7 Vardagsliv
7.1Vardagslivets värden
SENIOR 2005 konstaterar:
Äldre personers hälsa, boende och närmiljö samt tillgång till handel, service och trafiklösningar är huvudfrågor även inför framtiden. Detta vardagsliv ger förutsättningar för deltagande i andra livsområden under livsloppet, för bevarat oberoende och gemenskap samt för vård och omsorg i hemmet.
Trygghet är ett nyckelbegrepp i vardagslivet. Aspekterna på trygghet är dock många. Det handlar om lust och sinnlighet, men också om att känna ekonomisk trygghet. Det handlar om oberoende och gemenskap, liksom om att våga röra sig inomhus och utomhus utan risk för skador eller rädsla för överfall.
Kunskaper om åldrande och äldre personer saknas i dag inom många områden. Och de kunskaper som finns används i många fall inte.
Åldrandet är individuellt. Den enskildes kunskaper, insikter och beslut har avgörande betydelse för ett aktivt åldrande.
SENIOR 2005 anser:
N Statliga myndigheter, kommuner och landsting behöver sammanställa och analysera uppgifter om bl.a. hälsoutvecklingen hos personer som i dag inte behöver vård och omsorg, var och hur personer i olika åldrar bor och hur detta på sikt påverkar möjligheterna till kvarboende i hög ålder.
N Forskningen om åldrande och äldre personer behöver breddas och fördjupas. De kunskaper som finns om t.ex. funktionsnedsättningar under åldrandet behöver tas till vara och användas överallt i samhället. Ökade kunskaper om åldrandet
303
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
behövs hos många olika aktörer, bl.a. hos bostadsbolag, produktutvecklare, affärer, restauranger och nöjesarrangörer.
N En åldrande befolkning innebär nya utmaningar för samhällsplaneringen. Planering för ett aktivt åldrande förutsätter tidiga och återkommande samråd mellan aktörer inom olika områden. Det måste finnas former för att systematiskt prioritera, kvalitetssäkra och följa upp olika insatser. Formerna för de berörda personernas och gruppernas inflytande är centrala.
N Alla aktörer måste ta ansvar för att så långt som möjligt erbjuda lösningar anpassade efter åldrandet inom de generella formerna för t.ex. handel, kollektivtrafik och post- och teletjänster. Genom partnerskap kan representanter för t.ex. kommuner, bostadsbolag och lokala företag gemensamt urskilja problem och arbeta för möjliga lösningar på dessa.
7.1.1Bättre kunskaper en nyckel till god planering
Människors vardagsliv från 50
Med vardagsliv avser vi områden som förebyggande hälsoarbete, boendefrågor, teknik, handel, service, närmiljö och trafik. Vi tar inte upp frågor som gäller särskilda boendeformer eller vård- och omsorgsinsatser i annan form.
De frågor som tas upp i detta kapitel rör de allra flesta äldre personer. År 2000 bodde bara omkring 8 procent av alla personer som var 65 år och äldre i särskilda boendeformer (Socialstyrelsen 2001c). Andelen var större i de högre åldrarna, men bland 85 89- åringarna bodde tre fjärdedelar i ordinärt boende och bland personer som var 90 år och äldre bodde drygt hälften i ordinärt boende. Av alla personer som var 65 år och äldre och som bodde i ordinärt boende var cirka 8 procent beviljade hemtjänst 1 oktober
304
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
2000. Även här var andelen större bland personer som var 80 år och äldre.
Tabell 7.1. Permanent boende i särskilda boendeformer den 1 oktober 2000 i procent (hela landet)
| Ålder | Män | Kvinnor | Totalt |
| 1,5 | 1,5 | 1,5 | |
| 4,4 | 5,4 | 4,9 | |
| 9,3 | 12,8 | 11,4 | |
| 20,0 | 27,3 | 47,0 | |
| 90- år | 39,5 | 49,6 | 47,0 |
| Totalt | 5,6 | 9,6 | 7,9 |
| (Totalt 80 år och äldre | 14,2 | 21,6 | 19,0) |
Källa: Socialstyrelsen.
Tabell 7.2. Andel personer i ordinärt boende som var beviljade hemtjänst den 1 oktober 2000 i procent (hela landet)
| Ålder | Män | Kvinnor | Totalt |
| 2,0 | 2,6 | 2,4 | |
| 5,0 | 7,5 | 6,4 | |
| 10,0 | 15,6 | 13,4 | |
| 18,2 | 26,0 | 23,4 | |
| 90- år | 27,6 | 31,9 | 30,8 |
| Totalt | 5,7 | 10,0 | 8,2 |
| (Totalt 80 år och äldre | 14,2 | 21,6 | 19,0 |
Källa: Socialstyrelsen.
Bättre kunskaper behövs
Kunskaperna om åldrandet och äldre personer måste förbättras. Det handlar om att bredda och fördjupa forskningen inom området. Men också om att ta till vara och använda den kunskap som finns. Överallt i samhället i affärer, på restauranger, nöjesarrangemang m.m. behöver t.ex. de funktionsförändringar som ofta följer med åldrandet uppmärksammas. På sikt kan det också handla om behålla kunder i högre åldrar. Särskilt behöver kunskaperna om det naturliga åldrandets variationer bli bättre och användas mer. För
305
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
beslutsfattare och planerare handlar det bl.a. om att följa dessa variationer och mönster in i kommande vård- och omsorgsbehov, och se hur dessa kan förebyggas eller klaras utan särskilda lösningar för olika tjänster som bör kunna klaras inom de generella lösningar som finns.
Kunskaper om åldrande och äldre personer saknas i dag inom många områden och de kunskaper som finns används i många fall inte. Skälen till detta kan vara olika, ibland rädsla och ovilja att tänka på det egna åldrandet, ibland förhållanden som bottnar i de maktstrukturer som vi berörde i kapitel 2. Inte minst handlar det om de förväntningar som finns på äldre personers delaktighet inom olika livsområden och betydelsen av deras insatser för samhället.
Stärk den enskildes möjligheter att ta ansvar
Åldrandet är individuellt och den enskilde individens egna kunskaper, insikter och beslut har avgörande betydelse för hur ett aktivt åldrande kan underlättas eller förhindras av den miljö som man lever i. Inte minst i 50- och
Inom flera områden som tas upp i kapitlen om vardagslivet har riksdagen beslutat om nationella mål. Det gäller inom bostadspolitiken, handikappolitiken, trafikpolitiken (bl.a. nollvisionen) och det brottsförebyggande arbetet. Ett stort antal lagar och förordningar finns inom områdena. Flera av dessa lagar refereras längre fram i kapitlet. I de flesta fall innehåller varken de nationella målen eller lagstiftningen några begränsningar i form av åldersgränser. Sällan markeras detta dock så tydligt som i de nationella målen för
306
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
handikappolitiken (prop. 1999/2000:79). Dessa mål anger att insatser bör omfatta personer med funktionshinder i alla åldrar. Sektorsansvariga myndigheter har också fått ett utökat och tydligare ansvar för att verka för att de handikappolitiska målen uppnås.
Vissa lagar av betydelse för vardagslivet innehåller dock kronologiska gränser. Det är angeläget att det finns former för att bevaka och vid behov ompröva sådana gränser. Åldrandet är inte statiskt och regelverk som bygger på åldersgränser eller åldersskalor bör inte heller inte vara det. I den mån de utgår från åldersgränser i det tidigare pensionssystemet kan de efter hand också behöva prövas utifrån de förändringar som genomförts för att öka flexibiliteten i pensionssystemet. Uttalade
Samordning av gemensamma insatser och partnerskap för nya lösningar
För samhällsplaneringen innebär en åldrande befolkning nya utmaningar. Några av dessa har indirekt börjat få uppmärksamhet genom den nationella handlingsplanen för handikappolitik och arbetet med folkhälsomål. Andra behöver uppmärksammas mer. Det gäller särskilt sambanden mellan åtgärder som rör de bestämningsfaktorer för aktivt åldrande som WHO har pekat på och som vi refererade i avsnitt 4.6. Planering för ett aktivt åldrande förutsätter tidiga och återkommande samråd mellan aktörer inom olika områden. Det måste finnas former för att systematiskt prioritera, kvalitetssäkra och följa upp olika insatser. Formerna för de berörda personernas och gruppernas inflytande är centrala.
I denna planering måste alla aktörer ta ansvar för att så långt som möjligt erbjuda lösningar för en åldrande befolkning inom de gene-
307
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
rella formerna för t.ex. handel, kollektivtrafik och post- och teletjänster. Dels handlar det om att undvika utpekande särlösningar, som ofta drar med sig stora kostnader när de tillkommer i efterhand, dels handlar det om att undvika övervältringar av ansvaret för sådana tjänster på vård- och omsorgssektorn.
En tydligare inriktning på planering för aktivt åldrande förutsätter ett mer utvecklat planeringsunderlag och övergripande kunskaper om personer som är äldre än 60 70 år. Det är viktigt att statliga myndigheter, kommuner och landsting sammanställer och analyserar de uppgifter som i många fall redan finns. Det kan bl.a. gälla uppgifter om var och hur personer i olika åldrar bor i kommunen och hur detta på sikt påverkar möjligheterna till kvarboende i högre åldrar samt uppgifter om hälsa och vårdutnyttjande. Sådana uppgifter finns bl.a. i officiell statistik, sjukvårdsplaner, bostadsförsörjningsprogram och översiktsplanering samt hos kommunala bostadsbolag. Det är också viktigt att uppmärksamma och avhjälpa eventuella brister i underlaget.
Ett stort antal olika aktörer berörs av frågor om åldrande och vardagsliv, bl.a. flera olika kommunala förvaltningar, landsting, byggherrar och förvaltare, lokala näringsidkare, frivilligorganisationer, samfund och trafikföretag. Utvecklingsarbeten inom detta område kräver att många aktörer drar åt samma håll. Tidigare talades det mycket om samverkan. Det blev dock inte alltid en samverkan på jämbördiga villkor. I dag används ordet partnerskap allt oftare som beteckning på gemensamma strävanden att förbättra levnadsvillkor i ett bostadsområde eller på en ort. För de företag och organisationer som deltar kan det vara en signal om att myndighetsföreträdarna inte bara bjuder in till medverkan på ett hörn. Istället kan representanter för olika lokala aktörer gemensamt urskilja problem och arbeta för möjliga lösningar på dessa. Samtidigt är det viktigt att sådana partnerskap hålls inom ramen för de regler som gäller för en sund konkurrens. De måste också ta hänsyn till och respektera de olika roller som myndigheter och företag har.
308
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
7.1.2Trygghet ett begrepp med många aspekter
Trygghet är ett nyckelbegrepp när det gäller vardagslivet. Ofta är det tryggheten som rankas högst i undersökningar om vad människor värderar inför åldrandet. Men vad är trygghet? Vad ger trygghet?
Lust, skönhet och återhämtning
Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander slutar med en kraftfull plädering för hemmet, familjen och de närmaste vännerna som tillflykt och glädjekälla. Teaterdirektören Hjalmar Ekdahl, spelad av Jarl Kulle, ställer hemmets lycka mot världens affärer och mot döden (Bergman 1982): ”Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla och göra det bästa utav /…/ Därför finns det anledning att vara lycklig när man är lycklig, vara snäll, givmild, öm och god. Därför är det nödvändigt, och inte minsta skamligt, att glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.”
Hemmet och de närmaste omgivningarna måste kunna inge lust och glädje. Detta har inte alltid varit en given utgångspunkt i svensk samhällsplanering eller i utredningar och lösningsförslag om äldre människors dagliga liv. Under senare år har sinnligheten blivit mer accepterad. Men då har fysiska och praktiska aspekter ibland kommit att stå i motsats till lust och skönhet i vardagen. De två senaste bomässorna har kantats av diskussioner om bristande fysisk tillgänglighet till bostäder som har ritats och byggts för en publik i övre medelåldern som söker ett boende att åldras i under många år fram över.
Massmediernas uppmärksamhet på heminredning, matlagning, design och trädgårdsskötsel kan ses som andra tecken på denna estetisering av vardagen. Estetiseringen kan tolkas både som en strävan efter individuella uttryck och som en strävan efter att förhöja upplevelser som man delar med anhöriga och vänner. En viktig utmaning inför framtiden är därför att förena kraven på lust och skönhet med krav på hög fysisk tillgänglighet och goda förutsättningar att själv klara viktiga sysslor även om funktionsförmågan försämras.
309
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Naturen har en särskilt läkande kraft. Nationella folkhälsokommittén har därför i sitt förslag till folkhälsomål pekat på att det behövs bullerfria och säkra grönområden i närheten av bostadsområden (SOU 2000:91). Möjlighet till odling är särskilt viktig för de grupper som inte har tillgång till fritidshus. Att få tillgång till en kolonilott om man bor i flerbostadshus kan också skapa social gemenskap i närområdet. För äldre personer som har svårt att gå är tillgången till en bra och tillgänglig gård väsentlig för hälsan. Vid planeringen av gårdar och grönområden måste det uppmärksammas att dessa blir tillgängliga för människor med olika funktionsnedsättningar och att det finns möjlighet att vila.
Tryggad ekonomi
Även den ekonomiska tryggheten är central i vardagslivet. I avsnitt 3.3 refererade vi den studie av inkomst- och förmögenhetsfördelning bland dagens och morgondagens äldre som Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet gjort på uppdrag av SENIOR 2005 (Andersson, Berg & Klevmarken i bilagedel B). Resultaten visar att det finns betydande skillnader i dag både när det gäller inkomster och förmögenheter. Sannolikheten är stor för att dessa skillnader ökar under de närmaste decennierna. Inte minst hos olika invandrargrupper och bland ensamstående kvinnor med låga pensioner kan oron för att få hushållsekonomin att gå ihop vara ett viktigt inslag i det dagliga livet under många år framåt. I den kvalitativa intervjustudie som Multikulturellt Centrum gjort bland invandrare i stockholmsområdet på uppdrag av SENIOR 2005 är oron för sämre ekonomi efter pensioneringen ett återkommande tema (Akaoma & Öhlander i bilagedel B).
Efter förslag från regeringen (prop. 2000/01:136) beslutade riksdagen i november 2001 att införa ett särskilt äldreförsörjningsstöd. Stödet införs från den 1 januari 2003 och skall garantera den grundläggande försörjningen för alla personer som är 65 år eller äldre och bosatta i Sverige. Det statliga stödet är ekonomiskt behovsprövat, skattefritt och skall administreras av de allmänna försäkringskassorna. Genom stödet skall den enskilde tillförsäkras dels medel till levnadsomkostnader motsvarande skälig levnadsnivå, dels medel för att täcka boendekostnaden upp till ett i lagen angivet högsta belopp. Nivån på äldreförsörjningsstödet motsvarar den som används vid beräkning av särskilt bostadstillägg (SBTP) enligt
310
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
lag om bostadstillägg till pensionärer m.fl. (2001:761). De flesta som kommer att beviljas äldreförsörjningsstöd är personer som invandrat till Sverige i vuxen ålder, och som inte hinner kvalificera sig för en pension som är möjlig att leva på. Det kommer även att vara några andra äldre som kan beviljas detta stöd. Det gäller personer som har så låga inkomster att de understiger de nivåer som ger rätt till äldreförsörjningsstöd.
I avsnitt 7.3.3 berör vi frågor om hushållens boendekostnader.
Oberoende
Att funktionsförmågan förändras är en vanlig del av åldrandet. Ofta kommer funktionsändringarna stegvis och märks först högt upp i åren. Även om svåra funktionsnedsättningar blir mindre vanliga, kan kombinationen av flera lättare funktionsnedsättningar påverka förmågan att göra det som tidigare tycktes självklart. Fysisk tillgänglighet blir då en förutsättning för aktivitet och delaktighet. Studier visar t.ex. att bostaden i praktiken ofta ”krymper” bland äldre. Även om huset är stort är det inte ovanligt att man bara har köket som egentlig bostad (Åhlund 1997). Forskare talar t.o.m. om att man blir ”fånge” i sitt eget hem, eller ”prisoners of space” med ett engelskt uttryck (Abramsson, Borgegård & Fransson 2000).
Inom arbetsterapeutisk forskning har ett instrument utarbetats för att ta reda på den boendes egen uppfattning om olika aspekter på den egna boendemiljön (Fänge 2001). Boendemiljön omfattar då bostaden, parkeringsplats, garage/uppställningsplats för bil, egen brevlåda, soptunna/soprum, förrådsutrymme, tvättstuga, alla förflyttningsvägar inom tomten till och från dessa platser, balkong/uteplats och trädgård. Frågorna gäller:
N Tillgängligheten till bostaden och dess närmaste omgivning
N Bostadens lämplighet för den boende utifrån egna behov och förutsättningar
N Den boendes möjlighet att utöva önskade och nödvändiga vardags- och fritidsaktiviteter
N Tryggheten i boendemiljön
N Den boendes möjligheter att umgås med andra i sin bostad N Den boendes möjlighet till avskildhet
N Den boendes möjligheter att vid behov göra enkla, tillfälliga förändringar i boendemiljön
311
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Till detta kommer tillgänglighet till verksamheter och miljöer utanför den egna bostaden, t.ex. livsmedelsaffärer, kollektivtrafik och grönområden.
Flera förändringar i funktionsförmågan påverkar möjligheterna att klara sig själv, men behöver inte innebära behov av vård och omsorg. SCB:s
Tabell 7.3. Fysisk funktionsförmåga
| Män | Kvinnor | |||
| Har svårt att bära ca 5 kg | 9,0 | 14,5 | 21,2 | 41,9 |
| Svårt att gripa, t.ex. vrida kranar | 3,8 | 6,9 | 12,7 | 16,6 |
| Kan ej gå i trappor utan besvär | 16,6 | 22,4 | 19,5 | 39,3 |
| Kan ej stiga på en buss obehindrat | 6,4 | 12,8 | 10,4 | 29,5 |
| Använder hjälpmedel inomhus | 4,4 | 9,1 | 4,2 | 15,3 |
| Använder hjälpmedel utomhus | 5,7 | 14,1 | 6,9 | 25,4 |
| Behöver hjälp med städning | 8,8 | 23,1 | 12,0 | 28,3 |
| Behöver hjälp med matinköp | 7,0 | 14,9 | 10,9 | 26,3 |
| Behöver hjälp med matlagning | 6,3 | 16,3 | 3,6 | 10,6 |
| Behöver hjälp med tvätt | 7,7 | 23,9 | 6,6 | 20,1 |
Källa: SCB, ULF 1996/1997.
Hjälpbehov hos personer som är 85 år och äldre har kartlagts av Gerdt Sundström vid Gerontologiska Institutet i Jönköping (Socialstyrelsen 2000a).
312
SOU 2002:29 Vardagsliv
| Tabell 7.5. | Hjälpbehov hos personer 85 år och äldre | |
| Städning | 58 procent | (varav delvis behov av hjälp: 21 procent) |
| Tvätt | 46 procent | (varav delvis behov av hjälp: 10 procent) |
| Matinköp | 46 procent | (varav delvis behov av hjälp: 14 procent) |
| Matlagning | 28 procent | (varav delvis behov av hjälp: 15 procent) |
Källa: Socialstyrelsen (2000a).
Inom ramen för Nationella handlingsplanen för äldrepolitik stödjer regeringen försöksverksamheter med uppsökande verksamhet bland äldre i 21 kommuner. Socialstyrelsen har i uppdrag att följa upp försöksverksamheterna. En sammanställning av erfarenheter från det första hembesöket har presenterats (Socialstyrelsen 2001b). Resultaten bygger på besök hos drygt 3 100 personer äldre utan regelbundna vård- och omsorgsinsatser. Sammanställningen bekräftar bilden av att de flesta äldre klarar det allra mesta av det dagliga livets aktiviteter själva. Matinköp, tvätt och städning är de sysslor som en mindre andel uppger att de kan behöva hjälp med. I glesbygd kan det vara svårt att klara matinköp även för den som är ganska frisk om man inte längre kan köra bil. Vid första påståendet ser de flesta äldre som fått hembesök ut att leva ett gott liv. Men när man kommer närmare ser man att det finns en grupp som inte har det så bra, som lider av olika hälsoproblem, är ensamma och som har svårt att klara just sådant som matinköp, tvätt och städning. I den här gruppen har människor små marginaler och steget från självständighet till beroende kan vara kort. En liten förändring av hälsotillståndet kan innebära att de inte längre klarar det dagliga livet.
En erfarenhet från hembesöken är att det kan tillkomma praktiska hinder i vardagen som sällan efterfrågas i enkäter och andra undersökningar. Det gäller bl.a. sophantering med källsortering och transport av avfall till uppsamlingsstationer. Hembesökarna har också uppmärksammat äldre par där den ena vårdar sin make eller maka i hemmet utan att ha någon avlastning eller något stöd från äldreomsorg eller hemsjukvård. Ibland är orsaken till att man inte har någon hjälp att man saknar förtroende för vården. I andra fall är den hjälp som erbjuds inte av den typ som man anser sig behöva. Här har just hembesöken kunnat tjäna som en öppning i den ömsesidiga kontakten mellan familjen och vården.
313
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Ett projekt som Svenska Kommunalarbetareförbundet genomfört i Örebro med subventionerad hemservice för personer som är 80 år har utvärderats
Gemenskap
Att tillgången till sociala kontakter och sociala nätverk har positiv betydelse för hälsan är väl belagt (Svenska Kommunförbundet 1998). Det gäller inte minst möjligheterna att få stöd från sociala nätverk för att hantera sin livssituation och möjliga hot av olika slag. De personer som är i störst behov av stöd från sin omgivning har dock i många fall minst tillgång till det.
Kopplingen mellan äldres möjligheter till kvarboende och den sociala gemenskapen har varit en viktig del i tidigare projekt med bl.a. samordnad boendeservice. När möjligheterna till andra aktiviteter minskar i hög ålder får vardagens möten en annan dimension än tidigare. Även flyktiga möten i affärer, på bussar eller under promenader i den närmaste omgivningen kan ha stor betydelse. Begreppet svaga band, weak ties, används ibland för att beskriva sådana kontakter.
Sociala nätverk är en viktig aspekt på stödjande miljöer i Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande Hälsa på lika villkor (SOU 2000:91). Att stärka solidaritet och samhällsgemenskap är det första folkhälsomål som kommittén föreslår. Målet innebär bl.a. en utmaning till kommuner och landsting att motverka den tilltagande ekonomiska och etniska bostadssegregationen och att bättre samordna avgifter för tjänster som äldre personer är beroende av. Även för fastighetsägare är det en utmaning att bidra till minskad segregation i boendet. För kommunerna handlar det om att bl.a. stimulera stödjande miljöer i utsatta områden, främja tillkomsten av mötesplatser för olika grupper och satsa på uppsökande hälsofrämjande verksamhet bland äldre. För landstingen handlar det om att bl.a. stimulera sociala nätverk för människor med vissa sjukdomar och deras anhöriga.
314
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Säkerhet
Att leva ett oberoende liv och delta i olika sammanhang utan att riskera eller vara rädd för att riskera skador är en central del av upplevelsen av trygghet för människor i alla åldrar. Sådana risker eller sådan rädsla kan vara särskilt hämmande för aktivitet och delaktighet i högre åldrar, dels ökar riskerna för olyckor för många på grund av funktionsnedsättningar, dels blir konsekvenserna av en olycka eller annan händelse som leder till skador ofta svårare.
Ett vanligt exempel på detta är fallolyckor i hem- eller fritidsmiljö.
Bland personer som är 65 år och äldre dominerar fallolyckorna bland de olyckor som inträffar i dessa miljöer (Socialstyrelsen 2001a). Det beror bl.a. på att man ramlar i trappor, på trösklar eller mattor inomhus. Bland de allra äldsta är det inte ovanligt med fall från säng, stol eller rullstol och rollator. Fallolyckorna har inte sällan allvarliga konsekvenser med frakturer på bl.a. lårben. Främst gäller detta för personer som är 75 år och äldre och då särskilt kvinnor.
Ett mindre vanligt, men mer dramatiskt, exempel gäller bränder i hemmet. Enligt Räddningsverkets statistik omkom drygt 100 personer i dödsbränder år 2000 (Räddningsverket 2001). I gruppen kvinnor och män som var 80 år eller äldre var antalet omkomna avsevärt högre än i övriga åldersgrupper. Även bland 65
I trafiken löper personer över 65 år inte generellt större risker än andra i trafiken. Bland personer över 75 år är dock antalet dödade högt i ett par kategorier i den officiella statistiken (SIKA 2000). Det gäller främst gående, men även personbilspassagerare. År 2000 var mer än hälften av de gående som dödades i trafikolyckor äldre än 65 år, och av de gående som skadades svårt i trafikolyckor var mer än var fjärde över 65 år. Studier visar också att vårdtiden efter en trafikolycka stiger med ökande ålder. Äldre över 75 år behöver i genomsnitt tre gånger så lång vårdtid som barn och ungdomar under 15 år. Tidigare studier har visat att övergångsställen inte innebär den trygghet och säkerhet som de borde göra. År 2000 ändrades trafikförordningen (1998:1276) så att bilförare är skyldiga att ge gående företräde vid övergångsställen.
Den officiella trafikskadestatistiken omfattar endast de skadade som blivit rapporterade av polisen. Om någon snubblar eller halkar och skadar sig som gående räknas det som en fallolycka och inte en
315
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
trafikolycka även om olyckan inträffar i gatumiljö. Fotgängares och cyklisters singelolyckor studerades dock ingående i ett projekt i mitten av
Singelolyckorna är ungefär lika vanliga bland cyklister som bland fotgängare. Sett till skador och effekter under ett års tid är fotgängarnas singelolyckor, som oftast drabbar äldre kvinnor, allvarligare. Cirka 30 procent av de skadade fotgängarna läggs in på sjukhus (Berntman m.fl. 1996). Resultaten tyder på att vårdkostnaden för en fotgängare som blir inlagd på sjukhus efter en fallolycka åtminstone är hälften så stor som vårdkostnaden för en svårt trafikskadad person i en polisrapporterad olycka.
Mer än var tredje drabbad fotgängare anser att vägytans tillstånd bidragit till olyckan. Flertalet av dessa har påtalat halkproblem. Det är vanligare att den skadade själv ansett att ytan spelat en stor roll när olyckan inträffat på vägyta med god standard än då olyckan inträffat på vägyta med dålig standard. Det kan vara så att dålig standard skärper fotgängarnas uppmärksamhet och får dem att t.ex. gå långsammare. För en minskning av olyckorna krävs därför att standarden både är hög och jämn.
Att inte behöva känna rädsla för hot och våld är en annan viktig aspekt av den personliga säkerheten, liksom att få till tillgång till stöd om man har blivit utsatt för övergrepp av något slag. Det råder i dag en viss förvirring om hur övergrepp mot äldre ska definieras. Olika studier är därför svåra att jämföra med varandra. Europeiska ministerrådet utredde våld mot äldre i början av
SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden har länge visat att rädslan för brott är ett ”rörelsehinder” för många äldre. På grund av rädsla för våld avstod i mitten av
316
SOU 2002:29 Vardagsliv
kvällen (SCB 2000b). Samtidigt var våld och hot om våld minst vanligt bland kvinnor i den åldern.
De omfattande s.k. trygghetsmätningar som Polishögskolan under
Den första samlade studien i Sverige av äldre personers upplevelse av våld har nyligen genomförts av Brottsoffermyndigheten (Brottsoffermyndigheten 2001). Undersökningen bygger på en enkät som sändes till 1 500 äldre kvinnor och män i åldern 65 80 år i Umeå kommun. Svarsfrekvensen var hög, 76 procent. Av undersökningen framgår att 16 procent av de äldre kvinnorna och 13 procent av de äldre männen har utsatts för någon form av våld eller övergrepp vid något tillfälle efter att de fyllt 65 år. En procent av kvinnorna och drygt 1,6 procent av männen har varit utsatta för ekonomiska övergrepp efter sin 65 års ålder. Av förövarna är 75 procent män och majoriteten tillhör gruppen ”andra personer”, d.v.s. personer som inte tillhör någon av kategorierna familj, släktingar eller personal inom vård eller omsorg. Många kvinnor och män lider av bestående rädsla på grund av utsatthet för våld som inträffat före 65 års ålder. Av alla kvinnor som utsatts för våld eller övergrepp har 75 procent aldrig sökt hjälp. Motsvarande andel bland män är 40 procent.
317
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Brottsoffermyndighetens undersökning skiljer sig från SCB:s
Att vara kvinna är den tyngsta riskfaktorn för utsatthet bland faktorerna hög ålder, sjukdom och kön. Enbart de äldre kvinnorna har, med ett undantag bland männen, utsatts för sexualiserat våld. De utsatta kvinnorna mår sämre, har sämre hälsa, lider av mer psykosomatiska och psykiska symtom, använder mer medicin och är också i högre grad traumatiserade av utsatthet för våld, som inträffat före 65 års ålder, än de utsatta männen. Försämrad hälsa är en konsekvens av utsatthet för våld eller övergrepp hos både kvinnor och män, men dock i högre grad för kvinnorna än för männen. Detta visar sig också genom att kvinnor i större utsträckning använder värk- och sömnmedicin, liksom lugnande och antidepressiva preparat.
7.2Förebyggande hälsoarbete och stöd i särskilda situationer
SENIOR 2005 konstaterar:
Med en åldrande befolkning är framgångsrika insatser för att främja hälsa under åldrandet och bland äldre personer en hörnsten i det fortsatta folkhälsoarbetet i Sverige. Detta arbete behöver omfatta insatser inom många olika områden för att främja oberoende, inflytande, delaktighet och aktivitet. Det handlar både om förebyggande arbete bland äldre personer och långsiktiga insatser ur ett livsloppsperspektiv.
Våld mot äldre kvinnor och män förekommer i en sådan omfattning och medför sådana konsekvenser att det är ett allvarligt problem. I synnerhet måste övergrepp mot äldre kvinnor synliggöras och dessa kvinnor få mycket bättre stöd. Det är också viktigt att förebygga övergrepp tidigare i livet som kan leda till trauman och bestående rädsla bland äldre personer.
Det omfattande arbetet med uppsökande verksamhet och anhörigstöd ger nytt underlag för förebyggande hälsoarbete bland äldre personer. Hittills tyder erfarenheterna bl.a. på att
318
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
situationen för många äldre invandrare kräver särskild uppmärksamhet i folkhälsoarbetet.
SENIOR 2005 anser:
N Det förebyggande hälsoarbetet under åldrandet bör organiseras så att det lokalt omfattar insatser inom bl.a. samhällsplanering, socialtjänst och kultur- och fritidsverksamhet. Förebyggande hälsoarbete bland äldre personer utan behov av vård- och omsorgsinsatser bör integreras i det generella folkhälsoarbetet, där formerna för samordning och prioritering kan utvecklas. Det engagemang och de särskilda förutsättningar att ge t.ex. medmänskligt stöd som intresse- och frivilligorganisationer har bör också tas till vara genom olika former av samverkan.
N Situationen för äldre brottsoffer bör uppmärksammas mer. Det är angeläget att de förslag till stöd och hjälp åt äldre brottsoffer som Brottsoffermyndigheten presenterat leder till konkreta förbättringar.
N Regering och riksdag bör bidra till att skapa strukturella förutsättningar för att ta till vara erfarenheterna från det omfattande arbetet med uppsökande verksamhet och anhörigstöd.
7.2.1En hörnsten i folkhälsoarbetet
I kapitel 2 konstaterade vi att det finns stora möjligheter att påverka den del av åldrandet som har att göra med att människor lever eller har levat i en viss miljö. Som framgår av avsnitt 4.6 finns det också en stor potential för framgångsrikt förebyggande hälsoarbete bland äldre, både inom områden som berör den yttre miljön och inom områden som hänger samman med livsstil och egenvård vid kroniska sjukdomar. Med en åldrande befolkning är framgångsrika insatser för att främja hälsa under åldrandet och bland äldre personer en hörnsten i det fortsatta folkhälsoarbetet i Sverige, dels för att skapa förutsättningar för att människors erfarenheter, kunskaper och utvecklingsförmåga kan tas till vara högt upp i åren, dels för att minska lidande och behov av vård- och omsorgsinsatser till följd av skador och sjukdomar som kan förebyggas.
319
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Detta arbete behöver omfatta insatser inom många olika områden för att främja oberoende, inflytande, delaktighet och aktivitet. Det handlar såväl om förebyggande arbete bland äldre personer som långsiktiga insatser ur ett livsloppsperspektiv. Huvuddelen av våra analyser och slutsatser i kapitel 5, 6 och 7 kan t.ex. ses som delar av ett sådant förebyggande hälsoarbete. Men det finns också några viktiga aspekter på förebyggande hälsoarbete som vi inte berör på andra ställen i detta betänkande. Det gäller bl.a. livsstil och hälsa, möjligheterna att söka upp och stödja äldre personer som inte är beroende av vård och omsorg, bl.a. personer som befinner sig i utsatta situationer. Det gäller också möjligheterna att på olika nivåer samordna de insatser som främjar god hälsa under åldrandet och anlägga ett folkhälsoperspektiv på dessa.
Bland de insatser som främjar god hälsa finns givetvis många som kan och bör göras inom vården och omsorgen om äldre personer. Inte minst bland äldre personer är det viktigt att tidigt förebygga insjuknande som komplikationer eller återinsjuknande i olika sjukdomar. Goda möjligheter till rehabilitering är också centrala. Vid sidan av arbetet med att utveckla medicinska diagnos- och behandlingsmetoder pågår nu viktiga insatser för att utveckla underlag för egenvård o.d. åt personer med kroniska sjukdomar. Socialstyrelsens arbete med nationella riktlinjer visar hur myndigheter, profession och patientföreningar kan samverka på detta område. I detta diskussionsbetänkande behandlar vi dock inte vård- och omsorgsfrågor och vi går därför inte heller in på dessa delar av det förebyggande hälsoarbetet här.
7.2.2Livsstil och hälsa
Statens Folkhälsoinstitut har i flera sammanhang pekat på betydelsen av att man under åldrandet bibehåller en hög grad av psykisk, fysisk och social aktivitet (se bl.a. Svenska Kommunförbundet 1998). Många av de förebyggande insatser som i dag främst omfattar yngre och medelålders personer kan också ha betydelse högt upp i åren. Det gäller bl.a. rökavvänjning, sundare kostvanor och motion. Inom det livsstilsorienterade folkhälsoarbetet ligger den kanske största utmaningen i att nå också de grupper som påverkats minst av hälsoinformation och andra insatser. En annan utmaning ligger i att se frågor om fysisk aktivitet även i relation till tillgänglighet i boende och närmiljö.
320
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Inom ramen för den nationella handlingsplanen för äldrepolitik (prop. 1997/98:113) förfogade regeringen under åren 1999 2001 över särskilda stimulansmedel för bl.a. projekt inom området hälsofrämjande insatser. Stimulansmedel har beviljats till en rikstäckande kampanj som Svenska Motionsidrottsförbundet Korpen stod bakom samt till ett
7.2.3Uppsökande verksamhet, anhörigstöd och stöd till efterlevande
I den nationella handlingsplanen för äldrepolitik uppmärksammades förebyggande hälsoarbete på olika sätt. Bland annat avsattes medel för ett treårigt projekt med lokala försöksverksamheter i syfte att bygga upp kunskap om hur man förebygger ohälsa och därmed vårdbehov hos äldre. Försöksverksamheterna följs upp och utvärderas både lokalt och av Socialstyrelsen. Arbetet avslutas i slutet av år 2002.
Våren år 2001 hade cirka 3 500 pensionärer i 21 kommuner tagit emot mellan två och fyra hembesök (Socialstyrelsen 2001b). Hembesöken hade enbart skett hos personer i ordinärt boende. I flertalet kommuner har hembesöken skett hos personer som är 75 år eller äldre. Distriktssjuksköterskor och hemtjänstassistenter dominerade bland dem som genomfört hembesöken, men även arbetsterapeuter och sjukgymnaster hade deltagit. Sammantaget hade hembesöken givit en ny inblick i äldre människors vardagsliv, vilket ökar kunskaperna om hur möjligheterna att leva självständigt så länge som möjligt kan förbättras genom insatser inom olika områden (några av dessa erfarenheter återges i avsnitt 7.1). Hembesöken hade också ökat känslan av trygghet hos deltagarna, enligt både pensionärerna själva och de som genomfört hembesöken. Direkta resultat av hembesöken var bl.a. hjälp med att boka tid hos läkare och råd om kost och motion. Ofta tycktes råden bli efterlevda.
321
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
I ett par kommuner har projekten särskilt riktat sig till utomnordiska invandrare. Från båda dessa projekt rapporterar man att de äldre invandrarna har skattat sin hälsa och funktionsförmåga lägre än vad övriga deltagare gjort. Eftersom många av dem inte kan svenska går de miste om mycket av den vanliga informationen om hur samhället fungerar. Många äldre invandrare förefaller också vänta länge med att söka hjälp. Under tiden förvärras deras problem samtidigt som oro och ångest ökar. För dessa personer har hembesöken, som genomförts med personal som talat pensionärernas språk eller med tolk, betytt att de äntligen fått information om vilken hjälp som finns att få. Att hembesöken därmed givit en ny trygghet framgår bl.a. av att deltagarna vid det andra hembesöket uppgav att hälsan förbättrats.
Ett annat initiativ i den nationella handlingsplanen för äldrepolitik gällde anhörigstöd. Eftersom många av de anhöriga som vårdar äldre personer själva har nått hög ålder bör ett väl fungerande anhörigstöd även ses som en viktig del av det förebyggande hälsoarbetet bland äldre. Särskilt gäller detta för många äldre kvinnor. För många äldre anhöriga kan möjligheter till avlösning o.d. både vara en förutsättning för avkoppling och för aktivitet inom andra områden, t.ex. i kulturlivet eller föreningslivet.
Under åren 1999 2001 avsatte riksdagen 100 miljoner årligen för att stödja och underlätta samt på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet för familjer och andra närstående till äldre, funktionshindrade eller långvarigt sjuka (Anhörig 300). Detta skulle ske genom ett långsiktigt arbete av landets kommuner, i samverkan med anhörig- och andra frivilligorganisationer, för att utveckla stödformer för anhörigvårdare i lokalsamhället. Inom ramen för den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149) beslutade regeringen att satsningen på utveckling av anhörigstödet skall fortsätta under perioden 2002 2004. Socialstyrelsen har i uppdrag att följa upp detta arbete. Socialstyrelsen kommer att lämna årliga rapporter från år 2002 och en slutrapport år 2005.
Erfarenheterna hittills av anhörigstödet tyder på att anhörigas situation har uppmärksammats mer än tidigare och att fler anhöriga ”upptäcks” och får hjälp (Socialstyrelsen 2001b). Möjligheterna att nå fler anhörigvårdare ökar i och med att kommunerna utvecklar nya, okonventionella stödformer, bl.a. avlösning i hemmet nattetid. Det har tillkommit en mängd anhörigcentraler och träffpunkter och fler planeras. Utbildningar om bl.a. olika sjukdomstillstånd har
322
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
anordnats för både anhörigvårdare och vårdpersonal. Avlösning i hemmet erbjuds nu avgiftsfritt i många kommuner. Samverkan har utvecklats med en mängd frivillig- och intresseorganisationer, vilket innebär att de gemensamma resurserna kan användas effektivare. Möjligheterna att uppmärksamma anhörigvårdares behov i ett tidigare skede har också ökat. Även här har situationen för äldre invandrare, som ofta vårdas av sina anhöriga i hemmet, uppmärksammats särskilt. Det gäller bl.a. betydelsen av kulturella traditioner och känslor av främlingskap i det nya samhället.
En annan form av stöd i sårbara situationer gäller stöd till äldre personer som mist en make eller maka. Särskilt har de projekt som under många år bedrivits vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg blivit uppmärksammade (Grimby 2001). Det handlar både om undersökningar av sorgereaktioner och insatser av en stödgrupp bestående av sjuksköterska, läkare, kurator, dietist, jurist, m.fl. som har arbetat för att underlätta livet under första året efter förlusten. Arbetet har också omfattat försöksverksamhet med änkegrupper ”på stan”, dvs. vid sidan av sjukhusets efterlevandegrupper.
De former av väntjänster och annat stöd som många intresse- och frivilligorganisationer bedriver visar också betydelsen av medmänskligt stöd i vardagen, vid sidan av de organiserade formerna av uppsökande arbete och stöd till äldre personer i olika situationer. Genom personliga kontakter kan de som är aktiva i dessa organisationer upptäcka vem som behöver extra stöd i samband med t.ex. dödsfall i familjen. Ibland kan personer i dessa organisationer också ha lättare att nå fram till dem som behöver någon att tala med än företrädare för socialtjänsten eller hälso- och sjukvården.
En effekt av ökande medellivslängd och ändrade familjemönster kan på sikt bli att stöd i olika former till bl.a. anhöriga och efterlevande även måste inriktas på att nå och hjälpa personer i hög ålder som vårdar eller överlever sina barn samt personer som lever tillsammans men bor på skilda håll.
Formerna för väntjänster och motsvarande verksamheter bland föreningsanslutna personer kan också uppmärksammas inom de berörda organisationerna om den nuvarande tendensen till minskad aktivitet i föreningslivet bland personer med svaga sociala nätverk och relativt små andra resurser fortsätter.
323
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
7.2.4Stöd till äldre brottsoffer
En särskilt utsatt grupp som hittills uppmärksammats relativt lite i Sverige är äldre brottsoffer. Enligt den undersökning som Brottsoffermyndigheten genomfört (se avsnitt 7.1) förekommer våld mot äldre kvinnor och män i en sådan omfattning och medför sådana konsekvenser att det kräver åtgärder (Brottsoffermyndigheten 2001). I synnerhet måste äldre kvinnor, som har utsatts för flera övergrepp, synliggöras och få mycket bättre stöd.
Brottsoffermyndigheten pekar i rapporten på flera åtgärder som behöver vidtas om äldre brottsoffer ska få det stöd de behöver:
N En naturlig och lättillgänglig hjälpinstans bör inrättas som utsatta äldre kvinnor och män kan vända sig till för att få råd, stöd och hjälp, en instans med tillgång till medicinsk, juridisk, social och psykologisk kompetens. Det saknas i dag en självklar instans som äldre kan vända sig till om de utsätts för våld eller övergrepp.
N Akut skydd i form av jourlägenheter eller jourplatser måste skapas så att utsatta äldre har någonstans att ta sin tillflykt i krissituationer.
N Äldre utsatta kvinnor och män måste få tillgång till kvalificerad rehabilitering av olika slag, fysiskt, psykiskt och socialt.
N Ökad medvetenhet och kunskap om våld mot äldre kvinnor och män behövs inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet. Utbildning om våld mot äldre bör införas i olika grund- och fortbildningar.
N Brottsstatistiken måste förändras så att våld och övergrepp mot äldre synliggörs. I dagsläget kan inte detta göras i den offentliga kriminalstatistiken vilket är en allvarlig brist som snarast borde åtgärdas.
N Fortsatt forskning är nödvändig.
Vi vill understryka betydelsen av att Brottsoffermyndighetens analys och förslag leder till konkreta förbättringar för äldre. Det finns också utrymme för ideella insatser för äldre brottsoffer. I det fortsatta svenska arbetet finns det också skäl att ta till vara de erfarenheter som finns av stöd till äldre brottsoffer i andra länder. I Kanada har hälsodepartementet Health Canada i många år arbetat med att sprida kunskaper om äldre brottsoffer och deras situation genom sitt s.k. National Clearinghouse on Family Violence. Och i Oslo har Vern for eldre erbjudit hjälp och stöd åt äldre brottsoffer
324
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
sedan början av
7.2.5Samordning och ansvar
Statens folkhälsoinstitut har studerat det folkhälsoarbete som i dag pågår bland äldre personer. Två viktiga framgångsfaktorer för detta arbete är kunskap och samverkan mellan olika aktörer (Statens Folkhälsoinstitut 2001). Ett hinder för framgångsrikt folkhälsoarbete bland äldre är dock, enligt Statens folkhälsoinstitut, den svaga organisatoriska förankring som detta arbete ofta har. Förebyggande hälsoarbete för äldre hänförs många gånger till vård- och omsorgsverksamheten istället för att integreras i övergripande planering och i arbetet inom alla berörda nämnder och förvaltningar. Äldre personer utan vård- och omsorgsbehov nämns ofta inte i politiska dokument om hälsoarbete. Ett annat problem är att omfattande statliga projektmedel under olika perioder gör den lokala verksamheten ryckig. Ibland blir det förebyggande hälsoarbetet för äldre närmast ett påhäng vid sidan av de huvudsakliga verksamheterna.
Även Socialstyrelsen har uttryckt oro för att de omfattande statliga stimulansmedlen till bl.a. förebyggande hembesök och anhörigstöd inte ska ge mer bestående resultat, trots de stora engagemang som vuxit fram på olika områden som en följd av stimulansbidragen (Socialstyrelsen 2001b). Socialstyrelsen anser därför att det är av stor vikt att huvudmännen, i sina verksamheter och via regionala
Vi anser att det är angeläget att det förebyggande hälsoarbetet under åldrandet organiseras så att det lokalt omfattar såväl insatser bland äldre personer som långsiktiga insatser ur ett livsloppsperspektiv. Förebyggande hälsoarbete bland äldre personer utan behov av vård- och omsorgsinsatser bör integreras i det generella
325
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
folkhälsoarbetet och omfatta insatser inom bl.a. samhällsplanering, socialtjänst och kultur- och fritidsverksamhet. Arbetet behöver också få politisk tyngd och uppmärksammas särskilt i lokala handlingsplaner för folkhälsoarbete. Genom samverkan med vård- och omsorgsverksamheterna kan kunskaper om åldrandet och äldre människor som finns där kunna nyttjas. Det engagemang och de särskilda förutsättningar att ge t.ex. medmänskligt stöd som intresse- och frivilligorganisationer har bör tas till vara i det lokala arbetet genom olika former av stöd till och samverkan med dessa organisationer.
Sannolikt behövs också någon form av samlat ansvar för folkhälsoarbete under åldrandet och bland äldre personer inom den lokala organisationen, både för att få olika aktörer att dra åt samma håll och för att prioritera, kvalitetssäkra och följa upp insatser. Statens folkhälsoinstitut har pekat på de goda erfarenheter som finns av tvärsektoriellt arbete för skadeförebyggande arbete enligt WHO:s kriterier för En säker och trygg kommun. I denna modell hålls arbetet samman av en politisk ledningsgrupp och genom samverkan och bildande av nätverk för olika frågor dras allt fler personer in i ett aktivt folkhälsoarbete. Vi anser att lokala förutsättningar måste avgöra var samordningsansvaret för folkhälsoarbete under åldrandet och bland äldre personer ska ligga och hur det ska utformas. Erfarenheter av olika lösningar bör uppmärksammas och följas upp på nationell nivå, inom ramen för det ansvar som Statens folkhälsoinstitut har för frågor om äldres hälsa. Det forum för folkhälsofrågor som Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Statens folkhälsoinstitut har skapat för att stödja kommuner och landsting i det lokala och regionala folkhälsoarbetet erbjuder också en plattform för sådana insatser.
Det är också viktigt att regering och riksdag bidrar till att skapa strukturella förutsättningar för att ta till vara erfarenheterna från det omfattande arbetet med förebyggande hembesök och anhörigstöd. Här kan det finnas behov av ytterligare åtgärder när Socialstyrelsens uppföljningar av det lokala arbetet inom dessa områden föreligger. De erfarenheter som hittills kommit fram tyder, som nämnts, bl.a. på att äldre invandrare behöver uppmärksammas mer i förebyggande hälsoarbete.
Dagens lagstiftning ger en god grund för arbetet med förebyggande hälsoarbete bland äldre personer och inför åldrandet. I 5 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) sägs att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för
326
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område. I samma paragraf anges att kommunen skall planera sina insatser för äldre och att kommunen i planeringen skall samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer. Vidare anges i 5 kap. 11 § att socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
I 2c § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anges att hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa och att den som vänder sig till hälso- och sjukvården skall ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada när detta är lämpligt. I 3 § stadgas att varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget samt att landstinget även i övrigt skall verka för en god hälsa hos hela befolkningen.
7.3Boende
SENIOR 2005 konstaterar:
Även om många personer i 50- och
En mer aktiv egen planering av boendet inför åldrandet förutsätter fler alternativ som svarar mot människors önskemål, boendeerfarenhet och ekonomiska förutsättningar. Under de senaste åren har intresset för äldre personers ordinära boende dock varit svagt hos såväl staten som hos kommuner, byggherrar, förvaltare, organisationer och äldre personer själva.
För möjligheterna till ett aktivt åldrande och ett tryggt kvarboende har fastighetsägares och fastighetsförvaltares medvetenhet och kunskaper om boendets betydelse under åldrandet stor betydelse. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att
327
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
de flesta äldre och medelålders personer i dag bor i småhus som de själva äger. För dessa saknas information om hur de själva kan planera för ett aktivt åldrande.
De framtida utmaningarna omfattar både småhusområden och stora delar av beståndet av flerfamiljshus. Viktiga delar av dessa utmaningar är den fysiska tillgängligheten och utvecklingen av ett kvarboende med både oberoende och gemenskap. I många äldre flerfamiljshus är bristande tillgång till hiss ett problem. Underlaget för att bedöma omfattningen av detta problem och konsekvensen av olika lösningar är dock påfallande dåligt.
SENIOR 2005 anser:
N En bred diskussion om hur olika aktörer kan bidra till mer aktiv boendeplanering hos dagens och morgondagens äldre är nödvändig för att möta önskemål och behov hos en åldrande befolkning.
N Kommunernas boendeplanering bör kunna bidra till utvecklingen av äldre personers ordinära boende genom analyser av lokala förhållanden och lokala lösningar.
N Det behövs en samlad analys av hur statens styrmedel och insatser inom boendet kan främja ett aktivt åldrande. Analysen bör bl.a. mynna ut i förslag som ökar möjligheterna att förbättra tillgängligheten i och omkring bostaden innan det uppstår sådana problem att bostadsanpassningar blir nödvändiga. Inom ramen för en sådan samlad analys behöver också betydelsen av att gällande byggregler tillämpas vid ny- och ombyggnationer uppmärksammas. Bör t.ex. bostadsanpassningsbidrag ges för alla typer av anpassningar som i dag är aktuella i bostadshus som byggs eller byggs om eller bör bidraget i sådana hus från och med t.ex. år 2005 förbehållas bostadsanpassningar som görs för att tillgodose omfattande individuella behov?
N Erfarenheterna av tidigare och pågående utvecklingsarbeten bör analyseras och tas till vara. Det gäller bl.a. erfarenheterna från olika former av seniorboenden, som bör kunna användas inom det vanliga boendet, utan kategoriindelningar, där de flesta äldre och medelålders personer vill fortsätta bo. Former och metoder för utvecklingsarbete i bostadsområden bör också ges stor vikt.
328
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
7.3.1Önskemål, egen planering och flyttmönster
Tidigare studier har visat att de flesta äldre vill bo kvar i sin invanda miljö så länge som möjligt (Åhlund 2001, Abramsson, Borgegård & Fransson 2000 och Nordiska Ministerrådet 2000). Ofta är man också mycket fäst vid sin bostad och har bott många år i den. Samtidigt har det länge varit slående att många medelålders och äldre saknar framförhållning när det gäller boendet. Lusten och förmågan att lämna bostaden har visat sig avta ytterligare med stigande ålder. Rädsla för att en flyttning kan innebära isolering och praktiska problem som man inte orkar med har framkommit vid enkäter och andra studier. Oro för hälsan är också vanlig.
Under senare år har framtidsstudier i Sverige och andra länder antytt att detta mönster kan komma att ändras när
Det är svårt att se mer konkreta tecken på en sådan förändring. Snarare visar undersökningar bland såväl 45
Realistisk bedömning – men ingen planering
På uppdrag av SENIOR 2005 genomförde TEMO hösten 2000 en intervjuundersökning bland ett representativt urval personer i åldern 55 64 år. Resultaten visar att personer i denna ålder gör en realistisk bedömning av vad som kommer att vara viktigt i boendet på äldre dagar, när de väl funderar på saken (bilagedel D). Till sådana funderingar är det dock långt för de flesta.
Att ha nära till kommunikationer och service i boendet på äldre dar är viktigt för över nio av tio svarande. Detsamma gäller för att ha nära till naturen och att det finns balkong eller terrass i anslutning till bostaden. Lika viktigt, som att kunna få hjälp med städning, matinköp etc. mot extra betalning, är det att få bo med
329
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
människor i alla åldrar (åtta av tio). Mindre viktiga aspekter är att det är nära till nöjesliv eller att få bo tillsammans med människor i sin egen ålder. Dessa aspekter anser många är direkt oviktiga.
Sammantaget har nästan tre av fyra i åldersgrupperna inte fattat något beslut om sitt boende på äldre dar. En tredjedel av de svarande har inte alls funderat över sitt boende på äldre dar. Något fler har funderat men inte fattat något beslut. Av dem som inte ens funderat över sitt boende uppger de flesta som orsak att frågan inte känns aktuell eller ligger för långt fram i tiden. Två av tio säger att de trivs där de bor och därför inte har funderat. Nästan sex av tio som funderat eller fattat ett beslut säger att de vill bo kvar där de bor nu. Ytterst få uppger att de inte har ekonomiska möjligheter att flytta.
Någon skillnad mellan 55
Av dem som vill flytta är spridningen på vilken boendeform man vill ha relativt jämn. De tre svarsalternativen villa/radhus, bostadsrättslägenhet respektive hyreslägenhet får ungefär en fjärdedel svar var. Mindre än en tiondel av dem som vill flytta uppger att de vill bo i fritidshus året om. Tre fjärdedelar vill fortfarande bo relativt rymligt, i tre rum eller fler. De som bor i två- eller trerummare vill i stor utsträckning göra det även fortsättningsvis, medan de med de allra minsta bostäderna vill flytta till något rymligare och de med större bostäder till något mindre. De med lägre hushållsinkomster uppger oftare att de vill flytta till de mindre bostäderna än höginkomsttagare.
Av de svarande har ungefär 25 procent funderat över att flytta till seniorboende och 4 procent har fattat ett beslut att göra det. Seniorboende tycks vara ett intressant alternativ för ensamboende, särskilt för dem som bor i enrummare. En betydligt större andel ensamboende vill också bo i centralt läge med liv och rörelse. De vill också oftare ha nära till service och nöjesliv. Ensamboende tycker också oftare än de som bor tillsammans med någon att det är mycket viktigt att det finns personal i bostadens närhet, att man vid behov kan få hjälp med städning, matinköp etc. mot extra betalning och att man får bo tillsammans med människor i sin egen ålder.
330
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Kvinnor är i större utsträckning än män engagerade i frågor om boendet på äldre dar och fäster större vikt både vid tillgång till hjälp och möjligheten till ett socialt liv utanför hemmet. Planerar kvinnorna för att bli ensamma? Avstår männen från att planera för ensamhet?
Boende och identitet
En mindre intervjustudie på uppdrag av SENIOR 2005 bland personer födda i början av
Intervjuerna ger också prov på att boendet är förknippat med ett annat slags erfarenhet. Ju äldre man är, desto större boendeerfarenhet besitter man i regel. Det handlar om en samlad erfarenhet som åren givit av flera typer av boende, ofta på olika platser, som vuxit fram samtidigt som relationerna till släkt och vänner utvecklats. Vid sidan av de praktiska erfarenheterna av olika slags boende har man ofta också en fond av kunskaper om bostadsmarknaden och dess olika alternativ, om boendekostnader och om olika slags service.
En del av oviljan att fundera över boendet på äldre dagar kan bero på denna boendeerfarenhet. Många kan tänka sig att ”växla in” en del av de kvantitativa aspekterna på boendet, som boendeyta och standard, mot mer kvalitativa aspekter, som närhet till släkt och vänner, fysisk säkerhet och tillgänglighet samt tillgång till service av olika slag. Mot detta står dock rotfastheten i en viss miljö och en viss bostad, kostnaden för en flyttning, ansträngningen att sätta in boendet i ett nytt dagligt aktivitetsfält och den fysiska ansträngningen att flytta.
331
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
De intervjuer som Mångkulturellt Centrum gjort bland invandrare i åldern 53 65 år på uppdrag av SENIOR 2005 visar på en särskild aspekt på boende och identitet. Här handlar det om en ”hemmahörandets problematik” och en dröm om återvändande (Akaoma & Öhlander i bilagedel A). Den ursprungliga tanken för många arbetskraftsinvandrare var att komma till Sverige och arbeta hårt i några år och tjäna tillräckligt med pengar för att sedan kunna återvända hem med en tryggad ekonomi för framtiden. Men efter en tid börjar vardagslivet alltmer komma emellan dessa drömmar.
Makar som kom hit tillsammans fick barn som började på förskola och skola här. Några av de intervjuade männen bildade familj med en svensk kvinna. Makar som redan hade barn när de kom till Sverige blev alltmer ovilliga att rubba barnens tillvaro igen. Den levda verkligheten börjar nagga drömmen i kanterna. Drömmen om återvändandet dör dock inte ut helt, men tidpunkten för dess förverkligande skjuts upp till en mera avlägsen framtid. Att flytta tillbaka till det tidigare hemlandet är för många inte heller någon okomplicerad lösning. Man förändras av att bo i ett annat land och genom det ser man även det egna hemlandet med nya ögon.
Utöver resonemang om i vilket land man vill leva som pensionär innehåller intervjuerna också funderingar kring själva boendeformen. De flesta uppger att de vill bo hemma så länge som möjligt. Att få fortsätta behålla sin identitet som en individ beskrivs som viktigt och kopplas till själva boendeformen. De flesta av de intervjuade har bott i sina respektive bostadsområden under en mycket lång tid. Det är på den nuvarande bostadsorten som de säger sig vilja bo kvar även när de är äldre.
Små flyttströmmar
Personer från 55 års ålder och uppåt bor i större utsträckning än någon annan grupp på bostadsmarknaden kvar i sin bostad. Det finns dock en tendens till att de äldre lämnar sin bostad något tidigare än förut (Borgegård m.fl. i bilagedel D). Under perioden 1978 1998 ökade andelen flyttare i denna åldersgrupp från 0,9 procent till 1,1 procent. Antalet flyttningar bland personer i åldersgruppen uppgick år 1978 till 67 000 och år 1998 till 81 000. Om- kring en femtedel av dessa flyttningar gick över kommungränsen, något fler år 1998 än år 1978, vilket kan jämföras med ungefär en tredjedel av samtliga flyttningar i Sverige under perioden.
332
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
En tydlig trend under senare år är att bostadsområdet som sådant dess status och läge har blivit en av de grundläggande faktorerna vid val av bostad. I Sverige har forskare och framtidsanalytiker särskilt förknippat detta med en rörelse in mot centrala lägen i större städer och med en rörelse ut mot periferin, till vissa områden med särskilda natur- och kulturvärden. Åtminstone rörelsen in mot centrum har antagits vara särskilt stark bland hushåll med goda ekonomiska resurser, t.ex. äldre par som sålt sin villa. Att centrala lägen betraktats som attraktiva i Sverige beror bl.a. på tidigare saneringsvågor som gjort att de flesta svenska städer, till skillnad från städer i många andra länder, inte har någon slum i stadskärnan.
Ännu är det svårt att se några tydliga tecken på en omfattande rörelse mot centrum. Det gäller både i den statistik som finns över flyttningar och i studier om människors boendeplanering. På vissa håll kan rörelsen ändå vara betydande. I Stockholmsregionen har det gått att urskilja ett flyttmönster som innebär att unga familjer flyttar ut från centrum medan äldre hushåll drar sig in mot de centrala stadsdelarna. En studie i tre större svenska städer har å andra sidan inte givit något egentligt stöd för påståendet att personer i åldersgruppen 55 64 år i ökad omfattning flyttar till centrala lägen.
En analys av flyttningar över kommungränser under perioden 1978 1998 tyder på att det är medelstora kommuner som attraherar personer över 65 år, inte storstäder, högskoleorter, mindre kommuner, gamla industrikommuner eller glesbygdskommuner i Norrlands inland. Ett annat mönster över tiden är att andelen långa flyttningar inom landet minskar bland de äldre. Särskilt gällde detta under
Rörelser mot periferin har kopplats till permanentboende i fritidshus. Särskilt gäller det områden som Gotland och Österlen samt vissa kommuner på västkusten, i Dalarna och Värmland. En studie bland personer som är 50 år eller äldre och som har ett fritidsboende i Sälen antyder att rörelsen mot periferin snarare tyder på flexibilitet i boendet än på en vilja att definitivt byta hemmiljö (Bergström 2001). Mer än 70 procent av de svarande tänker sig att bo mer i Sälen när de går i pension. Men det är bara en dryg
333
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
tiondel som uppger att de kan tänka sig att bosätta sig permanent i Sälenområdet. Mest positiva till permanentboende är de yngsta i undersökningen och de som har lägst utbildning. Det var också vanligare bland de ensamstående personer som ingick i undersökningen att kunna tänka sig ett permanentboende i Sälen.
På motsvarande sätt tycks många äldre personer som flyttar till varmare trakter, t.ex. till Spanien, behålla en bostad i Sverige. Bland annat därför är det svårt att få en bild av dessa flyttströmmar. De nordiska studier som gjorts av sådana flyttningar har främst tagit fasta på livskvaliteten på den nya hemorten och i mindre utsträckning belyst frågor om bl.a. återflyttning till hemlandet vid behov av vård och omsorg (se t.ex. Olesen 1999).
Bland personer som immigrerat till Sverige är det vanligt att planera för en flyttning till hemlandet efter pensioneringen. Även om många har en önskan att återvända till sina födelseländer så finns det ofta starka skäl som talar emot ett sådant beslut. Många känner sig osäkra på om de kan anpassa sig igen till livet ”där hemma”. Ett beslut om återvändandet påverkas även av att barnen ofta bestämmer sig för att stanna i det nya hemlandet. Många immigranter har också blivit vana vid den sociala och medicinska standarden i det land som de flyttat till. De intervjuer som Mångkulturellt Centrum gjort bland invandrare i åldern 53 65 år på uppdrag av SENIOR 2005 ger en bild av dessa överväganden. Flera av de intervjuade talar om att bo växelvis i det gamla hemlandet för att kunna tillbringa tid med den egna ursprungsfamiljen. Flertalet intervjuade är dock inte villiga att helt bryta upp från det liv som de byggt upp i Sverige.
7.3.2Boendeformer
Äldres boende förknippades under lång tid med särlösningar och låg bostadsstandard. Olika sorters kategoriboenden avlöste varandra under
Kvarboendeprincipen och satsningarna på att möjliggöra kvarboende även högt upp i åren har tillsammans med en generellt bättre bostadsstandard gjort att äldres boende inte skiljer sig
334
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
nämnvärt från befolkningens i övrigt. Med den låga flyttningsbenägenheten hos personer i högre åldrar har kvarboendet också inneburit att skillnader i boende mellan personer födda under vissa tidsperioder består livet ut. Det gäller kanske särskilt dominansen för vissa generationer i olika bostadsområden i tätorter.
Inför de närmaste åren finns det tecken på att de äldres boende på nytt kan komma att skilja sig från befolkningens i övrigt. Men nu genom att stora andelar äldre har och kommer att fortsätta ha större ytor och bättre utrymmesstandard. Samtidigt kan skillnaderna mellan olika äldre personer komma att bli allt tydligare beroende på hur de tidigare ordnat sitt boende, var i landet de bor och vilka ekonomiska värden som boendet kommit att avkasta. Problem med fysisk tillgänglighet kan dock komma att förekomma i många olika typer av bostäder.
En betydande svårighet när det gäller att analysera frågor som gäller boendet är bristen på säkra kunskaper om antal bostäder, bostadshushåll och förändringar i hushållens boendeförhållanden under det senaste decenniet. I brist på mer aktuella uppgifter används fortfarande uppgifter från folk- och bostadsräkningen år 1990. Dessa blir dock hela tiden alltmer inaktuella. SCB, Lantmäteriet och Riksskatteverket har fått i uppdrag av regeringen att förbereda en registerbaserad folk- och bostadsräkning senast år 2005. Uppgifterna ska inhämtas från ett lägenhetsregister. För att det ska vara möjligt att ta fram hushållsstatistik krävs också att skattemyndigheten folkbokför de boende på lägenhet.
Småhusgenerationen går i pension
På samma sätt som det finns olika stora generationer finns det ”bostadsgenerationer”. En sådan ”generation” är miljonprogrammets bostäder, byggda under en tioårsperiod från mitten av 1960- talet, och med en viss tonvikt på trerumslägenheter i förortsområden. En annan ”generation” härrör från
I slutet av
335
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
med 57 procent av alla i åldersgruppen 20 84 år (SCB 2000b). Bland 20
De socioekonomiska skillnaderna i boende är tydligt. Efter 35- årsåldern fram till efter pensionsåldern är det en betydligt högre andel bland tjänstemän på hög- och mellannivå som bor i småhus. I de högre åldrarna minskar skillnaderna, vilket bl.a. kan bero på att de högre tjänstemännen i större utsträckning flyttar till centralt placerade bostadsrätter. Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän har generellt sett minskat.
Bland personer som är födda i andra länder är det betydligt vanligare att bo i flerfamiljshus än bland övriga svenskar. Enligt uppgifter i Integrationsverkets databas STATIV bodde år 1999 cirka 60 procent av utrikes födda personer i åldersgruppen 65 79 år i flerfamiljshus och cirka 55 procent i åldersgruppen 50 64 år. Skillnaderna är dock betydande mellan personer som är födda i olika länder. Bland personer födda i Somalia,
Som vi beskrev i avsnitt 3.3 har ensamboendet även ökat bland personer i medelåldern under de senaste två decennierna.
Bättre standard – men inte alltid bättre tillgänglighet
Sett i ett längre tidsperspektiv har bostadsbeståndet ökat till antal och storlek. I nybyggnationen, särskilt under småhusvågen, dominerade stora lägenheter. Bostadsstandarden har också utjämnats påtagligt under de senaste decennierna. Det gäller såväl skillnaderna
336
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
mellan olika socioekonomiska grupper, som fortfarande ändå är betydande, som mellan ensamstående och samboende. Eftersom de flesta vuxna lever i parförhållanden har skillnaderna mellan könen länge varit relativt små.
Generationsskillnaderna i boendet speglar den boendekarriär som innebär att t.ex. yngre personer med lägre inkomster i regel har lägre utrymmesstandard. Sedan början av
Förändringarna i bostadsstandard motsvaras av ökande generationsskillnader i materiell standard under 1980- och
Däremot motsvaras inte den förbättrade utrymmesstandarden för äldre alltid med förbättringar av den fysiska tillgängligheten till boendet. Forskning om boendestandard och fysiska miljöhinder i bostaden visar även att bostäder med hög standard kan rymma tillgänglighetshinder för äldre personer (Iwarsson 1997 och 1999). Avsaknad av stödhandtag vid WC/dusch samt köksbänkskåp utan utdragbar inredning var, enligt en studie bland personer i åldern 75 84 år i en svensk kommun, de miljöhinder som främst orsakade tillgänglighetsproblem i förhållande till personernas funktionella begränsningar.
Avsaknad av hiss i flerbostadshus har länge uppmärksammats som ett huvudproblem när det gäller fysisk tillgänglighet i boendet. I början av
337
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
byggda före år 1970 och som i flertalet fall saknar hiss (Äldrecentrum 2001). Även i högre hus byggda före
Aktuella uppgifter om tillgången till hiss i olika typer av bostadshus saknas. SCB:s bostads- och hyresundersökningar ger information om tillgång till hiss för hushåll som bor på tredje våning och uppåt i flerfamiljshus (SCB 2001b). Undersökningar visar dock inte hur många hushåll som bor på första och andra våningen och saknar hiss. Inte heller ger uppgifterna någon bild av om de boende i hus med hiss måste passera trappor för att komma från det plan där hissen stannar och ut på gatan.
Uppgifterna från bostads- och hyresundersökningen visar att det är betydligt vanligare att det saknas hiss till tredje våningen än till högre våningar. Mönstret är likartat för boende i hyresrätter och bostadsrätter. Med stigande ålder tycks dock andelen boende på tredje våning utan tillgång till hiss minska i hyresrätter, medan den består i bostadsrätter. Även om procentandelarna kan förefalla relativt låga är det ett betydande antal hushåll som bor på tredje våningen utan tillgång till hiss.
Tabell 7.6. Tillgång till hiss i hyresrättslägenheter 1999 (procent)
| Bostadsföreståndarens ålder | ||||||
| Boende på | 80- år | |||||
| Våning |
68 | 64 | 71 | 64 | 67 | 68 |
| Våning 3 | ||||||
| med hiss | 8 | 7 | 6 | 7 | 7 | 11 |
| utan hiss | 10 | 10 | 7 | 11 | 9 | 5 |
| Våning 4+ | ||||||
| med hiss | 12 | 15 | 15 | 16 | 16 | 15 |
| utan hiss | 2 | 3 | 0 | 2 | 0 | 0 |
| Antal hushåll | 304 000 | 93 300 | 64 300 | 86 200 | 111 000 | 153 000 |
Källa: SCB.
338
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Tabell 7.7. Tillgång till hiss i bostadsrättslägenheter 1999 (procent)
| Bostadsföreståndarens ålder | ||||||
| Boende på | 80- år | |||||
| Våning |
67 | 64 | 60 | 66 | 64 | 61 |
| Våning 3 | ||||||
| med hiss | 5 | 5 | 7 | 7 | 6 | 9 |
| utan hiss | 12 | 12 | 14 | 11 | 15 | 12 |
| Våning 4+ | ||||||
| med hiss | 14 | 18 | 16 | 15 | 14 | 19 |
| utan hiss | 3 | 2 | 3 | 1 | 1 | 0 |
| Antal hushåll | 190 000 | 47 600 | 51 000 | 48 600 | 46 800 | 71 200 |
Källa: SCB.
I den intervjuundersökning av 55
Bostadsanpassningsbidrag
Den som har ett funktionshinder kan enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. få bidrag till vissa åtgärder som behövs för att anpassa bostaden så att den fungerar ändamålsenligt. Syftet med lagen är att ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Kommunerna svarar för att bidrag lämnas till anpassning och återställning av bostäder enligt bestämmelserna i lagen.
Boverket har tillsyn över kommunernas bidragsverksamhet. Varje år lämnar Boverket också en rapport om bostadsanpassningsbidraget till regeringen. Rapporten innehåller vissa statistiska uppgifter som t.ex. antal bidrag, beloppens storlek och fördelning av bidrag mellan småhus och flerfamiljshus. Den senaste omfattande uppföljningen gjorde Boverket år 1994.
339
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Under år 2000 beviljades 57 800 bostadsanpassningsbidrag, 2 100 fler än året innan (Boverket 2001a). I början av
Under hela
7.3.3Boende och ekonomi
Betydelse för samhället
Boendet omfattar stora ekonomiska värden för enskilda människor, företag och myndigheter. Till stor del handlar det om långsiktiga investeringar och tillgångar över tid. En slutsats av de demografiska och samhällsekonomiska scenarier som vi tidigare tecknat är att också dessa ekonomiska värden behöver uppmärksammas mycket mer fram över, inom forskning, planering och politik.
Effekterna av en åldrande befolkning kan komma att bli märkbara även inom bostadssektorn. I Konjunkturinstitutets underlag till Långtidsutredningen 1999/2000 (SOU 2000:7, bilaga 1) finns en beräkning av bruttoinvesteringar i boendet fram till år 2015. Beräkningen visar på en betydande tillväxt i bostadsinvesteringar från slutet av
340
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
olika problem till följd av bristande tillgänglighet m.m. blir märkbara. Men man måste naturligtvis komma ihåg att det finns det andra faktorer än befolkningsutvecklingen och dess effekter på samhällsekonomin som kan påverka utvecklingen av investeringar i boendet.
Tabell 7.8. Bruttoinvesteringar i bostäder 1990 2015. Volymförändringar i procent per år
| Period | |
| 1990 1998 | - 15,3 |
| 1998 2004 | + 13,9 |
| 2004 2008 | + 8,1 |
| 2008 2015 | + 0,3 |
Källa: Långtidsutredningen 1999/2000 (SOU 2000:7).
En fråga som ofta har diskuterats är sambandet mellan familjebildning och tillgången på bra bostäder till rimligt pris. En generell iakttagelse är att anpassningen av bostaden i förhållande till förändringar i hushållets storlek är trög bland personer som är 55 år och äldre (Abramsson, Borgegård & Fransson 2000). Medan barnfamiljer förhållandevis snabbt utökar sin bostadsyta i takt med att familjen blir större så är de äldre hushållen betydligt långsammare med att minska sin bostadsyta när barnen flyttar ut. Vissa hushåll gör det inte alls, andra gör det först när de inte orkar sköta en stor bostad.
Vilken är sannolikheten för att 1960- och
I Danmark har ÆldreForum, ett oberoende råd tillsatt av socialministern, tecknat ett scenario som beskriver äldregruppen år 2010 som starkt skiktad (ÆldreForum 1999). Dels finns de ekonomiskt
341
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
starka pensionärer som sålde sina småhus när efterfrågan ännu var stor och investerade pengarna i ett anpassat seniorboende. Dels finns de ekonomiskt svaga pensionärer som bor kvar i småhus som blir allt mindre värda och som de i allt mindre utsträckning orkar sköta. Scenariot bygger på en prognos som pekar på att det om 10 15 år kommer att finnas fler större villor och radhus till salu än unga familjer som är intresserade av att köpa dem.
Med bestående tröghet för äldre på fastighetsmarknaden kan det också finnas skäl att diskutera nya former för att omvandla reala tillgångar som är bundna i t.ex. småhus till rörligt kapital. Sådana har utvecklats i bl.a. USA, där småhusboendet är utbrett bland äldre personer.
Betydelse för hushållen
En viktig del av hushållsekonomin är boendekostnaderna. Under
För många äldre är bostadstillägget för pensionärer (BTP) och det särskilda bostadstillägget för pensionärer (SBTP) av stor betydelse. En studie från Socialstyrelsen av pensionärshushållens ekonomiska resurser efter att de har betalat sin hyra eller bostadskostnad ger en bild av hur detta fungerade i praktiken i mitten av
342
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
En tredjedel av dessa låg mer än 1 000 kr under 1995 års rekommenderade socialbidragsnorm (för ensamboende 3 451 kr).
Många hushåll som låg under socialbidragsnormen var berättigade till BTP, men hade inte sökt bostadstillägg. Det gällde för 30 procent av de hushåll som bestod av en person och för 40 procent av de hushåll som bestod av makar eller sammanboende. Personerna i dessa hushåll kan medvetet ha avstått från att söka bostadstillägg, men det är också möjligt att många av dessa personer inte kände till sina rättigheter eller att det krävs en särskild ansökan för att beviljas BTP. Det är således inte uteslutet att en mer aktiv information om bostadstillägg för pensionärer skulle ge fler äldre personer bättre resurser att åldras med bibehållet oberoende.
Knappt var tionde hushåll under socialbidragsnormen kom från länder utan pensionsavtal med Sverige. De har därför låg eller ingen pension alls.
7.3.4Förebyggande boendepolitik
I vår framtidsbild är det lika vanligt att människor planerar sitt boende inför åldrandet som privatekonomin. För att detta ska bli verklighet krävs fler alternativ som svarar mot människors önskemål och boendeerfarenhet samt bättre information om hur bostäder i god tid kan anpassas till de krav som åldrandet ställer. Jämfört med de insatser som gjordes under
Nationella mål samt statens styrmedel och insatser
Allmänt sett finns det goda förutsättningar i lagstiftningen för förebyggande insatser inom boendeområdet. En förebyggande boendepolitik är i linje med de bostadspolitiska mål som riksdagen antog år 1998 (prop. 1997/98:119): ”Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken ska skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boendemiljön ska bi-
343
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
dra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.”
De bostadspolitiska målen förutsätter ett brett perspektiv på boendet. Ett sådant perspektiv anges också i den s.k. Habitatagendan för en hållbar stads- och bebyggelseutveckling, som Sverige anslutit sig till. Enligt Habitatagendan ska bostäder inte bara finnas i tillräckligt antal utan också vara lämpliga, tillgängliga, ekonomiskt överkomliga och kunna innehas med rättsligt skydd (Miljödepartementet 2001). Vidare anger Habitatagendan att bostäder också måste underhållas och vid behov förbättras. Boendeplaneringen måste integreras med annan planering och bostadspolitiken samordnas med den övergripande politiken för ekonomisk, miljömässig och social utveckling. Habitatagendan betonar också bostadspolitikens och boendeplaneringens betydelse för att öka den sociala integrationen och bekämpa segregation.
Den svenska Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat pekade inför FN:s Generalförsamlings extra möte med uppföljning av Habitatagendan år 2001 ut några viktiga frågeställningar i det fortsatta arbetet. Där ingår bl.a. att öka tillgången på bostäder för äldre personer och att genomföra nödvändigt underhåll och nödvändig upprustning av det existerande bostadsbeståndet.
Vi anser att det finns skäl att ytterligare uppmärksamma statens styrmedel och effekterna av statens insatser idag när det gäller den fysiska tillgängligheten i boendet. Bostadsanpassningsbidraget fyller en mycket viktig funktion för anpassningar i äldre bostadshus samt för omfattande anpassningar i nybyggda och ombyggda bostadshus. Frågan är dock om staten också kan bidra till att enklare anpassningar görs i tidigare skeden. Idag görs sådana anpassningar ofta först när olika hinder i bostäderna leder till allvarliga problem, bl.a. på grund av funktionsnedsättningar som ofta följer med det naturliga åldrandet. De allra flesta äldre och medelålders personer bor i dag i småhus som de själva äger. För dessa saknas såväl information som incitament att förbättra tillgängligheten. Det är också ont om information om fysisk tillgänglighet i nybyggda och renoverade hus. Inte heller finns det tydliga incitament för dem som flyttar in i dem eller tillbaka till dem att själva ställa frågor om tillgängligheten.
I många äldre flerfamiljshus är avsaknad av hiss, eller hinder för att komma från hissen till bostaden eller gatan, ett betydande problem redan idag. Den frågan bör också belysas i förhållande till de bostadsanpassningar som det idag går att få bidrag till och andra
344
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
insatser från statens sida. Även om det statistiska underlaget i dag är bristfälligt är det uppenbart att en förbättrad tillgång till hiss i det befintliga bostadsbeståndet handlar om betydande ekonomiska investeringar för bostadsbolag och bostadsrättsföreningar.
När det gäller tillgängligheten i nybyggda och ombyggda bostadshus är det dessutom möjligt att signalerna behöver bli tydligare om vikten av att de nu gällande byggreglerna tillämpas och att den kunskap om tillgänglighet till byggd miljö som finns används vid projektering och planering. Inom ramen för en samlad analys av styrmedel och insatser behöver också betydelsen av att gällande byggregler tillämpas vid ny- och ombyggnationer uppmärksammas. Bör t.ex. bostadsanpassningsbidrag ges för alla typer av anpassningar som i dag är aktuella i bostadshus som byggs eller byggs om eller bör bidraget i sådana hus från och med t.ex. år 2005 förbehållas bostadsanpassningar som görs för att tillgodose omfattande individuella behov? Vi reser frågan som ett exempel på en av flera möjliga åtgärder som behöver diskuteras och analyseras, utan att nu binda oss för något förslag.
Vi vill betona att en förebyggande boendepolitik måste ta hänsyn till bl.a. de ekonomiska förhållanden som för många begränsar möjligheterna att göra val på bostadsmarknaden. Hyresrätten är t.ex. en vanligare upplåtelseform bland arbetare i alla åldersgrupper och bland ensamboende.
Bostadsförsörjning och planering
Flera lagar reglerar eller påverkar planeringen för ett långsiktigt boende under åldrandet. Lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar anger att varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Om det behövs för att främja bostadsförsörjningen skall en kommun anordna bostadsförmedling. Lagen ger också länsstyrelserna i uppgift att lämna kommunerna i länet råd, information och underlag för deras planering av bostadsförsörjningen. Kommunernas ansvar för planeringen för ett långsiktigt boende under åldrandet grundas på 1 § Kommunallagen (1991:900). I Socialtjänstlagen (2001:453) beskrivs socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen. Socialnämnden ska också verka för att människor får goda
345
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
bostäder och göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för äldre människor.
I lagens förarbeten nämns även äldres boende. I regeringens proposition Bostadsförsörjningsfrågor m.m. (prop. 2000/01:26) anges inriktningen av olika åtgärder för bostadsförsörjningen i kommunen. Utgångspunkten bör vara en lokal bedömning av de långsiktiga behoven på bostadsmarknaden som innefattar alla kommuninvånares behov. Åtgärderna avser inte endast nyproduktion utan i många kommuner är det i första hand fråga om olika insatser i de befintliga bostadsområdena. I planeringen finns det skäl att särskilt uppmärksamma behovet av bostäder för vissa hushåll, t.ex. äldre, funktionshindrade och ungdomar.
Kommunerna har också huvudansvaret för den fysiska planeringen, dvs. planering av mark- och vattenanvändning och utveckling av bebyggelse och anläggningar. Planeringsprocessen regleras i plan- och bygglagen (1987:10). Syftet är att planeringsarbetet ska ske med öppenhet och insyn och med ett starkt medborgarinflytande. Motivet för detta är att beslutsunderlaget blir bättre, att besluten får en bättre förankring samt att det är en självklar rättighet att få påverka den egna närmiljön. I dagens samhällsplanering är begreppet hållbar samhällsutveckling vanligen grundläggande för arbetet med att formulera mål. Hittills har emellertid fokus legat på den ekologiska dimensionen, inte minst när regering och riksdag utvecklat svenska nationella mål. Man har dock inbegripit viktiga sociala och kulturella aspekter samt hälsa. Andra aspekter som ska beaktas i samhällsplaneringen och som kommunerna kan behöva formulera egna mål för gäller t.ex. tillgänglighet till olika samhällsfunktioner, både allmänt och för funktionshindrade och andra särskilda grupper som barn, ungdomar och äldre. Detta gäller en trygg och estetiskt tilltalande offentlig miljö, delaktighet och samverkan i det offentliga livet, goda uppväxtvillkor, gemenskap och trygghet i boendemiljön m.m.
Boverket har regeringens uppdrag att sprida exempel som närmare belyser hur kommunerna i olika situationer konkret kan arbeta med bostadsförsörjningsplaneringen. Boverket arbetar nu med projektet Kommunernas boendeplanering. I det sägs att Bo- verket dels ska informera kommuner och län om lagen om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen, dels ska myndigheten inspirera kommunerna att aktivt arbeta med boendefrågorna. Detta görs genom att ta fram och sprida goda exempel på hur kommuner med olika förutsättningar kan driva dessa frågor. Med förut-
346
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
sättningar avses bostadsmarknadsläge och befolkningsutveckling. Boverkets erfarenhet är att samverkan mellan fysisk planering, planering för bostadsförsörjning och boendesociala frågor ofta brister. Detta gäller såväl kommuner som länsstyrelser. I sitt arbete med att sprida goda exempel på kommunal boendeplanering bör Boverket även kunna uppmärksamma planeringen för äldre personers ordinära boende.
Tillgänglighet vid ny- och ombyggnationer
Alla byggnadsverk, dvs. byggnader och andra anläggningar, som uppförs ska uppfylla de väsentliga tekniska krav som finns i bygglagstiftningen. Dessa krav anges i plan- och bygglagen (1987:10), lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. och i förordningen(1987:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. För vissa byggnader finns det dessutom speciella krav på hur byggnaden ska vara tillgänglig för och kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Boverkets Byggregler och Boverkets Konstruktionsregler innehåller mer detaljerade regler till en del av bestämmelserna i lagar och förordningar.
Hjälpmedelsinstitutet har i samarbete med Svensk Byggtjänst tagit fram handboken ”Bygg ikapp Handikapp” (2001), med kommentarer till Boverkets byggregler. Handboken är avsedd att användas som uppslagsbok vid planering och projektering av byggnader och utemiljö och tar upp det som en projektör vanligen behöver veta om funktionshindrades krav på byggd miljö.
Om ett byggnadsverk ändras genom tillbyggnad eller annan ändring ska det som ändras uppfylla de tekniska krav som finns i bygglagstiftningen. För de flesta byggnader finns det dessutom speciella krav, bl.a. på att byggnaden ska vara tillgänglig för och ska kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Ibland kan dessa och de andra kraven också ställas på det som inte direkt ändras. När man ändrar en byggnad ska de tekniska kraven uppfyllas utifrån ändringens omfattning och byggnadens förutsättningar.
Byggherren har det fulla ansvaret för att uppfylla de samhällskrav som finns i bygglagstiftningen med föreskrifter och beslut. Detta oavsett om bygglov eller bygganmälan krävs eller inte. Byggnadsnämnden är tillsynsmyndighet och ska ge råd och upplysningar
347
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
inom sitt område. Byggherre kallas i bygglagstiftningen den som för egen räkning utför eller låter utföra
Huvudregeln i bygglagstiftningen är att det är den som äger ett byggnadsverk, dvs. en byggnad, en annan anläggning eller en tomt, som ansvarar för underhållet. Byggnadsnämnden kan därför ställa ägaren till svars om denna inte sköter underhållet. Ett byggnadsverk ska underhållas så att även de tekniska egenskaperna hos byggnadsverket i huvudsak bevaras under en ekonomiskt rimlig livslängd. Installationer och anordningar som t.ex. är till för tillgänglighet ska hållas i stånd så att de fungerar som det var avsett från början.
Den praktiska tillämpningen av dessa regler har uppmärksammats av tillgänglighetsexperter, myndigheter och företrädare för handikapporganisationer. Någon generell bild av brister i tillämpningen finns inte, men även i områden med nybyggda bostäder har det påvisats bristande fysisk tillgänglighet (Gustafsson 1999). En förklaring till detta kan vara att tillgänglighetsbegreppet inte konkretiseras i det praktiska arbetet (Gustafsson 2001). På sikt kan den bristande tillgänglighet försämra förutsättningarna för kvarboende och bidra till ökade kostnader för bostadsanpassningar. Redan i dag sänder det signaler till de boende om att tillgängligheten inte är någon prioriterad fråga. Bristerna kan dock även tolkas som tecken på att tillgängligheten inte är någon viktig fråga för dem som köper eller hyr nybyggda bostäder – åtminstone inte när de flyttar in.
Informationsinsatser – internationella exempel
I Sverige funderar, som redan framgått, relativt få personer i 50- och
348
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
1997 genomförde en undersökning bland ”framtidens äldre” – personer som var 40 44 år, 50 54 år, 60 64 år och 70 74 år – uppgav nästan alla svarande att de funderat över sitt framtida boende (Gerontologisk Institutt 2000).
Ett förslag till långsiktig förebyggande bostadspolitik för äldre har presenterats av Æeldreboligrådet, tidigare placerat under By- och Boligministeriet. Siktet är inställt på att få
N Bristande kunskap om konsekvenserna av att bo i en ickeändamålsenlig bostad när man blir äldre
N En svåröverskådlig bostadsmarknad och bristande information om hur lämpliga olika bostäder är för äldre människor
N Dålig överblick över den lokala bostadsmarknaden och de praktiska aspekterna på bostadsanpassning
N Bostadsutgifternas struktur N Brist på bostäder
Æeldreboligrådet föreslår att mjuka åtgärder prövas innan hårda förslag om ändrade ekonomiska incitament diskuteras. Det handlar om ytterligare insatser för att utarbeta information om bostadens betydelse under ålderdomen, bättre överblick över befintligt material om boende och äldre, ett nationellt, standardiserat märkningssystem i form av en bostadsdeklaration och att erfarenheter från lokala bostadsrådgivningar för äldre tas till vara och att lokala bostadsrådgivningar för äldre inrättas i hela landet av kommunerna, eventuellt i samarbete med bostadsbolag, frivilligorganisationer m.fl.
I praktiken har förslagen hittills främst lett till olika former av stöd till de föreningar, bofaellesskab, som bygger seniorboenden. Ett flerårigt försök med bostadsrådgivning till äldre har också prövats med stöd från staten och ett system för att märka de bostäder som anses svara väl mot de behov som åldrandet ofta medför har börjat utarbetas. Stödet till seniorboenden kommer i första hand de mer välbeställda danskar till del, som har pengar att köpa en nybyggd lägenhet. Det finns sedan tidigare också en möjlighet för den som får ålderspension, men inte har andra inkomster
349
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
av betydelse, att låna av kommunen till insatsen i t.ex. ett seniorboende. Lånet är räntefritt i fem år och ska betalas tillbaka inom tio år.
Æeldreboligrådet har angivit några minimikriterier som var och en kan utgå från vid överväganden om boendet på äldre dagar och som skulle kunna vara stommen i den standardiserade bostadsdeklaration som rådet föreslår (ÆldreForum & Ældreboligrådet 1999):
N Läge med rimlig tillgång till privat och offentlig service som kollektivtrafik, dagligvaruhandel, läkare, apotek, post, aktivitetscentrum, bibliotek, bokbuss m.m.
N Lätt att komma ut och in genom läge i gatuplan eller med tillgång till hiss.
N Inga trappor inne i lägenheten.
N Ändamålsenlig inredning, eventuellt med möjlighet att använda hjälpmedel.
Flera liknande checklistor har blivit tillgängliga i Danmark, vissa på kommersiell basis, men främst genom de två största pensionärsorganisationernas försorg (Ældre Sagen 2001). Att så många danskar börjat göra överväganden om sitt boende beror antagligen till stor del på det intresse som dessa organisationer visat frågan, särskilt kanske genom den starka fokuseringen av seniorboenden. Även i andra länder finns checklistor, märkningssysten och mer eller mindre omfattande information från de äldres egna organisationer. I Nederländerna utfärdar en statlig myndighet en s.k. seniorenlabel en seniormärkning av nybyggda bostäder och i Norge används beteckningen livsløbsstandard. AARP, den största organisationen för äldre i USA, sprider checklistor, gör uppföljningar av hur många som bygger om sina egna hem och arrangerar särskilda dagar när medlemmar i organisationen hjälper andra äldre att göra enkla anpassningar.
7.3.5Seniorboenden
Den förebyggande bostadspolitiken i Danmark har betonat seniorboendet som alternativ till dagens villa eller lägenhet. Den vetenskapliga danska litteraturen om sådana s.k. ældrebofællesskab är också rikhaltig. Framför allt finns en djupgående, landsomfattande studie, Ældre i bofællesskab, som genomfördes under perioden 1998 2000.
350
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
I Sverige finns det mycket få studier av denna sektor. Därför saknas överblick över beståndet och djupare kunskaper om vad bostäderna betyder för de boende och för samhället. Ingenting tyder dock på att seniorboendet är en mindre vanlig boendeform i Sverige, snarare tvärtom. Enligt en undersökning som Svenska Kommunförbundet genomförde år 1999 fanns det då drygt 11 000 seniorbostäder (Svenska Kommunförbundet 2000a). Dessa bostäder fanns främst i de större kommunerna. Drygt 60 procent av kommunerna svarade att de inte har några seniorbostäder. Ett stort antal seniorbostäder ägs av bostadsrättsföreningar. Den näst vanligaste ägarformen är kommunala bolag. De flesta seniorbostäderna finns i flerbostadshus och en del i radhus.
Seniorboende innebär i Sverige ofta att man bor i samma hus som andra äldre med tyngdpunkt på trygghet, bekvämlighet och närhet till service. En vanlig nedre åldersgräns är 55 år, men den gränsen tycks på flera håll vara på väg att luckras upp. Bostäderna kan ligga i särskilda hus i den vanliga bebyggelsen eller i t.ex. enstaka trapphus. Graden av gemenskap varierar. Servicelösningar och servicetillägg på hyran kan ingå, men måste inte alltid göra det. En form av seniorboende, som mera liknar den danska formen, innebär att man bor tillsammans med andra (blivande) äldre i en boendegemenskap. En förening har då i regel bildats i förväg för att forma den önskade boendegemenskapen och för att hitta ett bostadsföretag som kan hjälpa till med att förverkliga idéerna.
Vid sidan av dessa typer av seniorboende finns det andra boendeformer som är avsedda för äldre personer utan att förutsätta vård- och omsorgsbehov. Det gäller bl.a. de stiftelser som finns på flera håll i landet.
De seniorboenden som redan från början byggt på en gemensamhetstanke har motsvarigheter i de olika gemenskapsboenden som finns på flera håll. Dessa förutsätter inte att alla de boende är över en viss ålder, men kan t.ex. ha bestämmelser om att de boende inte får ha barn som bor hemma.
Utvecklingslinjer
Utvecklingen av seniorboenden i Sverige följer i dag några huvudlinjer. Seniorboenden med bostadsrätter byggs sedan flera år av privata aktörer, ofta i attraktiva lägen i större städer. Såväl privata som allmännyttiga bostadsbolag har utformat seniorboenden i
351
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
samband med förnyelser och nybyggen i miljonprogramsområden och äldre bostadsområden. Den fysiska tillgängligheten har förbättrats och gemensamma lokaler inrättats. I några fall har seniorvärdinnor anställts för att planera aktiviteter tillsammans med de boende. Värdinnornas lön finansieras genom tillägg på hyran. Exempel på sådana lösningar i allmännyttan finns i bl.a. Malmö, Trelleborg och Sundsvall (SABO 2001b). I Sundsvall har ett privat bolag utvecklat en liknande lösning i samverkan med kommunen och pensionärsorganisationen PRO i ett bostadsområde från miljonprogrammets dagar.
Hittills har seniorboendet i Sverige i huvudsak utvecklats utan tydliga kopplingar till vård- och omsorgslösningar. I några fall har dock samverkan med kommuner byggts upp vid förnyelse av bostadsområden eller i särskilda projekt (exmplen i detta stycke är hämtade från SABO 2001b). SEB (Skandinaviska Enskilda Banken) har nu tillsammans med tjänsteföretaget Arctica Omsorg och byggföretaget PEAB introducerat ett s.k. trygghetsboende. Aktörerna har bildat ett konsortium som bygger sitt första hus i Halmstad. Upplåtelseformen blir hyresrätt med hyror i nivå med allmännyttans. SEB bedömer att bankens kunder inte vill binda sitt kapital i boendet när de blir äldre (70 procent av bankens kunder bor i dag i villa). Utöver hyra betalar hyresgästerna en avgift på 1500 kronor/månad för det gemensamma basutbudet. Intill bostadshusen byggs ett hus för särskilt boende av Arctica Omsorg, som slutit avtal med Halmstad kommun.
En utvecklingslinje som varit ovanlig i Sverige är livsstilsbaserade boenden för seniorer. I andra länder finns det gott om sådana lösningar. Mest kända är kanske de seniorstäder som byggts i USA, t.ex. i Florida och Arizona. I bl.a. Nederländerna och Danmark har livsstilsboenden byggts utifrån mer speciella utgångspunkter, som medlemskap i föreningar av olika slag. I Danmark finns det bl.a. ett
ældrebofællesskab för scouter.
Sitter tryggheten i hus eller gemenskap?
Jan Paulsson och Sylvia Sundberg vid Chalmers tekniska högskola har på uppdrag av SENIOR 2005 gått igenom det nordiska materialet om seniorboenden (bilagedel D). De konstaterar att det i Sverige hittills verkar finnas två huvudmotiv för människor att flytta till seniorboenden: för att få bättre bostad och för att få
352
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
trygghet. I Sverige är det ofta yttre formella arrangemang och anställd personal som fått vara hörnstenar i tryggheten, även om det finns exempel på seniorboenden med många gemensamma aktiviteter.
I Danmark har tryggheten mera knutits till gemenskapen med de andra som bor i seniorboendet. De danska studierna antyder att de danska seniorerna som bor i bofællesskab har mer aktivitet utanför den egna bostaden, mer gemensamt arbete och mer gemensamma måltider än äldre i det ordinära bostadsbeståndet. Seniorerna i bofællesskab har mindre kontakt med barnen, lika mycket kontakt med vänner och bekanta och mer kontakt med grannar än äldre som bor i andra former av ordinärt boende. De mår bra, men det är vanligare att äldre i bofællesskab talar om att de känner sig ensamma, bekymrade, oroliga och deprimerade. Tryggheten i ældrebofællesskaberne framhålls på många sätt. Vad gäller ömsesidig hjälp mellan boende kan man ännu så länge inte se någon skillnad mellan bofællesskab och andra former av ordinärt boende.
De danska erfarenheterna visar på en vilja att långsiktigt utveckla seniorboendet med utgångspunkt i gemenskapen och nätverken i boendet, även om erfarenheterna varierar. En fortsatt utveckling i den riktningen kan, enligt Jan Paulsson och Sylvia Sundberg, se ut på flera sätt. Seniorboendet kan utvecklas såväl genom nystart i specifika seniorboendehus som genom successiv förnyelse i hus och kvarter med många äldre i det vanliga boendet. I Sverige finns det i dag en rik flora av varianter i seniorboendet, precis som i det vanliga bostadsbeståndet, där det också bor många seniorer och äldre. Skillnaderna mellan särskilda seniorhus och vanliga hus i bostadsbeståndet kan vara tillfälliga och marginella.
Två viktiga frågor går inte att besvara utifrån det underlag som finns i dag, varken i Sverige eller Danmark.
N Ändrar seniorboendena med tiden karaktär och blir särskilda boendeformer när de boende blir allt äldre och funktionsnedsättningar och sjukdomar till följd av åldrandet blir vanligare? En sådan utveckling har gått att se i många av de servicehus som tillkom med delvis samma ambitioner som dagens seniorboenden. De åldersgränser som finns idag för inflyttning i många seniorboenden kan bidra till att främja generationsväxling, men även andra sådana möjligheter kan behöva uppmärksammas.
353
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
N Är seniorbostäderna väl förberedda för kvarboende vid olika vård- och omsorgsbehov? Sedda i det perspektivet blir även seniorboenden en fråga med betydelse för kommunernas planering och insatser.
Ta till vara erfarenheterna i det övriga boendet
Jan Paulsson och Sylvia Sundberg betonar att erfarenheterna från olika former av seniorboende bör tas till vara i det arbete som krävs för att utveckla det vanliga boendet där de flesta seniorer finns, inte minst bostadsbeståndet från 1940
Paulsson och Sundberg pekar på fyra faktorer som bör vara grundläggande för seniorboendet:
N Det ska vara fråga om vanliga bostäder med höga krav på fysisk tillgänglighet i utformning och inredning samt vicevärdskap och fastighetsskötsel.
N Från de enskilda lägenheterna ska det vara lätt att nå gemensamhetsutrymmen för matlagning, fika och måltider liksom för samvaro, hobby och motion. Det gäller även eventuella gästrum eller gästlägenheter och andra bostadskomplement av olika omfattning.
Någon form av idé- eller intressegemenskap är nödvändig. Denna gemenskap kan vara av mycket enkel art, kanske bara som en formell boendeförening för att klara av nödvändiga ärenden. Men gemenskapen kan också vara grundläggande och av stor betydelse för såväl antagning av nya boende som för aktivitet och gemenskap.
N När det gäller ålder, hälsa, familjesammansättning m.m. bör olika ställningstaganden kunna vara möjliga. I dag är det vanligt med åldersregler vid inflyttning, ofta krävs en lägsta ålder på 55 år,
354
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
liksom krav på att man inte ska ha t.ex. omfattande vårdbehov eller barn som bor hemma.
7.3.6Andra exempel på utvecklingsarbeten
Utvecklingen av seniorboendet kan, som Paulsson och Sundberg skriver, bidra till att utveckla modeller för såväl oberoende som gemenskap i hög ålder. De danska erfarenheterna tyder på att en ökad medvetenhet om boendets betydelse under åldrandet kan vidga den grupp som är intresserad av att bo i seniorboenden. Samtidigt finns det skäl att understryka att de allra flesta medelålders och äldre i Sverige i dag vill bo tillsammans med människor i olika åldrar. I första hand behöver det stora befintliga bostadbeståndet uppmärksammas.
Allmännyttan
Allmännyttans insatser ger prov på detta. Under senare delen av
För de allmännyttiga bostadsbolagen är de äldre en stor och viktig kundgrupp (SABO 2001b). Inte minst gäller detta i mindre orter och i städernas centrala delar. Det finns kommunala bostadsbolag där två tredjedelar av hyresgästerna är 65 år eller äldre. En stor andel av bostadsföretagens bostäder är dock inte anpassade för äldre. Ungefär en tredjedel av allmännyttans bostäder ligger i tre-
355
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
våningshus utan hiss byggda under
Enligt en enkätundersökning som SABO genomförde år 2000 har flera allmännyttiga bostadsbolag genomfört fysiska anpassningar av sitt bostadsbestånd för att underlätta för äldre personer att bo kvar. Företagen försöker också aktivt hjälpa hyresgäster till mer lättillgängliga lägenheter. Flera företag ger också informell hjälp och säljer tjänster och service till sina hyresgäster. Ibland ”ställer man helt enkelt upp när det behövs”, utan att göra så mycket väsen av det och utan att ta betalt, som det kommunala bostadsbolaget i Torsby svarade på enkäten. Närmare en fjärdedel av företagen driver utvecklingsarbeten kring äldres boende.
SABO ser framför sig en utveckling där de allmännyttiga bostadsbolagen vidgar sina uppgifter och samarbetar med privata och offentliga producenter av service, vård och omsorg. Partnerskap med entreprenörer är en mer trolig utveckling när det gäller service än att bolagen själva bygger upp egna organisationer. Tillsammans med ett antal medlemsbolag har SABO inlett ett utvecklingsarbete om äldres boende i hyresrätt.
En viktig fråga i det sammanhanget är vilka uppdrag som kommunerna ger sina bostadsbolag. Ett intryck är att dessa uppdrag i liten utsträckning bygger på en analys av bostadsbolagens möjligheter att skapa förutsättningar för ett långsiktigt kvarboende i det ordinära boendet. Utifrån de olika lokala förutsättningarna finns det antagligen möjligheter att utveckla samspelet mellan kommuner och allmännyttiga bostadsbolag på den punkten.
Småhusområden
De flesta äldre och medelålders personer vill, som framgått, bo med människor i olika åldrar. En paradox är att många av dessa bor i småhusområden som alltmer domineras av personer i ungefär samma ålder. Redan när många av dessa områden byggdes under 1970- talet kritiserades sådana ”villamattor” i städernas utkanter för sin ensidighet (Borgegård m.fl. i bilagedel D). För barn som växte upp i områdena var det i regel inte möjligt att flytta hemifrån utan att lämna området.
356
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Med tanke på hur många av dagens och morgondagens äldre som bor i villa- och radhusområden är forskningen om möjligheterna att åldras i sådana områden uppseendeväckande liten i Sverige. Tidigare erfarenheter finns dock från
Samlade utvecklingsinsatser är mindre vanliga, men det finns exempel på hur de boende själva med stöd av kommuner, företag och organisationer börjat en samlad planering för kvarboende högt upp i åren med bevarat oberoende. Aktuella exempel på hur sådana utvecklingsinsatser kan initieras och genomföras är några pågående projekt i stora villaområden i Skåne. En gemensam faktor i dessa projekt är att många av de boende i 50- och
Resultaten av dessa utvecklingsarbeten består främst av ökade möjligheter för invånarna att utnyttja sina egna resurser. I Rydebäck utanför Helsingborg byggs centrum ut med bostäder som är särskilt anpassade för äldre samtidigt som den gemensamma servicen i centrum utvecklas och byggs ut (Åhlund 2001). Dessutom har en träffpunkt i byalagets regi inrättats, det sociala kontaktnätet utvecklats och diskussionerna om trygghet och säkerhet fördjupats. I Bara i Svedala kommun har en programgrupp med representant för kommunen föreslagit olika åtgärder för att underlätta möjligheterna att bo kvar i den egna villan, men också satsningar för att utveckla hyreslägenheter, bostadsrätter och ett särskilt boende i området (Svedala kommun 2000).
357
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
7.4Teknik, handel och service
SENIOR 2005 konstaterar:
Tekniska lösningar kan ha stor betydelse för människors oberoende och säkerhet, men de behöver utgå från vad människor i olika åldrar värderar i sitt vardagsliv. Äldre personers långa erfarenhet av olika former av ny teknik kan bidra till att öka kunskaperna om detta.
Dagens omstrukturering inom handeln kan påverka möjligheterna till ett aktivt och oberoende åldrande. Det gäller inte minst i innerstadsområden och i många områden omkring tätorterna. Många av de småhusområden där en stor del av morgondagens äldre bor ligger också relativt långt från affärer och serviceinrättningar. Mest dramatisk är dock omstruktureringen i glesbygdsområden, där andelen äldre invånare redan i dag ofta är relativt stor.
En viktig förutsättning för kvarboende är att den äldres behov av service i hemmet kan ordnas.
SENIOR 2005 anser:
N För tillverkare och produktutvecklare innebär en åldrande befolkning en stor utmaning att utforma vardagstekniken så att den blir tillgänglig för personer i alla åldrar och med olika förutsättningar, såväl när det gäller funktionsförmåga som ekonomiska möjligheter.
N Lokala strategier för att tillämpa plan- och bygglagen behöver utvecklas så att tillgången till handel ses i ett helhetsperspektiv i relation till kommunernas boendeplanering och lokala och regionala trafiklösningar.
N Staten måste ta ett ökat ansvar för att post- och teletjänster organiseras så att de personer som bor i landsbygds- och glesbygdsområden får möjligheter att åldras med fortsatt oberoende.
N Frågan om service i hemmet berör många områden. Vi avser att särskilt behandla frågan om bostadsanknuten service och det offentliga åtagandet för vård och omsorg i vårt slutbetänkande.
358
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
7.4.1Vardagsteknik
Tekniska lösningar kan ha genomgripande betydelse för att öka människors oberoende och säkerhet. De trådlösa trygghetslarmen har på lite mer än ett decennium blivit en självklar del av vardagslivet för många äldre som inte behöver regelbunden tillsyn eller omsorg. För tillverkare och produktutvecklare innebär en åldrande befolkning en stor utmaning att utforma ny teknik så att den blir tillgänglig för personer i alla åldrar och med olika förutsättningar, såväl när det gäller funktionsförmåga som ekonomiska möjligheter.
De senaste årens snabba
En av de mest fruktbara utvecklingsvägarna är en fortsättning på det arbete som med stor framgång bedrivits inom hjälpmedelsområdet under många år. Här finns det redan en stor mängd möjligheter som kan användas beroende på vilka funktionsnedsättningar som en person har. Hjälpmedelsinstitutet har genom visningslägenheten SmartBo i Stockholm visat några av dessa. Det handlar bl.a. om nya, förfinade former av larm, möjligheter att styra viktiga funktioner i bostaden från en anpassad dator, hjälp att klara dagliga rutiner genom en anpassad klocka med inbyggd kalender, fjärrstyrning av t.ex. persienner och belysning och ”godnattknapp” vid sängen som varnar om ett fönster står öppet eller en kran står och rinner (Hjälpmedelsinstitutet 2001). SmartBo har nu följts upp med ett s.k. SmartLab hos Hjälpmedelsinstitutet, där visningsdelen kompletterats med ett laboratorium för att testa avancerade lösningar för bl.a.
En annan viktig utvecklingsväg innebär att
359
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Living, som är ett projekt för skapa en rad goda betingelser för ett tryggt och meningsfullt åldrande i Staffanstorps kommun. I dessa projekt handlar det inte bara om ”smarta bostäder” utan också om ”smarta lösningar” för hela vardagslivet i ett område eller en kommun.
En förutsättning för att liknande satsningar ska komma igång på andra håll är en fortsatt utbyggnad av bredbandsnäten. För att projekten ska bli framgångsrika krävs dessutom att de inte bara blir en fråga om produktutveckling för företag inom
7.4.2Grannskap och handel
För drygt ett decennium sedan gjorde staten en omfattande satsning för att utveckla och stimulera samordnad boendeservice. Utvecklingsarbetet syftade till att stärka möjligheterna för äldre människor att så länge som möjligt bo kvar i sina vanliga bostäder och vanliga boendemiljöer (Boverket 1999). Den samordnade boendeservicen handlade inte bara om bättre service utan också om att öka gemenskapen mellan boende i lokalsamhället. I sin utvärdering av satsningen konstaterade Boverket att arbetet med att utveckla samordnad boendeservice gav stöd för den gamla grannskapsidén om betydelsen av samverkan, gemenskap och hushållning.
Under många år har just grannskapet varit ett lösenord för oberoende och gemenskap, hälsa och demokrati, i svensk samhällsplanering. Tillgången till lokala stadsdelscentra och gemensamma mötespunkter hade hög prioritet i de bostadsområden som byggdes för att förverkliga den sociala bostadspolitikens intentioner under åren efter andra världskrigets slut. Grannskapstanken går också att skönja i de senaste årens arbete för att utveckla förortsområden kring Stockholm, Göteborg och Malmö, lika väl som i regionalpolitiska projekt i landsbygd och glesbygd. Även i nya nyckel-
360
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
begrepp som lokalsamhälle, deltagardemokrati och stödjande miljöer lever grannskapstanken vidare.
Samtidigt pågår det, sedan flera år, förändringar som påverkar förankringen i grannskapet. Människors arbete, umgänge, fritidssysslor och inköpsvanor blir alltmer utspridda. Det egna hemmet blir en allt viktigare arena för vardagslivet, även när det gäller sådant som bankärenden via telefon eller Internet, på bekostnad av den service som tidigare ofta fanns i kvarteret intill. Som vi noterade i avsnitt 3.3 minskar sedan flera år de andelar av befolkningen som har täta grannkontakter.
Förändringarna kan ses som tecken på att både män och kvinnor nu har större möjligheter än tidigare att knyta kontakter och välja varor och tjänster utanför en snäv geografisk radie. Efter hand kan möjligheterna att klara sig själv högt upp i åren dock komma att påverkas av långa avstånd till service och svaga sociala nätverk i omgivningen. Detta är inte enbart en glesbygdsfråga. Redan i dag finns det landsbygdsområden nära större tätorter där dessa svårigheter är märkbara. Fram över kan liknande förhållanden bli vanliga i många av de småhusområden där en stor del av morgondagens äldre bor.
Inte nära till allt på små orter
Förändringar i tillgången till olika typer av service i ett antal svenska städer mellan år 1980 och år 1995 har studerats i ett projekt vid Chalmers tekniska högskola. Studien omfattar 45 städer utanför stockholmsregionen som hade mer än 20 000 invånare år 1990.
Pensionärer bodde mer centralt än befolkningen som helhet både år 1980 och år 1995, men utvecklingen gick mot i en ökad utsträckning pensionärer även i ytterområdena (Reneland 1998). Andelen personer äldre än 65 år som hade högst 400 meter till närmaste apotek och bibliotek minskade något under tidsperioden. Minskningen var större när det gällde att ha högst 400 meter till närmaste postkontor (från cirka 30 till cirka 21 procent) och närmaste livsmedelsaffär (från cirka 76 till cirka 64 procent). Andelen personer äldre än 65 år som hade högst 200 meter till närmaste kollektivtrafiklinje ökade något. Variationerna var stora mellan kommunerna när det gällde avstånd till apotek, bibliotek, postkontor och livsmedelsaffär. När det gällde kollektivtrafik var skillnaderna små. I de 15 minsta städerna hade de äldre längst till alla
361
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
undersökta former av service. Kortast var avstånden i de 15 största städerna. Det är alltså inte så att det är nära till allt på små orter.
Sett till hela befolkningen i de 45 städerna såg år 1995 tillgången till olika typer av service ut så här: andelen personer med högst 400 meter till närmaste apotek var 12 procent, till närmaste bibliotek 10 procent, till närmaste postkontor 18 procent och till närmaste livsmedelsaffär 56 procent (Reneland 2000). År 1995 var det genomsnittliga avståndet till närmaste kollektivtrafiklinje 165 meter. Variationerna var desamma som för pensionärer. Samma skillnad fanns också mellan de minsta och de största städerna för hela befolkningen som för pensionärer.
De flesta av de 45 städerna hade gröna ytor på mellan 30 och 40 procent av den totala ytan. Avståndet till alla undersökta typer av service var störst i de städer som hade störst andel gröna ytor. Kollektivtrafiken täckte lika stora delar av städerna år 1995 som år 1980. De flesta städerna hade dock ökat frekvensen på befintliga linjer under perioden.
Stormarknader eller närköp?
Omstruktureringen inom handeln har pågått under flera år. I rapporten Handeln i planeringen konstaterar Boverket att detaljhandeln i Sverige under lång tid har utvecklats mot allt större och allt färre butiker och butikskoncentrationer, ofta utmed stora trafikleder utanför tätorterna (Boverket 1999). Detta har medfört en ökad konkurrens inom detaljhandeln, vilket givit fördelar för stora konsumentgrupper i form av lägre priser, stort utbud och generösa öppettider. Samtidigt har problem uppkommit på andra områden. Bland annat har människor utan bil fått försämrade valmöjligheter och högre priser när butiker i stadskärnor och bostadsområden slagit igen. I spåren efter alla igenslagna butiker har nedslitna och otrygga miljöer uppstått. Medvetenheten om problemen har ökat, men utvecklingen fortsätter i hela landet.
Uppgifter i Glesbygdsverkets och Konsumentverkets s.k. servicedatabas visar att minskningen av antalet butiker går snabbt. Det är de mindre dagligvarubutikerna, de med högst 400 kvadratmeters säljyta, som står för minskningen (Glesbygdsverket 2001). Samtidigt ökar antalet servicebutiker (butiker med förlängt öppethållande) och trafikbutiker (bensinstationer med dagligvarusortiment). Mest dramatisk är ”butiksdöden” i glesbygden. Mellan år
362
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
1996 och år 2000 miste 181 orter sin butik. Enbart mellan år 1999 och år 2000 ökade andelen familjer med mer än 10 minuters restid med bil till närmaste butik med cirka 10 procent. De familjer som fått ökade restider finns på många håll i landet. De vars restider ökat till mer än 20 minuter återfinns dock framför allt i de fyra nordligaste länen samt i Värmland och Dalarna.
Den bästa förutsättningen för en levande och konkurrenskraftig handel är, enligt Boverket, en aktiv och förutseende planering som sker i öppenhet och samverkan mellan konsumenter, handel, fastighetsägare och grannkommuner (Boverket 1999). Boverket har presenterat ett förslag hur kommunen kan ta fram och använda en övergripande handelspolicy eller handelsstrategi. Boverket rekommenderar kommunerna att inom ramen för den översiktliga planeringen, upprätta ett dokument som ska tjäna som vägledning för den egna organisationen, handeln och medborgarna. I ett sådant dokument bör det framgå hur kommunen tänker sig handelns utveckling; åtgärder för att stärka handeln i city och i bostadsområden, lämpliga lägen för komplettering, typ av handel i olika lägen, butiksstorlek m.m. Ett sådant dokument ger ett bra underlag för diskussioner med grannkommuner och länsstyrelsen i samband med planerad utbyggnad för handel, både i den egna kommunen och i grannkommunerna. Fortfarande är det dock ovanligt att det finns en uttalad handelspolicy med förankring i kommunernas översiktsplaner.
Plan- och bygglagen (1987:10) är det redskap som givits kommunerna för att göra kommunala bedömningar inom den fysiska planeringen. Inom sina gränser har kommunen planmonopol. I 1 kap. 1 § plan- och bygglagen stadgas att bestämmelserna i lagen syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Be- stämmelsen i 2 kap. 1 § ställer krav på att det i eller i närheten av områden med bebyggelse ska finnas en rimlig grad av samhälls- och kommersiell service. I lagens förarbeten betonas vikten av att allmänna intressen tas till vara i planeringen. Enligt prop. 1985/86:1 behövs en totalsyn på utvecklingen inom en kommun. En sådan helhetssyn omfattar även glesbygdsfrågor. Departementschefen betonar vikten av att kommunen bevakar svaga gruppers intressen gentemot ekonomiskt starka, men även att det finns en planering som tar hänsyn till en från social synpunkt god
363
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
trafik- och fritidsmiljö vilket anses ge de bästa förutsättningarna för goda och jämlika levnadsvillkor.
För äldre människors möjligheter att leva ett aktivt och oberoende liv är det viktigt att handelsetableringar planeras utifrån ett helhetsperspektiv. Här är samspelet med kommunernas boendeplanering, tillgänglighetsarbete och planering av olika trafiklösningar viktigt. För många av morgondagens äldre kommer det att vara naturligt att ta sig till stormarknader med egen bil. För dessa kan det vara viktigare att få tillgång till trafiklösningar med hög tillgänglighet och god service än en livsmedelsbutik med mer begränsat utbud än de är vana vid. Förändringarna i externhandelns struktur kan också påverka den enskilda individens möjligheter att planera sitt eget boende. På många platser i landet kan det vara svårt att själv bedöma om mindre livsmedelsbutiker och annan lokal service på lång sikt finns kvar på samma ställen som i dag.
Omstruktureringen inom handeln är, som framgått, mest dramatisk i glesbygdsområden. I många glesbygdsområden är andelen äldre invånare redan i dag relativt stor. Det understryker hur viktigt det är att planeringen av handelsetableringar tar hänsyn till effekterna på äldre människors möjligheter att leva ett aktivt och oberoende liv. I olika glesbygdsområden pågår nu försök att rädda lokala affärer genom samlokalisering av olika typer av service till exempelvis lanthandlare. Det finns också ett särskilt statligt stöd till handel i landsbygd och glesbygd.
Det är också viktigt att staten tar ett ökat ansvar för att post- och teletjänster organiseras så att de många äldre personer som bor i landsbygds- och glesbygdsområden får möjligheter att åldras med fortsatt oberoende. Enligt förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och telestyrelsen har myndigheten i uppdrag att verka för att de handikappolitiska målen uppnås inom dess verksamhetsområde. Post- och telestyrelsen upphandlar därför flera tjänster som ger funktionshindrade personer tillgång till post- och telekommunikation (se Post- och telestyrelsens hemsida www.pts.se). Exempel på sådana tjänster är utvidgad lantbrevbärarservice för äldre och funktionshindrade personer samt befordran av blindskriftsförsändelser mellan synskadade samt från institutioner och bibliotek till synskadade.
364
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
7.4.3Service i hemmet
Tillgång till service i hemmet är avgörande för möjligheterna till kvarboende. Att äldres behov av service kan ordnas är därför en viktig fråga även inför framtiden. I detta diskussionsbetänkande presenterar vi några utgångspunkter för frågan och redovisar exempel på aktuellt utvecklingsarbete. Det material som vi redovisar visar på frågans bredd och på att det är en fördel om åtminstone vissa delar behandlas i ett sammanhang. Vi avstår därför från att redan nu göra en bedömning av det material som vi redovisar. I vårt slutbetänkande avser vi att särskilt behandla frågan om bostadsanknuten service och det offentliga åtagandet för vård och omsorg.
Frågan om service i hemmet berör många områden. De olika boserviceprojekt som staten stödde ekonomiskt i slutet av 1980- talet och början av
Under de senaste åren har flera förslag om subventionerade servicetjänster presenterats, ibland som ett alternativ till hemtjänstens insatser. Under
Med utgångspunkt i de prisnivåer som har diskuterats i dessa sammanhang skulle det bli svårt för alla äldre att kunna köpa
365
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
servicetjänster. I propositionen Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen (prop. 2000/01:149) redovisas att 10 procent av de äldre som får hemtjänst inte betalar någon avgift på grund av för låga inkomster. Som framgår av texten om privatekonomi i avsnitt 3.3 kommer andelen äldre med låga inkomster att successivt minska. Under lång tid kommer det dock att finnas äldre, särskilt kvinnor, som har små inkomster.
Aktuell lagstiftning
Kommunernas ansvar för äldreomsorg regleras i socialtjänstlagen, SoL (2001:453). Av 3 kap. 6 § framgår att socialnämnden genom hemtjänst, dagverksamheter och annan liknande social tjänst bör underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra. Av 5 kap. 5 § SoL följer att äldre människor skall ges det stöd och den hjälp i hemmet samt annan lättåtkomlig service som de behöver. Begreppet hemtjänst omfattar såväl insatser i ordinärt boende som i särskilt boende. Den enskilde kan med stöd av 4 kap. 1 § första stycket SoL ha rätt till bistånd i form av hemtjänst eller bostad i särskilt boende. En grundläggande förutsättning för detta är att den enskilde inte själv kan tillgodose sina behov samt att denne inte heller kan få behoven tillgodosedda på annat sätt. Av 4 kap. 1 § andra stycket SoL följer att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Begreppet hemtjänst är inte definierat i lagtexten. Av tidigare propositioner och betänkanden framgår det vilka typer av insatser som skall ingå i hemtjänsten (prop. 1997/98:113, prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, jfr även prop. 1992/93:129). Hemtjänst innefattar dels uppgifter av servicekaraktär, dels uppgifter som är mer inriktade mot personlig omvårdnad. Med serviceuppgifter avses bl.a. praktisk hjälp med hemmets skötsel, såsom städning och tvätt, hjälp med inköp, ärenden på post- och bankkontor och hjälp med tillredning av måltider samt distribution av färdiglagad mat. Med personlig omvårdnad avses de insatser som därutöver behövs för att tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov. Det kan handla om hjälp för att kunna äta och dricka, klä och förflytta sig, sköta personlig hygien och i övrigt insatser som behövs för att bryta isolering eller för att den enskilde skall känna sig trygg och säker i det egna hemmet.
366
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Hemtjänst i ordinärt boende under perioden 1980 2000
Under åren 1980 1997 minskade andelen äldre som fick hemtjänst i ordinärt boende väsentligt (Socialstyrelsen 2001b). Därefter tyder utvecklingen på att andelen äldre över 65 år med hemtjänst har stabiliserats kring 8 procent. Sedan år 1980 har det skett en omstrukturering av hemtjänsten. En minskande andel får (i tid räknat) mindre insatser och en ökande andel mer omfattande insatser. Denna omstrukturering har blivit ännu tydligare under de tre senaste åren. Socialstyrelsen konstaterar att trots att antalet och andelen äldre som erhöll hemtjänst minskade under åren 1993 1997 så var den totala hjälpvolymen i timmar nästan oförändrad. Mellan åren 1998 och 2000 har den totala hjälpvolymen i timmar ökat med drygt 3 procent enligt samma källa. Utvecklingen har inneburit att personer med behov av mer omfattande insatser får fler timmar samtidigt som ett stort antal äldre med mer begränsade hjälpbehov ställs utanför den offentliga äldreomsorgen.
I slutbetänkandet Välfärdsbokslut för
Under andra hälften av
367
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
Aktuellt utvecklingsarbete
Flera aktörer inom boendesektorn erbjuder service till de boende, antingen i egen regi eller genom partnerskap med serviceföretag. Servicen är i regel riktad till alla hyresgäster eller medlemmar, oavsett ålder. Seniorboenden har i flera fall sådana lösningar som kan vara antingen frivilliga eller obligatoriska för de boende.
Hittills har efterfrågan på dessa tjänster i allmänhet varit liten, vilket bl.a. kan bero på prisnivån (exemplen i detta och nästa stycke är hämtade från SABO 2001b). HSB Omsorg erbjuder boservicetjänster till HSB:s medlemmar för 249 kronor/timme (inklusive moms). Trollhättans allmännyttiga bostadsbolag Bostads AB Eidar erbjuder alla hyresgäster service som utförs av den egna personalen. Det gäller bl.a. hämtning av livsmedel (75 kronor/gång) och ett telefonsamtal varje morgon (110 kronor/månad). Städning kan köpas för enskilda tillfällen eller som månadsabonnemang priset är 815 kronor respektive 1 310 kronor. Mitthem i Sundsvall samarbetar med Hemfrid AB för att erbjuda alla hyresgäster hjälp med olika tjänster. Ett abonnemang på veckostädning kostar 350 kronor/gång för en tvårumslägenhet.
En annan variant är att hemservice erbjuds av företag som en del i kommunalt upphandlade tjänster. I en kommun har Riksbyggen Serviceboende AB en kommunal entreprenad som bl.a. omfattar 250 privatkunder inom alla boendeformer, de flesta i villor men även hos det kommunala bostadsföretaget.
Försök med subventionerad hemservice har också genomförts lokalt. I Kungälv genomfördes under
368
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Örebro kommun avsåg att stödja projektet ekonomiskt, vilket överklagades med ett s.k. kommunalbesvär. I domen anförde länsrätten att kommunen inte har rätt att ge ekonomiskt stöd till enskilda, om det inte är reglerat i lag, t.ex. socialtjänstlagen (Länsrätten i Örebro 2001). Kommunens beslut innebar nämligen att viss ersättning av kommunala medel skulle utgå generellt till berörda pensionärer utan någon behovsprövning. Verksamheten föll därmed utanför socialtjänstlagen och kommunen hade således gått utanför sina befogenheter. Beslutet upphävdes av detta skäl.
7.5Närmiljö och trafik
SENIOR 2005 konstaterar:
Aktivt åldrande förutsätter en väl fungerande närmiljö. Den fysiska tillgängligheten till närmiljön är viktig, liksom tryggheten när man rör sig i miljön. Tillgång till grönområden och motionsanläggningar har stor betydelse för möjligheterna till ett aktivt åldrande. Lokaler för gemensamma aktiviteter eller särskilda arrangemang i ett kvarter eller bostadsområde kan bidra till att upprätthålla nätverk högt upp i åren.
Utifrån den nationella handlingsplanen för handikappolitik pågår nu ett omfattande arbete för att öka den fysiska tillgängligheten till allmänna platser. Bland annat utvecklas formerna för samråd och inflytande i tillgänglighetsarbetet.
Flera studier pekar på att samspelet mellan bilkörning, kollektivtrafik och färdtjänst kan utvecklas mer genom forskning, produktutveckling samt samhälls- och boendeplanering. Flexlinjer och andra trafikformer med mindre bussar vars färdväg styrs av förhandsbokningar öppnar t.ex. nya möjligheter till attraktiva kollektivtrafiklösningar i bl.a. småhusområden och landsbygdsområden, där en väl fungerande kollektivtrafik i dag ofta saknas.
369
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
SENIOR 2005 anser:
N Tillgången till en väl fungerande närmiljö bör ges särskild uppmärksamhet i samhällsplaneringen och i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet
N Arbetet med den fysiska tillgängligheten till allmänna platser behöver vägledas av en vision om hundraprocentig tillgänglighet – en hundravision.
N Det är viktigt att grupper och personer som kan belysa funktionsnedsättningar under åldrandet och kombinationer av dessa ges möjligheter till samråd och inflytande inom tillgänglighetsarbetet.
N Kunskaper om åldrande och funktionsnedsättningar måste vara grundläggande för all utveckling inom trafik- och transportområdet. Huvudmän och trafikbolag bör ta till vara nya möjligheter att utveckla kollektivtrafiken till ett attraktivt alternativ för morgondagens äldre.
7.5.1Närmiljö
Grönområden och mötesplatser
Tillgång till grönskande gårdar, parker, strövområden och motionsanläggningar är en viktig aspekt på närmiljön. Att själv få möjligheter att odla kan stimulera sinnen, ge återhämtning och glädje. Utbildningsradion och Hjälpmedelsinstitutet ger i Möjligheternas trädgård från år 1999 tips på hur detta kan bli möjligt med god fysisk tillgänglighet. För äldre personer som bor i lägenhet och saknar tillgång till fritidshus kan det vara värdefullt att få tillgång till en kolonilott. I den undersökning som SENIOR 2005 gjort av boendepreferenser och boendeplanering bland personer i åldern 55 64 år svarade nio av tio att det är viktigt att ha nära till naturen när man blir äldre.
Stockholms läns Äldrecentrum har pekat på några enkla åtgärder som kan göra det lättare för äldre personer att använda gårdar, parker och andra grönområden på ett säkert sätt (Äldrecentrum 2001). Gångytor ska vara bekväma, välskötta och med god belysning. Räcken på backiga ställen, rikligt med höga bänkar som man lätt kan resa sig upp från och träffpunkter som är skyddade för
370
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
väder och vind underlättar användningen. Dålig snöröjning och trappbelysning kan vara allvarliga hinder under vintern.
Närmiljön behöver också underlätta sociala kontakter mellan människor, både inom och över generationsgränser. Lokaler för gemensamma aktiviteter eller särskilda arrangemang i ett kvarter eller bostadsområde kan bidra till att upprätthålla nätverk högt upp i åren. Här har en väl fungerande närmiljö även kopplingar till de frågor om hälsa och gemenskap i kultur- och fritidslivet som vi berörde i avsnitt 6.3. Men även trapphus och gångpassager som inbjuder till möten och samtal kan stärka informella kontakter och de svaga band mellan människor i närmiljö som ofta betyder mycket i hög ålder.
Tillgänglighet till offentliga miljöer
Arbetet med det den fysiska tillgängligheten behöver vägledas av en vision som motsvarar trafiksäkerhetens nollvision: en hundravision, dvs. en vision om hundraprocentig tillgänglighet på allmänna platser.
Förutsättningarna för detta arbete förbättras nu successivt. Den 1 juli 2001 skärptes plan- och bygglagen (1987:10) så att det ska bli lättare för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att ta sig fram på allmänna platser som t.ex. gator, torg, parker och i publika lokaler som t.ex. banker, restauranger och bibliotek. Enklare hinder såsom trösklar, trottoarkanter och svårbegripliga skyltar m.m. ska undanröjas. Kraven ställs i samband med iordningställande och ändring av allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. I befintliga byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser ska enkelt avhjälpta hinder mot lokalernas och platsernas tillgänglighet och användbarhet undanröjas, i den utsträckning som följer av de föreskrifter som Boverket ska ta fram.
Boverket har gjort en bedömning av de sannolika kostnaderna för att undanröja enkelt åtgärdade hinder som försvårar tillgängligheten för personer med rörelse- och orienteringssvårigheter i publika lokaler och på allmänna platser. Enligt denna bedömning rör det sig om 240 miljoner kronor för alla kommuner, 210 miljoner för privata fastighetsägare, 20 miljoner för staten och 30 miljoner för landstingen per år under en tioårsperiod (Boverket 2000). Men om aktörerna tar fram en systematisk och långsiktig åtgärds-
371
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
plan för arbetet kan flertalet insatser genomföras i samband med ordinarie underhåll och investeringar. Kostnaderna beräknas då minska till 120 miljoner kronor för kommunerna, 105 miljoner för privata fastighetsägare, 10 miljoner för staten och 15 miljoner kronor för landstingen per år.
På regeringens uppdrag har Boverket också tagit fram förslag på föreskrifter och allmänna råd inom området och lämnat ett förslag på vad som kan räknas som enkelt avhjälpta hinder. I uppdraget ingick också att undersöka handikapporganisationernas möjligheter till insyn och samråd i plan- och byggärenden samt metoder för att utveckla lokala tillgänglighetsprogram. Boverket konstaterar att det behövs mer kunskap för att lagen ska få genomslag (Boverket 2001b). Kommunens tjänstemän behöver mer kunskap om vad det är i miljön som gör att det är lätt eller svårt för funktionshindrade personer att ta sig fram. Samtidigt behöver de lokala handikapporganisationerna bättre kunskaper om hur plan- och bygglagen fungerar för att kunna ställa krav och påverka kommunernas planer.
Utifrån Boverkets uppdrag och bedömning vill vi särskilt betona att de former för samråd och inflytande som nu utvecklas också bör ge utrymme för grupper och personer som kan belysa funktionsnedsättningar under åldrandet, t.ex. kombinationer av olika funktionshinder.
Svenska Kommunförbundet har inlett ett arbete med att sprida kunskap om metoder att kartlägga och avhjälpa miljöhinder i en s.k. tillgänglighetsbok. Tillgänglighetsboken är bl.a. tänkt att fungera som som verktyg vid arbetet med att ta fram tillgänglighetsplaner i kommunerna. Boken kommer därför även att ta upp prioriteringsfrågor vid val av olika åtgärder.
Vägverket arbetar nu tillsammans med Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys), SCB, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet för att bygga upp ett nytt informationssystem (STRADA) som ska ge bättre information om skadegrader och sjukvårdskostnader vid skador och olyckor inom transportsystemet (Vägverket 2001b).
Trygghetsskapande arbete
Det brottsförebyggande arbetet har snabbt vuxit i omfattning och intensitet under de senaste åren. Generellt tycks detta inte ha lett till något uppsving för trygghetsskapande arbete för äldre i t.ex.
372
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
bostadsområden med hög problemnivå. På flera håll deltar dock pensionärsorganisationerna i de lokala brottsförebyggande råden och det finns exempel på hur lokala brottsförebyggande program tar upp åtgärder för att öka äldre människors trygghet. Många äldre är också själva engagerade i lokala aktiviteter, som t.ex. grannskapssamverkan. Exemplen på detta kommer dock ofta från de bostadsområden som inte har särskilt hög problemnivå, särskilt villaområden, och mer sällan från bostadsområden där personer i alla åldrar är mer rädda för konkreta former av övergrepp i offentliga miljöer.
Vid brottsförebyggande arbete är det viktigt att även det fysiska rummet uppmärksammas (Boverket 1998a). Inte minst i förortsområden kan ödsliga baksidor och områden runt trafikleder upplevas som otrygga. Genom att arbeta med bl.a. belysning, ta bort stora buskage på vissa ställen och kanske också gångtunnlar som upplevs som farliga kan tryggheten ökas. Några enkla, enhetliga lösningar finns dock inte. Sådana förändringar måste vara lokalt förankrade och utgå från analyser av lokala förhållanden. I Göteborg pågår ett systematiskt arbete med att hitta ”rädslans platser” och förändra dem. Arbetet bedrivs av stadsbyggnadskontoret, och sker inom ramen för stadens trygghetsskapande arbete. Rapporten Tryggare stad innehåller flera exempel på hur det fysiska rummet kan göras mindre hotfullt (Göteborgs stadbyggnadskontor 2000). Ett av exemplen utgår från en äldre kvinna på väg hem från centrum till en villa i en förort sent på kvällen. Smala gångbroar, mörka och ödsliga sträckor på väg till och från hållplatser, bullerplank, risiga buskage och långa, mörka gång- och cykeltunnlar bidrar till att skapa otrygghet.
Trygghet kan lätt bli ökad kontroll. I USA blir det allt vanligare med gated communities, områden där privata vaktbolag håller undan utomstående. Även om det finns exempel på liknande områden i Sverige tar sig kontrollen här mera uttryck i form av tekniska övervaknings- och kontrollsystem i vanliga bostadshus och bostadskvarter.
7.5.2Trafik
Äldre bilförare
Intresset för äldre i trafiken koncentreras ofta till frågor om äldre bilförare och deras körkort. Ingenting tyder i dag på att detta är ett omfattande problem (VTI 2000a). Risken är större för en äldre
373
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
person att råka illa ut i en olycka där en yngre person klarar sig oskadd. Men det är inte säkert att risken för äldre att bli inblandade i olyckor skiljer sig från risken för andra bilförare.
De andelar av befolkningen som har tillgång till bil har ökat kraftigt bland personer som är 65 år och äldre under de senaste två decennierna, inte minst bland kvinnor och ensamstående (SCB 2000b). Den brytpunkt där tillgången till bil börjar minska på allvar har förskjutits från 50 54 års ålder i början av
OECD har lyft fram betydelsen av att allt fler äldre kör bil. OECD:s slutsats är att äldre bilförare bör ges stöd och uppmuntran i att fortsätta köra så länge som möjligt (OECD 2001). Äldre bilförare är inte mer olycksbenägna än förare i andra grupper, och några övre åldersgränser för bilkörning bör inte förekomma. För att underlätta fortsatt bilkörning bland äldre personer kan fordonen behöva förbättras.
I Sverige arbetar Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) med ett flerårigt program om äldre bilförare. Institutet pekar på att det kan behövas insatser för att främja äldres rörlighet, både som bilister och trafikanter i övrigt, utan att tumma på säkerheten. En annan utformning av trafiksystemet, en annan utformning av fordon och en annan syn på friska äldre som bilförare är frågor som bör tas upp av forskare, intresseorganisationer, myndigheter och företag i branschen. Tidsbegränsade körkort och kontroller för att hitta de personer som inte bör köra bil finns i andra länder (VTI 2000a). I Finland har det införts en bestämmelse som innebär att körkortsinnehavare måste lämna in ett läkarintyg på sin förmåga att köra bil vid 70 års ålder. Sedan bestämmelsen infördes har de äldres inblandning i olyckor dock ökat, eftersom de personer som inte längre kan köra bil löper större risker som cyklister och gående än som bilförare.
VTI har genomfört en kvalitativ studie om bilkörning och andra transportsätt bland en grupp personer födda på
374
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
körning, t.ex. att köra långa sträckor eller att köra i mörker. Lösningen var fler pauser eller använda andra färdmedel. Generellt körde deltagarna mindre nu än förr, framför allt hade de minskat på nöjesåkandet. Ändå såg de flesta bilen som nödvändig i framtiden. Särskilt frihetskänslan betonades. De alternativa färdmedlen tilltalade inte alla deltagare. Särskilt var flera tveksamma till att behöva planera sitt resande en eller ett par timmar i förväg. Flera deltagare var också tveksamma till om deras barn skulle ha tid eller lust att ta hand om sina åldrande föräldrar och deras transporter.
Kollektivtrafik
En väl fungerande kollektivtrafik, som alternativ till att själv köra bil, är en viktig förutsättning för många äldre personers möjlighet att leva ett aktivt och oberoende liv. Med väl fungerande avses såväl tillgång till kollektivtrafik som god fysisk tillgänglighet inom kollektivtrafiken. I stora delar av landet, inte minst i områden där många äldre bor, saknas i dag en väl fungerande kollektivtrafik.
Vägverket har, på regeringens uppdrag, haft det samlade ansvaret för att utvärdera handikappolitiken inom transportområdet. Utvärderingen visar att det fortfarande finns åtskilliga brister i transportsystemet som hindrar eller försvårar resandet för personer med funktionshinder (Vägverket 2001c). Det sker dock en allt snabbare positiv utveckling, som på flera sätt stöds aktivt genom den statliga handikappolitiken. För att personer med funktionshinder, i alla åldrar, i ökad utsträckning ska kunna använda transportsystemet på egen hand behövs åtgärder som bidrar till
1.En väl fungerande allmän kollektivtrafik
2.En väl fungerande färdtjänst
3.Bra utformade och fungerande allmänna platser
4.Säkra och tillgängliga trafikmiljöer som sköts och underhålls väl och ökad kunskap om funktionshindrade och personbilstrafik.
Uppgifter från SCB:s
375
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
svårigheter att komma av och på fordon samt behov av personlig hjälp. Det är också personer i dessa två grupper som minst ofta reser med kollektiva färdmedel. Båda grupperna domineras av personer som är äldre än 75 år (undersökningen omfattar dock bara personer mellan 16 och 84 år).
Under de senaste två decennierna har olika studier av äldres och funktionshindrades tillgång till färdmedel tydligt visat att kommunikationsmedelns utformning ofta är avgörande för dessa gruppers möjlighet att delta i samhället (Ståhl 1997). Kunskap om åldrande och funktionhinder måste därför vara grundläggande för all utveckling inom trafik- och transportområdet. För att personer med funktionshinder ska vilja och kunna använda kollektivtrafiken behövs tillförlitlig information inför och under resan, tillgänglig utemiljö utan barriärer och korta avstånd, god trafikeringsstandard och korta restider, god utformning av terminaler och hållplatser, trygghet, service och utbildad personal samt hög fordonsstandard.
Den tekniska standarden har höjts under senare år, bl.a. genom fler fordon med låga golv som gör det lättare att kliva av och på. Närheten till kollektivtrafiken har dock visat sig ha större betydelse för personer med funktionsnedsättningar än den fordonstekniska standarden. Oftast är närheten den faktor som avgör om man åker kollektivt eller ej, åtminstone i tätorter. Tillgång till kunnig och förstående personal och kunniga och förstående medresenärer är också viktiga förutsättningar för en trygg resa. Tekniska lösningar kan sällan ersätta personlig service, men en hög servicenivå kan ersätta en bristfällig teknik.
Hög personalnärvaro ökar tryggheten genom vissheten att det finns någon att vända sig till om allt inte fungerar som planerat. Personer med funktionsnedsättningar har ofta mindre beredskap och möjlighet att snabbt anpassa sig till ändrade förutsättningar. De tekniska system som används måste därför också vara tillförlitliga och förutsägbara. Rädslan för till synes små förändringar, som en enstaka inställd tur, ändrad hållplats eller utbytt vagnstyp, kan innebära att man helt avstår från att resa. En hiss som inte fungerar kan därför framstå som ett sämre alternativ än ingen hiss alls.
Redan i hemmet behöver man kunna få tydlig och tillförlitlig information. Det gäller både information om tider, linjesträckning och information om fordonsstandarden på en viss tur, rulltrappor som inte fungerar o.d. Här kan Internet ge nya möjligheter.
376
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Nya möjligheter till differentiering och integrering
Under de senaste två decennierna har förutsättningarna för större integrering av trafikformer och de som reser med dessa förbättrats. Med servicelinjetrafiken, som introducerades i början av
En nyare trafiklösning är den s.k. flexlinje som nu finns på flera ställen i Sverige. I första hand är linjen avsedd för personer med funktionsnedsättningar, inte minst äldre. Flexlinjen har två fasta ändpunkter och en flexibel resrutt mellan ändpunkterna, som beror på vilka bokningar som resenärerna gör i förväg. Fordonen är minibussar med 12 14 passagerare. Färdtjänstberättigade får vid behov åka från dörr till dörr medan övriga resenärer hämtas vid ett stort antal fasta ”mötesplatser”. Resultat från Flexlinjens första projektperiod i en stadsdel Göteborg under
Nya, differentierade former av servicelinjer, flexlinjer och taxitrafik ligger inom räckhåll även för bredare målgrupper. Genom ökat samspel med olika typer av kollektivtrafik, på väg och på räls, kan det bli lättare att använda fordon i olika storlek för att möta olika trafikbehov (Oxley & Ståhl 2001). Det öppnar nya möjligheter för kollektivtrafiklösningar i småhusområden där linjelagd trafik med stora bussar i regel måste gå på huvudgator relativt långt bort från bostadshusen. Även i landsbygds- och glesbygdsområden kan dessa nya möjligheter att utveckla trafiklösningar med olika
377
| Vardagsliv | SOU 2002:29 |
typer av fordon och en stor förmåga till anpassning efter lokala förhållanden ge nya möjligheter att skapa attraktiva alternativ till privat biltrafik. I den vision av den framtida kollektivtrafiken som Kollektivtrafikkommittén presenterat spelar också flexibel, anropsstyrd trafik en viktig roll under lågtrafik och i glest bebodda områden (SOU 2001:106). Kollektivtrafikkommittén lyfter bl.a. fram möjligheterna att utforma trafiklösningar där taxi utvecklas och integreras i kollektivtrafiken.
Färdtjänst
Utvecklingen av nya trafiklösningar ökar nu möjligheten att ersätta särlösningar för funktionshinder med ordinarie kollektivtrafik, åtminstone i någon del av en resa från dörr till dörr. En sådan särlösning är färdtjänst. Inte ens utifrån de mest positiva bedömningarna av kollektivtrafikens utveckling bedömer dock Vägverket att alla personer med funktionshinder kan resa på egen hand med kollektivtrafiken (Vägverket 2001a). Vägverket drar slutsatsen att en väl fungerande färdtjänst kommer att behövas för kanske 50
Den nya färdtjänstlagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1998 innebär att färdtjänst betraktas som en form av kollektivtrafik och inte som socialt bistånd. Den nya lagstiftningen har, enligt en uppföljning som Vägverket gjort, inneburit att betydligt färre människor uppfyller kraven på färdtjänst. Färdtjänst kan nu enbart beviljas på grund av att en person har ett funktionshinder som inte är tillfälligt. Större krav ställs också på den enskilde när det gäller vilka svårigheter som man måste acceptera innan rätt till färdtjänst inträder. En enkätundersökning bland färdtjänstresenärer i 18 kommuner tyder också på missnöje med bl.a. begränsningar av antalet resor. Missnöjet är dock störst bland yngre personer, som reser mycket.
378
| SOU 2002:29 | Vardagsliv |
Enligt Vägverket stödjer den nya lagstiftningen utvecklingen mot att allt fler funktionshindrade kan använda den ordinarie kollektivtrafiken. Samtidigt återstår det, ur resenärernas perspektiv, mycket anpassningsarbete innan kollektivtrafiken är tillgänglig och uppfattas som ett alternativ. Det är t.ex. generellt svårt för en resenär att få information om en viss linje, hållplats m.m. Flertalet kommuner har hittills använt den nya lagstiftningen för att sänka kostnaderna för färdtjänsten snarare än att utveckla ordinarie kollektivtrafik. Ändringar i lagstiftningen för att tvinga fram en bättre samordning mellan färdtjänst och kollektivtrafik bör dock övervägas först om utvecklingen avstannar om ett par år. Vägverket föreslår däremot kompletteringar i lagstiftningen, bl.a. att färdtjänstens kvalitet regleras, och att en statlig myndighet bör få i uppgift att utöva tillsyn över färdtjänsten.
Ett problem, menar Vägverket, är att begreppet färdtjänst inte stödjer en önskvärd utveckling. För många är färdtjänst detsamma som rätt till taxiresor. Fortfarande ses färdtjänst också av de flesta som en form av socialt bistånd till bl.a. äldre, trots att ålder i sig är oväsentligt när det gäller rätt till färdtjänst. Inte minst hos handläggare och ansvariga i kommunerna finns det fortfarande en viss tveksamhet inför att betrakta färdtjänst som en renodlad trafikfråga.
379
Förkortningar och ordförklaringar
| ATP | Allmän Tilläggspension |
| AKU | Statistiska Centralbyråns årliga arbetskraft- |
| undersökning | |
| ALI | Arbetslivsinstitutet |
| Alecta | Alecta Pensionsförsäkringar, ömsesidigt. |
| Förvaltare av kollektivavtalade pensions- | |
| planer | |
| bet. | Betänkande från något av riksdagens utskott |
| BNP | Bruttonationalprodukt |
| FoU | Forskning och Utveckling |
| OECD | Organisation for Economic |
| and Development. Internationell sam- | |
| arbetsorganisation för ekonomisk utveck- | |
| ling. Antalet medlemsländer är 30 | |
| Ordinärt boende | Alla boendeformer som inte förutsätter ett |
| beslut om bistånd från kommunen | |
| prop. | Proposition |
| RF | Regeringsformen |
| RFV | Riksförsäkringsverket |
| Förkortning för Reparation, Ombyggnad | |
| och Tillbyggnad. Samlingsbenämning på | |
| åtgärder för att renovera och förbättra | |
| befintliga byggnader, främst bostads- | |
| fastigheter |
381
| Förkortningar och ordförklaringar | SOU 2002:29 |
| rskr. | Riksdagsskrivelse, dvs. riksdagens skrivelse |
| till regeringen med meddelande om riks- | |
| dagens beslut | |
| SABO | Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag |
| SCB | Statistiska Centralbyrån |
| skr. | Regeringens skrivelse till riksdagen |
| Särskilt boende | Avser särskilda boendeformer enligt social- |
| tjänstlagen, vilka förutsätter ett beslut om | |
| bistånd från kommunen | |
| UC AB | Svenskt affärs- och kreditupplysningsföretag |
| ULF | Statistiska Centralbyråns (SCB:s) årliga |
| levnadsnivåundersökning, personer äldre än | |
| 84 år ingår ej | |
| UNESCO | United Nations Educational, Scientific and |
| Cultural Organization, FN:s organ för | |
| utbildning, forskning och kulturella frågor | |
| WHO | World Health Organisation (Världshälso- |
| organisationen), FN:s organ för hälsofrågor |
382
Litteratur
Bilagedelar till diskussionsbetänkandet
I anslutning till detta diskussionsbetänkande publiceras fyra bilagedelar med underlag från experter som bidragit till beredningens arbete:
| Bilagedel A | Att åldras |
| - Ålderism – några infallsvinklar av Lars Anders- | |
| son, Stockholms läns Äldrecentrum | |
| - Inför pensioneringen. En intervjustudie med im- | |
| migranter av Helena Akaoma & Magnus Öhlander, | |
| Mångkulturellt Centrum, Tumba | |
| Bilagedel B | Ekonomi |
| - Demografisk utveckling och påverkan på ekonomin | |
| av Thomas Lindh och Mats Johansson, Institutet | |
| för Framtidsstudier | |
| - Inkomst- och förmögenhetsfördelningen för dagens | |
| och morgondagens äldre av Björn Andersson, | |
| Lennart Berg & Anders Klevmarken, Nationaleko- | |
| nomiska institutionen vid Uppsala universitet | |
| Bilagedel C | Arbetsliv |
| - Äldre arbetskraft ur ett företagsekonomiskt perspek- | |
| tiv av Gunilla Sundström, Birgitta Larsson & Paul | |
| Larsson, Alecta |
Bilagdel D Tillgänglighet och boende
-Boende på äldre dar.
-Tillgänglighet till fysisk miljö – några kommentarer utifrån direktiven till SENIOR 2005 av Susanne
383
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Iwarsson & Agneta Ståhl, Lunds universitet
-Flyttningar och planering inför boendet som äldre av
-Seniorboende i Sverige – idéer, erfarenheter och framtidsperspektiv av Jan Paulsson & Sylvia Sundberg, Chalmers Tekniska Högskola
Lagar och förordningar
SFS 1962:381 Lag om allmän försäkring
SFS 1974:152 Kungörelse om beslutad ny regeringsform SFS 1977:1160 Arbetsmiljölag
SFS 1982:80 Lag om anställningsskydd SFS 1982:763 Hälso- och sjukvårdslag SFS 1987:10 Plan- och bygglag
SFS 1987:1215 Förordning om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m.
SFS 1988:890 Förordning om bilstöd till handikappade
SFS 1991:900 Kommunallag
SFS 1991:433 Jämställdhetslagen
SFS 1991:977 Förordning om statsbidrag till folkbildningen SFS 1992:1574 Lag om bostadsanpassningsbidrag m.m.
SFS 1994:847 Lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. SFS 1994:1219 Lag om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
SFS 1996:844 Radio- och
SFS 1997:142 Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
SFS 1997:401 Förordning med instruktion för Post- och telestyrelsen SFS 1998:703 Lag om handikappersättning och vårdbidrag
SFS 1998:1276 Trafikförordningen
SFS 1999:130 Lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet SFS 1999:132 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet av per-
soner med funktionshinder
SFS 1999:133 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning
SFS 2000:1383 Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar SFS 2001:99 Lag om den officiella statistiken
384
| SOU 2002:29 | Litteratur |
SFS 2001:100 Förordning om den officiella statistiken
SFS 2001:453 Socialtjänstlag
SFS 2001:761 Lag om bostadstillägg till pensionärer m.fl.
Betänkanden från riksdagsutskott och annat material från Sveriges Riksdag
Riksdagens revisorers förslag angående arbetslinjens tillämpning för de äldre 1999/2000:RR13
Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU18 Ändring i socialtjänstlag
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU24 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken
Socialutskottets betänkande 2000/01:SoU18 Ny socialtjänstlag m.m. Socialutskottets betänkande 2001/02:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälso-
vård, sjukvård och social omsorg
Sveriges Riksdag (1999) Riksdagsledamöters ålder. PM från Utredningstjänsten
Propositioner
Regeringens proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag
Regeringens proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen
Regeringens proposition 1996/97:3 Kulturpolitik
Regeringens proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen Regeringens proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för
äldrepolitiken
Regeringens proposition 1997/98:115 Folkbildning
Regeringens proposition 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling
Regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare
– en nationell handlingsplan för handikappolitiken
Regeringens proposition 1999/2000:98 En förnyad arbetslöshetsförsäkring
Regeringens proposition 1999/2000:139 En rättvisare och tydligare arbetslöshetsförsäkring
385
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Regeringens proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården.
Regeringens proposition 2000/01:26 Bostadsförsörjningsfrågor m.m. Regeringens proposition 2000/01:27 En ny statistiklagstiftning Regeringens proposition 2000/01:72 Vuxnas lärande och utveckling
av vuxenutbildningen
Regeringens proposition 2000/01:78 Rätten att arbeta till 67 års ålder
Regeringens proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m. Regeringens proposition 2000/01:136 Äldreförsörjningsstöd Regeringens proposition 2000/01:149 Avgifter inom äldre- och
handikappomsorg
Regeringens poroposition 2001/02:1 Budgetpropositionen för 2002. Utgiftsområde
Regeringens proposition 2001/02:72 Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.
Regeringens proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet
Skrivelser, kommittédirektiv m.m. från regeringskansliet
Kulturdepartementet (1999) Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? Rapport från en arbetsgrupp
Miljödepartementet (2001) Sveriges nationalrapport inför FN:s Generalförsamlings extra möte (Istanbul +5) med uppföljning av Habitatagendan, om hållbar stads- och bebyggelseutveckling, i New York
Näringsdepartementet (2001) Social ekonomi – en skrift om regeringskansliets arbete med ett nytt begrepp
Regeringens direktiv 1991:49 Överläggningar med företrädare förpensionärsorganisationerna i frågor av särskilt intresse för pensionärerna
Regeringens direktiv 2000:79 Nämndemän – rekrytering m.m.
Regeringens direktiv 2000:106 Ett utvidgat skydd mot diskriminering
Regeringens direktiv 2001:14 Tilläggsdirektiv till 1999 års diskrimineringsutredning (Ju 1999:10)
Regeringens direktiv 2002:11 En sammanhållen diskrimineringslagstiftning
Regeringens direktiv 2002:12 Tilläggsdirektiv till Diskrimineringsutredningen 2001(N 2001:01)
386
| SOU 2002:29 | Litteratur |
Regeringens skrivelse 2001/02:83. En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
Socialdepartementet (1999) Pensionärsråden i Sverige 1999. Promemoria
Socialdepartementet (2000) Halvtidsuppföljning av arbetet med den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken. Äldreprojektet Socialdepartementet (2002) Äldre i informationssamhället – kart-
läggning, analys och förslag till åtgärder. Håkan Selg och Urban Kindhult för
Skrifter i departementsserien
Ds 1994:116 Att analysera omvärlden och framtiden
Ds 1999:70 Ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det statliga kommittéväsendet 1996/97 1997/98 1998/99
Ds 2000:69 Alla lika olika – mångfald i arbetslivet
Ds 2001:10 Mänskliga rättigheter i Sverige – en kartläggning
Ds 2001:28 Långsiktig verksamhetsutveckling ur ett arbetsmiljöperspektiv
Ds 2001:34 Ökade möjligheter till brukarinflytande
Skrifter i serien Statens Offentliga Utredningar
SOU 1972:66 Ny kulturpolitik. Betänkande av Kulturrådet
SOU 1986:34 Att studera framtiden. Betänkande av framtidsstudiekommittén
SOU 1987:21 Äldreomsorg i utveckling. Slutbetänkande av äldreberedningen
SOU 1988:65 Pensionärerna – inflytande och medbestämmande. Betänkande av utredningen om pensionärsinflytande
SOU 1993:111 Borta bra men hemma bäst? Fakta om äldre i Europa.
Delbetänkande av Kommittén för Europeiska äldreåret 1993 SOU 1994:39 Gamla är unga som blivit äldre. Slutbetänkande från
Kommittén för Europeiska äldreåret 1994
SOU 1994:43 Uppskattad sysselsättning – om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Betänkande av Tjänsteutredningen SOU 1994:73 Ungdomars välfärd och värderingar. Betänkande från
Generationsutredningen
387
Litteratur SOU 2002:29
SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning. Slutbetänkande av Kulturutredningen
SOU 1995:85 Tjugo års kulturpolitik. En rapport från Kulturutredningen
SOU 1995:141 Folkbildning och vuxenstudier – rekrytering, omfattning, erfarenheter. Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen
SOU 1996:3 Fritid i förändring. Slutbetänkande från Fritidsutredningen
SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén
SOU 1996:159 Folkbildningen – en utvärdering. Slutbetänkande av utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen
SOU 1996:163 Behov och resurser i vården – en analys. Betänkande av Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000)
SOU 1997:17 Skatter, tjänster och sysselsättning. Betänkande av Tjänstebeskattningsutredningen
SOU 1998:25 Tre städer – En storstadspolitik för hela landet. Slutbetänkande av Storstadskommittén
SOU 1999:69 Individen och arbetslivet. Slutbetänkande från arbetslivsdelegationen
SOU 1999:84 Civilsamhället. Forskarvolym VIII från Demokratiutredningen. Medborgarskapets gestaltningar – insatser i och utanför föreningslivet av Eva Jeppsson Grassman och Lars Svedberg
SOU 1999:113 Medborgarnas erfarenheter. Forskarvolym V från Demokratiutredningen. Var det bättre förr? Politisk jämlikhet i Sverige under 30 år av Jan Teorell och Anders Westholm
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Slutbetänkande av Demokratiutredningen
SOU 2000:7 Långtidsutredningen 1999/2000. Utarbetad inom Finansdepartementet
-Bilaga 1: Sveriges ekonomi – scenarier fram till år 2015, Konjunkturinstitutet
-Bilaga 8: Kommer det att finnas en hjälpande hand? En analys av framtida behov och kostnader för vården och omsorgen om de äldre
SOU 2000:28 Kunskapsbygget 2000 – det livslånga lärandet.
Slutbetänkande från Kunskapslyftskommittén
388
| SOU 2002:29 | Litteratur |
SOU 2000:36 Utgångspunkter för
- Bilaga/Rapport 19 Befolkningsutvecklingen fram till år 2010 och därefter av Ola Nygren och Lars Olof Persson
SOU 2000:78 Rehabilitering till arbete – en reform med individen i centrum. Slutbetänkande av utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen
SOU 2000:91 Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan.
Slutbetänkande av Nationella Folkhälsokommittén
SOU 2000:119 Individuellt kompetenssparande. Betänkande av utredningen om individuellt kompetenssparande
SOU 2000:121 Sjukfrånvaro och sjukskrivning – fakta och förslag.
Slutbetänkande av Sjukförsäkringsutredningen
SOU 2001:20 Tänk nytt, tänk hållbart! – dialog och samverkan för hållbar utveckling. Betänkande av Miljövårdsberedningen
SOU 2001:48 Att vara med på riktigt. Betänkande av Kommundemokratikommittén
- Bilagor i separat bilagevolym: På och av – om uppdragsvillighet, rekrytering och avhopp i den kommunala demokratin av Peder Nielsen, samt Delaktighet för personer med fuktionshinder i det kommunalpolitiska arbetet av Stig Larsson
SOU 2001:53 Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehåll under tre decennier av Carl Le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin
SOU 2001:56 Funktionshinder och välfärd. Betänkande av Kommittén Välfärdsbokslut
SOU 2001:78 Validering av vuxnas kunskap och kompetens.
Slutbetänkande av utredningen om validering av vuxnas kunskap och kompetens
SOU 2001:79 Välfärdsbokslut för
SOU 2001:106 Kollektivtrafik med människan i centrum. Delbetänkande från Kollektivtrafikkommittén
SOU 2002:15 Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet. Slutbetänkande av Utredningen om handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet
389
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Övrig litteratur
Abramsson, Marianne, Borgegård,
Abramsson, Marianne, Borgegård,
Institutet för bostadsforskning vid Uppsala universitet Ældreboligrådet (1998) Langsigtet boligpolitik for ældre. Utgiven av
dåvarande By- og Boligministeriet, Köpenhamn, tillgänglig genom Erhvervsog Boligstyrelsen, Köpenhamn (www.ny.oebm.dk)
ÆldreForum (1999) Fremtidens seniorer i Danmark. Socialministeriet, Köpenhamn (www.aeldreforum.sm.dk)
ÆldreForum & Ældreboligrådet (1999) Boligen til den 3.alder. Socialministeriet, Köpenhamn (www.aeldreforum.sm.dk)
Ældre Sagen (2001) HjerteRum – en bolighåndbok for ældre
(www.aeldresagen.dk)
Alexandersson, Kristian & Östlin, Piroska (2000) Kvinnors och mäns arbete och hälsa. Arbetsliv och hälsa, kap. 8. Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet.
Andersson,
Andersson, Lars (2002) Ålderism. I Andersson, Lars (red.) Socialgerontologi
Andersson, Åke E. & Fürth, Thomas (1994)
Arber, Sara &
Arber, Sara & Ginn, Jay (1995) Connecting Gender and Ageing. A sociological approach
Arbetslivsinstitutet (1996) Arbete efter 45 – Historiska, psykologiska och fysiologiska perspektiv på äldre i arbetslivet
Arbetslivsinstitutet (2001) Ett hållbart arbetsliv för alla åldrar Arbetslivsinstitutet (2002) Under vilka förhållanden vill äldre
personer yrkesarbeta? Arbetslivsrapport 2002:2 Arbetsmarknadsstyrelsen (1998) Framtidens jobb – välja yrke in i
390
SOU 2002:29 Litteratur
Arbetsmarknadsstyrelsen (1998) Arbetsgivarnas attityder. Ura 1998:9
Arbetsmarknadsstyrelsen (2001) Arbetsmarknadsutsikter för år 2002. Ura 2001:9
Arbetsmiljöverket och SCB (2001) Negativ stress och ohälsa. In- formation om utbildning och arbetsmarknad 2001:2
Aronsson, Gunnar & Göransson, Sara (1997) Fast anställning men inte med önskade jobbet. I Arbetsmarknad & Arbetsliv årg. 3 nr. 3
BBC. Producers Guidelines & Diversity Database. Information på internet (www.bbc.co.uk)
Berg, Stig (1996) Åldrandet. Individ, familj, samhälle
Bergman, Ingmar (1982) Fanny och Alexander
Bergström, Annika (2001) Internet – från revolution till vardagsanvändning. I Sören Holmberg & Lennart Weibull (red.) Land, du välsignade?
Bergström, Eva (2001) Äldres fritidsboende i Sälen. Dalarnas Forskningsråd
Berntman, Monica m.fl. (1996) Fotgängares och cyklisters singelolyckor. University of Lund, Department of Traffic Planning and Engineering. Bulletin 140
Beskaeftigelseministeriet. Seniorpolitiska initiativ (www.am.dk/seniorpolitik)
Bibliotekstjänst (2000) Likvärdig service! Bibliotekens tjänster till äldre och funktionshindrade
Blaikie, Andrew (1999) Ageing and popular culture. Cambridge University Press
Boëthius, Monica (2001) Ett liv till förfogande. SPF förlag
Borell, Klas (2001) I stället för äktenskap. Åldrande och nya intimitetsformer. I Gerontologia 2/2001
Borell, Klas & Ghazanfareeon Karlsson, Sofie (2001) Living Apart Together. Balancing Intimacy and Autonomy In Old Age. A Contribution to the symposium on Repartnering After Late Life Widohood: The Gendered Perspective, The 17th Congress of the International Association of Gerontology, Vancouver, Canada, July 1 – 6. Mitthögskolan
Boström,
391
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Boverket (1994) Samverkan i lokalsamhället. Erfarenheter från utvecklingsarbetet med samordnad boendeservice. Boverket Rapport 1994:3
Boverket (1998a) Brott, bebyggelse och planering
Boverket (1998b) Vem bestämmer – om medborgarinflytande och kommunal planering
Boverket (1999) Handeln i planeringen
Boverket (2000) Investera i tillgänglighet för framtiden. Pressmeddelande
Boverket (2001a) Bostadsanpassningsbidragen 2000
Boverket (2001b) Delaktighet för alla. Regeringsuppdrag M2000/2750/Hs
Bringéus,
Brogden, Mike (2001) Geronticide. Killing the Elderly. Jessica Kingsley Publishers
Brottsoffermyndigheten (2001) Ofrid? Våld mot äldre kvinnor och män – en omfångsundersökning i Umeå kommun
Carrigan, Marylin & Szmigin, Isabelle (1999) The representation of older people in advertisements. I Journal of Market Research Society, London, July 1999
Carrigan, Marylin & Szmigin, Isabelle (2000) Advertising in an ageing society. I Ageing and Society 20, 2000
Christie, Nils (2001) Det idealiska offret. I Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid (red.) Det motspänstiga offret
Cole, Thomas R. (1992) The Journey of Life. A Cultural History of Aging in America. Cambridge University Press
Council of Europe (1997) In from the Margins. A contribution to the debate on Culture and Development in Europe
Daatland, Sven Olav (1994) Folkemeningen om familien, de eldre og samfunnet. I Aldring & Eldre (1)
Daatland, Svein Olav & Solem, Per Erik (2000) Aldring og samfunn
Dahl,
DIW, Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung (1999) Zur langfristigen Bevölkerungsentwicklung in Deutschland – Modellrechnungen bis 2050. I
Det seniorpolitiske initiativutvalg (1999) Seniorerne & arbejdsmarkedet. Arbejdsministeriet i Köpenhamn
392
| SOU 2002:29 | Litteratur |
Drucker, Peter (2001) The next society. I The Economist. December 3rd 2001
EU (1999) Amsterdam Treaty. DN: IP/99/269
EU (1999) Mot ett Europa för alla åldrar. Att främja välfärd och solidaritet mellan generationerna. Meddelande från kommissionen. Bryssel 21.05.1999 KOM (1999) 221 slutlig
EU (2000a) Charter of Fundamental Rights of the European Union. I Official Journal of the European Communities (2000/C 364/1)
EU (2000b) Direktiv om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG) EU (2000c) Memorandum om livslångt lärande. Bryssel den
30.10.2000 SEK(2000) 1832
EU (2001) Att förverkliga det europeiska området för livslångt lärande. Meddelande från kommissionen. Bryssel den 21.11.2001 KOM (2001) 678 slutlig
Flexibla servicelinjer i Göteborg (1999) Succé för Flexlinjen, en ny
FN (1948) United Nations Universal Declaration of Human Rights FN (1982) International Plan of Action. Resolution 37/51
FN (1991) United Nations Principles for Older Persons. Resolution 46/91
FN (2000a)
FN (2000b) Replacement Migration. Population Division, United Nations Department of Economic and Social Affairs (DESA)
Folkbildningsrådet (2001) Utvecklingen av kommunernas och landstingens bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Dnr:31 u, 2001, 12
Folkhälsoinstitutet (1998) Sex i Sverige. Om sexualitet i Sverige 1996.
Forum 50+ Vad hindrar oss från att arbeta längre?
Fried, Hédi (2000) Ett tredje liv – från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro
Fänge, Agneta (2001) ”Tillgängligheten i min bostad” – ett självskattningsinstrument. Avdelningen för arbetsterapi, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Lunds universitet
Fölster, Stefan, Larsson, Svante & Lund Josefin (2001) Avtalspension – dagens ättestupa? Pensionsforum
393
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Gaunt, David (1999) Från Brantings soldater till folkhemmets paria. I Levin, Lennart (red.) Sveriges Pensionärsförbund – kommunistiskt, borgerligt, opolitiskt?
Gerontologisk Institut (2000) Tema: Boligen. Nyhedsbrev nr. 4 fra AeldreSagens Fremtidsstudie. Köpenhamn. Information på Internet (www.geroinst.dk)
Giele, Janet (1998) Innovation in the Typical Life Course. I Giele, Janet Z. & Elder, Glen H. (red.) Methods in Life Course Research
Glesbygdsverket (2001) Årsrapport 2001
Granskningsnämnden (2000) Svenska
Grimby, Agneta (2001) Sorg bland äldre. SPF skriftserie nr. 7 Gunnarsson, Evy (2000) Kvinnors fattigdom: könsperspektivet i
forskningen om socialbidrag och fattigdom. I Socialvetenskaplig tidskrift, 2000:1/2, sid. 57 – 71
Gustafsson, Hjördis (1999) Hammarby Sjöstad – tillgänglig för alla? Delstudie 1: Norra Hammarbyhamnen. Stockholms stad, FoU- rapport 1999:21
Gustafsson, Hjördis (2001) Hammarby Sjöstad – tillgänglig för alla? Delstudie 2: Från vision till byggnation
Göteborgs Stadsbyggnadskontor (2000) Tryggare stad – kan man förändra rädslans platser?
Health Canada. National Clearinghouse on Family Violence.
Information på internet
Herlitz, Ulla (1997) Bygderörelsen i Sverige. Rapport nr 11 från Institutet för regionalforskning
Hjälpmedelsinstitutet & Utbildningsradion (1999) Möjligheternas trädgård – en trädgård för alla
Hjälpmedelsinstitutet & Svensk Byggtjänst (2001) Bygg ikapp handikapp – att bygga för ökad tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder. Kommentarer till Boverkets byggregler
Hjälpmedelsinstitutet (2001) SmartBo och SmartLab. Information på Internet (www.hi.se)
Holmberg, Sören (2000) Välja parti
394
| SOU 2002:29 | Litteratur |
ICC, International Chamber of Commerce (1997) ICC International Code of Advertising Practice (1997 Edition)
IFJ, International Federation of Journalists (1986) IFJ Declaration of the Principles on the Conduct of Journalism
Institutet för Framtidsstudier (2000) Tunga trender i den globala utvecklingen. Idéunderlag för utveckling av MISTRAs framtidsstrategi av Lena Sommestad och Bo Malmberg. Arbetsrapport nr. 2
Institutet för tillväxtpolitiska studier (2001) Under- och överutbildning på
Ilmarinen, Juhani (1999) Aging workers in the European Union – Status and promotion of work ability, employment. Finnish Institute of Occupational Helth, Ministry of Social Affairs and Helth and Ministry of Labour
IVA, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (1999a) Scenarier för Teknisk Framsyn – Huvudrapport. Av E. Anders Eriksson och Maria Stenström, FOA Försvarsanalys
IVA, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (1999b) Teknisk Baksyn – Om svårigheter att förutse framtiden. Av Lars Olsson
Iwarsson, Susanne (1997) Functional Capacity and Physical En- vironmental Demand – Explorations of Factors Influencing Activity and Health in the Elderly Population. Doktorsavhandling Lunds universitet
Iwarsson, Susanne (1999) ENABLER – en metod för att mäta tillgänglighetsproblem i boendet. I Svensk rehabilitering 2 (1) sid. 38 39
Jansson, Tove (1972) Sommarboken
Jeppsson Grassman, Eva (1995) Third Age Volunteering in Sweden.
Sköndalsinstitutet
Johansson, Göran (1998) Det lilla extra. Om frivilligcentralen i Tyresö. Sköndalsinstitutets skriftserie nr. 11
Jonsson, Hans (1999) Pensioneringsprocessen – ett forskningsprojekt fokuserat på pensioneringen som en aktivitetsförändring. I Vård nr 2 1999
Jonsson, Hans (2000) Anticipating, Experiencing and Valuing the Transition from Worker to Retiree – A Longitudinal Study of retirement as an Ocuppational Transition. Doktorsavhandling vid Karolinska institutet i Stockholm
Joseph Rowntree Foundation (2001) Life after 50. Issues for policy and research
395
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Juklestad, Olaug (2001) Elderly at Risk. Developing Elderly Protective Services in Norway. Kompetansesenter for voldsofferarbeid. Høgskolen i Oslo (www.hio.no/vos)
Jönsson, Håkan (2001) Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre 1941 1995. Doktorsavhandling vid Lunds universitet
Karlsson,
Kirk, Henning (1994) Da alderen blev en diagnose. Konstruktion af kategorin ”alderdom” i
Konsumenternas Försäkringsbyrå (2001) Pensionsorden
Landstingsförbundet (2000) Kan hela Sverige leva? Tre scenarier för länens befolkningsutveckling till 2030
Laslett, Peter (1989) A Fresh Map of Life. The Emergence of the Third Age. George Weidenfeld and Nicolson Ltd
Laslett, Peter & Fishkin, James S. (1992) Justice between Age Groups and Generations. Yale University Press
LBL, Landelijk Bureau Leeftijdsdiscriminatie (1999) Images and age. Utrecht (www.leeftijd.nl))
Lindén,
LO (2000) Personalutbildning 2000. Rapport från LO:s löne- och välfärdsenhet
LO (2001) Att åldras på arbetsmarknaden – politik för ett helt arbetsliv. Rapport från LO:s välfärdsprojekt
Lunde, Åsmund (2000) Voksne i Arbeid – fra avvikling til utvikling.
Tiden Norsk Forlag AS
Lyng, Kolbein (1999) Oppfattningar av eldre arbeidstakers yrkeskompetense og omstillningsevne. Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring. NOVA rapport 19/00
Länsrätten i Örebro (2001) Dom i mål nr
MacManus, Susan A. (1996) Young versus Old. Generational Combat in the 21st Century. Westview Press
Marklund, Staffan & Toomingas, Allan (2000) Åldersskillnader i arbete, arbetsliv och ohälsa. Arbetsliv och Hälsa kap. 10. Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet.
Mazzarella, Merete (2001) Då svänger sig sommaren kring sin axel. Om konsten att bli gammal
396
| SOU 2002:29 | Litteratur |
Metallgruppen (1999) Äldre arbetskraft
Moschis, George P. (1996) Gerontographics –
Mossberg Sand,
Nasjionellt krafttak för seniorpolitikk i arbeidslivet (www.seniorpolitikk.no)
Newman, Sally, Ward, Christopher R., Smith, Thomas B. & Wilson, Janet O. (1997) Intergenerational Programs: Past, Present, and Future. Taylor & Francis
Nilsson, Lena C. (1999) Individualiseringsvärderingar och existentiell ångest på dagens arbetsmarknad. Teologiska institutionen vid Uppsala universitet
Nilsson, Sven (1999) Kulturens vägar – kultur och kulturpolitik i Sverige
NIZW, International Centre of the Netherlands Institute of Care and Welfare (1999) Senior Citizens in the Netherlands
(www.nizw.nl)
NORDICOM, Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning (2001) Sveriges mediebarometer 2000 Nordiska Ministerrådet (2000) Framtidens boformer for eldre.
Perspektiver og eksempler fra de nordiska land
Nordmark, Mikael (1999) Unemployment, employment cimmittment and wellbeing. Umeå universitet
Nordrup, Ebba (1998) Frivilligcentralen – den svenska modellen.
Stiftelsen Cesam
NUTEK (1998) Fastnar ungdomar i låglönefällan? Vinner medelålders på utbildning?
Odén, Birgitta (1985) De äldre i samhället – förr. Arbetsrapport 22 från projektet Äldre i samhället – förr, nu och i framtiden
Odén, Birgitta (1993) Tidsperspektivet. I Odén, Birgitta, Svanborg, Alvar & Tornstam, Lars Att åldras i Sverige
OECD (1998) Maintaing Prosperity on an Ageing Society OECD (2000) Reforms for an Ageing Society
OECD (2001) Ageing and transport: Mobility Needs and Safety Olesen, Ann (1999) Tredje ålderns hus – en spansk boendemiljös
betydelse för kvinnors livsprojekt. Doktorsavhandling vid Stockholms universitet
Olsson, Hans & Nordén Carl J. (2000) Befolkningsutvecklingen och den framtida välfärden – de demografiska förändringarnas in-
397
| Litteratur | SOU 2002:29 |
verkan på de offentliga utgifterna och deras finansiering. En rapport på uppdrag av TCO från Konjunkturinstitutet och Riksförsäkringsverket
Olson,
Tider om allaktivitetshus m.m.
Oslo kommune. Vern for eldre. Information på Internet (www.oslo.kommune.no)
Oxley, Philip R. & Ståhl, Agneta (2001) Taxis for All. Final Report January 2001 for Directorate General for Transport, Commission of the European Communtity
Park, Denise C. & Schwarz, Norbert (2000) Cogintive Aging. A primer. Psychological Press
Petterson, Thorleif & Geyer, Karl (1992) Värdeförändringar i Sverige
PIU, Performance and Innovation Unit (2000) Winning the Generation Game. Cabinet Office, London
Powell, Douglas (1998) Nine Myths of Aging. Maximizing the Quality of Later Life. W.H. Freeman & Co.
Putnam, Robert (1993) Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy. Simon & Schuster
Putnam, Robert (2000) Bowling Alone. Simon & Schuster Rasmusson, Ludvig (1996) Tjusexton – essäer om Sverige i framtiden Reneland, Mats (1998) Pensionärers avstånd till service. GIS-
projektet Tillgänglighet i svenska städer 1980 och 1995. Chalmers Tekniska Högskola, Stads- och trafikplanering, Rapport 1998:7 Reneland, Mats (2000) I den uthålliga staden går och cyklar man. Sammanfattning av
Trafik, Rapport 2000:2
Riksförsäkringsverket (2000) Socialförsäkringsboken 2000
Riksförsäkringsverket (2001a) Vad får oss att arbeta fram till 65?
RFV Analyserar 2001:4
Riksförsäkringsverket (2001b) Flexibel pensionsålder. RFV Analyserar 2001:7
Riksförsäkringsverket (2001c) Arbetsgivarnas attityder till äldre yrkesverksamma. RFV Analyserar 2001:9
Riksförsäkringsverket (2001d) Delpensionärer – vilka är de. RFV redovisar 2001:3
Riksförsäkringsverket (2002) Äldres utträde ur arbetskraften. RFV Analyserar 2002:3
398
| SOU 2002:29 | Litteratur |
Ronström, Owe (1998) Pigga pensionärer och populärkultur
Rothstein, Bo & Kumlin, Staffan (2001) Demokrati, socialt kapital och förtroende. I Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (red.) Land, du välsignade?
Räddningsverket (2001) Dödsbränder 2000
SABO (2000) Framtidens äldreboende. En undersökning av trender och värderingar hos morgondagens pensionärer
SABO (2001a) Äldres boende – en fråga i tiden. Förstudie med förslag till utvecklingsprojekt
SABO (2001b) Äldres boende – en lägesrapport från SABOs utvecklingsprojekt om äldres boende i hyresrätt
SACO (2000) Äldrehinder i kollektivavtalen SCB (1999) Allmänna valen år 1998
SCB (2000a) Sveriges befolkning
SCB (2000b) Äldres levnadsförhållanden
SCB (2001a) Befolkningskriser från
SCB (2001b) Bostads- och hyresundersökningen 1999. Statistiska
Meddelanden BO 31 SM 0101
SCB (2001c) Utbildning. Personer
SCB (2001d) Kursdeltagande under senaste året. Personer
(Tabell på SCB:s hemsida www.scb.se under rubriken Levnadsförhållanden)
SCB (2001e) Sveriges befolkning
SCB (2001f) Sveriges statistiska databaser. Arbetsmarknadsundersökningar (www.scb.se)
SCB (2001g) Sveriges statistiska databaser. Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (www.scb.se)
SCB (2001h) Sveriges statistiska databaser. Personalutbildningsstatistik (www.scb.se)
SCB (2002) Livslängd, hälsa och sysselsättning. Utvecklingen för kohorter födda 1930, 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955. Demografiska rapporter 2002:3
Sekretariatet för framtidsstudier (1987) Formbar framtid. Huvudredaktör Cecilia Wadensjö. Utgiven i samverkan med Utbildningsradion
399
| Litteratur | SOU 2002:29 |
SIKA, Statens Institutet för Kommunikationsanalys (2000) Vägtrafikskador. SIKA Statistik 2000:7
Skolverket (2000) Det livslånga och livsvida lärandet Socialstyrelsen (1998) Äldrehushåll under socialbidragsnormen.
Äldreuppdraget 1998:3
Socialstyrelsen (2000a) Bo hemma på äldre da’r. Äldreuppdraget 2000:11
Socialstyrelsen (2000b) Pensionärsråd i Sverige och Norden.
Äldreuppdraget 2000:6
Socialstyrelsen (2001a) Folkhälsorapport 2001
Socialstyrelsen (2001b) Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Lägesrapport 2001
Socialstyrelsen (2001c) Äldre – vård och omsorg år 2000. Statistik – Socialtjänst 2001:3
Solem,
Sommestad, Lena (1999) Framtidstron – en livsfråga? I Framtider 3/99
Statens Folkhälsoinstitut (2000) Folkhälsa i framtiden. Föredrag av generaldirektör Gunnar Ågren
Statens Folkhälsoinstitut (2001) Folkhälsoarbete bland äldre – hur har hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete bland äldre fortlöpt? Rapport 2001:38
Statens Kulturråd (1997) Kulturpolitik i praktiken
Statens Kulturråd (1999) Bibliotekens särskilda tjänster – kartläggning och analys av biblioteksservice till äldre och funktionshindrade. Rapport 1999:2
Statens Kulturråd (2001) Kulturbarometern 2000
Statens Kulturråd (2002) Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? (under utgivning)
Stattin, Mikael (1998) Yrke, yrkesförändringar och utslagning från arbetsmarknaden – en studie av relationen mellan förtidspension och arbetsmarkandsförändringar. Umeå universitet
Ståhl, Agneta (1997) Äldres och funktionshindrades behov i trafiken.
University of Lund, Department of Traffic Planning and Engineering. Bulletin 148
Sutorius, Ulrika (1998) Pensionärspartier i Sverige. Resursförvaltningen för skola och socialtjänst, Forsknings- och utvecklingsenheten, Stockholms stad. Rapport nr. 6 från forskningsprogrammet Åldrandets kultur
400
SOU 2002:29 Litteratur
Svedala Kommun (2000) Slutrapport från programgruppen för ett framtida äldreboende i Bara
Svenska Journalistförbundet & Tidningsutgivarna Pressetiska regler. Tillgängliga bl.a. genom Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd
Svenska Kommunalarbetareförbundet (2001) 80+ Seniorservice. Subventionerad hemtjänst för seniorer av Andersson, Rolf och Hatlevoll, Tor
Svenska Kommunförbundet (1998) Liv till åren – om hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser för äldre. I samarbete med Folkhälsoinstitutet. Skrifter från Svenska Kommunförbundets Äldreberedning nr. 2
Svenska Kommunförbundet (1999a) Kommunala förtroendeuppdrag 1999
Svenska Kommunförbundet (1999b) Prisnedsättning av tjänster. Kartläggning och analys. Skrifter från Svenska Kommunförbundets Äldreberedning nr 4.
Svenska Kommunförbundet (1999c) Välfärd i samverkan – om kommunerna och frivilligsektorn
Svenska Kommunförbundet (2000a) Etniskt äldreboende och Seniorbostäder. En kartläggning.
Svenska Kommunförbundet (2000b) Frivilligarbetets kön. En översikt av Agneta Stark och Robert Hamrén
Svenska Kommunförbundet (2000c) Med örat mot bredbandet. Kan
Svenska Kommunförbundet (2001) Krafter i samspel. Om lokal kultur- och fritidspolitik – erfarenheter och slutsatser
Sveriges Byggindustrier (2000) Byggande och boende i en ny tid. Vändpunkt 2000
von Sydow, Tullia (1999) Vilja växa vidare. Inför den tredje åldern
Thorsen, Kirsten (1996) Kjønn, livsløp og alderdomm. Norsk gerontologisk institutt
Tornstam, Lars (1998) Åldrandets socialpsykologi. Sjätte upplagan Torstensson, Marie (1998) Mäta trygghet bra mått vid
problemorienterat arbete. I Polistidningen nr. 6 1998 Trafikskadenämnden (2002) Cirkulär nr
Tréguer,
UNESCO (2001) Intergenerational Programmes: Public Policy and Researh Implications. An International Perspective
401
| Litteratur | SOU 2002:29 |
Uppsala kommun (2001) Bilder av samverkan – mellan Uppsala kommun och frivilligorganisationer
Wadensjö, Eskil & Sjöberg, Gabriella (2000) Arbetslinjen för äldre i praktiken – en studie för Riksdagens revisorer. Institutet för social forskning vid Stockholms universitet
Wallace, Paul (1999) Agequake. Riding the Demographic Rollercoaster Shaking Business, Finance and Our World. Nicholas Brealey Publishing
Wetterberg, Gunnar (2000) Vad varje femtioåring bör veta om framtiden. Pensionsforum
WHO (1999) Att åldras – slå hål på myterna. Svensk utgåva: Folkhälsoinstitutet
WHO (2000) A Life Course Approach to Health WHO (2001) Health and Ageing. A Discussion Paper
WHO Europe (1999) Hälsa 21 – hälsa för alla på
Wikman, Anders (2000) Arbetsmarknadens utveckling i Sverige. Arbete och Hälsa, kap. 2. Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet
Wikström,
Lokala problem, brott och trygghet i Stockholms län. 1996 års trygghetsmätning. Rapport 1997:4 från Problemgruppen, Solna: Polishögskolan, Forskningsenheten
Vincent, John A. (1999) Politics, power and old age. Open University Press
VTI, Väg- och transportforskninginstitutet (2000a) Aktörer på äldrebilförararenan. VTI rapport 460
VTI, Väg- och transportforskninginstitutet (2000b) Om bilkörning på äldre dar. VTI notat
Vägverket (2001a) Preliminär slutrapport över färdtjänstens tillstånd och utveckling samt behov av tillsynsmyndighet
Vägverket (2001b) STRADA – Nationellt informationssystem om skador och olyckor inom vägtransportsystemet. Årsrapport 2001 – statusrapport
Vägverket (2001c) Utvärdering av handikappolitiken inom transportområdet. Publikation 2001:125
Världskommissionen för kultur och utveckling (1996) Vår skapande mångfald. Distribution: Statens Kulturråd
Ågren, Margareta (1999) …en dag i taget. En rapport om livet vid 92 års ålder. Institutet för gerontologi i Jönköping, rapport nr. 75
402
| SOU 2002:29 | Litteratur |
Åhlund, Owe (2001) Åldrande och boende – trygghet, delaktighet och valfrihet i framtidens lokalsamhälle. Institutionen för byggnadsfunktionslära, Lunds universitet
Åldersprogrammet
(www.ikaohjelma.net)
Äldrecentrum (2001) Äldres hälsa och välbefinnande – en utmaning för folkhälsoarbetet. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum Öberg, Peter & Tornstam, Lars (1999) Body images among men
and women of different ages. I Ageing and Society, 19, 1999,
Öberg, Peter & Tornstam, Lars (2001) Youthfulness and Fitness – Identity Ideals for All Ages. I Journal of Ageing and Identity,
Vol 6, No 1, 2001
Öberg, Peter (2002) Livslopp i förändring. I Andersson, Lars (red.)
Socialgerontologi
Östlund, Britt (1999) Tekniska möjligheter & sociala begränsningar
– om äldre människors väg in i
403
Bilaga 1
Kommittédirektiv
| Parlamentarisk äldreberedning med uppdrag | Dir. |
| att skapa förutsättningar för en långsiktig | 1998:109 |
| utveckling av äldrepolitiken |
Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 1998.
Sammanfattning av uppdraget
En parlamentarisk beredning tillkallas med uppgift att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Beredningens analyser och förslag skall utformas utifrån förhållanden i samhället som berör äldres situation under perioden fr.o.m. år 2005 och de därpå närmast följande åren. Utgångspunkterna för arbetet skall vara
de förändrade krav som ställs på samhället när såväl antalet som
andelen äldre i befolkningen ökar,
de insatser som samhället kan vidta för att underlätta för de äldre
att leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin
vardag,
förutsättningarna för människor i Sverige att åldras i trygghet och
med bibehållet oberoende,
samhällets insatser för att främja att äldre bemöts med respekt,
möjligheterna för äldre att få tillgång till god vård och omsorg.
Beredningen skall i sitt arbete utgå ifrån ett genderperspektiv, dvs. i tillämpliga delar belysa skillnader mellan mäns och kvinnors förutsättningar och villkor. Vidare skall beredningen beakta det ökande antalet äldre med utländsk bakgrund och de konsekvenser detta kan medföra.
Det är angeläget att beredningen särskilt beaktar behov av åtgärder som innebär att äldres resurser i form av erfarenheter, kom-
405
| Bilaga 1 | SOU 2002:29 |
petens och kunskaper i högre utsträckning tas till vara inom olika samhällssektorer.
Frågor som rör service, vård och omsorg är angelägna att belysa. Dessa områden har dock behandlats av ett flertal utredningar under senare år. Beredningen bör därför ge stort utrymme åt att belysa andra frågeställningar av betydelse för äldre personers villkor i samhället.
Beredningens förslag skall bidra till måluppfyllelsen med avseende på de av riksdagen fastställda nationella målen för äldrepolitiken. Om så erfordras skall beredningen föreslå nya mål.
Beredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen senast den 1 maj 2003.
Inledning
Välfärdspolitikens mål är att ge alla människor förutsättningar att leva ett gott liv. Ett gemensamt ansvar för de äldre är en av grundstenarna i den generella välfärdspolitiken. En anpassning av samhället till de äldres behov och förutsättningar minskar i många fall behovet av särlösningar.
Samhällets insatser kan beskrivas utifrån två perspektiv. Det första syftar till att ge de äldre förutsättningar att leva ett självständigt liv med hög livskvalitet och det andra syftar till att ge äldre personer service, vård och omsorg om behov av detta föreligger.
Regeringen överlämnade den 14 april 1998 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) till riksdagen. Riksdagen antog i allt väsentligt regeringens förslag den 8 juni 1998 (bet. 1997/98:SoU24, rskr. 1997/98:307).
I propositionen redovisar regeringen sin syn på hur arbetet med att utveckla äldrepolitiken bör bedrivas. Det är bl.a. viktigt att arbetet sker i bred politisk enighet så att politisk stabilitet och förankring av förslag kan åstadkommas.
Riksdagens beslut innebär att nationella mål fastställts för äldrepolitiken. Dessa innebär att äldre skall
kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag,
kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
bemötas med respekt,
ha tillgång till vård och omsorg.
406
| SOU 2002:29 | Bilaga 1 |
De nationella målen för äldrepolitiken omfattar de flesta samhällsområden. För att uppnå målen krävs insatser inte bara av staten, landstingen och kommunerna, utan även av arbetsmarknadens parter, av föreningsliv, trossamfund, andra sammanslutningar och av enskilda människor.
Avgränsning mot Äldreprojektet
Regeringen beslutade den 18 december 1997 om Äldreprojektet (S97/8951/H) med uppgift att utarbeta och följa upp ett Nationellt handlingsprogram för äldrepolitiken. Äldreprojektet pågår under perioden
Bakgrund
I det följande redogörs kort för några områden som är av betydelse för såväl de äldres situation i samhället som för äldrepolitiken.
Demografi
Åldersstrukturen för Sveriges befolkning har förändrats betydligt under de senaste femtio åren. Såväl antalet som andelen äldre har ökat. År 1950 var cirka 10 % av befolkningen 65 år och äldre och ungefär 1,5 % 80 år och äldre. År 1997 uppgick antalet personer 65 år och äldre till cirka 1,5 miljoner, vilket motsvarar 17,4 % av befolkningen. Antalet personer 80 år och äldre uppgick samma år till cirka 430 000 personer vilket motsvarar ungefär 5 % av befolkningen. Enligt Statistiska Centralbyråns senaste befolkningsprognos kommer antalet personer i gruppen 65 år och äldre att vara relativt konstant de närmaste fem åren för att därefter sakta börja öka. Under
407
| Bilaga 1 | SOU 2002:29 |
närmaste tio åren kommer antalet personer som är 80 år och äldre att öka med drygt 15 %. Därefter kommer ökningen att bli betydligt kraftigare. År 2020 kommer Sverige enligt prognosen att ha drygt 2 miljoner invånare över 65 år, vilket utgör drygt 22 % av befolkningen. Vid samma tidpunkt kommer även antalet äldre över 80 år att ha ökat och uppgå till knappt 525 000 personer eller nära 6 % av befolkningen.
Omfattande förändringar av befolkningens åldersstruktur får effekter på de flesta områden inom samhällslivet: familj och sociala relationer, arbetsmarknad och näringsliv, sparande och kapitalbildning, pensioner samt service, vård och omsorg etc. Dessa effekter innebär bl.a. att andra krav kommer att ställas på samhället. Samtidigt är det viktigt att samhället tar till vara den resurs som de äldre utgör.
De äldre utgör ingen homogen grupp. Gruppen 65 år och äldre omfattar drygt två generationer, där varje generation är präglad av sina levnadsvillkor, hur samhället sett ut under olika tidsperioder och med individuella förväntningar på åldrandet. De individuella skillnaderna som finns i alla åldersgrupper är mycket större mellan olika grupper äldre än vad som är fallet i övriga åldersgrupper. Under perioden 2006 2016 kommer en stor grupp av personer födda på
Ålder är den enskilda faktor som visat sig ha störst betydelse för behovet av omsorg och vård. Förutom ålder så har andra faktorer som civilstånd, om en person är ensamboende eller sammanboende samt hälsa och funktionsförmåga betydelse.
Befolkningsstruktur och befolkningsutveckling varierar mycket mellan olika kommuner i landet.
Demokrati- och inflytandefrågor samt informationsteknologi
Många äldre är aktiva i det politiska livet. I beslutande församlingar är dock pensionärerna underrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen.
I Bemötandeutredningens slutbetänkande (SOU 1997:170) redovisas behov av att utveckla enskildas och anhörigas ställning inom service, vård och omsorg. Utredningen anför också att samhällets äldreomsorg måste utveckla ett mycket mer individuellt för-
408
| SOU 2002:29 | Bilaga 1 |
hållningssätt där individen sätts i centrum och de äldre inte behandlas som ett kollektiv.
Ett område som utvecklats mycket kraftigt under de senaste 10 15 åren är informationsteknologin. De äldre har hittills haft begränsade möjligheter att tillgodogöra sig informationsteknologin.
Ekonomiska förhållanden
De äldre har under de senaste åren som grupp betraktat haft en mer gynnsam ekonomisk utveckling än gruppen förvärvsarbetande. Den främsta orsaken till detta är det ökande antalet
Riksdagen har under våren 1998 beslutat om det framtida pensionssystemet (prop. 1997/98:151, bet. 1997/98:SfU:13, rskr. 1997/98:315) vilket kommer att påverka pensionerna för i första hand personer födda 1938 och senare.
Arbete, fritid och kultur
Under
De flesta äldre är aktiva högt upp i åldrarna och utbildar sig, deltar i föreningslivet och reser. Den äldre befolkningen, framför allt de äldre kvinnorna, bär upp en stor del av kulturlivet.
409
| Bilaga 1 | SOU 2002:29 |
Hälsa
Den förväntade medellivslängden för en nyfödd flicka var år 1997 81,8 år och för en nyfödd pojke 76,6 år. Till skillnad från tidigare ökar nu männens medellivslängd snabbare än kvinnornas.
En stor majoritet av de äldre har idag god hälsa och många behåller den högt upp i åldrarna. Resultatet av Statistiska Centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visar att det förväntade antalet levnadsår med svår ohälsa minskat något för både män och kvinnor under de senaste tjugo åren. Dock har det samtidigt skett en minskning av antalet levnadsår med full hälsa. Den ökade medellivslängden under perioden har inneburit fler levnadsår med lätt ohälsa.
Folkhälsorapporten 1997 (Socialstyrelsens rapport 1997:18) visar genomgående på stora skillnader i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper. Detta gäller såväl i fråga om olika faktorer avseende ohälsa, som för hälsa, sjuklighet och dödlighet. Dessa skillnader finns från spädbarnsåldern till sena ålderdomen.
Hjärt- och kärlsjukdomar, psykiska sjukdomar och demenssjukdomar är de vanligaste sjukdomarna bland äldre. Syn- och hörselproblem samt inskränkningar i rörligheten blir också vanligare med stigande ålder.
Närstående och sociala relationer
Familjenätverket kring äldre har stärkts under
Den ökade medellivslängden medför att
Infödda svenskar bor vanligen inte så långt från sin uppväxtort. Detsamma gäller de äldre. De flesta äldre bor kvar på den ort där de bodde vid pensioneringen. Äldre flyttar relativt sällan och de flesta flyttningar sker inom kommunen.
410
| SOU 2002:29 | Bilaga 1 |
Boende och service
Folk- och bostadsräkningen år 1990 visar att de äldres boendeförhållanden inte längre i något väsentligt avseende avviker från befolkningens i stort. Mycket få var trångbodda och endast 3 % saknade dusch eller bad. Det förekommer dock att boendestandarden är bristfällig i andra avseenden t.ex. beträffande tillgängligheten inom bostaden och i närmiljön. Av de äldre bodde en fjärdedel en eller flera trappor upp i sitt hus utan hiss och åtta av tio kunde inte nå sin bostad med rullstol utan hjälp. Faktorer som har stor betydelse för äldres möjligheter att bo kvar i den egna bostaden är t.ex. utformning av badrummet, möjlighet att använda tvättstugan och förekomst av trappsteg för att nå hissen.
Tillgång till bostäder som är bra och ”äldrevänliga” vad gäller standard och tillgänglighet är en förutsättning för att kvarboendeprincipen skall kunna fungera. Kvarboendeprincipen innebär att den äldre skall kunna välja att bo kvar i sin bostad så länge han eller hon vill även vid omfattande behov av vård och omsorg. Den förbättrade bostadsstandarden för äldre är en viktig förklaring till att 92 % av de äldre över 65 år bor i ordinärt boende.
Under 1980- och
Tillgänglighet
För äldre är frågan om tillgänglighet i vid bemärkelse mycket viktig. Det gäller såväl fysisk tillgänglighet till byggnader, lokaler och allmänna kommunikationer, som tillgänglighet till information och dokumentation av olika slag. För de äldre är det också angeläget att deras förutsättningar beaktas när miljöer och verksamheter utformas. Som exempel kan nämnas trafikmiljöer samt ljus- och ljudarrangemang i offentliga och kommersiella miljöer.
411
| Bilaga 1 | SOU 2002:29 |
Service, vård och omsorg
Undersökningar visar att de flesta äldre vill bo kvar i sitt eget hem så länge som möjligt. Kvarboendeprincipen har varit ledstjärnan för samhällets service, vård och omsorg under de senaste decennierna.
Andelen äldre med hemtjänst har minskat under de senaste decennierna, medan de som får hjälp erhåller hjälp i större omfattning. Andelen äldre som bor i särskilda boendeformer har inte förändrats under de senaste åren. Socialstyrelsen m.fl. har dock redovisat att behoven av vård och omsorg ökat hos de boende under
Personer 65 år och äldre tar i anspråk omkring 40 % av landstingens totala sjukvårdsresurser. Socialstyrelsens patientregister visar att 60 % av alla kvinnors vårddagar på sjukhus avsåg kvinnor över 65 år och 42 % avsåg kvinnor över 75 år. För männen var motsvarande andel 54 respektive 31 %.
I ett delbetänkande, Behov och resurser i vården (SOU 1996:163), från Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) redovisas analyser och bedömningar av de krav på resurser som framför allt den demografiska utvecklingen i kombination med medicinteknisk utveckling kan komma att ställa på hälso- och sjukvården, inklusive äldreomsorgen, fram till år 2010.
Uppdraget
En parlamentarisk beredning tillkallas med uppgift att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Beredningens analyser och förslag skall utformas utifrån förhållanden i samhället som berör äldres situation under perioden fr.o.m. år 2005 och de därpå närmast följande åren. Utgångspunkterna för arbetet skall vara
de förändrade krav som ställs på samhället när såväl antalet som
andelen äldre i befolkningen ökar,
de insatser som samhället kan vidta för att underlätta för de äldre
att leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin
vardag,
412
| SOU 2002:29 | Bilaga 1 |
förutsättningarna för människor i Sverige att åldras i trygghet och
med bibehållet oberoende,
samhällets insatser för att främja att äldre bemöts med respekt,
möjligheterna för äldre att få tillgång till god vård och omsorg.
Beredningen skall i sitt arbete utgå ifrån ett genderperspektiv, dvs. i tillämpliga delar belysa skillnader mellan mäns och kvinnors förutsättningar och villkor. Vidare skall beredningen beakta det ökande antalet äldre med utländsk bakgrund och de konsekvenser detta kan medföra.
Det är angeläget att beredningen särskilt beaktar behov av åtgärder som innebär att äldres resurser i form av erfarenheter, kompetens och kunskaper i högre utsträckning tas till vara inom olika samhällssektorer.
Frågor som rör service, vård och omsorg är angelägna att belysa. Dessa områden har dock behandlats av ett flertal utredningar under senare år. Beredningen bör därför ge stort utrymme åt att belysa andra frågeställningar av betydelse för äldre personers villkor i samhället.
Beredningens förslag skall bidra till måluppfyllelsen med avseende på de av riksdagen fastställda nationella målen för äldrepolitiken. Om så erfordras skall beredningen föreslå nya mål.
Viktiga områden som bör beaktas i beredningens arbete är bl.a.
äldres inflytande och delaktighet i beslutsprocesser,
tillgänglighet i samhället för äldre med funktionshinder,
utveckling av
omsorg,
kvalitet inom vård och omsorg,
anhörigas roll i vård och omsorg,
sociala kontakter och umgänge över generationsgränser,
äldres delaktighet i arbetslivet och möjlighet att fortsätta ett
aktivt yrkesliv efter uppnådd pensionsålder,
äldres möjligheter att delta i eller ta del av kulturlivet.
Äldreberedningens arbete bör bedrivas på ett sådant sätt att det ger influenser till en bredare diskussion i hela samhället om äldrepolitikens roll, möjligheter och begränsningar. FN:s äldreår 1999, som har huvudtemat ”Ett samhälle för alla åldrar”, innebär ytter-
413
| Bilaga 1 | SOU 2002:29 |
ligare en möjlighet att uppmärksamma äldrefrågor i ett brett perspektiv, såväl nationellt som internationellt. Beredningen kan bidra med såväl kunskap och information om äldre och äldres levnadsvillkor som ta till vara kunskap och erfarenheter som erhålls under FN:s äldreår.
Äldreprojektet, som tillsatts av regeringen, (protokoll nr 59 vid regeringssammanträdet den 18 december 1997, S97/8951/H) har i uppdrag att initiera, samordna och följa aktiviteter i samband med Sveriges deltagande i FN:s äldreår.
Arbetsformer
Beredningen skall under arbetets gång ha löpande kontakter med Äldreprojektet. Samråd skall också ske med Socialtjänstutredningen (S1997:16), Boende- och avgiftsutredningen (S1997:18), Delegationen för uppföljning av riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården (S1997:20), Utredningen om vård i livets slutskede (S1997:23) samt andra kommittéer, vars uppdrag berör äldrepolitiken.
Beredningens arbete skall bedrivas utåtriktat och i nära kontakt med myndigheter, kommuner, landsting, pensionärsorganisationer, anhörigorganisationer samt övriga intressenter. Beredningen bör pröva och förankra sina analyser och förslag vid seminarier, offentliga utfrågningar och liknande.
Beredningen bör i sitt arbete ta till vara material som under senare år tagits fram av statliga utredningar, myndigheter, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och andra intressenter.
Det står beredningen fritt att knyta till sig referensgrupper.
Redovisning av uppdraget
Beredningen får avge delbetänkanden eller på annat sätt ta initiativ för att föra frågor vidare under tiden äldreberedningens arbete pågår.
Beredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen senast den 1 maj 2003.
För beredningens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om prövning av offentliga
414
| SOU 2002:29 | Bilaga 1 |
åtaganden (dir. 1994:23), om redovisning av jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om redovisning av konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
Förslagen skall vara kostnadsneutrala såväl för den statliga sektorn som för den samlade offentliga sektorn.
Om beredningens förslag innebär behov av författningsreglering eller författningsändringar skall förslag till sådana redovisas.
(Socialdepartementet)
415
Bilaga 2
Sammansättning av SENIOR 2005 Äldrepolitik för framtiden
Ordförande
Ledamöter
Förordnade fr.o.m.
Barbro
Ulla Bäckström (kd), leg.läkare, geriatriker, fr.o.m.
Åke Eriksson (m), ordförande i Moderata Samlingspartiets Seniorer
Catharina Hagen (m), riksdagsledamot, t.o.m.
Olof Johansson (mp), universitetsadjunkt/doktorand Hans Karlsson (s), riksdagsledamot, t.o.m.
Roland Larsson (c), f.d. riksdagsledamot Harald Nordlund (fp), riksdagsledamot
Eva Olofsson (v), kommunalråd, fr.o.m.
Margareta Pettersson (v), politisk sekreterare Marina Pettersson (s), riksdagsledamot
Marietta de
Tullia von Sydow (s), riksdagsledamot Siw
Conny Öhman (s), riksdagsledamot, fr.o.m.
417
| Bilaga 2 | SOU 2002:29 |
Sakkunniga
Förordnade fr.o.m.
Helena Axestam, departementssekreterare, t.o.m.
Eric de Groat, departementssekreterare, t.o.m.
Lennarth Johansson, avdelningsdirektör, t.o.m.
Margareta Liljeqvist, utredare, t.o.m.
Catharina Morthenson Ekelöf, departementssekreterare, fr.o.m.
Harald Mårtensson, ombudsman
Robert Nilsson, departementssekreterare, fr.o.m.
Ulla Åhs, sektionschef, t.o.m.
Sekretariat
Pär Alexandersson, sekreterare fr.o.m.
Helena Axestam, sekreterare, fr.o.m.
t.o.m.
Björn Sundström, sekreterare, fr.o.m.
418