Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU14

Processrättsliga frågor

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden som väckts under den allmänna
motionstiden år 2003. Motionsyrkandena avser bl.a.
frågor om hemliga tvångsmedel, skydd för vittnen,
ersättning till nämndemän samt rättshjälp.

Utskottet, som hänvisar bl.a. till gällande
regelverk och pågående beredningsarbete, föreslår
att riksdagen avslår samtliga yrkanden.
I ärendet finns 22 reservationer från (m), (fp),
(kd) och (v) samt fem särskilda yttranden från (m),
(kd), (v) och (mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hemlig avlyssning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju348
yrkande 7, 2003/04:Ju417 yrkande 13 och
2003/04:Ju465 yrkande 11.
Reservation 1 (fp, kd)

2. Överskottsinformation

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju348 yrkande
8.
Reservation 2 (m, fp, kd)

3. Hemlig teleövervakning vid olaga hot

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju282.
Reservation 3 (kd)

4. Kräkmedel

Riksdagen avslår motion 2003/04:So345 yrkande
8.
Reservation 4 (m, fp)

5. Eftersökning av vapen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju292
yrkande 4 och 2003/04:
Ju429 yrkande 2.
Reservation 5 (m, fp, kd)

6. Övervakningskameror i taxibilar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju445 yrkande
6.
Reservation 6 (m, kd)

7. Tillståndsprövning för allmän
kameraövervakning

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju392 yrkande
3.
Reservation 7 (v)

8. Vittnen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju218
yrkande 1, 2003/04:Ju271, 2003/04:Ju332 yrkande
5, 2003/04:Ju363 yrkande 2, 2003/04:Ju444 yrkande
16 och 2003/04:Ju453 yrkandena 18-20.
Reservation 8 (m, fp, kd)

9. Målsägandes rätt att yttra sig

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju394 yrkande
3.
Reservation 9 (m, fp)

10. Nämndemän

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju203,
2003/04:Ju288, 2003/04:
Ju300, 2003/04:Ju325, 2003/04:Ju330,
2003/04:Ju412 yrkande 4, 2003/04:Ju420 och
2003/04:Ju422.
Reservation 10 (m, fp, kd)

11. Sammansättningen i vårdnadstvister

Riksdagen avslår motion 2003/04:A371 yrkande
26.
Reservation 11 (kd)

12. Partssammansatta domstolar och
specialdomstolar

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju291
yrkande 2, 2003/04:Ju460, 2003/04:L319 yrkande 6
och 2003/04:Bo257 yrkande 19.
Reservation 12 (m, fp)

13. Rättshjälpslagen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju341
yrkandena 1 och 2, 2003/04:
Ju421 samt 2003/04:L318 yrkande 5.
Reservation 13 (fp)

14. Rättshjälp vid pisksnärtsskador

Riksdagen avslår motion 2003/04:T471 yrkande 3.

15. Kravet på prövningstillstånd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju412
yrkande 7 och 2003/04:
Ju477 yrkande 5.
Reservation 14 (fp)
Reservation 15 (kd)

16. Offentlighet vid domstol

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju392
yrkande 1 och 2003/04:
Ju477 yrkande 6.
Reservation 16 (v)

17. Utnämning av högre domare

Riksdagen avslår motion 2003/04:K271 yrkande
18.
Reservation 17 (m, fp)

18. Jävsregler för åklagare

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju392 yrkande
4.
Reservation 18 (v)

19. Överprövning av åtalsbeslut

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju418.
Reservation 19 (kd)

20. Förfarandet i snatterimål

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju450 yrkande
9.
Reservation 20 (fp, kd)

21. Svensk domsrätt i skadeståndsmål

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju265.
Reservation 21 (v)

22. Medlemskap i Advokatsamfundet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju461.
Reservation 22 (m)

23. Språket i domar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju441.

Stockholm den 9 mars 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan
Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström
(v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m),
Helena Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd),
Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz
Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Göran Norlander
(s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif
Björnlod (mp) och Kerstin Andersson (s).

2003/04

JuU14

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

I detta betänkande behandlar utskottet ett
antal motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 2003 som rör processrättsliga
frågor. I betänkandet tas upp frågor om bl.a.
straffprocessuella tvångsmedel, vittnen och
målsägande, nämndemän, specialdomstolar och
rättshjälp. Utskottet föreslår med hänvisning
bl.a. till pågående beredningsarbete och
gällande regelverk att riksdagen av- slår
samtliga motioner. Jämför reservationerna
1-22.

Straffprocessuella tvångsmedel m.m.

Hemliga tvångsmedel

I motionerna Ju348 (c), Ju417 (kd) och Ju465 (fp)
föreslås att buggning skall tillåtas i kampen mot
den grövre brottsligheten. I den förstnämnda
motionen begärs också en reglering av användandet av
överskottsinformation som framkommer vid användning
av hemliga tvångsmedel.

I april 2000 presenterade regeringen en
lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen
föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle
införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt
hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och
under vissa förutsättningar. Enligt förslaget skulle
det också införas ett system med offentliga ombud i
ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att öka
enskildas rättssäkerhet. Förslaget byggde på
Buggningsutredningens betänkande Om buggning och
andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och
remissbehandlingen av detsamma.
Lagrådet gjorde bedömningen att hemlig avlyssning
borde kunna godtas som nytt straffprocessuellt
tvångsmedel med väsentligen det föreslagna
tillämpningsområdet, om behovet var reellt och
starkt. En förutsättning var dock att
tvångsmedelsanvändningen var förenad med
tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. En särskild
fråga var behandlingen av s.k.
överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra
brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora
bristen i remissförslaget ansåg Lagrådet vara
avsaknaden av en utförligare reglering angående
behandlingen av överskottsinformation. Lagrådet
framhöll särskilt att denna fråga måste lösas; detta
var enligt Lagrådet en förutsättning för att en
lagstiftning om buggning skulle kunna godtas.
Därefter har en utredare på uppdrag av
Justitiedepartementet utarbetat ett förslag till en
reglering av användning av överskottsinformation som
kommer fram vid bruk av hemliga tvångsmedel (Ds
2003:13). Förslaget innebär att
överskottsinformation som rör begångna eller
pågående brott skall få användas för att utreda
brottet. Vidare föreslås att överskottsinformation
får användas som bevis i rättegång under
förutsättning att fängelse i ett år eller mer är
föreskrivet för brottet och att det kan antas att
brottet inte kommer att föranleda endast böter. När
det gäller sådan överskottsinformation som avser
uppgifter som lämnats i förtroende till exempelvis
en läkare går förslaget i huvudsak ut på att den
endast får användas som bevis om den som lämnat
uppgifterna samtycker till det. Uppgifter om ett
förestående brott får enligt förslaget användas för
att förhindra brottet. Vidare föreslås att en
förundersökning skall få läggas ned om användningen
av överskottsinformationen skulle vara till men för
den utredning där uppgifterna kommit fram. Slutligen
föreslås en tydligare reglering av när upptagningar
skall sparas respektive förstöras.
Promemorian har nyligen remissbehandlats och
bereds i Regeringskansliet. När förslaget övervägts
avser regeringen att på nytt överväga frågan om
hemlig avlyssning (prop. 2002/03:74 s. 12).
Buggningsutredningens ovan nämnda förslag om
offentliga ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel
har nyligen lett till lagstiftning (se prop.
2002/03:74, bet. 2003/04:JuU2, rskr. 14).
När motsvarande yrkanden behandlats tidigare i
utskottet har utskottet hänvisat till det pågående
arbetet (se bet. 2002/03:JuU7 s. 22 f. beträffande
buggning och bet. 2003/04:JuU2 s. 8 f. beträffande
överskottsinformation).
Utskottet anser alltjämt att det pågående arbetet
beträffande buggning bör avvaktas. När det gäller
frågan om överskottsinformation anser utskottet att
det skulle vara en fördel om en lagreglering kommer
till stånd. Eftersom ett förslag med den
inriktningen för närvarande bereds behövs det inget
initiativ i saken från riksdagen. Utskottet föreslår
att motionerna Ju348, Ju417 och Ju465 i här
behandlade delar avslås av riksdagen.
I motion Ju282 (kd) föreslås att hemlig
teleövervakning skall få ske även vid
förundersökningar rörande ofredande och olaga hot.
Bestämmelser om tvångsmedlet hemlig
teleövervakning finns i 27 kap. 19-25 §§
rättegångsbalken. Efter de ändringar som riksdagen
nyligen beslutat om (prop. 2002/03:74, bet.
2003/04:JuU2) och som träder i kraft den 1 oktober i
år innebär bestämmelserna i huvudsak följande. I
hemlighet får uppgifter hämtas in om telemeddelanden
som befordras eller har befordrats till eller från
en viss teleadress som den misstänkte innehar eller
som denne kan tänkas använda. Ett beslut om hemlig
teleövervakning kan också innebära att ett
telemeddelande hindras från att nå fram till eller
gå ut från en viss teleadress. Hemlig
teleövervakning får användas vid förundersökning
angående brott för vilket det inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex månader. Vidare
får sådan övervakning ske om brottsmisstanken gäller
dataintrång, barnpornografibrott som inte är ringa,
narkotikabrott och smuggling som avser narkotika.
Ofredande kan föranleda böter eller fängelse i
högst sex månader (4 kap. 7 § brottsbalken).
Straffet för olaga hot är böter eller fängelse i
högst ett år, men om gärningen bedöms som grovt
brott är straffet fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år (4 kap. 5 § brottsbalken). Detta
innebär att hemlig teleövervakning kan komma i fråga
för olaga hot som är grovt, men inte i de övriga
fall som tas upp i motionen.
I den proposition som låg till grund för de
senaste ändringarna av reglerna om hemlig
teleövervakning anförde regeringen att olaga hot och
ofredande visserligen ofta begås genom
telemeddelanden. Under de angivna
brottsbeteckningarna rymdes emellertid, anförde
regeringen, ett stort antal fall som är av sådan
karaktär att det inte bör komma i fråga att använda
hemliga tvångsmedel. Regeringen lade därför inte
fram något förslag om det, men avsåg att noga följa
utvecklingen och om det behövs återkomma till frågan
i ett annat sammanhang (prop. s. 35 f.).
Utskottet kan i och för sig hålla med motionärerna
om att hemlig teleövervakning skulle kunna utgöra
ett verksamt vapen mot de brott som aktualiseras i
motionen. Samtidigt vill utskottet i likhet med vad
regeringen anförde i den nyss nämnda propositionen
påpeka att alla de brott som kan hänföras under de
nämnda brottsrubriceringarna inte motiverar
användning av hemliga tvångsmedel. Utskottet utgår
från att regeringen återkommer med ett förslag till
förändring i den mån det kan finnas fog för det. Med
det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motion Ju282.

Personella tvångsmedel

I motion So345 (fp) begärs att polisen skall ges
möjlighet att använda kräkmedel för att säkra
bevisning vid narkotikabrott när den misstänkte
svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid
brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.
11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning
får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett
brott på vilket fängelse kan följa för att söka
efter föremål som kan tas i beslag eller annars för
att utröna omständigheter som kan vara av betydelse
för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen och
undersökning av sådana prov. En undersökning får
inte utföras så att den undersökte riskerar framtida
ohälsa eller skada.
Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning av
övriga straffprocessuella tvångsmedel, råder den
s.k. proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning
får sålunda beslutas endast om skälen för den
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
medför för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket
rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma
balk).
Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning
erhöll - med visst undantag som här saknar intresse
- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år
1993 (prop. 1993/94:24, bet. JuU7, rskr. 67). I
propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket
allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket
starka skäl därför krävdes för att införa en sådan
möjlighet i rättegångsbalken. Enligt
departementschefen måste vid en sådan bedömning
brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.
Något förslag om tvångsmedicinering lades därför
inte fram i propositionen (prop. s. 48). Utskottet
förklarade sig inte ha någon annan uppfattning i
denna fråga än vad departementschefen uttalat i
propositionen och avstyrkte bifall till en motion
liknande den nu aktuella (bet. 1993/94:JuU7 s. 7).
Narkotikakommissionen föreslog i sitt
slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska
utmaningen (SOU 2000:126) att det i
narkotikastrafflagen (1968:64) skall tas in en
bestämmelse om att den som är skäligen misstänkt för
narkotikabrott, som inte är ringa, skall kunna ges
läkemedel eller liknande vid en kroppsbesiktning.
Avsikten var att det vid skälig misstanke om
försäljning av narkotika skall kunna fattas beslut
om att använda kräkmedel eller liknande vid
kroppsbesiktning i sådana fall där det i dag
beslutas om att placera den misstänkte på s.k.
tulltoalett. Bakgrunden till förslaget var att
narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta
förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i
munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis
närmar sig (s. 43). Däremot ansåg kommissionen inte
att kräkmedel skulle få användas när misstanken
avser en köpare som svalt narkotika. Beslut om att
använda kräkmedel skulle enligt förslaget fattas av
åklagare och åtgärden genomföras av läkare
(betänkandet s. 208 f.).
I regeringens proposition 2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan hänvisades till 1993 års
lagstiftningsärende (se ovan). Regeringen kunde inte
se att det framkommit något skäl av tyngd att nu
frångå vad som uttalades när frågan senast var
föremål för regeringens bedömning (prop.
1993/94:24). Med hänsyn till framför allt det starka
skydd som måste finnas för den kroppsliga
integriteten var regeringen inte beredd att föreslå
någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i
samband med kroppsbesiktning.
I sitt yttrande till socialutskottet delade
justitieutskottet regeringens uppfattning i denna
fråga (yttr. 2001/02:JuU5y s. 7 f.).
När frågan senast behandlades vidhöll utskottet
sin tidigare redovisade uppfattning (se bet.
2002/03:JuU7 s. 23 f.).
Utskottet, som inte ändrat uppfattning i frågan om
kräkmedel, föreslår att riksdagen avslår motion
So345 i här behandlad del.

Eftersökning av vapen i brottsförebyggande
syfte

I motionerna Ju292 (m) och Ju429 (kd) föreslås att
polisen i brottsförebyggande syfte bör få söka efter
vapen i bilar. Motionsönskemålet bygger på ett
förslag som lämnats in till Regeringskansliet av
några polismän vid Polismyndigheten i Stockholms
län.

Husrannsakan och kroppsvisitation kan ske i syfte
att utreda brott. För sådana fall finns regler i 27
och 28 kap. rättegångsbalken. Motionsönskemålet tar
emellertid sikte på fall där det inte finns någon
konkret brottsmisstanke. I stället handlar det om
att vidta åtgärder i brottsförebyggande syfte.
Husrannsakan och kroppsvisitation kan i viss
utsträckning ske i sådant syfte. Regler om detta
finns i polislagen (1984:387).
En polisman får enligt 19 § andra stycket första
punkten nämnda lag kroppsvisitera en person i den
utsträckning det behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som är ägnade att
användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan antas att ett
sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36
kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda bestämmelse tar
sikte på egendom som ännu inte kommit till brottslig
användning men som ändå bör kunna förverkas eftersom
det typiskt sett rör sig om hjälpmedel vid brott.
Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande en
översyn som syftar till att finna åtgärder för att
förhindra spridning av illegala vapen. En utredare
har anlitats för arbetet, som skall vara färdigt vid
årsskiftet. Nyligen har ett tillägg beslutats som
går ut på att det skall övervägas om det finns behov
av att införa en möjlighet för polisen att söka
efter vapen och andra farliga föremål i fordon, i
sådana situationer där det i dag är möjligt att
kroppsvisitera någon enligt den ovan angivna
bestämmelsen i polislagen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är angeläget att det vidtas åtgärder för att
förebygga spridningen av illegala vapen. Samtidigt
vill utskottet påminna om att frågan gäller
gränserna för polisens maktutövning gentemot
medborgarna och att regeringsformen innehåller
regler till skydd mot bl.a. kroppsvisitation och
husrannsakan. Det krävs med andra ord närmare
överväganden innan en förändring genomförs.
Utskottet välkomnar därför det lämnade uppdraget.
Motionsönskemålen får med det anförda anses vara
tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionerna Ju292 och Ju429 i här aktuella
delar.

Allmän kameraövervakning

Övervakningskameror i taxibilar

I motion Ju445(kd) efterfrågas bättre möjligheter
att få tillstånd att använda övervakningskameror i
taxibilar för att förhindra brott.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning
innehåller bestämmelser om användningen av
övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän
kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som
bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §
under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan
vid allmän kameraövervakning i banklokal eller
postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa
villkor sättas upp i butikslokal, dock inte
restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa
närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller
anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som
polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller
förhindra brott. Upplysning om allmän
kameraövervakning skall som huvudregel lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt
(3-4 §§). Tillstånd meddelas av länsstyrelsen som
bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av
paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om
intresset av sådan övervakning väger tyngre än den
enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid
denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om
övervakningen behövs för att förebygga brott.
Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol (29 §).
Tillstånd till kameraövervakning i taxibilar har
getts i två kammarrättsavgöranden (Kammarrättens i
Stockholm dom den 21 maj 2002 i mål 1166-2002 och
Kammarrättens i Göteborg dom den 3 juni 2002 i mål
956-2002). Justitiekanslern (JK), som var klagande i
båda fallen, har offentligt förklarat sig nöjd med
avgörandena som också vunnit laga kraft. I målen var
det fråga om övervakning med digitala
stillbildskameror. Kameran aktiveras när bilens
passagerardörr öppnas och/eller stängs. Vid varje
aktivering får kameran, efter två sekunder, ta högst
fem bilder med en sekunds intervall.
Det system för kameraövervakning i taxibilar som
beviljats i kammarrätt utgör enligt
Kameraövervakningsutredningen en lämplig avvägning
mellan övervakningsintresset och
integritetsintresset. Kravet på tillstånd bör dock
bestå (se SOU 2002:110 s. 18).
Härefter har praxis på området utvecklats så att
tillstånd numera lämnas till kameraövervakning som
går ut på att kameran aktiveras dels vid in- och
utpassering ur taxin, dels när föraren utlöser
larmet i bilen.
När utskottet senast behandlade denna fråga kunde
utskottet inte finna annat än att motionsönskemålet
i stort fick anses vara tillgodosett genom den
praxis som kommit till uttryck i de två
kammarrättsavgörandena (se bet. 2002/03:JuU7 s. 26
f.).
Utskottet kan konstatera att rättsutvecklingen på
området inneburit att det blivit lättare att få
tillstånd till kameraövervakning i taxibilar. Som
utskottet framhöll förra våren får motionsönskemålet
anses vara tillgodosett med den utveckling av praxis
som skett. Riksdagen bör avslå motion Ju445 i denna
del.

Tillstånd och tillsyn

I motion Ju392 (v) begärs att ansvaret för att pröva
ansökningar om tillstånd till allmän
kameraövervakning och uppgiften att utöva tillsyn
skall föras över från länsstyrelserna till
Datainspektionen.

Tillsynen över allmän kameraövervakning är
uppdelad mellan länsstyrelsen och Datainspektionen.
Länsstyrelsen skall se till att allmän
kameraövervakning av platser dit allmänheten har
tillträde bedrivs enligt bestämmelserna i lagen om
allmän kameraövervakning. Datainspektionens tillsyn
avser övervakningens förenlighet med
personuppgiftslagen (1998:204).
Kameraövervakningsutredningen tog upp frågan om
att flytta över tillsynsuppgiften från länsstyrelsen
till Datainspektionen (se SOU 2002:110 s. 181 f.).
Det skedde mot bakgrund av att det i andra länder
som utredningen studerat ankom på
dataskyddsmyndigheten att utöva tillsyn på området.
Utredningen konstaterade att lagen om allmän
kameraövervakning är en i huvudsak väl fungerande
lagstiftning. Länsstyrelsen har sedan år 1977 haft
ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn av
kamerahanteringen. Även om vissa förbättringar kunde
behövas ansåg utredningen att länsstyrelsen väl
fyller de krav som man kan ställa på ett
kontrollorgan. Länsstyrelsen bör därför enligt
utredningen även i fortsättningen vara
tillståndsmyndighet och ha tillsynsuppgiften enligt
lagen om allmän kameraövervakning.
Kameraövervakningsutredningens betänkande bereds i
Regeringskansliet.
Utskottet kan konstatera att den fråga som tas upp
i motionen nyligen varit föremål för översyn och att
betänkande bereds. I nuvarande beredningsläge anser
utskottet att riksdagen inte bör uttala sig i frågan
om tillståndsprövningen rörande allmän
kameraövervakning. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju392 i denna del.

Vittnen och målsägande

Flera motioner tar upp olika frågor som rör vittnen
och målsägande. I motion Ju453 (kd) efterfrågas
särskilda väntrum för vittnen, utbildning för
vittnesstödjare och en översyn av finansieringen.
Sistnämnda fråga tas även upp i motion Ju271 (m). I
motion Ju444 (fp) föreslås att det skall finnas en
anställd vid varje tingsrätt som skall ha till
uppgift att fungera som vittnesstödjare. En översyn
av den psykosociala förhörssituationen förordas i
motion Ju332 (c). Motionären bakom Ju218 (c) vill
förbättra skyddet för vittnen. I motion Ju363 (c)
efterfrågas bättre information till vittnen om
möjligheten till s.k. medhörning. Slutligen
efterfrågas i motion Ju394 (m) en uttrycklig rätt
för målsäganden att inför domstol avge sin
berättelse om hur brottet har påverkat honom eller
henne oavsett om detta har betydelse för utgången i
målet.

I proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
redovisade regeringen som målsättning att det vid
samtliga tingsrätter och hovrätter skulle finnas
vittnesstöd inom tre år. I juni 2001 fick
Brottsoffermyndigheten regeringens uppdrag att
tillsammans med Domstolsverket ta fram en plan för
hur det målet skall kunna uppnås samt att medverka
till att vittesstödsverksamheten anordnas vid de
orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.
Uppdraget redovisades i januari 2002 i rapporten
Vittnesstöd - En kartläggning av
vittnesstödsverksamheten vid landets tingsrätter och
hovrätter hösten 2001. I rapporten finns en
handlingsplan, uppdelad i etapper, över hur
regeringens mål skall uppnås. Någon exakt tidpunkt
för inrättandet av vittnesstöd vid de olika
domstolarna har inte föreslagits i handlingsplanen
utan snarare ett rullande schema där domstolar med
goda förutsättningar för inrättande av verksamheten
kommer att erhålla erbjudande om inrättande av
vittnesstöd.
För närvarande finns vittnesstöd eller förbereds
sådant stöd vid i princip samtliga tingsrätter och
hovrätter i landet. Inför den slutliga redovisningen
av vittnesstödsverksamheten den 1 juli 2004 kommer
viss utvärdering att göras och också en kontroll för
att få bekräftelse på att alla domstolar då har
tillgång till vittnesstöd. Även den framtida
finansieringen kommer att tas upp där.
Hösten 2002 inhämtade utskottet följande
upplysningar om projektet rörande vittnesstöd.
Verksamheten sker vanligen inom ramen för den
verksamhet som brottsofferjourerna bedriver. Dessa
får visst stöd av kommunerna men också från
brottsofferfonden. Fonden finansierar också några
lokala samordnare. I övrigt får denna verksamhet
inte något ekonomiskt stöd utan bedrivs ideellt.
Den som skall fungera som vittnesstödjare måste
genomgå utbildning. Den sköts i samarbete mellan
brottsofferjourerna och Brottsoffermyndigheten.
Här kan också nämnas att domstolslokalernas
utformning är föremål för en kontinuerlig översyn,
och vid ombyggnader beaktas alltid behovet av
särskilda väntrum för målsägande och vittnen.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
yrkanden om vittnesstöd. Senast skedde det hösten
2003 (bet. 2003/04:JuU1 s. 109 f.). Utskottet höll
då fast vid sin redan tidigare redovisade
uppfattning, som i huvudsak är att det är glädjande
att arbetet med stödverksamheten kommit i gång samt
att den bör bedrivas på ideell basis så att de
organisatoriska lösningarna kan variera efter lokala
behov och förutsättningar.
Såvitt gäller frågan om förhörssituationen noterar
utskottet att det ankommer på rättens ordförande att
upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden. Han
får exempelvis utvisa den som uppträder otillbörligt
(5 kap. 9 § rättegångsbalken). Vidare följer av 36
kap. 18 § samma balk att rätten kan förordna att en
part eller en åhörare inte skall närvara vid
förhöret, s.k. medhörning. Otillbörliga frågor skall
avvisas av rätten (36 kap. 17 § femte stycket samma
balk). Bestämmelserna i rättegångsbalken hindrar
inte att det i kallelser informeras om möjligheten
till s.k. medhörning.
Personsäkerhetsutredningen har nyligen föreslagit
att det skall införas ett nationellt lagreglerat
program om personsäkerhet (SOU 2004:1). Det är i
första hand tänkt att tillämpas beträffande
bevispersoner som medverkar i en förundersökning
eller rättegång rörande grov eller organiserad
brottslighet och deras närstående. Härutöver skall
programmet bl.a. kunna tillämpas på anställda inom
rättsväsendet. I syfte att förhindra att en
bevisperson, på grund av rädsla, vid
huvudförhandling ändrar en tidigare lämnad uppgift
eller avstår från att lämna en sådan föreslår
utredningen att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren
får i uppdrag att utforma riktlinjer för
videoinspelning av förhör med bevispersoner som
riskerar att utsättas för brottslighet som riktar
sig mot liv, hälsa, frihet eller frid.
När frågan om att ge målsägande en rätt att yttra
sig oavsett om han eller hon är part i rättegången
eller inte senast (se bet. 2002/03:JuU7 s. 17)
behandlades vidhöll utskottet ett tidigare uttalande
som gjordes vid riksdagsbehandlingen av den ovan
nämnda propositionen rörande brottsoffer. Utskottet
anförde då bl.a. att rättegången syftar till att
pröva den talan som ligger på rättens bord. Om
målsäganden vill agera som part i rättegången krävs
inte mer av honom eller henne än att han biträder
åtalet. Detta sker genom att målsäganden underrättar
domstolen om det. En målsägande som är part har rätt
att till slutförande av sin talan anföra det han
eller hon finner nödvändigt. Mot denna bakgrund
ansåg utskottet att gällande regler tillgodosåg de
anspråk på möjligheter att yttra sig som kan vara
befogade i samband med rättegången (bet.
2000/01:JuU20 s. 24-25).
I praxis förekommer att målsäganden bereds
tillfälle att yttra sig även i frågor som inte har
direkt betydelse för bedömningen av åtalet.
Utskottet vill när det gäller
vittnesstödsverksamheten återigen framhålla att
utskottet ser positivt på det arbete som läggs ned
för att förbättra situationen för vittnen. Som
utskottet anfört tidigare bör verksamheten bedrivas
på ideell basis för att underlätta framväxten av
lokalt anpassade arbetsformer. Här vore det - som
utskottet ser det - ett steg i fel riktning att
kräva att de anställda vid domstolarna skall ta över
uppgiften.
Som nyss framgått uppmärksammas lokalernas
utformning, och utbildning ges dem som fungerar som
vittnesstödjare.
Vad gäller finansieringsfrågan konstaterar
utskottet att den kommer att tas upp i den slutliga
redovisning som skall lämnas den 1 juli i år.
När det sedan gäller de motionsönskemål som tar
sikte på förhörssituationen delar utskottet
motionärernas uppfattning att rättsväsendets
funktion kräver att vittnen fritt vågar berätta vad
de iakttagit. Samtidigt konstaterar utskottet att
det redan finns vissa regler som kan användas för
att underlätta för dem som skall höras. Som framgått
ovan har därtill ytterligare förslag nyligen lagts
fram såväl i syfte att skydda dem som vittnat som
att säkra värdet av förhörsutsagor som lämnas i ett
tidigt skede av en förundersökning.
Vad slutligen gäller förslaget om en generell rätt
för målsägande att yttra sig vidhåller utskottet att
möjligheten att biträda åtalet fyller de anspråk som
i detta avseende bör ställas på regelverket.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju218, Ju271, Ju332, Ju363, Ju394, Ju444 och Ju453 i
här aktuella delar.

Nämndemän

I ett antal motioner tas frågor om nämndemän upp. I
motionerna Ju203 (m), Ju300 (m), Ju325 (c), Ju412
(kd) och Ju420 (m) begärs höjda ersättningar. I
motion Ju288 (s) efterfrågas mer representativa
nämndemän. Kvotering av nämndemän med utländsk
bakgrund förordas i motion Ju330 (s). I motion A371
(kd) anförs att nämndemän av båda könen bör medverka
i prövningen av vårdnadstvister. I motion Ju422 (fp)
efterfrågas en modernare och tydligare utformning av
den ed som lagfarna domare och nämndemän avlägger
innan de påbörjar sitt uppdrag.

Nämndemän medverkar i handläggningen av olika
måltyper i såväl allmänna domstolar som allmänna
förvaltningsdomstolar. I tingsrätt och hovrätt
deltar sålunda nämndemän i avgörandet av flertalet
brottmål, se 1 kap. 3 b § och 2 kap. 4 §
rättegångsbalken. Vidare ingår nämndemän i rätten
när sådana domstolar avgör familjerättsliga
tvistemål med fullsutten rätt, se 14 kap. 17 och
18 §§ äktenskapsbalken samt 20 kap. 1 §
föräldrabalken. För de allmänna
förvaltningsdomstolarnas del gäller att nämndemän
som huvudregel deltar när länsrätt företar mål till
avgörande, se 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. I kammarrätt däremot
medverkar nämndemän endast om det är särskilt
föreskrivet, se 12 § nämnda lag.
Bestämmelser om ersättning till nämndemän har
meddelats i förordningen (1982:814) om ersättning
till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom
domstolsväsendet m.m. Av 2 § i förordningen framgår
att nämndemän i tingsrätter, länsrätter, hovrätter
och kammarrätter samt jurymän i tryckfrihetsmål
erhåller ett arvode för sammanträde om 300 kr per
dag. Härutöver gäller enligt 2 a § i förordningen
att en nämndeman eller juryman, som förlorar inkomst
på grund av sitt uppdrag, för varje dag som han har
rätt till arvode för sammanträde också har rätt till
ersättning för inkomstförlusten till den del denna
inte täcks av arvodet.
Arvodena beräknas sålunda utan hänsyn till
sammanträdestidens längd, och någon ersättning för
barnomsorgskostnader betalas inte. Inte heller
gottgörs nämndemannens arbete med annat än
ersättning för förlorad inkomst i den mån denna går
utöver arvodets belopp.
Vad härefter gäller frågan om rekrytering
antecknar utskottet att nämndemän i allmän domstol
utses genom val (4 kap. 5 § rättegångsbalken). Val
av nämndeman i tingsrätt förrättas av
kommunfullmäktige. Nämndeman i hovrätt väljs av
landstingsfullmäktige utom i Gotlands län där valet
förrättas av kommunfullmäktige. Valet skall vara
proportionellt, och det skall eftersträvas att
nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med
hänsyn till ålder, kön och yrke (4 kap. 7 §
rättegångsbalken). Likartade bestämmelser gäller för
nämndemän i de allmänna förvaltningsdomstolarna
enligt 19 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.
Enligt 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen
får endast den som är svensk medborgare inneha eller
utöva domartjänst. Kravet på svenskt medborgarskap
är lagfäst beträffande nämndemän i allmän domstol i
4 kap. 6 § rättegångsbalken och beträffande
nämndemän i allmän förvaltningsdomstol i 20 § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar.
Såvitt gäller domareden anges i 4 kap. 11 §
rättegångsbalken att domare skall avlägga följande
ed: "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och
samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa
förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej
mindre den fattige än den rike, och döma efter
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga
eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller
för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad
sken det vara må; ej den saker göra som saklös är,
eller den saklös, som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem,
som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och
skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget
hålla."
Den domare inför vilken eden avläggs informerar om
innehållet i eden, även om det inte finns någon
författningsenlig skyldighet att göra detta.
Frågor om rekrytering av nämndemän och de därmed
sammanhängande frågorna om ersättning m.m. har
nyligen varit föremål för utredning.
Nämndemannakommittén har i betänkande Framtidens
nämndemän (SOU 2002:61) bl.a. föreslagit att en
femtedel av de nämndemän som skall väljas skall tas
ur en kvot där allmänheten kan lämna förslag på
tänkbara kandidater. Kommittén har vidare lämnat
förslag rörande nämndemännens ersättningar. Sålunda
har föreslagits att kopplingen mellan arvode och
tilläggsbelopp tas bort, att regler införs om
ersättning för förlust av pensionsrätt och
semesterförmån, om ersättning för barnomsorg, om
skälig ersättning för merkostnader som drabbar
näringsidkare, om särskild ersättning till den som
har lång resväg samt att ett förtydligande görs så
att ersättning kan lämnas till den som kallas till
såväl information som introduktionsutbildning.
Betänkandet, som remissbehandlats, bereds i
Regeringskansliet. Regeringen planerar att lämna en
proposition till riksdagen under året.
När utskottet senast hade att ta ställning till
motsvarande yrkanden rörande ersättning och
rekrytering av nämndemän hänvisade utskottet till
det nyss nämnda beredningsarbetet (bet. 2002/03:JuU1
s. 79 f.). Utskottet noterade att syftet med
förslagen är att åstadkomma en bredare rekrytering,
något som också bidrar till att öka
förutsättningarna att hålla en jämn könsfördelning
vad gäller nämndemän i vårdnadstvister. Utskottet
var emellertid inte berett att förorda en reglering
av hur nämndemän skall fördelas på olika typer av
mål.
Utskottet konstaterar att frågorna om
nämndemännens ersättning och om rekrytering av nya
nämndemän väckt ett stort intresse i riksdagen under
en följd av år. Det är mot den bakgrunden glädjande
att det aviserats en proposition till riksdagen med
anledning av det av utskottet initierade
utredningsförslaget. Det behövs alltså inget
uttalande med anledning av de här aktuella
motionerna rörande ersättning och rekrytering av
nämndemän. Utskottet vidhåller också att det inte
bör införas någon reglering av hur nämndemän skall
fördelas på olika mål. Vad gäller frågan om
domareden ser utskottet inget behov av en översyn i
syfte att modernisera den. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju203, Ju288, Ju300,
Ju325, Ju330, Ju412, Ju420, Ju422 och A371 i här
aktuella delar.

Specialdomstolar och hyresnämnderna

I motion Ju460 (m) yrkas att special- och
partssammansatta domstolar skall avvecklas och att
deras uppgifter skall övertas av de allmänna
domstolarna. I motion Bo257 (m) begärs att även
hyresnämnderna skall avskaffas. I motionerna Ju291
(kd) och L319 (mp) föreslås att det inrättas en
barndomstol respektive familjedomstolar.

De helt fristående specialdomstolarna som finns i
dag är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och
Arbetsdomstolen. Under början av 1990-talet
avvecklades flera specialdomstolar, nämligen
försäkringsrätterna, Försäkringsöverdomstolen och
Bostadsdomstolen. Frågan om att föra över
Patentbesvärsrättens verksamhet till Svea hovrätt
kommer att övervägas i en departementspromemoria
under år 2004.
Regeringen gjorde i sin skrivelse Reformeringen av
domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106)
bedömningen att den dömande verksamheten i landet så
långt som möjligt bör ske i de allmänna domstolarna
eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Regeringen anförde bl.a. att en allomfattad princip
under det senaste decenniet varit att
specialdomstolar utanför de bägge domstolsslagen bör
undvikas. Regeringen uttalade bl.a. att
personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad
sårbarhet och högre effektivitet talade för en
lösning med en sammanhållen organisation (s. 58 f.).
I sin till riksdagen våren 2001 överlämnade
skrivelse om information och uppföljning av
handlingsplanen vidhöll regeringen denna inställning
(skr. 2000/01:112 s. 54).
Även utskottet har intagit en restriktiv hållning
till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade sålunda
utskottets dåvarande majoritet att specialdomstolar
i möjligaste mån borde avskaffas (bet. 1993/94:JuU31
s. 9). I en reservation anförde dock den
socialdemokratiska minoriteten att varje
specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas
efter dess egna meriter och inte utifrån
principiella ståndpunkter.
Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande
den nu aktuella om avveckling av specialdomstolarna
(bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f.). Utskottet ansåg då
att det fanns anledning att se mera nyanserat på
frågan om specialdomstolar. Dessa fick nämligen
anses besitta en särskild kompetens som leder till
att målen behandlas skickligt, snabbt och ekonomiskt
effektivt. De återstående specialdomstolarnas
fortsatta verksamhet borde bedömas efter sina egna
meriter och inte endast utifrån principiella
utgångspunkter. Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg
utskottet att det då pågående beredningsarbetet i
Justitiedepartementet borde avvaktas. Några skäl att
förorda ett avskaffande av Marknadsdomstolen eller
Arbetsdomstolen kunde utskottet inte finna.
Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. Detta
uttalande har utskottet senare hänvisat till (se
senast bet. 2002/03:JuU1 s. 76 f.).
Hyresnämnderna har bl.a. till uppgift att medla
och avgöra vissa hyrestvister. Hyresnämnderna har
gemensamt kansli med arrendenämnderna på tolv orter
i landet.
I betänkandet Nytt system för prövning av hyres-
och arrendemål (SOU 1999:15) föreslog 1997 års
hyreslagstiftningsutredning att merparten av hyres-
och arrendenämndernas verksamhet skulle föras över
till domstol.
Domstolsverket har på regeringens uppdrag utrett
och lämnat förslag på en administrativ och
organisatorisk samordning som knyter nämnderna till
tingsrätten på orten. Förslaget går bl.a. ut på att
de mindre nämnderna ombildas till särskilda
domstolar inom tingsrätten på respektive ort.
I budgetpropositionen för år 2004 anförde
regeringen att avsikten är att under år 2004 kunna
presentera ett förslag som bl.a. omfattar
hyresnämndernas organisation (utg.omr. 4 s. 32).
När frågan om hyresnämndernas avskaffande
behandlades hösten 2002 hänvisade utskottet till att
frågan bereddes i Regeringskansliet (bet.
2002/03:JuU1 s. 76 f.).
Såvitt gäller yrkandet om barndomstol och
familjedomstolar kan nämnas att 2002 års
vårdnadskommitté (dir. 2002:89) bl.a. skall
undersöka och beskriva vilken kompetens i
vårdnadsfrågor som finns hos domarna och vilken
kompetensutveckling som pågår. Anser kommittén att
det finns brister, skall det övervägas hur domarnas
kompetens kan stärkas ytterligare. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 november 2004.
Också frågan om en särskild barndomstol har
behandlats tidigare i utskottet. Hösten 2002 anförde
utskottet att detta skulle innebära att det skapades
ytterligare en specialdomstol, något som endast bör
tillåtas om den kan anses besitta en särskild
kompetens som leder till att målen behandlas
skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt.
Utskottet kunde inte se några sådana fördelar med en
barndomstol (se bet. 2002/03:JuU1 s. 81 f.).
Utskottet har inte ändrat uppfattning i de frågor
som är aktuella här. Således anser utskottet
alltjämt att det pågående arbetet i fråga om
Patentbesvärsrätten bör avvaktas och att det inte
finns skäl att förorda ett avskaffande av
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen. När det
gäller hyresnämnderna anser utskottet att det
aviserade förslaget bör avvaktas.
Vad härefter gäller förslagen om en barndomstol
eller familjedomstolar anser utskottet alltjämt att
det inte finns något behov av några sådana nya
specialdomstolar. I stället bör intresset av en
kompetent handläggning av dessa mål kunna
tillgodoses på annat sätt. Här tänker utskottet
bl.a. på den specialisering som det pågående
reformarbetet inom domstolsväsendet kan förväntas
leda fram till. Till detta kommer att
kompetensutvecklingen hos domarna ses över av 2002
års vårdnadskommitté.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju291, Ju460, L319 och Bo257 i här aktuella delar.

Rättshjälp

Upphävande och utvärdering av den nya
rättshjälpslagen m.m.

Rättshjälpslagen (1996:1619) har till grundläggande
syfte att ge rättsskydd åt dem som inte kan få
rättsligt bistånd på annat sätt.

Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till
rättsskyddet, dvs. den som har en
rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd som
omfattar den aktuella rättsliga angelägenheten får
inte beviljas rättshjälp. Vidare innebär lagen att
den som inte har rättsskydd av ifrågavarande slag,
men som borde ha haft det med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt eller till sina personliga
och ekonomiska förhållanden, får beviljas rättshjälp
endast om det finns särskilda skäl (9 §). Som en
allmän förutsättning för att rättshjälp skall
beviljas gäller att det, med hänsyn till
angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets
värde samt omständigheterna i övrigt, är rimligt att
staten bidrar till kostnaderna (8 §).
Enligt rättshjälpslagen är inkomstgränsen för
rättshjälp 260 000 kr i årsinkomst (6 § första
stycket). Lagen föreskriver också att rådgivning i
minst en timme som huvudregel är en förutsättning
för att rättshjälp skall beviljas (2 § andra
stycket). Vidare innebär lagen bl.a. att
biträdesbehovet är avgörande för om rättshjälp skall
beviljas och att biträde enligt rättshjälpslagen
normalt skall få ersättning för högst 100 timmars
arbete (15 §).
Den mest betydelsefulla skillnaden mellan den nu
gällande rättshjälpslagen och den tidigare är att
rättshjälpen tidigare inte var subsidiär i
förhållande till rättsskyddet. Rättshjälp kunde
alltså i princip beviljas oberoende av om den
rättssökande hade eller borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring.
I motion L318 (fp) begärs att den allmänna
rättshjälpen skall återställas till den nivå som
gällde innan den nya rättshjälpslagen trädde i
kraft. I motion Ju421 (s) kritiseras den nya lagen
mer allmänt. I motion Ju341 (v) efterfrågas en
utvärdering av den nya rättshjälpslagen. I samma
motion föreslås också en utvärdering av de
förändringar som genomfördes år 1983 i fråga om
rätten till offentlig försvarare samt en översyn av
reglerna om tolk vid rättegång.
Utskottet har tidigare i budgetsammanhang avstyrkt
förslag om att återställa rättshjälpen till det läge
som rådde före den nuvarande lagen (se senast bet.
2002/03:JuU1 s. 18 f.).
Domstolsverket avlämnade i slutet av september
2001 rapporten Utvärdering av rättshjälpslagen
(1996:1619) - redovisning av ett regeringsuppdrag
(DV-rapport 2001:6, del A och del B). Verket anförde
i rapporten att rättshjälpsreformen i allt
väsentligt fallit väl ut. Verket fann inte skäl att
föreslå några ändringar i rättshjälpslagen till
följd av att rättsskyddet numera är primärt.
Rapporten har remissbehandlats.
I promemorian Rättshjälp och ersättning till
rättsliga biträden (Ds 2003:55) tas bl.a. upp den
utvärdering som tidigare gjorts av Domstolsverket. I
promemorian görs bedömningen att det bör göras en ny
utvärdering av rättshjälpslagen i syfte att bl.a.
skapa ett fylligare underlag för att ge svar på
vilka effekter lagen haft för enskilda.
Utvärderingen bör göras inom några år. Promemorian
remissbehandlas för närvarande, och remisstiden gick
ut den 9 februari 2004.
Önskemålet rörande rätten till offentlig
försvarare tar sikte på den lagändring varigenom 21
kap. 3 a § rättegångsbalken infördes. Ändringen
innebar att det i lagtexten på ett mer preciserat
sätt än tidigare angavs i vilka fall sådan
försvarare skall förordnas. Syftet var att återföra
praxis till den nivå som avsågs med den tidigare
regleringen (prop. 1983/84:23).
I rapporten Rätten till offentlig försvarare - en
utvärdering av tillämpningen av reglerna om
offentlig försvarare (DV-rapport 1996:1) har
Domstolsverket redovisat ett regeringsuppdrag som
gick ut på att undersöka hur reglerna om förordnande
och byte av offentlig försvarare tillämpades.
Sammanfattningsvis visade resultaten av
undersökningen att varannan tilltalad hade offentlig
försvarare, vilket var fler än år 1983, dvs. året
före skärpningen.
Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens
uppdrag granskat utgiftsutvecklingen för bl.a.
offentliga försvarare. Uppdraget har redovisats i
rapporten Varför blev det dyrare?
Kostnadsutvecklingen för offentlig försvarare,
målsägandebiträde och offentligt biträde (RRV
2001:30). Granskningen, som omfattar perioden
1996-2000, visar bl.a. att kostnaderna för
offentliga försvarare ökat från ca 380 miljoner
kronor år 1996 till närmare 500 miljoner kronor år
2000, att antalet förordnanden under denna tid ökat
med 2 %, att timkostnaden ökat med knappt 10 % och
att den genomsnittligt debiterade tiden ökat med
drygt 16 %. Orsaken till det ökade antalet
förordnanden är enligt RRV i huvudsak att det blivit
vanligare att offentlig försvarare förordnas i mål
som gäller grovt rattfylleri. Ett skäl till det
anges vara att det i sådana mål framstår som
tveksamt vilken påföljd som skall väljas (jfr 21
kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångsbalken).
Av 5 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att tolk
får förordnas att biträda rätten om part, vittne
eller annan som skall höras inför rätten inte
behärskar svenska språket.
Också frågan om en utvärdering av den nya
rättshjälpslagen har behandlats tidigare (se senast
bet. 2002/03:JuU1 s. 126 f.). Utskottet konstaterade
då att den nya rättshjälpslagen nyligen varit
föremål för utvärdering och att utvärderingen inte
bara berört frågan om huruvida besparingsmålet med
rättshjälpsreformen uppfyllts. När det sedan gällde
önskemålet om en utvärdering av 1983 års ändringar
rörande rätten till offentlig försvarare
konstaterade utskottet att närmare tjugo år
förflutit sedan den nämnda förändringen trädde i
kraft och att RRV - om än med andra utgångspunkter
än dem som motionärerna efterfrågar - nyligen hade
granskat en del av den perioden. Härtill kom att
reformen hade utvärderats av Domstolsverket.
Utskottet såg inte då något behov av ytterligare
översyn av reglerna om rätt till offentlig
förvarare. Detsamma gällde reglerna om tolk vid
rättegångar.
Utskottet noterar att önskemålet om en bredare
utvärdering av den nya rättshjälpslagen är
tillgodosett med den utvärdering som nu aviserats. I
avvaktan på resultatet av den utvärderingen bör
riksdagen inte heller göra några uttalanden med
anledning av de motioner som går ut på att upphäva
rättshjälpsreformen.
När det sedan gäller utvärderingen av 1983 års
ändringar av reglerna rörande offentliga försvarare
anser inte utskottet att frågan har kommit i något
annat läge jämfört med förra våren. Detsamma gäller
frågan om tolk vid rättegångar.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju341, Ju421 och L318 i här aktuella delar.

Rättshjälp vid pisksnärtsskador

I motion T471 (mp) efterfrågas större möjligheter
till rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador.

Med pisksnärtsskada förstås en skada i
nackregionen som kan uppkomma i samband med
påkörningar bakifrån och vissa andra slag av
trafikolyckor.
Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att
personskada till följd av trafik med motordrivet
fordon i princip ger rätt till
trafikskadeersättning, som utgår ur
trafikförsäkringen för fordonet.
Trafikskadeersättning beräknas på motsvarande sätt
som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207)
bestämmelser.
När det gäller ersättning ur trafikförsäkring
riktas anspråken normalt mot försäkringsgivaren,
dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande
har i och för sig rätt att i stället begära
skadestånd enligt skadeståndslagens bestämmelser och
talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer
torde dock i praktiken vara sällsynta.
Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen framgår
att rättshjälp inte får beviljas i en angelägenhet
som rör trafikskadeersättning enligt
trafikskadelagen. Rättshjälp får dock beviljas i en
sådan angelägenhet om ett mål eller ärende har
inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än
personskada.
Enligt lagmotiven (prop. 1987/88:73 s. 28 f.) var
ett huvudsakligt skäl för denna bestämmelse, som
infördes år 1988, att det allmänna inte skulle
behöva betala kostnader för sådant rättsligt bistånd
som slutligen kom försäkringsbolagen till godo. Det
rör sig här om tvister där det egentligen är
försäkringsbolagen som berörs och inte de formella
parterna. Regleringen innebär således att någon
rättshjälp inte får beviljas så länge tvisten om
trafikskadeersättning är utomprocessuell. Under
detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära
parternas kostnader för rättsligt biträde.
I motiven framhålls dock att i de fall den
skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma
överens om skadeståndsskyldigheten eller om
skadeersättningens storlek, återstår för den
skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett
skadeståndsärende gått så långt brukar
försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta
ansvaret för den skadelidandes kostnader för
förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör
därför den skadelidande ha möjligheter till
rättshjälp.
Väljer den som drabbats av en trafikskada att
väcka talan mot skadevållaren i stället för att
begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen
inte hindra att rättshjälp beviljas.
Hösten 2002 behandlade utskottet ett
motionsyrkande motsvarande det nu aktuella (bet.
2002/03:JuU1 s. 128 f.). Utskottet vidhöll då sin
uppfattning att det inte kunde anses föreligga något
behov av att utöka möjligheterna att erhålla
rättshjälp i fråga om trafikskador. En annan sak var
att det kunde upplevas som besvärande för en enskild
person att begära att få ta rättsskyddet i
hemförsäkringen i anspråk när motparten är
försäkringsbolaget. Utskottet utgick dock från att
försäkringsbolagen klarar det krav på opartiskhet
som regelsystemet förutsätter.
Utskottet vidhåller den uppfattningen. Motion T471
i denna del bör avslås.

Kravet på prövningstillstånd

I motion Ju412 (kd) begärs att kravet på
prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens
avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju477
(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål
prövade i två instanser.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall
när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993
gäller detta om den tilltalade inte dömts till
svårare påföljd än böter eller om han frikänts från
ansvar för brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än fängelse sex månader (49 kap. 13 §
rättegångsbalken).
Även i tvistemål gäller i vissa fall ett krav på
prövningstillstånd (49 kap. 12 § rättegångsbalken).
Sedan början av 1970-talet gäller detta mål som i
tingsrätten handlagts av en lagfaren domare enligt
bestämmelserna för s.k. småmål, dvs. mål där
tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett
halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. I samband med att reglerna om
prövningstillstånd i brottmål infördes år 1993
utvidgades kravet på prövningstillstånd i tvistemål
till att avse även andra fall där värdet av
tvisteföremålet uppenbart inte översteg ett helt
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Prövningstillstånd meddelas om det finns anledning
att ändra tingsrättens dom, om det är av intresse
för prejudikatbildningen eller om det annars finns
synnerliga skäl. Om prövningstillstånd beviljas
eller om målet är sådant att det inte krävs
prövningstillstånd sker det i princip en helt ny
rättegång i hovrätten.
Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till
domstolsprövning är den europeiska konventionen av
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen med dess
tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)
sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var
och en, vid prövning av hans civila rättigheter och
skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för
brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig
förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
På grundval av Hovrättsprocessutredningens
betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124) föreslog regeringen våren 1997 ett system
med generellt krav på prövningstillstånd i ledet
mellan tingsrätt och hovrätt (prop. 1996/97:131).
Emellertid återkallades propositionen sedan det
visat sig att erforderligt stöd inte fanns i
riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168).
Inte minst från domstolshåll har härefter
efterlysts regeländringar som på olika sätt är
avsedda att begränsa hovrätternas befattning med
målen till vad som kan vara motiverat i det enskilda
fallet. En arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter
varit representerade, har bl.a. föreslagit en något
utvidgad tillämpning av dagens regler om
prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,
promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr
Ju1999/4445).
Därefter har inom Justitiedepartementet utarbetats
en promemoria (Hovrättsprocessen i framtiden - Ds
2001:36), i vilken föreslås bl.a. att det för
tvistemål skall införas ett generellt krav på
prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.
Promemorian har varit föremål för remissbehandling
och bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
När utskottet senast (se bet. 2002/03:JuU7 s. 9
f.) behandlade motsvarande yrkanden ansåg utskottet
att det pågående beredningsarbetet i fråga om
tvistemålen inte borde föregripas. I övrigt
hänvisade utskottet till ett tidigare uttalande som
i huvudsak gick ut på att den rätt till
domstolsprövning som följer av såväl
Europakonventionen som rättsstatens principer är
tillgodosedd i svensk rätt när det gäller
anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.
Utskottet pekade då också på att svensk lagstiftning
under senare år utformats så att även
förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts
civila rättigheter och skyldigheter skall kunna
domstolsprövas.
Utskottet anser i likhet med vad som anfördes
förra våren att svensk rätt tillgodoser de krav som
kan ställas på möjligheter till domstolsprövning av
brottmål och tvistemål. Utskottet kan alltså inte
ställa sig bakom motionsönskemålen om att ta bort
kravet på prövningstillstånd i vare sig brottmål
eller tvistemål. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionerna Ju412 och Ju477 i här aktuella
delar.

Offentlighet vid domstol

I motionerna Ju392 (v) och Ju477 (fp) begärs en
översyn av tillämpningen av bestämmelserna om
yppandeförbud och om domstolsförhandlingar inom
stängda dörrar. I den sistnämnda motionen föreslås
att översynen även bör avse säkerhetskontroll vid
domstol. Motionärerna anser att en lämplig form för
redovisning torde vara statistik över beslut om
dessa åtgärder.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen
skall domstolsförhandling vara offentlig.
I 5 kap. rättegångsbalken regleras frågor om
offentlighet vid domstol. I vissa fall kan
domstolsförhandling hållas inom stängda dörrar. Det
rör bl.a. vissa typer av brott såsom sexualbrott
eller när uppgifter om den tilltalades personliga
förhållanden skall gås igenom. Detsamma gäller till
skydd för uppgifter som hänför sig till en
förundersökning i brottmål (5 kap. 1 §
rättegångsbalken). Enligt lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gäller
vidare vid förhandling i mål mot den som inte fyllt
21 år att om offentlighet är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet den unge kan antas
bli föremål för, får rätten förordna att målet skall
handläggas inom stängda dörrar (27 § andra stycket).
I lagrådsremissen Några frågor om sekretess, m.m.
har regeringen nyligen föreslagit vissa ändringar i
sekretesslagen som tar sikte på verksamheten i
domstolarna.
Vad härefter gäller frågan om yppandeförbud
noterar utskottet följande. Om det vid en
domstolsförhandling inom stängda dörrar har
förebringats sekretessbelagda uppgifter, kan rätten
förordna om s.k. yppandeförbud (5 kap. 4 §
rättegångsbalken). Ett sådant förbud innebär att
berörda parter blir bundna av en särskild
tystnadsplikt. De är därefter skyldiga att iaktta
sekretess gällande de sekretessbelagda uppgifter som
förebringats. Överträdelse av yppandeförbudet är
straffsanktionerad (9 kap. 6 §). I regel föregås ett
beslut om yppandeförbud av ett yrkande från
åklagaren.
Även förundersökningsledare har möjlighet att
förordna om yppandeförbud för sådant som förekommit
vid förhör (23 kap. 10 § femte stycket
rättegångsbalken). Förbudet mot yppande utgör i
dessa fall en komplettering till de
sekretessbestämmelser som avser uppgifter i en
förundersökning, se 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §
sekretesslagen (1980:100). Förbud kan riktas mot var
och en som varit närvarande vid förhöret, även
advokater. Försvarare kan dock inte åläggas
tystnadsplikt i förhållande till sin huvudman.
För uppgifter som omfattas av tystnadsplikten
gäller inte meddelarfrihet (16 kap. 1 § 5
sekretesslagen).
Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket
förs inte någon statistik över hur många
förhandlingar som hålls inom stängda dörrar eller
över hur många beslut om yppandeförbud som meddelas.
Domstolsverket har inte heller fått några
indikationer på att antalet sådana förhandlingar
eller antalet beslut om yppandeförbud skulle ha
ökat.
I praktiken är det inte vanligt att rättegång
hålls bakom stängda dörrar. Ett beslut att hålla
sammanträde inom stängda dörrar skall dokumenteras,
liksom skälen för det (6 kap. 3 § första stycket
fjärde punkten rättegångsbalken).
Utskottets uppföljningsgrupp har under år 2003
studerat omfattningen av yppandeförbud som meddelats
av tingsrätter under åren 2001 och 2002.
Sammanfattningsvis framkom att det fattades närmare
200 beslut om yppandeförbud under den aktuella
perioden. Besluten fattades i princip uteslutande i
samband med häktningsförhandling. I omkring 75 % av
fallen hade beslutet meddelats av tingsrätterna inom
domkretsen för Hovrätten för Västra Sverige.
Som ett led i projektet inbjöds företrädare för
åklagarväsendet, domstolarna och Advokatsamfundet i
syfte att dessa skulle få tillfälle att ge sin syn
på bl.a. tillämpningen av bestämmelserna. En
synpunkt som framfördes var att det inte går att få
en fullständig bild av omfattningen av yppandeförbud
under förundersökningsstadiet eftersom besluten inte
registreras särskilt. Vidare framfördes
uppfattningen att förarbetena till bestämmelserna
gav dålig vägledning för tillämparna. Förklaringen
till de regionala skillnaderna i tillämpningen synes
vara skillnader i fråga om kunskap och kännedom
rörande möjligheterna att besluta om yppandeförbud.
Olika förslag till förbättringar togs också upp. I
denna del kan nämnas att åklagaren i förväg skulle
kunna avisera att ett yrkande om yppandeförbud
kommer att framställas, t.ex. i samband med en
häktningsframställan. Vidare skulle dialogen mellan
åklagaren och försvararen kunna förbättras rörande
vilka uppgifter som trots sekretess och
yppandeförbud kan lämnas ut.
Uppföljningsgruppen kommer att sammanställa
resultaten av projektet i en promemoria.
Utskottet övergår till att behandla frågan om
säkerhetskontroll i domstol.
En säkerhetskontroll kan vara allmän eller
särskild (1 § lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll
i domstol). Domstolens chef (eller annan lagfaren
domare som denne delegerat beslutanderätten till)
kan besluta om allmän säkerhetskontroll i domstol (2
§). Beslut om särskild säkerhetskontroll fattas av
rätten, dvs. den eller de domare som handlägger
målet.
Den särskilda säkerhetskontrollen kan anordnas för
viss förhandling om det finns en konkret hotbild.
Det fordras att det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att det i samband med
den aktuella förhandlingen kan komma att förövas
brott som innebär en allvarlig fara för någons liv,
hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse
av egendom. En allmän säkerhetskontroll får
genomföras utan koppling till ett visst mål om det
finns anledning att befara att det i en domstols
lokaler kan komma att förövas sådana brott.
Kontrollen får i båda fallen omfatta
kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket
och andra föremål som besökare till domstolen har
med sig eller som påträffas i domstolens lokaler.
Vid allmän säkerhetskontroll skall kroppsvisitation
och undersökning av väskor och andra föremål ske
genom användande av metalldetektorer eller liknande
anordning, eller, om det finns särskilda skäl, på
annat sätt. Identitetskontroll får äga rum endast
för att kunna fastställa om en person, som uppger
sig inte omfattas av säkerhetskontroll, t.ex. en
advokat, skall undantas från kontrollen (5 §).
I samband med att lagen om säkerhetskontroll i
domstol fick sin nuvarande utformning uttalade
utskottet att utskottet delade regeringens
uppfattning att de samhällsviktiga intressen som den
nya regleringen var avsedd att skydda vägde tyngre
än de måttliga rättighetsinskränkningar som den
medförde. Inpasseringskontrollen vid allmänna
säkerhetskontroller kunde enligt utskottets mening
inte anses mer ingripande än de säkerhetskontroller
som tidigare kunde företas vid domstolsförhandling.
En annan sak var att användandet av
inpasseringskontroller kunde förutses öka. Detta var
också en av avsikterna med att införa möjligheter
till allmän säkerhetskontroll (2000/01:JuU16 s.
6-7).
En utförligare beskrivning av säkerhetsarbetet i
domstolarna finns i Domstolsverkets rapport
DV-2002:6 Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i
domstolsväsendet. I rapporten föreslås även att en
utvärdering av lagen om säkerhetskontroll i domstol
bör göras när lagen varit i kraft ytterligare några
år (s. 13).
Av 2002 års årsredovisning för domstolsväsendet
framgår att 51 domstolar under året beslutade om
särskild säkerhetskontroll vid 335 tillfällen, och
det till en sammanlagd kostnad av 803 000 kr. Allmän
säkerhetskontroll beslutades av 10 domstolar vid 44
tillfällen till en sammanlagd kostnad av 904 000 kr.
Domstolsverket har i regleringsbreven för åren 2003
och 2004 fått regeringens uppdrag att lämna
motsvarande redovisning.
När utskottet behandlade motsvarande yrkanden
senast (bet. 2002/03:JuU7 s. 10 f.) ansåg utskottet
sig inte ha underlag för annat ställningstagande än
att såväl gällande bestämmelsers utformning som
tillämpningen av desamma är väl avvägda.
Utskottet håller i och för sig med motionärerna om
att öppenhet är ett viktigt inslag i rättskipningen.
Mot detta intresse måste dock vägas andra likaledes
viktiga intressen såsom att brott kan utredas
effektivt och att den personliga integriteten kan
skyddas. De bestämmelser som motionsyrkandena tar
sikte på ger uttryck för en avvägning mellan dessa
intressen.
Vad gäller förslagen om statistik rörande beslut
om stängda dörrar vill utskottet till att börja med
påpeka att reglerna om när förhandlingen får hållas
bakom stängda dörrar är tydliga. Utskottet utgår
från att domstolarna gör en noggrann prövning av
frågan om den grundlagsfästa
förhandlingsoffentligheten skall inskränkas. Här
vill utskottet också hänvisa till den tillsyn som
utövas av riksdagens ombudsmän (JO) på området.
Utskottet ser ingen anledning att förorda nya
rutiner för insamling av statistik rörande beslut om
att hålla förhandlingar bakom stängda dörrar.
När det sedan gäller frågan om yppandeförbud kan
utskottet konstatera att det finns stora regionala
skillnader i fråga om tillämpningen. Utskottet får
tillfälle att återkomma till denna fråga när
uppföljningsgruppens slutliga rapport avseende
projektet är färdigställd. Utskottet vill dock redan
här påpeka att det faktum att reglerna tillämpas
oftare i vissa regioner än i andra inte behöver
betyda att rättssäkerheten sätts i fara.
Vad slutligen i denna del gäller reglerna om
säkerhetskontroll noterar utskottet att det redan
samlas in uppgifter som redovisas i
domstolsväsendets årsredovisning och att så kommer
att vara fallet även under de kommande åren.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju392 och Ju477 i här aktuella delar.

Utnämning av högre domare och
domstolschefer

I motion K271 (m) begärs en större öppenhet vid
utnämningen av högre domare.

Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen samt
4 kap. 2 § rättegångsbalken och 3, 10 och 15 §§
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
framgår att ordinarie domare alltid utnämns av
regeringen. I fråga om de högsta domartjänsterna,
dvs. tjänsterna som justitieråd, regeringsråd,
president i hovrätt och kammarrätt, lagman i hovrätt
och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och
Marknadsdomstolen, ordförande och vice ordförande i
Patentbesvärsrätten, tjänsterna som lagman i
tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
tjänsterna som lagman i Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Göteborg och Länsrätten i Skåne län
samt tjänsterna som ordförande i hyresnämnderna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, gäller att de
tillsätts direkt efter ett kallelseförfarande.
Tjänsterna kungörs alltså inte lediga, och det sker
inte heller något formellt anmälningsförfarande.
Övriga ordinarie domartjänster och tjänster som
hyresråd och dispaschör tillsätts efter ett
ansökningsförfarande sedan tjänsterna kungjorts
lediga. Ansökan ställs till regeringen men ges in
till Domstolsverket. Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet (TFN) bereder tillsättningsärendena
och avger förslag till regeringen på vilka sökande
som bör komma i fråga för tjänsten.
Med anledning av ett tillkännagivande från
riksdagen har formerna för tillsättandet av de högre
domartjänsterna varit föremål för utredning (bet.
1997/98:JuU24 s. 3 f. rskr. 228). I sitt betänkande
Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om
utnämning av högre domare och domstolschefens roll
(SOU 2000:99) har den parlamentariska kommittén
lämnat sitt förslag. När det gäller utnämningen av
högre domare sägs i betänkandet att regeringen även
fortsättningsvis bör vara det organ som utnämner de
högre domarna och att den inte bör kunna delegera
uppgiften att utnämna ordinarie domare. Beredningen
av utnämningen till högre domarbefattningar bör
enligt betänkandet inledas i ett särskilt från såväl
riksdag som regering organisatoriskt självständigt
beredningsorgan, en förslagsnämnd, som lämnar
regeringen förslag på lämpliga kandidater.
Förslagsnämnden bör vara lagreglerad. Alla lediga
befattningar bör tillkännages offentligt och ett
system med intresseanmälningar införas. Nämnden
skall lämna regeringen ett offentligt förslag på
lämpliga kandidater till högre befattningar.
Regeringen bör enligt kommittébetänkandet kunna
välja fritt bland de personer som nämnden fört upp
på förslag. Om regeringen vill utse någon person som
nämnden inte fört upp på förslag, skall regeringen
anmäla det till justitieutskottet som skall hålla en
offentlig utfrågning. Om utskottet därefter yttrar
sig till förmån för någon av kandidaterna skall
regeringen vara bunden av yttrandet.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande i Regeringskansliet.
När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg
utskottet att det pågående beredningsarbetet borde
avvaktas (se bet. 2002/03:JuU1 s. 77 f.).
Utskottet kan inte se att denna fråga kommit i
något annat läge jämfört med våren 2003. Utskottet
anser alltså alltjämt att det pågående arbetet bör
avvaktas. Riksdagen bör avslå motion K271 i denna
del.

Frågor om åklagare

Åklagarjäv

I motion Ju392 (v) begärs att särskild lagstiftning
om jäv när det gäller åklagare skall införas.

Bestämmelser om jäv för åklagare finns främst i 7
kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen får
en åklagare inte ta befattning med förundersökning,
åtal för visst brott eller annan åtgärd enligt
balken om det för honom eller henne beträffande
brottet finns omständighet som skulle utgöra jäv mot
domare. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra
åklagaruppgifter. Jäv får inte grundas på åtgärd som
en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller
gärning som förövats mot honom i tjänsten. En fråga
om jäv mot åklagare prövas av den överåklagare som
är chef för den myndighet där åklagaruppgiften
fullgörs. Riksåklagaren prövar dock jäv mot vice
riksåklagaren och andra åklagare som finns vid
Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare.
Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne.
Utskottet har behandlat frågan om en särskild
reglering av jäv för åklagare tidigare. Senast
skedde det i betänkande 2002/03:JuU7 (s. 13).
Utskottet hänvisade då till ett tidigare uttalande
där utskottet konstaterade att domares och åklagares
olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet
torde innebära att resultatet av en jävsprövning
inte alltid blir detsamma för åklagare som för
domare trots att det i grunden rör sig om samma
regler om vad som utgör jäv. Några problem med detta
sätt att reglera jävsgrunderna hade såvitt utskottet
kände till inte förekommit. Frågan hade nyligen
varit föremål för översyn av Riksåklagaren utan att
något behov av förändring i denna del framkommit.
Mot denna bakgrund fann utskottet i vart fall då
inget behov av en ny översyn av jävsreglerna.
Utskottet vidhåller den nyss redovisade
uppfattningen. Motion Ju392 i denna del bör avslås
av riksdagen.

Överprövning av åtalsbeslut

I motion Ju418 (kd) begärs att en utredning görs om
möjligheten att överpröva åtalsbeslut.

Möjligheterna för högre åklagare att överpröva
lägre åklagares beslut härleds ur bestämmelserna om
de högre åklagarnas ansvar för åklagarverksamheten
och deras möjlighet att ta över arbetsuppgifter från
lägre åklagare.
Själva överprövningsförfarandet är inte
författningsreglerat. Däremot gäller av riksdagen
godkända riktlinjer för verksamheten i
Riksåklagarens kansli (JuU 1984/85:30).
Sammanfattningsvis innebär de följande. Ett
åklagarbeslut som kommer att prövas av domstol,
t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till
prövning. Det sker inte heller någon överprövning av
beslut som kan prövas av domstol, t.ex. beslut om
beslag. Vidare prövas åklagarbeslut i princip endast
av en högre åklagare. Det står dock riksåklagaren
fritt att ta upp ett överprövningsbeslut till
prövning eller direkt pröva ett beslut av åklagare
som ännu inte överprövats. Riktlinjerna innebär
också att det krävs ett legitimt intresse för att få
en framställning prövad. Brottsmisstänkta,
tilltalade och målsägande, liksom myndigheter med
tillsynsuppgifter, anses ha ett sådant intresse.
Slutligen anses att en högre åklagare kan ta upp en
lägre åklagares beslut till överprövning trots att
det beslutet med hänsyn till riktlinjerna normalt
sett inte skulle bli föremål för överprövning.
Exempelvis är det alltid nödvändigt att överpröva
ett åklagarbeslut som inte vilar på laglig grund,
även om beslutet senare kan upphävas av domstol.
Kommittén om tillsynen över polis och åklagare har
i sitt betänkande Förstärkt granskning av polis och
åklagare (SOU 2003:41) gjort bedömningen att
överprövningsförfarandet inte bör
författningsregleras. Kommittén har dock föreslagit
en ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)
som innebär att det av underrättelser om beslut i
vissa fall bör framgå hur den enskilde kan agera för
att få till stånd en överprövning. De beslut som
avses är när åklagare beslutar att inte inleda
förundersökning, att förundersökning skall läggas
ned eller att åtal inte skall väckas.
När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg
utskottet att det då pågående utredningsarbetet
borde avvaktas (se bet. 2002/03:JuU7 s. 21 f.).
Kommitténs betänkande har remissbehandlats och
bereds i Regeringskansliet.
I sammanhanget bör även nämnas att Riksåklagaren i
en rapport den 18 november 2003 föreslagit att
åklagarverksamheten i landet skall bedrivas inom
ramen för en enmyndighetslösning. I regleringsbrevet
avseende åklagarorganisationen har regeringen
därefter gett Riksåklagaren i uppdrag att senast den
2 april 2004 lämna en fördjupad rapport som kan
ligga till grund för överväganden om att lägga
samman alla myndigheter inom åklagarorganisationen
till en myndighet. I den skall bl.a. redovisas hur
systemen för rättslig kontroll och tillsyn bör
utformas.
Utskottet noterar att den fråga som tas upp i
motionen nyligen varit föremål för översyn. I
avvaktan på resultatet av beredningen av det nyss
nämnda kommittébetänkandet ser utskottet ingen
anledning att inta någon annan ståndpunkt i frågan
om överprövningen av åtalsbeslut. Motion Ju418 bör
avslås av riksdagen. Utskottet vill dock påpeka att
frågan om överprövning av åtalsbeslut kan komma att
aktualiseras på nytt inom ramen för det uppdrag som
Riksåklagaren nyligen fått rörande en övergång till
en enmyndighetslösning för åklagarväsendet.

Övrigt

Enklare förfarande i snatterimål

I motion Ju450 (kd) förordas ett enklare förfarande
i fråga om snatteri.

Ett sätt att åstadkomma en enklare lagföring
skulle kunna vara att göra det möjligt att utfärda
föreläggande om ordningsbot. Ett sådant föreläggande
får enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken utfärdas om
det för brottet endast är stadgat penningböter. Med
de nuvarande reglerna kan således ordningsbot inte
komma i fråga vid snatteri, då straffskalan för
detta brott innehåller såväl böter som fängelse.
Beredningen för rättsväsendets utveckling tog upp
frågan om ordningsbot för snatteri i sitt
delbetänkande Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott
(SOU 2002:44). Beredningen har föreslagit en
utvidgning av tillämpningsområdet för
ordningsbotsinstitutet. I betänkandet har även
föreslagits andra åtgärder för att förkorta den
genomsnittliga genomströmningstiden från
brottsanmälan till dom och verkställighet, bl.a. en
försöksverksamhet under två och ett halvt år med
förenklad handläggning vid snatteribrott.
Betänkandet bereds i Regeringskansliet.
När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg
utskottet att det redan då pågående
beredningsarbetet borde avvaktas (se bet.
2002/03:JuU7 s. 20 f.).
Utskottet håller fast vid uppfattningen att det
pågående arbetet bör avvaktas. Motion Ju450 i denna
del bör avslås av riksdagen.

Svensk domstols behörighet i skadeståndsmål

I motion Ju265 (v) begärs en översyn av
jurisdiktionsreglerna beträffande skadestånd.
Motionärerna anser att svensk domstol bör vara
behörig att pröva skadeståndsanspråk grundade på
folkmord, krigsförbrytelser, tortyr eller andra
allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om
svensk domstols behörighet.
Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen
(1998:358) om Brysselkonventionen och i lagen
(1992:794) om Luganokonventionen samt i förordningen
(EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område (Bryssel I-förordningen).
Förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, är
direkt tillämplig i Sverige. Den bygger på en
revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna.
Luganokonventionen gäller alltjämt i förhållande
till de konventionsstater som inte är medlemmar i
EU, dvs. Island, Norge, Schweiz och Polen. Vidare
gäller Brysselkonventionen tills vidare i
förhållande till Danmark, eftersom Danmark har ett
särskilt undantag från vissa bestämmelser i
EG-fördraget. I förhållande till övriga
medlemsstater är Bryssel I-förordningen tillämplig.
Kompletterande bestämmelser finns bl.a. i lagen
(2002:460) med kompletterande bestämmelser om
domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av vissa utländska avgöranden.
Enligt såväl Bryssel I-förordningen som Bryssel-
och Luganokonventionerna kan en talan avseende
skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den som
har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat)
väckas antingen i den staten eller i en annan
medlemsstat (konventionsstat) vid domstolen i den
ort där skadan inträffade.
För det fall någon konventionsbaserad lag eller
EG-förordning inte är tillämplig gäller som
huvudregel att en tvist är underkastad svensk
domsrätt, om svensk lag anvisar ett forum här i
landet. Reglerna om forum innebär - såvitt nu är
aktuellt - i huvudsak följande.
Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot
den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av
brott föras i samband med åtal för brottet.
Om talan inte förs i samband med åtalet skall
talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.
Bestämmelser om i vilken domstol en tvist tas upp
finns i 10 kap. rättegångsbalken. Huvudregeln är att
svarandens hemvist avgör i vilken domstol talan
skall föras.
Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom
eller utom riket får talan väckas där han uppehåller
sig. Om den sökte är svensk medborgare som
uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort
är okänd, kan talan mot honom föras där han inom
riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.
Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,
i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,
talan föras där vederbörande har egendom.
En talan med anledning av en skadegörande handling
får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs
eller där skadan uppkom.
Det anförda innebär - såvitt gäller utländska
medborgare med hemvist utomlands - att en talan som
enbart avser skadestånd på grund av brott begånget
utomlands i praktiken inte kan föras här.
När det gäller erkännande och verkställighet av
domar är huvudregeln att domar som meddelats i en
annan stat inte erkänns eller verkställs, om det
inte finns någon överenskommelse om annat. De ovan
nämnda Bryssel I-förordningen samt Bryssel- och
Luganokonventionerna innehåller bl.a. bestämmelser
om erkännande och verkställighet av utländska domar
på privaträttens område.
Den 1 juli 2002 trädde Romstadgan för den
internationella brottmålsdomstolen i kraft. De
brottstyper som domstolen har mandat att döma för är
folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Stadgan gäller bara brott som
begåtts efter det att domstolen formellt inrättades
den 1 juli 2002. För att domstolen skall kunna döma
måste gärningen, som huvudregel, antingen ha ägt rum
i, eller den som anklagas för brottet vara
medborgare i, ett land som är part i domstolen.
Domstolen har möjlighet att förplikta den som har
dömts för ett brott att betala skadestånd eller
lämna andra former av gottgörelse såsom återlämnande
av egendom och rehabilitering till brottsoffer.
Stadgan lämnar till domstolen att utveckla de
närmare principerna för gottgörelse till offren.
Frågan om gottgörelse kan väckas av brottsoffer och
i undantagsfall tas upp av domstolen på eget
initiativ. Domstolen kan anvisa att utbetalning till
brottsoffer skall ske genom en särskild
förvaltningsfond för brottsoffer som skall inrättas
enligt Romstadgan (artiklarna 75:2 och 79).
Utskottet har behandlat frågan om svensk domstols
behörighet tidigare, senast i betänkande
2002/03:JuU7 (s. 7 f.). Utskottet hänvisade då till
ett tidigare uttalande som i huvudsak gick ut på
följande.
Utskottet höll i och för sig med motionärerna om
att skadestånd många gånger är en viktig sanktion
för att en målsägande skall få upprättelse. När det
gällde motionsönskemålet ville utskottet dock erinra
om att redan gällande regler ger en möjlighet att
föra en skadeståndstalan här om åtalet prövas här.
Att föra en skadeståndstalan i den aktuella typen av
mål utan samband med ett åtal framstod enligt
utskottet som orealistiskt av flera skäl, bl.a.
skulle målsäganden inte ha den fördel i fråga om
utredningen om den skadegörande handlingen som
samordningen med ett åtal normalt sett innebär.
Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet
endast skulle kunna verkställas i stater inom EU
eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna
bakgrund var utskottet inte berett att förorda att
ett utredningsarbete sattes i gång i frågan.
Utskottet håller fast vid den nyss redovisade
uppfattningen. Motion Ju265 bör avslås av riksdagen.

Medlemskap i Advokatsamfundet

I motion Ju461 (m) begärs att reglerna rörande
utbildningskraven för att bli medlem i Sveriges
advokatsamfund skall ändras så att även andra
juridiska examina än juris kandidatexamen och
juristexamen skall ge möjlighet till medlemskap i
samfundet.

Advokat är den som är ledamot av Sveriges
advokatsamfund (8 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken). För att bli ledamot krävs bl.a.
att man har avlagt de kunskapsprov som är
föreskrivna för behörighet till domarämbete (8 kap.
2 § första stycket 2). De kunskapsprov som avses är
juris kandidatexamen och juristexamen (4 kap. 1 §
och kungörelsen 1964:29 angående kunskapsprov för
behörighet som domare, m.m.).
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall
medge undantag från dessa krav beträffande den som
är auktoriserad som advokat i en annan stat i
enlighet med där gällande bestämmelser. Det finns
även möjlighet för den som genomgått utbildning som
krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz eller som blivit auktoriserad som
advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i
enlighet med där gällande bestämmelser att under
vissa förutsättningar bli ledamot i samfundet.
Under en lång tid har det i Sverige funnits en
enhetlig juristutbildning och denna utbildning har
lett fram till juris kandidatexamen. De mål som en
student skall ha uppnått för att erhålla en sådan
examen regleras i bilaga 2 till högskoleförordningen
(1993:100). Examen uppnås efter fullgjorda
kursfordringar om sammanlagt 180 poäng. För att
erhålla juris kandidatexamen skall studenten ha
förvärvat sådana teoretiska kunskaper och
färdigheter främst inom civilrätt, processrätt,
straffrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt
och internationell rätt som behövs för att kunna
komma i fråga för anställning som domare och
verksamhet som advokat. Han skall vidare ha
förvärvat kännedom om sådana samhälls- och
familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns
livsbetingelser, förvärvat kunskaper om hur fysiskt
och psykiskt våld påverkar kvinnor och män samt fått
insikt i sådana ämnesområden, t.ex. rättshistoria,
allmän rättslära och ekonomi, som kan vara av
särskild betydelse för tillämpningen av de juridiska
kunskaperna.
I examenssammanhang har man att skilja mellan å
ena sidan generella examina, såsom kandidatexamen
och magisterexamen, och å andra sidan yrkesexamina.
Jur.kand. är - trots namnet - en yrkesexamen. Bara
vissa lärosäten har rätt att utfärda en sådan. Det
är Högskoleverket som beslutar om ett lärosäte skall
ges rätt att utfärda en viss typ av yrkesexamen. Vid
prövningen av den frågan bedöms bl.a. möjligheten
att erbjuda kvalificerade lärare. Det är alltså inte
bara en fråga om poängantal och redovisat
kursinnehåll.
Under 1990-talet började en ny typ av
juristutbildningar växa fram, t.ex. det
affärsjuridiska magisterprogrammet med
Europainriktning vid Linköpings universitet. Dessa
utbildningar, som ofta kombinerar juridik med t.ex.
ekonomi- och språkstudier, leder till en examen som
utfärdas med stöd av möjligheten för lärosätena att
utfärda generella examina. Den som genomgår en sådan
utbildning får alltså inte den yrkesexamen som
benämns juris kandidatexamen och är följaktligen
även utestängd från möjligheten att bli ledamot i
Advokatsamfundet.
Den som vill bli medlem i Sveriges advokatsamfund
måste utöver övriga behörighetskrav från år 2004
även ha avlagt en godkänd advokatexamen. Den sökande
skall då ha genomgått tre delkurser om två dagar
vardera som tar upp dels advokatetik, dels
förhandlings- och presentationsteknik, dels frågor
om att driva advokatverksamhet. Efter kurserna sker
en muntlig examination.
Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet finns det inga planer på att
ändra reglerna för medlemskap i Advokatsamfundet vad
gäller kraven på juris kandidatexamen.
När utskottet behandlade denna fråga förra året
(bet. 2002/03:JuU7 s. 15 f.) framhöll utskottet att
regleringen av advokatväsendet syftar bl.a. till att
tillgodose den rättssökande allmänhetens behov av
kvalificerade ombud och biträden. Kraven för
medlemskap i Advokatsamfundet innebar en trygghet
för den som vänder sig till en advokat. Att ändra
kraven så att även juristutbildningar som inte
uppfyller kraven på en juris kandidatexamen ger
behörighet skulle enligt utskottets mening innebära
en sänkning av kraven för att bli ledamot av
samfundet. Utskottets utgångspunkt var således att
gällande bestämmelser är väl avvägda och bör
behållas. I vart fall saknades underlag för något
annat ställningstagande.
Utskottet håller fast vid den uppfattning som
utskottet gav uttryck för förra våren. Utskottet är
alltså inte berett att förorda en förändring av de
grundläggande kraven för medlemskap i
Advokatsamfundet. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju461.

Språket i domar

Motionären bakom motion Ju441 (m) vänder sig mot att
det i vissa fall förekommer att brott i domskälen
beskrivs som varande av "normalgraden".

Flera brott är gradindelade. Med brott av
normalgraden brukar avses det fall där de
grundläggande förutsättningarna för straffansvar
enligt en viss bestämmelse är uppfyllda. Härutöver
finns såvitt avser flera brott avvikande regler för
fall som kan anses ringa eller grova. Sistnämnda
begrepp används i författningstexter, medan
motsatsen gäller uttrycket normalgraden.
Gradindelningen av brotten fyller flera funktioner.
Såvitt gäller exempelvis tjänstefel är straffansvar
uteslutet om gärningen bedöms ringa. I andra fall
leder en bedömning av att brottet är ringa till att
dess rättsliga beteckning ändras. Exempelvis gäller
att stöldbrott som anses som ringa i stället
betecknas som snatteri. Som regel gäller också olika
straffskalor för de olika graderna. Slutligen kan
det förhållandet att brott anses som grovt medföra
att straffansvar kan inträda redan på
försöksstadiet.
Reglerna om avfattning av domar i brottmål finns i
30 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna tar inte
upp språkliga aspekter.
Från Domstolsverket har utskottet inhämtat att
frågan om språket i domar är av sådan karaktär att
verket inte lämpligen bör lägga sig i den med hänsyn
till den självständighet som domstolarna bör
åtnjuta.
Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen
att uttala sig om språket i domar. Motion Ju441 bör
avslås av riksdagen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Hemlig avlyssning (punkt 1)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och
Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om hemlig avlyssning.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju348
yrkande 7, 2003/04:Ju417 yrkande 13 och
2003/04:Ju465 yrkande 11.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och alltmer
svårutredd, vilket ställer nya krav på polisens
utrednings- och spaningsarbete. Vi menar att
utredningsmetoderna måste effektiviseras för att
möta dessa nya krav. Ett sätt är enligt vår mening
att införa möjlighet till buggning vid misstanke om
grova brott. Beslut om att införa sådan buggning
måste givetvis föregås av ytterst omsorgsfulla
överväganden. Bland annat måste klargöras hur man
bäst skall förfara för att undvika kränkning av
oskyldigas integritet och hur överskottsinformation
skall hanteras. I likhet med vad som redan gäller
vid användningen av hemliga tvångsmedel i övrigt bör
offentliga ombud bevaka enskildas
integritetsintressen.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag med den inriktning vi
nu förordat.

2. Överskottsinformation (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild
Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
överskottsinformation. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Ju348 yrkande 8.

Ställningstagande

Det är anmärkningsvärt att det i dagens Sverige ännu
inte finns någon reglering om och i vilken
utsträckning överskottsinformation skall få användas
som bevisning. Oklarheten i detta avseende leder
till många problem, bl.a. rörande
integritetsaspekter.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag för en reglering av
hur överskottsinformation skall få användas.

3. Hemlig teleövervakning vid olaga hot
(punkt 3)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om hemlig
teleövervakning vid olaga hot. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Ju282.

Ställningstagande

Den tekniska utvecklingen har bl.a. inneburit att
det går att skicka sms och e-post. Dessa möjligheter
kan emellertid också användas i syfte att begå
brott. Det kan exempelvis handla om olaga hot och
ofredande. I syfte att utreda sådana brott bör det
vara möjligt att använda tvångsmedlet hemlig
teleövervakning. Regeringen bör ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den
innebörden.

4. Kräkmedel (punkt 4)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia
Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kräkmedel. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:So345 yrkande 8.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet att
använda kräkmedel för att komma åt langning av
narkotika på ett mer effektivt sätt. En
förutsättning måste dock vara att det skall finnas
beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi
menar sålunda att det av Narkotikakommissionen
framlagda förslaget bör genomföras. Det får ankomma
på regeringen att snarast återkomma till riksdagen
med ett lagförslag.

5. Eftersökning av vapen (punkt 5)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild
Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om eftersökning av
vapen. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Ju292 yrkande 4 och 2003/04:Ju429 yrkande 2.

Ställningstagande

Användningen av illegala vapen måste bekämpas.
Möjligheterna för polisen att ingripa måste anpassas
till hur de kriminella agerar. Det är inte
acceptabelt att den som innehar ett illegalt vapen i
syfte att begå ett brott skall kunna försvåra
polisens ingripande genom att förvara vapnet i en
bil för att sedan hämta det vid behov. I detta läge
bör polislagens regler om möjlighet att söka efter
farliga föremål ges ett vidare tillämpningsområde
och omfatta t.ex. fordon.

Vi anser att det inte behövs någon utredning av
frågan innan ett lagförslag läggs fram. Regeringen
bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med
ett lagförslag.

6. Övervakningskameror i taxibilar (punkt 6)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om
övervakningskameror i taxibilar. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Ju445 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att kameraövervakning i taxibilar generellt
bör vara möjlig i syfte att förebygga brott. Det
innebär att kamera i taxibilar bör undantas från
tillståndsprövning. I stället bör det vara
tillräckligt med en anmälan. Det integritetsintrång
som blir följden av en sådan möjlighet väger enligt
vår uppfattning inte över det intresse som bär upp
övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

7. Tillståndsprövning för allmän
kameraövervakning (punkt 7)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om tillståndsprövning
för allmän kameraövervakning. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Ju392 yrkande 3.

Ställningstagande

I dag är ansvaret för tillstånd och ansvaret för
tillsyn i fråga om allmän kameraövervakning fördelat
på olika myndigheter. Vi anser att det bör tas ett
samlat grepp om dessa frågor. Ansvaret bör
sammanföras till en myndighet. Härigenom skulle
bl.a. intresset av en enhetlig rättsutveckling
bättre tillgodoses. I ett internationellt perspektiv
framstår det som lämpligt att uppgiften läggs på
Datainspektionen. Regeringen bör beakta det som nu
anförts inom ramen för beredningen av
Kameraövervakningsutredningens betänkande och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

8. Vittnen (punkt 8)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild
Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om vittnen. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju218
yrkande 1, 2003/04:Ju271, 2003/04:Ju332 yrkande 5,
2003/04:
Ju363 yrkande 2, 2003/04:Ju444 yrkande 16 och
2003/04:Ju453 yrkandena 18-20.

Ställningstagande

För att rättskipningen skall fungera är det
nödvändigt att personer som skall höras i en
rättegång verkligen vågar berätta vad de iakttagit.
Här handlar det inte bara om att stå emot
påtryckningar från den åtalade och att uthärda i
vissa fall närgångna frågor. Hela förhörssituationen
för den som skall höras måste lyftas fram. Det
behövs flera åtgärder på området.

För det första måste vittnesstödsverksamheten ges
erforderligt stöd. I grunden handlar detta om
ekonomiska resurser. Finansieringen av verksamheten
måste alltså lösas snarast möjligt. I det
sammanhanget bör domstolarna ges ekonomiska
förutsättningar att låta en anställd vid varje
domstol ha ansvar för vittnesstödsverksamhet. Vidare
bör utbildningen av vittnesstödjare säkerställas.
Detta bör regeringen beakta i budgetarbetet.
För det andra måste domstolarnas lokaler anpassas
så att vittnen och gärningsmän inte behöver mötas.
Det är inte tillräckligt att frågan bevakas i
samband ny- och ombyggnader. En total översyn av
samtliga domstolslokaler bör inledas.
För det tredje bör det processuella regelverket
kring förhör ses över. Här handlar det om att
underlätta för den som skall höras så att inte
rättegången upplevs som ytterligare ett trauma vid
sidan av själva brottet. Möjligheterna till s.k.
medhörning bör uppmärksammas i denna del. En översyn
av gällande regler bör göras.
Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder
med anledning av vad vi nu anfört.

9. Målsägandes rätt att yttra sig (punkt 9)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia
Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om målsägandes rätt
att yttra sig. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju394 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att en uttrycklig rätt för målsäganden att
inför domstol avge sin berättelse om hur brottet har
påverkat honom eller henne skulle öka allmänhetens
förtroende för rättsväsendet. Många målsägande
skulle också må bra av att inför rätten få ge
uttryck för de känslor som brottet orsakat.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om
hur en sådan rätt för målsägande bör regleras och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den
inriktning vi nu förordat.

10. Nämndemän (punkt 10)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild
Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om nämndemän. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju203,
2003/04:Ju288, 2003/04:Ju300, 2003/04:Ju325,
2003/04:
Ju412 yrkande 4 och 2003/04:Ju420 samt avslår
motionerna 2003/04:Ju330 och 2003/04:Ju422.

Ställningstagande

Vi anser att det är glädjande att det nu lagts fram
ett kommittéförslag som syftar till att åstadkomma
en bredare rekrytering av nämndemän. I den frågan
står möjligheten till bättre ersättning i
förgrunden. Förslagen ligger i allt väsentligt i
linje med våra förslag i motionerna. Önskemålen i
motionerna Ju330 och Ju422 bör dock inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Enligt vår uppfattning bör regeringen skynda på
beredningen av ärendet och återkomma med en
proposition till riksdagen snarast.

11. Sammansättningen i vårdnadstvister
(punkt 11)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om sammansättningen i
vårdnadstvister. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:A371 yrkande 26.

Ställningstagande

I vårdnadstvister har parterna ofta olika synsätt på
flera frågor. Dessa skilda synsätt kräver att den
samlade kompetensen hos såväl kvinnliga som manliga
nämndemän tas till vara. Regeringen bör ges i
uppdrag att se över reglerna om sammansättning i
vårdnadsmål och återkomma till riksdagen med ett
lagförslag.

12. Partssammansatta domstolar och
specialdomstolar (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia
Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om specialdomstolar.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju460
och 2003/04:Bo257 yrkande 19 samt avslår motionerna
2003/04:Ju291 yrkande 2 och 2003/04:L319 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om
specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för
under riksmötet 1993/94, nämligen att
specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.
Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas
av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring
är det givetvis av stor vikt att man tar till vara
den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.

Enligt vår mening bör även hyresnämnderna
avskaffas och den verksamhet som bedrivs där i dag
föras över till allmän domstol. En sådan ordning
skulle bättre kunna garantera en objektiv bedömning
i ärenden om bl.a. hyressättningar än vad en
partssammansatt hyresnämnd kan göra. Den enskildes
skydd mot t.ex. oskäliga hyreshöjningar skulle
enligt vår mening på detta sätt kunna stärkas.
Vår tveksamhet till partssammansatta
specialdomstolar leder till att vi inte ställer oss
bakom önskemålen om en barndomstol eller
familjedomstolar.
Regeringen bör få i uppdrag att skynda på det
arbete som pågår beträffande Patentbesvärsrätten.
Såvitt gäller Marknadsdomstolen, Arbetsdomstolen och
hyresnämnderna bör ett utredningsarbete sättas i
gång med inriktningen att dessa organ skall kunna
avvecklas och deras uppgifter överföras till de
allmänna domstolarna.

13. Rättshjälpslagen (punkt 13)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om rättshjälpslagen.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2003/04:Ju421 och 2003/04:L318 yrkande 5 samt avslår
motion 2003/04:
Ju341 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Alla medborgare bör ha lika stora möjligheter att få
sin sak prövad av domstol. En förutsättning för det
är ofta att den rättssökande har råd att anlita
juridiskt biträde. Tidigare kunde den som inte hade
råd med det få rättshjälp som betalade
biträdeskostnaden. Så är inte längre fallet.
Konstruktionen av det nuvarande systemet innebär att
de som inte har men borde ha haft en försäkring som
täcker kostnaden inte beviljas rättshjälp. Detta
leder till att en del rättssökande som inte har en
sådan försäkring blir utan rättshjälp. Detta är inte
acceptabelt. Den nya rättshjälpslagen bör därför
avskaffas och det system som gällde tidigare
återinföras. Regeringen bör ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med
denna inriktning. Motionsönskemålen om utvärderingar
rörande olika rättshjälpsförmåner bör inte föranleda
någon åtgärd.

14. Kravet på prövningstillstånd (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kravet på
prövningstillstånd. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju477 yrkande 5 och avslår motion
2003/04:Ju412 yrkande 7.

Ställningstagande

Sedan de nuvarande reglerna om prövningstillstånd
infördes har förenklingar i underrättsförfarandet
införts, bl.a. har delgivningsförfarandet blivit mer
summariskt. Enligt vår mening främjas inte
rättssäkerheten av att prövningen i första instans
blir enklare och mer summarisk samtidigt som
möjligheten att få till stånd en överprövning är
begränsad.

När det gäller kravet på prövningstillstånd i
brottmål vill vi särskilt framhålla att den som döms
kan drabbas mycket hårt även om påföljden stannar
vid böter. Det är i högsta grad otillfredsställande
att bara en instans prövar mål som kan få vittgående
konsekvenser för den enskilde.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om att utöka möjligheterna till överprövning av
domstolsavgöranden i såväl tvistemål som brottmål.
Motion Ju412 bör inte föranleda någon åtgärd från
riksdagen.

15. Kravet på prövningstillstånd (punkt 15)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om kravet på
prövningstillstånd. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju412 yrkande 7 och avslår motion
2003/04:Ju477 yrkande 5.

Ställningstagande

Konsekvenserna av en fällande dom i ett brottmål kan
vara mycket långtgående. Även om påföljden stannar
vid böter kan den som döms drabbas mycket hårt. Det
är i högsta grad otillfredsställande att bara en
instans prövar mål som kan få vittgående
konsekvenser för den enskilde. Detta gäller särskilt
om domen är en s.k. nämndemannadom.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om att utöka möjligheterna till överprövning av
domstolsavgöranden i brottmål. Motion Ju477 bör inte
föranleda någon åtgärd från riksdagen.

16. Offentlighet vid domstol (punkt 16)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om offentlighet vid
domstol. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2003/04:Ju392 yrkande 1 och 2003/04:Ju477 yrkande 6.

Ställningstagande

Det finns i dag uppgifter om att domstolarna i allt
större utsträckning håller förhandlingar inom
stängda dörrar och att antalet förundersökningar där
misstänkta och deras ombud beläggs med s.k.
yppandeförbud ökat. Utvecklingen riskerar enligt min
mening att urholka förtroendet för domstolarna genom
att möjligheterna till insyn minskar. Givetvis finns
det ibland anledning att besluta om sådana åtgärder.
För att bevara denna möjlighet får det inte finnas
misstanke om att sådana beslut fattas
slentrianmässigt. Huvudregeln måste vara
offentlighet. Beslut om stängda dörrar och om
yppandeförbud bör även fortsättningsvis föregås av
noggrann prövning.

Enligt min mening bör frågan utredas om huruvida
antalet förhandlingar inom stängda dörrar ökat och
vad det i så fall beror på. Detsamma gäller för
beslut om yppandeförbud. Den slutsats som bör dras
av justitieutskottets hittills utförda arbete är att
en djupare studie behövs. Det får ankomma på
regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

17. Utnämning av högre domare (punkt 17)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia
Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om utnämning av högre
domare. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:K271 yrkande 18.

Ställningstagande

Medborgarnas förtroende för domstolsväsendet och
rättstillämpningen förutsätter att
utnämningsförfarandet präglas av större insyn vid
utnämningar av de högre domarna. Utnämningen av
domare bör enligt vår mening präglas av så stor
öppenhet som möjligt och det s.k.
kallelseförfarandet måste därför i allt väsentligt
anses ha spelat ut sin roll. Beredningen av sådana
tillsättningsärenden bör ske i en särskild nämnd. Vi
kan därför i huvudsak ställa oss bakom det
kommittéförslag som nu finns; dock bör regeringen
alltjämt ha kvar det slutliga ansvaret i
utnämningsprocessen. Någon utfrågning i riksdagen
bör därför inte införas.

Det får ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som behövs för att få en förändring till
stånd.

18. Jävsregler för åklagare (punkt 18)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om jävsregler för
åklagare. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju392 yrkande 4.

Ställningstagande

Domare och åklagare har olika roller i
brottmålsförfarandet. Åklagarens grundläggande
uppgift är - förutom att besluta om
strafförelägganden och åtalsunderlåtelser - att
uppträda som part i målet och att i förekommande
fall företräda målsäganden vid utförande av talan om
enskilt anspråk. Domarens uppgift är att skipa rätt.

Samtidigt som åklagaren är part i målet skall
objektivitet iakttas. Den rollkonflikt som detta
leder till innebär att frågan om vilka jävsgrunder
som skall gälla för åklagare bör regleras särskilt.
Nuvarande ordning, med en reservationslös hänvisning
till jävsreglerna för domare, är enligt min mening
inte tillfredsställande. Regeringen bör tillsätta en
utredning som får i uppdrag att överväga en särskild
reglering av jäv för åklagare.

19. Överprövning av åtalsbeslut (punkt 19)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om överprövning av
åtalsbeslut. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju418.

Ställningstagande

Jag anser att förfarandet vid överprövning av
åtalsbeslut bör ses över. Enligt rådande ordning kan
den som är missnöjd med en åklagares beslut i en
åtalsfråga vända sig till högre åklagare. Ett
åtalsbeslut ändras sällan. Det är inte heller lätt
för en utomstående att avgöra om ett åtalsbeslut är
välgrundat. Enligt min mening behöver frågan ses
över på nytt. Regeringen bör få i uppdrag att göra
en sådan översyn.

20. Förfarandet i snatterimål (punkt 20)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och
Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om förfarandet i
snatterimål. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju450 yrkande 9.

Ställningstagande

Vi anser att brottsligheten måste bekämpas mer
effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är att
göra det enklare att lagföra den som begår mindre
allvarliga brott, exempelvis snatteri. Ett underlag
för lagstiftning har tagits fram. Regeringen bör ges
i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
ett lagförslag som tillgodoser det anförda.

21. Svensk domsrätt i skadeståndsmål (punkt 21)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om svensk domsrätt i
skadeståndsmål. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju265.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova
kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt
att rättvisa skipas och att de drabbade ges
upprättelse. Det är naturligtvis av största
betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och
döms för sina brott. För att offren skall kunna
gottgöras är det också viktigt att det finns
möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot
förövarna. Jag ifrågasätter om de svenska reglerna
om forum i tvistemål är tillräckliga i detta
avseende. Regeringen bör därför ges i uppdrag att
utreda möjligheterna att i de aktuella fallen
utvidga rätten att föra talan om skadestånd i
Sverige.

22. Medlemskap i Advokatsamfundet (punkt 22)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen om medlemskap i
Advokatsamfundet. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Ju461.

Ställningstagande

Den enda svenska utbildning som kan ligga till
grund för medlemskap i Sveriges advokatsamfund är
juris kandidatexamen. Under senare år har emellertid
nya juristutbildningar tillkommit, t.ex. med
ekonomisk inriktning eller med inriktning mot EU-
rätt. Dessa jurister, med en bredare och mot
näringslivets behov inriktad utbildning, får inte
antas som medlemmar i Advokatsamfundet. Däremot har
den som genomgått den utbildning som krävs för att
bli advokat i bl.a. en stat inom Europeiska unionen
möjlighet att bli ledamot av Advokatsamfundet. Det
finns inga krav på att den utländska utbildningen
skall motsvara en svensk juris kandidatexamen. Det
kan därför synas inkonsekvent att inte andra svenska
juristutbildningar än juris kandidatexamen godtas av
lagstiftaren och av Advokatsamfundet. Den slutsats
vi drar är att kraven för medlemskap i
Advokatsamfundet behöver ses över och anpassas till
dagens behov och förutsättningar. Regeringen bör få
i uppdrag att göra en sådan översyn.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Hemlig avlyssning (punkt 1)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Det är viktigt att polisen får tillgång till
verksamma medel för att komma åt den grova, många
gånger organiserade, brottsligheten.

Ett beslut om att införa en möjlighet till hemlig
avlyssning måste dock föregås av ytterst
omsorgsfulla överväganden. Bland annat måste det
klargöras hur man i största möjliga utsträckning
skall kunna undvika att kränka integriteten för
ovidkommande personer under förundersökningen.
Vidare måste frågan om hur man skall handskas med
material som inte är av intresse för
förundersökningen lösas.

2. Partssammansatta domstolar och
specialdomstolar (punkt 12)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Det är viktigt att de domare som handlägger mål där
det är fråga om att bedöma exempelvis bevisvärdet av
utsagor från små barn har erforderlig kompetens för
det. Eftersom den frågan skall ses över av 2002 års
vårdnadskommitté har jag valt att inte reservera mig
till förmån för önskemålet i motion Ju291 om en
särskild barndomstol.

3. Rättshjälpslagen (punkt 13)

av Alice Åström (v)

Jag har tidigare kritiserat den nya
rättshjälpslagen, bl.a. därför att den rättssökandes
möjligheter att göra sin rätt gällande blir beroende
av hur hans eller hennes ekonomi ser ut. Jag
välkomnar därför den breda översyn av
rättshjälpslagen som nu skall göras. Jag utgår från
att också frågorna om offentlig försvarare och om
biträde av tolk kommer att bli behandlade i det
sammanhanget. Mot denna bakgrund har jag valt att
inte reservera mig till förmån för motion Ju341.

4. Rättshjälp vid pisksnärtsskador (punkt 14)

av Leif Björnlod (mp)

En rättegång där frågan om ersättning för en
pisksnärtsskada skall prövas kan dra ut på tiden och
bli mycket kostsam för den skadade. Taket för den
ersättning som kan utgå ur rättsskyddet i en
försäkring kan lätt överskridas. Eftersom det nu
skall göras en bred översyn av rättshjälpslagen -
där jag utgår från att frågor om rättsskyddet också
kommer att tas upp - har jag valt att inte reservera
mig till förmån för motion T471 i denna del.

5. Språket i domar (punkt 23)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m).
För att allmänhetens förtroende för domstolarna
skall kunna upprätthållas är det viktigt att
domstolarna i såväl tal som skrift använder ett
språk som står i samklang med det allmänna
rättsmedvetandet. Detta bör domstolarna själva ta
ansvar för. Vi har därför valt att inte reservera
oss till förmån för motion Ju441.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från den allmänna
motionstiden år 2003

2003/04:K271 av Bo Lundgren m.fl. (m):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utnämningen av
högre domare.

2003/04:Ju203 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ersättningen till
nämndemän.

2003/04:Ju218 av Jörgen Johansson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
säkerheten för vittnen i samband med, och till
följd av, rättegångar.

2003/04:Ju265 av Kalle Larsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se över
jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad
i motionen anförs.

2003/04:Ju271 av Magdalena Andersson och Bengt-
Anders Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vittnesstödsverksamhet.

2003/04:Ju282 av Maria Larsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utvidgning av
tillämpningsområdet för hemlig teleövervakning
enligt förslag i lagrådsremissen Hemlig avlyssning
m.m. från år 2000.

2003/04:Ju288 av Agneta Lundberg och Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att arbeta för att
nämndemännen i Sveriges domstolar utgör en så
representativ sammansättning som möjligt vad gäller
Sveriges befolkning.

2003/04:Ju291 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särskild
barndomstol utreds.

2003/04:Ju292 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen beslutar om en ändring i polislagen i
syfte att ge poliser möjlighet att genomsöka
misstänkta personers fordon i jakt på illegala
vapen, även utan misstanke om att konkret brott
begåtts i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Ju300 av Margareta Pålsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ersättningen höjs i
paritet med andra ersättningar för
förtroendemannauppdrag.

2003/04:Ju325 av Birgitta Carlsson och Lena Ek (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att grundarvodet
för nämndemän skall höjas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om större rättvisa
vad gäller reseersättning till nämndemän.

2003/04:Ju330 av Nikos Papadopoulos och Paavo
Vallius (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om aktiv kvotering av
nämndemän m.fl. med invandrarbakgrund.

2003/04:Ju332 av Johan Linander m.fl. (c):

5. Riksdagen begär att regeringen låter göra en
översyn av rättegångsbalken i syfte att förbättra
den psykosociala miljön i rättssalen för
brottsoffren.

2003/04:Ju341 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att utvärdera effekterna av
inskränkningarna i rätten till offentlig
försvarare och frånvaron av lagstadgad rätt till
tolk i brottmål.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning för att utvärdera 1997
års ändringar i rättshjälpslagen i enlighet med
vad i motionen anförs.

2003/04:Ju348 av Johan Linander m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta
buggning vid fall där grov brottslighet
föreligger.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagstiftning
bör ske för hur eventuell överskottsinformation
som inte rör den aktuella brottsmisstanken får
användas.

2003/04:Ju363 av Viviann Gerdin och Birgitta
Carlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inget
brottsoffer skall tvingas sitta i samma rum som
gärningsmannen under en rättegång.

2003/04:Ju392 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öppenheten i
rättsprocessen skall bli föremål för utredning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att såväl
tillståndsgivning som kontroll av tillstånd för
allmän kameraövervakning skall överflyttas till
Datainspektionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en reglering
för åklagares jäv snarast skall införas.

2003/04:Ju394 av Beatrice Ask m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagstadgad
rättighet för målsägande att inför domstol berätta
hur brottet påverkat honom eller henne.

2003/04:Ju412 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nämndemännens
situation.

7. Riksdagen beslutar om ändring av lagen om
prövningstillstånd så att kravet på särskilt
prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar enligt
vad i motionen anförs.

2003/04:Ju417 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett
lagförslag med innebörden att tillåta buggning för
att komma åt den avancerade kriminaliteten.

2003/04:Ju418 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om reformering av reglerna för åtal enligt
vad i motionen anförs.

2003/04:Ju420 av Kent Olsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att höja ersättningen för
nämndemän.

2003/04:Ju421 av Marina Pettersson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rättshjälp.

2003/04:Ju422 av Jan Ertsborn (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att modernisera och
förtydliga nämndemannaeden.

2003/04:Ju429 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i 19 § polislagen till att
även omfatta bilar.

2003/04:Ju441 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om normbildning.

2003/04:Ju444 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det vid varje
domstol skall finnas någon anställd med ansvaret
att informera vittnen och målsägare om processen
samt fungera som stöd.

2003/04:Ju445 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag som gör det möjligt för taxibolagen att
sätta in övervakningskameror i taxibilar.

2003/04:Ju450 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett enklare
förfarande vid snatterimål.

2003/04:Ju453 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
tingsrättslokalernas väntrum skall vara så
utformade att vittnen, vittnesstöd och brottsoffer
inte behöver sitta i samma väntrum som
gärningsman.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd
skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter
inom en treårsperiod.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
utbildningsinsatser vidtas för dem som går in i
vittnesstödsverksamheten.

2003/04:Ju460 av Henrik S Järrel (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att regeringen lägger fram
förslag om att de s.k. special- och partssammansatta
domstolarna skall upphöra och deras mål och ärenden
införlivas i det allmänna domstolsväsendet.

2003/04:Ju461 av Gunnar Axén m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om kraven för att bli
ledamot av Sveriges advokatsamfund.

2003/04:Ju465 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hemlig
rumsavlyssning och kameraövervakning.

2003/04:Ju477 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till
prövning i två instanser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utredning av
utnyttjandet av stängda dörrar, yppandeförbud och
säkerhetskontroll.

2003/04:L318 av Mia Franzén m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den allmänna
rättshjälpen bör återställas till den nivå som
gällde före 1997 års försämringar.

2003/04:L319 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om familjedomstol.

2003/04:So345 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om användning av
kräkmedel vid misstänkt langning.

2003/04:T471 av Barbro Feltzing (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättshjälp vid
whiplashskador.

2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nämndemän av
båda könen bör finnas företrädda vid
vårdnadstvister.

2003/04:Bo257 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl.
(m):

19. Riksdagen beslutar att avskaffa hyresnämnden.