Titel saknas

Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:92
Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande på bötesstraff jämte två i ärendet väckta motioner.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett utkast till
rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.
Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat
av antingen en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan
myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något
nytt beslut behöver fattas av den verkställande staten. Vidare föreslås
att riksdagen skall godkänna att Sverige i samband med antagandet av
rambeslutet inte avger någon förklaring om att vissa typer av beslut om
böter under en övergångsperiod inte skall få verkställas i Sverige.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår
motionerna.
I ärendet finns två reservationer (m och fp) och ett särskilt yttrande
(m).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Godkännande av rambeslutet
Riksdagen godkännera) det inom Europeiska unionen upprättade utkastet
till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på
bötesstraff, ochb) att Sverige inte avger någon förklaring enligt artikel
20, punkten 2, i rambeslutet.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:92
punkterna 1 och 2.

2.      Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och
yttrandefrihet
m.m.
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3.
Reservation 1 (fp)

3.      Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju18 och 2003/04:Ju19 yrkande 1.
Reservation 2 (m, fp)

Stockholm den 27 maj 2004
På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Johan Pehrson (fp),
Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice
Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd),
Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Göran
Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp),
Kerstin Andersson (s) och Viviann Gerdin (c).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I juli 2001 tog Frankrike, Förenade kungariket (Storbritannien och
Nordirland) och Sverige initiativ till ett rambeslut om tillämpningen av
principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EGT C 278, 2.10.2001,
s. 4). En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslutet
(2001/02:FPM 18). Initiativet baserades på de slutsatser som Europeiska
rådet antog 1999 i Tammerfors som innebär att principen om ömsesidigt
erkännande av medlemsstaternas rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten
i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.
Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 8 maj 2003 nåddes
en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet. Överenskommelsen
avser ett utkast till rambeslut som i väsentliga delar skiljer sig från
det ursprungliga förslaget.
Europaparlamentet yttrade sig den 17 januari 2002 över förslaget till
utkast till rambeslut (T5-0019/2002 slutlig, EGT C 271 E, 7.11.2002 s.
423). I yttrandet godkände Europaparlamentet förslaget.
Under förhandlingsarbetet har företrädare för Justitiedepartementet
sammanträtt med justitieutskottet vid ett flertal tillfällen. Vidare har
justitieministern redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska
positionen vid sammanträden i EU-nämnden.
En promemoria om Sveriges antagande av rambeslutet har remissbehandlats.
En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig inom
Justitiedepartementet (dnr 2003/9776/BIRS).
Det bör noteras att utkastet till rambeslutet, efter att regeringen
beslutade propositionen, har omarbetats såväl språkligt som redaktionellt
av EU:s s.k. juristlingvister och att artikel- och punktnumreringen därvid
genomgående har ändrats. Detta innebär att regeringens hänvisningar i
propositionen till olika artiklar och punkter i rambeslutet inte överensstämmer
med den senaste versionen av rambeslutstexten. När utskottet i det följande
hänvisar till olika artiklar i rambeslutet avses numreringen enligt den
senaste versionen av rambeslutstexten. Denna text återfinns i bilaga
2.
Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet återfinns i bilaga
3. Dessa texter har ännu inte uppdaterats med anledning av juristlingvisternas
granskning av utkastet till rambeslut. De hänvisningar till olika artiklar
i rambeslutet som anges där avser därför den äldre versionen av rambeslutet,
som intagits som bilaga till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Inom Europeiska unionen har ett utkast till rambeslut om tillämpning av
principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff utarbetats. I propositionen
föreslås att utkastet till rambeslutet godkänns av riksdagen. Utkastet
innehåller bestämmelser om verkställighet av bötesstraff. Enligt rambeslutet
skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat av antingen en
domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet erkännas
och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver
fattas av den staten. I vissa fall skall dock verkställigheten av
bötesstraffen kunna vägras. Verkställigheten skall ske på samma sätt som för
ett inhemskt bötesstraff.
Den tidpunkt då medlemsstaterna skall ha genomfört bestämmelserna i
rambeslutet är ännu inte bestämd. I propositionen redovisas vilken lagstiftning
och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning
läggs dock inte fram i propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen
att läggas fram vid ett senare tillfälle.

Utskottets överväganden
Godkännande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande
på bötesstraff
Rambeslutets innehåll
Rambeslutet syftar till att reglera det rättsliga samarbetet för erkännande
och verkställighet av bötesstraff mellan myndigheter när ett bötesstraff
har dömts ut i en medlemsstat (den utfärdande staten) och det finns ett
behov av att överföra verkställigheten till en annan medlemsstat (den
verkställande staten).
Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat
av en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet
erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut
behöver fattas av den staten. Bestämmelserna skall kunna användas när den
fysiska eller juridiska person mot vilken ett bötesstraff har utdömts har
sin egendom, inkomst, hemvist eller, såvitt avser juridiska personer,
sitt säte i en annan medlemsstat. Tanken är att fysiska eller juridiska
personer i framtiden inte skall kunna undkomma verkställighet av ett
bötesstraff inom EU.
I det följande redovisas några av de mer centrala bestämmelserna i
rambeslutet.
I artikel 1 i rambeslutet upptas ett antal definitioner av betydelse bl.
a. för tillämpligheten av rambeslutet. Bestämmelsen anger bl.a. att med
begreppet beslut  avses ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk
eller juridisk person, om beslutet fattas av en domstol i den utfärdande
staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande
staten. Dessutom avses beslut som fattats av en annan myndighet än en
domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande
staten. Detsamma gäller beslut av en sådan myndighet beträffande gärningar
som är straffbara som överträdelser mot lagbestämmelser (dvs. administrativa
förseelser), förutsatt att den som ålagts böterna har haft möjlighet att
få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål. Med
det sistnämnda avses utifrån svenska förhållanden att beslutet skall kunna
prövas i en domstol i ett straffrättsligt förfarande. Även beslut av
domstol beträffande sådana från myndighet överklagade beslut omfattas av
rambeslutets tillämplighet.
Med begreppet bötesstraff  skall förstås en skyldighet att betala ett
penningbelopp som utdömts i ett beslut vid en fällande dom för en gärning.
Vidare skall med begreppet bötesstraff även avses ersättning till
brottsoffer i vissa fall, rättegångskostnader i sådana förfaranden som har
lett fram till bötesbeslutet och ersättning till en allmän fond eller en
stödorganisation för brottsoffer, vilken utdömts i samma beslut. I begreppet
bötesstraff ingår inte beslut om förverkande av hjälpmedel eller vinning
av brott eller sådana beslut som omfattas av den s.k. Bryssel I-förordningen
om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område.
I artikel 7 uppräknas ett antal vägransgrunder som en medlemsstat får
åberopa för att inte verkställa ett bötesstraff. Här kan bl.a. nämnas
följande. En vägransgrund tar sikte på brister i den enskildes möjligheter
att få beslutet rättssäkert prövat, såsom att den dömde vid skriftligt
förfarande inte underrättats om sin rätt att bestrida ålagda böter. Vidare
får verkställighet vägras om den person beslutet avser har dömts för samma
gärningar i den verkställande staten eller i någon annan medlemsstat och
beslutet har verkställts där (principen om ne bis in idem). Den verkställande
staten får också vägra att verkställa bötesstraffet om det hänför sig
till en gärning som inte motsvaras av ett brott i den verkställande staten
(dvs. ett krav på dubbel straffbarhet), under förutsättning att gärningen
inte faller in under de brott som räknas upp i listan i artikel 5, punkten
1. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får dessutom vägra
att verkställa ett bötesbeslut om verkställigheten är preskriberad enligt
den verkställande statens lagstiftning. Verkställighet får också vägras
om beslutet avser gärningar som omfattas av den verkställande statens
egen jurisdiktion. Verkställighet av utdömda bötesstraff får också vägras
om beloppet är lägre än motsvarande 70 euro.
Artikel 7 är inte helt uttömmande i fråga om vilka möjligheter en
verkställande stat har att avstå från att verkställa ett bötesstraff. Det
framgår av artikel 3 att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att
respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga
principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 20,
punkten 3, anges i anslutning till detta att varje medlemsstat får vägra
att erkänna och verkställa ett beslut om de redovisade uppgifterna i det
intyg som skall bifogas beslutet ger vid handen att dessa grundläggande
rättigheter och rättsliga principer kan ha kränkts. Vidare framgår av
punkt 6 i de inledande beaktandesatserna att rambeslutet inte hindrar
medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om
rättssäkerhet samt förenings-, yttrande- och tryckfrihet.
Krav på dubbel straffbarhet för verkställighet får inte ställas upp om
den utfärdande staten anser att gärningen motsvarar något av de brott som
räknas upp i listan i artikel 5, punkten 1. Listan omfattar flera av de
brott som regleras i brottsbalken och som kan resultera i antingen villkorlig
dom eller skyddstillsyn i förening med böter eller ett rent bötesstraff
(t.ex. misshandel, olaga hot, stöld och andra tillgreppsbrott, bedrägeri
och andra oredlighetsbrott samt förfalskningsbrott). Även brott och
brottstyper inom den svenska specialstraffrätten omfattas, t.ex. narkotikabrott,
miljöbrott, vissa brott enligt vapenlagen och utlänningslagen samt olika
överträdelser av vägtrafikbestämmelser. Efter beslut av rådet skall listan
kunna utvidgas eller ändras.
I artikel 20 punkt 2 anges att en medlemsstat under en tid av högst fem
år från ikraftträdandet av rambeslutet får begränsa tillämpningen av
rambeslutet till att gälla endast bötesbeslut som har fattats av en domstol.
Under samma tid får en medlemsstat också begränsa tillämpningen avseende
ett bötesbeslut som gäller mot en juridisk person till att endast avse
sådana brott för vilka en EU-rättsakt föreskriver ett ansvar för juridiska
personer. En medlemsstat som vill utnyttja dessa möjligheter till begränsning
av rambeslutets omfattning skall lämna en förklaring om detta till rådets
generalsekreterare i samband med att rambeslutet antas. Varje medlemsstat
får tillämpa motsvarande begränsningar gentemot den medlemsstat som har
lämnat en sådan förklaring.
Rambeslutet innehåller även ett antal förfaranderegler. I artikel 4
föreskrivs att ett bötesbeslut skall översändas direkt till den behöriga
myndigheten i den verkställande staten, jämte ett särskilt upprättat intyg
innehållande olika obligatoriska uppgifter (en förlaga till intygets
utformning har intagits som bilaga till rambeslutet, se bilaga 2). Enligt
artikel 6 skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten erkänna
ett beslut om bötesstraff som översänts på det sätt som föreskrivs i
rambeslutet utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla
åtgärder som krävs för att verkställa beslutet. Verkställigheten skall
ske på samma sätt som för ett inhemskt bötesstraff i den verkställande
staten. Här kan också nämnas att verkställighet endast får sökas i en
medlemsstat i taget (artikel 4, punkten 4). Det belopp som drivs in vid
verkställigheten tillfaller den verkställande staten, om inte de berörda
staterna kommer överens om något annat (artikel 13). Medlemsstaterna får
inte avkräva varandra ersättning för kostnader som kan ha uppstått vid
tillämpning av rambeslutet, t.ex. i samband med verkställighet (artikel
17).
Utskottets ställningstagande
Vid sitt möte i Tammerfors år 1999 uttalade Europeiska rådet sitt stöd
för principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsliga
avgöranden. Det rambeslut som behandlas i detta ärende utgår från den
principen och bygger på ett förtroende mellan medlemsstaternas myndigheter
och deras rättssystem när det gäller verkställighet av varandras domar
och slutliga beslut.
Den fria rörligheten inom EU medför en ökad rörlighet mellan medlemsstaterna.
De nationella gränserna förhindrar i dag en effektiv verkställighet av
utdömda böter. De internationella överenskommelser som finns, med avseende
på verkställighet av böter, tillämpas i praktiken i mycket liten utsträckning,
undantaget - för svenskt vidkommande - verkställighet mellan de nordiska
länderna.
En bättre möjlighet att effektivt kunna driva in böter i en annan medlemsstat
än den där bötesstraffet utdömts torde kunna bidra till en väsentligt
förbättrad efterlevnad av regler på många områden. För svenskt vidkommande
handlar det kanske i första hand om mindre allvarlig vardagsbrottslighet,
bl.a. trafikförseelser och viss förmögenhetsbrottslighet, men också i
någon mån om allvarligare brott, bl.a. genom kombinationsstraff innefattande
böter. I andra medlemsstater förekommer bötesstraff, ensamt eller i
kombination med andra påföljder, även för relativt allvarliga brott. Härtill
kommer att personer som bor i respektive utanför det land där böter för
en gärning dömts ut bör behandlas lika.
Med det inom EU utarbetade rambeslutet skapas goda förutsättningar för
att på ett rättssäkert sätt överföra verkställigheten av bötesstraff mellan
medlemsstaterna. Utskottet anser att riksdagen bör godkänna det utkast
till rambeslut som utarbetats inom EU.
Förklaringar av Sverige med anledning av rambeslutet
Regeringen har föreslagit att riksdagen skall godkänna att Sverige inte
avger någon förklaring enligt artikel 20, punkten 2, i rambeslutet. Denna
punkt ger, som framgått ovan, medlemsstaterna en möjlighet att under en
övergångsperiod begränsa rambeslutets tillämplighet till endast
domstolsbeslutade böter (sådana beslut som avses i artikel 1, punkten a,
underpunkterna i och iv) och, i fråga om juridiska personer, beslut som avser
ett beteende för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av
principen om juridiska personers ansvar.
Regeringen anför i propositionen (s. 36) att Sverige inte har något behov
av att begränsa rambeslutets tillämpningsområde på det sätt som möjliggörs
i rambeslutet, utan tvärtom har ett behov av att låta rambeslutet från
början också omfatta beslut fattade av andra myndigheter än domstolar,
för att på så sätt få svenska bötesstraff i form av strafföreläggande och
föreläggande av ordningsbot samt företagsbot verkställda utomlands. Om
Sverige skulle avge en sådan förklaring som artikel 20, punkten 2, ger
möjlighet till, är risken stor att de andra medlemsstaterna tillämpar
samma begränsning gentemot Sverige. Sverige bör inte heller begränsa andra
medlemsstaters möjligheter att få motsvarande beslut verkställda här. De
vägransgrunder som finns i rambeslutet bör enligt regeringen vara fullt
tillräckliga för att vid behov kunna vägra verkställa ett bötesstraff i
ett enskilt fall.
Utskottet instämmer i regeringens överväganden och föreslår att riksdagen
godkänner att Sverige inte avger någon sådan förklaring.
Upprätthållande av krav på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefriheten
m.m. berörs
I motion Ju19 (fp) anförs att Sverige vid implementeringen av rambeslutet
bör upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet för erkännande och
verkställighet av bötesstraff som berör tryck- och yttrandefrihet, inklusive
offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. Härigenom vill
motionärerna undvika att svenska myndigheter tvingas verkställa bötesstraff
för tryck- och yttrandefrihetsbrott som inte är straffbara enligt svensk
rätt. I samma motion anförs att Justitiekanslern bör ges i uppgift att
bevaka att framställningar om verkställighet av böter för sådana brott
inte bifalls.
Rambeslutet ger vissa möjligheter för den verkställande staten att ställa
krav på dubbel straffbarhet. Ett sådant krav får dock inte ställas om den
utfärdande staten bedömer att beslutet om bötesstraff grundas på en gärning
som motsvarar något av de brott som räknas upp i listan i artikel 5.
Regeringen förutskickar i propositionen (s. 39) att det i lagstiftningsarbetet
för genomförande av rambeslutet kan bli aktuellt att undanta ytterligare
brott, utöver de som framgår av listan i artikel 5, från kravet på dubbel
straffbarhet.
I punkt 6 i beaktandesatserna till rambeslutet (den s.k. preambeln) anges
att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa sina
konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet
och yttrandefrihet i andra medier. I sammanhanget kan noteras att Europeiska
kommissionen aviserat ett uttalande (nr 6) i anslutning till rambeslutet
om att denna preambeltext bör utformas på så sätt att en medlemsstat
tillåts tillämpa sådana konstitutionella principer som inte är gemensamma
enbart på sina egna förfaranden. Regeringen anför i propositionen (s. 11
f) att kommissionens uttalande är en ensidig viljeyttring över hur den
anser att en viss text skall tolkas och påverkar inte innehållet i
rambeslutet. Om kommissionen står fast vid sitt uttalande avser Sverige,
eventuellt tillsammans med andra medlemsstater, att i en förklaring ange
att aktuell preambeltext ger alla medlemsstater en möjlighet att tillämpa
sina konstitutionella bestämmelser om rättssäkerhet samt förenings-, tryck-
och yttrandefrihet oberoende av om de är gemensamma för alla medlemsstater
eller enbart nationella.
Rörande frågan om vilken eller vilka myndigheter i Sverige som bör ges
behörighet att ta emot och verkställa framställningar enligt rambeslutet
anför regeringen i propositionen (s. 37) att tanken med rambeslutet är
att det nationella vekställighetsförfarandet skall gälla även för
verkställighet av ett utländskt bötesstraff. För svenskt vidkommande skulle
i sådana fall våra kronofogdemyndigheter vara de myndigheter som skulle
motta det utländska bötesbeslutet, göra erforderliga bedömningar enligt
rambeslutet och därefter verkställa bötesstraffet enligt de svenska
bestämmelserna. Det kan dock vara lämpligt att vissa frågor, t.ex. om det
skall vara möjligt att förvandla ett bötesstraff, i stället avgörs av
andra myndigheter. Bedömningen av vilken eller vilka myndigheter som bör
vara behöriga enligt rambeslutet bör också göras mot bakgrund av de
organisatoriska förändringar som nyligen skett inom Skatteverket och som
övervägs i fråga om kronofogdemyndigheterna. Regeringen anför att det i
det kommande lagstiftningsarbetet närmare får övervägas vilken eller vilka
myndigheter som skall vara behöriga att fatta olika beslut och vidta de
åtgärder som följer av genomförandet av rambeslutet.
Utskottet håller med om att det finns mycket som talar för att verkställighet
skall kunna vägras i de fall som motionärerna tar upp. Det kan också
konstateras att punkt 6 i beaktandesatserna ger möjligheter till detta.
Utskottet håller med regeringen om att bestämmelsen bör tolkas så att de
aktuella konstitutionella bestämmelserna kan tillämpas oavsett om de är
gemensamma för alla medlemsstater eller inte. Frågan om hur denna möjlighet
skall utnyttjas bör dock avgöras inom ramen för det fortsatta arbetet med
att genomföra rambeslutet. Riksdagen bör inte ta ställning till detta nu.

Utskottet vill inte heller föregripa det kommande arbetet i fråga om vilken
eller vilka myndigheter som i Sverige bör vara behöriga att vidta olika
åtgärder enligt rambeslutet. Utskottet utgår dock från att det kommer att
finnas erforderlig kompetens hos aktuell myndighet.
Motion Ju19 bör avslås av riksdagen i nu behandlade delar.
Godkännande av rambeslut utan åtföljande följdlagstiftning m.m.
I motionerna Ju18 (m) och Ju19 (fp) anförs att propositioner om godkännande
av EU:s rambeslut inom det rättsliga området också bör innehålla förslag
om svensk följdlagstiftning.
Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast
till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats
(senast i bet. 2003/04:JuU9). När detta skedde första gången under riksmötet
1999/2000 gjorde utskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att
det inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid
ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle
(bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f). Att avvakta med lagstiftningen borde enligt
utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av de tidsramar
som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.
Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut
som ännu inte föreligger i slutligt skick har sedermera kommit till klart
uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft
den 1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav
på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag
på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f).
Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna
granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 §
regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller
inhämtandet
av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen inför
regeringens deltagande i rambeslut och andra beslut på andra och tredje
pelarens område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes
under riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt
remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om
godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden
(bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar
som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan medföra
svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt remissförfarande.
Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att underhandskontakter
med myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast
då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s
antagande av en överenskommelse eller i andra undantagssituationer.
I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före
konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade
gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen omfattade
alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella
konventioner under perioden 1995/96 - 2001/02. Utskottet kunde efter en
jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i
propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en korrekt
bedömning av lagstiftningsbehovet.
Regeringen anför i propositionen (s. 32 f) att genomförandet av rambeslutet
kräver att en helt ny lag om förfarandet införs. En sådan ny lag kommer
av förklarliga skäl att bli relativt omfattande och skall innefatta
bestämmelser som tar sikte på olika situationer från det att begäran görs
till dess att resultatet av verkställigheten redovisas. Det är därför
inte möjligt att föreslå någon sådan lagstiftning innan rambeslutet antas,
vilket medlemsstaterna förväntar sig kunna ske under våren/sommaren 2004.
I arbetet med en ny lagstiftning kommer ingående analyser och överväganden
att behöva göras, huvudsakligen av teknisk karaktär, och det torde ta
cirka två år innan ett fullgott beredningsunderlag finns tillgängligt. Om
en ny lagstiftning skulle utarbetas innan rambeslutet antas skulle
genomförandet av rambeslutet för samtliga medlemsstater försenas med dessa
två år, dvs. den tid det skulle ta innan Sverige har lagstiftningen på
plats.
Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare uttalanden i
principfrågan rörande riksdagens behandling av propositioner om godkännande
av rambeslut. Motion Ju18 och motion Ju19 i nu behandlad del avstyrks.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och
yttrandefrihet
m.m., punkt 2 (fp)
av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om krav på dubbel straffbarhet för brott som berör
tryck- och yttrandefriheten m.m. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Tryck- och yttrandefriheten, inbegripet frågor om offentlighet och sekretess
vid myndigheter samt meddelarfrihet och meddelarskydd, är fundamental i
det svenska samhället och för den svenska rättsordningen. De flesta andra
medlemsstaterna inom EU har mindre långtgående regler än Sverige på detta
område. Detta kan innebära att vissa handlingar som enligt svensk rätt är
grundlagsskyddade är straffbara i en annan medlemsstat. Det är inte
acceptabelt att utdömda bötesstraff för sådana handlingar verkställs i
Sverige.
Vid övervägande av om några brott utöver de som listas i artikel 5 i
rambeslutet bör kunna verkställas utan krav på dubbel straffbarhet är det
angeläget att regeringen tillser att handlingar som är grundlagsskyddade
med hänsyn till tryck- och yttrandefriheten inte undantas från detta krav.
Regeringen bör i arbetet med implementering av rambeslutet beakta vad vi
nu anfört.
Kronofogdemyndigheterna, som troligen kommer att få behandla framställningar
om verkställighet av bötesstraff enligt rambeslutet, torde inte besitta
tillräcklig kunskap i frågor om tryck- och yttrandefrihet. För att det på
rätt sätt skall kunna bedömas om en handling enligt svensk rätt omfattas
av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten bör Justitiekanslern
ges en roll i dessa ärenden. Det får ankomma på regeringen att låta utreda
hur en sådan ordning kan utformas.

2.      Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut, punkt 3 (m, fp)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Torkild
Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande
av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju18 och
2003/04:Ju19 yrkande 1.
Ställningstagande
Regeringen har återigen valt att till riksdagen avlämna en proposition om
godkännande av rambeslut utan att samtidigt redovisa förslag till sådan
svensk följdlagstiftning som krävs med anledning av beslutet. Enligt vår
mening är detta inte en tillfredsställande lagstiftningsteknik. Det bör
vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell presenteras i
sin helhet. Annars blir det inte möjligt att bedöma rambeslutet och vilka
konsekvenser det kommer att få för den svenska lagstiftningen. Enligt vår
erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga och konkreta
förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska processen som
eventuella brister eller problemområden upptäcks. Därför är det mycket
viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna
av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet.
Sedan ett rambeslut väl godkänts saknas utrymme att behandla de grundläggande
rättspolitiska frågor som rambeslutet kan ge upphov till. Detta skapar
ett demokratiskt problem.
Vi vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges
möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell
nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet. Regeringen bör åläggas att
i fortsättningen presentera förslag till följdlagstiftning i propositioner
om godkännande av rambeslut.
Särskilt yttrande

Regeringens handläggning av ärenden om riksdagens godkännande av rambeslut
(m)
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m) anför:

När regeringen avgav propositionen till riksdagen förelåg endast ett
preliminärt utkast till rambeslut som inte hade granskats av EU:s s.k.
juristlingvister. Den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutsutkastet
offentliggjordes först den 2 april 2004, dvs. efter att motionstiden med
anledning av propositionen hade gått ut. Det har kunnat konstateras att
den nya versionen av rambeslutet i sak torde överensstämma med det utkast
till rambeslut som bifogades propositionen. En omfattande språklig
omarbetning har dock gjorts och i princip samtliga artiklar och punkter har
numrerats om, något som väsentligt har försvårat läsningen av propositionen.

Vi ser det som självklart att det rambeslutsutkast som tillsammans med en
proposition föreläggs riksdagen för godkännande skall ha både ett sakligt
innehåll och en lydelse som överensstämmer med den rambeslutstext som
regeringen senare binder Sverige vid.
Vi anser att den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutet borde
ha inväntats innan propositionen överlämnades till riksdagen och förväntar
oss att regeringen i framtida ärenden om godkännande av rambeslut ser
till detta. Om detta skulle visa sig svårt att förena med EU:s krav på
snabb behandling av frågan om godkännande av rambeslut framstår det som
angeläget att regeringen verkar inom EU för att den språkliga granskningen
av utkast till rambeslut sker snabbare.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:92 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av
principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff:

1. Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet
till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av
bötesstraff.
2. Riksdagen godkänner att Sverige inte avger någon förklaring enligt
artikel 16, punkten 1 a.
Följdmotioner
2003/04:Ju18 av Beatrice Ask m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även
bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.
2003/04:Ju19 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att förslag om följdlagstiftning till en internationell
överenskommelse på det rättsliga området lämnas samtidigt som förslag om
godkännande av överenskommelsen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om kravet på dubbel straffbarhet vad gäller brott som
berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet
och meddelarskydd.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utredning beträffande JK:s roll och bestämmelserna om
behörig myndighet i ärenden om utländska bötesstraff vilka berör tryck-
och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och
meddelarskydd.

Bilaga 2
Utkast till rambeslut





















Bilaga 3
Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet