Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU18

Kriminalvårdsfrågor

---

Sammanfattning
I detta ärende behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna
motionstiden år 2003. Motionerna rör bl.a. behovet av en ny verkställighetslag,
frigivningsförberedelser, behandlingsinnehåll, kvinnors särskilda behov,
behandlingen av häktade personer, placering av långtidsdömda och kontroll
vid permissioner.
Utskottet föreslår, med anledning av ett motionsyrkande från Vänsterpartiet
rörande isolering av häktade personer, ett tillkännagivande till regeringen
att de lagändringar som genomfördes år 1998, bl.a. efter utdelad kritik
från Europarådets tortyrkommitté, skall följas upp.
När det gäller övriga motionsyrkanden föreslår utskottet, med hänvisning
till pågående utrednings- och utvecklingsarbete, vidtagna åtgärder samt
till gällande regelverk, att riksdagen avslår dem.
I ärendet finns 18 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Reformering av kriminalvården m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296
yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347,
2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4,
7, 13 och 15, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena
1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436,
2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8, 2003/04:Ub289 yrkande
3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (v)
Reservation 5 (c)
Reservation 6 (mp)

2. Behandling för sexualbrottsdömda
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 14 och 2003/04:Ju416
yrkandena 20 och 21.
Reservation 7 (m, kd, c)

3. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2,
2003/04:Ju443 yrkande 17 och 2003/04:Ju479 yrkande 32.
Reservation 8 (m)
Reservation 9 (fp, kd, c)

4. Behandling för rattfylleridömda
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju416 yrkande 30.
Reservation 10 (fp, kd, c)

5. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju303, 2003/04:Ju402 yrkande 4 och
2003/04:Ju416 yrkande 14.
Reservation 11 (m, fp, c)
Reservation 12 (kd)

6. Uppföljning av utdömd vård
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju383.
Reservation 13 (fp)

7. Säkerheten för intagna
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju454 och 2003/04:Ju469.

8. Behandlingen av häktade
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför
om en utvärdering av de år 1998 genomförda lagändringarna beträffande
behandlingen av häktade personer. Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2003/04:Ju357 yrkande 1.

9. Permissioner m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju357 yrkande 13, 2003/04:Ju370
yrkande 17 och 2003/04:Ju416 yrkandena 26 och 27.
Reservation 14 (m, fp, kd, c)
Reservation 15 (v)

10. Verkställighet genom elektronisk övervakning
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju357 yrkandena 4 och 7.

11. Överförande av verkställighet av fängelsestraff
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju370 yrkande 8.
Reservation 16 (m, fp, kd, c)

12. Kostnaden för utvisades hemresor
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 9 och 2003/04:Ju416
yrkande 29.
Reservation 17 (m, fp, kd, c)

13. Ersättning till lekmannaövervakare
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju416 yrkande 12.
Reservation 18 (fp, kd, c)

Stockholm den 1 april 2004
På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),
Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice
Ask (m), Lennart Nilsson (s), Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht Markström
(s), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia
Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson (s),
Karin Granbom (fp) och Ulla Wester (s).

Utskottets överväganden
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som rör
kriminalvårdsfrågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år
2003.

Reformering av kriminalvården m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas ett stort antal motioner om verksamheten inom
kriminalvården. Utskottet föreslår - med hänvisning till pågående
utredningsarbete - att riksdagen avslår samtliga motioner. Jämför
reservationerna
1-6.
Verkställigheten av påföljder inom kriminalvården regleras i flera olika
författningar, bl.a. i brottsbalken, lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL), förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF),
förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder, lagen
(1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll och förordningen
(1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. De övergripande
bestämmelserna om verkställighet av fängelsestraff i anstalt återfinns i
KvaL. Till dessa författningar kommer olika tillämpningsföreskrifter
utfärdade av Kriminalvårdsstyrelsen.
Sedan början av 1990-talet har vissa ansträngningar gjorts för att reformera
kriminalvårdslagstiftningen. Här kan nämnas följande.
År 1994 påbörjades en försöksverksamhet i delar av landet med verkställighet
av fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Genom försöksverksamheten gjordes det möjligt för personer dömda till
fängelse i högst två månader att under vissa förutsättningar få verkställa
straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll i stället för
i anstalt (prop. 1993/94:184, bet. JuU28, rskr. 322). Försöksverksamheten
utvidgades per den 1 januari 1997 till att avse fängelsestraff upp till
tre månader och omfatta hela landet (prop. 1995/96:156, bet. JuU21, rskr.
249). Verkställighetsformen permanentades sedermera fr.o.m. den 1 januari
1999 (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).
Fängelseutredningen avlämnade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76), i vilket bl.a. föreslogs att
KvaL skulle ersättas med en ny verkställighetslag. Kommitténs förslag
genomfördes aldrig i dess helhet. Vissa lagändringar med anledning av
betänkandet genomfördes år 1995. Det rörde bl.a. anstaltsindelningen,
regler för placering av intagna, intagnas besök samt kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (prop. 1994/95:124, bet. JuU20, rskr. 331). År 1998 togs
slutligt ställning till Fängelseutredningens förslag, och genomfördes
vissa lagändringar, bl.a. i syfte att förbättra säkerheten beträffande
långtidsdömda samt förbättra rutinerna för placering av unga intagna och
kvinnor (prop. 1997/98:95, bet. JuU19, rskr. 208).
År 1998 - med ikraftträdande den 1 januari 1999 - genomfördes en reform
av påföljdssystemet (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275). I ärendet
antogs lagändringar som bl.a. innebar att möjligheten till halvtidsfrigivning
från fängelsestraff slopades, att systemet med samhällstjänst permanentades
och utökades till att även kunna utdömas vid påföljden villkorlig dom och
att en ny påföljd för unga lagöverträdare, sluten ungdomsvård, infördes.

År 2001 genomfördes vissa lagändringar som syftade till att förbättra
frigivningsförberedelserna för fängelsedömda (prop. 2000/01:76, bet. JuU21,
rskr. 198), bl.a. infördes bestämmelser om att den intagnes frigivningssituation
alltid skall utredas och planeras på ett strukturerat sätt i samarbete
med berörda myndigheter, organisationer och enskilda samt en möjlighet
för intagna dömda till minst två års fängelse att avtjäna de sista fyra
månaderna före villkorlig frigivning genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
I december 2003 beslutade riksdagen om införande av lagbestämmelser som
möjliggör för Kriminalvårdsstyrelsen att besluta att samtliga personer
som passerar in i en viss sluten anstalt eller ett visst häkte skall
kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med kontrollen skall
vara att söka efter otillåtna föremål (prop. 2003/04:3, bet. JuU7, rskr.
109). Bestämmelserna trädde i kraft den 1 februari 2004. I detta sammanhang
kan också nämnas att det genom regeringsförordning gjorts möjligt att
störa ut mobiltelefontrafik på anstalter (se 14 § förordningen [2003:396]
om elektronisk kommunikation).
Även fortsatta ansträngningar görs för att reformera
kriminalvårdslagstiftningen.
Regeringen beslutade den 10 oktober 2002 att tillkalla en parlamentariskt
sammansatt utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en ny
kriminalvårdslag. Utredningen har antagit namnet Kriminalvårdskommittén. Enligt
kommittédirektiven (dir. 2002:90) har utredningen att göra såväl en
genomgripande översyn av regelverket i sak som att se över den lagtekniska
och språkliga utformningen. Den nya kriminalvårdslagen skall omfatta
verkställigheten av samtliga kriminalvårdspåföljder, såväl sluten kriminalvård
(fängelse) som öppen sådan (frivårdspåföljderna m.m.).
I sitt arbete skall utredningen särskilt beakta vissa i direktiven angivna
allmänna utgångspunkter. Bland dessa kan nämnas följande:
Utredningen skall överväga hur ett system kan åstadkommas med inriktning
på att i det återfallsförebyggande arbetet ta till vara individens egen
motivation till förändring, framför allt genom att en positiv utveckling
förstärks och uppmuntras. Ett mer utvecklat system för positiv respektive
negativ förstärkning som skulle öka möjligheterna att påverka de dömdas
beteenden anges som önskvärt.
Vidare skall utredningen överväga hur en, i högre utsträckning än i dag,
individualiserad verkställighet kan uppnås utan att kravet på samhällsskydd
eftersätts. Det anges att kriminalvården i den nya lagstiftningen bör ges
bl.a. utökade möjligheter till differentiering, verkställighet och
utslussning från anstalt under olika grader av slutenhet. Olika grupper av
intagna, inte minst kvinnor, kan också ha speciella behov och förutsättningar
som måste beaktas. Utredningen bör även göra en bedömning av förslagens
effekter på anstaltsstrukturen. Här nämns sådant som differentiering av
de intagna och ändringar i personalstrukturen, t.ex. personalsammansättning,
kompetens och inställning.
Kriminalvårdskommittén skall också överväga hur innehållet i de alternativa
påföljderna och verkställighetsformerna, vad beträffar villkor, kontroll
och påverkan, kan utvecklas, i syfte att ytterligare förstärka det
återfallsförebyggande perspektivet och - med bibehållen trovärdighet - minska
användningen av korta fängelsestraff.
Utredningen skall vidare lämna förslag på hur innehållet i den prövotid
som löper efter villkorlig frigivning kan utvecklas för att bl.a. följa
upp de i anstalt påbörjade insatserna och förhindra återfall i brott. Här
påtalas betydelsen av ett nära samarbete mellan den öppna och slutna
kriminalvården samt av att övriga huvudmän i samhället, t.ex. för vård,
behandling, sysselsättning och boende, tar sitt ansvar och deltar i ett
aktivt samarbete med kriminalvården.
Dessutom skall utredningen överväga hur en ordning för dokumentation,
uppföljning och utvärdering av kriminalvårdens insatser kan främjas genom
den nya verkställighetsregleringen.
Tre huvudområden anges i direktiven som särskilt angelägna att behandla
i utredningen, nämligen kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete,
kravet på en säker och trovärdig verkställighet samt reglerna för
överklaganden m.m.
Beträffande det återfallsförebyggande arbetet anges i direktiven att
verkställigheten av påföljder skall präglas av strävan att förbättra de
dömdas förutsättningar att leva ett liv utan kriminalitet och droger efter
verkställigheten. Ett sådant aktivt återfallsförebyggande arbete bör bygga
på vissa grundförutsättningar. Det är utredningens uppgift att överväga
hur den nya kriminalvårdslagen på bästa sätt kan bidra till att dessa
grundförutsättningar uppfylls. Bland de angivna grundförutsättningarna
kan här nämnas följande.
All form av drogmissbruk måste identifieras och bekämpas. Kampen mot
missbruket måste bedrivas både genom ambitiösa behandlingsinsatser och
effektiva kontrollåtgärder.
Kriminella värderingar, kriminella gängbildningar och andra uttryck för
en kriminell livsstil måste motverkas. Här anges bl.a. behandlingsinsatser,
ökad sektionering och andra säkerhetsåtgärder samt etablerandet av
positiva sociala nätverk som nödvändiga. Kontakter med familj och andra
anhöriga måste främjas under verkställigheten.
Anstaltsvistelsen bör så långt möjligt vara lik livet i frihet i fråga om
bl.a. vardagliga rutiner. Utredningen skall därför överväga om och i så
fall på vilket sätt det är möjligt att ställa högre krav på de intagna
när det gäller vardagliga sysslor och eget ansvarstagande. Varje tillfälle
till utveckling av det personliga ansvarstagandet, exempelvis genom
införande av s.k. självförvaltning, bör utnyttjas.
Möjligheterna till egen försörjning har stor betydelse. Stora ansträngningar
bör göras inom anstalterna för att erbjuda teoretisk och praktisk utbildning
samt meningsfull arbetsträning. Alla som har behov av det bör erbjudas
grundläggande grundskole- och gymnasieutbildning. Utredningen skall därför
överväga regleringen av de intagnas sysselsättningsplikt.
Åtgärder krävs för att en under anstaltstiden inledd positiv utveckling
skall kunna fullföljas efter verkställighetens slut. Här betonas bl.a.
individens eget ansvar för sin situation och betydelsen av att de inblandade
myndigheterna har ett nära samarbete i varje enskilt fall för att kunna
ge det stöd och den hjälp som krävs. Det är av särskild betydelse att
övergången från anstalt till frihet förbereds noga och sker
successivt.
Beträffande kravet på säker och trovärdig verkställighet anges bl.a. att
utredningen skall överväga hur regelverket bör vara utformat för att bl.
a. säkerställa att kriminalvården har effektiva verktyg för att motverka
de kriminella nätverkens aktiviteter i anstalterna och även i övrigt
hantera intagna som utgör säkerhetsrisker eller annars har en negativ
inverkan på sin närmiljö. Vidare skall utredningen ägna särskild uppmärksamhet
åt bl.a. kriminalvårdens möjligheter att kontrollera de intagnas kontakter
med omvärlden, utdela varningar och senarelägga tidpunkten för villkorlig
frigivning samt besluta om placering i avskildhet och använda tvångsmedel.

Genom regeringsbeslut den 11 mars 2004 erhöll Kriminalvårdskommittén
tilläggsdirektiv som möjliggör för kommittén att även ge förslag på ändringar
rörande tidpunkten för villkorlig frigivning från fängelsestraff (dir. 2004:33).

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 juni
2005.
I detta sammanhang kan också nämnas att Riksrevisionen den 15 mars 2004
avgav revisionsrapporten Återfall i brott eller anpassning i samhället -
uppföljning av kriminalvårdens klienter (RIR 2004:5). Riksrevisionen ger
i rapporten olika rekommendationer till bl.a. regeringen och
Kriminalvårdsstyrelsen.
Regeringen rekommenderas att bl.a. ställa utökade och preciserade krav
på myndigheternas återrapportering när det gäller uppföljningen av
klienternas återfall i brott och anpassning i samhället samt att ge
Brottsförebyggande rådet i uppdrag att producera och samordna statistik som
belyser anpassningen i samhället för personer som lämnat kriminalvården.
Kriminalvårdsstyrelsen rekommenderas bl.a. att följa upp samtliga klienter
inom anstalt och frivård samt att återföra information om varje klient
som återfaller i brott till klientens kontaktperson.
I ett stort antal motioner förespråkas olika åtgärder på kriminalvårdsområdet
med anknytning till bl.a. Kriminalvårdskommitténs pågående arbete.
Sålunda förespråkas i motion Ju252 (s) att barn som utsatts för sexuella
övergrepp inte skall få besöka gärningsmannen i fängelset. I motion Ju436
(s) anförs att frigivningsförberedelserna för fängelsedömda måste förbättras,
bl.a. genom bättre samordning mellan olika myndigheter.
I motion Ju370 (m) förespråkas en ny inriktning på svensk kriminalvård.
Det anförs bl.a. att självförvaltning bör tillämpas i större utsträckning
och att utbildningsinsatserna för de intagna bör förbättras. Vidare påtalas
att frigivningsförberedelserna måste förbättras, bl.a. genom ett bättre
samarbete mellan anstalt, frivård, hemkommun och frivilligorganisationer.
Motionärerna förespråkar även särskilda kriminalvårdsenheter för
utvisningsdömda. I motionen förespråkas också att vårdprogram i större
utsträckning bör upphandlas från privata vårdgivare. I motion Ju273 (m)
förespråkas också en reformering av kriminalvårdens arbete, bl.a. med mer
självförvaltning. I motion Ju347 (m) anförs att olika åtgärder bör vidtas
inom kriminalvården för att förhindra brottslig verksamhet på anstalt. I
motion Ju296 (m) förespråkas införande av privata kriminalvårdsanstalter.

I motion Ju425 (fp) anförs att kriminalvårdens inriktning och innehåll
bör förnyas, att intagna som är motiverade bör ges bättre
utbildningsmöjligheter,
att kvinnors situation inom kriminalvården bör förbättras och att
frigivningsförberedelserna måste förbättras, bl.a. genom bättre samarbete
mellan anstalt, frivård, myndigheter och frivilligorganisationer.
I motion Ju416 (kd) förespråkas också en ny inriktning på svensk kriminalvård.
Det anförs bl.a. att kriminalvårdens arbete bör utvärderas och goda
exempel tas tillvara i förändringsarbetet samt att vården i anstalt bör
inriktas på att den intagne skall komma till rätta med sitt problematiska
levnadsmönster. Vidare efterfrågas åtgärder för att tillse att individuella
vårdplaner upprättas för samtliga intagna i anstalt. I motionen förespråkas
också en förstärkning och utveckling av kriminalvårdens analyskapacitet
och att forskning om sambanden mellan kriminalvård och återfall i brott
stimuleras. Vidare förespråkas fler och bättre motivationsavdelningar med
kognitiva program samt en bättre frigivningsprocess med bl.a. behandling
i trestegsanstalter och användning av elektronisk övervakning. Ett ökat
personligt ansvar för de intagna med bl.a. ökad användning av självförvaltning
är också sådant som förespråkas av motionärerna. Motionärerna förespråkar
vidare utökade utbildningsinsatser för kriminalvårdens personal och anför
att utvecklingsmöjligheterna för de anställda inom kriminalvården bör
förbättras. Vidare bör kriminalvården i större utsträckning sträva efter
att rekrytera unga medarbetare. Slutligen pekar motionärerna på betydelsen
av att anstalterna i högre utsträckning anpassas för intagna föräldrars
umgänge med sina barn.
I motion Ju357 (v) förespråkas olika åtgärder för att förbättra situationen
inom kriminalvården. Det anförs att de långtidsdömdas situation måste
uppmärksammas och att mottagningsverksamheten för denna kategori intagna
bör förbättras. Vidare begärs en översyn av arbetspraktiken på anstalterna
och förespråkas att ansvaret för utbildningsinsatserna för de intagna
läggs över från kriminalvården till utbildningsväsendet. I motionen påtalas
vidare betydelsen av att kvinnors situation inom kriminalvården uppmärksammas
och att deras särskilda behov uppmärksammas inom frivårdens verksamhet.
Slutligen påtalas behovet av stöd för barn till fängelsedömda. I motionerna
So407 och Bo252 (båda v) pekas på betydelsen av att frigivningen av intagna
i anstalt förbereds bättre, bl.a. genom bättre kontakter och samordning
mellan anstalt, frivård och socialtjänst.
I motion Ju316 (c) påtalas också behovet av åtgärder för att förbättra
kriminalvårdens verksamhet. Det förespråkas införande av ett bonussystem
som stimulerar skötsamhet under verkställigheten. Vidare påtalas ett behov
av mer individanpassad programverksamhet och att individuella vårdplaner
utarbetas för alla intagna. Det anförs också att frigivningsförberedelserna
måste förbättras, bl.a. genom en bättre samordning och samarbete mellan
anstalt, frivård, socialtjänst, arbetsförmedling samt andra myndigheter
och frivilligorganisationer. Det förespråkas också utökade utbildningsinsatser
för kriminalvårdens personal. Slutligen pekar motionärerna på att kvinnornas
situation inom kriminalvården bör förbättras. I motion Ub289 (c) begärs
att intagna med läs- och skrivsvårigheter skall erbjudas särskild utbildning.

I motion Ju402 (mp) begärs en utredning om hur frivårdspersonalens kompetens
tas till vara när anstalts- och frivårdsverksamhet integreras.
I motion So412 (mp, fp, kd, v, c) påtalas behovet av åtgärder för att
förbättra situationen för barn till kriminalvårdens klienter. Det anförs
att ett utökat barnperspektiv måste anläggas inom kriminalvården och att
möjligheterna till kontakter mellan barn och intagen i anstalt måste
förbättras, genom såväl telefonsamtal som besök. Vidare anförs att polisens
kompetens om barn måste förbättras för att undvika traumatiska upplevelser
för barnen i samband med att föräldern frihetsberövas. Slutligen anförs
att samarbetet mellan kriminalvård, polis och socialtjänst i frågor om
barn till intagna måste förbättras.
Utskottet kan konstatera att det för närvarande pågår en genomgripande
översyn av kriminalvårdslagstiftningen. Flertalet av de i motionerna
berörda frågeställningarna är sådana att de kommer att behandlas av
utredningen. I några fall bör utformningen av den nya kriminalvårdslagen
avvaktas innan ställning tas. Kriminalvårdskommitténs arbete och den
kommande beredningen av kommitténs förslag bör således inte föregripas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga här aktuella motionsyrkanden.

Behandlingsinsatser för kriminalvårdens klienter
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas ett antal motioner rörande behandling i olika
former av kriminalvårdens klienter. Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motioner, bl.a. med hänvisning till pågående beredning inom
Justitiedepartementet och till inom kriminalvården bedriven verksamhet. Jämför
reservationerna 7-12 och det särskilda yttrandet 1.
Behandling för sexualbrottsdömda
I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) anförs att krav på farmakologisk
och annan typ av behandling bör kunna uppställas för villkorlig frigivning
av vissa sexualbrottsdömda personer.
Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att delta i den verksamhet
och ha den sysselsättning som anvisas honom. Det är således obligatoriskt
att delta i anvisad programverksamhet.
Utskottet har i fråga om sanktionering av vägran att delta i viss verksamhet
inhämtat följande från Kriminalvårdsstyrelsen. Om en intagen absolut vägrar
att delta i ett anvisat brotts- eller missbruksprogram försöker
anstaltspersonalen genom samtal motivera individen till insikt om behovet av
deltagande. Det anses inte meningsfullt att ha med en helt omotiverad
person i viss verksamhet eftersom denne riskerar att förstöra för hela
gruppen genom att avvika eller på annat sätt bete sig destruktivt. Deltagande
i behandling och annan verksamhet kan påverka riskbedömningen och därigenom
den intagnes möjligheter till utevistelser och anstaltsplacering. Däremot
används inte varning och senareläggning av villkorlig frigivning när en
intagen inte vill delta i viss verksamhet. Om en intagen däremot helt
vägrar att delta i någon form av sysselsättning används ibland varning
och senareläggning av villkorlig frigivning som sanktion.
Medicinsk behandling kan, liksom eljest i samhället, normalt endast ges
på frivillig grund. Ett undantag från denna huvudregel är bl.a. den
behandling som kan ske med stöd av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård.
Verksamhet för behandling av sexualbrottsdömda bedrivs i fyra
sexualbrottsenheter.
Varje enhet innehåller avdelning för risk- och behovsbedömning, sluten
avdelning, öppen avdelning samt samverkan med frivården. De anstalter som
ingår i dessa sexualbrottsenheter är Kristianstad, Härnösand, Viskan,
Skogome, Smälteryd, Norrtälje och Tillberga. Tanken är bl.a. att dessa
sexualbrottsenheter geografiskt skall täcka upp hela Sverige samt att
samtliga sexualbrottsdömda skall genomgå särskilda program och erbjudas
behandling. I behandlingen används bl.a. ett nytt evidensbaserat
sexualbrottsprogram med förebild från Kanada.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare avstyrkt motionsyrkanden med
liknande innehåll som de nu aktuella, senast i februari 2003 (bet.
2002/03:JuU6 s. 16 f). Utskottet höll därvid fast vid tidigare uttalanden i
frågan, vilka i huvudsak gick ut på följande. Ett system med farmakologisk
behandling kan knappast ges annan räckvidd än under tiden för villkorlig
frigivning och torde, som all annan medicinsk behandling, kräva noggrann
kontroll och uppföljning. Mot bakgrund av bl.a. de begränsningar som gäller
för vård under tvång ansåg utskottet att andra metoder borde väljas för
att minska risken för återfall i den aktuella typen av brott. Här var det
möjligt att farmakologisk behandling, om den gavs på frivillig grund, i
vissa fall kunde vara till nytta.
Utskottet är alltjämt av samma uppfattning i denna fråga. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju370 och Ju416 i nu behandlade delar.
Behandling för män som misshandlar kvinnor
I motionerna Ju354 och Ju435 (båda s) anförs att män dömda för kvinnomisshandel
bör kunna åläggas att undergå behandling under verkställigheten av
fängelsestraff. I motion Ju479 (fp) påtalas behovet av tillgång till behandling
för misshandlande män. I motion Ju443 (m) påtalas ett behov av forskning
om vård och behandling av misshandlande män.
Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag kartlagt vilka program
som används för behandling av män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.
Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i grupp och ofta i
samarbete med polis och socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex-
och samlevnadskurser och i gruppsamtal om relationer vid anstalter som
har allmänna våldsbrottsprogram. Kriminalvården har vidare inlett ett
samarbete med brittiska Home Office. Detta samarbete syftar till att
utveckla nationella program anpassade för personer som dömts för våld i
nära relationer. Home Office har ackrediterat två versioner av ett sådant
program, varav den ena kommer att prövas i Sverige. Kriminalvårdsstyrelsen
räknar med att ha översatt program- och teorimanualer för programmet under
våren 2004 och påbörja utbildning av personal i maj 2004 för att därefter
kunna starta programverksamhet med denna inriktning. Under år 2004 har
uppdrag att pröva programmet lagts ut på Kriminalvårdsmyndigheterna
Karlskrona (anstalt och frivård) samt Stockholm Centrum, Göteborg Centrum
och Visby (endast frivård).
Utskottet behandlade ett liknande yrkande i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6
s. 18 f). Utskottet anförde då att det var angeläget att män som dömts
för misshandel mot kvinnor erbjuds adekvat behandling inom kriminalvården.
Utskottet kunde också konstatera att kriminalvården bedrev vård i olika
former för denna grupp av klienter och att ansträngningar gjordes för att
införa nya nationella program för denna grupp. Kriminalvården strävade
också efter att all programverksamhet skulle vara forskningsbaserad. Ett
särskilt uttalande från riksdagen om forskning på området ansågs inte
påkallat.
Utskottet har inte ändrat sin uppfattning i dessa frågor. Motion Ju354
samt motionerna Ju435, Ju443 och Ju479 i nu behandlade delar bör avslås
av riksdagen.
Behandling för rattfylleridömda
I motion Ju416 (kd) förespråkas programverksamhet för personer dömda för
grovt rattfylleri innefattande konfrontation med trafikoffer.
Enligt vad som inhämtats från Kriminalvårdsstyrelsen bedrivs programverksamhet
för rattfylleridömda på anstalterna Östragård, Rostorp och Sörbyn, dock
inte med inslag av brottsofferkonfrontation. På vissa frivårdsenheter, bl.
a. i Kalmar och Karlskrona, bedrivs verksamhet med konfrontation mellan
rattfylleridömda och trafikoffer, s.k. Victim Impact Panel (VIP). I
Karlskrona har detta skett i anslutning till verkställighet av straff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Ett liknande motionsyrkande behandlades av utskottet i februari 2003 (bet.
2002/03:JuU6 s. 17). Utskottet ifrågasatte då inte att påverkansmodeller
innefattande konfrontation mellan rattfylleridömda och trafikoffer i vissa
fall kan vara verkningsfulla för att ge gärningsmannen ökad insikt om
brottets allvar och därmed leda till minskad risk för återfall i
rattfylleribrott. Utskottet ansåg att något hinder mot att bedriva en sådan
typ av behandling inte torde föreligga och konstaterade att sådan verksamhet
också förekom inom kriminalvården. Utskottet såg inga nackdelar med detta
behandlingsinslag på frivillighetens grund. Utskottet ansåg att motionsyrkandet
fick anses tillgodosett och avstyrkte bifall.
Utskottet vidhåller sin inställning i denna fråga och avstyrker bifall
till motion Ju416 i nu behandlad del.
Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m.
I motionerna Ju303 (m) och Ju402 (mp) begärs en utredning med inriktning
på frågan om hela kostnadsansvaret för utdömd kontraktsvård bör överföras
till staten. I motion Ju416 (kd) anförs att hela kostnadsansvaret för s.
k. § 34-placeringar bör överföras till staten. I motion Ju383 (fp)
förespråkas en utredning om hur utdömd missbruksbehandling verkställs och
följs upp.
Enligt 34 § KvaL kan en intagen få tillstånd att vistas utanför anstalten
om han då kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta
hans anpassning i samhället, t.ex. för vård eller behandling mot
narkotikamissbruk. Kriminalvården skall bära kostnadsansvaret för en intagen
som placeras i vård utanför anstalten. Vid dagen för frigivning från
fängelsestraffet övergår betalningsansvaret till kommunen, som skall bära
kostnaden till behandlingstidens slut. Placeringen måste därför oftast
planeras tillsammans med och godkännas av betalningsansvarig kommun som
också ombeds lämna skriftliga ansvarsförbindelser för vårdkostnaderna
efter villkorlig frigivning.
Frågan om betalningsansvaret för § 34-placering och svårigheterna att få
med socialtjänsten i planeringen av desamma har länge varit ett problem.
Många kommuner har varit tveksamma att ta på sig ett sådant kostnadsansvar,
särskilt i fall då man inte känner klienten sedan tidigare eller i fall
då man tidigare flera gånger beviljat vårdinsatser för klienten.
Liknande finansieringsproblem förekommer vid strävan att möjliggöra en
kontraktsvårdspåföljd. I dessa fall skall kriminalvården bära kostnadsansvaret
för den dömde till dagen för tänkt frigivning, om påföljden i stället
hade bestämts till fängelse. Efter den dagen övergår betalningsansvaret
till kommunen. Således måste även kontraktsvårdsplaceringar oftast planeras
tillsammans med och godkännas av den betalningsansvariga kommunen, bl.a.
genom en ansvarsförbindelse för vårdkostnaderna.
Frågan om kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och kommunerna har
utretts vid flera tillfällen under senare år. Fängelseutredningen föreslog
att kriminalvården skulle få ta över hela kostnadsansvaret för att på så
sätt lösa problemet (SOU 1993:76). Flera remissinstanser, liksom regeringen,
motsatte sig detta förslag då man var rädd för att detta skulle innebära
att kommunerna skulle frånträda sitt ansvar för missbrukarvården.
Narkotikakommissionen föreslog för sin del att kriminalvården skulle ges
möjlighet att genomföra § 34-placeringar även utan ansvarsförbindelse från
den intagnes kommun och att kriminalvården skulle ikläda sig ett kostnadsansvar
för dessa placeringar även efter den villkorliga frigivningen. Ordningen
var endast tänkt att tillämpas då ingen annan utväg stod till buds och
skulle pågå under en tvåårig försöksperiod. Kriminalvårdsstyrelsen skulle
därefter till regeringen redovisa sina erfarenheter när det gäller art,
omfattning, utveckling och kostnader (SOU 2000:126). Även detta förslag
har mött viss kritik.
I propositionen Nationell narkotikahandlingsplan (prop. 2001/02:91)
lämnades inga konkreta förslag till hur problemet med § 34-placeringar skall
lösas. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet skulle dock enligt regeringen
vara att samhället skall se till att den som har behov av det skall kunna
få adekvat vård. I samband med regeringens uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen
i april 2002 att genomföra en särskild satsning på att bekämpa
narkotikamissbruket bland kriminalvårdens klienter gav regeringen
Kriminalvårdsstyrelsen
i uppdrag att även kartlägga omfattningen och typen av problem som hindrar
placeringar utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL (Ju2002/3054/KRIM).
Kriminalvårdsstyrelsens kartläggning presenterades i september 2003. I
rapporten konstaterades bl.a. att de som beviljades § 34-placering under
första kvartalet 2002 hade en högre medelålder, att strafftiderna för
dessa var längre och att vårdtiderna var kortare jämfört med en motsvarande
kartläggning som genomfördes år 1989. Genom intervjuer med bl.a. kriminalvårds-,
behandlings- och socialtjänstpersonal kartlades de vanligast förekommande
omständigheterna som hindrade sådan placering. I intervjuerna pekades
oftast på bristande motivation hos den intagne. Andra omständigheter av
betydelse var bl.a. tids- och resursbrist, korta tider för förberedelsearbete,
traditioner och motivation vid anstalterna och anstalternas interna regler,
samarbetsproblem med kommunerna beträffande ansvarsförbindelser, egen på
anstalten bedriven behandlingsverksamhet samt att de intagna ofta avbryter
§ 34-placeringen i samband med villkorlig frigivning.
Rapporten från Kriminalvårdsstyrelsen bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare, senast i februari
2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 14 f). Utskottet hänvisade då till tidigare
uttalanden om att § 34-placeringar är ett bra instrument för att få
narkotikamissbrukare i lämplig vård under verkställigheten och anförde
följande. För att kunna ge den intagne bästa möjliga behandling är det
angeläget att behandlingsplaneringen görs i samarbete med socialtjänsten
i den intagnes hemkommun, detta för att ta till vara erfarenheterna där
och för att uppnå kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §
34-placeringar är i själva verket central för att kriminalvården skall ha
möjlighet att arbeta utifrån ett behandlingsperspektiv. Utskottet avstyrkte
bifall till de då aktuella motionerna med hänvisning till att det uppdrag
som Kriminalvårdsstyrelsen hade fått var av största vikt för att komma
till rätta med problemet med § 34-placeringarna och att arbetet därmed
inte borde föregripas.
Utskottet är alltjämt av samma uppfattning beträffande § 34-placeringar.
Samma överväganden kan i princip göras beträffande kontraktsvård.
Beredningen av Kriminalvårdsstyrelsens rapport bör inte föregripas. Utskottet
vill här tillägga att ett betydande problem med denna form av vård synes
vara bristande motivation hos individen och att den dömde ofta avbryter
vårdplaceringen i samband med villkorlig frigivning. Att överflytta
kostnadsansvaret för vården till staten torde inte avhjälpa det problemet.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju303 samt motionerna Ju402 och
Ju416 i nu behandlade delar.
När det gäller yrkandet i motion Ju383 instämmer utskottet i vad motionärerna
anför om vikten av att utdömd missbruksbehandling verkligen verkställs
och att resultatet av behandlingen följs upp på olika sätt. Det är i första
hand frivårdens ansvar att på individnivå följa upp att en skyddstillsynsdömd
person följer av domstolen ålagda föreskrifter om missbruksbehandling.
Vid misskötsamhet finns en reglering i brottsbalken att tillgå för att
ytterst undanröja en utdömd frivårdspåföljd. Utskottet - som också vill
hänvisa till vad Riksrevisionen anför om uppföljning av påföljder i den
ovan omnämnda revisionsrapporten Återfall i brott - uppföljning av
kriminalvårdens klienter (RIR 2004:5) - är inte berett att för närvarande ta
något initiativ i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju383.

Övriga frågor
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas ett antal motioner rörande bl.a. brandsäkerhet
på låsta enheter, behandlingen av häktade, förutsättningar för intagnas
permission, verkställighet genom elektronisk övervakning och överförande
av straffverkställighet för utvisningsdömda. Utskottet föreslår i fråga
om behandlingen av häktade ett tillkännagivande till regeringen att de år
1998 genomförda lagändringarna med anledning av utdelad kritik från
Europarådets tortyrkommitté skall följas upp. I fråga om övriga motionsyrkanden
föreslår utskottet att riksdagen avslår dessa. Jämför reservationerna
13-18 och det särskilda yttrandet 2.
Säkerheten för intagna
I motionerna Ju454 (c) och Ju469 (s) begärs åtgärder för att öka brandskyddet
på institutioner med låsta bostadsutrymmen, t.ex. rättspsykiatriska
avdelningar och fängelser. Det anförs bl.a. att det borde uppställas ett
krav på sprinklersystem och att låsanordningarna på celldörrarna bör kunna
fjärrmanövreras.
Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om beredskapsplanering
för åtgärder i händelse av våld, hot om våld eller andra allvarliga
incidenter (KVVAF 2000:7) skall alla lokala kriminalvårdsmyndigheter upprätta
en beredskapsplan som redovisar varje enhets förberedelser och åtgärder
som syftar till att hantera våldssituationer, hot om våld eller andra
allvarliga incidenter (1 §). En beredskapsplan skall bl.a. innehålla
konkreta åtgärdsplaner för olika former av incidenter, bl.a. avseende brand
och utrymning. Av åtgärdsplanerna skall också framgå formerna för samverkan
med polis och räddningstjänst, där sådan samverkan kan bli aktuell (3 och
4 §§). För att upprätthålla kunskaper om och skicklighet i att hantera
olika former av incidenter skall beredskapsplanen övas regelmässigt, minst
en gång om året (8 §).
Utskottet har inhämtat från Kriminalvårdsstyrelsen att det för närvarande
inte finns sprinklersystem installerat i cellerna på någon av landets
anstalter eller häkten. På ett par enheter, bl.a. en avdelning på
Kumlaanstalten, finns celldörrar med fjärrmanövrering av låsmekanismen.
Brandlarm i någon form finns på samtliga anstalter och häkten. Dessa är av
varierande slag, bl.a. beroende på byggnadernas ålder. Rök- och branddetektorer
är vanligt förekommande. De intagna på anstalter och häkten kan själva
utlösa befintliga larm, dock inte i sina egna celler. Falsklarm är på
vissa enheter ganska vanligt. Personalen övas regelbundet i de basala
brandskyddsteknikerna, bl.a. utrymning och hantering av
brandsläckningsutrustning.
På de flesta enheterna genomförs återkommande övningar, i regel dagtid.
Det förekommer även överraskningsövningar nattetid.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är särskilt viktigt att
säkerställa brandskyddet på institutioner där personer hålls inlåsta.
Utskottet utgår från att kriminalvårdens myndigheter i samråd med bl.a.
de lokala brandmyndigheterna löpande ser över och utvärderar brandskydd
och rutiner på anstalter och häkten samt att Kriminalvårdsstyrelsen noga
följer denna fråga. Något tillkännagivande från riksdagen är dock inte
påkallat. Motionerna Ju454 och Ju469 avstyrks.
Behandlingen av häktade
I motion Ju357 (v) begärs en utvärdering av de år 1998 genomförda ändringarna
i reglerna om restriktioner för häktade mot bakgrund av framförd kritik
mot Sverige från Europarådet om bristande mänskliga rättigheter för häktade.

Sverige har anslutit sig till den europeiska konventionen till förhindrande
av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
(SÖ 1988:37), vars syfte är att stärka frihetsberövade personers skydd
genom att motverka att sådan behandling eller bestraffning förekommer,
dvs. att ha en preventiv funktion. I enlighet med konventionen har Europeiska
kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (Tortyrkommittén) bildats. Tortyrkommittén
får besöka de platser i konventionsstaterna där frihetsberövade personer
är placerade och kan i sin rapport efter besöket påtala brister och föreslå
hur skyddet för frihetsberövade personer i den granskade staten kan
förbättras.
Efter besök på svenska häkten år 1991 och 1994 riktade Tortyrkommittén
kritik mot Sverige rörande bl.a. det förhållandet att en häktad som ålagts
restriktioner inte kunde överklaga åklagarens restriktionsbeslut till en
oberoende instans och att aktivitetsmöjligheterna för de häktade var
begränsade.
I propositionen Behandlingen av häktade (prop. 1997/98:104) föreslog
regeringen ändringar i rättegångsbalken och lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl., bl.a. av innebörden att den som är häktad
skall ha rätt att begära rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda
restriktioner. För att förbättra häktesverksamheten föreslogs vidare en
lagändring som innebär att intagna i häkten som huvudregel skall ges
tillfälle att vistas tillsammans med andra intagna. Efter justitieutskottets
tillstyrkande antog riksdagen i maj 1998 regeringens förslag. Lagändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:104, bet. JuU22, rskr.
227).
I propositionen anförde regeringen att den hade för avsikt att även
fortsättningsvis ägna uppmärksamhet åt frågan om humanisering av
häktesverksamheten
och andra delar av kriminalvården. Regeringen aviserade samtidigt sin
avsikt att utvärdera effekterna av de i propositionen föreslagna ändringarna
sedan de hade tillämpats en tid (prop. 1997/98:104 s. 64 f).
Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att någon sådan utvärdering
för närvarande inte planeras.
Utskottet gör följande överväganden i denna fråga. Det är angeläget att
svensk kriminalvård uppfyller de krav som ställs i Europarådskonventionen.
Frågor om isolering av intagna rör själva grunden för en human behandling
av frihetsberövade personer. Det är därför särskilt angeläget att
bestämmelserna på detta område är ändamålsenligt utformade och tillämpas på
det sätt som avsetts. Lagändringarna, som genomfördes bl.a. med anledning
av Tortyrkommitténs kritik, har tillämpats i drygt fem år. Tiden är nu
mogen att genomföra en utvärdering av effekterna av de genomförda
lagändringarna. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju357 i här
behandlad del bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Permissioner m.m.
I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) förespråkas en användning av
intensivövervakning med elektronisk kontroll i samband med bl.a. permissioner.
I motion Ju357 (v) begärs en utredning rörande möjligheterna till användning
av sådan elektronisk övervakning i samband med vissa utvisningsdömdas
permissioner. I motion Ju416 anförs också att intagna bör förhindras att
disponera sina pass i samband med permission.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen enligt 32 §
första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort
tid (normalpermission), om det inte finns påtaglig fara för fortsatt
brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna
bedömning skall särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller förfarit
olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att
lämna urinprov. Permission får enligt 32 § andra stycket också beviljas
om någon annan särskild anledning föreligger (särskild permission).
För permission får ställas de villkor som anses erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann tillsyn behövs
kan det föreskrivas att den intagne under permissionen skall stå under
bevakning.
I fråga om permissioner gäller dessutom vissa kvalifikationstider. Sålunda
bör enligt 12 § första stycket KvaF den som dömts till minst två års
fängelse inte utan särskilda skäl beviljas permission innan sex månader av
straffet avtjänats.
Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen omarbetat sina föreskrifter om
permissioner. I de nu gällande föreskrifterna och allmänna råden (KVVFS 2002:2)
understryks vikten av en väl genomtänkt permissionsplanering och att
permissioner alltid måste prövas efter lagstiftningens krav. Vidare innehåller
de en uppräkning av faktorer som bör beaktas vid den riskbedömning som
skall göras inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de förhållanden
under vilka den intagne kommer att tillbringa den eventuella permissionen.
Härvid bör beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära tillgång
till alkohol, droger, vapen och potentiella eller identifierade brottsoffer.
Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om bl.a. minsta kvalifikationstid
för permission. Såvitt gäller särskild permission anges i de allmänna
råden att alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att utföras
under normalpermission. Som exempel på när i stället särskild permission
får beviljas nämns närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av
inställelse vid domstolsförhandling. Särskild permission kan också komma
i fråga för vissa långtidsdömda som inte medges normalpermission i syfte
att minska skadeverkningarna av ett långt frihetsberövande (s.k.
lufthålspermission). Vid sådana permissioner skall särskild vikt läggas vid de
säkerhetsmässiga förhållanden under vilka permissionen skall genomföras,
såsom innehåll, tidpunkt, plats, antal tjänstemän som skall medverka m.
m. Även i övrigt kan villkor för permissionen uppställas. I de allmänna
råden anges att ett villkor för permission kan vara att den intagne lämnar
in sitt pass till anstalten.
I departementspromemorian Ökad säkerhet i pass m.m. (Ds 2004:8) föreslås
införande av en ny bestämmelse i 24 § KvaL av innebörd att pass som
förvaras av en kriminalvårdsanstalt endast i undantagsfall skall få disponeras
av den intagne. Vidare föreslås bl.a. att en lagakraftvunnen dom på
fängelse i minst ett år som ännu inte avtjänats skall utgöra passhinder och
grund för återkallelse av passet.
Av kriminalvårdens officiella statistik framgår att antalet påbörjade
permissioner, såväl normalpermissioner som särskilda permissioner, minskat
väsentligt under senare år, även om antalet ökat något år 2002. Antalet
misskötta permissioner genom uteblivande har också minskat (se
tabell).
Permissioner enligt 32 § KvaL

ÅR Normalpermissioner Särskilda permissioner
Antal påbörjade permissioner Misskötta genom uteblivande Antal påbörjade
permissioner Misskötta genom uteblivande
1998 18 530 240 33 368 77
1999 19 934 255 33 457 68
2000 17 452 172 21 588 26
2001 13 657 182 15 481 38
2002 15 288 149 18 367 31
Källa: Kriminalvårdens officiella statistik 2002
Kriminalvårdsstyrelsen bedrev under år 2003 ett projekt för utvärdering
av alternativa tekniska koncept till dagens system för intensivövervakning,
exempelvis GPS-baserad eller GPS-kompletterad övervakning. Resultatet av
projektet redovisades i september 2003 i rapporten Elektronisk övervakning;
teknik och applikation. I rapporten föreslås bl.a. att elektronisk
övervakning skall kunna användas som ett komplement och alternativ till
traditionell övervakning på anstalter. Som lämplig målgrupp för denna typ
av övervakning anges bl.a. förstagångsdömda och vissa intagna under
utslussning. Dessutom föreslås i rapporten att test av system med kombinerad
GPS-baserad positionering och övervakning med radiokommunikation möjliggörs.
Här nämns, som exempel på användningsområden, övervakning vid permissioner
och höjd säkerhet vid utslussning från anstalt.
I departementspromemorian Ökad användning av intensivövervakning med
elektronisk kontroll (Ds 2004:7) föreslås ett uppdrag till
Kriminalvårdsstyrelsen
att pröva hur den teknik som används för intensivövervakning med elektronisk
kontroll kan användas i anstalt. Det anförs bl.a. att tekniken skulle
kunna användas i anstalt för att kontrollera att de intagna följer de
föreskrifter som gäller för verkställigheten om var de skall befinna sig
vid olika tidpunkter. Som särskilt intressant anges möjligheten att använda
tekniken vid utslussningsenheter i kombination med självförvaltning (s.
47 f).
Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i februari 2003 (bet.
2002/03:JuU6 s. 24 f). Utskottet konstaterade då att föreskrifterna på
området stramats upp betydligt under senare år och att antalet beviljade
permissioner till följd därav hade minskat väsentligt och antalet intagna
som misskött sin permission genom att avvika också hade minskat i motsvarande
grad. De kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med hjälp av
intensivövervakning torde enligt utskottet i de flesta fall kunnat uppnås
genom en utökad användning av möjligheten att ställa villkor vid permissioner,
t.ex. om vistelseadress, anmälningsskyldighet eller hembesök av
kriminalvårdspersonal. Den utredning och tekniska installation som måste föregå
användning av sådan intensivövervakningsutrustning som används för
korttidsdömda och för utslussning av långtidsdömda ansåg utskottet vara så
resurskrävande att det inte torde stå i proportion till de vinster som
eventuellt skulle kunna uppnås genom att använda sådan övervakning i
samband med permissioner. Beträffande användning av GPS-teknik vid
permissioner anförde utskottet att sådan teknik inte fanns utvecklad. Behovet
av sådan teknik ansågs också vara begränsat till ett fåtal långtidsdömda
som framstår som särskilt rymningsbenägna. I vart fall ansåg utskottet
att Kriminalvårdsstyrelsens utvärdering av alternativa tekniska koncept
för elektronisk övervakning skulle avvaktas innan något uttalande borde
göras i frågan. Begäran om att den intagne inte skall kunna ha tillång
till sitt pass i samband med permission fick enligt utskottet anses
tillgodosedd genom möjligheten att som villkor för permission uppställa att
den intagne måste lämna ifrån sig sitt pass.
Utskottet kan konstatera att antalet misskötta permissioner fortsatte att
minska under år 2002. Utskottet håller fast vid sitt tidigare konstaterande
att de kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med hjälp av
intensivövervakning i de flesta fall torde kunna uppnås genom en utökad
användning av möjligheten att ställa villkor vid permissioner, t.ex. om
vistelseadress, anmälningsskyldighet eller hembesök av kriminalvårdspersonal.
Utskottet kan också konstatera att den tekniska utvecklingen beträffande
elektronisk övervakning går framåt men att ett för kriminalvården färdigt
system för närvarande inte finns utvecklat. Vad utskottet tidigare uttalat
om det begränsade behovet av denna teknik är alltjämt gällande.
Vad gäller yrkandet i motion Ju416 om tillgång till pass i samband med
permission är utskottet alltjämt av uppfattningen att intresset av att
kunna förhindra att den intagne lämnar landet i många fall torde tillgodoses
genom möjligheten att uppställa som villkor för permission att den intagne
lämnar ifrån sig passet. I den ovan nämnda departementspromemorian rörande
ökad säkerhet i pass m.m. ges förslag på ytterligare åtgärder för att
förhindra att intagna avviker och lämnar landet i samband med permission.
Beredningen av promemorian bör inte föregripas.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju357, Ju370 och Ju416 i nu
behandlade delar.
Verkställighet genom elektronisk övervakning
I motion Ju357 (v) anförs att verkställighet av fängelse genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll bör tillämpas i större
utsträckning.
Det anförs att denna verkställighetsform bör kunna tillämpas för straff
upp till sex månaders fängelse och att fler långtidsdömda bör komma i
fråga för att få avtjäna den sista delen av anstaltstiden genom
intensivövervakning.
Lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll är
tillämplig på verkställighet av dom på fängelse i högst tre månader, dock
inte fängelse som utdömts i förening med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. På ansökan av den dömde får beslutas att ett utdömt
fängelsestraff skall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning
med elektroniska hjälpmedel i förening med ett förbud för den dömde att
vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda
ändamål såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, nödvändiga inköp och
liknande. En ansökan om att få verkställa ett fängelsestraff genom elektronisk
kontroll får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det
straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot
verkställighet utanför anstalt. Vid återfall i brott finns också vissa
begränsningar i möjligheten att få verkställa fängelsestraff med hjälp av
elektronisk kontroll. Den dömde skall under verkställigheten utanför
anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt
rätta sig efter vad som åligger honom enligt lagen eller myndighetsföreskrifter
som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och
andra droger. Den dömde är skyldig att på anmaning lämna blod-, urin-
eller utandningsprov.
Enligt 33 a § KvaL kan en intagen som avtjänar fängelse i lägst två år,
för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, medges att
avtjäna högst fyra månader av straffet omedelbart före villkorlig frigivning
genom verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med
elektronisk kontroll (s.k. IÖV-utsluss).
Inom Justitiedepartementet har det utarbetats en departementspromemoria
med förslag till ändringar av tillämpningsområdet för intensivövervakning
med elektronisk kontroll (Ds 2004:7). I promemorian föreslås bl.a. att
fängelsestraff upp till sex månader skall kunna verkställas genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll och att fler intagna skall få
möjlighet att verkställa den sista delen av straffet genom sådan övervakning.
Den föreslagna ändringen i 33 a § KvaL beträffande utslussning innebär
att intagna som avtjänar fängelse i lägst 18 månader skall kunna komma i
fråga för intensivövervakning de sista fyra månaderna före villkorlig
frigivning. För intagna som avtjänar fängelse i lägst två år föreslås
denna tid kunna omfatta de sex sista månaderna före villkorlig frigivning.

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att departementspromemorian
kommer att remissbehandlas och beredas under våren och att ett lagförslag
kan förväntas under hösten 2004.
Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid ett flertal tillfällen,
senast i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 28 f).
Utskottet kan konstatera att förslag som i princip går ut på det som
motionärerna efterfrågar lämnats i den ovan nämnda departementspromemorian.
Beredningen av promemorian bör inte föregripas. Utskottet föreslår därför
att riksdagen avslår motion Ju357 i nu behandlade delar.
Överförande av verkställighet av fängelsestraff
I motion Ju370 (m) begärs en uppföljning av hur ingångna avtal med andra
länder om överförande av straffverkställighet tillämpats. Det anförs i
motionen att överförande av verkställighet av fängelsestraff inte kunnat
ske i den utsträckning som det varit tänkt.
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (IVL) - som till största del bygger på de s.k. överförande-
och brottmålsdomskonventionerna - och lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
(NVL) innebär att det är möjligt att låta personer som här i riket dömts
till fängelse verkställa sina straff i hemlandet.
Överförande av verkställighet till annan stat förutsätter, när varken
brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen är tillämpliga,
att det föreligger någon annan internationell överenskommelse. Sverige
har ingått en sådan bilateral överenskommelse med bl.a. Thailand. Vidare
kan regeringen enligt 3 § IVL, om det föreligger synnerliga skäl för visst
fall, träffa överenskommelse med främmande stat om överförande av
straffverkställighet.
Utskottet behandlade våren 2000 ett regeringsförslag om att riksdagen
skulle godkänna ett tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte
vissa lagändringar (prop. 1999/2000:45, bet. JuU13, rskr. 172). Förslagen
innebar bl.a. att den dömdes samtycke inte längre krävs för överförande
när den dömde i samband med domen utvisas på grund av brottet. I samma
ärende behandlade utskottet ett motionsyrkande liknande det nu aktuella
(bet. 1999/2000:JuU13 s. 10). Utskottet framhöll då att förslagen i det
ärendet gick i den riktning motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i
propositionen som en allmän utgångspunkt att en återanpassning torde bli
mer effektiv om den dömde i ett tidigt skede överförs till sitt hemland.
I förhållande till stater som är anslutna till brottmålsdomskonventionen
eller överförandekonventionen med tilläggsprotokollet syntes motionsönskemålen
väsentligen tillgodosedda genom propositionens förslag. Vad gällde stater
som inte är anslutna till någon av de nämnda konventionerna utgick utskottet
- i likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att regeringen, utan
något särskilt riksdagsinitiativ, undersöker möjligheterna att ingå
bilaterala avtal i den omfattning som är önskvärd.
Utskottet vidhöll detta ställningstagande när denna fråga senast behandlades
i utskottet (bet. 2001/02:JuU6 s. 21 f).
Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen hade per den 1 juli 2003,
förutom av Sverige, tillträtts av Cypern, Danmark, Estland, Finland,
Georgien, Island, Litauen, Makedonien, Nederländerna, Norge, Polen,
Rumänien, Serbien och Montenegro, Tjeckien, Ungern och Österrike (20 a §
förordningen [1977:178] med vissa bestämmelser om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom). Utskottet har inhämtat från
Justitiedepartementet att nämnda konvention härefter även har tillträtts
av Liechtenstein, Luxemburg, Ukraina och Malta.
Från Justitiedepartementet har även inhämtats att departementet för en
kontinuerlig dialog med andra stater om tillämpningen av överförandekonventionen
och tilläggsprotokollet. Denna dialog - som sker främst mellan staternas
s.k. centralmyndigheter - innefattar även frågor om hur handläggningen av
ärenden om överförande av verkställighet skall kunna påskyndas. I
Europarådets expertkommitté för straffrättsligt samarbete (PC-OC) diskuteras
bl.a. den praktiska tillämpningen av Europarådets konventioner på det
straffrättsliga området, däribland tillämpningen av överförandekonventionen
och tilläggsprotokollet.
I årsredovisningen för år 2003 (s. 11) redovisar Kriminalvårdsstyrelsen
antalet överförda straffverkställigheter. Av redovisningen framgår att
överföranden enligt överförandekonventionen, på egen ansökan av den intagne,
gjordes i 35 fall under år 2003. Överföranden av straffverkställighet
med stöd av överförandekonventionen och tilläggsprotokollet, dvs. mot den
dömdes vilja, skedde i 17 ärenden. Av dessa överfördes fem intagna till
vardera Litauen och Ungern, tre till vardera Polen och Estland och en
till Österrike. Initiering av sådana ärenden skedde i princip i alla
möjliga fall med viss tid kvar att verkställa, totalt 76 ärenden. Fler
överföranden till vissa baltiska länder hade varit möjliga om handläggningstiden
i dessa länder hade kunnat kortas ner. Utöver överföranden med stöd av
överförandekonventionen har överföranden av pågående verkställighet skett
till de nordiska länderna i ett 60-tal fall. I ytterligare 80 ärenden,
där de dömda avvaktar verkställighet på fri fot, har domarna överförts
till de nordiska länderna.
I regleringsbrevet för år 2004 har Kriminalvårdsstyrelsen givits i uppdrag
att ge en motsvarande redovisning avseende innevarande år.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i denna fråga. Utskottet kan
konstatera att ytterligare stater nyligen har tillträtt tilläggsprotokollet
till överförandekonventionen, något som möjliggör överförande av verkställighet
i större utsträckning, och att kriminalvården i alla möjliga fall verkar
för att utvisningsdömdas verkställighet skall överföras till hemlandet.
Förklaringen till det relativt låga antalet verkställighetsöverföranden
torde i första hand stå att finna i en alltför långsam hantering av
ärendena. I dessa frågor förs en dialog bl.a. mellan konventionsländernas
centralmyndigheter. Genom de redogörelser som årligen lämnas i kriminalvårdens
årsredovisning kan utvecklingen på området följas. Utskottet kan inte se
något behov av ett tillkännagivande i denna fråga. Motion Ju370 avstyrks
i nu behandlad del.
Kostnaden för utvisades hemresor
I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) begärs att kriminalvården skall ges
en möjlighet att, även utan den intagnes samtycke, innehålla intjänad
ersättning för att täcka kostnaderna för den intagnes hemresa i samband
med verkställighet av beslut om utvisning.
Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en utlänning som utvisas
skyldig att betala kostnaden för sin egen resa till den ort dit han sänds
eller åläggs att resa genom en myndighets försorg.
Vad gäller den ersättning en intagen erhåller under anstaltsvistelsen
gäller enligt 44 § KvaL att regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande användningen av ersättningen.
Regeringen har med stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande de intagnas ersättningar
i KVVFS 2001:5. Av 16 § i föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes
ersättning skall innehållas för permissions- och frigivningsändamål. De
innehållna medlen skall i första hand användas till utgifter i samband
med permission och frigivning, t.ex. för resa, uppehälle, inköp av
klädutrustning eller liknande. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt
att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning.
Detta förutsätter dock att den intagne samtycker till det.
För det fall att den intagne inte frivilligt vill betala sådant som han
är skyldig att betala, t.ex. kostnaden för hemresa, gäller i princip samma
regler som för indrivning av fordringar från andra människor i samhället.
Det krävs alltså en dom som kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt
gäller dock särskilda regler i fråga om möjligheterna till utmätning. I
45 § KvaL föreskrivs sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört egendom
som tillhör anstalten, får ersättning för skadan tas ut av den ovan nämnda
ersättningen. Arbetsersättning som för intagens räkning står inne hos
kriminalvårdsmyndighet får inte utmätas. En dom som går ut på att den
intagne skall betala något kan alltså bara verkställas genom utmätning i
annan egendom som den intagne har.
Enligt uppgifter som utskottet tidigare har inhämtat från Rikspolisstyrelsen
och Polismyndigheten i Örebro län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är
belägen, tillämpas bestämmelsen i 9 kap. 1 § utlänningslagen mycket sällan.
Anledningen till detta är att den som skall utvisas som regel antingen
saknar medel eller motsätter sig att betala för resan. Eftersom det inte
finns någon särskild ordning för indrivning i dessa fall måste polisen,
om den som skall utvisas vägrar att betala, ansöka om stämning i domstol
och samtidigt begära kvarstad för att kunna utverka den utvisades medel.
Detta är tids- och resurskrävande och anses i regel inte meningsfullt
att göra.
Utskottet har behandlat denna fråga vid flera tillfällen tidigare, senast
i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 29 f). Utskottet höll då fast vid
tidigare ställningstaganden i denna fråga, som går ut på dels att det är
rimligt att den som dömts till utvisning också betalar för hemresan, något
som också är innebörden av gällande lagstiftning, dels följande. För att
tvinga en intagen att betala resan med i anstalten intjänade medel krävs
det en reglering motsvarande den som nu gäller i fråga om ersättning för
uppsåtligen förstörd egendom som tillhör anstalten. Som skäl för en sådan
ordning kan i och för sig anföras att den typ av fordran som motionärerna
tar upp har ett så nära samband med straffverkställigheten att det framstår
som rimligt att staten kan tvinga fram betalning. Samtidigt finns det
skäl som talar emot en sådan ordning. Utskottet var med hänvisning till
det anförda inte berett att förorda en lagändring.
Utskottet är inte heller nu berett att ta initiativ till en lagändring i
denna fråga. Utskottet avstyrker motionerna Ju370 och Ju416 i nu behandlade
delar.
Ersättning till lekmannaövervakare
I motion Ju416 (kd) begärs översyn av arvodesnivåerna för lekmannaövervakare.

I 5 kap. 17 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder
anges att övervakare som inte fullgör uppdraget i tjänsten har rätt till
ersättning enligt de normer som fastställs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Ersättning till lekmannaövervakare uppgår enligt
beslut av Kriminalvårdsstyrelsen i januari 2001 till 400 kr per månad,
varav 150 kr avser arvode och 250 kr utgiftstäckning.
En tidigare negativ trend vad gäller antalet lekmannaövervakare har under
senare år brutits. Antalet lekmannaövervakare uppgick den 1 januari 2003
till 4 783, vilket utgör en ökning med 6 % jämfört med samma datum föregående
år och med 11 % mot två år tidigare.
Utskottet behandlade ett liknande yrkande senast hösten 2002 (bet.
2002/03:JuU1 s. 103 f). Utskottet uttryckte då bl.a. sin uppskattning för de
insatser som lekmannaövervakarna gör för kriminalvården och framhöll värdet
av deras arbete. Utskottet delade motionärernas uppfattning om vikten av
att de personer som tar på sig uppdrag som lekmannaövervakare ges både en
rimlig ersättning och stöd i sina uppdrag. Med hänvisning bl.a. till den
av Kriminalvårdsstyrelsen beslutade höjningen av ersättningen till
lekmannaövervakarna avstyrkte utskottet den då aktuella motionen. Vidare
konstaterade utskottet att den tidigare negativa trenden vad gäller antalet
lekmannaövervakare hade brutits och att antalet hade ökat år 2001.
Utskottet - som kan konstatera att antalet lekmannaövervakare har fortsatt
att öka under år 2002 - är inte berett att nu förorda en höjning av
ersättningen till lekmannaövervakare. Motion Ju416 avstyrks i nu behandlad
del.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (m)
av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju347 och 2003/04:Ju370
yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15 och avslår motionerna 2003/04:Ju252,
2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7,
2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3,
2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8
och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena
5-8, 2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi anser att den nya kriminalvårdslag som nu utreds skall ha delvis andra
utgångspunkter än de som ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen
på området.
Tiden på anstalten måste ges ett meningsfyllt innehåll. Alla intagna som
har behov av det bör erbjudas grundläggande teoretisk utbildning, såväl
för grundskole- som gymnasiekompetens. Det måste också vara möjligt för
den intagne att få en användbar yrkesutbildning under anstaltstiden.
Självförvaltning är en annan bra verksamhet som bör uppmuntras så långt
det är möjligt.
Det är av avgörande betydelse för den intagnes återanpassning till samhället,
utan kriminalitet och missbruk, att frigivningen förbereds väl. Bostad
och sysselsättning bör vara ordnad innan den intagne friges. Här är
kriminalvårdens kontakter med den intagnes hemkommun och med andra myndigheter
och frivilligorganisationer särskilt viktiga.
Kriminalvården måste också på alla sätt förhindra att intagna fortsätter
begå brott inifrån anstalten.
Intagna som dömts till utvisning bör samlas på särskilda anstalter. Där
kan verksamheten anpassas utifrån de specifika behov som denna kategori
av intagna har.
Vårdprogram inom kriminalvården bör i större utsträckning upphandlas från
privata vårdgivare. På så sätt kan större behandlingskompetens komma
kriminalvården till del.
Regeringen bör ges i uppdrag att utarbeta tilläggsdirektiv till den
tillsatta utredningen med anledning av vad vi nu har anfört. Vi ställer oss
alltså bakom motionerna Ju273 och Ju347 samt motion Ju370 i nu behandlade
delar. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

2. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (fp)
av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9 och avslår
motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3,
2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357
yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15,
2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24,
2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8,
2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.
Ställningstagande
Det behövs en ny inriktning och vilja i kriminalpolitiken. Tydligare
samhällsnormer och en aktiv och strukturerad rehabiliterande verksamhet
inom kriminalvården leder till långsiktigt minskad brottslighet.
Verkställigheten måste fyllas med meningsfulla aktiviteter som är tydligt
individfokuserade för att öka individens förmåga att fungera i samhället.

Det måste på alla anstalter finnas möjlighet för de intagna att bedriva
studier. Det bör ställas krav på de intagna att de visar resultat för att
de skall få fortsätta studierna.
Verksamheten skall uppmuntra till aktivt deltagande i arbete, studier och
behandling.
Frigivningsförberedelserna är avgörande för den intagnes förutsättningar
att kunna fungera i samhället efter tiden i anstalt. Möjligheterna till
verkställighet i slutskedet av straffet genom elektronisk övervakning bör
utvidgas och möjligheterna till utslussning i annan form förbättras. Inför
frigivningen måste kriminalvården också ha ett bra samarbete med olika
myndigheter och organisationer, såsom socialtjänst, arbetsförmedling,
KRIS m.fl.
Kvinnornas situation inom kriminalvården måste uppmärksammas i större
utsträckning. Kvinnorna är ofta i högre grad än männen i behov av meningsfull
och yrkesinriktad utbildning. Kvinnorna har också ofta barn med vilka
kontakten måste underlättas på olika sätt.
Regeringen bör ges i uppdrag att tillse att Kriminalvårdskommittén beaktar
vad vi nu har anfört. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju425 i nu
behandlade delar. Övriga här aktuella motioner bör däremot inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

3. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (kd)
av Ragnwi Marcelind (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24 och avslår
motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3,
2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357
yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15,
2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9,
2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8,
2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.
Ställningstagande
Kriminalvården skall vidta åtgärder som påverkar den dömde att inte
återfalla i brott samt upprätthålla en human människosyn, ge god omvårdnad
och stå för ett aktivt påverkansarbete. Tyvärr klarar inte svensk
kriminalvård i dagsläget att leva upp till dessa mål, och den måste därför
reformeras. Kriminalvårdskommittén bör därför i sitt fortsatta arbete
beakta bl.a. följande.
Kriminalvården måste utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva
olika resultat som uppnås genom behandlings- och vårdarbetet. Kriminalvården
bör också utveckla och förstärka sin analyskapacitet beträffande sambandet
mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i brott.
Behandlingen inom kriminalvården måste i större utsträckning inriktas på
att den intagne skall komma till rätta med sitt problematiska levnadsmönster.
Det bör införas fler motivationsavdelningar med kognitiva program. De
intagna bör även få ett större personligt ansvar för sin vistelse på
anstalten, bl.a. genom självförvaltning, detta som en förberedelse för
livet i frihet. Sådan verksamhet bör införas i större utsträckning än vad
som redan skett.
För alla intagna i anstalt skall det utarbetas en individuell vårdplan
för anstaltstiden. Så är dock inte fallet i dag. Detta är inte acceptabelt.

Frigivningsprocessen för de intagna måste förbättras. Det handlar bl.a.
om förbättrade kontakter mellan kriminalvården och samhällets övriga
aktörer, såväl myndigheter som frivilligorganisationer. I utslussningsarbetet
bör det införas trestegsanstalter, och elektronisk övervakning bör användas
i större utsträckning.
Förutsättningarna för intagna föräldrars umgänge med sina barn under
naturliga förhållanden måste också förbättras inom kriminalvården. Det
handlar bl.a. om fler övernattningslägenheter samt tillgång till grönområden
och lekplatser i anslutning till anstalterna.
Kompetensen hos kriminalvårdens personal måste höjas. Detta gäller särskilt
personal i klientnära arbete. Utbildningstiden för nyanställda bör förlängas
och utbildningskvaliteten höjas. Det är också viktigt att kriminalvårdaryrkets
status höjs så att fler unga och välutbildade personer söker sig till
kriminalvården. Utvecklingsmöjligheterna inom yrket måste också bli bättre.

Regeringen bör utarbeta tilläggsdirektiv till Kriminalvårdskommittén med
anledning av vad jag nu har anfört. När det gäller frågan om individuella
vårdplaner bör regeringen genast vidta åtgärder så att kriminalvården
lever upp till skyldigheten att sådana upprättas för samtliga intagna.
Jag ställer mig alltså bakom motion Ju416 i nu behandlade delar. Övriga
här aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

4. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (v)
av Rolf Olsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16,
bifaller delvis motionerna 2003/04:So407 yrkande 4 och 2003/04:Bo252
yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296
yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347,
2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och
3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3,
8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So412 yrkandena 5-8 och 2003/04:Ub289
yrkande 3.
Ställningstagande
Det är positivt att kriminalvårdslagstiftningen för närvarande är föremål
för en genomgripande översyn. Enligt min mening bör verksamheten inom
kriminalvården förbättras i flera avseenden.
De flesta långtidsdömda placeras på anstaltsavdelningar med hög säkerhetsnivå.
Konflikter och förekomsten av gängbildningar har blivit ett allt större
problem på dessa enheter. De långtidsdömda som visar en positiv utveckling
måste i större utsträckning kunna placeras på andra enheter där de slipper
utsättas för olika påtryckningar från andra intagna. Mottagningsverksamheten
för långtidsdömda bör också ses över. Här kan inspiration hämtas bl.a.
från en lyckad verksamhet i Skottland med särskilda avdelningar för
långtidsdömda där de intagna bl.a. får möjlighet att bearbeta brottet och
den uppgivenhet som ett långt straff ger upphov till.
Kvinnornas särskilda behov måste också i större utsträckning beaktas inom
såväl kriminalvårdens som frivårdens verksamhet. Det krävs också mer av
stöd och hjälp för barn med fängelsedömda föräldrar. Möjligheten för
förälder och barn att hålla en god kontakt under anstaltstiden är mycket
viktig. Därutöver behöver barnet ofta stöd på olika sätt på hemorten.
Sådan verksamhet måste finnas tillgänglig för behövande barn i hela Sverige.

Förberedelserna inför frigivning är avgörande för den intagnes möjlighet
till återanpassning till ett normalt liv i samhället, utan kriminalitet
och missbruk. För att uppnå detta krävs det att anstalterna har ett bättre
samarbete med frivård, socialtjänst och andra huvudmän och aktörer i
samhället. Utan bostad och försörjning är det svårt för den frigivne att
avhålla sig från fortsatt brottslighet och missbruk. Det är också angeläget
att de intagna under anstaltstiden ges större möjligheter att skaffa sig
en yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet som är användbar efter
frigivningen.
Som ett led i strävandena att följa den s.k. normaliseringsprincipen inom
kriminalvården bör ansvaret för utbildning av intagna läggas över på
utbildningsväsendet.
Det får ankomma på regeringen att tillse att Kriminalvårdskommittén i
sitt fortsatta arbete beaktar vad jag nu har anfört. Jag ställer mig alltså
bakom motionerna Ju357, So407 och Bo252 i nu behandlade delar. Övriga här
aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

5. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (c)
av Johan Linander (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7
och 2003/04:Ub289 yrkande 3 och avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273,
2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357 yrkandena 5,
8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju402
yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425
yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412
yrkandena 5-8 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.
Ställningstagande
Verksamheten inom kriminalvården bör enligt min mening förändras och
förbättras på olika sätt.
För att göra de intagna mer motiverade bör ett nytt bonussystem införas,
där de intagna blir belönade när de följer sina behandlingsprogram.
Belöningssystemet skall kunna ge större daglig ersättning, ökat personligt
ansvar, möjlighet till permission, friare platser osv. På samma sätt skall
liknande förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig.
Programverksamheten inom kriminalvården måste i större utsträckning kunna
anpassas efter individuella behov. Att det för varje intagen alltid skall
upprättas en individuell vårdplan framstår som självklart, men sker inte
alltid i praktiken.
Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten och
arbetsmarknadsmyndigheterna, men även mellan andra myndigheter och
organisationer, är nödvändigt för att skapa förutsättningar för den intagne
att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen. Här
måste mer göras.
Fängelsedömda kvinnor har ett i stor utsträckning annat rehabiliteringsbehov
än män. Kvinnorna mår ofta väldigt dåligt, såväl fysiskt som psykiskt,
när de kommer till anstalt. De har oftare ett pågående missbruk och de
har inte sällan blivit utnyttjade på olika sätt. Detta måste i större
utsträckning beaktas inom kriminalvården.
Intagna med läs- och skrivsvårigheter bör också få bättre stöd med särskilt
anpassad utbildning under anstaltstiden.
Kriminalvårdens personal måste ges bättre och kontinuerlig utbildning.
Detta har betydelse, inte bara för att öka personalens allmänna kunskapsnivå,
utan också för att skapa bättre förutsättningar för nytänkande och
förändringar inom kriminalvården.
Regeringen bör ges i uppdrag att tillse att Kriminalvårdskommittén i sitt
fortsatta arbete beaktar vad jag nu har anfört. Jag ställer mig alltså
bakom motionerna Ju316 och Ub289 i nu berörda delar. Övriga här aktuella
motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

6. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (mp)
av Leif Björnlod (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, bifaller delvis
motion 2003/04:So412 yrkandena 5-8 och avslår motionerna 2003/04:Ju252,
2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2,
4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16,
2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10
och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407
yrkande 4, 2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande
Kriminalvårdslagstiftningen får enligt min mening en välbehövlig översyn
genom Kriminalvårdskommitténs arbete. Verksamheten inom kriminalvården
behöver på olika sätt förändras och förbättras.
Barnperspektivet måste ges större vikt inom kriminalvården. Möjligheterna
till kontakt mellan intagna föräldrar och deras barn måste bli bättre.
Även om mycket har gjorts på detta område, bl.a. genom inrättande av fler
besöksrum på anstalterna, återstår en hel del att göra för att barnanpassa
kriminalvårdens verksamhet. Hela den sociala samhällskedjan måste också
fungera till stöd för barn vars föräldrar frihetsberövats. Här krävs ett
bättre samarbete mellan bl.a. kriminalvård, polis och socialtjänst. Även
polisens kompetens om barns reaktioner i samband med gripande eller
omhändertagande av en förälder måste förbättras. Det är mycket viktigt att
i dessa situationer förhindra traumatiska upplevelser för barnen.
Integrationen av anstalts- och frivårdsverksamhet medför en samordning av
utbildningen av kriminalvårdens personal. Detta riskerar att missgynna
frivårdsinspektörerna, som har en högskoleutbildning i botten. Risken
finns att den utbildning som erbjuds anpassas för personal med lägre
utbildning. Särskilt påtagligt blir detta vid grundutbildning av nyanställd
personal.
Det är också viktigt att på olika sätt utnyttja den kompetens som finns
inom frivården för att öka effekten av olika frivårdsinsatser. Man kan t.
ex. tänka sig att låta frivårdsinspektörer utforma lokala varianter av
nationella program för att på så sätt nå bättre effekter av programverksamheten.

Det får ankomma på regeringen att genom utfärdande av tilläggsdirektiv
tillse att Kriminalvårdskommittén i sitt fortsatta arbete beaktar vad jag
nu anfört. Detta innebär att jag ställer mig bakom motionerna Ju402 och
So412 i nu behandlade delar. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör
avslås av riksdagen.

7. Behandling för sexualbrottsdömda, punkt 2 (m, kd, c)
av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c) och Cecilia Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om behandling för sexualbrottsdömda. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 14 och 2003/04:Ju416
yrkandena 20 och 21.
Ställningstagande
Många sexualbrottsdömda, såväl pedofiler som våldtäktsmän, har en onormal
sexualdrift som de har svårt att kontrollera. Genom farmakologisk behandling
kan förekomsten av manligt könshormon minskas hos patienten, varigenom
dennes överdrivna och svårkontrollerade sexualdrift minskas. Mot bakgrund
av den stora risken för återfall i brott inom denna grupp av dömda bör,
som en förutsättning för villkorlig frigivning, kunna uppställas ett krav
på att den dömde medicinerar mot sin onaturliga drift.
Regeringen bör låta utreda en sådan ordning och återkomma till riksdagen
med ett lagförslag i frågan.

8. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m., punkt 3 (m)
av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju443 yrkande 17 och avslår
motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2 och 2003/04:Ju479 yrkande
32.
Ställningstagande
Metoderna för behandling av män som misshandlar kvinnor behöver utvecklas.
Här är det viktigt att förbättra förmågan att motivera männen till att
bearbeta sitt aggressiva beteende. Forskning behövs inom detta område.
Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta budgetarbetet beakta
vad vi nu anfört. Detta innebär att vi ställer oss bakom motion Ju443 i
nu behandlad del. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör däremot inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

9. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m., punkt 3 (fp, kd,
c)
av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och
Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju479 yrkande 32 och avslår
motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2 och 2003/04:Ju443 yrkande
17.
Ställningstagande
Män som misshandlar kvinnor måste på olika sätt få hjälp att bryta sitt
destruktiva beteende. Männen måste få tillräcklig och adekvat hjälp och
behandling i fängelse respektive inom frivården. Annars är risken för
återfall i brott stor. Även kommunerna har ett ansvar för att ordna
resurser till behandling av misshandlande män, bl.a. genom utökad verksamhet
inom s.k. kriscentra för män. Kriminalvården och kommunerna har inte i
tillräcklig utsträckning tagit sitt ansvar för att tillse att misshandlande
män får det stöd och den hjälp de behöver.
Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning
av vad vi nu anfört. Detta innebär att vi ställer oss bakom motion Ju479
i nu behandlad del. Beträffande övriga här behandlade motionsyrkanden
delar vi majoritetens uppfattning.

10. Behandling för rattfylleridömda, punkt 4 (fp, kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och
Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om behandling för rattfylleridömda. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 30.
Ställningstagande
Ett verkningsfullt sätt att få personer som kör bil berusade att förstå
den risk de utsätter andra trafikanter för är att konfrontera dem med
trafikskadade offer. Sådana program bedrivs i USA med goda resultat.
Regeringen bör klarlägga huruvida det är möjligt att med nuvarande
lagstiftning ålägga rattfylleridömda att delta i behandling innehållande
konfrontation med trafikoffer och, om det visar sig erforderligt, återkomma
till riksdagen med förslag till lagstiftning.

11. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5
(m, fp, c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om kostnadsansvaret för § 34-placering och
kontraktsvård m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju303, bifaller
delvis motion 2003/04:Ju402 yrkande 4 och avslår motion 2003/04:Ju416
yrkande 14.
Ställningstagande
Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård, är ofta
en bra påföljd för missbrukare som har begått brott. Individen är vid
tiden för lagföring ofta motiverad att göra någonting åt sitt missbruk
och samhället har då en god möjlighet att utöva påtryckningar.
Kontraktsvård kommer ofta inte till stånd på grund av att den åtalades
hemkommun nekar att utfärda en ansvarsförbindelse för den del av behandlingen
som är hänförlig till tiden efter tänkt dag för villkorlig frigivning, om
fängelse i stället hade valts som påföljd. En sådan ansvarsförbindelse
kan ofta vara svårt att få till stånd, dels eftersom kommunen många gånger
av resursskäl nekar detta, dels eftersom tiden för kontraktsvårdsutredning
ofta är knapp.
Regeringen bör låta utreda hur ett överförande av hela kostnaden för
kontraktsvård till kriminalvården skall kunna genomföras. Detta innebär
att vi i stort ställer oss bakom motion Ju303 och motion Ju402 i nu
behandlad del, medan motion Ju416 i nu behandlad del bör avslås av riksdagen.

12. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5
(kd)
av Ragnwi Marcelind (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om kostnadsansvaret för § 34-placering och
kontraktsvård m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 14
och avslår motionerna 2003/04:Ju303 och 2003/04:Ju402 yrkande 4.

Ställningstagande
Antalet § 34-placeringar har minskat drastiskt på senare år. Detta är
främst en konsekvens av kommunernas ovilja att ta sin del av kostnadsansvaret
för denna vård. För att komma tillrätta med detta problem bör hela
kostnadsansvaret för vård inledd med stöd av 34 § KvaL överföras på staten.
Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder.
Jag ställer mig alltså bakom motion Ju416 i nu behandlad del. Motion Ju303
och motion Ju402 i här behandlad del bör däremot avslås av riksdagen.

13. Uppföljning av utdömd vård, punkt 6 (fp)
av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om uppföljning av utdömd vård. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Ju383.
Ställningstagande
Alltför ofta fungerar inte uppföljningen av utdömda frivårdspåföljder för
narkotikamissbrukare. När en missbrukare inte accepterar och följer ålagd
behandling sker ofta inte en tillräckligt snabb och tydlig reaktion från
samhällets sida och ibland torde det inte ske någon reaktion alls. Det
finns inte heller någon tillgänglig statistik över hur frivårdspåföljder
innehållande narkotikabehandling verkställs och följs upp.
Regeringen bör låta utreda bl.a. hur domar innehållande föreskrift om
vård för missbruk verkställs och följs upp.

14. Permissioner m.m., punkt 9 (m, fp, kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om permissioner m.m. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Ju416 yrkande 26, bifaller delvis motionerna 2003/04:Ju370
yrkande 17 och 2003/04:Ju416 yrkande 27 och avslår motion 2003/04:Ju357
yrkande 13.
Ställningstagande
Det är viktigt att kontrollen av intagna som tillåts vistas utanför
anstalten, t.ex. vid permission, är effektiv.
De utvärderingar som har genomförts av verkställighet i form av
intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande
positivt resultat. Vi anser att dessa erfarenheter skulle kunna användas
även i andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning kunna
införas som en extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång. Särskilt
intressant är utvecklingen av GPS-teknik på området. Genom att förse fången
med en fotboja som kan spåras med hjälp av GPS-teknik kan risken för
rymningar minska och göra det betydligt lättare att återföra en rymling
till fängelset. Om tekniken på området ännu inte är fulländad bör forskningen
stimuleras. Regeringen bör också snarast undersöka möjligheten att genomföra
en provverksamhet med intensivövervakning i samband med bl.a. permission.
Om en sådan verksamhet visar sig kräva lagstiftning bör regeringen snarast
återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.
Vi anser det också självklart att en intagen i anstalt inte skall kunna
ha tillgång till sitt pass i samband med bl.a. permission, utan att passet
alltid skall tas omhand vid sådana tillfällen. Så sker i dag endast
undantagsvis. Det skall inte heller vara möjligt att hos polisen få ut ett
nytt pass under verkställighet av ett fängelsestraff. Regeringen bör i
denna fråga skyndsamt låta bereda den inom Justitiedepartementet nyligen
utarbetade promemorian och snarast återkomma till riksdagen med förslag
till erforderlig lagstiftning som tillgodoser vad vi nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju370 och Ju416
i nu behandlade delar. Motion Ju357, i nu behandlad del, bör däremot avslås.

15. Permissioner m.m., punkt 9 (v)
av Rolf Olsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om permissioner m.m. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Ju357 yrkande 13 och avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande
17 och 2003/04:Ju416 yrkandena 26 och 27.
Ställningstagande
Möjligheten för utvisningsdömda intagna att få permission är små eftersom
risken för att de avviker i samband med permission ofta bedöms som för
stor. En sådan ordning är enligt min mening både inhuman och orimlig. Det
leder bl.a. till att de intagna aldrig ges tillfälle att träffa sina
anhöriga under naturliga former utanför anstalten.
Ett sätt att möjliggöra permissioner för denna grupp av intagna skulle
kunna vara att införa intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k.
fotboja, i samband med permissioner.
Regeringen bör låta utreda möjligheterna att använda sådan övervakning i
samband med utvisningsdömdas permissioner. Detta innebär att jag ställer
mig bakom motion Ju357 i nu behandlad del. Övriga här behandlade
motionsyrkanden bör däremot avslås av riksdagen.

16. Överförande av verkställighet av fängelsestraff, punkt 11 (m, fp, kd,
c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om överförande av verkställighet av fängelsestraff.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju370 yrkande 8.
Ställningstagande
Belastningen på de svenska anstalterna måste minskas på alla sätt. Det
bör bl.a. därför eftersträvas att så många som möjligt av dem som döms
till utvisning också verkställer sitt straff i hemlandet. Trots förekomsten
av konventioner och bilaterala avtal är det vanligt att fängelsedömdas
verkställighet inte kan överföras, främst beroende på omfattande byråkrati
och pappersexercis. Regeringen bör verka mer kraftfullt, såväl i Sverige
som internationellt, för att tillse att de ingångna avtalen fungerar också
i praktisk handling.
Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning
av vad vi nu anfört.

17. Kostnaden för utvisades hemresor, punkt 12 (m, fp, kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om kostnaden för utvisades hemresor. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 9 och 2003/04:Ju416 yrkande 29.

Ställningstagande
Det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att utan den
intagnes samtycke använda kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för
den utvisningsdömdes hemresa. Detta innebär att den dömdes skyldighet att
betala, som följer av stadgandet i 9 kap. 1 § utlänningslagen, inte kan
upprätthållas. En sådan möjlighet bör införas för kriminalvården.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett
lagförslag som tillgodoser vad vi nu har anfört.

18. Ersättning till lekmannaövervakare, punkt 13 (fp, kd, c)
av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och
Karin Granbom (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om ersättning till lekmannaövervakare. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 12.
Ställningstagande
Lekmannaövervakare har en viktig uppgift i samhället. Trots det är de
alltför få för att fylla det behov som finns. Några av orsakerna är
ineffektiva administrativa system och en alltför låg ersättning för uppdraget.
Ersättningen är på en nivå som är så låg att det närmast ger en signal
om att uppdraget inte anses vara viktigt.
Det är hög tid att lekmannaövervakarnas insatser tas till vara på ett
bättre sätt och att statusen på uppgiften höjs. Ersättningen bör ses över
och höjas så att summan upplevs som en rimlig ersättning för uppdraget.
Det
får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu
anfört.

Särskilda yttranden

1. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5
(mp)
Leif Björnlod (mp) anför:
Många önskade kontraktsvårdsplaceringar kommer inte till stånd på grund
av kommunernas ansträngda finanser. Kommunerna är av resursskäl inte
villiga att bekosta den senare delen av placeringen och ställer därför
inte erforderliga vårdgarantier. Detta medför att det inte är möjligt att
välja den för den åtalade mest lämpliga och effektiva påföljden. Denna
ordning är olycklig och bör lösas på ett lämpligt sätt.
Jag väljer att inte reservera mig i denna fråga utan utgår från att det
inom Regeringskansliet fortsätter att bedrivas ett arbete med att finna
en lämplig lösning på denna problematik.

2. Verkställighet genom elektronisk övervakning, punkt 10 (v)
Rolf Olsson (v) anför:
Fördelarna med verkställighet av fängelsestraff genom intensivövervakning
med elektronisk kontroll är betydande. Tiden får nu anses mogen att
ytterligare utvidga tillämpningsområdet, dels genom att låta personer dömda
upp till sex månaders fängelse verkställa hela straffet på detta sätt,
dels genom att möjliggöra för fler långtidsdömda att verkställa den sista
delen av fängelsestraffet med hjälp av intensivövervakning. Det är glädjande
att det inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria med förslag
som går i den riktning som jag förespråkar.
Jag utgår från att regeringen, efter sedvanlig beredning av ärendet, lämnar
ett lagförslag till riksdagen som tillgodoser vad jag nu förespråkat.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Ju252 av Carina Hägg och Birgitta Ahlqvist (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att barn som utsatts för sexuella övergrepp inte skall tillåtas besöka
förövaren under verkställighetstiden.
2003/04:Ju273 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en förändrad och förbättrad kriminalvård.
2003/04:Ju296 av Göran Lindblad (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om privata fängelser.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en försöksverksamhet med två till tre privatiserade anstalter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utredning avseende kriminalvårdens inriktning.
2003/04:Ju303 av Bertil Kjellberg (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att utreda förutsättningarna för att överföra kostnadsansvaret för
personer som dömts till skyddstillsyn med behandlingsplan, s.k. kontraktsvård,
till kriminalvården.
2003/04:Ju316 av Johan Linander m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt skall få
vidareutbildning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förbättra kvinnornas situation i fängelserna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade
när de följer sitt behandlingsprogram.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en individanpassad utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förbättrad utslussningssituation där den intagne vid
frigivningen får hjälp, både före och efter frigivningen, med att skapa en
ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning.
2003/04:Ju347 av Magdalena Andersson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om brottslig verksamhet på fängelser.
2003/04:Ju354 av Inger Segelström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att män som dömts för våldsbrott skall kunna dömas till
vårdprogram.
2003/04:Ju357 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en uppföljning och utvärdering av de förändringar som gjorts
inom häktesverksamheten för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna
skall genomföras.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den alternativa påföljden intensivövervakning med elektronisk
fotboja skall utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till sex
månader.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kvinnors särskilda behov inom frivårdens verksamhet skall
uppmärksammas.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regelverket för intensivövervakning med elektronisk fotboja
vid utsluss av långtidsdömda (IÖU) skall förändras.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ansvaret för studieverksamheten skall läggas över på
utbildningsväsendet enligt normaliseringsprincipen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en översyn av arbetspraktiken på anstalterna skall genomföras.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att de långtidsdömdas situation särskilt skall uppmärksammas.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verksamheten med mottagningsenheter för långtidsdömda
skall utredas.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att möjligheten för utvisningsdömda att få permission
med elektronisk intensivövervakning snarast skall utredas.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att kvinnors situation inom kriminalvården skall
uppmärksammas.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verksamheten till stöd för barn till dömda måste
utvecklas.
2003/04:Ju370 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av en ny inriktning av svensk kriminalvård.
4. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att frigivningen förbereds noggrant samt om betydelsen av
insatser från ideella organisationer.
7. Riksdagen beslutar att speciella anstalter för utvisningsdömda
skall inrättas.
8. Riksdagen begär att regeringen följer upp ingångna avtal om att
utländska medborgare skall avtjäna straff utdömda i Sverige i sitt hemland,
så att avtalen fungerar i praktiken.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den avvisades
hemresa.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om teoretisk och praktisk utbildning samt
självförvaltningsverksamhet
på anstalterna.
14. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att använda
sig av farmakologisk behandling i syfte att minska sexualdriften hos
sexualbrottsdömda, i samband med villkorlig frigivning.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökad upphandling inom kriminalvården av vårdprogram från
privata vårdgivare.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om intensivövervakning i samband med permissioner och
frigångar.
2003/04:Ju383 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende hur domar
med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp.
2003/04:Ju402 av Leif Björnlod (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att utreda hur kompetensen inom frivården bättre kan
tas till vara för att på så sätt öka effekten av de olika frivårdsinsatserna
och därmed minska återfallsrisken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att utreda hur rådande integrationsprocess inom
kriminalvården tar till vara frivårdens behov av kompetensutveckling.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att utreda hur normaliseringsprincipen påverkar
kriminalvårdens klienter samt hur eventuella alternativ till
normaliseringsprincipen
skulle kunna påverka nämnda klienter.
2003/04:Ju416 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svensk kriminalvård måste få en ny inriktning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kriminalvården bör utveckla och förstärka sin analyskapacitet
och utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva olika resultat
som uppnås med behandlings- och vårdarbetet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kriminalvården måste utveckla och stimulera forskningsarbete
som kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i
brottslighet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vården på anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp
att komma till rätta med sitt problematiska levnadsmönster.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kriminalvårdens arbete bör utvärderas och goda exempel bör
tas till vara i förändringsarbetet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuella handlingsplaner.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förbättra och förlänga utbildningen av de anställda inom
kriminalvården.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nödvändigheten att öka rekryteringen av unga medarbetare till
kriminalvården.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kriminalvården måste kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter
så att ambitionen att bli kvar inom yrket ökar.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om väl fungerande motivationsavdelningar med kognitiva
program.
12. Riksdagen begär att regeringen ser över arvodet till
lekmannaövervakare.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att låta staten ta över kostnadsansvaret för vård och
behandling enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
farmakologisk och annan typ av behandling skall kunna användas på personer
som dömts för övergrepp, och som av expertis konstaterats vara pedofiler,
för att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att farmakologisk och/eller annan typ av psykoterapeutisk
behandling skall kunna användas även på våldtäktsmän som återfallit i
brott, under den sista tredjedelen av straffet, för att villkorlig frigivning
skall kunna komma i fråga.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en bättre frigivningsprocess där behandling i trestegsanstalt
kombineras med elektronisk övervakning.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att de intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för
livet innanför murarna om en förberedelse för livet utanför murarna skall
kunna ske.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att anstalterna i högre utsträckning måste anpassas efter
barns och föräldrars behov av umgänge.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillgången till pass vid permissioner.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att införa elektronisk övervakning vid permissioner för
att minska risken för avvikelse.
29. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till
lagändring som innebär att kriminalvården får befogenhet att utan den
intagnes samtycke betala ut medel för att täcka den utvisades hemresa.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över nuvarande lagstiftning i syfte att möjliggöra att
ålägga rattfylleridömda att delta i behandling.
2003/04:Ju425 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förnyelse av kriminalvårdens innehåll och inriktning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildning inom kriminalvården.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnor i kriminalvården.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om effektivare frigivning.
2003/04:Ju435 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att ett initiativ bör tas till en rättspraxis i
kvinnofridsmål och alla män som dömts för kvinnofridskränkning och
frihetsberövats
skall bli föremål för brottspreventiva åtgärder inom kriminalvården.
2003/04:Ju436 av Jan Emanuel Johansson och Cinnika Beiming (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om vikten av välplanerade frigivningar inom kriminalvården.
2003/04:Ju443 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.
2003/04:Ju454 av Annika Qarlsson och Margareta Andersson (båda c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att inlåsta människors säkerhet måste lagregleras.
2003/04:Ju469 av Lennart Klockare (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om säkerheten vid låsta institutioner.
2003/04:Ju479 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om kommunernas ansvar och kriscentrum för män samt gällande
behandling av gärningsmännen inom kriminalvården.
2003/04:So407 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett förbättrat samarbete mellan frivård, anstalt och socialtjänst.

2003/04:So412 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp, fp, v, c, kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utökat barnperspektiv inom kriminalvården.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om barn som är med när föräldern grips av polisen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av att för barn förbättra kommunikationsmöjligheterna
till anstalterna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av förbättringar av samarbetet mellan kriminalvården,
socialtjänsten och polisen.
2003/04:Ub289 av Birgitta Sellén och Margareta Andersson (båda c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att interner på fångvårdsanstalter skall erbjudas utbildning
för att motverka eventuella läs- och skrivsvårigheter.
2003/04:Bo252 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna.