den 29 april

Fråga 2002/03:857 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jan O Karlsson om vattenprivatisering i Ghana och Nicaragua

Statsrådet Jan O Karlsson har till media uttalat att Sverige förespråkar att vattentillgångar inte ska privatiseras eller kommersialiseras. Till detta har också sagts att det inte får förekomma att biståndsgivare och utvecklingsbanker idkar påtryckningar för en privatisering av vattensektorn.

Trots detta finns mången vittnesbörd från organisationer i länder i Syd om hur framför allt Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, varit starka pådrivare för att till exempel distribution av vatten i städer lagts ut på privata aktörer. Två konkreta exempel på senare tid är Ghana och Nicaragua. I Ghana driver Världsbanken ett förslag att dela upp den urbana vattendistributionen i två verksamhetsområden och på lång tid leasa ut den till privata bolag. Ett första steg togs i mars 2002 då Världsbanken inkluderade krav på automatiska avgiftsnivåer i avtal med landet. I Nicaragua driver IMF att det statliga bolag som äger vattenkraftsdammarna och det statliga bolag som sköter vattendistributionen ska säljas. Senast drevs detta krav i PRGF-förhandlingar höstan 2002. Båda exemplen har möts av folkliga protester och tillsvidare avvaktar institutionerna inhemska processer innan man tar fler steg. Men oron över institutionernas påtryckningar verkar befogad.

Mot bakgrund till den redovisade svenska inställningen till vattenprivatiseringar vill jag fråga statsrådet Jan O Karlsson hur Sverige genom den nordisk/baltiska styrelserepresentationen i Världsbanken och IMF ställde sig till förslagen om vattenprivatiseringar i Ghana och Nicaragua.