Fråga 2002/03:950 av Johan Linander (c) till statsrådet Berit Andnor om Sveriges åtgärder för att uppfylla den nordiska språkkonventionen
Den nordiska språkkonventionen trädde i kraft den 1 mars 1987. Grunden i konventionen är att nordiska medborgare ska ha rätt att använda sitt eget språk även i annat nordiskt land vid kontakter med myndigheter och offentliga organ. Det kan enligt artikel 2 i konventionen gälla sjukvårds-, hälsovårds-, socialvårds- och barnavårdsmyndigheter samt arbetsmarknads-, skatte-, polis- och skolmyndigheter. Myndigheten har ansvar för att ge den enskilde medborgaren den tolknings- och översättningsservice som han eller hon behöver.
Konventionen gäller finländska, danska, isländska, norska och svenska medborgares rätt att få använda finska, svenska, danska, isländska och norska språket vid behov i annat nordiskt land. Konventionen tillämpas inte på Färöarna.
Målsättningen med konventionen är god men det är långt kvar till uppfyllelse. Den isländska medborgare som tvingas besöka sjukhus i Sverige och börjar prata isländska med läkaren lär mycket snabbt bli hänvisad till det engelska språket. Det är förmodligen inte speciellt många sjukhus i Sverige som inom en rimlig tid skulle kunna ordna fram en isländsk tolk.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet följande:
Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit för att Sverige ska uppfylla den nordiska språkkonventionen?