| Ds 2002:50 | 1 |
Utredningen inom Utrikesdepartementet om depositioner vid svenska utlandsmyndigheter vid tiden för den nazistiska förföljelsen och andra världskriget
| Rubriker | Sid |
| I. Sammanfattning av utredningens resultat | 3 |
| II. Uppdraget | 8 |
| III. Arbetets uppläggning | 10 |
| IV. Depositionsinstruktionen | 16 |
| V. Genomgång beträffande enskilda länder | |
| - Tyskland | 19 |
| - Österrike | 32 |
| - Tjeckoslovakien | 37 |
| - Polen | 41 |
| - Ungern | 44 |
| - Rumänien | 76 |
| - Jugoslavien | 79 |
| - Bulgarien | 83 |
| - Grekland | 83 |
| 2 | Ds 2002:50 |
| - Nederländerna, Belgien, Luxemburg | 84 |
| - Frankrike | 85 |
| - Italien | 93 |
| - Spanien och Portugal | 94 |
| - Schweiz | 95 |
| - Danmark | 96 |
| - Norge | 97 |
| - De baltiska staterna | 98 |
| VI. Hur hantera bevarade depositioner utan kända | |
| ägare? | 103 |
| Ds 2002:50 | 3 |
I. Sammanfattning av utredningens resultat
Uppdraget till utredningen har väsentligen varit att i anslutning till slutbetänkandet "Sverige och judarnas tillgångar" (SOU 1999:20) undersöka om egendom som tillhört judar som omkommit i Förintelsen deponerats på svenska utlandsmyndigheter och aldrig avhämtats.
De depositioner som gjordes vid de svenska utlandsmyndigheterna i Europa under åren före och under andra världskriget och beskickningarnas praxis kom på olika sätt att reflektera de politiska och sedan militära skeendena. Före världskrigets utbrott och med detta raden av skyddsmaktsuppdrag för andra stater var endast depositioner av svenska medborgare,
I och med Sveriges skyddsmaktsuppdrag för olika stater från krigsutbrottet tillkom
| 4 | Ds 2002:50 |
på personlig basis depositioner av balter före deras häktning och bortförande till Sovjetunionen sommaren 1940. Depositioner av ungerska medborgare av skilda kategorier - exempelvis judar, som fruktade tyskar och pilkorsare, och aristokrater m.fl., som ville skydda egendom för den annalkande Röda armén - förekom i Budapest under år 1944.
Depositionsärenden vid de svenska utlandsmyndigheterna avseende personer som var utsatta för eller löpte risk för nazistisk förföljelse – i praktiken i huvudsak judar – kan med ledning av föreliggande arkivmaterial med säkerhet konstateras i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Jugoslavien, Frankrike, Italien, Schweiz och Danmark. Därtill förekom depositionsärenden av med ledning av tillgängligt material svårbestämbar relevans för utredningen.
Antalet depositioner på de av utredningen granskade beskickningarna synes ha varierat från ett fåtal eller inga alls till ett hundratal i Paris, cirka 150 i Budapest och kanske ett par hundra i Berlin. Av utredningen identifierade bekräftade eller sannolika depositioner med judiskt ursprung är relativt få. Beträffande Berlin rör det sig om endast
| Ds 2002:50 | 5 |
Depositionerna utgjordes i allmänhet av pengar, värdehandlingar som exempelvis bankböcker, aktier och obligationer, personliga dokument såsom testamenten och värdesaker såsom smycken, guld- och silverföremål och tavlor. Det kunde emellertid också vara fråga om enklare föremål av ringa eller intet materiellt värde. (De möbeldepositioner eller "lån" av inventarier som vid olika tidpunkter under efterkrigstiden kunnat konstateras på beskickningarna i Budapest, Bukarest, Belgrad och Sofia och på konsulatet i Gdansk har i intet fall kunnat härledas till tiden för den nazistiska förföljelsen. De tycks i stället i allmänhet ha härrört från under kommunisttiden utsatta kategorier av deponenter eller "utlånare". Arkivmaterialet vittnar bl.a. om Budapestbeskickningens omfattande arbete i början av
Flertalet av depositionerna under nazieran kunde återlämnas när ägarna anmälde sig efter kriget. I Budapest, som ges en fyllig redogörelse i utredningen på grund av det komplicerade skeendet där, förlorades dock ett stort antal depositioner, däribland även några judiska, i samband med plundring av ryska soldater och stölder under den efterföljande anarkin på beskickningen vintern 1945. Kriget medförde också egendomsförluster på konsulatet i Wien våren 1945. Även på andra håll förekom det att personer anmälde sig efter kriget och efterlyste depositioner vilka inte kunde identifieras eller återfinnas. I vissa fall uppstod tvister när depositionsanspråk gjordes gällande. UD fick exempelvis lägga ner mycket tid på utredningen rörande en från det polska generalkonsulatet i Wien i september 1939 övertagen deposition av en polsk judinna med anledning av Sveriges skyddsmaktsuppdrag för Polen.
| 6 | Ds 2002:50 |
Vad gäller efter kriget kvarvarande depositioner som inte efterlysts bemödade sig beskickningarna om att kontakta ägarna för att kunna utlämna egendomen och bli kvitt den. År 1955 instruerades samtliga beskickningar att till UD redovisa innehav av depositioner. Det genomgångna materialet visar att stora ansträngningar gjorts för att avveckla identifierade depositioner. Även rena utrymmesskäl kunde göra detta arbete angeläget. I en del fall överlämnades depositioner med identifierade ägare till berörda beskickningar i Stockholm efter kriget. Det gällde i Tyskland och Tjeckoslovakien tidigare bosatta ryska och polska judiska deponenter.
Utredningen har påträffat endast ett fåtal depositioner från den aktuella tiden som eventuellt kan ha tillhört naziförföljda och som alltjämt inte avhämtats. Deponenterna är okända. Depositionerna förvaras i UD:s arkiv. Det gäller dels två depositioner av smycken och andra värdeföremål som skall ha härrört från krigstidens konsulat i Wien och som hemsändes till UD av ambassaden där år 1957, dels diverse värdeföremål tillhörande olika okända ägare som medfördes av skrivbiträdet Margareta Bauer när hon tillsammans med den övriga utsända personalen lämnade Budapest i mars 1945. Då ägarna är okända kan deras relevans för utredningen inte avgöras. Detsamma gäller en på samma sätt förvarad ytterligare deposition från Budapest (en blå topas) och två depositioner från Madrid (bordssilver respektive gamla vapen). En penningdeposition, även den av oviss relevans för utredningen, som gjordes av
Försäljning av egendom beträffande vilken äganderätten inte var utredd kan konstateras vid ett tillfälle. Det gällde en smärre försäljning i
| Ds 2002:50 | 7 |
Budapest år 1947 - sedan UD först bromsat - av några möbler, vilka dock åtminstone delvis torde ha emanerat från krigstidens Budapestlegation.
Ytterligare ett par ouppklarade ärenden har konstaterats beträffande Budapest. En penningdeposition där med "Sandor Berger/ Wallenberg" som angiven deponent och som undgått plundringarna övertogs av Röda korset för användning i dess verksamhet varefter det är obekant om och i så fall hur detta reglerats. Ett annat ouppklarat smärre ärende där avser en matta som fram till och med år 1962 upptogs bland några listade depositioner med okända ägare och som ansågs eventuellt kunna härröra från tiden före krigsslutet. Den finns inte med i motsvarande förteckning året därpå och har därefter inte kunnat återfinnas.
Avslutningsvis kan i anslutning till utredningsuppdraget konstateras att utredaren inte kunnat återfinna några depositioner i statens besittning som kan påvisas ha tillhört personer som var utsatta för den nazistiska förföljelsen.
| 8 | Ds 2002:50 |
II. Uppdraget
Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget
överlämnade i mars 1999 sin slutrapport "Sverige och judarnas tillgångar" (SOU 1999:20) till utrikesministern. Kommissionen hade bl.a. till uppgift att undersöka om egendom som tillhört judar som omkommit i Förintelsen på något sätt kommit i svensk besittning. Kommissionen uppmärksammade därvid frågan om egendom med sådant ursprung hade deponerats på svenska utlandsmyndigheter och aldrig avhämtats. Vissa studier gjordes, vilka redovisas i en arbetsrapport av dr Margareta Larsson i bilagan till slutrapporten, rubricerad "Arbetsrapport angående depositioner av judisk egendom vid svenska beskickningar i utlandet i samband med andra världskriget". Kommissionen konstaterade att vidare undersökningar borde göras i annat sammanhang med utgångspunkt i kommissionens rapport och lämnade en rekommendation om detta.
Den 24 oktober 2000 beslutade chefen för Utrikesdepartementet, statsrådet Lindh, att en utredare skulle fastställa vilka utlandsmyndigheter som kan ha tagit emot depositioner under tiden för de nazistiska förföljelserna. Vid den tiden gällande regler samt praxis om depositioner vid de aktuella myndigheterna skulle beskrivas och eventuella tysta överenskommelser om depositioner uppmärksammas. Utredaren skulle i möjligaste mån undersöka och beskriva vilka depositioner som kan ha gjorts vid de aktuella myndigheterna av människor som var utsatta för den nazistiska förföljelsen. Om någon sådan egendom återfanns skulle den beskrivas och kvantifieras och om möjligt skulle deponent anges. Utredaren skulle också i möjligaste mån försöka beskriva vad som kan ha hänt med identifierade depositioner som försvunnit.
| Ds 2002:50 | 9 |
I beslutet konstaterades att studier behövde göras i de handlingar som avsatts inom Utrikesdepartementet respektive utlandsmyndigheterna och vilka förvaras i Utrikesdepartementet och Riksarkivet. Utredaren skulle i förekommande fall även utnyttja annat material, genomföra samtal/ intervjuer med nyckelpersoner och göra studieresor till utlandsmyndigheter om så ansågs behövligt.
Utredningens resultat skulle presenteras för utrikesministern i en skriftlig rapport senast den 1 juli 2001.
Till utredare förordnades först ambassadör Michael Frühling. Den 3 april 2001 förordnades Frühling till annan befattning. Den 25 september 2001 förordnades ambassadör Thomas Ganslandt att från den 1 oktober 2001 fullfölja utredningsuppdraget före den 31 mars 2002. Den 8 april 2002 förlängdes uppdragstiden till den 2 september 2002 då uppdraget visade sig kräva ett mera omfattande arbete än vad som förutsetts.
| 10 | Ds 2002:50 |
III. Arbetets uppläggning
Som följd av bytet av utredningsman kom utredningen att bedrivas i två etapper.
Under sin etapp hade Frühling samtal med trettio personer för att orientera sig om problematiken och för att få synpunkter till ledning för hur utredningsarbetet borde bedrivas. Han tillskrev också de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås samt ordföranden för Centralrådet för Förintelsens överlevande i Sverige, vilka välkomnades att lämna synpunkter, uppgifter och råd från personer med eventuell kännedom om någon aspekt av ifrågavarande problematik. Under utredningens första etapp gjordes också en rundfråga till ett stort antal utlandsmyndigheter rörande eventuellt kvarvarande dokumentation om depositioner under tiden för den nazistiska förföljelsen.
Denna utredningspromemoria har skrivits av Thomas Ganslandt under utredningens andra etapp då även de arkivstudier som ligger till grund för texten gjordes.
Uppdraget har inneburit att utredningen skulle undersöka såväl A- depositioner (depositioner av svenska medborgare hos våra utlandsmyndigheter) som
Utredningens undersökningar har inriktats på Tyskland och följande av Tyskland annekterade eller ockuperade eller med Tyskland under något skede av kriget allierade länder i Europa: Österrike, Tjeckoslovakien, Polen, Ungern, Rumänien, Jugoslavien, Bulgarien, Grekland, Nederlän-
| Ds 2002:50 | 11 |
derna, Belgien, Frankrike, Italien, Danmark, Norge och de baltiska staterna. Därtill har Spanien, Portugal och Schweiz undersökts. Material rörande depositioner i Finland, som utredaren också velat undersöka, har funnits på
Utredningspromemorians genomgång görs ländervis efter en redogörelse för den instruktion som formellt gällde under den aktuella tiden för de lönade utlandsmyndigheternas handläggning av depositionsärenden. Praxis belyses genom beskrivningar av handläggningen av enskilda ärenden.
Avslutningsvis berörs UD:s hantering av bevarade herrelösa depositioner.
De naziförföljda utgjordes även av andra än judar men utredningen har naturligen främst inriktats på depositioner med judisk anknytning då syftet med utredningsuppdraget varit komplettering av Slutrapporten från kommissionen om Sverige och judarnas tillgångar. Frågan om deponenternas judiska tillhörighet har samtidigt inneburit en särskild svårighet. Den traditionella judiska respektive nazistiska definitionen av vem som är jude och vad som är att betrakta som egendom av judiskt ursprung redovisas i den nämnda slutrapporten. Endast i undantagsfall framgår explicit av handlingarna när ärendena rör judiska depositioner. I en del fall kan man sluta sig härtill av omständigheterna. I andra fall återstår endast möjligheten till gissningar med ledning av namn, en metod som kan leda till felaktiga slutsatser. Utredaren har dock valt metoden att inkludera även osäkra fall. Också en del klart
| 12 | Ds 2002:50 |
för att därigenom indirekt belysa de judiska depositionerna även i ett större perspektiv.
Medan undersökningarna avsett depositioner gjorda under tiden 1933 – 1945 har arkivstudierna i flera fall behövt inriktas på även senare material. Helt naturligt hörde åtskilliga deponenter av sig åren efter kriget, ibland betydligt senare. År 1955 instruerades för första gången samtliga lönade utlandsmyndigheter att till UD redovisa innehav av depositioner, vilket för vissa beskickningars del föranledde utredningar om när en del kvarvarande depositioner gjordes och vilka deponenterna var. I ett fall, Budapest, initierades ytterligare sådant utredningsarbete på beskickningschefens initiativ så sent som i början av
Arkivstudierna har omfattat dels UD:s egna arkivhandlingar, dels av utlandsmyndigheterna under årens lopp till UD hemsända bestånd. Dessa förvaras dels i departementets arkiv och arkivdepåer, dels i Riksarkivet och dess depåer. Visst från den aktuella tiden på beskickningarna alltjämt kvarvarande arkivmaterial hemsändes också till utredningen på dess begäran. Undersökningar har också behövt göras i det i Riksarkivet även förvarade arkivet för UD:s
Den tyska expansionspolitiken och krigets utveckling fick konsekvenser också för den svenska utrikesförvaltningens utlandsorganisation och därmed för de för utredningen primärt relevanta utlandsmyndigheterna.
| Ds 2002:50 | 13 |
I flertalet av de annekterade eller ockuperade länderna (Danmark utgjorde ett undantag) fick exempelvis legationerna ersättas av konsulat, formellt underställda legationen i Berlin, till dess också flertalet av konsulaten, exempelvis i Haag och Rotterdam, senare i sin tur fick stängas enligt tyska direktiv. Utredningen behövde därför till ledning för sina studier av utlandsmyndigheternas arkivmaterial göra en kartläggning av dessa förhållanden med hjälp av arkivmaterialet om - som arkivtermen lyder - organisationen av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Nästa källa har varit UD:s material om diverse biträde åt enskilda med underrubriken depositioner och värdeföremål å beskickningar och konsulat. Detta, som förvaras dels i UD, dels i Riksarkivet, har genomgåtts från
| 14 | Ds 2002:50 |
depositioner inte förekommer. Detta betyder att en depositionsutredare måste söka i olika bestånd rörande hjälp åt enskilda i olika avseenden, primärt i olika egendomsfrågor. Han måste också räkna med möjligheten av variationer i den lokala arkivpersonalens praxis vad gäller
Till ledning för eventuell kompletterande forskning i anslutning till denna utredning har källhänvisningarna i texten gjorts utförliga.
_________________
Dr Margareta Larsson avslutar sin ovan nämnda arbetsrapport för
Kommissionen om judarnas tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget med följande: "En viktig slutsats inför framtiden för utredningar av detta slag är vikten av att resurser avsätts för att ge arkivarier tid att faktiskt bidra med sina kunskaper i sökandet efter för frågeställningarna giltigt material." Utredaren vill i anslutning till detta påpekande framföra sitt tack för den goda hjälp som lämnats inte endast av UD:s nuvarande
| Ds 2002:50 | 15 |
arkivpersonal, förste arkivarien Daniel Backman och departementssekreteraren Peter Nilsson, utan också och inte minst av förre arkivarien vid UD Sven Johansson, som av eget intresse både utfört utredningens sökningar i
| 16 | Ds 2002:50 |
IV. Depositionsinstruktionen
Före år 1936 fanns inget skrivet regelverk angående depositioner vid utlandsmyndigheterna. I Förordningen angående beskickningar och konsulat 1928 (FBK 1928) respektive i Allmän instruktion för beskickningar och konsulat från samma år (IBK 1928) återfinns sålunda ingenting i ämnet.
I Specialinstruktionen 29 april 1936 för beskickningar och lönade konsulat (SI 1936) angavs för första gången vad som gällde för depositioner vid utlandsmyndigheterna. SI 1936 innehåller bestämmelser om depositioner endast av svenska medborgare. Huvudregeln var att
| Ds 2002:50 | 17 |
1936 återgivet formulär. I detta konstateras att depositionen, vars innehåll inte granskats av beskickningen (konsulatet), skedde uteslutande på deponentens egen risk och att beskickningen (konsulatet) fritog sig och svenska staten från allt ansvar om det deponerade skadades, gick förlorat eller eljest inte kunde återställas till deponenten. Depositionen fick utlämnas endast mot återställande av kvittot. SI 1936 föreskrev vidare att utlandsmyndigheterna skulle föra en förteckning över mottagna depositioner på ett likaledes i SI återgivet formulär. Denna skulle uppta depositionerna i nummerordning, deponenternas namn och adress, depositionernas beskaffenhet och uppgivna innehåll samt datum för inlämnande resp. utlämnande. Depositionens nummer skulle åsättas såväl den deponerade egendomen som det kvitto, vilket lämnades till deponenten.
Efterföljande SI medförde vad gäller den för utredningen relevanta tiden inga förändringar i sak av vad som stadgades i SI 1936 om depositioner vid svenska utlandsmyndigheter. Detta gällde även i SI 1951 vars text innehöll vissa redaktionella förändringar.
SI föreskrev ingenting om redovisning till UD om depositioner vid utlandsmyndigheterna. Först med cirkulär nr 7 den 7 januari 1955 instruerades utlandsmyndigheterna att framgent företa årlig inventering av mottagna depositioner och i samband härmed (som särskild bilaga till kvartalsräkenskaperna för fjärde kvartalet) till UD insända avskrift av depositionsförteckningen avseende förhållandena per den 31 december. Samtidigt instruerades utlandsmyndigheterna att snarast - före utgången av januari 1955 - föranstalta om inventering av innehållet i kassaskåp och övriga låsta förvaringsutrymmen och därvid protokollföra och till departementet anmäla befintliga värdehandlingar eller värdeföremål utöver kontanter tillhörande kvartalsvis redovisade stats- och enskildas
| 18 | Ds 2002:50 |
medel. Myndigheterna ombads även att i korthet ange omständigheterna i samband med depositionens mottagande och möjligheterna för densammas återställande till ägaren. De skulle även kontrollera och om så erfordrades komplettera den i SI föreskrivna depositionsförteckningen.
I Särskilda föreskrifter och anvisningar för Beskickningar och lönade Konsulat 1959 (SBK 1959) har datum för den sedan 1955 föreskrivna årliga redovisningen ändrats till 30 juni. Om depositioner inte fanns per nämnda datum skulle utlandsmyndigheten särskilt meddela detta.
Till skillnad från SI 1936 och efterföljande SI nämner SBK 1959 även depositioner av utländska medborgare och stadgar att sådana inte fick tas emot utan bemyndigande av UD annat än i samband med
Slutligen bör nämnas att de senast gällande föreskrifterna om depositioner vid utlandsmyndigheterna (Utrikesdepartementets föreskrifter, UF 1988:7) upphävdes i februari år 2000 och att det fåtal ambassader som då alltjämt hade depositioner instruerades att avveckla dessa.
| Ds 2002:50 | 19 |
V. Genomgång beträffande enskilda länder
Tyskland
| 20 | Ds 2002:50 |
de underlydande honorärkonsulaten drabbades i många fall av bombningarna. Konsulatet i Leipzig totalförstördes exempelvis. Konsulatet i Stettin blev utbombat två gånger.
Utredningen har inte påträffat några depositioner av naziförföljda personer i
Det resterande i UD förvarade arkivmaterialet från
Lewin hade internerats och
| Ds 2002:50 | 21 |
sändes till Sverige år 1944. De utgjordes av dels ett kuvert med personliga handlingar, dels 200 RM (337 kr i dåtida penningvärde). Den förstnämnda depositionen, som var den på Alt
Även Alexandra Stupel var en av de judar, vilkas bostad beslagtagits av myndigheterna och ställts till utbombade "ariers" förfogande. I detta fall refererar handlingarna precist till Gestapo som beslagtagande myndighet. Stupel förekommer också med en deposition i Alt Döbernförteckningen. Den är där betecknad "22) Deposition Stupel, 1 kuvert". Detta innehöll 800 RM (1 348 kr). Av nämnda depositionsbok i arkivet för UD:s
I Alt
| 22 | Ds 2002:50 |
Av dokumentationen från UD:s
Av depositionsboken från UD:s
| Ds 2002:50 | 23 |
Andra depositioner som överlämnades med ovan nämnda note till sovjetiska ambassaden i Stockholm i september 1952 tillhörde Abram Chaim Sznur, Berlin, och Serafine Sara Arrach, Dresden. Beträffande Sznur uppgavs att han "uppenbarligen" var död. Arrach hade enligt uppgift internerats i
Alt
Bland det material från
| 24 | Ds 2002:50 |
45 och placerades i ett kassaskåp i
Det föregående har visat hur olika depositionsärenden vid Berlinlegationens
Utredaren delar den uppfattning om UD:s
| Ds 2002:50 | 25 |
bl.a. de ovan nämnda i flertalet fall sannolikt judiska som kan spåras även i det från tiden efter bombanfallet i november 1943 hemsända arkivmaterialet. En del av deponenterna gjorde flera depositioner. Depositionsboken listar särskilt polska, sovjetryska och argentinska deponenter. De polska var flest och synes i huvudsak (36 personer) ha utgjorts av ambassad- och konsulatstjänstemän från olika håll. Ytterligare polska deponenter, utöver enskilda personer, var Polens förutvarande
Ett av de få nederländska depositionsärendena som kunnat konstateras avser en A. Mendes Monterro, Amsterdam, som i mars 1954 hos konsulatet där förfrågade sig om en deposition av en koffert innehållande silver som han skulle ha gjort år 1938 hos det dåvarande
| 26 | Ds 2002:50 |
nederländska konsulatet i Leipzig. Depositionen skulle ha överlämnats till det svenska konsulatet där när Sverige blev skyddsmakt för Nederländerna. Framställningen föranledde resultatlösa efterforskningar i UD:s och
Vad gäller
Med brev till
| Ds 2002:50 | 27 |
avser ärendet i sak en penningöverföring. (Dossier P 96 D. Depositioner å beskickningen.
I legationens hemsända arkivmaterial rörande
| 28 | Ds 2002:50 |
respektive september 1942 framgår ytterligare att fru Arlberg deponerade dels sin framlidne makes svenska guldmedalj "Litteris et Artibus", dels en rad smycken, värdesaker och dokument samt 1 000 RM. Vad gäller dokumenten återlämnades ett testamente före fru Arlbergs avresa till Sverige i mars 1943. Av senare korrespondens framgår att hennes penningdeposition ökade till 4 000 RM. I augusti 1943 lämnade tyska handelsministeriet sitt medgivande till överföring via clearing av dessa pengar i månatliga poster å 100 RM. Vad gäller förfarandet med fru Arlbergs övriga egendom heter det i ett brev till henne från Richert i maj 1943: "Jag har talat med kyrkoherde Perwe om Edra här kvarlämnade tillhörigheter, och kan försäkra, att i detta avseende allt kommer att ordnas i enlighet med de anordningar, som jag beslutar." Utredaren har inte funnit spår i arkivhandlingarna om på vilket sätt Perwe, som var beskickningspräst, avvecklade depositionsärendet vad gäller värdesakerna. Av fru Arlbergs depositionskvitto framgår att de inte var mer skrymmande än att de kan ha överförts till ägarinnan med någon
Sistnämnda förteckning från april 1945 har gjorts på ett blankt papper utan legationsbeteckning och torde ha upprättats i ett provisoriskt legationskontor. Den genom norra Tyskland i april 1945 hemresande delvis spridda huvuddelen av legationspersonalen hade "Dienststellen" i både Flensburg, Schönhausen och
| Ds 2002:50 | 29 |
Schönhausen, dels i Lübeck. (P 21 K. Kassarapporter och avräkningar. Besk. Berlin. Del 6.
Även övriga
Spridda rön om depositioner i Tyskland i krigets slutskede
För avveckling av penningdepositionerna använde legationen mot slutet av kriget bl.a. det ovan i samband med
Detsamma gäller innehållet i ännu en odaterad förteckning, uppenbarligen från samma tid, över "ännu inte utlämnade depositioner". Ifrågavarande depositioner utgjordes av 23 kuvert, ett plåtskrin och ett paket. Kuverten avsåg handlingar av olika slag, exempelvis bankböcker, testamente och vigselattest, och tre innehöll pengar (100 kr, 230 zloty respektive 4
| 30 | Ds 2002:50 |
exempelvis i augusti 1946 sina i maj 1943 i Berlin deponerade bankböcker. (P 96 A/VIII. Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Uppslag 29.)
En annan odaterad förteckning, rubricerad "Av enskilda personer deponerade medel" och med blyertsantecknad parentes "dels i Flensburg, dels i kassan", torde i varje fall delvis avse depositioner som gjordes därför att riksmarken blivit helt värdelös i Sverige när deponenterna i krigets slutskede avreste från Tyskland. Flera av de i sistnämnda förteckning upptagna enskilda deponenterna var legationspersonal, bl.a. Richert själv. De flesta beloppen var små. Större deponenter var Svenska Röda korset (41 575 RM; handskriven notering "uttaget"), Utlandssvenskarnas Förening (5 340 RM), M. Nissen, Flensburg (80 000 RM; handskrivna noteringar "(estlandssvenskar)" och "Bör uttagas") och Svenska Kyrkan i Lübeck (5 200 RM; handskriven notering "Uttages"). Av ett handbrev den 11 juli 1955 från UD/Lellki till generalkonsulatet i Hamburg framgår att depositioner av baltiska deponenter vid krigsslutet också verkställdes i banker i Lübeck och Flensburg för dåvarande
Regleringen av gjorda penningdepositioner ianspråktog ibland avsevärd tid. I en skrivelse till departementet den 11 november 1954 "rörande gamla
| Ds 2002:50 | 31 |
Dit; Del 11. Uppslag 34 samt P 21 K. Kassarapporter och avräkningar. Besk. Berlin.
Källförteckning avseende Tyskland
1.
P 96 A. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII och XIII
B 1 K/Cn
P 21 K. Kassarapporter och avräkningar. Besk. Berlin. Del 6.
2. Av
B 2 E/Cn. Niederland. Eigentum
B 2 E/Er/Privat. Sovjetrussland. Eigentum. Privat B 2 E/Var/Privat. Argentina
P 96 A/A. Diverse biträde åt enskilda. Professor Hjalmar Arlberg. Änkefru Elsa Arlberg. Del IV. 1942-
P 96 D. Depositioner
3. UD:s
Depositionsbok (Depositioner m.m. vid Kungl. Utrikesdepartementet. Avdelning B.) B 1 K. Kamerala delen.
B 2 E/Er/Ct B 2 E/Ep
B 3 Ct/21/8
B 6 Er/Ct, I, II och III (Volym 365) B 6 Var II (Volym 385)
| 32 | Ds 2002:50 |
Österrike
Legationen i Wien stängdes när Österrike införlivades med Tyskland i mars 1938. Den ersattes av ett generalkonsulat underställt legationen i Berlin. Generalkonsulatet stängdes våren 1945. Hösten 1946 återupprättades legationen i Wien.
Den på sin tid hemsända depositionsdossieren (P 96) som enligt arkivförteckning (Dossier A 2 Cö. Departementets och underlydande myndigheters arkiv: arkivbeståndet, leveranser. Österrike.
Det svenska skyddsmaktsuppdraget för Polen i september 1939 avslutades vad gäller Österrike - "Ostmark" - av tyskarna redan i december 1939. Dessförinnan kom det att medföra att generalkonsulatet i Wien av därvarande polska beskickning fick överta bl.a. en judisk deposition, vilken senare blev föremål för en långdragen skriftväxling under åren
| Ds 2002:50 | 33 |
1954 efterfrågades av Antoinette Korn, ensam arvinge till den då avlidna deponenten och bosatt i Paris. Det konstaterades att generalkonsulatet hade utlämnat tavlorna och en av mattorna hösten 1939. Utlämnandet hade skett på uppdrag av fastighetsförvaltaren Franz Wache, som Rothenberg anförtrott förvaltningen av sin bostad i den fastighet i vilken hon också var delägare. Wache, som enligt skriftligt förvaltningsuppdrag var befullmäktigad att bl.a. hyra ut bostaden, hade begärt att föremålen skulle återlämnas dit då det därigenom blev möjligt att hyra ut den på för Rothenberg fördelaktigare villkor. Mottagandet av egendomen hade kvitterats den 30 oktober 1939 av Rothenbergs mångåriga betrodda hushållerska, Mathilde Pichler, som då alltjämt var anställd av Rothenberg. Den arvsberättigade yrkade genom sin make, Joseph Korn, på skadeersättning och hävdade för det första att legationen inte haft befogenhet att lämna ut egendom till Wache/Pichler. För det andra efterlyste Korn de fyra mattor som inte utlämnats. Den förstnämnda ståndpunkten lämnades utan avseende i de brevsvar som från svensk sida lämnades Korn. Vad gällde de inte utlämnade fyra mattorna kom diskussionen med Korn att kompliceras av att
| 34 | Ds 2002:50 |
Vid den ingående utredning av ärendet som föregick detta svar intervjuades, förutom konsulatspersonal från den aktuella tiden i Wien, både fastighetsförvaltaren Wache och hushållerskan Pichler. Av i anslutning härtill med handbrev Allard - von Otter den 1 mars 1957 till UD insänd dokumentation från de österrikiska myndigheterna framgår att den på sin tid till Wache/Pichler utlämnade egendomen sedermera beslagtogs av de tyska myndigheterna, bl.a. som följd av utmätning år 1942 för icke erlagd arvsskatt. Beträffande de saknade mattorna framfördes följande till Korn i enlighet med ovan nämnda UD- instruktion till beskickningen i Paris:
"Förutsättningen för att ett land skall kunna utöva ett skyddsmaktsuppdrag är enligt folkrätten att det land, i vilket uppdraget utövas, medger detta. Sverige avslutade följaktligen det polska uppdraget efter uppgörelser som träffades med tyska regeringen.
I avsikt att såvitt möjligt skydda enskilda personers intressen torde man emellertid från svensk sida ha underlåtit att till de tyska myndigheterna utlämna enskild egendom. Någon anteckning om att de fyra mattorna överlämnats till de tyska myndigheterna finnes icke, och det synes troligt, att de även efter skyddsmaktsuppdragets avslutande kvarhållits på konsulatet samt att de under kriget förvarats tillsammans med annan deponerad privategendom i hopp om att efter krigets slut kunna återställa den till vederbörande.
Konsulatet i Wien träffades under striderna om Wien av en granat, varvid bl.a. ett rum, där deponerade möbler lagrats, blev skadat. Under våren 1945 var personalen tidvis avspärrad från konsulatet, och i juni samma år hemsändes tjänstemännen i likhet med vad som skedde vid beskickningar och konsulat i andra av de allierade intagna städer.
| Ds 2002:50 | 35 |
Det framgår av handlingarna, att ett antal svenskar och utlänningar tagit sin tillflykt till konsulatet under striderna. Det är icke osannolikt att även obehöriga personer inkommit i huset och att en viss plundring skett.
En uppgift föreligger att en transport av deponerade möbler vid någon tidpunkt under slutskedet av kriget avgått för att föra egendom i säkerhet samt att denna gått förlorad på vägen. Denna möjlighet skall undersökas.
Det är förklarligt att utsikterna att utreda vad som hänt på konsulatet och med där förvarad egendom voro mycket små, när svensk personal år 1946 återvände till Wien.
Det måste sålunda fastslås, att det icke kan utredas vad som hänt med mattorna men att det bör anses som mycket möjligt, att de funnits kvar på konsulatet efter skyddsmaktsuppdragets avslutande men sedermera försvunnit."
Det kan tilläggas att ärendet åter aktualiserades år 1960 genom en förfrågan av österrikiska utrikesministeriet hos ambassaden i Wien i mars detta år rörande grekiske medborgaren Dimitri Pappas, som uppgavs under kriget ha tjänstgjort vid det svenska generalkonsulatets skyddsmaktsavdelning. Vederbörande var åtalad för stöld av mattor. Förfrågan remitterades till UD som hörde generalkonsuln i Wien vid den aktuella tiden, Ytterberg. Departementet konstaterade att Pappas hade anställts vid konsulatet i november 1944 som extra skrivbiträde och att anställningen sannolikt upphört den 31 juli 1945. Svaret från Ytterberg blev att han inte kunde erinra sig Pappas eventuella befattning med mattor vid konsulatet. Österrikiska utrikesministeriet informerades i enlighet härmed. Från svensk sida förklarade man sig inte ha invändning mot att den svenska svarsnoten kom till användning vid rättegången. (Dossier P 96 A 12/36. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner
| 36 | Ds 2002:50 |
av värdeföremål å besk:ar och konsulat. Rothenberg, Franziska, Korn, Antoinette.
Ett annat judiskt depositionsärende som engagerade generalkonsulatet i Wien vid tiden för den nazistiska förföljelsen avsåg en större penningsumma (9 000 schilling, sedermera 6 000 RM), som affärsmannen Arthur Schlossman, gift med en dotter till grosshandlare Karl Gassler, Stockholm, hade deponerat på ett hotell i Wien. Pengarna beslagtogs av Gestapo i samband med att den judiske hotellinnehavaren arresterades i mars 1938. Schlossman, enligt uppgift svensk medborgare, vände sig då till det svenska konsulatet i Wien, som efter framställning till Gestapo tillställdes beloppet. Det utreddes att Schlossman, som representant för ett israeliskt fastighetsföretag, Joseph Loewy & Co Ltd, Haifa, hade erhållit pengarna av en judisk läkare i Wien som betalning för en tomt i Palestina. Pengarna utbetalades slutligen den 22 september 1939 till av berörda parter godkänt ombud. (Dossier P 96 A. Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del IV.)
Ett par depositioner av okända ägare översändes av ambassaden i Wien till UD med skrivelse den 19 juni 1957. Enligt en skrivelse av ambassaden den 7 februari 1957 hade de "övertagits från konsulatet år 1946 och sålunda befunnit sig i beskickningens förvar i över tio år utan att ägarna till desamma kunnat fastställas eller anmält sig". De beskrevs av ambassaden på följande sätt:
"Deposition 2: Ett blått läderetui, innehållande ett damur (rostfritt stål), en kam i guldetui, en blyertspenna av guld, två fickknivar av gul metall, en fickkniv av silver, två guldringar med blå resp. grön sten, två stenar (skadade), en kopia av romerskt spänne (gul metall), ett guldarmband, en monokel (guldinfattad), en brosch (rävjakt-
| Ds 2002:50 | 37 |
motiv av gul metall), ett ryskt kröningsmynt, en slipshållare (märkt "G" av vit metall), fyra kragknappar."
"Deposition 3: Ett etui, innehållande en mycket smal ring (guld?) med en mindre pärla."
I UD antecknades på skrivelsen: "2 paket överlämnade till kanslirådet Kromnow i handom. 12/7/57". I den skrivelse till
Tjeckoslovakien
Efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939 och legationens avveckling i samband därmed representerades Sverige i vad som blev Protektoratet Böhmen och Mähren av ett
| 38 | Ds 2002:50 |
Korrespondens mellan konsulatet i Prag och legationen i Berlin i september och december 1939 i samband med Sveriges övertagande respektive avslutande av skyddsmaktsuppdraget för Polen vad gäller protektoratet Böhmen och Mähren behandlar en rad frågor rörande det förutvarande polska generalkonsulatets egendom.
Av säker relevans för utredningen att döma av deponenternas namn och omständigheterna i övrigt är fyra depositioner som avhandlas i ett handbrev från
Norbert Kasdan och Tatjana Jakersonova, båda bosatta i Prag. Enligt kvittots text ska depositionen ha gjorts av Weiss före hennes bortförande till Auschwitz. Inte heller Rostowskaja och
| Ds 2002:50 | 39 |
ha överlevt. Av depositionsboken på UD:s
(Dossier P 96 A. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål i beskickningar och konsulat. Del 12. Uppslag 10 samt Depositionsboken, UD:s B- avd.)
Ett depositionsärende av oviss relevans för utredningen som framkom vid undersökning av det till UD efter kriget översända materialet från konsulatet i Prag rörande de nederländska skyddsmaktsärendena i Protektoratet Böhmen och Mähren avsåg en C. Biermann, som år 1940 deponerat 4 815 tjeckiska kr. Konsulatets ansträngningar åren 1941 och 1942 att åstadkomma överföring till Biermann, då bosatt i Lissabon, misslyckades av tekniska skäl. Biermann, sedermera bosatt i New York, återkom ytterligare efter krigsslutet för att få pengarna. I ett svar bekräftade konsulatet att dessa fanns tillgängliga på den bank där de insatts, men att överföring alltjämt inte var tekniskt möjlig. Av skrivelse den 10 maj 1946 från legationen i Prag till UD:s
| 40 | Ds 2002:50 |
avliden nederländsk medborgare, Hoeksamadiman. Skrivelsen avslutades med konstaterandet att därmed all på den svenska beskickningen befintlig nederländsk egendom och alla nederländska depositioner återställts till de nederländska myndigheterna. (Dossier
Av en av
Ett depositionsärende som inte kunnat klarläggas och som synes sakna relevans för utredningen men som dock kan ha sitt intresse framkommer i ett handbrev från ministern Allard till kabinettssekreterare Assarsson den 10 juli 1951. Han skrev att "vid sammanbrottet 1945 lyckades Rosborg rädda en del svenskfödda damer undan alla faror här och även hemtransportera dem till Sverige." Allard bad att få hemsända bl.a. deponerad egendom tillhörande två av dessa, dels en Alice Kuhnert, dels en Barbro Silhan. Därmed, skrev han, skulle beskickningen bli befriad från samtliga sakdepositioner. Kuhnert hade
| Ds 2002:50 | 41 |
återvänt till Sverige och var anställd vid ett företag i Vingåker. Assarsson svarade den 25 juli 1951. Framställningen beviljades beträffande Kuhnert medan Silhan inte alls nämndes i brevet. Hennes deposition utgjordes enligt Allards brev av ett mindre paket matsilver. Han uppgav vidare att hon var svenskfödd och troligen svensk medborgare, att hennes man var statslös och tidigare tjeckisk medborgare anställd som Bolinders Fabriks AB:s representant i Prag och bosatt i Stockholm. Något ytterligare framgår inte av departementets depositionsdossier (P 96 A. allm. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat.
Polen
UD:s arkiv synes inte innehålla något material från beskickningen i Warszawa rörande depositioner av naziförföljda. Detta torde förklaras av att
| 42 | Ds 2002:50 |
Polen 1939. (Anm.: Legationens tillvaro från den 1 september 1939 fram till dess evakuering några veckor senare skildras i dåvarande legationssekreteraren Sven Grafströms anteckningar, publicerade av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.) Svenska ärenden i Polen övertogs av
Förhållandena i Gdansk berörs i dr Margareta Larssons ovan nämnda arbetsrapport angående depositioner av judisk egendom vid svenska beskickningar (bilagan, sid. 240, till Slutrapporten från kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget). I arbetsrapporten uppmärksammas en korrespondens år 1960 mellan konsulatet i Gdansk och UD om synbarligen "herrelösa inventarier", vilka enligt ett första besked av UD skulle upptas i konsulatets inventarieförteckning som depositioner av okända ägare. Utredaren följde upp ärendet. Den ytterligare dialog som följde mellan konsulatet och UD ledde år 1964 till att konsulatet medgavs att uppta tre av de ifrågavarande sex föremålen i förteckningen över staten tillhöriga inventarier medan tre förklarades sakna värde. Inventarierna synes härröra från tiden efter kriget och den nazistiska förföljelsen. Krigshändelsernas förödelse i Gdansk i början av 1945 medförde att nya konsulatslokaler och tjänstebostäder fick anskaffas när det nya konsulatet upprättades året därpå. Arkivmaterialet från tiden för krigsslutet och därefter i samband med att det nya konsulatet inrättades och utrustades ger inte belägg för att några inventarier skulle ha övertagits från de tidigare konsulatsfastigheterna
| Ds 2002:50 | 43 |
och det ter sig med hänsyn till omständigheterna också osannolikt att så skulle ha kunnat ske. Den sist avresande tjänstemannen från det gamla konsulatet, dess skrivbiträde, lämnade Gdansk i mars 1945. Ny konsulatsfastighet hyrdes av Gdansks stadsförvaltning i juli 1946 i förstaden
| 44 | Ds 2002:50 |
Ungern
Sammanfattning
Under 1944, det år då tyska trupper ockuperade Ungern i mars och de ryska arméerna nådde Budapest i december, gjordes depositioner vid legationen i Budapest av både personer utsatta för nazistisk förföljelse och andra kategorier som ville skydda sin egendom.
| Ds 2002:50 | 45 |
Situationen i Ungern blev akut kritisk från judisk synpunkt när tyskarna ryckte in i landet i mars 1944. Mot slutet av året bidrog den från öster annalkande krigsfronten till depositioner av även andra kategorier av deponenter. Bilden låter sig endast fragmentariskt rekonstrueras med ledning av material efter kriget såsom minnesuppteckningar, kvitton beträffande utlämnade depositioner och andra arkivhandlingar. Budapestlegationens arkiv förstördes i samband med krigshändelserna respektive måste brännas före beskickningens av de ryska militärmyndigheterna med kort varsel beordrade avresa från Ungern den 15 mars 1945.
Legationen och dess depositioner kom att drabbas hårt av krigshändelserna. Förhållandena för personalen blev ytterst påfrestande. Striderna om Budapest varade från jultid 1944 till början av februari 1945. Beskickningen plundrades vid flera tillfällen, dels av pilkorsare, dvs. ungerska nazister, den 24 december 1944, dels och främst av ryska soldater den
| 46 | Ds 2002:50 |
fördelade i fyra kassaskåp. Mera skrymmande depositioner förvarades under lås i källar- och vindsutrymmen. De ryska soldaterna bröt upp tre av kassaskåpen då de genomsökte och plundrade byggnaden. (Dossier P 2 Eu. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Ungern. 1945, mars - juli 31 samt odaterad promemoria 1945 av Lars G:son Berg bland handlingar överlämnade av kanslisten Mezey till UD år 1947.)
Om depositionsverksamheten
Chefen för legationen i Budapest, ministern Danielsson, lämnade i en promemoria den 20 oktober 1945 (P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/1) sin bild av beskickningens arbete med depositioner i samband med krigshändelserna i Ungern. Han uppger inledningsvis:
"De depositioner, som mottogs på beskickningen, tillhörde
1)svenska medborgare och svenskfödda personer samt svenska företag. I ett flertal fall utgjordes dessa depositioner av egendom, som kvarlämnats i Ungern av judar, vilka tidigare överflyttat till Sverige och blivit svenska medborgare;
2)utlänningar, tillhöriga stater, vars intressen beskickningen hade att företräda;
3)judar med nära anknytning till Sverige genom släktskap eller affärsförbindelser, vilka beskickningen hade till uppgift att bistå. Dessa depositioner anförtroddes beskickningen såsom regel under motivering, att ägaren ville rädda dem från tyskarna och pilkorsarna;
| Ds 2002:50 | 47 |
4) i ett ytterst fåtal fall tillätos även några ungrare – icke judar – med anknytning till Sverige, vilka till följd av sin inställning voro hotade från tyskt eller pilkorsarhåll, att deponera några av sina tillhörigheter på beskickningen.
Det totala antalet personer, som sålunda medgivits att deponera egendom på beskickningen, torde ha uppgått till ca 150. Depositionerna utgjordes i allmänhet av värdehandlingar, smycken, guldsaker m.m., men i några undantagsfall mottogos även mera skrymmande föremål, såsom större silversaker, kläder och tavlor.
Ifråga om samtliga beskickningens depositioner gällde, att de alltid togos om hand under uttryckligt förbehåll, att beskickningen ej kunde ikläda sig något ansvar för dem. All deponering skedde sålunda helt på den deponerandes egen risk. Kvitto utställdes ofta icke; speciellt gällde detta ifråga om judiska depositioner, för att ägaren ej skulle komprometteras vid en ev. internering. Depositionerna infördes emellertid i beskickningens depositionsbok, som sedermera blev förstörd i samband med den ryska utplundringen av beskickningen."
Danielssons formulering beträffande de judiska depositionerna (punkten 3) antyder ingenting om de depositioner som även kan ha förekommit separat i samband med
Danielsson anger att
| 48 | Ds 2002:50 |
Kanske kan hans försiktiga formuleringar sättas i samband med den misstänksamhet som de ryska militärmyndigheterna i Ungern ådagalade gentemot de utländska beskickningarna i Budapest efter stadens erövring och i det sammanhanget även med ett handbrev från Moskvaministern Söderblom till t.f. avdelningschefen Grafström i UD den 6 juli 1945 i vilket Söderblom tar upp
Ds 2002:50 49
konstateras. Utredaren vågar gissningen att något sådant inte heller skrivits.
Det mesta som kan utläsas av i dag tillgänglig dokumentation tyder på att legationen av humanitära skäl och under händelsernas tryck kom att kraftigt tänja på de formellt gällande restriktiva instruktionerna beträffande mottagande av depositioner. De rådande realiteterna belyses bl.a. i följande rader i en promemoria den 21 november 1946 av attachén vid legationen, Lars G:son Berg: "Under hösten 1944 gjordes till den svenska beskickningen i Budapest ett otal framställningar om att få ställa till beskickningens disposition olika saker, såsom slott, hus, bilar, livsmedelsförråd o.s.v. Syftet var uppenbarligen att söka rädda egendom, som annars skulle ha försvunnit i tyska eller ryska händer. I de fall, där beskickningen ansåg sig ha nytta av egendomen i fråga i sin dåvarande eller framtida verksamhet, accepterades erbjudandet, och vederbörande objekt överlämnades till beskickningen. Detta skedde genomgående utan några som helst överlåtelsehandlingar eller ens kvitton. Det var här alltså icke fråga om vanliga depositioner utan endast förvaring av vissa föremål med full nyttjanderätt till desamma av beskickningen." (Dossier P 36 Budapest.
De stater vars intressen
| 50 | Ds 2002:50 |
Av Danielssons nämnda promemoria liksom av en promemoria av beskickningens skrivbiträde Bauer den 27 december 1945 (dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/1) framgår att det från början av december 1944 var kanslisten Carlsson som svarade för handhavandet av depositionerna vid legationen "med allt vad därtill hörde (safenycklar, kartotek och depositionsbok)". Dessförinnan ansvarig tjänsteman hade då omstationerats. Danielsson skriver att sedan Carlsson tvingats gå under jorden i samband med pilkorsöverfallet den 24 december och beskickningen "återtagits" i slutet av december var attachén Berg och kanslisten Mezey ansvariga för ordningen på denna och därefter Bauer. Som följd av att ingen av dessa hade haft hand om depositionerna i beskickningsbyggnaden (Berg hade tagit emot sådana på
En kaotisk tid för legationen
Efter de ryska plundringarna i februari 1945 var situationen på beskickningen kaotisk. Vad som hände med kvarvarande inventarier och depositioner som undgått eller ratats av ryssarna kan rekonstrueras endast fragmentariskt, delvis som följd av att personalen var skingrad. Danielsson, som i likhet med flertalet övriga beskickningsmedlemmar också blivit tvungen att gå under jorden från tiden för pilkorsöverfallet på beskickningen den 24 december 1944, uppehöll sig först hos nuntien och sedan på schweiziska ambassaden. Carlsson befann sig också på okänd ort sedan pilkorsöverfallet för att i ett senare skede bli omhändertagen av ryssarna. Bauer återvände till beskickningen först den 17 februari 1945 efter, som hon skriver i en promemoria den 27 april 1945, "sju veckors källarvistelse" i slottet på
| Ds 2002:50 | 51 |
Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Ungern. 1945, mars - juli 31.) Wallenberg var saknad sedan den 17 januari. Legationssekreteraren Anger hade tagit sig ut till de ryska linjerna. Endast två svenska tjänstemän, Mezey och Berg, fanns därför på beskickningen när plundringarna den
I sin promemoria den 27 april redogör Bauer för förhållandena vid beskickningen den 17 februari – 12 mars. Hon konstaterar där bl.a. att hon utan att ha möjlighet att kommunicera med sina chefer fann det nödvändigt att bränna politiska och handelspolitiska dossierer, "listor och andra handlingar rörande judarna", stämplar etc. (Enligt en anteckning på en promemoria den 2 juli 1954 (dossier A 2 Eu) uppgav Bauer att även
| 52 | Ds 2002:50 |
förevändning att man sökte efter tyska dokument och av "bourgeoisie och kapitalister" där förvarade ägodelar. Vederbörande återkom den 27 februari med ytterligare personal och förde på lastbilar bort bl.a. "alla kvarvarande koffertar (ca 18 st.) och mattor (ca 10 st. små och stora)". I början av mars häktades beskickningens chaufför och den dittillsvarande ryske vakten ersattes med två nya. Dagen därpå skedde en ny mycket grundlig husundersökning under ledning av en
| Ds 2002:50 | 53 |
"Bauers deposition"
Bauer lyckades vid hemresan till Sverige få med sig vissa andra värdeföremål med okända ägare, vilka lämnades till UD för förvaring som deposition för
| 54 | Ds 2002:50 |
skulle visa sig blev detta dock inte sista ordet i fråga om departementets rätt att förfoga över herrelös egendom. Vad gäller de återstående
Legationen efter den utsända personalens hemresa
Om utvecklingen efter beskickningens med kort varsel beordrade avresa från Ungern den 15 mars skriver Danielsson i ovan nämnda promemoria den 20 oktober 1945 följande:
".....Då härefter ingen av beskickningsmedlemmarna tilläts kvarstanna i Budapest, gav jag i uppdrag åt lektor Valdemar Langlet (som på grund av sjukdom erhållit uppskov med sin avresa), resp. den ende kvarvarande svenske medborgaren Emerik Scheid, att söka bryta upp det fjärde kassaskåpet samt medtaga innehållet till Bukarest ... Det blev emellertid inte så ... Det torde vara svårt att bilda sig en klar uppfattning om vad som skedde på beskickningen sedan vi lämnat Budapest - fullt kaos rådde ju redan vid vårt besök, bl.a. genom att ett femtiotal personer från de sönderbombade husen i närheten av ryssarna inlogerats i beskickningshuset. Den
| Ds 2002:50 | 55 |
Bayerska safen (ett kassaskåp, tillhörande beskickningens hyresvärd, som undgått upptäckt av de ryska soldaterna; utredarens anm.) torde ha öppnats av personer, som ej hade något uppdrag att verkställa detta. Flera av de däri befintliga depositionerna synes emellertid sedan ha återställts till sina ägare och en del överförts till Svenska Röda korset på
Den anarki som enligt Danielsson rådde på beskickningen efter den utsända personalens avresa synes till stor del ha varit följden av att han misslyckades att i brådskan i samband med den av ryssarna beordrade hemresan få någon att åta sig ansvaret för beskickningsbyggnaden.
Röda korset bistår beträffande kvarvarande depositioner
Källor till den information som finns om skeendet under denna tid är dels en den 16 juni 1945 daterad redogörelse som ovan nämnde lektorn och delegaten för Svenska Röda korset Valdemar Langlet och hans maka Nina tillställde UD (dossier P 2 Eu. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Ungern. Aug. 1945 - april 1946), dels Langlets bok Verk och dagar i Budapest (sid. 188 ff). Därav framgår bl.a. att Langlet, som tilläts av de ryska militärmyndigheterna att stanna i Ungern till i slutet av maj, inte ansåg sig ha fått något uppdrag av Danielsson. Det kassaskåp, som undgått upptäckt av de ryska soldaterna och som enligt Danielssons ovan nämnda redogörelse öppnades av obehöriga personer, innehöll en rad depositioner i numrerade förpackningar. Dessa omhändertogs av en fader Raile. Denne, som var chef för apostoliska nuntiaturens sociala
| 56 | Ds 2002:50 |
aktion, var även Langlets ställföreträdare i Svenska Röda korset, chef för Röda korsets barnskyddsavdelning och styrelseledamot i Svensk- Ungerska Sällskapet. Fader Raile lät tillsammans med fru Langlet förteckna ifrågavarande depositioner. Vid makarna Langlets avresa från Ungern den 26 maj 1945 hade en del utlämnats mot kvitton medan andra fanns kvar i väntan på att ägare skulle höra av sig. Av en förteckning i en bilaga till Langlets redogörelse framgår läget härvidlag i maj 1945. Röda korset bestormades vid denna tid med förfrågningar från deponenter vilket resulterade i att flertalet depositioner i det sist öppnade kassaskåpet kunde återlämnas. Ifrågavarande deponenter identifierades uppenbarligen genom anteckningar på de olika paketen. Förteckningen är undertecknad av fader Raile och Nina Langlet och ytterligare några personer. Den återger de nummer depositionerna haft i
Ytterligare deponenter till vilka depositionerna inte hade återlämnats namnges på följande sätt i förteckningen: "Schulz, Montenuovo, Karl Szalay, Holländische Gesandtshaft, Ungarische Allgemeine Creditbank, Akten Szentivànyi". Därtill hade antecknats tre "sannolikt rumänska" kassaskrin ("Kazetten"). Med undantag för ett av kassaskrinen, varom
| Ds 2002:50 | 57 |
mera nedan, föranleder den fortsatta hanteringen av dessa depositioner inte kommentarer från utredningens synpunkt.
Legationens inventarier
Av Langlets redogörelse framgår också att en ungersk betrodd tidigare beskickningsanställd, fru Pogany, räddade undan en del lösöre från beskickningen till ett kloster i
| 58 | Ds 2002:50 |
Till sin rapport till UD den 16 juni 1945 bilade Langlet en förteckning (3 sidor) över i beskickningshuset per den 8 maj 1945 kvarvarande inventarier, så gott som uteslutande möbler. I vilken mån dessa eventuellt kan ha omfattat också några depositioner utöver beskickningsinventarier har inte kunnat utredas.
Svårigheterna att kartlägga skeendet vad gäller de i den gamla beskickningsbyggnaden kvarvarande inventarierna och eventuella bland dessa befintliga depositioner illustreras ytterligare av en förteckning med en skrivelse den 4 november 1945 från
| Ds 2002:50 | 59 |
Det föregående har illustrerat att hanteringen av den gamla legationens efter plundringar och stölder kvarvarande inventarier och ev. bland dessa befintliga depositioner är ett svåröverskådligt kapitel. Det kan tilläggas att Arfwedson hösten 1945 med hjälp av bl.a. Tändsticksbolaget lät flytta ytterligare en del inventarier från legationen till förvaring i lagerlokal. Detta framgår av hans brev till Fallenius, UD, den 27 april 1946 i vilket han nämner bl.a. ett i ett skrivbord inbyggt kassaskåp, sju kandelabrar och fem ljuskronor. (Dossier P35 EU, del 1
| 60 | Ds 2002:50 |
yttrande. Den 5 juli 1947 återkom legationen med begäran om att få försälja "de inventarier till vilka ägare icke kunnat angivas". Arfwedson åberopade både föremålens "defekta tillstånd" och ringa värde och att hyreskostnaderna för "de i kanslisten Ekvalls våning förvarade depositionerna" skulle komma att höjas. Ny förteckning över i det nya beskickningshuset förvarade inventarier bifogades. Den 8 augusti 1947 lämnade UD till slut bemyndigande till legationen att försälja "de av enskilda utländska medborgare i samband med kriget deponerade inventarier beträffande vilka äganderätten icke kunnat fastställas". Försäljningen borde om möjligt ske på offentlig auktion eller, om detta inte befanns görligt, under så likartade former som möjligt. Detta besked föranledde en begäran om förtydligande med handbrev Arfwedson - Croneborg den 2 september 1947. Om svar lämnades synes detta inte ha skett skriftligen. (Brevet i fråga finns på dossier med anteckning att det återfanns i en annan tjänstemans skåp i oktober 1948.) I samma brev meddelade legationen att av kända enskilda personer gjorda depositioner återställts till vederbörande.
Den 22 januari 1948 underrättades UD om att försäljningen skett genom anbudsinfordran då en offentlig auktion skulle ha "dragit oskäliga kostnader med tanke på att största delen av inventarierna var värdelös". Försäljningen inbringade 3 600 forint, dvs. ca 1 000 kr. De sålda inventarierna redovisades i legationens samtidigt insända inventarieförteckning för år 1947. De utgjordes av 1 soffa empire, 2 taburetter empire, 1 fåtölj empire, 1 stol empire, 1 fåtölj Louis XVI, utan sits, 1 stol Biedermeier, 2 skåp, mörkbruna, 1 byrå, mörkbrun, och diverse ytterligare inte närmare beskrivna stolar, bord och fåtöljer. De enda återstående inventarierna utan svensk ägare som angavs i inventarieförteckningen var några mattor och möbler, beträffande vilka anmärktes att de var holländsk respektive argentinsk egendom. Därmed avsågs dels den tidigare nederländska
| Ds 2002:50 | 61 |
beskickningen i Belgrad, dels det tidigare argentinska generalkonsulatet i Budapest.
UD:s instruktion beträffande försäljningslikviden blev att denna skulle insättas på ungersk bank. Departementet meddelade samtidigt att preskriptionstiden för äganderätten till beloppen skulle räknas "från respektive dagar, under vilka försäljningen av vederbörande egendom ägde rum". Med skrivelse till UD den 7 april 1948 meddelades att insättningen skett på Magyar Leszàmitoló És
(Dossier P 35 Eu. Del 1.
Bevarad egendom utan känd ägare
Som framgått av det föregående resulterade händelseutvecklingen i Budapest i samband med krigsslutet i stora svårigheter för de tjänstemän
| 62 | Ds 2002:50 |
som under de följande åren bemannade den nya beskickningen att identifiera ursprunget till en del av de inventarier såsom möbler, mattor o.d. som fanns på den gamla beskickningen och som sedan efter villervallan på olika sätt fann vägen till den nya. Arfwedsons korrespondens med UD belyser detta. Depositionsboken och legationens arkiv hade förstörts. Den sista av den gamla legationen upprättade inventarieförteckningen, som insändes till UD i januari 1944 (dossier P 35 Eu. Lokaler och fastigheter. Inventarier. Beskickningen i Budapest), upptar som sig bör endast staten tillhöriga inventarier och saknar notering om eventuella depositioner. I departementets handlingar saknas spår av redovisning under 1944 rörande på legationen förvarade depositioner. Som framgått ovan infördes årlig redovisningsplikt till UD först år 1955. Danielssons inledningsvis citerade promemoria den 20 oktober 1945 nämner inte heller något om möbeldepositioner, men å andra sidan fanns det, som framgått, möbler, låt vara av ringa värde, som såldes år 1947 trots att legationen stött på patrull i sina ansträngningar att utreda om ägaren var staten eller någon annan. Ett energiskt ytterligare utredningsarbete bedrevs av beskickningschefen von Dardel i början av
| Ds 2002:50 | 63 |
var identisk med en i en förteckning den 21 november 1946 upptagen matta som kunde ha deponerats under krigets slutskede. Hans framställning till UD om att efter den långa tid som förflutit få uppta mattan bland de statsverket tillhöriga inventarierna besvarades den 19 april 1962 med att detta borde anstå med hänsyn till det ouppklarade
(P 35 Eu. Lokaler och fastigheter: Bostadsinventarier. Amb. Budapest. 1959, juli
– 31 mars 1984.) På vilken grund övriga föremål, inklusive nämnda matta, strukits framgår inte av tillgängliga handlingar. Då det inte visade sig möjligt att med Riksarkivets hjälp med ledning av inventarieförteckningar från den aktuella tiden komma närmare gåtans lösning bad utredaren
Vad gäller på UD bevarade
| 64 | Ds 2002:50 |
endast kunnat identifiera de ursprungligen av Bauer hemförda föremål vilka, sedan två av dem kunnat utlämnas till identifierad ägare i Ungern, nu förvaras på UD:s dokumentationsenhet; jämför det föregående.
I UD:s förvar finns även ett smycke med okänd ägare, en hjärtformad topas, som
Depositioner av kända deponenter med bekräftad, förmodad eller möjlig judisk bakgrund som kunnat identifieras från tiden för den nazistiska förföljelsen i Ungern, dvs. från mars 1944; enskilda fall.
A. Deponenten återfick depositionen
- I en skrivelse från legationen den 24 april 1947 till UD rapporteras att två av de i det föregående nämnda förmodade rumänska kassaskrinen någon tid dessförinnan uthämtats hos fader Raile av representanter för rumänska utrikesministeriet, som medfört nycklarna till dem. (Dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/1.)
När det tredje hade brutits upp hade konstaterats att innehållet inte
| Ds 2002:50 | 65 |
stämde med de rumänska uppgifterna varför kassaskrinet överlämnats till legationen. Innehållet utgjordes av ädelstenar, smycken och andra värdeföremål. Beskickningen lät en juvelerare i beskickningschefen Arfwedsons närvaro göra en inventarieförteckning som bifogades skrivelsen. De enda spåren efter ägare utgjordes av dels en inskrift på ett cigarrettetui ("La Baronne Elisabeth de Vojnitz"), dels en stans med ett vapen under sjuuddig krona. Skrivelsen remitterades av UD till lektor Langlet för yttrande. Denne saknade kännedom om vem deponenten var. Ärendet torde emellertid ha lösts ehuru allt inte är dokumenterat. Med brev den 11 juli 1947 kallades en Elisabeth de Vojnitz till legationen för ett samtal. Vidare framgår att legationen därefter bad juveleraren att jämföra den av honom gjorda inventarieförteckningen med en annan förteckning, förmodligen tillhandahållen av de Vojnitz. I ett brev till legationen den 23 juli 1947 meddelade juveleraren att han gjort den begärda jämförelsen och funnit att förteckningarna väsentligen överensstämde men att det också fanns diskrepanser. Vilken uppgörelse som träffades om dessa finns inte dokumenterad. I övrigt arkivmaterial har emellertid ingenting påträffats som tyder på att föremålen inte skulle ha utlämnats. Däremot framgår att depositionen hade efterlysts i en framställning direkt till UD redan den 23 april 1946, vilken bl.a. kastar ljus över ärendets judiska anknytning. Framställningen rörde en deposition i Budapest i oktober 1944 och gjordes av friherrinnan Alexander Vojnitz och fru Charles Wettstein. Fru Wettstein var dotter till den förra och Charles Wettstein en bekant till beskickningschefen Danielsson från dennes tidigare stationering i Kairo. Depositionens värde uppskattades av deponenterna till minst 120 000 dollar. I sitt yttrande i ärendet uppgav Danielsson att vederbörande inte gavs något kvitto utan endast uppgift å det nummer under vilket depositionen förvarades. Depositionen
| 66 | Ds 2002:50 |
meddelades också i UD:s svar den 27 maj 1946 till A. Vojnitz i vilket förklarades att depositionen förkommit i samband med att legationens kassaskåp plundrades. Ärendet synes sålunda ha fått en annan och för deponenterna positiv utgång året därpå som följd av Budapestlegationens eget arbete för att spåra ägarna till kvarvarande depositioner. Det är möjligt att depositionen befunnit sig i det kassaskåp som inte plundrades av de ryska soldaterna och vars innehåll vid tiden för deponenternas framställning, UD obekant, fanns i förvar hos fader Raile. (Dossier P 96 A . Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/17, hemsänd
-I en promemoria den 17 januari 1947 har kanslisten Mezey nedtecknat vad han erinrar sig om vissa nederländska, argentinska och iranska depositioner. (Dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/1.) Han erinrar sig bl.a. "några gamla målningar" som torde ha deponerats någon gång på sommaren 1944. Deponenten hade varit "en holländsk dam av judisk börd och tidigare gift med en ungersk baron med vilken hon hade två minderåriga barn". Mezey kunde inte minnas huruvida tavlorna fanns kvar efter plundringarna eller inte. Det är möjligt att en framställning från nederländska generalkonsulatet till vår Budapestlegation den 7 april 1949 ger svaret, men denna kan också ha avsett en annan deposition. Med framställningen anhölls om utlämnande av två beskrivna tavlor tillhörande en fru Grànitz – Menko Hartogensis. Enligt legationens anteckning på den nederländska skrivelsen utlämnades tavlorna samma dag till generalkonsulatet.
-Dr Simon Friedman begärde i skrivelse till legationen i Bukarest den 3 maj 1946 ersättning för värdesaker som han deponerat i Budapest i april
| Ds 2002:50 | 67 |
1944. (Dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/23.) Friedman hade varit advokat och direktör för Internationella Röda korset i Budapest och utgick ifrån att depositionen förkommit vid någon av plundringarna av legationen. UD begärde in yttranden av Langlet och Mezey, vilka Friedman refererat till. I sitt svar till
-
| 68 | Ds 2002:50 |
B. Deponenten återfick inte depositionen
- Beträffande den till Röda
| Ds 2002:50 | 69 |
-Ett annat ouppklarat ärende framkommer i ett svarsbrev den 14 september 1946 till
-Dr Ludwig Mihalys uppgav i brev till UD den 3 december 1945 att han som följd av judeförföljelserna i april 1944 fick lämna både sin anställning vid Tändsticksbolaget och sin bostad och då via direktören Hallerström deponerade två briljantringar i legationens kassaskåp. (Dossier P 96 A. Depositioner av värdesaker å beskickningar och konsulat. Del VIII/3.) Den efterlysta depositionen, märkt "Hallerström - dr Mihàly", beskrevs noga. Brevet remitterades till
| 70 | Ds 2002:50 |
juni 1946 med upplysning att varken UD eller legationen lyckats utröna vad som hänt med depositionen.
- I oktober 1963 besökte den i Sverige bosatte violinisten Andor Neufeld UD. Hans släkting Karl Färber, Budapest, hade i slutet av 1944 deponerat ett paket innehållande en värdefull italiensk violin med två franska stråkar samt en briljant, insydd i en liten kudde. Färber hade uppskattat värdet till 10 000 dollar. Föremålen skulle ha bortförts vid ett nazistiskt överfall 1944 eller 1945. Färber önskade ett intyg om depositionen i hopp om att kunna erhålla ersättning för förlusten från Förbundsrepubliken Tyskland. UD, som inte kunde identifiera ifrågavarande deposition i sina handlingar, gav Neufeld adresserna till Anger och Mezey. (Dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/1.) Detta ledde till att Färber i februari 1964 från Budapest tillskrev Mezey, som då tjänstgjorde på generalkonsulatet i Hamburg. I detta brev uppgav sig Färber även ha deponerat ett skrin med familjesmycken, även de till ett värde av 10 000 dollar. Färber hade bevittnat att Anger låst in värdeföremålen i legationens stora kassaskåp. Ärendets utgång blev att UD med skrivelse den 26 mars 1964 instruerade Mezey att meddela Färber att begärt intyg inte kunde utfärdas "då övergreppen mot legationen icke företagits av tyska förband". Tyska myndigheter kunde därför inte hållas ansvariga. (Dossier: P 96 A. Div. biträde åt enskilda. Depositioner av värdesaker å beskickningar och konsulat - 1964 . Del 17/13.)
| Ds 2002:50 | 71 |
-Charles Gosztonyi, svensk medborgare och bosatt i Sverige, framförde med brev till UD den 17 oktober 1945 begäran om ersättning för en deposition (cigarrettetui av guld, armbandsur av guld, guldkedja, guldpenna) som inlämnats av brodern i april 1944 och placerats i legationens kassaskåp. Brevet åberopade föregående telefonsamtal vid vilket G. uppenbarligen informerats om plundringarna. I sitt svar den 23 oktober 1945 meddelade UD att svenska staten inte åtog sig ansvar för enskildas tillhörigheter, som förvarades å svenska beskickningar och som gick förlorade genom krigshandlingar. Det kan nämnas att den i det föregående nämnda listan den 9 mars 1945 över föremål som omhändertogs på legationen av den ryska kommendaturen - jämför Bauers promemoria den 27 april 1945 (Dossier P 2 Eu. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Ungern. Aug. 1945 – april 1946) - upptar bl.a. ett cigarrettetui av guld men inte några föremål som kan motsvara G:s deposition i övrigt. Det är rimligt att anta att G:s paket var ett av dem som stals vid plundringarna. (Dossier P 96 A. Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del VIII/16.)
-Hedvig Bernauer, änka efter direktören för L. M. Ericssons ungerska dotterföretag, anhöll i juni 1946 om UD:s bistånd att utröna vad som hänt med en av makarna den 21 december 1945 gjord deposition avseende värdepapper, pengar och smycken. Depositionen hade gjorts inför en av makarna planerad avresa till Sverige, vilken dock förhindrades av att Budapest vid samma tid inneslöts av Röda armén. Hedvig Bernauers make dödades därefter vid ett bombanfall. Hennes förfrågan gällde främst de aktier som ingått i depositionen. Mezey, som ombads yttra sig, skrev i en
| 72 | Ds 2002:50 |
för åtgärd, föreslog han undersökning också hos fader Raile och
-Med ett brev till ambassaden i Bryssel den 12 maj 1965 begärde en advokat upplysning om en deposition av värdepapper, pengar och smycken, som skulle ha gjorts vid legationen i Budapest, sannolikt 1944, av fru Régine Grünberger och hennes man Herz Wagman, vilka båda skulle ha avrättats av tyskarna kort därefter. Begäran gjordes å brorsonen Wilhelm Schechters vägnar. Brevet remitterades av UD den 19 maj 1965 till ambassaden i Budapest, som svarade att ambassaden saknade handlingar om depositioner från ifrågavarande tid och därför inte kunde utröna vad som då hänt depositionsärenden. I UD:s svar den 28 juli 1965 till ambassaden i Bryssel konstaterades att depositionen inte kunde bekräftas genom tillgängliga uppgifter, att ett flertal plundringar av legationen skett och att alla depositioner hade skett på deponentens egen risk. (P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Ungern. 1965
-I början av november 1944 deponerade den judiskägda firman Goy & Kovalszky 26 stycken skrivmaskiner med ryska typer på beskickningen med anledning av de hänsynslösa pilkorsförföljelserna mot judar vid denna tid. Beskickningen var å sin sida i behov av sådana maskiner för att kunna skriva ut skyddsbrev och handlingar på ryska inför den förestående ryska erövringen av Budapest. Med deponentens medgivande utnyttjades därför en del av maskinerna av legationen medan resten ställdes undan. Maskinerna förstördes när det f.d. finländska beskickningshuset, där
| Ds 2002:50 | 73 |
med undantag för en som fanns i beskickningens huvudbyggnad, där den sedan stals av ryssarna vid plundringarna. Den 26 juli 1946 framställde firman krav på ersättning på den grund att avtal skulle ha träffats om köp av skrivmaskinerna som "ställts till legationens förfogande". Den följande utredningen resulterade, efter yttranden av Berg, Mezey och Carlsson, i instruktion till
- Ett fall avseende en deposition som deponenten sannolikt utan att vara naziförföljd torde ha gjort för att förhindra att egendom skulle försvinna i antingen tyska eller ryska händer framkommer i av
| 74 | Ds 2002:50 |
övriga föremål 1 439 gram. På den inkommande handlingen finns en påteckning enligt vilken ministern sett brevet och lagt det ad acta tills vidare. Något ytterligare om den fortsatta handläggningen har inte påträffats av utredningen. Om den uppgivna depositionen ägt rum ligger det nära till hands att anta att värdesakerna förkom vid plundringarna i februari 1945. Utredaren har inte funnit någon förklaring till att ytterligare handlingar i ärendet inte kunnat påträffas.
______________
Källförteckning beträffande Ungern:
I.
A 2 Eu. Departementets och dess underlydande myndigheters arkiv: arkivbeståndet, leveranser. Ungern. 1939-
P 2 Eu. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Ungern: Del 2. 1945, mars – juli 31.
Del 3 1945, aug. – 1946, april
P 35 Eu. Lokaler och fastigheter. Inventarier. Beskickningen Budapest: Del 1
Del 5 1959, juli – 1984, mars (bostadsinventarier)
P 36 Budapest.
P 36 Budapest. Besk. Budapest. Kansliinventarier.
| Ds 2002:50 | 75 |
P 96 A/Allmänt 1955. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeförmål å beskickningar och konsulat:
P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. (Delarna
Del VIII: Uppslag 1, 3, 16, 17, 22, 23 , 24 Del IX: Uppslag 6
P 96 A. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdesaker å beskickningar och konsulat (Delarna
Del 16. Uppslag 5
Del 17 Uppslag 13
P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Ungern. 1965-
II. Av
P 96. Diverse biträde åt enskilda. I.
P 96. Depositioner/uppslag. Diverse biträde åt
Uppslag 2, 3,5,
P 96. Depositioner/Allmänt. Diverse biträde åt enskilda.
P 96. Depositioner. Ungerska
III. Av kanslisten Mezey till UD år 1947 överlämnade handlingar från gamla
| 76 | Ds 2002:50 |
IV. Av
B 1 Ungern (tiden maj 1944 - augusti 1947)
V. Litteratur:
Valdemar Langlet: Verk och Dagar i Budapest.
Wahlström & Widstrand. Stockholm 1946.
Rumänien
Av UD:s arkivförteckning den 22 december 1955 (Dossier A 2 Eru. Departementets och dess underlydande myndigheters arkiv, arkivbeståndet, leveranser. Rumänien.
Sverige var skyddsmakt i Rumänien för bl.a. Nederländerna (från februari 1941), Sovjetunionen (från juni 1941), Norge (från november 1943) och Ungern (från september 1944). (Dossier P 2 Eru. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Rumänien.
| Ds 2002:50 | 77 |
I departementets material har utredningen endast påträffat två depositionsärenden med judisk anknytning vid
-Med brev den 15 april 1941 kontaktades UD av Aktiebolaget Cellintra, Stockholm. Företaget innehade aktiemajoriteten i Fabrica de Harti Petresti S.A.R. i Bukarest och förvarade aktier i företaget hos dess förutvarande direktör Alexander Garvin. Denne var jude och hade därför avskedats. Med anledning härav önskade AB Cellintra deponera ifrågavarande aktier på den svenska
-I en skrivelse till UD den 19 maj 1944 meddelade ministern Reuterswärd att representanten för Jewish Agency i Bukarest på hans framställning ställt i utsikt att en familj Gelber skulle få medfölja ett av de fartyg, som befordrade judiska flyktingar från Rumänien till Turkiet för vidareresa till Palestina. Familjen hade deponerat smycken och silver m.m. på beskickningen, "allt utgörande herr Paul Fränkel i Stockholm tillkommande arv". I augusti 1944 överfördes depositionen till Stockholm och mottogs av Paul Fränkel. (Dossier P 96 A, del VI. Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat.)
| 78 | Ds 2002:50 |
Några
Den från sitt land i september 1939 fördrivne polske utrikesministern Beck, som med sin regering då evakuerades till Rumänien, kan i någon mening hänföras till kategorin naziförföljda. Om inte annat kan som ett kuriosum nämnas att dennes vid
Utredaren har uppmärksammats på en del möbeldepositioner på
En den 19 juli 1963 till UD insänd depositionsförteckning upptar en rad möbeldepositioner av namngivna rumänska deponenter, kallade "utlånare". De senare var (depositionerna inom parentes) prinsessan Ileana av Rumänien (stor
(fåtöljer), M. Apostol Popa (sängkammarmöbel), Mme
| Ds 2002:50 | 79 |
Reuterswärds maka till fru Allard, maka till envoyén Allard, som skulle efterträda Reuterswärd som minister i Bukarest i början av 1949. Fru Reuterswärd nämner där bl.a. möjligheten att prinsessan Ileana, som då var bosatt i Argentina, kanske kunde vara intresserad av att sälja flygeln. Av en annan handling framgår att också en annan av deponenterna, Mme Darvari, hade rötter i den rumänska överklassen och aristokratin. "Lånen" kan med ledning av i handlingarna förekommande uppgifter förmodas
Jugoslavien
Legationen i Jugoslavien stängdes i maj 1941 efter den tyska inmarschen i Jugoslavien varefter Sverige hade ett honorärkonsulat i Belgrad. Enligt departementets arkivförteckning fanns en depositionsdossier på beskickningen för åren
| 80 | Ds 2002:50 |
gäller Jugoslavien aktuella tiden. Inga
Utredningen påträffade dock en penningdeposition av en judisk affärsman - namn eller nationalitet framgår inte - vilken omtalas i envoyén Malmars rapportering till UD i april och maj 1941. Denna deposition, 400 000 dinarer, hade - såvitt framgår av handlingarna - skett som säkerhet för kostnaderna för en operation som hjärnkirurgen professor Olivecrona utfört å deponentens son. Den starkt tidsfärgade och för en sentida läsare delvis dråpliga rapporteringen till UD om ärendet - med skrivelser den 14 april och den 9 och 14 maj 1941 - föranleddes av vad Malmar betecknade som "ett synnerligen oangenämt intermezzo". Detta hade inträffat när Malmar tillsammans med sin nederländske kollega, greve d'Ansembourg, och dennes maka skulle avresa med en den senare tillhörig bil till en kurort för att söka skydd från bombardemangen av Belgrad efter den tyska inmarschen i Jugoslavien. När inlastningen av bilen skett, skrev Malmar, "tilltog bombardemanget med sådan häftighet, att vi nödgades söka skydd i beskickningshuset". Efter bombardemanget konstaterades att bilen med sin last, vilken bl.a. omfattade beskickningskassan med nämnda deposition och beskickningens "chiffercode samt gummistämplar", stulits. Grevinnan d'Ansembourg hade nämligen lämnat startnyckeln i bilen. (Dossier P 2 Es. Organisation av Sveriges diplomati och konsulatsväsen. Del 1.
| Ds 2002:50 | 81 |
gator som en förort till Belgrad". Efter någon vecka återbördades bilen av en tysk officer och efter ytterligare en tid hade de sannolika förövarna givit sig till känna, uppenbarligen för att inte missa fristen för en tidsbegränsad tysk amnesti avseende plundring varefter straffet skulle bli tio års tukthus för brott av detta slag. En del av bilens last återficks sedan de två misstänkta personerna delvis fallit till föga. Vad som förlorades framgår av ett protokoll som insändes till UD med skrivelsen den 14 maj 1941. Av depositionen förlorades 252 000 dinarer. Sedan de serbiska polismyndigheterna meddelat att ärendet med anledning av att fristen för den av tyskarna proklamerade amnestin utgått blivit en sak för den tyske kommendanten, återkallade Malmar sin anmälan för att de misstänkta måtte förskonas från sannolik arkebusering. Något ytterligare om depositionsärendet framgår inte av de påträffade
Utredningen fann anledning att undersöka om tidigare eventuellt på konsulatet deponerade inventarier kan ha funnits kvar när legationen åter öppnades i början av 1946 eftersom beskickningen kompletterade en den 25 januari 1955 insänd depositionsförteckning genom att separat
| 82 | Ds 2002:50 |
Reuterskiöld den 21 mars 1946 rörande det beskickningshus som därefter hyrdes: "Möbleringen av huset möter stora svårigheter, så länge transport från Sverige av så skrymmande gods som möbler är omöjlig. Det har emellertid ställts i utsikt från olika håll, att jag skall kunna få låna och i vissa fall hyra någorlunda tillfredsställande möbler för att göra huset beboeligt. Vad beträffar kansliet är banken villig att till en början ställa tillräckligt med möbler till mitt förfogande. Vissa av dessa, som dock skola säljas, kunna emellertid eventuellt ifrågakomma för inköp av beskickningen." Inte heller ett handbrev från Reuterskiöld till Fallenius, UD, den 28 mars 1946, som också behandlar inredningsfrågorna, innehåller något som kan låta ana existensen av övertagna depositioner från tiden före krigsslutet. För att de år 1955 omtalade depositionerna härrör från tiden efter den nya beskickningens tillkomst talar också ett handbrev den 3 augusti 1957 från beskickningschefen Unger till Kleen, UD, i vilket refereras till ett tidigare samtal om "det bestånd av under den närmaste
| Ds 2002:50 | 83 |
Bulgarien
Den antisemitiska politik som fördes i Bulgarien i början av
Grekland
Några spår av depositioner i Athen under den för utredningen vad gäller Grekland relevanta tiden har inte påträffats. Av UD:s arkivförteckningar framgår att P
| 84 | Ds 2002:50 |
utdelning för utredningens del. Legationen i Athen återupprättades i slutet av 1944.
Nederländerna, Belgien och Luxemburg
Sedan legationerna i Haag och Bryssel fått stänga sommaren 1940 representerades Sverige där av konsulat. Från den 1 september 1941 fick även konsulaten i Haag, Amsterdam, Antwerpen och Luxemburg stänga. I november 1942 blev detsamma fallet för konsulaten i Rotterdam och Delfzijl.
Det bevarade arkivmaterialet från Nederländerna och Belgien av intresse för utredningen är begränsat.
I det hemsända arkivmaterialet från Haag har ingen depositionsdossier kunnat spåras. Annat material rörande biträde åt enskilda under den aktuella tiden som eventuellt kunnat vara av intresse är utgallrat. Inte heller från Amsterdam och Rotterdam finns något relevant material från ifrågavarande tid.
Vad gäller Bryssel är dossiererna P 96/Diverse biträde åt enskilda 1927- 1941 och P 96/Depositioner m.m.
| Ds 2002:50 | 85 |
i förevarande sammanhang utöver talrika påminnelser om hur livet under ockupationsmakten med bl.a. kommenderingar till arbetstjänst och deportationer tedde sig för belgarna. Depositionsärendet, som i sak handlade om hjälp vid avveckling av affärsverksamhet i Belgien, gällde svenske medborgaren Reinhold Wiesel. Denne drev handelsfirman "Maison R. Wiesel" i Bryssel när han den 2 september 1939 blev inkallad till svensk militärtjänst med placering under de följande åren som kapten på Gotland. Konsulatet fungerade som kontakt med Wiesels kvarvarande medarbetare i samband med att affärsverksamheten avvecklades och uppbar av dessa levererade Wiesel tillkommande tillgångar vilka så småningom trots rådande valutarestriktioner - formellt som underhåll för Wiesel och hans familj - kunde överföras till Sverige efter att ha varit deponerade på konsulatet.
Beträffande Luxemburg, där ministern i Belgien var sidoackrediterad och även honorärkonsulatet fick stänga år 1941, finns ingenting att anteckna för utredningens del.
Frankrike
Sverige var skyddsmakt i Frankrike för bl.a. Nederländerna, Sovjetunionen och Norge. Skyddsmaktsuppdragen för Nederländerna och Norge avslutades officiellt i november 1942. Inofficiellt fortsatte detta skyddsmaktsarbete även därefter i den utsträckning det var möjligt. Uppdraget för Sovjetunionen varade från mars 1942 till oktober 1944. Sverige blev också skyddsmakt för Tyskland i september 1939, ett uppdrag som formellt avslutades i februari 1942.
Den svenska legationen i Paris i flyttades till Vichy i den icke ockuperade delen av Frankrike sommaren 1940. En sektion av beskickningens B-
| 86 | Ds 2002:50 |
avdelning kvarstannade i Paris till juni 1941, då den tyska ockupationsmakten beordrade stängning av alla där kvarvarande diplomatiska beskickningar. Skyddsmaktsärenden i den ockuperade delen av Frankrike ankom därefter på
Vad gäller beskickningen i Vichy stängdes dess
I Paris fördes en ordentlig depositionsförteckning avseende A- depositioner.
Det totala antalet
Vad gäller
Inga depositionsförteckningar har påträffats från Vichy. Det undersökta materialet därifrån vittnar mest om ett omfattande arbete med olika
| Ds 2002:50 | 87 |
typer av
Utredaren har sökt fastställa om judarnas situation i Frankrike och skyddsmaktsuppdragen kom att reflekteras genom depositioner för svensk del. De depositioner som kunnat konstateras i arkivmaterialet och som är av relevans för utredningen är emellertid få.
Några av de judiska depositioner som kan konstateras i Vichy och Paris hade som utlösande orsak de i början av år 1943 utfärdade tyska bestämmelserna om skärpta villkor för utländska judar i bl.a. Frankrike med möjlighet för vederbörande att ge sig iväg senast den 31 mars 1943. De nya bestämmelserna, som förmedlades till UD av tyska
| 88 | Ds 2002:50 |
legationen i Stockholm i slutet av januari 1943, föranledde för Vichylegationens del repatriering till Sverige av ett tiotal personer. I en till
- Ester Anisfeld, född Johansson Sjöberg och gift med Rafael Anisfeld, polsk medborgare från Krakow, deponerade en handväska vid konsulatet i Marseille före avresan till Sverige i mars 1943. Denna innehöll enligt förteckning 1333 oslipade och 620 slipade diamanter. I övrigt fanns i handväskan framför allt smycken och värdepapper. Sammanlagda värdet hade av Rafael Anisfeld uppskattats till 2 miljoner belgiska francs. Den senare, som enligt
| Ds 2002:50 | 89 |
hennes i det föregående nämnda arbetsrapport i bilagan (sid 242) till
Slutrapporten från kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget.
-Axel Fredrik Glans var svensk och "arier" men hans hustru Claude Lucienne var fransk judinna, född Bacharach. Familjen Glans nödgades bl.a. kvarlämna cirka 1 miljon francs. Korrespondens mellan Vichylegationen och UD resulterade i att de före avresan till Sverige av legationen tilläts deponera 300 000 francs i kontanter vid konsulatet i Lyon. Vad gällde den valutatekniska hanteringen av överföringen av pengarna till Sverige rapporterade
-Elsa Aldor återfinns även i den vid legationen och sedermera konsulatet i Paris förda depositionsförteckningen med deposition nummer 82. Av handlingarna (i sistnämnda
| 90 | Ds 2002:50 |
varav man i sammanhanget kan sluta sig till att hennes man var jude. Hon deponerade den 2 april 1943 ett kuvert med personliga papper, vilka hon utkvitterade i augusti 1947.
- Carl och Alma Fürstenberg återfinns i samma depositionsförteckning med deposition nummer 92. De deponerade den 22 respektive 23 mars 1943 dels ett paket med smycken, dels tre tavlor. Depositionen utkvitterades i oktober 1945 av en person med svårläslig namnteckning.
Utredningen påträffade ytterligare följande depositionsärenden i Frankrike med bekräftad eller möjlig judisk anknytning.
-Av korrespondens i december 1945 mellan konsulatet i Paris och direktören S. Eisner, AB Fränkel & Eisner, Göteborg, framgår att den senares dotter, Nelly
-I december 1940 deponerade Léon Lévine 14 aktiebrev vid legationen i Vichy för vapenkonstruktören Erik Rehnbergs räkning. Beskickningen i Paris rapporterade i april 1950 i samband med "granskning av kvarliggande depositioner" att varken deponent eller aktieägare sedan dess avhörts och bad UD att efterforska Rehnbergs adress. (Dossier P 96 A. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del 11. Uppslag 32.) I augusti samma år svarade UD med beskedet från Patent- och Registreringsverket att ifrågavarande bolag trätt i likvidation år 1942 och upplösts 1947. Rehnberg skulle enligt uppgift vara bosatt i Rio de Janeiro varför meddelanden till honom
| Ds 2002:50 | 91 |
borde ställas till beskickningen där. UD:s dossier innehåller ingenting ytterligare, men av en påteckning på Lévines depositionskvitto från Vichy 1940, vilket återfanns i ett kuvert med depositionskvitton som tillställdes utredningen av
- I april 1943 bad direktören Isaac Rubinstein, Stockholm, UD om hjälp med att förebygga eventuell deportering av hans
| 92 | Ds 2002:50 |
-Med en skrivelse den 1 april 1943 till legationen i Vichy tog konsulatet i Marseille upp några skattetekniska frågor rörande ett större antal franska aktier, vars värde uppskattades till ett par miljoner francs och vilka hade deponerats av bankdirektör Olof Aschberg. Deponenten hade bett konsul Berglund att göra vissa utbetalningar för hans räkning och inkassera förfallna kuponger.
-Med ett brev till UD den 1 april 1946 reklamerade kapten Charles Bloch- Bauer värdesaker som skulle ha funnits i ett skrin som han deponerat vid
| Ds 2002:50 | 93 |
gjordes. I sitt yttrande refererade Hedengren även till att en undersökning gjorts av
Italien
De första antijudiska lagarna i Italien trädde i kraft i september 1938. Sveriges viktigaste skyddsmaktsuppdrag i Italien under kriget avsåg Nederländerna och Sovjetunionen. En mycket stor del av skyddsmaktsärendena gällde ekonomiskt bistånd till medellösa medborgare från dessa länder. Många av dessa var internerade i bl.a. koncentrationsläger. Det senare synes i särskilt hög grad ha gällt de sovjetryska medborgarna av vilka många hade synbarligen judiska namn.
| 94 | Ds 2002:50 |
Depositionsmaterialet från
Dokumentationen från Rom för den aktuella tiden är mer upplysande beträffande
Spanien och Portugal
Av UD:s arkivförteckningar framgår att beskickningen i Madrid haft depositionsdossierer för åren
| Ds 2002:50 | 95 |
något depositionsmaterial från dessa år inte heller finns kvar på ambassaden. Beskickningens svar med skrivelse den 28 februari 1955 på UD:s instruktion i januari samma år till beskickningarna att redovisa sina innehav av depositioner bör emellertid för ordningens skull också noteras. I detta redovisades bl.a. två depositioner av okända deponenter vid okänd tidpunkt. Den ena utgjordes av en damväska med diverse bordssilver och den andra av gamla vapen (fem pistoler och fyra dolkar). Beskickningen ansåg att dessa depositioner uppenbarligen tillkommit före eller under spanska inbördeskriget. Trots "på sin tid" gjorda efterforskningar hade det inte varit möjligt för beskickningen att identifiera ägarna om vilka inga handlingar kunnat påträffas i beskickningens arkiv och vilka inte avhörts under de senaste femton åren. De båda depositionerna sändes till UD i mars 1960. (Dossier P 96 A/Allmänt. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat.
Beskickningen i Lissabon synes inte ha haft någon depositionsdossier under den aktuella tiden. Annat arkivmaterial som eventuellt hade kunnat vara av intresse är utgallrat.
Schweiz
Enligt UD:s arkivförteckningar fanns ingen depositionsdossier i Bern under de för utredningen aktuella åren. Materialet om diverse biträde åt enskilda för samma tid är utgallrat. I ett svar till utredningen med
| 96 | Ds 2002:50 |
telemeddelande
Danmark
Legationens i Köpenhamn dossier för
I det ena fallet deponerade en dansk medborgare ett förseglat konvolut med värdepapper och kontanter för svenske medborgaren Alfred Goldschmidt, Malmö, som var jude. Tillgångarna hade dittills varit deponerade hos den judiska bankirfirman R. Henriques J:r i Köpenhamn. Goldschmidt framförde sin begäran till chefen för UD:s rättsavdelning under åberopande av både att han själv var jude och att den då aktuella utvecklingen i Danmark medförde risker för bankirfirman. Depositionen utlämnades i juli 1945 till den person som gjort depositionen för Goldschmidts räkning.
Den andra depositionen gjordes för svenske medborgaren Axel S. Stangenberg. Den utgjordes av ett förseglat konvolut som enligt uppgift
| Ds 2002:50 | 97 |
innehöll "aktier i firma Axel S. Stangenberg till ett värde av nom. 198 000 dkr". Depositionen utkvitterades av Stangenberg i juli 1945.
Depositionskvittona hade i båda fallen standardutformning, dvs. legationen konstaterade både att depositionen skedde på deponentens egen risk och att man inte granskat konvolutens innehåll. (Köpenhamnsdossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål m.m. å beskickningar och konsulat. 22/9
En genomgång av
Norge
Legationen i Oslo fick stängas sommaren 1940 och ersattes då av ett generalkonsulat, som även handlade Sveriges bl.a. norska och nederländska skyddsmaktsärenden under kriget.
Frågan om
| 98 | Ds 2002:50 |
dossiererna) innehåller inga spår av vare sig A- eller
De baltiska staterna
Beträffande de baltiska staterna har utredaren undersökt depositioner som gjordes innan beskickningarna i augusti 1940 fick stängas som följd av den sovjetiska annekteringen i anslutning till
Med skrivelser den 27 juli och 13 augusti 1940 tillställde legationen i Tallinn UD tjugo depositioner av vilka två gjordes i oktober 1939 och de övriga under tiden
(Dossier P 96 A. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del V. Uppslag 20.)
I november 1955 kontaktades konsulatet i Paris av en advokat Rabinovitch rörande en av allt att döma judisk deposition som skulle ha gjorts vid legationen i Riga vid tiden för den sovjetiska annekteringen. Advokaten företrädde två i England bosatta systrar till en Isidor Gutman
| Ds 2002:50 | 99 |
(lettiska: Gutmanis). Med undantag för de båda systrarna som sommaren 1940 befann sig utomlands skulle hela familjen Gutman ha omkommit i ett tyskt förintelseläger under den senare tyska ockupationen.
Däremot framgår av handlingar från 1959 att Johansson personligen tog emot depositioner av fyra lettiska medborgare sommaren 1940. Detta redovisades av honom i en skrivelse till Skandinaviska Banken den 19
| 100 | Ds 2002:50 |
december 1956 och i en promemoria för UD den 1 oktober 1959 (dossier P 96 A. Diverse biträde åt enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat. Del 15. Uppslag 4). Dessa depositioner skedde vid sidan av UD, kanske därför att deponenterna inte var svenska och att inget skyddsmaktsuppdrag förelåg. Politiska hänsyn är en annan möjlig förklaring. Ifrågavarande värdesaker och pengar deponerades av Johansson hos Enskilda Banken och senare Skandinaviska Banken. Deponenterna var lettiske utrikesministern Vilhelms Munters och dennes maka, vilka häktades och bortfördes till Sovjetunionen, lettiske krigsministern, tillika statspresidenten Ulmanis ställföreträdare, Janis Balodis med maka, också häktade av ryssarna, kabinettssekreteraren Martins Nuksa med maka, samt advokaten, tillika
| Ds 2002:50 | 101 |
någon av de nämnda personerna var judar framgår inte av handlingarna i UD:s arkiv.
Det skulle naturligtvis kunna tänkas att den deposition som uppgavs ha gjorts av någon medlem av den ovan nämnda familjen Gutman år 1940 omhändertogs på samma sätt av envoyén Johansson, men dennes redovisning till UD stödjer inte ett sådant antagande. Det är därför ovisst om Johansson kunde hjälpa advokaten Rabinovitch och hans klienter att komma till klarhet beträffande den uppgivna depositionen.
_________________
Det förtjänar tilläggas att de nämnda lettiska depositionerna också har en policyaspekt såtillvida att de avsåg depositioner av utländska medborgare och därmed stod i strid med vid denna tid gällande instruktion eftersom något skyddsmaktsuppdrag inte förelåg. I sammanhanget kan noteras att UD vid samma tid började antyda flexibilitet i berört avseende. I ett svar den 3 augusti 1940 på en skrivelse från konsulatet i Mariehamn kort dessförinnan föranledd av hotbilden som följd av Sovjetunionens
"Givetvis kan ju departementet icke lämna sin sanktion till att utländska medborgare begagna sig av de svenska utlandsmyndigheternas medverkan för att ur det egna landet utföra värdeobjekt, vilkas utförsel på grund av gällande lagstiftning är underkastad restriktioner av olika art. Å andra sidan vill departementet icke lägga hinder i vägen för att en konsulatschef efter eget bedömande och i den omfattning han finner påkallad lämnar sitt bistånd i fråga om mottagande och även översändande till Sverige av depositioner, förutsatt att härigenom berättigade svenska intressen på ett
102 Ds 2002:50
verksamt sätt tillgodoses." (Dossier P 96 A. Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat., Del V, uppslag 14.)
Envoyén Johanssons agerande i Riga, med en självständig tolkning av vad som borde anses vara ett verksamt tillgodoseende av svenska intressen, kan sålunda sägas ha legat rätt i tiden. Hans förfaringssätt kan möjligen också ha föregåtts av avstämning med UD.
| Ds 2002:50 | 103 |
VI. Hur hantera bevarade depositioner utan kända ägare?
Ovan har bl.a. redogjorts för vissa av beskickningarna i Budapest, Wien och Madrid hemsända och i UD:s arkiv bevarade sakdepositioner utan kända ägare, vilka är upptagna i en promemoria den 9 oktober 1979 (dossier P 96 A). Även andra herrelösa depositioner som emellertid konstaterats ligga utanför utredningsuppdraget är upptagna i nämnda förteckning och förvaras på samma sätt.
Här ska endast erinras om att frågan om hur man bör förfara med bevarade depositioner utan kända ägare varit föremål för överväganden vid olika tillfällen under årens lopp.
Som nämnts blev ett meddelande av UD år 1948 i ett handbrev till
| 104 | Ds 2002:50 |
reglering på annat sätt. Dess förslag hade vidare varit att om ingenting avhördes skulle föremålen överföras å respektive inventarieförteckning och således utgöra statens egendom. Styrelsen åberopade avslutningsvis i sitt svar på UD:s remiss uppgifter om att frågan skulle ha behandlats av UD:s rättsavdelning och föreslog gemensamt sammanträde snarast möjligt.
Den enda åtgärd som finns antecknad på Byggnadsstyrelsens skrivelse efter handläggningen i departementet är ett ad acta av chefen för ekonomibyrån. Vilket svar som lämnades Byggnadsstyrelsen framgår inte. I anslutning till en skrivelse från
– 1964.)
För denna utrednings del får konstateras att Justitiedepartementets, Kellbergs och Kromnows slutsats uppenbarligen hittills förblivit sista ordet och att detta besked blivit gällande även för de i UD:s arkiv
| Ds 2002:50 | 105 |
bevarade depositioner som på sin tid på sätt som ovan redovisats hemsändes från Budapest, Wien och Madrid.
Thomas Ganslandt
Stockholm den 15 augusti 2002