Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2003/04:AU2
Jämställdhetspolitik
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringsskrivelsen
2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med
handlingsplan för mandatperioden. I skrivelsen redovisas hur
jämställdhetsarbetet
har utvecklats inom olika politikområden. Det gäller exempelvis fördelning
av makt och inflytande, lika lön för lika och likvärdigt arbete, mäns
våld mot kvinnor och män och jämställdhet. Vidare redovisar regeringen
huvuddragen i det fortsatta jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för
mandatperioden. I skrivelsen återfinns också en redogörelse för Sveriges
deltagande i det internationella samarbetet på jämställdhetsområdet.
I
betänkande behandlas 10 motionsyrkanden som har väckts med anledning av
skrivelsen och 43 motionsyrkanden om jämställdhet m.m. som väckts under
den allmänna motionstiden hösten 2003.
Utskottet avstyrker samtliga
motionsyrkanden och föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. I
betänkandet finns 19 reservationer och ett särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Mål och inriktning av
jämställdhetspolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N328 yrkande 10,
2003/04:A1 yrkandena 1 och 2, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A258
yrkande 1, 2003/04:A302 yrkande 2 och 2003/04:A307 yrkande 2.
Reservation
1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (c)
2. Funktionshindrade
kvinnor
Riksdagen avslår motion 2003/04:A287.
3. Frågor om makt och
inflytande
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258
yrkande 12, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A307
yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335 och 2003/04:A371 yrkandena 2 och
32.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (kd)
Reservation
7 (c)
4. Sektorsövergripande ansvar för Jämställdhetsombudsmannen
Riksdagen
avslår motion 2003/04:A334.
5. Internationellt jämställdhetsarbete
Riksdagen
avslår motion 2003/04:A332.
6. Lika lön för lika och likvärdigt
arbete
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:A4 yrkandena 5-7, 2003/04:A293
yrkandena 1 och 2, 2003/04:A302 yrkandena 10, 11 och 13, 2003/04:A307
yrkandena 3, 4, 8 och 9 och 2003/04:A371 yrkande 10.
Reservation 8 (m,
fp, kd, c)
7. Mäns våld mot kvinnor
Riksdagen avslår motionerna
2003/04:A4 yrkande 9 och 2003/04:A280.
Reservation 9 (fp)
Reservation
10 (v)
8. Jämställda försäkringsvillkor
Riksdagen avslår motion
2003/04:A302 yrkande 18.
Reservation 11 (c)
9. Män och jämställdhet
Riksdagen
avslår motion 2003/04:Ju478 yrkandena 12 och 14.
10. Föräldraledighet
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf404 yrkande 15 och 2003/04:A371
yrkande 19.
Reservation 12 (kd)
11. Sexualiseringen av det offentliga
rummet
Riksdagen avslår motion 2003/04:So419 yrkande 2.
Reservation
13 (v)
12. Jämställdhetslagen m.m.
Riksdagen avslår motionerna
2003/04:A329 yrkande 9 och 2003/04:A371 yrkandena 11 och 13.
Reservation
14 (kd)
13. Översyn av jämställdhetslagen
Riksdagen avslår motion
2003/04:A262 yrkandena 1 och 2.
Reservation 15 (v)
14. Skadestånd i
jämställdhetsmål
Riksdagen avslår motion 2003/04:A302 yrkande
9.
Reservation 16 (fp, c)
15. Jämställdhetsmärkning
Riksdagen avslår motion
2003/04:A307 yrkande 13.
Reservation 17 (fp)
16. Forum i
diskrimineringstvister
Riksdagen avslår motion 2003/04:A302 yrkande 7.
Reservation
18 (c)
17. Grupptalan på jämställdhetsområdet
Riksdagen avslår motion
2003/04:A302 yrkande 8.
Reservation 19 (v, c)
18. Regeringens skrivelse
2002/03:140
Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:140 till handlingarna.
Stockholm
den 11 november 2003
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Anders
Karlsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders Karlsson (s),
Margareta Andersson (c), Laila Bjurling (s), Erik Ullenhag (fp), Christer
Skoog (s), Camilla Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s), Patrik Norinder
(m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft (fp), Berit Högman (s), Henrik Westman
(m), Britta Lejon (s), Ulf Holm (mp), Luciano Astudillo (s), Tobias
Billström (m) och Annelie Enochson (kd).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Bakgrund
I skrivelse
2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med
handlingsplan för mandatperioden redovisar regeringen hur jämställdhetspolitiken
utvecklats sedan år 1999 då föregående regeringsskrivelse om jämställdhet
lades fram (skr. 1999/2000:24). Regeringen redovisar även huvuddragen i
det fortsatta jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för mandatperioden.
I skrivelsen ges också en beskrivning av Sveriges deltagande i det
internationella jämställdhetsarbetet.
Med anledning av skrivelsen har det
väckts två motioner som bereds i arbetsmarknadsutskottet. Utskottet
behandlar även 17 motioner från den allmänna motionstiden hösten 2003 som
avser jämställdhetsfrågor. Det har även väckts motioner under den allmänna
motionstiden som berör frågor som behandlas i detta betänkande men som
har remitterats till andra utskott.
Utöver de motionsförslag som behandlas
i detta betänkande har två motioner som väckts med anledning av skrivelsen
överlämnats till andra utskott för beredning.
Skrivelsens huvudsakliga
innehåll
I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av hur
jämställdhetspolitiken har utvecklats sedan 1999 då den senaste skrivelsen om
jämställdhet presenterades (skr. 1999/2000:24). Redovisningen omfattar
insatser inom de flesta politikområdena samt det internationella
jämställdhetsarbetet. Regeringen redovisar även huvuddragen i det fortsatta
jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för mandatperioden. Handlingsplanen,
som också omfattar åtgärder inom en mängd politikområden, kommer att
utvecklas och preciseras efter hand och regeringen avser att återkomma
till riksdagen med en redovisning av resultaten. Regeringen anger även
fem s.k. fokusområden som kommer att lyftas fram i regeringens
jämställdhetspolitik under mandatperioden.
Utskottets överväganden
Mot bakgrund av redovisningen i regeringens
skrivelse samt de förslag som har lagts fram genom motionerna behandlar
utskottet i det följande under skilda rubriker de frågor som aktualiserats.
Framställningen inleds med ett avsnitt som tar upp frågor om mål och
inriktning av politiken. Härefter följer fem avsnitt som knyter an till
de fem områden som regeringen avser att prioritera särskilt under
mandatperioden. Avslutningsvis behandlas vissa övriga frågor.
Inriktningen
av jämställdhetspolitiken
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt
behandlas ett antal motioner som innehåller förslag om inriktningen av
den framtida jämställdhetspolitiken. Utskottet avstyrker motionerna bl.a.
med hänvisning till att regeringen avser att tillsätta en utredning som
skall ha i uppdrag att utvärdera jämställdhetspolitikens mål, inriktning,
organisation och effektivitet samt lämna förslag till den framtida
organisationen och inriktningen av jämställdhetsarbetet. Utskottet behandlar
även en motion som tar upp situationen för handikappade kvinnor som också
avstyrks.
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (fp) och 3 (c).
Skrivelsen
Det
övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män
skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga
områden i livet. I dag har kvinnor och män formellt samma rättigheter,
men ändå har ett jämställt samhälle inte uppnåtts. Trots en lång historia
av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en
könsmaktsordning där kvinnor är underordnade och män är överordnade.
Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på
det samhälleliga planet. Om vi inte bryter dagens könsmaktsordning kommer
vi inte att uppnå ett jämställt samhälle.
I skrivelsen redovisas vilka
framsteg som har gjorts från 1999 i förhållande till de uppsatta målen.
Där läggs också fram en handlingsplan som innehåller huvuddragen i det
fortsatta jämställdhetsarbetet.
Regeringen anför att grunden för
jämställdhetsarbetet även fortsättningsvis kommer att vara
jämställdhetsintegrering,
dvs. att jämställdhet integreras i alla politikområden. Vid sidan av
handlingsplanen pekar regeringen ut fem s.k. fokusområden under mandatperioden
2002-2006. Dessa är: 1) representation; jämn fördelning av makt och
inflytande, 2) lika lön för lika och likvärdigt arbete, 3) mäns våld mot
kvinnor; prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål, 4) män
och jämställdhet samt 5) sexualiseringen av det offentliga rummet.
Regeringen
konstaterar att målet för jämställdhetspolitiken har varit oförändrat
under lång tid, detta trots att mycket har skett inom jämställdhetsområdet.
Regeringen avser därför att tillsätta en utredning som bl.a. skall
utvärdera jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och
effektivitet.
Det internationella jämställdhetsarbetet är nära sammankopplat
med det nationella arbetet. EU-arbetet prioriteras eftersom det har stor
betydelse för utvecklingen i vår del av världen.
Motioner
Moderaterna
anser i motion A1 att regeringens skrivelse är onödigt detaljerad samtidigt
som den inte leder till någonting. Den är ointressant då den saknar de
vitala delarna, dvs. konkreta förslag på vad som kan lösa problemen (yrk.
1).
I samma motion (yrk. 2), liksom i motion A258 (yrk. 1), anför
Moderaterna att utgångspunkten och målen för jämställdhetspolitiken i stället
för den kvoteringstanke som tycks dominera regeringens tänkesätt, borde
ta sikte på att skapa ett samhälle där män och kvinnor uppfattas som främst
individer och där kön är irrelevant - ett samhälle där alla behandlas
lika inför lagen. Frihet ger jämställdhet. Politikernas roll måste vara
att inspirera och skapa möjligheter till fritt val för den enskilde och
för familjer, inte att dirigera. Det måste bli möjligt att räcka till i
vardagen.
För att uppnå detta skall familjepolitiken läggas om så att
den skapar förutsättningar för individer och familjer att välja sina egna
lösningar. Den främsta formen av oberoende är att kunna leva på sin lön;
därför behövs en skattereform. Den som betalar skatt borde inte behöva
vara beroende av bidrag.
En annan förutsättning för jämställdhet är att
det finns alternativa former av barnomsorg. Om kvinnor skall kunna bli
fullt ut konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden krävs också individuella,
flexibla arbetstider och individuella, flexibla barnomsorgstider.
I
motion A4 ger Folkpartiet sin syn på regeringens skrivelse och konstaterar
att det finns brister i handlingsplanen rörande de grundläggande orsakerna
till kvinnors sämre villkor. Jämställdhet handlar om makt enligt Folkpartiet.
Kvinnor har på de flesta av livets områden mindre makt och möjlighet att
påverka sina liv än män. Därför består den viktigaste jämställdhetsutmaningen
i att möjliggöra för fler kvinnor att få ökad makt och ökat inflytande
över sina egna liv. Detta förhållande bortser regeringen från. Jämställdhet
är inte ett färdigt samhällsresultat som skall uppnås, som regeringen
tycks tro, utan handlar om att skapa lika villkor för kvinnor och män att
själva forma sina liv. Den allvarligaste bristen i skrivelsen är därför
att den saknar idéer om hur "vanliga" kvinnor skall få ökat inflytande
över sin vardag och sitt arbetsliv (yrk. 2). Utgångspunkterna för
jämställdhetspolitiken måste i stället vara grundkriterierna valfrihet och
egenmakt (yrk. 1). Partiet pekar också på att jämställdhetsarbetet vad
gäller integrationspolitiken måste ta sitt avstamp i de grundläggande
villkoren för integration, nämligen jobb, utbildning och vardagsmakt (yrk.
10).
Liknande argument framförs av Folkpartiet i motion A307. Där
presenterar partiet också en handlingsplan för ökad jämställdhet (yrk. 2)
som angriper de grundläggande orsakerna till vårt ojämställda samhälle.
Det handlar enligt partiet t.ex. om att bryta upp de offentliga monopolen,
höja kvinnodominerade arbetens status, satsa på ökat kvinnligt företagande
och att sänka skatten på hushållsnära tjänster.
Centerpartiet konstaterar
i motion A302 att ett jämställt samhälle är något som alla tjänar på.
Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar och mycket debatterande går
jämställdhetsarbetet långsamt. Nu som förr finns det värderingar, attityder
och könsroller som måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika
plan, allt ifrån politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden
hur vi som individer agerar. Utgångspunkten för arbetet måste vara individen.
För att samhällets olika resurser skall komma individen till del på ett
jämställt sätt är det viktigt att stat, landsting/region och kommun har
en noggrann planering och uppföljning vad gäller det som motionen benämner
jämtegrering för att kunna korrigera orättvisor i resursfördelning mellan
könen. Det offentliga skall vara ett bra exempel i fråga om jämställdhet.
Av den anledningen bör det inför olika beslut göras konsekvensbeskrivningar
ur ett jämställdhetsperspektiv i likhet med vad som gäller för
miljökonsekvensbeskrivningar (yrk. 2).
I motion N328 pekar Centerpartiet på att
den största gruppen som lämnar landsbygden är flickor och unga kvinnor.
Skall kvinnor kunna bosätta sig och verka i hela landet krävs krafttag
mot nuvarande strukturer och normer. I utflyttningsregionerna återfinns
ofta en mer traditionell syn på levnadsmönster där mäns och kvinnors roller
är mer uppdelade. Därför kan det, trots att det övergripande målet måste
vara att integrera jämställdhetsarbetet i olika verksamheter, ibland vara
motiverat att genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder (yrk. 10).
I
motion A287 anför Ulla Wester (s) att kvinnor med funktionshinder är en
grupp som drabbas särskilt hårt, i jämförelse både med män med motsvarande
handikapp och med kvinnor utan handikapp. Det krävs därför ytterligare
åtgärder som särskilt beaktar och åtgärdar de brister som drabbar
funktionshindrade kvinnor.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet
vill inledningsvis framhålla det värdefulla i att utvecklingen inom
jämställdhetspolitiken fortlöpande och i samlad form redovisas för riksdagen.
Utskottet stöder den inriktning på jämställdhetspolitiken som förordas
av regeringen och som beskrivs i skrivelsen.
Det övergripande målet för
svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Målet
innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till
ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande,
arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det innebär
också lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av
personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och
barn samt frihet från könsrelaterat våld.
Utskottet utgår från att det
finns en bred politisk samstämmighet kring det övergripande målet. Utskottet
utgår också från att det finns en bred enighet om att både attitydförändringar
och goda exempel behövs för att åstadkomma full jämställdhet.
Som
Centerpartiet pekar på är en av hörnstenarna för arbetet med
jämställdhetspolitiken
att ett jämställdhetsperspektiv skall införlivas med alla politikområden,
s.k. jämställdhetsintegrering. Jämställdhetsintegreringen är också grunden
i den handlingsplan som regeringen lagt fram för mandatperioden. Genom
att redovisa de olika insatserna politikområdesvis görs det tydligt att
det konkreta ansvaret för jämställdhetspolitiken ligger inom respektive
politikområde.
Det sammanhållande och strategiska ansvaret för
jämställdhetsarbetet finns dock kvar inom politikområdet Jämställdhetspolitik.
Sedan något år pågår ett arbete inom Regeringskansliet för att förbättra
arbetsformerna avseende styrningen av jämställdhetspolitiken. I december
2002 tillkallade regeringen en styrgrupp för jämställdhetsintegrering i
Regeringskansliet (N2002/11370/JÄM). Gruppen, som består av statssekreterare
från tre departement samt Regeringskansliets förvaltningschef, skall lämna
förslag till en plan för genomförande av jämställdhetsintegrering i
Regeringskansliet. Den effekt som skall uppnås med planen är att
jämställdhetsperspektivet skall finnas inom alla delar av regeringens politik.
Styrgruppens arbete är också tänkt att utgöra en grund för regeringens
fortsatta arbete med att genomföra jämställdhetsanalyser, som i sin tur
skall ligga till grund för formulering av jämställdhetsmål inom respektive
politikområde. Uppdraget skall redovisas senast i december i år.
Under
år 2002 inleddes ett utvecklingsarbete i Regeringskansliet med syfte att
utarbeta ett förslag till struktur för hur faktorn kön skall synliggöras
och jämställdhetspolitiken integreras i den statliga budgetprocessen.
Som
redovisas i skrivelsen har det skett en oavbruten utveckling inom
jämställdhetsområdet under senare år. Ökad kunskap har vunnits om de mekanismer
som ligger bakom de ojämställda villkor som råder mellan könen. Medvetenheten
är i dag större om den könsmaktsordning som råder, där kvinnor är
underordnade och män är överordnade. Könsmaktsordningen skapas och upprätthålls
både på det personliga planet och på det samhälleliga planet. Denna
struktur har inte förändrats, trots den ökade medvetenheten och trots att
kvinnors och mäns representation på vissa samhällsområden kvantitativt
sett närmat sig varandra. Det fortsatta arbetet måste därför ha denna
strukturella ordning som utgångspunkt.
Regeringen konstaterar att målet
för jämställdhetspolitiken har legat fast under lång tid och att det därför
finns skäl att pröva om de samhällsförändringar som skett under den senaste
tioårsperioden medför att jämställdhetspolitiken bör ges en annorlunda
inriktning.
Utskottet, som delar denna bedömning, välkomnar att regeringen
avser att tillsätta en utredning som skall ha i uppdrag att utvärdera
jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet.
Utifrån utvärderingsresultaten skall utredningen identifiera vilket ansvar
och åtagande som det offentliga i form av stat och kommun bör ha samt
lämna förslag till den framtida organisationen och inriktningen av
jämställdhetsarbetet. Mot bakgrund av utvecklingen sedan den nuvarande
jämställdhetspolitiska inriktningen fastlades, skall utredningen analysera
vilka som är de viktigaste jämställdhetspolitiska uppgifterna inför
framtiden. Slutligen skall utredningen föreslå mål och resultatindikatorer
för politikområdet jämställdhetspolitik som bygger på det ansvar och
åtagande som det offentliga bör ha.
När det gäller de förslag som förs
fram i motionerna noterar utskottet att det Centerpartiet anför om behovet
av vissa särskilda åtgärder riktade mot kvinnor och av konsekvensanalyser
i stort ligger i linje med den politik som regeringen förespråkar i
skrivelsen.
Utskottet har ett flertal gånger tidigare behandlat yrkanden
som i huvudsak motsvarar de som Moderaterna och Folkpartiet för fram i
sina motioner och då i huvudsak anfört att den politik som de förespråkar
har en annan utgångspunkt än den som regeringen och utskottet företräder
(se t.ex. bet. 2002/03:AU2 och AU3).
Sammanfattningsvis anser utskottet
att regeringen i skrivelsen lägger fram en ambitiös handlingsplan för det
fortsatta arbetet med jämställdhetspolitiken. Det är positivt med det
arbete som pågår inom Regeringskansliet med att utveckla arbetet med hur
faktorn kön skall synliggöras och jämställdhetspolitiken integreras i den
statliga budgetprocessen. Som nämnts ovan kommer regeringen också att
låta utreda den framtida jämställdhetspolitikens mål, inriktning,
organisation och effektivitet. Detta arbete bör enligt utskottet inte
föregripas.
Något uttalande med anledning av motionerna A1 yrkandena 1 och 2 (m), A4
yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A258 yrkande 1 (m), A302 yrkande 2 (c), A307
yrkande 2 (fp) och N328 yrkande 10 (c) är därför inte påkallat. Motionerna
avstyrks.
När det gäller de synpunkter som förs fram i motion A287 om de
handikappade kvinnornas situation kan utskottet hålla med om att handikappade
kvinnor är en grupp som är extra utsatt i jämförelse med andra grupper.
Frågan är emellertid uppmärksammad och utskottet vill påminna om att
riksdagen våren 2002 ställde sig bakom propositionen Från Patient till
Medborgare - En nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop.
1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). I de mål som
anges i handlingsplanen ingår jämlikhet i levnadsvillkor för flickor,
pojkar, kvinnor och män med funktionshinder. Handlingsplanen sträcker sig
fram till 2010.
Flera myndigheter har också genom regleringsbrev och
särskilda uppdrag fått i uppgift att följa upp, analysera och redovisa
könsskillnader i insatser inom sina respektive ansvarsområden för personer
med funktionshinder.
Utskottet avstyrker motion A287 (s) i den mån den
inte kan anses tillgodosedd med vad som anförts.
Representation - jämn
fördelning av makt och inflytande
Utskottets förslag i korthet
I detta
avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som tar upp frågor
kring bl.a. representation, makt och inflytande, kvinnors organisering
och internationellt jämställdhetsarbete. Samtliga motioner avstyrks i
huvudsak med hänvisning till kommande utredningsarbete.
Jämför reservationerna
4 (m), 5 (fp), 6 (kd) och 7 (c).
Skrivelsen
Jämn fördelning av makt och
inflytande har vid sidan av lika lön för lika och likvärdigt arbete sedan
länge varit ett prioriterat område inom den svenska jämställdhetspolitiken.
En jämn representation av kvinnor och män i beslutande organ ses som en
viktig demokratifråga. För att kvinnor och män skall kunna delta och
påverka samhällsutvecklingen på lika villkor måste de vara representerade
inom alla samhällsområden och på alla nivåer. Med en jämn fördelning mellan
könen anses också förutsättningarna för ett bredare beslutsunderlag i
olika samhällsfrågor öka.
I skrivelsen ges en redogörelse för utvecklingen
av representationen inom olika organ och de åtgärder som vidtagits inom
området sedan den senaste skrivelsen 1999.
Regeringen kommer i det
fortsatta arbetet att öka insatserna för att synliggöra kvinnors och mäns
tillgång till makt och inflytande. Detta skall ske bl.a. genom bättre
statistik och fortlöpande samtal med näringslivet. Genom en ändring i
årsredovisningslagen finns det, fr.o.m. den 1 januari 2004, en skyldighet
att i årsredovisningen redovisa andelen kvinnor och män i företagens
styrelser och ledning.
Motioner
Moderaterna konstaterar i motion A258
att problem med diskriminering gentemot kvinnor förekommer både inom privat
och offentlig sektor. Kvinnor tjänar mindre och har inte likvärdiga
möjligheter. Kvinnor är dessutom i stor utsträckning i och med valet av
yrke oftast hänvisade till den offentliga sektorn, vilket medför att de
saknar tillgång till en fri arbetsmarknad. Den offentliga sektorn och
bristen på alternativa arbetsgivare har blivit en kvinnofälla. Lönerna är
låga, arbetet är tungt och ansvaret för hemmet kvarstår i många fall. Det
system som var tänkt att underlätta för kvinnor bidrar idag paradoxalt
nog till att hämma kvinnors möjligheter på en fri arbetsmarknad.
Undersökningar
visar också att de anställda anser att det är mer givande att arbeta för
en privat arbetsgivare, man arbetar mer effektivt, har större ansvar och
inflytande, bättre ledarskap och framför allt mer flexibla lösningar
gällande arbetstiden. Attitydförändringar kräver synliggörande av kvinnor
och goda exempel. Moderaterna vill att regeringen tillsätter en utredning
om effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga
förvaltningen (yrk. 12).
Folkpartiet tar i motionerna A4 och A307 upp
frågor om kvinnor och makt. Som framgår av föregående avsnitt anser partiet
att jämställdhet handlar om makt. Den bristande makten hos kvinnor hör i
hög grad ihop med att kvinnor osynliggörs. Till exempel visar en studie
vid Göteborgs universitet att bara en fjärdedel av dem som syntes i
nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport var kvinnor (A307 yrkande 1).
Partiet
påpekar att regeringen inte nämner frågan om kvinnor, ägande och kapital,
trots att makten över pengarna är en del av vägen mot ett mer jämställt
samhälle. En orsak är kanske att ekonomisk makt traditionellt sett inte
har förknippats med kvinnor. Frågor om makt måste därför kopplas till
pengar och ägande (A4 yrkande 3).
I motion A307 pekar Folkpartiet även
på den bristande jämställdheten i näringslivet. Enligt EU:s statistikmyndighet
Eurostat är drygt 6 % av toppcheferna i Sverige kvinnor, att jämföra med
20 % i Italien och drygt 14 % i Frankrike. Syftet med att nå en jämnare
könsmässig representation i företagens ledning är inte, som regeringen
tycks tro, att få en jämn och bra statistik. Det är i stället att förändra
arbetslivet så att det fungerar för alla människor och ge såväl näringsliv
som offentlig sektor bättre möjligheter att utvecklas i en positiv riktning.
För att komma till rätta med den skeva fördelningen anser partiet att
det krävs en aktiv opinionsbildning om vikten av mångfald inom
ledarskapskulturen.
Partiet vill bl.a. ha ett utökat samarbete med börsbolagen och andra
berörda för att finna lösningar på problemet men också för att öka
medvetenheten hos allmänheten om situationen (yrk. 12).
Jämställdhet är en
fråga om demokrati, säger Kristdemokraterna i motion A371. Kvinnor och
män skall ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i
samhällsutvecklingen. Därför är det viktigt att män och kvinnor finns
representerade någorlunda lika i alla beslutande församlingar. Även om
Sverige har världens mest jämställda parlament är männen fortfarande i
klar majoritet i många beslutande församlingar. Den politiska ledningen
måste vara ett föredöme, vilket gör det extra viktigt att regeringen själv
uppfyller målen. Enligt Kristdemokraterna brister det bl.a. i fråga om
utnämningen av myndighetschefer och ambassadörer. FN har också riktat
kritik mot den ojämna könsfördelningen inom statlig förvaltning i Sverige.
Regeringen bör få i uppdrag att kartlägga vilka faktorer som hämmar
kvinnor att ta på sig ledningsansvar (yrk. 2).
Kristdemokraterna motsätter
sig de tankar som regeringen fört fram om att införa någon form av
kvoteringsbestämmelse i lagstiftningen när det gäller representation av
kvinnor och män i styrelserna i näringslivet. Staten bör i stället agera
som ett föredöme när det gäller en jämn könsfördelning i styrelser samt
i myndighets- och bolagsledningar. Regeringen bör också ta initiativ till
trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för att
uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som ledande
poster (yrk. 32).
I motion A302 tar Centerpartiet upp frågan om
styrelserepresentation för kvinnor. Där konstateras att börsbolagens
valberedningar
plötsligt fått bråttom efter jämställdhetsministerns hot om lagstiftning.
Visst är det bra att många nu försöker öka den kvinnliga representationen,
men det finns fortfarande faror i rekryteringsarbetet och i hur det
fortsatta arbetet i styrelsen kommer att fungera. Ett problem är att männen
inte tror att kvinnor klarar av eller besitter den kompetens som behövs
för att verka i börsbolagens styrelser. Även när kvinnorna kommer in i
styrelserna finns problem som förtjänar att uppmärksammas. För att öka
kunskapen om strukturer, hinder etc. för kvinnor och styrelsearbete bör
regeringen ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om detta
(yrk. 15).
I motion A288 anser Gudrun Schyman (v) att det finns behov av
möjligheter för kvinnor att organisera sig i institutioner där det inte
finns några män representerade för att man på ett så effektivt sätt som
möjligt skall kunna ta tillvara kvinnors erfarenheter. Det krävs emellertid
mer kunskap om denna fråga varför regeringen bör tillsätta en utredning
för att sedan återkomma med förslag som förbättrar möjligheten att ge
kvinnors organisering ökade resurser och större utrymme på den politiska
arenan på alla nivåer (yrk. 1). För att kunna ta till vara all den kunskap
som finns bland kvinnor och att ge dessa kunskaper möjlighet att få
genomslag bör det genomföras en prioriterad satsning på en nationell
feministisk fortbildning (yrk. 2). Som ett stöd till principen om
jämställdhetsintegrering som i dag dominerar jämställdhetsarbetet finns det
dessutom behov av att utveckla en institutionell struktur som kan samordna
såväl kompetens som kunskap inom området. Exempel på detta skulle vara
ett feministiskt utskott i riksdagen eller en feministisk riksrevision.
Regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över formerna
för ett övergripande feministiskt förändringsarbete i sådan riktning (yrk.
3).
Christina Axelsson och Börje Vestlund (båda s) framhåller i motion
A332 att det är viktigt att inte begränsa jämställdhetsarbetet bara till
insatser inom Sverige. Lika viktigt är att Sverige engagerar sig i arbetet
med att utveckla jämställdheten inom EU och då inte minst inom de nya
medlemsstaterna.
I motion A334 hänvisar Carina Ohlsson m.fl. (s) till
den redovisning av fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och
män som lämnas i budgetpropositionen (prop. 2003/04:1, bilaga 4). Av
redovisningen framgår att det finns en skev fördelning mellan betalt
respektive obetalt arbete mellan kvinnor och män. Ett sätt att komma till
rätta med dessa skevheter skulle enligt motionärerna vara att utöka
Jämställdhetsombudsmannens ansvar till att bli sektorsövergripande på
jämställdhetsområdet.
I motion A335 anser Sylvia Lindgren och Agneta Gille
(båda s) att det bör vidtas åtgärder för att ändra attityderna inom det
privata näringslivet så att andelen kvinnor i de privata bolagsstyrelserna
ökar.
Utskottets ställningstagande
Jämn fördelning av makt och inflytande
är ett av delmålen för jämställdhetspolitiken. En jämn representation av
kvinnor och män i beslutande organ är en viktig demokratifråga. En jämn
representation inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer är en
naturlig förutsättning för att kvinnor och män skall kunna påverka
samhällsutvecklingen på lika villkor. Enligt utskottet är det uppenbart att
en jämn fördelning mellan kvinnor och män ger ett bättre och bredare
beslutsunderlag i olika samhällsfrågor och därmed också bättre förutsättningar
för att besluten fångar upp och tar hänsyn till de villkor som råder för
olika grupper i samhället. Jämn könsfördelning är dock inte allt. Man
måste också vara medveten om att omfattningen av makt och inflytande
skiljer sig åt mellan olika befattningar. Det avgörande måste därför vara
att kvinnor och män har samma reella möjligheter att påverka olika beslut.
Sverige har nått långt på jämställdhetsområdet jämfört med många andra
länder. Kvinnorna har en god representation i politiska beslutande organ.
Detta gäller både på nationell, regional och kommunal nivå.
Utanför de
politiska församlingarna är bilden mer bekymmersam. Utskottet kan hålla
med motionärerna om att det krävs ytterligare ansträngningar för att
förbättra jämställdheten i statsförvaltningen. Detsamma gäller kvinnors
inflytande i näringslivet.
När det gäller den statliga sfären kan utskottet
också hålla med motionärerna om att regeringen och statsförvaltningen
måste vara goda föredömen i jämställdhetsarbetet. Det är självklart att
regeringen har en viktig roll som opinionsbildare. Med anledning av det
som sägs om en alltför låg representation av kvinnor i de statliga
styrelserna finns det dock skäl att hänvisa till de siffror som redovisats
i årets budgetproposition (prop. 2003/04:1 volym 7 bilaga 1). Som framgår
där är regeringen på väg att nå det uppsatta målet om 50 % i de statliga
lekmannastyrelserna. Vid utgången av 2002 var andelen kvinnor där 47 %.
Av samma redovisning framgår att könsfördelningen i de regionala styrelserna
var helt jämn, 50 % kvinnor och 50 % män.
Av kommittéberättelsen 2003
(skr. 2002/03:103) framgår att andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas
ledamöter (inkl. ordförande) uppgick till 41 %, vilket är en ökning med
2,1 % sedan föregående redovisning.
En bakgrund till den allt högre
andelen kvinnor är de rutiner som tillämpas vid utnämningar. Krav ställs
på att två namnförslag ges vid alla nomineringar, en kvinna och en man.
År
2002 var 44 % av dem som utsågs till myndighetschefer kvinnor. Statistiken
visar också att en allt större del av myndighetscheferna är kvinnor. Den
nuvarande siffran 32 % kan jämföras med förhållandena 1990, då endast 3
% av dem var kvinnor.
När det särskilt gäller utrikesförvaltningen kan
utskottet, med anledning av vad Kristdemokraterna framför, konstatera att
andelen kvinnliga chefer ökar successivt; för närvarande är omkring 19 %
av cheferna för utlandsmyndigheterna kvinnor. Vägen till en ytterligare
ökad andel kvinnliga chefer går bl.a. via en jämställd basrekrytering och
ett aktivt befordringsarbete.
Det kan här nämnas att regeringen avser
att komplettera den årliga redovisningen till riksdagen med andelen och
antalet kvinnor respektive män som anställts som myndighetschefer samt
det totala antalet i varje kategori. Regeringen avser också att under
mandatperioden utvärdera de arbetsformer som i dag tillämpas i syfte att
effektivisera arbetet med att säkra en jämnare representation av kvinnor
och män i styrelserna.
Som flera motionärer pekar på återstår mycket att
göra när det gäller att få en mer balanserad könsfördelning på de ledande
posterna i näringslivet. Enligt tillgänglig statistik hamnar Sverige i
EU:s bottenskikt i detta avseende. År 2002 var endast 6 % av styrelseledamöterna
i börsnoterade företag kvinnor (SCB). I de 335 börsbolagen var bara sex
kvinnor verkställande direktörer.
Frågan om könsfördelningen i det privata
näringslivets styrelser har uppmärksammas på flera fronter och på flera
olika sätt. Ett viktigt led i detta arbete är, som också påpekas av
motionärerna, att på ett tydligt sätt synliggöra förekomsten av kvinnor och
män i de olika företagens styrelser och ledning. Därigenom görs företagets
intressenter uppmärksamma på situationen. I detta syfte lade regeringen
i mars fram propositionen Redovisning av könsfördelningen i företagsledningar
(prop. 2002/03:56). Förslaget, som antogs av riksdagen i maj (bet.
2002/03:LU7, rskr. 221), innebär att företagen fr.o.m. den 1 januari 2004
skall ange könsfördelningen inom företagets ledning i sina årsredovisningar.
Det nya redovisningskravet föreslås omfatta företagets styrelseledamöter,
verkställande direktör och andra personer i företagets ledning. Från
kravet undantas företag och koncerner i vilka antalet anställda uppgår
till högst tio.
Nämnas bör också den utredning som regeringen tillsatte
under våren 2002 för att kartlägga fördelningen av kvinnor och män i
styrelser och på ledande befattningar i det privata näringslivet. Enligt
uppdraget skall utredningen sammanställa och analysera forskning om kön
och organisation samt ge förslag till åtgärder för att påskynda utvecklingen
mot ett mer jämställt näringsliv vad gäller kvinnor och män på ledande
poster. Utredningen är en uppföljning av motsvarande utredning från 1994,
Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU 1994:3). Utredningen
avlämnade sitt betänkande Mansdominans i förändring (SOU 2003:16) i mars
2003. Utredaren har här gjort en samlad analys av de hinder och strukturer
som styr utvecklingen och föreslagit åtgärder för att öka representationen.
Mot bakgrund av den nyssnämnda utredningen har regeringen enligt vad
som uppges i skrivelsen tillsammans med näringslivet, arbetsmarknadens
parter och ett antal förändringsaktörer startat ett arbete att få fram
åtgärdsförslag för att snabba på förändringen mot en jämnare könsfördelning
på ledande poster och i styrelser. Som exempel på detta arbete kan nämnas
att Mona Sahlin, statsråd med samordningsansvar för jämställdhetspolitiken,
och näringsminister Leif Pagrotsky den 4 november 2003 bjöd in näringslivet
till en bred debatt om vad företagen tänker göra för att råda bot på
kvinnornas underrepresentation på ledande poster och i styrelser i
näringslivet.
Vid sidan av detta arbete har regeringen angett att den även
avser att undersöka möjligheten av och förutsättningarna för att införa
någon form av kvoteringsbestämmelse i lagstiftningen när det gäller
representationen av kvinnor och män i styrelserna i näringslivet.
Utskottet
vill också påminna om att regeringen för ett år sedan avsatte resurser
för ett projekt, Jämnt på toppen, för att påskynda processen mot ett mer
jämställt näringsliv. Medlen, 1,1 miljoner kronor, skall kunna användas
för att anordna seminarier på temat Kvinnor och män, makt och ledarskap.
I sammanhanget kan också metoden med jämställdhetsmärkning ha betydelse.
Utskottet återkommer till denna fråga nedan.
När det gäller frågan om
kvinnors organisering som tas upp i motion A288 kan nämnas att regeringen
i mars 1999 beslutade att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att
se över statsbidragen till kvinnoorganisationerna samt utvärdera hur det
statliga stödet till kvinnoorganisationer uppfyller de av staten uppställda
målen för och intentionerna med bidraget. Utredaren redovisade sitt uppdrag
i betänkandet Statligt stöd till kvinnoorganisationerna och jämställdhet
(SOU 2000:18). Efter remissbehandling och beredning i Regeringskansliet
beslutades i maj 2003 att tillsätta ytterligare en utredning (dir. 2003:56)
som skall göra en analys och utvärdering av det statliga bidraget till
kvinnoorganisationerna. Utredaren skall även utvärdera vilken betydelse
stödet har för kvinnors vilja och möjligheter till egen organisering,
samt undersöka vilka krav avseende jämställdhet som ställs generellt på
folkrörelser och föreningar för att de skall få statliga bidrag.
Som
utskottet redovisat i föregående avsnitt avser regeringen att tillsätta
en utredning som skall ha i uppdrag att utvärdera jämställdhetspolitikens
mål, inriktning, organisation och effektivitet. Utifrån utvärderingsresultaten
skall utredningen identifiera vilket ansvar och åtagande som det offentliga
i form av stat och kommun bör ha samt lämna förslag till den framtida
organisationen och inriktningen på jämställdhetsarbetet. Enligt vad
utskottet inhämtat kommer det arbetet även att innefatta frågan om en
särskild myndighet för utvecklingen av kvinnors organisering.
Sammanfattningsvis
kan utskottet i delar ansluta sig till den problembeskrivning som finns
i motionerna A4, A258, A288, A302, A307, A335 och A371. Mycket återstår
att göra på många områden. De brister som finns visar på nödvändigheten
av att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla politikområden. Som
framgått ovan, och som kommer att framgå av den fortsatta framställningen,
pågår arbete på bred front, och olika förslag är att vänta. Utskottet
ser inget skäl att föreslå något tillkännagivande med anledning av de nu
behandlade motionerna. Motionerna A4 yrkande 3 (fp), A258 yrkande 12 (m),
A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena 1 och 12 (fp), A335 (s)
och A371 yrkandena 2 och 32 (kd) avstyrks därmed.
Mot bakgrund av vad
Carina Ohlsson m.fl. (s) föreslår i motion A334 om ett sektorsövergripande
ansvar för Jämställdhetsombudsmannen kan utskottet påminna om det uppdrag
som Diskrimineringskommittén (N2002:6) har att göra en i det närmaste
total översyn av den svenska lagstiftningen till skydd mot diskriminering.
I detta uppdrag ingår också att överväga en samordning eller sammanslagning
av några eller samtliga av ombudsmännen mot diskriminering, däribland
JämO.
Utskottet, som inte vill föregripa det pågående arbetet, avstyrker
motion A334 (s).
Utskottet delar Christina Axelssons och Börje Vestlunds
(s) syn att jämställdhetsarbete inte skall begränsas till Sverige. Som
framgår av skrivelsen pågår arbete inom EU med dessa frågor där Sverige
deltar. Här kan som exempel nämnas ministerrådets arbete för jämställdhet
genom projektet European Project on Equal Pay, vilket koordineras av JämO
och med stöd av regeringen och den Europeiska kommissionen. Sverige har
även tagit initiativ till inrättandet av ett European Gender Institute
(EGI). Slutligen skall här också nämnas den form av parlamentariskt
nätverksarbete som bedrivs genom Network of Parliamentary Committees for
Equal Opportunities for Women and Men in the Parliaments of the EU Member
States and the European Parliament (NCEO). Av det anförda framgår att
Sverige redan är aktivt i EU:s jämställdhetsarbete. Något uttalande från
riksdagens sida är därför inte påkallat. Motion A332 (s) avstyrks.
Lika
lön för lika och likvärdigt arbete
Utskottets förslag i korthet
I detta
avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som tar upp olika
frågor kring lönebildning m.m. ur ett jämställdhetsperspektiv. Samtliga
motioner avstyrks i huvudsak med hänvisning till kommande utredningsarbete.
Jämför reservation 8 (m, fp, kd och c).
Skrivelsen
Lika lön för lika
och likvärdigt arbete är ett område som vid sidan av makt- och inflytandefrågor
alltid har varit prioriterat i den svenska jämställdhetspolitiken. Likafullt
är kvinnors löner fortfarande betydligt lägre än mäns. Den viktigaste
orsaken till skillnaderna i lön om man ser till hela arbetsmarknaden är
att kvinnor och män arbetar inom olika delar av arbetsmarknaden. Kvinnor
är överrepresenterade i offentlig sektor där så kallat kvinnoarbete inom
vård och omsorg är särskilt lågavlönat.
I skrivelsen lämnas en redogörelse
för utvecklingen inom lönebildningsområdet.
Regeringen anger att den
under mandatperioden kommer att låta se över och utvärdera jämställdhetslagen.
Om så krävs, är regeringen beredd att skärpa lagen ytterligare. För ett
motverka könsrelaterade löneskillnader kommer regeringen också att genomföra
en nationell handlingsplan som omfattar hela arbetsmarknaden. Det är
viktigt att en sådan plan uppmärksammar både så kallade horisontella och
vertikala skillnader, dvs. löneskillnader som beror på att kvinnor och
män finns inom olika sektorer av arbetsmarknaden och att mäns arbete
värderas högre än kvinnors arbete.
Motionerna
Folkpartiet tar i motionerna
A4 och A307 upp frågan om lika lön för lika och likvärdigt arbete. Kvinnor
tjänar i genomsnitt 82 % av vad männen gör och löneskillnaderna har inte
minskat. En av huvudorsakerna till detta är den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Kvinnor återfinns företrädesvis inom offentlig sektor medan män främst
finns inom privat sektor. En av anledningarna till att män tjänar mer är
att de genom att vara verksamma i den privata sektorn har fler arbetsgivare
att välja mellan. Det beror också på att det finns en lönesammanpressning
i kvinnoyrkena, att många kvinnoyrken är lågstatusyrken och att den
offentliga sektorn erbjuder små möjligheter att göra karriär. För att uppnå
mer jämställda löner krävs två viktiga förändringar: fler kvinnor på
ledande befattningar och att de offentliga monopolen bryts så att det kan
skapas en allmän press uppåt på lönerna inom de kvinnodominerade yrkena
inom skola, vård och omsorg (yrk. 5 resp. yrk. 4, 8 och 9).
För att
undanröja orsakerna till löneskillnaderna behövs en radikal plan enligt
Folkpartiet. Partiet har i linje med detta lagt fram ett fempunktsprogram
som förutom den nyss nämnda konkurrensutsättningen av den offentliga
sektorn bl.a. tar upp sänkt skatt på hushållsnära tjänster samt en
storsatsning på fler småföretag och särskilda åtgärder för att främja kvinnligt
företagande (A4 yrk. 6 och 7).
Om de offentliga monopolen bryts blir det
fler arbetsgivare som kan öka möjligheterna för anställda att påverka
såväl lön som arbetsvillkor och arbetstid. Ett ökat inflytande i och över
arbetslivet för den enskilde utgör enligt Folkpartiet dessutom grunden
till frihet inom övriga delar av livet (A307 yrk. 3).
I motion A371 anför
Kristdemokraterna att svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de
högsta i världen. Trots detta har vi en i ett europeiskt perspektiv mycket
könssegregerad arbetsmarknad. Den offentliga sektorn, som i huvudsak är
kvinnors arbetsmarknad, har dock blivit en kvinnofälla. Kvinnors möjligheter
till karriär och löneutveckling har begränsats, eftersom det inte funnits
flera arbetsgivare att välja mellan. Partiet ser positivt på mångfald,
såväl ur brukarens som ur arbetstagarens synvinkel och är övertygat om
att det krävs ökad konkurrens inom offentlig sektor, särskilt inom vård-
och omsorgssektorn, för att främja kvinnors arbetsmarknad (yrk.
10).
Centerpartiet påtalar i motion A302 att Sverige inte kommit tillrätta med
löneklyftan. Att kvinnor tjänar mindre än män leder till skillnader i
konsumtionsförmåga och till bristande jämställdhet i familjelivet. Rättvisa
löner är en nyckelfråga, men arbetet för detta visar inga entydiga framgångar.
Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare till löneklyftan mellan
män och kvinnor. Med större konkurrens inom exempelvis vårdsektorn skapas
det alternativa arbetsmarknader för personalen, mestadels kvinnor, vilket
kan leda till en rättvisare lönesättning. Det krävs nu flera steg för att
bredda kvinnornas arbetsmarknad genom möjlighet för de anställda att överta
offentlig verksamhet och genom att förbättra möjligheterna att få
F-skattsedel. Det är också viktigt att de s.k. mjuka yrkena uppvärderas.
Regeringen bör utforma en långsiktig plan för detta (yrk. 10 och 11).
Förutom
att kvinnor tjänar mindre än män missgynnas kvinnor även när det gäller
tillgång till löneförmåner, t.ex. tjänstebil. Regeringen bör därför
återkomma med ett förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av
löneförmåner (yrk. 13).
Karin Pilsäter (fp) konstaterar i motion A293
att den formella jämställdheten är avskaffad. En mycket lång rad lagar,
regler och förmåner är i stället införda för att ge jämställda villkor.
Ändå står det på de flesta områden numera nära nog still. Det är som om
det ligger glastak, inte bara över näringsliv och arbetsmarknad utan också
över politik och familjeliv. Därför bör det genomföras en ny
löneskillnadsutredning
för att på nytt kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnor
och män (yrk. 1). Det finns också behov av att utarbeta en handlingsplan
mot orättvisa löner som innehåller ytterligare verktyg för
relativlöneförskjutning,
brytande av yrkes- och arbetsgivarsegregation och moderna redskap för
att kombinera förvärvsarbete med familj (yrk. 2).
Några utgångspunkter
för frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män
Kvinnor och män har
i stort sett lika stort arbetsutbud, även om deltidsarbete är mer utbrett
bland kvinnor. Kvinnors lön och inkomst från företagande motsvarar 63 %
av mäns lön och inkomster. Merparten av de skattepliktiga ersättningarna
fungerar som kompensation för utebliven inkomst vid föräldraledighet,
ohälsa eller arbetslöshet. Flertalet av ersättningarna är inkomstrelaterade.
Huvuddelen av de skattepliktiga ersättningarna utnyttjas i högre grad av
kvinnor. De skattepliktiga ersättningarna medför därför att kvinnors
inkomstandel ökar till 68 % av männens inkomst.
Ytterligare utjämning
sker genom skatterna som gör att kvinnors andel blir 71 % av männens
inkomst efter skatt. Även familjestöden bidrar till omfördelningen, bl.a.
till följd av att barnen vid separationer oftare bor hos mamman. Kvinnors
lägre inkomst kan också göra att ensamstående kvinnor oftare har rätt
till inkomstprövade bidrag. Sedan hänsyn tagits till den omfördelning som
sker via transfereringar, skatter och familjestöd ökar kvinnornas andel
av inkomsten till 76 %.
I begreppet inkomst ingår förutom inkomst av
arbete bl.a. kapitalinkomster och transfereringar som bostadsbidrag,
föräldrapenning och studiemedel. Inkomsten påverkas av om en person arbetar
hel- eller deltid, övertid eller är frånvarande från arbetet. Oftast
redovisas inkomsten i form av årsinkomst.
I den ekonomiska statistiken
syns bara den del av arbetet som utförs på marknaden. Tiden som hushållen
lägger ned på produktiva aktiviteter utanför marknaden kan skattas med
hjälp av data från SCB:s tidsanvändningsundersökning. Det obetalda arbetet
är i arbetstimmar räknat av ungefär samma omfattning som det betalda
arbetet.
Inkomst är ett vidare begrepp än lön. Med lön avses i den officiella
statistiken den ersättning som en person får för utfört arbete. Den
uttrycks för en given tidsenhet. För att underlätta jämförelse räknas tim-
och deltidslöner om till heltidslön. I den officiella statistiken inkluderar
månadslönebegreppet förutom fast lön även fasta lönetillägg och ett stort
antal rörliga lönetillägg.
I statistiska sammanhang utgörs löneskillnader
av skillnaden mellan kvinnors och mäns löner baserat på genomsnittslöner.
Skillnaderna brukar uttryckas som kvinnors lön i procent av mäns.
Det
finns många förklaringar till skillnaden i genomsnittlig lön mellan män
och kvinnor. Dit hör kvinnors och mäns olika fördelning efter ålder,
utbildningsnivå och yrke. Genom s.k. standardvägning - en statistisk metod
för att korrigera t.ex. för skillnad i genomsnittsålder i grupper som
jämförs - beaktar man sådana faktorer som är lätta att mäta och också
enkla att förstå. Det finns även andra omständigheter - vid sidan av
individuella förutsättningar och prestationer - som kan påverka lönesättningen
såsom civilstånd, föräldraskap, antal barn och deras ålder. Sådana faktorer
ingår inte i den ordinarie lönestatistiken. I den beaktas inte heller
faktorer som uttag av föräldraledighet.
Stora löneskillnader mellan
kvinnor och män finns i yrkesgrupper med stor andel män och i grupper med
relativt höga lönenivåer och stor lönespridning. Där löneskillnaden är
stor mellan kvinnor och män inom en yrkesgrupp minskar denna då uppdelning
sker på undergrupper.
Den officiella lönestatistiken medger bara jämförelser
mellan lika arbete, inte likvärdiga arbeten.
Med lika arbete brukar i
lönestatistiska sammanhang avses arbeten som har samma klassificering
enligt yrkesklassificeringen, standard för svensk yrkesklassificering,
SSYK. Då avses i första hand yrken som anges på tresiffernivå. På den
nivån kan drygt 110 yrkesgrupper urskiljas. Varje yrke kan även beskrivas
med hjälp av fyra siffror. På den nivån finns drygt 350 yrken.
I den
officiella lönestatistiken har den mest detaljerade redovisningen av löner
hittills skett på den tresiffriga yrkesgruppsnivån. För dem som är anställda
inom kommuner och landsting eller inom landstingsägda bolag finns i
underlaget för statistiken även information på den fyrsiffriga nivån. Ju
finare uppdelning på yrken som kan göras, desto mindre blir kvar av
löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Som nyss sagts medger den officiella
lönestatistiken bara jämförelser mellan arbeten som är lika enligt
yrkesklassificeringen. EG-rätten och den svenska jämställdhetslagen täcker
emellertid även in likvärdiga arbeten.
Vad som avses med de juridiska
begreppen lika och likvärdigt arbete preciseras i jämställdhetslagen och
dess förarbeten. Det juridiska begreppet lika arbete behöver inte ha samma
innebörd som det begrepp som används i statistiska sammanhang. Detsamma
gäller begreppet lön. Jämställdhetslagens lönebegrepp hämtar sitt innehåll
från EG-rätten, lagens förarbeten och rättspraxis.
Principen om lika lön
för kvinnor och män grundas på artikel 141.1 i EG-fördraget. Diskriminerande
avtal strider mot gemenskapsrätten och kan ogiltigförklaras av nationella
domstolar. Lönesättning är alltså en fråga som inte enbart berör de
avtalsslutande parterna. Uttryckt på annat sätt är löneskillnader mellan
kvinnor och män inte enbart en förhandlingsfråga utan också en rättslig
fråga. Jämställdhetslagen begränsar sig i princip till förhållandena hos
en och samma arbetsgivare.
Jämställdhetslagen, som utgår från EG-rätten,
bygger på de juridiska begreppen direkt diskriminering och indirekt
diskriminering. Osakliga löneskillnader som har samband med kön, direkt
diskriminering, eller innebär indirekt diskriminering kan föranleda
skadestånd. Sedan 2002 innehåller lagen även regler om kartläggning och
analys av lönebestämmelser och löneskillnader mellan kvinnor och män som
utför lika eller likvärdigt arbete. En bedömning skall göras om
löneskillnaderna har direkt eller indirekt samband med kön. Arbetsgivaren skall
varje år upprätta en handlingsplan för jämställda löner. De lönejusteringar
som behövs skall genomföras så snart som möjligt eller i varje fall inom
tre år.
För att beskriva och analysera förhållandena på arbetsmarknaden
används olika diskrimineringsbegrepp. Fördelningsdiskriminering ger en
beskrivning av att kvinnor och män, trots samma möjligheter, arbetar inom
olika yrken på grund av att det sker en positiv diskriminering av män vid
anställning och befordran. Värdediskriminering innebär att arbete som
utförs av kvinnor är kulturellt nedvärderade, vilket leder till lägre
löner i kvinnodominerade yrken. Med statistisk diskriminering avses det
förhållandet att kvinnor förväntas föda barn och vara föräldralediga,
vilket leder till att det ses som mer riskfyllt att anställa kvinnlig
arbetskraft. En annan term är befattningsdiskriminering, som används för
att beskriva förhållandet att kvinnor i lägre grad än män har höga
befattningar, vilket i sin tur medför att deras löner blir lägre.
Några
statistiska bakgrundsuppgifter
Den 21 oktober 2003 höll utskottet en
hearing om löneskillnader mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden
(se bilaga 2). Vid denna hearing presenterade utredaren Lena Johansson
från Statistiska centralbyrån (SCB) statistik för 2002 med anknytning
till detta tema. Av de uppgifter som redovisades vill utskottet nämna
följande.
Kvinnor och män finns inom olika sektorer på den svenska
arbetsmarknaden. År 2002 arbetade 50 % av kvinnorna inom den offentliga
sektorn och 50 % inom den privata. För männen var motsvarande andel 18 %
respektive 82 %.
Av de som är anställda i staten är det en närapå jämn
procentuell fördelning. 6 % av kvinnorna och 6 % av männen arbetar inom
denna sektor. Detta ger en könsfördelning på 48 % kvinnor och 52 % män.
34 % av kvinnorna och 9 % av männen arbetar inom den kommunala sektorn,
vilket ger en könsfördelning på 79 % kvinnor och 21 % män. I landstingen
är 10 % av kvinnorna och 3 % av männen sysselsatta, vilket ger en fördelning
mellan könen på 80 % kvinnor och 20 % män.
Kvinnorna har 83 % av männens
löner. Om resultaten standardvägs med hänsyn till ålder och utbildning är
andelen fortfarande 83 %. Om även sektorer, arbetstid och yrkesgrupp vägs
in uppgår kvinnors lön till 92 % av männens.
Inom offentlig sektor uppgår
kvinnors lön till 82 % av männens (standardvägt 90). Bland de kommunalt
anställda är förhållandet 90 (95), bland anställda i landsting 71 (98)
och i staten 84 (92). I privat sektor uppgår kvinnors lön till 85 % av
männens (uppgift om standardvägd siffra saknas).
Skillnader i lön kan
också jämföras inom olika kategorier av arbetstagare. Bland arbetare har
kvinnor 91 % av männens löner utan standardvägning, med standardvägning
är siffran 93 %. För tjänstemännen är motsvarande siffror 77 respektive
87 %. Om båda grupperna läggs samman uppgår kvinnors lön till 87 % av
männens utan standardvägning och 91 % med.
Av SCB:s statistik framgår
också att lönespridningen inom respektive yrkeskategori i allmänhet är
mindre för kvinnor än för män.
Utskottets ställningstagande
Utskottet
kan bara konstatera att löneskillnaderna mellan kvinnor och män består
trots att frågan under lång tid haft hög politisk prioritet. Frågan var
t.ex. en av de två frågor som statsministern lyfte fram på jämställdhetsområdet
i regeringsförklaringen tidigare i år. Enkelt uttryckt kan problemet med
ojämställda löner sägas vara tudelat. Det ena är att kvinnor och män skall
få lika lön för lika eller likvärdigt arbete, dvs. det som jämställdhetslagen
föreskriver och som JämO följer upp. Det andra handlar om att kvinnor och
män är separerade på arbetsmarknaden på grund av dess struktur och sätt
att fungera.
Osakliga löneskillnader som beror på kön är att betrakta
som diskriminering och strider mot jämställdhetslagen. Efter de ändringar
som trädde i kraft den 1 januari 2001 (prop. 1999/2000:143, bet. 2000/01:AU3)
kräver lagen att arbetsgivaren bl.a. skall kartlägga och analysera
bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor som tillämpas
hos arbetsgivaren. Syftet med kartläggningen och analysen är att upptäcka,
åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor
mellan kvinnor och män. Skillnader som i det sammanhanget upptäcks skall
åtgärdas inom tre år. Lagen har emellertid en begränsad räckvidd, då den
är ett instrument för att analysera och åtgärda löneskillnader på
företagsnivå/myndighetsnivå. Lagen ger därmed inte grund för att förändra de
stora, strukturella löneskillnader som finns mellan kvinnodominerade
yrkesgrupper i den offentliga sektorn och mansdominerade grupper i den
privata sektorn. I den nyssnämnda propositionen utlovade regeringen en
uppföljning av ändringarna i jämställdhetslagen.
I skrivelsen anger
regeringen att den, om så krävs, är beredd att skärpa lagen ytterligare.
En nationell handlingsplan för att avskaffa könsdiskriminerande löneskillnader
skall därför tas fram under mandatperioden.
Vid den hearing (se bilaga
2) som utskottet höll den 21 oktober 2003 var både JämO, Claes Borgström,
och Medlingsinstitutets generaldirektör, Anders Lindström, av den meningen
att en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen lämpligen bör anstå,
i vart fall till dess att de pågående eller kommande avtalsrörelserna
har slutförts och effekten av dessa kan bedömas. De löneavtal som för
närvarande är i kraft träffades så kort inpå ändringarna i jämställdhetslagen
att de inte fick något reellt genomslag. Utskottet delar denna bedömning
och noterar samtidigt att regeringen i skrivelsen angett att utvärderingen
bör ske någon gång under mandatperioden.
Här kan också nämnas att
Medlingsinstitutet i regleringsbrevet för 2003 fick i uppdrag av regeringen
att vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om pågående och
kommande avtalsförhandlingar fästa uppmärksamhet på vikten av att de
centrala kollektivavtalen konstrueras så, att avtalen främjar de lokala
parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv.
Medlingsinstitutet skall samråda med JämO i samband med genomförandet av
uppdraget.
Uppdraget skall avrapporteras till regeringen i december 2003.
För att
öka kunskapen om varför könssegregeringen på arbetsmarknaden består och
var hindren för ökad integrering finns har regeringen tillsatt en utredning,
Utredningen om den könssegregerade svenska arbetsmarknaden (dir. 2003:18).
Utredaren skall i första hand dels analysera vad som påverkar kvinnors
och mäns yrkesval, vad det är som påverkar kvinnors och mäns karriärvägar
i förvärvslivet och vilka faktorer som styr att könssegregering finns på
arbetsplatser, dels undersöka om personer av det kön som är starkt
underrepresenterat på en sektor av arbetsmarknaden är mer benägna att yrkesväxla
och vilka faktorer som i så fall styr detta.
Utredaren skall också bl.a.
lämna en översiktlig redogörelse för de mer betydande åtgärder som har
genomförts under senare tid för att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden
och översiktligt analysera de effekter åtgärderna har haft. Utredaren
skall även granska hur könssegregeringen på den svenska arbetsmarknaden
förändrades under 1990-talet samt belysa hur den könssegregerade
arbetsmarknaden påverkar invandrade kvinnors och mäns ställning och deltagande
i arbetslivet.
Utskottet kan hålla med motionärerna om att det krävs en
allmän press uppåt på de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och
omsorg. Statusen för dessa yrken måste höjas. Utskottet kan också hålla
med dem om att det är många faktorer som styr löneutvecklingen och instämma
i deras beskrivning av vad löneklyftorna leder till.
Vad gäller frågan
om att en konkurrensutsättning och ett brytande av de s.k. offentliga
monopolen skulle vara en lämplig väg mot mer jämställda löner har utskottet
avstyrkt motsvarande yrkanden vid ett flertal tidigare tillfällen (se t.
ex. bet. 2002/03:AU3). Utskottet har vid dessa tillfällen bl.a. uttalat
att det i stället handlar om att ge parterna verktyg för att i förhandlingar
och avtal åstadkomma mer jämställda löner, vilket har skett genom de nya
reglerna om lönekartläggning och löneanalys i jämställdhetslagen.
I fråga
om de synpunkter som Centerpartiet för fram angående möjligheterna att ta
del av löneförmåner har utskottet svårt att se vad riksdagen skulle kunna
göra för att underlätta för kvinnor att ta del av sådana. Enligt utskottet
är det en fråga som måste lösas mellan parterna. Utskottet vill dock
framhålla att de i föregående stycke nämnda reglerna om lönekartläggning
och löneanalys även är tänkta att synliggöra skillnader i fråga om
löneförmåner.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det pågår
arbete med att sprida metoder och verktyg för att åstadkomma mer jämställda
löner. Bakomliggande faktorer, som den könssegregerade arbetsmarknaden,
analyseras. Effekterna av ändringarna i jämställdhetslagen kommer att
utvärderas om ytterligare någon tid. Regeringen kommer också att ta fram
en handlingsplan mot ojämställda löner. Utskottet kan därför inte se att
det finns anledning för riksdagen att nu ta några initiativ på området.
Motionerna A4 yrkandena 5-7 (fp), A293 (fp), A302 yrkandena 10, 11 och 13
(c), A307 yrkandena 3, 4, 8 och 9 (fp) samt A371 yrkande 10 (kd) avstyrks.
Mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella
ändamål
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner
som bl.a. tar upp frågor om mäns våld mot kvinnor och s.k. hedersvåld.
Utskottet redovisar uppgifter om det arbete som pågår för att motverka
våld mot kvinnor och konstaterar att frågan är prioriterad i politiken.
Motionerna avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående projekt.
Jämför
reservationerna 9 (fp), 10 (v) och 11 (c).
Skrivelsen
Mäns våld mot
kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det utgör ett hinder för den
enskilda kvinnans rättstrygghet och är samtidigt ett hinder för den
fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män.
I skrivelsen
konstaterar regeringen att mycket har hänt sedan Kvinnovåldskommissionen
tillsattes 1993 med uppdrag att ur ett kvinnoperspektiv göra en översyn
av frågor som rör mäns våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att
motverka sådant våld. Kvinnovåldskommissionens arbete resulterade i
propositionen Kvinnofrid som godkändes av riksdagen 1998. I skrivelsen lämnas
en redogörelse för det arbete som därefter har vidtagits för att motverka
mäns våld mot kvinnor.
Regeringen anger att bl.a. kvinnofridsreformens
omfattande åtgärdsprogram kommer att följas upp i det fortsatta arbetet.
En utredare kommer att få i uppdrag att utvärdera de olika myndighetsuppdragen
ur ett könsmaktsperspektiv för att ta reda på vilken effekt reformen fått
för de utsatta kvinnorna. Samtidigt kommer en utredare att tillkallas för
att utreda en ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut.
En interdepartemental arbetsgrupp har också tillsatts för att arbeta med
frågor om s.k. hedersvåld.
Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott -
människohandel för sexuella ändamål - i brottsbalken. Straffbestämmelsen
utgör ett bättre verktyg för polis och åklagare i både det nationella och
internationella arbetet mot handel med människor. Brottet bidrar också
till att bättre synliggöra fenomenet handel med människor.
Ett arbete
pågår också med att utarbeta ett förslag till en nationell handlingsplan
för det fortsatta arbetet med att bekämpa prostitution och handel med
människor, särskilt kvinnor och barn. Regeringen överväger samtidigt
förslag om att utvidga kriminaliseringen av handel med människor för
sexuella ändamål.
Arbetet mot mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga för
Sverige även i internationella sammanhang.
Motionerna
Folkpartiet tar
i motion A4 (yrk. 9) upp frågan om våld mot kvinnor. Partiet slår fast
att våld mot kvinnor är ett ytterst allvarligt brott och föreslår en rad
olika åtgärder. Bland annat bör det införas en försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll av män som inte kan förmås
att respektera ett utfärdat besöksförbud. Kommunerna borde ta fram en
handlingsplan för hur våldsutsatta kvinnor skall hjälpas. Enligt nuvarande
uppdelning betraktas våld mot kvinnor av svensk härkomst som ett justitieärende
medan ansvaret för våld mot kvinnor med annan etnisk bakgrund ligger på
integrationsministern. Denna uppdelning är inte bra. Att särskilja våldet
mot invandrargrupper bidrar till att skapa gränser i samhället och ett
"dubbelt" utanförskap. Ansvaret att bekämpa våld mot kvinnor bör därför
alltid åligga justitieministern.
Frågan om jämställdhetspolitikens ansvar
för invandrade kvinnor och män tas upp av Vänsterpartiet i motion A280.
Där anförs att jämställdheten har blivit ett verktyg som används alltmer
för att förklara skillnader i beteendemönster mellan personer med utländsk
bakgrund och svenskar. Detta gäller inte minst när man försöker förklara
det s.k. hedersrelaterade våldet. Det icke-svenska och icke-jämställda
kulturella bagaget har härmed kommit att bli det som främst förklarar
kvinnoförtryck och det som benämns patriarkalisk kontroll. Genom den
kunskap som finns om det strukturella, sexualiserade våldet bör vi kunna
se och hantera skillnader utan att fastna i stereotypa och stigmatiserande
bilder av kvinnor och män. En aktiv integrations- och jämställdhetspolitik
är två viktiga verktyg i arbetet för att montera ned förtryckande strukturer.
Dessa verktyg måste i mycket större utsträckning aktivt samagera. Av den
orsaken bör regeringen i det fortsatta arbetet med s.k. hedersrelaterat
våld och frågor som anknyter till detta ta i beaktande att det är
jämställdhetspolitiken som har det främsta ansvaret.
I motion A302 anser
Centerpartiet att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska
försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där det berör våld mot kvinnor
(yrk. 18).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan inledningsvis
notera att det under den allmänna motionstiden har väckts motioner som
rör liknande frågor och som kommer att behandlas av andra utskott.
Mäns
våld mot kvinnor är det mest extrema uttrycket för den obalans som råder
i maktförhållandet mellan kvinnor och män. Misshandel och sexuella övergrepp
mot kvinnor är till stor del en form av dold maktutövning som sker i hemmen
mellan personer som står varandra nära. Våldet förekommer i alla
samhällsklasser och yrkesgrupper och riktar sig mot alla kvinnor.
År 1998
inleddes ett omfattande arbete med att på olika sätt verka för att minska
mäns våld mot kvinnor. Startpunkten var den s.k. Kvinnofridsreformen som
innehöll en rad åtgärder både i form av ny lagstiftning, olika former av
myndighetsuppdrag och satsningar på information m.m.
Den senaste
lagändringen i syfte att motverka våld i nära relationer trädde i kraft i
september i år och avser besöksförbudslagen. I samband med att justitieutskottet
i maj 2003 behandlade dessa lagändringar hade utskottet också uppe yrkanden,
motsvarande det som Folkpartiet nu för fram, om att det skall införas
möjligheter till elektronisk övervakning av besöksförbud (bet. 2002/03:JuU17).
Justitieutskottet avstyrkte då yrkandet bl.a. med hänvisning till att
tekniken på området inte är tillräckligt utvecklad. Arbetsmarknadsutskottet
har inte anledning att göra någon annan bedömning.
Under senare år har
våld och hot mot flickor och kvinnor som tillhör olika etniska och religiösa
grupper uppmärksammats alltmer. Som framhålls av både Folkpartiet och
Vänsterpartiet spelar såväl integrations- som jämställdhetspolitiken en
viktig roll för att motverka denna typ av våld.
Med anledning av de
synpunkter som Vänsterpartiet för fram om att jämställdhetspolitiken skall
ha det främsta ansvaret vill utskottet påminna om det mycket omfattande
arbete som genomförts inom ramen för Kvinnofridsreformen, och som avser
alla former av våld mot kvinnor oavsett etnisk, social, religiös eller
annan tillhörighet. Det är därför mycket positivt att regeringen nyligen
har beslutat tillkalla en utredare med uppdrag att utvärdera dessa uppdrag
ur ett könsmaktsperspektiv (dir. 2003:112). Utredaren skall göra en samlad
analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet
arbete på de områden som dessa uppdrag gällde.
Utskottet vill dessutom
understryka att arbetet med att motverka kvinnovåld inte i första hand
handlar om lagstiftning utan till stor del om att sprida och påverka
attityder. Som exempel på sådant arbete kan nämnas det initiativ som
Socialstyrelsen tog under 2002 till en formaliserad myndighetssamverkan,
Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid. I denna ingår förutom
Socialstyrelsen bl.a. Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
Brottsoffermyndigheten, Ungdomsstyrelsen, Riksåklagaren, Integrationsverket
och JämO. Inom ramen för samverkan har det skapats en s.k. kvinnofridsportal,
som är ett faktacentrum på Internet med information om mäns våld mot
kvinnor. Portalen vänder sig till alla de poliser, åklagare, sjuksköterskor,
läkare, socialarbetare m.fl. yrkesgrupper som möter kvinnor som utsatts
för mäns våld.
Här kan också påminnas om det Nationella råd för kvinnofrid
(N2000/4532/JÄM) som regeringen inrättade i maj 2000 i syfte att stärka
arbetet mot mäns våld mot kvinnor och för att fånga upp områden som inte
omfattats av Kvinnofridspropositionen. Rådet har haft i uppgift att
koncentrera sig bl.a. på insatser för män som misshandlar kvinnor och på
våld mot invandrade kvinnor. Rådet har också haft till uppgift att sprida
erfarenheter om dessa frågor och synliggöra forskning gällande våld i
nära relationer. Rådet lämnade sin slutrapport - Råd för Kvinnofrid -
till regeringen den 13 juni 2003. Bland de skrifter som rådet har givit
ut kan nämnas Vi skulle inte bli svenskar. Vi skulle lyda - om våld mot
kvinnor och flickor från andra kulturer än den svenska.
Även om det
allmänna arbetet mot kvinnovåld är av stor betydelse är utskottet övertygat
att det dessutom krävs särskilda insatser för att ge stöd och hjälp till
de flickor och kvinnor som är utsatta för s.k. hedersrelaterat våld. Dessa
flickors och unga kvinnors vardag präglas av ofrihet, tvång, hot och våld.
Det kan röra sig om allt från extrem kontroll från anhöriga och att de
lovas bort för giftermål till att de hindras att leva som andra ungdomar.
De blir extra utsatta då den närmaste familjen och släkten ofta tar parti
mot dem.
För att öka skyddet för dessa kvinnor har regeringen initierat
en rad insatser som berör t.ex. skola, omsorg, polis och socialtjänst och
som huvudsakligen är inriktade på förebyggande arbete och ett bättre skydd
av individen.
Vad gäller Folkpartiets önskemål om kommunala handlingsplaner
för skyddat boende för utsatta kvinnor vill utskottet understryka att
detta i första hand är en uppgift för kommunerna.
Regeringen har dock
satt i gång ett allmänt arbete för att de fortsatta insatserna som berör
dessa frågor skall bli mer konkreta och drivas både på statlig, regional
och kommunal nivå. Till exempel fick länsstyrelserna i storstadslänen
2002 2 miljoner kronor för en kartläggning av behoven av skyddat boende
och för att samordna kommunernas insatser på området. För andra halvåret
2003 har regeringen avsatt 20 miljoner till arbetet med skyddat boende m.
m., och ytterligare 100 miljoner kronor har avsatts för perioden 2004-2006.
Kvinnojourerna spelar också en viktig roll för dessa grupper. År 2002
fick Socialstyrelsen 7 miljoner kronor extra för att bl.a. utveckla
kvinnojourernas verksamhet för flickor och kvinnor med utländsk bakgrund.
I budgetpropositionen för 2004 föreslår regeringen att ytterligare 9
miljoner kronor skall gå till kvinno- och mansjourernas verksamhet.
Regeringen
kommer också att tillsätta en utredare med uppdrag att utreda en ombildning
av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Inom ramen för denna
utredning skall även frågan om en nationell kristelefon ingå.
Utöver
detta vidtas en rad informations- och utbildningssatsningar.
Vad gäller
Folkpartiets synpunkt om ansvarsfördelningen inom regeringen för vissa av
dessa frågor vill utskottet påminna om att det inte ankommer på riksdagen
att avgöra den saken. Utskottet vill dock erinra om vad som anförts ovan
i avsnittet Inriktningen av jämställdhetspolitiken om jämställdhetsintegrering,
dvs. att jämställdhetsaspekterna skall beaktas i alla politiska överväganden
inom alla politikområden.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet
inte anser att det finns anledning för riksdagen att göra något
tillkännagivande med anledning av motionerna A4 yrkande 9 (fp) och A280 (v) som
därför avstyrks.
Avslutningsvis tar utskottet upp Centerpartiets önskemål
i motion A302 om att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska
försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar som de berör våld mot kvinnor.
Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att uttala sig om
JämO bör få ett sådant uppdrag. Motion A302 yrkande 18 (c) avstyrks därför.
Män och jämställdhet
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt
behandlas motioner som gäller föräldraförsäkringen, mansrollen och
fördelningen av det obetalda hemarbetet. Utskottet redovisar vissa uppgifter
om tidsanvändning hos kvinnor och män. Utskottet konstaterar att frågan
om männens roll i jämställdhetsarbetet är prioriterad i politiken. Motionerna
avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående projekt.
Jämför reservation
12 (kd).
Skrivelsen
Jämställdhet handlar om att kvinnor och män skall
inneha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det innebär att
män likaväl som kvinnor skall delta i jämställdhetsarbetet och att arbetet
handlar om att förändra villkoren för både kvinnor och män.
Tidigare
arbete med män och jämställdhet har varit inriktat på att söka efter och
möjligen förändra värderingar och attityder hos den enskilde mannen. Senare,
när forskningen om kvinnors och mäns maktrelation, den s.k. genusforskningen,
vuxit sig allt starkare har också detta perspektiv utvecklats i
jämställdhetspolitiken.
I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av de
insatser som har gjorts sedan 1999.
Regeringen konstaterar att män alltid
har varit normen. Länge var jämställdhetsarbetet i mångt och mycket enbart
en fråga för det kön som varit underordnat i könsmaktssystemet, dvs.
kvinnan. Med män och jämställdhet som ett prioriterat område i
jämställdhetspolitiken, vill regeringen sätta fokus på att män skall inse att
dessa förhållanden stadfäster ett odemokratiskt system som drabbar alla
människor.
Det är med denna utgångspunkt som regeringen avser att arbeta
vidare med dessa frågor och verka för att problematiken kring maskulinitet
samt män och våld också förs fram i internationella forum.
Motioner
I
motion A371 konstaterar Kristdemokraterna att få pappor är hemma längre
tid med sina barn än den lagstadgade pappamånaden. En jämnare fördelning
skulle ge många positiva effekter för familjestabiliteten och jämställdheten
och leda till en förbättrad kontakt mellan papporna och deras barn. Det
bör dock inte ske genom lagstiftning om ytterligare pappamånader, eftersom
målet skall vara att pappor väljer att vara hemma med sina barn, inte
tvingas till det. Statistiken visar att uttaget av pappaledighet varierar
över landet. Därför bör studier göras av det varierande uttaget för att
identifiera vilka faktorer som stimulerar ett ökat uttag (yrk. 19).
I
motion Sf404 (yrk. 15) tar Kristdemokraterna upp frågan om att uppvärdera
det obetalda hemarbetet.
I en motion Ju478 tar Miljöpartiet upp frågan
om mansrollen i jämställdhetsarbetet och pekar på att män liksom kvinnor
underställs föreskrivna normer om hur de skall bete sig som man respektive
kvinna. Av det skälet är det viktigt att männens roll undersöks, analyseras
och förändras. Detta sker lämpligen i en tvärpolitisk utredning med uppdrag
att analysera den nya mansrollen och hur den skall föras ut till allmänheten
(yrk. 12). För att hålla frågan om mansrollens konsekvenser inom samhällets
alla områden levande bör regeringen låta anordna bl.a. nationella konferenser
i frågan (yrk. 14).
Utskottets ställningstagande
Det gällande målet för
den övergripande jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män skall ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden.
Detta innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter
till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om
företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Det innebär också lika tillgång till utbildning och möjligheter till
utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar
för hem och barn samt frihet från könsrelaterat våld.
Under lång tid var
jämställdhet en fråga som nästan enbart engagerade kvinnor. Männen saknades
mer eller mindre i arbetet. För att de ovan angivna målen skall kunna
förverkligas krävs emellertid att såväl kvinnor som män tar en aktiv roll
i det nödvändiga förändringsarbetet.
Det är av den anledningen som frågan
om männens roll i jämställdhetsarbetet under flera år har varit en
prioriterad fråga i svensk politik. En rad olika insatser har också gjorts.
Som exempel kan nämnas projektet Män och jämställdhet som startade 1999.
Syftet med projektet har varit att öka kunskaperna om vilka hinder som
finns och vilka ytterligare insatser som behövs för att öka mäns deltagande
i jämställdhetsarbetet. En referensgrupp med representanter för bl.a.
politiska partier, arbetsmarknadens parter och forskarvärlden har varit
knuten till projektet. En slutrapport av Tomas Wetterberg, Vill man ha
jämställdhet?, lämnades i april 2002. I projektet har man försökt finna
svaren på varför så få män deltar i jämställdhetsarbetet, varför så få
män söker sig till yrken som i dag är kvinnodominerade och varför män tar
ut så lite föräldraledighet. I rapporten söker man också svaren på varför
det fortfarande är många män som misshandlar den kvinna de lever med. Den
innehåller en rad förslag till åtgärder på en mängd områden, bl.a. utvidgad
föräldrautbildning på mödravårdscentraler/familjecentraler, utvidgat antal
pappadagar, förlängd föräldrapenning och insatser riktade mot män som
misshandlar kvinnor.
Här kan också nämnas att Nordiska ministerrådet som
ett av tre teman för det nordiska jämställdhetsarbetet 2001-2005 har valt
Män och jämställdhet. Under åren 2001 och 2002 initierade Nordiska
ministerrådet en inventering av nordisk mansforskning, och förslag finns om
att skapa ett gemensamt forskningsprogram om män och jämställdhet. Av
Nordiska rådets handlingsplan för det nordiska jämställdhetssamarbetet
2003 anges att planeringen av forskningsprogrammet Den nordiska mannen?
går vidare under 2003.
Som framgår av det ovan anförda är männens roll
i jämställdhetsarbetet en prioriterad fråga i politiken. Ett fortlöpande
arbete med att utveckla området pågår. Utskottet anser inte att det är
påkallat med några ytterligare åtgärder med anledning av motionen. Motion
Ju478 yrkandena 12 och 14 (mp) avstyrks därför.
Utskottet övergår nu
till att behandla de synpunkter som Kristdemokraterna för fram om betydelsen
av en uppvärdering av det obetalda hemarbetet och om att det bör göras en
analys av skillnader i uttag av föräldraförsäkring.
Vad först gäller
frågan om uttag av föräldraförsäkring så behandlade utskottet ett motsvarande
yrkande i februari i år (bet. 2002/03:AU3). I det sammanhanget lämnade
utskottet en redovisning för utredningar m.m. som rör föräldraledighetsuttag
etc. Utskottet avstyrkte yrkandet och uttalade bl.a. följande.
Utskottet
kan instämma med Kristdemokraterna att det behövs kännedom om vilka
faktorer som stimulerar ett ökat uttag av föräldraledighet. Som framgått
finns redan vissa kunskaper på detta område. Det kan finnas anledning
till ytterligare och djupare analyser, men enligt utskottets mening finns
inget skäl för riksdagen att bestämma om, hur, när och av vem sådana
undersökningar bör göras.
Här kan nämnas att efter utskottets senaste
uttalande har bl.a. den s.k. Långtidsutredningen i en bilaga gjort en
studie av kopplingen mellan föräldrars tidsmässiga fördelning av ansvaret
för barn och jämställdheten på arbetsmarknaden (bil. 12 till LU2003, SOU
2003:36).
Utskottet, som inte finner anledning att nu göra någon annan
bedömning än tidigare, avstyrker motion A371 yrkande 19 (kd).
Vad härefter
gäller frågan om det obetalda hemarbetet vill utskottet inledningsvis
framhålla att en av de viktigaste uppgifterna för såväl jämställdhets-
som familjepolitiken är att både kvinnor och män skall kunna kombinera
ansvaret för barn med arbetet för sin försörjning. I dag råder tyvärr
inte jämställdhet inom detta område. Statistik visar att kvinnorna svarar
för en långt större del av det obetalda arbetet än männen.
Regeringen
har låtit göra analyser av människors vardagsliv under den senaste
tioårsperioden. Några slutsatser som kan dras är att kvinnor och män har
blivit mer lika i sin tidsanvändning de senaste tio åren men att kvinnor
fortfarande utför den största delen av det obetalda hemarbetet medan männen
utför den största delen av det betalda marknadsarbetet, att tiden till
produktiva verksamheter (summan av betalt och obetalt arbete) minskar,
att männen sett över veckans samtliga dagar minskat sin tid med förvärvsarbete
med en halvtimme per dag, att småbarnspapporna arbetar mindre i dag än
för tio år sedan, att kvinnor och män fortfarande utför lika mycket arbete
totalt sett och att både män och kvinnor har fått ökad fri tid.
Att
kvinnorna tar på sig en större del av det obetalda arbetet och i många
fall även är de som väljer att stanna hemma med barnen när de är små har
visat sig ha betydelse för kvinnors löne- och karriärutveckling. Vid den
hearing som utskottet höll den 21 oktober 2003 (se bilaga 2) uppgav flera
av föredragshållarna att en faktor som påverkar att kvinnor halkar efter
i löneutvecklingen är att föräldralediga ofta inte kommer i åtnjutande av
lönepåslag och kompetensutveckling i samma omfattning som de som är
närvarande på arbetsplatsen. Den eftersläpning som detta leder till är mycket
svår att kompensera för senare.
Utskottet anser bl.a. mot bakgrund av
detta att en av de viktigaste faktorerna i detta sammanhang är
föräldraförsäkringen. Den bidrar till att förbättra jämställdheten såväl i
arbetslivet som i hemmet. Utformningen av föräldraförsäkringen ger uttryck
för en tydlig vilja att andelen män som tar ut föräldrapenning och antalet
uttagna dagar bland de män som tar ut föräldrapenning skall öka.
Lösningen
är därför inte, som utskottet uppfattar Kristdemokraternas förslag, att
skapa ett system som ger ökade möjligheter för den ene av två föräldrar
att stanna hemma och ta hand om hushåll och barn. I stället krävs att
båda tar aktiv del i hemarbetet. Utskottet välkomnar därför att regeringen
aviserat att den kommer att tillsätta en utredning med uppgift att se
över hur föräldraförsäkringen kan göras mera flexibel och hur den bättre
kan bidra till att ge barnen tillgång till båda sina föräldrar.
Med
hänvisning till det anförda anser utskottet inte att det finns anledning
för riksdagen att göra något tillkännagivande med anledning av motion
Sf404 yrkande 15 (kd), som därför avstyrks.
Sexualiseringen av det
offentliga rummet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta
avsnitt ett motionsyrkande som begär att det skall tillsättas en utredning
om hur sexualiseringen av det offentliga rummet påverkar kvinnors
rörelsefrihet. Motionen avstyrks med hänvisning till den expertgrupp som
regeringen avser att tillsätta.
Jämför reservation 13 (v).
Skrivelsen
Samhället
präglas av en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för
att dra uppmärksamheten till och sälja en vara eller tjänst. Kvinnor och
flickor objektifieras och sexualiseras i annonser, massmedier och på
Internet. I dessa medier exponeras också män på ett fördomsfullt sätt.
Medierna bidrar härigenom till konstruktionen av en stereotyp maskulinitet.
Samhällets jämställdhetssträvanden motverkas av spridningen av starka
kommersiella intressen som förmedlar budskapet att manlighet står för
makt och kvinnlighet för underordning och passivitet. Denna utveckling är
oroväckande och utgör ett allvarligt hinder för jämställdhet mellan kvinnor
och män.
Även om det inte finns något entydigt samband mellan mediebudskapets
innehåll och dess effekt på mottagarna, så bidrar en ständig exponering
av dessa bilder till en normalisering, en avtrubbning där vi riskerar att
inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld.
Situationen är oroväckande och det föreligger ett stort behov av mer
kunskap. Regeringen avser att inrätta en särskild expertgrupp som kan
bistå regeringen med råd och idéer.
Motion
I motion So419 tar Vänsterpartiet
upp frågan om sexualiseringen av det offentliga rummet och konstaterar
att det i reklamen presenteras en tydlig könsstereotyp bild vad gäller
leksaker och kläder. Partiet välkomnar de förslag som läggs fram i skrivelsen
om att tillsätta en expertgrupp för att arbeta med dessa frågor och
föreslår att regeringen därutöver tillsätter en utredning där en analys
görs av hur sexualiseringen av det offentliga rummet påverkar kvinnors
rörelsefrihet (yrk. 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar de
synpunkter som både regeringen och Vänsterpartiet för fram om betydelsen
av de budskap om könsroller som förmedlas i media och genom reklam. Frågor
om reklamens och massmedias betydelse för utvecklingen av könsrollerna
har under senare år börjat att uppmärksammas alltmer. Som exempel kan
nämnas att en av de fem huvudfrågor som EU-kommissionen pekat ut i sin
ramstrategi för jämställdhet för åren 2001-2005 är att "motverka stereotypa
bilder av kvinnor och män och att förändra beteenden, attityder, normer
och värderingar som bestämmer och påverkar könsrollerna i samhället".
Utskottet
kan konstatera att dessa frågeställningar är relativt nya och att behovet
av kunskap är stort. Utskottet ser därför positivt på det initiativ som
regeringen har tagit för att inrätta en särskild expertgrupp som kan bistå
regeringen med råd och idéer i frågor om sexualiseringen av det offentliga
rummet.
Mot den bakgrunden och med hänvisning till att området utgör ett
av de fokusområden som regeringen pekat ut för jämställdhetsarbetet under
mandatperioden kan utskottet inte se att det utöver detta finns anledning
att tillsätta en utredning i enlighet med Vänsterpartiets önskemål. Motion
So419 yrkande 2 avstyrks.
Övriga frågor
Jämställdhetslagen m.m.
Utskottets
förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner med anknytning till
jämställdhetslagen. Det gäller bl.a. betydelsen av jämställdhetsplanerna
och reglerna om lönekartläggning. Frågor om en översyn av lagen och om
nivån på skadestånden i jämställdhetsmål tas också upp. Utskottet, som
noterar att de ändringar i lagen som genomfördes för ett par år sedan
kommer att utvärderas, avstyrker motionerna.
Jämför reservationerna 14
(kd), 15 (v) och 16 (fp, c).
Vissa bakgrundsuppgifter
Jämställdhetslagen
(1991:433) innehåller förutom en samverkansregel två grupper av materiella
regler, aktiva åtgärder och förbud mot diskriminering. I den förra gruppen
av regler finns en bestämmelse (5 §) som anger att arbetsgivaren skall
underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena
förvärvsarbete och föräldraskap.
Lagen skärptes med verkan fr.o.m. den 1
januari 2001 efter förslag i proposition 1999/2000:143.
Lagens
diskrimineringsförbud samordnades med övrig lagstiftning mot diskriminering i
arbetslivet när det gäller skyddsnivå, terminologi och struktur.
Diskrimineringsförbudet utvidgades till att omfatta arbetssökande under hela
anställningsförfarandet och gäller även om inte något anställningsbeslut
fattats. De tidigare presumtionsreglerna avskaffades liksom de bevisregler
som innebar att arbetsgivarens syfte kunde få betydelse vid prövningen.
De ersattes av en enhetlig bevisregel enligt EG:s bevisbördedirektiv.
En
definition av begreppet likvärdigt arbete fördes in i lagen. Bedömningen
skall göras efter kriterier som kunskap och färdigheter, ansvar och
ansträngning.
Det infördes en ny bestämmelse om s.k. lönekartläggning.
Syftet skall vara att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader
i lön och andra arbetsvillkor. Arbetsgivaren skall varje år kartlägga och
analysera bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor
liksom löneskillnader mellan kvinnor och män som utför arbete som är att
betrakta som lika eller likvärdigt.
Arbetsgivaren skall bedöma om de
löneskillnader som förekommer har direkt eller indirekt samband med kön.
Resultatet av kartläggningen och analysen skall varje år redovisas i en
handlingsplan för jämställda löner. I planen skall arbetsgivaren ange
vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behövs för att uppnå lika
lön för lika och likvärdigt arbete. Planen skall innehålla en kostnadsberäkning
och ange inom vilken tid lönejusteringarna skall vara genomförda.
Skyldigheten att upprätta en plan gäller inte arbetsgivare som vid senaste
kalenderårsskifte sysselsatte färre än tio arbetstagare.
Det anges i
lagen att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för jämställdhet
i arbetslivet och främja lika möjligheter till löneutveckling för kvinnor
och män. För att kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer skall
kunna samverka med arbetsgivaren vid kartläggning och analys och vid
upprättandet av handlingsplanen har de rätt att av arbetsgivaren få den
information som de behöver för ändamålet. Tystnadsplikt gäller för
information om lön eller andra förhållanden som rör en enskild arbetstagare.
Lagändringarna innebar också att JämO kan få tillträde till arbetsplatser
för att kunna göra undersökningar av betydelse för ombudsmannens tillsyn
enligt lagen.
En central arbetstagarorganisation i förhållande till vilken
arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal ges rätt att i vissa fall göra
framställning om vitesföreläggande inför Jämställdhetsnämnden. Ett sådant
föreläggande skall också kunna riktas mot staten som arbetsgivare.
Regler
om rätt till föräldraledighet finns i föräldraledighetslagen (1995:584).
I den lagen finns också regler om skydd för den som begär eller utnyttjar
sin rätt till föräldraledighet. Sådant skydd kan även följa av
anställningsskyddslagen (LAS) eller under vissa förutsättningar av
jämställdhetslagen.
Frågan om skydd för gravida och föräldralediga arbetstagare har genom
ett tilläggsuppdrag omfattats av den uppgift som Arbetslivsinstitutet
haft att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget redovisades
i sin helhet i en departementspromemoria (Ds 2002:56) i slutet av oktober
2002. I promemorian läggs det fram ett förslag om utvidgat skydd för
föräldralediga. Ett särskilt förbud mot att diskriminera föräldralediga
införs i föräldraledighetslagen. Utredningen föreslår också en ändring i
LAS som innebär att uppsägningstiden för en föräldraledig arbetstagare
som blir uppsagd på grund av arbetsbrist skall börja löpa först när
arbetstagaren helt eller delvis återupptar sitt arbete.
Jämställdhetslagen
utgår i vissa delar från EG-rätten. Flera avgöranden i EG-domstolen rör
gravida och föräldralediga. En dom, Mål C-109/00 Tele Danmark, har föranlett
vissa slutsatser i den svenska Integritetsutredningen (SOU 2002:18) om
behovet av att införa ett förbud för arbetsgivare att fråga en arbetssökande
kvinna om graviditet och sammanhängande frågor.
Motioner
Kristdemokraterna
pekar i motion A371 (yrk. 13) och motion A329 (yrk. 9) på att det av 5 §
jämställdhetslagen följer att arbetsgivare skall uppmuntra föräldraledighet
och underlätta den. Någon sanktionsmöjlighet finns emellertid inte vilket
leder till att kvinnor och män som vill vara föräldralediga kan diskrimineras
utan påföljd.
I motion A371 tar Kristdemokraterna även upp frågan om
jämställdhetsplanernas betydelse och funktion. Partiet konstaterar att
endast knappt 25 % av de privata företagen med fler än tio anställda har
en jämställdhetsplan, trots att lagen krävt detta i mer än tio år. Inom
den offentliga sektorn är motsvarande tal 75 %. Kristdemokraterna hänvisar
till de nya lagreglerna som kräver en analys av löneskillnader och en
handlingsplan för att komma till rätta med dem. För att se att det inte
bara skulle bli en skrivbordsprodukt borde man först ha prövat sådana
regler på försök inom den offentliga sektorn. Enligt partiet åligger det
i första hand arbetsmarknadens parter att i löneförhandlingar beakta
likalöneprincipen, eftersom parterna har de största möjligheterna att
utjämna orättfärdiga löneskillnader. Att lagstiftning genomförts betyder
att parterna inte tagit sitt ansvar. Enligt Kristdemokraterna bör
jämställdhetsplanens betydelse och funktion i arbetet för jämställdhet
utvärderas
med en särskild belysning av lagstiftningens kontra "eldsjälarnas" betydelse
för framgång (yrk. 11).
I motion A262 anför Vänsterpartiet att de könsbundna
löneskillnaderna är ett uttryck för diskriminering. I arbetet med att
undanröja diskriminering i lönesättningen är jämställdhetslagen ett
centralt verktyg. Arbetsdomstolens praxis i lönediskrimineringsmål innebär
emellertid i praktiken att jämställdhetslagen är verkningslös då domstolen
har tillåtit att en allmän hänvisning till marknadskrafterna får rättfärdiga
löneskillnader mellan kvinnor och män som annars skulle utgöra diskriminering.
Partiet anser därför att det bör genomföras en snabbutredning om hur
jämställdhetslagen skall ändras för att lagen skall få genomslag i
Arbetsdomstolens praxis (yrk. 1).
För att komma åt de löneskillnader som
har sin grund i strukturen på arbetsmarknaden bör regeringen återkomma
med förslag på hur jämställdhetslagen skall bli ett effektivare verktyg
mot sådan lönediskriminering (yrk. 2).
Centerpartiet anser i motion A302
att det bör ske en kraftig höjning av skadestånden i jämställdhetsmål.
Med dagens relativt blygsamma skadeståndsbelopp lönar det sig för
arbetsgivaren att fortsätta att diskriminera. Det krävs nya riktlinjer till
domstolarna om denna sak. Tillsammans med regler om grupptalan (jämför
nedan) skulle detta skapa ett verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar
jämställdhetslagen på allvar (yrk. 9).
Utskottets ställningstagande
När
utskottet behandlade ett motsvarande yrkande om tillämpningen av
jämställdhetsplanerna tidigare i år (bet. 2002/03:AU3) framhöll utskottet att
det är bekymmersamt att det fortfarande är så många arbetsgivare som inte
lever upp till lagens krav på jämställdhetsplaner. Utskottet har i flera
sammanhang uttryckt sina tankar om nyttan och värdet med att arbeta med
jämställdhetsplaner. Planerna är inget självändamål, utan ett sätt att
driva arbetet framåt. Fortfarande är dock huvudvägen för att lösa problemet
med de osakliga löneskillnaderna det arbete som utförs av arbetsmarknadens
parter i löneförhandlingar och genom kollektivavtal. Utskottet kan instämma
med Kristdemokraterna. Att "eldsjälarna" kan bidra till att göra arbetet
framgångsrikt är närmast en självklarhet, men erfarenheterna har visat
att bara entusiasm inte räcker. Den del av planarbetet som handlar om
kartläggning och analys av löneskillnader skall enligt utskottets mening
ses som ett stöd för dem som vill prioritera arbetet med att få bort de
osakliga löneskillnaderna. Utskottet kan i och för sig hålla med om att
det vore intressant att belysa värdet av olika sätt att bedriva
jämställdhetsarbete på det sätt som Kristdemokraterna föreslår. Det kan däremot
inte anses påkallat med något tillkännagivande om den saken.
Här kan
nämnas att JämO, Claes Borgström, vid den hearing som utskottet höll den
21 oktober i år (bilaga 2) bl.a. pekade på att arbetsgivare när de arbetat
med lönekartläggning i flera fall kunnat konstatera att det funnits "en
viss svajighet i den egna lönepolitiken". Arbetsgivarna har inte haft
riktigt klart för sig efter vilka kriterier man bestämt lön etc. Genom
att använda lönekartläggningsinstrumentet är det lättare att få en bra
struktur och en större genomskinlighet vad gäller lönepolitiken på den
enskilda arbetsplatsen.
Även frågan om 5 § jämställdhetslagen behandlades
i betänkande 2002/03:AU3. Där uttalade utskottet i huvudsak att regeln
till sin karaktär är framåtsyftande och avser att underlätta och stimulera
till föräldraledighet. Den grundar däremot i princip inte några rättigheter
för enskilda. En arbetsgivare som inte uppfyller regeln kan vitesföreläggas.
Skyddet för kvinnor och män som är föräldralediga eller avser att utnyttja
sin rätt till föräldraledighet tillgodoses i första hand genom
föräldraledighetslagen.
Utskottet, som nu inte är berett att inta någon annan
ståndpunkt, avstyrker motionerna A371 yrkandena 11 och 13 (kd) samt A329
yrkande 9 (kd).
Utskottet övergår nu till de synpunkter på jämställdhetslagen
och dess tillämpning som Vänsterpartiet för fram. Som redan framgått
aviserade regeringen en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen
redan när lagförslagen lades fram våren 2000.
Vid den hearing som utskottet
höll den 21 oktober 2003 (se bilaga 2) var som nämnts tidigare både JämO,
Claes Borgström, och Medlingsinstitutets generaldirektör, Anders Lindström,
av den meningen att en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen
bör anstå, i varje fall till dess de pågående eller kommande avtalsrörelserna
har slutförts och effekten av dessa kan bedömas. De avtal som för närvarande
är i kraft träffades så kort inpå ändringarna i jämställdhetslagen att de
inte fick något reellt genomslag.
Som framgått ovan delar utskottet denna
bedömning och noterar samtidigt att regeringen i skrivelsen angett att
utvärderingen bör ske någon gång under mandatperioden.
I detta sammanhang
kan även nämnas utredningen om den svenska könssegregerade arbetsmarknaden
(dir. 2003:18) som regeringen tillsatte i februari 2003. Utredaren skall
främst bidra med ökad kunskap om vad som vidmakthåller könssegregeringen
på den svenska arbetsmarknaden och var hindren för integrering finns.
Utredaren skall även analysera effekterna av de mer betydande åtgärder
som vidtagits under senare tid för att minska könssegregeringen.
Sammantaget
innebär det anförda att utskottet inte anser att det för närvarande finns
anledning att vidta någon åtgärd med anledning av de synpunkter Vänsterpartiet
fört fram om lagens tillämpning. Motion A262 yrkandena 1 och 2 (v) avstyrks.
Frågan om nivån på skadestånden i jämställdhetsmål behandlade utskottet
tidigare i år (bet. 2002/03:AU3) och konstaterade då att lagen i vissa
delar utgår från EG-rättens allmänna principer. Detta innebär att ett
brott mot diskrimineringslagstiftningen skall ses som en allvarlig kränkning.
Enligt den bedömning som gjordes i propositionen med förslaget om de
ovan nämnda ändringarna i jämställdhetslagen borde detta i rättstillämpningen
leda till högre skadeståndsnivåer än vad som är vanligt i andra arbetsrättsliga
tvister (prop. 1999/2000:143, s. 58). Den praxis som finns på området är
begränsad. Utskottet utgår från att detta är en sak som i förekommande
fall bör kunna uppmärksammans i den kommande utvärderingen.
Utskottet,
som vidhåller sin uppfattning, avstyrker motion A302 yrkande 9
(c).
Jämställdhetsmärkning
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt
behandlas en motion som innehåller förslag och synpunkter på s.k.
jämställdhetsmärkning, exempelvis vilka kriterier som skulle kunna användas.
Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till den fortsatta beredning
som skall ske av FRIJA-utredningens förslag.
Jämför reservation 17 (fp).
Vissa bakgrundsuppgifter
Tankar om att införa ett system för märkning
av företag ur jämställdhetssynpunkt framfördes av Kvinnomaktutredningen
1998.
I augusti 1998 lades rapporten Jämställdhetsmärkning, konsumentmakt
för ett jämställt samhälle (Ds 1998:49) fram. Studien resulterade i en
rekommendation om att införa ett system med frivillig jämställdhetsmärkning
av företag och organisationer.
I februari 1999 bemyndigade regeringen
dåvarande statsrådet Margareta Winberg att tillsätta en särskild utredare
för att utreda frågan om frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster (dir. 1999:13).
Utredningen lämnade i början av 2001 delbetänkandet
Reglerna kring och inställningen till frivillig jämställdhetsmärkning av
produkter och tjänster (SOU 2001:9) och våren 2002 sitt slutbetänkande
Märk - värdig jämställdhet (SOU 2002:30).
Utredningen har genomfört en
analys av och ger även förslag om de kriterier som skall ligga till grund
för jämställdhetsmärkning av livsmedel, läkemedel, möbler, kontorsredskap,
verktyg, maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster,
försäkringstjänster, hotelltjänster och restaurangtjänster. Utredningen lämnar
även förslag om sådana kriterier som man menar skall ligga till grund för
att en verksamhet skall kunna bli certifierad i jämställdhetshänseende.
Utredningen
anser att ett frivilligt system för jämställdhetsmärkning måste ställa
krav både på den enskilda verksamhetens jämställdhetsarbete och på det
som produceras respektive levereras vid verksamheten - tvåstegsmodellen.
Det första steget i modellen består av de generella jämställdhetskriterierna
som ställer krav på såväl det interna som det externa jämställdhetsarbetet
vid verksamheten. Det andra steget utgörs av specifika jämställdhetskriterier
som är särskilt anpassade till de olika produkterna och/eller tjänsterna.
Även de verksamheter som inte producerar något föreslås få möjlighet
att bli certifierade i jämställdhetshänseende. Certifiering skall även
kunna användas i föreningslivet. Utredningen konstaterar att en sådan
certifiering skulle kunna bli ett konkurrensmedel och att det i sin tur
borde kunna leda till att kraven på att införliva jämställdhet i samhällslivets
olika områden kommer att öka.
Enligt utredningen finns det i dag en stor
osäkerhet om vad som menas med jämställdhet. Det tyder på att det finns
ett behov av regler som både beskriver och ringar in området. Utredningen
föreslår att ramarna för det frivilliga systemet för jämställdhetsmärkning
skall regleras genom en lag för frivillig jämställdhetsmärkning.
Rätten
att jämställdhetsmärka en produkt/tjänst eller att bli certifierad i
jämställdhetshänseende bör konstrueras som en absolut rättighet. Mot
bakgrund av att regleringen inte bör göras mer ingripande än nödvändigt
menar utredningen att en ramlag kan ge det skydd som behövs för att ge
jämställdhetsmärkningen en etablerad ställning som är likvärdig med
miljömärkningens på marknaden. De preciserade kriterierna bör utformas av
en nämnd för jämställdhetsmärkning som liknar nämnden för miljömärkning.
Systemet för frivillig jämställdhetsmärkning skall enligt förslaget
göras oberoende av andra märkesordningar, detta för att jämställdhetsfrågorna
inte skall komma i skymundan. Däremot föreslår utredningen att systemet
hanteras av SIS Miljömärkning AB som har ett väl inarbetat system för hur
frågor om märkning kan skötas.
Motion
Med utgångspunkten att det brister
i fråga om jämställdhet i näringslivet anser Folkpartiet i motion A307
att man måste använda sig av politiken för att skapa nya strukturer och
utveckla det svenska näringslivet. Ett sätt är genom jämställdhetsmärkning.
Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och med färre oönskade
effekter än lagar och regler. Partiet hänvisar till FRIJA-utredningens
modeller för jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter, tjänster
och organisationer (yrk. 13).
Utskottets ställningstagande
FRIJA-utredningens
förslag har remissbehandlats. Regeringen kommer att tillsätta en
interdepartemental arbetsgrupp med uppdrag att bereda utredningens förslag.
Gruppen skall även ta hänsyn till svaren från remissomgången. Utskottet
utgår från att frågeställningar av det slag som tas upp i motionen kommer
att ingå i de fortsatta övervägandena. Detta arbete bör inte föregripas.
Utskottet avstyrker därför motion A307 yrkande 13 (fp).
Rättegången i
diskrimineringstvister m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt
behandlas vissa frågor som rör rättegången i diskrimineringstvister. Det
gäller bl.a. om sådana tvister skall avgöras i Arbetsdomstolen eller i
allmän domstol och om möjligheten till grupptalan. Utskottet noterar att
frågorna är föremål för överväganden i en pågående utredning. Motionerna
avstyrks.
Jämför reservationerna 18 (c) och 19 (v, c).
Vissa
bakgrundsuppgifter
Enligt jämställdhetslagen gäller att mål om tillämpningen av
diskrimineringsförbudsreglerna skall handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen, LRA). Det innebär något
förenklat att talan förs vid Arbetsdomstolen (AD) som första och enda
domstol om talan väcks av en arbetstagarorganisation för en medlems räkning
eller av JämO. I övriga fall väcks talan vid tingsrätt. Tingsrättens dom
kan överklagas till AD. Att arbetstvistlagen är tillämplig betyder att
rättegången som huvudregel skall föregås av tvisteförhandlingar enligt
medbestämmandelagen i det fall att talan väcks av en arbetstagarorganisation
för en medlems räkning.
I uppdraget för Diskrimineringskommittén (dir.
2002:11) ingår att överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål
skall utformas. I direktiven till utredningen anges att det i samband med
att lagstiftningen mot diskriminering ses över finns skäl att även se
över om utformningen av domstolsprocessen i mål om diskriminering i
arbetslivet bör ändras.
Sedan den 1 januari 2003 gäller en ny lag, lagen
om grupprättegång. Den innebär ett komplement till det vanliga
rättegångsförfarandet i allmän domstol. Motivet är att det i det moderna
samhället
inträffar händelser som ger upphov till att många personer kan rikta
likadana eller likartade anspråk mot någon annan, s.k. gruppanspråk. Varje
enskilt anspråk kan ha ett mindre ekonomiskt värde. Möjligheten till
grupptalan syftar till att på ett övergripande och generellt sätt komma
till rätta med vissa brister i det processuella rättsskyddet. Med grupptalan
avses att någon utan rättegångsfullmakt för talan för medlemmarna i en
grupp. En dom i processen gäller för och mot alla som ingår i gruppen.
Grupptalan kan förekomma bl.a. på konsument- och miljörättens områden.
Några regler om grupprättegång på jämställdhetsområdet ingick inte i
reformen.
Motioner
Centerpartiet hävdar i sin motion A302 att försöken
att använda jämställdhetslagen och AD för att åstadkomma en rättvisare
lönesättning inte har lett till några avgörande genombrott. Centerpartiet
vill stärka de rättsliga instrumenten för att komma åt lönediskrimineringen
bl.a. genom att flytta målen till allmän domstol. AD:s korporativa
konstruktion med ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarsidan innebär en
risk för att processerna blir en del av parternas förhandlingsspel. En
majoritet av ledamöterna består av företrädare för de parter som tidigare
förhandlat fram kollektivavtalen, vilket gör det direkt olämpligt att de
även skall ha tolkningsföreträde. Ett domslut som innebär att en part
fälls för könsdiskriminering skulle kunna underminera avtalens trovärdighet.
Med en prövning i allmän domstol skulle möjligheterna till en rättvis
jämförelse öka (yrk. 7).
Ytterligare ett sätt att stärka de rättsliga
instrumenten i lönediskrimineringstvister är att införa regler om grupptalan
i sådana mål. De rättsfall som prövats i AD och som resulterat i att
kvinnliga löntagare fått rätt har i alltför låg grad utvidgats till att
gälla alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. Lagstiftning om
grupptalan skulle på ett kraftfullt sätt förstärka möjligheten till att
generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika lön (yrk. 8).
Utskottets
överväganden
Ett motsvarande yrkande om domstolsprocessen i diskrimineringsmål
behandlades tidigare i år av utskottet (bet. 2002/03:AU3). Utskottet
föreslog i det sammanhanget ett tillkännagivande till regeringen, som
riksdagen ställde sig bakom, av innebörd att den ovan nämnda
Diskrimineringskommittén noga bör överväga de olika förslag som har förts fram i
denna fråga (rskr. 2002/03:104).
Den 28 maj 2003 utfärdade regeringen
tilläggsdirektiv (dir. 2003:69) till Diskrimineringsutredningen som bl.a.
innehåller ett uppdrag att beakta vad utskottet uttalat i frågan.
Detta
arbete bör inte föregripas. Motion A302 yrkande 7 (c) avstyrks.
Vad sedan
gäller frågan om grupptalan på jämställdhetsområdet kan utskottet konstatera
att frågan diskuterats i propositionen med förslag till lag om grupprättegång
(prop. 2001/02:107, s. 131-133). I propositionen redovisar regeringen sin
bedömning att anledningen att det förekommer löne- och annan diskriminering
i arbetslivet endast i begränsad utsträckning kan förklaras med bristande
materiell lagstiftning. Det förs ett resonemang om varför jämställdhetslagens
förbudsregler inte slagit igenom med full kraft. En orsak antas vara att
förbudet har gett upphov till processer i endast relativt få fall. Det
brister enligt propositionen i regelsystemets kompensatoriska,
handlingsdirigerande och prejudicerande funktioner. Att regeringen inte lägger
fram något förslag om grupptalan på detta område motiveras bl.a. med att
organisationerna redan i dag har möjlighet att enligt lagen om rättegången
i arbetstvister föra talan för sina medlemmars räkning. Denna möjlighet
är inte begränsad till enstaka medlemmar. Organisationen kan teoretiskt
föra talan för samtliga medlemmar samtidigt. Regeringen anser att det
finns skäl att avvakta effekterna av de ändringar i jämställdhetslagen
som trädde i kraft den 1 januari 2001 innan frågan om grupptalan förs
vidare på jämställdhetens område. Regeringen anför också att en utvärdering
av rättsutvecklingen i övrigt och EG-rättens påverkan på jämställdhetsområdet
kan vara befogad. Det kan enligt propositionen också finnas anledning att
överväga ett samlat grepp på grupptalan inom arbetsrättens område; då
avses främst 1999 års diskrimineringslagstiftning. Regeringen hänvisar
också till att det i utredningsuppdraget för Diskrimineringskommittén
ingår att överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall
utformas. Det framhålls att eventuella fortsatta överväganden bör ske i
samråd med arbetsmarknadens parter.
Utskottet, som noterar att propositionen
i den här delen inte föranledde några motioner, kan ansluta sig till
regeringens bedömningar så som skedde även när motsvarande fråga prövades
i våras (bet. 2002/03:AU3). Utskottet avstyrker därmed motion A302 yrkande
8 (c).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden
har föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken, punkt 1 (m)
av Patrik
Norinder (m), Henrik Westman (m) och Tobias Billström (m).
Förslag till
riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:A1 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:A258 yrkande 1 och avslår motionerna
2003/04:N328 yrkande 10, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A302
yrkande 2 och 2003/04:A307 yrkande 2.
Ställningstagande
Moderaternas
jämställdhetsideal är frihet för alla individer. Kvinnor likaväl som män
skall ses som kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill göra i
livet och möta respekt för sina val även om de anses okonventionella.
Kvinnor skall inte behöva känna att de måste vara det ena eller det andra
beroende på vad omvärlden dikterar. Frihet ger jämställdhet för
alla.
Jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas
respekt för sin person, sina val och sina känslor. Det är en fråga om
rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön eller
av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering måste
motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som
delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.
Den
socialdemokratiska regeringen tilltror inte individen förmåga att själv
fatta beslut och veta sitt eget bästa. Regeringen har länge suttit fast
i den sociala ingenjörskonsten. Man talar i termer av fördelning av makt
och resurser och framhåller kvinnan som svag för att sedan hävda att bara
staten kan ge henne styrka genom särskilda åtgärder i form av projekt och
positiv särbehandling. Ingenstans finns beskrivningen av den starka,
självständiga kvinnan med makt över sin egen situation. Detta är uttryck
för en cynisk människosyn.
Trots regeringens hårda profilering av Sverige
som föregångsland får landet internationell kritik på många punkter.
EU-kommissionen kritiserar Sverige för den könssegregerade arbetsmarknaden.
FN påtalar allvarliga brister särskilt vad gäller löneskillnader och
bristande kvinnlig representation inom privat sektor, på universiteten,
inom utrikesförvaltningen och i domstolsväsendet.
Vi anser inte att den
jämställdhetsskrivelse som regeringen lagt fram är bra. Den är onödigt
detaljerad samtidigt som den inte innehåller några konkreta förslag på
åtgärder för att lösa de problem som finns på jämställdhetsområdet.
Lösningen är nämligen inte, vilket vi sett prov på tidigare, en ännu starkare
offentlig sektor och särlösningar för kvinnor. En modern jämställdhetspolitik
förutsätter enligt vår uppfattning i stället att både kvinnor och män är
självständiga. Den kanske viktigaste formen av oberoende är att kunna
leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan man inte uppnå ett jämställt
samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar vi oberoende från staten eller
maken eller oberoende från andra yttre förhållanden som traditionellt
sett beslutat över enskilda människors ekonomiska situation.
Vad vi här
anfört bör ges regeringen till känna. Det innebär att vi tillstyrker
motionerna A1 yrkandena 1 och 2 och A258 yrkande 1 samtidigt som motionerna
N328 yrkande 10 (c), A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A302 yrkande 2 (c)
och A307 yrkande 2 (fp) avstyrks.
2. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken,
punkt 1 (fp)
av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).
Förslag
till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10 och 2003/04:A307 yrkande 2
och avslår motionerna 2003/04:N328 yrkande 10, 2003/04:A1 yrkandena 1 och
2, 2003/04:A258 yrkande 1 och 2003/04:A302 yrkande 2.
Ställningstagande
Jämställdhet
handlar om makt - makt för både kvinnor och män att kunna forma sina liv
oavsett könstillhörighet. Både kvinnor och män är fångna i den tvångströja
som könsrollerna skapar. Vi har därför oavsett kön allt att vinna på ett
jämställt samhälle, makt i vardagen, i arbetslivet, över hushållsekonomin
såväl som i samhället i stort. Men om vi verkligen skall kunna förändra
dagens könsrollssamhälle måste vi våga se verkligheten som den är. På de
flesta av livets områden har kvinnor mindre makt och möjligheter än vad
män har. Därför består den viktigaste jämställdhetsutmaningen i att
möjliggöra för fler kvinnor att få ökad makt och inflytande över sina egna
liv. Detta förhållande bortser regeringen från i sin skrivelse. Jämställdhet
är inte ett färdigt samhällsresultat som skall uppnås, som regeringen
tycks tro, utan handlar om att skapa lika villkor för kvinnor och män att
själva forma sina liv. Den allvarligaste bristen i skrivelsen är därför
att den saknar idéer om hur "vanliga" kvinnor skall få ökat inflytande
över sin vardag och sitt arbetsliv.
Liberalismens främsta utgångspunkt
är den enskilde individen. Feminism handlar till stor del om att se
strukturer. Den liberala feminismen identifierar de strukturer som skapar
männens överordning och kvinnors underordning, och vill förändra dem så
att individerna kan forma sitt liv oberoende av kön. Folkpartiets
jämställdhetspolitik tar därför sin utgångspunkt i grundkriterierna valfrihet
och egenmakt.
För att angripa de grundläggande orsakerna till dagens
ojämställda samhälle har vi i Folkpartiet lagt fram en handlingsplan som
bl. a. handlar om att bryta upp de offentliga monopolen, höja kvinnodominerade
arbetens status, satsa på ökat kvinnligt företagande och sänka skatten på
hushållsnära tjänster.
Segregation och utanförskap är kanske ett av de
största politiska misslyckandena i modern svensk tid. Invandrarkvinnor är
i många avseenden de största förlorarna. Många av dem är helt avskurna
från samhället genom att de saknar utbildning och jobb, vilket leder till
dubbel maktlöshet. För att underlätta för dessa kvinnor anser vi i
Folkpartiet att jämställdhetsarbetet vad gäller integrationspolitiken måste
ta sitt avstamp i de grundläggande villkoren för integration, nämligen
jobb, utbildning och vardagsmakt.
Vad som här har anförts bör ges regeringen
till känna. Det innebär att motionerna A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp) och
A307 yrkande 2 (fp) tillstyrks samtidigt som motionerna N328 yrkande 10
(c), A1 yrkandena 1 och 2 (m), A258 yrkande 1 (m) och A302 yrkande 2 (c)
avstyrks.
3. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken, punkt 1
(c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser
att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328 yrkande
10 och 2003/04:A302 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:A1 yrkandena
1 och 2, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A258 yrkande 1 och
2003/04:A307 yrkande 2.
Ställningstagande
Ett jämställt samhälle är
något som alla tjänar på. Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar
och mycket debatterande går jämställdhetsarbetet långsamt. Den svenska
regeringen framhåller ofta hur bra den är på jämställdhetsarbete. Men hur
står det egentligen till? Är Sverige så jämställt som regeringen vill
göra gällande? Det enkla svaret är nej. Värderingar, attityder och könsroller
måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika plan, allt ifrån
politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden hur vi som individer
agerar. Kvinnor och män måste ses som individer, inte som olika kollektiv.
Kvinnor, precis som andra, är inte en homogen grupp. Det är dags att
göra upp med föreställningen att kollektiva lösningar skapar ett jämställt
samhälle. I stället behöver vi fokusera på individen och individuella
lösningar. För att samhällets olika resurser skall komma individen till
del på ett jämställt sätt är det viktigt att jämställdhetspolitiken
integreras i all verksamhet.
Det offentliga skall vara ett föredöme i fråga
om jämställdhetsarbetet. Såväl staten som landstingen och kommunerna bör
därför ha en noggrann planering och uppföljning i sin verksamhet för att
kunna korrigera orättvisor i resursfördelning mellan könen. För att
underlätta detta arbete bör det inför olika beslut göras en
konsekvensbeskrivning
ur ett jämställdhetsperspektiv i likhet med vad som gäller för
miljökonsekvensbeskrivningar.
Även om huvudregeln för jämställdhetsarbetet skall
vara att det skall integreras i all verksamhet kan det ibland vara motiverat
att utöver detta genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder för att
bryta strukturer som hindrar kvinnor i olika sammanhang.
Vad jag här
anfört bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna N328
yrkande 10 (c) och A302 yrkande 2 (c) tillstyrks samtidigt som motionerna
A1 yrkandena 1 och 2 (m), A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A258 yrkande 1
(m) och A307 yrkande 2 (fp) avstyrks.
4. Frågor om makt och inflytande,
punkt 3 (m)
av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och Tobias
Billström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 4.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A258 yrkande 12 och avslår
motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A302
yrkande 15, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335 och 2003/04:A371
yrkandena 2 och 32.
Ställningstagande
Vi anser inte att användandet av
kvotering och positiv särbehandling, vilket regeringen tycks tro, är rätt
väg att gå för att få in fler kvinnor på ledande positioner i samhället.
Vi är naturligtvis medvetna om att detta under vissa förutsättningar är
möjligt enligt lagstiftningen, men det är viktigt att komma ihåg att när
en kvinna kvoteras in bara därför att hon är kvinna begås samma fel som
när en man får arbetet bara därför att han är man. En orättvisa ersätts
av en annan och segregeringen består. Matematisk omfördelning är inte
rättvisa och leder inte till verklig jämställdhet. Samtidigt är det ett
faktum att där kvotering tillämpas är också könsfördelningen matematiskt
korrekt, men där så inte sker är det ojämnt mellan kvinnor och män.
Problemen
med diskriminering av kvinnor förekommer både inom privat och offentlig
sektor. Kvinnors sämre villkor påverkas av det faktum att deras arbetsmarknad
i hög grad är reglerad av politiker. Mer än hälften av kvinnorna, 53 %,
arbetar inom den offentliga sektorn medan bara 20 % av männen gör det.
Kvinnorna blir hänvisade till staten eller kommunerna som arbetsgivare,
vilket ger dem både lägre löner och mindre möjligheter att påverka de
villkor som gäller för arbetet. Så länge kvinnor binds i låglöneyrken
utan egentlig kontroll över sin arbetssituation eller valmöjlighet mellan
olika arbetsgivare kommer de aldrig att vara jämställda.
Utbyggnaden av
den offentliga sektorn har motiverats med att kvinnor skulle få möjlighet
att ha både arbete och familj utan att behöva välja. Detta innebär i
praktiken dels att det har lagts en dubbel börda på många kvinnor, dels
att det indirekt sägs att kvinnor inte klarar sig på en öppen arbetsmarknad.
Kvinnor stressar och får dåligt samvete. Särskilt påtagliga är problemen
för ensamstående mammor. Att de svenska kvinnorna väljer att kombinera
barn och arbete har också lett till att kvinnor i barnafödande ålder har
blivit oattraktiva på arbetsmarknaden och fått svårare att hävda sig. En
politik som tvingar kvinnor att vara yrkesarbetande föräldrar med barnen
på dagis är lika felkonstruerad som en politik där kvinnor skall "stå vid
spisen och föda barn".
Vi vill att det skall vara möjligt att starta och
driva egna företag inom vård och omsorg, samt att sjukhus och vårdinrättningar
skall kunna drivas av privata bolag. Landstingets sjukvårdsmonopol måste
bort för att öppna upp arbetsmarknaden för dem som arbetar inom den
offentliga sektorn. En sådan reform skulle gynna både kvinnor och män och
skapa frihet på en verkligt flexibel arbetsmarknad.
Politiken skall inte
skapa levnadsmönster för någon enda individ. Vi moderater anser att
politikens uppgift i stället är att skapa möjligheter för det fria valet.
Attitydförändringar kräver synliggörande av kvinnor och goda exempel,
inte kvotering. Vi förordar att regeringen tillsätter en utredning om
effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga
förvaltningen.
Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna. Det
innebär att vi tillstyrker motion A258 yrkande 12 (m) samt avstyrker
motionerna A4 yrkande 3 (fp), A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena
1 och 12 (fp), A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32 (kd).
5. Frågor om
makt och inflytande, punkt 3 (fp)
av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut
under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2003/04:A4 yrkande 3 och 2003/04:A307 yrkandena 1
och 12 och avslår motionerna 2003/04:A258 yrkande 12, 2003/04:A288 yrkandena
1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A335 och 2003/04:A371 yrkandena 2
och 32.
Ställningstagande
Som framgått ovan i reservation 2 är jämställdhet
enligt Folkpartiet en fråga om makt. I dag saknar dock kvinnor i långt
större utsträckning än män makt att påverka inom de flesta av livets
områden. Kvinnors brist på makt hänger i hög grad samman med att de
osynliggörs i förhållande till män. Ett belysande exempel från medievärlden
är, som framgår av en studie som två forskare vid Göteborgs universitet
har gjort, att bara en fjärdedel av dem som syntes i nyhetsprogrammen
Aktuellt och Rapport var kvinnor. Av de makthavare och experter som förekom
i samma program var 84 % män.
Att kvinnor osynliggörs illustreras också
av att regeringen i skrivelsen inte tar upp frågan om kvinnor, ägande och
kapital, detta trots att makten över pengarna är en del av vägen mot ett
mer jämställt samhälle. En orsak är kanske att ekonomisk makt traditionellt
sett inte har förknippats med kvinnor. Vi i Folkpartiet anser att frågor
om makt måste kopplas till pengar och ägande.
När det gäller representation
kan vi hålla med regeringen om att Sverige har nått långt i fråga om
kvinnor i direktvalda politiska organ, på såväl kommunal och regional som
nationell nivå. Situationen inom näringslivet och de statliga bolagen är
dystrare. Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat är drygt 6 % av
toppcheferna i det svenska näringslivet kvinnor, motsvarande siffror för
Italien och Frankrike är 20 % respektive 14 %.
Vi är övertygade om att få
kvinnor i maktpositioner ger sämre villkor såväl för kvinnor som för de
män som inte heller passar in i den norm som de tilldelats i kraft av
sitt kön. Den bristande jämställdheten i bolagsstyrelserna är också ett
hot mot svensk konkurrenskraft. Det är enligt vår mening ett oförsvarligt
slöseri med intellektuellt kapital att de personer som skall fatta
strategiskt viktiga beslut bara rekryteras ur den halva av befolkningen som
är män. Eftersom näringslivet och fackförbunden bevisligen inte lyckats
lösa dilemmat är det dags att använda politiken och skapa nya strukturer
för att ta oss in i det moderna samhället och utveckla det svenska
näringslivet.
Under flera decennier har det talats om problemet att så få
kvinnor finns representerade i börsbolagsstyrelser. Utredningar har lagts
på hög, men konkreta åtgärdsförslag och resultat har uteblivit. Vi i
Folkpartiet kommer därför att ta initiativ till en aktiv opinionsbildning
kring vikten av mångfald inom ledarskapskulturen. Vi vill ha ett utökat
samarbete med börsbolag och andra berörda organisationer och representanter
för att hitta lösningar på problemet. Vi tänker också belysa dagens
situation inom näringslivet genom olika aktiviteter för att på det sättet
få upp allmänhetens medvetenhet om den skeva situationen. Det handlar bl.
a. om att arbeta för att chefsutvecklingsprogram och rekryteringsprocesser
utvecklas så att kvinnors behov särskilt lyfts fram. Kvinnliga kandidater
bör målmedvetet övervägas för styrelseposter. Målet skall vara att avsevärt
öka kvinnorepresentationen.
Vad som här har anförts bör ges regeringen
till känna. Det anförda innebär att motionerna A4 yrkande 3 (fp) och A307
yrkandena 1 och 12 (fp) tillstyrks samtidigt som motionerna A258 yrkande
12 (m), A288 (v), A302 yrkande 15, A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32
(kd) avstyrks.
6. Frågor om makt och inflytande, punkt 3 (kd)
av
Annelie Enochson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
6. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A371 yrkandena 2 och 32 och
avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258 yrkande 12, 2003/04:A288
yrkandena 1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12
och 2003/04:A335.
Ställningstagande
Enligt Kristdemokraternas uppfattning
är jämställdhet en fråga om demokrati. Kvinnor och män skall ha samma
rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen.
Därför är det viktigt att män och kvinnor finns representerade i någorlunda
lika delar i alla beslutande församlingar. I Sverige kan vi glädjas över
världens mest jämställda parlament med 45,3 % kvinnor. Men fortfarande är
männen i klar majoritet i många beslutande församlingar. Forskningen visar
att den erfarenhet som mannen respektive kvinnan har också inverkar på de
politiska besluten. En jämn representation är alltså ett viktigt mål för
att skapa förutsättningar för bättre beslut som innefattar både mäns och
kvinnors kompetens, perspektiv och prioriteringar.
Det är glädjande att
kvinnorepresentationen ökat i de politiska församlingarna. Alla partier
har ansvar för att den utvecklingen fortsätter. Alla politiska partier
har en skyldighet att lyfta fram kvinnor för att kunna uppnå en ökad
jämställdhet. Det är också viktigt att den politiska ledningen i ett land
är ett föredöme i jämställdhetsfrågor; handling måste överensstämma med
ord, i annat fall förlorar politiken och politikerna i
trovärdighet.
Jämställdhetsministern kritiserar ofta näringslivet för att det finns för
få kvinnor på beslutande poster. Det gör det extra viktigt att regeringen
månar om måluppfyllelse för egen del. Därför är det mycket anmärkningsvärt
att det endast är omkring 30 % av myndighetscheferna i Sverige som är
kvinnor. Vid de större myndigheterna, de med fler än 200 anställda, är
tre av fyra myndighetschefer män.
Kristdemokraterna har länge förespråkat
en jämn könsfördelning i de statliga bolagsstyrelserna och välkomnar därför
att regeringen nu uppnått delmålet att andelen kvinnor i bolagsstyrelser
där staten äger 100 % av aktierna skall vara minst 40 % 2003. Det finns
dock mycket kvar att göra. Andelen kvinnliga styrelseordförande är
fortfarande bara 16 % och andelen vice ordförande 31 %.
Även om
Utrikesdepartementet arbetat med att få kvinnor utnämnda till ambassadörer de
senaste åren är det långt kvar tills hälften av Sveriges ambassadörer i
utlandet är kvinnor. Detta är ett underbetyg åt ett demokratiskt land med
en regering som har ökad jämställdhet som ett högt prioriterat mål och
som framhåller Sverige som världens mest jämställda land.
Kristdemokraterna
vill även peka på den kritik som FN riktat mot Sverige bl.a. för att det
finns så få kvinnor på höga poster såväl inom offentlig som privat sektor.
Faktorer som hämmar kvinnor att ta på sig ledningsansvar bör kartläggas
för att kunna elimineras. Regeringen bör ges i uppdrag att göra en sådan
kartläggning.
I den privata sektorn är makten än mer ojämnt fördelad än
i den statliga och kommunala. År 2002 var t.ex. endast 6 % av
styrelseledamöterna
i börsnoterade företag kvinnor. Regeringen anger att den avser att undersöka
förutsättningarna för att införa någon form av kvoteringsbestämmelse i
lagstiftningen när det gäller representation av kvinnor och män i styrelserna
i näringslivet. Vi anser att en tvingande lagstiftning är fel väg att gå.
Regeringen bör i stället ta initiativ till trepartssamtal mellan stat,
arbetsgivar- och arbetstagarparter för att uppnå en ökad representation
av kvinnor såväl på styrelsenivå som på ledande poster. Målet bör vara
att minst 40 % av styrelseledamöterna i börsbolagen är kvinnor år 2006.
Vad
som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion
A371 yrkandena 2 och 32 (kd) tillstyrks samtidigt som motionerna A4 yrkande
3 (fp), A258 yrkande 12 (m), A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena
1 och 12 (fp) och A335 (s) avstyrks.
7. Frågor om makt och inflytande,
punkt 3 (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag
anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A302
yrkande 15 och avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258 yrkande
12, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335
och 2003/04:A371 yrkandena 2 och 32.
Ställningstagande
Efter
jämställdhetsministerns hot om lagstiftning har plötsligt börsbolagens
valberedningar
fått bråttom. Visst är det bra att många nu försöker öka den kvinnliga
representationen, men det finns fortfarande faror i rekryteringsarbetet
och i hur det fortsatta arbetet i styrelsen kommer att fungera.
Ibland
höjs det röster från näringslivsföreträdare om att kvinnor inte skulle ha
den kompetens som krävs för att delta i börsbolagens styrelser. Om det
skulle ligga något i denna kritik så är det bara en omständighet som faller
tillbaka på börsbolagens ledningar. Om svenska kvinnor aldrig får vara
med kan de ju heller inte lära sig hur arbetet går till.
Jag anser att
det är dags att börsbolagens styrelser inser att man måste använda 100 %
av ett lands kompetens om de ska bli framgångsrika. Kvinnor och män har
olika bakgrund och olika erfarenheter. Därför kan de tillföra olika
kompetenser i ett styrelsearbete, kompetenser som så väl behövs för att nå
framgång.
När kvinnor tar plats i en styrelse kan nya problem uppstå som
förtjänar att uppmärksammas. Det kan röra sig om att de blir undanhållna
information, inte blir sedda eller att beslut redan är fattade i ett annat
informellt forum. Att bli behandlad på det viset är mycket förnedrande
och kan knäcka den starkaste. För att öka kunskapen om strukturer, hinder
etc. för kvinnor och styrelsearbete bör ett lärosäte få ett nationellt
uppdrag att forska om detta.
Vad jag här har anfört bör ges regeringen
till känna. Det innebär att motion A302 yrkande 15 (c) tillstyrks samtidigt
som motionerna A4 yrkande 3 (fp), A258 yrkande 12 (m), A288 (v), A307
yrkandena 1 och 12 (fp), A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32 (kd) avstyrks.
8. Lika lön för lika och likvärdigt arbete, punkt 6 (m, fp, kd, c)
av
Margareta Andersson (c), Erik Ullenhag (fp), Patrik Norinder (m), Tina
Acketoft (fp), Henrik Westman (m), Tobias Billström (m) och Annelie
Enochson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 8.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:A4 yrkandena 5-7, 2003/04:A293
yrkandena 1 och 2, 2003/04:A302 yrkandena 10, 11 och 13, 2003/04:A307
yrkandena 3, 4, 8 och 9 och 2003/04:A371 yrkande 10.
Ställningstagande
Enligt
vår uppfattning är lönefrågan en huvudfråga för jämställdheten. Trots
många års arbete tjänar kvinnor fortfarande 18 % mindre än män. Två
centrala förändringar måste ske - fler kvinnor på ledande befattningar och
en allmän press uppåt på lönerna i de kvinnodominerade yrkena inom skola,
vård och omsorg. Den stora kraften måste sättas in i bekämpandet av de
mönster som skapar segregationen på arbetsmarknaden.
En betydande del av
löneskillnaderna kan förklaras sakligt av att kvinnorna arbetar färre
timmar än vad män gör. Men det faktum att kvinnor i högre grad än män
väljer att arbeta mindre än heltid är ofta ett uttryck för att traditionella
könsroller lever kvar. Andra faktorer som påverkar skillnaderna i lön
mellan kvinnor och män är utbildning, yrkesval och position samt arbetsmarknad.
Men även rensat på dessa faktorer, som i sig återspeglar en djup,
strukturell ojämlikhet, kvarstår en lönediskriminering på uppemot 8 %.
Den
offentliga sektorn har alltför ofta organiserat arbetet efter tankemönstret
att deras personal har huvudansvaret för hem och barn och att förvärvsarbetet
därför måste anpassas efter detta. Det främsta sättet att tvinga fram
förändringar är att verksamheterna inom kommuner och landsting utsätts
för konkurrens.
De många kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn
ser till att välfärden fungerar, men de får långt ifrån den lön de förtjänar.
Den stelbenta strukturen håller lönerna nere. De orättvisa lönerna får
livslånga konsekvenser för kvinnorna i form av minskat utrymme för sparande,
för möjligheten att äga bostaden och för möjligheten att få krediter,
vilket slutligen påverkar pensionerna negativt.
Det är därför angeläget
att de s.k. mjuka yrkena uppvärderas på den svenska arbetsmarknaden för
att säkra den välfärd vi alla eftersträvar. Regeringen bör utforma en
långsiktig plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken.
Fler alternativ
inom den offentliga sektorn gör det möjligt för kvinnor att byta arbetsplats
och att starta eget i kvinnodominerade branscher. Med mer än en arbetsgivare
ökar också möjligheterna att påverka arbetstid, arbetsvillkor och lön.
Att bryta monopolen handlar om att ifrågasätta gamla socialistiska påståenden
om att det inte får "löna sig" att vårda andra. Detta synsätt leder till
att stora yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskor, berövas möjligheten att
välja arbetsgivare, att konkurrera med sin specialistkompetens eller att
tillsammans med kolleger starta egen verksamhet på vettiga ekonomiska
villkor. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan lönenivåerna höjas,
vilket kan illustreras med sjuksköterskornas situation. När kommuner och
landsting anlitade bemanningsföretag började lönenivåerna att stiga.
Det
är alltså av största vikt att undanröja löneskillnader som inte är sakligt
motiverade. Förutom att kvinnor tjänar mindre än män missgynnas de även
när det gäller löneförmåner, t.ex. tjänstebil.
Vad som här har anförts
bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna A4 yrkandena
5-7 (fp), A293 yrkandena 1 och 2 (fp), A302 yrkandena 10, 11 och 13 (c),
A307 yrkandena 3, 4, 8 och 9 (fp) och A371 yrkande 10 (kd) tillstyrks.
9.
Mäns våld mot kvinnor, punkt 7 (fp)
av Erik Ullenhag (fp) och Tina
Acketoft (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 9.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A4 yrkande 9 och avslår motion
2003/04:A280.
Ställningstagande
Våld mot kvinnor är ett ytterst allvarligt
brott och samhället måste ingripa med sitt oreserverade stöd till kvinnan
och i förekommande fall också till barnen. Vi i Folkpartiet har under
lång tid förespråkat åtgärder som ytterligare kan bidra till att öka
skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn. Bland annat bör det införas en
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av de
män som inte kan förmås respektera ett utfärdat besöksförbud.
Många
våldsutsatta kvinnor är också i behov av stöd och hjälp från sociala och
andra myndigheter. För att möjliggöra att snabba och lämpliga insatser
ges för dessa kvinnor anser vi att alla kommuner bör få i uppgift att ta
fram en handlingsplan för hur våldsutsatta kvinnor skall hjälpas. Kommunerna
måste kunna bistå med skyddat boende i större omfattning, och våldsutsatta
kvinnor skall få möjlighet till social förtur gällande boende i hela landet.
Ett annat växande problem är det s.k. hedersrelaterade våldet som i
huvudsak drabbar flickor och unga kvinnor i invandrarmiljöer. När våld
drabbar invandrarkvinnor ligger det politiska ansvaret för insatser på
integrationsministern. Om våldet i stället drabbar kvinnor av svensk
härkomst betraktas det som ett ansvar för justitieministern. Vi anser att
allt våld alltid är lika fel, oavsett vem det drabbar. Det politiska
ansvaret för arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor bör därför alltid
åligga justitieministern.
Vad som här har anförts bör ges regeringen
till känna. Det innebär att motion A4 yrkande 9 (fp) tillstyrks och motion
A280 (v) avstyrks.
10. Mäns våld mot kvinnor, punkt 7 (v)
av Camilla
Sköld Jansson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
10. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A280 och avslår motion
2003/04:A4 yrkande 9.
Ställningstagande
Jämställdhet och jämlikhet mellan
könen framhålls ofta som de mest svenska av värden. Olyckligtvis har denna
koppling av jämställdhet till svenskhet påverkat vårt sätt att se på
svenskar och invandrade när man talar om våld mot kvinnor. Jämställdhet
har blivit ett verktyg som används allt mer för att förklara skillnader
i beteendemönster hos personer med utländsk bakgrund jämfört med svenskar.
Vid s.k. hedersvåld har man t.ex. valt att i huvudsak hänvisa till
kulturella förklaringar snarare än den könsmaktsordning där mäns våld mot
kvinnor är en del.
Det icke-svenska och icke-jämställda kulturella bagaget
har härmed kommit att bli det som främst förklarar kvinnoförtryck och det
som benämns som patriarkalisk kontroll. Detta ramverk är det som främst
bestämmer tolkningsutrymmet för den diskussion om hedersmord, tvångsäktenskap
och främst unga invandrarkvinnors utsatthet. Det är vår uppfattning att
det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar
genom att sätta in integrationspolitiska åtgärder för att lösa dessa
problem snarare än jämställdhetspolitiska.
I dag finns det stora kunskaper
om det strukturella, sexualiserade våldet. Av dessa kunskaper kan vi dra
slutsatsen att oavsett om våldet drabbar svenska eller invandrade kvinnor
så är behoven i stort desamma. Med stöd av dessa kunskaper bör vi kunna
se och hantera eventuella skillnader utan att fastna i stereotypa och
stigmatiserande bilder av invandrade kvinnor och män. Endast så tar
samhället ett verkligt ansvar för våldet mot kvinnor. Endast då kan
handlingsplaner upprättas för att skydda kvinnors säkerhet.
En aktiv
integrations- och jämställdhetspolitik är två viktiga verktyg i arbetet för
att montera ned förtryckande strukturer. Vänsterpartiet menar att dessa
i mycket större utsträckning aktivt måste samagera för att leva upp till
målsättningen att omfatta alla kvinnor och män som lever i Sverige.
Invandrade kvinnor och män skall i samma utsträckning som svenskfödda kvinnor
och män omfattas av jämställdhetspolitiken i dess generella mening.
Invandrade kvinnor som diskrimineras på arbetsplatsen eller som utsätts för
manligt våld, hot eller kontroll är inte i behov av integrationsåtgärder
utan av åtgärder för ökad jämställdhet. Samma behov har svenskfödda kvinnor
som diskrimineras och som utsätts för våld. Det är en fråga om maktförhållandena
mellan könen. Därför bör regeringen i det fortsatta arbetet vad gäller s.
k. hedersrelaterat våld och frågor som anknyter till detta ta i beaktande
att det är jämställdhetspolitiken som har det främsta ansvaret.
Vad som
här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion
A280 (v) tillstyrks och motion A4 yrkande 9 (fp) avstyrks.
11. Jämställda
försäkringsvillkor, punkt 8 (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag
till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:A302 yrkande 18.
Ställningstagande
I dag missgynnar
försäkringsbolagens villkor kvinnor i olika hänseenden i förhållande till
män. Jag anser därför att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska
försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där de berör våld mot
kvinnor.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det
innebär att motion A302 yrkande 18 (c) tillstyrks.
12. Föräldraledighet
m.m., punkt 10 (kd)
av Annelie Enochson (kd).
Förslag till
riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Sf404 yrkande 15 och 2003/04:A371 yrkande 19.
Ställningstagande
Undersökningar
visar att många mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen,
främst när de är små. Enligt Kristdemokraterna är det samhällets uppgift
att stödja deras möjligheter till detta. En jämnare fördelning mellan
förvärvsarbete och vård av barn skulle medföra många positiva effekter
när det gäller ökad familjestabilitet, jämställdhet och inte minst när
det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn.
Statistiken visar
att det är kvinnorna som har huvudansvaret för barnen. De står för 83 %
av de uttagna dagarna i föräldraförsäkringen medan männen står för 17 %.
En studie som Jusek genomförde 2001 bland akademikermän som hade barn
visade att 44 % inte tagit någon pappaledighet alls. Endast 3 % hade varit
pappalediga i mer än sex månader. I en undersökning som genomförts i år
bland nyutexaminerade akademiker har Jusek frågat hur länge de önskar
vara föräldralediga. Hela 42 % av männen uppger att de vill vara hemma
minst sex månader. Bara 2 % nöjer sig med att vara hemma under pappamånaden
och lika få, 2 %, vill inte alls vara pappalediga.
Målet måste vara att
pappor skall vilja och välja att vara hemma med sina barn, inte att de
skall tvingas till att ta ut tiden. Kristdemokraterna anser att studier
bör göras av det varierande uttaget av pappaledighet över landet för att
identifiera stimulerande faktorer för ett ökat uttag.
Med tanke på hur
viktig omsorgen om barnen är framstår dagens system, som inte inbegriper
omvårdnad i hemmet, som mycket otidsenligt. Detta är ett förhållande som
i första hand drabbar kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika
mycket i tid räknat, men proportionerna mellan hemarbete och arbete utanför
hemmet är olika. Kvinnorna arbetar 40 % mindre på den så kallade öppna
arbetsmarknaden. Den politik som regeringen för ger i stället en signal
om att alla bör förvärvsarbeta heltid även under perioder då arbetsbelastningen
i hemmet är som störst, t.ex. när man har små barn. Detta är en viktig
jämställdhetsfråga eftersom en sådan politik missgynnar kvinnor.
Kristdemokrater anser därför att hemarbetet måste uppvärderas.
Vad som här
har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna
Sf404 yrkande 15 (kd) och A371 yrkande 19 (kd) tillstyrks.
13. Sexualiseringen
av det offentliga rummet, punkt 11 (v)
av Camilla Sköld Jansson
(v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut
under punkt 11 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2003/04:So419 yrkande 2.
Ställningstagande
I reklamen
och i de bilder som förmedlas via massmedierna formas en "idealbild" av
hur flickor och kvinnor skall vara. Innebörden i merparten av dessa bilder
är att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och att män utgör
den norm efter vilken vi organiserar samhället. Trots att Sverige är ett
av de mest jämställda länderna i världen lever svenska kvinnor fortfarande
under detta förtryck. Jämställdhetspolitikens könsblindhet förmår inte
att lösa dessa frågor eftersom de är könsspecifika och organiserade efter
en könshierarki. Vänsterpartiet tycker att det är dags att dessa frågor
förs upp på dagordningen. Vi behöver frirum. Det är en rättighet att kunna
röra sig i samhället utan att ständigt bli utsatt för krav på hur vi skall
agera och se ut för att duga.
Därför är det välkommet att regeringen
angett sexualiseringen av det offentliga rummet som ett av de fem s.k.
fokusområdena för jämställdhetsarbetet under de kommande åren och att den
även avser att tillsätta en expertgrupp för arbetet med dessa frågor.
Enligt Vänsterpartiets mening bör regeringen emellertid vid sidan av detta
tillsätta en utredning där en analys görs av hur sexualiseringen av det
offentliga rummet påverkar kvinnors rörelsefrihet.
Vad som här har anförts
bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion So419 yrkande 2 (v)
tillstyrks.
14. Jämställdhetslagen m.m., punkt 12 (kd)
av Annelie
Enochson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
14. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:A329 yrkande 9 och
2003/04:A371 yrkandena 11 och 13.
Ställningstagande
Sedan 1992 har
arbetsgivare haft skyldighet att upprätta en årlig jämställdhetsplan med
lönekartläggning. Enligt de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari
2001 skall planen kompletteras med en analys av löneskillnader och en
handlingsplan för att komma till rätta med de osakliga löneskillnaderna.
Kristdemokraterna ansåg att en försöksverksamhet först skulle genomföras
inom offentlig sektor för att påvisa att en sådan lagstiftning inte bara
skulle bli en skrivbordsprodukt med ökad administrativ börda. Det har
dessvärre visat sig att endast knappt 25 % av de privata företagen med
mer än 10 anställda har en jämställdhetsplan, vilket varit en skyldighet
sedan tio år tillbaka. Inom offentlig sektor är motsvarande siffra 75 %.
Ändå är det där som löneskillnaderna är störst mellan kvinnor och
män.
Kristdemokraterna menar att det i första hand åligger arbetsmarknadens
parter att i löneförhandlingar och genom kollektivavtal särskilt beakta
likalöneprincipen för lika och likvärdigt arbete. Att lagstiftning genomförts
betyder att parterna inte tagit sitt ansvar för att motverka de osakliga
löneskillnaderna. Hos parterna ligger de största möjligheterna att utjämna
orättfärdiga löneskillnader. Ansvaret vilar på såväl arbetsgivare som
arbetstagarorganisationer att se till att jämställdhetsplanerna blir
verkningsfulla instrument i verksamheten. Kristdemokraterna anser att
jämställdhetsplanens betydelse och funktion i arbetet för jämställdhet bör
utvärderas. Lagstiftningens roll kontra eldsjälarnas betydelse för framgång
bör särskilt belysas.
5 § jämställdhetslagen anger att arbetsgivare skall
uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell
bestämmelse, och några sanktionsmöjligheter finns inte. Prejudicerande domar
saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett enda fall har drivits av
JämO där en kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade
att hon var gravid. Domen blev inte fällande då inget skriftligt dokument
kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna
menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för
kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något
avseende. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att
motionerna A329 yrkande 9 (kd) och A371 yrkandena 11 och 13 (kd) tillstyrks.
15. Översyn av jämställdhetslagen, punkt 13 (v)
av Camilla Sköld
Jansson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 15.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A262 yrkandena 1 och
2.
Ställningstagande
Vänsterpartiets grundsyn är att diskriminering är en
kränkning av mänskliga rättigheter. Samhället präglas i dag av en
samhällsstruktur som underordnar kvinnor och överordnar män och där kvinnor
ses som avvikande från en manlig norm. Detta, som vi kallar könsmaktsordningen,
tar sig olika uttryck inom olika sfärer i samhället och kräver olika
åtgärder.
Ett uttryck för diskriminering är de könsbestämda löneskillnaderna.
I arbetet för att undanröja diskriminering i lönesättningen är
jämställdhetslagen ett centralt verktyg. Den praxis som Arbetsdomstolen lagt
fast i lönediskrimineringstvister innebär dock i praktiken att
jämställdhetslagen
är verkningslös i dessa mål. Domstolen har nämligen tillåtit att en allmän
hänvisning till marknadskrafterna får rättfärdiga en löneskillnad mellan
kvinnor och män som annars skulle anses utgöra diskriminering. Denna
tillämpning står dessutom i strid med EG-rätten, varifrån jämställdhetslagens
diskrimineringsbegrepp är hämtat.
Vänsterpartiet anser att det borde
genomföras en snabbutredning om hur jämställdhetslagen skall ändras för
att den syn som företräds i EG-rätten skall slå igenom i Arbetsdomstolens
rättstillämpning när det gäller lönediskriminering och marknadskrafter.
En
annan brist i jämställdhetslagen är att den i ytterst ringa omfattning
ger möjlighet att angripa de skillnader i lön etc. som kommer av att
kvinnor och män finns på olika arbetsmarknader. Lagen innehåller i och för
sig bestämmelser om kartläggning och analys som en arbetsgivare skall
göra i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i
lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män. Dessa bestämmelser
har emellertid ytterst liten påverkan på de löneskillnader som är knutna
till den värdering som görs av manligt respektive kvinnligt arbete.
Regeringen
bör därför återkomma med förslag om hur jämställdhetslagen ska bli ett
effektivare verktyg mot strukturell lönediskriminering.
Vad som här har
anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion A262 (v)
tillstyrks.
16. Skadestånd i jämställdhetsmål, punkt 14 (fp, c)
av
Margareta Andersson (c), Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).
Förslag
till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:A302 yrkande 9.
Ställningstagande
Vi vill ha ett antal
skärpningar i lagstiftningen för att samhället mer kraftfullt skall kunna
motverka lönediskriminering. En sådan skärpning är att höja skadeståndsbeloppen.
Eftersom skadeståndsbeloppen i svensk rättspraxis är relativt blygsamma,
lönar det sig för arbetsgivaren att fortsätta lönediskriminera. Därför
behövs det ny lagstiftning som medför att skadeståndsbeloppen i
jämställdhetsmål höjs rejält. I kombination med grupptalan skulle höjda
skadeståndsbelopp kunna skapa ett verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar
jämställdhetslagen på allvar.
Med hänsyn till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion A302 yrkande 9 (c) bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad vi har anfört om att höja skadeståndsbeloppen
i jämställdhetsmål.
17. Jämställdhetsmärkning, punkt 15 (fp)
av Erik
Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi
anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A307
yrkande 13.
Ställningstagande
Folkpartiet anser att man måste använda
sig av politiken för att skapa nya strukturer och utveckla det svenska
näringslivet. En del i detta är jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster. Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och med färre
oönskade bieffekter än vad lagar och regler någonsin kan göra. Detta visar
inte minst erfarenheterna av miljömärkning. FRIJA-utredningen (SOU 2002:30)
har föreslagit modeller för jämställdhetsmärkning och certifiering av
produkter, tjänster och organisationer. Folkpartiet är positivt till denna
princip.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det
innebär att motion A307 yrkande 13 (fp) tillstyrks.
18. Forum i
diskrimineringstvister, punkt 16 (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag
till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 16 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:A302 yrkande 7.
Ställningstagande
Försöken att använda
jämställdhetslagen och Arbetsdomstolen har inte lett till några avgörande
genombrott för en rättvisare lönesättning. Enligt JämO:s analys kan orsaken
till detta vara att Arbetsdomstolen är ett partssammansatt organ med
intresse av att slå vakt om ingångna kollektivavtal. Det kan medföra att
individens rättigheter ställs åt sidan. Som ett exempel kan nämnas det s.
k. IVA-målet där domstolen ansåg att det var motiverat att ge en
medicintekniker högre lön än en intensivvårdssköterska, trots att tjänsterna
erkändes som likvärdiga, med hänvisning till att medicinteknikerns
alternativa arbetsmarknad var större.
Om de politiska församlingarna och
Arbetsdomstolen inte har varit framgångsrika för att nå fram till rättvisa
löner för kvinnor och män, är det nu dags att låta domstolarna korrigera
orättvisorna. Centerpartiet vill därför kraftigt stärka de rättsliga
instrumenten för att komma åt lönediskriminering och orättvisa
löner.
Diskrimineringsärenden bör i framtiden prövas i allmän domstol i stället
för som i dag i Arbetsdomstolen. Därmed blir det möjligt att överklaga
domar och parterna får den roll de bör spela - som parter och inte som
domare.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär
att motion A302 yrkande 7 (c) tillstyrks.
19. Grupptalan på
jämställdhetsområdet, punkt 17 (v, c)
av Margareta Andersson (c) och Camilla
Sköld Jansson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 17 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
19. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A302 yrkande 8.
Ställningstagande
De
tvister som prövats i Arbetsdomstolen och som resulterat i att kvinnliga
löntagare har fått rätt har i alltför låg grad utvidgats till att gälla
alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. I Kanada har arbetet för
lika lön haft stora framgångar genom möjligheten till grupptalan, dvs.
att personer med likartade fall kan ansluta sig till en talan som en
individ eller organisation har väckt. Om svensk lagstiftning tillät grupptalan
i lönediskrimineringsmål skulle det på ett mycket kraftfullt sätt förstärka
möjligheten att generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika lön.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen med anledning av
motion A302 yrkande 8 (c) bör tillkännage för regeringen som sin mening
vad vi har anfört om att införa en möjlighet till grupptalan i
lönediskrimineringsmål.
Särskilt yttrande
Män och jämställdhet, punkt 9
(mp)
Ulf Holm (mp) anför:
Miljöpartiet anser att jämställdhetsarbetet
bör utföras av både kvinnor och män. Under hela jämställdhetens historia
har kampen för jämställdhet mellan könen förts nästan uteslutande av
kvinnor. Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit undantag
snarare än regel. Ofta är det kvinnor som med kraft reagerar mot bl.a. det
tydliga uttrycket för kvinnoförtryck: våldspornografi, sexhandel och
kvinnomisshandel. Mäns våld mot kvinnor är inte enbart en kvinnofråga,
utan i högsta grad en mansfråga, och det är i ännu högre grad en samhällsfråga.
Det räcker inte att kvinnor diskuterar jämställdhet och könsroller när
det är mansrollen och dess schabloner som är det största problemet.
Självfallet måste utgångspunkten för en debatt om mansrollen vara att vi
alla är individer. Men vi är alla påverkade av schabloner - allt från det
att unga pojkar får en bild av den manliga rollen genom s.k. herrtidningar
där kvinnan är till för att köpas, utnyttjas och förnedras, via lumpartidens
mer groteska jargong till den manliga vuxenvärldens acceptans, tystnad
eller t.o.m. medlöperi.
Män liksom kvinnor underställs föreskrivna normer
om hur de skall bete sig som man respektive kvinna. Därför är det av
största vikt att männens roll undersöks, analyseras och förändras. En
tvärpolitisk utredning bör tillsättas för att analysera en ny mansroll och
hur den skall föras ut till allmänheten. Regeringen bör också ta initiativ
bl.a. till nationella manskonferenser där frågan om mansrollen kan debatteras.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
Regeringens
skrivelse 2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik
med handlingsplan för mandatperioden.
Följdmotioner
2003/04:A1 av Anders
G Högmark m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kritiken mot regeringens handlingsplan.
2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om våra mål med jämställdhetspolitiken.
2003/04:A4 av Tina Acketoft m.
fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
i motionen anförs om att utgångspunkten för jämställdhetsarbetet skall
vara att öka kvinnors makt och inflytande.
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brister i regeringens
handlingsplan rörande de grundläggande orsakerna till kvinnors sämre
villkor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om makt och ägande.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensutsätta den offentliga
sektorn.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en radikal plan för att undanröja orsakerna till
löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors företagande.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om våld mot kvinnor.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om integrationspolitiken.
Motioner
från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Ju478 av Mikaela Valtersson
m.fl. (mp):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en tvärpolitisk utredning för att analysera den
nya mansrollen.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om debatter angående mansrollen, exempelvis genom
nationella manskonferenser.
2003/04:Sf404 av Alf Svensson m.fl. (kd):
15.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att uppvärdera hemarbetet.
2003/04:So419 av Camilla Sköld Jansson m.
fl. (v):
2. Riksdagen begär att regeringen utreder hur sexualiseringen
av det offentliga rummet begränsar kvinnors rörelsefrihet i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2003/04:N328 av Maud Olofsson m.fl. (c):
10.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att bättre villkor för jämställdhet behövs i hela landet.
2003/04:A258
av Anders G Högmark m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om den allmänna inriktningen av
jämställdhetspolitiken.
12. Riksdagen begär att regeringen låter utreda
effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga förvaltningen
i enlighet med vad som anförs i motionen.
2003/04:A262 av Camilla Sköld
Jansson m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen snabbutreder och
till riksdagen återkommer med förslag enligt vad i motionen anförs om att
marknadsrelaterade löneskillnader skall få genomslag i rättstillämpningen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
jämställdhetslagen så att den även omfattar strukturell lönediskriminering.
2003/04:A280 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställdhetspolitiken
har ansvar för alla kvinnor och män.
2003/04:A287 av Ulla Wester
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om funktionshindrade kvinnors ojämlika och ojämställda
villkor.
2003/04:A288 av Gudrun Schyman (v):
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors motstånd.
2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om feministisk folkbildning.
3. Riksdagen begär att regeringen utreder
formerna för övergripande feministiskt förändringsarbete.
2003/04:A293
av Karin Pilsäter (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en ny löneskillnadsutredning för att
kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
2. Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
utarbetande av en handlingsplan mot orättvisa löneskillnader innehållande
ytterligare verktyg för relativlöneförskjutning, brytande av yrkes- och
arbetsgivarsegregation samt moderna redskap för att kombinera förvärvsarbetet
med familj.
2003/04:A302 av Margareta Andersson m.fl. (c):
2. Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
införande av konsekvensbeskrivningar ur ett jämställdhetsperspektiv inför
olika beslut.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att flytta lönediskrimineringsmål från Arbetsdomstolen
till allmän domstol.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa möjlighet till grupptalan i
lönediskrimineringsmål.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja skadeståndsbeloppet vid
jämställdhetsmål.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en
rättvis lönesättning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan för uppvärdering av
kvinnodominerade yrken.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med ett
förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av löneförmåner.
15.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att ge ett forskningsuppdrag till ett lärosäte för att öka kunskapen
angående kvinnor och styrelsearbete.
18. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att JämO får ett särskilt
uppdrag att granska försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där
de berör våld mot kvinnor.
2003/04:A307 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om makt och synliggörande.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om liberal handlingsplan för ökad
jämställdhet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
i motionen anförs om ökad egenmakt i arbetslivet.
4. Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensutsätta
den offentliga sektorn.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lönediskrimineringen måste brytas.
9.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en plan för att höja underbetalda kvinnogruppers löner inom den offentliga
sektorn.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om aktiv opinionsbildning i näringslivet.
13. Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett
jämställdhetsmärkningssystem.
2003/04:A329 av Stefan Attefall m.fl.
(kd):
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om jämställdhet och diskriminering av föräldralediga.
2003/04:A332
av Christina Axelsson och Börje Vestlund (båda s):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att
arbeta mer för jämställdhetspolitik i EU.
2003/04:A334 av Carina Ohlsson
m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om jämställdhetsområdet.
2003/04:A335 av Sylvia Lindgren
och Agneta Gille (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att öka andelen kvinnor i privata
bolagsstyrelser.
2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):
2. Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet
av ett kartläggande av de faktorer som kan hämma kvinnor att ta ett
ledningsansvar med anledning av FN:s rapport om jämställdhetsläget i Sverige.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad konkurrensutsättning inom offentlig sektor, särskilt
inom vård- och omsorgssektorn, för att främja kvinnors arbetsmarknad.
11.
Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera jämställdhetslagens
betydelse och funktion i enlighet med vad som anförs i motionen.
13. Riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § jämställdhetslagen
i enlighet med vad som anförs i motionen.
19. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kartläggning
av regionala skillnader av uttag av pappaledighet med inriktning på att
undanröja hinder för ett ökat uttag.
32. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör ta initiativ
till trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för
att uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som
ledande poster.
Bilaga 2
Löneskillnader mellan kvinnor och män
Stenografiska uppteckningar
från AU:s hearing om löneskillnader mellan kvinnor och män
den 21 oktober 2003
Ordföranden Anders Karlsson (s): Ni ska alla vara varmt välkomna
till arbetsmarknadsutskottets offentliga utfrågning om löneskillnader
mellan kvinnor och män.
Vilka är då orsakerna till löneskillnader mellan
kvinnor och män? Hur ser dessa skillnader ut, och vad kan vi gemensamt
göra för att uppnå jämställda löner? Det är några av de frågeställningar
vi ska ägna dagen åt att diskutera.
För att vi ska få en djupare inblick
i dessa komplexa mönster som utgör hinder för att uppnå jämlikhet i
arbetslivet har vi bjudit in flera intressanta föreläsare. Välkommen hälsar
jag Ingemar Hansson från Konjunkturinstitutet, Lena Johansson från SCB,
Anders Lindström från Medlingsinstitutet och JämO Claes Borgström.
Det
övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att bejaka att
kvinnor och män ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom
livets alla områden. I teorin har också kvinnor samma möjligheter och
rättigheter som män, men tittar vi oss omkring säger verkligheten oss
något helt annat. Vi har en lång väg kvar innan vi med rätta kan påstå
att vi faktiskt lever i ett jämställt samhälle - detta trots att Sverige
ofta betraktas som ett av världens mest jämställda länder.
För att nå
framgång krävs att jämställdheten integreras i alla de politiska beslut
som formar människors vardag. Det gäller inte minst villkoren i arbetslivet
och rätten till jobb med egen försörjning. Ända fram till 1960-talet
dominerade den manliga försörjarmodellen i Sverige. Normen var att mannen
försörjer familjen, och om kvinnan bidrog var det bra nog. Därefter har
kvinnor trätt ut på arbetsmarknaden, vilket är resultatet av hård kamp
under flera generationer. Jämställdhet förutsätter att alla vuxna är
ekonomiskt oberoende. Därför är rätten till arbete och egen försörjning en
första förutsättning för jämställdhet. På sikt har kvinnors möjlighet och
position på arbetsmarknaden förstärkts. Men sviterna av den manliga
försörjarmodellen lever kvar. Även i vår medvetna tid har kön fortfarande
betydelse för människors villkor i arbetslivet. Yrken som betraktas som
kvinnliga värderas ofta lägre när det gäller lönesättning. Så ser det
tyvärr ut i dagens Sverige. I världens mest jämställda land, fortfarande
mer än 80 år efter det att Sverige blev en demokrati med lika rösträtt
för kvinnor och män, tillmäts inte kvinnors förvärvsarbete lika värde som
männens.
I dag är svenska kvinnors förvärvsfrekvens bland de högsta i
världen, men kvinnor tjänar i snitt 82 % av männens lön vid heltidsarbete.
Skillnaderna har under många år legat på ungefär samma nivå. Nu ser vi
en tendens till att löneskillnaderna ökar. Undersökning på undersökning
visar på samma sak. Pengar ger makt och inflytande, och här ges kvinnor
inte samma möjlighet.
För en tid sedan genomförde LO en kartläggning av
de 100 000 löntagarna med högst respektive lägst lön. Resultatet var föga
förvånande. Den typiskt låglöneanställda är kvinna, arbetar med jobb inom
vård och omsorg, handel eller restaurang. Den traditionella höglöneanställde
är man, tjänsteman, som arbetar som vd, chef eller specialist. Kartläggningen
visar också att bland höglöneanställda följer löneskillnaderna mellan
könen ett mer traditionellt mönster där männen har klart högre lön än
kvinnor. Men det är inte enbart stora löneskillnader som skiljer hög- och
låglönearbetare åt. Deltidsarbete förekommer nästan aldrig bland
höginkomsttagarna, medan en dryg tredjedel av de låglöneanställda arbetar
deltid.
En förklaring till lönegapet mellan kvinnor och män kan vara att den
svenska arbetsmarknaden är strängt könsuppdelad. Omkring 90 % av arbetskraften
finns i yrken som domineras av någotdera könet. Andra orsaker som mer
eller mindre hänger samman är värdediskriminering i samhället, vilket gör
att kvinnodominerade arbeten allt som oftast har lägre status och därför
betalas sämre än mansdominerade yrken. Arbete som i huvudsak utförs av
kvinnor är lägre betalt än arbete som utförs av män. En anledning till
detta kan vara att den kunskap som ofta kopplas samman med kvinnliga yrken
tenderar att ses som medfödd och inte förvärvad. Kontentan är att på
arbetsplatser som domineras av kvinnor är löneläget lägre än på mansdominerade
arbetsplatser.
Om andelen män ökar inom en kvinnodominerad bransch ökar
lönerna - och omvänt. Denna utveckling är tydligast inom tjänstemannayrken
och akademikeryrken men även i viss mån inom industrin.
Oförklarliga
löneskillnader - hur förklarar vi att kvinnor med samma slags arbete,
utbildning och erfarenheter som män tjänar mindre, trots att de befinner
sig på samma arbetsplats?
Detta är resultatet av en arbetsmarknad som
värderar kvinnor och män olika. Det är ett arbetsliv som har denna
ojämställdhet inbyggd i grunden. Överallt i vår vardag möter vi kvinnor och
män i denna struktur. Det innebär för kvinnor att de har mindre inflytande,
att de får sämre löner, att de har svårare att få heltidsarbete och inte
samma möjlighet till kompetensutveckling som män.
Frågorna är berättigade,
och vi hoppas under dagen finna svar på dessa. Detta behövs inte minst
för att Sverige ska kunna hävda och förstärka sin konkurrensförmåga. För
att ha en fortsatt tillväxt och kunna säkerställa välfärden måste kvinnorna
inte bara ha tillträde till arbetsmarknaden utan också få samma lön som
männen för lika och likvärdigt arbete.
Med dessa inledande ord vill jag
än en gång hälsa er hjärtligt välkomna till en som vi hoppas intressant
och givande dag på temat löneskillnader mellan kvinnor och män.
Generaldirektör
Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutet: Jag ska prata om de makroekonomiska
utgångspunkterna för jämställda löner. Jag kommer att inledningsvis göra
det med utgångspunkt i den rapport om lönebildningen som Konjunkturinstitutet
publicerade nyligen. Vi har, som ni säkert vet, uppdrag från riksdagen
att årligen producera rapporter med de samhällsekonomiska förutsättningarna
för lönebildningen. Jag kommer att redovisa en del av innehållet i rapporten
och framför allt dra slutsatser om vad den innebär i frågan om jämställda
löner.
Jag kommer också att redovisa en del statistik för sysselsättningsgrader
och andra faktorer för män kontra kvinnor och säga något om vad den innebär
för förutsättningarna för jämställda löner.
Jag börjar med den första
bilden från lönebildningsrapporten. Rapporten finns vid ingången till
lokalen. Ni som ännu inte har fått den kan hämta den där.
Arbetskostnaderna
per anställd i det svenska näringslivet har ökat snabbare än arbetskostnaderna
i omvärlden, både i början av 90-talet, i mitten av 90-talet och under
2001 och 2002. De blå staplarna är högre än motsvarande staplar för
omvärlden. Det betyder att arbetskostnaderna fortfarande växer snabbare än
i omvärlden.
Vi har ungefär samma inflationsmål i Sverige som i omvärlden,
om vi väger ihop Europa, USA och omvärlden i övrigt. Det betyder på sikt
att arbetskostnaderna inte kan öka snabbare än i omvärlden. Den här
utvecklingen är inte hållbar. Om den fortsätter måste Riksbanken strama upp
penningpolitiken samtidigt som vi riskerar att förlora i konkurrenskraft
jämfört med andra länder.
Diagrammet visar den sammanlagda
arbetskostnadsutvecklingen, det vill säga utvecklingen av dels timlönerna, dels
olika typer av bikostnader. En orsak till att de svenska kostnaderna har
ökat snabbare än i omvärlden är att olika typer av bikostnader har ökat
mycket. Löneutvecklingen har bromsats och har varit måttligt hög från
1998 och framåt. Den var hög i mitten av 90-talet men bromsades och har
varit måttligt hög de senaste sex sju åren. Men det som är problemet är
att bikostnaderna, bland annat kostnaderna för avtalsenliga pensioner,
har höjts nyligen, och det gäller även kostnaderna för den sjuklön
arbetsgivarna betalar. Frånvaron har ökat och sjuklöneperioden som betalas
av arbetsgivaren har ökat från två till tre veckor. Alla de ökade
bikostnaderna har bidragit till att arbetskostnaderna har utvecklats snabbare
än i omvärlden. Det är inte hållbart på sikt.
Nästa diagram visar hur
arbetskostnadsandelen har utvecklats - återigen för näringslivet. Den
snabba kostnadsutvecklingen har lett till att arbetskostnadsandelen har
ökat ganska snabbt de senaste tre fyra åren. Samtidigt ser ni att den
omkring 1995 låg på en låg nivå. I viss mån kan man tolka den utveckling
som har varit de senaste fem sex åren som ett återställande av en alltför
låg arbetskostnadsandel motsvarande en onormalt hög vinstandel. Vi ser
också att om den trenden fortsätter får vi snabbt en arbetskostnadsandel
som är ohållbart hög. Det är ytterligare en illustration av att vi inte
kan fortsätta med den kostnadsutveckling vi har haft hitintills utan att
det kommer att leda till negativa återverkningar i form av att Riksbanken
måste strama åt penningpolitiken och därmed se till att tillväxten och
sysselsättningen blir lägre.
Vi gör en prognos i rapporten. Vad tror
vi? Tror vi att utvecklingen kommer att brytas eller inte? Är vi på väg
in i en ohållbart hög andel för arbetskostnaderna?
Vi har utvärderat
förutsättningarna inför 2004 års avtalsförhandlingar jämfört med dem som
gällde senaste gången vi hade omfattande avtalsförhandlingar, nämligen
inför 2001 års löneförhandlingar. Hur ser förutsättningarna ut för
lönebildningen i dag jämfört med hur det såg ut för tre år sedan när vi stod
inför de stora avtalsförhandlingarna 2001? Vi kan på område efter område
konstatera att det finns förutsättningar som pekar mot en lägre
lönekostnadsökning.
Nästa diagram visar att vi inför uppspelet till
avtalsförhandlingarna 2001 - dvs. i slutet av 2000 - hade haft ett antal år med
en väldigt snabbt ökande sysselsättning. Därefter har sysselsättningen
stagnerat, och vi räknar med att den blir konstant under ett antal år.
För tre år sedan hade vi en snabbt avtagande arbetslöshet. Att arbetslösheten
understeg 4 % var en orsak till att arbetskostnaderna accelererade. Om
man vill kan man tolka det som att svensk lönebildning inte tål en
arbetslöshet lägre än 4 %. Blir arbetslösheten lägre tenderar löneökningarna,
arbetskostnaderna, att öka så snabbt att Riksbanken måste strama åt
penningpolitiken. Vår bedömning från Konjunkturinstitutets sida är att den
så kallade jämviktsarbetslösheten i Sverige ligger på ungefär 4 %. Detta
betyder, så som vi tror att lönebildningen fungerar, att det inte går att
varaktigt ha lägre arbetslöshet än 4 %. Vi hoppas att vi har fel, men det
är vår uppgift att göra en så opartisk och neutral bedömning som möjligt
- och då kommer vi till den slutsatsen.
Under det senaste året har
arbetslösheten ökat något, och vi är inne i en lågkonjunktur. Vi räknar
med att arbetslösheten kommer att öka ytterligare ett tag framöver. De
olika bristtalen på arbetskraft är låga. Vinstandelen har gått ned och
arbetskostnadsandelen har gått upp, vilket också dämpar löneökningarna.
Med den senaste apprecieringen av kronan - kronan har förstärkts ganska
mycket efter EMU-omröstningen - är konkurrensläget svagare för industrin
än tidigare. Sammantaget leder dessa förutsättningar till att vi prognostiserar
en markant uppbromsning av arbetskostnadsökningen.
Den streckade kurvan
visar arbetskostnadsutvecklingen enligt nationalräkenskaperna. Vi tror
att den kommer att bromsas rejält framöver. Enligt vår prognos kommer den
att uppgå till i genomsnitt 3,7 % för 2004, 2005 och 2006. Diagrammet
visar även timlönen enligt nationalräkenskaperna. Den avviker en del från
den timlön som mäts enligt konjunkturstatistiken. Vi räknar med att även
den kommer att bromsas ordentligt.
Vår bedömning är att arbetskostnadsökningen
kommer att bromsas upp och hamna strax under 4 % de närmaste tre åren på
grund av de i och för sig tråkiga faktorerna med bl.a. lågkonjunktur och
stigande arbetslöshet. Prognosen förutsätter att arbetskostnaderna inte
ökar snabbare än timlönen. Det förutsätter att eventuella ökade kostnader
för företag på grund av ytterligare utökningar av sjuklönen eller ökat
ansvar vad gäller t.ex. rehabilitering balanseras av en motsvarande
sänkning av arbetsgivaravgifterna. En slutsats från rapporten är att
löneutrymmet är så pass litet att vi rekommenderar regering och riksdag att
avstå från att inskränka det genom att lägga skyldigheter på arbetsgivaren
utan att sänka arbetsgivaravgifterna i motsvarande utsträckning. Löneutrymmet
är så litet att man inte bör försvåra för arbetsmarknadens parter att
träffa avtal på hyggliga nivåer genom att göra så.
I Konjunkturinstitutets
remissyttrande var vi för en ökning av arbetsgivarnas ansvar vad gäller
sjuklönen, men vår rekommendation var att det skulle balanseras av
motsvarande sänkning av arbetsgivaravgiften, så att förändringarna inte
inskränker löneutrymmet för parterna.
Diagrammet ovan avser således
Konjunkturinstitutets prognos, dvs. vår bedömning av den mest sannolika
arbetskostnadsutvecklingen.
Nästa diagram visar att detta resulterar i
en utveckling av sysselsättningen som inte är bra samhällsekonomiskt. Den
blå kurvan visar att arbetskostnadsutvecklingen leder till att den reguljära
sysselsättningsgraden - det vill säga sysselsättningen som andel av
befolkningen mellan 20 och 64 år, av regering och riksdag målsatt till 80 %
- trendmässigt sjunker i vårt huvudscenario de närmaste sju åtta åren,
huvudsakligen beroende på en förändrad demografisk sammansättning.
Fyrtiotalisterna kommer upp i förtidspensionsåldern. Här räknar vi med att
fyrtiotalisterna kommer att vara förtidspensionärer i samma grad när de
är 55-65 år som dagens 55-65-åringar är förtidspensionärer. Under det
antagandet kommer sysselsättningen att sjunka trendmässigt. Det är ingen
samhällsekonomiskt bra utveckling. Tvärtom är det djupt olyckligt att
andelen sysselsatta sjunker. Det är vad som händer om vi inte når framgång
vad gäller att motverka ohälsa både bland dem som är anställda och bland
dem som i annat fall får förtidspension på grund av sjukdom. Det här är
vårt huvudscenario - det vi tror är mest sannolikt. Det utgår i princip
från nuvarande regler vad gäller sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Sedan har vi andra scenarier som förutsätter en bättre utveckling avseende
sjukfrånvaro och förtidspensioneringar respektive en bättre fungerande
lönebildning, vilket resulterar i en bättre samhällsekonomisk utveckling.
Sysselsättningsutvecklingen i huvudscenariot är således inte speciellt
bra. Vi förordar och rekommenderar parterna att i stället sträva efter en
lönebildning som tolererar en lägre arbetslöshet motsvarande 3 %. Om vi
antar en jämviktsarbetslöshet på 3 % får vi en sysselsättningsutveckling
enligt den röda streckade kurvan. Det skulle motverka den nedgång som i
annat fall sker ytterst av demografiska skäl. Men det skulle inte vara
tillräckligt för att få kurvan att luta uppåt. Ska kurvan luta uppåt måste
sysselsättningsgraden öka. Särskilt om vi ska närma oss en sysselsättningsgrad
på 80 % räcker det inte enbart med återhållsam lönebildning utan då måste
arbetsutbudet öka radikalt mer än i vårt huvudscenario, till exempel genom
att all typ av ohälsa, såväl frånvaro från arbetsplatsen som
förtidspensioneringar,
blir radikalt lägre än i dag.
Vi tar nästa diagram. I huvudscenariot
har vi en arbetskostnadsutveckling på i genomsnitt 3,7 % de närmaste tre
åren. Det vi bedömer vara en samhällsekonomiskt lämplig löneutveckling
ger en lite bättre sysselsättningsutveckling enligt den kurva jag visade
tidigare. Då skulle den årliga arbetskostnadsökningen i stället vara 3,2 %.
Diagrammet visar arbetskostnadsutvecklingen för näringslivet. Det är
den som styr inflationen i lite mer långsiktiga kalkyler. Vad motsvarar
den i termer av avtalsenliga löneökningar? Bland annat finns det tyvärr
en underskattning i konjunkturlönestatistiken jämfört med vad vi tror är
den mer rättvisande utvecklingen av arbetskostnaderna. Vi bedömer den
vara 0,3 % framöver. Sedan räknar vi i huvudscenariot med en löneglidning
på 1,3 %. Kvar blir en avtalsenlig löneökning på 2,1 %. Som jämförelse
kan nämnas att i avtalsförhandlingarna 2001 uppgick de årliga avtalsenliga
löneökningarna till 2,4 %. Beroende på de annorlunda förutsättningar jag
har redovisat för er, är således vår prognos att avtalen i snitt kommer
att hamna på 2,1 %. Det gäller avtalen i näringslivet. Det vore
samhällsekonomiskt bättre om de blev lägre motsvarande 1,7 %, vilket bedöms
medföra en årlig ökning av arbetskostnaderna med 3,2 %.
Vad har detta
för betydelse för jämställda löner? Man kan dra tre slutsatser i detta
avseende.
För det första: Om vi ska ha en löneutveckling som främjar att
vi upprätthåller sysselsättningsgraden i stället för att sänka den, dvs.
att avtalen i snitt ska hamna på 1,7 %, så innebär detta tyvärr ett rätt
litet utrymme för relativa lönejusteringar. Samtidigt är relativa
lönejusteringar angelägna även samhällsekonomiskt av ett stort antal skäl.
Bland annat är det angeläget även samhällsekonomiskt att ta bort osakliga
löneskillnader mellan män och kvinnor. Även i övrigt är det angeläget att
relativa löner ska kunna ändras så att arbetskraft lockas till sektorer
som växer och att det inte blir alltför stort överskottsutbud av arbetskraft
inom sektorer som krymper. Relativa löner bör kunna ändras för att stödja
den strukturomvandling som vi alla är beroende av och som främjar svensk
ekonomisk utveckling liksom för att ta bort osakliga löneskillnader mellan
män och kvinnor. Men givet att den totala ramen för avtalsenliga löneökningar
uppgår till 1,7 % och att det inte är realistiskt att räkna med att någon
ska avtala sig till lägre löner får man acceptera att relativa lönejusteringar
måste få ta tid. Det går inte att på ett, två eller tre år justera relativa
löner med t.ex. + 10 %. Det skulle kräva att vissa får sänkt lön. Man får
då räkna med att vi, givet de smala ramarna, måste acceptera att det tar
tid att justera relativa löner såväl mellan män och kvinnor som i alla
andra dimensioner där det samhällsekonomiskt och av andra skäl är angeläget
att ändra de relativa lönerna, om vi inte ska få en ännu sämre utveckling
av sysselsättningen.
För det andra: Om man nu vill utjämna de löneskillnader
som finns mellan män och kvinnor som är betydande - det kommer Lena
Johansson att visa i nästa föredrag - och samtidigt hålla sig inom de snäva
ramarna, skulle jag vilja uppmana alla som ska tala senare här i dag och
i andra sammanhang att försöka formulera detta på ett sätt som främjar
såväl jämställda löner som en total löneutveckling som ligger i linje med
vad som är samhällsekonomiskt lämpligt och vad som befrämjar en ökad
sysselsättning. Om man vill ändra lönerelationen mellan män och kvinnor -
vilket jag också instämmer i är önskvärt att göra - bör man snarare
uttrycka sig i termer av att hålla igen löneutvecklingen för män än att vi
ska öka löneutvecklingen för kvinnor. Om man säger att vi ska uppnå
jämställda löner genom att hålla igen löneutvecklingen för män kan vi både
bidra till mer jämställda löner och till att den totala löneutvecklingen
hamnar i linje med vad som befrämjar sysselsättningsutvecklingen. Min
rekommendation är att vi, så fort vi talar om att uppnå mer jämställda
löner, ska formulera oss i termer av att hålla igen löneutvecklingen för
män.
För det tredje: Alla kalkyler jag har visat gäller näringslivet.
Det är näringslivets arbetskostnader som har en direkt koppling till det
svenska inflationsmålet. Det är näringslivets arbetskostnader som avgör
utvecklingen av konkurrenskraften för Sverige jämfört med omvärlden. Det
betyder att man kan ha en annan löneutveckling inom den offentliga sektorn
utan att det direkt stöter på patrull i form av högre inflation och därmed
höjd reporänta och stramare penningpolitik. Som ni alla vet är kvinnor
starkt överrepresenterade speciellt i den kommunala sektorn. Det är möjligt
för den kommunala sektorn att ha en något annorlunda löneutveckling utan
att det direkt hotar inflationsmålet.
Det finns dock begränsningar även
här. För det första finns det mycket smittoeffekter i all lönebildning i
Sverige. Får en sektor mer tenderar andra att vilja ha nästan lika mycket
som den sektorn. Om offentliga sektorn får i genomsnitt väsentligt högre
löneökningar finns det risk för att det smittar av sig på den privata
sektorn och därmed försvårar nedväxlingen till 3,2 % i arbetskostnadsökning
och 1,7 % i avtalsökning.
För det andra innebär snabbare löneökningar i
den offentliga sektorn högre skatter än vid en långsammare löneutveckling.
Alternativt får man minska antalet sysselsatta i kommunerna. Om man till
exempel höjer kommunalskatterna för att finansiera en högre löneökning så
kan det också leda till kompensationskrav om de privat anställda vill
upprätthålla sin inkomstutveckling efter skatt. Därmed kan löneutvecklingen
bli högre även i näringslivet.
Det finns således smittoeffekter om den
offentliga sektorn drar iväg, men det finns inga nämnvärda direkta effekter
på inflationen och därmed inga direkta effekter när det gäller Riksbankens
penningpolitik. Men på grund av de här smittoeffekterna blir slutsatsen
även här att det är önskvärt att undvika alltför stora skillnader i
löneökningar mellan offentlig och privat sektor. Återhållsamhet när det
gäller löneutvecklingen för män i den offentliga sektorn skulle kunna
bidra till alla de mål som vi har vad det gäller löneökningar ur
samhällsekonomisk synvinkel.
Jag ska också gå in på ett antal andra faktorer
som har betydelse för mer jämställda löner för män och kvinnor. Vi tar
nästa diagram. Som ni alla vet är sysselsättningsgraden bland kvinnor
betydligt lägre än sysselsättningsgraden bland män. Så har det varit under
de senaste 15-20 åren, även dessförinnan.
Samhällsekonomiskt finns det
mycket att tjäna på högre sysselsättning. Om man kunde öka kvinnornas
sysselsättningsgrad till samma nivå som männens skulle den totala
sysselsättningen öka, de totala skattebaserna bli större, de offentliga
finanserna bli bättre och det skulle finnas ett utrymme för sänkta skatter
eller höjda utgifter utöver vad som finns om vi inte lyckas utjämna den
här skillnaden. Samhällsekonomiskt är det angeläget att få upp den relativa
och den absoluta sysselsättningen för kvinnor.
I någon mån kan man säga
att det finns statistiskt stöd för att kvinnors arbetsutbud är mer känsligt
för lönen än männens. Ur arbetsutbudssynvinkel skulle en höjning av
kvinnornas relativa löner, dvs. en sänkning av männens relativa löner, kunna
främja en ökning av kvinnors sysselsättning. Å andra sidan skulle en
höjning av den relativa lönen i någon mån kunna minska efterfrågan inom
kvinnodominerade områden. Man kan åtminstone säga att det är mycket
samhällsekonomiskt angeläget att öka sysselsättningen bland kvinnor. Ett
sätt att locka ännu fler till att bjuda ut sin arbetskraft på heltid och
inte på deltid skulle kunna vara att utjämna lönerelationerna mellan män
och kvinnor.
Nästa diagram visar arbetslösheten för män respektive kvinnor.
Arbetslösheten är faktiskt något högre för män än för kvinnor. Även
utifrån detta förhållande kan man finna ett visst makroekonomiskt stöd för
att männen ska ha en något lägre löneutveckling än kvinnor. Överskottet
på arbetskraft är alltså större inom manligt dominerade områden än inom
kvinnligt dominerade områden. Det ger ett visst marknadsstöd för en
sänkning av männens löner relativt kvinnornas.
Det finns också faktorer
som drar i motsatt riktning. Mitt sista diagram visar den totala frånvaron
bland sysselsatta i form av bl.a. sjukfrånvaro och föräldraledighet.
Frånvaron är betydligt större för kvinnor än för män. Marknadsmässigt
tenderar detta att hålla nere kvinnolönerna. En orsak är den ojämna
fördelningen av föräldraledigheten. Åtgärder som riksdagen kan göra är att
främja en mer jämn fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Det är en
väg att få en jämnare fördelning av frånvaron mellan män och kvinnor. Det
är ett marknadsmässigt sätt att stödja en något svagare utveckling av
lönerna för män än för kvinnor.
Sammanfattningsvis kan sägas att om vi
ska uppnå samhällsekonomiskt angelägna mål om att öka sysselsättningen,
eller åtminstone bromsa den nedgång som enligt Konjunkturinstitutet kommer
att ske i annat fall, är det viktigt att de totala arbetskostnaderna ökar
betydligt långsammare än under de senaste åren. Det ger litet utrymme för
relativa lönejusteringar. Man får räkna med att de tar tid. De får ske
över flera år snarare än enstaka år.
Det finns ett visst marknadsstöd
för att männens löner ska bli lägre i förhållande till kvinnornas, bland
annat att männens arbetslöshet är större. Bristtalen inom kvinnodominerade
yrken, framför allt i den offentliga sektorn, är betydligt högre än
bristtalen inom många mansdominerade yrken. Bristtalen inom näringslivet är
väldigt låga just nu.
För det tredje är fördelningen av frånvaron en
faktor som man skulle kunna påverka via politiska beslut. Det är en väg
att försöka få marknadskrafterna att verka i riktning mot något lägre
relativ lön för män.
Ordföranden: Tack för det, Ingemar Hansson. Jag
lämnar ordet till Lena Johansson från SCB. Varsågod.
Utredare Lena
Johansson, SCB: Jag tänker tala om kvinnors och mäns löner, vad lönestatistiken
visar och vad den inte visar. Den lönestatistik jag tänker på är den
officiella strukturlönestatistiken som Medlingsinstitutet ansvarar för och
vi på SCB producerar. Jag tänkte visa mina bilder på PC.
Jag vill inleda
med att tala om hur många vi är och vilka vi är som är anställda på
arbetsmarknaden. Sedan tänkte jag också försöka förklara några begrepp som
jag ska använda.
När vi tittar på den här bilden ser vi att hälften av
kvinnorna finns i privat sektor och hälften i offentlig sektor. Totalt är
vi drygt 1,7 miljoner. Vi fördelar oss lite olika på stat, landsting och
kommuner. Männen är nästan 1,8 miljoner. Mer än 80 % av dem finns inom
privat sektor och knappt 20 % inom offentlig sektor. Lika stor andel män
som kvinnor finns inom staten, men inte alls lika stor andel inom kommuner
och landsting.
Hur ser det då ut inom varje sektor? I privat sektor är
nästan två tredjedelar män och en tredjedel kvinnor. Inom offentlig sektor
är det omvänt. Nästan tre fjärdedelar är kvinnor. Vi ser att vi inom staten
har jämn könsfördelning. Med jämn könsfördelning menar jag att vi har
minst 40 % av vartdera könet, att vi håller oss inom 40-60. Önskvärt är
naturligtvis 50/50.
Så här ser det ut på arbetsmarknaden. Jag vet inte
om jag har tagit död på en myt nu. Vi pratar ju ofta om att kvinnor finns
inom offentlig sektor. Ja, det gör de, till hälften. Men männen saknas
inom offentlig sektor, skulle jag vilja säga.
Jag vill förklara några
begrepp. Vi talar bara om heltidslöner. Alla timlöner är omräknade till
månadslöner, och vi talar bara om heltidsekvivalenter. Vi talar om grundlön
inklusive fasta och rörliga tillägg. Det är inte det begrepp som man
vanligen använder i avtalssammanhang, men vi gör det för att kunna jämföra
olika grupper på hela arbetsmarknaden. När jag talar om löneskillnad menar
jag skillnaden mellan kvinnors och mäns löner uttryckt i procent, ingenting
annat. Det gäller i dag alltså.
När det gäller lika arbete och likvärdigt
arbete kan jag med min lönestatistik bara beskriva hur det ser ut vid
lika arbete. Med lika arbete menar jag arbeten som har samma klassificering
enligt vår yrkesklassificering, standard för svensk yrkesklassificering,
SSYK. Då talar jag i första hand om den som är på tresiffernivå. Standarden
finns på fyrsiffernivå. Varje yrke kan beskrivas med hjälp av fyra siffror.
Om vi håller oss till tresiffernivå har vi drygt 110 yrkesgrupper. Vi
har drygt 350 yrken när vi är på fyrsiffernivå.
Vi ska se på några
resultat. De här siffrorna stämmer inte med vad vi hörde från början,
eftersom det här är första gången som jag presenterar 2002 års uppgifter.
Kvinnorna har 83 % av männens lön. Det säger inte så mycket. Det säger
att kvinnors genomsnittslön i relation till mäns genomsnittslön är 83 %.
Det kan användas om man vill se över tiden. Men det finns mer om man
fördjupar sig i siffran, till exempel när det gäller kvinnors och mäns
olika fördelning på ålder, utbildning, heltid, deltid, sektor och så vidare.
Jag tänker nu visa vad som händer om vi tar hänsyn till de faktorerna.
På
SCB använder vi oss av standardvägning väldigt mycket. I det här fallet
fördelar sig kvinnor och män lika på de olika faktorerna. Om vi tittar
hur det ser ut om vi tar hänsyn till ålder - vi har delat in oss i fyra
åldersgrupper - händer ingenting med lönerelationen. Det beror på att vi
fördelar oss så väldigt lika på de olika åldersgrupperna. Löneskillnaden
ökar med stigande ålder.
Hur är det när det gäller utbildningsnivå? Vi
vet att nästan 40 % av alla kvinnor och lite drygt 30 % av alla män har
treårig eftergymnasial utbildning. Det borde generera högre lön. Om vi
lägger till utbildning händer fortfarande ingenting, eller väldigt lite.
Om jag tog decimaler här skulle det visa sig att löneskillnaden har ökat
lite grann. Det beror förmodligen på att kvinnor utbildar sig till fel
yrken, de yrken som ger lägre lön.
Vi går vidare och tittar på sektor.
Männen finns inom privat sektor, såg vi, och kvinnorna inom offentlig
sektor. Vi vet och har hört här i dag att lönerna ligger högre i privat
sektor än i offentlig sektor. Då visar det sig att löneskillnaden minskar
lite grann, en procentenhet.
Om vi ser på heltid och deltid i statistiken
finner vi att drygt 40 % av alla kvinnor jobbar deltid. Ungefär 10 % av
alla män jobbar deltid. Om vi lägger på arbetstiden händer stora saker.
Nu kommer vi upp till 87 %. Vi närmar oss 100. Så kan vi hålla på hela
tiden bara vi kan mäta alla faktorer och lägga till dem. Jag skulle vilja
lägga till en faktor till. Det är faktorn yrkesgrupp.
Kvinnor och män
fördelar sig olika inom yrken. Det är väl ingen nyhet. Vi lever på en
väldigt könssegregerad arbetsmarknad. I den här boken, På tal om kvinnor
och män, - den engelska versionen ligger där ute - finns i ett diagram de
30 vanligaste yrkena upptagna. Där framgår väldigt tydligt hur segregerat
det är på arbetsmarknaden.
Nu är det yrkesgrupp, alltså inte yrke, som
vi lägger till. Då händer detta: 92 %. Det här är en mer användbar siffra.
Kvinnor har 92 % av männens lön. De här olika faktorerna som jag nu har
pratat om kan man lägga till i olika ordning. Vilken ordning jag än tar
och hur jag än betraktar det visar det sig att yrkesgrupp förklarar den
största delen av löneskillnaden.
Jag ska visa hur det ser ut för de olika
sektorerna när vi standardväger. För hela arbetsmarknaden är det 83 %,
för privat sektor 85 %. När jag nu standardväger ser vi att kommunerna
ligger ganska bra till, men det finns en löneskillnad.
Nu går vi till
de tio vanligaste yrkesgrupperna. Ni kanske inte kan läsa vad som står,
men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att se mönstret. De tio
vanligaste yrkesgrupperna täcker in 43 % av alla kvinnor och 34 % av alla
män. Det är alltså ganska många som finns här. Det är som en termometer
där jag på den ena sidan har avsatt kvinnornas medellön och på den andra
männens medellön. Vi ser att den högsta lönen har manliga företagsekonomer,
marknadsförare och personaltjänstemän. Den näst högsta lönen har manliga
säljare, inköpare och mäklare. På tredje plats kommer kvinnliga
företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän, och så vidare. I nio
av de här tio yrkesgrupperna har kvinnor i genomsnitt lägre lön än vad
männen har. Endast i en grupp, grundskollärare, har kvinnorna högre lön
än männen. Det rör sig om ungefär 200 kr.
Jag tycker att det här
diagrammet väldigt tydligt visar att kvinnorna sprider sig på löneskalan
inom ett mindre område än vad männen gör och dessutom längre ned på
löneskalan. Det här visar spridningen mellan olika grupper. För att titta
på spridningen inom några grupper har jag valt tre stycken: Inom den första
finns vård- och omsorgspersonal. Där har vi ungefär 430 000 personer.
90 % av dem är kvinnor och 10 % av dem är män. Det är alltså ett starkt
kvinnodominerat område. Gruppen företagsekonomer, marknadsförare och
personaltjänstemän kan synas heterogen, men de är klassade i yrkesregistret
som tillhörande samma grupp.
Vad bestämmer då inplaceringen i yrkesgrupp?
Vi har två kriterier: typ av arbete och den formella utbildning som krävs
för att utföra arbetet. Det handlar inte om den utbildning som individen
faktiskt har.
Det tredje yrket är ingenjörer och tekniker. Där har vi
ungefär 120 000 personer. 15 % är kvinnor och 85 % män.
Jag glömde att
säga hur könsfördelningen var bland företagsekonomerna. Där har vi 80 000
personer, 51 % kvinnor och 49 % män. Vi har ett kvinnodominerat, ett
kvantitativt jämställt och ett mansdominerat område.
Vad visar då detta?
Ni kanske har tittat på det och sett att längst till vänster visar vi
lönen för tiondepercentilen, sedan har vi undre kvartilen, median, övre
kvartil och nittiondepercentilen. Vi kan se att kvinnornas spridning är
mindre än männens i alla tre grupperna och att de ligger längre till
vänster på löneskalan. Jag har vänt löneskalan i 90 grader.
Män i gruppen
vård- och omsorgspersonal är ett nytt fenomen. Jag har studerat den här
gruppen i många år. Sedan två år tillbaka har männen brett ut sig lite
grann nedåt till vänster. Men vi ser fortfarande att spridningen är mindre
för kvinnor än för män. Det är samma fenomen inom grupper som mellan
grupper.
Gruppen företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän
har jag gått vidare med. Jag sade att den är ganska heterogen. Jag kan
titta i en annan källa och finna att kvinnor till största delen är
personaltjänstemän och män marknadsförare och företagsekonomer. Då kan man
tänka sig att redan det förklarar löneskillnader. Ändå kan det vara
intressant att titta på gruppen.
Jag har delat upp den gruppen i privat
och i offentlig sektor. Bilden talar för sig själv. Vi ser bland kvinnor
mindre spridning än bland män, och kvinnorna finner vi längre till vänster.
I privat sektor är det mycket större lönespridning än inom offentlig
sektor.
Den här gruppen har jag gått vidare med ytterligare. Jag har
valt åldersgruppen 25-39 år. Där har vi ganska många, och man kan tänka
sig att de är i karriärtankar. Jag har delat upp dem efter utbildningsnivå.
Då finner vi, om vi tittar allra längst åt höger, att löneskillnaden
varierar, mellan 82 % och 93 % beroende på sektor och utbildningsnivå.
Den här gruppen tillhör en grupp där krav på utbildning ska vara en längre
högskoleutbildning, alltså tre år eller mer. Men det finns personer som
har högst gymnasial utbildning.
Det intressanta här är att kvinnor med
eftergymnasial utbildning inom privat sektor har en lön på 29 000 kr. Män
med högst gymnasial utbildning har en högre månadslön. Alla är i åldersgruppen
25-39 år.
Jag har haft förmånen att studera en speciell bransch,
livsmedelsindustrin. Det var ett EU-projekt som gjordes i våras. Rapporten
ligger där ute. Där har jag delat upp de anställda i arbetare och tjänstemän.
Jag tyckte att det var relevant. Jag vill bara snabbt visa, med ungefär
samma bilder som tidigare, vad jag fann.
Den här bilden visar de fem
vanligaste yrkesgrupperna för arbetarna. Inte i någon av grupperna har
kvinnor i genomsnitt högre eller lika lön som män. Deras lön är lägre,
precis som vi visade tidigare.
Bland tjänstemännen varierar det lite
grann på löneskalan. Samma sak gäller här. Om vi växlar lite ser vi samma
mönster som tidigare: kvinnorna längre ned än männen och med mindre utrymme
än vad männen har.
Om vi tittar på lönespridningen, nu för arbetarna,
och gruppen försäljare, detaljhandel och demonstratörer kan den tyckas
väldigt konstig. Men det är riktigt. Jag har kontrollerat både med fackliga
företrädare och arbetsgivare: kvinnor och män gör helt olika saker fast
de är definierade i samma yrkesgrupp.
För tjänstemännen är det precis
samma mönster. Den här branschen består av ungefär 60 000 personer.
Jag
har även här gjort en standardvägning. Bland arbetarna hade kvinnorna
före analysen 91 % av männens löner. Efter analysen hände det inte så
mycket: 93 %. För tjänstemännen hände betydligt mer.
Jag skulle vilja
nämna publikationen Lön för mödan. Det arbetet var så intressant eftersom
vi kunde fördjupa oss inom ett speciellt område, där väldigt många personer
finns. Inom kommuner och landsting har vi också möjlighet att få yrkeskoden
på fyrsiffrig nivå, vilket möjliggör bättre analyser.
Jag ska visa vad
resultatet blev när vi tittade på den. Vi befinner oss fortfarande på
yrkesgruppsnivå. I hälso- och sjukvårdsspecialister ingår läkarna. Det är
den största gruppen. Lönen är ungefär lika för kvinnor och män i unga år,
men det händer någonting ganska snart som gör att männen rusar i väg.
Den andra stora gruppen är vård- och omsorgspersonal, den grupp som jag
visade tidigare. Vi ser att lönenivån för de äldre, de som pensioneras,
är ungefär densamma som för dem som ersätter dem. Trots att det är så
många kvinnor där ligger männen något lite över. Det syns knappast någon
skillnad, men det finns en liten skillnad.
Vi tittar på lönespridningen.
Ni får observera att det är olika löneskalor.
Om jag skulle använda
samma löneskala skulle diagrammet till höger knappast synas eller skärmen
inte räcka till. Så det är två olika löneskalor. Men ni ser en stor
skillnad. Om vi tittar på löneskillnaden inom kommuner och landsting ser vi
att den är 84 %. Landstingsägda bolag har en löneskillnad på 81 %. Vi har
också en liten del som är privat verksamhet. Där är löneskillnaden störst.
Detta gäller anställda hälso- och sjukvårdsspecialister, inte
privatpraktiserande egenföretagare.
Bland vård- och omsorgspersonal är det
samma mönster.
Jag ska nu visa hur det blir när vi går ned på den finare
fyrsiffernivån. Kvinnor och män kommer varandra lite närmare, men fortfarande
har vi en skillnad. Om vi väljer undersköterskor och sjukvårdsbiträden är
det ungefär samma sak. Det händer ingenting. Männen har något mer än
kvinnorna.
En annan grupp är sjuksköterskor. Även här har männen högre
lön. Tittar vi på distriktssjuksköterskor så ser vi att samma sak gäller
där.
En av de få grupper där kvinnor har högre lön än män är förskollärare
och fritidspedagoger. Sedan har vi psykologer och socialsekreterare här
på bilden, men även där har männen mer i lön.
Jag glömde att säga att
i 8 av de drygt 110 yrkesgrupperna har kvinnor i genomsnitt högre lön än
män. I 4 av dem har kvinnor och män lika lön. I resten finns det en
löneskillnad till kvinnors nackdel. Det är alltså ganska många grupper.
Jag
kan inte låta bli att visa upp den här boken - Att synliggöra löneskillnader
mellan kvinnor och män. Jag ska inte visa några resultat, men jag antar
att ni alla undrar hur det ser ut om vi jämför Sverige med andra länder.
Det tänker jag inte visa, för det är så komplicerat och då skulle jag
behöva hålla på en timme till. Det är så väldigt svårt att jämföra lönerna
och löneskillnaderna mellan länder. I den här boken har vi förklarat lite
grann varför. Det är en publikation som kom ut inför EU-ordförandeskapet.
Jag försökte gå igenom de allra senaste siffrorna i går, men jag tycker
inte att det här är relevant. Jag tar detta lite snabbt: När vi tittar på
löner i EU-länderna finns det olika källor. Vi har ECHP, European Community
Household Panel. Det är den vanligaste, men Sverige är inte med där. Vårt
bidrag blir då den strukturlönestatistik som jag just visade. Det är alltså
två olika källor som vi jämför. Om vi inte skulle ta källan ECHP utan
varje lands egen statistik så skulle vi förmodligen inte få med offentlig
sektor. I Sverige och övriga Norden är det naturligt att vi har med
offentlig sektor. Kvinnor finns ju där. Vi skulle förlora en hel del av
arbetsmarknaden om vi inte tog med offentlig sektor. Det finns en mängd
olika förbehåll. Allt detta finns att läsa om i boken.
1995 gjordes en
harmoniserad lönestatistik. Det är resultaten av den som presenteras här.
Just nu har man avslutat nästa insamling, så det dröjer väl ett år eller
kanske två innan vi får se resultatet från den. Då kan vi jämföra länderna.
Jag ska först berätta om en förstudie som SCB fick i uppdrag av
Medlingsinstitutet att göra. Kan vi se om den förstärkta jämställdhetslagen
från januari 2001 har gett effekter på löneskillnaden? Vi hade en teori
om att om vi tittar på grupper med yrkesuppgifter på fyrställig nivå så
skulle vi komma ganska långt. Man tittade på några kommuner och några
landsting. Jag ska inte fördjupa mig i det, men sammantaget kan vi säga
att vi kunde se att löneskillnaderna inom kommunerna minskade mycket när
vi använde en standardvägningsmetod. I vissa yrkesgrupper kan hela
löneskillnaden försvinna. I landstingen var det inte lika påtagligt. Vi tror
alltså att vi kommer lite närmare en förklaring om vi kan analysera lönerna
med en bättre yrkesstatistik.
Slutligen ska jag sammanfatta det hela.
Många av er har hört mig prata om det här många gånger - samma sak. Och
det är just det som är problemet, skulle jag vilja säga: Det händer
egentligen ingenting. Ända sedan början av 90-talet, har det sett likadant
ut. Det är ett och samma mönster som återkommer. Kvinnor har lägre
genomsnittslön än män i samma yrkesgrupp, samma åldersgrupp och med samma
utbildningsnivå. Lönespridningen är mindre för kvinnor än för män. Vi har
inga eller väldigt små förändringar över tiden.
Anders Lindström,
generaldirektör Medlingsinstitutet: Jag ska försöka redogöra för
Medlingsinstitutets roll i det här sammanhanget. För att det ska bli begripligt
måste jag säga någonting om hur lönebildningen fungerar och vad riksdag
och regering har sagt om välfungerande lönebildning. Sedan ska jag kommentera
det särskilda uppdrag som vi har från regeringen att prata med de
avtalsslutande parterna om hur de hanterar jämställdhetslagens
krav.
Medlingsinstitutet är en liten myndighet med nio anställda. Vi har tre
arbetsuppgifter. Den främsta är naturligtvis att medla. Men vi är också
ansvariga för den officiella lönestatistiken, vilket betyder att vi
beställer den av SCB. Vi ska också verka för en väl fungerande lönebildning.
Det är där som jämställdhetsfrågorna kommer in.
Jag visar här en bild
som kanske är lite svår, men för att ni ska förstå hur lönebildningen
fungerar så måste jag börja med att säga någonting om det här. Vi har i
Sverige omkring 50 fackförbund på arbetstagarsidan i tre centralorganisationer.
Vi har också ett antal förhandlingskarteller såsom PTK, OFR för den
offentliga sidan och facken inom industrin. Det finns alltså ett stort
antal aktörer - mer än 50 organisationer på arbetsgivarsidan som förhandlar
med de ungefär 50 fackförbunden på central nivå. De sluter ungefär 450
rikstäckande kollektivavtal som i någon mening innehåller reglering av
lönevillkoren.
Men det är inte längre så att de rikstäckande avtalen
alltid talar om vad som är utgående lön. Så är det endast i liten
utsträckning. Vi har haft en mycket omfattande decentralisering och
individualisering av lönebildningen de senaste tio åren ungefär. Numera är det
bara ungefär 10 % av de anställda i privat sektor som omfattas av
kollektivavtal där man centralt talar om exakt vad lönen är, alltså där det
finns en lönetariff. Det är det som vi kallar för grupp 7 här på bilden
- generell utläggning. Det är avtalen på Transports område, inom sjöfarten,
flyget och i viss utsträckning byggnadsindustrin.
Tendensen är tvärtom
att de grupper som på bilden är 1, 2, 3 och 4 ökar i omfattning. Grupp 1,
det vill säga där det centrala avtalet över huvud taget inte innehåller
några siffror, omfattar nu 7 % av de anställda i privat sektor, hela 32 %
av de anställda i staten och 28 % i kommuner och landsting. I kommuner
och landsting är det till exempel läkare, akademiker och lärare. I staten
är det framför allt akademikerorganisationerna. För dessa sätts lönen i
samtal mellan chef och medarbetare.
Kommunal hittar ni i grupp 4 -
lönepott utan individgaranti. Där finns Kommunalarbetareförbundet och stora
delar av SKTF (Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet).
Av detta förstår
ni att vi har en mångfald olika avtalskonstruktioner. De 450 avtalen ser
väldigt olika ut. Till dem kommer ungefär 200 000, kanske 300 000, lokala
överenskommelser om löneavtal. Det är alltså löner som stöds av de centrala
avtalen. Medlingsinstitutet träffar de parter som skriver centrala avtal
och talar med dem om vad som är väl fungerande lönebildning och om vilka
krav som riksdag och regering ställer på dem. Vi träffar inte de flera
hundra tusen personer som lokalt sätter löner. Dem påverkar vi enbart
indirekt, genom opinionsbildning.
Jag ska nu gå över till vad riksdag
och regering har sagt att vi ska kräva av en väl fungerande lönebildning.
Först och främst ska den medverka till att ge en ökad reallön. Men som
Ingemar Hansson konstaterade ska den också medverka till att öka
sysselsättningen. Den ska leda till så få konflikter som möjligt. Som Ingemar
Hansson också sade ska det vara möjligt att förändra gruppers relativa
lönelägen. Riksdagen har bestämt att lönebildningen ska leda till jämställda
löner och stimulera produktivitetsökningen.
Men det räcker inte med
det. Lönebildningen ska fungera så att den konkurrensutsatta sektorn,
alltså egentligen exportindustrin, är normerande. Industrins kostnader
får inte öka mer än de i våra viktigaste konkurrentländer. Dessutom säger
ni att detta ska vara förenligt med de förhandlingsformer som parterna
själva väljer. Staten ska alltså inte lägga sig i om det är centrala avtal
eller helt lokal, decentraliserad och individuell lönebildning.
Allt
det här ska åstadkommas inom den norm som bestäms av produktivitetstillväxten
i industrin och Riksbankens inflationsmål. Uttolkare av detta är årligen
Konjunkturinstitutet med den särskilda rapporten om samhällsekonomiska
förutsättningar för lönebildningen som Ingemar Hansson har talat om. Det
är den som vi stöder oss på när vi talar med parterna om hur de hanterar
detta.
För samtalen med parterna har vi fått ett särskilt uppdrag i
regleringsbrevet. Vi ska vid överläggningar med parterna om kommande och
pågående avtalsförhandlingar fästa uppmärksamhet på vikten av att de
centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas
arbete med lönefrågorna i ett jämställdhetsperspektiv. Detta har vi nu
ägnat oss åt ett par år. Vi har rapporterat i en omgång till regeringen.
Jag kan nu redovisa preliminärt vad vi har kommit fram till under årets
överläggningar, det vill säga de överläggningar som vi har haft under
2003.
För det första är det fortfarande få tvister om osakliga och
direkt diskriminerande löneskillnader. Det är praktiskt taget inga tvister
på central nivå. Parterna centralt menar att detta måste uppfattas så att
direkt osakliga löneskillnader för lika arbete inte är något stort problem.
Därmed har vi inte sagt någonting om lönesättning för likvärdigt arbete.
Det är en svårare fråga. Men för direkt jämförbart, lika arbete tycks vi
inte ha några stora problem. Problemen, som parterna uppfattar det, är i
stället - som ordföranden konstaterade redan inledningsvis - att vi har
en segregerad arbetsmarknad. Vi har det som kallas en befattningsdiskriminering
i och med att vi har alldeles för få kvinnliga chefer. Vi har uppenbarligen
en värderingsskillnad mellan manligt dominerade och kvinnligt dominerade
yrken.
De centrala kollektivavtalen innehåller i stor utsträckning klart
uttalade förbud mot osakliga löneskillnader och klara regler om att sådant
ska åtgärdas om man upptäcker det. Dessutom föreskriver avtalen i allmänhet
- men inte alla - att någon form av kartläggning och analys av löneskillnader
ska göras, men av det egna avtalsområdet. Det ska då bilda underlag vid
lönerevisioner. Här har vi någonting som är ett problem. Parterna kan ju
aldrig disponera över mer än sitt eget avtalsområde. Man kan inte avtala
om vad någon annan ska göra. Men jämställdhetslagen talar om att arbetsgivaren
har en skyldighet att jämföra likvärdiga arbeten oberoende av avtalsområde.
Detta är någonting som vi så här långt inte kan se att parterna till
fullo har förmått hantera. Vi vet att det hanteras i någon utsträckning
i kommuner och landsting och stat, men vi tror att det hanteras mindre på
den privata sidan.
Vad vi kan finna av de samtal som vi för så får
jämställdhetsfrågorna en större uppmärksamhet i den lönerörelse som nu
börjar än de fick 2001. Det är alltså tre år sedan som vi hade en stor
lönerörelse på hela den privata sidan. Då var den skärpta jämställdhetslagen
alldeles färsk. Vi kan nog konstatera att parterna inte hade tagit till
sig förändringarna i jämställdhetslagen i den avtalsrunda som blev klar
2001. Vi tycker att det verkar som om man har gjort det i mycket större
utsträckning nu.
Vi tycker oss kunna se att det ökade engagemang som
finns i kompetensutvecklingsfrågor kommer att ge effekt på detta område.
Det finns en tendens till att man avtalar om att kompetensutveckling ska
ske könsneutralt. Det är helt klart så att parterna är mer aktiva nu i
informations- och utbildningskampanjer än de var för tre år sedan. De är
mer aktiva var och en för sig och i viss utsträckning partsgemensamt.
I
en grupp av avtal tycker vi att det finns oklarheter. Det gäller de avtal
där lönen sätts i chef-medarbetar-samtal. Vi har svårt att se och förstå
hur kartläggning och analys samordnas med den lönebildningsmodellen.
Arbetsgivaren ansvarar i någon mening enligt lagen för att så sker, men
vid de samtal som vi har med de centrala parterna har vi haft svårt att
få klart för oss hur det faktiskt går till.
I de här samtalen som vi för
med de avtalsslutande parterna är det också naturligt att vi diskuterar
konkreta åtgärder som parterna kan komma överens om. Då är det några typer
av åtgärder som har kommit upp till diskussion oftare än andra. Till
exempel har många vitsordat att man riskerar att inte komma med i den lokala
utläggningen av lönen det året som man är föräldraledig. Om man är
föräldraledig under ett par år i rad riskerar man att det blir en eftersläpning
som följer en hela yrkeslivet. Det är svårt att komma tillbaka och säga:
Nu är jag här igen! Nu ska jag ha den löneutveckling som de andra har
fått under två år! Det fungerar inte riktigt så. Detta har framför allt
facken börjat fånga upp. Vi har ett exempel, nämligen avtalet mellan
Hotell- och restaurangarbetsgivarna och Handelstjänstemannaförbundet, HTF.
Vi tror oss veta att ett stort antal förbund kommer att kräva liknande
regleringar i de avtalsförhandlingar som nu kommer. Detta går ju faktiskt
att åtgärda; det går att avtala om och förhindra att det uppstår en sådan
negativ eftersläpning för dem som är föräldralediga.
Beträffande
kompetensutveckling har vi ett exempel i avtalet mellan Handelsarbetsgivarna
och Handelsanställdas förbund. Där konstaterar man att kompetensuppbyggnad
ska ske på ett sådant sätt att det främjar en jämn könsfördelning mellan
kvinnor och män i skilda typer av befattningar och inom olika kategorier.
Ramavtalet för staten är också ett exempel där man har kommit överens
om att göra någonting åt det som vi kan kalla för befattningssegregering,
det vill säga att det är en ojämn fördelning mellan kvinnor och män bland
chefer i staten. Vi tror också att det kommer fler exempel på de här
avtalen denna gång.
Det finns ett konkret exempel på att man har avtalat
om hur lönekartläggningen som jämställdhetslagen föreskriver ska samordnas
med den lokala avtalsrörelsen. Det gäller Tidningsutgivarna och Grafiska
Fackförbundet. Det är en lång text, och jag ska inte läsa den i dess helhet.
Det intressanta är att man är överens om att det ska göras en kartläggning
enligt lagens krav. Om man kommer fram till någonting som ska rättas till
så ska det göras innan man börjar förhandla, och arbetsgivaren står för
kostnaderna.
Sammanfattningsvis finns det en del som tyder på att vi
har förändringar på gång. Vi har också försökt, som Lena Johansson avslutade
med att säga, att titta på om vi kan se någon effekt av jämställdhetslagen
i den statistik som vi nu har. SCB har gjort en studie som kom just i
veckan. Den är ännu inte offentliggjord, men den kommer strax att bli det.
Vi försöker titta på tre år i offentlig sektor - 1997, 2000 och 2002.
Tanken var att man då möjligen skulle kunna se någon effekt av den skärpta
jämställdhetslagen. Jag ska med en gång säga att detta enbart gäller lika
yrken. Det gäller alltså inte likvärdiga arbeten, utan lika yrken. Det är
det enda som man kan studera med hjälp av statistiken. Vi kan konstatera
att det har skett en viss minskning av löneskillnaderna i primärkommuner
mellan 1997 och 2002. Men egentligen hände det i första hand innan
lagskärpningen kom. Det är alltså svårt att se att själva lagskärpningen har
medverkat till någon förändring.
Vi kan inte se någon egentlig förändring
i landstingssektorn och inte heller något nämnvärt när det gäller staten.
Men om vi lägger på den bild som jag visar här om primärkommuner så ser
ni att den är intressant på så sätt att den tydligt visar hur små
skillnaderna är i primärkommunerna i de här yrkena. Det är så små skillnader
att det egentligen inte går att hitta särskilt mycket som kan åtgärdas på
den här nivån, när vi jämför rikstäckande. Om vi tar vårdbiträden och
personliga assistenter ser vi att det är 103 975 kvinnor och 12 575 män.
De har precis samma lön när vi tittar på helheten. Det betyder inte att
det är precis samma i varje kommun. Det kan naturligtvis finnas löneskillnader
när vi bryter ned det på arbetsställen och arbetsgivare, men som helhet
är det inga skillnader. Det finns små skillnader i några grupper, men det
är inte de stora och upprörande löneskillnaderna.
Som Lena Johansson
konstaterade så är det ingen tvekan om att det som vi kan se av statistiken
bekräftar att skillnaderna är störst bland de högst avlönade och i den
privata sektorn. Vi har diskussioner på gång med Svenskt Näringsliv för
att se om vi kan komma överens med deras medlemsförbund om att göra
motsvarande undersökning på några privata avtalsområden. Vi vet ännu inte
om det blir så, men vi hoppas det. I så fall ska vi nästa år kunna redovisa
motsvarande studier på ett antal privata områden.
Nästa år kommer vi i
avtalet med SCB och med de privata arbetsgivarna att få en redovisning av
det som Lena Johansson har redovisat som fyrsifferkod. År 2005 och framåt
kommer vi alltså att ha en bättre statistik för att göra den här typen av
granskningar av hur det ser ut på yrkesområdena. Då ska man komma ihåg
att restriktionen fortfarande gäller att det bara är lika yrken och arbeten
som kan jämföras. För likvärdiga yrken och arbeten, som det talas om i
lagen, måste man ned på arbetsplatsen hos den enskilde företagaren eller
myndigheten. Det måste de göra själva. Det kommer aldrig att kunna synas
i den offentliga statistiken.
Ordföranden:
Tack för det! Vi tar nu en
kort kaffepaus fram till kl. 12.
Ordföranden: Då är vi redo att fortsätta
hearingen. Jag vill hälsa JämO Claes Borgström välkommen hit. Varsågod,
Claes. Ordet är ditt!
Claes Borgström: Tack så mycket för inbjudan. Man
ska aldrig prata om sig själv och så vidare, men jag måste säga att om
det inte hade varit ett så viktigt område hade jag nog legat kvar i sängen
nu. Jag tyckte att det här kändes så angeläget att jag reste mig upp och
kom hit för att redovisa lite grann av JämO:s erfarenheter från arbetet
efter den 1 januari 2001, när de nya lönekartläggningsbestämmelserna -
man kallar dem ibland för skärpta - trädde i kraft.
Det har ju, som de
flesta här känner till, ända sedan 1994 funnits en skyldighet att genomföra
lönekartläggningar. Det man kallar för en lagskärpning och som genomfördes
1 januari 2001 var huvudsakligen ett tydliggörande av de regler som gällde
redan dessförinnan. Kartläggningskravet syftade naturligtvis redan från
början till att man efter analys skulle upptäcka eventuella könsrelaterade
löneskillnader, men nu är kravet ytterligare preciserat och kanske något
starkare.
Vårt arbete har efter den 1 januari 2001 - JämO har många
arbetsfält som ni vet - varit mycket inriktat på att ge utbildning och
information om de nya bestämmelserna, men också på att genomföra granskningar
för att få kontroll över hur lagen efterlevs och, vilket kanske är det
viktigaste, aktivera arbetet. Det är inte i första hand ett polisarbete,
utan man försöker att aktivera parterna för att få dem att genomföra det
som är syftet med lagstiftningen. Lönekartläggningsarbetet är inte till
för att tillfredsställa JämO, som en del arbetsgivare har uttryckt det,
utan syftet är att uppnå det som är avsikten med lagstiftningen, nämligen
att upptäcka eventuella löneskillnader och i så fall rätta till dem.
Jag
vill ge en kort beskrivning av vad vi har gjort och säga något om de
slutsatser som vi hittills har dragit av arbetet. En fullständig utvärdering
av lagens effektivitet eller ineffektivitet har vi kanske inte underlag
för riktigt än, men jag återkommer till det.
Vi har alltså lagt ned
betydande resurser på utbildning och information. Från sommaren 2002 och
framåt har vi också genomfört ganska omfattande granskningar. Vi har
granskat drygt 500 privata arbetsgivare, deras arbete med
lönekartläggningsbestämmelserna, analyser och handlingsplaner. Vi har plockat ut
de
delarna ur kraven på aktiva åtgärder. De täcker också andra områden.
Granskningen gäller alltså drygt 500 privata arbetsgivare, och det är den
största granskning som JämO har genomfört någon gång.
Vid sidan av den
stora så kallade massgranskningen har vi granskat 20 arbetsgivare inom
cellcenterbranschen. Vi har granskat 15 arbetsgivare inom IT-branschen
och ytterligare ett 10-tal enskilda privata arbetsgivare. Vi har granskat
11 större statliga myndigheter. Efter den granskningen har vi inlett en
granskning av ytterligare 11 statliga myndigheter. Där har vi haft som
profil att granska myndigheter som själva har granskningsuppgifter. Vi
har tittat på Regeringskansliets arbete med lönekartläggning, och också
på riksdagsförvaltningen. Därutöver har vi granskat 3 universitet och
högskolor, ca 15 kommuner och 1 landsting. Vi har huvudsakligen granskat
kommuner i Jämtlands län.
När det gäller de 500 privata arbetsgivarna
valde vi att inrikta oss enbart på det arbete som gäller lönefrågorna.
Syftet var att öka arbetsgivarnas och fackens lokala aktiviteter för
jämställda löner. Dessutom var anledningen naturligtvis att vi skulle få
ett underlag för att göra den utredning av de nya bestämmelserna som vi
har ålagts att göra under 2004.
Från de statliga myndigheterna begärde
vi in jämställdhetsplanerna i deras helhet, inte bara de delar som rör
lönekartläggningen. Det visade sig att det i första hand är på
lönekartläggningsområdet som det finns problem. I den första omgången godkände
vi en av de elva planer som vi fick in, med några synpunkter. Övriga blev
inte underkända - att använda en sådan term är inte rätt förhållningssätt
- men vi begärde kompletteringar. Vi skrev, som vi alltid gör, så kallade
synpunktsbrev och pekade på de brister som vi ansåg föreligga. Så får
arbetsgivaren möjlighet att göra kompletteringar. Ibland kan det gå ett
par vändor fram och tillbaka.
En myndighet godkändes omedelbart, och
fram till i somras blev också de andra 10 myndigheternas planer, inklusive
lönekartläggningsarbetet, godkända. Vi gav särskild utbildning som alla
dessa 10 myndigheter anmälde sig till och utnyttjade. Dessutom hade vi
privat, personlig rådgivning. Vi genomförde besök på många av dessa
myndigheter för rådgivning och diskussioner angående de kvarstående bristerna.
Från det att vi inledde granskningen av de 11 statliga myndigheterna tog
det ungefär ett år fram till den tidpunkt då samtliga hade godkänts.
När
det gäller Regeringskansliet - och där gällde vår granskning hela
jämställdhetsplanen - konstaterade vi att åtgärder som nämns i 4-9 §§, alltså
olika typer av främjandeåtgärder utanför löneområdet, hade genomförts på
ett bra sätt, medan däremot problem fanns när det gällde
lönekartläggningsarbetet.
Vi hade ganska många kontakter. Det kallades inledningsvis för ett projekt,
vilket man möjligen kan sätta ett frågetecken för, men i praktiken kom
det att betraktas så. Det var ett återkommande utbyte av kunskaper och
erfarenheter, där vi gav mycket utbildning.
Redan på det här stadiet kan
det vara intressant att nämna att man på Regeringskansliet inledningsvis
sade att arbetet var så stort, krävande och omfattande att det skulle
krävas mycket lång tid att genomföra det på det sätt som vi med utgångspunkt
från lagstiftningen krävde. Sedan har det i detta fall liksom i många
andra visat sig att när man väl sätter i gång är svårigheterna inte så
stora som man inledningsvis har föreställt sig. Det sammanhänger med att
många arbetsgivare har haft en bristfällig historia på det här området.
Hos många privata arbetsgivare har man fått starta helt från noll, trots
att kraven på lönekartläggning har funnits i nästan tio år. Då krävs det
rätt mycket arbete initialt, både för att förstå problematiken och för
att hitta en metod som är verkningsfull eller användbar. Men när de första
trösklarna har passerats har det visat sig att det går alldeles utmärkt.
Regeringskansliet har presterat en lönekartläggning som vi på JämO tycker
är ett bra exempel på hur det ska genomföras. Detsamma gäller numera också
riksdagsförvaltningen, som också uppvisade rätt så många brister inledningsvis.
På Regeringskansliet upptäcktes att kvinnor i två tredjedelar av fallen
hade en lägre medianlön än männen, för lika arbete. Man har alltså
konstaterat att det finns löneskillnader som inte kan förklaras på annat
sätt än att de har samband med kön. Man har alltså upptäckt löneskillnader
som är osakliga och i viss utsträckning oförklarade - vilket inte är
riktigt samma sak. Bland de oförklarade löneskillnaderna döljs naturligtvis
vissa som är osakliga. Regeringskansliet har avsatt 6,5 miljoner kronor
i sin handlingsplan för att åstadkomma löner som är jämställda.
Nu har
jag inte varit här på förmiddagen och hört Anders Lindströms föredragning,
men JämO har ju som ni vet ett samarbete med Medlingsinstitutet. Jag vet
att vi har en samsyn i de flesta av de här frågorna.
De nya bestämmelserna
i jämställdhetslagen har haft små effekter på lönebildningen. När det
gäller konkreta resultat i de granskningsfall som jag har nämnt har man
i huvudsak nått resultat inom den offentliga sektorn. Bland de 11 granskade
statliga myndigheterna upptäcktes osakliga löneskillnader relaterade till
kön hos 4, men inte i någon större utsträckning. I 2 fall gällde det
grupper av kvinnor, vilket får anses vara ett viktigt konstaterande som
man kan åtgärda. I de 2 andra fallen gällde det enstaka individer vars
löner kommer att justeras. I Regeringskansliet och en del av de granskade
kommunerna har man konstaterat vissa löneskillnader som man kommer att
rätta till, naturligtvis. Man kan alltså säga att granskningsarbetet för
den del av den offentliga sektorn som jag nämnde ändå har åstadkommit ett
visst, om än blygsamt, resultat.
Den stora granskningen av den privata
sektorn har lett till ett sämre resultat. I 4 % av de fall som vi har
granskat har man upptäckt löneskillnader som det finns skäl att förändra
med utgångspunkt från könsdiskrimineringsaspekten, alltså osaklighet med
hänsyn till kön. Det är en mycket blygsam siffra. Om man ställer den i
relation till den statistik som vi alla väl känner till måste man fundera
på vad denna låga siffra kan bero på. Det handlar naturligtvis dels om
metodologiska problem - alltså hur man gör för att komma åt dolda men
existerande löneskillnader som är könsrelaterade. Det handlar också om
vilket engagemang man har i sina ansträngningar att faktiskt hitta
löneskillnader som beror på kön. På många håll finns det ett kanske ytligare
förhållningssätt. Man strävar efter att prestera ett material som kan
passera genom JämO:s granskningsöga och bli godkänt, men det egentliga,
bakomliggande syftet är inte det som upptar det främsta engagemanget.
Några
frågor som har berörts både under förberedelsearbetet under hösten 2000
och därefter vill jag ta upp. Man har sagt att lönekartläggningsbestämmelserna
och JämO:s mandat skulle utgöra ett hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen.
Det har också talats om att om arbetsgivare anstränger sig och verkligen
finner könsdiskriminerande eller osakliga löneskillnader skulle detta
sedan kunna komma att användas mot arbetsgivaren i en tänkt process i
Arbetsdomstolen - man har menat att enskilda löntagare skulle kunna använda
just det material som arbetsgivaren har tagit fram och åberopa det som
bevisning i en framtida process. Den farhågan har många gånger framförts
från arbetsgivarhåll.
Vi har inga erfarenheter av att detta skulle kunna
urholka eller inverka negativt på den svenska modellen med kollektivavtal.
Vi känner heller inte till något enda fall som vi, facket eller enskilda
arbetstagare har drivit till Arbetsdomstolen där man har utnyttjat
lönekartläggningsarbetet som underlag för sin talan för att få sin egen lön
höjd. Vi känner inte till något enda sådant fall. Det betyder i och för
sig inte att man kan vifta bort den farhågan. Jag är medveten om att den
ändå kan finnas hos arbetsgivare, även om vårt underlag säger oss att den
är ogrundad. Man får ta den oron på allvar. Den kan möjligen finnas med
när det gäller frågan varför så få löneskillnader faktiskt har upptäckts.
Jag nämner det som en tänkbar delförklaring till att resultatet ser ut
som det gör. Men i praktiken finns det som sagt inga belägg för att man
gräver en grop åt sig själv.
Vi ser alltså inte den nya skärpta utformningen
som något som orsakar problem för lönebildningen, men inte heller att den
är för svag för att vara ett effektivt vapen mot diskriminerande lönesättning
på de enskilda arbetsplatserna. Som så ofta när det gäller lagstiftning
är det inte lagens utformning det är fel på, utan tillämpningen. Om det
sägs att tillämpningen inte är tillräckligt stringent kan naturligtvis
alltid frågan ställas om det inte bör föranleda skärpta bestämmelser som
minskar utrymmet för godtycke och för att man, även om man inte kringgår
lagstiftningen, åtminstone inte fullföljer de intentioner som ligger till
grund för lagstiftningen. Vi på JämO tycker ännu inte att det finns ett
tillräckligt underlag för att göra en sådan utvärdering.
Vår uppfattning,
som grundas på våra utbildningsinsatser och på de förfrågningar vi får
från främst arbetsgivarhåll men också från fackets sida, är att man ännu
inte har tagit till sig de möjligheter som bestämmelserna i jämställdhetslagen
ger för att åstadkomma en jämställd lönesättning på den enskilda arbetsplatsen.
En bieffekt som vi har fått flera belägg för är att man när man arbetar
med de instrument som lönekartläggningsbestämmelserna anger och de verktyg
som man har tagit fram för arbetet har kunnat konstatera att det finns
viss svajighet i den egna lönepolitiken. Man har inte riktigt klart för
sig på vilka kriterier man sätter lön. Det är en bieffekt som inte är att
förringa. Med hjälp av det här arbetet kan man få en bättre struktur och
en större genomskinlighet vad gäller lönepolitiken på den enskilda
arbetsplatsen.
En annan ändring i jämställdhetslagen som diskuterades mycket
var rätten för fackliga representanter eller de avtalsslutande organisationerna
på central nivå att ta del av enskilda löner. Det har sagts att det skulle
utgöra ett hot mot rätten att hemlighålla löner. Efter den stora
massgranskningen av de privata arbetsgivarna bad vi Sifo göra en undersökning.
Det visade sig då att 21 % av de tillfrågade arbetsgivarna uppgav att de
frivilligt hade försett facket med sådana uppgifter rörande anställda som
är med i en annan facklig organisation eller icke-organiserade anställda.
I endast 17 % av fallen hade uppgifter uttryckligen begärts från fackets
sida. Den farhåga som har uttalats ger inte heller vårt eget underlag
något särskilt belägg för.
Samverkansfrågan, som enligt min uppfattning
är central i det här sammanhanget, ser väldigt olika ut på olika arbetsplatser.
I lagen står det som ni vet att arbetet ska ske under arbetsgivarens
ansvar, men det ska ske i samverkan med de anställda eller deras organisationer.
Vad samverkan faktiskt ska innebära är inte definierat. Det tolkas därför
olika i olika sammanhang. I vissa fall är samverkan inte mycket mer än
att man ger viss information om att man har gjort på ett visst sätt. I
andra fall är det ett mer aktivt deltagande från fackets sida. I några
fall är det fråga om samverkan i ordets verkliga mening, där man har samma
kunskaper både på arbetsgivarsidan och på den fackliga sidan när man
genomför lönekartläggningen, och facket deltar i hela processen helt och
hållet. Det är väl enligt min mening det som är tanken med samverkansbegreppet.
I många sammanhang har samverkan alltså varit urvattnad. Det sker inte
i tillräcklig grad, och vi har exempel på att samverkan över huvud taget
inte har förekommit, och när det har skett har det många gånger varit på
ett alltför ytligt plan. Där är vår uppfattning att det är parternas
uppgift att lösa denna fråga - både att definiera vad samverkansbegreppet
faktiskt ska innehålla och sedan se till att man efterföljer den definition
som man når fram till. Begreppet existerar, och syftet bakom den delen av
lagen är ganska uppenbart. Följer man syftet kan man nog mycket väl klara
av detta. Men vi kan konstatera att samverkansfrågan ännu inte på något
sätt är löst.
Ett problem som vi återkommande möter är naturligtvis hur
pass vida ramar vi ska tillåta. Det gäller både på vilken nivå vi ska
lägga oss när det gäller att godkänna arbetet med lönekartläggningen och
vilka anstånd vi ska medge för komplettering. Begäran om långa anstånd
har vi mött hela tiden. Ibland har man begärt flera år med hänvisning
till omorganisationer, att man håller på att ta fram ett arbetsvärderingssystem,
att man vill anpassa sig till centrala myndigheters olika metoder som är
under utarbetande eller liknande.
Det är faktiskt inte alldeles lätt för
JämO att lösa detta. Å ena sidan är lagens syfte det avgörande. Vi vill,
precis som lagstiftaren har tänkt sig, att man ska komma åt de könsrelaterade
löneskillnaderna. Ett hafsverk eller ett ytligt arbete som på papperet
kan se ut att vara värt ett godkännande kan i själva verket missa
lönediskriminering. Å andra sidan, om man från vår sida medger alltför långa
anstånd har man anledning att laborera med hypotesen att det faktiskt
förekommer personer på den här arbetsplatsen vars lön är satt på ett
osakligt sätt med hänsyn till kön. Det pågår då lönediskriminering hela
tiden. Hur länge kan vi som statlig övervakningsmyndighet tillåta att det
sker utan att det redovisas i en kartläggning? Vi har försökt inta ett
pragmatiskt förhållningssätt men ändå dragit gränser.
Jämställdhetsnämndens
existens har diskuterats. Man har pekat på att nämnden handlägger så pass
få ärenden. JämO:s erfarenhet är att möjligheten att ansöka hos
Jämställdhetsnämnden om vitesföreläggande för komplettering av
jämställdhetsplaner,
inte minst på lönekartläggningsområdet, är mycket värdefull. Man ska
inte utgå från antalet prövade ärenden och utifrån den siffran dra någon
slutsats om effektiviteten i vitessanktionsmöjligheten. Man ska utgå från
hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.
Vår erfarenhet är mycket
tydlig. I alla fall där det saknas uppgifter i det material som vi har
begärt att få in begär vi kompletteringar. I de fall då vi inte får
kompletteringar påminner vi. I de fall påminnelserna inte leder till önskat
resultat talar vi om att om vi inte får den begärda kompletteringen inom
en viss angiven tid kommer vi att låta Jämställdhetsnämnden pröva frågan
om vårt krav står i överensstämmelse med vad som kan krävas eller om det
inte gör det. I samtliga fall utom ett har vi fått in de begärda uppgifterna.
Endast i ett fall har det helt uteblivit, och där beslutade Jämställdhetsnämnden
för bara någon vecka sedan att vid vite förelägga den arbetsgivare det
gällde att inkomma med de uppgifter som vi hade begärt. Det var alltså en
arbetsgivare som helt hade underlåtit att svara på våra krav och på
Jämställdhetsnämndens krav.
Några andra fall har också gått till
Jämställdhetsnämnden. Det har begärts uppskov, och så har vårt informations-
och utbildningsarbete fortsatt. Sedan har våra ansökningar till
Jämställdhetsnämnden återkallats. Några fall ligger dock kvar.
Utan att fördjupa
mig mer i detaljer vill jag säga att när det gäller myndigheten JämO är
vår möjlighet att hota med ett vitesföreläggande ett verkningsfullt verktyg.
Nu har facket fått motsvarande möjlighet från den 1 januari 2001, och
den har utnyttjats i mycket blygsam grad eller inte alls - jo, några fall
har det varit fråga om. Vad som är förklaringen till detta har också
diskuterats. Är det okunskap om möjligheten att faktiskt begära ett
vitesföreläggande? Det ska ju gå till så att vi först ska avstå. Vi har haft
ett antal fall där facket har frågat om vi medger att facket går till
nämnden, och i samtliga dessa fall har vi gjort ett avstående. Syftet med
detta har varit just att aktivera de fackliga organisationerna att själva
driva de här frågorna.
Vi vet inte i vilken utsträckning hotet om den
möjliga konsekvensen att hamna i nämnden har haft betydelse i arbetet på
de enskilda arbetsplatserna. Vitessanktionsinstrumentet är ju på sitt
sätt en relativt främmande fågel i arbetet mellan parterna i det här
sammanhanget, och jag kan tänka mig att det inte ligger särskilt nära till
hands för facket att ansöka om ett vitesföreläggande i Jämställdhetsnämnden
mot sin egen arbetsgivare. Det kan vara en del av förklaringen. Det är
möjligt att man skulle konstruera det på ett annat sätt, men att
Jämställdhetsnämnden och sanktionsmöjligheten ska finnas kvar är en alldeles
bestämd erfarenhet från vår myndighetssynpunkt. Det är ett effektivt
verktyg.
Sedan vill jag, återigen, inte utesluta att det kan finnas behov
av en skärpning av jämställdhetslagen. Jag anser dock inte att vi utifrån
våra erfarenheter har underlag för att föreslå någonting i den vägen. Vi
tycker inte heller att den utvärdering som har föreslagits ske under 2004
bör äga rum redan då. Det är för tidigt. Det krävs ytterligare någon tid
för att få en ordentlig hållpunkt på de regler som vi fick 2001 och deras
effektivitet eller ineffektivitet.
Jag tror jag har berört det mesta av
det jag hade tänkt, så jag stannar där.
Ordföranden: Då tackar vi de
fyra talarna för detta. Tanken är nu att vi ska släppa ordet fritt.
Presidiet har bestämt att vi lämnar ordet till en ledamot från varje parti
i utskottet, enligt kammarens princip med oppositionen först och partierna
i storleksordning. Jag vädjar till alla att hålla frågorna korta så att
allt hinns med. Efter det släpper vi ordet fritt till er som finns i
lokalen för frågor.
Patrik Norinder (m): Jag vill tacka samtliga talare
för mycket bra och pedagogiska föredragningar. Ni har gett en bra grund
för en fortsatt diskussion. Ni har också, tycker jag, gett en rätt samstämmig
bild av hur det ser ut på arbetsmarknaden när det gäller löneskillnader.
Det är bara att konstatera att det finns löneskillnader, att Sverige
ligger bra till internationellt och att det tyvärr har gått rätt sakta
att utjämna löneskillnaderna, trots den lagstiftning som vi har.
För mig
är det naturligt att se framåt. Jag skulle framför allt vilja fråga Anders
Lindström från Medlingsinstitutet hur han ser på frågan hur man ska gå
vidare för att åstadkomma mer jämställda löner. Anser du att det behövs
ytterligare lagstiftning inom området? Skulle det påskynda utjämningen?
Eller anser du att information och avtal är tillfyllest? Det kanske också
finns andra idéer om hur man skulle kunna snabba upp utjämningen av löner
mellan kvinnor och män. Jag skulle gärna vilja höra hur du ser på detta.
Ordföranden: Vi gör så att vi ställer tre frågor, och sedan får de
tillfrågade svara på dem.
Tina Acketoft (fp):Jag till också tacka för en
mycket informativ dag. De här tre timmarna har rusat förbi. Det var också
en mycket samstämmig bild, precis som Moderaterna säger, om än nedslående.
Det var alltså inte så positivt att ni var samstämmiga.
Om någonting är
väldigt tydligt så är det att det är väldigt mycket struktur och väldigt
lite individ som sätter våra löner som män och kvinnor. Jag skulle vilja
ställa en fråga om den berömda och numera gamla ansamlingshypotesen,
nämligen att kvinnor trängs in i ett fåtal yrken där inte mycket är självvalt,
och hur stor effekt detta har på hela lönebildningen. Nu pratar jag alltså
inte om någon bestämd sektor utan generellt om den faktor som tvingar in
kvinnor i vissa yrken. Hur stor effekt har det på den totala lönebildningen?
Om
man ska uttrycka det milt sade ni också att den nya jämställdhetslagen
hade ringa effekt på lönerna och att det vore för tidigt med en utvärdering.
Att det vore för tidigt kan jag kanske hålla med om. Men vad har vi för
andra verktyg förutom lagen? Det är lite av det som Patrik Norinder var
inne på. En snabb reflexion: Vad har vi politiker eller allmänheten för
andra verktyg att ta till, om vi nu inte ska gå in på lagstiftningsvägen?
Camilla
Sköld Jansson (v):Jag vill som de andra passa på att tacka för en intressant
dag med mycket intressanta föredrag. Det känns dock ändå som om det finns
behov av att lyfta fram det kanske självklara. Vi diskuterar lite olika
förklaringsmodeller när vi tittar på de här frågorna - att vi har en
segregerad arbetsmarknad, att det handlar om val av yrke - men vi får inte
glömma bort att vad det handlar om är att lön sätts på grund av kön.
Kvinnor diskrimineras, har lägre lön och sämre förutsättningar just därför
att vi är kvinnor. Ibland känns det som om man har behov av att säga även
självklara saker.
Jag har några frågor. En rör diskussionen om sakliga
och osakliga löneskillnader. När det gäller osakliga löneskillnader är vi
överens, men min fundering gäller de så kallade sakliga löneskillnaderna.
Man får en känsla av att det även där finns en könsaspekt, att inte heller
de är könsneutrala. En fråga, kanske i första hand till SCB, är alltså om
man har tittat på detta och har någon uppfattning. Är det verkligen så
att de så kallade sakliga löneskillnaderna är sakliga och könsneutrala?
En
annan fundering handlar om parterna. De har ju ett stort ansvar, och det
är väl där grundjobbet måste göras, så att säga. Men det behövs också
kompletteringar via lagstiftning och sådant. Både riksdag och regering
har sitt ansvar. Min fundering riktar sig till Medlingsinstitutet. Kanada
har en modell där man, om jag förstått det rätt, lagstiftar om att en
viss andel av löneutrymmet ska användas till att komma till rätta med
löneskillnader på grund av könsdiskriminering. Jag undrar om man har tittat
på det.
Jag har också en tredje fråga. Vi från Vänsterpartiet har ju
väckt frågan om att ta fram en nationell handlingsplan mot lönediskriminering.
Det handlar om en balansgång, att hitta ett forum eller en form för att
kunna få till stånd en nationell samling som bärs av parterna men där
riksdag och regering också har ett ansvar, som arbetsgivare men också som
lagstiftare. Detta är ju ett arbete som pågår eller som ligger i startgroparna.
Finns det några tankar att skicka med om hur en sådan nationell handlingsplan
skulle kunna konstrueras?
Anders Lindström: Jag ska börja med Patrik
Norinders fråga om hur man går vidare. Här är nog vi på Medlingsinstitutet
av samma uppfattning som JämO, nämligen att det är för tidigt att utvärdera
lagstiftningen och fundera på hur den eventuellt skulle ändras. Den
förändrade lagen kom så att den inte hade någon egentlig påverkan på 2001
års avtal. Det är först nu, 2003-2004, som vi kanske i efterhand kan avläsa
hur parterna hanterar den förändrade lagstiftningen. Då tror jag att det
behövs ytterligare några år för att på olika sätt kunna avläsa hur parterna
tar till vara de här möjligheterna.
Sedan behövs det nog fortsatt mer
information. JämO gör här ett stort arbete. Vårt är av naturliga skäl mer
blygsamt. Vi talar ju med de avtalsslutande parterna på central nivå, men
lönerna sätts av flera hundra tusen människor ute i företag och verksamheter.
Det finns alltså ett behov av upplysning, debatt och information även på
bredden som vi inte kan svara mot. Här tror jag att JämO:s insatser behövs
över längre tid.
Camilla Sköld Jansson frågade om Kanadamodellen. Jodå,
vi har tittat på den. Vi har haft en man på plats för att undersöka vad
detta är för någonting. Utan att nu hålla någon längre redogörelse för
modellen kan jag säga att den inte har varit särskilt framgångsrik.
Kanadensarna själva är inte heller särskilt nöjda utan säger att de nog
tycker att det vi håller på med är bra mycket mer avancerat och intressant.
Lena Johansson: Jag ska svara på Camilla Sköld Janssons fråga i den mån
det är möjligt - för vad är sakliga löneskillnader? Jag kan bara ta det
utifrån det perspektiv som SCB kan beskriva. Vi har vissa variabler som
vi samlar in i statistiken. Vi kan använda dem i modeller för att förklara
skillnader, men de är egentligen ganska trubbiga. Jag skulle nog vilja
säga att sakliga löneskillnader mellan kvinnor och män är någonting som
bara kan bestämmas på arbetsplatsen. I SCB:s lönestatistik kan vi inte
uttala oss om vad som är sakligt. Som jag försökte beskriva tidigare kan
vi i den ena faktorn efter den andra förklara hur stor del av skillnaden
som består av ålder, utbildning och så vidare, men ända fram kommer vi
aldrig.
Claes Borgström: Jag vill bara säga något om det som brukar kallas
sakliga löneskillnader och vad som kan döljas bakom det begreppet. För
det första talar vi om ren lönediskriminering mellan kvinnor och män som
utför lika arbete. Redan där finns i och för sig ett problem, då det ibland
hävdas att det inte finns några arbeten som är lika. Detta är alltså ett
begrepp som inte är alldeles okontroversiellt.
För det andra har vi ren
lönediskriminering mellan arbeten som är att betrakta som likvärdiga. Där
ligger problemet, som ni alla vet, i hur man värderar arbete. Det finns
det dock metoder för.
När man ibland säger att löneskillnaderna är sakliga
talar man till exempel om att kvinnor och män arbetar på olika nivåer i
ett företag. Det är egentligen lite konstigt, för då hänvisar man till en
annan diskrimineringsfaktor, nämligen att kvinnor inte har möjlighet att
nå samma positioner inom ett företag därför att deras löner är lägre. Det
är alltså ett sakligt skäl till en löneskillnad.
När man talar om
lönekartläggningsarbetet när det gäller jämställdhetslagen och löneskillnader
i allmänhet ska man komma ihåg att vi har något som kallas för
befattningsdiskriminering. Vi har ren lönediskriminering, vi har
värdediskriminering
och vi har befattningsdiskriminering. Hur stor del av lönegapet som
förklaras av de respektive komponenterna är svårt att säga, men att mycket
handlar om befattningsdiskriminering är alldeles klart.
Ingemar Hansson:
Jag tänkte något kommentera Tina Acketofts fråga angående andra verktyg
som skulle kunna ligga inom riksdagens och regeringens handlingsmöjligheter.
Hon frågade också om detta att kvinnor trängs in i vissa områden är en
viktig orsak till löneskillnaderna. Jag tycker att en del av det som Lena
Johansson redovisade stöder detta. Inom områden där kvinnor är
överrepresenterade
är ofta lönerna lägre. När det gäller vad som är orsak och vad som är
verkan är det nog ofta ömsesidigt. Det kan också vara så att lönerna blir
lägre inom områden där kvinnor är överrepresenterade därför att de kanske
är mindre benägna att ställa krav på löner och kanske diskrimineras av
arbetsgivaren på olika sätt.
När det gäller möjliga åtgärder kan man
bland annat via utbildningspolitiken verka för att representationen av
män och kvinnor inom olika delområden ska vara mer likartad så att man
inte får den här koncentrationen av män respektive kvinnor inom olika
yrkesområden. Blir det mer likartad representation inom alla yrkesområden
tror jag att det är en självständig faktor som minskar löneskillnaderna.
Som jag nämnde tidigare kan även uttaget av föräldraledighet och annan
ledighet, i den mån det är ojämnt mellan könen, få återverkningar på
löneutvecklingen. Om riksdagen vidtar åtgärder som främjar ett mer jämnt
uttag av alla typer av ledigheter, och över huvud taget ett jämnare
engagemang i arbets- och familjelivet mellan män och kvinnor, är det krafter
som också på sikt tenderar att minska löneskillnaderna. Det tar tid, men
det är åtgärder som kan vara grundläggande och som kan stödja en jämnare
lönestruktur än den vi har i dag.
Annelie Enochson (kd):Jag vill också
tacka för gedigna och informativa föreläsningar.
I en rapport som LO har
givit ut och som heter Röster om facket och jobbet - Synen på lönesättning
och löneskillnader tar man upp de faktorer som medlemmar i LO, TCO och
SACO tycker bör ha störst betydelse för lönernas storlek. Det är framför
allt två: stort ansvar för vård och omsorg om människor samt skicklighet
i arbetet.
När man är föräldraledig tar man ju verkligen hand om vården
och omsorgen om den minsta människan. Samtidigt har man en stor skicklighet
i arbetet - man är ju unik i att vara mamma eller pappa. Någon sade att
det ofta är där det börjar finnas löneskillnader mellan män och kvinnor
som gör att kvinnorna sedan hela tiden släpar efter.
Då undrar jag: Hur
ska vi kunna jobba för att få till en attitydförändring här, så att man
verkligen inser vad det innebär att vara föräldraledig? Det är min ena
fråga.
En annan sak jag ville uppmärksamma var att ett av de få områden
där man tydligen var jämställd var bland grundskollärare. Det berättades
mig här i pausen att efter 1995, då man själv som lärare fick individanpassa
sin lön och så att säga tala om att man var duktig inför rektorn, har det
visat sig att kvinnornas löner har ökat. Det tycker jag var en intressant
information: att man alltså kan ta för sig och då lyckas nå jämställdhet.
Jag skulle vilja ha en kommentar om det också.
Margareta Andersson
(c):Det har som sagt varit en mycket intressant förmiddag.
Jag fastnade
för en sak som Anders Lindström tog upp i sin redovisning. På en del
avtalsområden - bland annat var HTF inblandat - hade man lyckats synliggöra
löneskillnader och försökt vidta åtgärder mot dessa. Min fråga blir då:
Finns det skillnader inom de olika avtalsområdena? Är det svårare eller
lättare på tjänstemannaområdet än inom LO-kollektivet, eller kan man se
några andra skillnader i olika kategorier av löntagare och även olika
kategorier av arbetsgivare? Nu svarade väl JämO lite grann på min fråga.
De offentliga arbetsgivarna är kanske, av olika skäl, lättare att samarbeta
med på det här området. Men jag tycker ändå att det kan vara intressant
att se om det finns skillnader där inom avtalsområdena.
Anders Lindström:
Jag ska börja med Annelie Enochsons fråga om individuell lönesättning och
ifall vi kan se någon effekt av denna i positiv eller negativ riktning.
Det är för tidigt att kunna avläsa någonting i statistiken. Vi behöver
minst två tre år till, skulle jag vilja säga, innan vi kan se något som
är någorlunda säkert. Det enda vi egentligen har är parternas egna vittnesmål,
omdömen och erfarenheter.
Där finns den erfarenhet du nu hade fått
refererad: Från både fack och arbetsgivare säger man att sedan vi införde
chef-medarbetar-samtal där chefen tvingas se och tala med den han sätter
lön för så har vi fått en tendens, om än inte stark, att det blir något
mer jämställt. Den reaktionen har vi fått.
Men vi har också fått en
motsatt reaktion: Att den decentraliserade och mer individualiserade
lönebildningen leder till att de medarbetare som inte är närmast chefen har
svårare att hävda sig och att lönespridningen och löneklyftorna ökar. Det
är alltså möjligt att vi har motstridiga tendenser, och jag vågar inte ha
några bestämda uppfattningar om hur detta fungerar ännu.
Sedan frågades
det om vi ser några skillnader mellan avtalsområden. O ja, det är stora
skillnader. Det finns inga klara, entydiga mönster i detta. Det har att
göra med verksamhetens art, om den är mans- eller kvinnodominerad och
vilka traditioner man har på avtalsområdet. Det har naturligtvis också i
någon mån att göra med hur mycket styrsel det är från en arbetsgivarorganisation
respektive från en stark eller svag facklig organisation. Men visst skiljer
det.
Claes Borgström: Jag kan säga några ord om frågan om föräldralediga.
Vi vet ju att det är när man får barn - eller snarare när en kvinna får
barn - som glappet eller gapet startar.
Det finns inga bestämmelser som
direkt handlar om föräldradiskriminering på lönediskrimineringsområdet.
Man arbetar dock nu inför en proposition med ett förslag från
Arbetslivsinstitutet om att i föräldraledighetslagen föra in en särskild
bestämmelse
om diskriminering av föräldrar, av personer som tar i anspråk sin
föräldraledighet, har tagit den i anspråk eller avser att göra det.
Konstruktionen
kommer att vara kopplad till diskrimineringsgrunderna i jämställdhetslagen,
och JämO kommer - i alla fall enligt förslaget - att få tillsyn över
bestämmelsen. Den kommer naturligtvis att vara tillämplig på löneutvecklingen
under föräldraledighet så att de som är föräldralediga ska kunna garanteras
att följa med i löneutvecklingen.
Men det finns ändå tekniska problem
som kommer att kvarstå. Vilken löneutveckling ska man ha när man är hemma
med barn när man ska jämföras med andra personer och det handlar om de
individuella kvalifikationerna? Det är en problematik. Jag tror att man
delvis kan komma åt den med diskrimineringsbestämmelser av den typ jag
nyss nämnde, men det handlar naturligtvis också om att fördelningen av
barnomsorgen måste se annorlunda ut mellan kvinnor och män. Det är
nyckelfrågan.
Ulf Holm (mp):Jag får tacka alla föredragshållare för väldigt
bra föredrag. Tyvärr hade ni ju inte något glädjande att säga. Skillnaderna
minskar, men det går väldigt sakta.
En fråga som inte har varit uppe är
detta med att man alltid bestämmer löneuppräkningar i procent. Det måste
ju betyda att lågavlönade aldrig kommer i kapp. 4,2 %, vilket jag som
riksdagsledamot nu fick i påslag, innebär för mig 1 800 kr i kuvertet.
Men för en undersköterska med 15 000 kr i lön innebär 4,2 %, trots att
det låter jämlikt, bara 600 kr i lönekuvertet. Som lågavlönad kommer man
alltså aldrig i fatt. Jag vet inte om ni har någon kommentar kring detta.
Det kanske är ett nytt sätt att se på hur man förhandlar, men det skulle
troligtvis gynna lågavlönade och då i synnerhet kvinnor i större utsträckning.
Jag hade tänkt ställa en fråga till om utredningen Hållbar arbetsrätt
och dess förslag om diskriminering när det gäller föräldraledighet, fast
den svarade Claes på i sitt sista inlägg. Jag tackar för det.
Britta
Lejon (s):Jag har två generella frågor till er allihop som de som känner
sig berörda kan svara på. Sedan har jag en direkt fråga till
Konjunkturinstitutet.
Ett: Varför menar ni, utifrån ert sätt att se och med era erfarenheter
av denna svåra fråga, att utvecklingen går så långsamt?
Två: Det finns
i år, och det har också funnits tidigare, borgerliga motioner i riksdagen
om att avskaffa Arbetsdomstolen. Skulle det få några effekter, enligt ert
sätt att se och era erfarenheter, på de här frågorna och i så fall
vilka?
För övrigt vill jag precis som alla andra säga att det var väldigt
givande att lyssna på er.
KI talar om vikten av en sund lönebildning.
Utifrån ett antal olika faktorer lämnar du en rekommendation till parterna
inför nästa avtalsrörelse som handlar om att man måste inse att det tar
tid att förändra relativlönen och att man kanske mer ska prata om att män
ska hålla tillbaka sina lönekrav än någonting annat. Samtidigt konstaterar
vi allihop att ett av Sveriges största problem just nu är antalet arbetade
timmar och att bristen i arbetskraftsutbudet framöver kommer att vara den
stora utmaningen för svensk ekonomi.
Min fundering är då om era
rekommendationer verkligen är korrekta. Vi har enorm brist på arbetskraft,
framför allt i den kommunala sektorn och i kvinnodominerade yrken. Det är
många kvinnor som är deltidare. Här finns stora möjligheter att relativt
snabbt åstadkomma förändringar i antalet arbetade timmar. Men hur ska vi
kunna göra det om vi inte samtidigt ökar kvinnors löner? Varför ska en
kvinna gå upp i arbetstid om hon inte ser något faktiskt resultat av det
i sin plånbok? Kan man verkligen gå ut med rekommendationer om att det
måste ta tid och att det är det totala löntagarkollektivet som måste se
till att männen står tillbaka för att kvinnor ska få något mer, precis
som Ulf här påtalade, i lön? Har vi verkligen den tiden?
Vi har ett enormt
behov av att öka antalet arbetade timmar. Går det verkligen att göra utan
att öka kvinnolönerna relativt radikalt relativt snart? Det stora problemet
med den svenska arbetsmarknaden kanske inte är ökade lönekostnader utan
kanske finns just här, i den bristande jämställdheten. Här vill jag ha en
liten reflexion från Ingemar Hansson.
Ingemar Hansson: Jag kan börja med
den frågan. Jag instämmer helt i att en av de viktigaste frågorna för
svensk ekonomi de närmaste fem tio åren är just att få upp antalet arbetade
timmar. Det är antalet arbetade timmar som ytterst bestämmer hur stora
skattebaserna blir, och det är det som bestämmer hur stora de offentliga
inkomsterna blir vid givna skattesatser. Därmed är det också utvecklingen
av antalet arbetade timmar som bestämmer i vilken mån det finns utrymme
för ofinansierade skattesänkningar eller ofinansierade reformer i övrigt.
Om antalet arbetade timmar utvecklas dåligt kan det i stället krävas
skattehöjningar eller neddragningar av utgifter för att uppnå de mål som
riksdagen har satt upp vad gäller offentligt sparande.
Antalet arbetade
timmar är alltså helt fundamentalt för det första för om man behöver höja
eller sänka skatterna respektive för om det finns reformutrymme eller
besparingsbehov. För det andra är det fundamentalt för hur den totala
standarden utvecklas i landet. Om antalet arbetade timmar utvecklas starkt
innebär det att utrymmet för både privat och offentlig konsumtion rent
realekonomiskt blir större än det hade blivit i annat fall. Det innebär
att vi, våra barn och våra barnbarn kan få en bättre standard än vi hade
fått i annat fall. För den långsiktiga standardutvecklingen är antalet
arbetade timmar oerhört viktigt.
Vi ser ett problem när vi gör våra långa
kalkyler för hur antalet arbetade timmar utvecklas om vi inte uppnår
förbättringar vad gäller sjukfrånvaron, förtidspensioneringen, integrationen
av utrikes födda och kvinnornas arbetsmarknad. I vår baskalkyl, där vi
förutsätter att allt det där är oförändrat och bara drar fram trenderna
och beaktar de demografiska förändringarna, inklusive 40-talisternas
åldrande, finner vi att antalet arbetade timmar i förhållande till antalet
invånare kommer att sjunka trendmässigt, och än kraftigare än jag visade
vad gäller sysselsättningsgraden.
Det betyder att den framtida produktionen
mätt per invånare i Sverige, och då tar jag alla från noll till hundra år,
kommer att sjunka trendmässigt. Det ger utrymme för lägre standard än vi
skulle ha haft i annat fall och innebär att det vid oförändrade skattesatser
blir svårt att få en väl fungerande skola, vård och omsorg. Det blir även
svårt att erbjuda 40-talisterna hygglig standard som pensionärer både vad
gäller pensionsnivå och offentlig service. Antalet arbetade timmar är
alltså helt centralt, och det är oerhört önskvärt att öka antalet arbetade
timmar.
Så till den första frågan: Vad leder då detta till för slutsatser
vad gäller lönebildningen? Vår syn, och det är en ganska allmän ekonomsyn,
är att hur snabbt sysselsättningen kan utvecklas mätt i antal arbetade
timmar bland annat beror på hur pass tät arbetsmarknaden kan vara utan
att lönerna blir inflationsdrivande.
Ett budskap i den här rapporten är
att om lönebildningen fungerar så att man kan få en arbetslöshet på kanske
3 % i stället för 4 % utan att löneutvecklingen blir inflationsdrivande
motsvarar det att vi kan ha en högre sysselsättning, fler arbetade timmar,
än vi hade haft i annat fall. Det ger precis de goda effekter jag nämnde
tidigare. Om den varaktiga arbetslösheten kan vara 3 % i stället för 4 %
genom att lönebildningen fungerar på ett mer återhållsamt sätt kan den
totala produktionen bli större, och de totala skatteintäkterna bli större.
Då finns det utrymme för ofinansierade skattesänkningar eller reformer
i högre grad än om man inte kan få ned arbetslösheten varaktigt till 3 %.
Vikten av återhållsamma löneökningar är framför allt kopplat till detta.
Det är ett sätt att få upp antalet arbetade timmar.
Sedan är frågan:
Behövs det högre löner även ur arbetsutbudssynvinkel? Det var det som var
din fråga. Behöver inte lönerna för kvinnorna öka för att de ska vilja
jobba mer? Jo, män jobbar, som jag nämnde, mer än kvinnor. Det finns
empiriskt stöd för att kvinnor är mer känsliga för lönerna i sitt arbetsutbud.
Om man kunde åstadkomma en relativ löneförändring till förmån för kvinnor
och hålla igen mäns löner skulle man nog kunna få upp det totala arbetsutbudet.
Det skulle dra åt rätt håll.
Om man gör detta väldigt snabbt finns det
å andra sidan, som jag nämnde, risk för spridningseffekter. Det finns
risk för att kommunalskatterna skulle behöva höjas och att det utlöser
kompensationskrav från privat anställda personer. Här får man väga
önskvärdheten av att snabbt öka arbetsutbudet bland kvinnor mot riskerna för
att det totalt sett ska bli en mer inflationsdrivande löneutveckling som
tvingar Riksbanken att höja räntan.
I den avvägningen kommer vi fram
till att om man kan nå en avtalshöjning på i snitt 1,7 %, och inom de
ramarna egentligen ändra relativlönerna mellan män och kvinnor så mycket
som möjligt, vore detta det allra bästa. Men att säga att ju högre
löneökningar för kvinnor desto bättre, allt annat lika, tror jag inte på.
Vore allt annat lika så vore det väl bra. Men jag tror att om man höjde
alla kvinnolöner, alla kommunalanställda kvinnors löner, med 10 % rakt av
skulle risken för smittoeffekter och kompensation för därav följande
skattehöjningar vara så stora att den totala sysselsättningen skulle bli
lägre än i annat fall.
Därför kommer vi till slutsatsen att det gäller
att hålla de totala ramarna, den totala utvecklingen av arbetskostnaden,
inom det som Riksbanken kan tolerera utan att höja räntan. Det sätter
vissa ramar för hur snabbt de relativa löneändringarna kan ske. Det finns
en viss kostnad i termer av att kvinnornas utbud kanske hålls tillbaka
jämfört med om man hade ökat kvinnolönerna snabbare.
Anders Lindström:
Jag vill bara uppmärksamma Camilla Sköld Jansson på att hon just nu fick
huvuddelen i receptet för den politik som måste ligga till grund för den
nationella handlingsplanen för jämställda löner. Det handlar alltså om
att öka arbetskraftsutbudet, att se till att få ned antalet sjukskrivna
och förtidspensionerade och att därigenom förbättra skattebasen. Det skapar
ett ekonomiskt utrymme för att höja lönerna för lågavlönade kvinnor i
offentlig sektor. Det förutsätter dock att ni förmår prioritera, så att
ni inte tar samma pengar till något annat och att ni inte samtidigt
intecknar löneutrymmet för löntagarna i övrigt.
Claes Borgström: Efter
detta makroekonomiska perspektiv vill jag ändå försöka svara något på
frågan om varför det går så långsamt sett från JämO:s synvinkel. Det är
naturligtvis en rad samverkande faktorer som alla utgör hinder och som i
kombination med varandra ger ett stort motstånd. Vi har redan talat om
det. Jag har nämnt det. Lönediskrimineringen är kopplad till
befattningsdiskrimineringen. Befattningsdiskrimineringen är kopplad till hur vi
tar hand om våra barn. Allt detta har alltså ett samband med vartannat,
det är alldeles uppenbart. Och det är väl en delförklaring till att det
går långsamt.
Det är självklart så att jämställdhetslagen inte är
instrumentet för att på ett strukturellt plan förändra de löneskillnader som
finns till nackdel för kvinnor i dag. Däremot är jämställdhetslagen ett
verkningsfullt instrument på den enskilda arbetsplatsen. När vi talar om
osakliga löneskillnader är det alltså fråga om diskriminering. Det ska
man komma ihåg. Man ska tala om det i klartext. Det är fråga om diskriminering.
Bara för att koppla ihop det påståendet med frågan om Arbetsdomstolen
kan jag nämna att jag har varit involverad i en diskussion om Arbetsdomstolen
när det gäller prövning av diskrimineringstvister. Det är en sak. Man kan
ha olika synpunkter på den frågan. Men den fråga som du nu ställde, Britta,
frågan om var man ska pröva diskrimineringstvister, har inte någon
egentlig bäring på frågan om att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och
män på ett mer samhällspolitiskt, strukturellt plan. Det har inte direkt
med vartannat att göra, tror jag.
Ordföranden: Tack för det. Då lämnar
jag ordet fritt. Kanske Arbetsgivarverket vill säga något?
Elisabet Sundén
Ingeström, Arbetsgivarverket: Jag heter Elisabet Sundén Ingeström och
jobbar som sagt på Arbetsgivarverket. Vi har haft många frågor som tangerar
det här med varför det går så långsamt att ändra löneskillnaderna mellan
kvinnor och män. Vi har naturligtvis analyserat saken på den statliga
sidan. Jag tror att en av orsakerna till att det går så långsamt är att
det är sådant fokus på en del av löneskillnaderna som har relativt liten
betydelse. Jämställdhetslagen tar sitt fokus i att det skulle finnas stora
osakliga löneskillnader på arbetsmarknaden, men när vi har tittat på detta
så är det inte så.
Som det har antytts här på flera områden är det olika
svårighetsnivå som förklarar merparten av löneskillnaderna. Kvinnor har
valt lättare arbeten än män, dock inte mindre viktiga, det vill jag säga.
Det är bara lite enklare arbeten. Vi väljer olika yrken. Vi kvinnor
arbetar helt enkelt mindre tid. Det finns också andra, individuella,
faktorer som helt enkelt handlar om att vi har varit kortare tid i arbetslivet.
Det finns alltså fler äldre män med topptjänster på arbetsmarknaden.
Ska
man prata om vad som ska göras ska man inte fokusera på den lilla del som
kanske beror på osakliga löneskillnader utan faktiskt försöka påverka
svårighetsnivåerna. Varför väljer kvinnor att arbeta i yrken som inte ger
lika mycket betalt? Vi måste prata mer om pengar, tror jag, i vårt samhälle.
Jag är inte så säker på att det bara är intresse för vård och omsorg som
har styrt alla kvinnors val. Jag tror faktiskt att vi har en brist på
information om hur mycket betalt man kan få om man jobbar åtta timmar per
dag. Det är ju enorma skillnader mellan olika yrken. Vi måste stödja elever
på såväl grundskola och gymnasium som högskola när de väljer över
könsgränserna. Vi måste stödja kvinnor som väljer över könsgränserna i
arbetslivet. Det försöker vi göra på den statliga sidan, bland annat genom
det projekt som Medlingsinstitutet nämnde.
Ordföranden: Ursäkta, men vi
försöker hålla oss till korta frågor. Jag har en lista på tio personer
som vill ställa frågor. Vi har inte så förfärligt mycket tid. Det är bara
en vädjan.
Elisabet Sundén Ingeström: Jag har bara två punkter kvar. Jag
tror också att man måste pröva att avgränsa arbetsuppgifterna annorlunda.
Där kan vi bli mycket bättre både i hemmet och på arbetsplatsen. Och så
tror jag som sagt att vi måste fokusera jämställdhetsarbetet där det kan
göra nytta, inte på att kartlägga löneskillnader in absurdum, vilket
faktiskt förekommer på många ställen i dag.
Ordföranden: Tack för det!
Det var väl ingen fråga utan mer ett påstående. Då har jag en person från
Svenskt Näringsliv på listan.
Björn Lindgren, Svenskt Näringsliv: Jag
heter Björn Lindgren och kommer från Svenskt Näringsliv. Jag vill bara
göra ett par reflexioner som kan leda till en mer retorisk fråga. När vi
diskuterar kommer det fram en mycket samstämmig bild i de reflexioner som
kommer från arbetsmarknadsutskottets ledamöter. Jag kan inte riktigt koppla
in mig på den bilden. Det viktiga i det som vi har diskuterat har varit
vilka löneskillnader statistiken visar. Men det intressanta är vad
statistiken inte visar.
Det vi har diskuterat i dag handlar inte, för att
koppla till Lena Johanssons redogörelse, om att det är lönediskriminering.
Det är väldigt mycket löneskillnader som vi inte har kunnat visa var de
kommer ifrån. Huvuddelen av dem är löneskillnader som man inte har några
statistiska mått för men som ändå är sakliga löneskillnader. Det är alltså
sådant som man, gemensamt mellan parterna och arbetsgivarna, har satt upp
som kriterier när man bestämt vad som ska göra att man skiljer lönerna åt
mellan olika medarbetare. Det är väldigt viktigt att ta fasta på detta
och inte tro att man kan styra det via någon form av lagstiftning.
Den
andra punkten, som vi tangerar i stället, är att vi har en segregerad
arbetsmarknad, att det är olika lönenivåer inom olika branscher. Det
härstammar ursprungligen från att man har olika betalningsförmåga inom
olika branscher. Det går inte, hur mycket man än skulle vilja det, att
via lagstiftning försöka höja lönenivåerna i en bransch som inte kan betala
för det. Det man gör är då i stället bara att slå ut de branscherna. De
måste rationalisera mycket kraftigare än de hade gjort annars.
Ordföranden:
Jag vädjar igen om att vi försöker hålla oss till korta frågor och inte
gör långa inlägg. Tack.
Björn Lindgren: Ser ni en möjlighet att göra en
sådan förändring skulle jag vara glad om jag kunde visa för de företagen
hur de kan höja lönebetalningsförmågan och intjäningsförmågan. Det tror
jag att alla skulle vara glada för.
Ordföranden: Tack för det. Är det
någon som har en kommentar från panelen? Inte? Då var det Erik Ullenhag,
varsågod!
Erik Ullenhag (fp): Det är ju snart 30 år sedan "Hoa-Hoa"
Dahlgren stod med ett barn på axeln. Jag minns det inte själv, utan jag
har sett bilderna i efterhand. Ändå händer det ganska lite. Jag har en
konkret fråga till Lena Johansson. Jag blev lite förvånad över att ålder
som faktor inte påverkade kvinnors löneandel jämfört med mäns löneandel.
Om man går tillbaka i jämställdhetsdebatten har det alltid funnits någon
idé om att nästa generation ska bli jämställd. Det blev inte 60-talisterna
när de skaffade barn. Det blev inte heller 70-talisterna när de skaffade
barn. 40-talisterna gick det väl ganska bra för, för de kom i alla fall
ut på arbetsmarknaden. Men sedan har det i huvudsak stått stilla, om man
ska vara väldigt raljant.
Man kan tänka sig, i ett optimistiskt scenario,
att 70-talisterna borde vara lite mer jämställda i hur de tar ut
föräldraledighet. De borde kanske vara lite mer kaxiga i sin vilja att ställa
krav på löner. Är det verkligen så att det inte finns någon skillnad om
du tar ålder som faktor? Det är den ena frågan.
Den andra frågan är till
JämO. Jag skickade in en anmälan till er för ett år sedan utifrån ett
arbete vid Uppsala universitet där man fann, jag tror att det var 1,3 %
eller 1,5 %, rent osakliga löneskillnader bland disputerade lektorer.
Rektors svar, som arbetsgivare, på detta var att det kommer att ta tid
att åtgärda de här löneskillnaderna eftersom vi har individuella lönesamtal.
Jag skulle vilja att ni i det läget, fast jag är inte beredd att nu ta
det steget, tolkade jämställdhetslagen som att man genom en kollektiv
pott direkt har ett eller två år på sig att åtgärda de osakliga
löneskillnaderna. Man höjer kvinnors löner med 1,5 %. Sedan kommer det att
finnas
individuella variationer, självklart. Men ska jämställdhetslagen bli
kraftfull måste man göra något när man har en sådan grupp, som uppenbarligen
är drabbad. Jag vet inte hur många hundra det rörde sig om, men det var
ett antal hundra personer som uppenbarligen hade osakliga löneskillnader.
Då måste man göra det snabbare. Man kan inte bara säga att detta tar tid.
Man måste använda jämställdhetslagen. Vad innebär jämställdhetslagen att
en arbetsgivare måste göra konkret när han finner osakliga löneskillnader,
menar Jämo?
Ordföranden: Då var det Roger Mörtvik, TCO.
Roger Mörtvik,
TCO: Att det finns osakliga löneskillnader tycker jag är ganska självklart.
Det är också ganska uppenbart att vi från fack och arbetsgivare kanske
inte gör tillräckligt mycket alla gånger. Vi måste nog bli mycket bättre
på att arbeta med de här frågorna. Det jag tycker är viktigt att påpeka
är att allt som handlar om löneskillnader inte är en fråga om
löneförhandlingsprocessen. Det har flera pekat på.
Det är två delar som jag vill
lyfta fram särskilt. Den ena delen är fördelningen av föräldraledigheten.
Vi har sett att när kvinnor får barn halkar de efter andra kvinnor. När
män får barn drar de ifrån andra män. Det är väldigt tydligt att det är
vid föräldraskapet ojämställdheten skjuter fart. Jag vill kasta tillbaka
bollen till politikerna och fråga: Varför händer det så lite i fråga om
initiativ för att förändra föräldraförsäkringen så att män och kvinnor
tar delat ansvar?
Den andra delen är den könssegregerade arbetsmarknaden.
Jag tror att ett av problemen är att vi alltför länge har försökt prata
om att lyfta stora kvinnokollektiv samtidigt. Det leder till väldigt stora
kostnader och väldigt stora påfrestningar. Jag tror att vi kanske ska
fundera på att titta närmare på de erfarenheter som vi har på lärarområdet
och vårdområdet. Där har en ökad individualisering av löneförhandlingarna
givit positiva effekter. Vi ser att kvinnor som är välutbildade i offentlig
verksamhet inte tjänar på sin utbildning. Det behövs insatser för att
kanske till och med öka löneskillnaderna i viss utsträckning. Folk är
inte bara lågavlönade. Många är också felavlönade.
Jag vill kasta över
en boll till framför allt Ingemar Hansson. Det finns en konflikt i det
makroekonomiska perspektivet som är intressant. Vi säger att kvinnorna
inte ska dra ifrån utan att männen ska stå tillbaka. Men om vi säger att
kvinnor i offentlig sektor ska öka sina löner samtidigt som K-sektorn ska
vara lönenormerande, finns det inte en konflikt i detta?
Lars Bäckström
(v): Först ska jag tacka arbetsmarknadsutskottet för att ni har ordnat
det här. Hela finansutskottet tackar nog. Ni är duktiga. Föredragshållarna
är också duktiga. Jag skulle vilja anknyta till Mörtviks fråga. När man
hörde dig tala, Ingemar Hansson, lät det nästan som om du talade om en
återgång till en Rehn-Meidnermodell och till solidarisk lönepolitik. En
viss grupp står tillbaka och tillåter en annan grupp att närma sig. Det
var ju grundtanken. Är det egentligen det du säger? Ska vi ha ett slags
återvitaliserad, inte solidarisk men jämställd lönepolitik? Är det vad ni
egentligen talar för i KI?
Då blir frågan till Anders Lindström: Är det
möjligt? Då hade man ju parter. De var tre parter. Då var även Mörtviks
TCO med. Nu är de inte det längre. Nu är det decentraliserat till deras
förbund, så det går inte. Planerar ni i Medlingsinstitutet, till exempel
tillsammans med Jämo, SCB och kanske rentav KI, de fyras gäng, att ha
samtal med arbetsgivare och löntagarförbund som är avtalsslutande inför
avtalsrörelsen 2004? Det kanske är ni som skulle träffas lika mycket som
vi träffar er? Vad tror ni om den idén, ni som har det här på direktiv
från regeringen? Jag bara undrar.
Lena Johansson: Jag tänkte besvara
frågan om ålder och löneskillnader. Det kanske blev ett litet missförstånd
när jag beskrev det hela. Vad jag kan se i de flesta grupper är att
löneskillnaden mellan kvinnor och män ökar med ökad ålder. Men i den
beskrivning jag gjorde för att förklara standardvägningen och vad den gav
handlade det om att kvinnor och män fördelar sig lika i olika åldersgrupper.
Vår demografiska bild visar att vi är ungefär lika många i respektive
åldersgrupp. Det handlar om fyra åldersgrupper. Så det förändrar inte den
kvot som jag presenterade.
Sedan skulle jag också vilja tillägga något
om bilderna från Lön för mödan, som visade att skillnaden ökar med ökad
ålder men olika mycket i olika grupper. Det tycker jag är intressant. Där
ser man i de stora kvinnodominerade grupperna hur lite ålder spelar in.
Men det spelar mycket in om vi till exempel tittar på läkarna. Det finns
flera yrkesgrupper presenterade i boken.
En annan sak är att vi senarelägger
barnafödandet. Högutbildade kvinnor och män kanske har etablerat sig på
arbetsmarknaden när de får sina första barn. Det är många som har tagit
upp det här med det ojämna uttaget av föräldraledigheten. Där kan vi se
att skillnader uppstår. Om vi också kopplar det till ålder skulle jag
gärna vilja hänvisa till bilaga 12 i Långtidsutredningen, där man tittar
just på föräldraledighet och löneskillnader.
Ingemar Hansson: En av
huvudslutsatserna i den rapport som jag kort redovisade var alltså att en
utveckling mot en låg kostnad för arbetskraft är av central betydelse för
att få en god utveckling av sysselsättningen. Jag nämnde som exempel att
om avtalen i snitt, vilket är vår rekommendation, skulle kunna hamna på
1,7 %, att jämföra med att 2001 års avtal hamnade på 2,4 % i genomsnitt,
skulle det främja en god sysselsättningsutveckling.
Det är framför allt
det här begränsade utrymmet för avtalsmässiga lönehöjningar som sätter
ramar för utrymmet för relativa lönejusteringar om vi ska ha en god
utveckling av sysselsättningen. Det jag sedan sade var att om man inom den
ramen ska uppnå en snabb utjämning av lönerna mellan kvinnor och män är
det bättre att fokusera på att hålla tillbaka mäns löner än på att höja
kvinnors löner. Då kan man både bidra till mindre könsbetingade löneskillnader
och till en utveckling mot lägre arbetskostnadsökningar.
Sedan är frågan
hur det ska uppnås. Här kan jag svara på Lars Bäckströms fråga om huruvida
KI förespråkar en återgång till en ren solidarisk lönepolitik. Vi ger
inga rekommendationer i det avseendet. Vad vi säger är att en utveckling
mot en låg kostnad för arbetskraft är centralt för sysselsättningen. Bland
annat rekommenderar vi riksdagen att vara återhållsam med att höja
lönebikostnaderna.
Sedan säger vi att om man i opinionsbildningssammanhang
och andra sammanhang vill främja både mer jämställda löner och en återhållsam
löneutveckling är det bättre att fokusera på en återhållsam löneutveckling
för männen än på att skynda på för kvinnorna. Hur detta ska ske organisatoriskt,
om det ska vara centrala eller decentraliserade förhandlingar, har varken
jag eller KI någon uppfattning om. Det är upp till arbetsmarknadens parter
att välja vilka former de vill.
Sedan frågade Roger Mörtvik om huruvida
vår syn stred mot principen att K-sektorn skulle vara lönenormerande.
Hela vårt resonemang startar från näringslivet i sin helhet, för det är
näringslivets kostnadsutveckling som är avgörande för inflationsutvecklingen,
och även för hur konkurrenskraften jämfört med omvärlden utvecklar sig.
När vi säger 1,7 % är det alltså snittet för näringslivet.
Sedan kan
det från tid till annan finnas motiv, även samhällsekonomiska motiv, för
att den offentliga sektorn ska ha en långsammare eller snabbare löneutveckling.
Men jag tycker ändå att man kan tolka K-sektorn som normerande. Den sätter
baspunkten. Men det innebär inte att det är olämpligt om den offentliga
sektorn ibland ligger ett par tiondelar högre, ibland ett par tiondelar
lägre än vad näringslivet gör.
I vår prognos ingår en viss höjning av
den offentliga sektorns löneläge jämfört med den privata. Vi tolkar det
som att det finns marknadsmässigt stöd för det. Bristtalen är mycket större
för den offentliga sektorn. Dessutom främjar det lika lön mellan män och
kvinnor. Enligt vår prognos ökar lönerna i den offentliga sektorn i snitt
med ett par tiondelar mer än lönerna i den privata sektorn. Så har det
också varit de senaste åren.
Tittar man längre tillbaka har den offentliga
sektorn släpat efter. De offentliga lönerna ligger betydligt lägre,
relativt sett, nu än vad de gjorde för, säg, 30 år sedan. Men de senaste
tre fyra åren har de offentliga lönerna ökat lite snabbare, och vår prognos
är att de ska fortsätta att göra det med ett par tiondelar även framöver.
Vår syn, och det var ju även en av riksdagen beslutad utgångspunkt för
Medlingsinstitutet, är att det är önskvärt att K-sektorn är normgivande.
Denna syn ingår även i det s.k. Industriavtalet. Det råder således en
ganska bred enighet på svensk arbetsmarknad om att K-sektorn ska vara
lönenormerande.
Men det innebär inte, som jag tolkar det, att det inte
kan förekomma avvikelser uppåt eller nedåt med ett par tiondelar. I
nuvarande läge, inte minst med hänsyn till hur marknadssituationen och
bristsituationen ser ut, innebär vår prognos att lönerna ökar något mera
i den offentliga sektorn. Ett par tiondelar tror jag är konsistent med en
totalt sett balanserad samhällsekonomisk utveckling. Om det däremot rör
sig om procentenheter tror jag att vi skulle få problem med smittoeffekter
och kommunalskattehöjningar som man kräver kompensation för. Men ett par
tre tiondelars skillnad tror jag ligger inom ramen för en samlad
samhällsekonomiskt balanserad utveckling.
Anders Lindström: Jag vill påminna
Lars Bäckström om att riksdagen faktiskt har bestämt att staten inte ska
lägga sig i på vilket sätt parterna förhandlar. Om det ska vara solidarisk
lönepolitik eller rent individuell lönebildning spelar ingen roll. Det
ska parterna själva klara ut. Vi ska ställa samma krav på dem oberoende
av vilken nivå de förhandlar på. Det vi och KI kan hjälpa till med gör vi
i den formen att vi ordnar konferenser och seminarier. Det gör vi nu om
den rapport som Ingemar Hansson har presenterat här. Vi har tre konferenser,
med start i morgon, för mer än 200 deltagare från fack och arbetsgivare
där vi exercerar just kring samhällsekonomiska förutsättningar för att ge
dem en så bra samlad grund som möjligt innan de preciserar sina avtalskrav.
Claes Borgström: Det var en fråga som var riktad direkt till mig, eller
till lagen kan man säga. Hur ser jämställdhetslagen på det förhållandet
att man upptäcker osakliga löneskillnader som har samband med kön? Det
tar lång tid, skulle man ha sagt från Uppsala universitet.
Den tid som
det längst får ta enligt lagen är alldeles klar. Det ska åtgärdas så snart
som möjligt, eller något i den stilen tror jag att det står, dock senast
inom tre år. Könsrelaterade löneskillnader kan man alltså inte hålla sig
med i mer än max tre år. Så länge kan man göra det endast om det inte
finns utrymme för att åtgärda dem på ett tidigare stadium. Det beror
naturligtvis på hur stora löneskillnaderna är, hur många som omfattas av
dem och så vidare.
Det står ingenstans i jämställdhetslagen var pengarna
ska tas. Det är en återkommande fråga. Ska man ta dem från potten till
nackdel för andra i samband med lönerevisionen eller inte? Från JämO:s
sida brukar vi säga att lönediskriminering ska åtgärdas omedelbart.
Egentligen ska man inte vänta ens till nästa lönerevision. Vi har naturligtvis
inget lagstöd för att föreslå den ena eller andra finansieringen av
utjämnandet, men så ligger det i alla fall till enligt lagen.
Sedan vill
jag bara väldigt kort säga att när man från Arbetsgivarverket talar om
att det pågår kartläggning av löneskillnader "in absurdum" är det
naturligtvis inte så hemskt roligt att höra. Jag förstår inte heller riktigt
vad det innebär att påstå att det pågår "in absurdum".
När det gäller
vår stora massgranskning av de 500 privata arbetsgivarna har Susanne
Fransson, som är forskare i Göteborg, i alla fall gjort en delanalys av
materialet. Då kan man säga att inom den privata sektorn kan man förklara
att kvinnor har lägre lön för samma arbete genom att säga att de generellt
är yngre, har kortare anställningstid, har sämre utbildning och presterar
sämre.
Det är klart att man kan välja den förklaringen om man vill. Men
självfallet är verkligheten en annan. Det är fråga om lönediskriminering,
könsdiskriminerande lönesättning. Därför är lönekartläggningsarbetet ett
viktigt instrument för att motverka diskriminering. Det tycker jag är
alldeles självklart.
Ordföranden: Tack för det, Claes. Jag har sex
personer anmälda på talarlistan. Jag skulle vilja sätta streck därefter om
vi ska kunna hålla oss inom de tidsramar som finns. Anders Lindström får
sedan försöka sammanfatta detta, om han lyckas med det. Jag har anmälda
kvinnan från Arbetsgivarverket, som jag inte kan namnet på, Gudrun Schyman
från Vänsterpartiet, Kommun- och Landstingsförbunden, LO och två kvinnor
som sitter därborta. Sedan är det några ytterligare. Det är en från SACO
och en från finansutskottet. Det är åtta talare anmälda. Kan vi sätta
streck därefter? Då gör vi det. Jag lämnar ordet till Arbetsgivarverkets
representant. Varsågod.
Gunilla Hansén-Larson, Arbetsgivarverket: Jag
heter Gunilla Hansén-Larson. Jag har gjort en del iakttagelser när det
gäller lönekartläggningsarbetet som jag gärna vill höra både Claes Borgströms
kommentarer till och gärna också kommentarer från ert håll som politiker.
Jag har följt och läst ganska många av de lönekartläggningar som har
gjorts. Tack vare JämO:s granskning har vi fått full insyn i vad som har
hänt både på den privata sidan och på den statliga sidan. Jag har också
haft många samtal med våra företrädare på myndigheterna.
Vad jag ser är
att det är stora problem med den lönekartläggning som lagen kräver enligt
den nya modellen. Jag vill gärna lägga till att det är självklart att
arbetsgivare ska göra analyser, könsuppdelad statistik och analysera sina
löner och rätta till osakliga löneskillnader. Det är en given sak.
Men
vad vi nu ser är att i princip varenda arbetsgivare har mycket stora
svårigheter att förstå lagstiftningen och att tillämpa den. Då kan man
undra hur det kommer sig att JämO ändå inte har underkänt fler
lönekartläggningar.
JämO har ett pragmatiskt förhållningssätt. JämO har valt att tillämpa
lagen med hänsyn till hur verkligheten ser ut, och det tycker vi är bra.
Men det är samtidigt ett problem. Lagstiftningen säger delvis någonting
annat. Den är mycket svår att tillämpa och mycket formalistisk. Det har
också visat sig att den inte heller ger större utdelning i form av att
man hittar fler osakliga löneskillnader.
Jag har särskilt frågat om detta
med de likvärdiga arbetena när jag talat med våra företrädare på myndigheterna.
Det fanns ingenting med av det i den gamla lagstiftningen. Men det är
ändå så att det de hittar nu skulle de ha hittat ändå även med den gamla
lagstiftningen. Lagändringen har inte tillfört någonting nytt. Den har
bara dragit väldigt stora resurser.
Ordföranden: Tack för det. Då är det
Gudrun Schyman, Vänsterpartiet. Varsågod, Gudrun.
Gudrun Schyman (v):
Jag skulle vilja ställa två frågor till samtliga i panelen. Det handlar
om vilka åtgärder som man tror skulle vara de mest effektiva för att på
bästa sätt och kanske snabbast komma till rätta med löneskillnaderna, som
jag förstår att alla ändå beklagar att de existerar.
Jag vill koppla
frågan till diskussionen om betalt respektive obetalt arbete och det faktum
att det inverkar på varandra. Föreställningen om på vilket kön ansvaret
för det betalda och obetalda arbetet ligger har också betydelse i
lönebildningen.
Jag vill också ta upp det som en del har sagt om att det
börjar med föräldraskapet. Det innebär att kvinnor halkar efter lönemässigt.
Det är väl belagt. Det är bara det att det dessutom är väl belagt att
det börjar med ihopflyttandet.
Det finns en bilaga till budgeten som
mycket väl visar detta. Det handlar inte om föräldraskapet. Så fort en
kvinna flyttar ihop med en man och blir sammanboende - av någon anledning
som man kan diskutera, och som alla har goda skäl till - innebär det att
löneinkomsten minskar. Det innebär att tiden för obetalt arbete ökar.
Det
är alltså en tid som handlar om vård av frisk man i hemmet. Sedan fortsätter
detta när barn kommer. Då accentueras det, och det drivs på ännu mer. De
män som eventuellt är hemma får också smaka på detta. Men skillnaden finns
redan innan.
Vad jag skulle vilja fråga om är två saker som inte handlar
om själva lönebildningen utan andra saker. Vad tror ni att det skulle
innebära om vi fick en individualiserad föräldraförsäkring? Vad tror ni
att det skulle innebära om vi fick en generell arbetstidsförkortning?
Att
jag ställer de frågorna beror på att där de sakerna har prövats har det
visat sig att det haft mycket stor betydelse. Tror ni att detta kan gälla
också generellt?
Ordföranden: Tack för det. Då är det Gunnar Bergström,
Landstingsförbundet.
Gunnar Bergström: Jag representerar också Svenska
Kommunförbundet här i dag.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Claes
Borgström. Som jämställdhetsombudsman har man flera verktyg till sitt
förfogande för att komma till rätta med osakliga löneskillnader. Du har
här i dag redovisat två verktyg. Det ena har gällt ert granskningsarbete
i anslutning till lönekartläggning och jämställdhetsplan. Det andra har
gällt utbildningsinsatser.
En tredje metod som i vart fall under en
tidigare period hos Jämställdhetsombudsmannen var ganska brukbar var att
instämma arbetsgivare till Arbetsdomstolen och göra gällande lönediskriminering.
Det är en metod som du inte har använt i ditt ämbete. Min fråga är: Är
det en medveten strategi att du har valt de andra två metoderna, eller är
det på det sättet att det egentligen inte finns några tvistiga osakliga
löneskillnader att stämma in till domstol? Det var min fråga.
Ordföranden:
Tack för det. Då är det Anna Thoursie, LO.
Anna Thoursie, LO: Jag heter
Anna Thoursie och är LO-ekonom. Jag har en kort fråga till Ingemar Hansson
och en likaledes kort fråga till Anders Lindström och Claes Borgström.
Jag
delar inte riktigt analysen att mäns löner måste stå tillbaka för att
kvinnornas löner ska kunna öka. Det gäller om kvinnorna och männen jobbar
inom samma sektor. Nu talar vi om näringslivet och kvinnor och män i en
skattefinansierad sektor.
Ökar inte lönesumman så mycket som den kan
utan att konkurrenskraften skadas ökar inte basen för uttag av kommunalskatt
lika mycket som den skulle kunna göra. Denna skattebas ska finansiera
löneökningar inom största delen av den offentliga sektorn.
Sker löneökningar
inom den offentliga sektorn genom skatte- eller avgiftshöjningar, alltså
inte genom lånade pengar, sker motsvarande köpkraftsindragning.
Min fråga
är: På vad grundar du slutsatsen att männens löner bör stå tillbaka? Jag
menar inte att männens löner ska springa iväg, man ska bibehålla
konkurrenskraften. Det var den ena frågan.
Den andra frågan är till både Anders
Lindström och Claes Borgström. Om jag vore arbetsgivare skulle jag antagligen
se det som säkrare att anställa en man än en kvinna. Jag vet att kvinnor
i genomsnitt är borta mer för föräldraledighet och vård av sjukt barn.
Jag vet inte om det gäller den individuella kvinnan, men jag vet att det
gäller kvinnor som grupp. Det är statistisk diskriminering.
Nu är
föräldraförsäkringen så utformad att det finns pappamånaden och de tio dagarna.
Men mestadels är det kvinnor som tar ut den långa föräldraledigheten. En
individualiserad föräldraförsäkring skulle sprida riskerna mer lika över
kollektivet män och kollektivet kvinnor. Det skulle göra det svårare för
mig som arbetsgivare att ägna mig åt statistisk diskriminering. Har ni
några reflexioner om en individualiserad föräldraförsäkring?
Ordföranden:
Tack för det. Ordet går till SACO.
Thomas Ljunglöf, SACO: Jag skulle
också vilja ta upp föräldraförsäkringen. Det har redan ställts frågor om
det så jag fattar mig väldigt kort. Det är egentligen bara en uppmaning
till politikerna: Höj taken i föräldraförsäkringen. I dag är de alldeles
för låga. Incitamenten för framför allt privatanställda akademiker att
stanna hemma och ta hand om barnen är obefintliga. Man tappar 18 000-20 000
kr i månaden. Det gör att det blir kvinnan som stannar hemma. Det är en
uppmaning till politikerna: Höj taken i föräldraförsäkringen.
Ordföranden:
Tack för det. Då är det en ledamot från finansutskottet.
Gunnar Nordmark
(fp): Jag heter Gunnar Nordmark och är ledamot för Folkpartiet liberalerna.
När man uttrycker löneskillnader mellan kvinnor och män tittar man oftast
på månadslön eller liknande. Vi kan titta på det ur ett livslöneperspektiv
med hänsyn taget till att kvinnor tillbringar längre tid med studier, att
de arbetar kortare tid av livet och att detta dessutom med det nya
pensionssystemet blir helt avgörande för vilka pensioner de kommer att få ut.
Hur ser prognoserna för livslönen ut om man jämför kvinnor och
män?
Ordföranden: Tack för det. Det finns två frågor kvar. Kan ni själva
presentera er? Varsågod.
Sara Björkqvist: Jag heter Sara Björkqvist och
kommer från tidningen Arbetsmarknaden. Jag hade en fråga till Ingemar
Hansson. Många har tangerat detta. Kan du utveckla ditt resonemang kring
detta med stödformer som ska göra att uttaget av föräldraförsäkringen
mindre påverkar mäns löneökningar? Jag uppfattade det som att du tyckte
att det var någonting positivt. Varför är det i så fall det?
Jag skulle
också vilja höra JämO:s åsikt om hur vi ska få uttaget av föräldraförsäkringen
att bli jämnare mellan könen.
Ordföranden: Tack för det. Då är det sista
frågan. Varsågod.
Rebecka Bohlin: Jag heter Rebecka Bohlin och arbetar
som journalist på tidningen Arbetaren. För tjänstemännen sätts lönerna
ofta i individuella samtal. Men för arbetarna är det kollektivavtalet som
är otroligt viktigt.
När man tittar på kvinnor i låglönegrupper kan man
till exempel se på hur det är inom hotell och restaurang. Där kan man se
det rent krasst i kronor och ören. Om du har jobbat mindre än sex år ligger
din bruttolön enligt kollektivavtalet på 12 000 kr, om du har turen att
komma upp i heltid.
Man kan se på hur det är inom Kommunal. Jag intervjuade
en kvinna i förra veckan. Hon har fyra barn. Om hon kommer upp i heltid
har hon 14 000 kr i bruttolön.
Min fråga till Medlingsinstitutet är: Ska
man acceptera så usla avtal? Den kvinna som jag intervjuade lever i en
tvårumslägenhet med sina fyra barn eftersom hon inte har råd med mer. Ska
vi ha så här usla avtal?
Kommunals medlemmar är ½ miljon. De gick ut i
strejk och krävde 5,5 % och minimilöner på 14 000 kr. Det gick inte igenom.
Är inte det en skandal?
Ordföranden: Tack för det. Då var frågorna
avslutade. Jag vet inte vem av er fyra i panelen som vill börja. Är det
Ingemar, Anders, Lena eller Claes? Varsågod, Ingemar Hansson.
Ingemar
Hansson: Jag börjar med Anna Thoursies fråga angående grunden för att
männens löner skulle stå tillbaka.
Resonemanget är så här enkelt. Om den
genomsnittliga avtalshöjningen i hela näringslivet ska ligga på 1,7 %,
vilket är den nivå som vi bedömer skulle främja en god utveckling av
sysselsättningen, är det givet det genomsnittet så, att ju mer männens
löner står tillbaka, desto mer kan man utjämna lönen mellan kvinnor och
män inom ramen.
Det är samma inom den offentliga sektorn. Säg att den
offentliga sektorns totala löneutveckling också skulle vara 1,7 % vad
gäller avtal. Det är samma sak där. Ju mer männen står tillbaka, desto
mer kan kvinnorna öka givet den ramen. Sedan kan - och det var kanske det
du syftade på - lönerna i den offentliga sektorn öka lite mer än vad
lönerna i näringslivet kan göra.
Jag har tidigare sagt att det kan ske
utan att det innebär ett direkt hot mot inflationsmålet och därmed direkt
orsakar en högre styrränta som bromsar tillväxten. Men det finns indirekta
effekter via smittoeffekter och via att det kräver högre kommunalskatt.
Det finns ett visst utrymme för avvikelse för löneutvecklingen i näringslivet
och i offentlig sektor. På det sättet kan man också utjämna löner mellan
män och kvinnor.
Sedan var det en fråga från Sara på tidningen Arbetsmarknaden
om vad jag menade när jag talade om uttag av föräldraförsäkring. Som flera
och även jag har varit inne på är det ett faktum att kvinnor bland annat
tenderar att vara hemma mer med barnen och i många fall allmänt har en
svagare anknytning till arbetsmarknaden. Det tror jag är en orsak till
att de har en lägre lön än vad de skulle haft i annat fall.
Vill man
från politiskt håll driva på för en jämnare lön mellan kvinnor och män
vore en möjlig åtgärd att se till att uttaget av föräldraförsäkringen
blir jämnare. Den konkreta regeländringen är så klart att reservera ett
större antal av föräldraledighetsmånaderna för män. Det är en konkret
åtgärd där man kan ändra reglerna för att främja en mer lika fördelning
mellan män och kvinnor. Därtill skulle det inte kosta någonting. Att höja
taken skulle däremot kosta någonting och försämra de offentliga finanserna.
Men att ändra det antal månader som enbart kan tas ut av fadern respektive
modern skulle inte kosta någonting. Det skulle bidra till ett mer jämnt
uttag av föräldraförsäkringen.
Om det sedan totalt är en bra åtgärd eller
inte har Konjunkturinstitutet ingen uppfattning om. Man får väga fördelarna
i termer av att driva på en jämnare lönenivå mellan män och kvinnor mot
nackdelar i termer av att valmöjligheterna minskar. Det är inte vårt jobb
att göra den typen av hopvägningar.
Ska man peka på någon åtgärd - för
att även svara på Gudrun Schymans fråga - där man via riksdagsbeslut kan
främja en utjämning av lönen mellan män och kvinnor är det bland annat
att ändra reglerna för uttag av föräldraförsäkringen.
Ordföranden: Tack
för det. Anders Lindström får ordet.
Anders Lindström: Jag börjar med
Gudrun Schymans fråga och den sista delen om arbetstidsförkortning. En
dags kortare arbetstid per år kostar ½ % av löneutrymmet och ska då räknas
bort från det vi kan höja lönerna med. Det bör riksdagens ledamöter tänka
på även vad gäller införandet av nya helgdagar.
Det stora generella
problemet är snarast att vi behöver arbeta fler timmar, som Konjunkturinstitutet
säger. Jag skulle vilja hävda att vi har ett omvänt problem. Hur får vi
fler i arbete och att arbeta mer för att skapa förutsättningar att förbättra
skattebaserna för att kunna åtgärda de låga kvinnolönerna i offentlig
sektor? Så är snarast frågan.
Så till den allra sista frågan från Rebecka
Bohlin. Varken Medlingsinstitutet eller någon annan statlig institution
har till uppgift att värdera vad fack och arbetsgivare kommer fram till
på den svenska arbetsmarknaden. Lönenivåerna sätts i fria förhandlingar
mellan fackliga organisationer och arbetsgivarnas organisationer eller
direkt mellan medarbetare och arbetsgivare. Det finns ingen som kan
överpröva detta mer än i det fall det handlar om diskriminering på grund av
kön, etnisk bakgrund eller fysiska handikapp.
Ordföranden: Tack för det.
Jag lämnar ordet till Claes Borgström. Varsågod.
Claes Borgström: Det
som Gunilla Hansén-Larson från Arbetsgivarverket tog upp tycker jag
egentligen att jag berörde ganska mycket i mitt inledningsanförande. Vi har
något olika syn på hur man upplever svårigheterna.
Vad jag sade var att
svårigheterna att genomföra en lönekartläggning och göra en värdering av
vad som ska betraktas som likvärdigt arbete och så vidare uppfattas som
stora initialt. Men när man väl har satt sig in i problematiken, fått den
utbildning och den information som bl.a. JämO tillhandahåller har vi mötts
av en motsatt reaktion. Det är faktiskt ganska väl genomförbart.
Vi har
också en mängd exempel från arbetsgivare av olika storlek som har presterat
alldeles utmärkta arbeten på det området. Det gäller alltså stora
arbetsgivare inom staten och också för den delen landsting och en hel del
kommuner. Jag delar inte verklighetsbeskrivningen.
Jag sade också att
jag anser - och det har också Anders Lindström sagt tidigare - att det är
för tidigt att göra någon ordentlig utvärdering av lagbestämmelsernas
genomslagskraft. Därför tycker jag inte att man kan säga att arbetet inte
tillför någonting. Det finns inte ett underlag för att göra ett sådant
påstående.
När det gäller frågan om likvärdigt arbete, som ställer till
en del problem, ingår det i jämställdhetslagens krav, och JämO tillämpar
lagen. För er här är det viktigt att veta om det finns någon poäng med de
kriterier som grundar likvärdigt arbete. Tillsvidare är mitt svar ja. Jag
tycker inte att det finns något skäl att göra några förändringar på den
punkten.
När det gäller Gunnar Bergströms fråga om det tredje instrumentet
vid lönediskriminering eller arbete för sakliga löner vad gäller kön är
det inte en strategi från min sida att inte väcka talan i Arbetsdomstolen.
Som Gunnar Bergström vet, men kanske inte alla andra, måste vi få in
anmälningar. De har blivit färre på området som gäller lönediskriminering.
Någon förklaring till det kan jag inte ge. Vi har dock för närvarande
ett mål om lönediskriminering i Arbetsdomstolen. Jag skulle personligen
välja den motsatta strategin. Jag skulle vilja ha mycket mer praxis på
området.
När det gäller föräldraförsäkringen har det kommit upp åtminstone
tre eller möjligen fyra frågor. Jag har tidigare sagt och jag säger det
gärna här igen att sambandet mellan lönebildningen och över huvud taget
förhållandena på arbetsmarknaden för kvinnor och män och hur vi tar hand
om våra barn är alldeles uppenbart. Det är en nyckelfråga.
När man talar
om att det skulle inskränka valfriheten för föräldrar att individualisera
föräldraförsäkringen skulle jag vilja vända på det påståendet och säga
att det är tvärtom. Det finns inte någon valfrihet i dag. Det är alltså
inte lika villkor mellan kvinnor och män när man "förhandlar" om hur man
ska ta hand om sina barn.
Om det verkligen vore fria val skulle det
innebära att män har valt att utnyttja endast 18 % av de betalda
föräldraledighetsdagarna. Fler dagar vill inte män tillbringa med sina barn.
Jag tror att det är ett resultat av ett antal andra hinder.
Det finns
också studier som visar att i de familjer där föräldrarna tjänar lika
mycket och där båda ligger under taket för 80 % av sin lön är det i alla
fall kvinnor som huvudsakligen är hemma med barnen. Det leder till
strukturell diskriminering av kvinnor som söker anställning. Det är precis
på det sätt som någon sade här. Om jag vore arbetsgivare satsade jag på
ett säkert kort, nämligen en man som inte är hemma, och så vidare.
Jag
tror för min del att man ökar valfriheten för människor genom att tillskapa
just en individualiserad föräldraförsäkring.
Ordföranden: Tack för det,
Claes. Då går sista ordet till dig, Lena Johansson. Varsågod.
Lena
Johansson: Jag skulle vilja ta upp den fråga som ställdes om livslöner.
Vi
på SCB har inte tittat på det. Men jag vet att SACO har gjort det under
många år, i varje fall till en del. Får vi uppdraget gör vi det gärna. Vi
har material och kan studera det.
Ordföranden: Tack för det. Då skulle
förhoppningsvis alla frågor vara besvarade. Anders Lindström får ordet
för att försöka göra någon form av sammanfattning av denna dag där vi har
diskuterat osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Varsågod, Anders.
Anders Lindström: Herr ordförande! Det blir snarare några spridda
reflexioner. Jag tar som utgångspunkt det som ordföranden började med. Vi
kan konstatera att vi i dag egentligen vet rätt väl vad löneskillnaderna
beror på.
Ordföranden konstaterade inledningsvis att det är störst
skillnader bland de högst avlönade i privat sektor. Sedan beror det på den
könsuppdelade arbetsmarknaden och det faktum att vi betalar de kvinnodominerade
jobben i offentlig sektor sämre än vad vi betalar de mansdominerade jobben
i privat sektor. Därutöver har vi det vi kallar för befattningsdiskriminering.
Det är för få kvinnor som gör karriär till de bäst betalda jobben. Där
har vi egentligen fångat in alltsammans.
När man har sagt det tror jag
att det är viktigt att fästa uppmärksamhet på vad Claes Borgström sade
lite i förbigående. Han liksom påminde om att jämställdhetslagen är ett
verktyg för att komma åt ojämlika löner på den enskilda arbetsplatsen hos
den enskilda arbetsgivaren. Den biter inte på lågt avlönade kvinnodominerade
jobb i offentlig sektor kontra privat sektor. Det är en annan fråga. Den
är kanske inte heller det effektivaste medlet att ändra attityder vad
gäller kvinnors karriär till chefsjobb, även om jag tror att lönekartläggning
och arbete kring det kan ha stor betydelse.
Den andra viktiga iakttagelsen
som Claes Borgström gör är att kartläggningsarbetet är nyckeln till
framgång. Förmår vi inte att få fack och arbetsgivare att samarbeta om
kartläggningsarbetet kommer vi förmodligen inte så mycket längre när det
gäller parternas ansvarstagande för att göra någonting åt de skillnader
som ändå finns.
Jag tror också att Claes Borgström har alldeles rätt i
att det arbetet måste fortsätta med opinionsbildning, information och
påverkan på parterna snarare än att ändra lagstiftningen just nu. Jag
hoppas att riksdagens ledamöter lyssnar på Claes Borgström när han säger
att vi ska ge lagen några år till innan vi börjar titta på utvärdering
och förändring. Vi behöver se den verka över några avtalsperioder för att
kunna bedöma om den är tillräcklig i sin konstruktion för att nå det vi
vill åstadkomma. Jag tror att jag nöjer mig med det.
Ordföranden: Tack
för det, Anders Lindström. Nu ska Margareta Andersson säga några ord.
Varsågod, Margareta.
Margareta Andersson (c):Jag vill säga tack till er
allihop. Det har varit en väldigt intressant och lärorik förmiddag. Bland
annat lönekartläggningen lär oss väl att se hur det ser ut hemma. Det är
lätt att bli hemmablind. Vi får inte ha för bråttom, även om det kliar i
fingrarna på oss.
Ett stort tack till alla som har medverkat här. Det
gäller både våra fyra föreläsare och också er som har ställt en faslig
massa intressanta och tankeväckande frågor. Om ni nu tycker att ni har
glömt en del av allt klokt som har sagts och gärna skulle vilja ha de
fina bilder som har visats kommer ni att få det. Vi har haft stenografer
som suttit här framför oss. Allt vad vi har sagt och alla bilder som har
visats kommer att samlas. Det kommer att skickas ut till alla er som har
deltagit här.
Än en gång: Tack för att ni har varit här och för att vi
har kunnat genomföra hearingen på ett så positivt sätt.
Ordföranden: Med
det har vi avslutat hearingen. Tack så mycket.