Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU21

Korruption

---

Sammanfattning
I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:70
Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, m.m. jämte två
följdmotioner.
Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att riksdagen godkänner
Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll
samt Europarådets civilrättsliga konvention om korruption. Regeringen
föreslår också de ändringar i brottsbalken som behöver göras för att
Sverige skall uppfylla de krav som följer av den straffrättsliga konventionen
och tilläggsprotokollet. Bland annat utsträcks straffansvaret för mutbrott
och bestickning till att omfatta parlamentariker i mellanstatliga
organisationer som Sverige är medlem i och till domare och andra funktionärer
i internationella domstolar vars domsrätt godtas av Sverige. En särskild
straffskala föreslås för grova fall av bestickning. Straffskalan omfattar
fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.
I motionerna begärs en översyn av mut- och bestickningsbrotten.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med en mindre språklig
justering, och avstyrker motionerna.
I ärendet finns en reservation (m, fp, kd, c).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess
tilläggsprotokoll
Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption
och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande artikel 12 i
konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar beträffande
artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den deklaration
beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat
(avsnitt 6 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:70
punkt 2.

2. Europarådets civilrättsliga konvention om korruption
Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om korruption
med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som
regeringen förordat (avsnitt 8.4 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:70 punkt 3.

3. Ändringar i brottsbalken
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
dock med den ändringen att ett kommatecken läggs till efter ordet "sagts"
i 20 kap. 2 § andra stycket 7. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition
2003/04:70 punkt 1.

4. Utredning av mutbrottslagstiftningen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13.

Reservation (m, fp, kd, c)
Stockholm den 4 maj 2004
På justitieutskottets vägnar
Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),
Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice
Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd),
Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild
Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson
(m), Joe Frans (s) och Leif Björnlod (mp).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Inom Europarådet har två konventioner om korruption utarbetats, en
straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga konventionen
har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram. Sverige deltog aktivt i
arbetet.
Europarådets straffrättsliga konvention om korruption öppnades för
undertecknande den 27 januari 1999. Sverige undertecknade konventionen samma
dag. Den 25 april 2004 hade konventionen undertecknats av 45 stater och
ratificerats av 29 av dessa stater, Albanien, Azerbajdzjan, Belgien,
Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland,
Irland, Island, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien,
Storbritannien, Tjeckien, Turkiet och Ungern samt av Serbien och Montenegro.
Konventionen trädde i kraft den 1 juli 2002.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats en departementspromemoria -
Sveriges tillträde till Europarådets straffrättsliga konvention om korruption,
m.m. (Ds 2002:67) - i vilken föreslås att Sverige skall ratificera
konventionen. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5).

Under förhandlingarna av konventionen bestämde man sig för att lyfta ut
frågan om korruption hos skiljemän och nämndemän och i stället behandla
den i ett tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokollet öppnades för undertecknande
den 15 maj 2003 och undertecknades samma dag av Sverige. Den 25 april
2004 hade 26 länder undertecknat protokollet, men endast Bulgarien, Norge
och Storbritannien hade ratificerat detsamma. Det krävs att fem länder
ratificerar protokollet innan det träder i kraft.
Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges
tillträde till tilläggsprotokollet. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(dnr Ju2003/8342/L5).
Europarådets civilrättsliga konvention om korruption öppnades för
undertecknande den 4 november 1999, och Sverige undertecknade konventionen
den 8 juni 2000. Den 25 april 2004 hade 38 stater undertecknat konventionen,
och 20 av dessa stater hade ratificerat konventionen, Albanien, Azerbajdzjan,
Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Estland, Finland, Georgien, Grekland,
Kroatien, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Polen, Rumänien, Slovakien,
Slovenien, Tjeckien, Turkiet och Ungern. Konventionen trädde i kraft den
1 november 2003.
Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges
tillträde till den civilrättsliga konventionen. Promemorian har
remissbehandlats.
En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(dnr Ju1999/2290/L2).
Konventionerna och tilläggsprotokollet i deras lydelse på engelska och i
en översättning till svenska finns i bilagorna 3-8.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.
Lagrådet har yttrat sig över regeringens lagförslag, dock inte vad gäller
de i 17 kap. 17 § och 20 kap. 5 § brottsbalken föreslagna lagändringarna.
Dessa är enligt regeringen av så enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande
bedömts sakna betydelse. Ett utkast till proposition har sänts ut till
vissa myndigheter m.m. för synpunkter. Utkastet och lämnade synpunkter
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5).
Till underlaget i ärendet hör även en upptagning från en av justitieutskottet
hållen offentlig utfrågning om mutor och korruption, se bilaga 9.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner Europarådets
straffrättsliga konvention om korruption, Europarådets civilrättsliga
konvention om korruption och tilläggsprotokollet till den straffrättsliga
konventionen. Regeringen föreslår också de ändringar i brottsbalken som
behöver göras för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av den
straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet. Det föreslås att
mutbestämmelserna skall göras tillämpliga på utländsk minister, ledamot
av ett utländskt parlament eller beslutande organ på regional eller lokal
nivå och även på annan person som utövar främmande stats myndighet. Vidare
föreslås att mut- och bestickningsbestämmelserna skall göras tillämpliga
på ledamot av parlamentarisk församling i mellanstatlig eller överstatlig
organisation där Sverige är medlem, på domare och andra funktionärer i
internationella domstolar, vars domsrätt Sverige godtar, samt på utländska
skiljemän. Det föreslås också att det införs en särskild straffskala för
grova fall av bestickning.
En rent nationellt betingad lagstiftningsfråga tas också upp. Det föreslås
att bestämmelserna om bestickning och mutbrott inte längre skall vara
tillämpliga på ledamöter i beslutande organ som hör till församlingar och
kyrkliga samfälligheter.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottets överväganden
Europarådets konventioner om korruption m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om godkännande av Europarådets
straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll samt
Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med de begränsningar
som regeringen föreslår. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag
till ändringar i brottsbalken, dock med en mindre språklig justering.
Konventionernas huvudsakliga innehåll m.m.
Detta ärende rör frågor om mutor och korruption, ett ämne som under senare
tid kommit att uppmärksammas i allt större utsträckning. Enligt
justitieutskottet är bestickning och mutbrott allvarliga brott som skall
bekämpas
var än de förekommer. Som nyss nämnts har utskottet också tidigare hållit
en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption.
Det internationella samarbetet har stor betydelse för kampen mot
korruptionsbrottsligheten och inom Europarådet har utarbetats två konventioner
om korruption, en straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga
har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram.
Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll
syftar till att stärka det internationella samarbetet i kampen mot korruption.
Konventionen föreskriver att staterna skall införa straffansvar för
bestickning och mutbrott inom såväl den offentliga som den privata sektorn
och med avseende på vissa internationella organ. Vidare innehåller
konventionen kriminaliseringsbestämmelser om s.k. handel med inflytande,
penningtvätt av medel som härrör från korruption och vissa bokföringsrelaterade
gärningar. Konventionen innehåller också föreskrifter om ansvar och
påföljder för såväl fysiska som juridiska personer, nationella program för
korruptionsbekämpning samt bestämmelser om domsrätt, internationellt
samarbete och utlämning. I tilläggsprotokollet finns bestämmelser rörande
mut- och bestickningsbrott som rör skiljemän och nämndemän.
Syftet med Europarådets civilrättsliga konvention om korruption är att
bidra till kampen mot korruption, främst genom regler om skadestånd.
Konventionen, som bygger vidare på och kompletterar den straffrättsliga
konventionen, innehåller allmänna bestämmelser av såväl civilrättslig som
processrättslig natur. I konventionen regleras i första hand möjligheterna
för den som lidit skada till följd av korruption att få ersättning för
sina skador, men den innehåller även bestämmelser om avtals ogiltighet
och skydd för arbetstagare som rapporterar om korruption hos sin arbetsgivare.

Tillträde till konventionerna
Handel och annan ekonomisk verksamhet blir med tiden alltmer global. Det
är därför angeläget med ett internationellt samarbete för att bekämpa
korruption. Att vid kriminalisering av korruptionsbrottslighet utgå från
snäva och strikt nationella skyddsintressen framstår som en föråldrad
hållning. Det ligger i Sveriges intresse att det handlande som den
straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll tar sikte på utgör
brott enligt såväl svensk lag som enligt andra länders lagstiftning. Det
är också viktigt för näringslivet med likvärdiga konkurrensförutsättningar.
I det sammanhanget är det av stor betydelse att vissa centrala civilrättsliga
regler i samband med korruption är enhetliga. Enligt regeringen finns det
mot denna bakgrund starka skäl för Sverige att tillträda de nu aktuella
överenskommelserna.
Sverige bör dock enligt regeringen utnyttja möjligheten att reservera sig
mot åtagandet i artikel 12 i den straffrättsliga konventionen att införa
straffbestämmelser för s.k. handel med inflytande. Bakgrunden är att en
kriminalisering av handel med inflytande mycket lätt kan komma i strid
med grundläggande rättigheter i en demokrati om att kunna yttra sin mening
och på så sätt söka påverka makthavare och andra. Vidare föreslås att
Sverige skall avge en förklaring där vi förbehåller oss rätten att inte
utöva domsrätt enbart på den grunden att brott enligt konventionen berör
en svensk medborgare som är tjänsteman vid en internationell organisation
eller domstol m.m. (artikel 17.1 c i den straffrättsliga konventionen).
Sverige bör också avge en förklaring om krav på dubbel straffbarhet för
svensk domsrätt vid gärningar som begåtts utomlands (artikel 17 i den
straffrättsliga konventionen). Slutligen föreslås att Sverige bör avge en
särskild deklaration om att en ratifikation av konventionerna och
tilläggsprotokollet, enligt Sveriges bedömning, inte medför att vårt medlemskap
i Gruppen av stater mot korruption, GRECO, i Europarådet inte kan omprövas
om skäl för detta uppkommer i framtiden.
Enligt utskottets uppfattning förutsätter en effektiv brottsbekämpning i
allt högre grad ett utvecklat och väl fungerade internationellt samarbete.
Sverige har också sedan lång tid tillbaka tagit aktiv del i det mellanstatliga
arbetet för att bekämpa korruption, och bl.a. deltagit vid utarbetandet
av nu aktuella konventioner. Konventionerna och tilläggsprotokollet utgör
enligt utskottets mening betydelsefulla redskap i arbetet med att skapa
så heltäckande och harmoniserade regler mot korruption som möjligt.
Utskottet instämmer därför i regeringens uppfattning att Sverige bör tillträda
konventionerna och tilläggsprotokollet.
Utskottet har inget att erinra mot den reservation samt de förklaringar
och särskilda deklarationer som regeringen förordar.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att riksdagen
skall godkänna Europarådets straffrättsliga konvention om korruption med
dess tilläggsprotokoll samt Europarådets civilrättsliga konvention om
korruption med den reservation samt de förklaringar och särskilda
deklarationer som regeringen förordat.
Ändringar i brottsbalken
Enligt regeringen uppfyller svensk rätt i huvudsak åtagandena i konventionerna
och tilläggsprotokollet. En viss utvidgning av den personkrets som omfattas
av bestämmelserna i den straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll
om mut- och bestickningsbrott krävs dock för att Sverige skall leva upp
till konventionens krav. Det gäller utländska ministrar, utländska
parlamentariker och ledamöter i utländska regionala och lokala beslutande
församlingar samt den som utövar främmande stats myndighet. Dessa kategorier
omfattas i dag inte av brottsbalkens bestämmelse om mutbrott. Vidare krävs
att straffansvar för bestickning och mutbrott skall omfatta även
parlamentariker m.fl. i mellanstatliga och överstatliga organisationer som
Sverige är medlem i, domare och andra funktionärer i internationella
domstolar, vilkas domsrätt godtas av Sverige, samt utländska skiljemän.
Enligt artikel 19.1 i den straffrättsliga konventionen åtar sig staterna
att ha påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. För
att uppfylla detta krav föreslås en särskild straffskala för grova fall
av bestickning motsvarande vad som sedan tidigare gäller för mutbrott,
dvs. fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Den straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet innehåller inga
bestämmelser om förutsättningarna för åtal som medför att åtalsbestämmelserna
behöver ändras. Förändringen av den personkrets som omfattas av mut- och
bestickningsbrottsbestämmelserna föranleder dock regeringen att föreslå
vissa ändringar av åtalsbestämmelserna. Utgångspunkten har enligt
propositionen varit att åtalsreglerna inte skall ändras mer än vad som är en
önskvärd följd av den utvidgning av personkretsen som föreslås och att
justeringarna skall ligga i linje med de åtalsregler som gäller i dag.
Utskottet har inte något att erinra mot de lagändringar som föreslås med
anledning av konventionerna och tilläggsprotokollet. En mindre språklig
förändring bör dock, som framgår av utskottets förslag till beslut, göras
i den föreslagna lagtexten.
I propositionen föreslås även en ändring av brottsbalkens bestämmelser om
bestickning och mutbrott som inte föranleds av Europarådets konventioner.
Enligt regeringen finns det sedan relationen mellan staten och Svenska
kyrkan ändrades den 1 januari 2000 inte längre tillräckliga skäl att
specialreglera mut- och bestickningsansvaret för ledamöter i styrelser m.
m. som hör till församlingar och kyrkliga samfälligheter. Den särskilda
regleringen av dessa ledamöters ansvar föreslås därför upphöra.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i denna del.

Övrigt
Den straffrättsliga konventionen om korruption och dess tilläggsprotokoll
samt den civilrättsliga konventionen i samma ämne har upprättats på
engelska och franska. De båda språkversionerna är lika giltiga. Till
propositionen har fogats de två konventionerna samt tilläggsprotokollet i
deras engelska lydelse tillsammans med en svensk översättning av respektive
dokument. Den svenska översättningen av den straffrättsliga konventionen
om korruption och dess tilläggsprotokoll överensstämmer dock på vissa
punkter inte med den engelska texten. Utskottet har inhämtat från
Justitiedepartementet att den svenska översättningen kommer att justeras innan
respektive dokument publiceras i Sveriges internationella överenskommelser
(SÖ). Utskottet finner mot denna bakgrund, och då den svenska översättningen
inte har någon juridiskt bindande verkan, inte anledning att göra något
ytterligare uttalande i denna del.
Utredning av mutbrottslagstiftningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår två motioner med begäran om en
utredning av mutbrottslagstiftningen. Jämför reservation (m, fp, kd, c).

I motionerna Ju12 (m) och Ju13 (kd) begär motionärerna att regeringen
skall tillsätta en utredning som skall göra en översyn av bestämmelserna
om bestickning och mutbrott. Enligt motionärerna är dagens lagstiftning
alltför generell och otydlig.
Bestämmelserna om bestickning och mutbrott finns i 17 kap. 7 § respektive
20 kap. 2 § brottsbalken. Bestämmelserna utgör i stora drag varandras
spegelbilder. Det straffbara handlandet är att lämna, utlova eller erbjuda
muta eller annan otillbörlig belöning respektive att ta emot eller begära
sådan belöning.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att gällande bestämmelser
är otydliga och svåra att tillämpa. Även om domstolspraxis är sparsam har
det inte framkommit något som tyder på att bestämmelserna inte uppfyller
sitt syfte. Vidare innebär den ändring av straffskalan för bestickning
som föreslås i propositionen att det för såväl mutbrott som för bestickning
finns gott om utrymme för domstolarna att anpassa påföljden till allvaret
i det konkreta brottet.
Arbetet mot korruption bedrivs till stor del på internationell nivå. De
svenska bestämmelserna om bestickning och mutbrott uppfyller enligt
utskottet de krav som ställs i konventioner och andra internationella
instrument på området. Sverige har också fortlöpande utvärderats, t.ex.
inom ramen för samarbetet i Europarådet av GRECO och i OECD, varvid vår
lagstiftning har ansetts tillgodose de krav som de internationella åtagandena
ställer. Det är dessutom så att det av motionärerna ifrågasatta rekvisitet
"muta eller annan otillbörlig belöning" återfinns i de flesta av de
internationella instrumenten. I de nu aktuella Europarådskonventionerna om
korruption t.ex. används begreppet "any undue advantage" (övers. "en
otillbörlig förmån"). De svenska bestämmelserna stämmer således väl överens
med hur de internationella instrumenten utformats.
Utformningen av bestämmelserna om bestickning och mutbrott stämmer också
väl överens med utformningen av brottsbalkens övriga bestämmelser. De är
generella bestämmelser som ger utrymme för hänsynstagande i varje enskilt
fall. Frågan om vad som i en viss situation är att anse som en muta är
med nödvändighet svårbedömd. Det kan ofta uppkomma gränsdragningsproblem,
och domstolarna måste ha utrymme att ta hänsyn till samtliga omständigheter
i det enskilda fallet. Att t.ex. direkt i lagtexten ange särskilda
beloppsgränser, vilket ibland har föreslagits, skulle ge en mycket stelbent
reglering som skulle kunna motverka sitt syfte.
Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju12 och Ju13.

Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Utredning av mutbrottslagstiftningen, punkt 4 (m, fp, kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson
(m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia Magnusson
(m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om utredning av mutbrottslagstiftningen. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13.

Ställningstagande
Den svenska lagstiftningen om korruption behöver revideras till både
innehåll och form, i syfte att förenkla och förtydliga regelverket. Dagens
bestämmelser är alltför generella och otydliga.
Lagföringsandelen för mut- och bestickningsbrott är mycket låg. Det är
inte orimligt att anta att det oklara rättsläget är en bidragande orsak
till detta.
En ny och genomarbetad korruptionslagstiftning som tydliggör rättsläget
inom såväl offentlig som privat sektor behövs. En sådan lagstiftning bör
grundas på en insikt om att skyddsintressena i dessa sektorer är olika.
Lagen bör också göras mer tydlig och förutsägbar, t.ex. bör det specificeras
vad som gör något till "en muta eller annan otillbörlig belöning".
Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om en ny mutbrottslagstiftning
och återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den inriktning vi nu
förordat.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:70 Europarådets straffrättsliga konvention om korruption,
m.m.:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken.
2. Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om
korruption och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande
artikel 12 i konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar
beträffande artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den
deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen
förordat (avsnitt 6).
3. Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om
korruption med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption
som regeringen förordat (avsnitt 8.4).
Följdmotioner
2003/04:Ju12 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mutbrotten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning i syfte att
utreda en ny och ändamålsenlig mutbrottslagstiftning.
2003/04:Ju13 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om en utredning om övergripande revision av korruptionslagstiftningen
i Sverige.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Criminal law convention on corruption (ETS 173)

Bilaga 4
Straffrättslig konvention om korruption (ETS 173)

Bilaga 5
Additional protocol to the criminal law convention on corruption (ETS
191)

Bilaga 6
Tilläggsprotokoll till den straffrättsliga konventionen om korruption
(ETS 191)

Bilaga 7
Civil law convention on corruption (ETS 174)

Bilaga 8
Civilrättslig konvention om korruption (ETS 174)

Bilaga 9
Upptagning från justitieutskottets offentliga utfrågning om Mutor och
korruption
Forskningsdagen 2004
Riksdagen anordnade torsdagen den 4 mars 2004 en forskningsdag i riksdagen
där alla utskott anordnade någon form av forskningspolitiskt program.
Justitieutskottet höll en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption.

Inbjudna talare
Reformering av mutbrottet
Advokaten Claes Beyer, ordförande för Institutet mot mutor.
Korruption och kultur
Fil.dr Katarina Jacobsson, doktoranden David Wästerfors,
Lunds universitet.
Vem begår ekobrott?
Docenten Tage Alalehto, Umeå universitet.
Att förebygga ekobrott
Jur.dr Lars Korsell, chefsjurist på Brottsförebyggande rådet.
Mutor och korruption
Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till andrakammarsalen. Det är
justitieutskottet som har en utfrågning om mutor och korruption. Detta har
vi med anledning av att riksdagen har en bred forskningsdag i dag. Någon
kanske kan tycka att vi ibland är litet statiska i riksdagen. Det vill vi
motverka genom att göra dynamiken något större och därför bjuda in
forskarvärlden hit.
Vi har valt ämnet Mutor och korruption samt annan ekonomisk brottslighet
som angränsar.
Vi vet att det är ett mycket aktuellt ämne. Vi som var uppe tidigt i morse
fick höra att Utrikesdepartementet har beskrivningar till sin personal
som nästan kan låta som stämpling och anstiftan eller i varje fall säger
att det i vissa länder kan se ut på ett sätt som kan vara besvärande.
Sverige är relativt förskonat, men med den utvidgning av EU som vi står
inför tror man att problemen kommer att kunna öka. Man ska väl inte koppla
ihop det med en utvidgning av Europeiska unionen, men man kan koppla ihop
det med det faktum att Sverige alltmer integrerats i den värld där detta
varit ett större problem än hos oss.
Vi har också haft ett antal uppmärksammade fall på sistone. Flera av dem
har ju uppmärksammats stort av massmedierna. Detta kommer säkert att
beröras under dagen.
På flyget från Göteborg i går kväll träffade jag en person, en gammal
kurskamrat, som arbetar på en större advokatfirma i Sverige. Han berättade
hur han inför den upphandling han höll på med just nu av plasma-TV-apparater
och konferensutrustning hela tiden stötte på personer som tyckte att det
väl vore trevligt för honom att få ett demoex för en tusenlapp eller två.
Eller: Vet du om att vi har en whiskyprovarresa? Du kanske vill hänga
med på den.
Personen hade skruvat på sig och sagt: Det är helt otänkbart, förstår du
väl.
Vi förhandlar med er om vi ska pressa priserna på den här utrustningen.
Jag
gissar att det handlade om utrustning för några miljoner.
Redan i går blev jag alltså varse att det här är ett tilltagande problem
även i Sverige.
Därmed vill jag hälsa de gäster vi bjudit in för att leda detta seminarium
välkomna.
Vi har punkterna Reformering av mutbrottet, Korruption och kultur, Vem
begår ekobrott? och Att förebygga ekobrott. Vi har en kaffepaus och
därefter en frågestund och diskussion. Vi ska vara klara 11.30. Då bjuder
vi på en enklare buffé som talmannen står för i sammanbindningsbanan. Jag
hoppas att många av er kan stanna så att vi kan ha lite samtal över
kycklingspetten.
Än en gång: Hjärtligt välkomna. Jag hälsar advokat Claes Beyer välkommen
som första talare. Han är bland annat ordförande för Institutet mot mutor.

Claes Beyer: Kamrater! Det dånar i rättens krater, för nu har det här med
mutor nått älgjakten. De av er i den lagstiftande församlingen som varit
i närheten av att röra vid den lagstiftning som rör älgjakt vet att man
då har stött på pulpan i den svenska folksjälen. Då värker det.
Alldeles nyligen fällde hovrätten ett antal personer för bestickning för
att älgjakt hade utdelats på ett olämpligt sätt. Detta var en ändring av
tingsrättens dom som frikände alla dem som nu fälldes. Det betyder att
rättsläget inte är så klart som önskvärt vore.
Låt mig återvända till början. Början är Institutet mot mutor som bildades
redan 1923.
Sverige är originellt på det sättet att vi är ett av de få länder i världen
som har ett permanent institut mot mutor. Framsynta män inom näringslivet
insåg att det här krävde permanent vaksamhet och att man borde försöka
att fortsatt och kontinuerligt bekämpa detta.
Vi brukar skriva på baksidan av våra broschyrer: Vår uppgift är att verka
för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt
och att försöka motverka att mutor och andra otillbörliga förmåner används
som medel för sådan påverkan.
Vi sprider fortlöpande information till företag, näringslivets organisationer,
myndigheter och massmedier om lagstiftning och rättspraxis beträffande
bestickning, korruption, mutor med mera.
Vi har sedan ett halvår tillbaka av lätt insedda skäl blivit nästan
omkullsprungna, och våra skrifter Farliga förmåner och Vägledande regler är
riktiga kioskvältare numera.
I början av 2001 uppvaktade vi riksåklagaren och sade att vi tyckte att
det var svårt att ur åklagarpraxis dra några riktiga slutsatser om var
gränserna gick när det gällde mutor. Riksåklagaren tillsatte en utredning
med uppgift att titta på hur det förhöll sig. Den utredningen kom med en
rapport vid halvårsskiftet i år. Där berättade man om ett antal fall inom
det som rör korruption, mutor och bestickning.
Man drog också ett antal slutsatser, bland annat om att åklagarverksamheten
inte var vad den borde vara. - Det ska jag inte uppehålla mig vid nu. -
Där står bland annat: Lagföringen är påfallande låg, 24 % mätt som andelen
avslutade brottsmisstankar som lett till lagföring. Där står: Det förekommer
en betydande spännvidd i de rättsliga bedömningarna. Vidare står det att
man skulle kunna göra en betydande utveckling av brottsbekämpningen och
att det är möjligt redan inom nuvarande lagstiftning. Därmed antyder man
att det kanske hade varit ännu bättre om det hade funnits någon annan.
Vi arbetar med att försöka upplysa folk om hur man egentligen tillämpar
lagstiftningen och var gränserna går. Jag, och i synnerhet kanslichefen
Torbjörn Lindhe, får svara på väldigt många frågor. Ofta är våra svar:
Det är inte så lätt att säga.
Det är framför allt svårt att göra några gränsdragningar när man frågar
efter belopp.
När jag tillträdde som ordförande för Institutet mot mutor för ungefär
två år sedan tyckte jag att även om detta inte var något som låg inom
mitt tidigare verksamhetsområde borde det för en erfaren advokat vara
möjligt att efter att ha studerat lagen, kommentarerna och rättsfall ha
en någorlunda hygglig uppfattning om var gränserna går. Om jag är något
vittne, kan jag bara säga att det inte var så lätt. Jag har väldigt svårt
att i dag riktigt göra detta klart för mig.
Jag har tittat på lagstiftningen och kommit fram till att den mut- och
bestickningslagstiftning vi har i dag är mycket otillfredsställande.
Lagen är uppdelad på två lagrum - det känner ni säkert till - ett om
bestickning och ett om mutor, det vill säga ett om den som försöker muta
och ett om den som kan tänkas ta emot mutan.
Den centrala bestämmelsen är densamma. Den lyder så här: Arbetstagare som
för sig själv eller för annan tar emot, låter sig utlova eller begär muta
eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två år.
Det är inte tillfredsställande att ett straffbud är till den grad allmänt
beskrivet att det närmast kan betraktas som en generalklausul.
Så ser vår lagstiftning egentligen inte ut. Jag hör inte till dem som
tror att lagen kan utformas så att man direkt ur den kan utläsa hur den
ska tillämpas, men att de viktigare elementen i en bedömning ändå ska
vara med är ganska ofrånkomligt.
Ni kan jämföra det jag nyss läste upp med det som står om stöld, som är
ett välkänt brott. Det står så här: Den som olovligen tager vad annan
tillhör med uppsåt att tillägna sig det dömes, om tillgreppet innebär
skada, för stöld.
Där kommer det först ett antal rekvisit och sedan säger man: Det här är
stöld, och begår man det blir man dömd.
I mutparagrafen säger man egentligen att den som tar emot en muta döms
för mutbrott. Man säger visserligen muta eller annan otillbörlig belöning,
men det blir ju inte mycket mer än en cirkeldefinition ändå. Det är enligt
min mening alldeles oacceptabelt.
Vi har en annan bestämmelse, nämligen i marknadsföringslagen. Där är det
visserligen ännu mer allmänt. Där kan man inte utläsa detta alls. Där
står det bara att man ska följa god marknadsföringssed och att det ska
vara tillbörligt mot konsumenter och näringsidkare. Men det är ändå den
skillnaden mellan en civilrättslig lagstiftning och en straffrättslig
lagstiftning att den civilrättsliga inte kan få en allvarligare påföljd
än att man blir förbjuden att fortsätta med det man har börjat med.
När det gällde marknadsföringslagen fanns det i näringslivets opinionsnämnd
och på andra ställen en så omfattande praxis att hänvisa till att det är
mycket mindre generalklausulartat än det kan verka när man läser lagtexten.

Om man läser vidare står det "arbetstagare" som tar emot detta. Det betyder
alltså att man använder sig av ett uttryck som är så allmänt som möjligt.
Av lagtexten ser det ut som om det inte spelar någon roll om man är domare
eller arbetare på verkstadsgolvet eftersom båda är arbetstagare. Självfallet
förhåller det sig inte så, och det är heller inte avsikten.
Det borde det kanske ges någon antydan om i lagtexten.
Rent systematiskt står båda de här bestämmelserna om bestickning och
mutbrott under paragrafer som ger intryck av att bara röra allmän verksamhet.
De står under Brott mot allmän verksamhet respektive om tjänstefel eller
dylikt. Men i själva verket avser de ju både privat och allmän verksamhet.

Av vad jag nu har sagt skulle man kunna tro att jag tror att det är möjligt
att skärpa lagstiftningen så att den verkligen skulle bli mer precis. Jag
tror att det går, men jag tror att man då måste göra något mer. Man måste
förstå att man har gapat över för mycket. Man har försökt att med ett
enda paragrafpar täcka ett alldeles för stort område.
Jag delar den uppfattning som har framförts av flera än mig att när man
1977 utvidgade mut- och bestickningsbrottet till att gälla inte bara
verksamhet i den offentliga sektorn utan också verksamhet i den privata
sektorn insåg man inte - det var nog ganska vanligt 1977-1978 - att det
ändå finns en principiell skillnad mellan verksamhet i offentlig sektor
och verksamhet i privat sektor. Det är en väldig skillnad mellan att utöva
myndighet och använda allmänna medel och att i privat verksamhet producera
fritt valda varor och tjänster.
Lagstiftningen har faktiskt gjort skillnad mellan privat och offentlig
verksamhet. Om man ska åtala för brott begångna inom privat verksamhet
ska det vara anmält av arbetsgivaren. Det är inte så ofta det är det.
Det betyder egentligen att man i en åtalsbehörighetsparagraf har gömt en
viktig skillnad som egentligen har med själva brottsrekvisiten att göra.
Det tycker jag är olämpligt.
Av kommentaren framgår klart att man tycker att det är en skillnad. Vi
gör skillnad på detta i vår verksamhet. Vi har skrivit en broschyr som
heter Vägledande etiska regler för kontakt- och relationsfrämjande förmåner
i affärsverksamhet. Den avser i första hand affärsverksamhet även om det
finns rätt många i offentlig verksamhet som också har bett att få den här
broschyren.
Vi har skrivit en broschyr som heter Farliga förmåner. Det är ett försök
till beskrivning av lagtexten.
Det finns naturligtvis gränsdragningsproblem. I vår värld av privatisering,
skolpeng, maxtaxa, dagbarnvårdare med mera är naturligtvis gränsen mellan
privat och offentlig verksamhet ibland flytande.
Det borde säkert föranleda att man inom den offentliga sektorn gjorde
skillnad mellan dem som utövar myndighet och dem som eljest är verksamma
i saken.
På sätt och vis kan man säga att vi 1977 på något sätt hade nått en
slutpunkt. Ungefär då hade välfärdsstaten nått sin största utsträckning.
Stat och kommun utövade långt mer en myndighet. Sverige var förmodligen
det enda land i västvärlden där praktiskt taget all sjukvård, all socialvård,
all undervisning på lägre och högre nivå, all åldringsvård och all
barnavård var monopoliserad av stat och kommun.
Den offentliga sektorn framstod då inte bara som myndighetsutövande utan
också som leverantör av en rad tjänster och ibland varor. Det kan tänkas
att det då föreföll naturligt att agera på det här sättet.
Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, har gått betydligt längre sedan
dess. Det betyder att en rad verksamheter har privatiserats och att vi
har fått en blandning.
Jag tror att de som kommer att tala efter mig kommer att säga att när man
har försökt definiera var mut- och bestickningsverksamhet ibland kan
uppträda är det just i perioder av den typen av samhällsförändring. Då
måste man vara klar över att göra skillnader.
Det betyder att det här inte är så enkelt. Vi måste i offentlig sektor
skilja mellan myndighetsutövning och tjänsteprestationer. I privat verksamhet
måste vi skilja mellan det som verkligen sker uteslutande med privata
medel och allt det som sker privat men egentligen finansieras av den
offentliga sektorn.
Det talas ibland om läkarna och om de kan mutas eller inte. En privat
läkare som verkligen bara debiterade pengar som betalades av den enskilde
skulle egentligen inte kunna vara föremål för muta, för det förutsätter
ju att man är arbets- eller uppdragstagare på något sätt. Men nästan alla
läkare ger råd, förskrivningar och annat som till slut drabbar det allmänna.
På det sättet kan man säga att de är ett slags uppdragstagare. Den
analysen har inte gjorts särskilt långt, men den behöver nog göras.
I princip måste man komma ihåg att när det gäller det offentliga är det
ett skyddsintresse som är annorlunda än det privata. Man vill värna
lagbundenhet, opartiskhet, saklighet, likhet inför lagen, offentlighet och
avgörande inom rimlig tid - alltså de vanliga rättssäkerhetskraven.
När det gäller de viktiga skyddsintressena i privat verksamhet är det
egentligen marknadsekonomins funktionssätt. Vad vi vill skydda är helt
enkelt att konsumenterna erbjuds bästa möjliga vara eller tjänst till
lägsta möjliga pris. Det är alltså egentligen konsumenternas intresse som
skyddas.
Jag tror att det är viktigt att få till stånd en utredning som går tillbaka
till grunderna för varför vi har mut- och bestickningslagstiftning och
vilka skyddsintressen vi ska ha. Det kan vara intressant att överväga
något som ändå kan förefalla vara en detalj.
Det finns också inom mut- och bestickningslagstiftningen en del fall som
rör äldrevårdens mottagande av gåvor och testamenten från vårdtagarna.
Det har fällts för mutansvar även i det sammanhanget.
En analys ger naturligtvis vid handen att vi då egentligen talar om något
annat. Annars kan man fråga sig: Hur kommer det sig att det är helt okej
för mig att ge drickspengar till färdtjänstchauffören, men absolut inte
okej för mig att ge pengar till den som vårdar mig när jag kommer fram -
eller tillbaka?
Det beror naturligtvis på att vad vi skyddar i den relationen snarare är
ett slags ockerliknande situation, det vill säga det handlar om ett
beroende. Man får inte utnyttja det beroendet för att skaffa sig egna
förmåner. Det är egentligen en helt annan sak än alla de andra besticknings-
och mutsituationerna. Den borde i en ny analys också bli föremål för
ytterligare diskussioner och kanske andra typer av brottsbeskrivningar.
Jag ska gå in på ytterligare några frågor där jag tycker att lagen brister,
förutom att vara oprecis.
Jag tycker inte att det är vettigt att man när man ska titta på en begången
gärning först ska titta i 17 kapitlet för att titta på bestickningen, och
sedan i 20 kapitlet för att titta på mutan. Det vore ganska naturligt att
sammanföra detta till åtminstone ett kapitel, ett område eller under en
rubrik.
Det borde också göras en systematisk skillnad mellan ordinarie mut- och
bestickningsbrott och grova sådana å ena sidan och ringa sådana å andra
sidan.
Det har diskuterats huruvida det är okej för en polisman i uniform att ta
emot ett erbjudande från en hamburgerbar att få en gratis hamburgare om
han tittar in där på kvällen. Det må vara att det nog egentligen inte är
riktigt korrekt, men det är något annat än att ta emot betydande mutor
för att bli påverkad i en upphandlingssituation.
Det finns de som hävdar att det borde ha en särskild brottsbenämning,
korruptivt beteende eller något liknande.
Låt mig sammanfatta dagens ärende med följande punkter:
Jag tror att mutor och bestickning i privat verksamhet och i offentlig
verksamhet borde höra hemma under skilda bestämmelser och med bättre
brottsbeskrivningar i var och en av dem.
Jag tror att mutor och bestickning är två sidor av samma sak och borde
sammanföras i ett bestämmelseblock.
Jag tror - det har jag inte sagt förut - att man borde skilja ut vissa
frågor som rör näringslivet och att det vore rimligt att låta
marknadsföringslagen ta hand om det som är korruptivt beteende av ringa art inom
näringslivet och avkriminalisera det.
Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för ringa och grövre brott.

Jag tror att vi naturligtvis borde ha bättre rubriceringar.
Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för dem som ägnar sig åt
vård.
Slutligen, angående något som är oerhört aktuellt eftersom det kom en
utredning i går: När det gäller partifinansiering, som i många länder är
en väldigt viktig del i korruptionslagstiftningen, har vi just nu fått
ett förslag där man i stort sett vill begränsa sig till att framtvinga
ett offentliggörande av all partifinansiering.
Det är möjligt att det är tillräckligt. Jag har ingen slutlig idé om detta.
I de allra flestas ögon är frågan om vad som är tillåtet och förbjudet
när det gäller att finansiera den offentliga verksamhet som just ni ägnar
er åt också en viktig del i korruptionslagstiftningen.
Ordföranden: Tack. Vi går vidare i programmet.
Nästa ämne är Korruption och kultur. Vi hälsar doktor Katarina Jacobsson
och doktorand David Wästerfors från Lunds universitet välkomna.
Katarina Jacobsson: När vi för några år sedan började undersöka möjligheten
att studera mutor möttes vi av en ganska stor skepsis. Bland annat kontaktade
vi polismyndigheten i Malmö för att fråga om vi kunde få ta del av olika
anmälningar om mutbrott och bestickning. Då lät polisen oss snabbt förstå
att själva frågan var befängd. Mutbrott, sådant har vi inte i Sverige. En
liknande inställning hade några av våra universitetskolleger, som inte
alltför finkänsligt kallade vårt projekt för perifert.
Det är knappast någon överdrift att påstå att mutor och korruption är
ämnen som har fått ett uppsving i den offentliga debatten under senare
tid. Bakom ett sådant uppsving ligger inte bara de skandaler som medier
rapporterat om. Rättsväsendet har inrättat en riksenhet för utredningar
om korruptionsrelaterade brott. Folkligt missnöje manifesteras i
sammanslutningar som till exempel Föreningen mot orättvisor och maktmissbruk.
Även den här utfrågningen är ett sådant tecken i tiden.
Mutor och korruption är numera något som angår även Sverige. Under rubriken
mutor och moral har vi bedrivit flera studier vid sociologiska institutionen
vid Lunds universitet. Arbetet sker inom Kriminalvetenskapligt nätverk
med professor Malin Åkerström som övergripande projektledare. Vi har främst
intresserat oss för olika gruppers upplevelser av mutor såsom svenska
affärsmän verksamma i utlandet och biståndsarbetare aktiva i tredje världen.
Vi har talat med personer som i Sverige dömts för mutbrott och bestickning.
Poliser och åklagare som arbetar med den här typen av ärenden har vi
också talat med.
Vi ska inte uppehålla oss vid juridik. Det är inte riktigt vårt område.
I stället ska vi tala om allmänt vedertagna föreställningar om vad en
muta är. Folkliga föreställningar om mutor är bland annat relevanta
eftersom de ligger till grund för varför visst handlande gärna betraktas
som undantag eller icke-korrupt beteende. De säger något om vilka
omständigheter och situationer som kan tänkas ursäkta eller rent av rättfärdiga
juridiskt tvivelaktiga handlingar. Allmänt vedertagna föreställningar om
mutor är också relevanta eftersom de utgör stoff för anklagelser om
korruption. För att kunna urskilja mutor måste man veta vad som räknas som
en muta.
Vad kännetecknar då föreställningen om mutor? Vad betraktas som en riktig
muta? Mutor anses för det första vara hemliga eller åtminstone diskreta
och ljusskygga. En muta förväntas överräckas i skymundan eller under bordet.
Öppna transaktioner kan därför undgå att betecknas som korrupta av den
anledningen att de är just öppna.
I ett rättsfall var till exempel de inblandade införstådda med att en
viss provision var tvivelaktig. Men eftersom den fakturerades på vanligt
sätt och bokfördes i vanlig ordning, det vill säga öppet, ansåg man att
det omöjligen kunde handla om mutbrott.
En annan intervjuperson som dömts för bestickning efter att han öppet
sänt en gåva till en statlig tjänsteman uttryckte sig så här: Jag sade
till polisen som förhörde mig att om jag hade haft en tanke på bestickning,
om jag hade velat få ikull någon vid den här myndigheten, hade jag inte
gjort så här. Då hade jag gett henne 50 000 kr under bordet. Den gåva som
han själv gav var bara en bråkdel av dessa 50 000 kr.
Det leder oss in på en andra sådan föreställning. Mutor förväntas bestå
av någonting värdefullt. En sådan uppfattning delas inte bara av personer
som har dömts för bestickning. En åklagare som jag talade med betraktar
mutbrottet som ett av de viktigaste brotten att bekämpa. Men hon suckade
lite uppgivet över att de ärenden som går till rättslig prövning mest är
skitsaker. Ett sådant resonemang underförstår att det faktiskt förekommer
mutbrott av annan dignitet än dem åklagaren själv får på sitt bord.
Mutan av det lilla formatet tas som belägg för att det finns en mer
omfattande korruption. På samma sätt resonerar några svenska affärsmän som
är verksamma i Öst- och Centraleuropa. Berättelser om hur man med några
sedlar lyckats köpa sig ur en polis- eller tullkontroll kan anföras som
bevis på en mer genomgripande korruption. Det är som upplagt för fiffel
och båg, säger en affärsman efter att han har berättat om mutors gångbarhet
i vardagslivet i Tjeckien. Även rykten om mutor i stor skala har en sådan
funktion. De gör att affärsmännens egna betalningar bleknar i betydelse.

Mutor anses för det tredje generera favörer. I det idealtypiska mutfallet
är mutan nämligen villkorad. Man ska lätt kunna urskilja vad såväl mutan
om favören består av. Sådana fall kan till exempel handla om att man åker
fast i en hastighetskontroll. Då mutar jag mig ur en besvärlig situation.
Men det kan också handla om säljarens möte med en inköpare eller klientens
möte med en myndighetsperson. Här mutar jag mig in eller till något
eftersträvansvärt. Det handlar om en order, ett avtal, ett tillstånd eller
liknande. Mutan antas alltså leda till en fördel för givaren. Om jag ger
dig X får jag Y av dig. Frånvaron av tydliga favörer leder oss bort från
människors vardagliga uppfattningar om vad mutor är.
För det fjärde antas mutor ingå i en bestämd handlingssekvens, först gåva
och sedan gentjänst. En omvänd sekvens, det vill säga gåvor som ges efter
att en tjänst har utförts, kan knappast betraktas som mutor i denna
vardagliga föreställning. Sådana gåvor antas i stället mer vara uttryck för
tacksamhet än för korruption. Det som juridiskt skulle kunna klassificeras
som mutor kan därmed rättfärdigas med att gåvan överlämnades först efter
avslutat uppdrag och att den därför inte kan utöva påverkan.
För det femte antas mutor inte finnas i vår omedelbara närhet. De finns
i stället någon annanstans. Det är mer sannolikt att gåvor och tjänster
som förekommer på annat ställe eller i en annan kultur definieras som
korrupta än gåvor och tjänster i ens närhet. På håll kan ett agerande
beskrivas som korrupt och förklaras som kultur. Som regel avser vi då
andras kultur och inte vår egen. Man skulle alltså kunna säga att mutor
definieras av att de sällan finns i ens närhet. Men om så nu ändå skulle
vara fallet används i stället andra ord för företeelsen.
En av våra intervjuade affärsmän som betalat ut mutor under sitt utlandsarbete
fick frågan om hur man bokför sådana utgifter. Han svarade: Provision
heter det i Sverige. Det är tillåtet här. Skulle det inte vara det får
man hitta på något annat sätt.
Dessa fem ingredienser ingår i en kulturell föreställning om vad som ska
uppfattas som en riktig muta. Mutor är hemliga, de är värdefulla, de
genererar favörer, de ingår i en bestämd handlingssekvens och mutor finns
först och främst på distans.
Som jag påpekade inledningsvis är det ingredienser som på olika sätt kan
komma till användning. Aktörer kan ursäkta eller rättfärdiga ett visst
agerande genom att sätta det i konstrast till vad som är en riktig muta.
Det man själv har gjort eller tänker göra framstår då som relativt
klanderfritt.
Rättfärdigande förklaringar behöver inte bara vara så kallade
efterkonstruktioner.
Forskare som har studerat hur ekonomiska brottslingar som begår brott
hävdar att sådana förklaringar måste vara tillgängliga från början. Då
finns möjligheten att begå brottet med den hederliga självbilden i behåll.

Det finns med andra ord en poäng med att uppmärksamma folkliga definitioner
om man vill bekämpa mutor och korruption. Det är nämligen ur sådana
definitioner som olika aktörer kan hämta motiv till korrupt agerande.
David Wästerfors: Jag tar vid där Katarina slutade. Folkliga definitioner
kan också ha en mer allmän betydelse. De kan ingå i en syn på samhället.

När vi började vår forskning om mutor var, som vi nämnde inledningsvis,
frågan klart nedtonad i den offentliga debatten. Svenska mutor fanns inte.
Den senaste tidens skandaler, där väl Systembolaget tilldragit sig störst
intresse, har gjort att situationen ser annorlunda ut. Även om det är
svårt att sia om framtiden kan man ställa sig frågan om bilden av det
korruptionsfria Sverige håller på att ändras. Kommer anklagelser om mutor
att på ett mer självklart sätt ingå i den svenska självbilden?
Oavsett hur man besvarar en sådan fråga finns det anledning att ta ett
steg tillbaka och även studera själva anklagelserna eller misstankarna i
sig. Vad händer när allmänhetens och rättsapparatens uppmärksamhet riktas
just mot korruption?
För det första finns risken att vissa mutor undkommer rättsapparatens och
allmänhetens korruptionsjakt. Bilden av hur en muta böra vara, som Katarina
redogjorde för, kan göra att andra inte lika tydliga gärningar faller
utanför vår blick och inte klassificeras som korrupta. Man vill ha stora
och tydliga skandaler snarare än små och diffusa. Om man studerar svenska
rättsfall visar det sig att de vanligaste mutor som lagförs är relativt
odramatiska. Det är långt ifrån den typiska "riktiga" muta man lätt
föreställer sig.
För det andra finns den omvända möjligheten att alltfler ageranden dras
in under definitionen korrupt, åtminstone ur allmänhetens synvinkel. Den
som en gång har börjat betrakta samhällslivet med en blick för mutor kan
se mutor överallt. Å ena sidan kan det uppstå en underförstådd tolerans
för vissa mutor, de som inte överensstämmer med den "riktiga" storskaliga
mutaffären. Å andra sidan kan en allmän syn spridas som liknar vissa
europeiska opinioner. Eliten är alltid korrupt. De där uppe är alltid
ohederliga.
I båda dessa tänkbara strömningar finns argument för att begå brott i
företaget, organisationen, branschen eller hos den enskilde. Mutor har
blivit en del av kulturen. Det gäller att gilla läget. Eller: Det vi
sysslar med är ingenting jämfört med de stora herrarna.
Det är inte givet att ökad uppmärksamhet av mutor och korruption i ett
visst samhälle måste leda till en minskning av antalet brott. Kampen mot
korruption rymmer i själva verket åtskilliga motsägelser och ironier även
på ett mer praktiskt plan. En studie av stadsadministrationen i New York
visar till exempel att ökad kontroll av en byråkrati kan leda till fler
snarare än färre möjligheter till korruption.
Stegrad korruptionskontroll kan skapa en miljö präglad av övervakning och
misstänksamhet. Det kan skärpa tjänstemännens motstånd mot kontrollen och
befrämja deras avvikelser från byråkratiska ideal. Frånvaron av ett tydligt
sätt att mäta och definiera korruption gör att en antikorruptionskampanj
lätt blir kontraproduktiv, menar författarna till studien.
När ett samhälles uppmärksamhet riktas mot korruption finns risk för både
en viss selektion och en viss häxjakt. Den juridiska lösningen på problemet
är väl i regel att arbeta fram än mer detaljerade kriterier för vad som
är en muta och vad som inte är det eller åtminstone påminna om de kriterier
som finns.
Redan nu kan det emellertid vara svårt att som lekman förstå alla juridiska
gränsdragningar för mutor. En annan och kanske mer konstruktiv lösning är
då att påminna om vilket värde mutorna kränker, alltså själva grunden
till brottet. För att ställa en till synes dum fråga: Varför är mutor
fel? Vad ska vi ha själva brottet till?
En amerikansk historiker och domare, John T. Noonan, framhåller det kanske
mest grundläggande svaret på den frågan i sin studie av mutors historia.
Det värde som mutorna kränker är ett särskilt ideal om opartiskhet eller
rättvisa beslut. Västvärldens antikorruptiva etik bygger på detta ideal.
Den som ska fatta ett beslut eller göra en bedömning - en domare, tjänsteman,
politiker, handläggare, inköpare och så vidare - förväntas inte favorisera
någon. Han eller hon bör inte låta sig korrumperas.
Kritiken mot mutor måste naturligtvis inte stödja sig på detta ideal. Den
kan vara mycket mer vardaglig än så. Svenska affärsmän som jobbar i Öst-
och Centraleuropa som jag har talat med anser sig ibland föranledda att
förklara varför de inte mutar. De kan till exempel säga: Vi har en policy
att inte göra så. Eller: På sikt kommer korruptionen ändå att försvinna.
Man kan anföra det anseende man vinner på att avstå trots att man på
kort sikt kan förlora affärer.
Kanske bör man ägna sådana förklaringar mer uppmärksamhet än vad man i
förstone tänker sig. Lika gärna som man kan kritisera ursäkter och
rättfärdiganden av mutor och korruption, alltså de folkliga ursäkter och
rättfärdiganden som finns tillgängliga, kan man försöka förstärka de
folkliga förklaringarna till att avstå från mutor och korruption. Man kan
försöka förstärka aktörers skäl till att inte agera korrupt.
Ett sådant skäl finns också i det värde som mutorna kränker. Att avstå
från mutor är intimt förknippat med framväxten av idén om den västerländske
byråkraten, beslutsfattaren som bara ser till saken och aldrig till den
inblandade personen. Hur ouppnåeligt det idealet än är i praktiken - om
det vittnar otaliga samhällsvetenskapliga undersökningar - finns kanske
här ett mer pålitligt rättesnöre än specificeringar i termer av juridik.

Den som vill bekämpa korruption måste alltså inte enbart försöka identifiera
mutor. Han eller hon kan med fördel också försöka identifiera och försvara
de situationer och positioner i ett samhälle där man förväntar sig frånvaron
av mutor och korruption, alltså där man förväntar sig rättvisa och
opartiskhet.
Ordföranden: Vi tackar för det. Då vet vi lite om vad man kan förändra
och lite om föreställningarna. Nu vill vi verkligen veta vem det är som
begår dessa typer av ekobrott. Jag lämnar ordet till Tage Alalehto från
Umeå universitet. Varsågod.
Tage Alalehto: När jag satt och lyssnade på de två första föredragen
funderade jag så här: Har jag kommit till rätt ställe månntro? Jag har
inte så mycket att berätta om mutor och korruption. Men det är klart att
ekobrott omfattar ganska mycket korruption som sådant. Jag hoppas att jag
kan bidra någonting i frågan.
Jag har studerat ekobrottslingar. Dit hör förutom alla dessa skattebrottslingar
också förskingrare, bedragare, svindlare, kartelldrivare och även bestickare
och mutade. Det är en brokig samling som jag har hittat i vårt svenska
samhälle, det må jag säga.
Vem begår ekobrott? När jag tittat på rubriken har det slagit mig: Är det
meningen att jag ska sitta och peka ut människor här? Det är onekligen en
ganska tuff uppgift för min del. Möjligtvis kan jag klara av dem som blivit
dömda för ekobrott. Men det kan i och för sig vem som helst göra. Det
tänker jag inte göra.
Jag börjar med det jag egentligen ska hålla föredraget om. Jag har studerat
ekonomisk brottslighet sedan 1994. I svensk forskningsagenda är jag lite
av en av veteranerna på området av dem som i dag håller på med frågan.
Jag har gjort ett antal studier på området och har haft en hel del kontakter
med forskare både nationellt och internationellt och utbytt både tankar
och erfarenheter. Jag har fått en bild av hur ekobrottsligheten ser ut
här i Sverige, i Norden och även i Europa.
Det började egentligen med att jag våren 1994 blev uppringd av en kollega
till mig från Stockholms universitet som hade varit föredragshållare på
en konferens för arbetarrörelsen där bland annat Hotell- och restaurangfacket
var med. Hur det nu var hade han i något sammanhang frågat företrädarna
för det om de inte var intresserade av att göra en studie av ekonomisk
brottslighet. Det visade sig vara en fullträff mellan akademin och den
svenska verkligheten. Det är någonting som sällan sker. De var oerhört
angelägna att man skulle göra en sådan studie.
De ville ha en sociologisk studie. Jag var sociolog och han var historiker,
och han ringde mig. Jag höll på med någonting helt annat inom ett annat
forskningsfält. Jag tyckte att det var en så vansinnig idé att jag helt
enkelt bara måste tacka ja till den.
I och med detta satte vi i gång vårt samarbete. Vi utförde en pilotstudie
av datainsamlingstekniker och en studie av Stockholms krögarvärld som
presenterades år 1996. Det var absolut ingen stor studie. Det var bara 20
krögare som vi intervjuade.
Vad som förvånade oss då och som kanske har blivit en eftersläpning här
i dag var det stora massmediala intresse som då dök upp. Vi förstod att
det var en stor fråga. Det var helt enkelt en fråga på tapeten.
Vi skrev ihop en ansökan för att göra en större studie på två år. Vi skulle
återigen intervjua krögare i Stockholm, i det här fallet 60 stycken. Vi
skulle komplettera med 40 krögare från Malmö och krögare från Göteborg.
Den
studien gjordes. Precis som Katarina var inne på var vi sociologer. Vi
tittade helt enkelt på vilken typ av branschkultur som fanns närvarande
och hur man resonerade kring normsättning, det vill säga vad man bör göra
och vad man inte bör göra. Vi diskuterade kring olika typer av sociala
värderingsstrukturer som fanns, vad som var rätt och vad som var fel.
Det som då slog oss var den nästan gemensamma uppfattning som fanns, att
om man som krögare inte försökte ta bort en del av pengarna i sin verksamhet,
åtminstone av de skattemässiga pengarna, för att klara verksamheten blev
man mer eller mindre betraktad som en idiot.
Det var en häpnadsväckande insikt. Det fanns helt enkelt befryndad en
värderingsstruktur och kultur att det var så fullt legitimt att om man
inte gjorde det var man verkligen en avvikare.
Även detta fick ett stort massmedialt uppslag. Vi gick vidare. Det gjorde
vi i så måtto att jag gick vidare med forskningsfrågan och inte med den
politiska frågan. Här hade vi upptäckt en brottskultur som är utbredd
inom krogvärlden. Vi kunde genom studier av andra branscher - det kunde
gälla byggbranschen, frisörverksamheten, måleri och även oljebranschen
och sådant - finna uttryck för att hela kulturen i de olika branscherna
präglades av en stark legitim kriminalitet.
Man kallar det i kriminologin för kriminologenisk struktur eller
kriminologenisk kultur. Det var någonting som jag tog fasta på. Jag resonerade
så här. Sociologerna har bidragit med kunskap om att människor under vissa
organisatoriska omständigheter, i en viss typ av affärsmiljö och med vissa
samhällspolitiska strukturer kommer att se ekobrott som en fullt legitim
handling.
Vad jag då noterade var att även om de flesta krögare, de flesta frisörer,
de flesta byggare och så vidare utförde ekobrott så utförde inte alla
ekobrott. Det var en fråga som jag tog med mig. Det var något som vi kallar
för en anomali inom forskningen. Man kunde förklara brottskulturen, men
man kunde inte förklara dem som avvek från denna kultur.
Då kommer vi fram till frågan: Vem begår ekobrott? Jag kunde inte finna
något annat skäl än att det måste finnas en individuell särskillnad. Det
måste helt enkelt hänga på individernas särroll, karaktärer eller till
och med personlighetsdrag. Det är skälet till att vi får en sådan skillnad.

Jag läste in mig på området. Det fanns en kolossal forskningsagenda om
detta i USA, Kanada och delvis i Mellaneuropa. För svensk och nordisk del
var den totalt frånvarande. Det var märkligt, men den var totalt frånvarande.

Jag konstaterade att det fanns ett antal gängse modeller som verkligen
var i svang. Jag ville inte vara kontroversiell utan tänkte: Jag köper
helt enkelt det som är mest giltigt i dag. Det visade sig vara en modell
som kallades för Big Five, de fem stora.
De fem stora omfattar personlighetsdrag av extroverthet, hjälpsamhet,
inbilskhet, neurotiskhet och intellektualitet. De har sina motsatser i så
måtto att det finns positiv extrovert, negativ extrovert, hjälpsam,
icke-hjälpsam, inbilsk, icke-inbilsk, ja, ni förstår principen.
Den fanns en checklista för hur man bestämde vad var och en av de personer
som var med i undersökningen kunde karakteriseras som. Den checklistan är
ganska betydande. Jag ska inte uppge den här. Den finns presenterad i en
forskningsrapport i ämnet för den som är intresserad.
Jag tänkte så här: Jag vill inte ha några besvärliga frågor om att jag
inte har kollat upp sociala bakgrundsvariabler, det vill säga att jag
inte har kollat upp könsvärderingar, utbildningsbakgrund och den etniska
tillhörigheten. Av det skälet kom jag att välja att göra ett urval som
utgjorde ett slags tvärsnitt av tre branscher som jag valde ut.
De branscher som jag valde ut hade tre kriterier. För det första ville
jag ha en bransch som var känd för att vara helt ekobrottsbefryndad. Det
var en hel del i byggbranschen. Det var framför allt hantverkeriet och
underleverantörerna i byggbranschen. Det blev naturligtvis också de stora
byggföretagen som involverades i studien. Det var den enda sidan. Det var
motpolen. Det var de grova ekobrottslingarna som fanns där. Jag tog det
från Branschsaneringsutredningen från 1997.
Mot detta ställde jag en bransch som över huvud taget inte i nordisk eller
internationell litteratur var känd som en bransch för ekobrottslighet.
Jag valde verkstadsbranschen för att få en motpol till byggbranschen. Jag
ville se om det verkligen fanns en skillnad. Jag hade ingen illusion om
att det inte förekom ekobrottslighet i verkstadsbranschen. Men jag trodde
i varje fall att det skulle förekomma lite mindre.
Som ett slags media mellan dessa två branscher valde jag en bransch som
poppade upp starkt under slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet,
musikbranschen. Det var den produktion inom popindustrin som slog igenom.
Det var en stark tillväxtsida i den branschen som jag var intresserad av.
Amerikanska forskare hade visat att just i branscher som växer under
mycket kort tid och har en hög tillväxt förekommer speciellt diffusa
spelregler för hur man hanterar affärer.
Sagt och gjort. Jag tog dessa tre branscher med tre olika karaktärer som
var tjänstearbetsrelaterade. Jag valde ut fem platser. Örnsköldsvik,
Östersund, Stockholm, Göteborg och inre delarna av Småland, det vill säga
det religiösa lutheranska bältet kring Virserum, Gnosjö och så vidare.
Jag ville verkligen ha olika typ av miljöer för att kunna relatera till
om personlighetsdrag hade någon betydelse.
Jag anställde fem intervjuare. De fick till uppgift att utföra 25 intervjuer
var på var sin plats. Det gjorde de naturligtvis. Jag sammanställde detta
och körde det i ett dataprogram. Jag är lite okonventionell här. Jag är
inte en klassisk kriminolog som går på dömda eller häktade personer. Vi
vet från kriminalregistret och kriminalstatistiken att skillnaden mellan
den faktiska brotts-utveckligen och den observerade brottsutvecklingen
kan vara oerhört betydande. Vi vet definitivt när det gäller ekobrott att
den är väldigt betydande.
Jag visste från mina restaurangstudier att flertalet av de krögare som
intervjuades aldrig hade uppdagats som ekobrottslingar, men de bedrev
uppenbart ekobrottslig verksamhet. Därför ville jag intervjua människor
som i huvudsak inte var dömda. Nu kom det en och annan med ändå, men det
är ganska viktigt.
Vi ville helt enkelt ha en trovärdig bild av vad som förekom kulturellt
och vad som kunde ligga där utan att vi visste att de här människorna var
stämplade på grund av en dom i ekobrottsaffärer.
Jag fann, inte helt förvånande - det brukar aldrig vara speciellt förvånande
- ett mönster, och det handlade återigen om frågan "Vem begår ekobrott?"
Nu får ni känna igen er här. Det var framför allt tre personlighetsdrag
som var framträdande.
Det var för det första de positivt extroverta. En sådan person karakteriseras
som social, pratsam och tillvänd. I vissa sammanhang kan man till och med
säga att han är socialt kompetent. Han är väldigt tillmötesgående, men
han är samtidigt också en egenkär person. Han har också ett mörkt drag i
form av att han är manipulerande. Han kan manipulera andra genom sitt
smile, så att säga. Vi känner igen den här typen i försäljningsverksamheter.
Jag har stött på honom ganska många gånger. Jag kan se bilden framför
mig. Det var den ena.
Den andra var den icke hjälpsamma. Det är en person som är klandrande,
föraktande, bufflig och nästan aggressiv i sitt agerande gentemot andra,
som ser ned på andra hela tiden och är oerhört egoistisk. Han bryr sig
egentligen inte om någon annan - han bryr sig bara om sig själv. Även den
här typen av personlighetsdrag har jag stött på, och jag kan egentligen
se bilden av den också framför mig.
Den tredje personlighetstypen var den neurotiska affärsmannen. Det är en
liten stackare, kan man säga. Det är en person som velar som åsnan mellan
två hötappar. Han vet inte riktigt vad han ska göra för att göra rätt.
Han vet att lagen säger en sak, men kunderna säger någonting annat, och
han vill vara dem till lags. Han kan bli förbaskad på just att han är dem
till lags, men han har ingen inre spärr som säger att det är fel. Han är
dem till lags, och så klandrar han sig själv efteråt: Hur kunde han vara
så här dum? Men begången handling är begången handling, så är det ju.
Det var de tre personlighetsdrag som jag fann som var oerhört framträdande
i mitt undersökningsmaterial.
Jag gjorde dock en liten annan sak också i förhållande till den internationella
forskningen. Jag kunde finna att den internationella forskningen visade
- framför allt den amerikanska forskningen på området - att de här
personlighetsdragen också fanns i USA. Jag var inte fel ute ur den aspekten.
I och för sig kan man säga att det kanske var lite ointressant då,
eftersom jag inte kom med någonting nytt på det sättet, men det nya i min
forskning här var att jag också samtidigt hade studerat vad som präglar
den laglige affärsmannen, vilket inte är vanligt i kronologi här. Någonting
positivt måste man ju ha att berätta också, eller hur? Man kan inte bara
prata om en massa problem.
Då visade sig den inbilske. Det är alltså den strävsamme, punktlige,
ordningssamme, lite lågmälda. Det är samtidigt på något sätt en social
person, men han tar inte ut svängarna så där kolossalt mycket. Han är
lite lagom, överlag. Som svenskar kan vi känna igen oss i det här. Jag
fann att Åke Daun, professor i etnologi, hade studerat fenomenet svensk
mentalitet och funnit att det typiska personlighetsdrag som fanns i Sverige
var just den inbilske. Det vittnar ju om något positivt här.
Det andra lagliga personlighetsdraget som jag fann var den hjälpsamme.
Det är en person som är altruistisk. Han är demokratisk. Han är öppenhjärtig.
Han vill verkligen hjälpa. Men han har samtidigt ett slags moralisk
riktningsgivare inom sig som säger vad som är rätt och vad som är fel. Det
faller nog tillbaka på att han är solidarisk och demokratisk. Han vill
hjälpa, men det finns en gräns för hjälpen som inte kan överskridas, som
hos den neurotiska.
Det var de fem personlighetsdrag som var framträdande. Nu fanns det i och
för sig till exempel också den negativt extroverte, som är en bitter,
avundsam och lite tystlåten personlighet, men jag fick inte tillräckligt
stöd för den. Det var ett för litet bastal för undersökningen. Det var ju
trots allt inte mer än 125 intervjuer. Även det är ju ganska mycket, i
och för sig.
På den lagliga sidan fanns också den känslomässigt stabile. Det är en
person som är nästan lite rigid. Han är rättfram, han säger vad som gäller,
och han kan uppträda lite buffligt men är ingen buffel utan bara rakt av
ärlig. Han vet definitivt var gränserna går mellan vad som är fel och vad
som är rätt.
För att kolla upp trovärdigheten i de här resultaten gjorde jag så här.
För varje person som kom - alltså 125 personer - spaltade jag upp karaktärer,
kriterier, som visade att den här personen tyckte si eller så eller gjorde
si eller så, och det blev en lista på ungefär 25-30 karaktärer för varje
person.
Egentligen är inte vi människor som individer fångade i ett personlighetsdrag.
Det är väldigt få av oss som är det. I regel har vi ett dominerande
personlighetsdrag, och så har vi ett personlighetsdrag som ligger och släpar
lite efteråt. Vi kan ha två, vi kan ha tre, och vi kan kanske ha fyra,
men där går nog gränsen. Men de är oftast rangordnade på ett sätt. Det
fann jag också att de var.
De individer som hade rena personlighetsdrag uppvisade den bild jag kommit
fram till. Jag körde materialet en gång till och tog då personer som inte
hade rena personlighetsdrag, utan lite mixade; som vägde över mot ett
illegalt drag så att de var till exempel mer positivt extroverta än
hjälpsamma eller mer inbilska än neurotiska. Ni förstår kanske principen.
Även där fann jag samma typ av stöd för resonemanget. Det var fortfarande
så att det var de positivt extroverta, de icke hjälpsamma och de neurotiska
som hela tiden tenderade att vara illegala och de inbilska och de hjälpsamma
åt det andra hållet. Jag tog också upp den lilla grupp som fanns som var
totalt mixade, där det alltså inte fanns någon möjlighet att kunna bestämma
om de tillhörde den ena eller andra typen, utan de hade delade
personlighetsdrag.
De blev faktiskt, hör och häpna, precis nollställda. Dragen drog åt olika
håll, precis som mönstret sade.
Så då trodde jag mig helt enkelt ha funnit en validitet eller en trovärdighet
i mina data. Eftersom den också stämde ganska väl med den internationella
forskningen kan man väl säga att det nog är ganska styrkt i sak, helt
enkelt, att vi nu vet vem som begår ekobrott. Men det är svårt att peka
ut dem.
Ordföranden: Det kanske man ska vara glad för - flera av oss kan nog
känna igen oss i de personlighetskaraktärer du beskrev! Men det krävs ju
något mer för att kunna konstatera att ett brott är begånget. Vi tackar
så mycket!
Vi går då vidare till nästa punkt, och jag välkomnar Lars Korsell från
BRÅ, som ska tala om att förebyga ekobrott.
Jur.dr. Lars Korsell, Brottsförebyggande rådet: Inför denna svåra uppgift,
det vill säga att besvara frågan hur man förebygger brotten, känner jag
mig faktiskt, för att använda Tages terminologi, som den neurotiske
förebyggaren.
Man kan ju ta död på ett anförande om att förebygga ekobrott genom att
ställa frågan: Vad menar vi med ekobrott, och vad menar vi med att förebygga?
Men jag vill bara gå in på begreppet förebygga.
Många av er som sitter här tänker i straffrättsliga termer. Det är straffet
som förebygger. Det förebygger för den som har begått brottet genom att
man får en näpst, och det förebygger också för andra genom en varning.
Men nackdelen är ju ändå att det här förutsätter att ett brott har begåtts.
Straffet förebygger förhoppningsvis framtida brott, men det som vi helst
vill åstadkomma är ju att förebygga innan brottet begåtts, och det är det
jag ska tala lite om: Hur ska man göra för att förebygga brott?
Man brukar gå till väga på två sätt. Antingen försöker man påverka människors
benägenhet att begå brott, eller så försöker man påverka brottsalstrande
situationer - det är två vägar man kan gå. Att påverka människors benägenhet
att begå brott är ingen lätt uppgift. Det handlar ju faktiskt om egenskaper
som många förvärvar i tidiga år, och de förebyggande åtgärderna handlar
om föräldraskap, skola och sådana ting. Ni som sitter i riksdagen har
ändå förhållandevis goda möjligheter att påverka sådana faktorer. Nackdelen
är dock att åtgärderna ju är väldigt långsiktiga.
Något som är lättare att påverka är de situationer då brotten begås. Där
är vi betydligt fler som kan göra en förebyggande insats. Så gör man när
det gäller traditionell brottslighet. Om man sätter galler för fönstren
så försvårar man ju för den som vill begå brott, och förhoppningsvis leder
det till att brott inte begås. Man kan egentligen göra på samma sätt för
att förebygga ekonomisk brottslighet, fast inte riktigt med galler för
fönstren, utan med andra metoder som påverkar de situationer då brotten
begås. Det gäller alltså att försöka befinna sig i de situationer då
brotten begås och sätta in åtgärderna i dessa situationer.
Några som inte befinner sig i sådana situationer är poliserna, exempelvis,
som ju många ser som viktiga brottsförebyggare. De befinner sig minsann
inte alls där ekobrotten begås. Jag tänker då till exempel på styrelserum,
i affärslokaler och liknande. Där finns det minsann inga poliser. Vilka
är det som finns där i stället, kan man fråga sig. Jo, det är ju inte
minst personer inom näringslivet. Inom näringslivet finns det många
människor som har funktioner som egentligen har en brottsförebyggande uppgift
och som kan ta en större förebyggande uppgift. Jag tänker på till exempel
revisorer, kvalitetsgranskare och olika typer av övervakningsfunktioner
i företagen. Om man vill ha det riktigt avancerat finns det ju faktiskt
företag som har direkt brottsförebyggande aktörer inne i företagen dit
man till exempel kan rapportera oegentligheter. Man kan ha någon i en hög
position dit man rapporterar misstänkta fall av korruption inom verksamheten.
Det är ju sådant som finns i andra länder. I Sverige har vi en ganska
liten diskussion på den punkten, tycker jag.
Vi har också hört Institutet mot mutor, denna mycket gamla och förnämliga
institution, som har en viktig funktion i att påverka inte minst företrädare
inom näringslivet när det gäller att visa vad som är mutor och vad som
inte är mutor och försöka göra klart var skillnaden går.
En viktig uppgift har också alla de gränssnitt som ett företag hela tiden
möter, det vill säga kunder, leverantörer, kreditgivare och liknande. De
har också en viktig förebyggande funktion. Det är något som man egentligen
skulle kunna utnyttja mycket mer. I traditionell brottslighet möts inte
aktörerna, därför att brotten så att säga begås av en tjuv om natten. Men
ekonomisk brottslighet sker i illegal verksamhet som möter regelsystem
och möter många aktörer, och där fungerar aktörerna som kontrollanter.
Att brotten sker invävt i legala verksamheter gör ju också att de är svåra
att upptäcka. Samtidigt som ekobrott är besvärliga att upptäcka på grund
av att de sker i lagliga verksamheter finns det också goda förutsättningar
att förebygga ekobrotten just för att de möter regelverk och olika aktörer.
Man kan alltså vända nackdelen till en fördel.
Just det här att brotten sker i lagliga verksamheter och gentemot ett
egentligen väldigt omfattande regelsystem om skatterätt, miljörätt,
förvaltningsrätt, aktiebolagsrätt och vad ni vill gör ju också att man kan
urskilja några ytterligare väldigt viktiga brottsförebyggande aktörer,
förutom dem som finns inom företagen och dem som företagen möter i sin
dagliga verksamhet, och det är ju faktiskt ni som sitter i riksdagen och
inte minst regeringen. Jag skulle vilja säga att regering och riksdag
faktiskt är bland de allra viktigaste brottsförebyggande aktörerna vad
gäller ekonomisk brottslighet. Då ställer ni er naturligtvis frågan: Varför
då? Regering och riksdag finns ju knappast i de situationer då brott begås,
som jag talat om är så viktigt. Nej, det är alldeles riktigt, men det
gör lagarna. Det är lagstiftningen som utnyttjas och missbrukas för brott
och som underlättar brott. Det är lagstiftningen som man kan arbeta med
för att försvåra, öka riskerna och stimulera ett laglydigt beteende.
Jag kan ta två exempel som är aktuella just nu i medierna.
För att få bedriva näringsverksamhet ska man ha F-skattsedel, och det
ställs då vissa krav för att man ska få F-skattsedel. Det görs nu gällande
att det finns risk för att många som egentligen inte är företagare kommer
till Sverige för att etablera sig här, egentligen som löntagare, men också
då utnyttjar det svenska F-skattesystemet. Låt oss säga att den här bilden
är riktig och att man vill göra något åt det. Då är naturligtvis systemet
med F-skattsedel en brottsförebyggande metod genom att man då kan skärpa
kraven för att få F-skattsedel.
Ett annat exempel är det omfattande fusket i byggsektorn, som i dag
kombineras med en ganska stor arbetslöshet i byggsektorn. Det talas i dag
om att återinföra ROT-avdraget. ROT-avdraget stimulerar ju ett laglydigt
beteende, därför att den som vill ha skattereduktion på grund av reparationer
i bostäder måste också kunna visa upp en faktura. Visar man upp en faktura
så finns det ju alltid en risk för upptäckt och att man gör revision.
Så här skulle vi kunna fortsätta i dagar och diskutera hur andra regler
än de straffrättsliga har förebyggande funktioner. Därför har regering
och riksdag väldigt stora möjligheter, möjligheter som man inte, tycker
jag, riktigt tar. Det finns ett stort utrymme för vad man kan göra.
Det finns ytterligare en viktig förebyggare, och det är alla tillsynsfunktioner
som finns i samhället. Då tänker jag på tillsynsmyndigheter av olika slag.
Men dessa fungerar ju inte i ett vakuum, och där skulle jag också vilja
säga att regering och riksdag har en väldigt viktig brottsförebyggande
funktion. Det man kan göra är att ställa krav på myndigheterna. Man ställer
krav på myndigheterna, exempelvis att de ska veta hur mycket fel och fusk
som finns i olika sektorer.
Låt mig ta ett konkret exempel från Riksförsäkringsverket. Inom
socialförsäkringssystemet betalar man ut miljardbelopp varje dag - det har man
gjort i decennier - utan att någon, alltså regering och riksdag, egentligen
har ställt krav på att Riksförsäkringsverket ska veta hur stort missbruket
är, var missbruket finns och vilka försäkringssystem som är kritiska.
Ingen har ställt dessa krav förrän för låt oss säga sju-åtta år sedan. Nu
är situationen helt annorlunda. Nu ålägger man Riksförsäkringsverket att
ta reda på mer hur det ser ut inom de egna systemen, och man arbetar också
mycket aktivt och seriöst med att förebygga fel, fusk och överutnyttjande.
Samhället sparar miljarder, vi förebygger brott och vi ökar legitimiteten
i regelsystemen - en alldeles utmärkt utveckling. Och det är i hög grad
regeringens och riksdagens förtjänst som ställer dessa krav på myndigheterna.
Detta skulle man kunna göra mycket mera.
När det gäller korruption har vi talat om de straffrättsliga reglerna
tidigare. Jag skulle vilja lyfta upp andra regelsystem som har stor
betydelse mot korruption. Jag tänker då på alla de här tråkiga och obetydliga
reglerna om offentlig upphandling, jäv, allmänna handlingar, diarieföring,
öppenhet, insyn, rutiner för cirkulation av upphandlare och många fler
exempel. Alla de här systemen som finns utgör ju en vaccination mot
korruption som man skulle kunna använda mer och också slå mera vakt om.
Något som jag har funderat lite på är det här: Jag använde nyss ordet
"vaccination", en medicinsk term. Varför försöker vi inte ta fram en FASS
mot korruption där vi försöker lista alla de antikorrupta metoder som ju
faktiskt finns och hur vi kan förbättra dem? Vi har naturligtvis en hel
del underlag redan.
Det talas nu om att polisen ska få ytterligare resurser, 3 miljarder kronor.
Mitt lilla förslag är: Varför inte också lägga lite pengar i riksdagens
utskott och inte minst Regeringskansliet på att bli bättre på att arbeta
mer strukturellt med lagstiftning - då tänker jag inte primärt på
straffrättslig lagstiftning - för att förebygga ekonomisk brottslighet och
också arbeta mer metodiskt med att göra konsekvensanalyser av vad ny
lagstiftning och lagstiftningsförändringar får för effekter? Om man skulle
lägga på ett sådant skikt tror jag att man skulle kunna komma en bra bit
mycket längre än vad vi gör i dag. De straffrättsliga systemen har ju
begränsningar, inte bara som jag sade inledningsvis genom att de trots
allt förutsätter att brott begås och att man måste bestraffa redan begångna
brott, utan också beträffande det stora problemet med ekonomisk brottslighet,
det vill säga att brotten är så svåra att upptäcka.
Om man tittar på till exempel mutbrott i Sverige - kanske inte just i
dagarna, men om vi tittar tillbaka ungefär tio år - så är det väldigt
mycket hemsamariter och liknande fall som utgör den lagförda
korruptionsbrottsligheten. Det beror ju inte bara på att brottsligheten är
särskilt
fokuserad kring hemsamariter och liknande, utan det beror ju naturligtvis
på våra begränsade system för att upptäcka brotten och att utreda och
lagföra dem. Därför är det så väldigt viktigt att arbeta med de förebyggande
metoderna parallellt med de straffrättsliga lösningarna, eftersom de biter
bredare på svårupptäckt brottslighet.
Ordföranden: Tack för det! Vi får återkomma med frågor till alla som har
hållit sina föredrag efter pausen.
Ordföranden: Jag tackar å utskottets vägnar så långt för en mycket intressant
början med föredrag om bakgrund, drivkrafter och möjligheter att förebygga.
Nu går vi över till en frågestund och diskussion. Jag hoppas att mina
kolleger i justitieutskottet har en del frågor till dem som har framträtt.
Efter en runda med utskottets ledamöter bjuder jag också in flera av de
myndighetspersoner som är här från Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten,
Riksåklagaren och andra och har lyssnat. Ni har från ert perspektiv som
myndigheter satta att bekämpa denna typ av brottslighet kanske frågor att
ställa med anledning av dessa intressanta forskningsinlägg.
Jeppe Johnsson (m): Jag har en mycket enkel fråga som jag ställer i första
hand till Lars Korsell. Du nämnde ROT-avdrag som ett sätt att komma åt
viss ekonomisk brottslighet. Det har också talats om RUT-avdrag. Finns
det fler? Man kanske inte kan ha frisörsavdrag, men finns det fler mekanismer
som man skulle kunna införa och som skulle minska intresset för att syssla
med svarta affärer?
Lars Korsell: Ja, det är klart att det gör. Du vill naturligtvis ha några
bra exempel från mig just nu. Jag funderar lite grann på exempel som har
diskuterats. Det har funnits ett förslag om skattereduktion för personliga
konsumenttjänster som går vidare än det så kallade RUT-avdraget, som gällde
hushållstjänster, städning i hem och så vidare. Förslaget gick ut på att
människor skulle kunna spara kvitton och liknande från andra typer av
tjänster - frisörstjänster och liknande. Det är alltså de typiska
kontantbranscherna. Det gäller små belopp och branscher där konsumenterna
inte är intresserade av kvitton. En sådan skattereduktion skulle ha
betydelse genom att konsumenterna börjar ställa krav på kvitton därför att
de kan använda dem för skattereduktion. En sådan idé finns alltså, men
jag tycker att den verkar rätt komplicerad. Det är en stor apparat.
Ett annat förslag, som är lite mer repressivt om man får säga så och som
stimulerar ett lagligt beteende är att man måste lämna kvitto i
kontantbranscherna. Där finns Italien som ett slags förebild.
Ragnwi Marcelind (kd): Min fråga tangerar det som Lars Korsell tog upp.
Han sade att ekobrotten måste bekämpas med ett omfattande regelverk och
att man måste arbeta med lagstiftning som försvårar. Jag tänker på vad
Tage Alalehto sade om att det finns en kultur av någon form av legitimerad
brottslighet bland ekobrotten därför att man tycker att regelverket är så
svårt och så hårt att man anser att det är omöjligt att genomföra
verksamheten utan att det blir denna brottslighet, som man då kallar för
legitimerad. Det blev lite svårt för mig att förstå hur man ska kunna
bekämpa ekobrotten genom att man möter ett ännu mer omfattande regelverk.
För mig borde vägen vara en förenkling, ett förtydligande och kanske ett
bättre skattesystem. Det skulle stimulera ett ärligt företagande. Jag
vill höra om du vill förtydliga det som du sade.
Jag pratade med Tage här i kaffepausen om hur undersökningen sedan utmynnade
när det gäller de fem olika orterna. Jag tror att det är fler än jag som
är intresserade av att höra det svar som du gav mig.
Lars Korsell: Tack för en bra fråga och kommentar. Du har alldeles rätt
i att det inte är fler regler som är lösningen, och regler är framför
allt inte alltid lösningen. Det kan vara precis tvärtom. Mitt budskap var
snarare att man bör arbeta mer strategiskt med reglerna.
När det gäller just kontantbranscherna så finns det idéer om att införa
enklare skattesystem där skatten bestäms på grund av andra parametrar än
bokföringen. Bokföringen är ju osäker i de här branscherna eftersom det
finns så många incitament att fuska med den. Därför finns det idéer om
att införa olika typer av schablonbeskattning i kontantbranscherna. Det
är en avsevärd förenkling. Jag tillhör dem som är lite skeptisk till idén.
Jag tror i och för sig att man möter nya problem, men om vi nu inte
krånglar till det hela utan ser detta som ett sätt att arbeta och tänka så
är det precis som du säger, det finns förenklingsidéer. Utöver
schablonbeskattning så finns det förslag om enklare skattesystem för de riktigt
små företagen - enmansföretagen. Bokföringsskyldigheten för dem skulle
kunna minska.
Utan att på något sätt ta ställning till hur man ska göra så tycker jag
att det som du och jag talar om nu är helt riktigt. Hur ska vi kunna
använda reglerna för att minska fel och fusk?
Ordföranden: Kan vi få svar också på frågan om de geografiska skillnaderna
i din forskning, Tage?
Tage Alalehto: Det var bra att den frågan togs upp. Man kan inte tala mer
än vad tungan hinner med på 20 minuter, och man hinner inte säga precis
allting som man ska säga.
Jag gjorde enkom en körning just på detta. Jag tänkte så här: Vi har de
positiva extroverta, vi har de icke hjälpsamma och vi har de neurotiska
fördelade över riket på de geografiska platserna. Men hör och häpna:
Alldeles oavsett den kulturella miljön, den religiösa miljön, den
kommunalpolitiska miljön, de ekonomiska förutsättningarna och hur man driver
affärer på de här orterna så visar det sig ändock att de här personlighetsdragen
- positiv, extrovert, icke hjälpsam och neurotisk - slog igenom på de fem
olika orterna. Det hade ingen betydelse om vi tittade på Virserum, Stockholm
eller Ö-vik. Ö-vik är för övrigt ett frireligiöst samhälle, djupt präglat
av detta. Tvärtom var den inbilske och den hjälpsamme lika väl framträdande
som vanliga affärsmän på de fem orterna. Någonting har man alltså funnit
där, men exakt vad det betyder är en annan sak.
Beatrice Ask (m): Jag har många frågor, men jag förstår att jag inte får
ställa allihop. Claes Beyer efterlyste bättre lagstiftning och, om jag
förstod det rätt, en tydligare definition av själva brotten.
Katarina Jacobsson gav en bild av hur folk ser på saken. Är den folkliga
uppfattningen om vad som är en muta en bra grund för att bättre definiera
i lagstiftning? Där fanns ju det här med sekvens, hur man handlar och så
vidare. Jag tycker att folk brukar vara rätt kloka. Det var den ena frågan.

Den andra frågan som jag gärna vill ha svar på gäller om huruvida mutor
och ekobrott är konjunkturbetingade. Ökar de vid ekonomiskt svåra tider
eller inte? Handlar det om upplevd fattigdom eller är det bara girighet
som ett personlighetsdrag?
Claes Beyer: Jag tycker att det var ett oerhört intressant föredrag som
Katarina höll. Det förhåller sig så att lagen i dag talar om muta eller
annan otillbörlig belöning. "Otillbörlig" har inte definierats någonstans.
Därför måste domstolen falla tillbaka på vad som rimligen upplevs som
otillbörligt. Då blir det faktiskt så att många av de parametrar som
Katarina nämnde ingår i bedömningen. Om man till exempel överlämnar någonting
till en person med huvudmannens godkännande och fullt öppet så leder det
oftast till straffrihet eller i varje fall mycket oftare till en lindrigare
bedömning. Vi vet att för till exempel de speciella regler som har utarbetats
rörande läkares deltagande i av läkemedelsföretagen ordnade kurser är ett
av de första kriterierna att erbjudandena inte får riktas till de
individuella läkarna utan till huvudmannen, det vill säga landstinget eller
någon annan. Öppenhet är ett viktigt kriterium.
Det är klart att beloppen också har en stor betydelse. Det har naturligtvis
också betydelse i den bedömning som följer vem det är som tar emot mutan.
När man ringer mig och frågar om det inte finns några beloppsgränser
säger jag: Med den lagstiftning som vi har kan det inte finnas några
beloppsgränser! En domare kan rimligen inte ta emot ens ett frimärke från
någon av parterna. Det är helt otänkbart. Uppriktigt sagt så tycker jag
att en person som är inköpare i Systembolaget, som har monopol på
distribution av allt vin och av sprit i Sverige, borde inse att han eller hon
inte kan ta emot någonting från någon leverantör. Det är en så känslig
situation. Men om en verkställande direktörs sekreterare får en stor blomma
som tack för insatser i någon transaktion borde det rimligen bedömas
betydligt lindrigar e.
Tjänstens inriktning är naturligtvis också viktig. Det överensstämmer
helt med den här uppfattningen. Det är också så att efterföljande betalningar,
som i och för sig är systematiskt sett straffbara som mutor, behandlas
rimligare. Det måste ju finnas någon vettig möjlighet att förutse en
påverkan nu eller i framtiden.
Det enda som man inte tar hänsyn till, och det tror jag inte heller att
man ska ta hänsyn till, är föreställningen att så gör alla andra. Så gör
alla andra är den vanligaste av alla ursäkter. Det är alltid någon annans
fel. Det tror jag inte att domstolen är imponerad av och ska inte vara
imponerad av heller. Men det är en vanlig sociologisk förekomst liksom
tanken att det är någon annans fel. Det upplevde man ju redan i skolan om
ett par handskar hade stulits i korridoren. Då spred sig omedelbart den
fasta övertygelsen som en löpeld att någon utifrån hade brutit sig in,
inte att någon på skolan hade tagit dem.
Tage Alalehto: Jag tänkte på den fråga som du ställde om ekobrott och
mutor är konjunkturbetingade. I den frågestudie som jag gjorde gick jag
igenom den internationella forskning som finns på området. Det finns en
mängd olika typer av teoretiska riktningar inom sociologin som styr här.
Den här frågan är speciellt intressant för marxistiska typer av teorier.
Det resultat som man finner här är att ekobrott generellt sett inte är
konjunkturbetingat över huvud taget. Det finns inget stöd för tanken att
ekobrott begås mer eller mindre i förhållande till lågkonjunkturer eller
högkonjunkturer. Det har ingenting med saken att göra.
Däremot kanske man kan tänka sig att insiderhandel och kursmanipulation
är mer intressant under starka tillväxtperioder och att skattebrott och
bokföringsbrott är mer relaterat till lågkonjunkturer. Men det finns
egentligen inte mycket stöd för den typen av tanke. Det generella är att
konjunkturen över huvud taget inte har någon betydelse.
Beatrice Ask (m): Det är säkert vederlagt. Men det som bekymrar mig är
den typ av mutor och korruption som är väldigt utbredd i till exempel
vissa öststater eller i vissa ekonomiskt svaga länder. Jag tror inte att
det har att göra med personlighetsdragen hos människor som bor där, utan
det måste ha med någonting annat att göra. Kan det vara bristen på
demokratisk tradition som gör att det verkar vara mer av detta där än vad
det är i en del andra västeuropeiska demokratier? Eller är det en myt som
jag lever med?
Tage Alalehto: Jag tror att det mer hänger ihop med det som man har funnit
inom statskunskapen. Det handlar helt enkelt om den politiska kulturen
och de politiska styrformerna. I min forskning kring parlamentariska
demokratier har inte den här frågan stor betydelse.
David Wästerfors: En kort kommentar när det gäller detta med
konjunkturkänsligheten
vad gäller korruption. Man kan ju skilja mellan faktisk korruption och
anklagelse om korruption. Det finns en konjunktur vad gäller anklagelse.
Det finns en italiensk kriminolog, Vincenzo Ruggiero, som har skrivit om
korruptionsanklagelsens samband med förbittring, alltså förbittring över
att man har blivit åsidosatt till exempel under en stor transformationsperiod
i ett samhälle. Där har vi Öst- och Centraleuropa som bra exempel. Under
den period då de här samhällena omvandlas kommer det upp starka anklagelser
om korruption därför att man känner sig åsidosatt i den starka
samhällsutvecklingen. Det kanske kan vara ett svar på frågan.
Susanne Eberstein (s): Jag vill återkomma till bristerna i lagstiftningen.
På olika listor kommer Sverige och Norden ganska högt upp när det gäller
att vara icke-korrumperade. Jag träffade en tjeckisk journalist häromdagen,
och han sade att de hade en mycket bra lagstiftning och en mycket hög
korruption.
Det är klart att vi ska ha en lagstiftning som är väldigt bra och hållbar,
men är det någonting annat med tanke på de saker som har hänt den senaste
tiden som vi borde, som man säger på datorspråk, uppgradera? Vi kanske
har tagit mycket för givet, att vi har ett öppet och bra samhälle och att
vi minsann inte har några problem. Finns det någonting som vi har glömt
att åtgärda de senaste åren och som vi borde åtgärda för att fortsätta
vara högt upp på listan? Jag ställer bara frågan rent allmänt.
Claes Beyer: Det var väldigt intressant att höra Katarina berätta om
reaktionerna när hon skulle börja forska, att alla säkert visste att vi
inte hade någon korruption i Sverige och att det därför inte var mycket
att forska om. Nu har väl locket blåst av i den meningen att vi har fått
upp ögonen för den korruption som förmodligen alltid har förekommit.
På näringslivets förtroendekonferens i går utbröt en diskussion om det är
så att korruptionen har tilltagit i Sverige på senare år eller om det
bara är så att vi har fått kunskap om den korruption som alltid har
förekommit. Det var inte någon som hade någon vetenskapligt belagd idé om
detta, men det var en del människor som sade: Vi har kanske en försvagad
kultur när det gäller det allmäninriktade och viljan att göra någonting
åt detta.
Jag tror att alla ni som arbetar politiskt upptäcker att det är svårare
och svårare att få människor som ni annars skulle vilja ha in i detta
arbete att jobba med det. Folk är mer koncentrerade på sin egen välfärd
än på det allmänna än vad man var tidigare.
Hela populärkulturen - Robinson togs som exempel - går ut på att satsa på
sig själv. Det talas om självförverkligande. Man tar för sig - nu är det
min tur, äntligen är det jag. Det är 15 år sedan jag var i USA och hörde
en sociolog, Hans Zetterbergs motsvarighet där, som sade att förr var det
me, men nu är det me now. Att den kulturen möjligen kan innebära att var
och en har en benägenhet att ta för sig mer än tidigare kan man tänka sig.
Det är en gissning.
Jag tror fortfarande att vi behöver en reformering av korruptionslagstiftningen
av flera skäl, bland annat av rättssäkerhetsskäl. Man måste ju i herrans
namn veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet om man ska kunna
följa reglerna.
Men man måste också komma ihåg en annan sak, som Peter Eigen från
Transparency International sade när han var här och talade i höstas, nämligen
att den paradoxala effekten när man börjar göra någonting åt korruptionen
kan bli att man hamnar sämre i hans korruptionsindex som är en mätning av
uppfattad korruption. Det är klart att när Christer van der Kwast börjar
bli framgångsrik och för fram tillräckligt många människor som blir fällda
kommer vi i Sverige naturligtvis att säga: Oj, är korruptionen så utbredd
i Sverige? Sedan sjunker index när det verkliga händelseloppet är att vi
blir mindre korrumperade. Det är sådant som man får tänka på.
Ordföranden: Det gäller alltså att tänka på mörkertalen.
Lars Korsell: Det är alltid väldigt spännande att diskutera om det är
värre nu än tidigare och vad det är i vår kultur som gör att det ser ut
som det gör just nu. Men jag är nog lite skeptisk till den typen av
diskussioner. När det till exempel gäller skatteundandragandet, som är
någonting som vi faktiskt vet ganska mycket om, har vi gjort nationalekonomiska
beräkningar sedan tidigt 90-tal. Vi har en ganska hygglig bild av hur det
ser ut i stora drag. När jag tittar på de här undersökningarna är det i
alla fall min bild att skatteundandragandet ligger ganska jämnt. Det sker
inte så stora förändringar. Däremot sker det nog ganska stora förändringar
inne i ekonomierna. Skatteundandragandet ökar på vissa håll och minskar
på andra håll. Den typen av förändringar sker förstås. Internationaliseringen
i dag spelar naturligtvis en annan roll för skatteundandragandet än vad
det gjorde på tidigt 80-tal. Självklart sker sådana förändringar, men det
är ändå ganska jämnt. Just nu har vi ganska många skandaler, och samhället
är skakat. Jag kan bara gissa, men jag tror att vi egentligen har haft de
här problemen tidigare. Det är bara det att vi inte har upptäckt dem.
Mitt enda lilla empiriska stöd för detta är att just skatteundandragandet
tycks ligga ganska jämnt.
Gudrun Antemar: Jag skulle vilja ställa en fråga till den församlade
forskningen. Förut har man pratat om mutor och bestickning. Det har ju
inte varit så jättebra att vända sig till allmänheten när det gäller
bestickningsbrott. Det är ingen som vet vad det är ens en gång. Det är en
konstig term. Nu pratar vi om korruption, och då har vi faktiskt utvidgat
brottskatalogen med ganska många brott som jag tror att vi har lagfört
ordentligt under många år utan att vi kallat dem för korruption. Det är
brott som förekommer i brottsbalkarna. Det kan vara trolöshet mot huvudman
eller något annat som alltid har lagförts. Men nu använder vi lite slarvigt,
kan jag tycka ibland, begreppet korruptionsbrottslighet om en hel massa
brott som faktiskt inte har något med mutor och bestickning att göra.
Därför skulle jag vilja höra med forskarna hur det påverkar allmänhetens
syn på samhället? Är det av godo att ha ett sådant här lite vidare begrepp
som vi inte, vad jag kan se i alla fall, har definierat för oss själva
än?
Ordföranden: Är det ett för vitt begrepp som vi använder lite slarvigt,
och missar vi saker som faktiskt lagförs redan i dag på annat håll?
Claes Beyer: Det är riktigt att begreppet korruption har börjat användas.
Det är klart att det är ett användbart begrepp för mutor och bestickning
när man diskuterar om något bör kriminaliseras eller avkriminaliseras.
Annars föredrar jag, som jag alltid gör, mer exakta beskrivningar, så jag
är inte särskilt lycklig över detta. Till exempel i frågan om partifinansiering,
som är en väldigt viktigt del av korruptionsbegreppet i nästan hela Europa
och i USA, finns inte det begreppet i den verksamheten. Jag tycker som
sagt att om man ska föra diskussioner i åtminstone den här typen av
församlingar är korruption för vagt för att vara särskilt intressant. Då
tycker jag faktiskt att de vanliga brottsbeteckningarna är bättre och mer
upplysande, så de skulle jag vilja rekommendera.
Rolf Olsson (v): Mina funderingar sammanfaller nog i stor utsträckning
med flera andra frågor, så en del har jag fått svar på. Men jag har en
liten återstående fundering. Vi tycker väl var och en här lite subjektivt
i fråga om förändringar när det gäller utbredningen av ekobrott. Jag tror
att det finns sådana funderingar generellt i samhället. Jag skulle vilja
ställa en fråga till framför allt sociologerna Katarina, David och Tage.
Finns det några riktiga studier som är gjorda över tid av människors
attityder, rättsmedvetande och förändringar när det gäller ekobrott? Vad
visar de i så fall? Finns det också studier med internationella jämförelser
av de här faktorerna?
Lars Korsell: Av en ren händelse råkar jag ha lite insikt i just sådana
undersökningar, eftersom vi på BRÅ har publicerat en sådan. En
attitydundersökning med enkäter riktade till allmänheten gjordes, om jag minns
rätt, 1987. Det gjordes sedan en jämförelse i början på 90-talet. Det
hade då gått cirka 15 år däremellan. Som vanlig tidningsläsare har man
nog uppfattningen att det bara har blivit värre och värre, men så är det
faktiskt inte. Undersökningen visade att allmänheten i dag ser allvarligare
på ekobrott jämfört med på 80-talet. Man är också villig att satsa mer
resurser på brottsbekämpning av ekobrott och tycker att det är allt
viktigare. Man är till och med beredd att satsa pengar även om det inte ger
så mycket tillbaka. Det var fler nu än på 80-talet som svarade ja på
frågan: Är du beredd att satsa 100 miljoner extra om du bara tar in 50
miljoner?
Det har skett en annan viktig förändring. På 80-talet var resultatet det
mer traditionella, att ju äldre man blir desto allvarligare ser man på
ekobrott, medan den yngre generationen är slapphänt och ganska överseende
med svartjobb och sådant. Men resultatet i dag visar faktiskt att den
yngre generationen ser allvarligare på svartjobb attitydmässigt än vad
man gjorde tidigare. Det var alltså en mindre skillnad mellan generationerna.
Man kan säga att de unga och de medelålders tycker ungefär likadant i
dag, medan de som är riktigt gamla - jag säger ingen ålder eftersom jag
kan genera åhörare - fortfarande har en mer fördömande attityd.
Resultatet av undersökningen är att man helt enkelt ser allvarligt på
ekobrott. Moralen tycks också ha ökat något. Det är tvärtemot vad jag
tror att de flesta tror. Nu är det här naturligtvis en undersökning med
sina brister. Vi kan inte ta detta resultat för givet, men det är ett bra
exempel på att det är utmärkt att man gör undersökningar för att försöka
se förändringar över tiden som du så insiktsfullt efterlyste.
Leif Björnlod (mp): Jag vill göra en liten reflexion efter att ha suttit
och lyssnat. Många av de här frågeställningarna är för mig ganska nya.
Men om jag ska sätta en rubrik på min reflexion så blir det: Att sila
mygg och svälja kameler.
Vi har hamnat i en del affärer, alltifrån Gotlandsbolag till Boforskanoner
med mera. De verkligt stora frågorna blir väldigt svåra att hantera
lagstiftningsvägen, vad jag förstår. Det är däremot mycket lättare att sätta
upp regler när det handlar om kvittofusk, bestickning i form av gåvor,
resor, älgjakter och så vidare. Det måste ju vara ett oerhört stort område.
Då undrar jag hur Institutet mot mutor hanterar just det stora omfånget.
Det känns som att det är ett sisyfosjobb att jobba med.
Claes Beyer: Jag visste faktiskt inte att vi hade ett så stort ansvar.
Men det är klart att om vi skulle ta hand om de stora brottsligheterna
skulle Christer van der Kwast få konkurrens. Han har nog inget emot det
i och för sig.
Allvarligt talat kan vi naturligtvis inte fungera som något slags ersättning
för polis eller åklagare, men vi kan propagera för åtgärder som kan skapa
kulturer som hindrar detta.
Vår planering för den närmaste tiden är att fortsätta att sprida den
upplysning som vi har spridit. Någon efterlyste program inom företag för
att skapa nya kulturer. Det förekommer kanske i större utsträckning än
vad Lars var riktigt medveten om.
Skanska har vid flera konferenser berättat ganska ingående om de initiativ
som har tagits, dels av Skanska självt, dels inom byggbranschen. Den
internationella byggbranschen träffades i Davos för ungefär två år sedan
och tillsatte en arbetsgrupp som skulle utarbeta regler för att bekämpa
mutor och bestickning inom byggbranschen. De kom ganska nyligen ut med en
code of conduct som är häpnadsväckande sträng och precis. Skanska har
alltså infört en code of conduct, men de har också infört ett program som
innebär att varenda ledningsperson på såväl låg som mellan och hög nivå
måste ha gått igenom en kurs och diskuterat de här reglerna och konkreta
fall. Högsta ledningen där har klargjort: Ingen i det här företaget ska
tro att vi accepterar den här typen av uppträdande. Ingen kommer hädanefter
hit med ursäkten att han eller hon inte visste att man inte gör så i
främmande länder. Jag har ställt frågan till dem om det inte innebär att
de måste avstå från affärer i vissa länder. De har svarat: Jo, det är
precis vad det har inneburit. Det är vissa saker som vi inte kan göra. På
Näringslivets förtroendekonferens sades det offentligt: Vi får helt avstå
från att göra affärer i ett visst land. I Argentina till exempel lämnar
vi inga anbud på offentlig upphandling till myndigheterna. Vi vet inte
hur vi ska hantera det, så vi gör business to business där men ingenting
annat.
Vad vi kommer att försöka göra nu är att sprida kunskaper om att det finns
sådana här modellkoder och att man kan föra dem vidare. Också ICA har
nyligen infört sådana koder och jobbar med dem på ett sådant sätt inom
företaget att alla är medvetna om dem. De har regler om att om någon är
tveksam när det gäller reglerna ska man rapportera det uppåt.
Den insats som Institutet mot mutor kan göra är att sprida kunskaper om
vad som går att göra och hur man gör, och det kommer vi att fortsätta med.

Ordföranden: Jag bollar nu över frågan till Christer vad der Kwast från
Riksåklagaren: Stämmer det att ni sväljer elefanter och silar mygg? Känner
du igen den bilden?
Christer van der Kwast: I praktisk verksamhet har det väl varit rätt mycket
av den varan, vill jag påstå, av det skälet att det är enklare att ge sig
på de mindre sakerna för de är synligare. Vi talar då om hemsamariter och
annat. Men det här är ett oerhört komplext problem, som många har varit
inne på.
Man kan tänka sig att vi har en nivå med mänskliga svagheter, en marknadsföring
som är väldigt vardaglig och som kanske tilldrar sig mycket uppmärksamhet.
Sedan har vi en helt annan nivå som rör mycket stora pengar och mycket
makt. Man kan också säga att vi har två nivåer i den meningen att korruption
omfattar dels att påverka beslutsprocesser, dels att utnyttja maktpositioner
för vinning, som också internationellt sett brukar ligga inom kategorin
korruption. Den delen har vi nog varit väldigt omedvetna om. Vi har det
ju alldeles nästgårds. Titta på Frankrike och på rättsskandalen i Italien.
Vi behöver inte gå särskilt långt utanför gränsen för att se den här
typen av korruption. Vi har lite andra schatteringar på det vi ser här
och kan någonting om. Men vi ska inte vara omedvetna om att vi lever i en
global värld, att vi verkar tillsammans med andra och därmed riskerar, om
inte annat, att få en utveckling ytterligare understruken i den riktningen.
Det är en uppenbar risk.
Någon frågade om vi har missat något. Svaret är då oftast att vi har missat
att satsa resurser och insikter på det här området mer systematiskt. Ett
litet praktiskt förslag när man talar om internationella åtgärder mot
internationell korruption, där faktiskt även svenska företag kan verka,
är att bidragssituationerna är ett område som kanske bör uppmärksammas.
Världsbanken har på senare år efter skandaler fått en mycket hårdare
reglering av detta. Så fort man anar korruption i de länder som är
mottagarländer av statliga bidrag - Sida har också bidragit - så stänger man
av kranen. Stora utvecklingsprojekt i u-länder blir inte av på grund av
att Världsbanken anar korruptiva sammanhang. Det är ett oerhört effektivt
sätt att motverka den typen av korruption att stänga av kranarna på pengar.

Till frågan om vi silar mygg och sväljer kameler. Svenska företag verkar,
återigen, på en internationell marknad. Vapenindustrin är ett klassiskt
exempel där spåren förskräcker för alla som deltar sett utifrån
korruptionsperspektivet. I varje stor vapenaffär dyker det upp påståenden om
korruption. Det är ju närmast legio att det förekommer.
Var går statsmutegränsen också ur svensk synpunkt när man ger sig ut i
verksamheter som går ut på att stödja svenska stora företag på en
internationell marknad? Det är lagstiftare, politiker som måste sätta ned
fötterna någonstans. Det är en gråzon i en väldigt obehaglig värld, vill
jag säga. Man ska inte vara omedveten om att det finns korruption också
på den lilla nivån. Jag delar Claes Beyers uppfattning mycket, att
lagstiftningen skulle må bra av att detta separerades upp. Det må vara om
man väljer att göra det inom mut- och bestickningssidan på ett mer effektivt
sätt och tar marknadsföring på vissa saker. Men tydlighet är nog bra.
Ökad tillsyn och insyn är säkert också bra. Upptäcktsrisken är säkert en
viktig faktor. Det här är affärsfolk som ofta kalkylerar på högre nivå.
De är nog ovanligt tillgängliga för en ökad upptäcktsrisk, vill jag påstå.
PR-förlusterna för stora företag som råkar i klammeri med rättvisan i
den här sektorn är rätt stora och kostar mycket pengar, och pengar styr.
Kan man angripa det från den horisonten tror jag att man kan vara lyckosam.

Ordföranden: Vi har ju talat mycket om drivkrafter, profiler, hur man kan
förebygga och om eventuella nya regleringar i straffrätten. Men det handlar
också mycket om vad som kommer efteråt. Vilken processrätt har vi och
vilka möjligheter har vi att driva fram och få fler mål avgjorda i en
ganska komplicerad verklighet? Vi vet att de stora målen, elefanterna,
slukar enorma resurser och är väldigt svåra att komma åt. De kan ju ta
upp hela åklagarkammare och polisrotlar i halvårs- eller helårstid. Jag
skulle kort vilja höra hur ni ser på behovet av forskning och eventuellt
också en ny processrätt vad gäller sådant som till mig sägs förekomma i
praktiken men som inte finns reglerat, till exempel åtalsförhandling. Jag
skulle vilja ha en kort kommentar från Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren
och eventuellt också från polisen.
Gudrun Antemar: Jag tror att det är något som man måste ägna energi åt
och att ni i riksdagen verkligen måste fundera över regler som gör att
man lättare kan föra den här typen av processer. Det är nog viktigt, inte
minst på ekobrottsområdet, att finna en typlösning mellan det som verkligen
är en tvist mellan den som är misstänkt för brott och rättsväsendet. Man
kanske ändå har regler som gör att man snabbare kan komma fram
förundersökningsvis när det gäller sådant som egentligen inte är tvistigt men
som ändå är straffvärt. Jag tror att det är väldigt svårt att hitta den
här linjen. Man bör alltså ha regler som gör att man i och för sig kan
komma överens om hur stort processmaterialet ska vara men samtidigt bevara
straffvärdet inför domstolen. Risken är annars att man kommer överens om
en stor massa och sedan är det borta ur processen. Det är en del.
K-G Ekbergs betänkande visar på vissa möjligheter att komma fram genom en
blandning av till exempel ett förfarande i domstol mellan skriftlig och
muntlig process. Det är något som man nog bör pröva. Det har väl inte
hamnat på riksdagens bord ännu. Jag tror att regeringen fortfarande sitter
och bereder frågan, som man brukar säga. Men jag tror att man måste arbeta
i den riktningen. Jag tror också att man måste arbeta mer i riktning mot
ett system som inte är som det amerikanska systemet utan något som passar
bättre för våra traditioner men som underlättar.
Man ska också ha klart för sig att det nog inte bara är de brottsutredande
myndigheterna som har problem med de här stora frågorna. Framför allt har
domstolarna svårt att både tidsmässigt, resursmässigt och förståendemässigt,
höll jag på att säga, hantera en jättestor massa av fakta som kommer in
till domstolen och som ska hanteras på en relativt kort tid. Där tror jag
att det finns väldigt mycket att göra.
Christer van der Kwast: Jag vill ge två konkreta exempel på något som bör
leda till eftertanke, nämligen de två största amerikanska företagsskandalerna
just nu, Enro heter det ena företaget och World com heter det andra. Där
står det översta ledarskiktet nu under åtal. Dessa åtal är helt avhängiga
av att de närmaste omgivningarna ingått en överenskommelse med det
amerikanska justitiedepartementet. Annars hade detta, vad jag förstår, över
huvud taget aldrig varit möjligt.
Nu ska jag försiktigtvis säga att jag inte talar för Riksåklagaren utan
för mig själv, för det här är en linje som är väldigt kontroversiell. Men
jag är i viss utsträckning en anhängare av någon form av klarläggande
också i svensk rätt av en möjlighet att använda den här typen av uppgörelser
som skulle förkorta både utredning och, utgår jag från, i förlängningen
processerna. Problemet är att vi är så pass hyggliga i det här landet. Vi
har ju inte alltid något riktigt effektivt som man har i Amerika. Där
talar man om 25-30 års fängelse, och då är man nog rätt förhandlingsbenägen.
Skulle utfallet i svenska domstolar vara lite mer drakoniskt kanske man
kunde ha detta som utgångspunkt i stället.
Ordföranden: Vi kan lägga till att det också råder omfattande platsbrist
på svenska fängelser, så den bilden skulle snabbt kunna ändras.
Beatrice Ask (m): Jag har en kort fråga som har att göra med det
internationella. Egentligen borde jag kanske veta svaret. Men borde man inte
ha åtminstone europeiska regler på området i stället för att vi jobbar så
mycket med att ändra de svenska länderna? De flesta företag är ju gemensamma.
Bedrivs det ett sådan arbete effektivt i dag?
Gudrun Antemar: Om jag inte helt missminner mig så hade vi för inte alltför
länge sedan en departementspromemoria på remiss hos oss som just handlar
om det europeiska. Man har ju en EU-konvention mot korruption, men jag
vet ärligt talat inte om den har nått riksdagen än. Det kommer i alla
fall ett lagstiftningsarbete på den delen.
Om man talar world wide så kan jag tala om att jag var i Mexiko i december
tillsammans med den svenske riksåklagaren. Han undertecknade för Sveriges
del en FN-konvention mot korruption. Där kommer det också att komma regler,
bland annat om att varje land kommer att ha en skyldighet att inrätta en
body, som det brukar heta på engelska, som ska arbeta brottsförebyggande,
analyserande och strategiskt.
Om man på den internationella agendan för fem år sedan pratade om organized
crimes så är det i dag corruption som man pratar om. Det kommer absolut
att komma svenska regler som har inriktning på utlandet.
Ordföranden: Då sätter vi punkt för frågestunden denna gång. Därmed inte
sagt att debatten tar slut på något sätt.
Förste vice ordförande Susanne Eberstein (s): Jag tackar alla som har
varit här. Vetenskap och beprövad erfarenhet är det som vi behöver i
riksdagen för att få ett bra underlag för våra beslut. Det har ni bidragit
med, och det vill jag tacka så mycket för. Det har varit intressant och
tankeväckande. Vi kommer säkert att ha flera kontakter och möten om de
här frågorna.