Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU18

Staten som arbetsgivare

---

Sammanfattning
Utskottet behandlar i betänkandet tolv motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 2003 vilka tar upp frågor med anknytning till statens
arbetsgivarpolitik. Dessa motionsyrkanden berör huvudsakligen chefsförsörjningen
och jämställdhetsaspekterna inom den statliga förvaltningen samt statliga
pensionsförmåner. Därutöver avser motionsyrkandena etnisk och kulturell
mångfald i den statliga sektorn respektive etiska uppföranderegler för
statstjänstemän.
Beträffande jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken
anför utskottet att det är angeläget att regeringens jämställdhetsmål
fullföljs och att kvinnorepresentationen på höga poster inom statsförvaltningen
fortsätter att öka. I detta arbete har regeringen initierat en rad åtgärder
för att analysera och utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män.
Utskottet konstaterar dessutom att det pågår arbete från regeringens sida
för att öka andelen och antalet kvinnliga myndighetschefer, ambassadörer
samt ledamöter i statliga styrelser.
I fråga om statliga pensionsförmåner framhåller utskottet vikten av att
staten har ett effektivt och försäkringsmässigt system för finansiering
av de anställdas avtalsförmåner. Konstruktionen av pensionspremier i
statliga avtalsförsäkringar har nyligen utretts av SPÅ-utredningen. Ärendet
är för närvarande under beredning inom Regeringskansliet.
Utskottet understryker vidare vikten av den etniska och kulturella mångfalden
på de statliga arbetsplatserna och konstaterar att det inom Regeringskansliet
pågår arbete med att utveckla olika åtgärder för ökad mångfald i
statsförvaltningen. Regeringen förbereder också en översyn av utformningen av
myndigheternas policy avseende etiska regler för anställda.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet fogas åtta reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Myndighetschefernas bosättningsort
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi217.

2. Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen
Riksdagen avslår motion 2003/04:A371 yrkandena 1 och 3.
Reservation 1 (kd)

3. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi258 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:A302
yrkande 12.
Reservation 2 (v)
Reservation 3 (c)
Reservation 4 (m) - motiv
Reservation 5 (fp, kd) - motiv

4. Pensionspremier i statliga avtalsförsäkringar
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi228.

5. Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan
anställning
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi263 och 2003/04:Fi304 yrkande 37.

Reservation 6 (kd)

6. Delpension för statligt anställda
Riksdagen avslår motion 2003/04:A370 yrkande 6.
Reservation 7 (fp)

7. Etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi247.

8. Etiska regler för statstjänstemän
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju447 yrkande 9.
Reservation 8 (fp)
Stockholm den 2 mars 2004
På finansutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),
Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell
(kd), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Tommy Waidelich (s), Christer
Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne
Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark (fp), Siv Holma (v)
och Jörgen Johansson (c).

Utskottets överväganden
Myndighetschefernas bosättningsort
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslaget om bosättningsort för chefer i
utlokaliserade statliga myndigheter och verk.
Motionen
I motion Fi217 av Göran Norlander och Hans Stenberg (s) föreslås att
regeringen bör tillse att de som anställs som chefer i utlokaliserade
statliga verk och myndigheter även har sin bostad eller bosätter sig i
den ort där arbetet är beläget. Motionärerna framhåller att det skapas
ett trovärdighetsproblem om cheferna i dessa myndigheter och verk väljer
att pendla från orten där de arbetar. Skälet för detta problem anges vara
att utlokaliseringen av en statlig myndighet eller ett statligt verk
handlar om att skapa arbetstillfällen och samtidigt göra orten eller
regionen attraktiv för människor att bo i.
Utskottets ställningstagande
Regeringen har sedan 1995 en genomarbetad policy för chefsförsörjningen -
från rekrytering, introduktion, chefsutveckling, mål- och resultatdialog
till rörlighet samt löner och anställningsvillkor för chefer i
statsförvaltningen.
Policyn har myndighetschefer och överdirektörer som främsta målgrupp.
Huvudmålet med regeringens chefspolicy är att uppnå kvalitet i
chefsförsörjningen.
I rekryteringsarbetet strävar man därför efter att ta vara på den mest
lämpliga kompetens som finns bland såväl kvinnor som män och rekrytera så
kvalificerade ledare som möjligt inom statsförvaltningen. Regeringens
chefspolicy innehåller inte några föreskrifter beträffande myndighetschefernas
bosättningsort.
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet utgör
landshövdingarna den enda grupp myndighetschefer som nuförtiden är skyldiga
att bo i anvisad tjänstebostad, vanligtvis en del av residenset. Deras
bostadsförhållanden regleras i bestämmelserna i 47-49 §§
länsstyrelseinstruktionen
(2002:864). Övriga bestämmelser som tidigare reglerade anvisningen av s.
k. tjänstebostäder för vissa kategorier statstjänstemän har successivt
utmönstrats. I övrigt har dagens myndighetschefer inga tjänstespecifika
begränsningar i valet av sin bosättningsort.
Ett införande av "bosättningstvång" avseende chefer för de utlokaliserade
myndigheterna skulle enligt utskottets mening allvarligt försvåra
möjligheterna att rekrytera de utifrån regeringens målformulering mest lämpade
personerna för dessa poster. Utskottet anser dessutom att det är helt
främmande för det allmänna synsättet på dagens arbetsmarknad att styra
valet av bosättningsort för en viss grupp arbetstagare, även dessa med
operativt verksamhetsansvar. Det är därför utskottets mening att rekryteringen
av myndighetschefer även i fortsättningen ska ske med strikt hänsyn till
grundlagens (RF 11:9) krav om tillsättning av statlig tjänst på "sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet".
Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motion Fi217 (s).

Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att det är angeläget att kvinnorepresentationen på höga
poster inom statsförvaltningen fortsätter att öka. I denna strävan har
regeringen initierat en rad åtgärder för att öka andelen och antalet
kvinnliga myndighetschefer, ambassadörer samt ledamöter i statliga styrelser.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsförslagen.
Jämför reservation 1 (kd) och särskilt yttrande (c).
Motionen
Kristdemokraterna begär i motion A371 att regeringen snarast återkommer
till riksdagen med en plan om hur man ska öka kvinnorepresentationen bland
myndighetschefer och ambassadörer (yrkande 1). Motionärerna anser att
regeringen inte tillämpat sina egna jämställdhetsdoktriner vid tillsättning
av myndighetschefer och ambassadörer, vilket resulterar i fortsatt låga
andelar kvinnor på ledande positioner i myndigheter och ambassader. Vidare
välkomnar motionärerna att regeringen nu uppnått delmålet att andelen
kvinnor i bolagsstyrelser där staten äger 100 % av aktierna ska vara minst
40 % år 2003. Målet om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser samt
bolag med statligt ägande har dock ännu inte uppnåtts. Därför föreslår
man att regeringen årligen bör rapportera till riksdagen om hur arbetet
fortskrider för att nå målet om jämn könsfördelning också i dessa styrelser
(yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Jämställdhet mellan kvinnor och män är en fråga med högsta prioritet i
dagens moderna samhälle. Jämställdhet handlar om rättvisa och fördelning
av ekonomisk och politisk makt. Den handlar om demokrati, om att värdera
kvinnor och män lika.
Ett av delmålen för jämställdhetspolitiken är en jämn fördelning av makt
och inflytande mellan kvinnor och män. En jämn representation av kvinnor
och män i beslutande organ är en viktig demokratifråga. Båda könen måste
vara representerade inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer
för att de ska kunna påverka samhällsutvecklingen på lika villkor. Med en
jämn fördelning mellan kvinnor och män ökar också förutsättningarna för
ett bredare beslutsunderlag i olika samhällsfrågor.
Utskottet anser att regeringen och statsförvaltningen måste vara goda
föredömen i jämställdhetsarbetet. Därför ser utskottet positivt på att
ett fortsatt arbete med att öka andelen kvinnliga myndighetschefer samt
chefer inom utrikesförvaltningen ingår som en prioriterad fråga i regeringens
chefspolicy. Så långt som möjligt ska det enligt chefspolicyn alltid finnas
både en kvinnlig och en manlig kandidat med i det slutliga urvalet inför
tillsättningar av myndighetschefer. Denna målsättning ska genomsyra hela
personalpolitiken och kommer bl.a. till uttryck i jämställd basrekrytering
och aktivt befordringsarbete.
Huvudinriktningen för jämställdhetsarbetet under mandatperioden framgår
av regeringens skrivelse Jämt och ständigt (skr. 2002/03:140). Där
presenteras jämställdhetsmålet för regeringens chefspolicy - att hälften av
de nyutnämnda myndighetscheferna ska vara kvinnor och hälften män. Utskottet
konstaterar dock att 45 myndighetschefer nyutnämndes under 2003 - av dessa
var 36 % kvinnor. Andelen kvinnor bland samtliga myndighetschefer uppgick
i december 2003 till 32 %, medan andelen kvinnor bland utlandsmyndighetschefer
(ambassadörer och generalkonsuler) uppgick till 26 %. Andelen ambassadörer
som är kvinnor har däremot ökat från 18 % år 2000 till 24 % år 2003.
Året innan, i december 2002, uppgick andelen kvinnor i de centrala statliga
lekmannastyrelserna till 47 %. Denna andel är oförändrad sedan 2001. I de
regionala styrelserna däremot har andelen kvinnor ökat med 3 procentenheter
jämfört med 2001 och könsfördelningen är nu helt jämn, 50 % kvinnor och
50 % män. Andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas ledamöter
inklusive ordförandeposten uppgick 2003 till 41 %, vilket är en ökning med
2,1 procentenheter sedan föregående redovisning.
Utskottet kan konstatera att de senaste årens personalpolitiska arbete
inom de statliga myndigheterna och styrelserna har inneburit förbättringar
och en kontinuerlig utveckling mot ökad jämställdhet. En fullständig
jämställdhet har emellertid ännu inte uppnåtts på de flesta höga poster
inom statsförvaltningen. Det krävs enligt utskottets mening ytterligare
insatser för att uppnå lika möjligheter till befordran och utveckling för
kvinnor och män.
Utskottet välkomnar därför regeringens planer på att intensifiera det
statliga personalpolitiska arbetet för att öka jämställdheten. Enligt
handlingsplanen för jämställdhetsarbetet under mandatperioden har regeringen
ambitionen att de statliga arbetsgivarna under de närmaste åren ska öka
andelen kvinnor på ledande befattningar. Arbetet med att uppnå total
jämställdhet på chefsnivån ska därmed fortsätta enligt de målsättningar
som angivits i regeringens chefspolicy. Dessutom avser regeringen att
utöka redovisningen genom att årligen redovisa andelen och antalet kvinnor
respektive män som utnämnts till myndighetschefer samt det totala antalet
av varje kategori. Regeringskansliets jämställdhetsplan 2003-2004 innehåller
därutöver ett mål att senast vid utgången av 2004 ska minst 30 % av
utlandsmyndighetscheferna vara kvinnor.
Utskottet noterar också att enligt det senaste ramavtalet om löner för
arbetstagare hos staten1RALS 2002-2004, bilaga 9 Lika möjligheter för
kvinnor och män. är de centrala parterna överens om att starta ett
utvecklingsarbete med målet att nå en jämnare könsfördelning i samtliga
befattningskategorier inom staten. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat
från Arbetsgivarverket finns en arbetsplan för detta som sträcker sig
fram till mars 2005. Det operativa arbetet ska inledas i början av 2004.

Vidare uppmärksammar utskottet att regeringen har tillsatt en utredning
(dir. 2003:18) för att öka kunskapen om könssegregeringen på arbetsmarknaden
i stort. Utredaren ska bl.a. analysera vad som påverkar kvinnors och mäns
yrkesval samt vilka mekanismer som upprätthåller könssegregering på
arbetsplatser.
En prioriterad fråga för regeringen är också att se över rutinerna för
tillsättning av myndighetsstyrelser så att man kan påbörja det sista steget
mot en jämn fördelning även i centrala styrelser. I detta arbete ska
särskild uppmärksamhet läggas vid tillsättning av styrelser med ojämnt
antal ledamöter, då den udda platsen oftast tillsätts med en man.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att regeringen sedan 1998
årligen för riksdagen har redovisat könsfördelningen i statliga
myndighetsstyrelser på central och regional nivå. Den senaste redovisningen av
könsfördelningen i statliga lekmannastyrelser presenteras i budgetpropositionen
för 2004 (prop. 2003/04:1). Andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas
ledamöter framgår av den årliga kommittéberättelsen (skr. 2002/03:103
avseende förhållandena 2003). Bakgrunden är de mål för kvinnorepresentationen
i statliga organ som riksdagen beslutade om med anledning av propositionen
om jämställdhetspolitiken inför 1990-talet.2Proposition 1987/88:105, bet.
1987/88:AU17, rskr. 1987/88:364. Redan i denna proposition fastslog
regeringen att de organisationer (t.ex. politiska partier, olika myndigheter
och arbetsmarknadens parter) som bereds tillfälle att nominera ledamöter
ska uppmanas att föreslå en kvinna och en man för varje plats. De som
inte hörsammar detta önskemål kan gå miste om en plats i det aktuella
organet. Målet om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser sattes
ursprungligen också i samma proposition.
Utskottet har i det ovan anförda kunnat konstatera att regeringen redan
har initierat en rad åtgärder som motsvarar de av motionärerna framförda
kraven. Utskottet förutsätter samtidigt att regeringens insatser för att
integrera och fullfölja jämställdhetsmålen i chefspolicyn för statsförvaltningen
praktiskt tillämpas vid utvecklingen av jämställd arbetsgivarpolitik i
samtliga statliga verksamheter. Mot denna bakgrund anser utskottet att
det inte finns skäl att föreslå något tillkännagivande med anledning av
den nu behandlade motionen. Motion A371 (kd) yrkandena 1 och 3 avstyrks
därmed.
Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att det är angeläget att regeringens jämställdhetsmål
fullföljs i den statliga arbetsgivarpolitiken. I detta arbete har regeringen
initierat en rad åtgärder för att analysera och utjämna löneskillnader
inom såväl den statliga sektorn som övriga delar av arbetsmarknaden. Mot
denna bakgrund avstyrker utskottet motionsförslagen.
Jämför reservationerna 2 (v), 3 (c), 4 (m) och 5 (fp, kd).
Motionerna
Vänsterpartiet anser i motion Fi258 att det behövs samverkan inom hela
den offentliga sektorn för att ta sitt gemensamma ansvar som arbetsgivare
i arbetet med att kartlägga och åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader
i enlighet med jämställdhetslagens krav. Motionärerna föreslår att regeringen
tar initiativ till en arbetsgrupp för en sådan samverkan, där offentliga
arbetsgivare inom stat, landsting och kommun får till uppgift att tillsammans
med de fackliga organisationerna lägga fram en strategi för hur
könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn ska kunna avskaffas
(yrkande 1). För att göra det behöver den offentliga sektorns roll för de
könsmässiga löneskillnaderna kartläggas. En sådan kartläggning bör ha sin
utgångspunkt i jämställdhetslagen och omfatta flera perspektiv enligt en
detaljerad beskrivning som presenteras i motionen (yrkande 2).
Centerpartiet förespråkar i motion A302 (yrkande 12) en lönerevision i
den statliga verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader mellan
likvärdigt arbete. Anledningen till en sådan lönerevision är enligt
motionärerna de kraftiga löneskillnaderna mellan kvinnor och män anställda i
den statliga sektorn. Motionärerna anser att hela den offentliga sektorn
samtidigt bör åläggas att genomföra lönerevisioner och arbeta med intern
arbetsvärdering för att skapa en rättvis lönesättning. Därför bör denna
lönerevision enligt motionärerna göras i samarbete med Kommun- och
Landstingsförbundet.
Utskottets ställningstagande
En väl fungerande lönebildning är av avgörande betydelse för en fortsatt
god samhällsekonomisk utveckling. Lika lön för lika och likvärdigt arbete
är ett område som vid sidan av makt- och inflytandefrågor alltid har varit
prioriterat i den svenska jämställdhetspolitiken. Inom ramen för detta
mål är det enligt utskottets mening viktigt att regeringen verkar för att
bryta den könsrelaterade lönediskrimineringen. Samtidigt måste arbetet
med att motverka både diskriminerande värderingar av olika arbeten och
negativa effekter av den segregerade arbetsmarknaden fortsätta.
Lönebildningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att regeringen har delegerat stora delar av
arbetsgivarpolitiken i staten till myndigheternas chefer. Dessa ska enligt
verksförordningen (1995:1322) enskilt och gemensamt utforma
arbetsgivarpolitiken.
Det delegerade arbetsgivaransvaret innebär att myndigheterna självständigt
får utforma och ansvara för organisation, arbetsprocesser, lönebildning
och kompetensförsörjning med hänsyn till verksamhetens krav. Regeringens
uppgift i arbetsgivarpolitiken är dels att sätta övergripande strategiska
mål för de statliga arbetsgivarfrågorna, dels att följa upp myndigheternas
arbetsgivarpolitik.
Utskottet konstaterar att regeringens övergripande bedömning av den
statliga arbetsgivarpolitiken - inklusive en analys av lönebildningsfrågorna
i staten - varje år redovisas till riksdagen. Förra året gjordes detta i
budgetpropositionen för 2004.3Proposition 2003/04:1, volym 2, utg.omr. 2,
bilaga 1 Statsförvaltningens utveckling. Där redovisar regeringen resultaten
av Arbetsgivarverkets analys av hur löneskillnaderna mellan män och kvinnor
har utvecklats i staten.4Arbetsgivarverkets rapport "Utvecklingen av
löneskillnaderna mellan kvinnor och män i staten år 2000-2002", juni 2003.
Undersökningen visar att den totala löneskillnaden under perioden 2000-2002
ligger på mellan 16 och 17 % alla tre åren. De viktigaste förklaringarna
till löneskillnaderna uppges vara att kvinnor oftare arbetar deltid, på
lägre befattningsnivåer och inom yrken med lägre genomsnittslöner. Om
hänsyn tas till bl.a. dessa faktorer som inte bidrar till osakliga
löneskillnader enligt jämställdhetslagen, kvarstår enligt Arbetsgivarverket
en oförklarad löneskillnad på högst 1 till 2 procentenheter. Arbetsgivarverket
har regeringens uppdrag att senast den 30 juni 2004 särskilt rapportera
hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män utvecklas i staten t.o.m. det
föregående året.
Utskottet har vidare tagit del av det senaste ramavtalet om löner för
arbetstagare hos staten (RALS 2002-2004). Av detta avtal framgår att
parterna på det statliga området har ett gemensamt ansvar att utjämna och
förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor mellan kvinnor
och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.
Enligt
vad utskottet erfarit har Medlingsinstitutet uppmärksammat just vikten av
att de centrala kollektivavtalen främjar de lokala parternas arbete med
lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. Institutet har på uppdrag av
regeringen och i samråd med Jämställdhetsombudsmannen överlagt med
arbetsmarknadens parter om jämställdhet i lönefrågor. Utgångspunkten i
överläggningarna har varit att det som parterna enas om i avtal får större
genomslagskraft än lag. Vidare uppfattar Medlingsinstitutet det som
centralt att de lönekartläggningar och analyser som jämställdhetslagen
föreskriver kommer till stånd och att resultatet integreras med
lönebildningsprocessen. Medlingsinstitutet har framfört till parterna att detta
kan ske genom att föreskriva i förbundsavtalen att kartläggning och analys
av löneskillnader ska ske innan de lokala lönerevisionerna äger rum. Enligt
Medlingsinstitutet ökar detta parternas ansvar samtidigt som sambandet
mellan lagens krav och lönerevisionernas resultat blir tydligt.
De offentliga arbetsgivarna bör enligt utskottets mening vara ett föredöme
när det gäller tillämpningen av jämställdhetslagens regler om att motverka
osakliga skillnader mellan kvinnor och män. Utskottet kan i likhet med
regeringen konstatera att lagens efterlevnad har förbättrats när det gäller
arbetsgivarnas arbete med kartläggning, analys och åtgärdsprogram. Men
lagen ger inte någon effekt på de strukturella löneskillnader som beror
på värdediskriminering där arbeten värderas olika beroende på om de är
mans- eller kvinnodominerade. Därför välkomnar utskottet regeringens planer
på att under mandatperioden se över och utvärdera skärpningen av
jämställdhetslagen. Dessutom avser regeringen att utarbeta en nationell
handlingsplan för att motverka könsdiskriminerande löneskillnader på hela
arbetsmarknaden. Det är enligt utskottets mening viktigt att en sådan
handlingsplan uppmärksammar både s.k. horisontella och vertikala skillnader,
dvs. löneskillnader som beror på såväl separering av kön på arbetsmarknaden
som att det manliga arbetet är norm för arbetsvärderingen.
Vidare noterar utskottet att regeringen har tillsatt en utredning om den
könssegregerade svenska arbetsmarknaden (dir. 2003:18). Syftet med
utredningen är att öka kunskapen om varför könssegregeringen på arbetsmarknaden
består och var hindren för ökad integrering finns. Utredaren ska i första
hand analysera vad som påverkar kvinnors och mäns yrkesval och karriärvägar
i förvärvslivet samt vilka faktorer som styr att könssegregering finns på
arbetsplatser. Dessutom ska utredaren undersöka om personer av det kön
som är starkt underrepresenterat på en sektor av arbetsmarknaden är mer
benägna att yrkesväxla och vilka faktorer som i så fall styr detta.
Utredaren ska också bl.a. lämna en översiktlig redogörelse för de mer
betydande åtgärder som har genomförts under senare tid för att bryta
könssegregeringen på arbetsmarknaden. Utredaren ska även granska hur
könssegregeringen på den svenska arbetsmarknaden förändrades under 1990-talet.
Uppdraget ska redovisas tidigast i mars 2004.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det pågår arbete med att
genomföra de jämställdhetspolitiska målen både i den statliga förvaltningen
och i övriga offentliga och privata verksamheter. Detta arbete involverar
strategiska och analytiska insatser för utveckling av metoder och verktyg
för att åstadkomma mer jämställda löner. Men även mer praktiska åtgärder
initieras av arbetsmarknadens parter i syfte att kartlägga och åtgärda
könsdiskriminerande löneskillnader i enlighet med jämställdhetslagens
krav. Utskottet kan mot denna bakgrund inte se att det finns anledning
för riksdagen att nu ta några initiativ på området.
Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna Fi258
(v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.
Pensionspremier i statliga avtalsförsäkringar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslaget om åldersneutrala pensionspremier i
statliga försäkringar med hänvisning till den pågående beredningen av
ärendet inom Regeringskansliet.
Motionen
I motion Fi228 av Inger Lundberg m.fl. (s) förordas att avgifterna till
avtalspensionerna inte får innebära högre avgifter för den äldre arbetskraften
än för den yngre vid samma inkomst. Detta för att stimulera äldres ställning
på arbetsmarknaden. De statliga avtalsförsäkringarnas konstruktion medför
emellertid att arbetsgivaren får betala högre pensionsavgifter för de
äldre anställda än för de yngre vid samma månadsinkomst. Den kraftiga
belastning av myndigheterna som dagens konstruktion av avtalsförsäkringarna
innebär riskerar enligt motionärerna att leda till att många väljer bort
den äldre arbetskraften. Motionärerna anser därför att riksdagen kraftfullt
bör markera att avgifterna till avtalspensionerna i den statliga sektorn
inte får utformas så att de blir diskriminerande.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill erinra om att frågan om risken med diskriminering av äldre
arbetskraft på den statliga arbetsmarknaden till följd av utformningen av
de statliga avtalsförsäkringarna tidigare har tagits upp i samband med
utskottets behandling av Riksdagens revisorers förslag angående statliga
avtalsförsäkringar.5Förslag 2001/02:RR21, bet. 2002/03:FiU9, rskr.
2002/03:111. Något tillkännagivande till regeringen i detta hänseende föreslogs
då inte från utskottets sida. I stället hänvisade utskottet till den
översyn av systemet för finansiering av de statliga avtalsförsäkringarna
(SPÅ-utredningen) som beslutades av regeringen också till följd av
revisorernas granskning.
Utredningens uppdrag omfattade bl.a. att analysera ålderns påverkan på
pensionspremierna för statsanställda. Enligt direktiven6Direktiv 2002:159
samt dir. 2003:31. skulle utredningen även behandla frågan om utjämning
av premierna mellan olika åldrar och vilka konsekvenser sådana utjämningar
skulle få. Resultaten av SPÅ-utredningens arbete presenteras i betänkandet
Översyn av försäkringsmodellen för de statliga avtalsförsäkringarna (SOU
2003:85) som publicerades i september 2003.
Utskottet kan nu konstatera att de beräkningar utredningen har låtit göra
visar att det nya pensionsavtalet för statsanställda PA 03 är betydligt
mindre känsligt för åldersfaktorn än det gamla avtalet PA-91. Detta beror
till stor del på att premierna som betalas för förmåner i PA 03 är löpande
premier som fördelas över kommande år medan premierna för förmånerna i
PA-91 är engångspremier. Utredningen bedömer att effekterna av PA 03 är
tillräckliga för att motverka de snedvridningar mellan olika ålderskategorier
anställda som PA-91 kunnat medföra.
Utredningen har vidare funnit att ett eventuellt införande av en
premiemaximering skulle bli relativt kostsamt. Ett införande av en
utjämningspremie
skulle medföra en inte oväsentlig kostnadsomfördelning mellan myndigheterna
där myndigheter med äldre anställda gynnas på bekostnad av myndigheter
med anställda i alla ålderskategorier. Med hänsyn till detta och utifrån
utgångspunkten att varje myndighet ska ha det fulla ansvaret för sina
anställda - vid PA 03:s stabiliserande effekter på premien - föreslår
utredningen att en premiemaximering inte ska införas.
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet har
SPÅ-utredningens betänkande fram till januari 2004 varit föremål för
remissbehandling. Efter slutgranskningen av samtliga remissvar avser regeringen
att i samband med 2004 års ekonomiska vårproposition ta ställning till
utredningens förslag.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att staten har
ett effektivt och försäkringsmässigt system för finansiering av de anställdas
avtalsförmåner. Regelverket för de statliga avtalsförsäkringarna måste
vara förenligt med övergripande mål om styrning av statlig verksamhet,
likabehandling av anställda och ändamålsenlig kompetensförsörjning.
Utskottet förutsätter att regeringen i sin behandling av utredningens förslag
tar hänsyn till dessa målformuleringar och under våren 2004 återkommer
till riksdagen med sina överväganden angående den aktuella försäkringsmodellen
för statens avtalsförsäkringar. Detta arbete bör enligt utskottets mening
inte föregripas.
Med hänvisning till den pågående beredningen av ärendet inom Regeringskansliet
avstyrker utskottet motion Fi228 (s).
Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan anställning

Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser inte att åtgärder behöver vidtas för att ändra samordningen
av de privata och statliga arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet vid
arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av annan, icke statlig,
anställning. Motionsyrkandet om detta avstyrks av utskottet.
Jämför reservation 6 (kd).
Motionerna
I motion Fi263 av Per Landgren (kd) och Lennart Hedquist (m) och i
Kristdemokraternas motion Fi304 (yrkande 37) föreslås att regeringen i
samråd med arbetsmarknadens parter inom det statliga området verkar för
en samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas
pensionsavgiftsskyldighet
vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av anställning hos
annan, icke statlig, arbetsgivare. En sådan samordning skulle enligt
motionärerna motverka en situation där en statlig arbetsgivare tvingas
betala pensionsavgifter för en anställd utan att denna utför något arbete
för arbetsgivaren och för vilken en annan, icke statlig, arbetsgivare
samtidigt betalar pensionsavgifter kopplat till utfört arbete.
Utskottets ställningstagande
Arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet omfattar två typer av pensionspremier
- riskpremier och sparpremier. Under det år som premierna avser betalas
preliminära premier som beräknas på lönesumman. Slutliga premier fastställs
i april året efter.
Utskottet konstaterar att den som är tjänstledig har rätt till sjukpension
och efterlevandepension vid försäkringsfall under tjänstledigheten, oavsett
orsaken till tjänstledighet. I konsekvens med detta tas det ut riskpremier
även för de tjänstlediga. Riskpremierna uppgår till ca 2-3 % av
pensionsunderlaget och utgör därmed en mindre del av pensionspremierna.
Sparpremierna däremot svarar för en större del av arbetsgivarnas
pensionsavgiftsskyldighet. Dessa premier avser ålderspension och, för de äldre
pensionsavtalen PA-91 och PA-SPR, tjänstetidsberoende efterlevnadspension
på lönedelar över 7,5 prisbasbelopp per år.
PA-91 och PA-SPR gäller för dem som den 31 december 2002 hade mindre än
fem år kvar till pensionsåldern. För de anställda med dessa avtal tas
sparpremie ut under de första åtta månaderna av en tjänstledighet med
helt löneavdrag. Det görs härvidlag ingen skillnad på orsaken till
tjänstledighet. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet
torde det vara sannolikt att det inom denna grupp finns få som blir
tjänstlediga för att upprätthålla annan anställning. Dessutom kommer de
äldre pensionsavtalen att gälla endast några år till.
För de statsanställda med det nya pensionsavtalet PA 03, som trädde i
kraft den 1 januari 2003, tas sparpremie ut under de första åtta månaderna
av enbart de tjänstledigheter med helt löneavdrag som uppkommer av andra
skäl än annan anställning. För anställda som är tjänstlediga för att
upprätthålla annan anställning med rätt till tjänstepension tas enligt PA
03 ingen sparpremie ut. Om en anställd är tjänstledig för att upprätthålla
en annan anställning, men det inte framgår av de anställningsuppgifter
som inhämtats av Statens pensionsverk att den andra anställningen är
förenad med rätt till tjänstepension, kan det förekomma att sparpremie
uttas för de första åtta månaderna av ledigheten. I så fall ska premien
enligt gällande regler återbetalas när orsaken till tjänstledigheten är
inregistrerad.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte är rimligt att
statliga arbetsgivare ska tvingas betala pensionsavgifter för en anställd
utan att denne utför något arbete för arbetsgivaren och för vilken en
annan, icke statlig, arbetsgivare samtidigt betalar pensionsavgifter
kopplat till utfört arbete. Utskottet vill dock påpeka att omfattningen av
detta problem kraftigt har begränsats i och med införandet av det nya
pensionsavtalet PA 03. Inom några år, då de äldre pensionsavtalen PA-91
och PA-SPR löpt ut, kommer den dubbla pensionsavgiftsskyldigheten avseende
sparpremier att helt upphöra. Utskottet ser därmed inte skäl att befara
att den begränsade pensionsavgiftsskyldigheten avseende riskpremier på
sikt skulle utgöra något allvarligt hinder vid beviljande av tjänstledighet
för upprätthållande av annan anställning.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna Fi263 (m,
kd) och Fi304 (kd) yrkande 37.
Delpension för statligt anställda
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslaget avseende omförhandling av
Arbetsgivarverkets
avtal om återinförd delpension för statsanställda.
Jämför reservation 7 (fp).
Motionen
Folkpartiet liberalerna anser i motion A370 (yrkande 6) att Arbetsgivarverkets
avtal om återinförd delpension för statsanställda måste omförhandlas
eftersom det strider mot riksdagens beslut om avskaffande av den starkt
subventionerade delpensionen. Dessutom ökar avtalet hindren för äldre
arbetskraft på den statliga arbetsmarknaden. Staten som arbetsgivare måste
enligt motionärerna i fortsättningen uppträda i linje med den övergripande
ekonomiska politiken och riksdagens beslut om arbetsmarknad och välfärdssystem.
Motionärerna förutsätter att regeringen omförhandlar de avtal som inte
fyller detta krav och, om så anses behövligt, återkommer till riksdagen
även med förslag om ändringar av bestämmelser som avser Arbetsgivarverkets
verksamhet.
Utskottets ställningstagande
Ett nytt avtal om delpension för statligt anställda trädde i kraft i
januari 2003. Avtalet innebär att anställda över 61 år kan minska sin
arbetstid till som mest hälften av ordinarie heltidsarbete.
Enligt vad utskottet erfarit är syftet med det nya avtalet att arbetsgivaren
ska kunna öka möjligheterna för äldre att arbeta kvar till ordinarie
pensionsålder. Genom detta vill man minska tidiga pensionsavgångar och
underlätta bl.a. kompetensförsörjning i samband med generationsväxling.
Beslutet om delpension fattas ensidigt av arbetsgivaren som därvid har
att beakta verksamhetens krav, dess ekonomiska förutsättningar samt den
anställdes situation. Det sker alltså en individuell prövning för varje
beslut om delpension. Följaktligen kan tillämpningen skilja sig åt hos
myndigheterna.
Utskottet har tagit del av statistik från Statens pensionsverk (SPV)
avseende delpension och kan inte hitta belägg för att den nya delpensionen
skulle överutnyttjas. Drygt 1 300 statsanställda har beviljats delpension
t.o.m. augusti 2003. Det är drygt 9 % av det totala antal som hittills
har kunnat komma i fråga för delpension. Eftersom ett stort antal av de
berörda endast har beviljats delpension för en veckodag utgör uttaget av
delpension i tid räknat en än mindre andel av det totalt möjliga uttaget.
Utskottet konstaterar att SPV av regeringen har fått i uppdrag att årligen
inkomma med statistik på bl.a. omfattningen av ålderspension, delpension
och sjukpension, vilket kommer att underlätta uppföljningen av
pensionsavgångarnas utveckling i staten.
Vidare delar utskottet inte motionärernas uppfattning att den nya
delpensionen skulle vara kraftigt subventionerad. Enligt information som
utskottet inhämtat från Arbetsgivarverket betalas delpensionen inklusive
särskild löneskatt för de berörda anställda av den enskilda myndigheten.
Därmed har myndigheten starka incitament att vid varje beslut om delpension
beakta sin ekonomiska situation.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det ur ekonomisk och
välfärdspolitisk synvinkel är särskilt angeläget att prioritera insatser
som bidrar till att den faktiska pensionsåldern i samhället ökar. Det nya
delpensionsavtalet för statsanställda är enligt utskottets mening en sådan
insats som också ger ökade möjligheter till flexibilitet i
kompetensförsörjningen
i statsförvaltningen, både för anställda och arbetsgivare.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet motion A370 (fp)
yrkande 6.
Etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslaget om utveckling av en modell för
avidentifiering av personuppgifter vid rekrytering till statliga myndigheter
med hänvisning till myndigheternas och Regeringskansliets pågående arbete
med utvecklingen av olika åtgärder för ökad etnisk och kulturell mångfald
i statsförvaltningen.
Motionen
I motion Fi247 av Cecilia Wigström (fp) föreslås att regeringen bör ge
två eller tre statliga myndigheter i uppdrag att utveckla och pröva en
modell för avidentifiering av personuppgifter i syfte att främja mångfald
bland personalen. Motionären anser att arbetssökande genom en modell för
avidentifiering i rekryteringsarbetet kan ges en rättvis och objektiv
behandling där meriter, utbildning och livs- eller arbetslivserfarenheter
är avgörande. Faller försöken väl ut kan modellen enligt motionären
användas i den statliga verksamhetens framtida rekryteringsarbete för att
säkra statens kompetensförsörjning och öka andelen invandrare som jobbar
i statlig sektor.
Utskottets ställningstagande
Den etniska och kulturella mångfalden på svenska arbetsplatser är av stor
vikt för ett fungerande arbetsliv i vårt land. Staten som arbetsgivare
har enligt utskottets mening ett särskilt ansvar som föredöme också på
detta område.
Den statliga arbetsgivarpolitiken styrs av regeringens mål att myndigheterna
ska verka för en långsiktig och god personalförsörjning med ändamålsenlig
kompetens. I detta arbete ska myndigheterna inrikta sig på att bl.a. öka
den etniska och kulturella mångfalden bland de anställda på alla nivåer.
Myndigheterna ska också på regeringens uppdrag upprätthålla handlingsplaner
för att främja etnisk och kulturell mångfald. Det ankommer på varje
myndighet att utarbeta en intern policy för hur man vill arbeta med mångfald
som ett led i kompetensförsörjningen.
Utskottet konstaterar dock, i likhet med regeringen, att andelen statsanställda
med annan kulturell och etnisk bakgrund än den svenska i dag är alldeles
för låg.7Enligt en rapport från Arbetsgivarverket (Statligt anställda med
utländsk bakgrund) utgjorde utlandsfödda 7,4 % av de statsanställda 2000.
Därför krävs det flera mångfasetterade åtgärder från myndigheternas sida
för att inom de närmaste åren öka andelen utlandsfödda i statsförvaltningen.

I detta sammanhang noterar utskottet att alltfler myndigheter genomför
aktiva åtgärder för att öka den etniska och kulturella mångfalden i staten.
I myndigheternas årsredovisningar för 2002 nämns sådana åtgärder som bl.
a. mål om ökad mångfald bland anställda, utbildning av mångfaldssamordnare
samt temadagar i mångfaldsfrågor för chefer och medarbetare. Flera
myndigheter uppger också att de ser över rekryteringsrutiner och aktivt
försöker rekrytera personer med annan etnisk och kulturell bakgrund.
Regeringen gav dessutom i oktober 2003 Statens kvalitets- och kompetensråd
i uppdrag att genomföra en preparandutbildning för att förbättra akademikers
- företrädesvis invandrade akademikers - möjlighet att få anställning som
utredare och handläggare i statsförvaltningen. Utbildningen planeras starta
under hösten 2004, men ett flertal myndigheter har redan anmält sitt
intresse för att ta hand om en eller flera praktikanter.
Dessa exempel visar enligt utskottets mening att medvetenheten inom de
statliga myndigheterna om den etniska och kulturella mångfaldens betydelse
och potential ökar. Utskottet ser samtidigt positivt på regeringens planer
att följa upp myndigheternas arbete med anledning av integrationspolitikens
mål och inriktning. Bland annat har Integrationsverket fått i uppdrag att
kartlägga och analysera hur ett antal statliga myndigheter har genomfört
regeringens uppdrag om att utarbeta handlingsplaner för att främja den
etniska och kulturella mångfalden bland de anställda. Verket ska också i
samverkan med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering studera vilken
betydelse dessa planer har haft för att främja mångfalden och motverka
diskriminering vid anställning eller i övrigt inom myndigheten. En översiktlig
genomgång av uppföljningens resultat ska presenteras i samband med
årsredovisningen för 2003.
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Finansdepartementet överväger
man inom Regeringskansliet även frågan om användningen av någon modell
med avidentifierade ansökningshandlingar vid rekrytering inom staten.
Målet är att skapa ett positivt arbetsredskap för att motverka etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Utskottet anser att en översyn av rekryteringsrutinerna i de statliga
myndigheterna är - vid sidan av andra åtgärder - ett viktigt inslag i
statsförvaltningens arbete för ökad etnisk och kulturell mångfald. Det är
dock väsentligt att inriktningen på de mångfaldsfrämjande åtgärderna
utarbetas i överensstämmelse med respektive myndighets verksamhetsstruktur
och kompetensbehov. Målet måste vara att mångfaldsarbetet ska bli en
naturlig del i myndigheternas arbetsgivarpolitik.
Med hänvisning till det pågående arbete som bedrivs både på myndigheterna
och inom Regeringskansliet i syfte att utveckla metoder för ökad etnisk
och kulturell mångfald bland statsanställda avstyrker utskottet motion
Fi247 (fp).
Etiska regler för statstjänstemän
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslaget om en särskild uppförandekod för
alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.
Jämför reservation 8 (fp).
Motionen
Folkpartiet liberalerna förordar i motion Ju447 att kampen mot handeln
med människor för sexuella ändamål intensifieras med hjälp av bl.a. riktade
informationsinsatser för presumtiva kunder samt uppförandekoder för
personal vid internationellt verksamma organisationer och företag. Då förslag
på sådana uppförandekoder redan finns, föreslår motionärerna att svenska
staten ska föregå med exempel och anta en sådan uppförandekod för alla
personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands (yrkande 9).
Utskottets ställningstagande
Statsanställda är i dag skyldiga att följa de gällande arbetsrättsliga
reglerna även när de utför arbete utomlands. De ska dessutom följa eventuella
särskilda etiska regler som uppställs av enskilda myndigheter. Vid
överträdelser av sådana regler kan disciplinära åtgärder bli aktuella, och
i grava fall kan det även bli fråga om att överväga skiljande från
anställningen.
De aktuella arbetsrättsliga reglerna omfattar dock inte statsanställdas
uppträdande utanför arbetet under en utlandsvistelse. Statsanställda har
under sin fritid samma skyldigheter som övriga svenska medborgare och
förväntas agera enligt noggranna personliga överväganden avseende lämpligt
uppträdande i olika situationer. Brott som någon begår utomlands, vare
sig det sker i arbetet eller utanför arbetet, beivras på gängse sätt enligt
gällande straffrättsliga regler.
Utskottet noterar att frågorna om etiska regler för statstjänstemän tas
upp i regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken Jämt och ständigt
(skr. 2002/03:140). Den svenska sexköpslagen aktualiserar enligt regeringen
arbetet med etiska regler för statstjänstemän. Regeringen framhåller vidare
i skrivelsen att staten som arbetsgivare har ett berättigat anspråk på
att anställda i staten uppträder på ett sätt som inte är kränkande för
människor i de länder som Sverige samarbetar med. Detta innefattar exempelvis
att inte köpa eller motta sexuella tjänster i samband med tjänsteresor.
Utskottet
anser i likhet med regeringen att det är angeläget att etiska frågor
kontinuerligt tas upp och diskuteras inom myndigheterna för att höja
medvetandet om de statsanställdas roll och ansvar. Utskottet ser därför
positivt på att regeringen under mandatperioden avser att initiera ett
arbete med myndigheterna för att se över utformningen av deras policy i
detta avseende. I det sammanhanget kommer även ett arbete att initieras
för att tydliggöra etiska riktlinjer vid tjänsteresor för anställda i
Regeringskansliet.
Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening motionärernas förslag
inte föranleda något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
således motion Ju447 (fp) yrkande 9.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen, punkt 2
(kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om ökad kvinnorepresentation bland myndighetschefer,
ambassadörer och medlemmar i statliga styrelser samt om behovet av en
årlig redovisning till riksdagen om hur arbetet fortskrider för att nå
målet om jämn könsfördelning på höga poster inom statsförvaltningen. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:A371 yrkandena 1 och 3.
Ställningstagande
Jämställdhet är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Kvinnor
och män ska såväl i teori som praktik ha samma rättigheter och möjligheter
att påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det ett viktigt
mål att män och kvinnor finns representerade i någorlunda lika delar i
alla beslutande församlingar inklusive den statliga förvaltningen.
Forskningen visar att den erfarenhet som mannen respektive kvinnan har
också inverkar på de politiska besluten. En jämn representation är således
ett viktigt mål och kräver konkreta åtgärder för att skapa förutsättningar
för bättre beslut som innefattar både mäns och kvinnors kompetens, perspektiv
och prioriteringar.
Enligt min mening är det viktigt att den politiska ledningen i Sverige är
ett föredöme i jämställdhetsfrågor. Handling måste överensstämma med ord,
i annat fall förlorar politiken och politikerna i trovärdighet. Det är
glädjande att kvinnorepresentationen har ökat i de politiska församlingarna,
men mycket återstår att göra. Jämställdhetsministern kritiserar ofta
näringslivet för att det finns för få kvinnor på beslutande poster. Det
gör det extra viktigt att regeringen månar om måluppfyllelse för egen del.
Därför anser jag att det är mycket anmärkningsvärt att det endast är ca
30 % av myndighetscheferna i Sverige som är kvinnor. Vid de större
myndigheterna, de med fler än 200 anställda, är tre av fyra myndighetschefer
män.
Vidare är det långt kvar tills hälften av Sveriges ambassadörer i utlandet
är kvinnor, trots att Utrikesdepartementet de senaste åren arbetat med
att få kvinnor utnämnda till ambassadörer. Detta är enligt min mening ett
underbetyg åt ett demokratiskt land med en regering som har ökad jämställdhet
som ett högt prioriterat mål och som framhåller Sverige som världens mest
jämställda land.
Jag vill också erinra om att Kristdemokraterna länge har förespråkat en
jämn könsfördelning i de statliga bolagen. Jag välkomnar därför att
regeringen nu uppnått delmålet att andelen kvinnor i bolagsstyrelser där
staten äger 100 % av aktierna ska vara minst 40 % år 2003. Det finns dock
mycket kvar att göra också på detta område. Andelen kvinnliga
styrelseordföranden
är fortfarande bara 16 % och andelen vice ordföranden 31 %. Jag ser detta
som ett skamligt underkännande av alla välmeriterade kvinnor.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med en plan om hur man ska öka kvinnorepresentationen
bland myndighetschefer, ambassadörer och medlemmar i samtliga statliga
styrelser. Regeringen bör också årligen rapportera till riksdagen om hur
arbetet fortskrider för att nå målet om en jämn könsfördelning på höga
poster inom statsförvaltningen.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag har framfört om jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta
innebär att riksdagen bifaller motion A371 (kd) yrkandena 1 och 3.

2. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3
(v)
av Siv Holma (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om ett samråd mellan offentliga arbetsgivare och
fackliga organisationer angående könsdiskriminerande löneskillnader i den
offentliga sektorn. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:Fi258
yrkandena 1 och 2 och avslår motion 2003/04:A302 yrkande 12.
Ställningstagande
Jämställdhetslagen kräver att arbetsgivare tar ett stort ansvar för att
kartlägga och åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader. Men lagen ger
inte någon effekt på de strukturella löneskillnader som beror på
värdediskriminering där arbeten värderas olika beroende på om de är mans- eller
kvinnodominerade. Därför välkomnar jag regeringens planer på att under
mandatperioden se över och utvärdera skärpning av jämställdhetslagen. Det
är också positivt att regeringen avser att utarbeta en nationell handlingsplan
för att motverka könsdiskriminerande löneskillnader på hela arbetsmarknaden.
Jag utgår ifrån att denna handlingsplan uppmärksammar både s.k. horisontella
och vertikala skillnader, dvs. löneskillnader som beror på såväl separering
av kön på arbetsmarknaden som att det manliga arbetet är norm för
arbetsvärderingen. Stat, kommuner och landsting bör enligt min mening vara
spjutspetsar när det gäller att leva upp till jämställdhetslagens krav.
Men kommuner och landsting kan inte ensamma och var för sig förväntas
avskaffa hela löneklyftan. Bristen på ekonomiska resurser är ett stort
hinder för ett sådant ansvarstagande. Därför anser jag att det behövs
samverkan inom hela den offentliga sektorn för att ta sitt gemensamma
ansvar som arbetsgivare.
Mot denna bakgrund föreslår jag att regeringen tar initiativ till en
arbetsgrupp för en sådan samverkan, där offentliga arbetsgivare inom stat,
landsting och kommun får till uppgift att tillsammans med de fackliga
organisationerna lägga fast en strategi för hur könsdiskriminerande
löneskillnader i den offentliga sektorn ska kunna avskaffas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag har framfört om ett samråd mellan offentliga arbetsgivare och fackliga
organisationer angående könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga
sektorn. Detta innebär att riksdagen bifaller delvis motion Fi258 (v)
yrkandena 1 och 2 och avstyrker motion A302 (c) yrkande 12.

3. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3
(c)
av Jörgen Johansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en lönerevision i den statliga verksamheten i
syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:A302 yrkande 12 och avslår motion 2003/04:Fi258
yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Jag anser att Sveriges arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade i
västvärlden. Över hälften av alla yrkesverksamma kvinnor återfinns i den
offentliga sektorn där politiska församlingar är den direkta arbetsgivaren.
Trots detta politiska inflytande har utvecklingen i den offentliga sektorn
inte entydigt gått mot mer rättvisa löner för kvinnor och män.
Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och män är enligt min mening
en nyckelfråga för att förbättra jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden.
Jag ser dock att arbetet för ökad jämställdhet i lönesättningen inte
visar på några entydiga framgångar. I kommunerna, där de flesta
offentliganställda arbetar, tjänar kvinnor i dag i genomsnitt 90 % av de
kommunanställda männens lön, mot 74 % för trettio år sedan. Samtidigt har
kvinnornas löner i landstingen sjunkit från 80 % av männens genomsnittslön
1973 till 71 % i dag. Även i statsförvaltningen har kvinnornas löner
sjunkit jämfört med männens lön, från 90 % år 1983 till 84 % i dag. Lönegapet
mellan offentliganställda kvinnor och män tycks alltså inte minska.
Det är inte svårt för mig att förstå svårigheten med att politiskt komma
tillrätta med dessa löneskillnader eftersom svensk ekonomi, och därmed
skatteinkomsterna i kommuner och landsting, utvecklats långsammare än
omvärldens. Samtidigt har regering och riksdag alltför ofta lagt nya,
helt eller delvis ofinansierade uppgifter på kommuner och landsting. Denna
utveckling har varit särskilt tydlig under de senaste åren av socialdemokratiskt
samarbete med Vänsterpartiet.
Jag är övertygad om att rättvisa löner kan uppnås på den svenska
arbetsmarknaden utan nedskärningar i skolan, vården och omsorgen. För detta
krävs enligt min mening tre grundförutsättningar - en näringsvänlig
tillväxtpolitik, en respekt för det kommunala självstyret och en starkare
skattebas för kommunernas och landstingens intäkter. Det är regeringens
ansvar att säkra dessa förutsättningar och därigenom garantera att de
offentliga arbetsgivarna får möjlighet att bli föregångare i arbetet med
jämställda löner.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att regeringen bör åläggas att
genomföra en lönerevision i den statliga verksamheten och arbeta med intern
arbetsvärdering i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete.
För att skapa samma förutsättningar inom all offentlig sektor bör denna
lönerevision göras i samarbete med Kommun- och Landstingsförbundet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag har framfört om löneskillnaderna mellan kvinnor och män i den statliga
förvaltningen och i övriga delar av den offentliga sektorn. Detta innebär
att riksdagen bifaller motion A302 (c) yrkande 12 och avstyrker motion
Fi258 (v) yrkandena 1 och 2.

4. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3 -
motiveringen (m)
av Gunnar Axén (m), Tomas Högström (m) och Cecilia Widegren (m).
Vi anser att utskottets ställningstagande borde ha följande lydelse:
Ställningstagande
Jämställdhet handlar om alla människors lika värde och varje människas
rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Det är en
fråga om rättvisa att ingen ska särbehandlas negativt på grund av sitt
kön eller av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering
måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte
som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.
Vi
anser att staten ska behandla män och kvinnor likvärdigt. Genom en öppen
och modern arbetsgivarpolitik ska staten bidra till en mer jämställd
arbetsmarknad - inte bara från ett könsperspektiv utan också med hänsyn
till andra viktiga värderingar och attityder. Staten ska alltså vara ett
föredöme när det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas förmåga
och möjligheter. Det innebär både att underlätta för såväl män som kvinnor
att utvecklas på sin arbetsplats och att vara lika öppen för den förmåga
och kompetens som den enskilde besitter oavsett kön. På det viset bryts
gamla attityder och underlättas för fler kvinnor i ledande positioner. I
detta arbete bör Regeringskansliet föregå med gott exempel. Det är nu
dags att staten går från ord till handling och företar konkreta åtgärder
utifrån alla de planer, mål, strategier och analyser vilka allt som oftast
presenteras.
Mot denna bakgrund vill vi framhålla att attitydförändringar i synen på
kvinnors roll på arbetsmarknaden kräver att kvinnor synliggörs - inte att
de kvoteras in i olika verksamheter eller på annat sätt utsätts för positiv
särbehandling. När en kvinna särbehandlas bara därför att hon är kvinna,
begås samma fel som när en man särbehandlas bara därför att han är man.
En orättvisa ersätts av en annan orättvisa och segregeringen består. Det
är enligt vår mening viktigt att understryka att matematisk omfördelning
inte leder till ökad jämställdhet i verkligheten eller utifrån den enskilda
medarbetarens perspektiv.
Med hänsyn till det ovan anförda föreslår vi att riksdagen avslår förslagen
i motionerna Fi258 (v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.

5. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3 -
motiveringen (fp, kd)
av Mats Odell (kd), Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Vi anser att utskottets ställningstagande borde ha följande lydelse:
Ställningstagande
Lönediskrimineringen, som innebär att kvinnor och män får olika lön för
lika eller likvärdigt arbete, måste övervinnas. För att bryta
lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder såsom statistik och bättre
modeller för arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan diskriminerande
löneskillnader synliggöras.
Vi vill särskilt peka på att undersökningar från bl.a. Jusek visar att
kvinnor och män som utför samma arbete på samma arbetsplats fortfarande
kan ha stora löneskillnader, som inte kan motiveras med juridiskt hållbara
sakliga argument. Nyutexaminerade kvinnor inom de juridiska och ekonomiska
områdena har t.ex. lägre ingångslöner än sina manliga jämnåriga kolleger.
Detta missförhållande har uppmärksammats även inom Regeringskansliet. Vi
förutsätter att staten som arbetsgivare följer den lagstiftning riksdagen
fattat beslut om. De skärpningar av jämställdhetslagen som genomförts
måste förutsättas få fullt genomslag.
Lönediskrimineringen utgör dock bara en del av de stora löneskillnaderna,
där branschsegregation och arbetsgivarsegregation utgör andra orsaker.
Löneskillnaderna är också utslag av samma brister som består i att många
kvinnor har en arbetssituation som innebär mindre makt och inflytande
över arbetets utförande och arbetstidens längd och förläggning.
Kommunerna, landstingen och staten måste bli avsevärt bättre som arbetsgivare.
De måste föregå med gott exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla
arbetstider och inställning till familjeansvar och föräldraledighet, liksom
att utse kvinnor på ledande positioner. I dag är situationen i hög
utsträckning den motsatta. Staten som arbetsgivare måste gå före och själv
agera på det sätt man via lagstiftning, styrmedel och opinionsbildning
vill förmå resterande arbetsmarknad.
Mot denna bakgrund föreslår vi att riksdagen avslår förslagen i motionerna
Fi258 (v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.

6. Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan
anställning, punkt 5 (kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas
pensionsavgiftsskyldighet vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande
av anställning hos annan, icke statlig, arbetsgivare. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Fi304 yrkande 37 och bifaller delvis motion
2003/04:Fi263.
Ställningstagande
När en statlig arbetsgivare beviljar en anställd tjänstledighet för
upprätthållande av anställning hos en annan, icke statlig, arbetsgivare
betalar båda arbetsgivarna under viss tid in pensionsavgifter för den
anställde. Anledningen till detta är att det finns olika pensionsinrättningar
för stat, kommun respektive privata arbetsgivare.
En sådan situation är enligt min mening inte rimlig. Den statliga
arbetsgivaren tvingas betala pensionsavgifter för en anställd utan att denne
utför något arbete för arbetsgivaren, samtidigt som en annan arbetsgivare
för samma person betalar pensionsavgifter kopplat till utfört arbete.
Dessutom riskerar den anställde negativa konsekvenser då den dubbla
pensionsavgiftsskyldigheten kan leda till att statliga arbetsgivare blir
restriktiva i att bevilja tjänstledigheter för prövandet av annan,
icke-statlig, anställning.
Därför anser jag att regeringen i samråd med arbetsmarknadens parter inom
det statliga området ska verka för en samordning av de privata och statliga
arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet vid tjänstledighet för upprätthållande
av anställning hos annan, icke statlig, arbetsgivare.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag har framfört om pensionsavgiftsskyldigheten vid tjänstledighet från
statlig arbetsgivare. Därmed tillstyrks motion Fi304 (kd) yrkande 37.
Motion Fi263 (m, kd) tillstyrks delvis.

7. Delpension för statligt anställda, punkt 6 (fp)
av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om omförhandling av det nya tjänstepensionsavtalet
inom statlig sektor. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A370 yrkande
6.
Ställningstagande
Det nya delpensionsavtalet för statligt anställda har slutits av
Arbetsgivarverket efter det att riksdagen från och med 2001 avskaffat
subventionerad
delpension i det allmänna pensionssystemet. Verket gör gällande att
avtalets syfte varit att underlätta att fler arbetar vidare i stället för
att sluta helt.
Det är dock enligt vår mening troligt att effekten i stället blir att de
förmånliga villkoren lockar till minskad arbetstid. Vi delar OECD:s åsikt
att de generösa incitament som erbjuds enligt detta nya avtal kan resultera
i att ett stort antal anställda som annars skulle ha fortsatt att arbeta
heltid väljer deltid. Avtalet kan sålunda ha en sammantaget negativ
inverkan på arbetsutbudet.
Vidare vill vi påpeka att i den statliga sektorn finns fortfarande liknande
slag av tjänstepensionsvillkor för inkomster "över taket" som i den privata
sektorns ITP-plan. Detta gör det mycket dyrt att anställa den som är äldre,
samtidigt som tidig pensionsavgång i vissa situationer kan stimuleras.
Vi
ser allvarligt på att statens egen arbetsgivarmyndighet verkat i rakt
motsatt riktning mot vad riksdagen har angivit med pensionsreformen,
inklusive beslutet om avskaffande av den starkt subventionerade delpensionen.
Dessutom har Arbetsgivarverket slutit avtal som enligt vår mening ökar
och inte minskar hindren för äldre arbetskraft.
Vi anser att staten som arbetsgivare i fortsättningen måste uppträda i
linje med den övergripande ekonomiska politiken och riksdagens beslut om
arbetsmarknad och välfärdssystem. Att myndigheter som sluter avtal uppträder
tvärtemot kan inte accepteras. De avtal som inte fyller ovannämnda krav
måste därför omförhandlas. Vi förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder
som är erforderliga.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi har framfört om omförhandling av det nya tjänstepensionsavtalet inom
statlig sektor. Detta innebär att riksdagen bifaller motion A370 (fp)
yrkande 6.

8. Etiska regler för statstjänstemän, punkt 8 (fp)
av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en uppförandekod för alla personer som på statens
uppdrag är verksamma utomlands. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju447
yrkande 9.
Ställningstagande
Människohandel för sexuella ändamål är vår tids slavhandel. Varje år
tvingas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden runt om i
världen in i prostitution och slavarbete. Vinsterna från handeln med
människor är så stora att de i dag hamnar i samma klass som den internationella
drog- och vapensmugglingen.
Människohandel är en fråga som skär igenom en rad olika politikområden.
Det är en fråga som berör jämställdhets-, justitie-, social- respektive
utrikesområdet - för att nämna några exempel. Det är också en fråga som
påverkar flera verksamheter, däribland statens verksamhet i utlandet.
Folkpartiet liberalerna har under hösten 2003 presenterat ett tiopunktsprogram
för att stävja denna människorättsvidriga handel med kvinnor och barn. I
detta program ingår ökade satsningar på riktade informationsinsatser på
t.ex. flygplatser, färjeterminaler och andra internationella mötesplatser
som beskriver vad människohandel är samt under vilka omständigheter kvinnor,
flickor och pojkar tvingas leva. När det gäller män som köper sex är det
en inte obetydligt utbredd uppfattning att det är mer legitimt att köpa
sex när de är utomlands. Men att köpa sex utomlands är ett brott mot svensk
lagstiftning. Förslag om uppförandekoder för personal vid internationellt
verksamma organisationer och företag finns. Vi tycker att det nu är dags
att svenska staten ska föregå med exempel och anta en sådan uppförandekod
för alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi har framfört om en uppförandekod med etiska regler för statstjänstemän.
Detta innebär att riksdagen bifaller motion Ju447 (fp) yrkande 9.
Särskilt yttrande

Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen, punkt 2
(c)
Jörgen Johansson (c) anför:

Jämställdhet handlar om varje individs rätt till lika möjligheter och
till fria livsval. Det kan handla om att välja utbildning eller yrke och
satsa på olika karriärvägar. Det handlar också om att makt och resurser
är jämställt fördelade i alla delar av samhället.
Den svenska arbetsmarknaden är dock inte jämställd utan tvärtom väldigt
uppdelad. Både EU-kommissionen och JämO har kritiserat Sverige för den i
ett internationellt perspektiv mycket könssegregerade arbetsmarknaden. 50
% av den kvinnliga arbetskraften i Sverige återfinns inom den offentliga
sektorn. Detta ska jämföras med motsvarande siffra bland männen som är
18 %. Trots den kraftiga övervikten av kvinnor i den offentliga sektorn
är männen klart överrepresenterade inom de arbetsledande befattningarna.
Regeringens utnämningspolitik vad gäller exempelvis statliga utredare,
styrelsemedlemmar i statliga bolag samt tjänster inom Utrikesdepartementet
har enligt min mening förstärkt denna skillnad.
Det låga antalet kvinnor på högre befattningsnivåer i staten och i övriga
delar av den offentliga sektorn motiveras ofta med att det är svårt att
finna kompetens bland kvinnorna och att de ofta själva väljer att inte ta
på sig arbetsledande uppgifter. Detta är dock inte sanningsenligt.
Undersökningar visar att majoriteten av kvinnorna kan tänka sig att bli
befordrade samt att kvinnor i högre utsträckning än män har högskoleexamen,
relativt sett. Sanningen är snarare att ledaregenskaper hos kvinnor som
verkar i en manlig struktur osynliggörs.
Jag anser att staten och de andra offentliga arbetsgivarna har ett stort
ansvar när det gäller att bryta denna trend och föregå med gott exempel
på jämställdhetsområdet. De offentliga institutionernas jämställdhetsplaner
bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta mål tydligt kan utläsas
och resultaten mätas. Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera
kvinnliga arbetsledare och chefer ytterligare accentueras. Arbetet med
att utforma modeller för att mäta resultaten av jämställdhetsplaner måste
dessutom intensifieras.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Fi217 av Göran Norlander och Hans Stenberg (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om bostadsort för chefer i utlokaliserade myndigheter och statliga verk.
2003/04:Fi228 av Inger Lundberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att avgifterna till avtalspensionerna inte får innebära högre avgifter
för den äldre arbetskraften än för den yngre vid samma inkomst.
2003/04:Fi247 av Cecilia Wigström (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att två tre statliga myndigheter bör ges i uppdrag att utveckla och
pröva en modell för avidentifiering av personuppgifter i syfte att främja
mångfald bland personalen, vilket kan ligga till grund för statlig
verksamhets framtida rekryteringsarbete.
2003/04:Fi258 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att ta initiativ till ett samråd mellan offentliga
arbetsgivare inom stat, landsting och kommun och de fackliga organisationerna
om hur könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn skall
kunna avskaffas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att göra en kartläggning av den offentliga sektorns
roll för de könsmässiga löneskillnaderna.
2003/04:Fi263 av Per Landgren och Lennart Hedquist (kd, m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas
pensionsavgiftsskyldighet
vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av anställning hos
annan, icke statlig, arbetsgivare.
2003/04:Fi304 av Alf Svensson m.fl. (kd):

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om pensionsavgiftsskyldighet vid tjänstledighet från statlig
arbetsgivare.
2003/04:Ju447 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en uppförandekod för alla personer som på statens uppdrag är
verksamma utomlands.
2003/04:A302 av Margareta Andersson m.fl. (c):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en lönerevision i den statliga verksamheten i syfte att
utjämna löneskillnader mellan likvärdiga arbeten.
2003/04:A370 av Bo Könberg m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det statliga avtalsområdet och staten som arbetsgivare.
2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen inför riksdagen redovisar hur man
skall öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och ambassadörer
i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser samt bolag med statligt
ägande samt behovet av en årlig redovisning till riksdagen om hur arbetet
fortskrider för att nå målet om jämn könsfördelning.