Bostadsutskottets betänkande

2003/04:BOU8

Bostadsförsörjningsfrågor

---

Sammanfattning
Bostadsutskottet behandlar i detta betänkande motioner från 2003 års
allmänna motionstid som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Det som
behandlas är i första hand frågor med anknytning till lagen (2000:1383)
om kommunernas bostadsförsörjningsansvar och lagen (2002:102) om allmännyttiga
bostadsföretag. Även vissa frågor om bl.a. förmedling av hyresrätter tas
upp.
Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag. När det gäller förslagen om
de två aktuella lagarna hänvisar utskottet bl.a. till resultaten från
utskottets uppföljningsarbete under innevarande riksmöte.
Till betänkandet har fogats 21 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo297 yrkande 22.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo225 yrkandena 3 och 5 och 2003/04:Bo252
yrkande 9.
Reservation 2 (m, fp, kd, c) - motiv
Reservation 3 (v)

3. Förmedling av andrahandslägenheter
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 2 och 2003/04:Bo231
yrkandena 1 och 8.
Reservation 4 (m, fp, kd, c) - motiv
Reservation 5 (v)
Reservation 6 (mp)

4. Bostäder åt hemlösa
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo236 yrkande 8.
Reservation 7 (fp, kd, c)

5. Bostäder åt misshandlade kvinnor
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju443 yrkande 5.

6. Bostadsanvisning
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkandena 1 i denna del och 3,
2003/04:Bo244, 2003/04:Bo252 yrkande 10 och 2003/04:Bo290.
Reservation 8 (m, fp, kd) - motiv
Reservation 9 (v)
Reservation 10 (mp)

7. Svarthandel med hyresrätter
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna del,
2003/04:Bo231 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:Bo236 yrkande 4.
Reservation 11 (fp, kd, c)
Reservation 12 (m) - motiv
Reservation 13 (v)
Reservation 14 (mp)

8. Rätten att hyra
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo252 yrkandena 6 och 7.
Reservation 15 (v)

9. Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo229, 2003/04:Bo234, 2003/04:Bo253
yrkande 15, 2003/04:Bo257 yrkandena 20 och 23, 2003/04:Bo258 yrkande 8,
2003/04:Bo263 yrkande 10 och 2003/04:Bo297 yrkande 21.
Reservation 16 (m, fp, kd, c)

10. Ortsbegreppet i tillståndsärenden
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo287.
Reservation 17 (m, fp, kd, c) - motiv

11. Kommunernas roll som fastighetsägare
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo236 yrkande 7 och 2003/04:Bo253
yrkande 14.
Reservation 18 (m) - motiv
Reservation 19 (fp)
Reservation 20 (kd) - motiv
Reservation 21 (c) - motiv

Stockholm den 1 april 2004
På bostadsutskottets vägnar

Göran Hägglund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Hägglund (kd), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina
Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander (s), Maria Öberg (s),
Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp), Rigmor
Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten Lundström
(v), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Leif Jakobsson (s).

Utskottets överväganden
Inledning
Bostadsutskottet behandlar i detta betänkande motioner från 2003 års
allmänna motionstid som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Det gäller
bl.a. frågor om de legala instrument som sätter upp vissa ramar för
kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. Det som behandlas är i första
hand frågor med anknytning till lagen (2000:1383) om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar och lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag.
Även vissa frågor om förmedling av hyresrätter m.m. tas upp.
Utskottet har tidigare under riksmötet behandlat förslag i bl.a. hyres-
och fastighetsrättsliga frågor samt om plan- och bygglagstiftningen. Vidare
har förslag om de finansiella instrumenten för bostadsförsörjningen samt
frågor med en mer allmän bostadspolitisk inriktning behandlats.
Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, jämför
reservation 1 (m, fp, kd, c),
utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, jämför
reservationerna 2 (m, fp, kd, c) och 3 (v).
Uppföljning av lagens tillämpning
Den 1 januari 2001 trädde lagen (2000:1383) om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar
i kraft. I lagen stadgas bl.a. att varje kommun skall planera
bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att
leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för
bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Riktlinjer för
bostadsförsörjningen
skall antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod. Vidare anges
att en kommun skall anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja
bostadsförsörjningen. Länsstyrelserna är skyldiga att lämna råd, information
och underlag för kommunernas planering av bostadsförsörjningen.
Någon egentlig utvärdering av lagens tillämpning har ännu inte genomförts.
Bostadsutskottet diskuterade föregående år förutsättningarna för att
låta genomföra en sådan utvärdering. Mot bakgrund av den korta tid lagen
varit i kraft ansåg utskottet att en större insats med denna inriktning
borde anstå ytterligare en tid, men beslutade att ändå skaffa en första
bild av lagens tillämpning i vissa avseenden. Som ett led i bostadsutskottets
arbete med uppföljning av riksdagsbeslut fick därför riksdagens
utredningstjänst i uppdrag att genomföra en begränsad studie av det
hittillsvarande
utfallet av lagen. Studien utgick bl.a. från intervjuer med ett flertal
aktörer som på olika sätt arbetar med bostadsförsörjningsfrågor i kommuner,
länsstyrelser, Kommunförbundet, Boverket samt SABO. I sammanfattningen
till den uppföljningspromemoria som utredningstjänsten upprättade i
september 2003 (dnr 2003:1381) som en redovisning för bostadsutskottet
framhålls att studiens omfattning endast medger en begränsad bild av lagens
effekter, men att följande iakttagelser ändå kan lyftas fram:
Begreppet "riktlinjer för bostadsförsörjningen" tycks kunna innefatta
allt från "en önskelista på en sida" till omfattande bostadsförsörjningsprogram.

Den aktuella lagen har i några fall givit bostadsförsörjningsfrågorna
större intern legitimitet i kommuner och länsstyrelser.
Få aktörer tror att lagstiftningen har haft effekter på bostadsbyggandet.

Den avveckling av bostäder som sker i många kommuner anses inte innefattas
av begreppet bostadsförsörjningsplanering och det krav på att riktlinjer
skall antas i fullmäktige.
Endast ett fåtal aktörer framför önskemål om förändringar av den aktuella
lagen. Förklaringar till detta kan vara att lagen inte har några negativa
effekter på den kommunala verksamheten eller att den inte anses ha haft
några effekter alls.
Få länsstyrelser upplever att lagens krav på insatser från deras sida har
inneburit en ökad efterfrågan på råd och stöd från kommunerna.
Några länsstyrelser i storstadslän önskar vissa förändringar av lagen bl.
a. i syfte att på ett enklare sätt få del av det arbete som pågår i
kommunerna på bostadsförsörjningsområdet.
Kommunala bostadsförmedlingar är en ovanlig företeelse. Det finns inget
som tyder på att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har gjort
dessa mer frekvent förekommande.
Att mäta effekter av en lagstiftning som främst innebär ett förtydligande
av gällande rätt medför vissa metodologiska svårigheter. Svårigheterna
sammanhänger även med att de krav som ställs i lagen i flera fall är
relativt vagt preciserade och att det i stor utsträckning är kommunerna
själva som får svara för tolkningen av kraven.
Bostadsutskottet har vidare inhämtat viss information från Boverket
avseende vilka uppgifter som kan erhållas från den bostadsmarknadsenkät som
årligen tillställs landets kommuner. I bostadsmarknadsenkäten för 2003
anger 72 kommuner att de har riktlinjer för bostadsförsörjningen eller
någon form av bostadsförsörjningsprogram. Enligt preliminära uppgifter
från årets enkät har antalet kommuner med riktlinjer eller motsvarande nu
ökat till 88.
Boverket har även studerat innehållet i riktlinjerna för bostadsförsörjningen
för huvuddelen av de kommuner som i 2003 års bostadsmarknadsenkät angivit
att man hade sådana. Enligt preliminära resultat från verkets bedömning
uppvisar dessa dokument ett brett spektrum vad gäller innehåll och omfattning.
Det har kunnat konstateras stora skillnader mellan kommunerna bl.a.
avseende om tyngdpunkten i dokumenten ligger på bakgrundsmaterial som
statistik och prognoser eller på att ange mål och riktlinjer. Innehållet
i dokumenten varierar också i ett flertal andra avseenden. Det gäller
exempelvis kopplingen till översiktliga planer, redovisning av de särskilda
bostadsbehoven för vissa grupper som äldre, funktionshindrade och studerande,
kopplingen mellan bostäder och olika former av service, kommunikationer
m.m. samt vad gäller redovisning av sektorsövergripande samarbete inom
kommunen eller samarbete med andra kommuner angående boendeplanering.
Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
En motion väckt under 2003 års allmänna motionstid innehåller förslag om
en avveckling av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
I motion 2003/04:Bo297 (kd) understryks att kommunerna måste ges möjlighet
att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Detta ansvar slås fast i
kommunallagen, plan- och bygglagen samt socialtjänstlagen. Lagen om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar syftar enligt motionärerna endast
till att öka det statliga inflytandet över kommunerna. Mot denna bakgrund
föreslås i motionens yrkande 22 att lagen avskaffas.
Bostadsutskottet anför följande om förslaget om en avveckling av lagen om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Riksdagens beslut hösten 2000 (prop. 2000/01:26, bet. 2000/01:BoU2) om
att införa en särskild lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
fattades i syfte att klart formulera och understryka det kommunala ansvaret
att främja en god bostadsförsörjning för alla i kommunen. Som motionärerna
konstaterar finns en reglering med betydelse för kommunernas ansvar på
området även i andra lagar som kommunallagen, socialtjänstlagen samt plan-
och bygglagen. Utvecklingen på bostadsmarknaden under 1990-talet hade
emellertid påvisat behovet av en särskild reglering som förtydligar och
lyfter fram detta ansvar.
Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar slår fast kommunernas ansvar
att planera för bostadsförsörjningen. Genom en lagändring som riksdagen
beslutade om våren 2002 underströks detta ansvar ytterligare genom ett
krav på att riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige
under varje mandatperiod. Lagens krav kan på sikt bl.a. förväntas ge
bostadspolitiken en mer framskjuten plats i den kommunala debatten och
stärka bostadsfrågornas betydelse i den sammanvägda kommunala planeringen.
Bostadsutskottets uppföljning tyder på att så redan kan ha blivit fallet
i vissa kommuner. Det är emellertid rimligt att förvänta sig att det
förflyter en tid innan syftet med lagen får fullt genomslag. Den förstärkning
av bostadsförsörjningsplaneringen som är önskvärd i många kommuner kan
bara komma till stånd om formerna för planeringen anpassas till de lokala
behoven och förutsättningarna. Det är fråga om en process där såväl
kommunpolitikerna och den kommunala förvaltningen som kommunmedborgarna
måste vara delaktiga.
Enligt utskottets mening har utvecklingen på bostadsområdet under de tre
år som lagen varit i kraft inte på något sätt inneburit ett minskat behov
av en god kommunal planering för bostadsförsörjningen. I många kommuner
föreligger ett stort behov av nytillkommande bostadsbebyggelse. Det är
angeläget att den planering som föregår en sådan expansion innefattar
alla de frågeställningar som har betydelse för att det bostadspolitiska
målet om goda bostäder i en god miljö skall kunna förverkligas. Det bör
emellertid framhållas att behovet av en planering av bostadsförsörjningen
kan vara väl så stort i kommuner utan direkta expansionsplaner. Det kan
här exempelvis handla om bostadsfrågor som föranleds av förändringar i
befolkningssammansättningen eller serviceutbudet eller av ett omfattande
upprustningsbehov i delar av bostadsbeståndet.
Sammanfattningsvis anser utskottet att behovet av lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar kvarstår oförändrat. Det är därför inte aktuellt
att, som förordas i motion 2003/04:Bo297 (kd) yrkande 22, överväga en
avveckling av lagen. Motionen avstyrks.
Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling
Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar innefattar, som framgått
ovan, krav på kommunerna att planera för bostadsförsörjningen samt att
ordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.
I två v-motioner föreslås att kraven på kommunerna i dessa avseenden
skall utökas.
I motion 2003/04:Bo225 (v) yrkande 5 föreslås att det skall vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög
kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Programmen skall vara heltäckande
och övergripande och redovisas till regeringen via länsstyrelserna minst
en gång per mandatperiod. De skall behandla planer för nyproduktion,
ombyggnad, förändringar i service och infrastruktur och omgivande miljö,
energi- och miljökrav på byggnader, trygghet och säkerhet, feministiskt
perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.
Enligt yrkande 3 i samma motion bör bostadsförsörjningslagens regler om
bostadsförmedling ändras så att ett krav på obligatorisk avgiftsfri
bostadsförmedling införs med möjlighet för kommuner att söka dispens.
Motsvarande förslag förs fram i partimotion 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.
Bakgrunden till kravet anges bl.a. vara att endast 10 % av landets kommuner
inrättat bostadsförmedling och att regeringen hittills inte använt sig av
möjligheten att ålägga en kommun att inrätta sådan förmedling.
Bostadsutskottet har förståelse för de motiv som lett fram till förslagen
till en omarbetning av lagen och önskemålen om en heltäckande kommunal
planering. Både bostadsutskottets uppföljning och Boverkets analys av
kommunala dokument med riktlinjer för bostadsförsörjningen visar på stora
variationer i riktlinjernas omfattning och innehåll. Det kan givetvis
göras gällande att vissa av dessa dokument inte helt svarar mot det behov
som rimligen borde föreligga av en kommunal bostadsförsörjningsplanering.
Som utskottet framhållit ovan bör emellertid utvecklingen av en
bostadsförsörjningsplanering som svarar mot den enskilda kommunens behov ses
som en process som tar viss tid att genomföra. Formerna för
bostadsförsörjningsplaneringen bör också kunna skilja sig mellan kommunerna. En
storstadskommun med bostadsbrist har behov av en annan typ av planering
än en kommun med bostadsöverskott. Däremot är det nödvändigt att
bostadsförsörjningsfrågorna regelbundet tas upp för beredning och politiskt
ställningstagande oavsett de skilda förutsättningar som råder. Detta var
också skälet till den lagändring som innebär att riktlinjer för
bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod.

I fråga om förslaget om obligatorisk bostadsförmedling med dispensmöjlighet
har utskottet när motsvarande förslag tidigare behandlats konstaterat att
det inte finns någon principiell skillnad mellan den nuvarande och den
föreslagna ordningen. Regeringen förutsätts i båda fallen kunna ta ställning
till behovet av bostadsförmedling i den enskilda kommunen. I det ena fallet
har regeringen att överväga om det finns skäl att förelägga en kommun att
ordna bostadsförmedling och i det andra att ta ställning till ansökningar
om dispens från ett krav på sådan förmedling.
Frågan om kommunernas möjlighet att genom en köavgift täcka kostnader för
bostadsförmedlingen övervägdes ingående i samband med lagens införande.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att kommunerna bör ha denna möjlighet
förutsatt att de villkor som är förknippade med avgiftsuttaget uppfylls.

Sammanfattningsvis anser bostadsutskottet att iakttagelserna i samband
med utskottets uppföljning av lagens tillämpning inte ger tillräcklig
anledning att i dagsläget förorda en omarbetning av lagen i de aktuella
avseendena. En rimlig slutsats är att ytterligare erfarenheter bör vinnas
innan ställning tas till en eventuell omarbetning. De kommuner som har
ett behov av att bättre styra upp sitt arbete med bostadsförsörjningsfrågorna
måste ges en viss tid att finna de rätta formerna för detta. Det finns
dock all anledning att även fortsättningsvis noga följa lagens tillämpning
i kommunernas praktiska arbete.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 2003/04:Bo225
(v) yrkandena 3 och 5 samt 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.
Förmedling av hyresrätter m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
förmedling av andrahandslägenheter, jämför reservationerna 4 (m, fp, kd,
c), 5 (v) och 6 (mp),
bostäder åt hemlösa, jämför reservation 7 (fp, kd, c),
bostäder åt misshandlade kvinnor,
bostadsanvisning, jämför reservationerna 8 (m, fp, kd), 9 (v) och 10 (mp),

svarthandel med hyresrätter, jämför reservationerna 11 (fp, kd, c), 12
(m), 13 (v) och 14 (mp),
rätten att hyra, jämför reservation 15 (v).
Förmedling av andrahandslägenheter
Två motioner tar upp frågan om kommunal förmedling av andrahandskontrakt.
Sådan förmedlingsverksamhet bedrivs i dag vanligen av privata förmedlingsorgan
eller genom direktkontakt mellan kontraktsinnehavaren och den bostadssökande.

Förslaget i motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkande 2 innebär att det bör utredas
om de kommunala bostadsförmedlingarna även bör sköta uthyrningen av
lägenheter i andra hand. Enligt motionärerna kan detta leda till en mer
ordnad bostadsmarknad med färre fall av ockerhyror och ett mer reglerat
förfarande mellan uthyrare och hyreskonsument.
Även enligt motion 2003/04:Bo231 (v) yrkande 1 bör det genomföras en
utredning om ett kommunalt ansvar för uthyrning av lägenheter i andra hand.
Motionärerna framhåller att andrahandshyresgästerna har en svag ställning
som bl.a. kan innebära en hyra med ett oskäligt påslag på förstahandshyran.
Mot denna bakgrund föreslås en översyn som omfattar frågan om obligatorisk
avgiftsfri förmedling av andrahandslägenheter genom kommunala
bostadsförmedlingar.
Förmedlingarna bör bl.a. ges uppdraget att kontrollera att andrahandshyran
sätts på en nivå som motsvarar bruksvärdet. I motionens yrkande 8 föreslås
vidare att utredningen även bör omfatta frågan om vilken nivå på
förmedlingsavgiften som kan anses vara skälig och rimligheten i att avgiften
ibland tas ut i förskott. Motionärerna hänvisar bl.a. till att oseriösa
bostadsförmedlare tar ut för höga förmedlingsavgifter eller otillåtna
tilläggsavgifter.
När det gäller förslaget om obligatorisk avgiftsfri förmedling av
andrahandslägenheter kan det konstateras att motsvarande krav i dag inte ställs
på kommunerna avseende förmedling av förstahandskontrakt. Utskottet anser
inte heller att det finns tillräckliga skäl att tillmötesgå motionsförslagen
i denna del.
Vad sedan gäller frågan om hyresnivån vid andrahandsuthyrning delar
givetvis utskottet motionärernas syn på betydelsen av att de hyror som
betalas inte är oskäliga samt att regelsystemet är ordnat så att det
motverkar försök att kräva oskäliga hyror. Frågan är emellertid om det bör
ankomma på det kommunala förmedlingsorganet att övervaka detta. Enligt nu
gällande regler har den andrahandshyresgäst som erlägger för hög hyra
möjlighet att vid hyresnämnden begära prövning av hyrans skälighet.
Detsamma gäller för förstahandshyresgäster. Andrahandshyresgäster har
dessutom tillagts särskilda möjligheter till återbetalning av för hög hyra
för förfluten tid. I detta hänseende har alltså andrahandshyresgästerna
givits en bättre ställning än förstahandshyresgäster.
Vad slutligen gäller förslaget om en utredning angående vilken nivå på
förmedlingsavgiften som kan anses vara skälig vill utskottet erinra om
riksdagens beredning våren 2003 av propositionen om registrering av
hyresförmedlare (prop. 2002/03:71). Regeringen aviserade i denna proposition
vissa förändringar i formerna för att fastställa denna avgift och sin
avsikt att genom förordningsändringar höja nivån på den ersättning som
får tas ut vid yrkesmässig förmedling av hyresrätter. Bostadsutskottet
anslöt sig i ett yttrande till lagutskottet till regeringens bedömning av
formerna för bestämmande av förmedlingsavgiften (yttr. 2002/03:BoU4y).
Regeringen har därefter beslutat att höja den högsta ersättningen för
förmedling av hyresrätter till 3 000 kr. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om att dagens reglering innebär att rätten att ta ut ersättning
vid bostadsförmedling är knuten till en faktiskt genomförd förmedling.
Sammantaget anser inte utskottet att det finns tillräckliga skäl att gå
motionärerna till mötes. Utskottet avstyrker således de aktuella motionerna.

Bostäder åt hemlösa
I motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 8 föreslås riksdagen göra ett
tillkännagivande om kommunernas ansvar för att erbjuda bostäder åt hemlösa.
I motionen framhålls bl.a. att kommunernas ansvar i denna fråga inte
förutsätter ett eget hyresbostadsbestånd. Bostäder kan tillhandahållas
exempelvis genom avtal med privata fastighetsägare eller genom att kommunerna
äger enstaka bostäder i flerbostadshus.
Utskottet instämmer givetvis i uppfattningen att frågor om hur de hemlösas
bostadssituation skall få sin lösning ligger inom det kommunala ansvaret.
Inte heller har utskottet några invändningar mot att även privata
fastighetsägare tar sin del av ansvaret genom att olika former av avtal
upprättas med kommunerna. I den mån förslaget om ett tillkännagivande i
övrigt bör uppfattas som ställningstaganden till kommunernas roll som
fastighetsägare och till behovet av allmännyttiga bostadsföretag behandlas
dessa frågor längre fram i detta betänkande.
När det gäller huvudfrågan, dvs. hur de hemlösas situation skall kunna
förbättras innefattar denna, som motionärerna också konstaterar, i flertalet
fall olika sociala problem som går långt utöver frågan om bostad. Av detta
skäl bereds inom riksdagen flertalet frågor om de hemlösas situation av
socialutskottet. Vid behandlingen av frågor om hemlöshet hösten 2003
framhöll socialutskottet vikten av att konkreta och omedelbara åtgärder
vidtas i syfte att bistå de hemlösa och att målet med detta arbete måste
vara att människor skall kunna få egna bostäder (bet. 2003/04:SoU1 s.
106). På socialutskottets förslag gjorde riksdagen i detta sammanhang ett
tillkännagivande med innebörden att regeringen snarast skall återkomma
till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som hittills vidtagits,
vilka resultat man har fått samt vilka åtgärder som regeringen planerar
att vidta inom den närmaste framtiden i syfte att förbättra situationen
för de mest utsatta i samhället.
Utskottet kan konstatera att regeringen genom ett tillkännagivande nyligen
gjorts uppmärksam på riksdagens syn på vikten av att åtgärder vidtas för
att bistå de hemlösa och att målet med detta arbete måste vara att människor
skall kunna få egna bostäder. Den nu aktuella motionen ger inte utskottet
anledning att föreslå något ytterligare tillkännagivande i frågan. Motionen
avstyrks.
Bostäder åt misshandlade kvinnor
Olika åtgärder som bör vidtas för att hjälpa kvinnor som är utsatta för
våld tas upp i motion 2003/04:Ju443 (m). Enligt motionens yrkande 5 bör
misshandlade kvinnor ges förtur i de kommunala bostadsföretagens köer.
Även flertalet frågor om samhällets stöd till misshandlade kvinnor faller
inom socialutskottets beredningsområde. Bostadsutskottet delar motionärernas
uppfattning att samhällets stöd måste innefatta ett kommunalt engagemang
för att lösa bostadsfrågan för dessa kvinnor. När det gäller den fråga
som aktualiseras i motionsförslaget är det utskottets uppfattning att det
redan i dag är vanligt förekommande att de kommunala bostadsföretagens
bostäder till viss del förmedlas med förtur av olika sociala skäl. Ett
sådant skäl kan vara att bistå misshandlade kvinnor som behöver en ny
bostad för att komma ifrån sin tidigare omgivning.
En mer sammanhållen beredning av olika förslag om stöd till kvinnor som
utsatts för våld finns i ett nyligen avgivet betänkande från socialutskottet
(bet. 2003/04:SoU5). Socialutskottet konstaterar bl.a. att ett omfattande
arbete pågår i kommunerna för att öka kunskapen om våld i nära relationer
och att många kommuner har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet i
dessa frågor skall bedrivas. Utskottet föreslog i detta sammanhang riksdagen
att göra ett tillkännagivande till regeringen om ett tilläggsdirektiv
till en pågående utredning i vissa frågor om våldsutsatta kvinnor. Den s.
k. Utredningen Kvinnofridsuppdragen (dir. 2003:112) föreslogs få i uppdrag
att överväga hur önskemålet att varje kommun bör ha en handlingsplan för
arbetet med våldsutsatta kvinnor skall uppnås. Riksdagen följde utskottets
förslag.
Boendefrågorna bör givetvis ingå bland de frågor som behandlas i dessa
handlingsplaner. Det får förutsättas att kommunerna överväger olika
möjligheter att hjälpa de utsatta kvinnorna till ett tryggt och säkert boende,
exempelvis som motionärerna förordar genom förtur i det kommunala
bostadsbeståndet. Mot bakgrund av bl.a. det omnämnda utredningsuppdraget
anser emellertid inte utskottet att det för närvarande föreligger ett
tillräckligt behov av ett tillkännagivande i frågan. Motion 2003/04:Ju443
(m) yrkande 5 avstyrks således.
Bostadsanvisning
Den 1 juli 1993 upphävdes lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt.
Lagen gav en kommun möjlighet att ansöka hos hyresnämnden om anvisningsrätt
till lägenheterna i en viss fastighet. Hyresnämnden hade att göra en
avvägning mellan kommunens och fastighetsägarens intressen och ge kommunen
anvisningsrätt om detta inte framstod som oskäligt. Lagen förutsatte dock
att kommunen och fastighetsägaren i första hand skulle sluta avtal om
anvisningsrätt.
Vänsterpartiet föreslår i sin partimotion 2003/04:Bo252 yrkande 10 ett
återinförande av bostadsanvisningslagen. Enligt motionen var den tidigare
gällande lagen ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarna
en möjlighet till bostad.
Enligt motion 2003/04:Bo290 (s) bör regeringen ges i uppdrag att utarbeta
en ny bostadsanvisningslag. Motionären anser att den nya lagen bör göra
det möjligt för kommunerna att anvisa lägenheter i det privata beståndet.
Lagen bör bygga på frivilliga överenskommelser som förstahandsalternativ
men med en möjlighet till tvingande beslut av hyresnämnd.
Även enligt motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda
i motsvarande del, bör en ny lagstiftning med krav på bostadsanvisning
utarbetas. Motionärerna anser att det behövs en "lex Stockholm" som innebär
att privata fastighetsägare tvingas låta tre fjärdedelar av sina lediga
lägenheter gå till den kommunala bostadskön.
En möjlighet för kommunerna att ålägga fastighetsägare att lämna lediga
lägenheter till den kommunala bostadsförmedlingen bör enligt motion
2003/04:Bo244 (s) tas in i lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Motionären anser inte att kravet i denna lag på kommunerna att vid behov
inrätta en bostadsförmedling är tillräckligt.
När motionsförslag om en återinförd lag om bostadsanvisningsrätt senast
behandlades våren 2003 framhöll utskottet (bet. 2002/03:BoU7) att frågan
har ett starkt samband med övriga åtgärder som kan vidtas för att hjälpa
de hushåll som drabbas av bostadsbristen på vissa orter. Att minska
bostadsbristen genom ett ökat byggande är i dagsläget det i särklass viktigaste
medlet när det gäller att trygga bostadsförsörjningen.
Ett ökat statligt stöd till bostadsbyggandet, bl.a. genom två former av
investeringsstöd, har bidragit till att nyproduktionen nu ökar på orter
där det föreligger bostadsbrist. Det gäller stöd som utgår enligt
förordningen (2001:531) om statligt investeringsbidrag för nybyggnad av
bostäder som upplåts i områden med bostadsbrist och förordningen (2003:506)
om investeringsstimulans för byggande av mindre hyresbostäder och
studentbostäder. Kopplat till dessa stöd finns också en form av
bostadsanvisningsrätt.
Som en av förutsättningarna för att stöd skall kunna utgå gäller således
att mottagaren förbinder sig att bostäderna som byggs med stödet skall
förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen eller i samarbete med
kommunen.
Bostadsutskottet anser att det är angeläget att vara lyhörd gentemot
kommunerna när det gäller behovet av att anpassa de styrmedel som ger
förutsättningar för att utöva det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.
Det gäller bl.a. i fråga om kommunernas möjligheter att upprätthålla
sitt ansvar för bostadsförsörjningen för svaga hushåll utan någon lagstödd
möjlighet att nå anvisningsrätt i bostadsbeståndet. Utskottet anser
emellertid att frivilliga lösningar är att föredra på detta område. En
lagreglerad bostadsanvisningsrätt kan i praktiken bli svår att tillämpa
och kan även ifrågasättas av andra skäl. Det är mot denna bakgrund angeläget
att utveckla det frivilliga samarbete som finns på flera orter vid förmedling
av bostäder. Exempelvis har Stockholms stads bostadsförmedling träffat en
överenskommelse med Stockholms Fastighetsägareförening om förmedling av
lägenheter som bl.a. innebär att föreningen rekommenderar sina medlemmar
att lämna 50 % av ledigblivna och nyproducerade lägenheter till förmedlingen.

Utskottet är mot den givna bakgrunden inte berett att på grundval av
motionsförslagen föreslå införandet av en lag om bostadsanvisningsrätt.
Motionerna avstyrks.
Svarthandel med hyresrätter
Tre motioner tar upp frågor om hur s.k. svarthandel med hyresrätter skall
kunna motverkas.
Det i föregående avsnitt omnämnda förslaget i motion Bo224 (mp) om en
"lex Stockholm" innebär enligt yrkande 1 i motsvarande del att lagen även
bör innehålla regler om påföljd vid uppdagad svarthandel. Enligt motionen
bör fastighetsägaren åläggas större ansvar för dessa fall genom att han
får erlägga ett bötesbelopp motsvarande hyresbeloppet för de "feluthyrda"
lägenheterna.
I motion 2003/04:Bo231 (v) yrkande 6 föreslås att en utredning genomförs
om möjligheten att använda ett lägenhetsregister i syfte att bekämpa
svarthandel med hyreslägenheter. Enligt motionärerna kan ett lägenhetsregister
bli ett kraftfullt verktyg för att komma åt svarta lägenhetsaffärer,
eftersom det möjliggör kontroll av byteskedjor m.m. I motionens yrkande 5
föreslås också att riksdagen i ett tillkännagivande skall begära att
regeringen snarast återkommer med förslag om hur och när ett lägenhetsregister
kan inrättas. Motionärerna hänvisar till att ett förslag om lägenhetsregister
lämnades år 2001 från berörda myndigheter men att regeringen ännu inte
lagt fram något förslag i frågan för riksdagen.
Enligt motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 4 behövs en utredning som ger
förslag om åtgärder för att stoppa svarthandeln med hyreslägenheter.
Motionärerna anser att ett antal olika åtgärder bör utvärderas. Det gäller
bl.a. en reformering av hyressättningssystemet, kriminalisering av både
köp och försäljning av hyreskontrakt, enklare andrahandsuthyrning samt
ändring av den praxis som medger viss prisreduktion vid köp av villa i
samband med bostadsbyte.
Bostadsutskottet ser givetvis mycket allvarligt på förekomsten av handel
med hyresrätter. Denna inställning framgår också av lagstiftningen på
området. Hyreslagen stadgar sålunda straff för den som uppsåtligen uppställer
villkor om särskild ersättning för upplåtelse eller överlåtelse av
hyresrätten till en bostadslägenhet. För normalgraden stadgas böter eller
fängelse i maximalt sex månader. Brottet kan bedömas som grovt om det
utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större
omfattning eller om gärningsmannen eljest i avsevärd mån har missbrukat
sin ställning som ägare eller förvaltare av fastighet. Ett grovt brott
straffas med fängelse, högst två år. Ett ringa brott är straffritt.
Ersättning som utgivits skall betalas tillbaka (65 § hyreslagen). Tidigare
svartförsäljningar kan läggas en fastighetsköpare till last vid en
förvärvstillståndsprövning enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m.m. Svarta pengar vid ett byte mot annan hyresrätt eller villa utgör
skäl för hyresnämnden att vägra tillstånd till bytet.
Möjligheterna att finna metoder som i högre utsträckning än i dag motverkar
svarthandeln med hyresrätter har i olika sammanhang diskuterats i
bostadsutskottet. Utskottet har i dessa sammanhang kunnat konstatera att
betydande svårigheter föreligger att på ett effektivt sätt hindra denna
verksamhet. Svårigheterna uttrycktes på följande sätt i en promemoria
från Riksdagens revisorer (dagtecknat 2002-11-19) som upprättats efter en
förstudie föranledd av ett förslag från bostadsutskottet:
Det är förenat med betydande problem att granska ett område som olaglig
försäljning av hyreslägenheter. Uppgifterna om omfattningen är mycket
osäkra och det är många gånger mycket svårt att bevisa att brott föreligger.

Bristen på ingripanden från polisen beror sannolikt inte på bristande
effektivitet, utan på regelsystemet. Om inte någon av de inblandade vill
anmäla brottet och lämna vittnesmål är det närmast omöjligt att styrka
brott. Polisen får dessutom inte bedriva spaning genom att låtsas vara
köpare. Det är inte lagligt för polisen att provocera fram brott som annars
inte skulle ha blivit begångna.
Revisorerna framhåller svårigheten för polisen att få fram bevis för
svarthandel. Frågor om på vilket sätt brottsutredningsverksamheten inom
olika områden kan förbättras ingår som en viktig del i direktiven för
Beredningen för rättsväsendets utveckling (dir. 2000:90). Beredningen har
hösten 2003 i ett delbetänkande (SOU 2003:74) redovisat sina överväganden
om provokativa åtgärder i det polisiära utredningsarbetet. Det konstateras
bl.a. att det i dag råder osäkerhet om gränserna mellan tillåten s.k.
bevisprovokation och otillåten s.k. brottsprovokation. Utredningen föreslår
en reglering av vissa provokativa åtgärder som skall få användas vid
förundersökning angående brott på vilket fängelse kan följa. Den fortsatta
beredningen av frågan får visa om de redovisade övervägandena kan få
betydelse även för möjligheterna att bekämpa svarthandel med hyresrätter.

Påpekandet i revisorernas promemoria gäller också svårigheterna att hindra
en verksamhet när ingen av de närmast inblandade parterna har intresse av
en rättslig prövning. I denna del skiljer sig svarthandeln från många
andra former av brottslig verksamhet. För att komma till rätta med detta
problem fordras sannolikt en bred attitydförändring i synen på svarthandel.
Kampen mot och lagföringen av dem som begår brotten är således i stor
utsträckning beroende av gemene mans inställning, som i sin tur är beroende
av den uppmärksamhet problematiken med de svarta lägenhetsaffärerna ges
genom mediernas bevakning men även genom debatter och diskussioner som
förs. Här vilar ett ansvar på såväl de politiska partierna som
intresseorganisationerna och andra berörda parter.
När det gäller möjligheten att använda ett lägenhetsregister i kampen mot
svarthandel kan utskottet konstatera att beredningen av frågan om ett
eventuellt införande av ett sådant register fortfarande pågår inom
Regeringskansliet. Frågan om registret har främst aktualiserats av riksdagens
beslut 1995 om att det i stället för de traditionella folk- och
bostadsräkningarna skall genomföras registerbaserade folk- och bostadsräkningar.
Bostadsutskottet anser att ställningstagandet till behovet av registret
för dess avsedda primära ändamål, som ligger utanför utskottets
beredningsområde, bör avvaktas innan en diskussion tas upp även om andra
användningsområden, exempelvis det som förordas i v-motionen.
Utskottet anser att de svarta lägenhetsaffärerna i varje enskilt fall och
sammanlagt innebär en brutal marknadsanpassning av hyresmarknaden med
oacceptabla verkningar för bostadsförsörjningen. Bruksvärdessystemet blir
åsidosatt med särskilt allvarliga konsekvenser för de mindre resursstarka
hushållen, som inte på samma sätt som andra kan hävda sig när det gäller
att finna en bostad. För samhället gäller det att bekämpa de brott dessa
försäljningar utgör men kanske framför allt att motverka förutsättningarna
för de svarta försäljningarna, dvs. bristen på lägenheter. Ett ökat
bostadsbyggande är således även på detta område av grundläggande betydelse.
Även andra aktuella bostadspolitiska frågor kan få betydelse när det
gäller att begränsa förutsättningarna för svarthandeln. Det gäller exempelvis
den pågående utredningen om en reformering av hyressättningssystemet som
skall redovisa sina överväganden i början av hösten 2004.
Bostadsutskottet delar sammanfattningsvis motionärernas syn på att
svarthandeln med hyresrätter måste motverkas och bekämpas. Utskottet är
emellertid mot den redovisade bakgrunden inte övertygat om att ett
genomförande av något av motionsförslagen skulle innebära någon väsentlig
förändring av möjligheterna att bekämpa brott på området. Motionerna
avstyrks därför.
Rätten att hyra
I Vänsterpartiets partimotion 2003/04:Bo252 yrkande 6 föreslås att det
införs en möjlighet till överprövning av hyresvärds skäl att neka
hyreskontrakt. Enligt motionärerna drabbas unga, socialbidragsberoende,
arbetslösa och lågavlönade av godtyckliga krav från hyresvärdarna. Vidare
hänvisar motionärerna till att bostadssökande invandrare drabbas av
diskriminering och ibland uttalad rasism. I motionens yrkande 7 föreslås
också att regeringen bör ge i uppdrag till Boverket att inventera de olika
former av krav som ställs upp för hyreskontrakt. Enligt motionärerna borde
det ligga i regeringens intresse att få en samlad bild av alla de olika
krav och regler som tillämpas inför tecknande av hyreskontrakt.
Bostadsutskottet behandlade motsvarande förslag om överprövning m.m.
föregående år och anförde då (bet. 2002/03:BoU7 s. 20) bl.a. följande:
En sådan överprövning skulle i sig innebära en inskränkning i fastighetsägares
rätt att bestämma över sin egendom. Överprövningsrätten kan ifrågasättas
även av andra skäl. Utskottet har tidigare (bet. 1999/2000: BoU3) pekat
på att lägenheten i de allra flesta fall inte skulle vara ledig när ett
avgörande av tvisten föreligger. Om hyresvärden då i stället skulle bli
tvungen att tillhandahålla en annan lägenhet kan det visa sig vara omöjligt.
I andra fall torde det kunna bli en vansklig uppgift att avgöra om
hyresvärden som alternativ erbjuder en tillräckligt bra lägenhet. Om avsikten
i stället är att hyresvärden inte skall få hyra ut lägenheten innan tvisten
är avgjord föreligger en risk för att lägenheten under lång tid skulle
komma att stå tom. Om myndighetens beslut skulle vara överklagningsbart,
vilket synes naturligt då det handlar om enskildas rättigheter, skulle
tidsutdräkten bli än längre. Det skulle vara kostsamt om lägenheter på
detta sätt stod tomma men också ur andra perspektiv mindre lämpligt. I
vart fall uppkommer frågan om vem som skall stå för denna kostnad, särskilt
om hyresgästen förlorar sin talan.
Det kan påpekas att man inom arbetsrättens område valt att inte ge
arbetssökande möjlighet att genom myndighetsbeslut erhålla en sökt privat
tjänst. Diskrimineringslagstiftningen innehåller i stället
skadeståndssanktioner.
Även sådana sanktioner torde föra med sig tillämpningsproblem. Det kan
förväntas bli betydande bevissvårigheter för den bostadssökande som gör
gällande att han bland flera andra sökande blivit förbigången av osakliga
skäl, bl.a. om det mot honom görs gällande att den person som fått teckna
kontrakt för lägenheten tagit kontakt med hyresvärden före honom.
Enligt bostadsutskottets mening måste det beträffande alla förslag om
utredningsinsatser ställas frågan om syftet med utredningen och vad den
i förlängningen skulle kunna leda till. Det v-motionärerna anför i denna
del är att det borde ligga i regeringens intresse att få en samlad bild
av alla de krav och regler som finns på bostadssektorn avseende rätten
till hyreskontrakt. Det ligger även nära till hands att anta att v-motionärerna
ser utredningsuppdraget som ett försteg till den önskade överprövningsrätten.

Om regeringen vill få tillgång till de efterfrågade uppgifterna så kan
den på eget initiativ ge Boverket, eller annan, detta uppdrag. Beträffande
det begränsade antalet fall där en hyresvärd avvisar en hyressökande som
har anvisats en lägenhet får det förutsättas att regeringen utan något
särskilt tillkännagivande i frågan följer utvecklingen på området och tar
de initiativ som behövs.
Ett tillkännagivande enligt förslaget i v-motionen är på de av motionärerna
anförda skälen inte behövligt. Utskottet finner inte heller tillräckliga
skäl för att med hänvisning till den förespråkade överprövningsrätten
eller något annat skäl nu gå dem till mötes beträffande den önskade
utredningen.
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker således
motion 2003/04:Bo252 (v) yrkandena 6 och 7.
Lagen om allmännyttiga bostadsföretag m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag, jämför reservation
16 (m, fp, kd, c),
ortsbegreppet i tillståndsärenden, jämför reservation 17 (m, fp, kd, c),

kommunernas roll som fastighetsägare, jämför reservationerna 18 (m), 19
(fp), 20 (kd) och 21 (c).
Uppföljning av tillståndsprövning för överlåtelser
Lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag trädde i kraft den 1
april 2002 efter ett riksdagsbeslut i mars samma år (prop. 2001/02:58,
bet. 2001/02:BoU4, rskr. 2001/02:160). Vid bostadsutskottets beredning av
frågan avgavs en gemensam reservation (m, kd, c, fp) mot införandet av
lagen.
Lagen innehåller en definition av allmännyttigt bostadsföretag samt anger
förutsättningarna för att bli och förbli ett sådant företag. Kommunalt
bostadsföretag är enligt lagen ett allmännyttigt bostadsföretag som en
kommun har det bestämmande inflytandet över.
Lagen innehåller också bestämmelser om tillståndsplikt vid överlåtelse av
fast egendom samt aktier och andelar i kommunala bostadsföretag. I denna
del ersatte lagen en tidsbegränsad lagstiftning på området (den s.k.
stopplagen). Enligt 2 kap. 1 § skall bestämmelserna tillämpas när en kommun
eller ett företag som kommunen har det bestämmande inflytandet över
överlåter aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag eller i ett
företag genom vilket kommunen utövar det bestämmande inflytandet över ett
kommunalt bostadsföretag. Bestämmelserna skall också tillämpas när ett
kommunalt bostadsföretag överlåter fast egendom som är taxerad som
hyreshusenhet eller småhusenhet och omfattar byggnad i vilken kommunen eller
det kommunala bostadsföretaget upplåtit bostadslägenhet med hyresrätt för
annat ändamål än fritidsändamål.
Enligt 2 kap. 3 § krävs tillstånd för överlåtelse utom i vissa fall (6,
8 §§), bl.a. när köparen är ett annat bolag med kommunalt inflytande eller
när köparen är en kooperativ hyresrättsförening. Ansökan om tillstånd
görs hos länsstyrelsen (4 §). Tillstånd till en överlåtelse skall inte
lämnas om det kan befaras att de kommunala bostadsföretagens hyror till
följd av överlåtelsen inte kommer att få tillräckligt genomslag vid
tillämpningen av bruksvärdesreglerna i 12 kap. 55 § jordabalken eller de
hyresförhandlingar som förs enligt hyresförhandlingslagen (7 §). Länsstyrelsen
skall inhämta yttrande från hyresgästorganisation och fastighetsägarorganisation
på orten (10 §).
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Boverket av den som överlåter
eller den som förvärvar egendom samt av hyresgästorganisation och
fastighetsägarorganisation. Boverkets beslut får inte överklagas (12 §). Vad
gäller den sistnämnda frågan har emellertid Kammarrätten i Jönköping i
ett ärende om rättsprövning funnit att Boverkets beslut kan överklagas
till domstol med stöd av Europakonventionen, trots det i lagen föreskrivna
överklagandeförbudet. Rättsläget vad gäller möjligheten till vidare
överprövning genom överklagande får därmed för närvarande betraktas som
osäkert.
Bostadsutskottet har som ett led i sitt uppföljningsarbete inhämtat
uppgifter om samtliga de beslut som länsstyrelserna fram till utgången av
2003 har fattat i de aktuella tillståndsärendena, dvs. beslut enligt 2
kap. lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Dessutom har
utskottet inhämtat Boverkets beslut t.o.m. den 26 februari 2004 i överklagade
ärenden med länsstyrelsebeslut under den aktuella tidsperioden. En
sammanställning av de inhämtade besluten visar bl.a. följande.
Länsstyrelserna hade vid det senaste årsskiftet fattat 287 beslut avseende
fastighetsförvärv gällande omkring 7 100 lägenheter i ärenden om
tillståndsprövning. Av dessa beslut avsåg 263 tillstånd till överlåtelse och
24 avslag. Tillståndsbesluten avsåg ca 4 400 lägenheter och avslagsbesluten
ca 2 700 lägenheter. Samtliga avslagsbeslut utom ett avsåg Stockholms län.

Till Boverket hade det den 26 februari 2004 inkommit 25 överklaganden
avseende länsstyrelsebeslut före utgången av 2003. Boverket hade vid denna
tidpunkt fattat beslut i 13 ärenden som i 11 fall avsåg länsstyrelsebeslut
om tillstånd till överlåtelse och i 2 fall avslag. Boverkets överprövning
resulterade i att 3 länsstyrelsebeslut om avslag ändrades till tillstånd.

Med tanke på att ett relativt stort antal beslut nu har fattats i
tillståndsärenden enligt lagen om allmännyttiga bostadsföretag bör det vara
möjligt att gå vidare med en analys av regeltillämpningen i olika avseenden.
Bostadsutskottet har noterat att regeringen den 4 mars i år fattade beslut
om en utvärdering av lagen som innefattar en sådan analys (Fi 2004/1129).
Utskottet har därför valt att inte nu gå vidare med en fortsatt bearbetning
av det inhämtade materialet.
Boverket har fått regeringens uppdrag att utvärdera de erfarenheter som
hittills gjorts av lagen om allmännyttiga bostadsföretag och slutrapportera
uppdraget senast den 3 maj 2004. Uppdraget som innefattar även andra frågor
än tillståndsprövningen enligt lagens 2 kap. innebär följande:
Uppdraget innebär att Boverket skall kartlägga dels de beslut om aktieutdelning
som fattats inom ramen för gällande regelverk, dels göra en genomgång av
övriga transaktioner, ekonomiska åtaganden och övriga förhållanden inom
en koncern eller mellan ett allmännyttigt bostadsföretag och ägaren/kommunen,
som kan utgöra eller uppfattas utgöra kontant utdelning från bostadsföretaget
eller annan form av värdeöverföring (t.ex. aktieägartillskott, koncernbidrag,
borgensåtaganden, låne- och räntevillkor etc.). Kartläggningen kan vid
behov kompletteras med en studie av utdelningar, transaktioner m.m. som
skett före 2004. I denna del av uppdraget ingår att lämna en redovisning
av hur ägandet av kommunala bostadsföretag är organiserat i olika kommuner
samt att genomföra en analys av vilka konsekvenser valet av organisation
kan få när det gäller möjligheterna för kommunerna att bedriva en aktiv
bostadspolitik utan att annan kommunal verksamhet direkt eller indirekt
kan komma att finansieras av bostadsföretagen.
I analysen av utdelning och övriga ekonomiska relationer mellan de
allmännyttiga bostadsföretagen och kommuner eller de allmännyttiga koncerner
i vilka bostadsföretagen ingår skall Boverket beakta vikten av att de
kommunala bostadsföretagens medel kan användas för att främja den kommunala
bostadspolitiken, dvs. att transaktioner inom bostadssektorn bör vara
möjliga, men däremot inte lämna sektorn.
Boverket skall vidare göra en genomgång av tillämpningen av Allbolagens
regler om tillståndsplikt vid överlåtelse av fast egendom m.m. Boverket
skall bl.a. analysera hur reglerna tillämpats i olika delar av landet och
i olika kommundelar samt kartlägga vilka erfarenheter länsstyrelserna
gjort vid hanteringen av tillståndsärenden. Boverket skall härvid utgå
från syftet med lagstiftningen, dvs. bruksvärdesprincipens betydelse och
vikten av att det finns jämförelseobjekt på så många orter som
möjligt.
Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag
Förslag om avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag läggs
fram i sju motioner.
De sju motioner som innehåller förslag om avskaffande av lagen är
2003/04:Bo229 (m, fp, kd, c), 2003/04:Bo234 (m), 2003/04:Bo257 (m) yrkande 23,
2003/04:Bo258 (m) yrkande 8, 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 15, 2003/04:Bo297
(kd) yrkande 21 samt 2003/04:Bo263 (c) yrkande 10. Motion 2003/04:Bo257
(m) yrkande 20 innehåller även förslag om upphävande av den tidigare
gällande s.k. stopplagen samt gällande övergångsregler för denna lag.
Det huvudskäl som anförs i motionerna för förslaget om upphävande av lagen
är att den anses innebära en inskränkning i den kommunala självstyrelsen.
Kommunerna skall enligt motionerna vara fria att fatta beslut om bl.a.
försäljningar av bostadsinnehavet utifrån de lokala behoven och
förutsättningarna. Som ett ytterligare skäl för ett upphävande anförs att
tillämpningen av lagen lämnar utrymme för ett stort mått av godtycklighet.

Bostadsutskottet anför följande i den aktualiserade frågan.
Lagen om allmännyttiga bostadsföretag tillkom för att tillgodose flera
behov. Genom att samla reglerna om allmännyttiga bostadsföretag i en lag
tydliggjordes de krav som bör ställas på denna typ av företag. Lagens
tillkomst fyllde också ett behov av regler för att godkänna nya företag
som allmännyttiga, något som inte varit möjligt under ett antal år. Ett
starkt vägande skäl för att införa lagen var också att slå vakt om den
särskilda ställning som de allmännyttiga bostadsföretagen har i den svenska
bostadspolitiken. Det hade blivit alltmer uppenbart att det behövdes en
lagstiftning som skyddar det gemensamma bostadskapital som under lång tid
byggts upp. Lagen ersatte till denna del den tidigare s.k. stopplagen och
har inneburit att ett långsiktigt regelverk för överlåtelser från kommunala
bostadsföretag kan tillämpas.
Det kan konstateras att det framför allt är lagens regler om tillståndprövning
som väckt invändningar både vid lagens införande och i de nu aktuella
motionerna. Utskottet står fast vid sin uppfattning att det vid lagens
tillkomst fanns ett påtagligt behov av en tillståndsprövning i syfte att
bl.a. garantera en fortsatt tillämpning av bruksvärdesreglerna i hyreslagen.
Utvecklingen under de snart två år som lagen nu varit i kraft ger inte
anledning att förmoda att detta behov har minskat. Bruksvärdessystemet
och förekomsten av allmännyttiga bostadsföretag är två av grundförutsättningarna
för en väl fungerande bostadsförsörjning till rimliga kostnader för de
boende. Däremot kan det finnas skäl att nu pröva om utfallet av
lagtillämpningen i alla delar blivit det förväntade och önskade. Som framgått
ovan har bostadsutskottet för sin del inför beredningen av de aktuella
motionerna och som en del i sitt arbete med uppföljning inhämtat uppgifter
om tillståndsprövningen enligt lagen. Vidare har regeringen givit Boverket
i uppdrag att utvärdera de erfarenheter som hittills gjorts av lagen.
Det är givetvis inte möjligt att dra alltför långtgående slutsatser från
den typ av sammanställning av den hittillsvarande tillståndsprövningen
som utskottet gjort i en förstudie. Det kan emellertid konstateras att
den tidigare kritik mot lagen som inneburit att tillstånd till överlåtelser
mer eller mindre regelmässigt skulle komma att hindras inte varit riktig.
Mindre än 10 % av besluten och mindre än 40 % av det totala antalet
lägenheter som besluten gäller avser avslag på tillståndsansökan för
överlåtelse. Det faktum att avslagsbesluten till helt övervägande del
hittills gällt överlåtelser i Stockholms län avspeglar den speciella
situationen på huvudstadsregionens bostadsmarknad. Utfallet kan också till
stor del ses som en följd av att bl.a. den tidigare majoriteten i Stockholms
stad uppmuntrade en utförsäljning av kommunalt ägda bostäder utan att ta
hänsyn till de vidare konsekvenserna för bruksvärdessystemet och hyresmarknaden
av denna politik.
I samband med lagens införande riktades också kritik mot valet av Boverket
som den instans som skall överpröva länsstyrelsernas beslut. Det har bl.
a. ifrågasatts i vilken utsträckning som verket skall kunna svara för en
självständig prövning. Det kan nu konstateras att Boverkets överprövning
resulterat i en ändring av det tidigare länsstyrelsebeslutet i närmare 25
% av de aktuella fallen i utskottets uppföljning. Detta utfall borde även
av de tidigare kritikerna åtminstone kunna ses som en indikation på att
det är frågan om en verklig överprövning i de enskilda ärendena.
Den fördjupade analys av lagens tillämpning som nu inletts av Boverket
torde kunna ge underlag för en fortsatt debatt om behovet och inriktningen
av lagen om allmännyttiga bostadsföretag. Bostadsutskottet står emellertid
fast vid sin uppfattning att lagen fyller en viktig funktion på den svenska
bostadsmarknaden. Någon avveckling av lagen är således inte aktuell.
Däremot kan det inte uteslutas att den nu inledda utvärderingen av lagens
tillämpning och effekter resulterar i förslag om förändringar av lagen i
vissa avseenden. Utskottet kommer att ta ställning till sådana eventuella
förslag när de läggs fram.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet samtliga motioner som
behandlas i detta avsnitt, dvs. motionerna 2003/04:Bo229 (m, fp, kd, c),
2003/04:Bo234 (m), 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 15, 2003/04:Bo257 (m)
yrkandena 20 och 23, 2003/04:Bo258 (m) yrkande 8, 2003/04:Bo263 (c) yrkande
10 samt 2003/04:Bo297 (kd) yrkande 21.
Ortsbegreppet i tillståndsärenden
Ytterligare en motion tar upp en fråga med betydelse för tillämpningen av
lagen om allmännyttiga bostadsföretag.
I motion 2003/04:Bo287 (s) föreslås att riksdagen skall begära ett
förtydligande av begreppet ort i hyreslagen. Motionären anser att det finns
oklarheter i tolkningen av begreppet och att detta kan leda såväl till
att hyressättningssystemet äventyras som att tillståndsprövningen enligt
lagen om allmännyttiga bostadsföretag blir verkningslös. I motionen hävdas
också att ortsbegreppet i vissa ärenden varit avgörande i tillståndsprövningen
enligt denna lag.
Bostadsutskottet kan konstatera att inriktningen av det ovan omnämnda
regeringsuppdraget till Boverket är sådant att det kan förutsättas att bl.
a. den fråga som tas upp i motionen, dvs. ortsbegreppets betydelse för
tillståndsprövningen, kommer att uppmärksammas. Vad sedan gäller begreppets
betydelse i hyressättningstvister vill utskottet erinra om att en särskild
utredare för närvarande överväger vissa frågor om hyressättningssystemet.
Utredaren skall enligt sina direktiv (dir. 2003:52) bl.a. se över
förutsättningarna för att i det befintliga lägenhetsbeståndet bättre anpassa
hyrorna efter bruksvärdet samt belysa hur prövningen i hyressättningstvister
går till och överväga om det behövs förändringar för denna prövning. Det
får förutsättas att ortsbegreppets betydelse i detta sammanhang kommer
att behandlas i erforderlig omfattning. Utredningsuppdraget skall redovisas
till regeringen senast den 15 september 2004.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 2003/04:Bo287 (s).
Kommunernas roll som fastighetsägare
Utskottet behandlar i detta avsnitt två motionsförslag om tillkännagivande
om kommunernas roll som fastighetsägare.
I Folkpartiets partimotion 2003/04:Bo253 yrkande 14 och i motion 2003/04:Bo236
(fp) yrkande 7 föreslås att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om
åtgärder för att minska kommunernas roll som fastighetsägare. Enligt
motionerna kan det finnas flera skäl att sälja ut större eller mindre delar
av de kommunala bostadsbolagen. Allmännyttans dominans kan behöva brytas
genom försäljning till hyresgästerna eller till privata fastighetsägare.
Det finns enligt motionerna också risk att driften av de kommunala bolagen
minskar utrymmet för de kommunala huvuduppgifterna skola, vård och omsorg.

Som framgått av föregående avsnitt har bostadsutskottet uppfattningen att
de allmännyttiga och kommunalt ägda bostadsföretagen har en central roll
på den svenska bostadsmarknaden. Det egna bostadsinnehavet har i de flesta
fall en avgörande betydelse för att kommunerna skall kunna ta sitt ansvar
för den lokala bostadsförsörjningen. De kommunala bostadsföretagen har
också genom sin roll i bruksvärdessystemet stor betydelse för att rimliga
villkor skall gälla även på den privata hyresmarknaden. Utskottet vill
därför understryka att de kommunala bostadsföretagens verksamhet inte kan
jämställas med annan typ av affärsverksamhet. De affärsmässiga övervägandena
får således inte vara överordnade företagens primära bostadssociala uppgift.

Det är inte heller rimligt att ställa bostadsföretagens verksamhet i
motsats till annan kommunal verksamhet. De kommunala bostadsföretagen behövs
för att förverkliga det primära bostadspolitiska målet, dvs. att samhället
skall ge förutsättningar för att hela befolkningen skall få tillgång till
goda bostäder till rimliga kostnader. En förutsättning för att det
allmännyttiga bostadsbeståndet även i fortsättningen skall kunna bidra till
måluppfyllelsen är att det inte säljs ut i stor skala. Detta hindrar
givetvis inte att det i vissa kommuner kan finnas olika skäl för att sälja
delar av detta bestånd. Som framgått av föregående avsnitt lägger inte
heller den nuvarande lagstiftningen några hinder i vägen för detta,
förutsatt att inte tillämpningen av bruksvärdessystemet riskerar att påtagligt
försvåras.
De aktuella motionerna om kommunernas roll som fastighetsägare ger inte
utskottet anledning till ytterligare överväganden i denna fråga. Motionerna
2003/04:Bo236 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 14 avstyrks
således.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, punkt
1 (m, fp, kd, c)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo297
yrkande 22.
Ställningstagande
När regeringen hösten 2000 lade fram sitt förslag till lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar motsatte sig bostadsutskottets ledamöter (m),
(kd), (c) och (fp) i en gemensam reservation införandet av lagen. De
invändningar mot lagen som vi då anförde har samma aktualitet i dag.
En av de tyngsta invändningarna handlar om den bristande respekt för den
kommunala självstyrelsen som lagen är ett uttryck för. Även Lagrådet pekade
på brister i detta hänseende vid sin granskning av lagförslaget. Vi anser
att varje kommun självklart måste ges möjlighet att anpassa sin planering
av bostadsfrågorna utifrån de lokala förutsättningarna. Statens uppgift
i bostadspolitiken är att tillhandahålla de legala och finansiella
instrumenten för bostadsbyggandet, inte att lägga sig i hur bostadspolitiken
verkställs på lokal nivå.
Kommunernas ansvar och befogenheter på det bostadspolitiska området slås
primärt fast i kommunallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen.
Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har däremot som enda syfte
att öka det statliga inflytandet över kommunernas arbete med
bostadsförsörjningsfrågor. Lagen riskerar därför att bli ett instrument för
ständigt
utökade statliga ambitioner att styra kommunernas verksamhet. Ett första
steg mot att göra lagen mer detaljerad togs våren 2002 när skärpta krav
på den kommunala hanteringen av bostadsförsörjningsplaneringen infördes.
Det kan konstateras att ett av regeringens samarbetspartier nu agerar
för att mycket långtgående detaljkrav på kommunerna skall införas i lagen.

Den uppföljning av lagens hittillsvarande tillämpning som bostadsutskottet
låtit genomföra visar att flertalet kommuner endast ser kraven i lagen
som ytterligare en statlig pålaga utan någon praktisk betydelse för
bostadsförsörjningen. Det framgår exempelvis att få aktörer tror att
lagstiftningen har haft effekter på bostadsbyggandet. Det enda "positiva"
som kan sägas om lagen är att många tycks anse att den hittills inte haft
några effekter alls på den kommunala verksamheten.
En lag som i bästa fall saknar betydelse utöver det administrativa merarbetet
i kommunerna och i sämsta fall på sikt kan komma att innebära ett påtagligt
statligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen skall givetvis avvecklas
utan onödig tidsfördröjning. Med hänvisning till de formella krav som
gäller vid upphävande av lag anser vi att riksdagen skall anmoda regeringen
att snarast återkomma med ett lagförslag med denna innebörd.

2. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, punkt
2 - motiveringen (m, fp, kd, c)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Ställningstagande
Vi anser att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall avvecklas.
Med denna inställning anser vi givetvis att riksdagen bör avslå
motionsförslagen (v) om ytterligare detaljreglering av den kommunala
verksamheten.

3. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, punkt
2 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo225
yrkandena 3 och 5 och 2003/04:Bo252 yrkande 9.
Ställningstagande
Rätten till en bostad har i viss mån förstärkts i samband med införandet
av bostadsförsörjningslagen. Dessvärre är lagen otillräcklig och otydlig
i sin utformning. Vänsterpartiet instämmer i stort med de synpunkter som
Boverket lämnade i sitt remissvar till utredningen om det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret. För Vänsterpartiet är planering av bostäder
och boende en central fråga för att kommunerna skall kunna ta sitt ansvar
för den sociala bostadspolitiken. Vi vill därför ändra lagstiftningen
från att handla om bostadsförsörjning till att ha en inriktning mot
obligatorisk boendeplanering.
Det skall vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram
för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer.
Boendeplaneringsprogrammen skall vara heltäckande och övergripande och redovisas
till regeringen via länsstyrelserna minst en gång per mandatperiod. De
skall behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som
förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö. Kvalitetskraven
skall utvecklas ytterligare för att omfatta energi- och miljökrav, trygghet
och säkerhet, feministiskt perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.

Det finns vidare ett behov av att förtydliga kravet på kommunal
bostadsförmedling i bostadsförsörjningslagen. I lagens tredje paragraf står att
inrättandet av bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt.
Regeringen kan om man anser att behov föreligger ålägga en kommun att
inrätta en bostadsförmedling lokalt eller regionalt. Lagen har nu varit
i kraft i över tre år, och vi kan tyvärr konstatera att regeringen
fortfarande inte har använt sig av denna möjlighet trots att bara ca 10 % av
landets kommuner har bostadsförmedling.
Bostadsförmedling har, förutom att den kan fördela bostäder på ett socialt
rättvist sätt, betydelse för att skapa ett instrument för boendeplaneringen
genom att statistik för bostadsönskemål avseende läge och storlek blir
tillgänglig. Vi anser därför att bostadsförsörjningslagen bör ändras så
att krav ställs på obligatorisk avgiftsfri bostadsförmedling. Kravet bör
emellertid kompletteras med en möjlighet för kommuner att söka dispens
när det finns särskilda skäl till att lösa förmedlingsuppgiften på annat
sätt.
Vad vi nu anfört om utökade krav på kommunal boendeplanering och
bostadsförmedling bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det
innebär ett bifall till motionerna 2003/04:Bo225 (v) yrkandena 3 och 5
samt 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.

4. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 - motiveringen (m, fp, kd,
c)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Ställningstagande
En rad invändningar kan riktas mot de aktuella motionsförslagen om en
obligatorisk och avgiftsfri kommunal förmedling av andrahandslägenheter
m.m. Förslagen utgör ytterligare exempel på de ambitioner som regeringen
och dess samarbetspartier har att styra kommunernas agerande i
bostadsförsörjningsfrågor. Som redan framgått anser vi att den kommunala
självstyrelsen över dessa frågor måste återupprättas, inte begränsas
ytterligare.

Utöver denna grundläggande invändning kan bl.a. anföras att ett genomförande
av förslagen skulle innebära ett allvarligt ingrepp i konkurrensneutraliteten
vid förmedling av bostäder. Förslaget om en såväl obligatorisk som avgiftsfri
kommunal förmedling skulle givetvis mycket påtagligt begränsa möjligheterna
att bedriva yrkesmässig bostadsförmedling för andra än kommunerna. Det
bör i sammanhanget även framhållas att dagens former för bestämmande av
förmedlingsavgiften, som innebär att regeringen i en förordning lägger
fast en högsta nivå för avgiften, bör ändras. Denna enhetstaxa tar inte
hänsyn till vilka omkostnader som är förknippade med tjänsten, eller vilken
servicegrad som erbjuds. Sannolikt finns behov, hos både uthyrare och
bostadssökande, av hjälp med t.ex. upprättande av kontrakt, juridisk
rådgivning eller praktiska göromål i samband med flytt. Det vore därför
bättre om berörda parter fick fritt komma överens om ersättningsnivåerna.
Vi anser således att det bör införas fri prissättning vid yrkesmässig
förmedling av hyresrätter.
I fråga om den del av förslagen som innebär att kommunernas bostadsförmedlingar
skall åläggas att kontrollera andrahandshyrans skälighet bör det erinras
om att en ordning för en sådan prövning redan finns. En andrahandshyresgäst
har således möjlighet att vid hyresnämnden begära prövning av hyrans
skälighet. Dessutom har för andrahandshyresgästerna tillagts en möjlighet
till återbetalning av för hög hyra för förfluten tid.
De aktuella motionsyrkandena bör avslås av riksdagen.

5. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo231
yrkandena 1 och 8 och bifaller delvis motion 2003/04:Bo224 yrkande 2.

Ställningstagande
Det förekommer i dag omfattande problem i samband med uthyrning av
hyreslägenheter i andra hand. Särskilt i storstadsregionerna ger bostadsbristen
möjlighet för oseriösa hyresvärdar och innehavare av förstahandskontrakt
att ta ut ockerhyror av andrahandshyresgästerna. Även i samband med
förmedling av andrahandslägenheter kan den bostadssökande råka illa ut.
Många privata bostadsförmedlare tar ut otillåtna förmedlingsavgifter. Det
förekommer också att bostadsförmedlaren tar ut avgiften i förskott för
att sedan vägra att betala tillbaka den vid utebliven förmedling.
Vi anser att det i en solidarisk bostadspolitik ingår att det skall finnas
avgiftsfria kommunala bostadsförmedlingar. Deras huvuduppgift bör även
fortsättningsvis vara att förmedla förstahandskontrakt till hyreslägenheter.
För att motverka den marknad för oseriösa privata bostadsförmedlare som
uppstått till följd av bostadsbristen finns det emellertid skäl för de
kommunala förmedlingarna att även ta på sig uppgiften att förmedla
andrahandskontrakt. En översyn av förmedlingen av andrahandslägenheter är
nödvändig för att skapa rättvisa villkor för dem som söker bostad i
regioner med bostadsbrist. Översynen skall omfatta frågan om obligatorisk
avgiftsfri förmedling av andrahandslägenheter i kommunala bostadsförmedlingar.
Det bör också prövas om de kommunala förmedlingar kan ges uppdraget att
kontrollera att hyror sätts på en nivå som motsvarar bruksvärdet.
Även frågan om ersättning vid privat förmedlig av andrahandslägenheter
bör omfattas av utredningen. De yrkesmässiga bostadsförmedlingarna
finansierar sin verksamhet genom att ta ut förmedlingsavgift av dem som söker
och tilldelas lägenheter. Denna avgift som fram till år 2000 var begränsad
till 1 200 kr höjdes år 2000 till 2 000 kr. År 2003 har avgiften genom
ett regeringsbeslut höjts ytterligare till maximalt 3 000 kr. Det är
således en förhållandevis hög avgift som bostadssökande tvingas betala för
att hitta en lägenhet i andra hand. Tidigare genomförda kartläggningar
visar dessutom att avgifter överstigande det tillåtna beloppet ofta tas
ut. Det är även vanligt med avgifter för registrering, information och
andra kringtjänster. En översyn av taxan och andra ersättningsregler är
därför nödvändig för att främja seriös bostadsförmedling. Översynen skall
omfatta frågan om vilken nivå på förmedlingsavgiften som kan anses skälig
samt rimligheten i att ta ut avgiften i förskott.
Vi anser sammanfattningsvis att riksdagen i ett tillkännagivande bör begära
att regeringen snarast låter utreda förutsättningarna och villkoren för
kommunal förmedling och uthyrning av lägenheter i andra hand samt villkoren
för ersättning vid privat förmedling av hyresbostäder i andra hand. Det
anförda innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena 1 och
8. Även förslaget i motion 2003/04:Bo224 (mp) får anses vara väl tillgodosett.

6. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo224
yrkande 2 och 2003/04:Bo231 yrkande 1 och bifaller delvis motion 2003/04:Bo231
yrkande 8.
Ställningstagande
Bostadsmarknaden i framför allt de större städerna har havererat. Priserna
för centralt belägna bostäder skjuter i höjden, och bostadsköerna växer
ständigt. Utvecklingen går mot att bara den med pengar eller kontakter
kan skaffa sig en egen lägenhet i storstäderna. Många blir hänvisade till
att söka sig till andrahandsmarknaden med de oskälig villkor som ofta
råder där. Jag anser att det bör införas ett paket av åtgärder för att bl.
a. komma till rätta med de värsta avarterna som svarthandel med lägenheter
och oskäliga hyresvillkor för andrahandslägenheter.
En möjlig åtgärd för att skapa bättre villkor för de bostadssökande är
att låta de kommunala bostadsförmedlingarna även ta hand om andrahandsuthyrning
av lägenheter. Detta skulle kunna få en rad positiva effekter i form av
en mer ordnad andrahandsmarknad, med färre fall av ockerhyror och orimliga
förmedlingsavgifter samt ett mer reglerat förhållande mellan förstahands-
och andrahandshyresgäst.
Jag anser mot denna bakgrund att riksdagen med bifall till motion
2003/04:Bo224 (mp) yrkande 2 i ett tillkännagivande till regeringen bör begära
att en utredning om kommunal förmedling av andrahandslägenheter tillsätts.
Detta innebär även ett delvis bifall av motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena
1 och 8.

7. Bostäder åt hemlösa, punkt 4 (fp, kd, c)
av Göran Hägglund (kd), Nina Lundström (fp), Lars Tysklind (fp) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo236
yrkande 8.
Ställningstagande
Gruppen hemlösa omfattar många olika kategorier av människor som samhället
har misslyckats att bistå med ett lämpligt boende. Det kan exempelvis
röra sig om psykiskt sjuka, missbrukare, personer som genomgått behandling
på en institution eller som avtjänat ett fängelsestraff. Tillgången till
en lämplig form av boende är avgörande för att dessa människor åter skall
kunna etablera sig i samhället.
Vi anser att det är ett kommunalt ansvar att bistå de personer som av
olika skäl kommit att stå helt utanför bostadsmarknaden. Det är emellertid
nödvändigt att varje kommun ges möjlighet att hitta lösningar som svarar
mot de lokala behoven. Olika former av statliga direktiv och regleringar
för hur kommunerna skall hantera bostadsförsörjningen får även på detta
område negativa konsekvenser.
En vanlig invändning från regleringsförespråkarna är annars att en avyttring
av delar av de allmännyttiga hyresbostäderna innebär att kommunerna
avhänder sig möjligheten att sörja för att socialt utsatta människor får en
bostad. Vi anser att detta är en helt felaktig slutsats. Även de kommuner
som av olika skäl väljer att sälja hela eller delar av sitt bostadsbestånd
kan på flera olika sätt hjälpa till att lösa bostadsfrågan för hemlösa
och andra utsatta grupper. Att själv äga ett stort bestånd av hyresbostäder
behöver således inte vara det enda, eller bästa, verktyget för kommunerna
att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna
kan i stället bl.a. välja att träffa avtal med privata fastighetsägare
som innebär att en del av beståndet upplåts till personer som kommunen
måste ta ett särskilt ansvar för. En annan möjlighet är ett kommunalt
innehav av ett antal bostadsrättslägenheter som sedan upplåts i andra
hand. Ett införande av ägarlägenheter skulle emellertid öppna helt nya
möjligheter för flexibla lösningar. Kommunerna skulle kunna äga enstaka
bostäder för sociala ändamål i flerbostadshus som sedan skulle kunna hyras
ut med förstahandskontrakt. Det skulle underlätta tillhandahållandet av
lägenheter som är väl integrerade i olika former av bostadsområden, vilket
ur ett integrationsperspektiv är önskvärt.
Det är i sammanhanget också viktigt att poängtera att det finns grupper
vars bostadssituation inte kan lösas inom det reguljära bostadsbeståndet.
Vissa grupper behöver varaktigt eller som en övergångslösning tillgång
till särskilda boendeformer där det erbjuds stödinsatser av olika
slag.
Vad vi ovan anfört med anledning av motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 8
bör riksdagen som sin mening tillkännage för regeringen.

8. Bostadsanvisning, punkt 6 - motiveringen (m, fp, kd)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m).

Ställningstagande
De omfattande problemen på dagens bostadsmarknad går inte att lösa genom
ständigt nya former av statliga regleringar och krav. Tvärtom är dessa
regleringar i stor utsträckning orsaken till att marknaden råkat i kraftig
obalans. De nygamla kraven på en lag om bostadsanvisning utgör inget
undantag från denna regel. Den tidigare gällande lagen om bostadsanvisningsrätt
avskaffades under det borgerliga regeringsinnehavet eftersom den varken
hade bidragit till att fler lägenheter kom ut på marknaden eller till att
förmedlingen skedde på ett bättre sätt än vad som eljest hade varit fallet.

Kraven på nya regleringar med bostadsanvisning och liknande lösningar
leder endast bort debatten från den verkliga politiska utmaningen, nämligen
att skapa de rätta förutsättningarna för att utbudet av bostäder skall
kunna möta efterfrågan. På bristorterna gäller det att få i gång
bostadsbyggandet. Detta kräver insatser som gäller allt från skattepolitik
till fysisk planering och en reformering av hyressättningssystemet. Även
i övriga delar av landet kommer en omläggning av de bostadspolitiska
insatserna från reglering till åtgärder som bl.a. underlättar bostadsbyten
att ge en bättre fungerande marknad där det blir lättare att finna en
lämplig bostad.
Förslagen i de aktuella motionerna (s), (v) och (mp) om att införa en lag
med krav på bostadsanvisning bör givetvis avslås av riksdagen.

9. Bostadsanvisning, punkt 6 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo252
yrkande 10 och 2003/04:Bo290 och bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo224
yrkandena 1 i denna del och 3 och 2003/04:Bo244.
Ställningstagande
Det har aldrig blivit utrett vad den borgerliga regeringens borttagande
av bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen har inneburit för
hushåll med en svag position på bostadsmarknaden. Det är emellertid tydligt
att borttagandet av dessa lagar kraftigt försvårat förhållandet på
bostadsmarknaden för dessa grupper. Den nya bostadsförsörjningslagen som
trädde i kraft 2001 ger bl.a. staten rätt att ålägga en kommun att inrätta
bostadsförmedling. Detta var visserligen ett steg i rätt riktning men det
löser inte det grundläggande behovet. Kommunerna måste verkligen inrätta
bostadsförmedlingar, och dessa måste även ha ett tillräckligt antal
lägenheter att förmedla.
Bostadsanvisningslagen som gav kommunerna rätt att fördela lediga lägenheter
i både det privata och det kommunala beståndet var ett kraftfullt redskap
för att garantera kommunmedborgarna en möjlighet till bostad. Givetvis
bör i första hand överenskommelser träffas med fastighetsägare om att
dessa skall lämna lediga lägenheter till förmedling. När detta inte
fungerar skall det finnas lagstadgad möjlighet för kommunen att anvisa lediga
lägenheter. Därför bör bostadsanvisningslagen återinföras.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo252 (v) yrkande
10 och 2003/04:Bo290 (s). Tillkännagivandet innebär också ett delvis bifall
till motionerna 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda i
denna del, samt 2003/04:Bo244 (s).

10. Bostadsanvisning, punkt 6 (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo224
yrkande 1 i denna del och bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo224 yrkande
3, 2003/04:Bo244, 2003/04:Bo252 yrkande 10 och 2003/04:Bo290.
Ställningstagande
Situationen på bostadsmarknaden i våra större städer, och då särskilt i
Stockholm, är nu så akut att det finns behov av en särskild lag - en lex
Stockholm - inriktad på att öka bostadsutbudet för vanliga människor utan
förmögenhet eller kontakter. En sådan lag bör dels syfta till att motverka
svarthandeln med hyreslägenheter, dels tillgodose en rättvis förmedling
även av privata hyresrätter.
När det gäller den sistnämnda frågan bör lagen vara så utformad att privata
fastighetsägare tvingas låta tre fjärdedelar av de lägenheter som blir
lediga förmedlas genom den kommunala bostadskön. Behovet av en sådan
reglering är uppenbart med tanke på att det i Stockholms bostadsförmedling
står närmare 100 000 personer i kö samtidigt som endast några tusen
lägenheter per år förmedlas. Jag anser inte heller att ett sådant krav på
de privata fastighetsägarna kan anses vara oskäligt. Äger man en hyresfastighet
har man inte bara rättigheter utan också skyldigheter och ett ansvar för
bostadsförsörjningen. Att låta merparten av lägenheterna gå till den
kommunala bostadskön borde därför vara en självklarhet. Även i fortsättningen
bör emellertid den som äger en fastighet givetvis ha rätten att undanta
lägenheter till sin familj.
Vad jag nu anfört bör riksdagen tillkännage för regeringen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda i
denna del, samt bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo244 (s), 2003/04:Bo252
(v) yrkande 10 och 2003/04:Bo290 (s).

11. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (fp, kd, c)
av Göran Hägglund (kd), Nina Lundström (fp), Lars Tysklind (fp) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo236
yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna del och
2003/04:Bo231 yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Förekomsten av svarthandel med hyresrätter utgör ett oacceptabelt inslag
på den svenska bostadsmarknaden. Det är nödvändigt att vidta en rad
åtgärder för att motverka denna verksamhet som i sig utgör ett bevis på att
det finns omfattande brister i dagens regelverk för hyresrätten. Ett stort
problem är givetvis att tillämpningen av bruksvärdessystemet inte medger
att hyran bestäms med ledning av hyresgästernas värderingar. Det förekommer
därför såväl överprissättning som underprissättning på hyresmarknaden.
Detta förhållande utgör tillsammans med en omfattande bostadsbrist några
av grundförutsättningarna för den kriminella verksamheten med handel med
hyreskontrakt.
Vi anser att en reformering av hyressättningssystemet är en central del
av lösningen på problemet med svarthandel men att det även behöver vidtas
fler åtgärder för att förenkla dagens regelsystem. I motion 2003/04:Bo236
(fp) yrkande 4 föreslås att reglerna för hyresrätten ses över på ett antal
områden utöver grunderna för hyressättningen och att åtgärder även vidtas
i andra avseenden. Det behövs en utredning som utvärderar samt ger förslag
på lämpliga metoder för att stoppa svarthandeln med hyreslägenheter. Det
gäller bl.a. överväganden om
regleringen i hyreslagen av hyresvärdens och hyresgästens rättigheter och
skyldigheter,
möjligheten att kriminalisera både köp och försäljning av hyreskontrakt,

enklare regler för andrahandsuthyrning,
att alltid frågan om olaglig ersättning bör ställas vid prövning av ärenden
i hyresnämnd,
möjligheten att ändra den praxis som innebär att hyresnämnd vanligen
godkänner 10 % prisreduktion på villor och bostadsrätter i samband med
byten till hyresrätt,
att polisen ges ökade resurser för att beivra brott vad gäller bl.a.
svarthandel,
åtgärder för ökad nyproduktion av hyreslägenheter.
Vi anser att riksdagen genom ett tillkännagivande till regeringen bör
bifalla förslaget i fp-motionen. Övriga motionsförslag i den aktuella
frågan avstyrks.

12. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 - motiveringen (m)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter
Danielsson (m).
Ställningstagande
Kännetecknande för en marknad som inte fungerar brukar vara ett utbud som
inte motsvarar efterfrågan. I en bristsituation ger detta köer och
svarthandel som direkta följder. Tyvärr uppvisar den svenska hyresmarknaden
precis dessa tecken, åtminstone på de expansiva orterna. Värst är situationen
i huvudstadsregionen, men problemen sprider sig nu över landet och höga
överlåtelsepriser lär förekomma på flera andra orter. Olika uppskattningar
tyder på att andelen olagliga byten och priset på hyreskontrakten ökat
kraftigt under senare år.
Dagens situation är givetvis helt oacceptabel såväl för fastighetsägare
och hyresgäster som för dem som söker en bostad. Särskilt för ungdomar
som söker sin första bostad ger det helt fel signaler om vilka spelregler
som bör gälla på bostadsmarknaden. Svarthandeln med hyresrätter måste
därför bekämpas med de rättsliga medel som står till buds. Viktigast är
emellertid att undanröja de grundläggande förutsättningarna för svarthandeln.
Vad som krävs är en omfattande reformering av de regelsystem som i dag
gäller för hyresrätten och för bostadsmarknaden i övrigt. Det skulle i
detta sammanhang föra för långt att gå in på alla de förändringar som
krävs. Vi hänvisar till de förslag på det bostadspolitiska området som
läggs fram i framför allt parti- och kommittémotioner från Moderata
samlingspartiet. Dessa förslag omfattar bl.a. förslag om ett reformerat
hyressättningssystem och underlättande av ombildning till bostadsrätt. Vi
vill också hänvisa till våra förslag om förstärkningar av rättsväsendet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker vi de aktuella motionerna om
svarthandel.

13. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo231
yrkandena 5 och 6 och avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna
del och 2003/04:Bo236 yrkande 4.
Ställningstagande
En av orsakerna till att stora svårigheter föreligger att bekämpa problemet
med svarthandel med hyresrätter är att det saknas offentliga och tillförlitliga
uppgifter om de olika hyreslägenheterna med avseende på kontraktsinnehavare
m.m. Ett heltäckande lägenhetsregister skulle kunna råda bot på denna
brist. Ett konkret förslag på hur man kan bygga upp ett sådant register
finns sedan lång tid framtaget av berörda myndigheter. En försöksverksamhet
med ett lägenhetsregister har också bedrivits på några orter.
Huvudsyftet med det register som utarbetats är att få en effektivare folk-
och bostadsräkning. När registret väl börjat användas kommer det också
att bli ett utmärkt verktyg för att motverka svarthandel med hyreslägenheter.
Registret kan bl.a. användas för att avslöja ett vanligt tillvägagångssätt
vid svarthandeln, nämligen användning av ett falskt kontrakt som bytesobjekt.
Genom att söka historiskt i ett register kan en hyresvärd eller hyresnämnden
också enkelt kontrollera hur en byteskedja sett ut och om vissa lägenheter
förekommer mer frekvent i byteskedjor. Sammantaget kan således
lägenhetsregistret
bli ett kraftfullt verktyg för att komma åt de kriminella lägenhetsaffärerna.

Problemet är att regeringen inte har återkommit till riksdagen i frågan
om att införa ett heltäckande lägenhetsregister trots att ett i princip
färdigt förslag sedan länge finns hos Regeringskansliet. Vi anser därför
att riksdagen skall begära att regeringen snarast återkommer med förslag
om hur och när ett lägenhetsregister kan inrättas. Regeringen bör även
anmodas att se över möjligheterna att använda det kommande lägenhetsregistret
i syfte att bekämpa svarthandeln med hyreslägenheter.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena 5 och 6.
Övriga motioner som behandlar frågan om svarthandel avstyrks.

14. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo224
yrkande 1 i denna del och avslår motionerna 2003/04:Bo231 yrkandena 5 och
6 och 2003/04:Bo236 yrkande 4.
Ställningstagande
I reservationer till detta betänkande har jag föreslagit att ett paket av
åtgärder vidtas i syfte att komma till rätta med de omfattande problemen
på hyresmarknaden i våra större städer. Det behövs en skärpt lagstiftning
- en lex Stockholm - med krav på bostadsanvisning m.m. I denna skärpta
lagstiftning bör det även ingå åtgärder som innebär krafttag mot svarthandeln
med hyresrätter.
Ett lex Stockholm-paket bör innefatta regler som lägger ett större ansvar
på fastighetsägarna att förhindra svarthandel. Innebörden i reglerna bör
vara att fastighetsägaren döms till böter om svarthandel uppdagas. En
tanke är att bestämma bötesbeloppet med ledning av den hyra som betalats
för den lägenhet som upplåtits efter en svart försäljning.
Vad jag nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 2003/04:Bo224 (mp)
yrkande 1 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. Övriga
aktuella motionsyrkanden avstyrks.

15. Rätten att hyra, punkt 8 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo252
yrkandena 6 och 7.
Ställningstagande
Många hyresgäster som begär att få hyra en lägenhet vägras på osakliga
grunder ett hyreskontrakt. Det kan gälla rent diskriminerande ställningstaganden
från hyresvärdens sida som grundar sig på den bostadssökandes etniska
eller sociala grupptillhörighet. En hyresgäst bör ha en möjlighet att i
sådana fall få hyresvärdens ställningstagande prövat. Den hyresvärd som
på felaktiga grunder vägrat att hyra ut en lägenhet bör drabbas av en
sanktion.
Ett alternativ är att hyresvärden förpliktas att hyra ut lägenheten, om
den alltjämt är outhyrd. Ett annat alternativ är att han blir skyldig att
hyra ut en likvärdig lägenhet. Skadestånd skulle också kunna vara ett
alternativ. Även den hyresgäst som inte vill eller kan uppfylla oskäliga
avtalsvillkor som ställs på honom för att han skall få ett hyreskontrakt
och därför tackar nej till detta bör ha möjlighet att få upprättelse.
Innan den av oss efterlysta prövningsmöjligheten närmare övervägs bör
emellertid det aktuella problemets omfattning undersökas. Vi föreslår
därför att Boverket skall få i uppdrag att genomföra en inventering och
kartläggning av vilka krav och villkor som hyresvärdar ställer upp för
den som önskar hyra en lägenhet. Utredningen bör få i uppdrag att bedöma
i vilken utsträckning dessa krav kan anses vara motiverade mot bakgrund
av att hyresvärdens sakliga intresse inte sträcker sig längre än att han
hyr ut sina lägenheter till normalt skötsamma personer.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Detta innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo252 (v) yrkandena
6 och 7.

16. Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag, punkt 9 (m, fp,
kd, c)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo229,
2003/04:Bo234, 2003/04:Bo253 yrkande 15, 2003/04:Bo257 yrkandena 20 och
23, 2003/04:Bo258 yrkande 8, 2003/04:Bo263 yrkande 10 och 2003/04:Bo297
yrkande 21.
Ställningstagande
Lagen om allmännyttiga bostadsföretag infördes för att ersätta den tidigare
gällande s.k. stopplagen. I båda fallen har regeringens syfte varit att
inskränka den kommunala självstyrelsen på bostadsområdet och begränsa
innebörden av äganderätten.
Förutom de konstitutionella och principiella invändningar som kan resas
mot lagen om allmännyttiga bostadsföretag kan det konstateras att den ger
utrymme för ett stort mått av godtycke. Lagrådet framhöll således vid sin
granskning av lagförslaget att det kriterium för vägran av tillstånd som
anges i lagförslaget är otydligt och ger utrymme för högst subjektiva
bedömningar. Som en följd härav blir länsstyrelsernas beslut svåra att
förutse, vilket i sin tur kan försvåra det kommunala agerandet på
bostadsområdet.
Den hittillsvarande tillämpningen av lagen har visat att Lagrådets
förutsägelser om en inkonsekvent och godtycklig handläggning av ärenden om
tillstånd till överlåtelser var riktiga. Exempelvis har Länsstyrelsen i
Stockholms län i första instans och Boverket i andra instans avslagit en
begäran från elva bostadsrättsföreningar i Östberga om en fastighetsöverlåtelse
i syfte att omvandla kommunalt ägda hyresrätter till bostadsrätter. Motivet
för avslaget är att en omvandling leder till att det kommunala
hyresrättsbeståndet blir för litet för att vara hyresnormerande. Detta fall kan
jämföras med en samtidig omvandling i Mölndal där Boverket, i strid med
hyresgäströrelsens vilja, fattade ett positivt beslut. I Mölndal har
bedömningen utgått från ett ganska stort område där man funnit att det
finns tillräckligt många hyresrätter kvar för att tillämpningen av
bruksvärdessystemet skall fungera. I såväl länsstyrelsebeslutet som Boverkets
beslut om Östberga lades tyngdpunkten i väsentligt högre grad på att
jämförbara lägenheter skulle finnas i närheten av de fastigheter som skulle
överlåtas.
På senare tid har flera andra beslut som lämnar intryck av stor godtycklighet
fattats med stöd av lagen om allmännyttiga bostadsföretag. Det gäller
exempelvis ett fall av fastighetsöverlåtelser i Akalla, där man samtidigt
ansökte om tillstånd för överlåtelse av fyra i det närmaste identiska
fastigheter. Länsstyrelsen beslutade att lämna tillstånd för två fastigheter
men avslog ansökan för de två andra. Skälet var att de samtidigt godkända
överlåtelserna ansågs ha minskat utbudet av jämförelseobjekt för
hyressättningen. En sådan rättstillämpning måste i det närmaste te sig
obegriplig
för de drabbade hyresgästerna som önskat ta ett större ansvar för sitt
eget boende.
Bostadsutskottet har som ett led i sitt uppföljningsarbete sammanställt
samtliga beslut i tillståndsärenden fram till utgången av år 2003.
Sammanställningen ger ytterligare grund att ifrågasätta lagens utformning
och tillämpning. Det visar sig att alla avslagsbeslut om överlåtelser
utom ett gäller Stockholms län. Kritiken vid lagens införande om att
regelverkets främsta syfte var att införa en statlig styrning av den
kommunala bostadspolitiken i framför allt de borgerligt styrda kommunerna
i Stockholms län var således riktig.
I en fungerande rättsstat måste det anses vara oacceptabelt att lagutövning
sker med sådant godtycke som lagen om allmännyttiga bostadsföretag ger
utrymme för. Det finns också fortsatta skäl att ifrågasätta lagens
förenlighet med den kommunala självstyrelsen. Därutöver har det nu i samband
med ett ärende om rättsprövning visat sig att Kammarrätten i Jönköping
gör bedömningen att lagens förbud mot överprövning av Boverkets beslut i
tillståndsärenden inte är förenligt med Europakonventionen.
Vi anser att kommunernas bestämmande över sina egna bostadsföretag måste
återupprättas. Det måste anses ligga inom det kommunala ansvaret att ta
ställning till bl.a. frågor om antalet bostäder som dessa företag skall
förvalta och hur denna förvaltning skall utformas. Detta innebär också
att det inte skall finnas några statliga restriktioner för de kommuner
som önskar avyttra hela eller delar av sitt bostadsbestånd.
Vad vi anfört innebär att lagen om allmännyttiga bostadsföretag snarast
bör upphävas. Likaså bör de övergångsregler som fortfarande tillämpas
enligt den s.k. stopplagen avvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening
tillkännage för regeringen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen
med förslag avseende en lag om upphävandet.
Det anförda innebär ett bifall till samtliga motioner - m, fp, kd, c -
som behandlas i detta avsnitt.

17. Ortsbegreppet i tillståndsärenden, punkt 10 - motiveringen (m, fp, kd,
c)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och
Peter Danielsson (m).
Ställningstagande
Vid ett bifall till vårt förslag om att avskaffa lagen om allmännyttiga
bostadsföretag undanröjs det aktualiserade problemet, dvs. den oklara
tolkningen av ortsbegreppet i tillståndsärendena enligt lagen. Motionen
avstyrks.

18. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (m)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter
Danielsson (m).
Ställningstagande
Kommunernas bostadsbolag har alltsedan 1940-talet varit ett centralt inslag
i den svenska bostadspolitiken. Det har lett till att dessa företag i dag
har en helt dominerande roll i många kommuner och framför allt i vissa
bostadsområden.
En förutsättning för att få en fungerande bostadsmarknad där den enskildes
förutsättningar och behov är styrande för valet av bostad är att de
kommunala bostadsföretagens ställning omprövas i grunden. Den särställning
dessa företag åtnjutit i olika avseenden måste upphöra. En bostadsmarknad
i balans förutsätter att de verkar på samma villkor som andra fastighetsägare.
Ett viktigt steg i denna process är att upphäva lagen om allmännyttiga
bostadsföretag. De kommuner som finner det lämpligt måste naturligtvis ha
möjlighet att sälja en större eller mindre del av sitt bostadsbestånd.
Det kan t.ex. ske genom att hyresgästerna erbjuds att köpa sina lägenheter,
ombildning till bostadsrätt eller försäljning till andra professionella
fastighetsförvaltare.
Det finns flera skäl som talar för att de kommunala bostadsbolagen bör
säljas. Kommuner skall principiellt inte ägna sig åt att driva affärsverksamhet
och därmed i många fall riskera kommunens ekonomi, vilket i sin tur kan
leda till inskränkningar i den kommunala kärnverksamheten. Många kommuner
har också hamnat i denna situation, något som regeringen nu försöker lösa
med ytterligare snedvridande subventioner i form av stöd till kommuner
vars problem har sin grund i det kommunala bostadsföretaget. Denna typ av
insatser måste omedelbart upphöra.
Ytterligare åtgärder för att bryta de kommunala bostadsföretagens alltför
dominerande ställning krävs på det hyresrättsliga området. Genom
bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt på hyressättningen även i
privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa roll som hyresledare och
referenspunkt vid bruksvärdesprövningar. Denna tillämpning av
bruksvärdessystemet
har förstärkt den rådande obalansen på bostadsmarknaden i många kommuner.
Hyressättningssystemet måste därför omprövas i grunden. Allmännyttans
hyresnormerande ställning skall avskaffas.
I den mån motionsförslagen inte kan anses tillgodosedda med det nu anförda
avstyrks de.

19. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 (fp)
av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo236
yrkande 7 och 2003/04:Bo253 yrkande 14.
Ställningstagande
Kommunernas bostadsbolag, den s.k. allmännyttan, har varit ett centralt
inslag i svensk bostadspolitik alltsedan 1940-talet. Trots att de har
förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position
på hyresmarknaden. Genom bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt
på hyressättningen även i privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa
roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar.
Fler alternativ och ökad konkurrens leder till en bättre fungerande
hyresmarknad. De bostadspolitiska målen, som syftar till att garantera alla
tillgång till bostad, har felaktigt kopplats till allmännyttan. Allmännyttan
anses från socialistiskt håll vara garanten för en god bostadspolitik. Så
är dock inte fallet. Allmännyttan ställer i dag höga krav för att godkänna
en hyresgäst. Bostadssökande med betalningsanmärkningar eller utan fast
jobb nekas ofta ett hyreskontrakt.
Vi anser inte att allmännyttans särställning i dag kan legitimeras med
hänvisning till de bostadspolitiska målen. Det bostadssociala ansvar som
åligger kommunerna förutsätter inte heller ett stort innehav av kommunala
hyresrätter. Argumenten för att sälja ut en större eller mindre del av de
kommunala bostadsbolagen är flera. I dag innefattar de kommunala bostadsbolagen
en betydande verksamhet med kommersiella fastigheter som medför ökade
affärsrisker. De kommunala bolagen riskerar därför att dränera kommunernas
ekonomi och därmed minska utrymmet att koncentrera sig på huvuduppgifterna
skola, vård och omsorg. De kommuner som vill avyttra fastigheter förhindras
emellertid i dag av gällande lagstiftning.
Att hyresgästerna erbjuds möjlighet att friköpa sina lägenheter är ett
sätt att minska det kommunala bostadsbeståndet. Men fastigheter kan också
säljas till privata fastighetsägare eller till andra former av bostadsbolag.
I länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i
olika omfattning det tidigare kommunala bostadsbeståndet överförts till
nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya
lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig
reglering. Det är en möjlighet som också bör prövas i Sverige.
Vad vi ovan anfört om kommunernas roll som fastighetsägare bör riksdagen
för regeringen tillkännage som sin mening. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 14.

20. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (kd)
av
Göran Hägglund (kd).
Ställningstagande
De kommunala bostadsföretagen har en roll att spela på bostadsmarknaden.
Denna roll är dock inte entydig och inte heller alltid densamma. Frågan
om det finns behov av allmännyttiga bostäder eller av kommunala bostadsbolag
är helt avhängig hur den enskilda kommunen arbetar med de bostadspolitiska
frågorna. Det finns inget självändamål med kommunala bostadsföretag, utan
behovet måste bedömas lokalt från fall till fall. Den kommun som av olika
skäl önskar sälja delar av eller hela sitt bostadsinnehav skall därför ha
rätt att göra detta. Det är endast kommunen som kan avgöra det lämpliga
med ett sådant förfarande. Skälen för kommunernas agerande är snart sagt
lika många som antalet kommuner. Det kan t.ex. vara fråga om en medveten
strävan att förbättra konkurrensen på hyresmarknaden eller att öka andelen
bostadsrätter. Även den kommunala ekonomin och ansvaret för den kommunala
kärnverksamheten kan motivera en försäljning.
I de fall en kommun finner det mest ändamålsenligt att ha ett eget bestånd
av bostäder är det viktigt att syftet med det kommunala bostadsföretagets
verksamhet tydliggörs. Det innebär bl.a. att det måste sättas upp tydliga
ekonomiska, sociala och miljömässiga mål. Garantier måste också skapas så
att innehavet av ett kommunalt bostadsföretag inte utsätter kommunen och
därmed inte heller kommuninvånarna för stora ekonomiska risker.
Uttalade syften med verksamheten i de kommunala bostadsföretagen bör bl.
a. vara att den skall medverka till ett gott utbud av hyreslägenheter på
orten till rimlig kostnad, främja konkurrens, bidra till mångfald och god
boendemiljö, medverka till integration och erbjuda hyresgästerna inflytande
i förvaltningen.
Med den roll de kommunala bostadsföretagen har i hyressättningssystemet
är det viktigt att hyran i nyproducerade lägenheter sätts på en sådan
nivå att den svarar mot en långsiktigt, ekonomiskt hållbar självkostnadsprincip.
Så länge dessa bostadsföretag är hyresledande är detta absolut nödvändigt
för att även privata fastighetsägare skall se det som ekonomiskt försvarbart
att bygga hyresrättslägenheter. Det finns inte heller några hinder för
att en sådan välmotiverad självkostnadsprincip tillämpas inom ramen för
nuvarande bruksvärdessystem.
I den mån motionsförslagen (fp) inte kan anses tillgodosedda med det nu
anförda avstyrks de.

21. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (c)
av Rigmor Stenmark (c).
Ställningstagande
De kommunala bostadsföretagen har historiskt sett haft en betydelsefull
roll i arbetet med att tillgodose bostadsefterfrågan från en växande
befolkning och svara för ett basutbud med en god standard. Dessa bostadsföretag
har sannolikt också en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen i
framtiden. För att detta skall vara möjligt måste de emellertid ges
förutsättningar att anpassa sig till de krav som medvetna bostadskonsumenter
och en förändrad bostadsmarknad ställer. De kommunala bostadsföretagen
får inte bli ett andrahandsval som bara erbjuder bostäder till svaga
grupper på bostadsmarknaden. En viktig del i arbetet med att skapa de
kommunala bostadsföretagens framtida roll blir därför att genom olika
bostadspolitiska åtgärder medverka till att deras status kan höjas.
En grundförutsättning för att bolagen skall kunna stärka sin ställning är
att den statliga styrningen av kommunernas handhavande av företagen tas
bort. Som framgått av en reservation anser jag att lagen om allmännyttiga
bostadsföretag bör upphävas. De kommuner som så önskar bör vara oförhindrade
att sälja delar av sitt bostadsbestånd. Det är emellertid viktigt att
påpeka att en utförsäljning av kommunägda bostäder aldrig får bli ett
självändamål. En försäljning av delar av ett bestånd kan i stället vara
ett sätt att dels uppnå en större variation av upplåtelseformer i ett
bostadsområde, dels ge medel för en upprustning av det kvarvarande
bostadsbeståndet.
En annan förutsättning för att de kommunala bostadsföretagen skall ges
möjlighet att agera mera självständigt och bättre kunna tillgodose
bostadsefterfrågan är att deras särställning i hyressättningssystemet avvecklas.
Det nuvarande systemet är alldeles för stelbent och ger inte utrymme för
att ta hänsyn till hyresgästernas och de bostadssökandes önskemål.
Vad jag ovan anfört är inte till alla delar förenligt med de två motioner
som behandlas i detta avsnitt, varför jag avstyrker dem.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Ju443 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om misshandlade kvinnors rätt till förtur i kommunala bostadsbolags
köer.
2003/04:Bo224 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag till lagstiftning
enligt vad i motionen anförs om ny lagstiftning för hyresmarknaden.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utredning kring kommunal förmedling av andrahandslägenheter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av större grepp för att öka bostadsbyggandet
i områden i Sverige med stor bostadsbrist.
2003/04:Bo225 av Sten Lundström m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendeplaneringsprogram.
2003/04:Bo229 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m, fp, kd, c):
Riksdagen beslutar att upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag samt
de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.
2003/04:Bo231 av Sten Lundström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda förutsättningarna och villkoren för förmedling och
uthyrning av lägenheter i andra hand.
5. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om
hur och när ett lägenhetsregister kan inrättas.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda möjligheterna att använda ett lägenhetsregister i
syfte att bekämpa svarthandel med hyreslägenheter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda ersättningen för förmedling av hyresbostäder.
2003/04:Bo234 av Gunnar Axén och Anna Lindgren (båda m):
Riksdagen beslutar att upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag
i enlighet med vad som anförs i motionen.
2003/04:Bo236 av Nina Lundström m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svarthandel med lägenheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunernas roll som fastighetsägare.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hemlösa.
2003/04:Bo244 av Sinikka Bohlin (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
2003/04:Bo252 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en överklagningsrätt för prövning av hyresvärds skäl att neka
rätten till ett hyreskontrakt.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Boverket i uppgift att inventera och kartlägga kraven
och villkoren för att få en bostad.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om obligatoriska bostadsförmedlingar.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att införa en bostadsanvisningslag.
2003/04:Bo253 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om de kommunala bostadsbolagen.
15. Riksdagen beslutar upphäva lagen om allmännyttiga bostadsbolag.

2003/04:Bo257 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

20. Riksdagen beslutar att upphäva lagen (1999:608) om tillfällig
minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller
andelar eller utdelning från kommunala bostadsföretag m.m.
23. Riksdagen beslutar att upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga
bostadsföretag samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som
fortfarande tillämpas.
2003/04:Bo258 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

8. Riksdagen beslutar att upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag
samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.

2003/04:Bo263 av Rigmor Stenmark m.fl. (c):

10. Riksdagen beslutar att avskaffa tillståndsplikten vid överlåtelse
av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder.
2003/04:Bo287 av Inger Lundberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om förtydligande i hyreslagen.
2003/04:Bo290 av Marie Granlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av en ny lag om kommunal bostadsanvisning.
2003/04:Bo297 av Göran Hägglund m.fl. (kd):

21. Riksdagen beslutar att lagen (2002:102) om allmännyttiga
bostadsföretag snarast avskaffas.
22. Riksdagen beslutar att lagen (2000:1383) om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar snarast avskaffas.