förmåga att förebygga konflikter
och hantera internationella kriser. Inget av
förslagen påverkar Sveriges möjligheter att
fortsätta föra en militärt alliansfri politik. Inget
av förslagen påverkar heller dagens situation vad
gäller mandat från FN:s säkerhetsråd.
När det gäller motionsyrkandet om att demokratins
främjande inte nämns som ett mål i artikel I-3.4
vill utskottet erinra om den nya målartikeln, III-
193, som inleder avdelningen i del III om unionens
yttre åtgärder. Där nämns demokrati som en av de
principer som unionens åtgärder på den
internationella arenan ska utgå från. Vidare sägs
att unionen ska bidra till att konsolidera och
stödja demokrati.
Utskottet ställer sig bakom regeringens
utgångspunkter i denna del. Motionerna, varav vissa
i varierande grad kan anses tillgodosedda, avstyrks.
Det gäller motionerna K10 (m) yrkande 28, K12 (fp)
yrkande 11, K8 (kd) yrkande 21, K416 (kd) yrkande
23, K9 (v) yrkandena 22, 23 (delvis) och 27
(delvis), K2 (c) yrkande 24 (delvis) samt K13 (mp)
yrkande 37.

När det gäller beslutsregler vill utskottet erinra
om att pelarstrukturens avskaffande i sig inte
innebär någon tillämpning på utrikespolitiken av
överstatliga beslutsformer som hämtas från dagens
första pelare (EG-fördraget). Konventet föreslår
således särskilda regler för den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. Liksom regeringen välkomnar
utskottet att enhällighet föreslås behållas som
huvudregel. Det är en styrka i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken att den har alla
medlemsstaters stöd. Samtidigt kan konventets
förslag om utökade möjligheter att fatta beslut med
kvalificerad majoritet vid genomförande av den
överenskomna politiken bidra till ökad effektivitet.
Den betydelsefulla möjligheten för enskilda medlems-
stater att kunna motsätta sig antagandet av ett
beslut som ska fattas med kvalificerad majoritet om
det går emot viktiga nationella intressen, liksom
det absoluta kravet på enhällighet i frågor med
militära eller försvarsmässiga konsekvenser,
kvarstår. Varje medlemsstat har vetorätt när det
gäller övergång till beslut med kvalificerad
majoritet enligt artikel I-39.8.

Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna K9 (v) yrkande 21 och K13 (mp)
yrkande 36.

Utrikesministern

Utskottet vill se förslaget om att inrätta en
utrikesminister mot bakgrund av konventets generella
ansats beträffande den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Utgångspunkten har varit att öka
effektiviteten i arbetet, förbättra samordningen och
samstämmigheten mellan olika områden av unionens
yttre åtgärder samt skapa en tydligare
representation gentemot omvärlden. Utskottet delar
detta grundläggande synsätt och anser att förslaget
om en utrikesminister kan passa in väl i denna
ansats.

Samtidigt bör utrikesministerfunktionen utformas
så att en sammanblandning av rådets respektive
kommissionens skilda roller undviks. Som regeringen
anför förefaller det vidare mindre lämpligt att låta
unionens utrikesminister ha ordförandeposten då
beslut fattas i rådet, samtidigt som han eller hon
har ett tydligt ansvar för initiativ och
genomförande. Utrikesministern bör ha ett effektivt
administrativt stöd inom ramen för kommissionens och
rådets nuvarande resurser.
Utskottet stöder således regeringens
utgångspunkter. Motionerna K10 (m) yrkande 18, K12
(fp) yrkande 12, K8 (kd) yrkande 12, K9 (v) yrkande
8, K2 (c) yrkande 12 samt K13 (mp) yrkandena 6 och 7
avstyrks.

Försvarsfrågor

Motioner

Moderata samlingspartiet välkomnar (K10 yrkande 29)
konventets förslag att stärka den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken. Det är särskilt
viktigt att öka EU:s förmåga till krishantering,
vilket ställer krav på att ställa nödvändiga
resurser till förfogande. Däremot är förslaget om
s.k. strukturerat samarbete överflödigt eftersom
samarbetet i sin militära del bygger på en s.k.
koalition av de frivilliga.

Folkpartiet liberalerna avvisar i K12 yrkande 13
alla tankar på ett EU-försvar och tillbakavisar
tanken på att vissa EU-länder ska kunna gå före
eller utfärda försvarsgarantier för varandra och
därmed driva försvarspolitik i EU:s namn. I motion
Fö243 yrkande 2 av Allan Widman m.fl. (fp) framförs
samma synpunkt.

Kristdemokraterna är positiva till (K8 yrkande 24)
att konventet föreslår en vidareutveckling av
unionens konfliktförebyggande och fredsfrämjande
verksamhet och anser att EU:s medlemsstater bör öka
kapaciteten för fredsfrämjande insatser.
Kristdemokraterna accepterar vidare idén med ett
fördjupat samarbete på försvarsområdet (yrkande 22)
mellan de länder som så önskar förutsatt att det
bygger på frivillighet och att samarbetet hålls inom
EU:s institutioner. Kristdemokraterna motsätter sig
tvingande ömsesidiga försvarsgarantier (yrkande 23).

Vänsterpartiet framhåller i K9 yrkande 23 (delvis)
att regeringen med kraft måste avvisa alla förslag
som leder till att EU utvecklas till en militär
allians och tar med bestämdhet avstånd från alla
förslag och tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut
(yrkande 27, delvis). Alliansfriheten måste värnas
(yrkande 24). Det måste vidare stå klart att EU:s
styrkor endast kan användas efter beslut i FN:s
säkerhetsråd. Utan ett klart uttalat mandat av FN
leder tankarna till uppbyggandet av en ny supermakt
i Europa (yrkande 26).

Centerpartiet anser (K2 yrkande 24, delvis) att
konventets förslag för att förbättra EU:s
möjligheter till det internationella fredsfrämjandet
utanför unionens gränser är bra. Centerpartiet
ställer sig bakom att krishanteringsuppgifterna, de
s.k. Petersbergsuppgifterna, vidareutvecklas. Men
det är viktigt att det konfliktförebyggande arbetet
prioriteras. Innan detta har utvecklats fullt ut är
det för tidigt att diskutera ett eventuellt bildande
av ett gemensamt försvar.

Miljöpartiet de gröna anser (K13 yrkandena 30–34)
att om EU utvecklas i den riktning som anges i
förslaget till fördrag kommer talet om fortsatt
svensk alliansfrihet inte längre vara hållbart.
Sverige bör använda sitt veto mot de
försvarspolitiska ambitioner som förslaget ger
uttryck för. De föreslagna artiklarna om en gemensam
försvarspolitik och att öka sina rustningar bör
strykas ur fördraget. Om fördraget ger möjlighet
till s.k. strukturerat samarbete är risken uppenbar
att medlemsstaterna inte garanteras insyn och
politisk kontroll över de militära insatser som görs
i EU:s namn. EU riskerar att delas upp i ett A-lag
och ett B-lag.

Försvarsutskottets yttrande

Försvarsutskottet delar i sitt yttrande (FöU3y)
regeringens bedömning att det finns ett behov inom
hela Europa av att effektivisera och samordna sina
resurser bl.a. på det militära kapacitetsområdet, så
att unionen i praktiken bättre ska kunna utnyttja
sin fulla potential som en effektiv fredsfrämjande
kraft. Utskottet noterar att Moderata
samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna och Centerpartiet delar den
principiella inriktningen att EU:s förmåga att
medverka i fredsfrämjande insatser bör breddas,
fördjupas och göras mer effektiv. Utskottet bedömer
att dessa motionärers ståndpunkter ligger väl i
linje med regeringens i detta avseende. Genom det
breda spektrum till fredsfrämjande insatser som
skapas inom EU blir unionen ett bra komplement till
Natos förmåga i det avseendet.

Utskottet anser liksom regeringen att ambitionen
bör vara att alla medlemsstater aktivt ska kunna
delta i detta arbete vilket bör ske inom EU:s
institutioner. Utgångspunkten bör för Sveriges del
sålunda vara att alla fredsfrämjande insatser som
sker i EU:s namn – i synnerhet militära – ska ske på
ett sådant sätt att alla medlemsstater ges insyn i
och kontroll över insatserna.
Utskottet delar bedömningen att förslaget om att
de stater som så vill ska kunna utfärda ömsesidiga
försvarsgarantier inom unionens ram kan skapa
onödiga skiljelinjer mellan medlemsstaterna och
därmed försämra möjligheterna att gemensamt
formulera en sammanhållen politik gentemot
omvärlden. För de stater som önskar utfärda sådana
garantier finns ju redan en allians som har bl.a.
det syftet – Nato. Unionen bör undvika att skapa
spänningar i den transatlantiska länken och till
Nato. Utskottet tillstyrker sålunda regeringens
utgångspunkt.
Till denna del av försvarsutskottets yttrande har
fogats avvikande meningar från företrädare för
Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet
respektive Miljöpartiet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning och
noterar att det i konventets slutdokument inte finns
något förslag om ömsesidiga försvarsgarantier.
Enligt utskottets mening skall EU inte utvecklas
till en militär allians med bindande
försvarsgarantier. Motionerna K10 (m) yrkande 29,
K12 (fp) yrkande 13, K8 (kd) yrkandena 22–24, K9 (v)
yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis), K2
(c) yrkande 24 delvis, K13 (mp) yrkandena 30–34 samt
Fö243 (fp) yrkande 2 avstyrks.

Försvarsmateriel

Regeringens skrivelse

För att förbättra unionens möjligheter att genomföra
krishanteringsinsatser anser konventet att
medlemsstaterna bättre behöver samordna och utveckla
de militära resurser som ställs till unionens
förfogande. För att underlätta detta arbete föreslår
konventet att en europeisk byrå för
försvarsmateriel, forskning och militära resurser
inrättas.

Regeringens utgångspunkt är att unionens
målsättningar om att förebygga och hantera konflik-
ter ibland kan hindras av att otillräckliga resurser
ställs till unionens förfogande. Med ökad
mellanstatlig samordning kan EU:s möjligheter att
bidra till internationell krishantering förbättras.
Svenskt deltagande i EU:s krishanteringsinsatser och
frågan om hur de svenska bidragen till EU:s
krishanteringsverksamhet ska se ut kommer med
konventets förslag, precis som i dag, att vara
föremål för nationella beslut. Genom att på
frivillighetens grund samordna visst ka-
pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan
medlemsstaterna förbättra sina egna resurser och
göra dem mer kostnadseffektiva.
Försvarsmaterielbyrån bör enligt regeringens mening
inte regleras i detalj i fördraget.

Motionerna

Folkpartiet liberalerna avvisar ett europeiskt
samarbete på försvarsmaterielsidan som riskerar att
exkludera Nato, och då särskilt USA, på ett område
där alla Natoländer bör delta på lika villkor.
Därför avvisar partiet i motion K12 yrkande 14 ett
fördragsfäst EU-samarbete vad gäller
försvarsmateriel.

Kristdemokraterna ställer sig positiva till ett
vidgat europeiskt försvarsmaterielsamarbete som även
gör det möjligt med ett fortsatt nära samarbete med
USA och andra länder utanför Europa. Grundläggande
för Sverige är att samarbetet i detta avseende
bygger på frivilligt ingångna avtal (K8 yrkande 25).
Vänsterpartiet avvisar alla förslag som leder till
att EU utvecklas till en militär allians, således
även förslaget att inrätta en försvarsmaterielbyrå
(K9 yrkande 23 i denna del).
Centerpartiet anser att samarbetet inom
försvarsmaterielområdet är välkommet.
Konventsförslaget om byråns uppgifter är emellertid
för detaljerat. Det behövs vidare en utredning om
hur existerande samarbeten på
försvarsmaterielområdet ska kopplas till byrån (K2
yrkande 25).
Miljöpartiet de gröna avvisar (K13 yrkande 40)
förslaget till en europeisk försvarsmaterielbyrå.
Det är oklart vilka befogenheter som byrån ska ha.

Försvarsutskottets yttrande

Konventets förslag innebär, anför försvarsutskottet
i sitt yttrande (FöU3y), att omfattningen och
karaktären av Sveriges deltagande i EU:s
krishanteringsinsatser ska – precis som i dag –
bestämmas av Sveriges riksdag och regering.
Utskottet delar regeringens bedömning att genom att
på frivillighetens grund samordna visst ka-
pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan
medlemsstaterna sannolikt förbättra sina egna
resurser sammantaget och därmed göra dem mer
kostnadseffektiva.

Utskottet vill emellertid understryka betydelsen
av att Sveriges bi- och multilaterala
försvarsmaterielsamarbete kan fortsätta, t.ex. inom
ramen för det s.k. sexnationssamarbetet samt med de
nordiska länderna, vilket riksdagen redan har ställt
sig bakom. Det är även angeläget att Sverige kan
fortsätta ett nära samarbete med USA och andra
länder utanför Europa. Utskottet tillstyrker därför
regeringens utgångspunkt att byråns närmare
uppgifter m.m. inte bör detaljregleras i fördraget.
Miljöpartiet avvisar i en avvikande mening
förslaget om en europeisk försvarsbyrå, medan
Folkpartiets företrädare i en annan avvikande mening
är skeptiska.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning.
Motionerna K12 (fp) yrkande 14, K8 (kd) yrkande 25,
K9 (v) yrkande 23 i denna del, K2 (c) yrkande 25
samt K13 (mp) yrkande 40 avstyrks därmed.

Den gemensamma handelspolitiken

Konventet

Den gemensamma handelspolitiken behandlar unionens
yttre handelspolitik, dvs. gentemot tredje land.
Konventet föreslår ett flertal ändringar i
bestämmelserna om den gemensamma handelspolitiken.

Den gemensamma handelspolitiken föreslås omfatta
även utländska direktinvesteringar, vilket inte är
fallet i dag.
Konventets förslag innebär vidare att handel med
tjänster inom utbildning, folkhälsa och de sociala
sektorerna också ska omfattas av de allmänna
principerna för den gemensamma handelspolitiken.
Enligt förslaget ska Europaparlamentet ges en
förstärkt roll på handelspolitikens område genom att
de åtgärder som krävs för att genomföra den
gemensamma handelspolitiken ska antas enligt
medbeslutandeförfarandet. Vidare krävs parlamentets
samtycke vid ingående av internationella
handelsavtal.
Beslutsfattande med kvalificerad majoritet ska
enligt förslaget vara huvudregel i rådet vid
förhandlingar om och ingående av internationella
avtal. Enhällighet föreslås dock krävas på områden
som rör handel med tjänster som innebär personers
rörlighet samt handelsrelaterade aspekter av
immateriella rättigheter, i de fall interna regler
förutsätter enhällighet. Enhällighet föreslås också
gälla på området kulturella och audiovisuella
tjänster i de fall där sådana avtal riskerar att
skada unionens kulturella och språkliga mångfald.
Särskilda bestämmelser föreslås också fortsatt gälla
på transportområdet.

Regeringens utgångspunkter

Det är bra att unionens kompetens att agera inom den
gemensamma handelspolitiken tydliggörs. Unionens
handlingskraft vid internationella
handelsförhandlingar bör upprätthållas genom att
nuvarande ordning med en begränsad roll för
Europaparlamentet bevaras. I allmänhet välkomnas
möjligheten att tillämpa kvalificerad majoritet som
beslutsregel. Utgångspunkten bör dock vara att
balansera intresset av en öppen och effektiv
handelspolitik med en möjlighet till nationellt
inflytande i vissa specifika tjänstesektorer. Regler
för beslutsfattande som rör EU:s externa
handelspolitik bör därför motsvara gällande regler
för interna beslut inom EU, dvs. i det fall interna
regler förutsätter enhällighet ska också motsvarande
externa beslut fattas med enhällighet. Enhällighet
bör vidare alltid gälla som beslutsregel vid
ingående av handelsavtal inom vissa tjänstesektorer
som har nära anknytning till nationell politik, i
det fall avtalen går längre i harmoniseringsgrad än
vad som gäller internt inom EU. Detta bör inte bara,
som konventet föreslår, gälla kulturtjänster och
audiovisuella tjänster utan även utbildningstjänster
samt sociala tjänster och tjänster som rör
människors hälsa. Det bör också övervägas om det
finns behov av att förtydliga medlemsstaternas rätt
att upprätthålla vissa statliga monopol även inom
den gemensamma handelspolitiken.

Motionen

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10
förslagen på handelsområdet men anser att de bör gå
längre. Motionärerna anser att det är särskilt
glädjande att unionen sätter som mål att gradvis
avskaffa alla restriktioner för internationell
handel. Beslut om ingående av handelsavtal inom
tjänstesektorerna bör fattas på samma sätt som när
det gäller varuhandel, det vill säga med
kvalificerad majoritet. Moderata samlingspartiet
anser, till skillnad från regeringen, att det inte
bör finnas något särskilt skydd för att upprätthålla
statliga monopol (yrkande 30).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att vid
ingående av handelsavtal inom vissa tjänstesektorer
som har nära anknytning till nationell politik bör,
om avtalen går längre i harmoniseringsgrad än vad
som gäller internt inom EU, enhällighet gälla som
beslutsregel. Det bör, som regeringen anför,
övervägas om det finns behov av att förtydliga
medlemsstaternas rätt att upprätthålla vissa
statliga monopol även inom den gemensamma
handelspolitiken.

Motion K10 (m) yrkande 30 avstyrks därmed.

Samarbete med tredjeland

Gemensamma mål och principer blir genom konventets
förslag styrande för unionens yttre agerande
inklusive utvecklingssamarbete, ekonomiskt,
finansiellt och tekniskt samarbete samt humanitärt
bistånd. Målen har utvecklats något i förhållande
till nuvarande fördrag och inbegriper bl.a. hållbar
utveckling och fattigdomsbekämpning, förebyggande av
konflikter samt respekt för demokrati och mänskliga
rättigheter.

Inom utvecklingssamarbetet föreslås att
fattigdomsbekämpning ska vara det främsta målet.
Samstämmighet mellan olika politikområden slås fast
som princip genom att unionen ska ta hänsyn till
målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av
politik som kan påverka utvecklingsländerna. Vidare
ska unionen och medlemsstaterna uppfylla de
åtaganden och beakta de mål som de har godkänt inom
ramen för FN och andra behöriga internationella
organisationer. Samarbetet med Afrika, Stilla havet
och Västindien föreslås i fortsättningen inte vara
undantaget från det konstitutionella fördragets
bestämmelser.
Förslaget gör en åtskillnad mellan
utvecklingssamarbetet och genomförandet av unionens
ekonomiska, finansiella och tekniska samarbete,
inklusive finansiellt bistånd, med annat tredje land
än utvecklingsländerna. Samarbetet med annat tredje
land ska vara samstämmigt med unionens
utvecklingspolitik och principer och mål för
unionens yttre åtgärder. De närmare villkoren för
genomförandet av samarbetet kan bli föremål för
associeringsavtal mellan unionen och berört tredje
land. Förslaget om det ekonomiska, finansiella och
tekniska samarbetet innehåller också en bestämmelse
om att omedelbart finansiellt bistånd ska kunna
lämnas när situationen så kräver.
Konventet föreslår att unionens humanitära bistånd
även fortsättningsvis ska bestå av att skydda och
stödja människor som drabbats av katastrofer, såsom
krigshandlingar och naturkatastrofer. Konventet
föreslår att en europeisk lag eller ramlag ska
utformas som ramverk för unionens humanitära
biståndsinsatser. Vidare stärks kommissionens
nuvarande möjlighet att främja samordningen mellan
unionens och medlemsstaternas humanitära insatser.
Det understryks att unionens humanitära bistånd ska
baseras på den internationella humanitära rätten och
vara utformat i samstämmighet med andra
internationella organisationers humanitära arbete, i
synnerhet FN:s. Konventet föreslår också att en
europeisk frivilligkår ska inrättas i syfte att,
inom unionens ram, främja bidrag från europeiska
ungdomar till unionens humanitära insatser.

Regeringens utgångspunkter

En utgångspunkt för konventets arbete har varit att
unionens yttre åtgärder ska vara samstämmiga.
Utvecklingssamarbete, ekonomiskt, finansiellt och
tekniskt samarbete med tredje land samt humanitärt
bistånd bör ses som en del av en större helhet. Här
finns således en grund för att bedriva en bred
utvecklingspolitik, där fattigdomsbekämpning utgör
det främsta målet för utvecklingssamarbetet. Genom
att samarbetet med Afrika, Stilla havet och
Västindien inte undantas från dessa bestämmelser
finns inget hinder i det konstitutionella fördraget
för att Europeiska utvecklingsfonden skulle kunna
integreras i den gemensamma EU-budgeten. Det finns
goda skäl att bejaka dessa ambitioner och de
föreslagna förändringarna.

Förslaget om omedelbart finansiellt bistånd till
tredje land bör klargöras ytterligare. Det är
tveksamt om en bestämmelse av detta slag är
motiverad. Det konstitutionella fördraget bör också
tydligare markera de humanitära grundprinciperna om
neutralitet och oberoende, i enlighet med vedertagen
internationell humanitär praxis. Den humanitära
verksamheten bör bedrivas oberoende av politiska,
ekonomiska, militära eller andra icke-humanitära
intressen.

Motionen

Detta politikområde föreslås i konventets förslag få
fattigdomsbekämpning som övergripande mål.
Folkpartiet anser i motion K12 att demokrati i
stället bör vara det överordnade målet för bistånd
(yrkande 17).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen
för närvarande bereder regeringens proposition
Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global
utveckling (prop. 2002/03:122). Propositionen
grundar sig på SOU 2001:96 En rättvisare värld utan
fattigdom som avgavs av den parlamentariskt
tillsatta kommittén om Sveriges politik för global
utveckling (Globkom).

Propositionens förslag fokuserar på att Sverige
bör föra en sammanhållen politik för global
utveckling. Politiken bör enligt propositionen utgå
från en helhetssyn på utvecklingens drivkrafter och
på de åtgärder som krävs för att uppnå en rättvis
och hållbar global utveckling i hela världen. Den
bör omfatta alla politikområden.
Enligt utskottets uppfattning bör dessa riktlinjer
kunna gälla också på EU-nivå. Som anförs i
proposition 2002/03:122 (s. 52 f.) bör Sverige
aktivt arbeta för bättre samstämmighet i EU:s
politik i relation till utvecklingsländer och för
att utvecklingsaspekter beaktas inom alla EU:s
politikområden.
Enligt utskottets uppfattning innebär konventets
förslag ökade möjligheter till en sammanhållen
politik för det humanitära biståndet. Unionens
samlade politik för yttre åtgärder kan stärkas genom
att pelarstrukturen avskaffas.

När det gäller målen för utvecklingspolitiken vill
utskottet erinra om att det i den första artikeln i
avsnittet om utvecklingssamarbete (artikel III-
218.1) anges att unionens politik ska föras inom
ramen för principerna och målen för unionens yttre
åtgärder. Den nya målartikeln, III-193, inleder
avdelningen i del III om unionens yttre åtgärder.
Där nämns demokrati som en av de principer som
unionens åtgärder på den internationella arenan ska
utgå från. Vidare sägs att unionen ska bidra till
att konsolidera och stödja demokrati. Detta gäller
således också för utvecklingssamarbetet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
K12 (fp) yrkande 17.

Sanktioner

Konventet

Konventet föreslår att de nuvarande artiklarna om
sanktioner i EG-fördraget sammanförs till en
artikel. Det föreslås att möjligheten för
medlemsstaterna att i brådskande fall vidta ensidiga
restriktiva åtgärder försvinner. En nyhet är också
förslaget om en särskild rättslig grund om
sanktioner mot fysiska och juridiska personer samt
icke-statliga grupper och enheter. Sanktioner mot
personer, grupper och enheter används redan i viss
utsträckning. I dag saknas dock en specifik rättslig
grund för detta. Enligt förslaget ska unionens
utrikesminister och kommissionen tillsammans lägga
fram förslag till åtgärder, vilka ska antas med
kvalificerad majoritet av rådet. Rådet ska
underrätta Europaparlamentet om detta.

Konventet föreslår också en särskild rättslig
grund för åtgärder avseende kapitalrörelser och
betalningar i fördragets kapitel om detta. Om det är
nödvändigt för att uppnå målen på området för
frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt när det
gäller att förebygga och bekämpa organiserad
brottslighet, terrorism och människohandel, får
enligt konventets förslag en ram för åtgärder
avseende kapitalrörelser och betalningar, såsom
frysning av tillgångar, fastställas i europeiska
lagar. Enligt förslaget ska kommissionen lägga fram
förslag till åtgärder, vilka ska antas med
kvalificerad majoritet av ministerrådet.

Regeringens utgångspunkter

Konventets förslag innebär en förenkling av
nuvarande regelverk. En kombination av nuvarande
artiklar i EG-fördraget utgör i dag rättslig grund
för flertalet förordningar om ekonomiska sanktioner.
Det är angeläget att i alla sammanhang överväga
lämpliga avgränsningar av den rättsliga grunden för
sanktioner, och en viktig uppgift i det fortsatta
arbetet blir att bevaka att det finns garantier för
att sanktioner som beslutas eller genomförs av
unionen får en utformning som inte står i strid med
grundläggande rättssäkerhetskrav.

Motionen

Förslaget om att ministerrådet ska kunna ta beslut
med kvalificerad majoritet om ekonomiska sanktioner
mot enskilda och grupper bör, menar miljöpartiet i
motion K13, läsas i ljuset av skandalen med de
utpekade s.k. somaliasvenskarna. En sådan paragraf
får inte inrättas utan att grundläggande
rättssäkerhetskrav är tillgodosedda. Det kan också
ifrågasättas om det verkligen är en lämplig uppgift
för EU:s ministerråd att ägna sig åt att frysa
privatpersoners bankkonton. Den sortens beslut bör
inte vara en uppgift för politiker utan i första
hand en angelägenhet för rättssystemet (yrkande 38).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill, i likhet med vad som anförs i
skrivelsen, betona att det är viktigt att det finns
garantier för att sanktioner som beslutas eller
genomförs av unionen får en utformning som inte står
i strid med grundläggande rättssäkerhetskrav. Det är
möjligt att införlivandet av EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna kan vara ett verktyg för
detta. Utskottet förutsätter att regeringen noga
bevakar frågan om rättssäkerhet.

Motion K13 (mp) yrkande 38 kan därmed avstyrkas.

Internationella avtal

Konventet

I och med att EU får status som juridisk person och
pelarstrukturen avskaffas föreslås att samtliga
bestämmelser som rör förhandling och ingående av
internationella avtal mellan EU och tredje land och
internationella organisationer sammanförs i en
bestämmelse. Avtal som unionen ingår föreslås vara
bindande för unionens institutioner och för dess
medlemsstater.

Oavsett vilket område avtalet gäller föreslås rå-
det ge bemyndigande att inleda förhandlingar och
utfärda förhandlingsdirektiv samt ingå de avtal som
förhandlats fram. Rådet ska som huvudregel fatta
beslut med kvalificerad majoritet, utom i frågor där
enhällighet krävs för interna beslut samt när det
gäller associeringsavtal och unionens anslutning
till Europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen).
Med undantag av sådana avtal som endast rör den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska rådet
höra Europaparlamentet innan det antar ett beslut om
ingående av avtalet. Europaparlamentets godkännande
ska krävas när det gäller associeringsavtal,
unionens anslutning till Europakonventionen, avtal
som skapar en särskild institutionell ram genom att
samarbetsförfaranden inrättas, avtal som har
betydande budgetmässiga följder för unionen samt
avtal som omfattar områden för vilka
lagstiftningsförfarandet ska tillämpas.

Regeringens utgångspunkter

Förslaget innebär att unionen uttryckligen ges
befogenhet att ingå internationella avtal på
samtliga områden som omfattas av unionens
behörighet. Detta välkomnas eftersom det inverkar
positivt på unionens roll på den internationella
arenan, vilket är av yttersta vikt i internationella
förbindelser med tredje land och internationella
organisationer. Dessutom innebär förslaget om en
enda bestämmelse med förfarande för förhandling och
ingående av avtal att nuvarande beslutsförfaranden
förenklas och effektiviseras.

Motionerna

I motion K8 anför kristdemokraterna att det
förhållandet att EU tillåts ingå internationella
avtal är en viktig faktor i EU:s utveckling som en
betydande internationell aktör. Alla åtgärder för
att öka unionens möjligheter att agera i
internationella sammanhang bör uppmuntras. Unionens
unika struktur, omfattning och enorma resursinnehav
ger EU ett alldeles extra stort ansvar gentemot
omvärlden. Ett ansvar som bl.a. innebär att angripa
globala problem som rör fattigdom, hunger,
humanitära kriser och gränsöverskridande
miljöförstöring. Detta får inte till något pris
hamna i skymundan i framtidsdebatten. EU verkar
också som en viktig samverkansmodell för en positiv
utveckling i flera regioner, däribland i Afrika och
för den Afrikanska unionen, AU (yrkande 26).

Miljöpartiet ser i motion K13 inget självändamål i
att EU-ländernas insatser i internationella
organisationer och förhandlingar harmoniseras.
Motionärerna ser i stället en stor fördel i att
olika länder ges möjlighet att driva olika linjer.
Sverige borde ha en egen röst i världen i stället
för att sitta tyst i EU-kollektivet. Under toppmötet
i Johannesburg satt Sverige tyst när de rika
länderna ville driva igenom avtal mot de fattiga
ländernas vilja. Det ankom på Norge och Schweiz att
från nordländernas sida föra talan för en mer
solidarisk politik. Det gjorde de med framgång, och
tillsammans med utvecklingsländerna kunde man
avfärda de bakåtsträvande förslagen. Motionärerna
tror att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle
få större genomslag i arbetet för en rättvisare
värld än ett land som blekt och suddat ut sin profil
för att solidarisera sig med EU-kollektivet. Det är
i detta ljus motionärerna ser förslaget om att EU
ska ges rätt att förhandla och ingå avtal på egen
hand, och förslaget bör därför avstyrkas (yrkande
39).

Motion K13 (mp) yrkande 29 om att EU inte ska ges
status som juridisk person har behandlats ovan i
avsnittet om unionens struktur.

Utskottets ställningstagande

Konventets samlade förslag rörande yttre åtgärder
innebär att EU kan agera mer sammanhållet på den
internationella arenan. Utskottet välkomnar detta
och ser förslaget rörande internationella avtal som
en del av den övergripande strävan att stärka EU som
internationell aktör.

Som utskottet anfört ovan ligger en förstärkning
av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i
Sveriges intresse. Genom att Sverige kan agera genom
unionen stärks Sveriges röst i världen.
Motionerna K8 (kd) yrkande 26 och K13 (mp) yrkande
39 kan därmed avstyrkas.

Solidaritetsklausul

Konventet

Konventet föreslår en klausul som förklarar att alla
unionens tillgängliga instrument ska kunna utnyttjas
för att förhindra terroristhot inom EU, skydda de
demokratiska institutionerna och civilbefolkningen
vid en eventuell terroristattack samt bistå en
medlemsstat som drabbas av en terroristattack, en
annan av människor skapad katastrof eller en
naturkatastrof. Skulle en sådan katastrof inträffa
ska den utsatta medlemsstaten kunna begära hjälp och
assistans från övriga medlemsstater. Beroende på
katastrofens natur skulle därmed alla lämpliga
existerande samarbeten inom unionen kunna utnyttjas.
Sådana områden skulle t.ex. kunna vara
räddningstjänstsamordning, polissamarbete samt
användning av militära resurser.

Regeringens utgångspunkter

Solidaritetsklausulen bygger på den politiska
solidaritet som redan i dag finns mellan EU-
länderna. Klausulen uttrycker medlemsstaternas
politiska vilja att solidariskt hjälpa varandra om
en medlemsstat skulle drabbas av en terroristattack,
en annan av människor skapad katastrof eller en
naturkatastrof. Regeringens utgångspunkt är att stöd
från EU:s medlemsstater, precis som i dag, ska vara
frivilligt och ges efter nationella beslut.
Klausulen fastslår att alla instrument som står till
unionens förfogande kan användas. Den innebär inte
bindande försvarsförpliktelser eller skapande av ett
gemensamt försvar. Den är därmed förenlig med vår
militära alliansfrihet. Klausulen innebär inte
heller att unionen överväger s.k. föregripande
insatser. Den tydliggör i stället möjligheterna att
i en katastrofsituation utnyttja de tillgängliga
instrument som finns inom unionen. Detta är en
naturlig utveckling, som möjliggör att unionen
utnyttjas för att skapa ytterligare säkerhet för
sina medborgare.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att den
föreslagna solidaritetsklausulen kodifierar den
solidaritet som bör gälla mellan EU:s medlemsstater
redan i dag. Moderata samlingspartiet välkomnar
därför förslaget (yrkande 31).

Kristdemokraterna anser i motion K8 i likhet med
flera remissinstanser att innebörden av klausulen är
otydlig. Kristdemokraterna anser att definitionen av
vilka nationella åtaganden som avses måste
förtydligas (yrkande 30).

Vänsterpartiet anser i motion K9 att konventets
förslag om en ny solidaritetsklausul skulle innebära
en utvidgning av mandatet för EU:s
krishanteringsförmåga till att omfatta
terroristbekämpning med militära medel. Detta är ett
steg på vägen mot ett kollektivt försvar.
Vänsterpartiet kan således inte ställa sig bakom
tankarna på en solidaritetsklausul (yrkandena 25 och
27 i denna del).

Miljöpartiet de gröna ser i motion K13 helst att
solidaritetsklausulen avvisades. Definitionen av
terroristhot är ytterst luddig och ger möjlighet
till vida tolkningar. Kravet på att även sätta in
militära resurser reser en rad frågor (yrkande 35).

Försvarsutskottets yttrande

Förslaget om en solidaritetsklausul ligger, anför
försvarsutskottet i sitt yttrande (FöU3y), väl i
linje med Sveriges vidgade syn på säkerheten, för
att kunna möta ett bredare spektrum av hot än
tidigare. Detta är en naturlig utveckling, som
möjliggör att unionen utnyttjas för att skapa
ytterligare säkerhet för dess medborgare. Utskottet
delar regeringens uppfattning att klausulen
uttrycker medlemsstaternas strävan att solidariskt
hjälpa varandra om en medlemsstat skulle drabbas av
en terroristattack, en annan av människor skapad
katastrof eller en naturkatastrof. Den tydliggör
möjligheterna att i en katastrofsituation kunna
utnyttja de tillgängliga instrument som finns inom
unionen.

Formuleringen i konventsförslaget är emellertid
otydlig om vilka nationella åtaganden som ytterst
avses, i synnerhet när det gäller användningen av
militära resurser. Utgångspunkten är att stödet –
precis som i dag – ska vara frivilligt och ges efter
de regler för insatsbeslut som redan gäller. Mot den
bakgrunden delar inte utskottet de farhågor som
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna ger uttryck
för. Utskottet tillstyrker regeringens ståndpunkt i
frågan.
I denna del har företrädare för Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet avgett
avvikande meningar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning.

Motionerna K10 (m) yrkande 31, K8
(kd) yrkande 30, K9 (v) yrkandena 25
och 27 (delvis) och K13 (mp) yrkande
35 avstyrks därmed.

Andra politikområden

I detta avsnitt behandlas konventets förslag i del
III i utkastet till konstitutionellt fördrag som
innehåller särbestämmelser om EU:s olika
politikområden. Denna del har, med undantag för
områdena rörande yttre åtgärder, ekonomisk styrning
samt frihet, säkerhet och rättvisa, behandlats
relativt summariskt inom konventet. Syftet har inte
heller varit att ändra i de befintliga
bestämmelserna på övriga områden. Konventets förslag
i del III innebär huvudsakligen en anpassning till
den s.k. lagstiftningsproceduren samt förenklingen
av rättsliga instrument som återfinns i del I.
Främst innebär detta en generell utvidgning av
beslut med kvalificerad majoritet och medbeslutande
för Europaparlamentet. Därtill föreslås nya
rättsliga grunder, bl.a. för energi, rymden och
idrott.

Inre marknaden

Konventet placerar det nuvarande fördragets artiklar
om EU:s inre marknad i ett sammanhållet avsnitt
(artiklarna III-14 till III-68). Innehållet i
artiklarna har inte ändrats i någon större
utsträckning jämfört med nuvarande fördrag utöver en
anpassning till den s.k. lagstiftningsproceduren.

Regeringens utgångspunkter

Konventets förslag bevarar den nuvarande balansen,
ökar användandet av kvalificerad majoritet och har
gjort avsnittet om den inre marknaden mer
överskådligt.

Den inre marknaden har alltid haft en mycket
tydlig och framskjuten plats i EG-fördraget. Detta
bör inte ändras, utan snarare manifesteras
ytterligare. Grunden för den inre marknaden är den
fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och
personer. Sverige är ett starkt handelsberoende land
och den fria rörligheten måste säkerställas så långt
det är möjligt. Undantag från den fria rörligheten
kan vara motiverade på vissa områden, t.ex. när det
gäller en hög skyddsnivå i fråga om hälsa, säkerhet
samt miljö- och konsumentskydd. Det är viktigt att
dessa undantag är klart och tydligt reglerade.
Vidare ska det fortsatt finnas principer för hur
avvägningen ska ske mellan den fria rörligheten och
begränsande av denna. Frågor om den inre marknaden
är även starkt beroende av snabba och konkreta
resultat, inte minst som dess grund utgörs av
rättsakter eller avgöranden från domstolen. Det
föreligger således en klar koppling till ett
effektivt beslutsfattande i EU.

Motionen

Konventsutkastets skrivningar om konkurrensregler
för företag (artikel III-50) inskränker, menar
Miljöpartiet i motion K13, i onödan samarbete mellan
företag i syfte att uppnå specificerade miljömål.
Detta samarbete kan vara av stor betydelse för att
ta till vara miljöengagemanget i näringslivet för
frivilliga åtgärder, som ett komplement till
regleringar eller ekonomiska styrmedel. Det skulle
till exempel kunna inkräkta på möjligheten för
företag att ställa krav på miljöanpassning i sin
upphandling. Artikel III-50.3 skulle därför behöva
ändras till följande: ”Punkt 1 får dock förklaras
icke tillämplig på alla … som bidrar till att
förbättra produktionen eller distributionen av
varor, eller till att främja tekniskt eller
ekonomiskt eller miljömässigt framåtskridande…”
(yrkande 55).

Den inre marknadens konkurrensregler rörande
statsstöd (artikel III-56) medger inte stöd för
miljöskyddsåtgärder. Den vedertagna principen om att
förorenaren ska betala kostnaderna för att
återställa miljön eller vidta åtgärder för att
uppfylla lagkrav bör värnas och snarast stärkas,
även om vissa tillfälliga undantag kan vara
befogade, t.ex. i nya medlemsstater. Men offentligt
stöd bör medges för att t.ex. påskynda införandet av
ny teknik. Därför bör en ny punkt läggas in efter
III-56.3.c som möjliggör ”stöd för att främja
miljöskyddsaktiviteter, som att påskynda införandet
och användning av nya, miljöanpassade processer,
produkter eller tjänster” (yrkande 56).
Konventsutkastets artikel III-40 om den fria
varurörligheten i den inre marknaden anger ökad
handel och ökad konsumtion som mål i sig. Detta är
en vanlig tanke men inte desto mindre fel. Dessa ska
i stället ses som medel för att uppfylla mål som
medborgarnas välbefinnande och andra övergripande
mål för EU. Därför bör III-40.a om ”nödvändigheten
av att främja handelsutbytet mellan medlemsstaterna
och tredjeland” strykas. Eftersom en ökad
konsumtionsnivå i den rika världen knappast kan vara
ett mål i sig bör
III-40.d ändras till ”nödvändigheten av att undvika
allvarliga störningar i medlemsstaternas ekonomier
och av att trygga en förnuftig och miljöanpassad
utveckling av produktionen och en lämplig
konsumtionsnivå inom unionen” (yrkande 59).

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

De frågor som tas upp i de aktuella motionsyrkandena
rör inte primärt miljö- och jordbruksutskottets
område, men i MJU2y behandlas närliggande frågor
(yttrandet behandlas mer fullständigt nedan i
avsnittet om miljöpolitik).

Miljö- och jordbruksutskottet delar i yttrandet
regeringens uppfattning att förbättringar av
miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget
vore önskvärt. Som regeringen anfört motsvarar
konventets förslag om miljöbestämmelserna
(artiklarna III-129 till III-131) i allt väsentligt
de skrivningar om hållbar utveckling och
miljöintegration som finns i nu gällande fördrag.
Ett av unionens mål ska vara en hållbar utveckling
som bland andra mål bygger på en hög miljöskyddsnivå
och en bättre miljö. I artikel 3 och artikel III-4
introduceras hållbar utveckling och en central
bestämmelse om sektorsintegrationen. Förslagen om
miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129
och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med
bestämmelserna i nuvarande fördrag.
Utskottet instämmer med regeringen i att det vore
önskvärt med förbättringar i fördraget när det
gäller tillämpningen av försiktighetsprincipen och
en introduktion i fördraget av den s.k.
substitutionsprincipen. Dessa principer bör beaktas
vid harmonisering och vid tillämpning av
harmoniserade bestämmelser och av fördraget som
sådant. Miljösamarbetet över nationsgränserna är en
av EU:s viktigaste uppgifter, och utskottet anser
att Sverige bör vara mer pådrivande än i dag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att en effektiv inre
marknad ligger i Sveriges och EU:s intresse. Som
regeringen påpekar är Sverige ett starkt
handelsberoende land och den fria rörligheten måste
säkerställas så långt det är möjligt. Miljöskydd kan
motivera undantag från den fria rörligheten men det
är viktigt att dessa undantag är klart definierade
och tydligt reglerade.

Utskottet vill, med instämmande i vad MJU anför i
sitt yttrande, framhålla vikten av att regeringen
driver miljökrav inom olika politikområden i EU-
samarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen
väger av vilka vägar som är framkomliga när det
gäller den inre marknaden.

Någon riksdagens åtgärd är inte
påkallad med anledning av motion K13
(mp) yrkandena 55, 56 och 59 som
därmed avstyrks.

Socialförsäkringsfrågor

Gällande ordning

När det gäller socialförsäkringsförmåner är det en
nationell angelägenhet vilka förmåner ett land ska
erbjuda sina medborgare eller nivån på de förmåner
som finns. Däremot finns EG-regler som samordnar de
nationella socialförsäkringssystemen för att de
personer som flyttar mellan medlemsländerna inte ska
missgynnas när det gäller rätten till social
trygghet liksom för att förhindra att dessa personer
uppbär dubbla förmåner. EG-fördragets artikel 42
innehåller de grundläggande principerna om
sammanläggning och exportabilitet av sociala
förmåner och är således grunden för den sekundära
lagstiftningen på socialförsäkringsområdet. Reglerna
på gemenskapsnivå om samordning återfinns i
förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar
inom gemenskapen samt i tillämpningsförordningen
(EEG) nr 574/72. Artikel 42 i EG-fördraget omfattar
inte egna företagare, men denna grupp har
inkluderats med stöd av bestämmelserna i artikel 308
om fördragsutfyllnad.

Genom Amsterdamfördraget har det skapats en
fördragsmässig grund för EU-medlemsstaternas
samarbete på det sociala området, och följande
artiklar är närmast i fråga när det gäller samarbete
på socialförsäkringsområdet:

Artikel 136: Gemenskapens och medlemsstaternas mål
ska vara att bl.a. åstadkomma ett fullgott socialt
skydd och bekämpa social utslagning. Det följer av
den gemensamma marknaden som främjar harmonisering
av de sociala systemen samt förfaranden i fördraget
och tillnärmningen av bestämmelser i lagar och andra
författningar.

Artikel 137:

1. För att uppnå målen i artikel 136 ska gemenskapen
understödja och komplettera medlemsstaternas
verksamhet inom bl.a.

c. social trygghet och socialt skydd för
arbetstagarna
k. modernisering av systemen för socialt skydd,
utan att det påverkar tillämpningen av punkt c.

2. Rådet beslutar enligt medbeslutandeförfarandet
utom på bl.a. punkt 1 c där rådet ska besluta
enhälligt på förslag av kommissionen efter att ha
hört Europaparlamentet.

4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel
ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att
fastställa de grundläggande principerna för sina
system för social trygghet och ska inte i väsentlig
grad påverka den finansiella jämvikten i dessa.

Konventet

Konventet placerar det nuvarande fördragets artiklar
om EU:s inre marknad i ett sammanhållet avsnitt.
Innehållet i artiklarna har inte ändrats i någon
större utsträckning jämfört med nuvarande fördrag
utöver en anpassning till den s.k.
lagstiftningsproceduren.

Konventets förslag om sociala frågor och
arbetsmarknadsfrågor innebär inga större
förändringar på det sociala området. Utgångspunkten
är liksom i nuvarande fördrag att frågor om
välfärdens utformning utgör nationell kompetens.
Unionens kompetens på detta område handlar främst om
att genomföra åtgärder som främjar samarbetet mellan
medlemsstaterna. Förslaget innebär en anpassning
till det s.k. lagstiftningsförfarandet av
beslutsprocedurerna på detta område.

Regeringens utgångspunkter

När det gäller den inre marknaden anges bl.a. att
konventets förslag bevarar den nuvarande balansen,
ökar användandet av kvalificerad majoritet och har
gjort avsnittet mer överskådligt.

Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och
unionen på det sociala området bör behållas.
Konventets förslag bör därför stödjas. Att beslut
får tas med kvalificerad majoritet möjliggör
framsteg på det sociala området inom den kompetens
som unionen har.

Motionerna

Bo Lundgren m.fl. (m) anger i motion K10 att
utgångspunkten för konventets förslag liksom för
nuvarande fördrag är att frågor om välfärdens
utformning utgör nationell kompetens. I yrkandena 7
och 32 (båda delvis) framhålls vikten av att den
nationella beslutanderätten bibehålls för bl.a.
socialpolitiken och sociala transfereringar.

Vänsterpartiet begär i tre motioner
tillkännagivanden om att regeringen bör verka för
att den nationella beslutanderätten på det sociala
området bevaras. Det gäller motionerna Sf288 av Ulla
Hoffmann m.fl. (v) yrkande 9, Sf360 av Ulla Hoffmann
m.fl. (v) yrkande 1 och Sf242 av Rolf Olsson m.fl.
(v) yrkande 2. I motionerna åberopas bl.a. att EU
enligt konventets förslag kan ta sig kompetens på de
områden man önskar, en allvarlig risk för det
offentliga trygghetssystemet i Sverige. I praktiken
pågår en harmonisering på området som drivs på av
EMU-projektet.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet anför följande i sitt
yttrande (SfU2y). När det gäller
socialförsäkringsförmåner är det en nationell
angelägenhet vilka förmåner ett land ska erbjuda
sina medborgare och nivån på de förmåner som finns.
Däremot finns EG-regler som samordnar de nationella
socialförsäkringssystemen för de personer som
flyttar mellan medlemsländerna, varvid artikel 42
innehåller de grundläggande principerna.

När det gäller medlemsstaternas samarbete på det
sociala området har en fördragsmässig grund införts
genom Amsterdamfördraget.
I sitt yttrande 1999/2000:SfU6y till
utrikesutskottet med anledning av regeringens
skrivelse om verksamheten i EU 1999 angav
socialförsäkringsutskottet att principerna om icke-
diskriminering och likabehandling av EU-medborgare
liksom krav på likabehandling av kvinnor och män
visserligen påverkar utformningen av
socialförsäkringssystemen, men utskottet underströk
att själva utformningen av och innehållet i
medlemsländernas socialförsäkringssystem är en
nationell fråga. Enligt utskottets mening finns, på
vissa håll inom EU, tendenser att bitvis vilja föra
över frågor som rör de nationella sociala
trygghetssystemen till beslutsfattande inom
gemenskapen. Utskottet betonade därför att frågor om
den sociala dimensionen när det gäller en gemensam
strategi för att modernisera social trygghet handlar
om ett samarbete mellan de enskilda medlemsstaterna.
I yttrandet angavs vidare att regeringen i olika
sammanhang och forum inom EU bör markera denna
inställning, något som utskottet i samband med
information om EU-frågor även framfört till
Socialdepartementet.
Utskottet vidhåller detta ställningstagande och
konstaterar att konventets förslag i motsvarande
delar inte innebär någon ändring av EU:s kompetens.
Däremot kommer beslut som grundar sig på den av
konventet föreslagna artikeln III-21 (motsvarande
dagens artikel 42) att fattas enligt huvudregeln för
det vanliga lagstiftningsförfarandet
(medbeslutandeförfarandet), vilket innebär att
rådets beslut kommer att fattas med kvalificerad
majoritet. I dag gäller att rådets beslut måste vara
enhälligt. Det innebär således att beslut om
ändringar i förordning 1408/71 enligt förslaget kan
fattas med kvalificerad majoritet i rådet.
Utskottet ställer sig bakom skrivelsen i dessa
avseenden och avstyrker motionerna Sf242 yrkande 2,
Sf288 yrkande 9 och Sf360 yrkande 1. Även motion K10
yrkandena 7 och 32 (i dessa delar), som får anses
tillgodosedd, avstyrks.
Avvikande meningar har avgetts av företrädarna för
Moderaterna respektive Vänsterpartiet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar socialförsäkringsutskottets
uppfattning.

Motionerna K10 (m) yrkandena 7 (delvis) och 32
(delvis) och Sf242 (v) yrkande 2, Sf288 (v) yrkande
9 och Sf360 (v) yrkande 1 avstyrks.

Sociala frågor och
arbetsmarknadsfrågor – allmänt

Skrivelsen

Regeringen konstaterar i skrivelsen att konventets
förslag inte innebär några större förändringar på
det sociala området.

Dagens kompetensfördelning mellan medlemsstaterna
och unionen på det sociala området bör behållas,
anser regeringen. Konventets förslag bör därför
stödjas. Regeringen konstaterar att omröstning med
kvalificerad majoritet möjliggör framsteg på det
sociala området inom den kompetens som unionen har.
Medbeslutande för Europaparlamentet kan också
övervägas i vissa delar.
En teknisk-juridisk översyn kan behöva göras för
att tillförsäkra att förslaget inte får oönskade
effekter på möjligheterna att införliva EU:s
lagstiftning genom kollektivavtal.
Regeringen konstaterar att det under konventets
arbete visade sig vara svårt att vinna stöd för att
skriva in rätten till gränsöverskridande fackliga
sympatiåtgärder. Enligt regeringen bör frågans läge
på nytt värderas under regeringskonferensen.

Motionerna

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10
yrkande 32 i denna del konventets förslag på det
sociala området eftersom det enligt partiet innebär
att socialpolitiska och sociala transfereringar är
och förblir nationella frågor.

Enligt Vänsterpartiet i motion K9 yrkandena 13 och
16 bör regeringen i regeringskonferensen säkerställa
möjligheten att införliva EU:s lagstiftning genom
kollektivavtal. Där bör regeringen också föra fram
förslag om att föra in rätten till
gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder i
fördraget såsom en form av ”femte frihet”.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU2y)
att det är mycket angeläget att bibehålla nuvarande
möjligheter att genomföra EU-regler på det
arbetsrättsliga området genom kollektivavtal och
detta oavsett om de regler som ska genomföras
tillkommit genom gängse lagstiftningsförfarande
eller med stöd av fördraget genom avtal på
unionsnivå mellan arbetsmarknadens parter. Riksdagen
bör kunna förutsätta att regeringen i
regeringskonferensen kraftfullt verkar för att ett
motsvarande tillvägagångssätt kan användas även
framgent på det socialpolitiska området.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringen i
regeringskonferensen söka vinna gehör för en
reglering i fördraget av rätten till
gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder.
Som framgått står regeringen bakom konventets
förslag om kompetensfördelning på det sociala
området. Utskottet konstaterar att också Moderaterna
stöder konventets förslag på det sociala området.
Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att utskottet
tidigare i sitt yttrande har kommenterat
formuleringarna om ”full sysselsättning” och ”social
marknadsekonomi” som ingår i unionens mål enligt
artikel I-3. Eftersom det bör råda symmetri mellan
fördragets olika delar bör formuleringar om ”hög
sysselsättningsnivå” (artikel III-99) och ”öppen
marknadsekonomi” (artiklarna III-69, III-70 och III-
77) ersättas med begreppen ”full sysselsättning” och
”social marknadsekonomi”.
Utskottet anser att motionerna K10 yrkande 32 i
denna del (m) och K9 yrkandena 13 och 16 (v) bör
avstyrkas.
Avvikande meningar har i denna del fogats till
yttrandet från företrädarna för Moderaterna och
Vänsterpartiet. Företrädarna för m, fp, kd och c
avvisar i en gemensam avvikande mening förslaget om
att fördragsreglera rätten till gränsöverskridande
fackliga sympatiåtgärder.

Arbetsmarknadsutskottet tar i sitt yttrande vidare
upp den öppna samordningsmetoden på
sysselsättningsområdet. Arbetsmarknadsutskottet
anför att EU:s sysselsättningsstrategi genomförs med
hjälp av den öppna samordningsmetoden. Regeringen
har i en skrivelse, 2001/02:187, redovisat Sveriges
genomförande av sysselsättningsstrategin. I sitt
ställningstagande till skrivelsen (bet. 2002/03:AU1)
betonade arbetsmarknadsutskottet vikten av en
nationell förankring av sysselsättningssamarbetet.
Utskottet framhöll att det är angeläget att
samarbetet är förankrat hos arbetsmarknadens parter
och såg positivt på en ökad regional och lokal
förankring av detta.

I EU:s gällande sysselsättningsriktlinjer betonas
att samarbetet med arbetsmarknadens parter bör
uppmuntras nationellt, regionalt och lokalt samt på
sektors- och företagsnivå för att säkerställa att
sysselsättningsstrategin genomförs, bevakas och
följs upp. På såväl nationell nivå som på europeisk
branschövergripande nivå respektive sektorsnivå
uppmanas arbetsmarknadens parter att vara aktiva i
såväl genomförande som rapportering av
sysselsättningsriktlinjerna. Också andra aktörer än
parterna kan bidra till genomförandet av
sysselsättningsstrategin.
Utskottet vill i likhet med LO och TCO i deras
remissvar fästa uppmärksamhet på att det kan finnas
behov av att i fördraget reglera hur bl.a.
arbetsmarknadens parter kan tillföra synpunkter när
den öppna samordningsmetoden används. Detta var
också en fråga som behandlades i konventets
arbetsgrupp Ett socialt Europa. Gruppen förespråkade
i sina slutsatser en reglering av den öppna
samordningsmetoden i fördraget och ansåg att denna
skulle göras på ett sådant sätt att
tillvägagångssätt och olika inblandade aktörers
roller klarläggs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning
rörande sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor och
avstyrker motionerna K10 (m) yrkande 32 i denna del
och K9 (v) yrkande 13.

Utskottet gör samma bedömning som
arbetsmarknadsutskottet när det gäller
gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Därmed
avstyrks motion K9 (v) yrkande 16.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande i
den del som rör samordning mellan
ekonomisk politik och
sysselsättningspolitik har
behandlats ovan i avsnittet om
samordning av den ekonomiska
politiken.

Arbetskraft från tredjeland

Skrivelsen

Den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare
som är lagligen bosatta i unionen bör enligt
regeringen tillnärmas den som medlemsstaternas
medborgare åtnjuter. En viktig rättighet är att ha
tillgång till arbetsmarknaden, på villkor som är
jämförbara med EU-medborgarnas.

Motionen

Moderata samlingspartiet efterlyser i motion K10
yrkande 24 i denna del ett modernt regelverk för
arbetskraftsinvandring. Partiet anser att konventets
förslag om att ge medlemsstaterna rätt att
fastställa hur många tredjelandsmedborgare som ska
beviljas inresa för arbete strider mot idén om en
gemensam invandringspolitik. Förslaget bör därför
avvisas. I stället måste målet vara ett gemensamt
modernt regelverk för arbetskraftsinvandring till
EU.

Arbetsmarknadsutskottet

Utskottet ser positivt på konventets förslag om
arbetskraftsinvandring av tredjelandsmedborgare. Det
innebär ett klargörande av medlemsstaternas rätt att
själva fastställa hur många tredjelandsmedborgare
som får beviljas inresa för att där söka
sysselsättning som arbetstagare eller
egenföretagare.

Som framgått förespråkar regeringen ökad
överensstämmelse mellan den rättsliga ställningen
för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i
unionen och den som medlemsstaternas medborgare
åtnjuter. Utskottet delar denna uppfattning och vill
understryka att en viktig rättighet är att ha
tillgång till arbetsmarknaden, på villkor som är
jämförbara med EU-medborgarnas.
Utskottet anser att motion K10 yrkande 24 i denna
del (m) bör avstyrkas.
Avvikande mening har fogats till yttrandet av
utskottets moderata ledamöter.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning
och avstyrker motion K10 (m) yrkande 24 (delvis).

Arbetsmarknadsparternas roll och den
sociala dialogen

Skrivelsen

Regeringen konstaterar i skrivelsen att de flesta
remissinstanser som uttalat sig om sociala frågor
och arbetsmarknadsfrågor ställer sig positiva till
konventets förslag och att LO, TCO och SACO i sina
remissvar markerar starkt stöd för den föreslagna
bestämmelsen om arbetsmarknadens parter och den
sociala dialogen.

Motionen

Enligt Moderata samlingspartiet i motion K10 yrkande
32 i denna del hade det varit önskvärt att den
rättsliga grunden för den s.k. sociala dialogen hade
tagits bort ur fördraget. Motionärerna anser det
vara odemokratiskt att de avtalsslutande parterna
ges en särställning i den europeiska
lagstiftningsprocessen.

Arbetsmarknadsutskottet

Utskottet ser positivt på den sociala dialogen
mellan arbetsmarknadens parter på Europanivå och kan
konstatera att denna har undergått en betydande
utveckling, inte minst under senare år. Det är
angeläget att arbetsmarknadsparternas roll
uttryckligen erkänns och att den sociala dialogen
får en rättslig grund i fördraget. I ett vidare
perspektiv kan detta också ses som ett uttryck för
vikten av öppenhet och medborgarinflytande inom
unionen.

Som framgått fäster LO, TCO och SACO i sina
remissvar på departementspromemorian Europeiska
konventet om EU:s framtid – Resultat och
utgångspunkter inför nästa regeringskonferens (Ds
2003:36) stor vikt vid den aktuella artikeln.
Svenskt Näringsliv berör i sitt remissvar inte
konventets förslag om reglering i fördraget av
arbetsmarknadens parters roll och den autonoma
sociala dialogen. Däremot har utskottet noterat att
konventets förslag på denna punkt uttryckligen
värdesätts av den europeiska
arbetsgivarorganisationen Unice där Svenskt
Näringsliv är medlem. I en skrivelse den 1 oktober
2003 till rådets ordförande skriver organisationen:
”I egenskap av arbetsmarknadspart, är det också en
nyckelfaktor för Unice att regeringskonferensen
bekräftar konventets förslag att i konstitutionen
starkare erkänna arbetsmarknadsparternas autonomi
och den sociala dialogen.” Unice företräder fler än
16 miljoner privata företag i 28 europeiska länder.
Arbetsmarknadsutskottet vill i detta sammanhang
erinra om att konventets arbetsgrupp Ett socialt
Europa i sina slutsatser (CONV 516/03 den 30 januari
2003) rekommenderade att ”arbetsmarknadsparternas
roll uttryckligen skall erkännas i fördraget och att
lämpliga bestämmelser om konsultationsförfarande
skall ingå i detta liksom att befintliga
tillvägagångssätt för förhandlingar om avtal på
arbetsmarknaden skall stärkas”. I arbetsgruppen
ingick företrädare för bl.a. den svenska riksdagen.
Till skillnad från Moderaterna anser
arbetsmarknadsutskottet att det är viktigt att
artikel I-47 om arbetsmarknadens parter och den
autonoma sociala dialogen återfinns i ett nytt
fördrag. Regeringen bör starkt verka för att så blir
fallet. Utskottet anser därmed att motion K10
yrkande 32 i denna del (m) bör avstyrkas.
Moderata samlingspartiets företrädare har i
avvikande mening förordat att riksdagen bifaller
yrkandet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning
och avstyrker motion K10 (m) yrkande 32 (delvis).

Folkhälsopolitiken och hälso- och
sjukvård

Konventets förslag

Konventets förslag innebär inga sakliga förändringar
på folkhälsoområdet. Utgångspunkten är liksom i
nuvarande fördrag att frågor som rör
folkhälsopolitikens utformning utgör nationell
kompetens. Unionens kompetens på detta område
handlar främst om att gemenskapen ska genomföra
åtgärder som främjar samarbetet mellan
medlemsstaterna. Undantag gäller dock för vissa
frågor som rör organ, ämnen av mänskligt ursprung,
blod och blodderivat och åtgärder på veterinär- och
växtskyddsområdet som direkt syftar till att skydda
folkhälsan.

Förslaget innebär ett förtydligande av att unionen
har en roll i fråga om att stödja medlemsstaternas
insatser för att bekämpa omfattande
gränsöverskridande sjukdomar. Dessa åtgärder får
dock inte omfatta någon harmonisering av
medlemsstaternas lagar eller andra författningar och
medför således inte någon förändring av
ansvarsförhållandena på folkhälsoområdet (artikel
III-179).
Under konventsarbetet var hälso- och
sjukvårdsfrågorna inte föremål för diskussion och
konventet föreslog heller inga förändringar i
fördraget med avseende på politikområdet. I artikel
III-179.7 framgår att när unionen vidtar åtgärder på
folkhälsoområdet ska den fullt ut respektera
medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge
hälso- och sjukvård.

Regeringens utgångspunkter

Folkhälsopolitikens utformning är ett nationellt
ansvar. Detta är särskilt viktigt för Sverige som
vill behålla en restriktiv nationell narkotika- och
alkoholpolitik. Kompetensfördelningen mellan
medlemsstaterna och unionen på folkhälsoområdet bör
i princip behållas. En utgångspunkt bör även
fortsättningsvis vara att en hög hälsoskyddsnivå för
människor ska säkerställas vid utformningen av all
gemenskapspolitik. Relationen mellan
alkoholpolitikens mål och reglerna för den inre
marknadens funktion bör fortsatt bevakas. Konventets
förslag att förtydliga unionens roll att stödja
medlemsstaternas insatser i fråga om att bekämpa
gränsöverskridande sjukdomar bör kunna accepteras
under förutsättning att kompetensfördelningen på
smittskyddsområdet inte förändras.

De senaste årens rättsutveckling gör det angeläget
att förtydliga medlemsstaternas ansvar att
organisera och ge hälso- och sjukvård. Det gäller i
första hand vid genomförandet av den inre marknaden,
men även inom den gemensamma handelspolitiken.
Medlemsstaterna bör i fördraget uppmuntras att
samarbeta inom detta område.

Motionerna

I motion K10 anför Moderata samlingspartiet att
konventets förslag innebär att folkhälsopolitiken är
ett fortsatt nationellt ansvar. Dock ska unionen
kunna stödja medlemsstaternas insatser när det
gäller att bekämpa gränsöverskridande sjukdomar.
Motionärerna har inget att erinra mot konventets
förslag (yrkande 33).

Moderata samlingspartiets utgångspunkt är vidare
att det är medlemsstaterna som bär ansvar för
organisationen av hälso- och sjukvårdssystemet.
Motionärerna välkomnar till skillnad från regeringen
de senaste årens rättsutveckling som innebär att
patienter ges rätt att söka sjukvård över
nationsgränserna. Det är särskilt viktigt för
patienter som får vänta i sjukvårdsköer på adekvat
behandling. Patienternas efterfrågan av sjukvård bör
ses som en del av den inre marknaden. Motionärerna
menar dessutom att också rätten till etablering för
vårdtjänstproducenter ska omfattas av reglerna för
den inre marknaden (yrkande 34).
Moderata samlingspartiet menar vidare att det för
den enskilde konsumenten är viktigt att det finns
ett brett utbud av tjänster och varor av god
kvalitet att välja mellan. Det största problemet
gäller offentliga monopol när konsumenten inte kan
vända sig till något alternativ. Motionärerna anser
därför att den viktigaste åtgärden för att stärka
konsumenten är att bryta upp nationella monopol och
föra in dem under EU:s inre marknad och de
konkurrensregler som gäller för denna (yrkande 37).
Under avsnittet om folkhälsopolitik (III-179) vill
Miljöpartiet i motion K13 med kraft peka på
skrivningarna om förebyggande verksamhet, även
kallad harm reduction, och att politiken på EU-nivå
ska vara s.k. kompletterande för medlemsländernas
narkotikapolitik. Det är väl känt att Sverige med
kraft jobbar mot utbredningen av narkotika-
användningen och att denna politik har en
förkrossande majoritet av svenskarnas stöd. Det är
väl känt att EU:s olika medlemsländer tolkar
skrivningar om förebyggande verksamhet på olika sätt
och vad menas egentligen med att ”komplettera”
narkotikapolitiken. Sveriges restriktiva hållning
kan hotas och redan i dag påverkas vi av andra EU-
länders slapphänta politik inom detta området.
Regeringen bör därför med kraft försöka få bort
skrivningarna om förebyggande verksamhet etc.
Miljöpartiet anser att det i skrivningarna räcker
med att framhålla vikten av samarbete, utbyte av
erfarenhet och stimulering av forskning inom området
(yrkande 66).

Enligt flerpartimotionen K6 (delvis) av Gabriel
Romanus m.fl. (fp, kd, v, c, mp) behövs en
förstärkning av den föreslagna artikel III-179,
varvid en betydelsefull förändring kan vara att
”alkoholrelaterade hälsoskador” förs in som
komplement till ”narkotikarelaterade hälsoskador”.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet vill i sitt yttrande (SoU2y) erinra
om att inom folkhälsoområdet bedriver Sverige sedan
lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik för
att begränsa alkoholens medicinska och sociala
skadeverkningar. Ambitionsnivån är hög. Utskottet
vill betona vikten av att Sverige även
fortsättningsvis kan behålla målsättningen att
begränsa alkoholens skadeverkningar och verka för
att minska den totala alkoholkonsumtionen. Det
internationella arbetet på alkoholområdet bör
utvecklas och förstärkas. Särskilt viktigt är
utarbetandet av en EU-strategi för att utforma en
effektiv, ansvarsfull och social alkoholpolitik som
gagnar folkhälsan inom unionen. Socialutskottet
erinrar om de initiativ som togs under det svenska
ordförandeskapet.

Systembolagets detaljhandelsmonopol är ett av de
viktigaste inslagen i den svenska alkoholpolitiken.
Eftersom vissa andra alkoholpolitiska instrument har
försvagats har Systembolagets roll blivit allt
viktigare. Socialutskottet anser att det är
angeläget att detaljhandelsmonopolet bevaras.
Socialutskottet har vid flera tillfällen uttalat
sin principiella ståndpunkt att tobaksodling inte
bör stödjas med medel ur EU:s budget. Sverige
arbetar aktivt med frågor om tobaksprevention och
anser att det i första hand är en folkhälsofråga.
Flera av motionerna ger uttryck för det synsätt
och de ställningstaganden som nu beskrivits.
Regelmässigt finns en bred och fast förankrad
politisk uppfattning på området.
Det är vidare synnerligen angeläget att regeringen
med kraft fortsätter att bekämpa alla krav på
legalisering av narkotika och liberalisering av
narkotikapolitiken på det internationella planet.
Sverige måste fortsätta att aktivt driva sin
inställning i narkotikafrågor inom EU. En enig
svensk riksdag står bakom detta ställningstagande.
Mot bakgrund av vad som nu anförts vill
socialutskottet betona att folkhälsopolitikens
utformning är och bör fortsätta att vara ett
nationellt ansvar. Detta är särkilt viktigt för
Sverige som vill behålla en restriktiv nationell
politik. Kompetensfördelningen mellan
medlemsstaterna och unionen på folkhälsoområdet bör
således i princip behållas. Utskottet delar
samtidigt såväl regeringens uppfattning som
uppfattningen i flera av motionerna att en hög
hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid
utformningen av all gemenskapspolitik. Relationen
mellan alkoholpolitikens mål och regler för den inre
marknadens funktion bör fortsatt bevakas. Det bör
framgå av konstitutionen att skyddet för folkhälsan
inte bör underordnas handelspolitiska krav.
Statsministern har i Sveriges riksdag den 21
oktober 2003 redovisat att han informerat toppmötet
att regeringen inte har något utrymme för att inleda
förhandlingar förrän riksdagen behandlat
konventsförslaget. Statsministern har vid samma
tillfälle betonat att Sverige önskar behålla en
nationell restriktiv alkoholpolitik inom
folkhälsoområdet.
Regeringskansliet har på begäran av det italienska
ordförandeskapet inför regeringskonferensen den 27
oktober 2003 meddelat ordförandelandet Italien vilka
icke-institutionella frågor som Sverige vill föra
upp till diskussion inom ramen för
regeringskonferensen. I dokumentet, dagtecknat den
20 oktober 2003, behandlas bl.a. frågan om balansen
mellan den inre marknaden och folkhälsan. Tillägg
presenteras för såväl artikel III-179 om folkhälsa
som artikel III-217 om gemensam handelspolitik.
Den svenska regeringen anför bl.a. att den inre
marknaden är baserad på förutsättningen att fri
rörlighet och ekonomisk tillväxt skapar välfärd.
Alkohol och tobak är emellertid en form av
handelsvaror där marginalnyttan är negativ. Detta
måste tas med i beräkningen. Tobakskonsumtion och
alkohol är de viktigaste hälsodeterminanterna inom
EU. Alkoholmissbruk förorsakar allvarliga bekymmer
för folkhälsan och den sociala välfärden. Den
svenska regeringen föreslår ett tillägg i artikel
III-179 punkt 4 om åtgärder rörande alkohol och
tobak.
Vidare föreslår den svenska regeringen ett tillägg
till den föreslagna artikel III-217 punkt 4 med
innebörden att det ska krävas enhällighet också vid
beslut som omfattar sociala tjänster, hälso- och
sjukvård och statliga monopol, då detta är av
nationellt intresse.
Socialutskottet ställer sig bakom dessa båda
tillägg.
Moderata samlingspartiets ledamöter i
socialutskottet har fogat en avvikande mening till
yttrandet i vilket de anför att de inte delar
majoritetens uppfattningar, utom vad gäller
narkotikapolitiken. I stället ställer de sig bakom
yrkandena 33, 34 och 38 i motion K10 (m) där det
begärs tillkännagivanden om att det är
medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken,
om patienters rätt att söka vård över
nationsgränserna respektive vårdproducenternas fria
etableringsrätt och om avskaffande av offentliga
monopol.
Miljöpartiets företrädare har i ett särskilt
yttrande anfört att hon står bakom socialutskottets
ställningstagande och därutöver står bakom yrkandena
26 och 66 i motion K13 (mp) med begäran om
tillkännagivanden om förtydliganden av barns
rättigheter i EU:s målsättningar och om förebyggande
verksamhet och kompletterande EU-politik inom
narkotikaområdet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar socialutskottets uppfattning och
avstyrker motionerna K10 (m) yrkandena 33, 34 och
38, motion K13 (mp) yrkande 66 samt K6 (fp, kd, v,
c, mp) (delvis).

Utskottet har behandlat frågorna om folkhälsa som
mål och barns rättigheter ovan i avsnittet om
unionens upprättande, värden och mål.

Jordbruks- och fiskepolitiken

Konventets förslag

I det konstitutionella fördraget föreslås att
Europaparlamentet ges ett ökat inflytande över
jordbrukspolitiken. Lagstiftningsförfarandet, dvs.
medbeslutande för Europaparlamentet, föreslås bli
tillämpat vid antagandet av de europeiska lagar och
europeiska ramlagar genom vilka den gemensamma
politiken för fiske och jordbruk genomförs.
Parlamentet föreslås dock inte ges motsvarande in-
flytande vid antagandet av europeiska förordningar
eller beslut om fastställande av priser, avgifter,
stöd och kvantitativa begränsningar samt
fastställande och fördelning av fiskemöjligheter.

Konventet föreslår ingen ändring av målen för den
gemensamma jordbrukspolitiken.
Fiske beskrivs i konventets förslag som en delad
befogenhet, med undantag för bevarandet av havets
biologiska resurser som är en exklusiv befogenhet
(artiklarna III-121 till III-128).

Regeringens utgångspunkter

Konventsförslaget innebär att Europaparlamentet får
ett utökat inflytande över den gemensamma
jordbrukspolitiken. Om en begränsad form av
medbeslutande införs är det angeläget att tydligt
klargöra kompetensfördelningen mellan
Europaparlamentet och rådet samt att finna en form
av medbeslutande som är väl avvägd.

De nu angivna målsättningarna för den gemensamma
jordbrukspolitiken är anpassade till den situation
som rådde i Europa på 1950-talet. Målsättningarna i
existerande fördrag är därför inte längre relevanta
i förhållande till den nuvarande situationen för
Europas jordbruk. En uppgift i det fortsatta arbetet
med det nya fördraget bör därför vara att söka
modernisera målen för jordbrukspolitiken.
Regeringen bedömer att konventets förslag inte
syftar till någon förändring av
kompetensfördelningen för den gemensamma fiskeri-
politiken. Begreppet ”havets biologiska resurser”
kan behöva klargöras.

Motionerna

Enligt motion K5 (s) bör en målsättning om att
jordbrukspolitiken också ska omfatta ett djuretiskt
hållbart samhälle inom hela EU införas i fördraget.
Fördraget bör innehålla texter om hur vi på EU-nivå
kan bilda ett djuretiskt råd, bestående av etiker
och andra personer som står fria från den pågående
djuranvändningen. Rådet bör ta fram djuretiska
analyser kring samhällsutvecklingen och olika
enskilda frågor.

I motion K8 (kd) anförs att den europeiska
jordbrukspolitiken har mycket negativa konsekvenser
för fattiga jordbrukare i u-världen. Följderna av de
omfattande subventionerna inom unionen leder till
dumpning av produktion på u-landsmarknader, vilket i
sin tur slår ut inhemsk produktion och förhindrar
export till EU. Målsättningen bör vara en minskad
överskottsproduktion och en jordbrukspolitik som tar
ett globalt ansvar (yrkande 27).
Enligt motion K10 (m) om en reformering av den
gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken bör
konventets förslag om en förändrad beslutsordning
för jordbrukspolitiken göra det lättare att
reformera den jordbrukspolitik som orsakar
överproduktion och dumpning. En reformering av målen
för jordbrukspolitiken bör genomföras (yrkande 35).
I motion K13 (mp) anförs regeringen på
regeringskonferensen bör driva att
jordbrukspolitiken åternationaliseras (yrkande 67).
Problemen med EU:s fiskeripolitik kan exemplifieras
med förbudet för Sverige att genomföra det aviserade
stoppet av torskfisket. Regeringen bör analysera
förslaget att göra bevarandet av havets biologiska
resurser till en exklusiv EU-befogenhet. Flera
remissinstanser har också pekat på oklarheterna inom
detta område. Regeringens linje borde vara att EU
enbart ska ha rätt att sätta miljöskyddande
minimistandarder inom politikområdet, inte tvinga
länder att föra en mindre miljövänlig politik
(yrkande 68).

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

Jordbruk

Som anförs i skrivelsen innebär konventsförslaget
att Europaparlamentet får ett utökat inflytande över
den gemensamma jordbrukspolitiken. Utskottet
instämmer i att det är angeläget att tydligt
klargöra kompetensfördelningen mellan
Europaparlamentet och rådet samt att finna en form
av medbeslutande som är väl avvägd.

När det gäller frågan om avreglering av den
gemensamma jordbrukspolitiken uttalade utskottet i
april 2002 (bet. 2001/02:MJU15 s. 22) att riksdagen
har godkänt de riktlinjer regeringen presenterat i
propositionen Riktlinjer för Sveriges arbete med
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU (prop.
1997/98:142, bet. 1997/98:JoU23, rskr. 1997/98:241).
Riktlinjerna innebär att jordbruks- och
livsmedelsproduktionen ska främjas genom en reform
av jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med
särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s
marknadsordningar och på en avveckling av
gränsskyddet med hänsyn till internationella
åtaganden. Utskottet uppmärksammade vidare
regeringens avsikt att under de närmaste åren ägna
kraft åt reformeringen av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik utifrån de övergripande
målsättningar som slogs fast av riksdagen 1998. Den
stora andel av EG:s budget som går till den
gemensamma jordbrukspolitiken motiverar i sig att
dessa frågor bereds i särskild ordning. Utskottet
föreslog därför i ett tillkännagivande att
regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utarbeta en svensk strategi för
reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag (rskr. 2001/02:255).
Vid Jordbruksrådets möte den 26 juni 2003
träffades en överenskommelse om den s.k.
halvtidsöversynen (mid-term review) av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Beslutet innebär att
nuvarande direktstöd med vissa undantag ersätts av
ett frikopplat gårdsstöd. Arealstödet för
jordbruksgrödor kan frikopplas med mellan 75 % och
100 %. Jordbruksreformen innebär att direktstöden
dras ned successivt och att pengarna genom s.k.
modulering används för stöd till miljö och
landsbygdsutveckling. Genom att stärka miljöns och
landsbygdsutvecklingens roll ges medlemsländerna
möjlighet att i ökad utsträckning, genom riktade
åtgärder, tillgodose behov på landsbygden.
Regeringens ståndpunkt i det arbete som föregick
halvtidsöversynen har varit att kostnaden för t.ex.
arealstöd bör minska och att medel bör föras över
till åtgärder för landsbygdsutveckling, t.ex.
miljöersättningar. Denna ståndpunkt har fortlöpande
redovisats och diskuterats i den samrådsgrupp med
representanter från miljö- och jordbruksutskottet
och Jordbruksdepartementet som följt
förhandlingarna.
Jordbruksministern har i svar på fråga 2002/03:663
om det svenska jordbruket anfört att regeringen
verkar kraftfullt för att jordbrukspolitiken ska
reformeras. Jordbruksministern arbetar för att den
översyn och reformprocess som för närvarande pågår
ska leda till en mer effektiv och dynamisk
jordbrukspolitik inom EU.
Utskottet delar regeringens uppfattning att de
målsättningar för den gemensamma jordbrukspolitiken
som angetts i konventets förslag är anpassade till
den situation som rådde i Europa på 1950-talet.
Målsättningarna i existerande fördrag är därför inte
längre relevanta i förhållande till den nuvarande
situationen för Europas jordbruk. Utskottet
instämmer i att en uppgift i det fortsatta arbetet
med det nya fördraget bör vara att söka modernisera
målen för jordbrukspolitiken. Motionerna K8 (kd)
yrkande 27 och K10 (m) yrkande 35 bör lämnas utan
vidare åtgärd i den mån de inte tillgodosetts med
vad som anförts. Även motion K13 (mp) yrkande 67
avstyrks med det anförda.
I avvikande meningar har företrädarna för Moderata
samlingspartiet respektive Kristdemokraterna anfört
avvikande meningar om reformerad jordbrukspolitik.
Folkpartiets företrädare har lämnat särskilt
yttrande.

Fiske

På förslag av regeringen i proposition 1997/98:2 om
hållbart fiske och jordbruk fattade riksdagen i
december 1997 beslut om att såväl det svenska fisket
som fisket inom EU ska bedrivas på ett hållbart sätt
(bet. 1997/98:JoU, rskr. 1997/98:116). Riksdagen
delade också regeringens bedömning att Sverige bör
verka för förändringar av den gemensamma
fiskepolitiken i samband med den förestående
översynen för att politiken bättre ska svara mot det
angivna målet och att försiktighetsprincipen härvid
bör tillämpas liksom att miljöaspekterna bör
beaktas. I april 1999 fattade riksdagen beslut om en
ny struktur i arbetet med miljömål och fastställde
15 nationella miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6,
rskr. 1998/99:183) av vilka framför allt målen Bara
naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag
och Hav i balans samt Levande kust och skärgård
berör fisket. I november 2001 beslutade riksdagen om
ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen
(bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36).

Utskottet konstaterade i maj 2002 (bet.
2001/02:MJU23) att den gemensamma fiskepolitiken är
en fullt utvecklad gemenskapspolitik där EU har
exklusiv kompetens, vilket i likhet med
jordbrukspolitiken innebär att alla gemenskapens
länder omfattas av samma bestämmelser. Politiken
reglerar alla aspekter på fisket, från havet till
konsumenten. Målet för den gemensamma fiskepolitiken
i fråga om utnyttjandet är enligt artikel 2 i
grundförordningen 3760/92 att den gemensamma
fiskepolitiken ska skydda och bevara de levande
marina akvatiska resurser som är tillgängliga och
får utnyttjas. Den gemensamma fiskepolitiken ska se
till att dessa resurser långsiktigt utnyttjas på ett
ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt under de
ekonomiska och sociala förhållanden som passar
sektorn, varvid hänsyn ska tas till följderna för
det marina ekosystemet och särskilt till
producenternas och konsumenternas behov. För att nå
målet har EU infört ett gemenskapssystem för
styrning av utnyttjandet. Systemet ska se till att
det finns en varaktig balans mellan resurserna och
utnyttjandet av dem inom de olika fiskeområdena.
Enligt den gemensamma målbestämmelsen har
medlemsstaterna en skyldighet att se till att icke
yrkesmässiga verksamheter, som t.ex. fritidsfiske,
inte äventyrar bevarandet och förvaltningen av de
resurser som omfattas av den gemensamma
fiskepolitiken. För att dessa mål ska kunna uppnås
och för att säkerställa att utnyttjandet sker på ett
hållbart sätt anges i förordningen bl.a. ramar för
tillträde samt för förvaltning och kontroll av
fiskeaktiviteterna samt de medel och förfaranden som
krävs. Syftet med fiskepolitiken är att säkra en
ansvarsfull förvaltning av bestånden främst genom
förbättrad övervakning och kontroll, användning av
mer selektiva redskap samt minskning av bifångst och
kasserad fångst. Vidare ska produktionshöjande
subventioner reduceras för att uppnå en bättre
balans mellan fiskekapacitet och långsiktigt
hållbart nyttjande av fiskeresurserna. Utskottet
anser, i likhet med regeringen, att den gemensamma
fiskepolitiken inte har lyckats uppfylla målen i den
gemensamma fiskepolitiken. Som utskottet vid flera
tillfällen tidigare har framhållit (bet.
1999/2000:MJU8) ska målsättningen för den gemensamma
fiskepolitiken vara att den bedrivs på ett
långsiktigt hållbart sätt. Den framtida
fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den
bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå
från vetenskapliga bedömningar av bestånden och
fiskemöjligheterna. Vidare ska
försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna
beaktas.
Som regeringen anfört i skrivelsen beskrivs fiske
i konventets förslag som en delad befogenhet, med
undantag för bevarandet av havets biologiska
resurser som är en exklusiv befogenhet (artiklarna
III-121 till III-128). Som redovisas i skrivelsen
(s. 24) ska unionen ensam ha befogenhet bl.a. för
den gemensamma handelspolitiken och bevarandet av
havets biologiska resurser inom ramen för den
gemensamma fiskeripolitiken. Förteckningen över
områdena med exklusiv befogenhet är uttömmande. På
de områden där unionen har exklusiva befogenheter
tillämpas inte subsidiaritetsprincipen.
Utskottet delar regeringens bedömning att
konventets förslag inte syftar till någon förändring
av kompetensfördelningen för den gemensamma
fiskeripolitiken. Utskottet vill emellertid erinra
om att målsättningen för den gemensamma
fiskepolitiken ska vara att den bedrivs på ett
långsiktigt hållbart sätt. Den framtida
fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den
bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå
från vetenskapliga bedömningar av bestånden och
fiskemöjligheterna. Vidare ska
försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna
beaktas. Enligt utskottets bedömning bör syftet med
motion K13 yrkande 68 med det anförda till stor del
vara tillgodosett. Yrkandet bör således inte påkalla
någon ytterligare riksdagens åtgärd. Utskottet
instämmer i att begreppet havets biologiska resurser
kan behöva klargöras.
Vänsterpartiets företrädare har i en avvikande
mening anfört att det bör vara regeringens linje
under förhandlingarna att EU enbart ska ha rätt att
sätta miljöskyddande minimistandarder inom detta
politikområde, inte tvinga länder att föra en mindre
miljövänlig politik.

Djurskydd m.m.

Det av riksdagen antagna målet för djurpolitiken är
ett gott djurskydd och ett gott djurhälsotillstånd
bland djur i människans tjänst och att viltstammarna
förvaltas på ett sådant sätt att oacceptabla skador
på människor och egendom inte uppstår (bet.
2000/01:MJU3).

Utskottet redovisade vid riksdagsbehandlingen av
statsbudgeten för år 2002 (bet. 2001/02:MJU2) att
det svenska arbetet med djurhälsa och djurskydd
innebär att principen om ett tydligt samband mellan
det sätt på vilket jordbruket och djurhållningen
bedrivs och kvaliteten hos de livsmedel som
produceras även fortsättningsvis ska beaktas. Med
slutsatserna från diskussionen om människors ansvar
för de djur som nyttjas för olika ändamål kan
grunden läggas för att djurskydd och djuretiska
aspekter ska integreras och bli en självklar
beståndsdel i den framtida jordbrukspolitiken.
Utskottet anförde vidare att utgångspunkten för
djurhållning bör vara att så långt som möjligt
undvika att djuren utsätts för stress, smärta och
skador, att djurens hälsa ska främjas och att hänsyn
ska tas till djurens fysiologiska och
beteendemässiga behov. Det finns också en stark
koppling mellan en god skötsel och hygien i
djurhållningen och en hög livsmedelskvalitet.
Det svenska synsättet när det gäller djurhälsa och
djurskydd är präglat av höga etiska ambitioner.
Ekonomisk hänsyn får inte gå före djurens bästa.
Genom detta synsätt skapas en etiskt god
djurhållning vars goda djurmiljö är en förutsättning
för bl.a. ett lågt användande av antibiotika i
djurskötseln.
Utskottet anförde i april 2002 att regeringens
arbete med djurskyddsfrågor inom EU nyligen har
redovisats i skrivelse 2001/02:160 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen under 2001 (bet.
2001/02:MJU20). Av avsnittet om djurskydd och
djurhälsa framgår att Sverige har tagit initiativ i
eller hårt drivit ett antal frågor på dessa områden.
Det framgår även att Sverige under ordförandeskapet
tydligt markerade att djurskydd bör ges hög
prioritet inom det europeiska samarbetet. Inom ramen
för ordförandeskapet i EU lyfte Sverige under våren
2001 fram frågorna om vad som är god djurhållning,
vilket egenvärde djur har och vilket moraliskt
ansvar människan har att behandla djur väl.
Regeringen initierade bl.a. en debatt om djuretik i
ministerrådet och höll informella
rundabordsdiskussioner med företrädare för
djurskyddsorganisationer. I skrivelsen framhåller
regeringen vidare att Sverige under lång tid har
arbetat med djurskydd och vill höja
förändringstakten inom EU genom att mana till
eftertanke inför djurhanteringen.
Utskottet redovisade vid behandlingen av
statsbudgeten för år 2003 (bet. 2002/03:MJU2) att de
senaste årens arbete med etik i djurhållningen har
mött stort gensvar. Djurskydd och djuretiska
aspekter ska enligt regeringen vara en självklar
beståndsdel i den framtida jordbrukspolitiken för
att bidra till säkrare livsmedel och skapa en god
folkhälsa.
Utskottet vill erinra om att det genom den nyligen
beslutade jordbruksreformen införs t.ex. en koppling
mellan efterlevnad av vissa djurskyddsregler och
utbetalning av jordbruksstöd. Dessutom införs en
möjlighet för medlemsländerna att lämna stöd till
lantbrukare som driver sitt lantbruk med särskilda
hänsyn till djurens välbefinnande. Både
utrikesutskottet och miljö- och jordbruksutskottet
har tidigare redovisat (bet. 2002/03:UU10 och bet.
2001/02:MJU15) att EU i WTO-förhandlingarna driver
viktiga samhälleliga frågor såsom förbättrad miljö-
och djurskyddshänsyn. Utskottet har inhämtat att den
svenska regeringen stöder detta arbete. Utskottet
vill dessutom påpeka att regeringen har lagt fram
förslag till förbättringar av djurskyddet vid
arbetet med nya direktiv och förordningar inom EU
och Europarådet. Den svenska regeringen har dessutom
drivit ståndpunkten att djurskydd ska omfattas av
EU:s förhandlingsförslag i WTO.
När det gäller den fråga som tas upp i motion K5
(s) om ett djuretiskt hållbart samhälle inom hela EU
vill utskottet redovisa ett uttalande av utskottet i
december 2002 (bet. 2002/03:MJU5 s. 12) beträffande
den nya djurskyddsmyndigheten, nämligen att den nya
myndigheten bör ha ett rådgivande organ likt det som
finns vid Jordbruksverket i dag. Utskottet instämde
med regeringen i att detta råd bör diskutera etiska
frågor och att rådet därför bör ha bl.a. etisk
kompetens.
Det svenska synsättet när det gäller djurhälsa och
djurskydd är präglat av höga etiska ambitioner.
Ekonomisk hänsyn får inte gå före djurens bästa.
Genom detta synsätt skapas en etiskt god
djurhållning vars goda djurmiljö är en förutsättning
för bl.a. ett lågt användande av antibiotika i
djurskötseln. Utskottet utgår från att detta synsätt
även präglar Sveriges agerande inom EU och att
regeringen även fortsättningsvis arbetar för en
etiskt god djurhållning inom EU. Mot bakgrund av vad
som anförts och i avvaktan på det arbete som således
pågår föreslår utskottet att motion K5 (s) lämnas
utan vidare åtgärd.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar miljö- och jordbruksutskottets
uppfattning.

Det innebär att beträffande målen för
jordbrukspolitiken avstyrks motionerna K10 (m)
yrkande 35, K8 (kd) yrkande 27 och K13 (mp) yrkande
67.
När det gäller fiskepolitik avstyrks motion K13
(mp) yrkande 68.
I likhet med miljö- och jordbruksutskottet anser
utskottet att motion K5 (s) om ett djuretiskt
hållbart samhälle kan lämnas utan vidare åtgärd.
Frågan om djurskydd har också behandlats av
utskottet ovan i avsnittet om unionens upprättande,
värden och mål.

Miljöpolitiken

Konventets förslag

De inledande bestämmelserna i nuvarande fördrag
innehåller texter om hållbar utveckling och
integration av miljöhänsyn. I de första förslagen
till det konstitutionella fördraget fanns en sämre
skrivning än den nuvarande om hållbar utveckling,
och miljöintegration saknades helt. Efter bl.a.
upprepade svenska påstötningar förbättrades
skrivningen om hållbar utveckling och en central
bestämmelse om sektorsintegration introducerades.

Konventets förslag om miljöbestämmelserna
(artiklarna III-129 till III-131) motsvarar i allt
väsentligt de skrivningar om hållbar utveckling och
miljöintegration som finns i nu gällande fördrag.
Ett av unionens mål ska vara en hållbar utveckling
som bland andra mål bygger på en hög miljöskyddsnivå
och en bättre miljö. I artikel I-3 och artikel III-4
introduceras hållbar utveckling och en central
bestämmelse om sektorsintegrationen. Förslagen om
miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129
och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med
bestämmelserna i nuvarande fördrag.

Regeringens utgångspunkter

Förbättringar av miljöskyddskraven i det
konstitutionella fördraget vore önskvärt. Dessutom
bör miljöskyddsbestämmelser integreras i olika
sakpolitiska artiklar, såsom redan är fallet i den
nya artikeln om energi och i de inledande
bestämmelserna om unionens yttre åtgärder. Mer
konkret gäller det jordbruk och fiske, statsstöd,
transport, industri samt forskning och utveckling.

Därutöver vore det önskvärt med förbättringar i
fördraget när det gäller tillämpningen av
försiktighetsprincipen och en introduktion i
fördraget av den s.k. substitutionsprincipen. Dessa
principer bör beaktas vid harmonisering och vid
tillämpning av harmoniserade bestämmelser och av
fördraget som sådant. Den skiss till ett särskilt
protokoll för miljöfrågor som diskuterats i
konventet har inte vunnit något stöd. Förslaget
innehöll dessutom en utökning av domstolsprövningen
av miljöfrågor med oklara konsekvenser.

Motionerna

Miljöpolitiken bör enligt motion K2 (c) styras av
miniminormer. Unionen bör inte reglera alla delar.
Det är inte den lägsta normen som bör vara
vägledande för alla andra, utan det bör även finnas
en möjlighet för enskilda länder att gå före i
utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om
det finns möjlighet att ”tvinga in” det sista
medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken
(yrkande 35). Vidare bör revidering av den
existerande miljöpolicyn inte leda till att
medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder
(yrkande 36).

Enligt motionerna K2 (c) yrkande 33 och K11 (s)
har hållbar utveckling som ett grundläggande mål för
EU lyfts fram och tydliggjorts. Det är angeläget att
detta också förstärker den praktiska politiken. På
andra områden, t.ex. de sociala och ekonomiska, har
detta tydliggjorts som särskilda protokoll som anger
inriktningen för den gemensamma politiken. I
slutskedet av förhandlingarna i konventet om EU:s
nya fördrag presenterade miljökommissionär Margot
Wallström ett förslag till protokoll om hållbar
utveckling. Frågan om ett miljöprotokoll har inte
diskuterats inom ramen för konventet, och vi anser
därför att riksdagen bör ge regeringen till känna
att närmare pröva förslaget. Tanken med ett
protokoll är att det ska ingå som en bilaga till det
nya fördraget och därmed manifestera vikten av
hållbar utveckling. Målet om hållbar utveckling bör
lyftas fram i ett protokoll så att alla
institutionerna kan försäkra att större policy- och
lagstiftningsförslag utformas i enlighet med hållbar
utveckling. Även i motion K13 (mp) förordas att ett
protokoll om hållbar utveckling införs. Motionärerna
stödjer EU-kommissionär Wallströms förslag till
protokoll om hållbar utveckling. Förslaget bör dock
justeras för att lyfta in ett krav på en strategi
för hållbar utveckling, med konkreta mål och
tidtabeller. Vidare bör hänsyn tas till konsekvenser
för hållbar utveckling i tredje världen vid
bedömning av EU-förslag (yrkande 51).
Enligt motion K8 (kd) bör Sverige vara pådrivande
för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling.
Som en av världens rikaste regioner bör Europa ta
ett ökat globalt ansvar för en hållbar utveckling.
Miljösamarbetet över nationsgränserna är en av EU:s
viktigaste uppgifter, och motionärerna anser att
Sverige bör vara mer pådrivande än i dag (yrkande
28).
Hållbar utveckling har i konventets förslag lyfts
fram som en av unionens grundläggande värden, vilket
enligt motion K9 (v) är positivt. En definition
saknas emellertid om att social, ekologisk och
ekonomisk hållbarhet ska utgöra tre jämställda ben.
Både den sociala och ekologiska dimensionen är i
realiteten frånvarande i fördragsutkastet.
Regeringen bör verka för att den sociala och
ekologiska dimensionen av hållbar utveckling
jämställs med den ekonomiska (yrkande 30, delvis).
I motion K10 (m) om EU:s framtida miljöpolitik
accepteras konventets förslag. Det innebär inte
någon förändring i jämförelse med nuvarande
förhållanden (yrkande 36).
Enligt motion K13 (mp) har den s.k. miljögarantin
visat sig ha begränsat värde. De
undantagsmöjligheter som finns är kringskurna av
krav på att lagstiftning måste motiveras med nya
vetenskapliga bevis m.m. Sverige bör verka för
införandet av en verklig miljögaranti i EU-fördraget
som ger medlemsländerna rätt att gå före med en
högre nivå på miljö- och hälsoskyddet (yrkande 49).
Även enligt motion MJ434 (mp) bör regeringen verka
för att EU:s nya grundlag ger en uttrycklig rätt för
medlemsstater att gå före den gemensamma politiken
för att vidta nationella åtgärder till skydd för
miljö, naturresurser och hälsa (yrkande 8).
Miljöpartiet erinrar vidare om att
Århuskonventionen slår fast att allmänhetens
talerätt, eller rätten att vända sig till domstol,
utgör en väsentlig del av deltagande demokrati.
Artikel 46 bör därför kompletteras med en ny punkt
efter nuvarande punkt 3, som ger en uttrycklig rätt
till berörda EU-medborgare och deras organisationer
att vända sig direkt till EU-domstolen för att
överklaga beslut av EU-organ. Detta kan jämföras med
den talerätt som miljöorganisationer i Sverige har
enligt miljöbalken (yrkande 57).
Vidare bör enligt motion K13 (mp) artikel II-37
innehålla en uttrycklig rätt för varje person, nu
och i framtiden, att leva i en miljö anpassad till
hennes hälsa och välbefinnande. Konventsutkastets
förslag till rättighet om miljöskydd (artikel II:37)
når inte upp till Århuskonventionens krav och är för
svagt (yrkande 58). Vidare bör artikel III-43
reformeras. Artikeln anger när restriktioner i den
fria varurörligheten får göras. Fördragsutkastets
skrivning om ”intresset att skydda människors och
djurs hälsa och liv, att bevara växter …” är för
snäv. I enlighet med praxis från EG-domstolen bör
artikeln kompletteras med en uttrycklig rätt att
vidta inskränkningar för miljöskydd, förutsatt att
åtgärderna i övrigt är förenliga med EU-kraven
(yrkande 60). I enlighet med den s.k.
Cardiffprocessen bör integreringen av miljöhänsyn i
fördraget öka. Genomgripande revideringar behövs av
områden som jordbruk, fiske och miljö (yrkande 61).

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

Miljö- och jordbruksutskottet instämmer i sitt
yttrande (MJU2y) i vad som anförs i motionerna K8
(kd) yrkande 28 och K9 (v) yrkande 30 om att Sverige
bör vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för
hållbar utveckling och att regeringen bör verka för
att den sociala och ekologiska dimensionen av
hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska. Som
regeringen anfört vore förbättringar av
miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget
önskvärt. Dessutom bör, vilket även framhålls i
motion K13 (mp) yrkande 61, miljöskyddsbestämmelser
integreras i olika sakpolitiska artiklar, såsom
redan är fallet i den nya artikeln om energi och i
de inledande bestämmelserna om unionens yttre
åtgärder. Mer konkret gäller det jordbruk och fiske,
statsstöd, transport, industri samt forskning och
utveckling.

Som regeringen anfört motsvarar konventets förslag
om miljöbestämmelserna (artiklarna III-129 till III-
131) i allt väsentligt de skrivningar om hållbar
utveckling och miljöintegration som finns i nu
gällande fördrag. Ett av unionens mål ska vara en
hållbar utveckling som bland andra mål bygger på en
hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. I artikel
I-3 och artikel III-4 introduceras hållbar
utveckling och en central bestämmelse om
sektorsintegrationen. Förslagen om
miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129
och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med
bestämmelserna i nuvarande fördrag.
Utskottet instämmer med regeringen i att det vore
önskvärt med förbättringar i fördraget när det
gäller tillämpningen av försiktighetsprincipen och
en introduktion i fördraget av den s.k.
substitutionsprincipen. Dessa principer bör beaktas
vid harmonisering och vid tillämpning av
harmoniserade bestämmelser och av fördraget som
sådant. Miljösamarbetet över nationsgränserna är en
av EU:s viktigaste uppgifter, och utskottet anser i
likhet med motionärerna i motion K8 (kd) yrkande 28
att Sverige bör vara mer pådrivande än i dag.
Motionerna K8 (kd) yrkande 28, K9 (v) yrkande 30
samt K13 (mp) yrkandena 60 och 61 innehåller krav på
Sveriges agerande i den fortsatta
regeringskonferensen som till stor del sammanfaller
med utskottets här redovisade synpunkter. Motionerna
bör inte föranleda någon vidare riksdagens åtgärd.
Inte heller motion K10 (m) yrkande 36 bör föranleda
någon ytterligare åtgärd.
Som anförs i motionerna K2 (c) yrkande 33, K11 (s)
och K13 (mp) yrkande 51 har hållbar utveckling som
ett grundläggande mål för EU lyfts fram och
tydliggjorts i konventsförslaget. Det är enligt
utskottets uppfattning angeläget att detta också
uppmärksammas i den praktiska politiken. På andra
områden, t.ex. det ekonomiska, finns särskilda
protokoll som anger inriktningen för den gemensamma
politiken.
Som regeringen redovisat presenterade
miljökommissionär Margot Wallström i slutskedet av
förhandlingarna i konventet om EU:s nya fördrag ett
förslag till protokoll om hållbar utveckling.
Utskottet anser att det vore värdefullt om målet om
hållbar utveckling kunde lyftas fram i ett protokoll
till det nya fördraget. Alla större förslag och
större förändringar i dessa bör föregås av
hållbarhetsbedömningar av deras potentiella
ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser.
Effekterna av ett förslag och konsekvenser på kort
och på lång sikt bör kunna bedömas. Utskottet anser
således att frågan om ett miljöprotokoll förtjänar
fortsatt uppmärksamhet inom ramen för konventet.
Regeringen bör därför närmare pröva förslaget.
I det sammanhanget kan frågan om en mer utvecklad
strategi för hållbar utveckling, som innehåller
bl.a. konkreta mål, tidsramar och en bedömning av
konsekvenserna för utvecklingen i tredje världen,
behöva uppmärksammas. Det anförda, som även ligger i
linje med de synpunkter som redovisas i motionerna
K2 (c) yrkande 33, K11 (s) och K13 (mp) yrkande 51,
bör ges regeringen till känna.
Utskottet instämmer i vad som anförts i motionerna
K2 (c) yrkandena 35 och 36, K13 (mp) yrkande 49 och
MJ434 yrkande 8 om att bestämmelserna i fördraget
inte får leda till att medlemsstaterna måste sänka
sin miljökrav. Utskottet anförde i november 2001
(bet. 2001/02:MJU3 s. 31) att Sverige genom
medlemskapet i EU sedan 1995 är bundet av den
rättsordning som gäller för Europeiska gemenskapen
(EG). EG:s direktiv kan kräva en fullständig
harmonisering av medlemsstaternas nationella regler
men kan också ange endast de minimikrav som måste
garanteras (s.k. minimidirektiv). Att rättsakten
kräver en fullständig harmonisering på ett område
innebär i princip att den gemensamma kravnivå som
föreskrivs måste genomföras i alla medlemsstater.
Den rättsliga grunden för detta slag av direktiv är
artiklarna 94 och 95 i EG-fördraget som syftar till
upprättandet av den inre marknaden med dess krav på
fri rörlighet för varor och tjänster. I artikel 95 i
EG-fördraget finns den s.k. miljögarantin som under
vissa förutsättningar ger en medlemsstat möjlighet
att besluta om strängare regler än dem som angetts i
direktiv som grundar sig på denna artikel. I likhet
med regeringen anser utskottet att det är svårt att
bedöma hur långt miljögarantin i praktiken sträcker
sig, då någon praxis ännu inte vuxit fram.
Som regeringen anfört överensstämmer förslagen om
miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129
och III-131) i huvudsak med bestämmelserna i
nuvarande fördrag. Motionerna bör med det anförda
lämnas utan vidare åtgärd.
Konventionen om tillgång till information,
allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och
tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, den
s.k. Århuskonventionen, har som syfte att se till
att allmänheten har tillgång till fakta om miljön
och medel att påverka myndigheters beslut som har
inverkan på miljön. Artikel 1 i konventionen har
följande lydelse i översättning från engelska: För
att bidra till att skydda den rätt som var och en i
nuvarande och framtida generationer har att leva i
en miljö som är förenlig med hans eller hennes hälsa
och välbefinnande ska varje part garantera rätten
att få tillgång till information, allmänhetens rätt
att delta i beslutsprocesser och rätten att få
tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor i
enlighet med bestämmelserna i denna konvention.
Århuskonventionen är en FN/ECE-konvention (Förenta
nationernas ekonomiska kommission för Europa) som
Sverige undertecknat år 1998. Utskottet har inhämtat
att lagstiftningsarbete och andra förberedelser för
att ratificera konventionen pågår i
Regeringskansliet. Utskottet är inte berett att
förorda att lydelsen av Århuskonventionen nu får
inverkan på det aktuella fördraget. Motion K13 (mp)
yrkande 58 bör lämnas utan vidare åtgärd.
Till denna del av utskottets yttrande har fogats
fyra avvikande meningar från Vänsterpartiets ledamot
och en från Centerpartiets. Folkpartiet har anfört
synpunkter i ett särskilt yttrande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar miljö- och jordbrukspolitikens
uppfattning rörande miljöpolitiken. Därmed kan
motionerna K10 (m) yrkande 36, K8 (kd) yrkande 28,
K9 (v) yrkande 30 (delvis) samt K13 (mp) yrkandena
60 och 61 avstyrkas.

I frågan om hållbar utveckling anför utskottet, i
likhet med miljö- och jordbruksutskottet, att det
vore värdefullt om målet om hållbar utveckling kunde
lyftas fram i ett protokoll till det nya fördraget.
Som miljö- och jordbruksutskottet anför bör
regeringen därför närmare pröva förslaget. Utskottet
delar också i övrigt miljö- och jordbruksutskottets
synpunkter i denna fråga. Vad utskottet anfört bör
ges regeringen till känna. Därmed tillstyrks delvis
motionerna K2 (c) yrkande 33, K13 (mp) yrkande 51
och K11 (s).
Beträffande miljöbestämmelser delar utskottet
miljö- och jordbruksutskottets uppfattning.
Motionerna K2 (c) yrkandena 35 och 36, K13 (mp)
yrkande 49 samt MJ434 (mp) yrkande 8 avstyrks
därmed.
Även i fråga om Århuskonventionen delar utskottet
miljö- och jordbruksutskottets uppfattning.
Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet är
inte heller berett att förorda att lydelsen av
Århuskonventionen nu får inverkan på det aktuella
fördraget. Därmed avstyrks motion K13 (mp) yrkandena
57 och 58.

Transporter

Konventets förslag

Transporter utgör ett självständigt politikområde i
gemenskapsfördraget. Det berörs primärt av del III,
avdelning III, kapitel III, där följande avsnitt
återfinns.

Transporter (avsnitt 7; artiklarna III-134–143),

Transeuropeiska nätverk (avsnitt 8; artiklarna III-
144 och 145).

Avsnittet om transporter innefattar artiklar om
bl.a. följande.

1 Målet med den gemensamma
transportpolitiken.
2
3 Områden som ska omfattas av lagarna.
4
5 Tillåtlighet av stöd om behovet av
samordning av transporter tillgodoses eller innebär
ersättning för allmän trafikplikt.
6
7 Krav på hänsyn till transportföretagens
ekonomiska situation.
8
Förbud mot diskriminering genom att tillämpa
olika fraktsatser och befordringsvillkor för
samma tjänst.
Förbud för medlemsstaterna att ge stöd genom
fraktsatser och villkor.
Förbud mot oskäliga avgifter m.m. vid
gränspassage.
1 Omfattningen av avsnittet om transporter.
Enligt artikelns första stycke ska järnväg, landsväg
och inre vattenvägar omfattas. I dess andra stycke
sägs att i europeiska lagar eller ramlagar får
åtgärder fastställas som är lämpliga för sjöfart och
luftfart.
2

Regeringens utgångspunkter

I sin skrivelse har regeringen inte redovisat sina
utgångspunkter för alla de politikområden som finns
i konventsförslaget; sålunda saknas en sådan
redovisning när det gäller transporter och
transeuropeiska nät. Under rubriken Miljöpolitiken
framhåller regeringen emellertid som en av sina
utgångspunkter att miljöskyddsbestämmelser bör
integreras i de olika sakpolitiska artiklar såsom
redan är fallet i den nya artikeln om energi och i
de inledande artiklarna om unionens yttre åtgärder.
Som ett konkret exempel nämns transporter.

Motionen

I motion K4 av Carina Moberg m.fl. (s) konstateras
att regeringens skrivelse inte innehåller en
redovisning av regeringens viljeinriktning och
ambition för det framtida Europasamarbetet på
transportområdet. Motionärerna begär att riksdagen
gör ett tillkännagivande om angelägenheten av att
den gemensamma transportpolitiken tydligt lyfts fram
i det vidare Europasamarbetet. En ny form av
lagstiftning på gemenskapsnivå för transportsektorn
bör utvecklas, anser de och efterlyser en
helhetsstrategi genom vilken även andra
politikområden än transportpolitik inkluderas.

Trafikutskottets yttrande

Trafikutskottet vill i sitt yttrande (TU1y)
inledningsvis betona att väl fungerande transporter
inom EU utgör en viktig förutsättning för den inre
marknadens funktion. Regelverket på detta område
utgör därmed en av hörnstenarna i fördraget.

Avsnitten om transporter och om transeuropeiska
nät har emellertid – i likhet med vissa andra
avsnitt – inte varit föremål för samma
genomarbetning av konventet som övriga avsnitt.
Målformuleringen i gemenskapsfördraget har sålunda
överförts till konventets förslag endast med
tekniskt juridiska justeringar. Den första artikeln
lyder enligt följande. ”Konstitutionens mål på det
område som behandlas i denna avdelning skall uppnås
inom ramen för en gemensam transportpolitik”
(artikel III-133). Det handlar således om vad som
ska uppnås med transportpolitiken. Till skillnad
från vad som föreslås gälla för andra
politikområden, t.ex. i avsnitten om miljö- och
konsumentskydd samt det nya avsnittet om energi,
anges inte något mål för transportpolitiken.
Denna brist i konventets förslag har
uppmärksammats i motion K4 av Carina Moberg m.fl.
(s). I motionen konstateras också att inte heller
regeringen i sin skrivelse till riksdagen har tagit
upp denna fråga. Innebörden i motionen är således
att målformuleringen på transportområdet behöver
utvecklas. Motionärerna påminner om att
trafikutskottet tidigare, bl.a. i sitt yttrande till
EU-nämnden om Europeiska kommissionens vitbok Den
gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval
inför framtiden (2001/02:TU2y), behandlat denna
fråga. Vid detta tillfälle underströk
trafikutskottet att målet bör vara ett
transportsystem som är långsiktigt hållbart.
Utskottet betonade samtidigt vikten av att
förutsättningar skapas som innebär att en hållbar
utveckling nås där olika transportslag utnyttjas på
samhällsekonomiskt och marknadsmässigt lämpligt
sätt.
Trafikutskottet ansluter sig mot denna bakgrund
till vad som nu anförs i motion K4, nämligen att
gränsöverskridande transporter kommer att vara
mycket viktiga i det nya regionalpolitiska
perspektiv som följer av unionens utvidgning.
Överskuggande frågor gäller tilltagande trängsel,
trafiktillväxt, bl.a. till följd av Europeiska
unionens utvidgning, och behovet av att integrera
transporterna i målet om en hållbar utveckling. Ett
modernt transportsystem förutsätts sålunda vara
hållbart från såväl ekonomisk och social synpunkt
som miljösynpunkt. Trafikutskottet konstaterar att
motionsförslaget i stora drag överensstämmer med vad
utskottet har anfört i tidigare sammanhang.
Likaså finner trafikutskottet – i likhet med
motionärerna – att det är angeläget att målet för de
gränsöverskridande transporterna tas upp i den nya
fördragstexten, eftersom de är centrala för
utvecklingen av den inre marknaden i framtiden. Det
behöver förtydligas vilka avgränsningar som bör
göras när det gäller de frågor som faller under EU:s
kompetens och de som bättre och effektivare hanteras
på nationell eller regional nivå.
Trafikutskottet ställer sig också bakom vad som
anförs i motionen om att regeringen även bör
uppmanas att – i detta och andra sammanhang – söka
att få med skrivningar om en hög ambitionsnivå på
trafiksäkerhetsområdet. Inte minst behöver frågan om
barn och trafiksäkerhet uppmärksammas. Vidare bör EU
även i fortsättningen driva arbetet med
harmoniserade regler för fordonsutrustning och med
en rättvisande prissättning inom transportområdet.
Rent allmänt anser trafikutskottet att det hade
varit värdefullt med en mer genomgripande översyn av
strukturen i de olika politikområdena i del III. En
mer enhetlig uppbyggnad av de olika avsnitten skulle
underlätta fördragets läsbarhet och förståelsen för
det, vilket ju också var en av konventets uppgifter.
Med det sagda föreslår trafikutskottet att det
sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet
ansluter sig till vad här har uttalats; motionen får
därmed anses tillgodosedd.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ansluter sig till vad trafikutskottet
uttalat. Motion K4 (s) kan därmed avstyrkas.

Rymden

Konventet föreslår att rymdpolitik införs bland de
områden i det konstitutionella fördraget som
omfattas av delad kompetens (artikel I-13).
Innehållet i politikområdet utvecklas i artikel III-
155. Enligt denna föreslås unionen utarbeta en
europeisk rymdpolitik för att främja vetenskapliga
och tekniska framsteg, industriell konkurrenskraft
och genomförandet av sin politik. För att uppnå
syftet föreslås unionen kunna främja gemensamma
initiativ, stödja forskning och teknisk utveckling
samt samordna insatser för att utforska och utnyttja
rymden. Europeiska lagar eller ramlagar ska kunna
antas i enlighet med lagstiftningsförfarandet. De
åtgärder som därvid fastställs kan få formen av ett
europeiskt rymdprogram.

Regeringens utgångspunkter

Förslaget att införa rymdpolitik som en specialform
av delad kompetens är nytt. Europeisk rymdpolitik,
liksom utformandet av ett europeiskt rymdprogram,
bedrivs i dag i ett mellanstatligt samarbete inom
ramen för det europeiska rymdorganet, European Space
Agency (ESA). Uppgiften att utarbeta och implemen-
tera en europeisk rymdpolitik är inskriven i ESA:s
konvention som ratificerats av dess medlemsstater.
Syftet med konventsförslaget är att tillskapa ett
nytt kompetensområde för unionen, vilket väcker en
rad frågor som behöver belysas närmare. Främst rör
det hur ESA-konventionen och medlemsstaternas
inflytande i rymdsamarbetet kommer att påverkas. Det
rör också hur finansieringen av medlemsländernas
industriella medverkan i rymdsamarbetet ska
organiseras.

Motionerna

Moderata samlingspartiet menar i motion K10 att
förslaget att införa rymden som ett nytt
kompetensområde för unionen är mindre välbetänkt.
Det finns redan ett välfungerande europeiskt och
internationellt samarbete på detta område (yrkande
38). Inte heller Miljöpartiet anser att rymden bör
vara en EU-befogenhet (motion K13, yrkande 63).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att
konventets förslag väcker en rad frågor som behöver
belysas närmare. Utskottet förutsätter att
regeringen analyserar förslagets innebörd noga.

Därmed avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 38 och
motion K13 (mp) yrkande 63.

Energi

Konventet föreslår att energi införs bland de
områden i det konstitutionella fördraget som
omfattas av delad kompetens mellan unionen och
medlemsstaterna. Den rättsliga grunden för
politikområdet utvecklas i artikel III-157. Enligt
denna ska målet för unionens politik på
energiområdet vara att garantera att energimarknaden
fungerar, garantera energiförsörjningstryggheten och
främja energieffektivitet och energibesparingar samt
utveckling av nya och förnybara energikällor. Detta
ska ske inom ramen för den inre marknaden och med
hänsyn till kravet på att bevara och förbättra
miljön.

Europeiska lagar eller ramlagar ska på detta
område enligt huvudregeln antas med
lagstiftningsförfarandet. Undantag gäller dock i
enlighet med en nuvarande bestämmelse på
miljöområdet för åtgärder som väsentligen påverkar
en medlemsstats val mellan olika energikällor eller
den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning.
Sådana lagar skulle alltså också fortsättningsvis
antas med enhällighet i rådet efter det att
Europaparlamentet hörts.

Regeringens utgångspunkter

Förslaget att införa energi som ett område för delad
kompetens är en nyhet. Såväl förordningar som
direktiv har tidigare antagits på energiområdet men
då med bl.a. artiklar på områdena miljö, inre
marknad eller försörjningstrygghet som rättslig
grund. Syftet med konventets förslag är således inte
att tillföra en ny kompetens utan att anpassa det
konstitutionella fördraget till hur politikområdet
praktiskt redan behandlas. Frågor rörande
energiförsörjning, val av energislag, produktion av
energi samt effektiv energianvändning bör även
fortsättningsvis kunna hanteras på nationell nivå.
Därutöver bör såväl genomförandet av en
liberaliserad inre marknad för energi, som en möjlig
prioritering av åtgärder som främjar miljön och är
samhällsekonomiskt lönsamma, uppmärksammas vid
utformningen av den rättsliga grunden.

Motionen

Kristdemokraterna välkomnar i motion K8 att
energifrågor omfattas av områden för delad
befogenhet inom unionen. Att en uttrycklig rättslig
grund skapas för energiområdet är mycket positivt
och kommer förhoppningsvis att leda till ökat
samarbete för en utökad användning och utveckling av
nya och förnybara energikällor i Europa (yrkande
29).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att syftet med konventets
förslag är att anpassa fördraget till hur
energiområdet redan behandlas i unionen. Utskottet
välkomnar att fördraget därigenom mer korrekt
avspeglar unionens verksamhet.

Bland de mål som nämns i den nya artikeln anges
utveckling av nya och förnybara energikällor.
Utskottet ser mot denna bakgrund ingen anledning
till något riksdagens tillkännagivande och avstyrker
därmed motion K8 (kd) yrkande 29.

Industri

Konventets förslag

Industri finns redan som politikområde i EG-
fördragets artikel 157. Konventet föreslår att
politikområdet ska ingå i befogenhetskategorin
stödjande, samordnande eller kompletterande
åtgärder. Konventets förslag innebär inte några
förändringar av innehållet i politikområdet.

Motionen

Det är, anför Moderata samlingspartiet i motion K10,
positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Det
kan ifrågasättas om fyra områden som kan bli föremål
för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara
unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur
och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa
områden bör alltså utgå. EU ska inte bedriva
industripolitik (yrkande 39).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att industri redan finns som
politikområde i EG-fördragets artikel 157 och att
konventets förslag inte innebär några förändringar
av innehållet i politikområdet. Inte heller
fortsättningsvis får artikeln utgöra en grund för
unionen att införa åtgärder som kan medföra att
konkurrensen snedvrids eller som omfattar
bestämmelser om skatter.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
K10 (m) yrkande 39.

Kultur

Konventets förslag

Kultur finns redan som politikområde i EG-fördragets
artikel 151. Konventet föreslår att politikområdet
ska ingå i befogenhetskategorin stödjande,
samordnande eller kompletterande åtgärder.
Konventets förslag innebär ett stort sett oförändrat
innehållet i politikområdet. Det nya är att rådet
ska fatta beslut med kvalificerad majoritet istället
för som i dag med enhällighet. Europaparlamentets
roll som medbeslutande består.

Motionen

Motionärerna bakom motion K10 (m) anför att det är
positivt att unionens befogenheter tydliggörs.
Samtidigt ifrågasätter de om det över huvud taget
behövs någon unionskompetens på vissa områden,
däribland på kulturområdet. Detta område, som blir
alltmer omfattande och vitalt, ska kännetecknas av
mångfald, menar de. Någon särskild kulturpolitik
behövs inte i EU. Således bör enligt
motionsförslaget EU inte ha någon kompetens på detta
område (yrkande 40).

Kulturutskottets yttrande

Kulturutskottet påminner i sitt yttrande (KrU1y) om
att genom Maastrichtfördraget blev kulturen ett
samarbetsområde inom Europeiska gemenskapen och fick
sin rättsliga grund i artikel 128. Ett tillägg till
artikeln om att främja kulturell mångfald tillkom
genom Amsterdamfördraget, då kulturartikeln även
fick ett nytt nummer, artikel 151. I kulturartikeln
punkt 5 sägs att rådet får besluta om
stimulansåtgärder som dock inte får omfatta någon
harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra
författningar. Vidare sägs att rådet ska besluta
enhälligt. Enhällighet gäller även då rådet antar
rekommendationer på förslag av kommissionen.
Slutligen kan nämnas att på kulturområdet gäller
medbeslutsförfarande mellan rådet och parlamentet
(nuvarande artikel 251).

Framtidskonventets förslag innebär på
kulturområdet dels att en ny kulturartikel införs,
dels att beslutsförfarandet på detta område ändras.
Innehållet i den nya kulturartikeln, artikel III-
181, är i stort sett oförändrat i jämförelse med nu
gällande kulturartikel utom i ett avseende, nämligen
då det gäller beslutsförfarandet. Bestämmelsen i nu
gällande kulturartikel om beslutsförfarandet
återfinns inte i den nya kulturartikeln. Konventet
föreslår i stället att det nya fördraget ska
tillföras en generell bestämmelse som innebär att
ministerrådet ska fatta beslut med kvalificerad
majoritet om inte annat föreskrivs i konstitutionen
(artikel I-22) samt en generell bestämmelse som
gäller lagar och ramlagar som ska antas gemensamt av
Europaparlamentet och ministerrådet, vilket i
fördragsutkastet benämns ”det vanliga
lagstiftningsförfarandet” (artikel I-33).
Det nya på kulturområdet är således att
kvalificerad majoritet i ministerrådet ska råda i
fortsättningen.
Enligt kulturutskottets uppfattning är det av
största vikt att kulturområdet även i fortsättningen
förblir en nationell angelägenhet. Av
fördragsutkastet framgår att subsidiaritetsprincipen
– liksom hittills – ska vara en grundläggande
princip i fördraget. Även det förhållandet att
kulturen nu föreslås bli inordnad i den
befogenhetskategori som endast avser stödjande,
samordnande eller kompletterande insatser innebär
att medlemsstaterna behåller sin egen kompetens på
de områden som ingår i denna kategori. Slutligen
framgår det av såväl kulturartikeln som artikel I-16
att juridiskt bindande akter som antas av unionen på
grundval av de särskilda bestämmelserna inom
kulturområdet inte får medföra harmonisering av
medlemsstaternas lagar och andra författningar (skr.
s. 26).
Inför Sveriges inträde i EU uttalade
kulturutskottet bl.a. att kultursamarbetet inom EU –
då det gäller inflytandet på den nationella
kulturpolitiken – i grunden inte skulle komma att
skilja sig från annat kultursamarbete som Sverige
deltar i inom ramen för internationella
organisationer såsom Unesco och Europarådet (yttr.
1994/95:KrU3y s. 3). Kulturutskottet har alltjämt
sam-ma inställning till EU-samarbetet på
kulturområdet.
Utskottet vill framhålla att det funnits ett värde
i att enhällighetsprincipen har tillämpats vid
beslutsfattandet på kulturområdet. Denna princip har
inneburit att även små medlemsstater kunnat påverka
beslutsprocessen och hindra förslag som man t.ex.
anser strida mot fördraget. Genom en övergång till
kvalificerad majoritet skulle emellertid små länders
inflytande kunna komma att minska. Utskottet kan mot
den bakgrunden instämma i regeringens
förhållningssätt som innebär att frågan om
beslutsform på kulturområdet noggrant bör övervägas.
Utskottet har uppmärksammat att
enhällighetsprincipen bibehållits på det
handelspolitiska området när det gäller
förhandlingar om och ingående av avtal som rör
handel med kulturella och audiovisuella tjänster, om
dessa riskerar att skada unionens kulturella och
språkliga mångfald. Därmed markeras att
kulturprodukter, t.ex. filmer och TV-program, har
ett särskilt kulturellt värde och inte kan betraktas
som vilka varor som helst.

Då det gäller förslaget i motion K10 (m) att helt
undanta kulturpolitiken från EU:s kompetensområde
vill utskottet erinra om att unionens insatser ska
syfta till att vid behov stödja och komplettera
medlemsstaternas verksamhet i olika avseenden då det
gäller

- att förbättra kunskaperna om de europeiska folkens
kultur och historia,
-
- att bevara och skydda det kulturarv som har
europeisk betydelse,
-
- icke-kommersiellt kulturutbyte samt
-
- konstnärligt och litterärt skapande.
-
Utskottet konstaterar att EU:s möjligheter att agera
på kulturområdet hittills har varit begränsade, och
utskottet utgår från att så förblir fallet också om
det nya fördragsutkastet antas av
regeringskonferensen. De internationella kontakterna
på kulturområdet har ändå kunnat utvecklas starkt
under de senaste åren av flera olika skäl, bl.a. EU-
medlemskapet. Utskottet ser positivt på de
möjligheter som finns för Sverige att komma i
åtnjutande av EU:s kultursatsningar, bl.a. genom
kulturramsprogrammet. Genom det europeiska
samarbetet över gränserna torde förståelsen och
intresset mellan medlemsstaterna komma att öka,
vilket kulturutskottet välkomnar. Motion K10 (m)
yrkande 40 bör avstyrkas av sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet.

Moderata samlingspartiets företrädare har fogat en
avvikande mening till yttrandet där de menar att den
moderata motionen bör tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar kulturutskottets uppfattning och
avstyrker således motion K10 (m) yrkande 40.

Idrott

Konventets förslag

Konventet föreslår att en rättslig grund för idrott
upprättas såsom en del av området för stödjande,
samordnande eller kompletterande åtgärder. Konventet
anser det särskilt lämpligt att nämna idrotten i den
redan befintliga artikeln som behandlar utbildning,
yrkesutbildning och ungdomsfrågor. Förslaget innebär
att unionen ska bidra till främjandet av europeiska
idrottssatsningar med avseende på deras sociala och
pedagogiska roll. Vidare föreslås målet för unionens
insats vara att utveckla idrottens europeiska
dimension genom att främja rättvisan i tävlingar och
samarbete mellan idrottsorganisationerna och att
även skydda idrottsutövarnas moraliska och fysiska
integritet (artikel III-182).

Regeringens utgångspunkter

Idrotten har redan tidigare omfattats av den fria
rörligheten för idrottsmän och bestämmelserna om den
inre marknaden. Förslaget ger en uttrycklig och klar
rättslig grund för idrotten, vilket välkomnas. Det
bör ses i enlighet med de principer som uttrycks i
Europeiska rådets uttalande i Nice år 2000 om de
särskilda kännetecknen för idrott och idrottens
sociala funktion. Förslaget om en rättslig grund för
idrott kopplas till utbildning och ungdom, eftersom
idrotten anses vara en del av detta mer omfattande
område. Det är bra att de åtgärder som förutses inte
får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas
lagar eller andra författningar.

Motionerna

Motionärerna bakom motion K10 (m) anser att det inte
behövs någon särskild EU-kompetens vad gäller
idrott, eftersom det på detta område utvecklas ett
livskraftigt samarbete inom det civila samhället i
Europa och internationellt (yrkande 41).

Motionärerna bakom motion K13 (mp) gör bedömningen
att idrottspolitiken bör förbli en nationell
angelägenhet (yrkande 64). I motionen framhålls att
idrottens särart och idrottsorganisationernas
självständighet måste betonas i konstitutionen i det
fall idrottspolitiken över huvud taget ska vara en
EU-fråga.

Kulturutskottets yttrande

Kulturutskottet erinrar i sitt yttrande (KrU1y) om
att idrotten i dag är en nationell angelägenhet utan
någon formell status i EU. I samband med Europeiska
rådets möte i Nice i december 2000 fogades ett
uttalande om idrott till ordförandeskapets
slutsatser. EU:s medlemsstater har ställt sig bakom
uttalandet, som kommit att kallas
Idrottsdeklarationen. Deklarationen slår bl.a. fast
att det är idrottsorganisationerna och
medlemsstaterna som har det främsta ansvaret för att
sköta idrottsärendena. Vidare sägs att även om
gemenskapen inte har direkta befogenheter på detta
område bör den i åtgärder i enlighet med fördragets
olika bestämmelser beakta idrottens sociala,
fostrande och kulturella funktion, som ligger till
grund för dess särart. Deklarationen är inte
bindande för medlemsstaterna eller för EU-
institutionerna.

Kulturutskottet ser i likhet med regeringen
positivt på att idrotten nu föreslås få en
uttrycklig rättslig grund i konstitutionen. I likhet
med vad som sagts ovan när det gäller kultur vill
utskottet särskilt framhålla att någon harmonisering
av medlemsstaternas lagar eller andra författningar
inte får komma i fråga. Utskottet vill betona vikten
av idrottsorganisationernas självständighet.
Eftersom idrotten är ett nytt område som nu kommer
att regleras är det enligt utskottets mening
särskilt viktigt att unionens befogenheter hålls
inom ramen för samordnande, kompletterande och
stödjande åtgärder. Därmed kommer idrotten att
tillhöra samma kategori som kulturen. Det
principiella resonemang som utskottet fört i det
föregående om beslutsfattande inom kulturområdet
gäller självfallet även för idrottens del.
Utskottet föreslår att sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet ska avstyrka motionerna K10 (m)
yrkande 41 och K13 (mp) yrkande 64.
Moderata samlingspartiets företrädare har fogat en
avvikande mening till yttrandet där de menar att den
moderata motionen bör tillstyrkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar kulturutskottets uppfattning och
avstyrker således motion K10 (m) yrkande 41 och K13
(mp) yrkande 64.

Tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse

Konventet föreslår en skyldighet att i en europeisk
lag fastställa de principer och villkor som ska
gälla vid utförande av tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse (artikel III-6).
Ändringsförslaget lades fram i konventets slutskede
trots invändningar från flera håll.

Enligt gällande bestämmelser ska unionen och
medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina
befogenheter och inom det konstitutionella
fördragets tillämpningsområde, sörja för att
tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs.
Tjänsterna ska utföras på grundval av principer och
villkor, bl.a. ekonomiska och finansiella, som gör
det möjligt för unionen och medlemsstaterna att
fullgöra sina uppgifter.
Konventets förslag innebär således en uttrycklig
rättslig grund för stiftandet av en övergripande
europeisk lag. Hittills har gemenskapen sektor för
sektor antagit lagstiftning för tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse.

Regeringens utgångspunkter

Begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse
saknar en tydlig definition och det är därför oklart
vilka tjänster som kan komma att omfattas. Dessa
omständigheter gör det svårt att förutse
konsekvenserna och värdet av en europeisk
lagstiftning på detta område. Så länge begreppet är
otillräckligt definierat bör fördraget inte omfatta
en skyldighet att anta en övergripande europeisk
lag. I de fall behov av gemenskapsrättslig
lagstiftning anses föreligga kan detta tills vidare
ske sektorsvis.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att
konventets förslag om tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse är oklart, men kan tolkas som ett försök
att ge skydd åt offentliga monopol. Detta strider
mot EU:s strävan till en öppen marknad och bör
därför avvisas. Offentliga monopol har betydande
negativa sociala och ekonomiska konsekvenser och
drabbar många gånger den enskilde hårt. Motionärerna
menar att förslaget riskerar att äventyra nödvändig
liberalisering och att negativt påverka en
effektivisering och konkurrensutsättning på nya
marknader inom den inre marknaden. Förslaget bör
avvisas (yrkande 42).

Utskottets ställningstagande

Både motionärerna och regeringen ser nackdelar med
konventets förslag i denna del. Även utskottet är
negativt inställt och anser, i likhet med
regeringen, att begreppet tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse saknar en tydlig definition och
att det därför är oklart vilka tjänster som kan
komma att omfattas. Som regeringen anför bör
fördraget så länge begreppet är otillräckligt
definierat inte omfatta en skyldighet att anta en
övergripande europeisk lag.

Någon riksdagens åtgärd är inte påkallad med
anledning av motion K10 (m) yrkande 42 som därmed
avstyrks.

Räddningstjänst

Konventet

Konventet föreslår att räddningstjänst ”civil
protection” skrivs in i fördraget som ett område där
unionen kan vidta stödjande, samordnande eller
kompletterande åtgärder (artikel III–184).
Åtgärderna får dock inte innebära en harmonisering
av medlemsstaternas bestämmelser i lagar eller andra
författningar. Förslaget är en förändring från
nuvarande fördrag där räddningstjänst inte har en
egen rättslig grund. Det samarbete som i dag finns
på räddningstjänstområdet är i stället baserat på
artikel 308 i EG-fördraget.

Förslaget innebär att unionen ska främja
samarbetet mellan medlemsstaterna för att förstärka
effektiviteten hos systemet inom unionen för
förebyggande av och skydd mot naturkatastrofer som
orsakas av människor. Detta ska enligt förslaget
göras genom att stödja och komplettera
medlemsstaternas eget arbete på området på såväl
nationell som regional och lokal nivå. Unionen ska
även främja operativ samverkan mellan nationella
räddningstjänstmyndigheter samt främja
överensstämmelse mellan åtgärder som vidtas på
internationell nivå inom området. Räddningstjänsten
berörs även av den solidaritetsklausul som införts i
fördraget.

Regeringens utgångspunkter

I dag finns det ingen gemensam definition i EU för
begreppet ”civil protection” som i Sverige hittills
översatts med räddningstjänst. Begreppet har skilda
betydelser i olika medlemsstater, dels eftersom de
nationella strukturerna skiljer sig åt, dels därför
att själva begreppet givits olika innebörd i olika
länder. Inom ramen för det intensiva EU-arbete som
på detta område bedrivits efter terrorattackerna i
USA den 11 september 2001, har det framgått att
begreppet ”civil protection” nu används med en
vidare innebörd i EU-sammanhang än tidigare.
Innebörden av ”civil protection” har vidgats till
att utöver räddningstjänst närmast motsvara
övergripande frågor kring skydd och säkerhet i
samhället, att ha en god beredskap för olika typer
av olyckor och kriser inom olika samhällsfunktioner
och att vidta förebyggande åtgärder. Förslaget om
ett fördjupat samarbete och beslutsfattande med
kvalificerad majoritet i ministerrådet inom detta
område kommer att kräva en definitionsdiskussion
kring ”civil protection”-begreppet.

Även om de åtgärder som unionen kan komma att
vidta inom ”civil protection” genom det nya
lagstiftningsförfarandet inte ska harmonisera
medlemsstaternas lagstiftning, är det angeläget att
bevaka denna fråga noga för att värna om kommunernas
självbestämmande. Med stödjande åtgärder förstås
från svensk sida bidrag med befintliga nationella
resurser.

Motionerna

Kristdemokraterna ser positivt (K8 yrkande 31) på
att räddningstjänsten – ”civil protection” – förs in
i fördraget som ett område för stödjande,
samordnande eller kompletterande åtgärder.
Tolkningen av begreppet skiftar varför det finns ett
behov att ytterligare diskutera vad denna form av
räddningstjänst ska innefatta innan det lagfästs i
fördraget.

I Miljöpartiets motion (K13 yrkande 69) anförs att
det breda EU-begreppet ”civil protection” är oklart
och konventet har valt att inte definiera området
(som i huvudsak handlar om frågor kring
räddningstjänsten). Konventet föreslår trots detta
en övergång till överstatligt beslutsfattande.
Regeringens omsorg, som man ger uttryck för i
skrivelsen, om att dessa lagar inte ska undergräva
det kommunala självstyret är positivt, men inte
tillräckligt. Så länge inte en klar definition på
begreppet ”civil protection” kan uppvisas bör
regeringen hålla fast vid att området inte ska
övergå till överstatligt beslutsfattande.

Försvarsutskottets yttrande

Försvarsutskottet bejakar i sitt yttrande (FöU3y)
ett utvidgat samarbete i fråga om unionens
räddningstjänstresurser. Utskottet noterar att
regeringen anser att förslaget om ett fördjupat
samarbete och beslutsfattande med kvalificerad
majoritet i ministerrådet inom detta område kommer
att kräva en definitionsdiskussion kring ”civil
protection”-begreppet. Kristdemokraternas
uppfattning ligger i linje med regeringens och torde
därmed tillgodoses. Utskottet tillstyrker
regeringens ståndpunkt i frågan.

Kristdemokraternas företrädare har i denna del
fogat en avvikande mening till yttrandet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning och
noterar således att regeringen anser att förslaget
om ett fördjupat samarbete och beslutsfattande med
kvalificerad majoritet i ministerrådet inom detta
område kommer att kräva en definitionsdiskussion
kring ”civil protection”-begreppet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna K8 (kd) yrkande 31 och K13 (mp) yrkande
69.

Regeringens skrivelse

Utskottets ställningstagande

Utskottet har i sina ställningstaganden i de olika
avsnitten i detta betänkande redogjort för vad som
enligt utskottets uppfattning bör vara Sveriges
utgångspunkter under den pågående
regeringskonferensen. Utskottet föreslår att
riksdagen godkänner vad utskottet anfört och vad
regeringen i övrigt anfört i skrivelsen. Regeringens
skrivelse bör läggas till handlingarna.
Reservationer

1. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samarbete i
Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:K288 yrkandena 3, 4 och 7 och avslår
motionerna 2002/03:
K432 yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5,
2003/04:K10 yrkandena 1–3, 2003/04:K12 yrkande 1,
2003/04:K353, 2003/04:K416 yrkande 2 samt
2003/04:K419 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Vänsterpartiet förespråkar internationell politisk
samverkan. Samarbete och överenskommelser mellan
stater om gemensamma och gränsöverskridande
samhällsproblem som miljöförstöring, kapitalets
internationellt samordnade angrepp på arbetsrätt och
sociala rättigheter, människohandel, prostitution,
narkotika och undergrävande av mänskliga rättigheter
är i vår tid en absolut nödvändighet. Denna
samverkan kan och måste ske i former som respekterar
och stärker demokratin i stället för att urholka
den.

Utvecklingen av EU rör sig i en mycket bestämd
riktning. I samband med Maastrichtfördragets
tillkomst i början av 1990-talet doldes inte att
motivet var att utveckla EU till en federal
statsbildning. I Maastrichtfördraget skrevs också
målen om ett gemensamt försvar och en gemensam
valuta in, två områden som utgör grunden när man
definierar en stat. Att EU måste kunna agera och
konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på
världsarenan var ett budskap som framfördes av
dåtidens ledande EU-företrädare. De jämförde sig
gärna med USA och frammanade bilden av att målet var
att bli lika starkt och mäktigt som jätten i väster.
På toppmötet i Köln i juni 1999 syntes EU:s militära
ambitioner tydligt, och utvecklingen på detta område
har gått oerhört snabbt. Det lär bara vara en
tidsfråga innan EU självständigt visar de militära
musklerna så som anstår en sammanslutning med
superstatsambitioner. Den svenska regeringen har
haft få invändningar mot denna utveckling.
I EU:s fördrag har kapitalets frihet i praktiken
gjorts till överordnad princip och dess
beslutsstrukturer innebär en inskränkning av
demokratin. Mellanstatliga överenskommelser ersätts
alltmer av överstatliga majoritetsbeslut och folkets
möjlighet att utkräva ansvar blir alltmer
illusorisk, såväl reellt som formellt.
Vänsterpartiet motsatte sig mot denna bakgrund
Sveriges medlemskap i EU. Även om vi respekterar
resultatet i folkomröstningen 1994 har skälen för
vårt ställningstagande inte förlorat i styrka och
vår principiella ståndpunkt har inte ändrats. Vi
verkar för en demokratisering av Europas politiska
institutioner. Vårt mål är att ersätta EU:s
odemokratiska beslutsformer och fördragsbundna
högerpolitik med fri, alleuropeisk samverkan grundad
på demokratiska ideal, social rättvisa och respekt
för mänskliga rättigheter.
Under de senaste 15 åren har EU präglats av en
ökad misstro mellan medborgarna i medlemsstaterna
och den styrande eliten inom EU. Samtidigt har en
betydande maktförskjutning skett från
medlemsländerna till EU:s olika institutioner. De
fördragsändringar som antagits i Maastricht,
Amsterdam och Nice pekar alla i denna riktning.
Konventets förslag innebär att nya steg tas i denna
riktning. Ett system som bygger på kvalificerad
majoritetsomröstning ger inte väljarna i respektive
medlemsstat någon möjlighet att utkräva ett samlat
politiskt ansvar av den församling som stiftar
lagarna. Riksdagen har vare sig formell eller reell
makt över de lagar som bestäms i EU. Därför måste
den svenska regeringen verka för att enhällighet
blir den normala beslutsformen i ministerrådet.

2. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samarbete i
Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K353 och avslår motionerna 2002/03:K288
yrkandena 3, 4 och 7, 2002/03:K432 yrkandena 1 och
4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:
K10 yrkandena 1–3, 2003/04:K12 yrkande 1,
2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1
och 3.

Ställningstagande

Jag vill framhålla att EU är en viktig politisk nivå
för att regionalt hantera globala frågor. EU är vårt
instrument för freden, miljön, för mångfalden och
för de mänskliga rättigheterna. EU bör utvecklas
till att bli smalare och vassare och arbeta med de
frågor som inte går att lösa på någon annan nivå.
Centerpartiet har definierat fem områden där vi bör
samarbeta på europeiskt plan för att kunna nå bästa
möjliga framgång:

1 Mångfald i Europa.
2
3 Fred och stabilitet.
4
5 Tillväxt, innefattande
sammanhållningspolitiken, där unionens regioner bör
få en mer framträdande roll.
6
7 Bättre miljö.
8
9 Kampen mot brottslighet.
10
Det är naturligt att bygga makten underifrån. Det
konstitutionella fördrag som ska bilda stommen i det
framtida EU:s konstruktion bör grundas på
federalismens principer, dvs. med
underifrånperspektiv. En europeisk statsbildning
minskar medborgarnas demokratiska deltagandet vilket
inte är förenligt med min syn på samhällsbildning.
Federalismens kärna är att kombinera ett
handlingskraftigt men tydligt avgränsat politiskt
centrum med krav på stor lokal autonomi och
decentralism. Federalism bygger på den självklara
rätten att det alltid är de lägre nivåerna som avgör
hur mycket makt som ska flyttas upp till den högre
nivån. Möjlighet måste finnas att efter gemensamt
beslut återta delegerad makt enligt samma regler som
vid delegering. Varje politisk nivå måste vara öppen
för insyn och demokratisk påverkan. EU:s framtida
uppgifter bör baseras på federalismens principer.

3. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samarbete i
Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen delvis
motion 2002/03:K288 yrkande 7 och avslår motionerna
2002/03:K288 yrkandena 3 och 4, 2002/03:K432
yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:K10
yrkandena 1–3, 2003/04:K12 yrkande 1, 2003/04:K353,
2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1
och 3.

Ställningstagande

Miljöpartiet de grönas demokratiska dröm är att
makten ska vara så nära människor som det
överhuvudtaget är möjligt. Vår politik är att varje
individ ska kunna påverka varje beslut som de själva
blir påverkade av, inte bara indirekt utan också
direkt. Det kräver långtgående decentralisering,
såväl som ett globalt beslutsfattande i de frågor
som inte känner några gränser. Det kräver vidare ett
ökat internationellt samarbete, något som
Miljöpartiet alltid förordat och ställt sig bakom.

Den grundsyn vi nu presenterat gör oss till
motståndare till Europeiska unionen och dess
utveckling, då vi ser att man flyttar makt allt
längre ifrån människor, och inte heller blir en
optimal beslutsnivå för gränsöverskridande frågor.
De principer EU vilar på går dessutom stick i stäv
med de principer vi gröna bygger vår politik på och
författar våra politiska program utifrån, det gäller
miljö kontra ohämmad ekonomisk tillväxt, rättvisa
kontra oinskränkt frihandel såväl som
decentralisering kontra centralisering. EU:s väg
från Maastrichtfördraget via Amsterdam och Nice till
den konstitution som nu förhandlas fram i
regeringskonferensen går allt tydligare mot att mer
makt centraliseras till EU:s institutioner och vi
ser en federal statsbildning ta form. Miljöpartiet
godkänner inte denna statsbildning, som vi menar
saknar folklig förankring, legitimitet och skäl, och
godkänner därför inte heller den utveckling som EU-
konventets förslag innebär.
Miljöpartiet delar inte utskottsmajoritetens
uppfattning att konventsförslaget svarar väl mot
ansatserna i Nice och Laeken. I Laekenförklaringen
står det att ”unionen måste flyttas närmare
medborgarna”, istället har man på flera områden ökat
unionens maktbefogenheter och därmed avlägsnat den
än mer från medborgarna. I Laekenförklaringen slås
fast att ”behörighetsfördelningen måste bli
tydligare”, men fortfarande råder otydlighet kring
hur kategorin ”delade befogenheter” kommer att
delas. Maktlösheten i Europa har ökat allt mer och
inom EU har misstron mot den allt mer svällande
unionen blivit allt större. Detta har märkts vid
folkomröstningar om tidigare fördragsförändringar,
såsom den franska omröstningen om
Maastrichtfördraget eller den irländska om Nice.
Ändå har konventet valt att på flera områden stärka
EU:s institutioner, begränsa möjligheten till
nationellt veto och minska den enskilde EU-
medborgarens möjligheter att påverka EU. Konventets
förslag utgör således inte en god grund för
regeringskonferensen utan riskerar stärka känslan av
maktlöshet och utanförskap bland EU:s medborgare.
På regeringskonferensen bör regeringen arbeta för
att det slås fast att EU bygger på ett samarbete
mellan självständiga stater och att beslutsformerna
vid fördragsändringar även fortsättningsvis ska
innebära krav på enhällighet. Detta bör ges
regeringen tillkänna.

4. Konventsmetoden, punkt 2 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om konventsmetoden.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:K432
yrkande 8 samt 2003/04:K416 yrkande 6.

Ställningstagande

Jag vill framhålla att framtidskonventets arbete har
fungerat väl och att konventsmetoden kan vara en
lämplig arbetsform vid framtida fördragsändringar.
Kristdemokraterna föreslår därför att formen
fördragsfästs i framtiden.

5. Konventsmetoden, punkt 2 (v och mp) –
motiveringen

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Ställningstagande

Konventsmetoden har inte fungerat väl. Konventets
sammansättning saknade förutsättningar att innebära
en nytändning för unionen, bara 17 procent av
delegaterna var kvinnor och vid arbetets slut kom
medelåldern i församlingen att vara närmare 70 år.
Konventet saknade dessutom demokratisk förankring då
t ex ingen ledamot hade tillhört den halva av
befolkningen som avvisade Maastrichtfördraget i
Frankrike, Nicefördraget i Irland eller EMU (dryga
halva) i Sverige. Det förekom inga omröstningar i
konventet och det tilläts heller inga reservationer.
Om konventsmetoden ska användas i framtiden, vilket
vi starkt ifrågasätter, krävs fundamentalt andra
arbetsformer.

6. Tidsschemat för regeringskonferensen, punkt
3 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om tidsschemat för
regeringskonferensen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K13 yrkande 75.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att förhandlingarna
under regeringskonferensen får ta den tid
som krävs. Det finns ingen anledning att ge
efter för de krafter inom EU som vill
stressa fram den nya konstitutionen. Detta
är en fråga om demokratisk förankring, och
allt för viktig för att kunna hastas igenom.

7. Folkomröstning, punkt 5 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om folkomröstning.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2003/04:K9 yrkande 31, 2003/04:K1 yrkandena 2 och 3
samt 2003/04:K13 yrkandena 76 och 77.

Ställningstagande

Regeringskonferensens slutresultat kommer bli en så
omfattande förändring av EU-systemet att svenskarna
bör få rätten att besluta om godkännandet av
konstitutionen i en folkomröstning. Flera länder har
redan beslutat att göra så. I Danmark, Irland,
Spanien, Portugal, Luxemburg, Tjeckien och
Nederländerna (den första folkomröstningen i landets
historia) planeras folkomröstningar. Det är också
troligt att det blir folkomröstning i Frankrike och
i flera andra länder är kampanjerna för att ordna en
folkomröstning hårda. I sammanhanget kan nämnas att
de båda tyska regeringspartierna uttryckt att de
skulle vilja se en folkomröstning och att EU:s
tidigare ombudsman Jacob Söderman driver kravet på
en folkomröstning i Finland.

Att förvägra folket att få säga sin mening om
konstitutionen brister i logik när den uttryckta
grundtanken med konventet var att flytta unionen
närmare medborgarna. I ett samtal om detta har
Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin
uttryckt att ”en sann europé kan inte vara emot en
folkomröstning”.

Vi anser inte att riksdagen är lämpad att fatta
beslut om konstitutionsförslaget. Dels för att
frågan inte diskuterades i den valrörelse där dagens
riksdag är vald och för att medborgarna omöjligt
därför kan ha valt dagens riksdagsledamöter på ett
mandat att fatta beslut om en konstitution för EU.
Dels för att vi vet att riksdagens ledamöter inte är
representativ för svenska folket i synen på EU:s
framtid, något som inte minst folkomröstningen om
EMU med all tydlighet visade.
Riksdagen borde ge regeringen tillkänna att
regeringskonferensens slutprodukt bör ställas under
folkomröstning.

8. Folkomröstning, punkt 5 (c) – motiveringen

av Kerstin Lundgren (c).

Ställningstagande

Jag delar inte majoritetens negativa principiella
inställning till folkomröstningar, så som den
uttrycks i betänkandet. Jag anser däremot i likhet
med utskottet att det nu inte finns skäl att besluta
i annan ordning än vad som gällde för Amsterdam- och
Nicefördragen.

9. Yttrande från Lagrådet, punkt 6 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttrande från
Lagrådet. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K9 yrkande 3 i denna del.

Ställningstagande

Vi vill erinra om de inslag i fördraget som i detta
sammanhang är mest problematiska:

Utvidgningen av området för beslut med
kvalificerad majoritet.

Unionsrättens överordning.

Flexibilitetsklausulen.

Passerellerna.

Sammantaget innebär dessa fyra punkter att
konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag
med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av
problemen i skrivelsen är summarisk, för att
uttrycka sig milt. Därför bör regeringen uppdra åt
Lagrådet att närmare granska dessa konstitutionella
elements konsekvenser vad gäller förhållandet till
svensk grundlag.

10. Unionsrättens företräde, punkt 7 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om unionsrättens
företräde. Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2003/04:K2 yrkande 21 samt avslår motion 2003/04:K10
yrkandena 11 och 43.

Ställningstagande

Unionsrättens företräde förs nu in i fördraget.
Detta innebär att svensk lagstiftning, inklusive
Sveriges grundlagar, alltid kommer i andra hand. Det
finns sedan tidigare en praxis inom EG-rätten som
etablerats av EG-domstolen att unionsrätten har
företräde när det gäller första pelaren, framför
allt den inre marknaden. Detta vidgas nu till att
omfatta hela EU. Förändringen är dock än större. Vi
delar det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets analys i betänkande 2002/03:KUU1
att det är riskabelt att fördragsfästa en princip
som hittills härletts ur domstolspraxis: ”En sådan
kodifiering medför inte ökad förutsägbarhet eller
klarhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om
huruvida alla de omfattande och nyanserade
resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande
domslut fortfarande skall anses gälla när de
överförs till en formulering på blott ett par
meningar i en fördragsartikel.” Förändringen innebär
att unionsrättens företräde blir principiellt, och
därigenom betydligt starkare.

Fördragsfästandet av unionsrättens företräde
innebär att den tydligt sätts över de nationella
grundlagarna. De nationella domstolarnas och
rättstillämpande myndigheterna mister den legala
möjlighet de i dag har att vägra tillämpa unionsrätt
om de efter en självständig bedömning finner att den
strider mot nationella grundlagsbestämmelser (den av
den tyska författningsdomstolen fastslagna so-lange-
als-principen). Risken är stor att EU-rätten kommer
i konflikt med tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen som är delar av
principerna för det svenska ”statsskickets grunder”
(formuleringen i 10 kap. 5 § RF). Det finns även
risk för konflikt med regeringsformen.

Unionsrättens företräde bör ej fördragsfästas.

11. Förenlighet med svensk grundlag, punkt 8 (v
och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om förenlighet med
svensk grundlag. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del och
2003/04:K13 yrkande 74 samt avslår motion 2003/04:K1
yrkande 1.

Ställningstagande

Vi vill erinra om att i den svenska regeringsformen
återfinns bl.a. följande villkor för maktöverföring
till EU: ”Inom ramen för samarbete i Europeiska
unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som
inte rör principerna för statsskicket (...)” (10
kap. 5 § RF). Innebär denna formulering att det
finns en gräns bortom vilken svensk grundlag inte
tillåter ytterligare överförande av beslutanderätt
till EU:s institutioner? Riksdagens eget svar har
varit att en sådan gräns finns, men att vi hittills
inte passerat den, eftersom EU:s (EG:s) överstatliga
beslutsformer framför allt rört den inre marknaden
och således inte rört principerna för statsskicket.
Det bör dock noteras att även inre marknadsbeslut i
flera fall kolliderat med svensk grundlag, framför
allt när det gäller tryckfriheten. Det nu
föreliggande förslaget till fördrag innehåller dock
element som innebär att vi närmar oss och kanske
passerar den gräns som den svenska grundlagen
ställer upp. Det skulle i så fall innebära att en
ratificering av fördraget i nuvarande form kräver
grundlagsändring.

De inslag i fördraget som vi i detta sammanhang
ser som mest problematiska är följande:

· Utvidgningen av området för beslut med
kvalificerad majoritet.
·
De överstatliga inslagen i EU förstärks relativt kraftigt.
Någon avgränsning till den inre marknaden – i och
för sig redan uppluckrad – görs inte längre.
Regeringens argument att det endast är
kompetensområdet (vad EU får besluta om) och inte
beslutsmetoden (kvalificerad majoritet eller
enhällighet) som är avgörande för förenligheten med
10 kap. 5 § RF är enligt vår mening inte hållbart.
Förändringen begränsar svensk suveränitet
ytterligare. Alltfler beslut kan komma att fattas i
strid med den svenska riksdagens och/eller
regeringens vilja, även på områden som ”rör
principerna för statsskicket”. Regeringens synsätt,
att endast kompetensområdet som sådant är relevant,
skulle innebära att redan dagens EU-fördrag är
oförenligt med grundlagen, eftersom en stor del av
de politiska områden som i dag hanteras
mellanstatligt helt klart rör principerna för
statsskicket.

- Unionsrättens överordning.
-
Formuleringen i konventets förslag vilar på ett antal domar i
EG-domstolen på 1960- och 1970-talet där det i
enskilda fall hävdades att EG-rätten var överordnad
nationell rätt, inklusive grundlag. Regeringen
hävdar att detta endast är en kodifiering av ett
allmänt erkänt förhållande. Denna ståndpunkt kan
dock ifrågasättas. Principen om EG-rättens
överordning är inte helt oomstridd vare sig bland
jurister eller politiska företrädare. Dessutom har
praxis hittills inneburit att domstolen trots allt
gjort en avvägning mellan unionsrätten och de
nationella grundlagarna. Med artikel 10.1 har inte
längre domstolen något skäl att fundera på sådana
hänsyn.

1. Flexibilitetsklausulen.
2.
I konventsförslagets flexibilitetsklausul (artikel 17) ges
ministerrådet rätt att med enhälligt beslut och
efter godkännande av Europaparlamentet vidta
åtgärder för vilka det inte finns rättsligt stöd i
fördraget, ”om det krävs för att uppnå de mål som
fastställs genom konstitutionen”. Denna paragraf
innebär att EU:s institutioner kan ge sig själva
kompetenser som de inte har i fördraget. Trots de
begränsningar som anges är detta principiellt och
konstitutionellt oacceptabelt. Regeringen hävdar att
denna paragrafs utformning i kombination med
domstolens kontroll ”utgör en garanti för att
bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att
unionens kompetens utvidgas på ett sätt som de
nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta
ställning till genom ett godkännande av
fördragsändring”. Resonemanget är obegripligt. De
nationella parlamenten ges ingen som helst roll vid
en sådan kompetensutvidgning som det här är fråga
om.

- De s.k. passerellerna.
-
Konventsförslagets två paragrafer om mekanismer för förenklat
ändringsförfarande, de s.k. passerellerna,
artiklarna 24.4 och 39.8, innebär att Europeiska
rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande
från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt
sådant, samt från enhällighet till kvalificerad
majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars
befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens
att själva ändra detta fördrags innehåll på ett
sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen
makt i förhållande till medlemsstaterna. Förslaget
är oacceptabelt.

Sammantaget innebär dessa fyra punkter att
konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag
med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av
problemen i skrivelsen är summarisk, för att
uttrycka sig milt.

Regeringen bör återkomma med en utförligare
utredning, utifrån Uppsala universitets och
juridiska fakulteten vid Stockholms universitets
remissvar samt Sieps forskningsrapport, av
konventsförslagets bristande samstämmighet med den
svenska grundlagen.

12. Flexibilitetsklausulen, punkt 10 (fp, kd,
v, c och mp)

av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd),
Lars Ohly (v), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
flexibilitetsklausulen. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 23 i denna del,
2003/04:K8 yrkande 6, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna
del, 2003/04:K12 yrkande 8 i denna del samt
2003/04:K13 yrkande 14.

Ställningstagande

Genom att flexibilitetsklausulen föreslås gälla över
hela fältet får rådet makt att på egen hand utveckla
fördragen, dvs. ett inslag av kompetenskompetens. Vi
anser att regeringen ska avvisa denna klausul i
regeringskonferensen.

13. Fördragets struktur, punkt 11 (mp) –
motiveringen

av Gustav Fridolin (mp).

Ställningstagande

Jag delar inte utskottsmajoritetens åsikt att
konventet föreslaget en ”tydlig struktur på
fördraget” som gör att ”medborgarna lättare
[kan] ta del av det regelverk som styr
unionen”. Konventsförslaget är en i många
delar svårgenomtränglig text och
avskaffandet av pelarstrukturen har inte
bidragit till ökad tydlighet. Miljöpartiet
är inga anhängare av pelarstrukturen som
grund, men frångåendet av den har kommit att
innebära ökad överstatlighet och ökad
kompetens för unionen.

14. Euratom, punkt 12 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om Euratom. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 2
och 2003/04:K13 yrkande 50.

Ställningstagande

Förslaget att bibehålla Euratomfördraget har
kritiserats från många håll, kanske främst därför
att det strider mot principen att inte prioritera
och stödja ett energislag framför övriga.
Euratomfördraget bör lyftas ut ur
konstitutionsförslaget och tillämpliga delar som har
att göra med skydd av miljö, liv och hälsa bakas in
i själva konstitutionstexten.

15. Unionen som juridisk person, punkt 13 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om unionen som
juridisk person. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K13 yrkande 29.

Ställningstagande

Jag anser inte att EU ska få status som
juridisk person. Även om det kan förefalla
sympatiskt av EU att underteckna
Europarådets konvention om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter är
vinsten liten. EU-medborgarna har redan idag
rätt att få övergrepp prövade enligt
konventionen med bakgrund av deras
nationella anslutning till konventionen.
Därför finns det ingen anledning att ge EU
rätt att som juridisk person i framtiden
kunna underteckna fler och mer
kontroversiella avtal utan att
medlemsstaterna ska behöva ratificera dessa.
Detta bör med bifall av yrkande 29 i motion
K13 ges regeringen tillkänna.

16. Värden och mål, punkt 14 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om värden och mål.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K8 yrkande
3 och avslår motion 2003/04:K10 yrkande 8.

Ställningstagande

Jag anser att i förslaget till fördragstext blandas
grundläggande värden och instrumentella värden.
Enligt Kristdemokraterna skulle fördragstexten vinna
i tydlighet och styrka om artikel 2 har följande
lydelse: Unionen bygger på grundläggande värden som
människans värdighet, liv, frihet, sanning och
rättvisa. Dessa värden och skydd för de mänskliga
rättigheterna är gemensamma för medlemsstaterna i
ett samhälle där demokrati, mångfald, jämställdhet,
öppenhet, solidaritet, tolerans och icke-
diskriminering råder.

De mänskliga rättigheterna ska ingå i det
konstitutionella fördraget och unionen ska söka
anslutning till Europakonventionen som skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Positivt är också att jämställdheten
betonas och ingår, utöver den lagstadgade
rättigheten, även som en rättighet som aktivt bör
främjas.

17. Federalismens principer, punkt 15 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om federalismens
principer. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K2 yrkande 1.

Ställningstagande

En federal ordning ska fungera som en garant
mot både en centralstyrd superstat och det
mellanstatliga kotteriet. Ett
konstitutionellt fördrag är nödvändigt
eftersom EU befinner sig i en accelererande
process där alltfler beslut föreläggs
centralt. Bara ett konstitutionellt fördrag,
där både medlemsländernas ansvarsområden och
unionens definieras, kan stoppa
centraliseringsprocessen. För att
maktfördelningen mellan EU å ena sidan och
medlemsländerna å andra sidan ska vara
tydlig och väldefinierad bör federalismens
principer skrivas in i artikeln om
upprättandet av unionen.

18. Federalismens principer, punkt 15 (fp) –
motiveringen

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Ställningstagande

Folkpartiets vision är att EU utvecklas till en form
av federalt system – en överstatlig demokratisk
arena med enkla, öppna och effektiva modeller för
att fatta beslut. Ett federalt system för oss
innebär, för det första, en konstitutionellt
reglerad maktdelning mellan unionen och
medlemsstaterna, för det andra att de europeiska
besluten ska fattas av förtroendevalda politiker som
det på nationellt sätt är enkelt och okomplicerat
att avsätta i allmänna val. Därför bör bl.a.
Europaparlamentets inflytande stärkas – på
ministerrådets bekostnad.

På sikt bör, enligt liberal uppfattning,
ministerrådet och Europaparlamentet omvandlas till
en typ av tvåkammarsystem med en första kammare som
representerar medlemsstaterna (motsvarande dagens
ministerråd) och en andra kammare som representerar
unionens befolkning i dess helhet (motsvarande
dagens Europaparlament).

Vi konstaterar att Europeiska unionen med konventets
förslag tar steg, i vår mening, i federal riktning.
Det nya konstitutionella fördraget kommer att
innehålla en tydlig fördelning av beslutskompetens
mellan europeisk och nationell nivå och en mekanism
där nationella parlament ges uppgiften att bevaka
denna fördelning även för framtiden när nya problem
och förslag dyker upp. Det folkvalda
Europaparlamentets ställning stärks väsentligt. Det
är en utveckling som vi välkomnar. Vi delar därför
inte utskottsmajoritetens negativa formuleringar om
federalismen.

19. Unionens symboler, punkt 16 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om unionens symboler.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9
yrkande 1 och 2003/04:K13 yrkande 27.

Ställningstagande

Vi är mot att konventets förslag om unionens
symboler som en del av konstitutionen och
vill uppmana regeringen att avvisa dessa
symbolers plats i det kommande fördraget.
Det ger inte rätt associationer att EU
försöker klä sig i de symboler som
vanligtvis förknippas med en stat.

20. Öppenheten, punkt 17 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om öppenheten. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 23.

Ställningstagande

Jag finner det anmärkningsvärt att just öppenhet
saknas helt i den långa listan av målsättningar för
EU, samtidigt som den också försvinner ur
portalparagrafen. Miljöpartiet beklagar, i enlighet
med tidigare uttalanden från det sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet, att öppenheten
inte fördes in bland målen för EU när den nu
försvinner ur portalparagrafen.

21. Kristendomen i ingressen, punkt 18 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kristendomen i
ingressen. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:K8 yrkande 1 och 2003/04:K416 yrkande 7.

Ställningstagande

Kristendomens historiska och idéhistoriska betydelse
för formandet av Europas identitet, gemensamma
värden, kulturarv och samhälleliga institutioner är
av oomtvistlig karaktär. För Kristdemokraterna är
det högst naturligt att den kristna idétraditionens
betydelse för Europa omnämns i ingressen till det
konstitutionella fördraget.

EU bör vara en union uppbyggd på den kristna
traditionen och med en värdegemenskap som innefattar
religionsfrihet för alla, respekt för människans
värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet,
rättsstatsprincipen och skydd av de mänskliga
rättigheterna.

22. Jämställdhet, punkt 19 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om jämställdhet.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande
25, bifaller delvis motion 2003/04:K9 yrkande 28 och
avslår motion 2003/04:K3.

Ställningstagande

Ett flertal remissinstanser, bland annat JämO,
lyfter i sina remissvar fram att begreppet
jämställdhet saknas som ett av unionens
grundläggande värden. Engelskans ”equality”
respektive franskans ”egalité”, har på flera ställen
felaktigt översatts med ”jämställdhet” i den svenska
versionen. ”Jämlikhet” betecknar förhållandet mellan
klasser, medan ”jämställdhet” beskriver förhållandet
mellan könen.

I fördraget ska det tydligt framgå att såväl
jämlikhet som jämställdhet utgör både de
grundläggande värden som unionen bygger på och de
mål som ska förverkligas. Detta för att i möjligaste
mån säkerställa att instrument, metoder,
institutioner m.m. skapas för att arbeta för detta
mål.

23. Folkhälsa, punkt 20 (fp, kd, c och mp)

av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och
Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om folkhälsa. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K6 i denna del
och 2003/04:K12 yrkande 20 samt avslår motion
2003/04:K7.

Ställningstagande

Vi vill framhålla vikten av att stå upp för en
restriktiv svensk alkoholpolitik. Inom EU har den
linjen stundtals kommit i konflikt med handels- och
näringspolitiska intressen – en konflikt i vilken
den svenska alkoholpolitiken, som motiveras av
folkhälsoskäl, ofta fått ge vika. Främjande av en
god folkhälsa bör föras in bland EU:s mål i artikel
I-3. Formuleringen av regeringens utgångspunkter i
detta stycke är alltför svag. Regeringen skriver att
det kan ”övervägas att föreslå att skyddet av
människors fysiska och psykiska hälsa nämns”. Det är
inte tillräckligt.

Det måste vara en synpunkt för regeringen att föra
fram med kraft under förhandlingarna med fördraget.
Vidare vill vi erinra om flerpartimotionen K6 av
Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, c, mp, v), där det
föreslås att regeringen i regeringskonferensen med
kraft verkar för att det konstitutionella fördraget
får ett klart uttryckt mål om en god folkhälsa.
Ingrepp i marknadens frihet, som har kommit till
för att skydda människors hälsa och minska risken
för både medicinska och sociala skador, har vid den
s.k. proportionalitetsbedömningen tillmätts alltför
liten betydelse i förhållande till den vikt som har
lagts vid de ekonomiska aspekterna. Om folkhälsa
förs in i målparagrafen i konstitutionens inledning,
bör risken för en sådan felaktig avvägning minska.

24. Barns rättigheter, punkt 21 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om barns rättigheter.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
K13 yrkande 26.

Ställningstagande

Det bör göras förtydliganden i vad som avses med
målsättningen i fråga om barns rättigheter.

25. Djurskydd, punkt 22 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om djurskydd. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 24.

Ställningstagande

En viktig målsättning som saknas i konventsförslaget
är djurskydd. Detta bör åtgärdas.

26. Socialt och ekologiskt hållbar utveckling,
punkt 23 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om socialt och
ekologiskt hållbar utveckling. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del.

Ställningstagande

Hållbar utveckling har i konventets förslag
lyfts fram som ett av unionens grundläggande
värden. Detta är naturligtvis positivt.
Däremot saknas en definition kring att
social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet
ska utgöra tre jämställda ben. Regeringen
bör verka för att den sociala och ekologiska
dimensionen av hållbar utveckling jämställs
med den ekonomiska.

27. Stadgan om grundläggande rättigheter, punkt
25 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om stadgan om
grundläggande rättigheter. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K9 yrkande 4 och avslår motionerna
2003/04:K10 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 28 och
2003/04:K416 yrkande 3.

Ställningstagande

EU:s egen stadga för grundläggande rättigheter bör
inte införlivas i fördraget utan förbli en icke
juridiskt bindande deklaration. Däremot är det
viktigt att fördraget ändras så att EU kan anslutas
till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Det skulle göra EG-domstolen mer återhållsam att
stödja sig på EU-stadgan i sina beslut. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

28. Stadgan om grundläggande rättigheter, punkt
25 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om stadgan om
grundläggande rättigheter. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K13 yrkande 28 och avslår motionerna
2003/04:K9 yrkande 4, 2003/04:K10 yrkande 9 och
2003/04:K416 yrkande 3.

Ställningstagande

Det kan förefalla sympatiskt att stadgan förs in i
fördraget, men jag vill ifrågasätta det starkt, då
de rättigheter som stadgan föreskriver redan finns
nedtecknade i varje enskilt medlemslands nationella
konstitution. Detta senare ger inte bara att stadgan
är onödig i sig, utan väcker också frågan om vilken
juridisk status EU:s stadga kommer att få efter ett
eventuellt införlivande i fördraget i förhållande
till medlemsländernas, ofta hårdare,
grundlagsskrivningar. Denna fråga är ännu inte
tillräckligt utredd.

29. Befogenhetskategorier, punkt 28 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
befogenhetskategorier. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K10 yrkande 12 och avslår motionerna
2003/04:K2 yrkande 20 och 2003/04:K416 yrkande 10.

Ställningstagande

Det är positivt att unionens befogenheter
tydliggörs. Det kan dock ifrågasättas om fyra
områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder
över huvud taget borde vara unionskompetens. Det
gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den
föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså
utgå. Unionens befogenhetskategorier bör avgränsas
tydligare.

30. Beslut inom kategorin stödjande åtgärder,
punkt 29 (c och mp)

av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut inom
kategorin stödjande åtgärder. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 15.

Ställningstagande

I regeringskonferensen måste Sverige starkt
poängtera att ministerrådet inte ska kunna fatta
beslut om lagar inom de områden där unionen endast
ska vara stödjande.

31. Parlamentarism eller maktdelning, punkt 30
(m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om parlamentarism
eller maktdelning. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 13.

Ställningstagande

EU:s institutionella system bygger på maktdelning
mellan den lagstiftande, den utövande och den
dömande makten. En viktig del i maktdelningen är att
de olika institutionerna är fristående från
varandra. Att EU är ett maktdelningssystem innebär
att den demokratiska beslutsprocessen i vissa
avseenden är mer tydlig och öppen inom EU än i
medlemsstaterna som nästan alla tillämpar
parlamentarism.

EU ska även i framtiden bygga på
maktdelningsprincipen. Den parlamentarism
som tillämpas nationellt bör inte överföras
till EU.

32. Parlamentarism eller maktdelning, punkt 30
(fp) – motiveringen

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Ställningstagande

Folkpartiet liberalerna delar inte majoritetens
skepsis inför ett ökat inslag av parlamentarism inom
Europeiska unionen. Ett större genomslag för
parlamentarismens principer, också på europeisk
nivå, är ett naturligt steg i arbetet med att stärka
demokratin i Europa. Det skapar förutsättningar för
ett tydligare demokratiskt ansvarsutkrävande för
europeiska politiska beslut.

I själva verket har också parlamentarismens
principer vuxit sig starkare inom unionen under
senare tid. Exempelvis kan kommissionen avsättas om
den förlorar en förtroendeomröstning i
Europaparlamentet. Enligt konventets förslag ska
dessutom kommissionsordföranden kunna tvinga en
enskild kommissionär att avgå. Inget av dessa – och
andra liknande – konstitutionella inslag synes
utskottsmajoriteten ha några invändningar emot.
Enligt Folkpartiets mening bör denna utveckling
varmt välkomnas, inte förtigas eller förtalas.

33. Vald ordförande för Europeiska rådet, punkt
31 (s)

av Urban Ahlin (s), Göran Magnusson (s), Barbro
Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s),
Birgitta Ahlqvist (s), Helene Petersson (s),
Inger Segelström (s) och Kenneth G Forslund (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 31 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 7,
2003/04:K8 yrkande 9, 2003/04:K9 yrkande 7,
2003/04:K10 yrkandena 6 och 14, 2003/04:K12
yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:K13 yrkande 1.

Ställningstagande

Socialdemokraternas ledamöter i sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet har en från
majoriteten i utskottet avvikande uppfattning i frågan
om en vald ordförande i Europeiska rådet.

Konventets förslag till institutionell
helhetslösning är en god grund till en kompromiss
som kan underlätta beslutsfattandet i en utvidgad
union. Förslaget stärker och förbättrar alla
institutioner samtidigt som balansen mellan
institutionerna behålls, vilket är positivt.
Åtgärder för att stärka parlamentet och kommissionen
balanseras med förslag för att stärka rådet, bland
annat en större kontinuitet i rådets arbete genom en
vald ordförande i Europeiska rådet samt öppningar
för ett roterande gruppordförandeskap för länderna i
rådet.
Den valde ordförandens roll är att samordna
arbetet i Europeiska rådet och sammanjämka de olika
medlemsstaternas ståndpunkter. Samtidigt behålls
balansen mellan institutionerna genom att det i
konventsförslaget finns en befattningsbeskrivning
som anger de begränsningar som finns för funktionen.

Det ligger inte minst i de mindre
medlemsstaternas intresse att Europeiska
rådet ska fungera bättre än nu.
Erfarenheterna visar att det blir svårare
och svårare att kombinera ett aktivt
ordförandeskap i Europeiska rådet med att
inneha posten som stats- eller regeringschef
i ett medlemsland. Svårigheterna torde
dessutom öka när unionen får nya medlemmar.
Därtill visar aktuella erfarenheter på de
problem för unionens gemensamma agerande som
uppstår när ett enskilt medlemsland driver
en egen agenda samtidigt som medlemslandet
är ordförande i unionen.

34. Arbetet i Europeiska rådet, punkt 32 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 32
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om arbetet i
Europeiska rådet. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K2 yrkandena 8 och 9.

Ställningstagande

Reglerna om Europeiska rådets beslutsförfaranden bör
förtydligas och förenhetligas. Samtidigt bör man
klargöra när Europeiska rådet kan utfärda formbundna
europeiska beslut. Vidare ska huvudprincipen vara
att Europeiska rådets möten är öppna. Eventuell
sekretess ska särskilt kunna motiveras och detta bör
anges i det konstitutionella fördraget.

35. Röstregler i rådet, punkt 34 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 34
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om
röstregler i rådet. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K12 yrkande 9 och avslår
motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9,
2003/04:K2 yrkande 13, 2003/04:K8 yrkande 7,
2003/04:K9 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 2
samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16.

Ställningstagande

För godkännande med kvalificerad majoritet i det
Europeiska rådet eller ministerrådet föreslår
konventet att det krävs en majoritet av
medlemsstaterna som samtidigt motsvarar minst tre
femtedelar av unionens befolkning. Om förslaget går
igenom kommer definitionen av kvalificerad majoritet
därmed att förändras från 1 november 2009, och man
frångår därmed det system som gäller enligt
Nicefördraget från 2000.

Jag ser ingen anledning till att bestämmelserna
enligt Nicefördraget skall ändras och anser
därför att Sveriges regering skall motverka
den nya beräkningsmetoden, som främst gynnar
de stora länderna.

36. Röstregler i rådet, punkt 34 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 34
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om röstregler i
rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2
yrkande 13 och avslår motionerna 2002/03:K431
yrkandena 8 och 9, 2003/04:K8 yrkande 7, 2003/04:K9
yrkande 9, 2003/04:K12 yrkande 9, 2003/04:K13
yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16.

Ställningstagande

Dubbla majoriteter är bra, men förutsätter att man
slår vakt om balansen mellan små och stora
medlemsstater. Sverige bör därför slå vakt om
parallellitet mellan den majoritet av befolkningen
som krävs och den del av antalet medlemsländer som
står bakom beslutet. Detta kan givetvis innebära
antingen en majoritet av såväl medlemsländer som
befolkning eller kvalificerad majoritet av
medlemsländerna och motsvarande kvalificerade
majoritet av befolkningen.

37. Röstregler i rådet, punkt 34 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om röstregler i
rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkande 2 och 2003/04:K9 yrkande 9 samt avslår
motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9,
2003/04:K2 yrkande 13, 2003/04:K8 yrkande 7, och
2003/04:K12 yrkande 9 samt 2003/04:K416 yrkandena 15
och 16.

Ställningstagande

De små ländernas röst måste värnas för att EU:s
arbete ska ske med den legitimitet som krävs. Därför
förkastar vi konventets förslag. Vi förespråkar i
stället, i likhet med minoritetsförslaget inom
konventet (som utarbetades under ledning av en av
EU-parlamentets konventsledamöter, Jens-Peter
Bonde), ett system där kvalificerad majoritet
innebär tre fjärdedelar av medlemsstaterna och en
majoritet av befolkningen. Ett sådant system skulle
skapa en bättre balans mellan stora och små stater
och garantera att alla medlemsstater får inflytande
över besluten.

38. Europaparlamentets ställning, punkt 35 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 35
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om Europaparlamentets
ställning. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K9 yrkande 5.

Ställningstagande

Det är orimligt att ett parlament med så svag
legitimitet som Europaparlamentet kan
tillåtas öka sin makt över Europas
medborgare. Ett ökat inflytande för EU-
parlamentet innebär ett reducerat inflytande
för rådet och därmed i förlängningen för
medborgarna som får allt svårare att utkräva
ansvar för fattade beslut. Därför måste
huvudlinjen under regeringskonferensen vara
att återflytta makt till medlemsländerna och
motverka ökad centralstyrning och
överstatlighet.

39. Europaparlamentets namn, punkt 36 (v och
mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om Europaparlamentets
namn. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkande 9.

Ställningstagande

Europaparlamentet bör döpas om till det mer
rimliga namnet EU-parlamentet eller i mer
formella sammanhang till Europeiska unionens
parlament. Europa är en geografisk benämning
på ett område som är tveksamt definierat och
dessutom i sin helhet inte medlem av EU, det
är sålunda en vilseledande benämning.

40. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt
38 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 38
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kommissionens roll
och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K9 yrkande 6 och 2002/03:K288
yrkande 6 samt avslår motionerna 2002/03:K432
yrkande 6, 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 och
2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12.

Ställningstagande

Vi anser att kommissionen bör fråntas sin
initiativrätt och göras till ett kansliorgan under
rådet. Vi upprepar vårt tidigare krav på att på sikt
avskaffa kommissionen. En sammanslagning mellan
kommissionen och ministerrådets sekretariat skulle
tillsammans med initiativrätt för de nationella
parlamenten kraftigt försvaga EU:s federalistiska
karaktär.

41. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt
38 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 38
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kommissionens roll
och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 och avslår
motionerna 2002/03:K288 yrkande 6, 2002/03:K432
yrkande 6, 2003/04:K9 yrkande 6 samt 2003/04:K13
yrkandena 3, 5, 8 och 12.

Ställningstagande

Utifrån federalismens principer bör dagens balans
mellan institutionerna förändras i riktning mot ökad
makt för medborgarna och EU-parlamentet. Enskilda
kommissionärer bör, liksom hela kommissionen, kunna
avsättas genom en misstroendeomröstning i
Europaparlamentet.

Vidare bör Europaparlamentet och ministerrådet ges
en formell initiativrätt inom ramen för unionens
kompetenser.

42. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt
38 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 38
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kommissionens roll
och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12 och avslår
motionerna 2002/03:K288 yrkande 6, 2002/03:K432
yrkande 6, 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 samt
2003/04:K9 yrkande 6.

Ställningstagande

Europaparlamentet ska ges initiativrätt inom EU:s
befogenheter. Vidare ska Europaparlamentet kunna
rikta misstroendevotum både gentemot enskilda EU-
kommissionärer och mot hela EU-kommissionen.

Vi vill erinra om att enligt konventets förslag får
EU-kommissionens president en starkare ställning. I
framtiden kommer EU-kommissionens ordförande att
väljas av Europaparlamentet, efter förslag från
Europeiska rådet. Förslaget innebär också att
ordförandens ställning inom EU-kommissionen stärks
och transparensen minskar då parlamentet inte ska
säga sitt om varje enskild kommissionär. Det blir
tydligare att det är ordföranden som väljer EU-
kommissionärerna. Vi anser att rollen för EU-
kommissionens ordförande inte ska ändras. Inte
heller ska förfarandet i valet till kommissionen
ändras. EU-kommissionens makt bör vidare begränsas
till att i princip ha rent administrativa uppdrag.
Detta innebär att kommissionen i praktiken blir till
ett rent kansliorgan.

43. Kvinnor i institutionerna, punkt 41 (v och
mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 41 borde
ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om kvinnor i institutionerna. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 29.

Ställningstagande

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte alls
har berört den låga kvinnorepresentationen
som ett allvarligt demokratiproblem i sin
skrivelse. Regeringen bör inom ramen för
regeringskonferensen driva kravet på att öka
representationen av kvinnor i EU:s
institutioner.

44. De nationella parlamentens roll, punkt 42
(v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 42 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om de nationella
parlamentens roll. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K9 yrkande 10 och 2003/04:K13
yrkandena 70–73 samt avslår motionerna 2002/03:K431
yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande 7 i denna
del, 2003/04:K2 yrkandena 17–19, 2003/04:K8 yrkande
2, 2003/04:
K10 yrkande 10, 2003/04:K12 yrkandena 5 och 6 samt
2003/04:K416 yrkan-dena 13 och 14.

Ställningstagande

Vi välkomnar förslaget om subsidiaritetskontroll men
förslaget är inte tillräckligt långtgående. T.ex. är
tidsfristen på sex veckor för kort. Den måste
förlängas.

Kommissionen kan antingen stå fast vid sitt
förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt, men
parlamenten kan inte stoppa något förslag. Någon ny
beslutanderätt för de nationella parlamenten medger
således inte konventets förslag. Snarare är det
frågan om en väckarklocka som kommissionen kan
stänga av om den så önskar. EU-kommissionen bör
åläggas att dra tillbaka sitt förslag helt och
hållet om en tredjedel av de nationella parlamenten
anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen.
Det är bra att de nationella parlamenten ska få
möjlighet att be EU-domstolen pröva frågan om
subsidaritsprincipen åsidosatts. Domstolen har
visserligen en lång historia av att verka i
centraliserande riktning, men möjligheten att väcka
talan är ett steg i rätt riktning. Det stora
problemet inom EU är inte att EU bestämmer för lite
utan att unionsorganen bestämmer för mycket, vilket
bl.a. har lett till en bristande demokratisk
legitimitet och detaljreglering. Regeringen borde
under regeringskonferensen dels vägra gå med på
några som helst försvagningar inom detta område,
dels driva på för att klart få definierat en så
decentraliseringsvänlig policy som möjligt att ha
till grund för framtida domstolsärenden.
Vidare är det angeläget att vi i Sverige, när vi
ska forma vår nationella organisation för att via
det nationella parlamentet klara övervakningen av
subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt
så att kommuner och regioner/landsting kan delta i
detta som företrädare för lokal och regional
samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få
konsekvensen att kommuner och regioner i länder med
”tvåkammarsystem” får en särställning jämfört med
andra regioner och kommuner. Det är därför angeläget
att regeringen i samverkan mellan
Landstingsförbundet och Kommunförbundet presenteras
förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan
medverka i och berika den svenska nationella
övervakningen av subsidiaritetsprincipen.

45. De nationella parlamentens roll, punkt 42
(c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 42
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om de nationella
parlamentens roll. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K2 yrkandena 17–19 och avslår motionerna
2002/03:K431 yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande
7 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 2, 2003/04:K9
yrkande 10, 2003/04:K10 yrkande 10, 2003/04:K12
yrkandena 5 och 6, 2003/04:K13 yrkandena 70–73 samt
2003/04:K416 yrkandena 13 och 14.

Ställningstagande

Jag välkomnar förslaget om subsidiaritetskontroll.
Tidsfristen på sex veckor är dock för kort. Denna
tid bör förlängas till minst det dubbla.
Centerpartiet är starkt ifrågasättande av förslaget
att kommissionen ska kunna stå fast vid sitt förslag
även om de nationella parlamenten avvisat det i
subsidiaritetskontrollen. Har ett förslag avvisats
av de nationella parlamenten enligt den fastställda
principen ska förslaget falla.

Vidare är det angeläget att vi i Sverige, när vi ska
forma vår nationella organisation för att via det
nationella parlamentet klara övervakningen av
subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt
så att kommuner och regioner/landsting kan delta i
detta som företrädare för lokal och regional
samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få
konsekvensen att kommuner och regioner i länder med
”tvåkammarsystem” får en särställning jämfört med
andra regioner och kommuner. Det är därför angeläget
att regeringen i samverkan mellan
Landstingsförbundet och Kommunförbundet presenteras
förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan
medverka i och berika den svenska nationella
övervakningen av subsidiaritetsprincipen. Förslaget
att ge Regionkommittén möjlighet att föra talan hos
domstolen är en förstärkning av
subsidiaritetskontrollen och bör inte utgå ur
fördraget.

46. Delegerad normgivning, punkt 44 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 44 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om delegerad
normgivning. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K9 yrkande 12 i denna del.

Ställningstagande

Förslaget om delegering av lagstiftningen till EU:s
kommittéväsende är inte bra. Det finns möjlighet att
återta delegationen, men för att detta ska kunna ske
krävs en majoritet av parlamentets ledamöter och en
kvalificerad majoritet i ministerrådet. Enligt vår
uppfattning bör lagstiftning aldrig delegeras till
arbetsgrupper utan i stället – när EU har
lagstiftningsmakt – alltid ske i öppenhet i
ministerrådet.

47. Öppenheten i EU, punkt 45 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 45 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om öppenheten i EU.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkandena 11, 16 och 17 och avslår motionerna
2002/03:K431 yrkande 11, 2003/04:K2 yrkandena 2 och
6, 2003/04:K8 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkande 19,
2003/04:K276 samt 2003/04:K416 yrkande 24.

Ställningstagande

Europaparlamentet behöver tillgång till information
för att kunna utföra ett gott kontrollarbete. Sista
meningen i fördragets artikel III-315.2 lyder:
”Kommissionen skall på begäran lägga fram alla
nödvändiga uppgifter för Europaparlamentet.” Detta
har gett upphov till tolkningsstrider och bör
förtydligas till: ”Samtliga institutioner skall på
begäran lägga fram alla uppgifter som EU-parlamentet
bedömer som nödvändiga.” En förstärkt kontrollmakt
är ett krav i klassisk svensk förvaltningssed som,
inte minst mot bakgrund av de senaste årens
ekonomiska skandaler, borde drivas hårt av den
svenska regeringen.

Vi stöder förslaget om att ministerrådets möten
ska vara öppna när ministerrådet ägnar sig åt
lagstiftning, men de arbetsgrupper där
förhandlingarna förs och upp till 80 % av lagarna i
praktiken redan antas kommer även i fortsättningen
att vara slutna. Risken är att ännu fler beslut
kommer att flyttas till denna nivå, och Miljöpartiet
och Vänsterpartiet förespråkar därför att även dessa
möten ska vara offentliga. Det vore ett rejält
framsteg för öppenheten i EU. Vidare kommer de
frågor som avgörs med medbestämmande med
Europaparlamentet slutligen att avgöras i
Förlikningskommittén. Allmänheten har rätt att veta
hur Europaparlamentet och rådet kommer fram till
sina beslut. Därför bör möten med
Förlikningskommittén vara offentliga.

48. Yttrandefrihet och meddelarskydd, punkt 47
(v och c)

av Lars Ohly (v) och Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 47 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttrandefrihet och
meddelarskydd. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K2 yrkande 3 och avslår motionerna
2003/04:K8 yrkande 16 samt 2003/04:K13 yrkande 20.

Ställningstagande

För att uppnå verklig öppenhet inom institutionerna
bör yttrandefrihet för EU-anställda skrivas in i det
konstitutionella fördraget.

49. Yttrandefrihet och meddelarskydd, punkt 47
(mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 47
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttrandefrihet och
meddelarskydd. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K13 yrkande 20 och avslår motionerna
2003/04:K2 yrkande 3 och 2003/04:K8 yrkande 16.

Ställningstagande

För att komma tillrätta med EU-byråkratins
omfattande problem måste EU:s anställda
tillförsäkras yttrandefrihet och
meddelarfrihet. EU borde välkomna, inte
avvisa, s.k. ”whistle-blowers”. Jag
välkomnar regeringens inställning att
Sverige ska arbeta för en stärkt
yttrandefrihet för de EU-anställda och
förutsätter att frågan kommer att drivas med
stor kraft under regeringskonferensen.

50. Parlamentarisk kontroll av Europeiska
centralbanken, punkt 49 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 49
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om parlamentarisk
kontroll av Europeiska centralbanken. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 10.

Ställningstagande

Jag anser att Europaparlamentets kontrollmakt ska
stärkas ytterligare för att motverka problemen med
ineffektivitet och felaktigt användande av resurser
inom EU-systemet. I dag ger Europaparlamentet
ansvarsfrihet inte bara till EU-kommissionen utan
också till samtliga övriga institutioners
generalsekreterare, med undantag av ECB. Det är dock
bara vad gäller EU-kommissionen som denna
kontrollmakt är fördragsfäst. Fördragsfästning borde
bli verklighet, framför allt med tanke på att
ministerrådet i allt högre utsträckning finansierar
operativ verksamhet med hjälp av särskilda anslag.
Även ECB borde utsättas för någon form av
parlamentarisk kontroll.

Europaparlamentet har till uppgift att granska EU-
kommissionen och kan rikta misstroendevotum om man
inte anser att EU-kommissionen sköter sin verksamhet
ordentligt. I samband med de stora skandalerna i EU-
kommissionen i slutet av 1990-talet så framkom en
stor brist i denna hantering eftersom EU-parlamentet
inte kunde rikta misstroendevotum mot en enskild EU-
kommissionär. Detta är en stor brist eftersom den
enskilda EU-kommissionären då kan gömma sig bakom
hela EU-kommissionen och undvika enskilt ansvar. Jag
anser att Europaparlamentet ska kunna rikta
misstroendevotum såväl gentemot enskilda EU-
kommissionärer som för hela EU-kommissionen. Jag
anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen
som sin mening vad som här anförts om att
Europaparlamentet skall fatta beslut om
ansvarsfrihet för ECB samt övriga institutioners
generalsekreterare och om att ECB:s protokoll ska
vara offentliga.

51. Europeiska politiska partier, punkt 50
(v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 50 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om europeiska
politiska partier. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K13 yrkande 18.

Ställningstagande

Vi vill erinra om att artikel I-45:4 stadgar
följande: ”De politiska partierna på europeisk nivå
bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt
medvetande och till att ge uttryck för
unionsmedborgarnas vilja.” Fördragstexten är ingen
beskrivning av verkligheten utan möjligen ett
önskemål om hur det skulle kunna vara. vi ser inget
självändamål i att man ska konstruera nya partier på
EU-nivå som riskerar att likrikta EU:s och
medlemsstaternas politiska liv och bidra till en
minskad demokratisk mångfald. Av dessa skäl föreslås
att denna paragraf stryks ur fördraget.

52. Medborgarinitiativ, punkt 51 (c och mp)

av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 51 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
medborgarinitiativ. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K2 yrkande 4 och 2003/04:K13
yrkande 21 samt avslår motionerna 2003/04:K8
yrkandena 17, 2003/04:K10 yrkande 20 och
2003/04:K416 yrkande 21.

Ställningstagande

Förslaget om medborgarinitiativ är ett stort steg
framåt för människornas delaktighet i EU. En miljon
människor känns som väl många. Förslaget riskerar i
praktiken att bli tandlöst. Hur initiativet ska
fungera och praktiskt genomföras är oklart. Detta
bör klargöras.

53. Medborgarinitiativ, punkt 51 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 51
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
medborgarinitiativ. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K8 yrkandena 17 och 2003/04:K416
yrkande 21 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
4, 2003/04:K10 yrkande 20 och 2003/04:K13 yrkande
21.

Ställningstagande

Jag anser att förslaget om medborgarinitiativ är
mycket positivt och finner det förbryllande att den
svenska regeringen inte ställer sig tydligt bakom
förslaget, vars syfte är att bredda och fördjupa den
demokratiska förankringen av EU. Kristdemokraterna
är positiva till förslaget som medför att det civila
samhället skulle kunna få ett större inflytande på
Europasamarbetet.

54. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (m,
fp och c)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl
B Hamilton (fp), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 53 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut om unionens
finanser. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 21 samt avslår motionerna
2003/04:K13 yrkande 22 och 2003/04:K416 yrkande 37.

Ställningstagande

Vi anser att det fleråriga finansiella perspektivet
är grundläggande för att ge unionen en stram ekonomi
som är stabil över många år. Fördragsfästningen av
detta och av de sunda budgetprinciperna är därför
viktigt. Vi anser också att det är centralt att
gränserna för unionens medel och inrättandet eller
upphävandet av nya kategorier av medel måste
godkännas av medlemsstaterna. Det garanterar att
beslut om unionens inkomster är ordentligt
förankrade i vart och ett av medlemsländerna. Det är
särskilt viktigt att konventet inte föreslår någon
beskattningsrätt för EU. Dess inkomster ska som
hittills utgöras av medlemsavgifter. Vi anser att
det också är bra att det blir samma beslutsprocedur
för hela årsbudgeten. Det borde underlätta
möjligheten att reformera jordbrukspolitiken. Vi
anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen
som sin mening vad som här anförts om det
finansiella perspektivet och att unionen ej ska ha
beskattningsrätt.

55. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 53
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut om unionens
finanser. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K416 yrkande 37 samt avslår motionerna
2003/04:K10 yrkande 21 och 2003/04:K13 yrkande 22.

Ställningstagande

Jag har anser att den demokratiska kontrollen över
utgifterna måste förbättras inom unionen. Tyvärr
finns inte denna kontroll på alla områden i dag.
Stora delar av budgeten, de s.k. ”obligatoriska
utgifterna”, ligger nämligen utanför
Europaparlamentets beslutsmakt. Det är med andra ord
ministerrådet som på egen hand fattar besluten och
därmed saknas den demokratiska insynen på flera
stora budgetområden. Kristdemokraterna vill ändra på
detta. Europaparlamentet är EU:s folkvalda
församling och måste självklart få medbeslutanderätt
på samtliga budgetområden. Det gäller t.ex. för
jordbruks- och biståndspolitiken. Det är just inom
dessa två områden som vi ser de största problemen i
EU:s politik i dag. Anledningen är med all
sannolikhet att de folkvalda här inte getts
möjlighet att driva igenom reformförslag eftersom
regeringarnas företrädare enväldigt beslutat om
budgeten. Därmed har också nödvändiga reformer
skjutits på framtiden. Kristdemokraterna vill verka
för en klokare och mer sammanhållen gemensam budget,
som satsar på långsiktiga investeringar. Men för att
detta ska ske måste således mycket i
beslutsprocessen delvis göras om.

56. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 53
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslut om unionens
finanser. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K13 yrkande 22 samt avstyrker motionerna
2003/04:K10 yrkande 21 och 2003/04:K416 yrkande 37.

Ställningstagande

Jag anser att frågan om hur EU ska införskaffa och
använda sin budget är en viktig fråga eftersom det
rör sig om stora belopp. Konventets förslag innebär
stora förändringar av beslutsprocedurerna. Vad
förändringarna innebär är dock svårt att analysera.
I skrivelsen förklarar regeringen, med avseende på
de nya reglerna över hur utgifterna ska beslutas,
att Europaparlamentet kommer att få mer inflytande
över jordbrukspolitiken, samtidigt som rådet får
ökat formellt inflytande över övriga utgifter. Jag
misstänker att frågans komplexitet är en starkt
bidragande orsak till att så få remissinstanser har
valt att kommentera den. Jag noterar också att
regeringen inte är helt nöjd med konventets förslag.
Jag anser att riksdagen bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad som i motionen anförs
om att särskilt uppmärksamma frågan om EU:s finanser
och utreda den vidare.

57. Revisionsrätten, punkt 54 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 54 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om revisionsrätten.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
K12 yrkande 10 och avstyrker motion 2003/04:K13
yrkande 13.

Ställningstagande

Vi anser att granskningen av EU:s verksamhet bör
göras av revisionsrätten. Inte minst under senare år
har ett antal missförhållanden inom Europeiska
unionens förvaltning uppdagats. Kampen mot fusk,
bedrägerier och korruption måste stå högt på
unionens dagordning. Vi anser att det är av stor
vikt för att unionen ska åtnjuta förtroende hos
medborgarna. Granskningen av EU:s verksamhet måste
därför skärpas. Det är väsentligt att exempelvis
Europaparlamentet ägnar tid och kraft åt kontrollen
av EU:s förvaltning. Revisionsrätten har av
naturliga skäl en central roll i granskningsarbetet.
I konventets utkast till fördragstext synes
emellertid revisionsrättens roll inskränka sig till
att ägna sig åt räkenskapsrevision. Vi anser att det
bör övervägas om revisionsrätten också ska ges
möjlighet att utföra effektivitetsrevision av EU:s
verksamhet. Vi anser att riksdagen bör tillkännage
för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om revisionsrättens möjligheter att också
utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet.

58. Revisionsrätten, punkt 54 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 54
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om revisionsrätten.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
K13 yrkande 13 och avslår motion 2003/04:K12 yrkande
10.

Ställningstagande

Jag anser att Sverige bör kräva att Europeiska
revisionsrätten utför miljö- och social revision och
att en artikel om detta införs i fördraget.
Revisionsrätten ska skaffa nödvändig kompetens för
miljörevision och social revision. Jag anser att EU-
budgeten i möjligaste mån ska innehålla
kvantifierbara miljömål och sociala
utvecklingskriterier. Detta skulle ge en ökad
samordning mellan ekonomiska, miljömässiga och
sociala mål och ge en bättre koherens mellan olika
program. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad som i motionen anförs
om att till revisionsrättens befogenheter tillföra
uppgiften att den ska göra miljörevision och social
revision av EU:s verksamhet.

59. Samordning av den ekonomiska politiken,
punkt 55 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 55 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samordning av den
ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22
samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 18,
2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K13 yrkande 65,
2003/04:K381 yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkande 33.

Ställningstagande

Konventet behandlade utförligt frågan om ansvaret
för den ekonomiska politiken. Förslaget innebär att
medlemsländerna även fortsättningsvis ska ansvara
för denna. Vi menar att det är nödvändigt med hänsyn
till de skilda förhållanden som råder inom de olika
medlemsländerna, särskilt när EU utvidgas till
Central- och Östeuropa och blir ett mycket mer
heterogent område. Det vore inte rimligt att ha en
ekonomisk politik som ser likadan ut när
förhållandena skiljer sig så pass mycket. EU
ansvarar för euron och penningpolitiken. Reglerna om
sunda statsfinanser är viktiga för att skydda den
gemensamma valutan och den inre marknaden. Vi
välkomnar förslaget att kommissionen får möjlighet
att direkt varna medlemsstater med alltför stort
budgetunderskott så att inte politiska hänsyn
tillåts spela in. En väl fungerande ekonomisk-
politisk samordning är viktig för att unionen ska
kunna hantera gränsöverskridande effekter av
medlemsstaternas ekonomiska politik och för att
valutaunionen ska fungera väl.

Vi anser att skattefrågor ska förbli nationella.
Det är därför principiellt viktigt att konventet
inte föreslår att EU ska få beskattningsrätt. Det är
också centralt att beslut om harmonisering av
nationella skatter för inre marknadens behov enbart
kan fattas med enhällighet.
Likaså välkomnar vi förslaget att EU inte får ta
på sig ansvaret för socialpolitiken som ska vara
nationella och lokala frågor. Det innebär att EU
inte utvecklas till en transfereringsunion.
Vi anser att riksdagen bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att EU inte ska bli en transfereringsunion och att
det är medlemsstaterna som ansvarar för den
ekonomiska politiken.

60. Samordning av den ekonomiska politiken,
punkt 55 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 55
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samordning av den
ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K8 yrkande 18 och 2003/04:K416
yrkande 33 samt avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande
15, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22,
2003/04:K13 yrkande 65 och 2003/04:K381 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag anser att stabilitetspakten bör reformeras och
fördragsfästas. För att EU-ländernas ekonomier ska
utvecklas positivt och valutaunionen fungera bra
måste alla deltagande länder sköta sin ekonomiska
politik. Penningpolitiken för euroländerna ska
skötas av Europeiska centralbanken. Den ska vara
politiskt oberoende och ha som huvudmål att bekämpa
inflationen. Erfarenheterna visar att detta gynnar
hela ekonomin och alla arbetstagare.

För medlemsländerna gäller det att genom en god
struktur- och finanspolitik bidra till att hålla
inflationen på en låg nivå och att de offentliga
budgetarna är i balans eller visar överskott över en
konjunkturcykel. Detta gäller även de länder som för
närvarande står utanför valutaunionen. Därför får
inte de grundläggande principerna i EU:s
stabilitetspakt mjukas upp. Genom att koppla
underskottsgränsen till den offentliga
skuldsättningen införs ett positivt incitament för
medlemsländerna att minska skuldsättningen genom att
de därigenom får ett något större
stabiliseringspolitiskt manöverutrymme vid
lågkonjunkturer. På detta sätt kommer sannolikheten
att öka för en ansvarsfull finanspolitik i
högkonjunktur som dämpar efterfrågan.
Det är också viktigt att samtliga länder behandlas
lika om de bryter mot reglerna i fördraget eller
stabilitets- och tillväxtpakten. Jag kommer inte att
acceptera att regeringar av partipolitiska hänsyn
slipper undan varningar från EU:s sida. Därför bör
det övervägas att institutionalisera systemet med
tidiga varningar för länder som närmar sig
underskottsgränsen samt systemet för hur eventuella
böter ska utdömas vid brott mot fördragets
underskottsregler. Detta skulle bidra till att
stärka trovärdigheten i att stabilitetspakten
efterlevs.
Jag anser att riksdagen bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att reformera och fördragsfästa stabilitetspakten.

61. Samordning av den ekonomiska politiken,
punkt 55 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 55
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samordning av den
ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K9 yrkande 15 och 2003/04:K381
yrkande 2 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande
18, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22,
2003/04:K13 yrkande 65 och 2003/04:K416 yrkande 33.

Ställningstagande

För att respektera resultatet i folkomröstningen om
EMU bör regeringen i regeringskonferensen verka för
att stabilitetsnormerna inte överordnas
sysselsättningsmålen.

Sverige har en stark offentlig ekonomi men inte på
grund av Bryssel, stabilitetspakten eller EU-
kommissionens råd. Sverige har en stark offentlig
ekonomi bl.a. tack vare de åtgärder mot
budgetunderskotten som inleddes genom samarbetet
mellan Vänsterpartiet och regeringen hösten 1994.
Det var en självständig politik som kombinerade
stora skattehöjningar med besparingar, och den satte
sysselsättningen i främsta rummet. Det var en
politik för arbete, rättvisa och sunda offentliga
finanser, och den förvaltas nu vidare genom
samarbetet mellan Vänsterpartiet, regeringen och
Miljöpartiet.
Detta visar att det inte krävs överstatliga
stabilitetsnormer för att driva en ansvarsfull
finans- och budgetpolitik. Jag anser att riksdagen
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad
som i motionerna anförs om att stabilitetsnormerna
inte ska överordnas sysselsättningsmålen och att det
inte krävs överstatliga regler för att driva en
ansvarsfull finanspolitik.

62. Samordning av den ekonomiska politiken,
punkt 55 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 55
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samordning av den
ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K13 yrkande 65 samt avslår motionerna
2003/04:K8 yrkande 18, 2003/04:K9 yrkande 15,
2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22,
2003/04:K381 yrkande 2 och 2003/04:K416 yrkande 33.

Ställningstagande

Jag anser att skattefrågor ska förbli nationella. EU
ska inte få beskattningsrätt. EU ska inte heller få
ta på sig ansvaret för socialpolitiken. EU ska inte
utvecklas till en transfereringsunion.

Jag vill framhålla att stabilitetsnormerna inte
ska överordnas sysselsättningsmålen.
I förslaget till EU-konstitution nämns
arbetsmarknadsfrågor. Det slås fast att ”full
sysselsättning ... eftersträvas”. Längre fram i
förslaget ändras dock detta till kravet på ”hög
sysselsättningsnivå”. Jag anser att det är en viss
skillnad på dessa mål. Jag förutsätter dock att
regeringen självmant driver fram en förändring av
detta.
Vidare anges att ”målet att uppnå en hög
sysselsättningsnivå ska beaktas när unionens
politik och verksamhet utformas och genomförs”. Jag
anser att ordet beaktas är svagt i detta sammanhang.
Jag föreslår därför att målet om hög
sysselsättningsnivå ska vara jämbördig med t.ex. den
ekonomiska politiken. Jag anser att riksdagen bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att prioritera arbetet för
sysselsättning jämbördigt med till exempel den
ekonomiska politiken.

63. Skattefrågor, punkt 56 (fp, kd, c och mp)

av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och
Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 56 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om skattefrågor.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2003/04:K2 yrkande 34 och 2003/04:K13 yrkandena
52–54 och avslår motion 2003/04:K9 yrkande 14.

Ställningstagande

Principen att beslut om alla skatter ska fattas
enhälligt i EU hindrar införandet av effektiva
miljöskatter. Om skatter ska kunna användas som ett
verksamt styrmedel i arbetet för bättre miljö bör
beslutsformerna inom EU därför utformas så att de
möjliggör att beslut om miniminivåer på
miljörelaterade skatter kan fattas med kvalificerad
majoritet. Detta skulle också på ett mycket
påtagligt sätt placera miljöfrågorna i centrum inom
EU. Vi anser att en utvidgad behörighet för EU när
det gäller miljöskatter ska kunna användas så att
det inte uppkommer något hinder för de enskilda
medlemsstaterna att driva en framgångsrik ekonomisk
politik och skattepolitik.

Eftersom konventet inte har nått fram till en
tillräckligt långtgående lösning i dessa frågor
anser vi att riksdagen i enlighet med vad som
föreslagits i ett par av motionerna bör samla sig
kring ett tillkännagivande till regeringen med
uppdrag att föra in ett svenskt krav på kvalificerad
majoritet i fråga om miljöskatter i det fortsatta
förhandlingsarbetet.

64. EMU:s tredje steg, punkt 57 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 57 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om EMU:s tredje steg.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9
yrkande 32, 2003/04:K381 yrkande 1 och 2003/04:K13
yrkande 62 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
37 och 2003/04:K377.

Ställningstagande

Vi anser att efter EMU-omröstningen kunde Sverige ha
valt en mer bestämd linje och kunnat stödja sig på
den folkmajoritet som inte önskar mer av
överstatlighet och centralstyrning. Folkomröstningen
om medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett
tydligt nej från svenska folket. Då bör inte heller
Sverige fördragsmässigt och formellt fortsatt vara
bundet av EMU:s olika steg. Att ta ansvar för
folkomröstningen och förvalta det på ett sätt som
gagnar Sverige måste också innebära den formella
rätten att fortsätta den framgångsrika politik
Sverige drivit under en rörlig växelkursregim. Att
knyta värdet av kronan till euron skulle riskera att
leda till en situation som riskerar att bli mycket
ogynnsam för den svenska ekonomin. Det vore att visa
bristande respekt för folkomröstningsresultatet om
regeringen kort tid efter folkomröstningen om EMU
undertecknar ett nytt fördrag där Sverige förbinder
sig att gå med i EMU:s tredje steg så snart vissa
villkor är uppfyllda.

Vi anser att den svenska regeringen därför i
samband med förhandlingarna om EU:s nya konstitution
bör ta initiativ till förhandlingar om ett formellt
undantag för Sverige att delta i EMU, och att det i
undantaget ska framgå att Sverige även
fortsättningsvis kan välja att ha rörlig växelkurs,
samt att ett initiativ om ett svenskt medlemskap i
EMU:s olika steg endast kan komma från Sverige.
Därför är det viktigt att ett sådant undantag skrivs
in i fördraget och att detta bifogas till
protokollet. Vi anser att riksdagen bör tillkännage
för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att undantag för Sverige att delta i EMU
ska skrivas in i fördraget och att regeringen tar
initiativ till undantag från EMU:s tredje steg.

65. EMU:s tredje steg, punkt 57 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 57
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om EMU:s tredje steg.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande
37 samt avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 32,
2003/04:K13 yrkande 62, 2003/04:K377 och
2003/04:K381 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag anser att folkomröstningen om eurons införande i
Sverige gav ett tydligt besked om att euron inte bör
införas som valuta i Sverige. Sverige kvarstår
givetvis som medlem i EMU:s två första steg med de
möjligheter och förpliktelser detta medför. Det
ligger därför i Sveriges intresse att euron
utvecklas väl och att de institutioner som byggts
runt EMU-samarbetet blir framgångsrika. I detta
arbete är det angeläget att värna stabilitetspakten
och en sund ekonomisk politik i hela unionen.

Folkomröstningens utslag innebär också att de
beslut som riksdagen fattat 1994 och 1997 om
förutsättningarna för ett eventuellt svenskt
medlemskap fortfarande gäller, dvs. att frågan
avgörs i Sveriges riksdag. Jag anser att denna
ståndpunkt bör återupprepas i samband med
regeringskonferensen. Jag anser att riksdagen bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om förhållningssättet till ett
eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg.

66. Beslutsformer på det rättsliga området,
punkt 58 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 58 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om beslutsformer på
det rättsliga området. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K13 yrkandena 41 och 42.

Ställningstagande

Den tillnärmning som redan skett inom unionen på det
rättsliga området har minskat Sveriges möjlighet att
på ett självständigt sätt bygga upp ett alternativ
för omvärlden som bl.a. innefattar ett effektivt och
humant arbete på det polisiära och det
straffrättsliga området. Vi är därför starkt
skeptiska till ett ökat inslag av överstatlighet
inom dessa politikområden. Konventets förslag
innebär att ytterligare steg tas i den riktningen.
Vi motsätter oss en sådan utveckling av unionen. De
rättsliga frågorna tillhör nationalstaternas
kärnuppgifter. Det är därför nödvändigt med en
betydligt starkare nationell kontroll inom dessa
områden än vad konventet föreslår. De särregler som
föreslås är otillräckliga. Förslaget om de
nationella parlamentens roll på detta område innebär
inte något reellt inflytande.

Utvecklingen inom det operativa polissamarbetet
går nu mycket fort och det sker utan bredare debatt.
Stor försiktighet måste iakttas med förslag som
innebär att kompetens överförs från medlemsländerna
till unionen på detta område. Även om konventets
förslag innehåller vissa restriktioner, innebär ett
principbeslut om viss överstatlighet att det förr
eller senare kan komma att följas av beslut som
innebär ytterligare steg i den riktningen.

Europol ska inte ha operativ befogenhet i de
enskilda medlemsländerna. Vi tror inte heller på
överstatlighet inom detta område. Tvärtom är det
viktigt att betona enskilda staters roll att, i
samarbete med andra, bekämpa alla typer av
brottslighet. Vi tror att polissamarbete kan ske
inom andra, mindre överstatliga, samarbetsorgan.

Vi motsätter oss en ytterligare tillnärmning av den
materiella straffrätten. Vi ser inget egenvärde i
att medlemsländerna ska ha en gemensam straffrätt.
Medlemsländernas syn på de straffrättsliga frågorna
skiljer sig åt på väsentliga punkter. Ett ökat
inslag av överstatlighet på straffrättens område
riskerar att skapa oordning i medlemsländernas
nationella straffrättssystematik. Risken är också
stor att förslaget leder till omotiverade
skärpningar av påföljderna. I förlängningen kan
detta medföra att medborgarnas förtroende för
rättsväsendet skadas.

Sammanfattningsvis bör kravet på enhällighet
vid beslutsfattandet i rådet behållas på
detta område och regeringen ges i uppdrag
att driva denna linje i det fortsatta
förhandlingsarbetet.

67. Europeiska rådet samt ständiga kommittén,
punkt 59 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 59 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om Europeiska rådet
samt ständiga kommittén. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K10 yrkandena 23 och 25.

Ställningstagande

Vi motsätter oss att Europeiska rådet ges
fördragsfästa uppgifter såsom att ta fram
strategiska riktlinjer för lagstiftning och
operativa åtgärder på området med frihet, säkerhet
och rättvisa.

Vi vill vidare framföra viss tveksamhet mot
inrättandet av den ständiga kommittén om det
inte görs en tydligare avgränsning av
kommitténs ansvar. Det finns annars en risk
att det blir såväl dubbelarbete som interna
kompetensdiskussioner som inte gagnar
brottsbekämpningen.

68. Brottsförebyggande åtgärder, punkt 60 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 60 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om brottsförebyggande
åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 26.

Ställningstagande

Vi anser att brottsförebyggande åtgärder utöver de
som ligger inom ramen för det polisiära samarbetet
är en nationell fråga. Unionen ska därför inte ges
kompetens på detta område.

69. Straffrättsligt samarbete, punkt 61 (v och
mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 61 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om straffrättsligt
samarbete. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K9 yrkande 19 i denna del och avslår
motionerna 2003/04:K2 yrkandena 26–28 och 31,
2003/04:K8 yrkande 20 och 2003/04:K12 yrkande 18.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att vi är tveksamma till hur
principen om ömsesidigt erkännande har kommit att
användas. Här kan pekas på den europeiska
arresteringsordern.

70. Polis- och åklagarsamarbete, punkt 62 (v
och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 62 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om polis- och
åklagarsamarbete. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K2 yrkande 30, 2003/04:K9
yrkandena 17 och 19 i denna del samt 2003/04:K13
yrkandena 43, 45 och 46.

Ställningstagande

I enlighet med vårt grundläggande synsätt vill vi
framhålla att stor försiktighet måste iakttas med
förslag som innebär att kompetens överförs från
medlemsländerna till unionen rörande det operativa
polissamarbetet.

Det är viktigt att betona enskilda staters roll
att, i samarbete med andra, bekämpa alla typer av
brottslighet. Vi tror att polissamarbete kan ske
inom andra, mindre överstatliga, samarbetsorgan än
Europol.

Det bör inte införas någon rättslig grund som
möjliggör inrättandet av en europeisk
åklagare.

71. En europeisk åklagare, punkt 63 (m och c)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m),
Kerstin Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius
(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 63 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om en europeisk
åklagare. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:K10 yrkande 27 och 2003/04:K2 yrkande 32
samt avslår motionerna, 2003/04:K9 yrkande 18,
2003/04:K12 yrkande 19 och 2003/04:K13 yrkande 47.

Ställningstagande

De nationella åklagarmyndigheterna samarbetar i
Eurojust, som fördragsfästs enligt
konventets förslag, vilket vi anser vara
positivt. Detta är bra och en riktig
princip. Vi anser däremot att det är fel att
inrätta en gemensam åklagarmyndighet för EU.
En sådan skulle bli en parallell till den
nationella myndigheten, eftersom det enbart
finns nationell straffrätt. Bakgrunden till
förslaget är tanken att den gemensamma
åklagarmyndigheten skulle få en särskild
uppgift att bevaka unionens intressen, t.ex.
att förhindra korruption och förskingring av
unionens medel. Detta är viktigt, men
motiverar inte att man därför skall inrätta
ett nytt unionsorgan. Vi menar dessutom att
detta skulle strida mot den grundläggande
principen om att EU inte skall ha
förvaltning på nationell eller lokal nivå.
Det är medlemsstaterna som ansvarar för att
tillämpa unionsbeslut på nationell eller
lokal nivå. Förslaget om en gemensam
åklagarmyndighet bör därför avvisas.

72. Asylpolitiken, punkt 65 (fp, kd och c)

av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd),
Tobias Krantz (fp) och Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om asylpolitiken.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna,
2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19 samt
2003/04:K12 yrkandena 15 och 16 och avslår
motionerna 2003/04:K9 yrkande 20, 2003/04:K10
yrkande 24 i denna del samt 2003/04:K13 yrkande 44.

Ställningstagande

EU:s gemensamma asyl- och invandringspolitik måste
bli mer öppen, generös, solidarisk och tolerant. Vi
anser att asyl- och invandringspolitiken skall bygga
på folkrätten och genomföras i samverkan med andra
stater. Inom EU har det dock varit lättare att enas
kring begränsningar, och ibland rent av repressiva
åtgärder, än att närma sig den öppna dörrens
politik.

Vi välkomnar att beslut skall tas med kvalificerad
majoritet i stället för med enhällighet men ser
risken att ett borttagande av de så kallade
minimireglerna kommer att tvinga Sverige att föra en
stramare asylpolitik än den vi har i dag. För att
undvika att Sverige tvingas att föra en stramare
asylpolitik måste besluten tas utifrån en hög
ambitionsnivå.
Den gemensamma politiken kan under sådana
omständigheter vara ett verktyg för att fler länder
skall öka flyktingmottagningen och att ansvaret
fördelas mer rättvis i Europa. Sverige bör därför
bejaka en gemensam asylpolitik, förutsatt att
fördraget fastställer en hög standard för unionens
asylpolitik, innebärande att den gemensamma
asylpolitiken som minimikrav skall leva upp till
samtliga internationella fördrag som reglerar
flykting- och asylrätt.
Tydliga skrivningar bör göras i fördraget, som
utesluter likformighet och fastställer att de
gemensamma reglerna även i framtiden skall utgöra
minimiregler. Det är centralt att regeringen driver
en linje som innebär att gemenskapens regler även i
fortsättningen skall utgöra ett golv och inte ett
tak.
Det bör således alltid vara möjligt för ett land
att ha generösare nationella regler än andra.
Regeringen bör verka för en öppnare gemensam asyl-
och invandringspolitik och kräva att de s.k.
minimireglerna, som möjliggör för länder att ha
generösare nationella regler än andra, skall
kvarstå.

73. Asylpolitiken, punkt 65 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om asylpolitiken.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande
24 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:K2
yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19, 2003/04:K9
yrkande 20, 2003/04:K12 yrkandena 15 och 16 samt
2003/04:K13 yrkande 44.

Ställningstagande

Vi anser att EU skall ha en gemensam asyl- och
invandringspolitik; en sådan är en logisk följd av
den fria rörligheten för människor inom unionen och
av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. De
gemensamma asylreglerna skall svara mot högt ställda
humanitära krav. Meningen är inte att Sverige skall
frånträda dagens standard, utan tvärtom att EU-
länderna skall ta ett gemensamt ansvar för människor
som behöver skydd. Utvecklingen av en gemensam asyl-
och invandringspolitik kommer sannolikt att ta lång
tid eftersom det handlar om ett mycket komplicerat
område, där de olika medlemsstaternas
förhållningssätt väsentligt skiljer sig åt.
Konventets förslag att ge medlemsstaterna rätt att
fastställa hur många som skall beviljas inresa för
arbete strider mot idén om en gemensam politik och
bör därför avvisas. I stället måste målet vara ett
gemensamt modernt regelverk för
arbetskraftsinvandring till EU. Detta bör med bifall
till motion K10 yrkande 24 i denna del ges
regeringen till känna.

74. Asylpolitiken, punkt 65 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om asylpolitiken.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9
yrkande 20 och 2003/04:K13 yrkande 44 samt avslår
motionerna 2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande
19, 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del samt
2003/04:K12 yrkandena 15 och 16.

Ställningstagande

Vi är starkt kritiska till EU:s flyktingpolitik som
vi anser vara inhuman och alltför restriktiv. Ett
system med minimiregler har visat sig innebära en
dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot
den sämsta tillåtna nivån på rättssäkerhet och
behandling. Att regeln om minimistandard tas bort
betyder därtill att Sverige och andra länder som så
skulle vilja förhindras att föra en mer generös
flyktingpolitik än EU:s gemensamma. Samtidigt skall
migrationspolitiken bli föremål för
majoritetsbeslut. Vi menar att asyl- och
invandringspolitiken även fortsättningsvis skall
vara föremål för enhällighet och att länder som så
önskar ges möjlighet att föra en mer human och
generös flyktingpolitik än den som bestämts på EU-
nivå. Detta bör med bifall till motionerna K9 och
K13 i berörda delar ges regeringen till känna.

75. Asylprotokollet, punkt 66 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 66 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om asylprotokollet.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
Sf257 yrkande 6.

Ställningstagande

Asylprotokollet som antogs i samband med
Amsterdamfördraget står inte i överensstämmelse med
de förpliktelser som följer av Genèvekonventionen.
Det är dessutom så att 12 av 13 kandidatländer,
enligt Migrationsverkets rapport våren 2003,
genererar asylsökande till Sverige. Med hänsyn
härtill och då det förekommer allvarliga och
omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna
i flera kandidatländer är det nödvändigt att
asylprotokollet elimineras i det nya fördraget.
Detta bör med bifall till motion Sf257 yrkande 6 ges
regeringen till känna.

76. Yttre åtgärder, punkt 67 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 67 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande
28 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i
denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9
yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del,
2003/04:K12 yrkande 11, 2003/04:K13 yrkande 37 samt
2003/04:K416 yrkande 23.

Ställningstagande

Moderata samlingspartiet välkomnar konventets
förslag till en betydligt stärkt utrikes- och
säkerhetspolitik. Dock beklagar vi att konventet
inte var beredd att gå längre. Vi skulle gärna se
att besluten inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området kunde fattas med
kvalificerad majoritet med tre väsentliga undantag:
dels möjlighet till konstruktivt avstående från
beslut, dels att ett beslut aldrig får tas mot en
medlemsstats vitala nationella intresse, och
slutligen att beslut om militära insatser alltid är
nationella och deltagandet frivilligt.

EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden
vara delat mellan kommissionen och ministerrådet,
som på detta område inte bara är en beslutsinstans
utan också har verkställande funktioner. För att
motverka denna olyckliga uppdelning föreslår
konventet att den vice ordförande i kommissionen som
ansvarar för dess utrikesfrågor också ska svara för
den funktion som nu upprätthålls av rådets höge
representant och benämnas utrikesminister. Under
denna förutsättning välkomnas konventets förslag att
inrätta en utrikesminister som kombinerar två
uppgifter.
Moderata samlingspartiet anser att den framtida
utformningen av en effektiv utrikes- och
säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av om
kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret
även för detta område. Det skulle underlätta
samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex.
jordbrukspolitiken, och dess utrikesagerande, vilket
är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av
olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman.

77. Yttre åtgärder, punkt 67 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 67 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
K12 yrkande 11 och avslår motionerna 2003/04:K2
yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21,
2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i
denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K13
yrkande 37 samt 2003/04:
K416 yrkande 23.

Ställningstagande

Folkpartiet vill understryka behovet av en utökad
samverkan på det utrikespolitiska området. Vi
föreslår, för varje punkt där ökad samverkan behövs,
verkligt verksamma åtgärder och inte vad som måste
ses som lätt uppgivna halvmesyrer. Utgångspunkt är
dock att utrikespolitik alltjämt till stor del är en
angelägenhet för regeringar – och att därmed
ministerrådet inom EU spelar en viktig roll.

78. Yttre åtgärder, punkt 67 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 67
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8
yrkande 21 och 2003/04:K416 yrkande 23 samt avslår
motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del,
2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i
denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12
yrkande 11 och 2003/04:K13 yrkande 37.

Ställningstagande

Kristdemokraterna ser positivt på uppsatta
målsättningar men vill se ytterligare förstärkningar
och reformer inom EU:s bistånds- och handelspolitik.
EU:s externa politik ska styra mot samma politiska
mål så att handel, jordbruk och bistånd samverkar
för att bekämpa fattigdomen i tredje världen. Här
återstår det mycket att göra. EU bör i högre
utsträckning samordna den gemensamma utrikes-,
handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken. Mycket
återstår att göra innan EU fått de nödvändiga
resurserna.

79. Yttre åtgärder, punkt 67 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 67
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9
yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del samt
avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del,
2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K10 yrkande 28,
2003/04:K12 yrkande 11, 2003/04:K13 yrkande 37 samt
2003/04:K416 yrkande 23.

Ställningstagande

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
omfattar alla frågor som rör EU:s säkerhet och ger
EU-länderna möjlighet att när de så önskar agera
tillsammans på den internationella arenan. Detta var
själva avsikten med den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, och detta bör fortsätta att vara
dess målsättning. Vänsterpartiet vill understryka
vikten av att Sverige inom EU värnar nationernas
självbestämmanderätt. EU bygger på ett samarbete
mellan självständiga stater, och all utveckling mot
en europeisk superstat måste undvikas för att EU:s
folkliga legitimitet inte ska förfalla i ännu större
utsträckning än vad som redan skett.

Regeringen måste med kraft avvisa alla förslag som
leder till att EU utvecklas till en militär allians.
Vänsterpartiet vill också med bestämdhet ta avstånd
från alla försök och alla tendenser till ömsesidiga
försvarsbeslut.

80. Yttre åtgärder, punkt 67 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 67
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande
37 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i
denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9
yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del,
2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11 samt
2003/04:K416 yrkande 23.

Ställningstagande

Miljöpartiet menar att en sak som inte kan lämnas
utan kommentar är målsättningarna för den gemensamma
utrikespolitiken i artikel I-3.4, i vilken man anger
en lång rad mål som EU ska bidra till i omvärlden,
däribland fred och säkerhet. En sak är
anmärkningsvärd genom sin frånvaro: demokratins
främjande. Främjandet av demokrati anges inte som
ett mål, vilket är betänkligt med tanke på den
historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har av
att stödja brutala och repressiva regimer. Varje
anledning till misstanke om en fortsättning av denna
politik på unionsnivå är helt oacceptabel, och det
vore därför en fördel om främjandet av demokratin
uttryckligen kunde skrivas in som en av
målsättningarna för unionens utrikespolitik.

81. Röstregler inom GUSP, punkt 68 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 68 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om röstregler inom
GUSP. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:K9 yrkande 21 och 2003/04:K13 yrkande 36.

Ställningstagande

Vi menar att ett bevarande av vetorätten är mycket
angeläget. Vi vill med detta understryka att det
mandat den svenska regeringen gått in med i det
europeiska samarbetet kring utrikes- och
säkerhetspolitiken vilar på att detta ska röra sig
om mellanstatlig samverkan där den nationella
bestämmanderätten bevaras. Kvalificerad
majoritetsomröstning bör inte tillämpas inom
utrikespolitikens område.

Vi vill erinra om att i artikel I-39 fastslås att
utrikes- och säkerhetspolitik normalt beslutas
enhälligt, men att Europeiska rådet enhälligt kan
besluta att beslut ska fattas med kvalificerad
majoritet! Det behövs alltså ingen fördragsändring
för detta. Genom denna skrivning kan Sveriges
politiker godta att den utrikespolitiska vetorätten
försvinner utan att folket tillfrågas i ett val.
Bakgrunden till denna lösning motiveras i en
kommentar av konventets presidium: ”Presidiet anser
att med tanke på de motsättningar som råder är det
bäst att behålla enhällighet som allmän princip men
att medge flera undantag från denna regel...”.
Förslaget till EU-konstitution innebär på detta
område att man påbörjar avvecklingen av den
utrikespolitiska vetorätten.

82. Utrikesministern, punkt 69 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utrikesministern.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande
18 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12,
2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8,
2003/04:K12 yrkande 12, samt 2003/04:K13 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Utrikesministerns föreslagna roll som ordförande i
rådet för utrikesfrågor är ett avsteg från principen
om kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget
i denna del är dikterat av önskemålet från
utomstående länder att ha kontinuitet i relationen
med EU vad avser den delen av utrikesagerandet som
ligger under rådet. Moderata samlingspartiet kan
acceptera förslaget, men även denna problematik
skulle underlättas om det verkställande ansvaret för
utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen.

83. Utrikesministern, punkt 69 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utrikesministern.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande
12 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12,
2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8,
2003/04:K10 yrkande 18 samt 2003/04:K13 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Att sammanföra de två uppgifterna i rådet och
kommissionen till en roll, utrikesministerns, är
nödvändigt för att stärka EU:s utrikespolitiska
röst. Folkpartiet motsätter sig dock att
utrikesministern ska agera ordförande i rådet för
yttre förbindelser. Det kan leda till en olycklig
sammanblandning av rådets och kommissionens
respektive roller. Inom utrikespolitiken har rådet
en tydligt beslutsfattande funktion medan
kommissionen har en mer exekutiv och verkställande
roll. Den rollfördelningen bör vara så klar och
tydlig som möjligt.

84. Utrikesministern, punkt 69 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 69
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utrikesministern.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8
yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande
12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18,
2003/04:K12 yrkande 12 och 2003/04:K13 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Jag instämmer i konventets ambition att
förbättra den utrikespolitiska samordningen
och tydliggöra EU som aktör i utrikesfrågor.
Den konstruktion som konventet föreslår
riskerar dock att sammanblanda rådets
respektive kommissionens skilda roller genom
att ministern föreslås ta över både de
uppgifter som idag åligger den höge
representanten och kommissionsledamoten för
yttre förbindelser samt föreslås leda
rådsmötena inom utrikesområdet – ha en så
kallad dubbel hatt. Kristdemokraterna anser
att utrikesministern skall vara vice
ordförande i kommissionen men motsätter sig
att utrikesministern samtidigt är ordförande
i rådet för externa relationer. Istället
förordar Kristdemokraterna, liksom
regeringen, ett roterande ordförandeskap i
Ministerrådet.

85. Utrikesministern, punkt 69 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utrikesministern.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande
8 samt 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7 och avslår
motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K8 yrkande
12, 2003/04:K10 yrkande 18 samt 2003/04:K12 yrkande
12.

Ställningstagande

En struktur där en person sitter på två politiska
mandat samtidigt är inte önskvärd då utrikes- och
säkerhetspolitiken företrädesvis bör betraktas som
en nationell bestämmandefråga. Tillsättningen av
posten som EU:s utrikespolitiska talesman var i sig
ett led i en utveckling mot ökad överstatlighet i
utrikespolitiska frågor. Det är den svenska
utrikesministern som är och ska förbli
talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges
utrikespolitik. Därför bör varje förslag som
utvecklar och förstärker unionens gemensamma
utrikespolitik avfärdas.

Vi vill erinra om att enligt konventets förslag
ska utrikesministern ha ett mycket brett mandat. Han
eller hon ska både utforma förslag och verkställa
politiken. Han eller hon ska också vara inblandad i
EU:s strukturerade militärarbete. På en och samma
gång ska han eller hon vara vice ordförande i EU-
kommissionen, och ordförande för rådet för EU:s
utrikesministrar. Denna roll är för bred, den kan
leda till intressekonflikter och bör redan på dessa
grunder avvisas. Syftet med konventets förslag är
att utveckla en utrikespolitik för hela EU. Det är
inte något självändamål att institutionalisera och
styra utrikespolitiken för EU:s 25 sinsemellan ofta
mycket olika medlemsländer. Här, som så ofta annars,
kan mångfald vara en fördel. Risken med en
utrikespolitik på EU-nivå är att det civila
samhällets och de folkliga krafternas inflytande
minskar. Inrättandet av en utrikesminister på EU-
nivå är ett tydligt och viktigt steg mot
förverkligandet av en utrikespolitik för EU, vilket
vi motsätter oss.

86. Utrikesministern, punkt 69 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 69
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utrikesministern.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande
12 och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 12,
2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18,
2003/04:K12 yrkande 12 och 2003/04:K13 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Centerpartiet välkomnar en utrikesminister, men utan
dubbla hattar. Centerpartiet förordar därför att
utrikesministern placeras i rådet, eftersom vi vill
renodla kommissionens roll till ett verkställande
organ.

87. Försvarsfrågor, punkt 70 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 70 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande
13 och 2003/04:Fö243 yrkande 2 samt avslår
motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del,
2003/04:K8 yrkandena 22–24, 2003/04:K9 yrkandena 23
(delvis), 24, 26 och 27 (delvis), 2003/04:K10
yrkande 29 samt 2003/04:K13 yrkandena 30–34.

Ställningstagande

Folkpartiet avvisar alla tankar på ett EU-försvar,
även om vi som bekant inte står bakom den
grundläggande utgångspunkten i form av svensk
säkerhetspolitisk doktrin. Vi anser att Sveriges
säkerhet och möjligheter att ta till vara sina
europeiska och globala egenintressen genom att utöva
inflytande internationellt bäst främjas genom att vi
utan dröjsmål söker medlemskap i Nato, där de flesta
EU-länder, USA samt Norge och Island är medlemmar.

Vi tillbakavisar tanken på att vissa EU-länder ska
kunna gå före på egen hand, utfärda
försvarsgarantier för varandra och driva
försvarspolitik i EU:s namn. På utrikes- och
säkerhetspolitikens område är det viktigt att alla
medlemsstater står bakom den förda EU-politiken.

88. Försvarsfrågor, punkt 70 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 70
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K8
yrkandena 22–24 samt avslår motionerna 2003/04:K2
yrkande 24 i denna del, 2003/04:K9 yrkandena 23
(delvis), 24, 26 och 27 (delvis), 2003/04:K10
yrkande 29, 2003/04:K12 yrkande 13, 2003/04:K13
yrkandena 30–34 samt 2003/04:Fö243 yrkande 2.

Ställningstagande

Kristdemokraterna har i andra sammanhang
förespråkat principen om flexibel
integration, eller fördjupat samarbete som
det också kallas, och kan acceptera en sådan
princip även när det gäller ett fördjupat
samarbete på försvarsområdet mellan de
stater som så önskar. Ett sådant samarbete
måste dock bygga på tydlig frivillighet,
dvs. att ingen medlemsstat ska tvingas in i
ett eventuellt gemensamt europeiskt försvar,
samt hållas inom EU:s institutioner.
Kristdemokraterna anser att det är
förknippat med större risker att bedriva ett
fördjupat och frivilligt försvarssamarbete
mellan olika medlemsstater utanför än
innanför unionens institutioner.

89. Försvarsfrågor, punkt 70 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 70 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9
yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis)
2003/04:K13 yrkandena 30–34 samt avslår motionerna
2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8
yrkandena 22–24, 2003/04:K10 yrkande 29, 2003/04:K12
yrkande 13 och 2003/04:Fö243 yrkande 2.

Ställningstagande

Sverige måste avvisa formuleringarna om att EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ”kommer att
leda till ett gemensamt försvar” då det innebär ett
övergivande av svensk alliansfrihet utan att något
sådant beslut har fattats. Också förslaget om ett
strukturerat samarbete som förs i hemliga
förhandlingar måste avvisas. Risken är uppenbar att
medlemsstaterna med ett sådant förslag varken ges
insyn i eller garanteras politisk kontroll över
militära insatser som görs i EU:s namn.

Solidaritetsklausulen bör också avvisas.
Definitionen av terroristhotet som kan komma från
både länder och grupper är ytterst luddig och ger
möjlighet till vida tolkningar. Kravet på att sätta
in militära resurser reser en lång rad frågor som
förslaget till fördragstext över huvud taget inte
behandlar. I praktiken utgör solidaritetsklausulen
med sitt krav på att sätta in militära resurser
starkare skrivningar än Natos ömsesidiga
försvarsgaranti. Förslaget om solidaritetsklausulen
i grundlagsförslaget torde därför vara svårförenligt
med svensk alliansfrihet.

90. Försvarsmateriel, punkt 71 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 71 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om försvarsmateriel.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande
14 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 25,
2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23 i denna
del samt 2003/04:
K13 yrkande 40.

Ställningstagande

Folkpartiet är skeptiskt till ett europeiskt
samarbete på försvarsmaterielsidan som riskerar att
exkludera Nato, särskilt USA, på ett område där alla
Natoländerna bör vara med på lika villkor. Vi vill
inte riskera att det skapas nya skiljelinjer
gentemot bl.a. USA och Nato. Det är för oss
uppenbart att Europas både långsiktiga och
kortsiktiga intresse ligger i en stark
transatlantisk länk, inte i isolering från USA
eller, än värre, konfrontation.

91. Försvarsmateriel, punkt 71 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 71 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om försvarsmateriel.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande
40 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 25,
2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23 i denna
del samt 2003/04:
K12 yrkande 14.

Ställningstagande

Vi avvisar förslaget om en gemensam
försvarsmaterielbyrå. Det kan rimligtvis inte höra
hemma i en grundlag att man ska förbättra sina
militära resurser och att en gemensam
försvarsmaterielbyrå ska ställa upp kriterier för
det samt utvärdera att medlemsstaterna så gör.

92. Den gemensamma handelspolitiken, punkt 72
(m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 72 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om den gemensamma
handelspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 30.

Ställningstagande

Vi välkomnar förslagen på handelsområdet, men anser
att det bör gå längre. Motionärerna anser att det är
särskilt glädjande att unionen sätter målet att
gradvis avskaffa alla restriktioner för
internationell handel. Beslut om ingående av
handelsavtal inom tjänstesektorerna bör beslutas på
samma sätt som när det gäller varuhandel, d.v.s. med
kvalificerad majoritet. Moderata samlingspartiet
anser, till skillnad från regeringen, att det inte
bör finnas något särskilt skydd för att upprätthålla
statliga monopol.

93. Samarbete med tredjeland, punkt 73 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 73 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om samarbete med
tredje land. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K12 yrkande 17.

Ställningstagande

Vi anser att demokrati bör vara det överordnade
målet för bistånd. Det gäller även för EU:s
biståndspolitik.

94. Sanktioner, punkt 74 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 74 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om sanktioner. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 38.

Ställningstagande

Förslaget om att ministerrådet ska kunna fatta
beslut med kvalificerad majoritet om ekonomiska
sanktioner mot enskilda och grupper bör, enligt vår
mening, läsas i ljuset av skandalen med de utpekade
s.k. somaliasvenskarna. En sådan paragraf får inte
inrättas utan att grundläggande rättssäkerhetskrav
är tillgodosedda. Det kan också ifrågasättas om det
verkligen är en lämplig uppgift för EU:s ministerråd
att ägna sig åt att frysa privatpersoners
bankkonton. Den sortens beslut bör inte vara en
uppgift för politiker utan i första hand en
angelägenhet för rättssystemet.

95. Internationella avtal, punkt 75 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 75 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om internationella
avtal. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkande 39 och avslår motion 2003/04:K8 yrkande 26.

Ställningstagande

Vi ser inget självändamål i att EU-ländernas
insatser i internationella organisationer och
förhandlingar harmoniseras. Vi ser i stället en stor
fördel i att olika länder ges möjlighet att driva
olika linjer. Sverige borde ha en egen röst i
världen i stället för att sitta tyst i EU-
kollektivet. Under toppmötet i Johannesburg satt
Sverige tyst när de rika länderna ville driva igenom
avtal mot de fattiga ländernas vilja. Det ankom på
Norge och Schweiz att från nordländernas sida föra
talan för en mer solidarisk politik. Det gjorde de
med framgång, och tillsammans med
utvecklingsländerna kunde man avfärda de
bakåtsträvande förslagen. Vi tror att ett aktivt och
solidariskt Sverige skulle få större genomslag i
arbetet för en rättvisare värld än ett land som
blekt och suddat ut sin profil för att solidarisera
sig med EU-kollektivet. Det är i detta ljus vi ser
förslaget om att EU ska ges rätt att förhandla och
ingå avtal på egen hand, och förslaget bör därför
avstyrkas.

96. Solidaritetsklausulen, punkt 76 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 76
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om solidaritet.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande
27 i denna del och avslår motionerna 2003/04:K8
yrkande 30, 2003/04:K10 yrkande 31 och 2003/04:K13
yrkande 35.

Ställningstagande

Vänsterpartiet anser att konventets förslag om en ny
solidaritetsklausul skulle innebära en utvidgning av
mandatet för EU:s krishanteringsförmåga till att
omfatta terroristbekämpning med militära medel.
Vänsterpartiet kan således inte ställa sig bakom
tankarna på en solidaritetsklausul.

97. Solidaritetsklausulen, punkt 76 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 76
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om solidaritet.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande
35 samt avslår motion 2003/04:K8 yrkande 30,
2003/04:K9 yrkande 27 i denna del och 2003/04:K10
yrkande 31.

Ställningstagande

Solidaritetsklausulen bör avvisas. Definitionen av
terroristhotet, som kan komma från både länder och
grupper, är ytterst luddig och ger möjlighet till
vida tolkningar. Kravet på att sätta in militära
resurser reser en lång rad frågor som förslaget till
fördragstext över huvud taget inte behandlar. I
praktiken utgör solidaritetsklausulen med sitt krav
på att sätta in militära resurser starkare
skrivningar än Natos ömsesidiga försvarsgaranti.
Förslaget om solidaritetsklausulen i
grundlagsförslaget torde därför vara svårförenligt
med svensk alliansfrihet.

98. Inre marknaden, punkt 77 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 77
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om inre marknaden.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:
K13 yrkandena 55, 56 och 59.

Ställningstagande

Konventsutkastets skrivningar om konkurrensregler
för företag (artikel III-50) inskränker i onödan
samarbete mellan företag i syfte att uppnå
specificerade miljömål. Detta samarbete kan vara av
stor betydelse för att ta till vara miljö-
engagemanget i näringslivet för frivilliga åtgärder,
som ett komplement till regleringar eller ekonomiska
styrmedel. Det skulle till exempel kunna inkräkta på
möjligheten för företag att ställa krav på
miljöanpassning i sin upphandling. Artikel III-50.3
skulle därför behöva ändras till följande: ”Punkt 1
får dock förklaras icke tillämplig på alla … som
bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen av varor, eller till att främja
tekniskt eller ekonomiskt eller miljömässigt
framåtskridande ...”

Den inre marknadens konkurrensregler rörande
statsstöd (artikel III-56) medger inte stöd för
miljöskyddsåtgärder. Den vedertagna principen om att
förorenaren ska betala kostnaderna för att
återställa miljön eller vidta åtgärder för att
uppfylla lagkrav bör värnas och snarast stärkas,
även om vissa tillfälliga undantag kan vara
befogade, t.ex. i nya medlemsstater. Men offentligt
stöd bör medges för att t.ex. påskynda införandet av
ny teknik. Därför bör en ny punkt läggas in efter
artikel III-56.3 c som möjliggör ”stöd för att
främja miljöskyddsaktiviteter, som att påskynda
införandet och användning av nya, miljöanpassade
processer, produkter eller tjänster”.
Konventsutkastets artikel III-40 om den fria
varurörligheten i den inre marknaden anger ökad
handel och ökad konsumtion som mål i sig. Detta är
en vanlig tanke men inte desto mindre fel. Dessa ska
i stället ses som medel för att uppfylla mål som
medborgarnas välbefinnande och andra övergripande
mål för EU. Därför bör artikel III-40 a om
”nödvändigheten av att främja handelsutbytet mellan
medlemsstaterna och tredje land” strykas. Eftersom
en ökad konsumtionsnivå i den rika världen knappast
kan vara ett mål i sig bör artikel III-40 d ändras
till ”nödvändigheten av att undvika allvarliga
störningar i medlemsstaternas ekonomier och av att
trygga en förnuftig och miljöanpassad utveckling av
produktionen och en lämplig konsumtionsnivå inom
unionen”.

99. Socialförsäkringsfrågor, punkt 78 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 78 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
socialförsäkringsfrågor. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 32 i
denna del samt avslår motionerna 2003/04:Sf242
yrkande 2, 2003/04:Sf288 yrkande 9 samt 2003/04:
Sf360 yrkande 1.

Ställningstagande

Utgångspunkten för konventets förslag är liksom i
nuvarande fördrag att frågor om välfärdens
utformning utgör nationell kompetens. Vi välkomnar
konventets förslag på detta område, som innebär att
socialpolitiken och sociala transfereringar förblir
nationella frågor och att EU inte kommer att
utvecklas till en transfereringsunion. Riksdagen bör
med bifall till motion K10 yrkandena 7 och 32 (i
dessa delar) göra ett tillkännagivande om vikten av
att den nationella beslutanderätten bibehålls för
bl.a. socialpolitiken och sociala transfereringar.

100. Socialförsäkringsfrågor, punkt 78 (v och
mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 78 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
socialförsäkringsfrågor. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Sf242 yrkande 2, 2003/04:Sf288
yrkande 9 samt 2003/04:Sf360 yrkande 1 och avslår
motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 32 i
denna del.

Ställningstagande

EU kan enligt konventets förslag ta sig kompetens på
de områden man önskar, vilket är en allvarlig risk
för det offentliga trygghetssystemet i Sverige. I
praktiken pågår därtill en harmonisering på området
som drivs på av EMU-projektet. I och med
Nicefördraget slog Europeiska rådet fast en s.k.
europeisk social modell. Rådet har vidare gett
medlemsstaterna generella riktlinjer om att
offentlig sektor ska privatiseras. Vi ser en
uppenbar risk att EU-samarbetet kommer att medföra
en ökad privatisering av socialförsäkringarna,
vilket i sin tur riskerar att hota det generella
välfärdssystemet i Sverige. Riksdagen bör därför
göra ett tillkännagivande om att regeringen bör
verka för att den nationella beslutanderätten på det
sociala området bevaras. Därmed bifalls motionerna
Sf242 yrkande 2, Sf288 yrkande 9 och Sf360 yrkande
1.

101. Sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor,
punkt 79 (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 79
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om sociala frågor och
arbetsmarknadsfrågor. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:K9 yrkande 13 samt 2003/04:K10
yrkande 32 i denna del.

Ställningstagande

Jag delar inte den positiva syn på marknadsekonomin
i konventets fördragsutkast, vilket där är förskönat
till ”social marknadsekonomi”. Från Vänsterpartiets
sida anser vi att det i konventsförslaget finns en
rad exempel som syftar till att syftet är att
fördragsfästa en högerpolitisk världsbild och det är
i det sammanhanget man skall sätta in begreppet
marknadsekonomi.

Arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen
har en viktig funktion i EU-samarbetet. Även om vi i
grunden motsätter oss skapande av ett unionsfördrag
är vi, om ett fördrag ändå kommer till stånd,
positiva till att detta innehåller en bestämmelse
som lyfter fram arbetsmarknadens parter och den
sociala dialogen.

102. Gränsöverskridande fackliga
sympatiåtgärder, punkt 80
(m, fp, kd och c) – motiveringen

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl
B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Tobias
Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Nils
Fredrik Aurelius (m).

Ställningstagande

Till skillnad från arbetsmarknadsutskottet gör vi
bedömningen att förslaget om att fördragsreglera
rätten till gränsöverskridande fackliga
sympatiåtgärder ska avvisas. Därmed avstyrks motion
K9 (v) yrkande 16.

103. Arbetskraft från tredjeland, punkt 81 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 80 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om arbetskraft från
tredje land. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 24 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det är av betydande vikt att ett
modernt regelverk arbetas fram inom EU avseende
arbetskraftsinvandring. Konventets förslag att ge
medlemsländerna rätt att fastställa hur många
tredjelandsmedborgare som ska beviljas inresa för
arbete strider mot idén om en gemensam
invandringspolitik. Förslaget bör avvisas.

104. Arbetsmarknadsparternas roll och den
sociala dialogen, punkt 82 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 82 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om
arbetsmarknadsparternas roll och den sociala
dialogen. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 32 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att den rättsliga grunden gällande den s.k.
sociala dialogen bör tas bort ur fördraget. De
avtalsslutande parterna ges i dag en särställning i
den europeiska lagstiftningsprocessen som, enligt
vår mening, är olämplig, detta i synnerhet som
arbetsmarknadens parter inte kan ställas till svars
för lagstiftningen.

105. Arbetsmarknadsparternas roll och den
sociala dialogen, punkt 82 (fp)

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 82 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
arbetsmarknadsparternas roll och den sociala
dialogen. Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2003/04:K10 yrkande 32 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det är fel att överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter genom beslut i ministerrådet
kan överföras till lagstiftning utan parlamentarisk
medverkan eller ansvarstagande för konsekvenserna
för samhället utanför parternas intressesfär.
Exempel är uppgörelser som ökar det offentligas
kostnader. Detta är odemokratisk korporativism medan
vi istället förordar beslutsordningar som bygger på
öppenhet och där folkvalda tar beslut och bär
utkrävbart ansvar.

106. Folkhälsopolitiken och hälso- och
sjukvård, punkt 83 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 83 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om folkhälsopolitiken
och hälso- och sjukvård. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K10 yrkandena 33, 34 och 37 samt
avslår motionerna 2003/04:K6 i denna del samt
2003/04:K13 yrkande 66.

Ställningstagande

Vi har inget att erinra mot konventets förslag om
att folkhälsopolitik ska vara ett fortsatt
nationellt ansvar. Vi ställer oss bakom begäran om
tillkännagivanden om att det är medlemsstaterna som
ansvarar för folkhälsopolitiken, om patienters rätt
att söka vård över nationsgränserna respektive
vårdproducenternas fria etableringsrätt och om
avskaffande av offentliga monopol.

107. Folkhälsopolitiken och hälso- och
sjukvård, punkt 83 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 83
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om folkhälsopolitiken
och hälso- och sjukvård. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:K13 yrkande 66 samt avslår motionerna
2003/04:K6 i denna del och 2003/04:K10 yrkandena 33,
34 och 37.

Ställningstagande

Jag vill peka på skrivningarna om förebyggande
verksamhet, även kallad harm reduction, och att
politiken på EU-nivå ska vara s.k. kompletterande
för medlemsländernas narkotikapolitik. Det är väl
känt att Sverige med kraft jobbar mot utbredningen
av narkotikaanvändningen, och denna politik har en
förkrossande majoritet av svenskarnas stöd. Det är
väl känt att EU:s olika medlemsländer tolkar
skrivningar om förebyggande verksamhet på olika
sätt; och vad menas egentligen med att ”komplettera”
narkotikapolitiken? Sveriges restriktiva hållning
kan hotas, och redan i dag påverkas vi av andra EU-
länders slapphänta politik inom detta område.
Regeringen bör därför med kraft försöka få bort
skrivningarna om förebyggande verksamhet etc.
Miljöpartiet anser att det i skrivningarna räcker
att framhålla vikten av samarbete, utbyte av
erfarenhet och stimulering av forskning inom
området.

108. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 84 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om målen för
jordbrukspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K10 yrkande 35 och avslår motionerna
2003/04:K8 yrkande 27 och 2003/04:K13 yrkande 67.

Ställningstagande

Vi välkomnar konventets förslag om en förändrad
beslutsordning för jordbrukspolitiken. Vi menar att
det bör göra det lättare att reformera den
jordbrukspolitik som orsakar överproduktion och
dumpning. En reformering av målen för
jordbrukspolitiken bör genomföras. Detta förtar dock
inte behovet av att i Sverige skapa likvärdiga
konkurrensvillkor.

109. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84
(kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 84
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om målen för
jordbrukspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K8 yrkande 27 och avslår motionerna
2003/04:K10 yrkande 35 och 2003/04:K13 yrkande 67.

Ställningstagande

Jag anser att konventets förslag att ge
Europaparlamentet ökat inflytande i
jordbrukspolitiken är mycket välkommet. Det
kommer förhoppningsvis att medverka till att
reformeringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken kan fortsätta. Att
konventet inte föreslår några förändringar
av målen för jordbrukspolitiken är
otillfredsställande. Vissa delar av den
europeiska jordbrukspolitiken har negativa
konsekvenser för jordbrukare i u-länderna.
Följderna av omfattande subventioner leder
till dumpning av produktionen på u-
landsmarknaden, vilket kan leda till att
inhemsk produktion slås ut.
Kristdemokraterna anser att en övergripande
målsättning för den gemensamma
jordbrukspolitiken bör vara en produktion i
balans och ett globalt ansvarstagande.

110. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84
(mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 84
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om målen
för jordbrukspolitiken. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 67 och
avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 27 och
2003/04:K10 yrkande 35.

Ställningstagande

Konventet vågade inte ta i en av de hetaste
potatisarna man hade att behandla. Man föreslår
ingen som helst ändring av de 50-talsmässiga målen
för jordbrukspolitiken, även om en ändring är akut
påkallat. Regeringen bör på regeringskonferensen
hårt driva att jordbrukspolitiken
åternationaliseras.

111. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84
(fp) – motiveringen

av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Ställningstagande

EU: s export-, inkomst- och produktionsstöd bör
avskaffas liksom alla former av handelshinder mot
tredje land. Detta bör ske till senast år 2015, dvs.
det år är när FN: s Millenniemål skall vara
uppfyllda. Genom ökad import till EU t ex av
livsmedel kan priset även på inhemskt producerade
produkter falla. Det tjänar både konsumenterna och
Europas miljö på. Det krävs jämfört med idag skärpta
regler för europeisk matproduktion: nej till långa
djurtransporter, nej till antibiotika i djurfoder
och åtgärder som medför mindre användning av
bekämpningsmedel med miljöpåverkan.

112. Fiskepolitik, punkt 85 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 85 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om fiskepolitik.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande
68.

Ställningstagande

Problemen med EU:s fiskeripolitik kan exemplifieras
med EU:s förbud för Sverige att genomföra det
aviserade stoppet av torskfisket. Regeringen borde
utifrån detta grundligt analysera förslaget att göra
bevarandet av havets biologiska resurser till en
exklusiv EU-befogenhet. Flera remissinstanser har
också pekat på oklarheterna inom detta område.
Regeringens linje borde vara att EU enbart skall ha
rätt att sätta miljöskyddande minimistandarder inom
detta politikområde, inte tvinga länder att föra en
mindre miljövänlig politik.

113. Miljöpolitiken, punkt 87 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 87 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om miljöpolitiken.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkandena 60 och 61 samt avslår motionerna
2003/04:K8 yrkande 28, 2003/04:K9 yrkande 30 i denna
del och 2003/04:K10 yrkande 36.

Ställningstagande

Artikel III-43 anger när restriktioner i den fria
varurörligheten får göras. Vi anser att
fördragsutkastets skrivning om ”intresset att skydda
människors och djurs hälsa och liv, att bevara
växter …” är alldeles för snäv. I enlighet med
praxis från EG-domstolen bör artikeln kompletteras
med en uttrycklig rätt att vidta inskränkningar för
miljöskydd, förutsatt att åtgärderna i övrigt är
förenliga med EU-kraven.

Vi anser att genomgripande revideringar behövs av
områden som jordbruk, fiske, miljö, transeuropeiska
nät, transport och energi för att på allvar
integrera miljöhänsyn i fördraget i
Cardiffprocessens anda. Konkreta förslag som vi
stöder har lämnats av den samlade europeiska
miljörörelsen.

114. Miljöbestämmelser, punkt 89 (v och mp)

av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 89 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om miljöbestämmelser.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K2
yrkandena 35 och 36, 2003/04:K13 yrkande 49 samt
2003/04:
MJ434 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att miljöpolitiken bör styras av
miniminormer. Det är inte den lägsta ambitionsnivån
som bör vara bestämmande, utan det bör finnas en
möjlighet för enskilda länder att gå före i
utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om
det finns möjlighet att ”tvinga in” det sista
medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken.
Revideringen av miljöbestämmelserna i fördraget får
inte leda till att medlemsstaterna måste sänka sina
krav och standarder.

Vi konstaterar att miljögarantin fortfarande inte
är en miljögaranti på riktigt. Paragrafen ger inte
medlemsländerna någon rättighet att införa starkare
lagstiftning för att skydda miljö och hälsa. De
undantagsmöjligheter som trots allt finns är
fortfarande kringskurna av krav på att
lagstiftningen måste motiveras med nya vetenskapliga
bevis, att problemet måste vara speciellt allvarligt
just inom det medlemslandet och att problemet ska ha
uppkommit först efter att EU harmoniserat sin
lagstiftning. Om så är fallet kan ett medlemsland
begära att EG-kommissionen prövar undantaget. EG-
kommissionen kan dock besluta att undantaget inte
ska tillåtas om den bedömer att det skulle utgöra
ett hinder för den inre marknadens funktion. Detta
är inte en miljögaranti. Vi anser att Sverige bör
verka för införandet av en verklig miljögaranti i
EU-fördraget som ger medlemsländerna rätt att gå
före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddet.

Sverige bör verka för en ändring av EU:s
regelverk. Havsmiljökommissionen drar
slutsatsen att de ”internationella
beslutsstrukturerna måste förändras så att
möjligheter skapas för berörda kuststater
att själva besluta om hur havet skall
skyddas”. Ett steg i den riktningen är att i
EU:s nya grundlag införa en uttrycklig rätt
för medlemsstater att vidta nationella
åtgärder till skydd för naturresurser, miljö
och hälsa. Denna rätt skulle betyda mycket
på t.ex. kemikalieområdet men måste
självfallet även omfatta jordbruket och
fisket.

115. Miljöbestämmelser, punkt 89 (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 89
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om miljöbestämmelser.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2
yrkandena 35 och 36 och avstyrker 2003/04:K13
yrkande 49 samt 2003/04:MJ434 yrkande 8.

Ställningstagande

Jag anser att miljöpolitiken bör styras av
miniminormer. Det är inte den lägsta ambitionsnivån
som bör vara bestämmande, utan det bör finnas en
möjlighet för enskilda länder att gå före i
utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om
det finns möjlighet att ”tvinga in” det sista
medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken.
Revideringen av miljöbestämmelserna i fördraget får
inte leda till att medlemsstaterna måste sänka sina
krav och standarder.

116. Århuskonventionen, punkt 90 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 90
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om Århuskonventionen.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13
yrkandena 57 och 58.

Ställningstagande

Århuskonventionen slår fast att allmänhetens
talerätt, eller rätten att vända sig till domstol,
utgör en väsentlig del av deltagande demokrati.
Artikel 46 bör därför kompletteras med en ny punkt
efter nuvarande punkt 3 som ger en uttrycklig rätt
till berörda EU-medborgare och deras organisationer
att vända sig direkt till EU-domstolen för att
överklaga beslut av EU-organ. Detta kan jämföras med
den talerätt som miljöorganisationer i Sverige har
enligt miljöbalken.

Konventutkastets förslag till rättighet om
miljöskydd (artikel II-37) når inte upp till
Århuskonventionens krav och är för svagt.
Det bör därför ersättas med en uttrycklig
rätt för varje person, nu och i framtiden,
att leva i en miljö avpassad till hennes
hälsa och välbefinnande.

117. Rymden, punkt 92 (m, fp, c, v och mp)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl
B Hamilton (fp), Lars Ohly (v), Tobias Krantz
(fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius
(m) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 92 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om rymden. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K10 yrkande 38
och 2003/04:K13 yrkande 63.

Ställningstagande

Vi anser inte att rymden ska bli ett kompetensområde
för EU.

118. Industri, punkt 94 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 94 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om industri. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 39.

Ställningstagande

Det kan ifrågasättas om fyra områden som kan
bli föremål för stödjande åtgärder över
huvud taget borde vara unionskompetens. Det
gäller industri, idrott, kultur och rymden.
Den föreslagna kompetensen på dessa områden
bör alltså utgå. EU ska inte bedriva
industripolitik.

119. Kultur, punkt 95 (m, v och mp)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Lars
Ohly (v), Nils Fredrik Aurelius (m) och Gustav
Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 95 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kultur. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 40.

Ställningstagande

Någon särskild kulturpolitik behövs inte i EU.

120. Idrott, punkt 96 (m, v, c och mp)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Lars
Ohly (v), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 96 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om idrott. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K10 yrkande 41
och 2003/04:K13 yrkande 64.

Ställningstagande

Någon särskild idrottspolitik behövs inte i EU.

121. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,
punkt 97 (m)

av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 97 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om tjänster av
allmänt ekonomiskt intresse. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 42.

Ställningstagande

Vi anser att konventets förslag om tjänster av
allmänt ekonomiskt intresse är oklart men att det
kan tolkas som ett försök att ge skydd åt offentliga
monopol. Detta strider mot EU:s strävan efter en
öppen marknad och bör därför avvisas. Offentliga
monopol har betydande negativa sociala och
ekonomiska konsekvenser och drabbar många gånger den
enskilde hårt. Vi menar att förslaget riskerar att
äventyra nödvändig liberalisering och att negativt
påverka en effektivisering och konkurrensutsättning
på nya marknader inom den inre marknaden. Förslaget
bör avvisas.

122. Räddningstjänst, punkt 98 (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 98
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om
räddningstjänst. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:
K13 yrkande 69 och avslår motion 2003/04:K8
yrkande 31.

Ställningstagande

Det breda EU-begreppet civil protection är oklart,
och konventet har valt att inte definiera området
(som i huvudsak handlar om frågor kring
räddningstjänsten). Konventet föreslår trots detta
en övergång till överstatligt beslutsfattande.
Regeringens omsorg, som man ger uttryck för i
skrivelsen, om att dessa lagar inte ska undergräva
det kommunala självstyret är positiv, men inte
tillräcklig. Så länge en klar definition på
begreppet civil protection inte kan uppvisas bör
regeringen hålla fast vid att området inte ska
övergå till överstatligt beslutsfattande.

Särskilda yttranden

- Tidsschemat för regeringskonferensen, punkt
3 (c)
-
av Kerstin Lundgren (c).

När det gäller riksdagen och regeringskonferensen
vill jag anföra följande. Visserligen har ett antal
åtgärder genomförts, men det ändrar inte det faktum
att riksdagens ställningstagande kommer att göras
när regeringskonferensen redan hunnit halvvägs. Med
det nya tidsschemat för regeringskonferensen borde
riksdagen inkallats i särskild ordning, i syfte att
skapa tillräcklig tid för processen och ett tydligt
mandat från riksdagen inför regeringens
förhandlingar.

- Mandat, punkt 4 (c)

-
av Kerstin Lundgren (c).

Jag anser inte att dagens ordning med EU-nämnden är
tillfyllest men konstaterar att dagens ordning
förutsätter att regeringen samråder med EU-nämnden
inför ställningstaganden av vikt, vilket självfallet
gäller för det nya fördraget. Självklart ska
riksdagens beslut med anledning av detta betänkande
vara en utgångspunkt för såväl regeringens
förhandlingar som för samrådet mellan EU-nämnden och
regeringen. Efter regeringskonferensen har riksdagen
att pröva frågan om fördraget ska godkännas för
svensk del. Regeringen kommer att förelägga en
proposition i frågan. Riksdagen är i denna kommande
prövning fri att pröva frågan om godkännande av
fördraget oavsett tidigare ställningstaganden.

- Övergångsmöjligheter rörande beslutsregler
(passerellerna) punkt 9 (v och mp)

-
av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Konventsförslagets två paragrafer om mekanismer för
förenklat ändringsförfarande, de s.k. passerellerna,
artiklarna 24.4 och 39.8, innebär att Europeiska
rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande
från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt
sådant, samt från enhällighet till kvalificerad
majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars
befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens
att själva ändra detta fördrags innehåll på ett
sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen
makt i förhållande till medlemsstaterna. Förslaget
är oacceptabelt.

- Euratom, punkt 12 (c)

-
av Kerstin Lundgren (c).

Jag delar den kritik som riktas mot Euroatomavtalet,
inte minst från miljörörelsen. Euroatomavtalet är,
så som utskottet konstaterar i stora delar obsolet.
Det ideala hade varit om frågan förberetts i
konventet så att avtalet nu kunnat ersättas. Siktet
för EU måste självklart vara inställt på att främja
hållbar utveckling och förnybar energi. Även om
bedömningen av vad medlemsstaterna är redo att nu
diskutera torde vara riktig, förutsätter jag att
regeringen i annat sammanhang kommer att aktualisera
denna fråga.

- Anslutning till Europakonventionen, punkt 24
(mp)

-
av Gustav Fridolin (mp).

Jag anser inte att EU ska få status som juridisk
person. Denna inställning omöjliggör i praktiken att
EU får möjlighet att underteckna Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Jag vill framhålla att även
om det kan förefalla sympatiskt av EU att
underteckna denna konvention är vinsten liten. EU-
medborgarna har redan idag rätt att få övergrepp
prövade enligt konventionen med bakgrund av deras
nationella anslutning till konventionen. Därför
finns det ingen anledning att ge EU rätt att som
juridisk person i framtiden kunna underteckna fler
och mer kontroversiella avtal utan att
medlemsstaterna ska behöva ratificera dessa.

- Principen om tilldelade befogenheter, punkt
26 (mp)

-
av Gustav Fridolin (mp).

På annan plats i betänkandet behandlas frågan om
införandet av en så kallad flexibilitetsklausul. Jag
räds att denna kan komma att innebära att EU kan
utöka sin egen kompetens.

- Återtagande av befogenheter, punkt 27 (c)

-
av Kerstin Lundgren (c).

Jag delar utskottets bedömning att det inte finns
något hinder för att medlemsstaterna att låta
områden som finns med i dagens fördrag utgå ur det
konstitutionella fördraget. Jag vill tydliggöra att
EU är en process, i flera riktningar, där makt både
delegeras uppåt och kan återtas av medlemsstaterna.
I likhet med vad som betonas om att ny makt bara kan
tilldelas EU genom ändring av fördraget, bör det
framgå att återtagande av makt bara kan ske på samma
sätt.

- Europaparlamentets ställning, punkt 37 (mp)

-
av Gustav Fridolin (mp).

Jag vill i detta sammanhang understryka att
Miljöpartiet de gröna stödjer tanken på att i
praktisk handling visa att EU:s makt inte ska vara
centraliserad till de ursprungliga staterna genom
att flytta EU-parlamentet till Prag, mitt i Europa.

- Beslut om unionens finanser, såvitt avser
Ekofins förslag i regeringskonferensen,
punkt 53 (fp)

-
av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Vi anser att det ändringsförslag som
Ekofinministrarna nyligen presenterat rörande beslut
om unionens finanser och Stabilitets- och
tillväxtpakten är ett steg tillbaka från det
framsteg som konventets förslag innebär. Konventets
förslag innebär en stärkt ställning för
Europaparlamentet, vilket vi välkomnar. Vi anser
därför att Ekofinministrarna har fel när de vill
begränsa Europaparlamentets makt jämfört med
konventets förslag. Vi anser också att konventets
förslag beträffande en starkare roll för
kommissionen vad gäller tillämpningen av
Stabilitets- och Tillväxtpakten bör gälla.

- Revisionsrätten, punkt 54 (m och fp)

-
av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl
B Hamilton (fp), Tobias Krantz (fp) och Nils
Fredrik Aurelius (m).

Vi vill i detta sammanhang för regeringen
aktualisera de problem som uppstår, om inget görs
vad gäller Revisionsrättens omfattning och
organisation när EU utvidgas. Problematiken bör
föranleda att man i den fortsatta
regeringskonferensen vad gäller Revisionsrättens
organisation ser till de modeller som präglar t.ex.
Europeiska investeringsbanken. Om man inte
reformerar Revisionsrätten finns det en stor risk
att den blir en koloss på lerfötter.

- Samordning av den ekonomiska politiken,
punkt 55 (mp)

-
av Gustav Fridolin (mp).

Jag vill erinra om att Miljöpartiet har, tillsammans
med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tagit
ansvar för goda offentliga finanser. EU:s
överstatliga stabilitetsnormer behövs inte. Inte
minst Miljöpartiet har i samarbetet med de två andra
partierna kraftfullt verkat för en ansvarsfull
ekonomisk politik.

- Europeiska rådet och ständiga kommittén,
punkt 59 (v och mp)

-
av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på
samarbetet i rättsliga frågor i vår reservation i
punkt 58. Vår grundläggande inställning gäller
naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på
varje punkt.

- Brottsförebyggande åtgärder, punkt 60 (v och
mp)

-
av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på
samarbetet i rättsliga frågor i vår reservation i
punkt 58. Vår grundläggande inställning gäller
naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på
varje punkt.

- En europeisk åklagare, punkt 63 (v och mp)

-
av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp).

Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på
samarbetet i rättsliga frågor respektive polis- och
åklagarsamarbete i våra reservationer i punkterna 58
och 62. Vår grundläggande inställning gäller
naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på
varje punkt.

- En europeisk åklagare, punkt 63 (kd)

-
av Holger Gustafsson (kd).

Konventets förslag att inrätta en fristående
europeisk åklagarmyndighet i syfte att bekämpa brott
mot unionens intressen samt mot gränsöverskridande
brottslighet välkomnas av Kristdemokraterna.
Kristdemokraterna har som enda svenskt parti drivit
frågan, som även har efterlysts av OLAF,
Revisionsrätten, kommissionen och Europaparlamentet,
men hittills avvisats av den svenska regeringen som
motsatt sig förslaget.

Jag anser att åklagarmyndigheten skall ha
befogenhet att utreda, lagfara och väcka åtal mot
förövare av allvarliga brott som påverkar flera
medlemsstater och brott mot unionens finansiella
intressen. Åtalen skall väckas vid de behöriga
domstolarna i medlemsstaterna. Vidare anser jag i
enlighet med justitieutskottets yttrande att en
europeisk åklagare inte bör inrättas innan en
utvärdering av Eurojusts verksamhet på det aktuella
ansvarsområdet genomförts. Utformningen av
institutionen europeisk åklagare bör styras av de
erfarenheter som framkommer vid en sådan
utvärdering. Det är inte heller självklart att en
europeisk åklagarmyndighet ska ha en sådan
utformning som konventet föreslår.

- Yttre åtgärder, punkt 67 (c)

-
av Kerstin Lundgren (c).

Kraven på inre sammanhållning och solidaritet med
den gemensamma politiken bör öka. EU:s medlemsstater
måste förbinda sig att underrätta och överlägga med
övriga medlemsländer innan man agerar på egen hand i
utrikespolitiken. Dessutom måste möjligheten att
förhindra ett gemensamt agerande minska.
Koncensusprincipen bör därför ses över syftande till
att finna former för gemensamma beslut där ett
agerande inte kan hindras av ett eller ett fåtal
medlemsstater.

Samarbetet med regionala säkerhetsanordningar som
finns, exempelvis OSSE bör stärkas. Likaså bör
samarbetet med organisationer för mänskliga
rättigheter, exempelvis Europarådet och olika FN-
organ, förstärkas.

-
Försvarsfrågor, punkt 70 (m)
-
av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Moderata Samlingspartiet välkomnar att EU i nära
samverkan med Nato (Berlin plus –avtalen) stärker
sin möjlighet till krishantering. Det är viktigt att
EU och USA samverkar och att den transatlantiska
länken värnas. Nato är den grundläggande europeiska
säkerhetsordningen där Sverige bör bli medlem för
att fullt ut kunna påverka arbetet för frihet, fred
och säkerhet i vårt närområde och i Europa i sin
helhet.

- Försvarsfrågor, punkt 70 (fp)

-
av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp).

Folkpartiet liberalerna välkomnar att EU i nära
samverkan med Nato (Berlin plus–avtalen) stärker sin
möjlighet till krishantering. Nato är den
grundläggande säkerhetspolitiska alliansen för
Europa. Den har under senare år utvidgats med Öst-
och Centraleuropa och Sveriges nära grannar i
Baltikum. Ryssland är förbundet med Nato genom ett
särskilt samarbetsråd och har därigenom en närmare
formell relation med Nato än Sverige har. Nato har
fått helt nya uppgifter än under det kalla kriget
och terrorbalansens år. I analogi med resonemangen
om medlemskap i eurosamarbetet för att vinna ökat
inflytande, bör Sverige utan dröjsmål och utan att
avvakta utvecklingen i varje annat nordiskt land,
bli medlem av Nato för att på så sätt fullt ut utöva
inflytande över för Sverige viktiga frågor rörande
vårt närområde, men även beträffande övriga Europa
och exempelvis Nato-engagemangen i Afghanistan och
på Balkan.

- Ett djuretiskt hållbart samhälle, punkt 86
(mp)

-
av Gustav Fridolin (mp).
Jag vill erinra om att jag under punkt 22 har
reserverat mig rörande djurskydd. Jag anför där att
en viktig målsättning som saknas i konventsförslaget
är djurskydd.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

2003/04:13 Europeiska konventet om
EU:s framtid

Följdmotioner

2003/04:K1 av Björn von der Esch (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till
en grundlagsändring enligt vad i motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till
en folkomröstning i frågan om Sveriges
ställningstagande till nytt konstitutionellt fördrag
för EU.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att om en
folkomröstning inte äger rum skall frågan avgöras
efter ett nyval.

2003/04:K2 av Maud Olofsson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att skriva in federalismens
principer i artikeln om upprättandet av unionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter
att ställa ansvariga politiker och tjänstemän till
svars för den förda politiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet
för EU-anställda bör skrivas in i det
konstitutionella fördraget.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av
medborgarinitiativet samt minskning av antalet
människor till 500 000 som skall ha rätt att uppmana
kommissionen att lägga fram förslag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande
och konkretiserande av den öppna och regelbundna
dialogen med det civila samhället.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är viktigt
för den folkliga förankringen att demokratin
utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och
ansvarsområden blir tydligare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
avvisa förslaget om en vald ordförande för
Europeiska rådet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande
och klargörande av Europeiska rådets
beslutsförfarande.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om öppenhet och
sekretess inom Europeiska rådet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
driva frågan om att alla medlemsländer skall ha en
fullvärdig kommissionär.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avsätta såväl
enskilda kommissionärer som hela kommissionen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utrikesministern
bör vara placerad i rådet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om dubbla majoriteter i
ministerrådet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ministerrådet
bör ha initiativrätt.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ministerrådet
inte skall kunna fatta beslut om lagar inom de
områden där unionen endast skall vara stödjande.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Europaparlamentet bör ha initiativrätt.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den tidsperiod
som de nationella parlamenten har att kontrollera
subsidiaritetsprincipen bör förlängas till minst det
dubbla.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de förslag som
de nationella parlamenten avvisat bör falla.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i
samverkan mellan Landstings-/Kommunförbundet
presenterar ett förslag till hur kommuner och
regioner/landsting kan medverka i och berika den
svenska nationella övervakningen av
subsidiaritetsprincipen.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av
kompetensfördelningen i unionens befogenheter.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av
punkten om unionsrättens företräde framför nationell
rätt.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om återtagande av makt
till medlemsstaterna.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs att den s. k.
passerellen inte är acceptabel.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om prioriteringen av
det konfliktförebyggande arbetet.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning av hur
det existerande internationella samarbetet på
försvarsmaterielområdet kan kopplas till
försvarsmaterielbyrån.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
kompetensfördelningen mellan unionen och
medlemsstaterna skall vara klart definierad.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagar respektive
ramlagar.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tydlighet och
exakthet av definitioner som gäller straffrättsliga
befogenheter.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om unionens gemensamma
asylpolitik.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tvångsåtgärder
mot enskilda på svenskt territorium även i framtiden
skall vara en uppgift för nationella myndigheter.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de nationella
parlamenten skall höras vid utvidgning av områden av
brottslighet.

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inte inrätta en
europeisk åklagarmyndighet.

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett särskilt
protokoll för hållbar utveckling.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut
bör användas om miniminivåer på miljöskatter.

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om miniminormer.

36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att revidering av
den existerande miljöpolicyn inte skall leda till
att medlemsstaterna måste sänka sina krav och
standarder.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förhållningssättet
till ett eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg.

2003/04:K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om jämställdhet i EU:s fördrag.

2003/04:K4 av Carina Moberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om angelägenheten av att den
gemensamma transportpolitiken tydligt lyfts fram i
det vidare Europasamarbetet.

2003/04:K5 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att i fördraget införa en
målsättning om att jordbrukspolitiken också skall
omfatta ett djuretiskt hållbart samhälle inom hela
EU.

2003/04:K6 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, v, c,
mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att stärka folkhälsans
och den sociala trygghetens ställning i EU:s nya
grundlag.

2003/04:K7 av Nils-Erik Söderqvist och Agneta
Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att i avsnittet Unionens mål
tydliggöra kravet på en god folkhälsa.

2003/04:K8 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för att en skrivning om
den kristna idétraditionens betydelse för Europa
införlivas i den föreslagna EU-konstitutionens
ingress.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
subsidiaritetsprincipen inom EU måste få större
genomslag i praktiken och i förlängningen kunna
prövas i EG-domstolen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en tydligare
skrivning om unionens grundläggande värden.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att principen om
tilldelade befogenheter fortsättningsvis skall vara
gällande för EU.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att all eventuell
överlåtelse av makt till gemenskapsnivå även i
framtiden bör styras av medlemsstaterna genom
ratificering i nationella parlament.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
artikel 17 om den s.k. flexibilitetsklausulen stryks
i förslaget till fördraget.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa det
vanliga lagstiftningsförfarandet med beslut som tas
med kvalificerad majoritet i ministerrådet och
medbeslutande för Europa-parlamentet förutom för
beslut om bl.a. fördragsändringar, skattepolitik och
inom det säkerhets- och försvarspolitiska området.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
överbryggningsmekanismen - de s.k. passerellerna
stryks ur det föreslagna fördraget.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen går
emot förslaget om en vald EU-ordförande för
Europeiska rådet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för ett
roterande ordförandeskap i ministerrådet med
möjlighet till s.k. gruppordförandeskap.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget
om att instifta ett samlat lagstiftningsråd som
tillsammans med Europaparlamentet antar samtliga
europeiska lagar och ramlagar.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den dubbelhattade
utrikesministern.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
kommissionens samtliga ledamöter skall vara
röstberättigade och att samtliga medlemsländer
bidrar med en kommissionär.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta handlingars
offentliggörande gälla all verksamhet inom ECB,
inklusive ett offentliggörande av ECB:s
mötesprotokoll.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
offentlighetsprincipen inom EU fördragsfästs och
efterliknar den svenska principen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
EU-anställda får meddelarfrihet och meddelarskydd
inskrivet i fördraget.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
förslaget om ett s.k. medborgarinitiativ införs.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reformera och
fördragsfästa stabilitetspakten.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för en
öppnare gemensam asyl- och invandringspolitik och
kräva att de s.k. minimireglerna, som möjliggör för
länder att ha generösare nationella regler än andra,
skall kvarstå.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
det straffrättsliga samarbetet vidareutvecklas i
samma utsträckning som polissamarbetet.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
EU:s externa politik skall styra mot samma politiska
mål så att handel, jordbruk och bistånd samverkar
för att bekämpa fattigdomen i tredje världen.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att acceptera ett
fördjupat samarbete på försvarsområdet mellan de
medlemsländer som så önskar.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inget
medlemsland skall tvingas in i ett eventuellt
gemensamt europeiskt försvar.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU genom sina
medlemsstater bör öka kapaciteten för fredsbevarande
och fredsframtvingande insatser, de s.k.
Petersbergsuppgifterna.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att anskaffning av
försvarsmateriel fortsättningsvis skall bygga på
medlemsländers frivilligt ingångna samarbetsavtal.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att betona vikten av
att EU blir en juridisk person.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om målen för EU:s
jordbrukspolitik.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara
pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar
utveckling.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
energifrågorna omfattas av delad befogenhet inom
unionen.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förtydliga
definitionen av vilka nationella åtaganden som avses
i solidaritetsklausulen.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en definition av
räddningstjänstens insatsområden.

2003/04:K9 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att avvisa EU-symbolernas plats i
det kommande fördraget.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lyfta ut
Euratomfördraget ur konstitutionsförslaget och baka
in tillämpliga delar som har att göra med skydd av
miljö, liv och hälsa i själva konstitutionstexten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utvidgningen av
området för beslut med kvalificerad majoritet,
unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen
och de s.k. passerellerna samt om behovet av
lagrådsgranskning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU ansluts till
Europakonventionen för mänskliga rättigheter och att
stadgan för de grundläggande rättigheterna förblir
en politisk deklaration.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU-parlamentets
inflytande.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sammanslagning
mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vald ordförande i
Europeiska rådet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om dubbel hattning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skydda de små
ländernas inflytande.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förstärka och
utveckla de mellanstatliga samverkansformerna och de
nationella parlamentens roll.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översyn av
förändringar av rättsinstrument och
beslutsprocedurer.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagstiftning i
ministerrådet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att säkerställa
möjligheten att införliva EU-lagstiftningen genom
kollektivavtal.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att beslut om
skatter i EU skall tas med enhällighet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
stabilitetsnormerna inte skall överordnas
sysselsättningsmålen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om gränsöverskridande
fackliga sympatiåtgärder.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om granskningen av
Europol och Eurojust.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättslig grund vad
gäller EU-åklagare.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den europeiska
arresteringsordern.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om enhällighet inom
asyl- och invandringspolitiken.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vetorätt inom
utrikespolitiken.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att undvika
utveckling mot en europeisk superstat.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa alla
förslag som leder till att EU utvecklas till en
militär allians.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att värna
alliansfriheten.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kollektivt försvar.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s
snabbinsatsstyrka.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ömsesidiga
försvarsbeslut.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jämställdhet som
mål.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka
representationen av kvinnor i EU:s institutioner.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om global, ekologiskt
hållbar utveckling.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förslaget till
nytt fördrag ställs under prövning i en
folkomröstning.

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att undantag för
Sverige att delta i EMU skall skrivas in i
fördraget.

2003/04:K10 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige skall vara en
fullvärdig medlem av Europeiska unionen och delta i
samarbetets alla delar utan undantag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs EU och om den
begränsade statsmaktens princip.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s sex
huvuduppgifter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
skyldighet att aktivt driva riksdagens ståndpunkter
under regeringskonferensen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte själv
kan utöka sin kompetens.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
motsätta sig förslaget om att institutionalisera
Europeiska rådet samt om att inrätta en vald
ordförande för det.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall
bli en transfereringsunion.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en koncentration i
beskrivningen av unionens värden och mål.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att begränsa
omfattningen av EU:s skydd för grundläggande
rättigheter till de områden där EU har kompetens.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrad kontroll
av subsidiaritetsprincipen genom möjlighet till
domstolsprövning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förtydligandet av
principen om att unionsrättens företräde framför
nationell rätt endast gäller under förutsättning att
hänsyn tas till medlemsstaternas konstitutionella
traditioner.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en tydligare
avgränsning av unionens befogenhetskategorier.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU och maktdelning.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbud för
Europeiska rådets ordförande att inneha två uppdrag
inom EU samtidigt.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rotation av
ordförandeskap för ministerrådet.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om avskaffande av den
s.k. passerellen.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kommissionens
sammansättning och att det skall finnas en
kommissionär med rösträtt per medlemsstat.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utrikesminister
för unionen.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad öppenhet och
meddelarfrihet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medborgarinitiativ.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det finansiella
perspektivet och att unionen ej skall ha
beskattningsrätt.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är
medlemsstaterna som ansvarar för den ekonomiska
politiken.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Europeiska rådet
inte skall ges mandat att ta fram strategiska
riktlinjer på området för frihet, säkerhet och
rättvisa.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om högt ställda
humanitära krav för den gemensamma asyl- och
invandringspolitiken samt ett modernt regelverk för
arbetskraftsinvandring.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget
om inrättandet av en ständig kommitté för att
understödja det operativa samarbetet inom området
för frihet, säkerhet och rättvisa.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av
brott är en nationell angelägenhet.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
en egen åklagarmyndighet.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utformningen av den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förstärkningen av
den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall verka
för frihandel och avskaffande av skydd för statliga
monopol inom området för den gemensamma
handelspolitiken.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införandet av en
solidaritetsklausul.

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
kompetens för sociala frågor och
arbetsmarknadspolitik samt avskaffandet av den
sociala dialogen.

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är
medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om patienters rätt att
söka vård över nationsgränserna respektive
vårdtjänstproducenters fria etableringsrätt.

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en reformering av
den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken.

36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s framtida
miljöpolitik.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om avskaffande av
offentliga monopol.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
någon kompetens vad gäller rymdpolitik.

39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
någon kompetens vad gäller industripolitik.

40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
någon kompetens vad gäller kulturpolitik.

41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha
någon kompetens vad gäller idrottsfrågor.

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om avskaffande av
offentliga monopol och tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse.

43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett tydliggörande av
förhållandet mellan artiklarna 5.1, 7.3 respektive
10 i förslaget till konstitutionellt fördrag.

2003/04:K11 av Sinikka Bohlin och Alf Eriksson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att hållbar utveckling som ett
grundläggande mål för EU lyfts fram och tydliggörs.

2003/04:K12 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att konventets förslag sett till
helheten är en betydande framgång.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att varje land skall
ha en fullvärdig kommissionär med rösträtt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget
om att inrätta en post som vald ordförande för
Europeiska rådet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ordförandeskapet
i Europeiska rådet skall rotera mellan
medlemsländerna i enlighet med de principer som,
enligt konventets förslag, skall gälla för flertalet
av ministerrådets rådskonstellationer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de nationella
parlamentens och domstolens möjlighet att
kontrollera subsidiaritetsprincipens efterlevnad.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Regionkommitténs
rätt att väcka talan hos domstolen i frågor som rör
subsidiaritetsprincipens tillämpning.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de s.k.
passerellerna och flexibilitetsklausulen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
stödja konventets förslag till nya röstregler.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Revisionsrättens
möjligheter att också utföra effektivitetsrevision
av EU:s verksamhet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utökad samverkan på
det utrikespolitiska området.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utrikesministern
inte skall vara ordförande i rådet för yttre
förbindelser.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa förslag
om ett gemensamt EU-försvar.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avvisa ett
fördragsfäst EU-samarbete vad gäller
försvarsmateriel.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa en
gemensam, men inte likartad, flyktingpolitik.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
arbeta för att fördraget skall utesluta likformighet
samt fastställa att de gemensamma reglerna vad
gäller asyl- och flyktingpolitik även i framtiden
skall utgöra minimiregler.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att demokrati bör
vara det övergripande målet för EU:s
biståndspolitik.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
rättssäkerhetsgarantier i EU:s rättsliga samarbete.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en europeisk
åklagare.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att främjande av en
god folkhälsa bör ingå bland EU:s mål.

2003/04:K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om att avvisa förslaget om en vald
ordförande i Europeiska rådet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om ett annat system
för röstfördelningen i EU:s ministerråd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte ändra
rollen för ordföranden i EU-kommissionen eller
förfarandet i valet till kommissionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att varje
medlemsland i EU skall ha rätt till en fullvärdig
EU-kommissionär med rösträtt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU-
kommissionens makt bör begränsas till i princip rent
administrativa uppdrag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att förkasta
förslaget om en utrikesminister på EU-nivå.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att avvisa den
s.k. dubbelhattningen för utrikesministern.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ge EU-
parlamentet initiativrätt inom EU:s befogenheter.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Europaparlamentet byter namn till Europeiska
unionens parlament.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU-
parlamentet skall fatta beslut om ansvarsfrihet för
ECB samt övriga institutioners generalsekreterare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om EU-parlamentets
tillgång till information från samtliga EU-
institutioner.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU-
parlamentet skall kunna rikta misstroendevotum och
avsätta både enskilda EU-kommissionärer och hela EU-
kommissionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att till
Revisionsrättens befogenheter tillföra uppgiften att
den skall göra miljörevision och social revision av
EU:s verksamhet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att den s.k.
flexibilitetsklausulen skall strykas ur
konstitutionen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att de s.k.
passerellerna skall strykas ur konstitutionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om öppenhet i
arbetsgrupper underställda ministerrådet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Förlikningskommitténs möten skall vara offentliga.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att stryka
artikeln som behandlar Europapartier.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ECB:s
protokoll skall vara offentliga.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att alla
anställda vid samtliga EU:s institutioner skall ges
full yttrande- och meddelarfrihet.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om stärkt
instrument för medborgarinitiativ.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att särskilt
uppmärksamma frågan om EU:s finanser och utreda den
vidare.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om öppenhet som
målsättning för EU:s politik.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om djurskydd som
målsättning för EU:s politik.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om förtydliganden
av jämställdhetsbegreppet i EU:s målsättningar.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om förtydliganden
av barns rättigheter i EU:s målsättningar.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om strykande av
skrivningar om EU:s symboler.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte
inkorporera stadgan om de grundläggande
rättigheterna i konstitutionen.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte ge EU
status som juridisk person.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att regeringen
aktivt skall använda sitt veto mot de
försvarspolitiska ambitionerna i förslaget till EU-
konstitution.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att artiklarna
om gemensam försvarspolitik skall strykas.

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att den
"fördragsfästa upprustningen" i artikel I-40:3 bör
strykas.

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att artiklarna
om militära operationer i EU:s namn skall strykas.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om avvisande av
frågan om flexibiliteten i försvars- och
utrikespolitiken.

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om strykning av den
s.k. solidaritetsklausulen.

36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om strykning av den
utrikespolitiska s.k. passerellen (artikel I-39:8).

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om demokratins
främjande som målsättning för den gemensamma
utrikespolitiken.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
ministerrådet inte skall få fatta beslut om
ekonomiska sanktioner mot enskilda eller grupper.

39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av
mångfald på den internationella arenan och minskad
samordning av den gemensamma utrikespolitiken.

40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att avvisa
avsnittet om krigsmaterielbyrån.

41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om de nationella
parlamentens kontroll över polis, tull och
straffrätt.

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att avvisa
förslagen om harmoniserad straffrätt.

43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om ökade
parlamentariska kontrollmöjligheter i Europol,
Eurojust och kommittén för operativt samarbete.

44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU:s asyl-
och flyktingpolitik skall utgöras av minimiregler så
att varje land har rätt att föra en bättre och mer
solidarisk politik än den EU antar.

45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte ge
Europol operativa befogenheter i de enskilda
medlemsländerna.

46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte införa
överstatligt beslutsfattande rörande
brottsbekämpning.

47. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta
en europeisk åklagarmyndighet.

48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta
en gränskontrollstyrka på EU-nivå.

49. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att en verklig
miljögaranti som ger medlemsländerna rätt att gå
före med en högre nivå på miljö- och
hälsoskyddsområdet bör införas.

50. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att upphäva
Euratomfördraget.

51. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av ett
protokoll om hållbar utveckling.

52. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av
minimiregler för koldioxidskatter.

53. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av
minimiregler för svavelskatter.

54. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av
minimiregler för skatt på konstgödsel.

55. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ändra
artikel III-50 för att möjliggöra miljövänligt
företagande.

56. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att i artikel
III-56 prioritera miljöskydd före konkurrens.

57. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ge
uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras
organisationer att vända sig direkt till EU-
domstolen för att överklaga beslut av EU-organ.

58. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att artikel II-
37 skall innehålla en uttrycklig rätt för varje
person, nu och i framtiden, att leva i en miljö
anpassad till hennes hälsa och välbefinnande.

59. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att reformera
artikel III-40.

60. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att reformera
artikel III-43.

61. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att öka
integreringen av miljöhänsyn i fördraget i enlighet
med Cardiffprocessens anda.

62. Riksdagen begär att regeringen inleder
förhandlingar i EU om införandet av ett svenskt
juridiskt undantag från det tredje steget i den
ekonomiska monetära unionen, EMU, i enlighet med vad
i motionen anförs.

63. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
rymdpolitiken inte bör bli en exklusiv befogenhet.

64. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
idrottspolitiken bör förbli en nationell
angelägenhet.

65. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att prioritera
arbetet för sysselsättning jämbördigt med till
exempel den ekonomiska politiken.

66. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om förebyggande
verksamhet och kompletterande EU-politik inom
narkotikaområdet.

67. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att åter
nationalisera jordbrukspolitiken.

68. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU enbart
skall ha rätt att sätta miljöskyddande
minimistandard inom fiskeripolitiken.

69. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att beslut om
"civil protection" inte bör övergå till
överstatlighet.

70. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att de
nationella parlamentens tidsfrist för att bevaka
subsidiariteten bör utökas till minst åtta veckor.

71. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att EU-
kommissionen skall vara tvingad att dra tillbaka ett
förslag helt och hållet om flera av de nationella
parlamenten anser att ett lagförslag strider mot
subsidiaritetsprincipen.

72. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att under IGC
vägra gå med på några som helst försvagningar av
förslagen kring subsidiaritetsprincipen.

73. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en så
decentraliseringsvänlig policy som möjligt som grund
för framtida domstolsärenden rörande
subsidiaritetsprincipen.

74. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en utförligare utredning, utifrån
Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid
Stockholms universitets remissvar samt SIEPS
forskningsrapport, av konventsförslagets bristande
samstämmighet med den svenska grundlagen.

75. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om tidtabell för
regeringskonferensen.

76. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen framförs om att en
folkomröstning om regeringskonferensens slutliga
förslag till EU-konstitution skall hållas.

77. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om lämplig tidpunkt
för folkomröstning om
regeringskonferensens slutliga
förslag till EU-konstitution.

Motioner från allmänna motionstiden
2002

2002/03:K202 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om hanteringen av skattemedel inom
EU.

2002/03:K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen bör utarbeta ett
helhetsförslag till EU-fördrag inför
regeringskonferensen 2004.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU
bör vara kritisk till EU:s federala utveckling och
därmed bör verka för en mellanstatlig utveckling.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU
skall ta initiativ för att förstärka riksdagens
inflytande över EU-politiken och att de nationella
parlamenten ges initiativrätt om lagar så att
kommissionens monopol bryts.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU
skall verka för att beslutsformerna vid
fördragsändringar även fortsättningsvis skall
innebära krav på enhällighet.

2002/03:K291 av Birgitta Carlsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen skall arbeta för
att EU-parlamentet alltid förlägger sina
sammanträden till Bryssel.

2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att göra EU till en juridisk
person.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka
tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i EU.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka de
nationella parlamentens roll i beslutsprocessen,
genom att flera parlament tillsammans skall kunna
kräva granskning av kommissionsförslag man anser
bryta mot subsidiaritetsprincipen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att generellt
använda beslut med kvalificerad majoritet i
ministerrådet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut
i ministerrådet generellt bör åtföljas av
medbestämmande för Europaparlamentet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Europaparlamentets säte och arbetsplats bör finnas
på en och samma plats.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att rådet skall ha
offentliga möten och protokoll när det sammanträder
i sin lagstiftande funktion.

2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ett medborgarnas Europa
innebärande åtgärder för att öka EU:s legitimitet
och acceptans hos unionens medborgare samt åtgärder
för ökad öppenhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel
integration.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
reformera EU:s institutioner.

7.1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svenska EU-
parlamentariker bör ges möjlighet att delta i vissa
debatter i Sveriges riksdag och behovet av att se
över möjligheten att stärka de nationella
parlamentens inflytande i EU-samarbetet.

8. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nya former och
metoder för författningsändringar i
EU.

Motioner från allmänna motionstiden
2003

2003/04:K210 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om hanteringen av skattemedel inom
EU.

2003/04:K271 av Bo Lundgren m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU och Europakonventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.

2003/04:K276 av Hans Stenberg och Susanne Eberstein
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om öppenheten i den europeiska
unionen.

2003/04:K353 av Maud Olofsson m.fl. (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om inriktningen av EU:s framtida
uppgifter baserade på federalismens principer.

2003/04:K377 av Ulf Holm m.fl. (mp):

Riksdagen begär att regeringen inleder förhandlingar i EU om
införandet av ett svenskt juridiskt undantag från
det tredje steget i den ekonomiska monetära unionen,
EMU.

2003/04:K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag
från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som i
motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om finanspolitiken och
att det inte krävs överstatliga regler för att driva
en ansvarsfull finanspolitik.

2003/04:K416 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för ett
konstitutionellt fördrag för EU som uppfyller kravet
på att det skall vara ett enhetligt, väl
strukturerat dokument som medborgaren kan ta till
sig.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att målet med EU:s
konstitutionella fördrag skall vara att förenkla
unionens rättsliga grund, effektivisera
beslutsfattandet, stärka demokratin och öppenheten
samt definiera och avgränsa unionens uppgifter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta EU:s stadga
om de grundläggande rättigheterna ingå i EU:s
konstitution.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra EU till en
juridisk person.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fördragsfästa
möjligheten för en medlemsstat att frivilligt begära
utträde ur unionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra
"konventsmetoden" till en fördragsfäst arbetsmetod
för diskussion om fördragsändringar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra EU till en
union uppbyggd på den kristna idétraditionen samt
att skriva in unionens värdegemenskap och värdegrund
- om skydd för de grundläggande fri- och
rättigheterna i EU:s fördrag.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra det möjligt
för EU att tillträda Europakonventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en medlemsstat
tillfälligtvis bör kunna fråntas vissa
konstitutionella rättigheter om medlemsstaten
allvarligt åsidosätter grundläggande rättigheter
eller friheter som ligger till grund för unionen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa tre olika
befogenhetskategorier för att avgränsa och
förtydliga EU:s befogenhetsområden: exklusiv
befogenhet, delad befogenhet och områden för
stödjande samordnande eller kompletterande åtgärder.

11.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att rätten att
avgöra vilka nya uppgifter som skall tillföras EU i
framtiden även bör tillfalla medlemsstaterna och ske
genom enhälliga beslut.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa tydligare
benämningar av olika rättsliga instrument och
reducera dessa genom införandet av ramlagar och
lagar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka de
nationella parlamentens roll i beslutsprocessen,
genom införandet av ett s.k. tidigt varningssystem,
där nationella parlament skall kunna kräva
granskning av de kommissionsförslag som man anser
bryter mot subsidiaritetsprincipen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Europeiska
domstolen, efter anmälan från medlemsstaternas
nationella parlament, skall ges tillfälle att pröva
subsidiaritetsprincipens tillämpning.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reducera antalet
beslutsprocedurer och att låta beslut med
kvalificerad majoritet i ministerrådet vara
huvudregel för beslutsförfarandet inom unionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut
i ministerrådet som regel bör åtföljas av
medbestämmande för Europaparlamentet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kommissionens
samtliga ledamöter även fortsättningsvis har
rösträtt.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att pelarstrukturen
bör ersättas med en mer enhetlig struktur för EU:s
beslutsprocess och institutionella struktur.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Europaparlamentets arbetsplats bör finnas på en och
samma plats och det bör vara i Bryssel.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett s.k.
medborgarinitiativ som innebär att minst en miljon
unionsmedborgare kan uppmana kommissionen att
utarbeta ett förslag i en fråga som medborgarna
anser angelägen.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU:s i högre
utsträckning bör samordna den gemensamma utrikes-,
handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att rådet skall ha
offentliga möten och protokoll när det sammanträder
i sin lagstiftande funktion.

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reformera
stabilitetspakten.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Europaparlamentet skall få medbeslutanderätt på
samtliga budgetområden i EU.

2003/04:K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att öka EU:s legitimitet och
förtroende hos unionens medborgare samt åtgärder för
ökad öppenhet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett federalt system
för EU, där endast gränsöverskridande frågor
behandlas på EU-nivå, samt där makt- och
ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och
unionen tydligt regleras i en europeisk författning.

2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige skall motsätta sig
planerna på en försvarsunion och ett gemensamt EU-
försvar.

2003/04:Sf242 av Rolf Olsson m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inom EU verka för att den
nationella beslutanderätten på det sociala området
bevaras.

2003/04:Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nödvändigheten av att
asylprotokollet elimineras i det nya fördraget.

2003/04:Sf288 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inom EU verka för att bevara
den nationella beslutanderätten och värna de
offentliga trygghetssystemen.

2003/04:Sf360 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inom EU verka för att bevara
den nationella beslutanderätten och värna de
offentliga trygghetssystemen.

2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
regeringen skall verka för att EU:s nya grundlag ger
en uttrycklig rätt för medlemsstater att gå före den
gemensamma politiken för att vidta nationella
åtgärder till skydd för miljö, naturresurser och
hälsa.

Elanders Gotab, Stockholm 2003