Fråga 2002/03:978 av Gunilla Wahlén (v) till socialminister Lars Engqvist om asylsökandes rätt till sjukvård i trygghet
I början av 1990-talet framförde barnmorskan Anna Rydmark Venegas att gömda flyktingkvinnor nekas sjukvård för att de inte kan betala tusentals kronor. De gömda kvinnorna är också rädda för att kontakta vården eftersom de känner en risk för att anmälas till myndigheterna. När dessa frågor då togs upp försäkrade dåvarande generaldirektören för Socialstyrelsen, Claes Örtendahl, att det alltid är en plikt för sjukvården att hjälpa sjuka människor och även gravida. Trots dessa försäkringar, som även bekräftades av dåvarande socialministern Ingela Thalén, är situationen fortfarande katastrofal för bland annat gömda flyktingkvinnor i behov av förlossningshjälp med mera.
Det tycks pågå en värdeförskjutning inom sjukvården som innebär att pengarna styr över de medicinska och humana behoven. Sjukvårdspersonalen ska tillförsäkra sig att patienten ska kunna betala om de saknar uppehållstillstånd eller motsvarande innan behandling och vård ges. Det är en utveckling som strider mot såväl svensk tradition om en vård på lika villkor som vårdpersonalens etiska kod om att behandla alla patienter lika. Vad händer med vårdens grundstruktur och vad händer med vårdpersonalens yrkesidentitet med en sådan utveckling?
Min fråga till socialminister Lars Engqvist är följande:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att gömda flyktingar ska tillförsäkras hälso- och sjukvård?