Beslut vid regeringssammanträde den 14 februari 2002.
En särskild utredare tillkallas med uppgift att kartlägga och utreda de problem som finns med hundar i samhället. Utredaren skall föreslå åtgärder för att avhjälpa de problem som uppstår på grund av bristande ägaransvar och särskilt pågrund av farliga hundar. Med farliga hundar avses här hundar som angriper och skadar människor eller djur. Även hundar som kan utgöra stor risk för människor och djur avses. Dock avses inte hundar i normal tjänsteutövning.
Utredaren skall utvärdera dagens testmetoder för identifiering av farliga hundar, kartlägga vilka egenskaper som karaktäriserar dessa hundar samt utreda de bakomliggande orsakerna till förekommande problem. Utredaren skall också kartlägga i vilken omfattning och på vilket sätt ägare till farliga hundar bidrar till problemen.
Utredaren skall göra en särskild översyn av den svenska lagstiftningen som gäller hundar och hundhållning, särskilt med syfte att se till att hundägare tar sitt ansvar. Utredaren skall kartlägga hur det befintliga regelverket tillämpas och föreslå eventuella författningsändringar. I de åtgärdsförslag som presenteras skall långsiktighet och tillämplighet beaktas.
Utredaren skall i utredningsarbetet och i sina förslag till åtgärder särskilt väga in djurskydd och allmänhetens säkerhet.
Bestämmelser som reglerar hundhållning i Sverige finns i lagen
(1943:459) om tillsyn över hundar och katter, djurskyddslagen
(1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539), lagen (2000:537)
om märkning och registrering av hundar och förordningen (2002:7)
om märkning och registrering av hundar samt i Statens jordbruksverks föreskrifter.
De flesta hundägare följer de bestämmelser som finns och ser till att deras hundar mår bra och fungerar väl i samhället. Det förekommer dock att bristande ägaransvar på olika sätt medför problem i samhället. Sådana problem kan utgöras av störningar i form av att hundar tillåts förorena eller skälla oupphörligt i bostadsområden. Problemen kan också innebära att hundar går till angrepp mot människor, andra hundar eller andra djur.
Hundar som angriper och skadar människor eller djur kallas här farliga hundar. Även hundar som kan utgöra stor risk för människor och djur avses. Dock avses inte hundar i normal tjänsteutövning.
Farliga hundar kan utgöra ett stort problem. Farliga hundar är ett mycket stort djurskyddsproblem, i synnerhet om det är fråga om så kallade kamphundar. Arrangerade hundslagsmål orsakar oerhört lidande för hundarna i form av stress och skador som ibland leder till döden.
Polismyndigheten i Stockholms län uppgav i en rapport år 1999 att problemet med en kategori av farliga hundar, så kallade kamphundar, är i tilltagande. Detta kunde styrkas med ett ökande antal anmälningar om angrepp mot person, andra hundar eller andra djur eller situationer där hundens närvaro upplevts som ett hot. En del av problemet var svårigheten att med säkerhet identifiera ägaren till en farlig hund. Sedan dess har lagen om märkning och registrering av hundar införts. Lagen gör det möjligt att omhänderta omärkta hundar och identifiera märkta hundars ägare.
En annan del av problemet är att fastställa om en hund verkligen har oönskade egenskaper. Det är enligt 19a §
djurskyddsförordningen (1988:539) förbjudet att inneha eller genom avel frambringa hundar som
1. har extremt stor kamplust,
2. lätt blir retade och biter,
3. bara med svårighet kan förmås avbryta ett angrepp och
4. har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot människor
eller andra hundar.
Det har inte varit möjligt att hänföra farliga hundar till en särskild hundras. Det icke önskvärda beteendet kan utvecklas och förstärkas genom bl.a. felaktig avel eller felaktig hantering och mycket stora individuella variationer förekommer inom varje ras.
Detta innebär att farliga individer inte kan identifieras utan hjälp av mycket tillförlitliga testmetoder. Samtidigt har kritik framförts bl.a. mot de testmetoder som idag används. Tester utförs på olika sätt runt om i landet och metoderna är inte enhetliga.
Det finns indikationer på att problemen med hundar i samhället ökar. I fråga om farliga hundar uttrycker allmänheten i hög grad sin oro vad gäller personlig säkerhet. Farliga hundar innebär dessutom ett stort djurskyddsproblem, både med tanke på den angripande hunden och dess offer. För att kunna komma tillrätta med problemen krävs en omfattande kunskap om problemens karaktär och utbredning och utredningsbehovet kan därför anses vara stort.
En särskild utredare tillkallas för att:
- Kartlägga och utreda problem som uppstår på grund av bristande
hundägaransvar och då särskilt med tanke på farliga hundar.
- Kartlägga vilka egenskaper, medfödda eller förvärvade, som
karaktäriserar farliga hundar samt utreda de bakomliggande
orsakerna till problemen.
- Kartlägga i vilken omfattning och på vilket sätt ägare till
farliga hundar bidrar till problemen.
- Föreslå åtgärder för att avhjälpa de problem som uppstår med
anledning av farliga hundar.
- Kartlägga och utvärdera dagens testmetoder för identifiering av
farliga hundar och eventuellt föreslå åtgärder för att uppnå en
bättre metod för identifiering.
- Göra en översyn av den svenska lagstiftningen om hundar och
hundhållning, särskilt lagen om tillsyn över hundar och katter
(1943:459).
- Kartlägga hur det befintliga regelverket tillämpas i Sverige
och föreslå eventuella författningsändringar, särskilt åtgärder
för att se till att hundägare tar sitt ägaransvar. I de
åtgärdsförslag som presenteras skall långsiktighet och
tillämplighet beaktas.
- Särskilt utreda och föreslå lämpliga metoder för att genom
förebyggande arbete kunna förhindra problem med farliga och
störande hundar.
- Göra en jämförelse mellan Sverige och andra europeiska länder
när det gäller problem med hundar i samhället.
- Belysa vad som i övrigt kan vara av betydelse inom ramen för
uppdraget.
Utredaren skall i sitt arbete särskilt väga in djurskydd och allmänhetens säkerhet.
Utredaren skall ta del av de studier m.m. som utförts när det gäller farliga hundar samt övrig litteratur på området.
Utredaren skall redogöra för hur förslagen till åtgärder förhåller sig till nationell lagstiftning och till EG-bestämmelser på området.
Utredaren bör samråda med berörda myndigheter och organisationer.
Utredaren skall vid behov inhämta erfarenheter från andra länder.
Samtliga förslag skall kostnadsberäknas och finansiering skall redovisas för föreslagna åtgärder.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 januari 2003.
(Jordbruksdepartementet)