Bostadsutskottets betänkande
2003/04:BOU5
Fastighetsrättsliga frågor m.m.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under den allmänna motionstiden
2003 väckta motioner gällande bl.a. fastighetsförvärv, kommunala förköp,
tomträtt och expropriation. Utskottet behandlar därutöver ett motionsförslag
som väckts under föregående riksmöte och som gäller en fråga om länsindelning
vid bildande av nya regioner.
Utskottet föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen.
Det föreslagna tillkännagivandet avser en utvärdering av expropriationslagens
ersättningsregler.
I övrigt avstyrker utskottet motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats 12 reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Jordförvärvslagen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N330 yrkande 4, 2003/04:N335 yrkande
7 i denna del och 2003/04:Bo272 yrkandena 1-4.
Reservation 1 (kd, c, mp)
Reservation 2 (m) - motiv
2. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N249 yrkande 1, 2003/04:N328 yrkande
13, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2 och 3,
2003/04:Bo220, 2003/04:Bo232, 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2 och
2003/04:Bo254 yrkande 7.
Reservation 3 (m, fp, kd)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (mp)
3. Kommunala förköp
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo258 yrkande 11.
Reservation 6 (m)
4. Avskaffande av tomträttsinstitutet
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo258 yrkande 5.
Reservation 7 (m, c)
5. Friköp av tomträtter
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo254 yrkande 2 och 2003/04:Bo258
yrkande 6.
Reservation 8 (m, fp, c)
6. Expropriationsändamålen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ476 yrkande 4, 2003/04:Bo246
yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Bo258 yrkandena 1 och 2 i denna del.
Reservation 9 (m, c)
7. Expropriationsersättning
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:MJ404 yrkande 2,
2003/04:MJ476 yrkande 3, 2003/04:Bo246 yrkandena 3 och 4, 2003/04:Bo254
yrkande 3 och 2003/04:Bo258 yrkandena 2 i denna del och 3.
Reservation 10 (v)
8. Samfälligheter
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo277.
9. Ägofredslagstiftningen
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo202 yrkande 1.
Reservation 11 (v, c)
10. Häradsallmänningar
Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo207.
11. Länsindelning
Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande 18.
Reservation 12 (c)
Stockholm den 19 februari 2004
På bostadsutskottets vägnar
Göran Hägglund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Hägglund (kd), Owe
Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin
(m), Nina Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander (s), Maria
Öberg (s), Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp),
Rigmor Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten
Lundström (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Utskottets överväganden
Fastighetsförvärv
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
jordförvärvslagen, jämför reservation 1 (kd, c, mp) och 2 (m) - motiv.,
förvärv av permanenthus för fritidsändamål, jämför reservation 3 (m, fp,
kd), 4 (c) och 5 (mp), samt
avskaffande av den kommunala förköpsrätten, jämför reservation 6 (m).
Jordförvärvslagen
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att medverka till att
jordbruket rationaliserades och effektiviserades. Fram till halvårsskiftet
1991 gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan
tillstånd. Förvärvsprövningen slopades därefter i stor utsträckning, men
en förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna avvaras. De nu
gällande reglerna innebär en långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen
av regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit effektiv när det gäller
juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt
ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en reglering. Kortfattat kan
denna reglering beskrivas i följande ordalag.
Fysiska personers förvärv prövas endast inom glesbygd eller
omarronderingsområde.
Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren varit bosatt
i glesbygd inom den aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet
eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall skall
i stället en anmälan om förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen
behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd. Tillstånd får vägras om
förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av
ägostrukturen.
För juridiska personers förvärv krävs alltid tillstånd. Enligt 5 §
jordförvärvslagen får juridisk person lämnas förvärvstillstånd endast om
kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att egendom som redan tillhör
förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat
ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl föreligger.
Enligt samma paragrafs andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu
nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett förvärv huvudsakligen
skogsmark och bedriver förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken
egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd lämnas under förutsättning
att egendomen inte bör ägas eller brukas av någon annan juridisk person
som redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten av betydelse för
sysselsättningen där.
Staten har möjligheter att lösa in egendom om förvärvaren inte uppfyller
ett åtagande att bosätta sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig
att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd vägrats.
I motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande 1 föreslås att tillträde till en
fastighet inte skall få ske innan förvärvstillstånd beviljats (förslag om
tillkännagivande). Förslaget i motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande 2 avser
att ett fingerat boende i glesbygd, t.ex. lån av brevlåda eller en
inneboendeadress, inte skall kunna utnyttjas för att kringgå lagstiftningen
(förslag om tillkännagivande). Enligt motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande
3 skall det inte vara möjligt att få ett förvärv genomfört genom att utlova
en framtida bosättning på fastigheten utan att sanktioner finns mot den
som inte uppfyller utfästelsen (förslag om tillkännagivande). I motion
2003/04:Bo272 (fp) yrkande 4 lämnas förslag om att lagens regler om anmälan
skall tas bort så att alla förvärv kommer att tillståndsprövas av
länsstyrelsen (förslag om tillkännagivande).
Enligt motion 2003/04:N330 (kd) yrkande 4 bör det inte vara möjligt att
enkelt kringgå reglerna i jordförvärvslagstiftningen. Det är enligt
motionärerna nödvändigt att se till att bestämmelserna om förvärvstillstånd
verkligen efterlevs om jordförvärvslagen fortsättningsvis skall ha ett
regionalpolitiskt syfte (förslag om tillkännagivande).
I motion 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del hävdas att lagstiftningens
mål skall vara att öka sysselsättningen och bosättningen i glesbygden.
Bland annat omfattar förslaget att den översyn som nu pågår skall följas
upp för att förhindra att ägandet av skogen lämnar bygden. Särskilt påpekas
att förvärvslagen har blivit uddlös och lätt att kringgå samt uppmärksammas
att kravet på bosättning inte efterlevs (förslag om tillkännagivande).
Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) har föreslagit bl.a. följande:
Glesbygdsbestämmelserna bör slopas. Det är inte tillräckligt meningsfullt
att ha kvar de nuvarande reglerna. Det föreligger stora svårigheter att
få ett skärpt alternativ att fungera effektivt, inte minst från resursmässiga
utgångspunkter. Bestämmelserna om prövning i omarronderingsområde bör
kvarstå men begränsas till att gälla de projekt som sätts i gång inom den
närmaste tioårsperioden. Begränsningarna i de juridiska personernas rätt
till förvärv skall finnas kvar men moderniseras och förenklas. Förvärv
mellan sådana personer skall ske utan prövning. All mark som avstås till
fysisk person skall kunna åberopas som kompensation. Juridiska personer
skall kunna göra kompensationsfria förvärv av skogsmark på orten om
personen bedriver industriell verksamhet i vilken egendomens avkastning
behövs.
Betänkandet har remissbehandlats. Enligt ett till riksdagen av statsrådet
Ann-Christin Nykvist lämnat svar på en skriftlig fråga råder det delade
uppfattningar bland myndigheter, företag och allmänhet om vilka regler
som är bäst för glesbygden (fr. 2002/03:404). Betänkandet bereds i
Jordbruksdepartementet. Som en del av denna beredning arbetar man nu inom
departementet fram ett förslag om förändringar i jordförvärvslagen med
ändamål att komma tillrätta med problematiken kring de s.k. skogsklipparna.
Avsikten är att efter en remissomgång lägga en proposition på riksdagens
bord under hösten. Ett arbete med samma inriktning och tidsplan bedrivs
inom Näringsdepartementet såvitt avser skogsvårdslagens bestämmelser.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu i sak ta ställning till de
motionsförslag som avser jordförvärvslagen. I stället bör resultatet av
det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet avvaktas. Med
hänvisning till detta avstyrks fp- , kd- och mp-motionerna.
Förvärv av permanenthus för fritidsändamål
I motion 2003/04:Bo232 (s) lämnas förslag om en utredning som skall se
över möjligheterna att skapa levande kustsamhällen året om och minska
segregationen. I motionen uppmärksammas att man i Norge har en form av
bosättningsplikt i vissa permanentbostäder (förslag om tillkännagivande).
Förslaget i motion 2003/04:N249 (s) yrkande 1 avser att det inom ramen
för EU-samarbetet bör tas fram regler som motverkar omvandlingen av
permanentboende till fritidsboende inom planlagt område (förslag om
tillkännagivande).
Motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7 avser ett riksdagens ståndpunktstagande
om att lösningen till omvandlingsproblematiken inte står att finna i att
boplikt införs (förslag om tillkännagivande).
I motion 2003/04:Bo233 (kd) yrkandena 1 och 2 föreslås främst en utredning
om vilka åtgärder som kan vidtas för att skärgårdarna skall leva året
runt. Utredningens överväganden bör omfatta bl.a. den norska modellen för
att kontrollera fastighetsförvärv och en modell med frivillig boplikt
(förslag om tillkännagivande). Motionsförslaget omfattar också att kommunen
skall ges möjlighet att i detaljplan kunna belägga hus med boplikt i
"nyplanerade" områden för att på så sätt kunna särskilja på helårsboende
och fritidsboende (förslag om tillkännagivande gällande tilläggsdirektiv
till PBL-kommittén). Också förslaget i motion 2003/04:N338 (kd) yrkandena
2 och 3 avser plan- och bygglagens bestämmelser (förslag om tillkännagivande
avseende tilläggsdirektiv för PBL-kommittén). Enligt motionärerna bör
kommunerna i sin planering, exempelvis i en detaljplan, kunna säkerställa
att områden som planeras för åretruntbostäder verkligen blir områden för
helårsboende. Det skall i plan- och bygglagen ges möjlighet att skilja på
helårsboende och fritidsboende som två olika funktioner.
Förslaget i motion 2003/04:N328 (c) yrkande 13 (partimotion) avser en
ändring i plan- och bygglagens bestämmelser som möjliggör för kommunerna
att via detaljplanerna styra så att områden vid nybyggnation kan säkerställas
för åretruntboende (förslag om riksdagsbeslut avseende lagändring). Ett
motsvarande förslag lämnas i motion 2003/04:Bo220 (c). Enligt detta skall
kommunen ha kompetens att genom nya eller omarbetade detaljplaner,
alternativt delar av sådana planer, avsätta bostadsområden för enbart
åretruntboende i samband med nybyggnation (förslag om tillkännagivande
avseende tilläggsdirektiv för PBL-kommittén).
Förslaget i motion 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del avser att
marklagstiftningen skall utformas så att sysselsättningen och bosättningen
i glesbygden ökar (förslag om tillkännagivande).
Den i ett par motioner omnämnda PBL-kommittén (Kommittén för översyn av
plan- och bygglagstiftningen, M 2002:05) skall enligt sina direktiv
redovisa sitt arbete senast den 31 december 2004.
En ordning som innebär att kommunen i planer kan förbjuda att bostäder
används för fritidsändamål har för några år sedan övervägts men förkastats
av regeringen (prop. 1998/99:126) eftersom det skulle vara en omständlig
och kostsam process inte minst avseende beståndet. Bland annat torde inte
en lagligt påbörjad markanvändning kunna avbrytas med en planbestämmelse
med mindre än att ekonomisk kompensation ges (Ds 1988:73 och 1989:78).
Regeringen sade sig "för närvarande" inte vara beredd att föreslå regler
av detta slag (prop. 126). Lagutskottet och bostadsutskottet har ställt
sig bakom denna bedömning när de behandlat alternativ till den numera
upphävda lagstiftning som gällt utlänningars förvärv av fastigheter.
Regeringen har den 4 september 2003 till PBL-kommittén överlämnat två
skrivelser (varav en från Sotenäs kommun) med förslag om överväganden av
frågan om lagstiftning som medger planläggning av områden endast för
permanentboende samt att en försöksverksamhet med sådan planläggning inleds.
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör ta ställning i sak till de
förslag som gäller åtgärder i fråga om omvandlingsproblematiken. I ställer
bör PBL-kommitténs arbete avvaktas. Med hänvisning till detta avstyrks
samtliga motionsförslag.
Kommunala förköp
I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 11 föreslås att den kommunala förköpsrätten
skall avskaffas (förslag om riksdagsbeslut).
Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har framställts vid ett
flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast
under förra riksmötet (bet. 2002/03:BoU8) ställt sig bakom förköpslagens
huvudprinciper och ansett att lagen bör behållas. Utskottet har anfört
att den kommunala förköpsrätten utgör ett viktigt komplement till
expropriationslagen och att den innebär att ett ofta tids- och kostnadskrävande
expropriationsförfarande kan undvikas. Vidare har utskottet ansett att
förköpslagen således bör ses som ett av flera instrument som tillsammans
ger kommunerna möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i övrigt
ta ansvar för den fysiska samhällsutvecklingen.
Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och avstyrker m-motionen.
Tomträtt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
avskaffande av tomträttsinstitutet, jämför reservation 7 (m, c), och
friköp av tomträtter, jämför reservation 8 (m, fp, c).
Avskaffande av tomträttsinstitutet
I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 5 lämnas förslag om att inga nya
tomträtter skall få upplåtas (förslag om riksdagsbeslut).
Utskottet har behandlat begränsningar av tomträttsinstitutet flera gånger
tidigare, och då bl.a. erinrat om följande:
Tomträttsinstitutet infördes år 1907 som ett komplement till äganderätten.
Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras genom att man gjorde det möjligt
för kommunerna att tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris
än om den skulle säljas. Införandet av tomträttsinstitutet hade följaktligen
en tydlig bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades möjligheter att
förhindra en kapitalisering av markvärdesstegringen hos enskilda
fastighetsägare.
Motsvarande motionsförslag avstyrktes av utskottet under förra riksmötet
(bet. 2002/03:BoU8). Utskottet fann att motiven för tomträttsinstitutet
har fortsatt relevans, varför inga åtgärder bör vidtas som syftar till en
begränsning av upplåtelserätten avseende tomträtter. Utskottet framhöll
att tomträttsinstitutet i många delar av landet kan utgöra ett viktigt
instrument för kommunerna att hålla tillbaka boendekostnaderna.
Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker m-förslaget.
Friköp av tomträtter
I motionen 2003/04:Bo258 (m) yrkande 6 lämnas förslag om att kommunerna
samtidigt med att möjligheterna att bilda nya tomträtter upphör - se om
detta förslag ovan - bör börja avveckla tomträtterna genom att erbjuda
dem till försäljning (förslag om riksdagsbeslut).
Också i motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 2 tas frågan om friköp upp.
Enligt förslaget bör en sådan rätt finnas i alla kommuner (förslag om
tillkännagivande).
Under förra riksmötet fann utskottet (bet. 2002/03:BoU8), mot bakgrund av
sitt ställningstagande om att tomträttsinstitutet bör behållas, det inte
heller vara motiverat att genom lagstiftning framtvinga en kommunal
utförsäljning av de fastigheter som upplåts med tomträtt. Således borde det,
enligt utskottets uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas
eget val att avgöra omfattningen av tomträttsinstitutets användning.
Utskottet avstyrkte med hänvisning till detta liknande motionsförslag.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker således m- och fp-motionerna.
Expropriation
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om expropriationsändamålen, jämför
reservation 9 (m, c), samt göra ett tillkännagivande till regeringen om
en utvärdering av expropriationslagens ersättningsregler, jämför reservation
10 (v).
Expropriationsändamålen
I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 1 och 2 (delvis) tas flera frågor om
expropriation upp med utgångspunkt i att äganderätten skall stärkas och
att inskränkningar i den endast skall få ske genom i lagen klart angivna
fall. Som motiv åberopas bl.a. det skydd äganderätten fått i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Förslaget omfattar att en genomgripande översyn av
expropriationslagen skall göras. Den skall i första hand syfta till att begränsa
och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid expropriation. Endast
ytterst angelägna uppgifter och samhällsåtaganden, som att värna människors
liv, hälsa och säkerhet samt att skydda natur och miljö, skall tillåtas
som expropriationsgrunder. Exempelvis skall expropriation inte medges när
det enda skälet är att stävja marknadsbaserad värdeökning. Vidare skall
en företagare inte ha möjlighet att beröva en annan företagare dennes
egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst
och utkomst. Förslaget avser även att exproprierad egendom inte skall
kunna användas för annat ändamål än för vilket expropriation skett (förslag
om tillkännagivande). Också i motion 2003/04:MJ476 (m) yrkande 4 framförs
förslag om att en översyn bör göras med inriktning att expropriation endast
skall kunna ske om den är påkallad av viktiga samhällsintressen. Enligt
motionärerna ger dagens bestämmelser om expropriationsändamålen ett alltför
stort utrymme för godtycke (förslag om tillkännagivande).
I motion 2003/04:Bo246 (c) yrkande 1 föreslås att äganderätten skall
stärkas genom att möjligheterna till expropriation, både vad gäller äganderätt
och nyttjanderätt, skall användas varsamt. Motionsförslaget omfattar att
expropriationslagens bestämmelser skall präglas av större restriktivitet
än i dag i enlighet med vad grundlagsregleringen om förfogandelagstiftningen
ger uttryck för (förslag om tillkännagivande). Förslaget i motion
2003/04:Bo246 (c) yrkande 2 gäller att expropriation inte skall få ske med
mindre än att alla andra alternativ är prövade (förslag om tillkännagivande).
Expropriation innebär att enskildas egendom tas i anspråk för att tillgodose
olika samhällsnyttiga ändamål. De s.k. expropriationsändamålen anges i
2 kap. expropriationslagen (1972:719). Kommunen är berättigad till
expropriation av mark som skall användas för tätbebyggelse. Expropriation
kan också ske för att tillgodose ändamål som avser kommunikationer,
drivkraft, vatten och avlopp, näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,
försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv. Även vanvårdade
fastigheter kan exproprieras. Dessutom finns en allmän bestämmelse om
expropriation av mark som behövs för verksamhet som staten eller kommunen
har att tillgodose eller som är av väsentlig betydelse för riket, orten
eller en viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har regeln om s.
k. värdestegringsexpropriation. Dess innebörd är att förhindra oförtjänt
värdestegring hos fastigheter som inte direkt berörs av ett
expropriationsförfarande men som förväntas öka i värde genom ett
expropriationsföretag.
Regeln bygger på likhetsprincipen och syftar till att eliminera sådan
markvärdesstegring som ställer icke exproprierade markägare i en bättre
situation än dem vars mark exproprieras.
Bostadsutskottet har vid flera tidigare tillfällen avstyrkt liknande
förslag som de som nu behandlas (senast i bet. 2002/03:BoU8). Utskottet
har därvid ansett att den rådande regleringen av de ändamål för vilka
expropriation får ske innebär en sådan avvägning mellan olika intressen
att en ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.
Särskilt har utskottet påpekat att det även fortsättningsvis kommer att
vara nödvändigt för det allmänna att kontrollera samhällsutvecklingen
genom att tillämpa expropriation i enskilda fall. En total inskränkning
av möjligheterna till expropriation för enskilda rättssubjekt och en
begränsning av möjliga expropriationsändamål för staten och kommunen skulle
innebära betydande svårigheter för samhällsutvecklingen. Det allmänna
måste även fortsättningsvis ha möjligheter att göra erforderliga avvägningar
mellan skilda berättigade intressen som kan göra anspråk på ett specifikt
markområde. Vid tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till de
allmänna intressen som kan motivera den sökta åtgärden utan även till
motstående intressen. Vidare bör tillstånd exempelvis inte få meddelas om
ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna
av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar
som kan vinnas genom den. Mot den bakgrunden har utskottet funnit att
kraven på rättssäkerhet får anses vara tillgodosedda.
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare. Motionsförslagen avstyrks
således.
Expropriationsersättning
I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 (delvis) och 3 lämnas förslag om
en genomgripande översyn som skall syfta till att säkerställa att markägaren
vid expropriation får ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde
samt för de kostnader och det intäktsbortfall som uppkommer. Enligt
förslaget skall presumtionsregeln avskaffas. Det enda rimliga är enligt
motionärerna att exproprianten skall ha bevisbördan (förslag om
tillkännagivande). Enligt förslaget i motion 2003/04:MJ404 (m) yrkande 2 skall
mark ersättas med sitt fulla marknadsvärde och därtill skall markägaren
ges rätt till ersättning för kostnader som är direkt hänförliga till
expropriationen (förslag om tillkännagivande). I ytterligare en motion,
2003/04:MJ476 (m) yrkande 3, föreslås en bredare översyn av expropriationslagens
ersättningsregler. I motionen påpekas att expropriationslagens ersättningsregler
också används vid tillämpningen av annan förfogandelagstiftning än
expropriation. Särskilt uppmärksammar motionärerna bl.a. ersättningsfrågor
som gäller ledningsdragning för vatten och gas. Motionsförslaget avser
främst att den i dag förhärskande skadeprincipen bör överges och att man
i stället skall närma sig de principer som gäller avstående av mark på
frivillig väg (förslag om tillkännagivande).
Också förslaget i motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 3 avser att
presumtionsregeln skall avskaffas (förslag om tillkännagivande).
I motion 2003/04:Bo246 (c) yrkande 3 föreslås att tydliga ersättningsregler
skall utarbetas och följas (förslag om tillkännagivande). I motion
2003/04:Bo246 (c) yrkande 4 lämnas förslag om att ersättning bör bestämmas
i ett inledande skede av expropriationsprocessen, inte i efterhand sedan
projektet påbörjats, och att den bör betalas ut omgående (förslag om
tillkännagivande).
Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan tre olika slag av
ersättning. Löseskilling utgår då en hel fastighet exproprieras medan
intrångsersättning utbetalas när endast del av fastighet inlöses. Därutöver
utgår ersättning för personlig skada, vilken innefattar andra förluster
som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen. Ersättningen för personlig
skada kan avse exempelvis flyttkostnader eller förlust genom nedläggning
av rörelse och har således inget att göra med själva fastighetens värde.
Den exproprierande står dessutom i allmänhet för motpartens kostnader
för hela expropriationsförfarandet. Undantag gäller för kostnader som
uppkommit genom försummelse eller kan betraktas som onödiga. Dessutom
gäller vid prövning i högre rätt än fastighetsdomstol att den exproprierande
oavsett utgången svarar för rättighetshavarens kostnader då endast den
förre överklagat.
Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas för sin förlust begränsas
genom den s.k. presumtionsregeln. Denna regel innebär att den ökning av
fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio år före expropriationsansökan
räknas fastighetsägaren till godo endast om det konstateras att ökningen
beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.
Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är fallet.
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat expropriationslagens
ersättningsregler (senast i bet. 2002/03:BoU8). Förra året pekade utskottet
bl.a. på det arbete som bedrevs inom 2002 års ledningsrättsutredning (Ju
2002:03). Utredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 2004:7).
När ledningsrätt upplåts i dag betalas ersättning till berörda fastighetsägare
enligt reglerna i expropriationslagen. Utredningsuppdraget har när det
gäller frågan om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt varit begränsat
till att överväga om de nuvarande ersättningsprinciperna skall kompletteras
när det gäller de fall som täcks in av de utvidgningar som nu har föreslagits
av utredningen. Enligt utredningens bedömning är det emellertid olämpligt
att införa andra ersättningsprinciper enbart för det utvidgade området.
Ett tillskapande av särlösningar för utvidgningsfallen skulle nämligen
leda till gränsdragningsproblem och omotiverade skillnader mellan likartade
ledningsrättsupplåtelser. Utredningen anser att det finns starka skäl för
en övergripande översyn av reglerna om ersättning vid expropriativa ingrepp,
men att införandet av någon annan form av ersättningsprincip i
ledningsrättslagen är en reform som kräver betydligt mera ingående överväganden
än som rymts inom ramen för utredningens uppdrag.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen fick sin nuvarande utformning
i början av 1970-talet. Någon mer allmän översyn av reglerna har inte
skett. Under senare år har reglerna alltmer kommit till användning vid
förvärv där förvärvaren är en privat aktör som driver sin verksamhet i
vinstsyfte. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottets mening anledning
att nu göra en utvärdering av hur reglerna fungerar och om de, allmänt
sett, leder till rimliga resultat för den enskilde. Utskottet anser att
regeringen bör ta initiativ till en sådan utvärdering.
Vad utskottet nu anför bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Förslaget lämnas med anledning av motionerna 2003/04:MJ404 (m)
yrkande 2, 2003/04:MJ476 (m) yrkande 3, 2003/04:Bo246 (c) yrkandena 3 och
4, 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 3 och 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 i denna
del och 3.
Övriga fastighetsrättsliga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
samfälligheters rätt till verkställighet på grundval av debiteringslängd,
ägofredslagstiftningen och fäbodkulturen, jämför reservation 11 (v, c),
samt
regleringen av häradsallmänningar.
Samfälligheter
Förslaget i motion 2003/04:Bo277 (fp) avser att en samfällighets rätt
till verkställighet på grundval av debiteringslängd skall upphävas, dvs.
en sådan längd skall inte längre utgöra en exekutionstitel (grundval för
kronofogdemyndighetens indrivning). Förslaget innebär att samfälligheten
i stället blir hänvisad att ansöka om betalningsföreläggande eller stämning
vid domstol för att på så sätt skaffa sig en exekutionstitel. De i motionen
avsedda bestämmelserna återfinns i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter.
En samfällighetsförenings medelsbehov täcks ytterst genom uttaxering av
medlemmarna. Betalningsskyldigheten för dessa fastställs vid föreningsstämma
genom en taxeringslängd. En föreningsmedlem kan, om han inte anser sig
betalningsskyldig, vid fastighetsdomstol mot föreningen väcka talan om
rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades på
föreningsstämman. Debiterat och till betalning förfallet belopp får, om
domstolen inte beslutat annat när den prövat talan om rättelse, tas ut
enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om fordran för vilken
betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft (40, 42 och 46 §§
lagen
om förvaltning av samfälligheter). Verkställigheten på grund av
debiteringslängd kan inte omfatta dröjsmålsränta eller indrivningskostnader
(NJA 1987 s. 46).
Utskottet anser inte att det ligger några fördelar i att ändra lagstiftningen
så att en debiteringslängd inte längre utgör exekutionstitel. Motionen
avstyrks därför.
Ägofredslagstiftningen
I motion 2003/04:Bo202 (c) yrkande 1 föreslås dels bevarande, dels ändring
av ägofredslagstiftningen så att fortsatt fäboddrift kan bedrivas. Det
översynsarbete som pågår av ägofredslagen måste leda till lagstiftning
som skapar en hållbar situation gällande stängsel både för de i dag
verksamma fäbodbrukarna och de som kommer att starta verksamhet på fäbodar.
Förslaget gäller också att ändamålet med fäbod som företeelse görs klart
av lagstiftaren (förslag om tillkännagivande).
Enligt ägofredslagen (1933:269) är en ägare eller en innehavare av hemdjur
principiellt skyldig att hålla sådan vård om djuren att de inte olovligen
kommer in på annans ägor. Lagen innehåller också bestämmelser om skyldighet
att hålla stängsel. En fastighetsägare kan således begära att stängsel
sätts upp när grannfastigheten används för bete och stängsel behövs.
Skyldigheten att vårda djuren begränsas genom ägofredslagens bestämmelser
om rätt till gemensamt bete på skogs- och utmarker som gränsar till
varandra. Sådan mark anses under vissa förutsättningar upplåten till gemensamt
bete för större hemdjur i den mån marken inte är inhägnad. Regeringen får
föreskriva att rätt till gemensamt bete även skall avse mindre hemdjur.
För att bl.a. ge möjlighet till skydd mot skador på skogsåterväxten till
följd av betning finns i ägofredslagen särskilda bestämmelser om betesreglering
på mark som anses upplåten till gemensamt bete. Betesregleringen medför
bl.a. att rätten till gemensamt bete upphör för fastigheter som äger del
i marken eller som har betesrätt på grund av servitut. Bestämmelserna om
betesreglering tillämpas inom (en del av) ett län sedan så beslutats genom
förordning. Sådana förordningar är få till antalet. Enligt ägofredslagen
har djurägare eller den som mottagit djur till underhåll eller nyttjande
strikt ansvar om djuren olovligen tagit sig in på annans ägor och där
orsakar skada. I lagen föreskrivs regressrätt mot den som vållat skadan.
Ägofredslagen reglerar även en rätt att bättra annans hägnad och att ta
hand om annans betesdjur. Vidare regleras förvaltningen av stängsel- och
betessamfälligheter. Slutligen finns bestämmelser om förseelser mot
föreskrifter om betning samt om förverkande av rätt till gemensamt bete.
I promemorian Ds 2002:33 har föreslagits att lagen om ägofred samt viss
till denna anslutande lagstiftning skall upphöra att gälla. Vidare föreslogs
att lagen (1938:121) om hittegods skall tillämpas också på hemdjur som
kommit in på annans mark. Som skäl till förslaget angavs att den nuvarande
regleringen är onödig, i huvudsak därför att det är ett litet antal fall
som omfattas av regleringen eller att andra regler kan tillämpas.
Utredningen om rätt till bete vid fäbodbruk och annan småskalig djurhållning
har nyligen lämnat sitt betänkande Betesrätt vid fäbodbruk m.m. (SOU
2003:116). Enligt utredningsförslaget bör fäbodkulturen bevaras och stärkas.
Utredaren har koncentrerat sitt arbete på fäbodbruket och vissa andra
företagsformer som bedriver djurhållning enligt gammal tradition och
sedvana. Därmed avses bl.a. att djuren betar fritt på ostängslad skogsmark.
Utredaren anser att det behövs lagbestämmelser för att framför allt det
fria skogsbetet skall kunna fortsätta. Skogsbetet sker i dag med stöd
dels av ägofredslagen, dels gammal sedvana. Utredaren konstaterar att det
fria skogsbetet visserligen utnyttjas av en ganska liten grupp av företagare
men att det har stor betydelse från miljö- och naturvårdssynpunkt. Skogsbetet
bidrar till att det öppna odlingslandskapet och den biologiska mångfalden
bevaras. Flera skäl talar således för att betesrätten stärks i en särskild
lag. I betänkandet redovisas några rättsfall rörande sedvanebetet som
tyder på att betesrätten vid eventuella konflikter mellan markägare och
djurhållare har en osäker eller i vart fall oklar ställning. Osäkerheten
gäller också i vilken utsträckning djurhållaren är skyldig att hålla
stängsel för att hindra att djuren kommer in på andras marker. Enligt praxis
är det inte djurägaren utan den som vill skydda sin mark mot betande djur
som får anordna stängsel (den omvända stängselskyldigheten). Denna praxis
går så att säga stick i stäv med gällande lagbestämmelser om stängselskyldighet
och det är därför enligt utredningen tveksamt om den håller vid en rättslig
prövning. Utredarens lagförslag innebär dels att de nuvarande bestämmelserna
i ägofredslagen om s.k. gemensamt bete får leva vidare, dels att det
sedvanebete som utövas enligt stadigvarande sedvana på berörda orter
bekräftas och får stöd i den nya lagen. Utredaren framhåller vidare att den
omvända stängselskyldigheten bör få en starkare ställning som sedvanerätt
i och med att bestämmelserna om stängselskyldighet i ägofredslagen enligt
förslaget försvinner. Lagförslagen innebär i övrigt att ägofredslagen
upphävs och att frågor som regleras i den lagen i fortsättningen hanteras
enligt annan befintlig lagstiftning. Hit hör t.ex. stängselfrågor, tillsyn
av djur, skadestånd och omhändertagande av bortsprungna djur. Det s.k.
strikta ansvaret för skador som husdjur orsakar på annans mark försvinner.
Utredningsförslaget bereds nu inom Jordbruksdepartementet.
Enligt utskottet finns det inte anledning för riksdagen att nu i sak ta
ställning till de i motionen väckta frågorna. I stället bör resultatet av
det inom Regeringskansliet pågående beredningsarbetet avvaktas. Motionen
avstyrks således.
Häradsallmänningar
I motion 2003/04:Bo207 (m) föreslås en utredning rörande regleringen av
häradsallmänningar. Utredningen bör avse om skälen för den gamla ordningen
kvarstår samt formerna för att möjliggöra för delägarna att kunna välja
bolagsform eller annan juridisk form för ägandet av häradsallmänningen
med syfte att skapa likviditet i ägandet och säkra effektiv förvaltning.
Förslaget omfattar också att möjligheter skapas för en delägare att lämna
delägandet genom försäljning av sin andel. Även frågan om hembud omfattas
av motionsförslaget. De båda senare frågorna med syfte att möjliggöra ett
lokalt och samlat ägande (förslag om tillkännagivande).
Häradsallmänningarna regleras i lagen (1952:166) om häradsallmänningar
vilken lag var den senaste mer genomgripande förändringen av lagstiftningen
på detta område. Häradsallmänningarna tillhör ägarna av vissa fastigheter.
En delägare får inte överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen
annat än gemensamt med den fastighet med vilken rätten är förenad.
Begränsande regler gäller för inteckning, överlåtelse och införlivning av ny
mark. Det skall här särskilt anges att allmänningsskogarna i Norrland och
Dalarna har en annan och i tiden senare bakgrund och att särskild
lagstiftning gäller för dessa.
Vid riksmötet 1999/2000 genomfördes ett par förändringar av lagen (prop.
1999/2000:39 och bet. 1999/2000:BoU8). Det gällde bl.a. bestämmelserna
om avyttring och om införlivning av mark. I lagstiftningsärendet betonades
syftet med bestämmelserna, att allmänningarnas långsiktiga fortbestånd
och utveckling skall tryggas. Det konstaterades också att den betydelse
som allmänningarna har för befolkning och näringsliv numera knappast
ifrågasätts.
Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att föreslå riksdagen att en
översyn av lagen om häradsallmänningar görs med den inriktning som föreslås.
M-motionen avstyrks således.
Länsindelning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om folkomröstningar avseende
länsindelningsändringar i samband med bildandet av nya regioner, jämför
reservation 12 (c).
Indelningsändringar vid bildandet av nya regioner
I motion 2002/03:K241 (c) yrkande 18 (partimotion) lämnas förslag om att
länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya
regioner bör föregås av en folkomröstning (förslag om tillkännagivande).
Konstitutionsutskottet anförde vid sin bedömning under föregående riksmöte
av motionens andra förslag om regionbildningar - yrkandena 16, 17 och 21
följande (bet. 2002/03:KU18).
Riksdagen beslutade så sent som i januari 2002 att försöksverksamheten i
Skåne län och Västra Götalands län, där landstingsfullmäktige utgör den
direktvalda beslutande regionfullmäktigeförsamlingen, skall fortgå i
oförändrad form t.o.m. utgången av år 2006 samtidigt som det öppnades
möjlighet att i övriga län bilda samverkansorgan enligt den nya lagen
[(2002:34) om samverkansorgan i länen]. Sådana har nu också bildats i flera
län. Uppföljning och utvärdering skall göras av verksamheterna både enligt
försökslagen och enligt den nya lagen om samverkansorgan.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för riksdagen att nu
göra några ändringar i beslutet om formerna för den regionala samverkan.
Utskottet beaktar härvid också den allmänna översyn av uppgiftsfördelningen
mellan staten, kommunerna och landstingen som regeringen nyligen beslutat
om och i vilken särskild uppmärksamhet skall ägnas åt den regionala nivåns
roll.
Konstitutionsutskottet fann det inte heller påkallat att vidta någon åtgärd
med anledning av det i motionens yrkande 20 framförda förslaget att se
över grundlagen rörande bildandet av regioner. Riksdagen avslog
motionsförslagen i enlighet med utskottets förslag.
Enligt bostadsutskottets mening är det inte lämpligt att riksdagen nu som
en sak för sig tar ställning till om c-förslaget skall genomföras. Ett
sådant ställningstagande bör i stället ske samtidigt med att andra frågor
som gäller regionaliseringen avgörs när ytterligare erfarenheter vunnits
av de redan pågående regionala verksamheterna. Utskottet avstyrker därför
c-motionens förslag.
Det skall här nämnas att Ansvarskommittén, vars arbete konstitutionsutskottet
bl.a. uppmärksammat, i december 2003 har avlämnat ett delbetänkande, SOU
2003:123. Kommittén har ägnat denna första etapp åt inriktningen av det
fortsatta utredningsuppdraget.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Jordförvärvslagen, punkt 1 (kd, c, mp)
av Göran Hägglund (kd), Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar Rosenqvist
(mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N330
yrkande 4 och 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del och bifaller delvis motion
2003/04:Bo272 yrkandena 1-4.
Ställningstagande
Vi anser det vara av väsentlig betydelse att lagstiftningen om förvärv av
lantbruksegendom skärps. Jordförvärvsutredningens förslag om att avskaffa
jordförvärvslagens glesbygdsbestämmelser bör inte genomföras. Det gäller
i stället att värna om jord- och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.
Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i glesbygd måste stärkas
och familjejordbruken skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal synvinklar,
inte minst vad gäller möjligheterna att nå en från miljösynpunkt hållbar
utveckling. Problemet skall ses mot bakgrund av att köptrycket från svenska
och utländska företag kan förväntas öka. Uppköp och exploatering med endast
kortsiktiga vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.
Främst gäller det att stärka sambandet mellan ägande, brukande och boende.
Det måste utrönas hur lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst
lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett särskilt problemkomplex
är de juridiska personernas möjligheter till förvärv. Dagens lagstiftning
ger uttryck för en restriktivitet som i grunden är bra. Den nuvarande
principen som skall skapa en balans mellan olika ägarkategorier är också
något som Jordförvärvsutredningen ställt sig bakom.
Reglerna måste få en utformning och tillämpning så att familjejordbruken
blir den dominerande ägarkategorin och så att generationsskiftena underlättas.
Det finns också ett behov av att se över lagens geografiska tillämpningsområden.
Jordförvärvsutredningens förslag bör således inte utan en i vissa delar
kraftig omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Vi önskar att en
ny utredning genomförs med ett otvetydigt uppdrag att lämna förslag med
den av oss förordade inriktningen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N330 (kd) yrkande
4 och 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del och bifaller delvis motion
2003/04:Bo272 (fp) yrkandena 1-4.
2. Jordförvärvslagen, punkt 1 - motiveringen (m)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter
Danielsson (m).
Ställningstagande
De krav på förvärvsprövning och boendeplikt som ställs vid försäljning
och köp av fastigheter i vissa delar av landet innebär bl.a. en klar
inskränkning i dispositionsrätten och egendomsskyddet. Säljaren har inte
rätt att sälja till vem som helst. Staten har genom tvångsåtgärder i form
av återlösen möjlighet att gynna köpare som redan är boende på en ort.
Erfarenheten visar dock att lagstiftningen på intet sätt bidrar till ökad
bosättning. Boplikten leder ofta till att det är en befintlig markägare
på orten som får köpa fastigheten till ett pris som, på grund av
omständigheterna, långt understiger det pris som säljaren skulle ha erhållit
om ingen förvärvsprövning funnits. Anledningen kan bl.a. vara att
fastigheterna saknar mangårdsbyggnader eller har obeboeliga bostadshus. Att
uppföra ett nytt bostadshus innebär en sådan kostnad att fastighetsköpet
blir direkt olönsamt och absolut inte kan ge försörjning åt en familj.
Ännu mer befängt förefaller detta mot bakgrund av att en person som ärver
fastigheten kan vara bosatt i Stockholm. Vid överlåtelse till en person
som bor på pendlingsavstånd från fastigheten och som har möjlighet att
utföra daglig skötsel kräver staten däremot boendeplikt.
I Jordförvärvsutredningens betänkande SOU 2001:38 föreslås att
glesbygdsbestämmelserna, dvs. boplikten, slopas. Vi biträder den uppfattningen.
Följaktligen avstyrker vi samtliga motionsförslag.
3. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (m, fp, kd)
av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström
(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo254
yrkande 7 och avslår motionerna 2003/04:N249 yrkande 1, 2003/04:N328
yrkande 13, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2
och 3, 2003/04:Bo220, 2003/04:Bo232 och 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Vi motsätter oss samtliga de förslag som innebär en reglering med avsikt
att styra var människor skall ha sina permanentbostäder och var de skall
få bo på sin fritid. Sådan lagstiftning anser vi inte önskvärd eftersom
den är ett stort ingrepp i den enskilda äganderätten. Dessutom skulle den
inte bli effektiv. Vidare kan på goda grunder befaras att en sådan
lagreglering, vare sig det gäller en mer omfattande förvärvsprövning eller
ökade befogenheter för kommunerna i deras fysiska planering, innebär en
sådan byråkrati och krav på kontroll att den inte låter sig genomföras i
ett samhälle som skall präglas av frihet och respekt för de enskilda
människornas val.
Lösningen på de problem som gäller omvandlingen av permanenthus till
fritidsbostäder och skapandet av förutsättningar för människor att kunna
bo kvar i sin hembygd ligger inom områden av politiken för vilka
bostadsutskottet inte har ett beredningsansvar. Det gäller främst närings-,
skatte- och finanspolitiken. Exempelvis kan en mer företagarvänlig politik
skapa förutsättningar för arbetstillfällen, en utbyggnad av infrastrukturen
ge möjlighet till arbetspendling samt en sänkning av fastighetsskatten ge
människor bättre ekonomiska förutsättningar att bo kvar.
Erfarenheter som redovisats från Norge, där boplikt finns i ca 75 kommuner,
visar att man inte får det förväntade resultatet. I stället kan man
konstatera ett flertal negativa effekter. Exempel på detta är sänkta
fastighetspriser för helårshus, vilket ökar riskerna att investera i sin
fastighet samtidigt som de hus som klassas som fritidshus inom samma område
stiger i värde. Det ger en konstgjord, snedvriden marknad, där de
helårsboende blir fattigare och fritidshusägarna rikare. Man behåller också
ofta husen inom familjen och använder det för fritidsboende hellre än att
sälja till lågt pris, med stöd av de släktskapsundantag för förvärv som
finns i lagen. Sådana undantag nämns när boplikt föreslås i Sverige.
Således anser vi att lösningen på omvandlingsproblematiken inte står att
finna i att det skall införas någon form av boplikt, vare sig de är fråga
om införande av ny förvärvslagstiftning eller förändringar av plan- och
bygglagens bestämmelser.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande
7 och avslår motionerna 2003/04:N249 (s) yrkande 1, 2003/04:Bo232 (s),
2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233 (kd) yrkandena 1 och
2, 2003/04:N328 (c) yrkande 13, 2003/04:Bo220 (c) och 2003/04:N335 (mp)
yrkande 7 i denna del.
4. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (c)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328
yrkande 13 och 2003/04:Bo220, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249
yrkande 1, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2
och 3 och 2003/04:Bo233 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:Bo232,
2003/04:Bo233 yrkande 1 och 2003/04:Bo254 yrkande 7.
Ställningstagande
Landsbygdens glesa strukturer lockar många vid valet av bosättning. Gott
om plats, närhet till skog, mark, hav, fjäll och sjöar är en fantastisk
resurs som borde kunna framhållas mer, till fördel för den regionala
utvecklingen. Förutsättningar för boende varierar kraftigt inom olika
regioner av landet. Men bilden är mer komplicerad än så. Det är inte bara
fråga om nationella regionala skillnader mellan överhettning och brist på
etableringar. Sådana skillnader finns även inom enskilda kommuner och
även inom mindre områden än så.
I dag finns skärgårdsområden med en oerhört stor efterfrågan på bostäder
där boplikt efterfrågas som ett medel för att hindra att fastighetsförsäljningar
sker för fritidshusändamål och för att kunna dämpa boendekostnaderna och
fastighetspriserna. Samtidigt finns det skärgårdsområden som redan har
förlorat sin sista öbo eftersom kommunikationerna och servicen har försvunnit
eller inte utvecklats. Under de senaste 20-30 åren har de fritidsboendes
(sommargästernas) uppköp av helårshus i kustsamhällena hela tiden ökat.
Fritidsbostadsmarknaden har prisnivåer som åretruntbostadsmarknaden inte
klarar av. Detta har lett till stora svårigheter att finna hus för dem
som önskar bo året runt.
När befintliga fastigheter försvinner ur händerna på åretruntboende
planerar kommunerna för bostäder i nya lägen, om möjligt även i mycket
attraktiva områden. Det finns dock ingen garanti för att husen i de
nyplanerade områdena blir helårsbostäder eftersom nuvarande lagstiftning
inte innefattar några verksamma styrinstrument i detta avseende. Attraktiv
mark är en ändlig resurs. Det är därför viktigt att kommunen ges möjlighet
att effektivt styra boendet, t. ex. genom att inom nya detaljplaneområden
bestämma att områden endast får bebyggas och användas för helårsboende.
Jag
anser att plan- och bygglagen bör ändras så att kommunerna kan göra lokala
överväganden om vilka områden som vid nybyggnation bör avsättas endast
för åretruntboende. PBL-kommittén bör därför få i uppdrag att lämna förslag
till en lagändring som möjliggör för kommunerna att via detaljplan eller
annat planinstrument styra så att områden vid nybyggnation kan förbehållas
och bevaras för åretruntboende.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328 (c) yrkande
13 och 2003/04:Bo220 (c), bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 (s)
yrkande 1, 2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233 (kd) yrkande
2 och 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del samt avslår motionerna
2003/04:Bo232 (s), 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo233 (kd)
yrkande 1.
5. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N335
yrkande 7 i denna del, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 yrkande 1,
2003/04:N328 yrkande 13, 2003/04:N338 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo220,
2003/04:Bo232 och 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2 och avslår motion
2003/04:Bo254 yrkande 7.
Ställningstagande
Landsbygdens utveckling blir för varje år som går alltmer bekymmersam.
Den markpolitik som bedrivs, eller snarare bristen på en sådan effektiv
politik, gör mig betänksam. Jag är medveten om att de markpolitiska
frågeställningarna är komplicerade, inte minst från juridisk synpunkt. Enligt
min mening går det inte att behandla de markpolitiska instrumenten vart
och ett för sig. Det måste till en bred översyn som stärker sambandet
mellan boende, brukande och ägande. Den inriktning översynen skall ha bör
vara klart och tydligt formulerad. Översynen bör avse den lagstiftning
som redan finns - inklusive plan- och bygglagstiftningen - samt omfatta
de utländska förebilder man kan hitta som har denna målsättning. Nya idéer
måste utvecklas och prövas. Översynen kan inte endast avse rent markpolitiska
frågor. Den måste också omfatta t.ex. lämpliga, långsiktigt hållbara former
för ägandet av mark, bostäder och företag. Jag tror särskilt att de
kooperativa formerna, där traditionellt brukande och ägande har starka
sammanhållande bindningar, bör vinna uppmärksamhet i detta sammanhang.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N335 (mp) yrkande
7 i denna del, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 (s) yrkande 1,
2003/04:Bo232 (s), 2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233
(kd) yrkandena 1 och 2, 2003/04:N328 (c) yrkande 13 och 2003/04:Bo220 (c)
samt avslår motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7.
6. Kommunala förköp, punkt 3 (m)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter
Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258
yrkande 11.
Ställningstagande
Den kommunala förköpsrätten bör enligt vår uppfattning avskaffas. Det
främsta skälet till detta ställningstagande är att förköpsrätten inte
fyller någon funktion i den kommunala markplaneringen. Det är även av
vikt att framhålla att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar i
en orimligt svag position i förhållande till kommunerna. Detta skall ses
mot bakgrund av att det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket
stark maktställning. Ett avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle
bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan det ifrågasättas om
det är rimligt att spendera skattemedel på en kommunalisering av mark för
bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att tillgodose mer
angelägna kommunala verksamheter. Regeringen bör snarast för riksdagen lägga
fram förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 11.
7. Avskaffande av tomträttsinstitutet, punkt 4 (m, c)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark
(c) och Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258
yrkande 5.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är tomträttsinstitutet en förlegad form av reglering
som försätter den enskilde tomträttshavaren i ett beroendeförhållande
till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan markkostnaden vid en
omreglering av avgälden påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena
rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av tomträttsinstitutet.
Utan att närmare gå in på frågan kan konstateras att problemet kring hur
avgälderna skall omregleras visar på en avgörande svaghet med hela systemet.
De motiv som en gång angavs som skäl till tomträttsinstitutets införande
har i dag spelat ut sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt
arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det allmännas roll i möjligaste
mån är begränsad till att formulera erforderliga riktlinjer. Det är
oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla ett markpolitiskt
instrument vars konsekvenser förhindrar ett spritt enskilt ägande.
Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som lagstiftaren inte tänkt sig,
kommit att användas som ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens
normer skall reglera.
Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande frågor om tomträttsavgälden.
Regeringens förslag förväntas innebära att avgälden för småhus knyts
till fastighetens taxeringsvärde och resultera i avsevärda höjningar av
tomträttsavgälden i många områden. Tomträttsinstitutets berättigande som
boendesocialt instrument skulle i och med detta helt ha spelat ut sin
roll, och avgälderna skulle snarast bli ett kostnadshinder för den som
vill äga sin bostad. Den fastighetsskatt som även tomträttsinnehavare
tvingas betala förstärker denna problematik ytterligare. Vissa innehavare
av tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana tomträtter åsamkas
orimliga kostnader genom att såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt
grundas på fastighetens taxeringsvärde. Vi anser att höga taxeringsvärden
uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall tillåtas påverka vare sig
tomträttsavgäldens eller fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt
att människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet
är en rimlig väg för att undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger
i värde skall den boende genom sitt ägande kunna säkerställa sig mot
utgiftsökningar.
Det förekommer att vissa kommuner i en del fall sätter tomträttsavgälden
mycket lågt med som det kan tyckas ett vällovlig syfte, att hålla tillbaka
husägarens markkostnader. Sett ur ett allmänt perspektiv blir det fråga
om subventioner som lämnas till vissa men inte andra. Det öppnar för
godtycke och när det gäller hyreshus, som det oftast är fråga om, en
snedvriden konkurrens i förhållande till dem som inte får några sådana
subventioner. Kommuninnevånarna går dessutom miste om intäkter i motsvarande
mån.
Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast lägga fram ett förslag för
riksdagen om att nya tomträtter inte skall kunna bildas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen det förslaget i motion 2003/04:Bo258
(m) yrkande 5.
8. Friköp av tomträtter, punkt 5 (m, fp, c)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Margareta Pålsson
(m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo254
yrkande 2 och 2003/04:Bo258 yrkande 6.
Ställningstagande
Småhusägare har i flera kommuner runt om i Sverige erbjudits att friköpa
sina tomter som upplåtits med tomträtt. För åtskilliga människor innebär
den nuvarande situationen att de själva äger sitt hus men inte den mark
på vilken detta står. För många framstår det som både egendomligt och
otillfredsställande. Ett erbjudande att friköpa sin tomt bör enligt vår
mening ges tomträttshavarna i alla Sveriges kommuner. Utrymmet för privat
ägande, också när det gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt
led i stärkandet av egenmakten inom bostadspolitiken. Tomträttsavgälderna
fungerar i praktiken som en extra fastighetsskatt. För småhusens del blir
detta tydligt genom regeringens mer än sannolika planer på att avgälderna
skall beräknas på taxeringsvärdet med årliga värdeuppräkningar. Vi anser
däremot att om en fastighet stiger i värde så skall den boende genom sitt
ägande kunna säkerställa sig mot utgiftsökningar.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen m- och fp-förslagen i motionerna
2003/04:Bo258 (m) yrkande 6 och 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 2.
9. Expropriationsändamålen, punkt 6 (m, c)
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark
(c) och Peter Danielsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ476
yrkande 4, 2003/04:Bo246 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Bo258 yrkandena 1
och 2 i denna del.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning medger bestämmelserna om expropriationsändamålen
ett alltför stort utrymme för godtycke.
Den enskilde fastighetsägaren riskerar att utsättas för expropriation av
rent konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad av att ytterst
angelägna samhällsintressen skall tillgodoses. Det är inte värdigt en
rättsstat att tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda äganderätten
på de grunder som nuvarande expropriationsändamål medger. Expropriation
av mark är en kränkning av äganderätten och bör endast komma i fråga när
synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att en genomgripande översyn av
expropriationslagen genomförs. Översynen skall i första hand syfta till att
begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid ett
expropriationsföretag.
Endast för stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och samhällsåtaganden,
däribland värnande om människors liv, hälsa och säkerhet samt skydd av
natur och miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation
där det allmännas enda motiv till ingreppet är att stävja en marknadsbaserad
värdeökning skall exempelvis inte medges. En särskild fråga som bör
övervägas är om eller i vilka fall en rätt till expropriation skall föreligga
för enskilda rättssubjekt. Det stöter nämligen rättskänslan att t.ex. en
privat företagare ges möjlighet att beröva en annan företagare dennes
egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst
och utkomst. En annan situation som bör utredas gäller fall när exproprierad
egendom kommer att användas för ett annat ändamål än för vilket expropriation
skett. I en tid av snabb ekonomisk och teknisk utveckling torde det bli
allt vanligare att så blir fallet. Särskilt stötande är de fall när den
som exproprierat kommer att använda egendomen på ett sätt som den tidigare
fastighetsägaren haft önskemål om för egen del. Vi är medvetna om att
lösningarna av det senare problemet kan vara svåra att finna. Men det är
väsentligt att en utredning tar sig an frågan. Dessutom bör övervägas om
som förutsättning för expropriation bör gälla att andra förvärvs- och
upplåtelsealternativ först uttömts.
Bakom vårt ställningstagande ligger en stor respekt för äganderätten vilken
kommit till uttryck både i vår grundlag och den i Sverige lagfästa europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motionerna 2003/04:Bo258
(m) yrkandena 1 och 2 i denna del, 2003/04:MJ476 (m) yrkande 4 samt
2003/04:Bo246 (c) yrkandena 1 och 2.
10. Expropriationsersättning, punkt 7 (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ404 yrkande 2, 2003/04:MJ476
yrkande 3, 2003/04:Bo246 yrkandena 3 och 4, 2003/04:Bo254 yrkande 3 och
2003/04:Bo258 yrkandena 2 i denna del och 3.
Ställningstagande
Expropriationslagstiftningen och annan förfogandelagstiftning har tillkommit
som instrument bland andra för att inte privata ägarintressen skall kunna
lägga hinder i vägen när angelägna samhällsintressen behöver tillgodoses.
Den utgör en viktig del av vår markpolitik. Ersättningsreglerna bör
avspegla en rimlig avvägning mellan dessa samhällsintressen och den berörda
markägarens ekonomiska intressen.
Ersättningsreglerna bör, enligt vår mening, som grundprincip innehålla
att markägarens förmögenhetsställning efter expropriationen skall bli
densamma som om någon expropriation inte ägt rum. Så är fallet med dagens
regler. Tillämpningen av den tidigare under 1900-talet gällande lagstiftningen
har flera gångar mynnat ut i att markägarna överkompenserats. Överkompensationen
hade negativa följder. Den ledde t.ex. till att kommunerna i sin planering
styrdes till områden som de kunde förvärva utan att tillgripa expropriation
även om andra områden ur plansynspunkt skulle ha varit lämpligare.
Lagstiftaren har vid flera tillfällen genom lagändring sökt motverka
överkompensation.
Den exproprierande har enligt vår mening rättmätiga anspråk på att inte
behöva betala för de värden som skapats genom hans egna insatser. Inte
heller bör det lämnas kompensation för sådana värden som är hänförliga
till vad stat och kommun genomfört och stått kostnaderna för, t.ex. i
form av infrastrukturutbyggnad, eller planerar att genomföra. Dessa båda
principer gör sig ofta samtidigt gällande. Regler som leder till
överkompensation påverkar dessutom prisbildningen på den fria marknaden i
höjande riktning, vilket har negativa effekter på samhällsutvecklingen i
stort, och de är inte önskvärda heller av detta skäl. Det finns i stället
anledning att expropriationsreglerna skall vara utformade så att
markvärdesstegringarna dämpas.
Vi anser alltså att som en utgångspunkt för ersättningsreglerna bör gälla
att den som drabbas av expropriation inte skall göra en ekonomisk vinning.
Vi anser inte att samhället har något att vinna på regelförändringar som
innebär att invånarna drabbas dels genom att offentliga medel i ökad
utsträckning måste användas för att överkompensera markägarna, dels genom
att de som konsumenter tvingas betala högre priser av samma anledning. En
ökad privatisering av den offentliga sektorn, som till del ligger bakom
kraven på en reformering av ersättningssystemet, skall inte tillåtas få
också sådana negativa effekter.
Med de utgångspunkter vi här redovisar finns det inte anledning att
reformera ersättningsreglerna med den inriktning som föreslås. Riksdagen
bör därför avslå motionerna 2003/04:MJ404 (m) yrkande 2, 2003/04:MJ476
(m) yrkande 3, 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 i denna del och 3, 2003/04:Bo254
(fp) yrkande 3 och 2003/04:Bo246 (c) yrkandena 3 och 4.
2002 års ledningsrättsutredning hade ett begränsat uppdrag vad gäller
ersättningsfrågorna men har föreslagit en bredare översyn av reglerna för
expropriativa ingrepp. Enligt utredningens bedömning skulle det vara
olämpligt att införa ändrade ersättningsprinciper enbart för det av
utredningen föreslagna utvidgade tillämpningsområdet för ledningsrättslagen.
Utredningsbetänkandet skall nu remissbehandlas. Det kan finnas skäl att
mot bakgrund av vad som framkommer under den fortsatta beredningen av
detta betänkande återkomma till en eller annan fråga om ersättningsreglernas
utformning.
11. Ägofredslagstiftningen, punkt 9 (v, c)
av Owe Hellberg (v), Rigmor Stenmark (c) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo202
yrkande 1.
Ställningstagande
Under 1900-talet har det levande fäbodbruket ansetts vara ett minne av
svunna tider. Tvärtemot alla uppfattningar och slutsatser lever dock
fäbodarna kvar in i 2000-talet och ett antal yngre fäbodbrukare startar
verksamhet, byggd på äldre tiders traditioner. Fäbodbruken är i dag en
liten del av svenskt jordbruk. Cirka 85 brukare finns i Dalarna, ett
femtiotal i Gävleborg, ca 45 i Jämtland samt ca 15 i Västernorrland och
Värmland, totalt ca 195 fäbodar. Verksamheten är trots sin relativt ringa
omfattning mycket viktig för bevarandet av den biologiska mångfalden,
värdefulla natur- och kulturmiljövärden samt utrotningshotade husdjursraser.
Därför krävs det åtgärder för att möjliggöra bevarandet av ett levande
fäbodbruk.
För att bevara fäbodbruket och miljön är det viktigt att verksamhet och
boskapsskötsel kan upprätthållas på det traditionella sättet med fritt
skogsbete och delvis bete på fäboden efter slåtter. Endast genom bete och
slåtter kan fäbodarnas särpräglade kulturlandskap bevaras och en mängd
traditioner och seder som är knutna till fäbodarna leva vidare.
Tamboskapen har varit och är hjärtat i fäbodbruket. Kring gårdar och
slåttermarker har man stängslat för att få ett optimalt utnyttjande av
slåttermark och praktisk hantering av produkttillverkning. I dag är flera
fäbodstugor mer av fritidskaraktär och alla är inte inhägnade, vilket
orsakar problem för i dag verksamma fäbodbrukare.
I ett domstolsavgörande har en husägare fått rätt gentemot en fäbodbrukare
att denne är skyldig att stänga in sina djur. Fäboden mister sin karaktär
om ett fritt bete inte sker helt eller delvis, helst som marken i dag
inte brukas med hjälp av slåtter.
Det finns goda skäl för lagstiftaren att nu ta tillfället i akt och skapa
en hållbar situation för de i dag verksamma fäbodbrukarna och de som kommer
att starta verksamhet på fäbodar gällande stängsel samt för att klargöra
ändamålet med fäboden som företeelse. Utredningen om rätt till bete vid
fäbodbruk och annan småskalig djurhållning har nyligen lagt fram sitt
betänkande. Förslaget som publicerats i SOU 2003:116 bör nu vidare beredas
med den inriktning jag angivit. Det förslag som tidigare lagts fram i en
departementspromemoria från Jordbruksdepartementet (Ds 2002:33) om att
upphäva ägofredslagen m.m. skulle kunna få förödande konsekvenser och bör
alltså inte genomföras.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo202 (c) yrkande 1.
12. Länsindelning, punkt 11 (c)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:K241
yrkande 18.
Ställningstagande
Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala
politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de
kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet
är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en
självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas
på regional nivå.
Regionerna har kommit för att stanna. På sikt kommer regeringens negativa
inställning till regionalt självstyre att vara fördröjande men inte kunna
stoppa regionaliseringen.
En rimligare väg att gå är att nu ge tydliga besked om att regionaliseringen
inte kommer att upphöra och att riksdagen avser att successivt öka utrymmet
för det regionala självstyret.
En fortsatt försöksverksamhet skall endast ses som en nödvändig
övergångslösning till en permanent lösning. Genom regeringens agerande har denna
möjlighet ytterligare förskjutits.
Ett permanentande av regionerna bör präglas av den tilltro till lokala
och regionala folkvaldas förmåga att ta ansvar också för stora beslut som
var vägledande då försöksverksamheten inleddes. Det är naturligt att
övergången från försök till permanenta regioner för med sig ökade befogenheter
för regionerna att fatta beslut. Det centrala är dock att ett fast
institutionellt ramverk för besluten åstadkoms snarast.
Följande bör vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i
Sverige: Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med
beskattningsrätt. Regionerna bör även kunna ta över landstingens uppgifter.
Det skall endast finnas ett politiskt direktvalt organ på regional nivå.
Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner,
tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, dvs. besluten bör inte
villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter. De i
regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens
kompetens genom att avstå egen kompetens. Regeringsformen, liksom kommunallagen,
vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna
som en självständig politisk nivå. Denna ordning bör också bekräftas genom
att grundlagen ses över så att regionfullmäktige kan erkännas. Mina förslag
i de nyss nämnda delarna är inte föremål för bostadsutskottets beredning,
utan jag redovisar dem endast som bakgrund för det av mig nu behandlade
motionsförslaget.
Beslut om sammanslagning eller delning av län i samband med regionaliseringen
måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning
utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning
snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar
eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför
föregås av en folkomröstning.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:K241 (c) yrkande 18.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motion från allmänna motionstiden hösten 2002
2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om folkomröstning i samband med länssammanslagning och
länsdelning.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:MJ404 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändring av expropriationslagen.
2003/04:MJ476 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättningsregler vid intrång.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av ändamålen i expropriationslagstiftningen.
2003/04:N249 av Lars Wegendal (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom ramen för EU-samarbetet finna regler som motverkar
omvandlingen av permanentboende till fritidsboende inom planlagt område.
2003/04:N328 av Maud Olofsson m.fl. (c):
13. Riksdagen beslutar om en ändring i PBL som möjliggör för kommunerna
att styra via detaljplanerna så att områden vid nybyggnation kan destineras
till åretruntboende.
2003/04:N330 av Sven Gunnar Persson m.fl. (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillämpningen av jordförvärvslagstiftning i regionalpolitiskt
syfte.
2003/04:N335 av Ingegerd Saarinen och Lotta N Hedström (båda mp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om marklagstiftningen.
2003/04:N338 av Rosita Runegrund och Sven Brus (båda kd):
2. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om
ändringar i plan- och bygglagen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge tilläggsdirektiv till Kommittén för översyn av plan- och
bygglagstiftningen.
2003/04:Bo202 av Kenneth Johansson m.fl. (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ändring av ägofredslagstiftningen så att fortsatt fäboddrift
kan bedrivas.
2003/04:Bo207 av Sten Tolgfors (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att låta utreda regleringen av häradsallmänningar.
2003/04:Bo220 av Åsa Torstensson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att i enlighet med "Tanumsmodellen" förändra plan- och bygglagen så
att kompetens ges kommunerna att via nya eller omarbetade detaljplaner,
alternativt delar av dessa planer, avsätta bostadsområden för enbart
åretruntboende i samband med nybyggnation.
2003/04:Bo232 av Alf Eriksson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en översyn för att motverka ett segregerat kustboende.
2003/04:Bo233 av Annelie Enochson (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att våra skärgårdar skall leva året runt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge tilläggsdirektiv till Kommittén för översyn av plan- och
bygglagstiftningen.
2003/04:Bo246 av Rigmor Stenmark (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att äganderätten skall stärkas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att expropriering ej får ske med mindre än att alla andra förslag
till lösningar är prövade.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tydliga ersättningsregler skall utarbetas och följas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ersättning vid expropriation skall vara klar innan projektet
påbörjas.
2003/04:Bo254 av Nina Lundström m.fl. (fp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tomträtt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa presumtionsregeln vid expropriation.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boplikt.
2003/04:Bo258 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äganderätten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om expropriation.
3. Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid
expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tomträtter erbjuds till försäljning.
6. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i enlighet med
vad som anförs i motionen.
11. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2003/04:Bo272 av Hans Backman m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det inte skall vara möjligt att tillträda en fastighet innan
förvärvstillstånd beviljats.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det inte skall vara så enkelt att kringgå lagen genom att
fingera ett boende i glesbygden genom att låna en brevlåda eller en
inneboendeadress.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det inte skall var möjligt att få förvärva genom att utlova
en framtida bosättning på fastigheten men där sanktioner saknas mot den
som inte uppfyller utfästelsen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bestämmelserna om anmälan helt tas bort för att i stället
ersättas med förvärvstillstånd så att alla förvärv i glesbygd prövas på
samma sätt av länsstyrelsen.
2003/04:Bo277 av Jan Ertsborn (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om upphävande av samfälligheters speciella rätt till verkställighet enligt
utsökningsbalken för belopp som uttaxerats i debiteringslängd.