Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet (skr. 2002/03:118)

<div class="sidhuvud_publikation">Finansutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2003/04:FIU16</div><h1>Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet (skr. 2002/03:118)</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
Våren 2001 begärde finansutskottet att regeringen skulle arbeta fram en
globaliseringsstrategi, där bl.a. Tobinskatten och andra förslag för att
öka stabiliteten i det internationella finansiella systemet värderades
och prioriterades. Strategin skulle sedan utgöra grunden för Sveriges
agerande i internationella församlingar.
I skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader - svensk strategi
för ökad internationell finansiell stabilitet presenterar regeringen en
rad olika åtgärder för att förhindra och hantera finansiella kriser.
Utskottet granskar skrivelsen och anser att den redovisade strategin bildar
en god grund för Sveriges politik i t.ex. IMF och Världsbanken.
Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.
Utskottet behandlar ett antal motioner om att införa en global skatt på
valutamarknaderna, en s.k. Tobinskatt. Utskottet föreslår att motionerna
avstyrks bl.a. med motiveringen att skatten i praktiken är omöjlig att
införa eftersom det saknas en internationell enighet om att införa skatten.
Utskottet behandlar också motioner om åtgärder för finansiell stabilitet
och ökad insyn för riksdagen över Sveriges agerande i IMF och Världsbanken.
Enligt utskottet ligger förslagen i linje med de förslag som presenteras
i skrivelsen. Därför finns det ingen anledning för riksdagen att vidta
några åtgärder med anledning av motionerna. Utskottet föreslår att motionerna
avstyrks. Vad gäller riksdagens inflytande över Sveriges agerande i IMF
och Världsbanken noterar utskottet att förändringar är på gång. Dels genom
att riksdagen nyligen beställt en regelbundet framtagen skrivelse av
regeringen om det fortlöpande arbetet och de svenska prioriteringarna i
IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, dels genom att
regeringen annonserat att det bör ske en kontakt mellan riksdagen och
regeringen inför organisationernas årsmöten.
I betänkandet finns 3 reservationer.</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet
Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:118 till handlingarna.

2.      Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi202 yrkandena 1-9, 2002/03:U263
yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkande 5, 2003/04:Fi12
yrkandena 1 och 2, 2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi264
yrkandena 1-7.
Reservation 1 (v)
Reservation 2 (mp)

3.      Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U322 yrkande 4, 2003/04:Fi12 yrkande
3 och 2003/04:Fi251 yrkandena 3 och 4.
Reservation 3 (v, mp)

4.      Information om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi251 yrkandena 6 och 7.
Stockholm den 2 mars 2004
På finansutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Sven-Erik Österberg (s),
Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell
(kd), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Tommy
Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m),
Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar
Nordmark (fp) och Jörgen Johansson (c).</pre><pre>
Redogörelse för ärendet
Våren 2001 behandlade finansutskottet utvecklingen på de internationella
finansmarknaderna och förslag om att införa en global skatt på
valutamarknaderna,
en s.k. Tobinskatt (bet. 2000/01:FiU25). I betänkandet anförde utskottet
att regeringen borde arbeta fram en globaliseringsstrategi, där både
Tobinskatten och andra förslag för att öka stabiliteten i det internationella
finansiella systemet och för att hantera och finansiera växande globala
utmaningar värderas och prioriteras. Denna strategi och prioritering av
åtgärder bör sedan utgöra grunden för Sveriges agerande i internationella
församlingar. Skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader -
svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet är regeringens
svar på riksdagens begäran. I skrivelsen redogörs för olika åtgärder för
att främja internationell finansiell stabilitet samt för det samarbete
som finns i olika internationella organisationer för att förebygga och
hantera finansiella kriser. Skrivelsen har utarbetats parallellt med
regeringens övriga arbete med globaliseringsfrågor, inom ramen för den
arbetsgrupp som letts av statsrådet Pagrotsky.</pre><pre>
Utskottets överväganden
Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att den strategi för att förebygga och hantera finansiella
kriser som regeringen presenterar i skrivelse 118 bildar en god grund för
Sveriges agerande i internationella församlingar. Utskottet föreslår att
skrivelsen läggs till handlingarna.
Skrivelsen
Under de senaste årtiondena har världens olika finansmarknader blivit
alltmer sammanflätade. Flertalet nationella kapital- och valutakontroller
har tagits bort, verksamhets- och placeringsregler för olika typer av
finansinstitut har liberaliserats, nya institut och finansiella instrument
har utvecklats och omsättningen på marknaderna har stigit explosionsartat.

I grunden är detta en positiv utveckling som ökar möjligheterna till
investeringar, tillväxt och ekonomisk utveckling i såväl u-länder som mer
utvecklade länder. Men sammankopplingen av finansmarknaderna ökar risken
för att nationella finansiella kriser, som t.ex. valuta-, skuld- och
bankkriser, snabbt sprider sig till omvärlden. Tydliga exempel på detta är
den s.k. Mexikokrisen 1995/96, den s.k. Asienkrisen 1997/98, krisen i
Ryssland 1998/99 och Brasiliens valutaproblem 1999. På senare år har även
krisen i Argentina 2001 delvis fått globala effekter. Det är dock inte
enbart kriser i u-länder som påverkat de internationella finansmarknaderna.
Även bankkriserna i USA, Japan och Europa (däribland Sverige) under 1980-
och 1990-talen och nu senast de omdiskuterade redovisningsskandalerna i
bl.a. USA har i olika grad spritt sig internationellt via finansmarknaderna.

Fria och öppna globala finansmarknader bidrar också till att missbruk i
form av skatteflykt, finansiering av terrorism och organiserad brottslighet
underlättas.
Kostnaderna för finanskriser är omfattande, både ekonomiskt och socialt,
visar olika undersökningar av 1990-talets kriser. Produktionen minskar,
arbetslösheten stiger, inkomsterna sjunker och de offentliga utgifterna
stiger till följd av krishanteringen och den försämrade ekonomin. Till
exempel beräknas att bortfallet av produktion i de asiatiska länderna
under Asienkrisen var tio gånger större än världens samlade bistånd under
de aktuella åren samtidigt som arbetslösheten i t.ex. Sydkorea och Indonesien
tredubblades. I Thailand, Indonesien och Sydkorea uppgick den offentliga
utgiften för hanteringen av krisen till mellan 34 % och 55 % av BNP, enligt
uppskattningar av Bank of England.
För att de öppna och globala finansiella marknaderna ska ge största möjliga
bidrag till att öka välfärden i världen måste de fungera smidigt och utan
störningar, enligt regeringen. Finansiell stabilitet är en grundförutsättning
för tillväxt och utveckling. Återkommande globala kriser leder till en
ojämnare och över tiden svagare tillväxt. För att öka den finansiella
stabiliteten krävs ett utökat internationellt regelverk och en ökad
internationell samordning.
Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt
De senaste årtiondenas kriser har startat en intensiv debatt om finansiell
stabilitet. Många olika förslag har förts fram. Ett av de mest framträdande
är förslaget om en global omsättningsskatt på valutatransaktioner, en s.
k. Tobinskatt. Skatten är uppkallad efter det förslag som professorn och
nobelpristagaren James Tobin lanserade i början av 1970-talet.
Under de senaste åren har det gjorts ett stort antal utvärderingar av
Tobinskatten av både privata och offentliga organisationer och forum.
Regeringen konstaterar i skrivelsen att det råder mycket delade meningar
om Tobinskatten och dess möjligheter att effektivt motverka finansiella
kriser. Samtliga är dock överens om att det krävs en global överenskommelse
för att en eventuell Tobinskatt ska kunna införas. Eftersom det inte finns
någon internationell enighet kring skatten är ett införande avlägset,
enligt regeringen. Detta gäller även andra förslag som förts fram, t.ex.
förslagen om ett växelkurssamarbete mellan USA, Japan och EU, en global
centralbank och en internationell finansinspektion.
Regeringen menar därför i skrivelsen att andra vägar för att förebygga
och hantera finansiella kriser bör prioriteras. Vid sidan av de åtgärder
som redan vidtagits eller är på väg att implementeras behövs ytterligare
åtgärder för att minska både frekvensen av finansiella kriser och krisernas
konsekvenser för de drabbade och det internationella finansiella systemet.

14 punkter för ökad finansiell stabilitet inom fyra områden
I skrivelsen presenteras 14 konkreta förslag för ökad internationell
finansiell stabilitet inom följande fyra områden:
- Goda regelverk
- Hållbara kapitalflöden
- Krishantering
- Styrformer.
Nedan sammanfattas kort förslagen inom respektive område.
Regelverken
Utvärderingen och vidareutvecklingen av existerande regelverk och tillsyn
av de finansiella marknaderna måste fortsätta. Reglerna måste hålla jämna
steg med den snabba utvecklingen på de finansiella marknaderna.
Införandet av redan utarbetade minimiregler inom det finansiella området
måste intensifieras (olika typer av minimiregler presenteras i skrivelsen,
som t.ex. de tolv nyckelstandarder som utarbetats av Financial Stability
Forum, FSF). Införandet ska i första hand ske på frivillig basis med hjälp
av bistånd och under övervakning av IMF. Däremot behövs olika typer av
påtryckningar från det internationella samfundet för att få de länder som
brister i genomförande att införa minimireglerna. Dessutom krävs tvingande
åtgärder för de länder som underlättar eller direkt inbjuder till missbruk
av det finansiella systemet, i form av t.ex. penningtvätt.
För att förbättra utvecklingsländernas möjligheter att införa minimiregler
och riktlinjer för tillsyn måste det tekniska biståndet och olika typer
av kunskapsstöd till länderna öka. Det svenska biståndet för att främja
efterlevnaden av internationella minimiregler och finansiell tillsyn bör
höjas. Det kan ske genom ökat stöd till IMF:s tekniska bistånd för
genomförande av minimiregler och genom samverkan med t.ex. Världsbanken och
de regionala utvecklingsbankerna.
Kraftfulla åtgärder krävs mot de länder som inte vill införa de internationella
minimireglerna och som inte vill samarbeta eller utbyta information med
andra länders tillsynsmyndigheter. Det handlar t.ex. om vissa s.k. Offshore
Financial Centres (OFC) eller offshore-marknader (i skrivelsen beskrivs
utvecklingen av OFC under de senaste tio åren). IMF bör få en mer
framträdande roll i övervakningen av dessa länder. Samtidigt måste det
gränsöverskridande samarbetet och kunskaps- och informationsutbytet mellan
tillsynsmyndigheterna öka.
Ambitionsnivån i kampen mot penningtvätt måste höjas. Bankernas incitament
att kontrollera kontoinnehavare och anmäla misstänkta fall av penningtvätt
måste stärkas. Det gäller också samarbetet och informationsutbytet mellan
bankerna och myndigheterna i respektive land och mellan olika länder.
Analyser bör genomföras om de metoder som utvecklas mot bekämpning av
terroristfinansiering även kan användas i bekämpningen av den generella
penningtvätten.
Kapitalflöden
IMF bör fortsätta med att identifiera potentiella risker i enskilda
medlemsländer samt vidareutveckla metoder för att hantera olika risker. En
risk som bör uppmärksammas är ländernas val av växelkurssystem.
Studier av 1990-talets kriser visar att problem kan uppstå i en situation
med fast växelkurs och fria kapitalrörelser. Det visar att tillväxtländer
med fast växelkurs bör gå gradvis till väga när de tar bort olika
kapitalbegränsningar. Metoder för gradvisa kapitalliberaliseringar som
skräddarsys efter enskilda länders förutsättningar och omständigheter bör
utvecklas. IMF kan hjälpa länder att liberalisera kapitalrörelserna.
I vissa situationer kan det vara motiverat att länder inför begränsningar
i de kortfristiga kapitalflödena. Det mest kända exemplet än när Chile i
början av 1990-talet införde begränsningar av det kortfristiga kapitalflödet.
Den internationella acceptansen för denna typ av åtgärder bör öka.
Begränsningarna ska vara icke-diskriminerande, marknadsmässiga och temporära.
De måste ingå i ett bredare ekonomiskt åtgärdspaket och dessutom måste
en plan för avveckling av begränsningarna presenteras. IMF bör i dessa
sammanhang ha en rådgivande roll.
Krishantering
IMF bör fortsatt vara den organisation som har det främsta ansvaret för
att hantera internationella finansiella kriser genom både utlåning och
rådgivning. Den s.k. konditionaliteten, dvs. de villkor som IMF ställer
på de länder man lånar ut till, ska fortsatt ses över. Grunden i
konditionaliteten bör vara att villkor som ställs ska rymmas inom IMF:s
kärnområden, dvs. makroekonomiska och finansiella frågor. Konditionaliteten
bör också bli mer resultatorienterad. Det innebär att villkoren för lån
hellre bör utgå från de resultat man vill uppnå i stället för vilka
enskilda ekonomisk-politiska åtgärder som ska genomföras. Därmed ökar
flexibiliteten och låntagarländernas ansvar för att själva vidta de åtgärder
som krävs för att häva den akuta krisen och skapa en långsiktigt hållbar
ekonomisk utveckling. Vidare måste öppenheten öka. Vid en lånesituation
måste tydligt framgå vad som är IMF:s krav eller konditionalitet och vilka
mål låntagarländerna själva sätter inom ramen för låneprogrammet.
Den privata sektorns deltagande och ansvar för finansieringen och hanteringen
av finansiella kriser måste öka. Systemet och ramverket för den privata
sektorns medverkan måste stärkas och förtydligas. Till exempel bör s.k.
standardklausuler i obligationskontrakt användas i större utsträckning.
Standardklausuler ökar möjligheterna till omförhandlingar av villkoren i
obligationslån.
En internationell konkurs- eller skuldomstruktureringsmekanism bör skapas.
En sådan mekanism skulle ge en mer ordnad och snabbare skuld- omstrukturering,
eller t.o.m. nedskrivning av skulder, för de länder som hamnat i en
ohållbar skuldsituation. Därmed skulle också förloppet vid kriser bli mindre
utdraget och den slutliga kostnaden för krisen lägre.
Styrformer
Arbetet i olika organisationer med att utveckla finansiella standarder
och koder behöver samordnas bättre. De organisationer, t.ex. Financial
Stability Forum (FSF), som arbetar med att utveckla minimiregler och
riktlinjer, bör också utöka antalet medverkande länder. Det kan ske genom
samråd eller genom utvidgat medlemskap. Fler tillväxtländer bör inkluderas
i arbetet för att öka ländernas motivation att genomföra reformer och
införa minimiregler.
Alla länder ska ha möjlighet att delta i diskussionen om reformeringen av
det internationella finansiella systemet. Utvecklingsländerna måste kunna
göra sina röster hörda. Därför bör t.ex. utvecklingsländernas formella
inflytande i IMF stärkas. Vidare bör utvecklingsländerna ges ökat tekniskt
stöd för att effektivisera deras arbete i IMF och förbättra deras kompetens
i de frågor som IMF ansvarar för. IMF:s årsmöten bör ges en tydlig och
förstärkt roll som en global avstämning av åtgärder för förebyggande och
hantering av finansiella kriser. Därmed skulle man kunna få en fortlöpande
inventering av existerande åtgärder, förslag om nya åtgärder samt en
översyn av behovet av resurser för att genomföra åtgärderna.
För att förbättra regelverken och tillsynen i relevanta tillväxt- och
utvecklingsländer krävs utökade resurser. Den privata sektorn bör delta
i finansieringen av sådan verksamhet eftersom stabila finansmarknader
även ligger i den privata sektorns intresse. En möjlighet är att nå en
överenskommelse mellan industriländerna i t.ex. OECD om att höja avgifterna
för finansmarknadernas tillsyn och avsätta detta belopp till internationella
stödinsatser. Denna möjlighet bör utredas närmare.
Utrikesutskottets yttrande
Regeringens information till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och
Världsbanken
När det gäller information om och inflytande över Sveriges agerande i IMF
och Världsbanken framhåller utrikesutskottet att flera deltagare vid
konferensen om Bretton Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari
2004 talat om vikten av att stärka det parlamentariska inflytandet.
Statsrådet Gunnar Lund anförde vid konferensen att regeringens ambition är
att ha en närmare dialog med riksdagen. Inför årsmötena i IMF och
Världsbanken borde det, enligt statsrådet, ske en kontakt mellan riksdagen
och regeringen. Utrikesutskottet välkomnar en sådan utveckling. I dagsläget
har regeringen en sådan kontakt med intresseorganisationerna på området.
Men riksdagsledamöterna har större demokratisk legitimitet än
intresseorganisationerna och en ordning där intressegrupperna har större
inflytande
än riksdagen över Sveriges agerande i Bretton Woods-institutionerna är,
enligt utrikesutskottet, olämpligt.
Utrikesutskottet förutsätter därför att regeringen utvecklar en närmare
dialog med riksdagen kring dessa frågor. Regeringen bör ta initiativ till
en diskussion om formerna för dialogen.
Utrikesutskottet erinrar också om utskottets tillkännagivande i betänkande
2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling. I betänkandet anför
utskottet att det är angeläget att regeringen med regelbundna intervall,
i en särskild skrivelse, för riksdagen redovisar hur arbetet i Världsbanken,
IMF och de regionala utvecklingsbankerna fortlöper och Sveriges prioriteringar
i sammanhanget.
Den beställda skrivelsen jämte kontakterna inför institutionernas årsmöten
borde enligt utrikesutskottet ge riksdagen goda förutsättningar för insyn
och inflytande. Utrikesutskottet finner därför inte skäl till någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen om information om den
nordisk-baltiska representationens agerande i IMF och Världsbanken.
Utrikesutskottet
förutsätter att regeringen söker förbättra informationen till både riksdagen
och medborgarna om den nordisk-baltiska representationens agerande.
Tobinskatten - global skatt på valutatransaktioner
I likhet med skrivelsen konstaterar utrikesutskottet att det råder mycket
delade uppfattningar om huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt
medel för att motverka finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget
medan andra pekar på olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort
samförstånd råder emellertid om att en eventuell Tobinskatt kräver en global
överenskommelse. Skatten måste vara baserad på ett multilateralt åtagande
från alla relevanta länder i det finansiella systemet.
Därmed är Tobinskattens införande i praktiken en omöjlighet, skriver
utrikesutskottet.
Man måste beakta den omfattande kritiken av inte bara Tobinskattens förmåga
att uppnå avsedda effekter utan också det faktum att den förutsätter total
internationell enighet. Regeringen pekar i skrivelsen på andra vägar att
förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör användas,
fortsätter utrikesutskottet.
Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens
verksamhet
Utrikesutskottet konstaterar att motionärernas krav om större öppenhet,
förbättrade regelverk och tillsyn och ett ökat inflytande för
utvecklingsländerna
i IMF i flera avseenden överensstämmer med den syn som regeringen redovisar
i skrivelsen.
Utrikesutskottet erinrar samtidigt om att utskottet i betänkandet 2003/04:UU3
Sveriges politik för global utveckling bl.a. anför att Världsbanken och
IMF under de senaste åren väsentligt förändrat sin verksamhet och anpassat
den till en djupare förståelse kring vad som är effektivt utvecklingssamarbete
och relevanta makroekonomiska åtgärder i fattiga länder. Enligt utskottet
är det dock viktigt att Världsbanken och IMF fortsätter förändringsprocessen
inklusive ett ökat inflytande för utvecklingsländerna. Vidare anför
utrikesutskottet i det refererade betänkandet att Bretton Woods-institutionerna
fyller en viktig funktion, inte minst beträffande den internationella
finansiella stabiliteten liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen.
Utrikesutskottet erinrar också om att Sverige i EU bl.a. verkat för att
stärka koordineringen mellan olika FN-organ, Bretton Woods-institutionerna,
WTO och de regionala utvecklingsbankerna.
Utrikesutskottet framhåller vidare betydelsen av demokrati och god
samhällsstyrning för en rättvis och hållbar global utveckling. Dessa har
tidigare inte lyfts fram tillräckligt i utvecklingsansträngningarna. Man
kan diskutera orsakssambanden, men erfarenheterna visar att fattigdom och
svält är mindre vanligt förekommande i demokratier än i icke-demokratier.
En annan aspekt, som kom fram vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna
i riksdagen den 28 januari 2004, är att det inte finns några empiriska
exempel på att demokratier går i krig med varandra.
Utrikesutskottet finner inte skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionerna i ärendet.
Finansutskottets ställningstagande
Våren 2001 begärde utskottet att regeringen skulle arbeta fram en
globaliseringsstrategi, där Tobinskatten och andra förslag för att öka
stabiliteten i det internationella finansiella systemet värderades och
prioriterades. Strategin skulle sedan utgöra grunden för Sveriges agerande
i internationella församlingar.
Den nu behandlade skrivelsen 2002/03:118 Spelregler för globala marknader
- svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet är
regeringens svar på utskottets begäran.
Utskottet har granskat skrivelsen och anser med stöd av utrikesutskottets
yttrande att den strategi för att förhindra och hantera finansiella kriser
som regeringen presenterar i skrivelsen bildar en god grund för Sveriges
agerande i t.ex. IMF och Världsbanken. Utskottet föreslår att skrivelsen
läggs till handlingarna.
Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionerna om Tobinskatt bl.a. med motiveringen att
skatten i praktiken är omöjlig att införa eftersom det saknas en internationell
enighet om att införa skatten. I skrivelse 118 anger regeringen alternativa
vägar för att förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör
användas, enligt utskottet.
Jämför reservationerna 1 (v) och 2 (mp).
Motionerna
I motion Fi202 av Sten Tolgfors (m) anförs att avsikten med Tobinskatten
är att den ska vara ett handelshinder för pengar. Enligt motionären skadar
alla handelshinder marknadens sätt att fungera. Tobinskatten skulle
innebära att investeringar i u-länder blir dyrare genom att pengaströmmarna
dit beskattas. Den som vill gynna utvecklingen i u-länder bör inte försvåra
för investeringsströmmarna utan tvärtom se till att mer pengar når dessa
länder. Enligt motionären finns det inte någon global institution som är
lämplig att administrera en Tobinskatt. IMF, Världsbanken och FN har nämnts
som möjliga organisationer för denna uppgift. Men dessa är vare sig
lämpliga eller har mandat att beskatta människor, företag eller länder. En
del debattörer menar att intäkterna från en Tobinskatt bör användas för
att finansiera FN:s verksamhet. FN är dock en organisation där länderna
är medlemmar och verksamheten bör finansieras av medlemsländerna. Budget
och medlemsavgifter bör baseras på de uppgifter organisationen ska ha,
inte på vilka intäkter en viss finansieringsform ger. Mycket talar också
för att en Tobinskatt strider mot EG-rätten. EU-fördraget slår fast att
det ska råda fri rörlighet för kapital inom EU. Vid en Tobinskatt skulle
kapitaltransaktioner mellan de EU-länder som infört euron och de länder
som står utanför euron beläggas med skatt och därmed motverkas. Vidare
anförs att Tobinskatten innebär att beskattningsmakten förs över till
internationella - icke folkligt kontrollerade - organisationer. Ur en
demokratisk synvinkel är detta oacceptabelt. Dessutom skulle en stor del
av världens valutahandel flytta till s.k. skatteparadis om skatten infördes.
Enligt motionären bör Tobinskatten avvisas (yrkandena 1-9).
I motion U263  av Lotta N Hedström m.fl. (mp) anförs att globaliseringen
och hastigheten på transaktionerna har ökat känsligheten för störningar.
Enligt motionärerna behövs ett globalt politiskt instrument för att minska
sårbarheten. Tobinskatten är ett sådant instrument. En skatt på 0,1 % bör
införas på kortsiktiga valutaspekulationer mot alla OECD-valutor. De
nationella centralbankerna bör bli ansvariga för uppbörden. Intäkterna
från skatten bör användas som utvecklingsbistånd i FN:s regi (yrkande 8).

I motion U294  av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att förslagen om en
internationell skatt på valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, är en
dålig idé som i praktiken är ogenomförbar. En Tobinskatt skulle med största
sannolikhet leda till högre kapitalkostnader och ökad instabilitet på de
finansiella marknaderna (yrkande 13).
I motion U322  av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att Sverige med kraft bör
motarbeta införandet av en s.k. Tobintull eller Tobinskatt. Skatten skulle
framför allt drabba u-länderna. Förutom att skatten fördyrar och försvårar
kapitalanskaffningen för u-länderna innebär Tobinskatten att det blir
svårare att överföra de viktiga kreditmarknadsinstrument som i-världen
har utvecklat och som är en förutsättning för ett väl fungerande näringsliv.
Skatten skulle dessutom stimulera framväxten av stora valutaområden.
Inom respektive valutaområde skulle kapitalet kunna röra sig fritt utan
beskattning. Transaktioner till u-länder utanför valutaområdena skulle
däremot beskattas liksom transaktioner mellan u-länderna (yrkande 5).
I motion Fi12  av Karin Pilsäter m.fl. (fp) framhålls att globalisering
haft en stor betydelse för att ojämlikheten mellan världens olika länder
minskat avsevärt under de senaste 50 åren. I den processen har globaliseringen
av världens finansmarknader spelat en avgörande roll. De fria internationella
kapitalrörelserna är i grunden en bra utveckling och har varit avgörande
för de fattiga ländernas förmåga att skapa tillväxt. Därför är enligt
motionärerna en global skatt på finansiella transaktioner, en s.k. Tobinskatt,
en dålig idé. Införs en Tobinskatt stiger kapitalkostnaderna och stigande
kapitalkostnader leder i förlängningen till färre investeringar och lägre
tillväxt. En Tobinskatt skulle sannolikt också öka instabiliteten på
finansmarknaderna med välfärdsförluster som resultat. En Tobinskatt
förutsätter också att samtliga länder är med i systemet och att kontrollen
i länderna är tillfredställande. Risken är därför uppenbar att enskilda
länder skulle utnyttja situationen och ställa sig utanför systemet. Av bl.
a. dessa skäl anser motionärerna att frågan om en Tobinskatt bör avskrivas
från dagordningen för en lång tid framöver. Motionärerna anser också att
regeringen i internationella forum bör arbeta mot ett införande av
Tobinskatten (yrkandena 1 och 2).
I motion Fi251  av Ulla Hoffmann m.fl. (v) menar motionärerna att en
Tobinskatt på valutatransaktioner bör införas för att bl.a. bromsa
spekulationsekonomin. Inkomsterna från skatten bör användas för att bekämpa
den globala fattigdomen. Därför bör Sverige i internationella sammanhang
arbeta för att det införs en Tobinskatt (yrkande 1). För att göra en
Tobinskatt effektiv vid större akuta kriser bör regeringen även verka för
att skatten eller avgiften höjs när värdet på en valutakurs över- eller
underskrider en viss spännvidd, enligt ett förslag av den tyske ekonomen
Paul Berndh Spahn (yrkande 2).
I motion Fi264  av Lotta N Hedström m.fl. (mp) anförs att Tobinskatten är
ett sätt för det politiska systemet att återta kontrollen över marknaden
samt skaffa resurser till globalt utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning.
Enligt motionärerna bör regeringen ta fram en strategi för införande av
Tobinskatten (yrkande 1). Denna strategi bör bygga på det förslag till
fördrag om en global transaktionsskatt som utarbetats av forskare vid
Network Institute for Global Democratization (yrkande 2). I fördraget
föreslås bl.a. att ett land bör åta sig att inbjuda alla övriga länder
till en konferens eller ett konvent om Tobinskatten (yrkande 3). Enligt
motionärerna är det inte nödvändigt att alla länder inför Tobinskatten,
utan i ett första steg räcker det med att ett antal länder visar vägen.
Sverige bör därför i EU-kretsen driva frågan om att EU är en lämplig grupp
av länder som kan gå i bräschen för att införa skatten (yrkande 4). Enligt
motionen har Frankrikes nationalförsamling beslutat införa en Tobinskatt
så snart samtliga EU-länder ställt sig bakom förslaget. En sådan deklaration
bör även Sverige utfärda (yrkande 5). I motionen yrkas också på att en
registrering av alla internationella finansiella transaktioner bör påbörjas
i Sverige och bland EU:s medlemsstater (yrkande 6). Vidare bör regeringen
och Sida ta initiativ till en dialog med folkrörelser från syd och nord
i syfte att ta fram konkreta förslag på hur de resurser Tobinskatten
genererar ska fördelas (yrkande 7).
Finansutskottets ställningstagande
I skrivelsen går regeringen igenom de för- och nackdelar med Tobinskatten
som förts fram i en mängd olika utvärderingar och ställningstaganden.
Utifrån denna redovisning och tidigare beredningar av ärendet kan utskottet,
i likhet med regeringen, konstatera att det råder mycket delade uppfattningar
om huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka
finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget medan andra pekar på
olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid
om att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten
måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder
i det finansiella systemet.
När man bedömer och värderar Tobinskattens egenskaper som instrument för
att skapa finansiell stabilitet måste man beakta dels den omfattande
kritiken mot Tobinskattens förmåga att uppnå avsedda effekter, dels det
faktum att den förutsätter internationell enighet.
Slutsatsen av en sådan genomgång blir enligt utskottets mening att det i
praktiken är omöjligt att införa Tobinskatten. Utrikesutskottet delar
denna bedömning i sitt yttrande.
I skrivelsen pekar regeringen på andra vägar och åtgärder att förebygga
och hantera finansiella kriser. Utskottet anser, i likhet med utrikesutskottet,
att dessa vägar bör användas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi202 (m) yrkandena 1-9,
U263 (mp) yrkande 8, U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp)
yrkandena 1 och 2, Fi251 (v) yrkandena 1 och 2 samt Fi264 (mp) yrkandena
1-7.
Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionerna om åtgärder för finansiell stabilitet och
IMF:s verksamhet bl.a. med motiveringen att förslagen i stort sett stämmer
överens med de förslag som regeringen presenterar i skrivelse 118.
Jämför reservation 3 (v, mp).
Motionerna
I motion U322  av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att den viktigaste lärdomen
av u-ländernas finanskriser är att det behövs kraftfulla finansinspektioner
och tydliga lagar som reglerar förhållandet på kreditmarknaderna. Banker,
försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste stå fria från
ländernas regimer. Risken är annars stor att den offentliga lagstiftningen
sätts ur spel genom att statsägda och regimnära banker de facto följer
andra och dolda spelregler. Sverige bör därför i IMF verka för en kod för
transparenta och öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan påverkan på banker och andra finansiella aktörer förhindras (yrkande
4).
I motion Fi12  av Karin Pilsäter m.fl. (fp) menar motionärerna att Sveriges
arbete kring de internationella finansmarknaderna bör inriktas på fem
områden. För det första bör Sverige fortsatt verka för ytterligare
avregleringar av marknaderna samt ett ökat stöd till länder som vill öppna
sin ekonomi mot omvärlden. För det andra bör Sverige verka för ökad
öppenhet. På nationell nivå innebär detta att staters öppenhet kring beslut
och mål för den ekonomiska politiken bör öka samt att den ekonomiska
statistiken blir mer tillförlitlig. Till exempel bör övervägas hur IMF
ytterligare kan pressa enskilda länder att offentliggöra de rapporter om
landets ekonomiska situation som IMF tar fram. På företagsnivå handlar
det om riktlinjer för revision och öppenhet om aktieägare m.m. För det
tredje bör Sverige verka för att regler och tillsynsstandarder genomförs,
bl.a. genom att arbeta för ökat tekniskt bistånd till t.ex. tillväxtländerna.
För det fjärde bör Sverige verka för mer skuldavskrivningar för de
fattigaste länderna och för det femte bör Sverige driva på för en ökad
samordning av det internationella reformarbete på det finansiella området
som pågår. Vidare bör u-ländernas ställning i IMF och andra internationella
forum stärkas, t.ex. vad gäller frågor om öppenhet och finansiell stabilitet.
Enligt motionärerna bör det också övervägas att införa en internationell
finansinspektion. En alternativ lösning är att IMF:s tillsynsverksamhet
tydligare än i dag särskiljs från IMF:s övriga verksamheter (yrkande 3).

I motion Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att IMF och Världsbanken
i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande länderna hårda ekonomiska
program som inte tagit hänsyn till vare sig ländernas betalningsförmåga
eller programmens sociala eller ekologiska effekter. Sverige bör därför
i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och Världsbanken
från att påtvinga enskilda länder en viss ekonomisk politik, som t.ex.
avregleringar av valutamarknaderna. Varje land bör självt få bestämma
vilken politik och vilka verktyg som ska användas för att uppnå finansiell
stabilitet (yrkande 3). Regeringen bör också ta initiativ till en
internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för
att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller ska upprepas.
Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar stabilitet, ekologisk
uthållighet och utjämning mellan länder (yrkande 4).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattningar att större öppenhet, införande
av koder och tillsynsregler, ökad internationell samordning, förbättrade
möjligheter till skuldavskrivningar samt ett utökat inflytande för u-länderna
i internationella finansiella forum är några viktiga instrument för att
öka den globala finansiella stabiliteten.
Utskottet kan samtidigt konstatera att dessa ganska väl stämmer överens
med det förslag till strategi för att öka den internationella finansiella
stabiliteten som regeringen presenterar i skrivelsen. Som redovisats
tidigare i betänkandet presenteras i skrivelsen en mängd olika åtgärder
inom fyra prioriterade områden - goda regelverk, hållbara kapitalflöden,
krishantering och styrformer. Det handlar bl.a. om att vidareutvecklingen
av existerande koder och regelverk måste fortsätta, att införandet av
minimiregler ska intensifieras genom t.ex. utökat tekniskt bistånd, att
mekanismerna för skuldomförhandlingar snabbas upp och förbättras, att
samordningen mellan olika internationella organisationer vad gäller
utvecklingen och införandet av regelverk förbättras samt att antalet deltagande
länder i organisationerna på olika sätt utökas. Vidare poängteras vikten
av att utvecklingsländerna får större möjligheter att göra sina röster
hörda i t.ex. IMF samt att ramverket för den privata sektorns ansvar och
deltagande i hanteringen av finansiella kriser stärks och förtydligas.
Utskottet vill det här sammanhanget också erinra om att statsrådet Gunnar
Lund vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna i januari 2004 bl.
a. menade att Sverige på olika sätt ska arbeta för att stärka u-ländernas
ställning i IMF och Världsbanken.
Vänsterpartiet tar i motion Fi251 upp frågan om IMF:s konditionalitet,
dvs. de villkor och krav som IMF ställer på länder i samband med utlåning.
Utskottet vill erinra om att det sedan några år tillbaka pågår en omfattande
översyn av konditionaliteten. Antalet lånevillkor och graden av detaljrikedom
har minskat och större tonvikt har lagts på de makroekonomiska och
finansiella frågorna. Detta är en utveckling som också utrikesutskottet
uppmärksammar i sitt yttrande.
Enligt utskottets mening fyller konditionaliteten en nödvändig roll i
IMF:s långivning. Rätt utformad kan den skapa förutsättningar för en snabb
återhämtning i länder som drabbats av en finansiell eller ekonomisk kris
samt förhindra att länderna i framtiden hamnar i liknande situationer.
Däremot är det enligt utskottets mening viktigt att den pågående reformeringen
fortsätter. Utskottet delar regeringens ståndpunkt i skrivelsen att Sverige
bör arbeta för att konditionaliteten blir mer resultatorienterad.
Lånevillkoren bör i större utsträckning än tidigare sättas utifrån vad man
vill uppnå i stället för vilka konkreta ekonomisk-politiska åtgärder ett
land bör vidta. En sådan ordning skulle öka låntagarländernas flexibilitet
och öka deras eget ansvar för att vidta de åtgärder som krävs för att
häva en akut kris och skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar
ekonomisk och social utveckling.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att flertalet av de förslag som
tas upp i motionerna ligger i linje med de åtgärder som regeringen
presenterar i skrivelsen. Det finns därför ingen anledning för riksdagen att
vidta några åtgärder med anledning av motionerna. Motionerna U322 (m)
yrkande 4, Fi12 (fp) yrkande 3 och Fi251 (v) yrkandena 3 och 4 avstyrks.

Information om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken
Utskottets förslag i korthet
Förhållandena är på väg att förbättras bl.a. genom att riksdagen nyligen
beställt en regelbundet framtagen skrivelse av regeringen om det fortlöpande
arbetet och de svenska prioriteringarna i IMF, Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna. Vidare angav statsrådet Gunnar Lund vid en konferens
nyligen att det bör ske en kontakt mellan regeringen och riksdagen inför
IMF:s och Världsbankens årsmöten. Utskottet utgår ifrån att regeringen
tar upp en diskussion med riksdagen om hur denna kontakt och dialog ska
utformas. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet motionen.
Motionen
I motion Fi251  av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att Sveriges strategi
i internationella församlingar måste bli mer öppen och transparent. Till
exempel är det viktigt att medborgarna i de nordiska och baltiska länderna
får information om hur deras representanter i den nordisk-baltiska
representationen agerar i IMF och Världsbanken. I andra länder presenteras
årsrapporter om representationens arbete, utfrågningar anordnas och
information läggs ut på Internet. Någon sådan ordning finns inte i de
nordisk-baltiska länderna. Regeringen bör därför arbeta för att införa en
liknande ordning vad gäller den nordisk-baltiska representationen (yrkande
6). Vidare bör regeringen årligen rapportera till riksdagen om Sveriges
agerande i IMF och Världsbanken. Inför institutionernas vår- och höstmöten
bör också ansvarig minister offentliggöra och diskutera den svenska linjen
i olika frågor (yrkande 7).
Finansutskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening är det viktigt att riksdagens möjligheter att få
information om och inflytande över Sveriges agerande i IMF och Världsbanken
förbättras. Utskottet delar motionärernas uppfattning i denna fråga.
Regeringen har i dagsläget kontakter och dialoger med olika
intresseorganisationer
inför IMF:s och Världsbankens årsmöten. Någon liknande dialog förs inte
med den folkvalda svenska riksdagen. Som utrikesutskottet påpekar i sitt
yttrande är detta på många sätt en olämplig ordning.
Enligt utskottets mening borde det vara en styrka, inte minst för regeringen,
att de ståndpunkter som förs fram i t.ex. IMF och Världsbanken förankrats
och varit föremål för diskussion i riksdagen.
Utskottet vill, i likhet med utrikesutskottet, erinra om att statsrådet
Gunnar Lund  vid  en  konferens om Bretton  Woods-institutionerna i
riksdagen  den 28 januari 2004 anförde att regeringens ambition är att ha
en närmare dialog med riksdagen i dessa frågor. Inför årsmötena i IMF och
Världsbanken borde det, enligt statsrådet, tas en kontakt mellan riksdagen
och regeringen.
Utskottet välkomnar en sådan utveckling och förutsätter att regeringen
tar initiativ till en diskussion med riksdagen om hur denna kontakt och
dialog ska utformas.
Utskottet vill också erinra om att riksdagen med anledning av utrikesutskottets
betänkande om Sveriges politik för global utveckling (bet. 2003/04:UU3)
tillkännagav att regeringen med regelbundna intervall i en särskild
skrivelse till riksdagen bör redovisa det fortlöpande arbetet och de svenska
prioriteringarna i IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna.

Sammanfattningsvis delar utskottet utrikesutskottets uppfattning att den
beställda skrivelsen och de kontakter inför årsmötena som statsrådet Gunnar
Lund annonserat skapar goda förutsättningar för riksdagen att få insyn
och utöva inflytande över Sveriges ståndpunkter i de aktuella institutionerna.
Utskottet förutsätter att detta även inbegriper att regeringen förbättrar
informationen till både riksdagen och allmänheten om den nordisk-baltiska
representationens agerande i IMF och Världsbanken.
Enligt utskottets mening ligger detta i linje med intentionerna i motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet därför motion Fi251 (v) yrkandena 6
och 7.</pre><pre>
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt, punkt 2 (v)
av Lars Bäckström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om Tobinskatt. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2 och avslår motionerna 2002/03:Fi202
yrkandena 1-9, 2002/03:U263 yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322
yrkande 5, 2003/04:Fi12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi264 yrkandena 1-7.

Ställningstagande
Globaliseringen och liberaliseringen av världens finansmarknader har
kraftigt ökat omsättningen på marknaderna och bidragit till ett stort antal
internationella finans- och valutakriser som varit extremt kostsamma,
både ekonomiskt, socialt och ekologiskt.
Jag och Vänsterpartiet anser därför att Sverige bör arbeta för att införa
en global skatt på valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, detta i syfte
att dämpa svängningarna på marknaderna, minska riskerna för nya globala
kriser och öka det politiska och demokratiska handlingsutrymmet.
Jag kan dela utskottets bedömning att det föreligger betydande svårigheter
i att införa en Tobinskatt. Detta bör dock inte leda till slutsatsen att
Sverige inte bör verka för införandet av en Tobinskatt. Det finns t.ex.
gott om exempel på andra områden där det föreligger stora svårigheter att
nå framgång i det internationella samarbetet. Det gäller t.ex. Kyotoprotokollet
för reduktion av koldioxidutsläpp, regler för rättvis handel inom
WTO-förhandlingarna, eller internationella konventioner för att trygga fred,
mänskliga rättigheter eller för reducering av den globala fattigdomen.
Detta har dock inte avhållit en internationell opinion, Sverige som stat
eller andra stater att verka i denna riktning.
Också inom Europeiska unionen har staterna enats om direktiv för beskattning
av kapital, regler som dock inte kan ratificeras eller få full verkan
förrän avtal har tecknats och blivit godkända av alla medlemmar av Europeiska
unionen eller områden som är direkt eller indirekt berörda av detta
direktiv. Dessa betydande svårigheter har dock inte avhållit unionens stater
från att ställa sig bakom direktivet om regler och uppförandekoder för
beskattning av kapital.
Om en Tobinskatt ska få maximal effekt bör den vara global. För att få
till stånd en global Tobinskatt krävs självklart stora och långsiktiga
insatser i organ som FN och andra internationella forum. Frågan kommer
säkert också att resas om detta kräver någon typ av bindande regler på
internationell nivå och om internationella påtryckningar och åtgärder mot
länder som ej vill bidra till solidariteten och stabiliteten i det
internationella samfundet.
En sådan process kommer att ta tid men den kan inledas genom att några
länder driver på och skapar opinion och genom att ett flertal viktiga
stater därefter sluter avtal om att gemensamt arbeta i denna riktning.
Det finns också flera exempel på gällande internationella avtal och
överenskommelser som fungerar trots att inte alla länder är med. Flera
undersökningar visar dessutom på att det är möjligt att införa en verkningsfull
Tobinskatt även om inte alla länder deltar.
Sverige bör därför i internationella forum och organisationer aktivt lyfta
fram frågan om en Tobinskatt och agera för att en sådan successivt införs.

Det har framförts kritik mot att en Tobinskatt inte skulle vara verksam
i akuta krissituationer. Det kan därför finnas anledning pröva det förslag
till rörlig Tobinskatt som den tyske ekonomen Paul Berndh Spahn lanserat.
Enligt Spahn bör skattesatsen höjas vid tilltagande spekulation för att
förhindra stora spekulativa förlopp.
Hur intäkterna från en Tobinskatt skall disponeras och brukas kräver vidare
övervägande, men en rimlig inriktning bör kunna vara att använda en
betydande andel för att minska den globala fattigdomen.
Med ett bifall till denna reservation kommer riksdagen att bifalla motion
Fi251 (v) yrkandena 1 och 2. Även motionerna Fi264 (mp) yrkandena 1-7
samt U263 (mp) yrkande 8 kommer därmed i allt väsentligt att vara
tillgodosedda,.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag anfört om Tobinskatten. Jag tillstyrker därmed motion Fi251 (v)
yrkandena 1 och 2. Motionerna Fi202 (m) yrkandena 1-9, U263 (mp) yrkande 8,
U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp) yrkandena 1 och 2
och Fi264 (mp) yrkandena 1-7 avstyrks.

2.      Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt, punkt 2 (mp)
av Yvonne Ruwaida (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om Tobinskatt. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2002/03:U263 yrkande 8 och 2003/04:Fi264 yrkandena 1-7 och avslår motionerna
2002/03:Fi202 yrkandena 1-9, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkande
5, 2003/04:Fi12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2.


Ställningstagande
De senaste decenniernas globalisering av marknaderna har lett till ett
kraftigt ökat antal finansiella kriser. Mellan 1980 och 1998 inträffade
114 bank- och finanskriser, enligt Världsbankens uppgifter, och 1990-talet
har präglats av flera omfattande valutakriser. Omsättningshastigheten på
ett kapital som inte längre har direkt koppling till produktion är svindlande.
Den globala valutahandeln omsätter dagligen ca 1 785 miljarder dollar.
Valutahandeln i världen är i dag ca 50 gånger större än varuhandeln.
Kriserna har varit enormt kostsamma, både ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

För att bromsa den växande spekulationsekonomin och underlätta för det
politiska systemet att återta kontrollen över marknaderna anser jag att
Sverige bör arbeta fram en strategi för att införa en global skatt på
valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt. Skatteförslaget har under de
senaste åren fått ett brett stöd från den framväxande globala rättviserörelsen
men även från olika länders parlament och från t.ex. presidenterna i
Brasilien, Chile och Frankrike. Intäkterna från skatten bör bl.a. användas
för att finansiera FN:s millenniemål, vars första prioritet är att avskaffa
extrem fattigdom och hunger.
Sveriges strategi bör bygga på det förslag till fördrag om en global
transaktionsskatt som utarbetats av forskare vid Network Institute for
Global Democratization. Enligt fördraget behövs ingen internationell
enighet för att skatten ska kunna införas utan den kan träda i kraft när
30 länder har anslutit sig eller när ett antal stater som motsvarar minst
20 % av den globala valutamarknaden är med. Som ett led i detta bör Sverige
därför i EU-kretsen driva frågan om att EU är en lämplig grupp av länder
som kan gå i bräschen för att införa Tobinskatten. Den svenska regeringen
och Sida bör också ta initiativ till en dialog med folkrörelser från syd
och nord i syfte att ta fram konkreta förslag på hur de resurser Tobinskatten
genererar ska fördelas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag anfört om Tobinskatten. Jag tillstyrker därmed motionerna U263 (mp)
yrkande 8 och Fi264 (mp) yrkandena 1-7. Motionerna Fi202 (m) yrkandena
1-9, U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp) yrkandena 1 och
2 och Fi251 (v) yrkandena 1 och 2 avstyrks.

3.      Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet, punkt 3 (v,
mp)
av Lars Bäckström (v) och Yvonne Ruwaida (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om finansiell stabilitet. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2003/04:Fi251 yrkandena 3 och 4 och avslår motionerna
2002/03:U322 yrkande 4 och 2003/04:Fi12 yrkande 3.
Ställningstagande
Vi anser att det är bra att regeringen har tagit fram en strategi för
Sveriges agerande i internationella organisationer när det gäller åtgärder
för att öka den globala finansiella stabiliteten. De förslag som presenteras
i skrivelsen stämmer i många stycken överens med vad vi anser är nödvändiga
åtgärder för att förhindra och hantera finansiella kriser.
Däremot anser vi bl.a. att Sverige mer kraftfullt än vad som anges i
skrivelsen bör verka för att förändra och reformera de krav som IMF och
Världsbanken ställer på enskilda länder i samband med långivning. Dagens
mycket hårdföra krav på ekonomisk och strukturell anpassning, i form av
t.ex. långtgående avregleringar av marknader, får ofta allvarliga sociala
och ekologiska konsekvenser. Ibland har också kraven förvärrat den akuta
krisen i det aktuella landet eller området. De enskilda ländernas möjlighet
att själva bestämma vilken ekonomisk politik som krävs och vilka
ekonomisk-politiska instrument som ska användas för att häva en kris och uppnå
finansiell stabilitet bör öka.
Sverige bör i detta sammanhang också ta initiativ till en bred internationell
diskussion om vilka institutioner och regelverk som krävs för att inte
1980- och 1990-talens spekulativa ekonomiska klimat ska upprepas. Tonvikten
i en sådan diskussion bör ligga på att upprätta finansiella verktyg som
premierar stabilitet, ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska,
sociala och ekonomiska klyftor mellan länderna. FN är det bästa forumet
för sådana diskussioner.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi anfört om åtgärder för finansiell stabilitet. Vi tillstyrker därmed
delvis motion Fi251 yrkandena 3 och 4. Motionerna U322 (m) yrkande 4 och
Fi12 (fp) yrkande 3 avstyrks.</pre><pre></pre><pre>
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
Regeringens skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader - svensk
strategi för ökad internationell finansiell stabilitet.
Följdmotion
2003/04:Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om globaliseringens betydelse för de fattiga ländernas utveckling.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i internationella forum skall arbeta emot den s.
k. Tobinskatten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ökad öppenhet, en bra tillsyn, skuldaviseringar och
strukturella reformer bör prioriteras i Sveriges ställningstaganden i
internationella finansiella frågor.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002
2002/03:Fi202 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Tobinskatten är ett handelshinder för pengar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tanken på en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det inte finns någon global beslutsinstans som är myndig
eller är lämplig att fatta beslut om, administrera eller upprätthålla
Tobinskatten.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det inte finns någon global instans som är lämplig eller
myndig att besluta om användningen av eventuella intäkter från en Tobinskatt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de ökade kostnader och risker för internationella investerare
som en Tobinskatt skulle föra med sig drabbar investeringar i
utvecklingsländerna
hårdast.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de negativa effekterna av en Tobinskatt på utvecklingsländernas
ekonomier.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Tobinskatten och EG-rätten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Tobinskattens demokratiska problem.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Tobinskatten leder till att valutahandel flyttar till
skatteparadis.
2002/03:U263 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Tobinskatten.
2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13.        Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en internationell skatt på valutatransaktioner.
2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i IMF skall verka för en kod för transparenta och
öppna finansmarknader.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en s.k. Tobinskatt, ett slags tull på kapitalrörelser till
u- länder, med kraft bör motarbetas.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i internationella sammanhang agerar för att det
införs en transaktionsavgift på valutahandeln, en s.k. Tobinskatt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör agera för att en
s.k. Tobinskatt kombineras med en högre avgift när valutakurser rusar i
väg uppåt eller nedåt utanför en viss spännvidd.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att hindra
IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss
form av ekonomisk politik.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör ta initiativ till en internationell diskussion
om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och
1990-talens spekulationskaruseller skall upprepas och att tonvikten här
bör ligga på att upprätta finansiella verktyg som premierar stabilitet,
ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska
klyftor mellan länder.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka insynen och rapporteringen från den nordisk-baltiska
representationen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen årligen bör rapportera till riksdagen om Sveriges
agerande i IMF och Världsbanken och att ansvarig minister inför varje
vår- och höstmöte bör diskutera den svenska linjen så att denna också
blir offentliggjord för allmänheten.
2003/04:Fi264 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att skyndsamt utreda en svensk strategi för Tobinskatt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att utredningen bör utgå från förslagen i Draft Treaty
on Global Currency Transaction Tax.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inbjuda alla länder till ett konvent om Tobinskatt
för att utröna intresset för ett konventionsarbete.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige i EU-kretsen bör driva frågan om EU som
lämplig startgrupp.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att i EU, i likhet med Frankrike, deklarera sin avsikt
att stödja ett arbete för Tobinskatt, så snart uppslutning av flera länder
finns.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en registrering av alla internationella finansiella
transaktioner bör påbörjas i Sverige och bland EU:s medlemsstater.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att regeringen och Sida bör ta initiativ till en dialog
med folkrörelser från syd och nord för att ta fram konkreta förslag på
hur de resurser som en Tobinskatt genererar skall fördelas.</pre><pre>
Bilaga 2
Utrikesutskottets yttrande 2003/04:UU2y
Spelregler för globala marknader - svensk strategi för ökad internationell
finansiell stabilitet
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett utrikesutskottet tillfälle att avge yttrande
över regeringens skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader
- svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet.
Utrikesutskottet har beslutat att avge yttrande samt att, under förutsättning
av finansutskottets medgivande, med detta yttrande överlämna motionerna
2002/03:Fi202 (m) yrkandena 3, 4 och 6 samt 2002/03:U263 (mp) yrkande 8
till finansutskottet.
Regeringens skrivelse lämnas mot bakgrund av vad finansutskottet anfört
i betänkande 2000/01:FiU25 Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt. Utrikesutskottet avgav yttrande 2000/01:UU3y i det ärendet.
Utskottet
Utskottets beredning av ärendet
Yttrandet har arbetats fram av utskottets arbetsgrupp för bankfrågor.
Bankgruppen har bl.a. tagit del av en rapport från Holger Gustafsson (kd),
ledamot av utskottet och bankgruppen, om ett möte i Parliamentary Network
on the World Bank (PNoWB) i mars 2003. Vidare har uppsatsen Globalisation
and democracy  av Carl B Hamilton (fp), också ledamot av utskottet och
bankgruppen, tjänat som underlag för bankgruppens arbete.1"Globalisation
and Democracy", i Baldwin, R och Winters, L.A. (red), Challenges to
Globalisation, University of Chicago Press, utkommer 2004.
Information om Världsbanken och IMF har inhämtats under utskottets besök
i Washington i januari 2004 och vid en konferens om Bretton
Woods-institutionerna
som hölls i riksdagen den 28 januari 2004. Konstitutionsutskottets utfrågning
om EU och den parlamentariska demokratin den 3 februari 2004 belyste också
frågor som diskuteras i detta yttrande.
Inledning
Regeringen redovisar i skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala
marknader - svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet
en globaliseringsstrategi som ska utgöra grunden för Sveriges agerande
i olika internationella församlingar. Utskottet behandlar inledningsvis
några aspekter på parlamentens roll i den internationella politiken.
Därefter behandlar utskottet motionerna och skrivelsen.
Parlamentens roll
Riksdagen hanterar allt fler internationella frågor i sitt dagliga arbete.
Inom skilda politikområden aktualiseras internationella aspekter. Det
internationella beroendet skapar både begränsningar och möjligheter. I en
formell mening kan internationaliseringen synas begränsa utrymmet för
riksdagens beslutsfattande. Reellt skapar dock internationaliseringen
utrymme samt nya förutsättningar för riksdagen och dess ledamöter att
utöva påverkan också på andra arenor än den nationella.
Samtidigt som internationella frågor har blivit allt viktigare för
parlamentens vardagliga arbete har parlamenten blivit allt viktigare i den
internationella politiken. Många internationella organisationer söker på
olika sätt relatera till parlament och parlamentariker. Utvecklingen kan
uppfattas som att internationella organisationer försöker skapa ökad
legitimitet för den egna verksamheten, men inspiration kan också ha hämtats
från den framgångsrika växelverkan mellan ministerråd och
parlamentarikerförsamling
som finns inom organisationer såsom Europarådet.
Internationella finansieringsinstitutioner och parlament
Ett exempel på den ökade parlamentariska aktiviteten i frågor kring
internationella finansieringsinstitutioner är Parliamentary Network on the
World Bank (PNoWB). PNoWB  är ett parlamentariskt nätverk som anordnat
årliga möten sedan år 2000. Nätverket har bildats på initiativ av
parlamentariker. Riksdagen har deltagit med en eller två deltagare vid varje
möte, senast den 15-16 februari 2004 i Paris.
En bakgrund till nätverket är att Världsbankens arbetsmetoder och
prioriteringar i den globala miljön har utsatts för kraftfull kritik av NGO:er
(non-governmental organizations) och gatudemonstrationer. I syfte att
arbeta med större öppenhet och i dialog med medborgarna globalt söker
banken någon form av parlamentariskt forum för dialog. Genom att vända
sig till parlamentariker vinner man högre legitimitet.
Konferensen kan inte ses som en parlamentarisk församling i sig, utan i
stället som ett löst sammansatt nätverk med parlamentariker som har ett
speciellt intresse för den typ av bistånd och utveckling som Världsbanken
förväntas bidra med. Det är en konferens där Världsbanken möter både
givarländernas och mottagarländernas parlamentariker i ett försök till
konstruktiv dialog kring komplicerade problem.
Också Internationella valutafonden (IMF) söker utveckla kontakterna med
nationella parlamentariker.2Report of the Working Group of IMF Executive
Directors on Enhancing Communication with National Legislators. 15 januari
2004. Inom IMF har en arbetsgrupp tillsatts i detta syfte. IMF har arbetat
nära PNoWB  bl.a. genom att anställda vid IMF har deltagit i de årliga
möten som anordnats av PNoWB. När frågor av intresse för IMF har diskuterats
vid konferenser anordnade av Interparlamentariska unionen (IPU) har IMF
deltagit som observatör. Vidare har IMF anordnat seminarier i enskilda
länder, bl.a. i Zambia, Indonesien och Kenya, i syfte att förklara IMF:s
roll för parlamentariker.
Utskottet vill framhålla att det är angeläget att söka legitimitet för
ett effektivt bistånd hos bl.a. givarländernas medborgare genom ett
engagemang från deras valda parlamentariker.
Parlamentarikers respektive intressegruppers aktivitet
Enskilda organisationer, s.k. NGO:er, är ofta aktiva i internationella
sammanhang, t.ex. genom att de anordnar möten i anslutning till större
internationella konferenser. Detta är i sig positivt.
Utskottet vill dock framhålla att parlamentariker är folkvalda. De har
därigenom i allmänna val vunnit en legitimitet som företrädare för
medborgarna i sitt hemland som NGO:er helt saknar. Trots detta har
påtryckargrupper, som kan vara ett slag av NGO:er, normalt större genomslag i
de opinionsbildnings- och inflytandeprocesser som föregår besluten i
internationella sammanhang. Från demokratisk synpunkt är detta problematiskt
bl.a. därför att det kan leda till en falsk föreställning om folklig
förankring av beslut, när förankringen i stället skett hos en grupp aktivister
utan definierat mandat eller ur demokratisk synpunkt säkra interna
beslutprocesser och av vilka ansvar ej kan utkrävas.
Folkets valda representanter bör ha möjlighet att tidigt och i relevanta
forum delta i den strategiska opinionsbildning som får betydelse för
förhållandena i respektive hemländer. Alternativet är att parlamentarikerna
i samband med ratifikation eller antagande av följdlagstiftning i det
egna parlamentet bara kan acceptera eller förkasta dokument i sin helhet,
vilka de själva inte kunnat påverka annat än marginellt men som starkt
influerats av intressegrupper.
Riksdagsledamöters möjlighet att delta i internationella konferenser
Utskottets resonemang om parlamentarikers legitimitet innebär att det är
viktigt att riksdagens ledamöter har möjlighet att delta i internationella
konferenser. Det är inte tillfredsställande om det främst är påtryckargrupper
med stora ekonomiska resurser som kan göra sin röst hörd.
Riksdagen bör således avsätta tillräckliga finansiella resurser för detta
ändamål. Vid beslut om vilka ledamöter som ska delta bör beaktas vikten
av att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också att den tyngd
väljarna givit åt olika uppfattningar får genomslag. En jämn könsfördelning
ska eftersträvas.
En bedömning av vilka konferenser som riksdagens ledamöter ska delta i
bör göras mot bakgrund av flera faktorer. Frågor där riksdagen särskilt
har engagerat sig är viktiga att följa upp internationellt. Samtidigt kan
andra frågor, som riksdagen ännu inte uppmärksammat, vara angelägna att
informera sig om. En avvägning får också göras mot i vilken utsträckning
parlamentarikerna kan förväntas få tillfälle att utöva inflytande, formellt
eller informellt. Mindre meningsfulla konferenser ska undvikas.
Inte minst konferenser om internationell finansiell stabilitet kan beröra
flera utskott. Det är då viktigt att finna former som innebär att alla
berörda utskott engageras. Det kan röra sig om så enkla saker som att
återrapporteringen sker inte bara till det utskott som skickat representanter
utan till samtliga berörda utskott.
Riksdagsstyrelsen har tidigare gjort ställningstaganden som ligger i linje
med vad utskottet anfört i denna del.
Parlamentariker i internationella sammanhang
Enskilda riksdagsledamöter som uppträder i internationella sammanhang kan
inte binda riksdagen. Det torde dock vara en styrka i internationella
sammanhang att kunna hänvisa till en riksdagens ståndpunkt i de frågor
som diskuteras. Det är naturligt att riksdagens ledamöter söker olika
vägar, också på den internationella arenan, i syfte att vinna genomslag
för riksdagens uppfattningar i skilda frågor. En ökad internationell
aktivitet kan i sig vara ett incitament för riksdagen i dess helhet att
ägna internationella frågor ökad uppmärksamhet i det vardagliga arbetet.
Om riksdagens syn på olika frågor sprids internationellt blir arbetet i
riksdagen med frågorna mer relevant. Det är därför viktigt att de
riksdagsledamöter som deltar i t.ex. en viss interparlamentarisk konferens är
väl förtrogna med riksdagens beslut i de frågor som ska diskuteras.
Regeringens särskilda roll i utrikespolitiken måste naturligtvis respekteras.

Vid WTO:s ministermöte i Singapore i december 1996 gavs ett intressant
exempel på parlamentariskt inflytande. Dåvarande handelsministern, som
ledde den svenska delegationen, har i ett tal redovisat följande:
I delegationen ingick två riksdagsledamöter, en socialdemokrat och en
moderat, som dessutom var ledamöter i riksdagens EU-nämnd. Detta gjorde
att jag genom sammansättningen av delegationen kunde förvissa mig om
parlamentarisk förankring när det blev nödvändigt. Jag frågade helt enkelt
om de, på vägar av sina partigrupper, var emot att jag röstade på ett
visst sätt i slutförhandlingarna. Det är samma formulering som EU-nämndens
ordförande använder för att konstatera att det inte finns en majoritet
emot regeringens föreslagna agerande i ministerrådet. Ett nekande besked
från parlamentsledamöterna i Singapore gav mig ett väsentligt mandat.3Björn
von Sydow Decision making in a European Perspective  (tal 1997-06-14).

Detta är ett exempel på hur parlamentariker kan medverka i internationella
processer.
Utskottet vill vidare erinra om att internationella frågor är lättare att
förankra nationellt om valda parlamentariker kan få insyn och kunskap
internationellt. Parlamentarikernas internationella arbete måste återkopplas
till den nationella debatten. För riksdagens del innebär det att det ska
ske en återkoppling till riksdagen sedan riksdagsledamöter deltagit i
internationella konferenser.
Om de internationella erfarenheterna kan utnyttjas i den nationella
politiken ökar också incitamenten för att vara aktiv i internationell politik.
Koppling mellan internationell och nationell politik innebär att
internationell aktivitet bör värdesättas nationellt. Det är viktigt att kunskap
om de insatser som görs av parlamentariker internationellt sprids också
nationellt.
Frågan om demokrati på internationell nivå kan ibland leda till krav på
att organisationer som WTO och Världsbanken ska vara mer demokratiska.
Det är dock oklart vad det är som åsyftas med detta. Är det demokratiskt
att Maltas knappt 400 000 invånare har samma inflytande som Kinas nära 1,
3 miljarder invånare? Varför ska icke-demokratiska länder ha samma inflytande
som demokratiska länder, om det är demokrati som eftersträvas?
Riksdagens och regeringens dialog
I det föregående har utskottet argumenterat för vikten av att enskilda
parlamentariker är aktiva i internationella sammanhang. Riksdagen bör
också föra en löpande dialog med regeringen.
Utskottet vill hänvisa till sitt tidigare ställningstagande att regeringen
bör verka för att folkets valda representanter får vederbörliga
påverkansmöjligheter såväl i förberedelsefasen inför betydelsefulla
internationella
konferenser (exempelvis inom kommittéer som förbereder sådana konferenser)
som när dessa konferenser genomförs (bet. 2001/02:UU4 s. 16).
Utskottet vill särskilt betona att när det gäller viktigare internationella
konferenser som den svenska regeringen anordnar är det en självklarhet
att riksdagsledamöter erbjuds utrymme att delta och påverka.
Vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari
2004 framhöll flera talare vikten av att stärka det parlamentariska
inflytandet. Statsrådet Gunnar Lund anförde att regeringen har som ambition
att ha en närmare dialog med riksdagen. Inför årsmötena i IMF och
Världsbanken borde det, enligt statsrådet, tas kontakt mellan riksdagen och
regeringen. För närvarande finns en sådan kontakt mellan regeringen och
intresseorganisationerna.
Utskottet välkomnar utvecklade kontakter mellan riksdag och regering i
dessa frågor. Som utskottet anfört ovan har parlamentariker mer demokratisk
legitimitet än intresseorganisationer och en ordning där intressegrupper
har större inflytande än riksdagen över Sveriges agerande i Bretton
Woods-institutionerna är olämpligt.
Utskottet förutsätter således att regeringen utvecklar en närmare dialog
med riksdagen kring dessa frågor. Regeringen bör ta initiativ till en
diskussion om formerna för dialogen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om riksdagens tillkännagivande
i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling  (s.
160):
Flera motioner efterfrågar ett ökat inflytande för riksdagen. Utskottet
noterar att Världsbanken initierat ett flertal möten med parlamentariker
för att öka dessa aktörers intresse för och inflytande över bankens
verksamhet. Utskottet välkomnar detta men anser samtidigt att det är angeläget
att den svenska riksdagen av regeringen informeras om och kan påverka
bankens arbete. Utskottet anser att detsamma bör gälla för IMF och de
regionala bankerna. Utskottet anser det därför angeläget att regeringen
med regelbundna intervall för riksdagen, i en särskild skrivelse, redovisar
hur arbetet i dessa institutioner förlöper och vilka de svenska
prioriteringarna är. Riksdagen får därigenom möjlighet att delge sina synpunkter
på regeringens arbete i de olika bankerna och finansieringsinstitutionerna.
Detta bör ges regeringen till känna.
Den skrivelse som riksdagen beställt torde jämte kontakterna inför
institutionernas årsmöten skapa goda förutsättningar för riksdagen att få
insyn och kunna utöva inflytande. Det ligger också i regeringens intresse
att förankra de ståndpunkter som framförs internationellt. Det är en styrka
att kunna hänvisa till att ståndpunkterna är förankrade.
Utskottet övergår nu till att behandla skrivelsen och motionerna.
Tobinskatten - global skatt på valutatransaktioner
Skrivelsen
Regeringen erinrar i skrivelsen om att 1990-talets kriser, och då särskilt
Asienkrisen, har medfört en intensifierad debatt om finansiell stabilitet.
Det som i dagligt tal kallas för globaliseringen har ofta hamnat i centrum
för debatten. Genom globaliseringen har de nationella finansiella marknaderna
integrerats och omfattningen av de globala kapitalflödena har ökat dramatiskt.

Debatten kring den finansiella globaliseringen och behovet av att främja
finansiell stabilitet har ånyo väckt intresset för förslaget om en
omsättningsskatt på valutatransaktioner. Professor James Tobin lanserade på
1970-talet en nygammal idé om omsättningsskatt på valutatransaktioner.
Förslaget syftade i första hand till att skapa större handlingsutrymme
för länder att bedriva en självständig finans- och penningpolitik. Frågan
om finansiella kriser var av underordnad betydelse i Tobins resonemang,
liksom frågan om skatteintäkterna. Det är emellertid dessa två aspekter
av förslaget som rönt störst uppmärksamhet på senare år.
Det råder starkt delade uppfattningar huruvida valutamarknadens omsättning
är en väsentlig orsak till finansiella kriser och om förslaget om en
Tobinskatt skulle kunna motverka uppkomsten av sådana kriser. Debatten om
skatten har varit mest framträdande i Europa och Kanada. Frankrikes
president Jacques Chirac och f.d. premiärminister Jospin gjorde uppmärksammade
uttalanden till stöd för Tobinskatten. Tysklands förbundskansler Schröder
har manat till debatt i EU, men har samtidigt framhållit att han är tveksam
till Tobinskatten. I november 2001 fattade Frankrikes nationalförsamling
ett principbeslut om att Frankrike ska införa en Tobinskatt så snart som
samtliga EU:s medlemsländer ställer sig bakom förslaget. På liknande sätt
antog Kanadas federala parlament i mars 1999 ett positivt, men icke
bindande, uttalande om en transaktionsskatt på den internationella
valutahandeln.

Andra har intagit en mer kritisk hållning till förslaget. Den europeiska
kommissionen presenterade i mars 2002 för EU:s finansministrar en
globaliseringsrapport som bl.a. berör Tobinskatten. Kommissionen pekade på
att en Tobinskatt, tvärtemot Tobins avsikt, riskerar att öka fluktuationerna
i valutakurser. En stor del av de kortsiktiga valutatransaktionerna har
nämligen en stabiliserande funktion. Varje valutatransaktion med en
bakomliggande kapital- och varutransaktion ger upphov till en lång rad
affärer mellan olika banker där valutahandlare i flera led försöker täcka
risken av valutatransaktionen. En Tobinskatt skulle därmed kunna leda
till ökade risker och verka destabiliserande på valutamarknaderna. Dessutom
drog kommissionen slutsatsen att en Tobinskatt sannolikt är för begränsad
för att avskräcka valutaspekulanter eller kapitalflykt vid förväntningar
om en devalvering, och det är just vid sådana tillfällen som valutarörelserna
blir som häftigast.
Europaparlamentet har också behandlat frågan vid ett flertal tillfällen.
Parlamentet höll bl.a. en diskussion om Tobinskatten redan 1993, efter
krisen för det europeiska växelkurssamarbetet, EMS. I mars 1999 lade
parlamentet fram en ingående rapport om Tobinskatten. Rapporten var kritisk
till påståendet att en Tobinskatt skulle bidra till minskad risk för
valutakriser medan inkomsterna av en skatt antogs vara betydande. Med
hänvisning till problemen med att införa en skatt på valutatransaktioner
drog rapporten också slutsatsen att en Tobinskatt måste införas på global
nivå för att nå syftet att öka den finansiella stabiliteten.
Samma slutsats drog G7-ländernas finansministrar i ett uttalande om
Tobinskatten vid toppmötet i Genua i juli 2001. De menade att skatten kan
öka den finansiella instabiliteten om det inte råder en global överenskommelse
om att införa den. Dessutom pekade G7-länderna på risken för att skatten
bidrar till ökade växelkursfluktuationer, att den inte är tillräckligt
avskräckande för att motverka kapitalflykt och att den drabbar samtliga
former av kortfristiga kapitalflöden och därmed är skadlig för tillväxten.

Också i internationella organisationer har förslaget om Tobinskatten
diskuterats vid flera tillfällen, men då mer med utgångspunkt i skattens
eventuella inkomstbringande fördelar. Framför allt har skatten behandlats
inom ramen för FN. Den s.k. Carlsson - Ramphal - kommissionen (1995)
presenterade bl.a. Tobinskatten som ett sätt att finansiera FN:s bistånd
och annat utvecklingsbistånd. Rapporten underströk också behovet av att
beakta de många praktiska problem som finns med förslaget. På senare tid
aktualiserades frågan om skatt på valutatransaktioner i förberedelserna
inför det s.k. högnivåmötet om utvecklingsfinansiering, UN Conference on
Financing for Development, som ägde rum i mars 2002 i Monterrey, Mexiko.

Regeringen anför att det således råder mycket delade uppfattningar om
huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka
finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget. Andra pekar på olösta
frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid om
att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten
måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder
i det finansiella systemet. Därmed är Tobinskattens införande avlägset i
dagsläget.
Samma sak gäller en rad andra förslag som, i likhet med Tobinskatten,
lagts fram i kölvattnet av Asienkrisen. Bland annat har förslag formulerats
om växelkurssamarbete mellan USA, EU och Japan, en global centralbank, en
form av internationell finansinspektion, eller ett offentligt försäkringsbolag
för att skydda privata investerare mot betalningsinställelser på skuld.
Det
råder i många fall tveksamhet om fördelarna med dessa förslag och om olika
praktiska aspekter av dem. Det har därför inte hittills varit möjligt att
nå en överenskommelse om att genomföra den här typen av reformer. Därmed
har behovet ökat av att undersöka andra vägar att främja finansiell
stabilitet som inte i första hand förutsätter nya institutionsbyggen eller
fullständig global enighet. När vi värderar och prioriterar olika sätt
att främja internationell finansiell stabilitet, måste vi beakta de
frågetecken kring Tobinskattens förmåga att uppnå avsedda effekter liksom
det faktum att den förutsätter internationell enighet. Andra vägar att
förebygga och hantera finansiella kriser bör ges prioritet.
Motionerna
I flera motioner diskuteras Tobinskatten. I motionerna 2003/04:Fi12 av
Karin Pilsäter m.fl. (fp), 2002/03:Fi202 av Sten Tolgfors (m), 2003/04:U322
av Bo Lundgren m.fl. (m) samt 2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
avvisas tankarna på en Tobinskatt. Stöd för Tobinskatt uttrycks i motionerna
2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) samt 2002/03:U263 och 2003/04:Fi264,
båda av Lotta N Hedström m.fl. (mp).
Utskottet
Utskottet har tidigare anfört att de problem som tas upp i debatten om
Tobin-skatten är väsentliga för den internationella utvecklingen i stort,
inte minst eftersom de utgör aspekter på vad som kommit att kallas
globaliseringen (yttr. 2000/01:UU3y). Problemen hänger inbördes samman och
det har föreslagits en rad olika medel, däribland införandet av en Tobinskatt,
för att komma till rätta med dem.
Som regeringen konstaterar råder det mycket delade uppfattningar om
huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka
finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget medan andra pekar på
olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid
om att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten
måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder
i det finansiella systemet. Därmed är Tobinskattens införande i praktiken
en omöjlighet.
Man måste beakta den omfattande kritiken av inte bara Tobinskattens förmåga
att uppnå avsedda effekter utan också det faktum att den förutsätter total
internationell enighet. Regeringen pekar i skrivelsen på andra vägar att
förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör användas.
Utskottet finner inte någon riksdagens åtgärd påkallad med anledning av
motionerna.
Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens
verksamhet
Skrivelsen
Regeringen anför i skrivelsen att Mexikokrisen och Asienkrisen blev
väckarklockor för det internationella samfundet. Sedan dess pågår ett
intensivt och omfattande arbete för att öka stabiliteten i det globala
finansiella systemet. Det handlar om att förebygga kriser, men också om
att hantera de kriser som trots allt kommer att uppstå i framtiden.
Det finns inga enkla lösningar. Olika kriser och länder kräver olika typer
av insatser. För att nå resultat krävs en bred uppsättning åtgärder och
att ett stort antal länder respekterar dem. Att förstärka det finansiella
systemet är en fortlöpande process. Regeringen välkomnar den internationella
diskussion som tagit fart om vilken typ av åtgärder som är lämpliga för
att främja finansiell stabilitet på lång sikt, men strävar samtidigt efter
att åstadkomma förbättringar inom existerande strukturer.
Regeringens strategi för främjandet av finansiell stabilitet identifierar
fyra övergripande områden där reformarbetet behöver drivas vidare:
Regelverk
Kapitalflöden
Krishantering
Styrformer.
Regeringen presenterar ett antal förslag inom respektive område.
Regelverk
Utvärderingen och vidareutvecklingen av existerande regelverk och tillsyn
av de finansiella marknaderna måste fortsätta. Reglerna måste hålla jämna
steg med den snabba utvecklingen på de finansiella marknaderna.
Införandet av redan utarbetade minimiregler inom det finansiella området
måste intensifieras. Införandet ska i första hand ske på frivillig basis
med hjälp av bistånd och under övervakning av IMF. Däremot behövs olika
typer av påtryckningar från det internationella samfundet för att få de
länder som brister i genomförande att införa minimireglerna. Dessutom
krävs tvingande åtgärder mot de länder som underlättar eller direkt
inbjuder till missbruk av det finansiella systemet, i form av t.ex.
penningtvätt.
För att förbättra utvecklingsländernas möjligheter att införa minimiregler
och riktlinjer för tillsyn måste det tekniska biståndet och olika typer
av kunskapsstöd till länderna öka. Det svenska biståndet för att främja
efterlevnaden av internationella minimiregler och finansiell tillsyn bör
höjas. Det kan ske genom ökat stöd till IMF:s tekniska bistånd för
genomförande av minimiregler och genom samverkan med t.ex. Världsbanken och
de regionala utvecklingsbankerna.
Kraftfulla åtgärder krävs mot de länder som inte vill införa de internationella
minimireglerna och som inte vill samarbeta eller utbyta information med
andra länders tillsynsmyndigheter. IMF bör få en mer framträdande roll i
övervakningen av dessa länder. Samtidigt måste det gränsöverskridande
samarbetet och kunskaps- och informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheterna
öka.
Ambitionsnivån i kampen mot penningtvätt måste höjas. Bankernas incitament
att kontrollera kontoinnehavare och anmäla misstänkta fall av penningtvätt
måste stärkas. Det gäller också samarbetet och informationsutbytet mellan
bankerna och myndigheterna i respektive land och mellan olika länder.
Analyser bör genomföras om de metoder som utvecklas mot bekämpning av
terroristfinansiering även kan användas i bekämpningen av den generella
penningtvätten.
Kapitalflöden
IMF bör fortsätta att identifiera potentiella risker i enskilda medlemsländer
samt vidareutveckla metoder för att hantera olika risker. En risk som bör
uppmärksammas är ländernas val av växelkurssystem.
Studier av 1990-talets kriser visar att problem kan uppstå i en situation
med fast växelkurs och fria kapitalrörelser. Det visar att tillväxtländer
med fast växelkurs bör gå gradvis till väga när de tar bort olika
kapitalbegränsningar. Metoder för gradvisa kapitalliberaliseringar som
skräddarsys efter enskilda länders förutsättningar och omständigheter bör
utvecklas. IMF kan hjälpa länder att liberalisera kapitalrörelserna.
I vissa situationer kan det vara motiverat att länder inför begränsningar
i de kortfristiga kapitalflödena. Det mest kända exemplet än när Chile i
början av 1990-talet införde begränsningar av det kortfristiga kapitalflödet.
Den internationella acceptansen för denna typ av åtgärder bör öka.
Begränsningarna ska vara icke-diskriminerande, marknadsmässiga och temporära.
De måste ingå i ett bredare ekonomiskt åtgärdspaket, och dessutom måste
en plan för avveckling av begränsningarna presenteras. IMF bör i dessa
sammanhang ha en rådgivande roll.
Krishantering
IMF bör fortsatt vara den organisation som har det främsta ansvaret för
att hantera internationella finansiella kriser genom både utlåning och
rådgivning. Grunden i konditionaliteten, dvs. de villkor som IMF ställer
på de länder man lånar ut till, bör vara att de villkor som ställs ska
rymmas inom IMF:s kärnområden, dvs. makroekonomiska och finansiella frågor.
Konditionaliteten bör också bli mer resultatorienterad. Det innebär att
villkoren för lån hellre bör utgå i från de resultat man vill uppnå i
stället för vilka enskilda ekonomisk-politiska åtgärder som ska genomföras.
Därmed ökar flexibiliteten och låntagarländernas ansvar för att själva
vidta de åtgärder som krävs för att häva den akuta krisen och skapa en
långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. Vidare måste öppenheten öka.
Vid en lånesituation måste tydligt framgå vad som är IMF:s krav eller
konditionalitet och vilka mål låntagarländerna själva sätter inom ramen
för låneprogrammet.
Den privata sektorns deltagande i och ansvar för finansieringen och
hanteringen av finansiella kriser måste öka. Systemet och ramverket för den
privata sektorns medverkan måste stärkas och förtydligas. Till exempel
bör s.k. standardklausuler i obligationskontrakt användas i större
utsträckning. Standardklausuler ökar möjligheterna till omförhandlingar av
villkoren i obligationslån.
En internationell konkurs- eller skuldomstruktureringsmekanism bör skapas.
En sådan mekanism skulle ge en mer ordnad och snabbare skuldomstrukturering,
eller t.o.m. nedskrivning av skulder, för de länder som hamnat i en
ohållbar skuldsituation. Därmed skulle också förloppet vid kriser bli mindre
utdraget och den slutliga kostnaden för krisen lägre.
Styrformer
Arbetet i olika organisationer med att utveckla finansiella standarder
och koder behöver samordnas bättre. De organisationer som arbetar med att
utveckla minimiregler och riktlinjer bör också utöka antalet medverkande
länder. Det kan ske genom samråd eller genom utvidgat medlemskap. Fler
tillväxtländer bör inkluderas i arbetet för att öka ländernas motivation
att genomföra reformer och införa minimiregler.
Alla länder ska ha möjlighet att delta i diskussionen om reformeringen av
det internationella finansiella systemet. Utvecklingsländerna måste kunna
göra sina röster hörda. Därför bör t.ex. utvecklingsländernas formella
inflytande i IMF stärkas. Vidare bör utvecklingsländerna ges ökat tekniskt
stöd för att effektivisera deras arbete i IMF och förbättra deras kompetens
i de frågor som IMF ansvarar för. IMF:s årsmöten bör ges en tydlig och
förstärkt roll som en global avstämning av åtgärder för förebyggande och
hantering av finansiella kriser. Därmed skulle man kunna få en fortlöpande
inventering av existerande åtgärder, förslag om nya åtgärder samt en
översyn av behovet av resurser för att genomföra åtgärderna.
För att förbättra regelverken och tillsynen i relevanta tillväxt- och
utvecklingsländer krävs utökade resurser. Den privata sektorn bör delta
i finansieringen av sådan verksamhet eftersom stabila finansmarknader
även ligger i den privata sektorns intresse. En möjlighet är att nå en
överenskommelse mellan industriländerna i t.ex. OECD om att höja avgifterna
för finansmarknadernas tillsyn och avsätta detta belopp till internationella
stödinsatser. Denna möjlighet bör utredas närmare.
Motionerna
I motionerna tas olika aspekter av internationell finansiell stabilitet
upp.
I motion 2003/04:Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att Sveriges
arbete kring de internationella finansmarknaderna bör inriktas på fem
områden. För det första bör Sverige fortsatt verka för ytterligare
avregleringar av marknaderna samt för ett ökat stöd till länder som vill
öppna sin ekonomi mot omvärlden, för det andra verka för ökad öppenhet.
På nationell nivå innebär detta att staters öppenhet kring beslut och mål
för den ekonomiska politiken bör öka samt att den ekonomiska statistiken
bör bli mer tillförlitlig. Till exempel bör övervägas hur IMF ytterligare
kan pressa enskilda länder att offentligöra de rapporter om landets
ekonomiska situation som IMF tar fram. På företagsnivå handlar det om
riktlinjer för revision och öppenhet om aktieägare m.m. För det tredje bör
Sverige verka för att regler och tillsynsstandarder genomförs, bl.a. genom
att arbeta för ökat tekniskt bistånd till t.ex. tillväxtländerna. För det
fjärde bör Sverige verka för mer skuldavskrivningar för de fattigaste
länderna, och för det femte bör Sverige driva på för en ökad samordning
av det internationella reformarbete på det finansiella området som pågår.
Vidare bör u-ländernas ställning i IMF och andra internationella forum
stärkas, t.ex. vad gäller frågor om öppenhet och finansiell stabilitet.
Enligt motionärerna bör det också övervägas att införa en internationell
finansinspektion. En alternativ lösning är att IMF:s tillsynsverksamhet
tydligare än i dag särskiljs från IMF:s övriga verksamheter (yrkande 3).

I motion 2003/04:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att den viktigaste
lärdomen av u-ländernas finanskriser är att det behövs kraftfulla
finansinspektioner och tydliga lagar som reglerar förhållandet på
kreditmarknaderna.
Banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste stå fria
från ländernas regimer. Risken är annars stor att den offentliga lagstiftningen
sätts ur spel genom att statsägda och regimnära banker de facto följer
andra och dolda spelregler. Sverige bör därför i IMF verka för en kod för
transparenta och öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan påverkan på banker och andra finansiella aktörer förhindras (yrkande
4).
I motion 2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att IMF och
Världsbanken i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande länderna hårda
ekonomiska program som inte tagit hänsyn till vare sig ländernas
betalningsförmåga eller programmens sociala eller ekologiska effekter. Sverige
bör därför i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och
Världsbanken från att påtvinga enskilda länder en viss ekonomisk politik,
som t.ex. avregleringar av valutamarknaderna. Varje land bör själva få
bestämma vilken politik och vilka verktyg som ska användas för att uppnå
finansiell stabilitet (yrkande 3). Regeringen bör också ta initiativ till
en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som
behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller ska
upprepas. Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar stabilitet,
ekologisk uthållighet och utjämning mellan länder (yrkande 4).
I motion 2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs vidare att
Sveriges strategi i internationella församlingar måste bli mer öppen och
transparent. Till exempel är det viktigt att medborgarna i de nordiska
och baltiska länderna får information om hur deras representanter i den
nordisk-baltiska representationen agerar i IMF och Världsbanken. I andra
länder presenteras årsrapporter om representationens arbete, utfrågningar
anordnas och information läggs ut på Internet. Någon sådan ordning finns
inte i de nordisk-baltiska länderna. Regeringen bör därför arbeta för att
införa en liknande ordning vad gäller den nordisk-baltiska representationen
(yrkande 6). Vidare bör regeringen årligen rapportera till riksdagen om
Sveriges agerande i IMF och Världsbanken. Inför institutionernas vår- och
höstmöten bör också ansvarig minister offentliggöra och diskutera den
svenska linjen i olika frågor (yrkande 7).
Utskottet
Utskottet har nyligen behandlat frågor om de internationella
finansieringsinstitutionerna i sitt betänkande om Sveriges politik för global
utveckling. Utskottet vill erinra om följande uttalande i betänkandet (bet.
2003/04:UU3 s.160):
Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet väsentligt under de
senaste åren och anpassat den till en fördjupad förståelse kring vad som
är effektivt utvecklingssamarbete och relevanta makroekonomiska åtgärder
i fattiga länder. Verksamheten behöver dock anpassas kontinuerligt till
nya rön och förändrade förutsättningar. Utskottet anser det därför viktigt
att Världsbanken och IMF fortsätter denna förändringsprocess inklusive
ett ökat inflytande för utvecklingsländerna. Sverige har sedan länge drivit
en politik för att Världsbanken skall ta mer sociala och miljömässiga
hänsyn vid utformningen av sina projekt och program. Sedan 1997 har en
omfattande reformprocess genomförts i banken med syfte att effektivisera
verksamheten och fokusera tydligare på fattigdomsbekämpning. Världsbanken
gör i dag också ambitiösa miljökonsekvensbedömningar och har nyligen även
presenterat en miljöstrategi. Utskottet menar att Bretton Woods-institutionerna
fyller en viktig funktion, inte minst beträffande den internationella
finansiella stabiliteten liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen.

Utskottet erinrade vidare i betänkandet om att Sverige inom EU har verkat
för att ge stöd till en förstärkning och rationalisering av FN-systemet,
inklusive de operativa fonderna och specialprogrammen och varit drivande
när det gäller att tillförsäkra givarna en effektiv kontroll och insyn i
både de ekonomiska processerna och i att stärka koordinering mellan de
olika FN-organen, Bretton Woods-institutionerna, WTO och de regionala
utvecklingsbankerna.
Utskottet vidhåller sin uppfattning.
Vidare kan utskottet konstatera att motionärernas krav i det nu aktuella
ärendet om större öppenhet, förbättrade regelverk och tillsyn och ett
ökat inflytande för utvecklingsländerna i IMF i flera avseenden överensstämmer
med den syn som regeringen redovisar i skrivelsen.
Utskottet vill också erinra om följande uttalande (bet. 2003/04:UU3
Sveriges politik för global utveckling  s. 32):
Utskottet menar att demokrati och god samhällsstyrning utgör ett grundläggande
huvuddrag i politiken för en rättvis och hållbar global utveckling.
Betydelsen av demokrati och god samhällsstyrning har inte lyfts fram
tillräckligt i tidigare utvecklingsansträngningar. Demokrati, mänskliga
rättigheter och jämställdhet är grundläggande förutsättningar för en rättvis
och hållbar global utveckling och de kan sägas vara både mål och
medel.
Utskottet anförde också (bet. 2003/04:UU3 s. 170):
Demokrati kräver bl.a. fria val och fungerande politiska partier som kan
representera medborgarnas intressen. En viktig aktör i detta arbete är
parlamenten och de politiska partierna.
Demokrati och god samhällsstyrning är således av stor vikt.
Man kan diskutera orsakssambanden, men erfarenheten visar att fattigdom
och svält är mindre vanligt förekommande i demokratier än i icke-demokratier.
En annan aspekt, som erinrades om vid konferensen om Bretton
Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari 2004, är att det inte finns
några
empiriska exempel på att demokratier går i krig med varandra.4Levy, J.
(2002), "War and Peace" i W. Carlsnaes, T. Rissne och Beth A. Simmons
(red.), Handbook of International Relations, SAGE Publications, London.

I en motion reses frågan om information om den nordisk-baltiska
representationens agerande i IMF och Världsbanken. Utskottet har ovan under
rubriken Riksdagens och regeringens dialog  diskuterat hur riksdagens
kontakter med regeringen kan utvecklas. Utskottet förutsätter att regeringen
söker förbättra informationen både till riksdagen och medborgarna om den
nordisk-baltiska representationens agerande.
Motionerna kan med det anförda anses delvis tillgodosedda. Utskottet finner
inte skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna.
Stockholm den 17 februari 2004
På utrikesutskottets vägnar
Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s), Berndt
Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Carina Hägg (s), Birgitta Ahlqvist (s),
Holger Gustafsson (kd), Kent Härstedt (s), Göran Lindblad (m), Cecilia
Wigström (fp), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Lotta N Hedström
(mp), Sermin Özürküt (v) och Kaj Nordquist (s).
Avvikande meningar
1. Tobinskatt
Lotta N Hedström (mp) och Sermin Özürküt (v) anför:
Fria och globala marknader ger inte bara guld utan också högst påtagliga
kostnader och nackdelar. Företag och länder tvingas till en mördande
konkurrens där man för att överleva tvingas tumma på miljö, anständighet
och medmänsklighet.
Som många namnkunniga ekonomer konstaterat - se t.ex. Tobin (2001),
Eichengreen (2000), Krugman (1999) och Stiglitz (1999) - har globaliseringen
lett till alltmer omfattande finanskriser och till att behovet av
kapitalregleringar fått förnyad aktualitet. Finanssektorn drabbades enligt
Världsbanken mellan 1980 och 1998 av 114 bank- och finanskriser. Under
1990-talet inträffade flera omfattande valutakriser. Detta bevisar att
den s.k. effektiva marknaden inte existerar i sinnevärlden.
Omsättningshastigheten
på ett kapital som inte längre har direkt koppling till äkta produktion
är svindlande. Den globala valutahandeln omsätter dagligen ca 1 785
miljarder dollar.5Bank for International Settlements
http://www.bis.org/press/p011009.
pdf Valutahandeln i världen är i dag ca 50 gånger större än varuhandeln.

Därför har förslaget om införandet av en skatt, ca 0,1 % på varje transaktion,
på globala valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, fått brett stöd,
inte bara inom den framväxande globala rättviserörelsen utan också av
presidenterna i Brasilien, Frankrike och Chile. De avslutade nyligen ett
besök hos FN:s generalsekreterare där de framlade förslag om införande av
en skatt på valutatransaktioner för att finansiera en fond att användas
till hungerbekämpning i enlighet med FN:s millenniemål.
Syftet med skatten är dels att bromsa spekulationen, dels att generera
inkomster till finansiering av FN:s millennieutvecklingsmål som har som
första prioritet att avskaffa extrem fattigdom och hunger. I ett första
steg mot förverkligandet av global skatt på valutatransaktioner räcker
det med att ett antal länder visar vägen.
Tobinskatten står och faller inte med att alla länder ansluter sig. Tvärtom.
Därför är det viktigt att länder som Sverige står upp och kämpar för
förslaget. Ett förslag till fördrag finns redan framtaget. Det ska vara
öppet för alla länder att ansluta sig till fördraget, men det behövs inte
någon global enighet. Det ska träda i kraft när 30 länder har anslutit
sig eller när ett antal stater motsvarande minst 20 % av den globala
valutamarknaden är med. Denna grupp länder kan starta när som helst, det
enda som behövs är att ett land tar initiativ. Heikki Patomäki, professor
vid Nothingham Trent University har i boken Democratising
globalisation6http://www.
nigd.org/docs/HPatomaki_leaflet.pdf utvecklat en modell för Tobinskatten
enligt vilken det skulle räcka med ett 30-tal länder för att inleda ett
Tobin-skattsamarbete.
Innan Patomäkis modell avvisats finns det ingen anledning att avfärda
Tobinskatten på grund av föreställningen att den kräver global uppslutning.
Innan Patomäkis modell avvisats finns det ingen anledning att misstro
Tobinskatten som ett effektivt medel för att den kräver global uppslutning.

2. Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens
verksamhet
Sermin Özürküt (v) anför:
IMF och Världsbanken har i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande
länderna hårda ekonomiska program som inte tagit hänsyn till vare sig
ländernas betalningsförmåga eller programmens sociala eller ekologiska
effekter. Sverige bör därför i internationella sammanhang verka för att
hindra IMF och Världsbanken från att påtvinga enskilda länder en viss
ekonomisk politik, som t.ex. avregleringar av valutamarknaderna. Varje
land bör självt få bestämma vilken politik och vilka verktyg som ska
användas för att uppnå finansiell stabilitet. Regeringen bör också ta
initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och
regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller
ska upprepas. Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar
stabilitet, ekologisk uthållighet och utjämning mellan länder.
Vidare vill jag framhålla att Sveriges strategi i internationella
församlingar måste bli mer öppen och transparent. Till exempel är det viktigt
att medborgarna i de nordiska och baltiska länderna får information om
hur deras representanter i den nordisk-baltiska representationen agerar
i IMF och Världsbanken. I andra länder presenteras årsrapporter om
representationens arbete, utfrågningar anordnas och information läggs ut på
Internet. Någon sådan ordning finns inte i de nordisk-baltiska länderna.
Regeringen bör därför arbeta för att införa en liknande ordning vad gäller
den nordisk-baltiska representationen. Vidare bör regeringen årligen
rapportera till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken.
Inför institutionernas vår- och höstmöten bör också ansvarig minister
offentliggöra och diskutera den svenska linjen i olika frågor.






3. Insyn i IMF och Världsbanken
Lotta N Hedström (mp) anför:
De internationella finansiella institutionerna Internationella valutafonden
(IMF) och Världsbanken (WB) har en mycket stor påverkan på fattiga länders
utveckling genom sin makt över fattiga länders makroekonomiska reformer
och genom sitt direkta finansiella stöd.
Sverige ingår i en nordisk-baltisk krets och bekläder därför enligt en
rullande turordning IMF/WB-mandaten för vår del av världen. Dock förs
diskussionen mellan dessa länder kontinuerligt, varför UD konstant är
uppdaterat om aktuella ärenden och omröstningar. IMF och Världsbanken
håller två gånger per år mer policyorienterade möten där många länders
ministrar deltar. Det vore rimligt att den linje som Sverige framför på
dessa möten först diskuteras och sedan redovisas offentligt i riksdagen,
så att den också görs tillgänglig för allmänheten. Den position som
Sverige genom valkretsen avser att inta offentliggörs för riksdagen och
blir föremål för debatt, särskilt om principiellt intressanta fall är
aktuella eller om en ny policy ska beslutas. Därmed kan riksdagen vara
med och påverka regeringens arbete i ett tidigare skede.
Den stora direkta vinsten skulle vara den öppna och säkert livliga debatt
om ekonomiska världsordningsfrågor som skulle bli följden inför varje
höst- och vårmöte i Världsbanken och IMF. Genom t.ex. kammardebatter och
utfrågningar öppna för engagerade frivilligorganisationer skulle de globala
frågorna och fattigdomsbekämpningen i mycket större utsträckning bli en
medborgerlig angelägenhet
Riksdagen är naturligtvis redan i dag indirekt involverad i många beslut
som rör Sveriges agerande i IMF och Världsbanken genom sina anslag och
finansieringen av olika fonder och initiativ. Det har dock varit betydligt
sämre med informationen kring de mer övergripande positioner som Sverige
verkat i. En utförligare årlig rapportskrivelse från Regeringskansliet,
i likhet med vad som nu tillställs riksdagen om FN-arbetet, är således
ett elementärt krav.
Den dunkla ordning som nu råder är för övrigt inte alls allom given, utan
i många andra länder, inte minst USA, Frankrike, Italien och England, är
detta förankringsarbete en erkänd del i den parlamentariska vardagen. På
sikt bör även möjligheten att kunna skicka uppvaktande
parlamentarikerdelegationer
till ministermöten och involvera riksdagen i nomineringsförfarandet
diskuteras.</pre>